Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali

Herr talman! Vi ska tala om fortsatt svenskt deltagande i stabiliseringsinsatsen i Mali. Vi är från Sverigedemokraternas sida överens med regeringen om att insatsen ska fortsätta, även om vi har ett par reservationer, reservationerna nr 1 och 3, som jag yrkar bifall.

Riksdagen medger ytterligare högst 470 personer till stabiliseringsinsatsen, vilket innebär ett utrymme för evakueringar och så vidare.

En av våra reservationer gäller mål och utvärdering. I alla sådana här insatser bör man ha tydliga mål, även om de ändras efter hand. Eftersom situationen förändras får man revidera sina mål och hela tiden vara beredd att utvärdera insatsen. Det tycker jag inte att man gör tillräckligt. Därför har vi en reservation om detta.

I all sådan här verksamhet innebär det risker för dem som gör en insats för Sverige och för andra länder. Därför ska vi hela tiden se till att minimera riskerna. Hur är det med den saken egentligen? Det är till exempel fortfarande brist på helikoptrar för att evakuera skadade och döda som deltagit i en insats och bevakat ett operationsområde, som kan vara större eller mindre.

Nu minskar man ned sitt operationsområde. Man kan inte utföra tillräckligt mycket verksamhet långt ifrån en camp eller där man är. Då minskar man operationsområdet och effektiviteten blir sämre. Det blir inte lika effektivt att vara där.

Med anledning av detta tror jag att man i fortsättningen - jag kommer att återkomma till detta - måste ställa lite högre krav på FN och de delar som ska svara för viss materiel. Sverige svarar för sin del, och FN ska se till att det finnas andra delar. Här har man brustit. Vi måste vara tydliga med att vi inte gör någonting förrän vi får någon form av garanti för att det som FN och andra länder ska sköta ska finnas på plats i en leveransplan. Det kan annars helt enkelt utsätta våra soldater och andra för onödiga risker. Detta återkommer vi till under motionstiden i höst.

Nåväl, med detta sagt om bristerna har vi en annan uppfattning än ni, nämligen att Försvarsmakten indirekt får betala för utlandsinsatserna, men dessa pengar tycker jag skulle kunna användas i Försvarsmakten. Vi behöver bygga upp både det civila och det militära försvaret.

Med detta sagt stöder vi fortsatt stabiliseringsinsatsen.

På något sätt befinner sig riksdagen i ett gisslantillstånd. Mandatet går ju ut i slutet av den här månaden. Skulle vi i riksdagen fatta beslut om att inte fullfölja uppdraget, hur skulle vi då få hem insatsstyrkan? Skulle de vara kvar där nere efter att mandattiden har gått ut? Vilka förberedelser har man gjort där? Mig veterligen inga. Det finns egentligen inget annat beslut att fatta. Och nu kommer det att fortsätta ytterligare ett år.

Jag tycker, som jag har sagt förut, att vi borde ha resonerat och fattat beslut tidigare om vad vi skulle göra om riksdagen skulle ändra sin uppfattning av något skäl.

Sedan vill vi se ett ökat bistånd till landet parallellt med insatsen. Civilbefolkningen lider ju något fruktansvärt där nere. Vi tycker att vi måste försöka ha ett humanitärt bistånd till civilbefolkningen.

Var finns handlingsplanen när Malis egna styrkor ska ta över ansvaret? Hur går arbetet med att bygga upp dessa styrkor? Jag vet ingenting om det, men ni kanske känner till något som ni kan berätta här i kammaren. Det är väl rimligt att man så småningom lämnar över och säger: Nu får ni sköta det här själva, kanske med rådgivare och andra. Var finns den handlingsplanen? Den kanske finns, men jag har inte sett den.

För att ta ett exempel på detta: Den tillfälliga förstärkningen i form av en varningsradar som skickades ned inleddes i augusti 2017 och avslutas nu i juni 2018. Det är en varningsradar, och nu avslutas detta. Ska det förnyas? Det var ju ett jätteviktigt och bra behov, men det avslutas nu. Var finns den fortsatta planen, med kostnader? Jag tycker att det finns all anledning att gå tillbaka, sätta sig ned och noggrant analysera detta. Det handlar om mål och utvärderingar. Vad gör vi för nytta? När tar de över själva? Kan de ta över själva? Hur länge ska det pågå?

Sedan ska vi kräva att de länder som har begärt den här hjälpen, och FN, kommer in på arenan och förklarar varför de inte löser sin uppgift när det gäller att se till att det finns helikoptrar, evakueringar och så vidare.

(Applåder)

Fru talman! Nu i sommar är det snart fyra år sedan Sverige anlände till Mali med sin militära insats inom ramen för Minusma. Trots både fredsavtal och avtal om eld upphör och vapenstillestånd har den allmänpolitiska situationen inte förbättrats i landet; tvärtom finns det tecken på att instabiliteten ökar och att säkerhetsläget försämras.

Det handlar inte heller längre enkom om indirekt eld riktad med granatkastare mot den camp där den svenska truppen befinner sig, utan den 14 april i våras gick rebeller till formenligt angrepp mot den så kallade supercampen i Timbuktu. Det handlade om självmordsbombare i kombination med artillerield och dessutom beskjutning under ett antal timmar. Det finns skäl att noga vaka över den säkerhetssituation som råder för de tappra svenska män och kvinnor som upprätthåller den svenska fanan på plats i Mali.

Roger Richtoff har, liksom säkert många andra, noterat att det i propositionen nämns att den varningsradar som tillfördes sommaren 2017 nu ska försvinna 2018. Jag har själv ställt kontrollfrågor kring detta och fick så sent som för ett par timmar sedan besked av Försvarsmakten att varningsradarn kommer att vara kvar. Den utgör ett mycket bra skydd för både campen och dem som befinner sig där. Den kan tidigt larma för inkommande projektiler.

Fru talman! Liberalerna har två reservationer i betänkandet. Den ena handlar om vikten av att tidigt och tydligt ge information om Sverige avser att lämna insatsen. Skälet till att vi tar upp frågan är att regeringen skriver på ett sätt som antyder att det finns en möjlighet att Sverige avslutar sitt engagemang efter den förlängning som nu sker, det vill säga redan sommaren 2019. Nu har i och för sig utrikesministern och statssekreterare Jan Salestrand på Försvarsdepartementet sagt till utskottet att man ska vara tidig och tydlig med informationen, men om det inte blir en fortsättning efter 2019 vill jag påstå att man redan nu är mycket sent ute. Ett år i de här sammanhangen, där andra är beroende av vår närvaro och vårt stöd, är en mycket kort tid.

Den andra reservationen Liberalerna har handlar om svårigheterna att utvärdera den insats som Sverige gör på plats i Mali. Enligt vår uppfattning är de internationella operationerna - de fredsfrämjande insatserna - förenade med mycket stora kostnader. Det handlar också om slitage och om risker för utsänd personal. Om riksdagen då saknar verktyg för att mäta framgången i vår nationella insats och inte heller kan följa upp och utvärdera insatsen fungerar helt enkelt inte den politiska styrningen på det här politikområdet. Jag ska villigt erkänna, fru talman, att inte heller tidigare regeringar har varit duktiga på att formulera mätbara och uppföljbara mål för våra internationella insatser. Det är dock inte ett skäl för oss att fortfarande inte anstränga oss mer på den här punkten.

Utskottets majoritet skriver att det i propositionen finns ett antal politiska, strategiska, operativa och taktiska målsättningar för den svenska insatsen. Jag har lite svårt att läsa mig till det i propositionen. Det regeringen skriver är att vår insats ska hjälpa till att uppfylla Minusmas mandat, det vill säga säkerhetsrådets resolution. Det står att vi ska medverka till en bättre säkerhet i Mali och att vi ska leverera relevanta underrättelser in i FN-systemet. Det är nog goda målsättningar, fru talman, men det går inte att utvärdera hur väl den svenska insatsen fungerar i dessa delar. Vi har ingenting att mäta emot, och de mål som finns är enligt min mening alldeles för övergripande.

Vi har två reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 1.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet för vad jag tycker har varit ett konstruktivt arbete med det här betänkandet. Det är ett arbete som jag som ordförande den här gången har haft förmånen att leda.

Vi vet alla att det är både viktigt och uppskattat att vi anstränger oss för att försöka nå så bred enighet som möjligt när vi behandlar den här typen av ärenden. När svenska män och kvinnor, med risk för sitt eget liv, gör värdefulla insatser å Sveriges vägnar för att åstadkomma eller upprätthålla mer av fred och stabilitet i oroliga områden i vår omvärld är det också fullt rimligt att förväntningarna på oss i det här huset och i den här kammaren är höga och att vi anstränger oss för att lägga prestige, mindre meningsskiljaktigheter och partitaktik åt sidan och samla oss till ett så enigt betänkande som möjligt.

Jag tycker därför att det är glädjande att notera att vi faktiskt har fullständig uppslutning från riksdagens samtliga åtta partier i det som är själva huvudfrågan i det här betänkandet, nämligen att stödja en förlängning av uppdraget i enlighet med det förslag som regeringen har lämnat till riksdagen. Det kan i sammanhanget vara värt att notera att vi i Sverige är tämligen unika med att ha ordningen att det är parlamentet, alltså riksdagen, som fattar beslut om deltagande i internationella insatser och inte enbart regeringen. Jag är glad och stolt över att vi kan värna den ordningen och bibehålla ett brett parlamentariskt stöd för insatsen, och jag vet att det betyder mycket för dem som är direkt berörda - de som åker ut på uppdrag men också de som är kvar här hemma. De förtjänar alla vårt stöd.

Fru talman! I morgon har jag den stora äran att få åka till Boden och representera riksdagen vid medaljceremonin för nyss hemkomna Mali 07. Sedan i början av den här månaden är det nu alltså Mali 08 som har tagit över på plats. Det är den nionde kontingenten om man räknar in det första förbandet, Mali 00, som byggde den svenska campen. Det är i runda tal 2 500 svenskar som har deltagit i de här insatserna i Mali sedan hösten 2014, och det svenska bidraget ska normalt uppgå till ungefär 320 personer på plats.

Det svenska styrkebidraget utgör en del av FN-insatsens, alltså Minusmas, underrättelseenhet. FN-insatsen utgår från ett mandat från FN:s säkerhetsråd som omfattar bland annat säkerhet, stabilitet och skydd av civila, stöd till den politiska dialog- och försoningsprocessen, stöd till att återupprätta statens överhöghet i hela landet, stöd till att skapa förutsättningar för humanitärt bistånd samt stöd till parterna att uppfylla det fredsavtal som skrevs under den 15 maj och den 20 juni 2015.

Insatsen i Mali är viktig. Men den är inte okomplicerad, och den är inte riskfri. Enligt FN-insatsens egen hemsida har 169 personer avlidit under tjänstgöring sedan start. Lyckligtvis finns ingen svensk bland dessa, men det påminner oss ändå om allvaret.

Situationen i Mali är svår, och tyvärr tyder mycket på att den knappast har förbättrats under senare tid. Flera rebellgrupper har utifrån territoriella motiv brutit mot fredsavtalet, och problemen har ökat. Minusma har spelat en viktig roll i att hantera de säkerhetshot som har uppstått i och med detta.

Säkerhetsläget förvärrades under 2017, framför allt i landets centrala delar. Terroristattentat riktade såväl mot den internationella närvaron som mot Malis armé sker nu regelbundet. En tydlig illustration av hur läget har förvärrats är att hundratals skolor i de norra och centrala delarna av landet har tvingats stänga sedan 2016 på grund av den försämrade säkerhetssituationen och att islamistiska våldsbejakande grupper har tagit kontroll över flera områden.

Hur läget hade sett ut utan FN:s närvaro kan man bara spekulera i, men insatserna från det internationella samfundet är naturligtvis angelägna i ett besvärligt läge.

Fru talman! Det är viktigt att det löpande görs utvärderingar och bedömningar av de internationella insatserna, både samlat för FN-insatsen i sin helhet och för det svenska bidraget. En sådan bedömning underlättas av att det finns tydliga mål för den svenska insatsen. Glädjande nog har ett sådant avsnitt lagts till i den aktuella propositionen med ett antal politiska, strategiska, operativa och taktiska målsättningar för den svenska insatsen. Jag tycker att det är bra.

Det är positivt att Försvarsmakten och regeringen nu arbetar med att se över det svenska bidraget kopplat till FN:s behov och att man avser att diskutera hur ett eventuellt framtida bidrag till Minusma eller annan internationell insats skulle kunna se ut bortom den nu föreslagna förlängningen till den 30 juni 2019.

Jag delar bedömningen som framförs i propositionen att ett eventuellt fortsatt styrkebidrag till Minusma bortom detta datum skulle kräva en ändring av inriktningen av det svenska förbandsbidraget. Jag vill betona att varje större förändring av det svenska bidraget självfallet måste kommuniceras i god tid med alla berörda parter.

I det här sammanhanget vill jag understryka att även insatsens effekter på försvarets möjligheter att bygga nationell förmåga måste vägas in i bedömningarna. Alla förändringar av den svenska insatsen måste självfallet också genomföras på ett sådant sätt att man säkerställer en fortsatt hög säkerhetsnivå för deltagarna.

Fru talman! Det svenska engagemanget i Mali bygger på en palett av åtgärder. Utöver de insatser som här diskuteras sker bland annat omfattande humanitära insatser och utvecklingssamarbete. Det handlar om insatser för stärkt demokrati och jämställdhet, ökad respekt för mänskliga rättigheter, mänsklig säkerhet och frihet från våld samt olika insatser som rör miljö och klimat. Det är viktigt, och man bör se allt detta i ett sammanhang.

Sverige har gjort och kommer under det kommande året att fortsätta göra viktiga insatser med de trupper vi bidrar med inom ramen för Minusma. Även om det svenska bidraget därefter sannolikt kommer att förändras kommer det svenska engagemanget och viljan att bidra till att åstadkomma en bättre situation i Mali att kvarstå.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag som ordförande i den här upplagan av det sammansatta utskottet å hela riksdagens vägnar rikta ett stort tack till alla de svenska kvinnor och män som, med risk för liv och hälsa, på vårt uppdrag deltar eller har deltagit i internationella uppdrag. Ni gör en viktig insats! Tack!

Med det yrkar jag bifall till förslaget.

Fru talman! Till att börja med vill jag återgälda Jonas Jacobsson Gjörtlers tack för gott samarbete i det sammansatta utskottet. Det är bra att vi har de breda överenskommelser som Jacobsson Gjörtler pekar på när vi sänder ut svenska personer på internationella uppdrag, bitvis dessutom väldigt farliga sådana.

Jag vill instämma i det tack som han riktade till den personal som åtar sig dessa uppdrag. Men jag vill också tacka deras anhöriga, för det här berör inte bara personen själv utan också familjen. Det är värt att komma ihåg i sammanhanget.

Sverige fortsätter i och med detta beslut sin insats i Mali. Det är en viktig insats. Det är också en delvis nydanande insats i FN-systemet, för det här är ju en FN-ledd operation. Det var någonting som vi socialdemokrater efterfrågade under våra år i opposition - att Sverige skulle delta mer i just FN-ledda operationer. Det är bra att vi gör det.

Vi har dessutom lyckats bidra med någonting som är ganska nytt i FN-sammanhang, nämligen informationsinhämtning. Det är ett viktigt underlag för resten av den samlade insatsen i Mali. Inledningsvis fanns det en del problem med att göra nytta av informationen, att se till att den kom till användning. Allteftersom har dock, enligt rapporterna, FN-systemet och styrkan i insatsen totalt sett blivit allt bättre på att använda den information som den svenska delen i insatsen samlar in och tillhandahåller.

Att vi gör den här insatsen är viktigt, men det är inte någonting som vi kommer att kunna göra i all evighet. Det framgår också av propositionen. Men så länge vi gör den ska vi fortsätta göra den på absolut bästa sätt vi kan - och det gör vi, för det är mycket kompetent personal som vi bidrar med till insatsen.

Att sätta upp mål för insatserna var också någonting som vi socialdemokrater började driva under vår tid i opposition - att ha tydliga mål och tydlig uppföljning av målen. Det har blivit verklighet under den här mandatperioden. I de olika besluten om olika internationella insatser som Sverige deltar i, exempelvis i Afghanistan, Irak och Mali, har målformuleringarna hela tiden successivt förtydligats och förbättrats.

Det finns säkert mer att göra på detta område. Det är naturligtvis välkommet med förslag från alla olika håll - exempelvis från Allan Widman - om hur vi kan ytterligare förbättra målformuleringar och uppföljningar, för det är viktigt att göra. Vi delar den uppfattningen. Samtidigt tycker jag inte att vi ska glömma bort att det verkligen har skett en utveckling under den här mandatperioden i den delen av arbetet med insatserna.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till sammansatta utrikes och försvarsutskottets förslag.

Fru talman! Jag tvekade i det längsta inför huruvida jag skulle begära replik på Kenneth G Forslund eller inte. Men jag tror inte att Kenneth G Forslund med bästa vilja i världen menar att målen som står noterade i utskottets betänkande ger möjlighet för vare sig enskilda riksdagsledamöter eller politiska partier att mäta hur den svenska insatsen har fungerat eller inte fungerat.

Jag kan bara kort påminna om vilka målen är. Vi ska bidra till bättre säkerhet i Mali och i regionen. Ja, jag tycker att det är en mycket lovvärd målsättning, men den är omöjlig att utvärdera från riksdagens horisont. Vi ska leverera relevanta underrättelser, Ja, det är också bra. Men hur mäter vi uppfyllelsen av det målet?

Jag var ärlig och sa i talarstolen att tidigare regeringar, alliansregeringar, inte heller har varit duktiga på detta. Men om det är utskottets majoritets uppfattning att vi nu har kommit i mål med målformuleringarna känner jag mig faktiskt besviken, fru talman. Jag hoppas att Kenneth G Forslund nu ger beskedet att ja, det finns fortfarande rätt mycket att göra i den här delen.

Fru talman! Precis som jag sa i mitt anförande finns det alldeles säkert möjligheter att utveckla detta ytterligare. Det har skett en utveckling under ett antal år, och den behöver säkerligen fortsätta.

Sedan tror jag att de mål som Allan Widman ger exempel på inte är fullt så vidsträckta och omöjliga att utvärdera som Allan Widman tycks anse. Det är mål som vi faktiskt kan mäta om hur vi upplever att de har förverkligats.

Sedan är målen inte på en mikroskopisk detaljnivå, och där kanske de aldrig kommer att kunna hamna. Men exempelvis målet att vår insats ska bidra med relevant informationsmateriel känner jag mig ganska övertygad om att vi redan i dag uppnår. Men vi kan säkerligen få ännu mer konkreta bevis på att det är så.

Vi är inte i mål, och jag tror att vi aldrig vi kommer i mål med något slags perfekt målformulering och uppföljning, men vi har under några år definitivt kommit en avsevärd bit på väg i besluten om olika insatser.

Jag tycker ändå att det är värt att säga att det är så, även om arbetet för att göra det ännu bättre sedan fortsätter.

Fru talman! Jag delar Kenneth G Forslunds uppfattning att man naturligtvis aldrig kommer att komma i mål, men med förlov sagt är möjligheterna till utvärdering av den här typen mål som är nedtecknade i propositionen, skulle jag vilja påstå, väldigt små. Det är först när det blir väldigt konkret att det som vi bidrar med - till exempel vår närvaro, antalet patrulluppdrag, orter som vi besöker inom vårt operationsområde - ska öka från år till år. Det skulle kunna vara ett mycket konkret mål som det skulle vara möjligt att utvärdera. Men att bara säga att närvaron i sig ska bidra till stabilitet fungerar inte.

Vi var i Afghanistan i 13 års tid. Jag brukar påminna om att akronymen i FS-missionerna betyder fortsättningsstyrka. Min känsla är att när vi gav oss in i Afghanistan hade vi inte fullständigt tänkt igenom vilka mål och föresatser som vi hade med truppnärvaron och hur själva återuppbyggnaden inom vårt PRT skulle gå till. Det har ju en partikamrat till Kenneth G Forslund också vidimerat i en omfattande utredning av Afghanistaninsatsen.

Vi ska inte göra om de misstagen. Vi måste ha en bättre koll. Det handlar om miljarder och om både svenskars och andras liv och hälsa. Då krävs det en bättre styrning på det här området. En bättre styrning förutsätter konkreta, utvärderbara och uppföljbara mål.

Fru talman! Det var just Afghanistaninsatserna som var begynnelsen till att vi socialdemokrater började driva kravet på målformulering och uppföljning. Det var inte bara en insats som pågick under lång tid, utan det var också en insats vars karaktär förändrades över tid. Det är inte nödvändigtvis så att det vi gjorde och gör i dag långt senare motsvarar de mål som vi kanske skulle ha satt upp från allra första början. Därför är det viktigt att formulera mål för sådana här insatser och följa upp dem.

Det som jag saknat tidigare från Allan Widman är en konkretion av vilka mål som Allan Widman vill se. Nu fick vi höra dem, och det ska vi ta med oss i den fortsatta diskussionen. Utan att värdera de olika mål som Allan Widman skisserade på nu är det bra att det blir mer konkret och inte bara ett tal om att det måste bli mer konkret. Det är bra att man är konkret också i sina önskemål, och det välkomnar jag.

Fru talman! Den vackraste flaggan jag vet är Förenta nationernas. Endast i förening kan nationerna på vårt lilla klot tackla gemensamma utmaningar såsom den globala uppvärmningen och dess olika följdverkningar.

Ett av mina starkaste barndomsminnen härrör från en sommarnatt 1969 då jag, tillsammans med en stor del av mänskligheten, i direktsändning följde den första månlandningen, och plötsligt dyker jorden upp, sedd från månen, på tv-skärmen: en blå liten kula ute i ett stort, mörkt universum. Med ens blev det väldigt tydligt för mig och många andra som såg på tv den sommarnatten att vi som bor på den här planeten delar ett gemensamt hem, hur vi än sedan drar upp gränser mellan nationer, kulturer, religioner, socioekonomiska grupper etcetera.

Fru talman! Och väktaren och vårdaren av vårt gemensamma hem är FN, som ju med sina fel och förtjänster är den enda allomfattande politiska världsorganisation vi har - någon annan står ju inte till förfogande. För ett litet, alliansfritt land som vårt är det helt avgörande med en världsordning grundad på samarbete och folkrätt, inte på konfrontation och den starkares rätt. För Sverige har det därför alltid, oavsett regering, varit självklart att ställa upp när FN kallar. Det finns också en uppenbar poäng i att små länder bidrar militärt så att inte världsorganisationens militära kapacitet blir alltför beroende av stormakternas stridskrafter.

Stabiliseringsinsatsen i Mali är både FN-mandaterad och FN-ledd, och insatsens mandat omfattar skydd av civila, stöd till den politiska dialog- och försoningsprocessen, stöd till att återupprätta statens överhöghet i hela landet, stöd till att skapa förutsättningar för humanitärt bistånd samt stöd till parterna att uppfylla det fredsavtal som skrevs under den 15 maj och 20 juni 2015. Därmed kan jag inte se annat än att de kriterier som den här typen av insatser alltid måste prövas mot är uppfyllda.

Fru talman! Det är knappast någon slump att så många sköra och sönderfallande stater ligger i regioner där klimatförändringarnas effekter redan slår hårt mot vattentillgångar och livsmedelsförsörjning och ställer växande delar av befolkningen inför existentiella hot. Söndertorkade och magra jordar blir till bördig mark för terrororganisationer och deras skenlösningar på människors problem.

Sverige har i säkerhetsrådet framhållit vikten av att behandla klimatförändringarna som just en säkerhetsfråga. Resolution 2349, som rådet antog i fjol, gör just detta, och även om den resolutionen fokuserar på utvecklingen runt Tchadsjön skulle samma analytiska grepp kunna appliceras på skeendena i Mali.

Att så fort som möjligt sätta in omfattande resurser både för att bromsa den globala uppvärmningen och för åtgärder för att mildra effekterna av den uppvärmning som redan ägt rum framstår som en omistlig del i all terrorismbekämpning som vill nå längre än tillfälliga framgångar.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis helhjärtat instämma i det varma tacket till de modiga kvinnor och män som deltar eller har deltagit i den här viktiga och riskfyllda insatsen.

Fru talman! Jag vill börja med att ställa mig bakom förslaget i betänkandet från det sammansatta utskottet.

I går var det fyra år sedan riksdagen beslutade om ett svenskt styrkebidrag till Minusma. Det är nästan på dagen fyra år sedan som vi fortsätter att behandla frågan i riksdagen.

I dag debatterar vi och kommer så småningom att besluta om en förlängning av vår väpnade insats i Mali fram till juni månads utgång nästa år. Då är det viktigt att utgå ifrån hur nuläget ser ut och hur det har förändrats.

Många svenska soldater och officerare har under åren bidragit i den viktiga insatsen i Mali. Många erfarenheter och mycket kunskap har inhämtats, och viktiga arbetsinsatser har genomförts.

Och för drygt en vecka sedan kom nya grupperingen på plats. Bemanningen ingår i Mali 08, och den ska överta ansvaret från Mali 07.

Situationen i Mali utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsläget har försämrats med komplexa attacker. Det är en mycket krävande och utmanande arbetsmiljö.

I tisdags utsattes flygplatsen i Timbuktu för en granatattack. Fyra granater slog ned vid flygplatsen omkring en kilometer från campen. Flygplatsen och personalen utsattes även för finkalibrig eld och fick söka skydd. Alla ur det svenska styrkebidraget till FN-insatsen är oskadda. Detta visar dock vilken verklighet de arbetar under och hur villkoren kan förändras från dag till dag.

Den gemensamma FN-insatsens mandat omfattar säkerhet, stabilitet, skydd av civila, stöd till den politiska dialogen och försoningsprocessen och stöd för att återupprätta statens överhöghet i hela Mali. Det är också ett stöd för att skapa förutsättningar för humanitärt bistånd och för att uppfylla det fredsavtal som parterna skrev under 2015.

Det viktiga svenska FN-bidraget består av både underrättelseverksamhet och officerare, och vi har ungefär 320 svenskar på plats i Bamako och Timbuktu. Om behov uppstår kan vi förstärka upp till 470 personer.

Det är angeläget att se över hur förutsättningarna ser ut, både på plats i Mali och i försvaret här hemma. Det handlar om hur materiel används och behöver omsättas, om hur planeringen för materiel i Försvarsmakten ser ut de närmaste åren och om undsättning och evakuering.

I samband med att riksdagen behandlade detta under 2016 gjordes två viktiga tillkännagivanden, dels om att fastställa uppföljbara mål för att bättre kunna utvärdera de insatser som Sverige gör inom ramen för Minusma, dels om att ta nödvändiga initiativ för att säkerställa tillräcklig tillgång till medicinsk evakuering.

I underlaget för det förslag som nu debatteras ser vi att målsättningen med Sveriges insats är att Försvarsmakten ska fördjupa sin kunskap om och erfarenhet av FN:s fredsfrämjande uppdrag. Det står också att vi ska bygga upp förmågan hos våra nationella krigsförband och staber och skapa möjlighet att utveckla personal i en internationell kontext.

Det är för tidigt att säga hur det kommer att se ut efter halvårsskiftet 2019, men Försvarsmakten och regeringen ser nu över hur det svenska bidraget ska utvecklas. Vi ser att bistånd av ett eller annat slag kommer att behövas långsiktigt. Ett fortsatt styrkebidrag till Minusma bortom denna period kräver också en omriktning av det svenska bidraget.

På vårvintern gjorde Försvarsberedningen ett besök på Sveriges FN-delegation, och vi fick då en lägesbeskrivning av hur de ser på FN:s roll och ansvar i förhållande till läget i Mali på lång sikt. Det talades om ett 20-årsperspektiv men också om osäkerhet och svårighet att bedöma hur detta kommer att gå och vad som krävs över tid.

Regeringen har meddelat att FN inom kort kommer att göra en strategisk översyn av hela Minusmainsatsen och att denna kommer att utgöra en viktig grund för den svenska utvärderingen. Då är det också görviktigt med en systematisk återrapportering och inhämtning och att vi får ta del av de erfarenheter som görs så att vi kan dra gemensamma politiska lärdomar inför fortsättningen.

Vi förutsätter att regeringen driver på utvecklingsarbetet och är så precis som möjligt vad gäller uppföljning och utvärdering. Vi förutsätter också att regeringen för att skapa delaktighet i den fortsatta arbetsprocessen återkommande redovisar resultat och går igenom och reflekterar över hur man analyserar resultaten. På så sätt läggs en grund för ett så bra politiskt mandat som möjligt inför kommande vägskäl.

Centerpartiet anser att Sverige behöver ha en långsiktig ambition och att vi behöver hitta de lämpligaste formerna för hur vårt fortsatta engagemang ska se ut. Diskussionen måste föras med andra länder, med FN och med EU för att få till en så bra hållning som möjligt. Det är viktigt att vi inte lämnar Mali.

Sverige har deltagit i insatser för att bekämpa terrorister i andra delar av världen, bland annat i Irak, där vi också är aktiva, och vi följer utvecklingen i olika länder.

Det är mycket viktigt att situationen i Mali inte går i den riktningen att landet blir en fristad för terrorister att agera mot mål i Sverige, i Europa eller på någon annan plats.

Fru talman! Centerpartiet anser att det vi tillsammans med övriga allianspartier har motionerat om är tillgodosett i betänkandet.

Fru talman! Vi debatterar nu svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali.

Vänsterpartiet delar utskottets ställningstagande att riksdagen bör förlänga mandatet för FN-insatsen i Mali, Minusma, till den 30 juni 2019, under förutsättning att det finns ett folkrättsligt mandat beslutat av FN också efter den 30 juni 2018.

Den folkrättsliga grunden för ett deltagande med militär trupp i fredsfrämjande internationella insatser är avgörande för Vänsterpartiets ställningstagande. Vi kan konstatera att när det gäller insatsen i Mali finns ett mycket tydligt folkrättsligt mandat. Det svenska deltagandet svarar mot en direkt förfrågan från FN. Utöver mandatet från FN:s säkerhetsråd finns även en inbjudan till FN från Malis regering.

Vi är glada att Maliinsatsen har ett tydligt FN-mandat och också är FN-ledd. Genom folkrätten har FN en särställning som det organ som kan ge mandat till internationella militära insatser med folkrättslig grund.

Vänsterpartiet anser att Sverige bara ska delta i internationella insatser som har ett FN-mandat och är FN-ledda och att Sveriges bidrag till FN:s insatser kan öka. På så sätt kan vårt land bidra till att förstärka FN-systemets trovärdighet.

Insatsen i Mali är viktig och gör skillnad. Situationen i Mali är dock allvarlig. Trots fredsavtalet som undertecknades den 5 maj 2015 har säkerhetsläget inte förbättrats, snarare tvärtom. Minusma har spelat en viktig roll i att hantera de säkerhetshot som har uppstått, även om det finns brister inom Minusma - något FN är medvetna om och jobbar på att åtgärda.

Det är mot denna bakgrund viktigt att Försvarsmakten gör löpande hot och riskbedömningar och vidtar eventuella åtgärder utifrån denna bedömning. Det är också bra att det finns en viss flexibilitet vid behov av en snabb förstärkning.

Vänsterpartiet delar de övergripande målen för Sveriges deltagande i Minusma som syftar till att bidra till förbättrad säkerhet i Mali och långsiktig fred. En inte oviktig målsättning är också att deltagandet i Minusma ger Försvarsmakten fördjupad kunskap och erfarenhet av FN:s fredsfrämjande insatser och bygger upp förmågan hos våra nationella krigsförband.

En av de viktigaste uppgifterna är givetvis att skydda civila. Tyvärr ser vi hur de mänskliga rättigheterna kränks i Mali som ett resultat av konflikten. Det handlar bland annat om laglöshet, utomrättsliga avrättningar, tortyr eller annan kränkande behandling, sexuellt våld, godtyckliga frihetsberövanden och rekrytering av barnsoldater.

Vi vet att kvinnor är särskilt utsatta i samband med krig och konflikter. Därför är det bra att Sverige som deltagare i Minusma ska stödja och påskynda ansträngningarna för att genomföra säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet och resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter. Det är ett oerhört viktigt arbete som både behöver stärkas och utvecklas.

Det är också utmärkt att Sverige även i fortsättningen kommer att hålla en hög profil i fråga om nolltolerans mot sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande som begås av fredsbevarande personal.

Det är bra att det finns en stor enighet bakom förslaget om att fortsätta den militära fredsbevarande insatsen i Mali. Det är ett viktigt beslut eftersom det handlar om att skicka ut män och kvinnor i insatser där de ytterst riskerar sina liv. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att detta ansvar nu och även i framtiden ska ligga i Sveriges riksdag. Då är det möjligt för medborgarna att utkräva ansvar för sådana tunga beslut som de ändå är.

Jag vill också passa på att rikta ett stort tack till alla dem som har deltagit i Maliinsatsen under de år som har varit och till dem som kommer att göra det framöver. De utför detta farliga men viktiga arbete på marken i fredens tjänst.

Mali är ett av världens fattigaste länder. Jag har själv besökt landet och sett den skriande fattigdomen med egna ögon. Enligt FN är i dag 4,1 miljoner i Mali i behov av humanitärt stöd. Över 600 000 barn är akut undernärda. Torkan, de höga spannmålspriserna och konflikten har försvårat situationen. Konflikten i Mali har även bidragit till stora flyktingrörelser inom och mellan länderna i regionen. Fattigdom är grogrund för missnöje och konflikt både i Mali och runt om i världen. Därför är det bra att den svenska insatsen även innehåller ett omfattande humanitärt bistånd.

År 2017 var Sverige den tredje största bilaterala givaren till Mali med ett humanitärt bistånd på totalt 105 miljoner kronor. Det är bra och viktigt att stödet är långsiktigt och att Sverige som ett av få länder skriver fleråriga avtal och förespråkar programstöd till skillnad från kortsiktiga projekt. Det är också positivt att Sverige bidrar med ett omfattande basbudgetstöd till humanitära FN-organisationer och Internationella rödakorskommittén, som har betydande operationer i Mali.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Regeringen har i propositionen föreslagit att riksdagen bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka till förfogande för ett fortsatt deltagande i FN:s stabiliseringsinsats i Mali, Minusma, fram till utgången av juni 2019, under förutsättning att det finns ett giltigt FN-mandat för styrkan.

Insatsens mandat ska omfatta bland annat säkerhet, stabilitet och skydd av civila, stöd till den politiska dialog- och försoningsprocessen, stöd till att skapa förutsättningar för humanitärt bistånd samt stöd till parterna att uppfylla det fredsavtal som skrevs under 2015.

Implementeringen av fredsavtalet har gått långsamt, och extremistgrupper finns fortfarande närvarande i framför allt de norra och centrala delarna av Mali. Säkerhetsläget är därmed mycket bekymmersamt med omfattande mänskligt lidande. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna kopplade till konflikten rapporteras regelbundet. Det handlar bland annat om laglöshet, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden, sexuellt våld och rekrytering av barnsoldater. Straffriheten är djupt utbredd i landet.

Minusmas närvaro i Mali är alldeles central för att få till stånd någon form av stabilitet i Mali. Insatsens stöd till den maliska regeringen har också till syfte att bygga förtroende mellan befolkningen och statliga aktörer och verka för en dialog, en försoningsprocess och minskade spänningar mellan olika grupperingar.

Det är med stolthet vi kan konstatera att svenska kvinnor och män har bidragit till Minusmas viktiga arbete för att fredsavtalet ska ta steg framåt och implementeringen slutligen ska bli verklighet. Därmed blir Mali och världen lite tryggare.

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet föreslår i detta betänkande att Sverige även i fortsättningen ska bidra till stabiliseringsinsatsen i Mali. Det instämmer Kristdemokraterna i. Det vi kommer att rösta om i kammaren är att ställa en svensk väpnad styrka bestående av högst 470 personer till förfogande för insatsen till den 30 juni 2019.

I regeringens proposition framgår det att Försvarsmakten och regeringen arbetar med att se över det svenska bidraget och att ett eventuellt fortsatt bidrag till Maliinsatsen bortom juni 2019 skulle kräva en ändring av inriktningen av den svenska insatsen. Detta har också framgått av föredragningarna vi har fått i utskottet av utrikesministern och statssekreteraren i Försvarsdepartementet. Enligt regeringen kommer detta arbete att föras i ljuset av de behov och den efterfrågan som finns och även den svenska förmågan att bidra.

Detta är viktigt. Utskottet betonar därför i betänkandet att en förändring av det svenska bidraget måste kommuniceras i god tid och till alla berörda parter. Det är centralt att en förändring eller ett avslut av den svenska insatsen inte kommer som en överraskning för andra aktörer.

Ett annat viktigt budskap i detta betänkande är att insatsens effekter på Sveriges möjlighet att bygga nationell förmåga ska vägas in i den bedömningen.

Fru talman! Riksdagen har kontinuerligt lyft upp bristen på tillgång till Medevac i FN-insatsen och att insatsen därför måste anpassas till tillgången på helikoptrar med sjukvårdspersonal. Vi har också varit klara när det gäller vikten av tydliga målsättningar och en utvärdering av den svenska insatsen. Vidare betonar utskottet vikten av ett utvecklingssamarbete och ett humanitärt stöd till Mali. Minusma fyller en viktig funktion i att stödja maliska myndigheter i att skapa säkerhet för humanitära transporter.

Avslutningsvis vill jag säga att jag känner beundran för och tacksamhet mot alla de kvinnor och män som har tjänstgjort i tidigare och pågående insatser och för alla dem som kommer att tjänstgöra i den förlängda insatsen som vi debatterar i dag. Det gäller militärerna, poliserna och all civil personal. Jag känner också en stor beundran för och tacksamhet mot alla de familjer som lånar ut en familjemedlem för att världen ska bli tryggare för oss andra.

Ni är hjältar, och vi är skyldiga er ett stort tack.

Fru talman! Sedan hösten 2014 har Sverige varit en aktiv truppdeltagare i FN:s fredsbevarande insats i Mali. Den proposition vi avhandlar i dag gäller Sveriges bidrag ett år framöver i tiden och syftar på den åttonde och nionde rotationen till Minusma.

Sverige har varit där i snart tre och ett halvt år. Det handlar om ett bidrag vi nu ska ta ställning till som omfattar 470 personer, som är taket vid evakuering. Men det svenska bidraget föreslås fortsätta att uppgå till totalt ungefär 320 personer, varav 250 utgör huvudbidraget som omfattar ett underrättelsekompani - ett så kallat ISR-kompani, det vill säga intelligence, surveillance and reconnaissance. Den resterande delen utgörs av stödpersonal såsom tekniker, ingenjörer och sjukvårdsresurser vilka möjliggör huvudbidragets verksamhet.

Försvarsmakten har också med tanke på det nuvarande läget förstärkt den så kallade supercampen med fler skyddsrum och ökat skyddet för hot vid indirekt eld. Vidare kommer varningsradarn att vara kvar, och det blir en förstärkt bevakningsgrupp.

Som ni alla känner till är säkerhetsläget i Mali allvarligt, framför allt för FN-personal. Vi har hört om flera attacker, bland annat om attacken mot supercampen i Timbuktu den 14 april då en soldat från Burkina Faso dödades och ytterligare 14 soldater skadades. Det var sju FN-soldater och sju franska soldater från operation Barkhane.

Det svenska förbandet är välutbildat samt rätt övat inför sitt uppdrag. Det har visat på exceptionellt föregångsmannaskap under och efter samtliga attacker som har skett i området. Det svenska förbandet ingjuter förtroende bland våra internationella kollegor, och det är tydligt att vi inte ger oss.

Jag vill också passa på att tydliggöra de mål som finns för operationen. Det övergripande målet med Sveriges styrkebidrag till Minusma är att bidra till att uppfylla Minusmas mandat enligt säkerhetsrådets resolution och därigenom bidra till förbättrad säkerhet i Mali och långsiktig fred. Sverige ska bidra till stabilitet inom operationsområdet. Ett konkret mål är att det svenska förbandet ska leverera efterfrågade underrättelseprodukter till Minusmas ledning för att möjliggöra uppfyllandet av Minusmas mandat och på så vis bidra med en ökad förståelse för nyttjandet av underrättelsebehov i FN:s militära insatser.

Sverige ska bidra till underrättelseförmågeutvecklingen inom FN i stort. Där finns stora behov. Sverige ska när så är möjligt och med tillgängliga resurser stödja förband från andra truppbidragarländer att stärka sin kompetens och på så sätt ha större möjligheter att bidra till Minusmas mandatuppfyllnad och skydd av civila samt sig själva.

Sverige ska genom deltagande i insatsen stödja och påskynda ansträngningarna för att genomföra FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 med efterföljande resolution om kvinnor, fred och säkerhet. Resolutionens åtagande ska genomsyra det svenska förbandets verksamhet, och Sverige ska säkerställa att all personal i det svenska bidraget är utbildad och har kunskap i praktisk tillämpning av resolution 1325.

Sveriges målsättning med deltagandet i Minusma är att Försvarsmakten ska fördjupa sin kunskap om och erfarenhet av FN:s fredsfrämjande verksamhet. När tillfälle ges ska Sverige kunna ge ytterligare styrkebidrag till FN om behov av efterfrågad förmåga finns tillgänglig samt bidra till att bygga förmågan för våra nationella krigsförband och staber genom att skapa möjligheter att utveckla personal genom erfarenheter i en internationell miljö.

Det svenska förbandets insats och måluppfyllnad måste ses i sin helhet, över hela den FN-operation som nu genomförs. Det är svårt att ha nationella mål i internationella insatser. Det här måste alltså ses i sin helhet och utifrån det också utvärderas i sin helhet, ungefär som när man utvärderade Afghanistaninsatsen.

Jag tror inte att riksdagen eller regeringen bör precisera målsättningar som närmar sig den typ av beslut som ska fattas på rent operativ nivå. Att fastställa den typen av mål och mäta effekt i en internationell insats är komplext. Sverige och Försvarsmakten är som sagt inte ensamma aktörer och arbetar dessutom i en mycket dynamisk miljö.

Vi ska inte heller tro att Sverige enskilt ska kunna bidra med en lösning till situationen. Det är inte realistiskt att vi kan klara detta själva. Det är viktigt att förstå att den svenska insatsen är en större del av ett bredare sammanhang.

Jag vill ändå konstatera och återigen understryka att det svenska förbandet ingjuter förtroende bland våra internationella kollegor. För snart en månad sedan avslutade den svenska transportflygsinsatsen FM 02 sin insats i Minusma. FM 02 har utgjort en del i en samnordisk rotation med Norge och Danmark, tillsammans med Belgien och Portugal till stöd för Minusma.

Transportflygsbidraget är ett bra exempel på ett gemensamt samarbete i en trång sektor. Det svenska bidraget har under sina sex månader bland annat transporterat över 400 ton last i alla dess former: kirurgiskt sjukvårdsteam, containerlastare, Medevac, reservdelar, kistor samt 6 505 passagerare.

Det svenska förbandsbidraget är en viktig del i att bygga upp FN:s kompetens på underrättelseområdet. Det är fortfarande ett relativt nytt område för FN. Få länder inom FN har möjlighet att medverka med så avancerade förband som Sverige. Vårt bidrag blir därför mycket viktigt för helheten i Minusma och FN.

Det svenska underrättelsebidraget har till uppgift att förse Minusma med kvalificerad underrättelse som syftar till att uppfylla säkerhetsrådets mandat. Jag understryker att vi utvecklar FN:s underrättelseförmåga, bidrar med erfarenheter för andra deltagande FN-länder och delger kvalificerad underrättelse.

Vårt förband verkar i en komplex miljö med många aktörer, i ett extremt klimat och i ett område med bristfällig infrastruktur. Detta har inneburit viktiga erfarenheter för deltagande förband och har bidragit till att utveckla förmågan. Vi har också fått en förbättrad förmåga att agera tillsammans med andra länder och organisationer.

Jag vill också kommentera framtiden. Försvarsmakten har i sitt remissvar om fortsatt deltagande i Minusma 2020-2022 svarat att man förordar att nuvarande styrkebidrag med gruppering i Timbuktu avvecklas i november 2019. Man vill kunna nå den ekonomiska ramen på 450 miljoner kronor per år, som regeringen har satt för ett eventuellt fortsatt bidrag 2021.

Mycket kan hända när det gäller den perioden. Det är svårt att i nuläget vara helt konkret. Klart är att vi inte kommer att kunna fortsätta med ISR-bidraget efter 2019. Sverige och Försvarsmakten har då deltagit i Minusma med mycket avancerad förmåga under fem år, vilket är något vi ska vara stolta över. Det här ska ställas i relation till att den initiala planeringen för det svenska deltagandet var tre rotationer, vilket motsvarar 18 månader.

Försvarsdepartementet och Försvarsmakten kommer att löpande hålla utskottet och riksdagen informerade om vägen framåt. Vi har ambitionen att vara tidiga och tydliga. Jag tycker att de besked jag har gett här nu också innefattar den ambitionen på ett mycket tydligt sätt.

När det gäller fredsprocessen i Mali vill jag understryka att det inte är Sveriges eller Försvarsmaktens enskilda uppgift. Vi är där för att uppfylla Minusmas mandat enligt säkerhetsrådets resolution och bidra till förbättrad säkerhet i landet. Att uppnå slutlig fred och stabilitet är den maliska statens uppgift tillsammans med de parter som har undertecknat fredsavtalet. FN är där för att stödja det, inte för att lösa det.

Genomförandet av fredsavtalet fortsatte under 2017 att framskrida på ett sätt som vi kan kalla långsamt. Den så kallade övergångsperioden löpte ut sommaren 2017 utan att en majoritet av de övergångsåtgärder som avtalet innefattade hade utförts. Det kan delvis förklaras av för ambitiösa tidsramar men också av att förmågan att enas om hur fredsavtalet ska genomföras inte har varit den rätta.

Det finns alltså behov av en fortsatt FN-insats. Det är fortsatt viktigt med ett internationellt engagemang. Och det är rätt som sägs här; det krävs mer än FN:s fredsbevarande militära insats. Där har vi ett utvecklingssamarbete där Sverige mellan åren 2016 och 2020 avsätter sammanlagt 1,2 miljarder.

När det gäller Medevacförmågan som också har diskuterats här kan jag bara konstatera att den verksamhet som bedrivs anpassas efter tillgången till helikoptrar. Det innebär att man om man skadas eller drabbas på något sätt ska kunna ha så kallad kamrathjälp efter tio minuter. Efter en timme ska man ha kvalificerad vård, och efter två timmar ska man kunna stå under kirurgisk behandling.

Frågan om helikoptrar har regeringen återkommande haft uppe med FN. Ingen börda är sparad när det gäller att tydliggöra FN:s ansvar för helikopterresurser. Jag har fått många olika förklaringar till att man inte alltid har kunnat leva upp till det. Den information jag har just nu är att det råder flygförbud i området. Därför kan man inte vara så effektiv som man vill i det sammanhanget just nu. Men helikopterfrågan har belysts återkommande och kontinuerligt.

I över 60 år har de blå hjälmarna bidragit till en fredligare och säkrare värld. Jag vill tacka de soldater och officerare som med stor professionalism och personligt mod ovillkorligt har arbetat för att skapa säkerhet och stabilitet. Jag vill också passa på att tacka de anhöriga som har stöttat våra soldater på hemmaplan. Utan deras stöd hade våra insatser inte varit möjliga.

Fru talman! Jag förstod att försvarsministern genom att upprepa det som står i propositionen och betänkandet försökte bemöta min kritik om att de mål som finns är alltför övergripande och lider brist på konkretion.

Jag vidhåller att målen - att man ska bidra till resolutionens genomförande och att när ett underrättelseförband skickas ska det bidra med relevant underrättelse - är alldeles utmärkta. De är i stort sett självklara. Men frågan blir: Till vilken grad når man upp till de målen? Det vill regeringen inte specificera på någon enda punkt. Det är där min kritik ligger.

Försvarsministern säger att vi får se till helheten. Då får jag närmast en känsla av att vi ska göra som med Afghanistan; vi ska utreda det här när 13 år har gått och vi är på väg att åka hem. Men det duger inte. Vi måste ha en kontinuerlig uppföljning om regeringen och riksdagen ska ha något politiskt inflytande över de här operationerna - när de börjar, hur de utvecklas och hur de slutar.

Sedan säger försvarsministern att vi får akta oss så att vi inte landar på den operativa nivån. Men i propositionen skriver ju regeringen själv att den har formulerat operativa och till och med taktiska mål för den här insatsen. Det verkar som om regeringen är djupt nere i den militära organisationen och rumsterar runt.

Sedan har vi detta med ekonomin. Det är intressant att försvarsministern själv tar upp den bollen. Är det så att Försvarsmakten har små eller begränsade ekonomiska möjligheter att fortsätta detta, och hänger det i så fall samman med det stora sparbeting som försvarsministern gjorde redan i början av perioden när det gäller anslag 6:1:2?

Fru talman! De mål som finns här bygger på säkerhetsrådets resolution. Man kan inte driva internationella insatser på annat sätt än genom att utgå från det grundläggande uppdraget från uppdragsgivaren. Jag ifrågasätter möjligheten att ha nationella mål vid sidan av de internationella målsättningar och krav som gäller för insatsen.

När det handlar om att bidra till underrättelseförmågan kan man självklart ta fram uppgifter och underlag och utvärdera effektiviteten - det är kanske inte så märkvärdigt. Men jag vet inte vad Widman tänker sig i slutändan. Om vi ska börja med tabeller, siffror och procentandelar tror jag att detta blir väldigt svårt.

Samtidigt är Sveriges insats en del i en mycket stor insats med sammanlagt 10 000-12 000 personer. Detta måste sättas in i den helheten, och det kan det inte vara fel att konstatera. Jag bara utgår från de realiteter som detta handlar om.

Jag har ingen anledning att gå in i rent operativa delar. När Widman nämner sådant som antalet orter som ska besökas i ett operativt område anser jag faktiskt att det är en bedömning man får göra på rent operativ nivå och inte ett mål som en riksdag eller en regering bör sätta upp. Detta är något som Försvarsmakten själv får ta ställning till.

Det som görs utvärderas kontinuerligt, dagligen och på veckobasis, i det praktiska arbetet. Det är ingen tillfällighet att varningsradarn finns där. Det beror på att man har konstaterat att den behövs därför att det säkerhetsmässiga läget har blivit som det har blivit. Det är likadant med att man har gjort fler skyddsrum och andra typer av skyddsanordningar. Detta beror ju på något, och då gör man de insatserna.

Fru talman! Det är bra att regeringen nu har informerats om att varningsradarn kommer att finnas kvar efter juni månad 2018. Regeringen skriver i propositionen att den då ska avvecklas. Nu har jag fått information om att den kommer att vara kvar åtminstone till den 31 december 2018. Sedan får man väl se hur det går. De beslut som Försvarsmakten fattat är mycket kloka och ansvarsfulla, så jag understöder dem helt och fullt.

Nej, det är inte avsikten att vi ska ha några parallella mål eller några andra mål än de som finns i resolutionen om Minusma. Vad jag menar att vi ska och måste göra, fru talman, är att bryta ned de målen till vår egen värld och se hur och i vilken utsträckning vi bidrar. Är vi tillräckligt effektiva? Går det framåt eller bakåt? Hur utvecklas säkerhetssituationen?

Jag nämnde i och för sig detta med närvaro. Graden av närvaro i ett mycket stort operationsområde, som vi har i Mali, kan naturligtvis mätas. Regeringen själv skriver att man ska bidra med närvaro, och då är det väl också intressant i vilken utsträckning vi lyckas närvara och därmed också stabilisera. Jag förstår inte hur ministern egentligen tänker i dessa delar.

Återigen - i början av denna mandatperiod genomfördes en stor neddragning av anslaget för internationella insatser. Jag frågar försvarsministern: Är det detta som nu hindrar en fortsatt närvaro i Mali av den omfattning som vi har haft tidigare? Sedan vill jag säga att uppgiften om flygförbud i området också är något som djupt oroar mig.

Fru talman! Det gjordes en bedömning där vi sa att det nationella försvaret skulle prioriteras som nummer ett. Vi skulle gå från linjen att Försvarsmakten har en mer expeditionär, internationell roll till att prioritera den nationella dimensionen och komplettera detta med olika typer av bilaterala och multilaterala avtal. Detta var inte detsamma som att internationella operationer inte skulle genomföras. Vi är aktiva på många ställen i dag. Men det skedde ett vägval, och vi lade över pengar på annan verksamhet. Detta tycker jag att vi tydligt ska säga.

Jag har inget emot utvärderingar, analyser eller någonting i detta, bara det inte blir så att riksdagen eller regeringen har en så långt driven klåfingrighet i sammanhanget att det leder till en problematik i genomförandet av operationerna eller till att man får någon sorts överstyrning som också blir en problematik.

Jag kan begripa att man som politiker vill vara med och reglera ända in i minsta skrymsle; det kan finnas en sådan vilja ibland. Men när vi ska utforma utvärderingar och ta ställning till realistiska målsättningar tycker jag att vi bör fundera på hur balansen ser ut mellan Försvarsmaktens bedömningar och de politiska bedömningarna. Vad är realistiska målsättningar som bygger på operationens syfte och säkerhetsrådets målsättningar och beslut, och vad är sådant som vi lägger till? Där kan man fundera på om vi verkligen hamnar rätt i balansen.

Detta är saker man naturligtvis får återkomma till, men jag ser det inte lika enkelt som Widman. Man kan här klampa iväg så att man kommer in på väldigt minerade fält och tar på sig en uppgift som blir omöjlig att genomföra. Och slutligen - vi kan gärna utvärdera, men det ska vara på ett sätt som håller ihop i alla delar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 juni.)