Anf. 105 Dennis Dioukarev (SD)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 i detta betänkande om höständringsbudgeten. Det är en budget som till skillnad från statsbudgeten är till för att göra ändringar i statens utgifter för innevarande år därför att ordinarie budget inte har räckt till.
Vi har de två senaste åren sett parti efter parti ompröva sin politik på flera områden. Det är positivt; det behövs fler politiker som kan erkänna att de har haft fel i sina tidiga bedömningar. Den stora frågan kvarstår dock: Har man omprövat eller har man anpassat sin politik? Har man alltså omprövat den för att man genuint tror på sina nya ställningstaganden, eller har man anpassat den på grund av att det är en populär ståndpunkt i väljarkollektivet? Det återstår att se. Tiden kommer att utvisa om man kan gå från ord till handling.
Det vi kan konstatera är dock att Sverigedemokraterna är helt ensamma om att lämna ett motförslag till regeringens ändringsbudget här i dag. Det är inte heller första gången det händer. Varför är det så? Är det för att det saknas engagemang för ändringsbudgeten? Det är möjligt att det är så i vissa partier. Eller är det för att man, som i denna budget, inte tycker att nästan 7 miljarder mer till invandringen är dålig politik? Man kanske tycker att köerna i vården inte ska vara kortare. Man kanske är nöjd med hur tryggheten ser ut i våra förorter. Man ser inte integrationsproblemen som ett problem.
När vi talar om integration kan det betyda olika saker beroende på vem man frågar. De allra flesta partier verkar vara överens om att man är en del av det svenska samhället när man har jobbat minst en timme i veckan. Till detta räknas också om man deltar i diverse subventionerade arbetsmarknadsåtgärder. Sverigedemokraterna delar inte denna uppfattning; vi tycker att det är en väldigt generös definition.
Det som är intressant i sammanhanget är dock att detta går att mäta i det så kallade sysselsättningsgapet, det vill säga skillnad i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Faktum är att ingenting pekar på att sysselsättningsgapet minskar eller kommer att minska, trots en fördelaktig åldersprofil bland de nyanlända och trots en högkonjunktur. Tvärtom pekar allt på att det kommer att öka när nästa lågkonjunktur slår till.
Fru talman! I bakgrunden håller också ett skuggsamhälle på att växa fram. Då tänker jag främst på det ganska stora antalet afghanska män som har kommit hit. Jag läste nyligen en artikel där man intervjuade en polis om just detta, och han förklarade att många av dem går ett sorgligt öde till mötes. De hamnar i kriminalitet, missbruk och prostitution. Det som slog mig är dock att de kom hit med drömmar om guld och gröna skogar, men i artikeln vittnas det om ett påtagligt hat mot Sverige.
Man kan diskutera var ansvaret för detta ligger. Även om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte är överens om hur denna fråga ska hanteras är det de facto denna regering som motiverat dessa människor att komma hit från första början - ett misstag som alla inblandade parter nu får lida för. Jag skulle därför vilja ställa tre frågor med anledning av detta.
För det första: Hur många av de 80 000 utlovade utvisningarna har verkställts?
För det andra: Hur många av dessa 80 000 har gått under jorden?
Den tredje frågan går till Moderaterna, som jag noterar har lämnat kammaren. Jag ställer dock frågan ändå: Varför röstar ni i dagens votering inte för ett stopp för ytterligare anslag till migrationsrelaterade utgifter?
Fru talman! I ändringsbudgeten är det inte möjligt att föreslå nya satsningar eller satsningar som är större än regeringens. Därför handlar denna proposition rent krasst om vad man inte bör lägga pengar på. För Sverigedemokraterna är det självklart att agera när vi inte är nöjda med de prioriteringar regeringen gör. Att inte göra någonting är samma sak som att acceptera politiken och acceptera samhällsutvecklingen i övrigt.
Det faktum att vi lägger fram ett alternativ till höständringsbudget är därför av lika högt symbolvärde som det är av praktisk betydelse. Även om vi sannolikt inte får igenom vårt förslag i dagens votering kan vi med handen på hjärtat säga att vi har gjort allt i vår makt för att få till en förändring - en sverigedemokratisk ensamrätt som visar att vi är den optimala motpolen mot den förda politiken och det enda riktiga oppositionspartiet.
Fru talman! I den nationalekonomiska terminologin finns det något som heter "alternativkostnad". Det är det du måste avstå från att göra. Om man frågar svenska folket vilka områden som är viktigast kommer tryggheten och sjukvården alltid högt upp på listan. Det är inte konstigt; vi har fler attacker än någonsin på blåljuspersonal. Förortsgäng i numerärt överläge mot polisen gör att vi inte kan garantera säkerheten vare sig för medborgarna eller för polisen själv. Vi har en sjukvård som går på knäna - patienter flygs till andra länder för operation, och kvinnor tvingas föda bak i bilen på grund av nedstängda BB-avdelningar.
Nästan 7 miljarder kronor av de sammanlagda anslagsförändringarna kan direkt hänföras till migrations- och integrationspolitiken. För att få en känsla för den siffran ska jag konkretisera den något. 7 miljarder kronor motsvarar kostnaden för Säkerhetspolisen gånger fyra, 160 000 heltidstjänster för sjuksköterskor eller 17 000 årslöner för poliser. För 7 miljarder kronor hade vi kunnat höja polislönerna med 2 000 kronor i månaden, dubbla satsningarna på folkhälsan eller korta vårdköerna drastiskt.
Detta, fru talman, är alternativkostnaden för massinvandringen.