Sammanfattning

I     detta     betänkande    behandlar    utskottet
motionsyrkanden rörande olika straffrättsliga frågor
som väckts under  den allmänna motionstiden år 2002.
De behandlade yrkandena  tar framför allt upp frågor
om  brott och påföljder för  brott,  t.ex.  upplopp,
barnpornografi,  olaga diskriminering, högmålsbrott,
narkotikabrott,      rattfylleri,       djurplågeri,
livstidsstraff och samhällstjänst.

Utskottet   föreslår,   med   anledning   av   ett
motionsyrkande      från     Vänsterpartiet,     ett
tillkännagivande om att  regeringen  skall utvärdera
och analysera frågan om vållande till  annans  död i
samband med rattfylleri.
När  det gäller övriga motioner hänvisar utskottet
bl.a. till  att gällande regelverk är ändamålsenliga
samt till pågående utrednings- och beredningsarbete,
och föreslår att riksdagen avslår dem.
I ärendet finns 18 reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Upplopp

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju266.
Reservation 1 (v)

2. Barnpornografi

Riksdagen  avslår  motionerna  2002/03:K410 och
2002/03:So360 yrkande 8.
Reservation 2 (fp, kd, c)

3. Ökad rättstrygghet för homosexuella
m.fl.

Riksdagen   avslår   motionerna   2002/03:Ju283
yrkandena  5 och 6, 2002/03:Ju287, 2002/03:Ju292,
2002/03:Ju293,  2002/03:L249  yrkandena 9-11 samt
2002/03:A315 yrkande 12.
Reservation 3 (fp)
Reservation 4 (v, mp)
Reservation 5 (c)

4. Olaga diskriminering m.m.

Riksdagen   avslår   motionerna  2002/03:Ju305,
2002/03:Ju326, 2002/03:  Ju376  och 2002/03:Sf289
yrkande 5.
Reservation 6 (mp)

5. Högmålsbrott

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju355.

6. Underlåtenhet att bistå nödställd

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju302.

7. Förbud mot deltagande i rasistiska och
kriminella organisationer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju338.
Reservation 7 (kd)

8. Påföljd för personrån

Riksdagen  avslår motion 2002/03:Ju365  yrkande
6.
Reservation 8 (kd)

9. Narkotikabrott

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju281 yrkandena
1 och 2.

Reservation 9 (m)

10. Preskriptionstider för miljöbrott och
brott mot djurskyddslagen

Riksdagen avslår  motionerna  2002/03:Ju257 och
2002/03:Ju340 yrkande 9.
Reservation 10 (kd)
Reservation 11 (mp)

11. Rattfylleri

Riksdagen   avslår   motionerna  2002/03:Ju216,
2002/03:Ju372, 2002/03:  Ju388  och 2002/03:So442
yrkande 15.

12. Vållande till annans död i samband med
rattfylleri

Riksdagen  tillkännager  som  sin   mening  för
regeringen vad utskottet anfört. Därmed  bifaller
riksdagen delvis motion 2002/03:Ju268.

13. Påföljd för djurplågeri

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju381.
Reservation 12 (v)

14. Ekologiskt nödvärn m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju254.
Reservation 13 (mp)

15. Livstidsstraffet

Riksdagen   avslår   motionerna  2002/03:Ju256,
2002/03:Ju349 yrkande 13, 2002/03:Ju353 yrkande 6
och 2002/03:Ju390.
Reservation 14 (fp, kd, v, mp)

16. Ett reformerat straffsystem m.m.

Riksdagen   avslår   motionerna   2002/03:Ju236
yrkandena 6, 8 och 15, 2002/03:Ju249 yrkandena 34
och 35 samt 2002/03:Ju285.
Reservation 15 (m)
Reservation 16 (c)

17. Villkorlig frigivning

Riksdagen avslår motion  2002/03:Ju265  yrkande
1.
Reservation 17 (v)

18. Samhällstjänst

Riksdagen  avslår  motion 2002/03:Ju349 yrkande
25.
Reservation 18 (kd)



Stockholm den 27 mars och 3 april 2003

På justitieutskottets vägnar


Johan Pehrson

Susanne Eberstein
Följande ledamöter har  deltagit i beslutet: Johan
Pehrson[1]1  (fp),  Susanne  Eberstein   (s),  Alice
Åström  (v),  Margareta  Sandgren (s), Beatrice  Ask
(m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén[2]2 (s),
Ragnwi  Marcelind  (kd),  Elisebeht  Markström  (s),
Jeppe  Johnsson  (m),  Yilmaz  Kerimo  (s),  Torkild
Strandberg  (fp),  Johan  Linander[3]2   (c),  Göran
Norlander (s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s),
Leif Björnlod (mp), Kerstin Andersson[4]1 (s), Karin
Granbom[5]2 (fp) och Viviann Gerdin[6]1 (c).

**FOOTNOTES**
[1]:1 Dock ej punkterna 11 och 12.
[2]:2 Endast punkterna 11 och 12.
[3]:
[4]:
[5]:
[6]:
2002/03

JuU10

Utskottets överväganden


I  detta  betänkande  behandlar utskottet ett
antal motioner som väckts  under den allmänna
motionstiden  år  2002.  Motionerna   rör   i
huvudsak  frågor  om  brott och påföljder för
brott. Utskottet föreslår, med
anledning   av   ett   motionsyrkande    från
Vänsterpartiet,  ett  tillkännagivande om att
regeringen  skall  utvärdera   och  analysera
frågan om vållande till annans död  i samband
med   rattfylleri.   När  det  gäller  övriga
motioner hänvisar utskottet  bl.a.  till  att
gällande  regelverk  är  ändamålsenliga  samt
till       pågående      utrednings-      och
beredningsarbete,  och föreslår att riksdagen
avslår dem.
Jämför reservationerna 1-18.

Frågor om brott


Upplopp


I   motion   Ju266   (v)  begärs   en   översyn   av
bestämmelserna i 16 kap.  1  och  2  §§ brottsbalken
rörande  upplopp och våldsamt upplopp.  Motionärerna
anser att bestämmelserna är ålderdomligt formulerade
och att de förarbeten som finns inte ger tillräcklig
ledning i  alla  situationer  som  kan  uppstå i ett
modernt samhälle.

I  16  kap. 1 § brottsbalken förordnas att  om  en
folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga
uppsåt att  med  förenat  våld  sätta  sig  upp  mot
myndighet  eller eljest framtvinga eller hindra viss
åtgärd  och  skingrar   den  sig  ej  på  myndighets
befallning,  dömes  för  upplopp,   anstiftare   och
anförare  till  fängelse  i  högst fyra år och annan
deltagare  i folksamlingens förehavande  till  böter
eller fängelse  i  högst  två  år.  Om folksamlingen
skingrar   sig   på  myndighets  befallning,   dömes
anstiftare och anförare för upplopp till böter eller
fängelse i högst två år. Har folksamlingen gått till
förenat våld å person  eller egendom, dömes enligt 2
§, vare sig myndighet var  tillstädes  eller ej, för
våldsamt  upplopp,  anstiftare  och  anförare   till
fängelse  i  högst  tio  år  och  annan  deltagare i
folksamlingens förehavande till böter eller fängelse
i högst fyra år.
Lagrummen  är  i princip likalydande med de  äldre
bestämmelserna  i 11  kap.  1  och  2  §§  1864  års
strafflag i 1948 års lydelse. Motiven till nuvarande
bestämmelser finns  främst i proposition 1962:10 och
proposition 1948:144.
Utskottet kan hålla  med  om att bestämmelserna om
upplopp och våldsamt upplopp  inte  är  någon modern
lagstiftning.  Mot  bakgrund bl.a. av händelserna  i
samband med EU-toppmötet  i  Göteborg  år 2001 utgår
utskottet  ifrån att regeringen kommer att  se  över
bestämmelserna och tillämpningen av dessa. Utskottet
är dock inte  för närvarande berett att initiera ett
lagstiftningsarbete. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju266.

Barnpornografibrott


I motion K410 (kd,  v,  c)  begärs  att förbudet mot
innehav  av barnpornografi utvidgas och  förtydligas
så att det  även omfattar bl.a. lagring av bilder på
s.k. cyberhårddiskar eller i s.k. Temporary Internet
Files. I motion  So360  (kd)  begärs att all form av
barnpornografi förbjuds på Internet och i medier.

Barnpornografiska     alster    faller     utanför
regleringen    i    tryckfrihetsförordningen     och
yttrandefrihetsgrundlagen    och    saknar    alltså
yttrandefrihetsrättsligt grundlagsskydd.
I  16  kap.  10 a § brottsbalken stadgas om straff
för barnpornografibrott.  Enligt  bestämmelsen skall
den som skildrar barn i pornografisk  bild,  den som
sprider,  överlåter,  upplåter, förevisar, eller  på
annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för
någon annan, den som förvärvar  eller  bjuder  ut en
sådan  bild  av  barn,  den  som förmedlar kontakter
mellan köpare och säljare av sådana  bilder  av barn
eller  vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar
till att  främja handel med sådana bilder, eller den
som  innehar  en  sådan  bild  av  barn,  dömas  för
barnpornografibrott  till  fängelse  i  högst två år
eller,   om  brottet  är  ringa,  till  böter  eller
fängelse i högst sex månader.
Är brottet  att  anse  som  grovt  skall dömas för
grovt  barnpornografibrott till fängelse  lägst  sex
månader  och  högst  fyra  år.  Vid  bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas  om  det har
begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort led
i brottslig verksamhet som utövas systematiskt eller
i  större  omfattning, avsett en särskilt stor mängd
bilder eller  avsett  bilder  där  barn  utsätts för
särskilt hänsynslös behandling.
I motiven till bestämmelsen om barnpornografibrott
framhålls   att  med  innehav  avses  besittning   i
civilrättslig  mening.  Frågan  om någon skall anses
inneha barnpornografi avgörs alltså  på  samma  sätt
som  vid  t.ex. innehav av narkotika. Det är således
inte   straffbart    att    endast   titta   på   en
barnpornografisk  bild  som någon  annan  förevisar.
Eftersom  den straffrättsliga  regleringen  när  det
gäller    innehav    följer    det    civilrättsliga
besittningsbegreppet,  torde  den  som på sin dators
skärm tittar på en barnpornografisk  bild eller film
som  förmedlas  genom datakommunikation  inte  kunna
anses inneha bilden.  Om  skildringen däremot sparas
genom  att  föras  över  på t.ex.  datorns  hårddisk
uppkommer dock ett innehav  (prop. 1997/98:43 s. 164
f).
Utskottet   har  tidigare  behandlat   frågor   om
utvidgning av förbudet mot innehav av barnpornografi
(bet. 1999/2000:JuU7  s.  10).  Utskottet underströk
att    den    kriminalisering    av    innehav    av
barnpornografiska  bilder som skedde den  1  januari
1999 innebar en inte  oväsentlig  utvidgning  av det
straffbara  området. Utskottet kunde då inte se  att
det visats föreligga  ett  behov av att straffa även
den som på en datorskärm betraktar barnpornografiska
bilder. En sådan straffbestämmelse  skulle  dessutom
innebära     icke     oväsentliga    problem    från
bevissynpunkt.
Den   23  november  2001   undertecknade   Sverige
Europarådets s.k. cyber-crime konvention (Convention
on Cybercrime).  Konventionen tar sikte på brott som
begåtts mot eller via Internet och andra nätverk för
dataöverföring, bl.a. barnpornografi. Den innehåller
också ett ramverk  av  regler för hur Internet skall
kunna övervakas. Syftet  med  konventionen  är bl.a.
att  få  fram  en  gemensam policy för hur samhället
genom  lagstiftning  och  internationellt  samarbete
skall skydda sig mot denna typ av brott.
Konventionen   bereds   för   närvarande   inom
Justitiedepartementet.
Vidare  avser  regeringen  att  under  våren  2003
överlämna en proposition  till riksdagen om Sveriges
antagande av ett inom EU framförhandlat rambeslut om
åtgärder  för  att bekämpa sexuell  exploatering  av
barn och barnpornografi.
Enligt     utskottet      bör     det     pågående
beredningsarbetet inte föregripas.  Motion  K410 och
motion So360 i nu behandlad del bör avslås.

Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.


Flera   motioner   rör   frågor  om  brott  mot  och
diskriminering  av  personer   på   grund  av  deras
sexuella  läggning eller sexuella identitet  m.m.  I
motionerna   berörs   flera   områden,  bl.a.  olaga
diskriminering,  hets  mot  folkgrupp,   försvårande
omständigheter vid bedömning av straffvärdet vid här
aktuella  brott, möjligheter för åklagare att  väcka
åtal  för  förolämpning   samt   utbildningsinsatser
rörande homosexuellas m.fl. situation.

I  motion  Ju287  (v, s, fp, c, mp)  begärs  att
förbudet i 16 kap. 9 §  fjärde  stycket brottsbalken
mot olaga diskriminering av någon  på  grund  av att
denne  har  homosexuell  läggning  utvidgas till att
även  omfatta  sexuell  läggning  och könsidentitet.
Vidare   begärs   i   motionen   att   brottsbalkens
bestämmelse  om  hets  mot folkgrupp i 16 kap.  8  §
skall  omfatta även den som  hotar  eller  uttrycker
missaktning  för en grupp av personer med anspelning
på deras sexuella läggning eller könsidentitet.
I motion Ju287  begärs också att det skall ses som
en försvårande omständighet  enligt  29  kap.  2 § 7
brottsbalken  om  syftet med ett brott är att kränka
en  person  på  grund  av  dennes  könsidentitet.  I
motionerna Ju292 (s) och Ju293 (s) begärs en översyn
av denna straffskärpningsregel i syfte att brott med
homofobiska  respektive   sexistiska   motiv   skall
betraktas   som   lika   allvarliga  som  brott  med
rasistiska motiv.
I motion Ju287 begärs vidare  att  bestämmelsen om
åtal i 5 kap. 5 § 4 brottsbalken även  skall omfatta
förolämpning   med  anspelning  på  någons  sexuella
läggning  eller könsidentitet.  I  motion  A315  (m)
begärs att  förolämpning  skall  falla under allmänt
åtal.
I      motion     Ju283     (v)     begärs     att
utbildningsinsatserna     vad    gäller    rasistisk
brottslighet respektive de  homosexuellas  situation
skall  intensifieras hos alla myndigheter och  andra
instanser  som  kommer  i kontakt med brottsoffer. I
motion  Ju287, som tar sikte  på  rättstrygghet  för
homosexuella,  bisexuella  och  transpersoner  (HBT-
personer),  begärs  ökade  utbildningsinsatser  inom
rättsväsendet   om   brottsbalkens   bestämmelse  om
försvårande  omständigheter.  I motion Ju287  begärs
slutligen  att samarbetet mellan  polisen  och  s.k.
HBT-organisationer  förbättras,  att åtgärder vidtas
för    att    höja   polisens   HBT-kompetens    vid
brottsutredningar  samt  att rättsväsendets allmänna
kompetens höjs vad gäller homosexuellas, bisexuellas
och  transpersoners  situation   och  utsatthet  för
brott. Även i motion L249 (fp) begärs  åtgärder  för
att ge polisen och övrig personal inom rättsväsendet
ökade  kunskaper  om  homosexuellas, bisexuellas och
transpersoners situation.  I  motionen  begärs också
åtgärder  för  att  förbättra  polisens rutiner  vid
anmälningar av brott mot sådana  personer  samt  för
att    öka    kontakten    mellan     polisen    och
frivilligorganisationer på området.
I   16   kap.  9  §  första  stycket  brottsbalken
föreskrivs att en näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar  någon  på grund av hans ras, hudfärg,
nationella    eller    etniska     ursprung    eller
trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på
de  villkor  som  näringsidkaren  i  sin  verksamhet
tillämpar i förhållande till andra, skall  dömas för
olaga  diskriminering.  Straffet  för  brottet skall
bestämmas till böter eller fängelse i högst ett år.
Enligt  paragrafens  andra  stycke  tillämpas  den
nämnda bestämmelsen också på den som är  anställd  i
näringsverksamhet   eller   annars   handlar  på  en
näringsidkares vägnar samt på den som  är anställd i
allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.
Vidare  gäller, enligt paragrafens tredje  stycke,
att ansvar  för  olaga  diskriminering också drabbar
anordnare  av  allmän  sammankomst  eller  offentlig
tillställning och medhjälpare  till sådan anordnare,
om  han diskriminerar någon på grund  av  hans  ras,
hudfärg,  nationella  eller  etniska  ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom tillträde  till
sammankomsten  eller  tillställningen  på de villkor
som gäller för andra.
Slutligen   gäller,   enligt   paragrafens  fjärde
stycke,   att  om  någon  som  avses  i  paragrafens
första-tredje    stycke    på   där   angivet   sätt
diskriminerar  annan  på  grund  av  att  denne  har
homosexuell läggning, inträder  likaledes ansvar för
olaga diskriminering.
I 16 kap. 8 § brottsbalken stadgas  att  den som i
uttalande eller i annat meddelande som sprids  hotar
eller  uttrycker  missaktning  för  folkgrupp  eller
annan sådan grupp av personer med anspelning på ras,
hudfärg,    nationellt   eller   etniskt   ursprung,
trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets
mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa,  till böter. Är brottet grovt döms
till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande av om  brottet är grovt skall särskilt
beaktas om meddelandet  haft  ett  särskilt hotfullt
eller kränkande innehåll och spritts  till ett stort
antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka
betydande uppmärksamhet.
Genom  en  lagändring,  som trädde i kraft  den  1
januari 2003, utvidgades bestämmelsen  om  hets  mot
folkgrupp  till att avse även hets med anspelning på
sexuell  läggning.   I   ärendet   som  avsåg  bl.a.
ändringar    i    tryckfrihetsförordningen     avgav
justitieutskottet       ett       yttrande      till
konstitutionsutskottet i de delar som avsåg hets mot
folkgrupp m.m. samtidigt som justitieutskottet avgav
ett   betänkande   till  kammaren  rörande   brottet
övergrepp i rättssak  m.m.  (prop. 2001/02:59, yttr.
2001/02:JuU4y,     bet.     2001/02:JuU12,     rskr.
2001/02:234, rskr. 2002/03:8, SFS 2002:800).
I   samband   med   lagändringen    uttalade   sig
justitieutskottet  om  huruvida  även anspelning  på
sexuell identitet skulle omfattas  av  bestämmelsen.
Utskottet  framhöll  att  man  inte ifrågasatte  att
enskilda transpersoner ofta drabbas av hot, våld och
andra  kränkningar och att detta  naturligtvis  inte
var acceptabelt.  Enligt  utskottet tar bestämmelsen
om hets mot folkgrupp dock  inte  sikte på denna typ
av  övergrepp  mot  enskilda.  Sådana  gärningar  är
kriminaliserade enligt andra bestämmelser. Utskottet
ville  understryka  att  de  personer  som  ingår  i
beteckningen  transpersoner  naturligtvis  inte   är
mindre  skyddsvärda än andra. Men även om det skulle
förekomma hetspropaganda mot transpersoner som grupp
saknades det enligt utskottet i vart fall belägg för
att detta skulle ha skett på ett sådant sätt att det
då   skulle   kunna   motivera   någon   ytterligare
begränsning  av  yttrandefriheten. Denna grupp borde
inte vid denna tidpunkt  föras  in i bestämmelsen om
hets  mot  folkgrupp.  Utskottets  ställningstagande
innebar   att   regeringens   förslag  tillstyrktes.
Utskottet   välkomnade   också   den    översyn   av
situationen  för  transpersoner  som  regeringen  då
aviserat  och  som  utskottet återkommer till  nedan
(yttr. 2001/02:JuU4y s. 2 f).
Av 29 kap. 2 § 7 brottsbalken  följer att det, vid
bedömningen av straffvärdet för ett brott, skall ses
som  en försvårande omständighet om  ett  motiv  för
brottet  varit  att  kränka  en person, en folkgrupp
eller en annan sådan grupp av  personer  på grund av
ras,  hudfärg,  nationellt  eller  etniskt ursprung,
trosbekännelse,   sexuell   läggning   eller   annan
liknande  omständighet.  Genom en lagändring  den  1
juli   2002   omfattar   bestämmelsen   uttryckligen
kränkning av en person på grund av hans eller hennes
sexuella  läggning (prop. 2001/02:59,  2001/02:KU23,
SFS  2002:332).  Även  enligt  stadgandets  tidigare
lydelse  omfattades  en persons sexuella läggning av
bestämmelsen   genom  rekvisitet   "annan   liknande
omständighet" (prop. 1993/94:101 s. 22).
I   samband   med    lagändringen    yttrade   sig
justitieutskottet, i likhet med vad som ovan anförts
om  utvidgningen  av bestämmelsen rörande  hets  mot
folkgrupp, om huruvida  även  anspelning  på sexuell
identitet skulle omfattas av bestämmelsen i  29 kap.
2  §  7  brottsbalken.  Utskottet  konstaterade  att
transpersoner,  liksom homosexuella, utgör en utsatt
grupp   i   samhället.    Det    förhållandet    att
transpersoner  som  grupp  inte  föreslogs komma att
omfattas av regleringen av hets mot  folkgrupp  i 16
kap.   8  §  brottsbalken  fick  inte  innebära  att
enskilda  transpersoner skulle komma att åtnjuta ett
sämre skydd  mot  hot och trakasserier än personer i
andra  utsatta  grupper.   Det   var  därför  enligt
utskottet  positivt  att det pågick  ett  omfattande
arbete inom rättsväsendet för att på ett effektivare
sätt  kunna  bemöta  brottslighet   med  homofobiska
inslag  m.m. Utskottet konstaterade att  situationen
för transpersoner  emellertid  inte  enbart  var  en
fråga  som  berörde  straffrätten  utan sträckte sig
över en rad olika områden (yttr. 2001/02:JuU4y  s. 3
f).
Konstitutionsutskottet    uttalade    bl.a.    att
straffskärpningsbestämmelsen   i   29  kap.  2  §  7
brottsbalken även omfattar kränkningar  av individer
eller grupper på grund av omständigheter, hänförliga
till  individen  eller  gruppen,  som  liknar  de  i
bestämmelsen  specifikt uppräknade omständigheterna.
Detta framgår av  bestämmelsens  mer  sammanfattande
grund  "annan  liknande  omständighet". Bestämmelsen
kan därför tillämpas t.ex.  om ett motiv för brottet
har varit att kränka en person  eller  en  grupp  av
personer    på    grund    av   transvestism   eller
transsexualism eller någon annan  sådan omständighet
som  kan hänföras till personen eller  personerna  i
gruppen (bet. 2001/02:KU23 s. 46).
Vad gäller bestämmelser om åtal så hör alla brott,
som inte  uttryckligen är undantagna, enligt 20 kap.
3 § rättegångsbalken  under  allmänt  åtal.  Att ett
brott   faller   under   allmänt  åtal  innebär  att
målsäganden inte behöver ange  brottet till åtal för
att åklagaren skall väcka åtal.
I brottsbalken är ärekränkningsbrotten  i  5  kap.
undantagna  från allmänt åtal. Det innebär bl.a. att
förolämpning   inte   får   åtalas   av   annan   än
målsäganden.  Detta  gäller dock inte undantagslöst.
Om målsäganden anger brottet  till  åtal och åtal av
särskilda  skäl  anses påkallat ur allmän  synpunkt,
får åklagare enligt  5  kap.  5 § brottsbalken åtala
bl.a. för förolämpning mot någon  med  anspelning på
hans  eller  hennes  ras, hudfärg, nationella  eller
etniska  ursprung  eller  trosbekännelse  eller  för
förolämpning med anspelning  på  hans  eller  hennes
homosexuella läggning.
Justitieutskottet har tidigare behandlat frågan om
förolämpning  skall  falla  under allmänt åtal (bet.
2001/02:JuU7  s.  22  och  2001/02:JuU12  s.  5  f).
Utskottet  ansåg  då att gällande  bestämmelser  var
ändamålsenligt utformade  och  avstyrkte bifall till
motionsyrkandena.
Regeringen  beslutade  år  1999 att  tillkalla  en
särskild utredare med uppgift att göra en översyn av
bestämmelsen om olaga diskriminering (dir. 1999:49).
I  uppdraget  ingick  även  att göra  en  analys  av
rättsväsendets tillämpning av bestämmelsen.
I  februari  2001  begränsades   uppdraget   genom
tilläggsdirektiv   (dir.  2001:14).  Enligt  de  nya
direktiven skulle utredningen,  som  antagit  namnet
1999  års  diskrimineringsutredning, inte längre  ha
till  uppgift   att   lämna  konkreta  förslag  till
författningsändringar    eller    andra    åtgärder.
Utredningen skulle i stället  övergripande  redovisa
sina  resultat  och  ställningstaganden  i de frågor
uppdraget   omfattade   samt   lämna   förslag  till
inriktning på det fortsatta arbetet i dessa  frågor.
Anledningen till begränsningen av uppdraget var  att
regeringen  avsåg  att  ge en ny utredning i uppdrag
att  studera  möjligheterna  till  en  mer  generell
lagstiftning mot  diskriminering  som  omfattar alla
eller       flertalet       samhällsområden      och
diskrimineringsgrunder. Frågor  som exempelvis vilka
sanktionsformer  som  är  lämpligast   i  syfte  att
åstadkomma     en    effektiv    lagstiftning    mot
diskriminering borde lämpligen behandlas vidare inom
ramen för en sådan  bredare översyn. I denna översyn
skall     1999     års     diskrimineringsutrednings
ställningstaganden ingå som ett underlag.
1999 års diskrimineringsutredning  redovisade sitt
uppdrag  till  regeringen i juni 2001 i  betänkandet
Ett  effektivt  diskrimineringsförbud   -  Om  olaga
diskriminering   och   begreppen   ras  och  sexuell
läggning (SOU 2001:39).
Regeringen beslutade i januari 2002  att tillkalla
en  parlamentarisk  kommitté  med uppdrag att  bl.a.
överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering
som      omfattar      alla      eller     flertalet
diskrimineringsgrunder  och  samhällsområden   (dir.
2002:11).    Kommittén,   som   tagit   sig   namnet
Diskrimineringskommittén,  skall  också  överväga om
det,  mot  bakgrund av vad den i övrigt kommer  fram
till, finns  skäl  att ersätta straffbestämmelsen om
olaga diskriminering  i 16 kap. 9 § brottsbalken med
någon annan typ av reglering. Vidare skall kommittén
bl.a. överväga om ett skydd  mot  diskriminering  av
alla   s.k.   transpersoner  bör  införas.  Avseende
transpersoner anges i direktiven att kommittén skall
kartlägga och analysera  behovet av och formerna för
en  reglering av ett förbud  mot  diskriminering  av
alla  transpersoner. Kommittén skall belysa fördelar
och problem  med  att införa en sådan reglering. Den
skall vidare ta ställning  till  vilken  personkrets
som skall omfattas av ett eventuellt förbud  och hur
ett   sådant  förbud  lämpligen  kan  avgränsas  och
sanktioneras  samt  hur  det skall förhålla sig till
förbudet  mot  könsdiskriminering.  Kommittén  skall
överväga om någon  myndighet  skall  ha till uppgift
att särskilt ta till vara transpersoners rättigheter
och  om en eventuell lagstiftning mot diskriminering
av  transpersoner   skall   ingå   i   en   gemensam
diskrimineringslagstiftning.       Förslag      till
författningsändringar   och   andra   åtgärder   som
uppdraget   kan  ge  anledning  till  skall  lämnas.
Kommittén   skall   redovisa   sitt   uppdrag   till
regeringen senast den 1 december 2004.
Vad gäller  utbildningsinsatser anför regeringen i
budgetpropositionen  för  år  2003  (prop. 2002/03:1
utg.omr. 4 s. 18 f) att polisen bl.a. skall utveckla
sin  förmåga  att  förebygga och bekämpa  brott  med
rasistiska  eller främlingsfientliga,  antisemitiska
och  homofobiska   inslag.   Även   åklagarna  skall
ytterligare  utveckla  sin  kapacitet  att   bekämpa
sådana brott. Rättsväsendet skall höja sin kompetens
om  rasism,  främlingsfientlighet, antisemitism  och
homofobi. Anställda  i  rättsväsendet  skall  ha god
kunskap såväl om grunden för brottslighet med sådana
inslag som om situationen för de grupper som utsätts
för  sådana  brott. Den kunskapen kan också motverka
de fördomar som kan finnas om de grupper som utsätts
för sådana brott.  En förbättrad grundutbildning och
ökad fortbildning i  dessa frågor bör kunna medverka
till    ökad    samverkan   mellan    rättsväsendets
myndigheter,   liksom    också    till    förbättrad
metodutveckling för att förebygga och bekämpa  denna
brottslighet.      Samtliga     myndigheter     inom
rättsväsendet  har  upprättat   strategier  för  att
garantera att personalen har en god kunskap på dessa
områden.
Regeringen gav våren 2001 Brottsförebyggande rådet
(BRÅ)   i   uppdrag  att  följa  upp  rättsväsendets
insatser  mot   rasistisk,   främlingsfientlig   och
homofobisk  brottslighet  samt  olaga diskriminering
och  analysera hur insatserna påverkar  utvecklingen
av   ifrågavarande   brottslighet.   I   juni   2002
presenterade  BRÅ  regeringsuppdraget  i  en rapport
(2002:9)  Hatbrott  en uppföljning av rättsväsendets
insatser.  I  rapporten   beskrivs   vilka  åtgärder
rättsväsendet   har   vidtagit  för  att  prioritera
hatbrotten.  Det  kan  konstateras  att  polis-  och
åklagarväsendet  är de myndigheter  som  har  störst
möjligheter att vidta  åtgärder som kan ha effekt på
utvecklingen av hatbrottsligheten.  I undersökningen
görs   också   en  uppföljning  från  anmälan   till
tingsrättsdom av  de  hatbrott som anmäldes år 2000.
En central frågeställning  var i vilken utsträckning
domstolarna               har              tillämpat
straffskärpningsbestämmelserna    och   beaktat   de
rasistiska,   främlingsfientliga   och   homofobiska
omständigheterna vid brotten.
Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden
om särskilda insatser för homosexuella m.fl., senast
våren  2002 (bet. 2001/02:JuU12 s. 7  f).  Utskottet
konstaterade   då  med  tillfredsställelse  att  det
pågick ett omfattande  arbete med den inriktning som
efterfrågades   i   motionerna.   Något   behov   av
uttalanden  av  riksdagen   fanns  enligt  utskottet
därför  inte,  och utskottet avstyrkte  då  aktuella
motioner.
Utskottet delar  motionärernas  uppfattning om att
förtryck, våld och diskriminering som riktar sig mot
någon   på   grund   av  dennes  sexuella  läggning,
könsidentitet eller ras  måste  tas på stort allvar.
Utskottet noterar därför med tillfredsställelse  att
regeringen tillkallat en parlamentarisk kommitté med
uppdrag  att bl.a. överväga en gemensam lagstiftning
mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder      och     samhällsområden.
Kommitténs  arbete bör inte föregripas.  Vad  gäller
motionsönskemålen rörande åtalsbestämmelsen i 5 kap.
5  §  brottsbalken   anser  utskottet  att  gällande
bestämmelser är ändamålsenligt  utformade. Slutligen
vill  utskottet  understryka  det  angelägna  i  att
personalen  inom  rättsväsendet  har goda  kunskaper
inom  samtliga de områden som tagits  upp  i  de  nu
väckta  motionerna. Det pågår också såväl utbildning
och kompetensutveckling  som  forskning  inom  dessa
områden,  och  frågorna är väl kända inom de berörda
myndigheterna. Det  finns  enligt  utskottets mening
inte anledning för riksdagen att för  närvarande  ta
några  ytterligare initiativ. Utskottet föreslår att
motionerna  Ju283,  L249  och  A315 i här behandlade
delar samt motionerna Ju287, Ju292 och Ju293 avslås.

Olaga diskriminering m.m.


I  motion  Ju326 (s) begärs att diskrimineringsbrott
där det grundläggande  människovärdet  kränks  skall
leda till hårdare straff än vad som är fallet i  dag
samt  att polis och åklagare bättre skall prioritera
diskrimineringsbrott.  I  motion Ju376 (m) begärs en
översyn av förbudet mot könsdiskriminering  för  att
förhindra  att  män diskrimineras vid tillträde till
restauranger m.m.  I  motion  Sf289  (mp) begärs att
bestämmelsen  i  16 kap. 9 § brottsbalken  om  olaga
diskriminering  i  näringslivet   ersätts   med   en
civilrättslig lag och rätt till rättshjälp.

I  motion  Ju305  (s)  framförs att åtgärder måste
vidtas  för  att  förstärka  kampen  mot  brott  med
rasistiska motiv. Här pekar motionären  särskilt  på
det  hot  mot  det  demokratiska  samhället  som den
tilltagande  våldsanvändningen  gör och han föreslår
att  det  i  brottsbalken  införs ett  nytt  kapitel
rubricerat Brott mot demokratin.
Som  utskottet  redogjort  för  tidigare  i  detta
betänkande föreskrivs i 16 kap. 9 § brottsbalken att
en näringsidkare som i sin verksamhet  diskriminerar
någon  på  grund  av  hans  ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse eller på
grund av att denne har homosexuell  läggning,  genom
att  inte  gå  honom  till  handa  på de villkor som
näringsidkaren   i   sin   verksamhet  tillämpar   i
förhållande  till  andra,  skall   dömas  för  olaga
diskriminering. Straffet för brottet skall bestämmas
till  böter  eller  fängelse i högst ett  år.  Detta
gäller   även   t.ex.  den   som   är   anställd   i
näringsverksamhet.
Som  nämnts  ovan  har  regeringen  tillkallat  en
parlamentarisk  kommitté  (Diskrimineringskommittén)
med   uppdrag  att  bl.a.   överväga   en   gemensam
lagstiftning  mot  diskriminering  som omfattar alla
eller    flertalet    diskrimineringsgrunder     och
samhällsområden   (dir.  2002:11).  Kommittén  skall
också överväga om det,  mot  bakgrund  av  vad den i
övrigt  kommer  fram  till,  finns  skäl att ersätta
straffbestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap.
9 § brottsbalken med någon annan typ  av  reglering.
Kommittén   skall   redovisa   sitt   uppdrag   till
regeringen senast den 1 december 2004.
Regeringen  överlämnade  den  13  mars  2003  till
riksdagen   propositionen  Ett  utvidgat  skydd  mot
diskriminering   (prop.  2002/03:65).  Propositionen
innehåller bl.a. förslag  till  en  ny lag om förbud
mot diskriminering. Den föreslagna lagstiftningen är
ett   led   i   genomförandet  av  två  EG-direktiv,
direktivet 2000/34/EG  om  genomförande av principen
om  likabehandling  av personer  oavsett  deras  ras
eller etniska ursprung  och direktivet 2000/78/EG om
inrättande  av en allmän ram  för  likabehandling  i
arbetslivet.  Den  föreslagna  lagen  om  förbud mot
diskriminering  innehåller en bestämmelse om  förbud
mot      diskriminering       vid       yrkesmässigt
tillhandahållande av varor, tjänster eller  bostäder
(9  §).  Förbudet innebär en viss dubbelreglering  i
förhållande     till     bestämmelsen    om    olaga
diskriminering i 16 kap. 9  §  brottsbalken.  Enligt
regeringen   är   denna   dubbelreglering  under  en
övergångstid nödvändig för  att  kunna genomföra det
ovan    nämnda    EG-direktivet    rörande    etnisk
diskriminering  i  tid och samtidigt inte  föregripa
Diskrimineringskommitténs    arbete.    Lagförslaget
innebär  således att en ny civilrättslig bestämmelse
kommer att  gälla  vid sidan av den straffrättsliga.
Lagen föreslås träda  i kraft den 1 juli 2003 (prop.
2002/03:65 s. 1 f och s. 131 f).
Utskottet har tidigare  haft att ta ställning till
motionsyrkanden   om   åtgärder    mot   brott   och
diskriminering    med    rasistiska   motiv    (bet.
2001/02:JuU10 s. 20 f). Utskottet  ansåg då i likhet
med  motionärerna att det var viktigt  att  åtgärder
vidtas  för  att  förhindra  och  bekämpa  brott med
rasistiska förtecken. Enligt utskottet pågick  också
arbete  på  flera  håll för att se över och förändra
lagstiftningen på detta  område.  Mot den bakgrunden
fanns  det enligt utskottet då inte  skäl  att  göra
något särskilt  uttalande  i  frågan,  och utskottet
föreslog att de aktuella motionerna skulle avslås.
Utskottet   anser   att  Diskrimineringskommitténs
arbete inte bör föregripas och avstyrker bifall till
motionerna Ju376 och Ju305 samt motionerna Ju326 och
Sf289 i här behandlade delar.

Högmålsbrott


I motion Ju355 (s) begärs  att nuvarande bestämmelse
om s.k. högmålsbrott avskaffas  så  att  alla,  även
statschefen, behandlas lika inför lagen.

Högmålsbrotten  regleras  i  18 kap. brottsbalken.
Det  lagrum  som  närmast  åsyftas  i   motionen  är
kapitlets  2 §. Av denna bestämmelse följer  att  om
gärning som avses i 3-5 kap. brottsbalken (brott mot
liv och hälsa,  frihet  och  frid samt ärekränkning)
innebär  förgripelse mot bl.a.  kungen  eller  annan
medlem av  kungahuset,  får  dömas  till  fängelse i
högst  fyra  år  om det på brottet annars kan  följa
fängelse i högst sex  månader  och i högst sex år om
det på brottet annars kan följa  fängelse  i  mer än
sex månader men högst fyra år.
Bestämmelsen upptar inte något självständigt brott
utan  utgör endast en möjlighet till straffskärpning
för det  fall  någon  begår  brott  mot kungen eller
annan person som omfattas av bestämmelsen.
Utskottet    behandlade    under    förra    våren
motionsyrkanden om avskaffande av högmålsbrott (bet.
2001/02:JuU10  s.  22). Utskottet anförde då att det
främsta skälet för en  möjlighet att vid vissa brott
mot bl.a. kungen kunna skärpa straffet är att sådana
brott normalt sett riktar  sig  mot  riket  och vårt
statsskick  och  inte  mot  kungen som privatperson.
Detta förhållande gör att brotten får anses vara mer
straffvärda   än  motsvarande  brott   riktade   mot
privatpersoner.  Mot  den bakgrunden ansåg utskottet
att det saknades skäl att  ta  bort  denna möjlighet
till straffskärpning.
Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan och
avstyrker bifall till motion Ju355.

Underlåtenhet att bistå en nödställd


I  motion  Ju302  (m) begärs att ett straffrättsligt
ansvar införs för den  som  underlåter att tillkalla
hjälp eller att försöka rädda  eller  på  annat sätt
bistå  en  nödställd  person  som  befinner  sig   i
allvarlig fara för liv och hälsa.

Dagens  regler  innebär  att  det inte finns någon
generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i
situationer som är farliga för andra personer.
I     många     situationer     kan    dock    ett
underlåtenhetsansvar komma i fråga.  Som  huvudregel
förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen kan
sägas ha haft en handlingsplikt. En sådan plikt  har
t.ex.   föräldrar  gentemot  sina  barn  och  lärare
gentemot   sina   elever.   Enligt   13  kap.  10  §
brottsbalken  kan  vidare  den  som  underlåter  att
avvärja allvarlig fara, t.ex. brand eller omfattande
förstörelse,  som  han  eller  hon  själv framkallat
bestraffas för sin underlåtenhet. Vidare kan, enligt
23 kap. 6 § brottsbalken, straffansvar  åläggas  den
som   underlåter   att   avslöja  eller  hindra  ett
allvarligt brott, t.ex. mord, dråp, grov misshandel,
våldtäkt, rån och grov skadegörelse, som är å färde.
Den som bevittnar en pågående  grov  misshandel  och
som  har  möjlighet  att larma polis eller annan men
underlåter att göra det kan alltså straffas.
Utskottet har behandlat  frågan om straffrättsligt
ansvar  för  underlåtenhet  att   ingripa   i  vissa
situationer   tidigare,   senast  våren  2002  (bet.
2001/02:JuU10 s. 24 f). För  en utförlig redogörelse
av  de  regler som finns på olika  områden  och  som
stipulerar en skyldighet att vidta åtgärder hänvisas
dit.
Regeringen  beslutade  under år 1994 att tillkalla
en särskild utredare med uppdrag  att  se över vissa
frågor   inom   straffrättens   allmänna  del  (dir.
1994:39). I utredningens betänkande  Straffansvarets
gränser (SOU 1996:185) föreslås bl.a. att det införs
en särskild straffbestämmelse avseende underlåtenhet
att bistå nödställd.
Regeringen   behandlade  Straffansvarsutredningens
förslag i proposition  2000/01:85  Förberedelse till
brott m.m. (s. 20 f). Enligt regeringen  borde  inte
något    generellt    straffrättsligt   ansvar   för
underlåtenhet att bistå nödställd införas.
Utskottet    delade    regeringens    uppfattning.
Utskottet framhöll därvid  bl.a. följande. Det kan i
och  för  sig  finnas ett värde  i  att  införa  ett
generellt straff-ansvar  för underlåtenhet att bistå
nödställd.   Genom   en   sådan    straffbestämmelse
bekräftar    samhället    den   allmänna   moraliska
skyldighet som finns att hjälpa  någon  som befinner
sig  i  en  nödsituation. Emellertid torde det  inte
finnas något  större  praktiskt  behov  av  en sådan
reglering.  Den  nuvarande lagstiftningen innehåller
redan bestämmelser  om  underlåtenhetsansvar  för de
allra  mest  straffvärda  fallen.  Så  har  t.ex. en
förälder  skyldighet  att hjälpa sitt barn om barnet
befinner sig i allvarlig  risk  för liv eller hälsa.
Vidare  är  underlåtenhet att avvärja  den  fara  en
person  själv   framkallat   för   någon   annan   i
allvarligare  situationer straffsanktionerad, liksom
underlåtenhet  att  avslöja  eller  hindra  pågående
brott  av allvarligt  slag.  Att  införa  en  allmän
straffrättslig  bestämmelse  vid  underlåtenhet  att
bistå    nödställd    kan    därför    ifrågasättas.
Principiellt sett bör återhållsamhet iakttas i fråga
om nykriminaliseringar. Om en kriminalisering införs
krävs    att    den   präglas   av   legalitet   och
förutsägbarhet.  En   regel   om   straffansvar  för
underlåtenhet att bistå nödställd skulle rimligen få
utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte
vara  möjligt  att i bestämmelsen närmare  ange  och
precisera vilka  åtgärder  som  i  olika situationer
skulle  krävas  av den som riskerar att  träffas  av
straffansvaret. Även  om  Straffansvarsutredningen i
sitt förslag nämner åtgärder  som  att  larma  eller
rädda  den  nödställde är det sannolikt att de olika
ingripanden som  krävs  skulle  kunna variera mycket
kraftigt    beroende    på    i   vilken   situation
handlingsplikten aktualiseras.  Ytterst  skulle  det
därför   få  ankomma  på  domstolarna  att  göra  en
bedömning  av  vad  som  kunnat  krävas  i  en  viss
situation.  Detta  skulle  innebära  svårigheter för
enskilda att avgöra när de är skyldiga  att  ingripa
samt  vilket  handlande  som  krävs  av  dem  i  den
aktuella  situationen.  I  sammanhanget  måste också
beaktas att hotet om att straffansvar kan  följa  om
någon  inte  ingriper  till  förmån för en nödställd
emellanåt  skulle  kunna  leda  till  att  olämpliga
åtgärder vidtas.
Sammantaget  ansåg utskottet att  nackdelarna  med
att införa ett generellt  straffrättsligt ansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd vägde tyngre än de
skäl  som talade för att införa  ett  sådant  ansvar
(bet. 2000/01:JuU25 s. 9 f).
Utskottet   vidhöll   våren   2002   sin  tidigare
inställning    i    frågan    och    avstyrkte   ett
motionsyrkande  liknande  det  nu framställda  (bet.
2001/02:JuU10 s. 24 f).
Utskottet har inte någon annan  uppfattning  i dag
och avstyrker bifall till motion Ju302.

Förbud mot deltagande i rasistiska och
kriminella organisationer


I  motion  Ju338  (kd) begärs att enskilds stöd till
eller   deltagande   i    rasistisk    organisation,
terroristgrupp  eller annan organiserad brottslighet
kriminaliseras.  Motionärerna   pekar  bl.a.  på  de
nynazistiska yttringar som drabbat  samhället och på
den  verksamhet som bedrivs av kriminella  s.k.  mc-
klubbar.

Av 2  kap.  1  §  första stycket 5 regeringsformen
(RF) följer att varje  medborgare  är  gentemot  det
allmänna  tillförsäkrad föreningsfrihet - frihet att
sammansluta   sig   med  andra  för  allmänna  eller
enskilda syften. Föreningsfriheten kan enligt 2 kap.
12 § första stycket RF begränsas genom lag. Av andra
stycket  samma  paragraf   följer   att   en   sådan
begränsning  får  göras  endast  för  att tillgodose
ändamål   som   är  godtagbart  i  ett  demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som
är  nödvändigt  med  hänsyn  till  det  ändamål  som
föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att
den  utgör ett hot  mot  den  fria  åsiktsbildningen
såsom  en  av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning
får ej göras  enbart på grund av politisk, religiös,
kulturell eller annan åskådning.
Den svenska lagstiftningen  innehåller  inte något
direkt   förbud   mot   att   bilda  eller  delta  i
organisationer   som   ägnar   sig   åt    rasistisk
verksamhet. Det är inte heller möjligt att tvångsvis
upplösa  sådana  organisationer.  Däremot  är  dessa
organisationers    möjlighet    att   verka   starkt
begränsade av att i stort sett varje  annan  form av
yttring  av  rasism  och  etnisk  diskriminering  är
förbjuden i lagstiftningen.
Enligt gällande rätt kan deltagande i brottslighet
som  sker  i  organiserad  form  i viss utsträckning
beivras   med  stöd  av  reglerna  om  förberedelse,
stämpling och  medverkan  till  brott. I 23 kap. 2 §
första stycket brottsbalken föreskrivs  att den som,
med uppsåt att utföra eller främja brott,  tar  emot
eller  lämnar  pengar  eller annat som betalning för
ett  brott  eller  för  att   täcka   kostnader  för
utförande  av ett brott, eller skaffar,  tillverkar,
lämnar,   tar    emot,    förvarar,   transporterar,
sammanställer  eller tar annan  liknande  befattning
med något som är  särskilt  ägnat  att  användas som
hjälpmedel  vid  ett  brott  skall,  i  de fall  det
särskilt anges, dömas för förberedelse till brottet,
om han inte gjort sig skyldig till fullbordat  brott
eller  försök. Enligt andra stycket skall i särskilt
angivna  fall  också dömas för stämpling till brott.
Med stämpling förstås  att  någon i samråd med annan
beslutar gärningen eller att  någon  söker  anstifta
annan  eller  åtar sig eller erbjuder sig att utföra
gärningen.
Av 23 kap. 4  §  andra stycket brottsbalken följer
att ansvar enligt balken  inte  skall  ådömas endast
den som utfört en gärning utan också den som främjat
gärningen  med  råd eller dåd. Detsamma skall  gälla
beträffande   i   annan    lag   eller   författning
straffbelagd   gärning,  för  vilken   fängelse   är
föreskrivet.
I vissa fall kan  dock den som bildar eller deltar
i en sammanslutning -  eller med dagens språkbruk en
organisation - straffas  för  olaglig kårverksamhet.
Det  handlar i sådana fall om en  organisation  som,
utan   att    ha    uppdrag   av   försvaret   eller
ordningsmakten, ägnar  sig  åt  t.ex.  polisliknande
verksamhet.  Enligt  18  kap. 4 § brottsbalken  döms
sålunda  den  som bildar eller  deltar  i  en  sådan
sammanslutning eller för en sådan sammanslutning tar
befattning med  vapen,  ammunition eller annan dylik
utrustning,  upplåter  lokal  eller  mark  för  dess
verksamhet eller understöder den med pengar eller på
annat  sätt  för  olovlig kårverksamhet  till  böter
eller fängelse i högst två år.
Vidare  bör  nämnas   att   det  i  16  kap.  8  §
brottsbalken   föreskrivs  straff   för   hets   mot
folkgrupp.  Den  som   i  uttalande  eller  i  annat
meddelande   som   sprids  hotar   eller   uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning  på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell
läggning, skall enligt bestämmelsen  dömas  för hets
mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt  döms
till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid  bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas  om  meddelandet  haft ett särskilt hotfullt
eller kränkande innehåll och  spritts till ett stort
antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka
betydande uppmärksamhet.
Hets mot folkgrupp är straffbart  även  när sådana
yttranden  sprids i tryckta skrifter, filmer,  radio
och   TV   och  andra   medier   som   omfattas   av
tryckfrihetsförordningen           (TF)          och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) - se  7  kap. 4 § 11
TF och 5 kap. 1 § YGL.
Frågan  om  förbud  mot  deltagande i rasistiska
organisationer övervägdes i samband med behandlingen
av  proposition 1993/94:101 Åtgärder  mot  rasistisk
brottslighet    och    etnisk    diskriminering    i
arbetslivet. I propositionen konstaterade regeringen
att   svensk  lagstiftning  uppfyllde  de  krav  som
Sverige  åtagit  sig  genom  att  ratificera Förenta
nationernas konvention om avskaffande av alla former
av rasdiskriminering. Vid en bedömning av ett förbud
mot  deltagande i rasistiska organisationer  utifrån
allmänna   straffrättsliga  utgångspunkter  framhöll
regeringen bl.a.  att  svensk  lagstiftning medförde
att varje yttring av rasism var  förbjuden  och  att
lagstiftningen  var  tillräcklig för att i praktiken
tvinga organisationer  som främjar rasdiskriminering
till passivitet (prop. s. 19 och 23 f).
Utskottet  delade  regeringens   bedömning   (bet.
1993/94:JuU13 s. 11).
Regeringen   beslutade   under   hösten  1998  att
tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppdrag  att  utreda  frågor  om  straffansvar   för
deltagande   i   organisationer   som   sysslar  med
brottslig  verksamhet  samt  vissa andra frågor  med
anknytning härtill (dir. 1998:66).
I oktober 2000 lade Kommittén  om brottslighet med
anknytning till vissa organisationer  m.m. fram sitt
betänkande   Organiserad   brottslighet,  hets   mot
folkgrupp,   hets   mot   homosexuella,    m.m.    -
straffansvarets  räckvidd - (SOU 2000:88). Kommittén
hade utarbetat en  konkret  modell  för straffansvar
för  aktivt deltagande i en sammanslutning  som  har
brottslighet   som   ett  väsentligt  inslag  i  sin
verksamhet. Denna modell  innebar att det skulle bli
möjligt  att  straffa  dels  den   som,   i  ledande
ställning  inom  en  sammanslutning,  där  allvarlig
brottslig verksamhet förekommer, underlåter att göra
vad  som  skäligen  kan begäras för att verksamheten
skall  upphöra,  dels  den   som  lämnar  ekonomiskt
bidrag, upplåter hus, del av hus  eller  mark  eller
lämnar annat liknande stöd till en sammanslutning av
sådant  slag.  För  ansvar  i  det sistnämnda fallet
skulle dock fordras att stödet inte  var obetydligt.
Det  var kommitténs bedömning att modellen  utgjorde
den lämpligaste  lösningen,  om man ville åstadkomma
en kriminalisering som träffar  de  förfaranden  som
kommittén  i  och  för  sig  ansåg vara straffvärda.
Flera  skäl  -  bl.a.  risken  för   en  otillbörlig
inskränkning    av   möjligheterna   till   politisk
opinionsbildning  och  svårigheter att precisera det
straffbara området - kunde  emellertid  anföras  mot
införandet  av  en  bestämmelse  av  det diskuterade
slaget och kommitténs majoritet ansåg att dessa skäl
var så starka att någon utvidgning inte borde ske av
det kriminaliserade området såvitt gäller deltagande
i  eller  stöd till sammanslutningar där  allvarligt
brottslighet förekommer. En minoritet förordade dock
att en utvidgning  av  det  kriminaliserade  området
skulle  ske  i enlighet med den utarbetade modellen.
Den  del av betänkandet  som  rör  straffansvar  för
deltagande i vissa organisationer behandlades inte i
propositionen Hets mot folkgrupp, m.m. (2001/02:59).
Frågan   om   medlemskap  i  terroristorganisation
berörs i den av regeringen  nyligen  till  riksdagen
överlämnade   propositionen   om   straffansvar  för
terroristbrott  (prop. 2002/03:38). I  propositionen
föreslås vissa lagändringar,  bl.a.  en  ny  lag  om
straff  för  terroristbrott,  som  syftar  till  att
genomföra   det   inom  EU  antagna  rambeslutet  om
bekämpande av terrorism.  Enligt  rambeslutet  skall
medlemsländerna  kriminalisera  vissa handlingar som
begås   inom   ramen   för  särskilt  planlagd   och
organiserad terroristbrottslighet.  Det  skall  vara
straffbart  att  leda  en  terroristgrupp. Det skall
även   vara   straffbart   att  delta   i   gruppens
verksamhet,  vari  inbegrips  att   förse   den  med
information,  materiellt  stöd eller alla former  av
finansiering,   om   den  som  deltar   i   gruppens
verksamhet  har  vetskap  om  att  detta  deltagande
bidrar till gruppens brottsliga verksamhet, dvs. att
begå terroristbrott.  Att  vara  medlem  i  en  viss
organisation eller allmänt sympatisera med de mål en
organisation   har  faller  utanför  det  straffbara
området. Det är således endast aktiva handlingar som
kan visas bidra  till gruppens terroristbrottslighet
som  är  straffbara.   För  straffbarhet  förutsätts
dessutom att den som deltar  har vetskap om att just
detta  deltagande  kommer  att bidra  till  gruppens
terroristbrottslighet. Enligt  regeringen  torde  de
handlingar   som   enligt   rambeslutet  skall  vara
straffbara  i  svensk  rätt  i  huvudsak  täckas  av
gällande  bestämmelser  om  ansvar  för   medverkan,
försök, förberedelse och stämpling till brott (s. 40
f).
Utskottet  anser  att  de skäl mot att införa  ett
förbud  mot deltagande i rasistiska  och  kriminella
organisationer  som  Kommittén  om  brottslighet med
anknytning till vissa organisationer  m.m. lade fram
i  sitt  betänkande  (SOU  2000:88)  fortfarande  är
giltiga. Utskottet är därför inte berett att förorda
införandet  av ett sådant förbud i svensk  rätt  och
avstyrker bifall till motion Ju338.

Påföljd för personrån


I  motion  Ju365   (kd)   begärs   en   utvärdering  av
påföljderna för personrån. Motionärerna bakom  motionen
anför bl.a. att antalet personrån har ökat dramatiskt i
storstäderna och att rånarna oftast är mycket unga  och
uppträder  i  gäng.  Respekten  för  ordningsmakten hos
dessa ungdomar har enligt motionärerna  minskat,  detta
till   stor   del   beroende   på   att  påföljden  för
brottsligheten    inte    anses    vara    tillräckligt
avskräckande  och att reaktionen på brottet kommer  för
sent.

Straffskalan för  rån  innefattar fängelse i lägst
ett och högst sex år. För  grovt rån är straffskalan
fängelse i lägst fyra och högst tio år (8 kap. 5 och
6 §§ brottsbalken).
I   brottsbalken   finns  emellertid   regler   om
särbehandling av unga lagöverträdare. Av 30 kap. 5 §
följer  att det krävs synnerliga  skäl  för  att  en
person skall kunna dömas till fängelse för brott han
begått före  18  års  ålder.  Vidare  gäller att för
brott som någon begått efter det att han fyllt 18 år
men innan han fyllt 21 år fängelse endast  får dömas
ut  om  det  med  hänsyn till gärningens straffvärde
eller annars finns särskilda skäl för det. Den unges
ålder skall dessutom  enligt 29 kap. 7 § beaktas vid
straffmätningen. Regelsystemet  syftar  till  att se
till  att ungdomar som döms för brott, så långt  som
möjligt,  får  påföljder  som  verkställs av sociala
myndigheter.
Regeringen beslutade i augusti  2002 att tillsätta
en utredning med uppdrag att bl.a.  göra  en översyn
av  påföljdssystemet  för  unga  lagöverträdare  och
följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform
såvitt  avser  de  unga  lagöverträdarna.  Utredaren
skall redovisa sitt uppdrag  till  regeringen senast
vid utgången av september 2004 (dir 2002:95).
Vad gäller påföljder för unga som  begår personrån
är  utskottet,  i  avvaktan  på  resultatet  av  den
tillsatta   utredningen   om  påföljder   för   unga
lagöverträdare,  inte  berett   att  nu  göra  några
uttalanden. Utskottet föreslår att  riksdagen avslår
motion Ju365 i nu behandlade delar.

Påföljder för narkotikabrott


I  motion  Ju281  (m)  begärs att livstids  fängelse
införs    för   grovt   narkotikabrott    och    att
maximistraffet  för  ringa  narkotikabrott höjs från
sex månaders fängelse till ett års fängelse.

Utskottet   har  vid  flera  tillfällen   tidigare
behandlat    liknande     motionsyrkanden    rörande
straffskalor för narkotikabrott, senast våren 2002 i
samband   med  regeringens  proposition   2001/02:91
Nationell       narkotikahandlingsplan        (yttr.
2001/02:JuU5y s. 8 f).
Frågor  om  straffskalor och därmed sammanhängande
frågor    behandlades    inte    i    propositionen.
Narkotikakommissionen   hade   i   sitt   betänkande
Vägvalet  -  den narkotikapolitiska utmaningen  (SOU
2000:126), som  låg  till  grund  för  den  aktuella
propositionen,  inte  funnit  anledning  att föreslå
förändringar i de då gällande straffbestämmelserna i
narkotikastrafflagen.    Det   innebar   bl.a.   att
kommissionen inte ansåg det  fanns  skäl  att införa
livstids   fängelse   i   straffskalan   för   grovt
narkotikabrott.  Vidare fann kommissionen inte annat
än  att  den  straffmätning  som  då  tillämpades  i
narkotikamål fick anses vara lämplig.
Inte  heller utskottet  såg  anledning  att  ändra
straffskalorna  -  eller  tillämpningen av desamma -
för vare sig ringa eller grovt narkotikabrott.
När   det   gällde   yrkandet  om   livstidsstraff
konstaterade utskottet att  man  under  1990-talet i
princip  årligen  haft  att ta ställning till  denna
fråga.   Utskottet  har  vid   samtliga   tillfällen
konstaterat  att  de  straff  som  mäts ut för grovt
narkotikabrott regelmässigt är långa  och  att något
behov av ytterligare straffskärpningar inte  ansetts
föreligga.   Det   har   också  hänvisats  till  att
införandet av livstidsstraff  som  påföljd för grovt
narkotikabrott  inte ligger i linje med  1980-talets
reformarbete  på påföljdssystemets  område  med  att
utmönstra de tidsobestämda straffen.
Utskottet avstyrkte mot denna bakgrund bifall till
de förra året behandlade motionsyrkandena.
Utskottet har  inte  någon annan uppfattning i dag
och  avstyrker  bifall  till   motion  Ju281  i  här
behandlade delar.

Preskriptionstid för miljöbrott och brott mot
djurskyddslagen


I  motion Ju257 (mp) begärs att preskriptionstiderna
för  miljöbrott  och  brott  mot djurskyddslagen ses
över.    I    motion    Ju340   (kd)   begärs    att
preskriptionstiden för miljöbrott förlängs.

För brott enligt miljöbalken  och  djurskyddslagen
(1988:534)  gäller  de  bestämmelser  om åtals-  och
påföljdspreskription som följer av brottsbalken.
Enligt 35 kap. 1 § brottsbalken gäller  bl.a.  att
påföljd  för  brott  inte  får  ådömas  om  inte den
misstänkte  häktats  eller erhållit del av åtal  för
brottet inom två år, om  det  på  brottet  inte  kan
följa  svårare  straff än fängelse i ett år, fem år,
om svåraste straffet är högre men inte över fängelse
i två år och tio  år,  om svåraste straffet är högre
men  inte över fängelse i  åtta  år.  Innefattar  en
handling  flera  brott  får  påföljd ådömas för alla
brotten  så länge påföljd kan ådömas  för  något  av
dem. De ovan angivna tiderna skall, enligt 35 kap. 4
§ brottsbalken, räknas från den dag brottet begicks.
Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden
som de nu  aktuella  (bet.  2001/02:JuU10  s. 30 f).
Utskottet  framhöll  att  det  i svensk lagstiftning
gäller generella bestämmelser om  preskription vilka
följer brottets straffvärde. Detta  innebär att alla
brott  med  likartat straffvärde normalt  har  samma
preskriptionstid.   För   att   kunna   motivera  en
avvikelse     från     de     generellt     gällande
preskriptionstiderna  måste  enligt utskottet starka
skäl kunna åberopas, i synnerhet  om  fråga  är  att
förlänga    preskriptionstiden.   Enligt   utskottet
förelåg inte  skäl att införa en sådan avvikelse för
brott  enligt  miljöbalken   eller  djurskyddslagen,
varför då aktuellt motionsyrkande avstyrktes.
Utskottet  vidhåller  sin tidigare  inställning  i
frågan. Motion Ju257 och motion Ju340 i nu behandlad
del avstyrks.

Rattfylleri


I  motion Ju216 (fp) begärs  att  personer  som  för
tredje  gången  gjort  sig skyldiga till rattfylleri
skall dömas till behandling  för  sitt  missbruk.  I
motion  Ju388 (s) begärs en översyn av tillämpningen
av  bestämmelser  om  påföljd  för  rattfylleri  med
utgångspunkt  i  att grovt rattfylleri bör leda till
fängelsestraff.

I motion Ju372 (s)  begärs  att  s.k. eftersupning
straffbeläggs  i  syfte att förbättra  möjligheterna
att lagföra rattfyllerister. Motionärerna efterlyser
en lagstiftning i Sverige  efter  mönster av vad som
gäller i t.ex. Norge.
I motion So442 (fp) begärs en översyn  av reglerna
om    drograttfylleri.   Enligt   motionärerna   bör
utredningen  avse såväl straffsatsen som beviskraven
för   drograttfylleri,    varvid   de   senare   bör
harmonieras med dem för alkoholpåverkade bilförare.
Enligt  4  § första stycket  lagen  (1951:649)  om
straff för vissa  trafikbrott  skall  den  dömas för
rattfylleri som för ett motordrivet fordon eller  en
spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker
i  så  stor  mängd  att alkoholkoncentrationen under
eller efter färden uppgick till minst 0,2 promille i
hans blod eller 0,10  milligram  per  liter  i  hans
utandningsluft.
För  rattfylleri  döms  också,  enligt paragrafens
andra  stycke,  den  som för ett motordrivet  fordon
eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som
avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor
mängd att det under eller  efter  färden finns något
narkotiskt  ämne  kvar i blodet. Detta  gäller  dock
inte om narkotikan  intagits  i enlighet med läkares
eller annan behörig receptutfärdares ordination.
Av  tredje  stycket i samma paragraf  framgår  att
även den som vid  förandet av ett motordrivet fordon
eller en spårvagn är  så  påverkad av alkoholhaltiga
drycker att det kan antas att  han eller hon inte på
betryggande sätt kan föra fordonet  skall  dömas för
rattfylleri.  Detsamma  gäller  om  föraren  är lika
påverkad   av   något  annat  medel  (s.k.  kliniskt
rattfylleri).
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i
högst sex månader.
Är brottet grovt,  skall  föraren  enligt  4  a  §
trafikbrottslagen  dömas  för grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas  om föraren har haft
en alkoholkoncentration som uppgått  till  minst 1,0
promille  i blodet eller 0,50 milligram per liter  i
utandningsluften,   om   föraren  annars  har  varit
avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel
eller om framförandet av fordonet  har  inneburit en
påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Grovt  rattfylleri är ett brott av sådan  art  att
fängelse normalt  skall  väljas  som  påföljd (se 30
kap.   4  §  brottsbalken).  Rätten  kan  dock   med
tillämpning  av  30  kap. 9 § brottsbalken döma till
skyddstillsyn i vissa  fall.  Som särskilda skäl för
att välja skyddstillsyn i stället  för  fängelse kan
rätten  beakta  om  missbruk  av  t.ex.  alkohol   i
väsentlig grad har bidragit till att brottet begåtts
och  den  tilltalade  förklarar  sig  villig  att gå
igenom  lämplig  behandling  som enligt en för honom
uppgjord   plan   kan   anordnas   i   samband   med
verkställigheten (kontraktsvård). Även i  andra fall
kan  en  dom på skyddstillsyn förenas med föreskrift
om    behandling.    Verkställigheten    av    korta
fängelsestraff    sker    i    många    fall   genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Under det senaste dryga decenniet har ett  flertal
reformer genomförts beträffande rattfylleribrotten.
Den  1 juli 1990 sänktes straffbarhetsgränsen  för
rattfylleri  från  0,5  till  0,2 promille alkohol i
blodet och trafiknykterhetsbrotten  delades in i två
svårhetsgrader,  rattfylleri och grovt  rattfylleri.
Vid  bedömning av om  ett  brott  är  grovt  skulle,
förutom  alkoholhalten och påverkansgraden, särskilt
beaktas om  körningen  hade  inneburit påtaglig fara
för  trafiksäkerheten (prop. 1989/90:2).  Målet  med
sänkningen  av  straffbarhetsgränsen  var  bl.a. att
motverka riskbeteenden även för grupper som kan vara
mer  benägna  att bli påverkade av en förhållandevis
måttlig  alkoholkonsumtion   än  genomsnittsföraren,
t.ex. ungdomar (prop. s. 32).  Vad  gäller frågan om
s.k.   drograttfylleri   anfördes   bl.a.  att   det
uppenbart  krävdes en särskild straffbeläggning  som
tar sikte på  de  fall  då  en förare är påverkad av
annat medel än alkohol. Den föreslagna  bestämmelsen
innebar  att  ansvar  för  s.k. kliniskt rattfylleri
skulle kunna komma i fråga så  snart  föraren var så
påverkad att han vid en objektiv bedömning  framstår
som   olämplig   som   förare.   (prop.  s.  35  f).
Normalpåföljden   för   rattfylleri  skulle   enligt
propositionen komma att bli  böter.  Om straffvärdet
för  en  gärning  var  så  stort  att det föranleder
fängelse bör den bedömas som grovt rattfylleri. Även
vid   flerfaldig   brottslighet  och  återfall   kan
fängelse komma i fråga  för  rattfylleri  (prop.  s.
48).
Vid  behandlingen  av  propositionen  i  riksdagen
anslöt  sig utskottet till regeringens förslag  utom
såvitt avsåg  den föreslagna sänkningen av den nedre
straffbarhetsgränsen,  där  utskottet  förordade  en
sänkning   till   0,2  promille  till  skillnad  mot
föreslagna 0,3 (bet. 1989/90:JuU2 s. 1 f).
År 1994 sänktes gränsvärdet  för grovt rattfylleri
från  1,5  till  1,0  promille  alkohol   i  blodet.
Regeringen    uttalade    i    motiven   bl.a.   att
normalpåföljden  för  grovt rattfylleri  skall  vara
fängelse. Bestämmelserna om vållande till annans död
respektive  kroppsskada   eller   sjukdom   skärptes
samtidigt   när   brotten   begåtts  i  samband  med
trafiknykterhetsbrott (prop. 1993/94:44).
År  1999  infördes en nollgräns  för  narkotika  i
trafiken.  Detta   innebar   att  den  som  för  ett
motordrivet fordon med ett narkotiskt  ämne i blodet
döms för rattfylleri (prop. 1998/99:43). - För grovt
rattfylleri  i  dessa  fall krävs att föraren  varit
avsevärt påverkad eller att framförandet av fordonet
inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Utskottet har tidigare  haft att ta ställning till
motionsyrkanden   rörande  drograttfylleri,   senast
under  våren  2002  (yttr.  2001/02:JuU5y  s.15  f).
Utskottet framhöll därvid att det till skillnad från
vad som gäller vid alkoholpåverkan  inte finns några
fastställda  gränsvärden för narkotika  i  trafiken.
Bakgrunden till detta, anförde utskottet, är att det
för  närvarande   inte  är  möjligt  att  införa  en
reglering med gränsvärden  för  andra  trafikfarliga
medel än alkohol. Det allt överskuggande problemet i
sammanhanget  var  att  genom vetenskapliga  studier
eller på annat sätt fastställa  sambandet  mellan en
viss  påvisad koncentration av en drog i blodet  och
en viss  trafikfarlig  påverkan (se prop. 1998/99:43
s.  22). Detta innebar emellertid  enligt  utskottet
inte  att narkotikapåverkade bilförare undgår ansvar
för grovt  rattfylleri.  Den  i bestämmelsen angivna
promillehalten  för  alkohol  är  endast  en  av  de
omständigheter som kan föranleda att  brottet bedöms
som  grovt;  har den som är narkotikapåverkad  varit
avsevärt påverkad  eller  har bilfärden inneburit en
påtaglig fara för trafiksäkerheten kan brottet också
vara att bedöma som grovt.  Mot  bakgrund härav, och
då  bestämmelserna om drograttfylleri  nyligen  hade
varit  föremål för såväl utredning som lagstiftning,
ansåg utskottet  att  det  inte  fanns  skäl till en
sådan översyn som då föreslogs.
Vad  gäller  s.k.  eftersupning gäller enligt  den
norska lagstiftningen  att  en förare av motorfordon
inte  får inta alkohol eller annat  berusande  eller
bedövande  medel  under de första sex timmarna efter
en körning om han eller  hon  förstår eller måste ha
förstått    att    körningen    kan    leda     till
polisundersökning.  Förbudet mot eftersupning gäller
dock   inte   efter   det   att    blodprov    eller
alkoholutandningsprov  tagits  eller  efter  det att
polisen  beslutat  att  något sådant prov inte skall
tas.
Utskottet har vid flera  tillfällen  behandlat och
avstyrkt  motioner  angående  eftersupning,   senast
under  våren  2002  (bet.  2001/02:JuU10  s.  26 f).
Utskottet vidhöll då sin tidigare inställning,  dvs.
att  problemet  med  påstådd eftersupning torde vara
relativt  litet  sett i  förhållande  till  samtliga
trafiknykterhetsbrott    och   att   tungt   vägande
invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan riktas
mot att införa ett förbud mot eftersupning.
Utskottet    har    inhämtat    att    det    inom
Regeringskansliet har initierats ett  arbete som går
ut  på  att  göra  en utvärdering och analys  av  de
reformer  som  skett beträffande  rattfylleribrottet
under det senaste decenniet. I samband därmed kommer
bl.a.  att  tas  upp   hur   bestämmelser   avseende
påföljdsval,  principer  för  straffvärdesbestämning
och  frågor  om vårdbehov kommit  att  tillämpas.  I
arbetet   kommer   också   reformernas   effekt   på
trafiksäkerhetsområdet    att   utvärderas.   Enligt
utskottet   bör   detta  arbete   inte   föregripas.
Motionerna  Ju216, Ju372,  Ju388  och  So442  i  här
behandlade delar avstyrks.

Vållande till annans död i samband med
rattfylleri


I motion Ju268  (v) begärs att ansvar för dråp skall
kunna  utdömas vid  rattfylleri  med  vållande  till
annans död som följd.

För  det   fall  den  som  gör  sig  skyldig  till
rattfylleri vid  körningen  orsakar annans död eller
personskada skall han eller hon normalt sett, enligt
3  kap. 7 respektive 8 §§ brottsbalken,  även  dömas
för   vållande   till   annans   död,  grovt  brott,
respektive vållande till kroppsskada  eller sjukdom,
grovt  brott. Vid bedömande av om brottet  är  grovt
skall nämligen  särskilt  beaktas om gärningsmannen,
när   det   krävts   särskild  uppmärksamhet   eller
skicklighet, har varit  påverkad  av  alkohol  eller
något annat medel. Straffet för vållande till annans
död,   grovt   brott,   respektive   vållande   till
kroppsskada   eller   sjukdom,  grovt  brott,  skall
bestämmas till fängelse  i  lägst  sex  månader  och
högst sex respektive fyra år.
Bestämmelserna   om   vållande   till  annans  död
respektive kroppsskada eller sjukdom  skärptes genom
en lagändring den 1 januari 1994. Ändringen  innebar
en straffskärpning när brotten begåtts i samband med
trafiknykterhetsbrott.   Sådana   brott  skulle  som
huvudregel  bedömas som grova om gärningsmannen  var
berusad.  Maximistraffet   för  grovt  brott  höjdes
(prop. 1993/94:44 s. 43 f).
Som bakgrund  till dessa lagändringar  anfördes  i
propositionen  (s.  49  f) att det finns situationer
där skillnaden i straffvärde  mellan  ett uppsåtligt
brott  och  ett  grovt  oaktsamt brott framstår  som
mycket liten. Som exempel  anges  fall  där  någon i
hotfullt  syfte  siktat  på  en annan person med ett
skarpladdat vapen och vapnet gått  av.  Straffvärdet
för  ett  sådant förfarande närmar sig i vissa  fall
nivån  för  straffminimum   för   dråp.  Motsvarande
resonemang  torde  enligt  departementschefen  kunna
tillämpas  på  vissa  fall  av grovt  vållande  till
annans död i samband med trafiknykterhetsbrott.  Det
kan   nämligen   förekomma   fall   där  den  som  i
alkoholpåverkat  tillstånd  framför motorfordon  gör
sig  skyldig till ett så utpräglat  risktagande  att
det visar  sig  att  han  i  det närmaste varit helt
likgiltig inför effekterna av sitt handlande.
Genom en lagändring år 2002  byttes  det  tidigare
exemplet  på när brottet  som huvudregel bedöms  som
grovt - då  gärningen  begåtts  vid  framförande  av
motorfordon  och  föraren  varit påverkad av alkohol
eller  annat  medel  -  ut  mot  den  mer  generella
reglering som gäller i dag (prop.  2000/01:85  s. 45
f).  Det då införda kravet på särskild uppmärksamhet
eller     skicklighet    tar    bl.a.    sikte    på
trafiksituationer (bet. 2000/01:JuU25 s. 5).
Av rättspraxis  framgår  att  påföljden  för grovt
rattfylleri  och  vållande  till  annans död normalt
bestäms  till fängelse ett år (se t.ex.  RH  1995:78
angående en  kraftigt  berusad  bilförare  som körde
ihjäl  en  likaledes  kraftigt  berusad  kamrat  som
frivilligt följt med på färden).
Utskottet  har  tidigare behandlat motionsyrkanden
om påföljd vid rattfylleri  med  vållande  av annans
död  (senast  bet. 2001/02:JuU10 s. 26 f). Utskottet
framhöll att vållande  till  annans  död  respektive
kroppsskada normalt sett är att bedöma som  grovt om
brottet  begåtts  i samband med onykterhet i trafik.
På  dessa  brott  kan   fängelse   om  maximalt  sex
respektive   fyra  år  följa.  Vid  bedömningen   av
brottsrubriceringen  i  det  enskilda  fallet  måste
hänsyn   dock   tas   till   samtliga   föreliggande
omständigheter.  Detsamma gäller vid bestämmande  av
påföljd för brottet.  Utskottet fann då att gällande
lagstiftning var utformad på ett ändamålsenligt sätt
och  att  det  inte  fanns  anledning  att  ändra  i
lagstiftningen.
Utskottet anser att  det  finns  anledning  att se
mycket allvarligt på brott som innebär att någon som
är   påverkad  av  alkohol  eller  andra  medel  vid
framförande  av motorfordon orsakar andra människors
död. Skillnaden  i straffvärde mellan ett uppsåtligt
dödande och ett grovt oaktsamt dödande i samband med
rattfylleri kan, som  anfördes  i  motiven  till den
skärpning  av  bestämmelsen  om vållande till annans
död som skedde 1994, i vissa fall framstå som mycket
liten.  Enligt  utskottets  mening   och  som  också
framhålls i motion Ju268 bör frågan om  straffansvar
när  en  person  under  rus  och vid framförande  av
motorfordon dödar en annan bli  föremål för översyn.
Frågan  om  grovt  vållande  till  annans   död   är
komplicerad. Bestämmelsen om att brottet skall anses
som grovt om gärningsmannen, när det krävts särskild
uppmärksamhet  eller skicklighet, har varit påverkad
av alkohol eller  något  annat  medel  omfattar inte
endast  vållande  till  annans  död  i  samband  med
trafikolyckor.  Även  t.ex.  olyckor  i arbetslivet,
felbehandling  inom sjukvården, vådaskjutningar  vid
jakt   eller  militärövningar,   flyg-,   båt-   och
tågolyckor  omfattas av bestämmelsen. Härtill kommer
att dråp, som  motionärerna  hänvisar  till,  är ett
uppsåtligt brott med straffskalan fängelse från  sex
till tio år. En ändring i bestämmelsen rörande grovt
vållande  till  annans död i linje med motionärernas
önskemål  kan  få  konsekvenser  som  är  svåra  att
överblicka.
Som anförts ovan har  det  inom  regeringskansliet
initierats  ett  arbete som går ut på  att  göra  en
utvärdering och analys  av  de  reformer  som  skett
beträffande  rattfylleribrottet  under  det  senaste
decenniet.  Utskottet  vill  att utvärderingen också
skall omfatta vållande till annans död i samband med
rattfylleri. Detta bör riksdagen  med  anledning  av
motion  Ju268  som  sin  mening  ge  regeringen till
känna.

Påföljd för djurplågeri


I  motion  Ju381 (v) begärs att straffpåföljden  för
vanvård av djur och djurplågeri skärps.

Enligt 16  kap.  13  §  brottsbalken skall den som
uppsåtligen   eller   av   grov  oaktsamhet,   genom
misshandel, överansträngning  eller vanvård eller på
annat sätt, otillbörligen utsätter  djur för lidande
dömas  för djurplågeri till böter eller  fängelse  i
högst två år.
I 36 §  djurskyddslagen  (1988:534) föreskrivs att
den som bryter mot vissa bestämmelser  i lagen eller
föreskrifter  som meddelats med stöd av denna  skall
dömas till böter  eller  fängelse  i  högst  två år.
Reglerna skärptes den 1 januari 2003. Innan dess var
maxstraffet   fängelse   i   högst   ett  år  (prop.
2001/02:93, bet. MJU20, SFS 2002:550).
I  sammanhanget kan även nämnas att länsstyrelsen,
när  någon   allvarligt  försummat  tillsynen  eller
vården av ett  djur  eller  misshandlat  djur, skall
förbjuda honom eller henne att ta hand om djur eller
visst  slag  av  djur.  Är det ägaren av djuret  kan
länsstyrelsen också ålägga  honom  eller  henne  att
göra  sig  av  med  djuret  och förbjuda honom eller
henne att skaffa nya djur. Förbudet  kan  avse  viss
tid eller gälla tills vidare (29 § djurskyddslagen).
Utskottet    har   tidigare   behandlat   liknande
motionsyrkanden   (bet.   2001/02:JuU10  s.  30  f).
Utskottet konstaterade att visst beredningsarbete då
pågick   inom   Regeringskansliet    såvitt   gällde
bestämmelserna  i  djurskyddslagen om vanskötsel  av
djur.  Något  arbete  vad   gäller  bestämmelsen  om
djurplågeri pågick inte. Enligt  utskottet  hade det
inte  heller  framkommit  att  skäl  förelåg  att då
initiera   en   förändring   i  denna  lagstiftning.
Utskottet avstyrkte därför bifall  till  de aktuella
motionsyrkandena.
Beredningsarbetet ledde bl.a. fram till  den  ovan
nämnda straffskärpningen i 36 § djurskyddslagen.
Utskottet  finner  inte  nu  skäl  att förordna om
ytterligare  skärpning  av straffen för  djurplågeri
respektive vanvård av djur. Motion Ju381 avstyrks.

Ekologiskt nödvärn m.m.


I motion Ju254 (mp) begärs att de allmänna grunderna
för    ansvarsfrihet   i   24   kap.    brottsbalken
kompletteras  så att försök att avvärja ett pågående
eller överhängande  ingrepp  i känsliga naturmiljöer
faller  in  under  den s.k. nödvärnsrätten  och  att
bestämmelser införs  om  rätt att samvetsvägra, dvs.
att utan påföljd vägra att utföra visst arbete.

Av 24 kap. 1 § brottsbalken  följer att en gärning
som någon begår i nödvärn utgör  brott endast om den
med   hänsyn   till  angreppets  beskaffenhet,   det
angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är
uppenbart oförsvarlig.
Rätt  till  nödvärn   föreligger   bl.a.  mot  ett
påbörjat  eller överhängande brottsligt  angrepp  på
person eller egendom.
Enligt 24  kap.  4 § brottsbalken skall en gärning
som någon begår i nöd utgöra brott endast om den med
hänsyn  till  farans  beskaffenhet,  den  skada  som
åsamkas  annan  och  omständigheterna  i  övrigt  är
oförsvarlig.  Nöd föreligger  när  fara  hotar  liv,
hälsa,  egendom   eller   något   annat  viktigt  av
rättsordningen skyddat intresse.
Av 24 kap. 6 § brottsbalken följer  att  en person
som  har  handlat  i nödvärn eller nöd skall gå  fri
från ansvar även om  han  eller hon har gjort mer än
vad som är medgivet, om omständigheterna  var sådana
att han eller hon svårligen kunde besinna sig  (s.k.
nödvärnsexcess).
Bestämmelser  om miljöbrott finns numera i 29 kap.
miljöbalken.
Utskottet har tidigare  behandlat  liknande frågor
om   ekologiskt  nödvärn  och  samvetsvägran   (bet.
1994/95:JuU24 s. 24).
När  det  gällde  ekologiskt  nödvärn konstaterade
utskottet att ansvarsfrihetsreglerna var tillämpliga
t.ex.  när det gäller brottsliga angrepp  på  person
eller egendom.  I  princip  var reglerna tillämpliga
t.ex. vid miljöbrott enligt då  gällande 13 kap. 8 a
§ BrB. När det däremot gällde ansvarsfrihet  för att
avvärja ingrepp som inte var brottsliga ställde  det
sig  annorlunda.  Enligt utskottets mening fanns det
inte anledning att utvidga reglerna om ansvarsfrihet
till att omfatta sådana situationer.
När det gällde s.k.  samvetsvägran  konstaterade
utskottet  först  att  skyldigheten att utföra t.ex.
farligt arbete eller arbete som innebär spridning av
gift  m.m.  torde  vila  på   avtalsrättslig  grund.
Självklart fanns det inte heller  möjlighet  att med
straffrättsligt  stöd  tvinga  någon  att begå brott
inom  ramen  för  sitt  arbete. Utskottet ansåg  att
gällande regler torde tillgodose  syftet  med det då
framställda motionsyrkandet om en reglering.
Utskottet  har ingen annan uppfattning i dag,  och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju254.

Frågor om straff


Livstidsstraffet


Flera motioner  berör  frågan  om  livstidsstraff. I
motionerna  Ju256 (mp), Ju349 (kd), Ju353  (fp)  och
Ju390 (v) begärs att livstidsstraffet skall ersättas
med tidsbestämda straff.

Fängelse  på   livstid   stadgas  för  närvarande,
förutom för vissa av brotten  i 22 kap. brottsbalken
om landsförräderi m.m., för ett  fåtal  brott, bl.a.
för   mord,   grov   mordbrand,   grov  allmänfarlig
ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.
Regeringen  får  av  nåd efterge eller  mildra  en
brottspåföljd (11 kap. 13  §  regeringsformen).  När
det  är  fråga  om  ett  livstidsstraff  sker  detta
normalt  sett genom att livstidsstraffet ersätts  av
ett tidsbestämt  straff.  Längden av de tidsbestämda
straffen har sedan mitten av  1990-talet ökat något.
Detta kan förklaras bl.a. av behovet  att anpassa de
omvandlade  straffen  till de straffskärpningsregler
för återfall i brott och vid flerfaldig brottslighet
som numera finns. En viktig  förklaring ligger också
i   att  tidsbestämningen  av  livstidsstraffen   på
senare år i allt högre grad kommit att ske efter en,
i  varje   enskilt  fall,  individuell  prövning  av
omständigheterna  kring det begångna brottet och den
dömdes  personliga  förhållanden.   Efter   det  att
straffet    tidsbestämts   tillämpas   reglerna   om
villkorlig frigivning i vanlig ordning.
Regeringen  tillkallade  den  30  november 2000 en
särskild utredare som skulle utarbeta  förslag  till
en   ny   ordning  för  prövning  av  frigivning  av
livstidsdömda (dir. 2000:85).
Utredningen      om     frigivningsprövning     av
livstidsdömda föreslog  i sitt betänkande Frigivning
från livstidsstraff (SOU  2002:26)  bl.a. ett system
med  frigivningsprövning  för  de livstidsdömda  som
skall  leda  till  att  en tidpunkt  fastställs  för
villkorlig frigivning. Prövningen  skall  baseras på
fakultativa  regler och utformas som ett system  med
villkorlig frigivning grundad på förhållandena i det
enskilda fallet.  Tidpunkten  för frigivningen skall
således bestämmas efter en prövning  i varje enskilt
fall.  Alla  livstidsdömda skall dock ha  rätt  till
frigivningsprövning   när  de  avtjänat  tio  år  av
straffet. För att förbättra  förutsebarheten  för de
livstidsdömda   och   kriminalvården   skall  enligt
utredningens  mening de kriterier som skall  beaktas
vid frigivningsprövningen  så  tydligt  som  möjligt
regleras  i  lag.  Med hänsyn bl.a. till behovet  av
straffrättslig kompetens och att det är fråga om ett
litet antal ärenden  per  år  föreslås att frågan om
frigivning   av   livstidsdömda   skall   göras   av
Stockholms tingsrätt.
Utskottet   har   tidigare   behandlat    liknande
motionsyrkanden  som  de  nu  aktuella, senast våren
2002 (bet. 2001/02:JuU10 s. 32  f).  Utskottet ansåg
att då pågående utredningsarbete borde avvaktas samt
avslog aktuella motioner.
Betänkandet    bereds    för    närvarande    inom
Justitiedepartementet.
Utskottet  anser att pågående beredningsarbete bör
avvaktas. Motionerna Ju256 och Ju390 samt motionerna
Ju349 och Ju353 i här behandlade delar avstyrks.

Ett reformerat straffsystem m.m.


I  motion Ju236  (m)  begärs  vissa  förändringar  i
brottsbalkens  påföljdssystem, bl.a. förespråkas att
straffsystemet skall  ses  över  och reformeras samt
att  påföljderna  i  vissa fall bör skärpas.  Vidare
begärs att den s.k. mängdrabatten  som tillämpas när
någon skall dömas för flera brott avskaffas  och att
obligatoriskt  maximistraff  skall dömas ut för  den
som  för  tredje gången döms för  ett  grovt  vålds-
eller sexualbrott, om inte särskilda skäl föreligger
däremot. I  motionerna  Ju249  och  Ju285  (båda  c)
begärs  att  återfall  i  likartad  brottslighet bör
bedömas   som   en   försvårande  omständighet   vid
straffmätningen.  I motion  Ju249  begärs  även  att
straffskalornas miniminivå höjs vid grova brott.

När det gäller den  s.k.  mängdrabatten följer det
av  30 kap. 3 § brottsbalken att  rätten,  om  någon
döms  för  flera brott, normalt sett skall döma till
gemensam påföljd för brottet.
Härvid gäller att böter får användas som gemensamt
straff endast  om böter kan följa på vart och ett av
brotten. Fängelse får däremot användas som gemensamt
straff om fängelse kan följa på något av brotten (25
kap. 5 § och 26 kap. 2 § brottsbalken).
Bestämmelser om  fängelsestraffets längd när någon
döms  för  flera  brott   finns   i   26 kap.   2  §
brottsbalken.  Härav följer att fängelse på viss tid
inte får överstiga  de  högsta  straffen för brotten
sammanlagda med varandra. Fängelsestraffet  får inte
heller  överstiga  det svåraste straffet med mer  än
ett  år  om  det svåraste  straffet  är  kortare  än
fängelse i fyra  år.  Om  det  svåraste  straffet är
fängelse  i fyra år men inte uppgår till fängelse  i
åtta år får  det  svåraste  straffet överskridas med
två  år.  Om,  slutligen, det svåraste  straffet  är
fängelse i åtta  år  eller  längre  får det svåraste
straffet  överskridas  med  fyra  år.  Det   anförda
innebär t.ex. att straffet för två eller flera  fall
av misshandel och/eller stöld maximalt är fängelse i
tre  år.  Om  däremot flera fall av t.ex. grov stöld
föreligger till  bedömning  är det maximala straffet
fängelse i åtta år.
I sammanhanget bör även nämnas  att  det enligt 29
kap. 1 § brottsbalken är den samlade brottslighetens
straffvärde   som   skall   ligga   till  grund  för
domstolens bedömning beträffande straffmätningen.
När  det  gäller  återfall i brott finns  det  vid
tillämpningen  av  det   nuvarande  påföljdssystemet
möjlighet att beakta återfallet på olika sätt.
Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken får rätten som ett
skäl  att  välja fängelse, i  stället  för  en  icke
frihetsberövande  påföljd, beakta att den tilltalade
tidigare gjort sig skyldig till brott.
Vidare skall rätten  normalt  sett,  om den som är
villkorligt   frigiven   från   ett   fängelsestraff
återfaller  i  brott under prövotiden, förverka  den
villkorligt medgivna friheten eller del av denna (34
kap. 4 § brottsbalken).
Om det förhållandet att en person har återfallit i
brott   inte   tillräckligt    kan   beaktas   genom
påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt
medgiven  frihet  skall rätten vid  straffmätningen,
utöver brottets straffvärde,  beakta  återfallet (29
kap. 4 § brottsbalken).
Vid återfall i brott finns också i vissa  fall  en
möjlighet  för  domstolarna  att döma till ett högre
straff än vad som annars kan följa  på  det aktuella
brottet (26 kap. 3 § brottsbalken).
Utskottet  har  tidigare behandlat motionsyrkanden
liknande de som nu  är  aktuella,  senast våren 2002
(bet. 2001/02:JuU10 s. 33 f). Utskottet ansåg därvid
att  brottsbalkens  bestämmelser om påföljdsval  och
straffmätning   har   fått   en   tillfredsställande
utformning. Enligt utskottets  mening  gav  gällande
lagstiftning   domstolarna   goda   möjligheter  att
utifrån   brottet  och  den  tilltalades  personliga
förhållanden  välja  en adekvat påföljd för brottet.
Goda möjligheter fanns  enligt  utskottet  också att
nyansera  påföljdsbedömningen  för det fall att  den
tilltalade samtidigt skall dömas  för  flera  brott.
Vad    gällde    önskemålet   om   en   översyn   av
straffskalorna  i brottsbalken  kunde  utskottet  då
inte se att det fanns  behov  av  en  sådan översyn.
Vidare ansåg utskottet att gällande lagstiftning gav
goda    möjligheter    för   domstolarna   att   vid
straffmätningen beakta att  en person har återfallit
i    brott.   Hänsyn   skall   därvid    tas    till
omständigheterna   i  det  enskilda  fallet.  Enligt
utskottet  var  denna   ordning  ändamålsenlig,  och
utskottet avstyrkte då aktuella motionsyrkanden.
Utskottet   har   alltjämt    denna   uppfattning.
Motionerna  Ju236 och Ju249 i här  behandlade  delar
samt motion Ju285 avstyrks.

Villkorlig frigivning


I motion Ju265  (v)  yrkas att förstagångsförbrytare
skall kunna friges villkorligt när halva strafftiden
avtjänats.

Enligt  26  kap. 6 § brottsbalken  skall  den  som
avtjänar fängelse  på  viss  tid normalt sett friges
villkorligt när två tredjedelar av strafftiden, dock
minst en månad, har avtjänats.
Bestämmelserna om villkorlig  frigivning  trädde i
kraft  den  1  januari 1999 (SFS 1998:604). Tidigare
gällde att villkorlig  frigivning fick ske efter det
att halva strafftiden avtjänats  om  strafftiden var
två år eller längre.
Utskottet uttalade i samband med införandet  av nu
gällande   bestämmelser   följande.   Systemet   med
villkorlig frigivning efter halva strafftiden har  i
vissa  fall  utsatts  för  betydande kritik. Den har
främst avsett skillnaden mellan det utdömda straffet
och den tid som avtjänats i anstalt. Utskottet anser
att det inte är lämpligt med  ett system som innebär
att bara halva det utdömda straffet verkställs genom
vistelse i anstalt. Den nuvarande  möjligheten  till
villkorlig  frigivning  efter  halva strafftiden bör
därför - som regeringen föreslagit  -  slopas  (bet.
1997/98:JuU21 s. 11 f).
Utskottet    har   tidigare   behandlat   liknande
motionsyrkanden   som   det   nu  framställda  (bet.
2001/02:JuU10  s.  34  f). Utskottet  såg  då  ingen
anledning till att förespråka  att en möjlighet till
halvtidsfrigivning återinfördes.
Utskottet har ingen annan uppfattning  i  dag, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju265  i  här
behandlad del.

Samhällstjänst


I  motion  Ju349 (kd) begärs att en utvärdering görs
av   samhällstjänstdomar    för    att   utröna   om
tillämpningen är likartad vid landets domstolar.

Villkorlig  dom  får, om den tilltalade  samtycker
till   det,   förenas   med    en    föreskrift   om
samhällstjänst.  Även  skyddstillsyn  får,  med  den
tilltalades  samtycke, förenas med en föreskrift  om
samhällstjänst.   En  sådan  föreskrift  skall  avse
skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och
högst 240 timmar    (27 kap. 2 a § och 28 kap. 2 a §
brottsbalken).
Samhällstjänst infördes  på  försök  den 1 januari
1990.  En  föreskrift  om  samhällstjänst  kunde  då
endast  beslutas i samband med dom på skyddstillsyn.
Systemet  med  samhällstjänst  såsom alternativ till
fängelse permanentades genom lagstiftning  år  1998.
Samtidigt   infördes   en   möjlighet   att  meddela
föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom. Den
nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1999
(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, SFS 1998:604).
I propositionen anförde regeringen också  att  den
hade  för  avsikt att utvärdera påföljdsreformen när
den varit i kraft en tid (prop. s. 182).
Regeringen    gav    år    2001   i   uppdrag   åt
Brottsförebyggande      rådet      att     utvärdera
påföljdskombinationerna    villkorlig    dom     med
föreskrift   om   samhällstjänst  och  skyddstillsyn
förenad med föreskrift  om  samhällstjänst  såsom de
kommit  att  tillämpas,  främst  efter den 1 januari
1999.
Brottsförebyggande    rådet    har   i   rapporten
Samhällstjänst  - I samhällets tjänst?  (BRÅ-rapport
2003:3) redovisat  regeringsuppdraget.  I  rapporten
konstateras  bl.a.  att  samhällstjänst  som påföljd
sällan ersätter fängelsestraff som är längre  än ett
par  månader.  Det  används ofta vid skattebrott och
grovt rattfylleri, men  sällan vid stöld och olovlig
körning. Det förklaras bl.a.  av att den dömde måste
klara av att sköta sin samhällstjänst. Är risken för
misskötsamhet stor är samhällstjänst  inget lämpligt
alternativ.  Ett  problem  är  att det är svårt  för
frivården att hitta tillräckligt  med  arbetsplatser
med  lämpliga arbetsuppgifter. Flera frivårdsenheter
efterlyser  också en policy med tydligare riktlinjer
och direktiv  för  verkställighet  av  påföljden.  I
rapporten konstateras att allvarlig misskötsamhet är
sällsynt.  BRÅ  uppmärksammar  dock  att  det saknas
tydliga    och    enhetliga   riktlinjer   för   hur
misskötsamhet skall bedömas och hanteras av frivård,
övervakningsnämnder och åklagare.
BRÅ:s   rapport   bereds   för   närvarande   inom
Justitiedepartementet.
Utskottet   kan   inte    finna   annat   än   att
motionsönskemålet     om    en    utvärdering     av
samhällstjänstdomar   i   stort   får   anses   vara
tillgodosett     genom    den    utvärdering     som
Brottsförebyggande  rådet  har gjort. Beredningen av
BRÅ:s rapport får nu avvaktas.  Motion  Ju349  i här
berörd del avstyrks.

Reservationer



1. Upplopp (punkt 1)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju266.

Ställningstagande

Brottsbalkens  bestämmelser  om  upplopp  respektive
våldsamt  upplopp  är  ålderdomligt formulerade.  De
uttalanden som görs i motiven  till bestämmelsen ger
inte tillräcklig vägledning vid bedömningen av olika
situationer som kan uppstå i ett  modernt  samhälle.
Detta  har  bl.a.  visat  sig  vid Högsta domstolens
överprövning  av  ett antal domar  rörande  våldsamt
upplopp i samband med  EU-toppmötet  i  Göteborg  år
2001.  Dessa  domar tyder bl.a. på att en förändring
har skett i praxis  vad  gäller påföljd för våldsamt
upplopp. Enligt min mening  bör  en  översyn  ske av
bestämmelserna   om   upplopp   respektive  våldsamt
upplopp. Det får ankomma på regeringen att tillsätta
en utredning i frågan.


2. Barnpornografi (punkt 2)

av  Johan  Pehrson (fp), Ragnwi  Marcelind  (kd),
Torkild Strandberg (fp) och Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  2.  Därmed  bifaller
riksdagen   delvis   motionerna   2002/03:K410   och
2002/03:So360 yrkande 8.

Ställningstagande

Den tekniska  utvecklingen  har  gått framåt markant
sedan förbudet mot innehav av barnpornografi  trädde
i   kraft   den   1  januari  1999.  Med  en  normal
bredbandsuppkoppling  har man i dag till en relativt
låg  kostnad  i  princip  obegränsad  tillgång  till
Internet. I stället för att  ladda  ned  bilder till
sin   dator   kan  man  skaffa  sig  tillträde  till
särskilda sajter  med t.ex. barnpornografiska bilder
och titta på bilderna  där.  Andra  förfaranden  som
dykt  upp  under  senare år är s.k. cyberhårddiskar,
där man kan hyra utrymme  på  en hårddisk som ligger
ute  på  Internet, och s.k. peer-to-peer-sidor,  där
olika användare  kan  byta  filer  med varandra. Ett
flertal  andra  länder, bl.a. Storbritannien,  Norge
och Danmark, har  infört  förbud  mot barnpornografi
som sträcker sig längre än vad det  svenska förbudet
gör. Vi anser att det svenska förbudet  bör utvidgas
och   förtydligas   till   att   avse   även  sådana
förfaranden som vi nu nämnt.

Det får ankomma på regeringen att återkomma  till
riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad  vi
nu anfört.

3. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.
(punkt 3)

av  Johan  Pehrson  (fp)  och  Torkild Strandberg
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  3. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju283  yrkandena
5  och 6, 2002/03:Ju287 yrkandena 1 och 2 samt  6-8,
2002/03:Ju292,    2002/03:Ju293   och   2002/03:L249
yrkandena 9-11 samt  avslår motionerna 2002/03:Ju287
yrkandena 3-5 och 2002/03:A315 yrkande 12.

Ställningstagande

I arbetet med att förhindra  och  utreda brott mot
homo-,   bi-  eller  transsexuella  spelar   polisen
självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser
är också av  ovärderligt  slag vad gäller att på ett
adekvat sätt ta hand om brottsoffer  ur denna grupp.
Enligt  vår  mening  finns det dock mycket  som  kan
göras  för  att  detta  arbete   skall  bli  än  mer
effektivt.  Det  som främst behövs är  inte  ändrade
lagar utan ökade kunskaper  och  bättre rutiner inom
polisen.  Mycket  tyder  på  att  vissa  utredningar
skulle  kunna  bedrivas  effektivare  om   speciella
utredare   med   god   kännedom   om  de  homo-  och
bisexuellas  situation  deltar  i  arbetet.  Polisen
måste   också   bl.a.  bli  bättre  på  att   bemöta
brottsoffer ur dessa grupper, t.ex. genom ett tätare
samarbete med de  frivilligorganisationer  som finns
på  området.  En annan åtgärd som bör vidtas är  att
genom utbildning m.m. förstärka HBT-kompetensen inom
hela rättsväsendet. Härigenom skulle också tillfälle
ges      att      förbättra       kunskapen       om
straffskärpningsbestämmelsen   i   29  kap.  2  §  7
brottsbalken. Det är angeläget att hänsyn  tas  till
hithörande  brottslighets  karaktär  av hatbrott vid
straffmätningen. Regeringen bör därför ges i uppdrag
att  vidta erforderliga åtgärder för att  tillgodose
vad vi  nu anfört med anledning av motionerna Ju283,
Ju287, Ju292, Ju293 och L249 i berörda delar. Övriga
här  aktuella   yrkanden   bör  avslås  av  de  skäl
majoriteten anfört.



4. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.
(punkt 3)

av Alice Åström (v) och Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 4. Därmed  bifaller
riksdagen delvis motionerna  2002/03:Ju283 yrkandena
5     och     6,    2002/03:Ju287,    2002/03:Ju292,
2002/03:Ju293,  2002/03:  L249  yrkandena  9-11 samt
2002/03:A315 yrkande 12.

Ställningstagande

Homosexuella,  bisexuella  och  transpersoner  (HBT-
personer)  utsätts ofta för olika typer av förtryck,
våld och diskriminering i samhället. Trots detta ger
inte  lagstiftningen   dessa   grupper  tillräckligt
skydd. Särskilt transpersoner saknar  det  skydd som
olika  bestämmelser  ger  andra  utsatta  grupper  i
samhället,  trots  att  transpersoner  ofta  tydligt
skiljer sig från den normativa könsrollen och därmed
är   särskilt   utsatta.  Enligt  vår  mening  måste
åtgärder vidtas för  att stärka skyddet för samtliga
dessa grupper.

Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken  är  det förbjudet
för en näringsidkare att diskriminera en  person  på
grund av att denne har homosexuell läggning. Däremot
ger  bestämmelsen  inget  skydd  åt  personer som är
bisexuella eller transpersoner.
Den  som  sprider  missaktning  mot  en  grupp  av
personer  med  anspelning på deras sexuella läggning
kan dömas för hets  mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 §
brottsbalken. Hets mot  en  grupp  med anspelning på
deras   könsidentitet   omfattas   dock   inte    av
bestämmelsen.
Enligt  29  kap.  2  §  7  brottsbalken  är det en
försvårande omständighet om syftet med ett brott  är
att  kränka  en  person  på grund av dennes sexuella
läggning.   Däremot   omfattar   bestämmelsen   inte
uttryckligen transpersoner,  vilket  vi  anser  vara
olyckligt   med   hänsyn  till  denna  grupps  stora
utsatthet för riktad brottslighet.
En åklagare har enligt  5  kap. 5 § 4 brottsbalken
möjlighet att under vissa förutsättningar väcka åtal
för förolämpning mot någon med  anspelning  på  hans
eller  hennes  homosexuella  läggning.  Bestämmelsen
omfattar  däremot  inte  annan  sexuell läggning  än
homosexualitet och inte heller sexuell identitet.
Samtliga  de  bestämmelser vi redovisat  ovan  bör
enligt vår mening  utsträckas till att omfatta såväl
sexuell läggning som  sexuell  identitet.  Det finns
enligt   vår  mening  ingen  anledning  att  avvakta
Diskrimineringskommitténs  arbete på detta område. I
stället  bör  regeringen  snarast   återkomma   till
riksdagen  med  ett lagförslag i enlighet med vad vi
har anfört.
I arbetet med att  förhindra  och utreda brott mot
homo-,   bi-  eller  transsexuella  spelar   polisen
självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser
är också av  ovärderligt  slag vad gäller att på ett
adekvat sätt ta hand om brottsoffer  ur denna grupp.
Enligt  vår  mening  finns det dock mycket  som  kan
göras  för  att  detta  arbete   skall  bli  än  mer
effektivt.  Polisen måste bl.a. bli  bättre  på  att
bemöta brottsoffer  ur dessa grupper. För att lyckas
med detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete
med  de  HBT-organisationer   som  finns.  En  sådan
samverkan  skulle  både öka polisens  kunskaper  och
höja   förtroendet   för   polisväsendet   inom   en
brottsutsatt grupp där många drar sig för att anmäla
brott eftersom de känner oro för vilket bemötande de
skulle  få hos polisen.  En  annan  åtgärd  som  bör
vidtas är  att  genom utbildning m.m. förstärka HBT-
kompetensen inom  hela rättsväsendet. Regeringen bör
därför  även ges i uppdrag  att  vidta  erforderliga
åtgärder för att tillgodose vad vi nu anfört.

5. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.
(punkt 3)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  5.  Därmed  bifaller
riksdagen  delvis motionerna 2002/03:Ju283 yrkandena
5 och 6, 2002/03:Ju287  yrkandena  1,  2, 4 och 6-8,
2002/03:Ju292, 2002/03:Ju293, 2002/03:L249 yrkandena
9-11 och 2002/03:A315 yrkande 12 samt avslår  motion
2002/03:Ju287 yrkandena 3 och 5.

Ställningstagande

Homosexuella,  bisexuella  och  transpersoner  (HBT-
personer)  utsätts ofta för olika typer av förtryck,
våld och diskriminering i samhället. Trots detta ger
inte  lagstiftningen   dessa   grupper  tillräckligt
skydd. Särskilt transpersoner saknar  det  skydd som
olika  bestämmelser  ger  andra  utsatta  grupper  i
samhället,  trots  att  transpersoner  ofta  tydligt
skiljer sig från den normativa könsrollen och därmed
är   särskilt   utsatta.  Enligt  min  mening  måste
åtgärder vidtas för  att stärka skyddet för samtliga
dessa grupper.

Enligt  29  kap.  2 § 7  brottsbalken  är  det  en
försvårande omständighet  om syftet med ett brott är
att  kränka en person på grund  av  dennes  sexuella
läggning.   Däremot   omfattar   bestämmelsen   inte
uttryckligen  transpersoner,  vilket  jag anser vara
olyckligt   med  hänsyn  till  denna  grupps   stora
utsatthet för riktad brottslighet.
En åklagare  har  enligt 5 kap. 5 § 4 brottsbalken
möjlighet att under vissa förutsättningar väcka åtal
för förolämpning mot  någon  med  anspelning på hans
eller  hennes  homosexuella  läggning.  Bestämmelsen
omfattar  däremot  inte  annan sexuell  läggning  än
homosexualitet och inte heller sexuell identitet.
Båda  dessa bestämmelser  bör  enligt  min  mening
utsträckas  till  att omfatta såväl sexuell läggning
som  sexuell  identitet.   Det  finns  därvid  ingen
anledning   att   avvakta  Diskrimineringskommitténs
arbete på detta område.  I  stället  bör  regeringen
snarast  återkomma till riksdagen med ett lagförslag
i enlighet med vad jag här har anfört.
I arbetet  med  att förhindra och utreda brott mot
homo-,  bi-  eller  transsexuella   spelar   polisen
självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser
är  också av ovärderligt slag vad gäller att på  ett
adekvat  sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp.
Enligt min  mening  finns  det  dock  mycket som kan
göras  för  att  detta  arbete  skall  bli  än   mer
effektivt.  Polisen  måste  bl.a.  bli bättre på att
bemöta brottsoffer ur dessa grupper.  För att lyckas
med detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete
med  de  HBT-organisationer  som  finns.  En   sådan
samverkan  skulle  både  öka  polisens kunskaper och
höja   förtroendet   för   polisväsendet   inom   en
brottsutsatt grupp där många drar sig för att anmäla
brott eftersom de känner oro för vilket bemötande de
skulle få hos polisen. En annan  åtgärd  är  som bör
vidtas  är att genom utbildning m.m. förstärka  HBT-
kompetensen  inom hela rättsväsendet. Regeringen bör
därför även ges  i  uppdrag  att  vidta erforderliga
åtgärder för att tillgodose vad jag nu anfört.
I fråga om brotten olaga diskriminering  och  hets
mot   folkgrupp   i   motion  Ju287  har  jag  samma
uppfattning som majoriteten.

6. Olaga diskriminering m.m. (punkt 4)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  6.  Därmed  bifaller
riksdagen motion  2002/03:Sf289 yrkande 5 och avslår
motionerna    2002/03:Ju305,    2002/03:Ju326    och
2002/03:Ju376.

Ställningstagande

Jag anser att diskriminering  måste  förebyggas  och
motverkas  inom  alla  områden  och på alla nivåer i
samhället. Det är väsentligt att detta sker genom en
samordnad och samlad syn på diskrimineringsfrågorna.
Dagens system har emellertid skilda  lagar för olika
diskriminerade   grupper   samt  skilda  lagar   för
arbetslivet  och  utanför  detta.   De  olika  lagar
rörande  diskriminering som finns bör  samlas  i  en
civilrättslig    lag   mot   diskriminering   -   en
antidiskrimineringslag    baserad    på    mänskliga
rättigheter. Jag anser därför att bestämmelsen  i 16
kap.   9   §  brottsbalken  skall  ersättas  med  en
civilrättslig  lag  mot  diskriminering.  Denna  lag
skall   kompletteras  med  en  förstärkt  rätt  till
rättshjälp.  Regeringen  bör  få i uppdrag att genom
tilläggsdirektiv  till  Diskrimineringskommittén  se
till att arbetet i denna bedrivs i linje med vad jag
här anfört.
Motionerna Ju305 och Ju376 samt motion Ju326 i här
behandlade delar bör dock avslås.

7. Förbud mot deltagande i rasistiska och
kriminella organisationer (punkt 7)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  7.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju338.

Ställningstagande

Utvecklingen  under senare år visar att nya åtgärder
behöver vidtas  för  att framgångsrikt kunna bekämpa
rasistiska  organisationer   och  annan  organiserad
brottslighet, som t.ex. de s.k.  mc-klubbarna. Dessa
organisationer  utgör  ett  hot  mot såväl  enskilda
personer som det demokratiska samhället.  En  åtgärd
som  jag  anser  skall  vidtas  är att kriminalisera
deltagande i eller stöd till sådana  organisationer.
Förbudet  skulle omfatta bl.a. sammanslutningar  som
ägnar sig åt  rasistisk  förföljelse genom att ligga
bakom eller uppmana till allvarlig brottslighet samt
s.k. mc-klubbar. Mot bakgrund  av  det anförda anser
jag  att  regeringen  efter utredning bör  återkomma
till   riksdagen  med  förslag   om   att   förbjuda
deltagande     i     rasistiska    och    kriminella
organisationer.


8. Påföljd för personrån (punkt 8)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  8.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju365 yrkande 6.

Ställningstagande

Antalet  personrån   har   ökat  dramatiskt  i  våra
storstäder under de senaste  åren. Rånarna är oftast
mycket  unga  och  uppträder i gäng.  Respekten  för
ordningsmakten hos dessa  ungdomar har minskat. Till
stor  del beror detta på att  påföljden  inte  anses
vara tillräckligt  avskräckande  och  att reaktionen
från samhället kommer för sent. Det är angeläget att
påföljderna för personrån blir så ingripande  att de
unga  som begår sådana gärningar förstår allvaret  i
sina handlingar.

Regeringen bör utarbeta tilläggsdirektiv till den
pågående  utredningen  för  att  beakta  vad  jag nu
anfört.  Detta  innebär  att  jag  ställer mig bakom
motion Ju365 i nu behandlad del.


9. Narkotikabrott (punkt 9)

av  Beatrice  Ask  (m),  Jeppe Johnsson  (m)  och
Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 9. Därmed  bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju281 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Narkotikamissbruket är  ett  stort  samhällsproblem,
inte minst med hänsyn till de stora sociala  problem
det   orsakar.   Därtill   kommer   att   det   inom
narkotikahanteringen  finns enorma vinster att göra,
vilket medför att narkotikabrottslingarna profiterar
hänsynslöst på andra människors beroende och olycka.
I  detta  perspektiv  -  och  med  hänsyn  till  det
allmänna rättsmedvetandet  -  är de straff som i dag
döms ut inte alltid tillräckliga.  Vi  anser  att en
översyn    bör    göras    av   straffskalorna   för
narkotikabrott.  Nya  påföljder   behövs  för  ringa
narkotikabrott. Dagens praxis är inte ändamålsenlig;
den har låg eller ingen avhållande  effekt.  För att
ge   en  tydlig  signal  om  en  strängare  syn  bör
straffmaximum  för  ringa  narkotikabrott höjas från
fängelse sex månader till fängelse  ett år. Vi anser
det  också  motiverat att införa livstidsstraff  för
grovt narkotikabrott.

Regeringen   bör   återkomma  till  riksdagen  med
erforderliga lagförslag.

10. Preskriptionstider för miljöbrott och brott
mot djurskyddslagen (punkt 10)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser att utskottets  förslag  under  punkt  10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju340 yrkande 9 och  avslår
motion 2002/03:Ju257.

Ställningstagande

Åklagarväsendet  hinner i dag inte  med  att  utreda
alla anmälningar om  miljöbrott.  Detta  leder bl.a.
till att många miljöbrott preskriberas och  att  den
som  begått brottet följaktligen går fri. Enligt min
mening är detta inte acceptabelt. Situationen kräver
en snabb  lösning.  Jag anser mot denna bakgrund att
preskriptionstiderna för miljöbrott skall förlängas.
Det får ankomma på regeringen  att snarast återkomma
till  riksdagen med ett lagförslag  som  tillgodoser
vad  jag   nu   anfört.  Däremot  finner  jag  ingen
anledning     till     motsvarande     ändring     i
djurskyddslagen.


11. Preskriptionstider för miljöbrott och brott
mot djurskyddslagen (punkt 10)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser att utskottets  förslag  under  punkt  10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  11. Därmed bifaller
riksdagen   delvis   motionerna  2002/03:Ju257   och
2002/03:Ju340 yrkande 9.

Ställningstagande

Att utreda brott mot miljöbalken och djurskyddslagen
kan många gånger ta lång  tid  på grund av ärendenas
komplexitet. Till detta kommer att rättsväsendet har
kapacitetsbrister, vilket gör att dessa brott hamnar
längre   ned   i  prioritetsordningen.   Sammantaget
innebär detta långa  handläggningstider  som  medför
att  man hamnar i tidsnöd när det gäller delgivning.
Enligt  min  mening  bör  det  därför  övervägas att
förlänga preskriptionstiderna för sådana brott.

Det får ankomma på regeringen att göra  en översyn
av  de  aktuella  bestämmelserna och återkomma  till
riksdagen i frågan.

12. Påföljd för djurplågeri (punkt 13)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser att utskottets  förslag  under  punkt  13
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 12. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:Ju381.

Ställningstagande

Under de senaste åren har domstolarna haft att pröva
flera  fall  av  brott  mot djurskyddslagen, där det
rört sig om stora djurbesättningar  som  utsatts för
vanvård.  De  påföljder som dömts ut har enligt  min
mening inte svarat  mot  brottets  svårhetsgrad.  En
skärpning  av  lagstiftningen  bör därför övervägas.
Det får ankomma på regeringen att  utreda frågan och
återkomma  till  riksdagen  med  ett lagförslag  som
tillgodoser vad jag nu anfört.


13. Ekologiskt nödvärn m.m. (punkt 14)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i reservation 13. Därmed  bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju254.

Ställningstagande

De allmänna grunderna  för  ansvarsfrihet  i 24 kap.
brottsbalken bör kompletteras så att ett försök  att
avvärja  ett  pågående  eller överhängande ingrepp i
känsliga naturområden, t.ex.  genom  att  kedja fast
sig  vid  ett  träd,  omfattas av bestämmelserna  om
nödvärn. Nödvärnsrätten  skall givetvis inte omfatta
våld   mot   människor  eller  djur,   inte   heller
skadegörelse  av  annans  egendom.  Vidare  bör  det
införas bestämmelser  som  gör  det  möjligt  för en
enskild  att  vägra  uträtta  vissa arbetsuppgifter,
t.ex.  sådana  uppgifter  som  kan   skada  känsliga
naturmiljöer eller sådana som direkt eller  indirekt
kan  främja  rasistiska  organisationers verksamhet,
utan  att  detta  skall  få  konsekvenser   för  den
enskilde.

Det  får  ankomma  på regeringen att utreda frågan
och återkomma till riksdagen  med ett lagförslag som
tillgodoser vad jag nu anfört.

14. Livstidsstraffet (punkt 15)

av Johan Pehrson (fp), Alice  Åström  (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Torkild Strandberg (fp)  och Leif
Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen    delvis    motionerna     2002/03:Ju256,
2002/03:Ju349  yrkande 13, 2002/03:Ju353  yrkande  6
och 2002/03:Ju390.

Ställningstagande

Antalet        livstidsdömda        i        svenska
kriminalvårdsanstalter  har  ökat  under  senare år.
Härtill  har  framför  allt bidragit att regeringens
nådepraxis  blivit mera restriktiv,  vilket  medfört
att   den  faktiska   strafftiden   blivit   längre.
Livstidsstraffet   är   enligt   vår   mening   inte
tillfredsställande   från   förutsägbarhetssynpunkt,
eftersom straffet regelmässigt  genom  nåd omvandlas
till  ett tidsbestämt straff. Denna ordning  innebär
dessutom  att  det  är regeringen och inte domstolen
som   bestämmer   straffets    längd,    vilket   är
otillfredsställande       från       konstitutionell
utgångspunkt.  Vi  anser därför att livstidsstraffet
skall  avskaffas. Att  enbart  ändra  ordningen  för
prövningen  av  när  de  livstidsdömda skall friges,
vilket  är  innebörden  av det  betänkande  som  för
närvarande  bereds  inom  Justitiedepartementet,  är
enligt vår mening inte tillräckligt.

Det får ankomma på regeringen  att  återkomma till
riksdagen  med  ett  förslag  till  lagändring   som
tillgodoser vad vi nu anfört.


15. Ett reformerat straffsystem m.m. (punkt 16)

av  Beatrice  Ask  (m),  Jeppe  Johnsson  (m) och
Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna  2002/03:Ju236 yrkandena
6, 8 och 15,  2002/03:Ju249 yrkandena 34 och 35 samt
2002/03:Ju285.

Ställningstagande

Samhällets reaktioner mot brott  skall  kännetecknas
av  tydlighet,  proportionalitet  och medkänsla  för
såväl      gärningsmännens     som     brottsoffrens
livssituation.     Ett     oavvisligt     mål    med
påföljdssystemet måste dessutom vara att påverka den
dömde att bryta med sin kriminalitet och komma  till
rätta  med  de orsaker som ligger bakom den. För att
kunna åstadkomma  detta  måste  vi ha ett fungerande
och allmänt accepterat påföljdssystem.

Enligt  vår  uppfattning  uppvisar   det   svenska
straffsystemet  i  dag  en rad brister. De fastlagda
straffskalorna i kombination  med  en rad regler för
påföljdsbestämning och straffmätning  har  lett till
en   domstolspraxis  som  inte  sällan  strider  mot
medborgarnas  uppfattning  om lämpliga straffnivåer.
För att komma till rätta med  de  brister  som finns
och     åstadkomma    ett    mer    proportionerligt
påföljdssystem  anser  vi  att en rad åtgärder måste
vidtas.
Straffen för grov brottslighet  skall  skärpas. Vi
föreslår därför att straffskalorna för bl.a. rån och
grov misshandel skall justeras uppåt på så  sätt att
straffminimum höjs från ett till två år.
Härutöver  krävs  det  att  bestämmelserna om s.k.
mängdrabatt ändras. Enligt vår  mening  skall  varje
brott  avspeglas  i  straffet på ett klarare sätt än
vad  som  sker i dag.  Återfall  i  brottslighet  av
samma art och svårhet måste på ett tydligt sätt leda
till straffskärpningar. Det finns inte anledning att
ge personer som har begått likartad brottslighet vid
flera tillfällen  någon  särskild  rabatt.  Särskilt
gäller detta personer som gång på gång återfaller  i
allvarlig våldsbrottslighet. Vi anser därför att det
bör  införas  en  ordning  som innebär att den dömde
skall erhålla det maximala straff  som  kan följa på
brottet när han eller hon återfaller i likartad grov
vålds-  eller sexualbrottslighet för tredje  gången,
om inte särskilda skäl talar däremot.
Det får  ankomma  på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett lagförslag  som tillgodoser vad vi
nu anfört.



16. Ett reformerat straffsystem m.m. (punkt 16)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  16
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  16.  Därmed bifaller
riksdagen  delvis motionerna 2002/03:Ju236   yrkande
15,  2002/03:Ju249   yrkandena   34   och   35   och
2002/03:Ju285   samt   avslår  motion  2002/03:Ju236
yrkandena 6 och 8.

Ställningstagande

Studier visar att en begränsad  grupp  personer står
för en mycket stor andel av brottsligheten.  Mot den
bakgrunden  kan det te sig stötande för allmänheten,
inte minst för  de  personer  som  varit utsatta för
brott, att återfallsförbrytare i vissa  fall  får en
betydande straffrabatt eller slipper åtal för mindre
förseelser. Enligt min mening skall brottslingar som
vid  upprepade  tillfällen återfaller i brottslighet
successivt  och  systematiskt   ådömas  allt  längre
straff.  Detta  bör  komma  till klarare  uttryck  i
brottsbalken.

Jag anser även att utrymme  måste  skapas  för att
höja straffskalornas miniminivå vid grova brott.
Det  får  ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett förslag som tillgodoser vad jag nu
anfört.
Det anförda  innebär  att  jag  ställer  mig bakom
motionerna  Ju236 och Ju249 i nu berörda delar.  Jag
är däremot inte  beredd  att  ställa  mig  bakom den
lösning   som   förordas   i  motion  Ju236  om  att
maximistraff som huvudregel skall ådömas den som för
tredje  gången  återfaller  i likartad  grov  vålds-
eller sexualbrottslighet. Inte heller kan jag se att
det finns något behov av en genomgripande översyn av
brottsbalken.

17. Villkorlig frigivning (punkt 17)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  17
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  17.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju265 yrkande 1.

Ställningstagande

Jag  är  mycket kritisk till utvecklingen  mot  allt
längre strafftider.  Inte  någonstans  i världen har
det  visat  sig  att hårda fängelsestraff har  någon
effekt på brottsutvecklingen.  Samtidigt  finns  det
forskning som visar att långa fängelsestraff minskar
möjligheterna  för  de  intagna  att återanpassa sig
till  samhället. Enligt min uppfattning  måste  alla
människor,  även  om  de  har  begått  brott, ges en
möjlighet   att   rehabiliteras  och  integreras   i
samhället igen. Särskilt viktigt är det att bryta de
förstagångsdömdas   kriminella    bana.    Mot   den
bakgrunden  anser  jag att halvtidsfrigivning  skall
införas för dem som  första  gången  döms  till  ett
fängelsestraff.

Det  får  ankomma  på regeringen att utreda frågan
och återkomma till riksdagen  med ett lagförslag som
tillgodoser vad jag nu anfört.

18. Samhällstjänst (punkt 18)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  18
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  18.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju349 yrkande 25.

Ställningstagande

Det  är  angeläget att domstolarna i landet  har  en
gemensam   praxis    vad    gäller    utdömande   av
samhällstjänst. Den utvärdering som BRÅ har gjort av
samhällstjänst   som   påföljd   är   bra  men  inte
tillräcklig. BRÅ:s utvärdering bör kompletteras  med
uppgifter   om   hur   olika   domstolar   tillämpar
bestämmelserna  om samhällstjänst för att utröna  om
det finns några skillnader över landet och i så fall
orsakerna till dessa.  Regeringen  bör  få i uppdrag
att besluta om en komplettering av BRÅ:s utvärdering
i linje med vad jag här anfört.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag


Motioner från allmänna
motionstiden

2002/03:K410 av Inger Davidson m.fl. (kd, v, c):

Riksdagen  begär att regeringen lägger fram  förslag
om  att  förbudet   mot  innehav  av  barnpornografi
utvidgas och förtydligas  på  sätt  som  i  motionen
anförs.

2002/03:Ju216 av Hans Backman (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att personer som för tredje
gången  gjort  sig  skyldiga  till rattfylleri skall
dömas till behandling för sitt missbruk.

2002/03:Ju236 av Bo Lundgren m.fl. (m):

6.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  behovet  av ett
nytt reformerat straffsystem.

8.   Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  om  att om inte särskilda skäl föreligger
skall  obligatoriska   maxstraff   dömas   ut  för
personer som för tredje gången döms för ett  grovt
vålds- eller sexualbrott.

15.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av
rabattsystemet vid påföljdsbestämningen.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

34. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  att  höja
straffskalornas miniminivå vid grova brott.

35. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen anförs om att se över  om
upprepande av likartade  brott  bör bedömas som en
försvårande omständighet i lagstiftningen.

2002/03:Ju254 av Gustav Fridolin (mp):

1.  Riksdagen  begär  att regeringen lämnar  förslag
till ändringar i 24 kap.  brottsbalken  i enlighet
med vad i motionen anförs om ekologiskt nödvärn.

2.  Riksdagen  begär  att  regeringen lämnar förslag
till ändringar i relevant  lagstiftning enligt vad
i motionen anförs om samvetsvägran.

2002/03:Ju256 av Leif Björnlod och Gustav Fridolin
(mp):

Riksdagen begär att regeringen  lägger  fram förslag
till   sådana   lagändringar   att  livstidsstraffet
omvandlas till ett tidsbestämt straff.

2002/03:Ju257 av Leif Björnlod (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad    i    motionen   anförs    om    översyn    av
preskriptionstider  för  brott  mot  miljöbalken och
djurskyddslagen.

2002/03:Ju265 av Alice Åström m.fl. (v):

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att möjlighet till
halvtidsfrigivning   för   förstagångsdömda  skall
införas.

2002/03:Ju266 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen  snarast  ser över 16
kap.  1  och  2 §§ BrB i enlighet med det i motionen
anförda.

2002/03:Ju268 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs om att frågan om straffansvar
när  en person under  rus  och  vid  framförande  av
motorfordon  dödar  en  annan  skall bli föremål för
översyn.

2002/03:Ju281 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen   anförs  om  att  införa
livstids fängelse för grovt narkotikabrott.

2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  att  höja
maxstraffet  för  ringa  narkotikabrott  från  sex
månader till ett år.

2002/03:Ju283 av Rossana Valeria D m.fl. (v):

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
utbildningsinsatserna   vad    gäller    rasistisk
brottslighet    skall   intensifieras   hos   alla
myndigheter  och  andra  instanser  som  kommer  i
kontakt med brottsoffer.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
utbildningsinsatserna  vad   gäller  homosexuellas
situation skall intensifieras hos alla myndigheter
och  andra  instanser  som kommer  i  kontakt  med
brottsoffer.

2002/03:Ju285 av Birgitta Carlsson och Jan Andersson
(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att upprepande av likartade
brott  skall ses som en försvårande  omständighet  i
lagstiftningen.

2002/03:Ju287 av Alice Åström m.fl. (v, s, fp, c,
mp):

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om att könsidentitet
skall  nämnas   i   brottsbalkens  bestämmelse  om
försvårande omständighet, 29 kap. 2 § 7.

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening     vad     i     motionen     anförs    om
utbildningsinsatser  om  brottsbalkens bestämmelse
om försvårande omständighet, 29 kap. 2 § 7.

3.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  sexuell
läggning   och  könsidentitet  skall  omfattas  av
brottsbalkens  bestämmelse om olaga diskriminering
i 16 kap. 9 §.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  sexuell
läggning   och  könsidentitet  skall  omfattas  av
brottsbalkens bestämmelse i 5 kap. 5 § 4.

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  sexuell
läggning   och  könsidentitet  skall  omfattas  av
brottsbalkens  bestämmelse om hets mot folkgrupp i
16 kap. 8 §.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att införa ett
samarbete mellan HBT-organisationer och polisen.

7.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att höja polisens
HBT-kompetens vid brottsutredningar.

8. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om ökad HBT-kompetens
inom rättsväsendet.

2002/03:Ju292 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om att brott med homofobiska
motiv av  rättsväsendet  skall  betraktas  som  lika
allvarliga som brott med rasistiska motiv.

2002/03:Ju293 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om att brott med sexistiska
motiv  av rättsväsendet  skall  betraktas  som  lika
allvarliga som brott med rasistiska motiv.

2002/03:Ju302 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen  begär  att regeringen lägger fram förslag
om  införande  av  ett  straffrättsligt  ansvar  för
underlåtenhet att bistå nödställd i enlighet med vad
som anförs i motionen.

2002/03:Ju305 av Anders Karlsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   en   översyn   av
lagstiftningen vad gäller brott mot demokratin.

2002/03:Ju326 av Luciano Astudillo (s):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
diskrimineringsbrott,   där    det   grundläggande
människovärdet  kränks,  skall leda  till  hårdare
straff än vad som är fallet i dag.

2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen ger
både   polis   och  övriga  rättsväsendet  tydliga
direktiv  att ta  diskrimineringsbrott  på  större
allvar.

2002/03:Ju338 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen begär  att  regeringen lägger fram förslag
till  ändring  så  att  enskilds   stöd  till  eller
deltagande i rasistisk organisation,  terroristgrupp
eller annan organiserad brottslighet kriminaliseras.

2002/03:Ju340 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

9.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger   fram
förslag  som  innebär  att  preskriptionstiden för
miljöbrott förlängs.

2002/03:Ju349 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

13. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att utreda och
ersätta  livstidsstraffet  med   ett   långt   men
tidsbestämt straff.

25.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs  om  utvärdering  av
samhällstjänstdomar.

2002/03:Ju353 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

6. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.

2002/03:Ju355 av Hillevi Larsson och Marie Granlund
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad    i   motionen   anförs   om   avskaffande   av
högmålsbrott.

2002/03:Ju365 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

6. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om en utvärdering  av
påföljden för personrån.

2002/03:Ju372 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av en lag mot
eftersupning.

2002/03:Ju376 av Carl-Axel Roslund (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen anförs om komplettering av  förbudet
mot könsdiskriminering.

2002/03:Ju381 av Tasso Stafilidis (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i  motionen  anförs  om  att straffpåföljden för
vanvård av djur och djurplågeri skall skärpas.

2002/03:Ju388 av Agneta Lundberg och Hans Stenberg
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rattfylleri.

2002/03:Ju390 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att  livstidsstraffet skall avskaffas  och  ersättas
med tidsbestämda straff.

2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen anförs om ökade kunskaper
inom  rättsväsendet  om  brott  mot  homosexuella,
bisexuella och transpersoner.

10. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  förbättrade
rutiner   vid    anmälningar   om   hatbrott   mot
homosexuella, bisexuella och transpersoner.

11. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i motionen anförs om samverkan mellan
polisen   och  frivilligorganisationer   för   att
motverka hatbrott mot homosexuella, bisexuella och
transpersoner.

2002/03:Sf289 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

5. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen anförs om att ersätta  16
kap. 9 § brottsbalken  om  olaga  diskriminering i
näringslivet  med  en civilrättslig lag  och  rätt
till rättshjälp.

2002/03:So360 av Annelie Enochson (kd):

8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  snarast
förbjuda all form av barnpornografi på nätet och i
media.

2002/03:So442 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

15.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  straffskala och
beviskrav för drograttfylleri.

2002/03:A315 av Anders G Högmark m.fl. (m):

12. Riksdagen beslutar att förolämpning  skall falla
under allmänt åtal i enlighet med vad som anförs i
motionen.