Innehåll

1995/96
LU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1994/95:151 om
droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd jämte nio motioner som
väckts med anledning av propositionen. Därutöver behandlas fyra motio-
ner på immaterialrättens område från den allmänna motionstiden år 1995.
I propositionen läggs fram förslag om lagändringar i syfte att uppfylla ett
EG-direktiv om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa
närstående rättigheter. Enligt förslaget skall skyddstiden för litterära och
konstnärliga verk i allmänhet sträckas ut från 50 till 70 år. Skyddstiden för
filmverk skall beräknas från dödsåret för den sist avlidne av huvudregissö-
ren, manusförfattaren, dialogförfattaren och kompositören av verkets spe-
ciella musik. Utgångspunkten för beräkningen av skyddstiden för utövande
konstnärers prestationer skall vara tidpunkten för framförandet. Om en
upptagning av framförandet har getts ut eller offentliggjorts, skall skydds-
tiden i stället beräknas från tidpunkten för den första av dessa åtgärder.
Den som för första gången lovligen ger ut eller offentliggör ett verk, för
vilket skyddstiden har gått ut och som inte tidigare har getts ut, skall under
25 år ha en rätt som svarar mot de ekonomiska rättigheter som omfattas av
upphovsrätten. Skyddet gäller för utgivningar och offentliggöranden med
anknytning till Sverige.
Enligt förslaget skall den nya längre skyddstiden på 70 år tillämpas även
på verk som har tillkommit innan de nya reglerna träder i kraft, oavsett om
skyddstiden då redan har löpt ut enligt de nuvarande reglerna. Detta bety-
der att skyddet kommer att återupplivas för ett stort antal verk som enligt
de nuvarande bestämmelserna redan är fria eller som kommer att bli fria
innan de nya reglerna träder i kraft. För att motverka de negativa effekter
som förslaget i den delen kan ha för tredje man föreslås särskilda över-
gångsbestämmelser. Dessa innebär att den som under den fria tiden har
börjat förfoga över ett verk genom att framställa exemplar av det under en
begränsad tid skall få avsluta den planerade verksamheten utan hinder av
att skyddet har återupplivats. Detsamma skall gälla för den som under den
fria perioden har vidtagit väsentliga åtgärder för att framställa exemplar av
ett verk.
Vidare föreslås att regler om s.k. droit de suite införs i upphovsrättsla-
gen. Det franska begreppet droit de suite är den i juridiskt språkbruk veder-
tagna beteckningen för en till upphovsrätten knuten ersättning åt bild-
konstnärer när deras verk vidareförsäljs. Enligt förslaget skall en konstnär
ha rätt till en ersättning på 5 % av försäljningspriset - om detta överstiger
en tiondel av basbeloppet - när hans konstverk vidareförsäljs yrkesmäs-
sigt. Rätten till sådan ersättning skall gälla alla konstverk utom alster av
byggnadskonst och alster av brukskonst som har framställts i flera iden-
tiskt lika exemplar. Rätten till ersättning skall finnas under verkets hela
skyddstid. Den skall vara personlig och den skall inte kunna överlåtas.
Rätten till ersättning skall bara kunna göras gällande av en organisation
som företräder ett flertal upphovsmän på området och den skall preskribe-
ras om organisationen inte kräver den ersättningsskyldige inom tre år efter
det år försäljningen ägde rum. Bestämmelserna om droit de suite skall
tillämpas på verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige. Regeringen skall få förordna om bestämmelsernas
tillämpning med avseende på andra länder.
De nya reglerna har föreslagits träda i kraft den 30 juni 1995.
I två motioner framförs kritik mot förlängningen av skyddstiderna, sär-
skilt mot att den enligt förslaget innebär att skyddet för vissa verk återupp-
väcks. Övriga motionsyrkanden med anledning av propositionen rör för-
slaget om droit de suite. I fyra motionsyrkanden begärs att det ersättnings-
grundande försäljningspriset sätts lägre än vad som har föreslagits i pro-
positionen, och i tre yrkanden förordas en differentiering av avgiftsnivån. I
en motion begärs utredning om förutsättningarna för att även privata för-
säljningar skall kunna omfattas av en vidareförsäljningsavgift. I två motio-
ner begärs att ersättningen, i de fall arvingar inte finns eller inte kan nås,
skall få användas av den administrerande organisationen för utdelning i
form av stipendier till behövande konstnärer. En motionär begär att upp-
hovsmannens rätt till avgiften skall preskriberas efter tre år för att därefter
kunna användas till stöd för bildkonsten. I en motion från den allmänna
motionstiden begärs regler om dels en vidareförsäljningsavgift, dels en
offentligrättslig avgift på försäljning av konstverk, för vilka skyddstiden
har löpt ut. Intäkterna från en sådan avgift skulle enligt motionärerna kun-
na delas ut till konstnärer i form av stipendier.
Övriga motioner från den allmänna motionstiden rör avbildning av
konstverk, det s.k. lärarundantaget i lagen om rätt till arbetstagares uppfin-
ningar, upphovsrätten i anställningsförhållanden respektive talboksutlå-
ning.
Utskottet har inhämtat kulturutskottets yttrande över propositionen och
de med anledning av propositionen väckta motionerna. Yttrandet är fogat
som bilaga 3 till betänkandet.
Skrivelser har inkommit från Teatrarnas Riksförbund (TR), European
Broadcasting Union (EBU), International Federation of the Phonographic
Industri (IFPI), Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation
(SAMI), AB Stockholms Auktionsverk, Svenska Konstnärsförbundet
(SK), Tidningsutgivarna, författaren Arne Larsson samt datorföreningen
Lysator vid Linköpings universitet.
Företrädare för AB Stockholms Auktionsverk, Bukowski Auktioner AB,
Nordén Auktioner AB och Svenska Galleriförbundet samt föreningen
Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) har inför utskottet framfört syn-
punkter på förslaget om droit de suite. Teatrarnas Riksförbund har inför
utskottet redovisat hur förslaget om förlängda skyddstider kan komma att
påverka teatrarnas redan planerade produktioner.
För att minska de negativa effekterna för bl.a. teatrarna av att verk som
nu är fria återfår upphovsrättsligt skydd förordar utskottet ett tillägg till
övergångsbestämmelserna. Tillägget innebär att det under en övergångstid
skall vara möjligt att förfoga över ett sådant verk inte bara genom att
framställa exemplar av det utan också genom att framföra det offentligt.
Vidare förordar utskottet med anledning av motionsyrkanden att vidareför-
säljningsavgiften skall utgå på försäljningspris som överstiger 5 % av
basbeloppet. Utskottet förordar att den nya lagstiftningen skall träda i kraft
den 1 januari 1996. I övrigt tillstyrker utskottet propositionen och avstyr-
ker motionsyrkandena.
Till betänkandet har fogats nio reservationer och ett särskilt yttrande. I
en reservation förordas avslag på propositionens förslag om införande av
en vidareförsäljningsavgift på konst (m). I övriga reservationer begärs
tillkännagivanden om en annan utformning av ersättningsreglerna (m),
(fp), (v och mp), om att även privata vidareförsäljningar bör omfattas av
ersättningsrätten  (c), om Allmänna arvsfondens rätt till ersättningar (c)
och (v), om skyddstidens längd (m) samt om talboksframställning (mp).

Propositionen

I proposition 1994/95:151 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -
efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlag-
da förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk,
2. lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:151
1994/95:L33 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition vad avser bestämmelsen
om s.k. droit de suite,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om skiktning av vidareförsäljningsavgift,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förlängda skyddstider inom upphovsrätten.
1994/95:L34 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en
differentierad droit de suite med 5 % vid försäljningspris 4 000-20 000 kr,
3 % (dock minst 1 000 kr) vid försäljningspris 20 000-50 000 kr och 1 %
(dock minst 1 500 kr) vid försäljningspris högre än 50 000 kr.
1994/95:L35 av Ingegerd Sahlström och Agneta Ringman (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad minimigräns om
10 % av basbeloppet till en minimigräns om 3 % av basbeloppet vid vida-
reförsäljning av konsthantverk,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler vad gäl-
ler Allmänna arvsfondens rätt till medel då inga arvingar finns i livet,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler till för-
mån för organisationers rätt att fördela ersättningen när inga arvingar finns
i livet.
1994/95:L36 av Agne Hansson och Marianne Andersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheter till droit de suite-ersättning även vid privat för-
säljning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i vad gäller
miniminivå för ersättning i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att organisation som företräder upphovsrättsinnehavarna skall
träda in i fall där normalt Allmänna arvsfonden inträder.
1994/95:L37 av Inger Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin me-
ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska
regeringen inom EU bör verka för förändringar av direktiv 93/98/EEG i
syfte att förstärka medborgarintresset, bl.a. genom att 70-årsregeln ändras
till 50 år.
1994/95:L38 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen med
bifall till propositionen såvitt avser införandet av en ersättningsrätt vid
vidareförsäljning av bildkonstverk, s.k. droit de suite, beslutar om viss
ändring av reglerna för ersättningsrättens omfattning.
1994/95:L39 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen avslår rege-
ringens förslag om införande av droit de suite.
1994/95:L40 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen i fråga om droit de suite beslutar om att sätta en minimi-
gräns om 3 % av gällande basbelopp enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att upphovsmannens rätt gentemot organisatio-
nen skall finnas i tre år, och att ersättningen därefter skall tillfalla organi-
sationen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:L41 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen i
fråga om droit de suite beslutar införa en minimigräns om 3 % av basbe-
loppet enligt lagen (1962:38) om allmän försäkring.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L801 av Ingegerd Sahlström (s) vari yrkas att riksdagen beslutar
införa följande ändringar i 24 § lagen om upphovsrätt (1960:729), första
stycket: Konstverk får avbildas om de stadigvarande är placerade på eller
vid allmän plats utomhus och inte utgör huvudmotivet på bilden.
1994/95:L802 av Jan Backman och Anna Åkerhielm (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om de immaterialrättsliga aspekterna på universitetsforskningen.
1994/95:L803 av Göthe Knutson m.fl. (m, c, fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar införa en ny 40 a § i upphovsrättslagen i enlighet med vad i mo-
tionen anförts.
1994/95:L804 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i
upphovsrättslagen som gör det möjligt för invandrare och flyktingar att
låna talböcker.
1994/95:Kr265 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en avgift vid vi-
dareförsäljning av konst (droit de suite).

Utskottet

Allmän bakgrund
Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger ett
tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att
skaparen av verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt, och han har ett
visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det an-
vänds. Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har var
och en av dem upphovsrätt.
Begreppen litterära och konstnärliga verk i lagen är mycket vidsträckta.
Till litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställning-
ar i ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga
verk räknas i princip alla former i vilka verk skapas i syfte att nå en konst-
närlig verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör bl.a.
målningar, alster av bildhuggarkonst, sceniska verk som teaterpjäser och
koreografiska verk, musikaliska kompositioner både när de framförs och
framträder i notskrift samt filmverk, både spelfilmer och under vissa förut-
sättningar kortfilmer och journalfilmer.
För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed
komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar
kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas så, att en produkt är ett
verk om den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer obe-
roende av varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som
flera kan tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga sam-
tal, enklare nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller all-
daglig karaktär.
Ett verk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat på ett
materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte blott en
bok eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse av verket, utan
också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv., som
endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också framträda i
obeständig form, t.ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i
bilden på filmduken eller på televisionsskärmen. Alla former vari verket
framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.
Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en
principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket
tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att framföra eller visa det offent-
ligt och sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses
bl.a. inspelning av verket på band eller annan anordning från vilken det
kan återges.
Ett verk framförs offentligt när det presenteras för allmänheten i obe-
ständig form, t.ex. när en dikt läses upp, ett musikstycke spelas, en film
visas eller ett verk sänds ut i ljudradio eller television. Ett framförande är
offentligt när det sker på en plats dit allmänheten äger tillträde. Härmed
jämställs det fallet att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en
större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s.k. industrimusik)
Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i upphovsrättslagen först
1989. Innebörden av detta är att datorprogram i princip åtnjuter samma
upphovsrättsliga skydd som andra litterära verk. Programmen skyddas inte
bara mot direkt kopiering utan också mot framställning av exemplar av
programmet i bearbetat skick utan rättighetshavarens tillstånd.
Det upphovsrättsliga skyddet gäller i 50 år, som regel räknat från upp-
hovsmannens död.
Upphovsrättslagen innehåller också regler om rätt till fotografier och s.k.
närstående rättigheter.
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1994 (se prop.
1993/94:109, bet. LU16) integrerades rätten till fotografier i upphovs-
rättslagen och lagen (1960:739) om rätt till fotografisk bild upphävdes. De
nya reglerna innebär att bilder som uppfyller kravet på verkshöjd skyddas
på samma sätt som konstverk. Fotografier som inte är verk skyddas genom
en ny bestämmelse såsom en närstående rättighet. Skyddet för dessa foto-
grafier upphör 50 år efter det år då bilden framställdes.
Reglerna om s.k. närstående rättigheter ger musiker, skådespelare och
andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför litterära eller
konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan konstnärens sam-
tycke spelas in på film, varmed jämställs videogram, på fonogram
(grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller på annan anordning genom
vilken de kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke
sändas ut i bl.a. radio eller TV. Inspelningar av framföranden får mång-
faldigas endast med konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande
konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar används vid radio-
eller TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. Också för de
utövande konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad från framföran-
det.
Till de närstående rättigheterna räknas också det skydd som fonogram-
producenter samt radio- och TV-företag har enligt upphovsrättslagen.
Fonogram får inte utan producentens samtycke eftergöras eller föras över
till andra anordningar genom vilka de kan återges. Vidare har fonogram-
producenten rätt till ersättning då ljudupptagningen används vid radio-
eller TV-sändning eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. Beträffande
radio- och TV-sändningar gäller att de inte utan företagets medgivande får
återutsändas eller spelas in på en anordning genom vilken de kan återges.
Gjorda inspelningar får inte överföras till någon annan sådan anordning
såvida inte företaget samtycker.
Genom lagstiftning som träder i kraft den 1 juni 1995 (se prop.
1994/95:58, bet. LU4) ges de närstående rättighetshavarna en rätt att göra
exemplar av sina prestationer tillgängliga för allmänheten (s.k. spridnings-
rätt), vilket innebär att samma grundbefogenheter kommer att gälla för
dessa rättighetshavare som för upphovsmännen.
Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa avseenden
inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.
Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän och
andra rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas utge skadestånd.
Den svenska lagstiftningen bygger liksom motsvarande lagar i andra
nordiska länder på innehållet i flera internationella konventioner. Bland
sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års Bernkonvention om
upphovsrätt, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och 1961 års
internationella konvention om skydd för utövande konstnärer, framställare
av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen). Konventionerna byg-
ger på i huvudsak två principer. Den ena är att varje konventionsstat skall
ge samma skydd åt verk och prestationer från andra konventionsstater som
staten i fråga ger åt sina nationella verk och prestationer. Den andra är att
en konventionsstat är förpliktad att garantera de andra konventionsstater-
nas verk och prestationer ett visst minimiskydd.
Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och
prestationer. Genom Sveriges anslutning till de internationella konventio-
nerna har Sverige förpliktat sig att ge skydd åt verk och prestationer med
ursprung i ett stort antal andra länder.
I upphovsrättslagen har regeringen bemyndigats att - under förutsättning
av ömsesidighet - föreskriva att lagen skall tillämpas med avseende på
andra länder. Sådana föreskrifter har meddelats i internationell upphovs-
rättsförordning (1994:193).
Utskottet kommer nedan - efter en redovisning av propositionens hu-
vudsakliga innehåll - att under skilda rubriker ta upp de frågor i proposi-
tionen som aktualiserats genom motionerna eller som eljest har tilldragit
sig utskottets uppmärksamhet.
Propositionens förslag i huvuddrag
I propositionen lägger regeringen fram förslag till ändringar i lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, vilka i två
olika hänseenden innebär en förstärkning av det upphovsrättsliga skyddet.
För det första föreslås en förlängning av vissa av de upphovsrättsliga
skyddstiderna i syfte att Sverige skall uppfylla ett EG-direktiv, Rådets
direktiv 93/98/EEG av den 29 oktober 1993 om harmonisering av skydds-
tiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter. För det andra före-
slås att bestämmelser om s.k. droit de suite, dvs. en på upphovsrätten grun-
dad rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konst, skall införas i upp-
hovsrättslagen.
Skyddstiden för litterära och konstnärliga verk i allmänhet förlängs från
50 till 70 år. De särskilda reglerna om skyddstiden för anonyma och pseu-
donyma verk skall inte tillämpas, om upphovsmannen avslöjar sin identitet
inom skyddstiden. Skyddstiden för anonyma och pseudonyma verk som
ges ut i flera delar skall inte vara beroende av huruvida delarna har ett
inbördes sammanhang. För verk som inte har offentliggjorts och vars
upphovsman inte är känd skall upphovsrätten gälla till utgången av 70 år
efter det år då verket skapades.
När det gäller filmverk skall skyddstiden vara 70 år från dödsåret för den
sist avlidne av huvudregissören, manusförfattaren, dialogförfattaren och
kompositören av verkets speciella musik.
När det gäller de närstående rättigheterna innebär direktivet ingen för-
ändring av den nuvarande skyddstiden, 50 år. Däremot föreslås en annan
utgångspunkt för beräkningen av skyddstiden för de utövande konstnärer-
nas prestationer. De utövande konstnärernas prestationer skall vara skyd-
dade från tidpunkten för framförandet. Om en upptagning av framförandet
har getts ut eller offentliggjorts, skall utgångspunkten i stället vara tid-
punkten för den första av dessa åtgärder. Motsvarande utgångspunkt skall
gälla för beräkningen av skyddstiden för framställare av ljud- eller bild-
upptagningar.
När det gäller outgivna verk föreslås att den som för första gången ger ut
eller offentliggör ett verk för vilket skyddstiden har löpt ut och som inte
tidigare har getts ut skall ha en rätt som svarar mot de ekonomiska rättighe-
ter som innefattas i upphovsrätten. Denna rätt skall gälla i 25 år. Skyddet
begränsas så att det skall tillämpas på utgivningar och offentliggöranden
av fysiska och juridiska personer som har anknytning till Sverige. Rege-
ringen skall få föreskriva att bestämmelsen skall tillämpas med avseende
på andra länder.
Enligt förslaget skall den nya skyddstiden på 70 år tillämpas även på
verk som har tillkommit innan de nya reglerna träder i kraft, oavsett om
skyddstiden enligt nuvarande bestämmelser då redan har löpt ut. Detta
innebär dock inte att en 70-årig skyddstid kommer att ges även till verk
som inte har någon EES-anknytning. I de fallen skall en i Bernkonventio-
nen inskriven princip om jämförelse av skyddstider tillämpas.
I syfte att motverka negativa effekter av att skyddet enligt förslaget
kommer att återupplivas för vissa verk, vilka enligt de nuvarande bestäm-
melserna redan hunnit bli fria eller som kommer att bli fria före den nya
lagens ikraftträdande, har regeringen föreslagit övergångsregler till skydd
för tredje man. Övergångsreglerna innebär att den som innan de nya reg-
lerna trätt i kraft har påbörjat ett förfogande över ett fritt verk genom att
framställa exemplar av det får fortsätta den planerade framställningen utan
hinder av de nya bestämmelserna, dock längst till den 1 januari 2000.
Detsamma skall gälla för den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att
framställa exemplar av verket.
I propositionen föreslår regeringen vidare att regler om rätt till ersättning
vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk, s.k. droit de suite skall
införas. Enligt förslaget skall upphovsmannen ha rätt till en ersättning på
5 % av försäljningspriset vid yrkesmässig vidareförsäljning av exemplar av
hans konstverk. Ersättningsrätten skall bara gälla under verkets skyddstid
och den skall inte gälla alster av byggnadskonst eller alster av brukskonst
som har framställts i flera identiskt lika exemplar.
Ersättningsrätten skall vara personlig och den skall inte kunna överlåtas.
Den skall få göras gällande endast av en organisation som företräder ett
flertal upphovsmän på området. Fordran på ersättning skall vara preskribe-
rad, om inte organisationen kräver den ersättningsskyldige på ersättningen
inom tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum.
Den som yrkesmässigt säljer konst skall vara skyldig att överlämna en
redovisning till organisationen, om organisationen begär en sådan. I redo-
visningen skall anges de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts
under de tre närmast föregående kalenderåren.
Bestämmelserna om rätt till ersättning skall vara knutna till verk av den
som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Re-
geringen skall få föreskriva om bestämmelsernas tillämpning med avseen-
de på andra länder.
Regeringen föreslås få rätt att meddela föreskrifter om upphovslagens
tillämpning med avseende på andra länder även när detta följer av ett avtal
med en främmande stat eller en mellanfolklig organisation som riksdagen
godkänt.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 30 juni 1995.
Längre upphovsrättslig skyddstid
I svensk rätt finns bestämmelser om den upphovsrättsliga skyddstiden i
43 § upphovsrättslagen, enligt vilket lagrum upphovsrätt till ett verk gäller
intill utgången av det femtionde året efter det år upphovsmannen avled.
När det gäller verk som har två eller flera upphovsmän skall skyddstiden -
om inte de enskilda bidragen kan anses utgöra självständiga verk - räknas
från den sist avlidne upphovsmannens dödsår.
I svensk rätt finns inga särskilda regler om skyddstiden för filmverk.
Enligt 6 § upphovsrättslagen gäller att om ett verk har två eller flera upp-
hovsmän så tillkommer upphovsrätten dem gemensamt såvida deras bidrag
inte kan anses utgöra självständiga verk. I annat fall räknas skyddstiden
enligt 43 § från den sist avlidne upphovsmannens dödsår.
Bestämmelser om skyddstiden för utövande konstnärer finns i 45 § and-
ra stycket upphovsrättslagen. Ett framförande som har tagits upp på en
anordning genom vilket det kan återges får inte utan den utövande konst-
närens samtycke föras över till en annan sådan anordning eller göras till-
gängligt för allmänheten förrän 50 år har förflutit efter det år då upptag-
ningen gjordes.
Enligt direktivet om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och
vissa närstående rättigheter skall upphovsrätten till ett litterärt eller konst
närligt verk löpa under upphovsmannens livstid och till utgången av det
sjuttionde året efter hans död. Direktivet omfattar dock inte upphovsrättens
ideella del och någon skyldighet att utsträcka skyddstiden även för den
delen av upphovsrätten föreligger därför inte.
När det gäller skyddet för filmverk föreskriver direktivet en särskild re-
glering som innebär att skyddstiden skall vara 70 år från dödsåret för den
sist avlidne av huvudregissören, manusförfattaren, dialogförfattaren och
kompositören av verkets speciella musik.
Direktivet föreskriver att en utövande konstnärs rätt skall löpa ut 50 år
efter framförandet. Om däremot en upptagning av framförandet lovligen
har getts ut eller offentliggjorts inom 50 år från framförandet, skall ut-
gångspunkten för beräkningen av skyddstiden i stället vara den tidpunkt då
upptagningen gavs ut eller offentliggjordes, beroende på vilket som sker
först. Eftersom utgångspunkten för beräkningen av skyddstiden för de
utövande konstnärerna i upphovsrättslagen avviker från vad som anges i
direktivet föreslår regeringen att upphovsrättslagen anpassas till direktivets
krav.
Direktivet innehåller detaljerade bestämmelser om tillämpningen i tiden
av skyddstidsreglerna. Enligt artikel 10.2 skall skyddstiderna i direktivet
tillämpas på alla verk och prestationer som den 1 juli 1995 - vid vilken
tidpunkt medlemsstaterna skall ha satt de lagar och andra författningar i
kraft som krävs för att uppfylla direktivets materiella regler - är skyddade i
åtminstone en medlemsstat enligt den nationella lagstiftningen där.
I propositionen föreslås att upphovsrättslagen ändras så att direktivets
krav på en 70-årig skyddstid tillgodoses. Enligt regeringen bör den nya,
längre skyddstiden gälla inte bara för upphovsmännens ekonomiska rättig-
heter - vilket direktivet kräver - utan också för deras ideella rättigheter.
Det framhålls att alldeles oavsett direktivets krav finns det goda skäl för en
längre skyddstid än den som gäller i dag. Enligt regeringen talar mycket
för att de ideella rättigheterna kommer att få en större betydelse i framti-
den. Ny teknik öppnar helt nya möjligheter till exemplarframställning och
ändring av ett verk. Regeringen anser därför att det är viktigt att upphovs-
männens ideella rättigheter inte har ett sämre skydd än vad deras ekono-
miska rättigheterna har.
I propositionen föreslås att direktivets modell för beräkningen av
skyddstid för filmverk förs in i upphovsrättslagen.
Regeringen gör - bl.a. mot bakgrund av EG-domstolens dom den 20
oktober 1993 i det s.k. Phil Collins-fallet - den tolkningen att artikel 10.2
innebär att den nya längre skyddstiden på 70 år måste tillämpas även på
verk som har tillkommit innan de nya reglerna trätt i kraft, oavsett om
skyddstiden då redan har löpt ut enligt nuvarande regler. Regeringens
förslag innebär därför att det upphovsrättsliga skyddet vid varje tidpunkt
kommer att omfatta alla verk av upphovsmän, för vilka det inte förflutit 70
år från och med året efter dödsåret. Detta betyder att skyddet kommer att
återupplivas för ett stort antal verk som enligt de nuvarande bestämmelser-
na redan har hunnit bli fria eller som kommer att bli fria före de nya reg-
lernas ikraftträdande.
Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall de nya reglerna inte
tillämpas när det gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har
förvärvats före ikraftträdandet. Exemplar som har framställts med stöd av
äldre bestämmelser får fritt spridas och visas.
Med hänsyn till att de föreslagna reglerna är avsedda att tillämpas på
verk som skapats innan de har trätt i kraft och oavsett om skyddet enligt
nuvarande regler fortfarande är gällande, har regeringen ansett det nöd-
vändigt med särskilda övergångsregler till skydd för tredje man. Det före-
slås därför att den som under den fria tiden har börjat förfoga över ett verk
genom att framställa exemplar av det bör få avsluta den planerade verk-
samheten utan hinder av att skyddet har återupplivats. Samma rätt föreslås
för den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att framställa exemplar av
verket. Rätten till sådan fortsatt exemplarframställning föreslås gälla intill
den 1 januari 2000.
När det gäller de närstående rättigheterna finns det enligt regeringen go-
da skäl att så långt som möjligt behandla dem på samma sätt som upphovs-
rätten. I enlighet med det synsättet innebär regeringens förslag att skyddet i
en del fall återuppväcks. Den 50-åriga skyddstiden för framföranden och
andra prestationer skall nämligen enligt förslaget tillämpas generellt, oav-
sett om skyddstiden enligt nuvarande regler redan har löpt ut. Samma slags
övergångsbestämmelser till skydd för tredje mans-intresset som föreslås
för den egentliga upphovsrätten skall enligt förslaget gälla också för de
närstående rättigheterna.
Reglerna om de s.k. närstående rättigheterna innebär att musiker, skåde-
spelare och andra utövande konstnärer har ett rättsligt skydd för sina fram-
föranden av litterära eller konstnärliga verk. De närstående rättigheterna
omfattar också fonogramproducenters och radio- och TV-företags produk-
tioner. Skyddstiden för de närstående rättigheterna förlängdes från 25 till
50 år genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1986 (se bet. LU
1985/86:32). Den nya längre skyddstiden tillämpas enligt övergångsbe-
stämmelserna även på upptagningar som har gjorts före den 1 juli 1986,
under förutsättning att skyddstiden enligt äldre bestämmelser då inte redan
har löpt ut. Detta innebär att upptagningar gjorda under 1960 och tidigare
inte omfattas av den 50-åriga skyddstiden. Dessa är således fria enligt
nuvarande regler.
Förslaget om en förlängning av de upphovsrättsliga skyddstiderna tas
upp i två motioner. I motion L33 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vänder sig
motionärerna mot regeringens uppfattning att det oavsett direktivet före-
ligger skäl att stärka det upphovsrättsliga skyddet genom en förlängning av
skyddstiden. De kritiserar särskilt det förhållandet att de föreslagna regler-
na kommer att gälla även för verk och prestationer för vilka skyddstiden
har löpt ut och de framhåller att förslaget innebär ökade kostnader för
exempelvis radio och TV som använder sådana fria verk som nu åter blir
skyddade. Mot den bakgrunden bör regeringen noga följa de praktiska
effekterna av lagstiftningen och vid behov verka för en ändring av direkti-
vet i detta hänseende. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna (yrkande 3).
I motion L37 av Inger Lundberg (s) yrkas tillkännagivande om att rege-
ringen inom EU bör verka för förändringar i direktivet i syfte att förstärka
medborgarintresset, bl.a. genom att 70-årsregeln ändras till 50 år. Motionä-
ren anser att den föreslagna förlängningen av skyddstiden innebär en vä-
sentlig inskränkning i allmänhetens möjligheter att få del av bl.a. vissa
litterära verk och hon framhåller att det knappast kan ligga i linje med den
allmänna rättsuppfattningen att verk som sedan några år varit fria åter
kommer att omfattas av upphovsrätt. Vinnarna på förslaget är enligt mo-
tionären förlagen, medan det bland förlorarna återfinns läsare, bokhandlare
och bibliotek, vilka alla tvingas betala mer för böckerna.
Kulturutskottet konstaterar i sitt yttrande att Sverige enligt EG-direktivet
är skyldigt att höja den upphovsrättsliga skyddstiden till 70 år och delar
uppfattningen i motion L33 att effekterna av den nya lagstiftningen bör
följas noga.
Även lagutskottet kan för sin del konstatera att Sverige inte kan underlå-
ta att i enlighet med direktivet införa regler om en 70-årig upphovsrättslig
skyddstid. Utskottet delar regeringens uppfattning att den nya längre
skyddstiden bör gälla inte bara för upphovsmännens ekonomiska rättighe-
ter - vilket direktivet kräver - utan också för deras ideella rättigheter. Som
regeringen i det sammanhanget framhåller kommer de ideella rättigheterna
att spela en allt större roll i framtiden. De ideella rättigheterna bör därför
inte ha en sämre ställning än de ekonomiska. För övrigt bör det enligt
utskottets mening inte komma i fråga att tillämpa olika skyddstider på
skilda delar av rätten till samma verk, med mindre en sådan ordning är
motiverad av särskilda skäl. I enlighet med det sagda tillstyrker utskottet
regeringens förslag om en 70-årig upphovsrättslig skyddstid.
Kulturutskottet framhåller i sitt yttrande att det inte föreligger några
kulturpolitiska skäl som talar för att regeringens förslag skall genomföras
då det gäller ett återupplivande av det upphovsrättsliga skyddet beträffande
verk för vilka skyddstiden enligt nuvarande regler har löpt ut. Kulturut-
skottet framhåller i sammanhanget att ett sådant återupplivande - vilket
strider mot det vedertagna sättet att övergångsvis reglera förlängda
skyddstider - föranleder en rad svårigheter på det praktiska planet. Vidare
kan det enligt kulturutskottet ifrågasättas om skyddet för tredje man har
lösts på ett godtagbart sätt i regeringens förslag.
När det gäller tillämpningen i tiden av de nya reglerna bör enligt lagut-
skottets uppfattning endast det vedertagna sättet att utforma övergångsreg-
ler väljas, om det inte måste anses följa av direktivet att en annan metod
skall väljas. Den i Norden sedan länge använda metoden innebär att ett
utökat skydd skall tillämpas inte bara på nya verk utan även på sådana verk
som har tillkommit före de nya reglernas ikraftträdande - dock under
förutsättning att skyddstiden enligt äldre regler då inte redan har löpt ut.
En övergångsregel som den nu föreslagna - innefattande ett återupplivan-
de av skyddstider som redan har löpt ut - ger som kulturutskottet antyder
upphov till svårbemästrade praktiska problem.
Vid tolkningen av vad direktivet i nu diskuterat hänseende skall anses
kräva har regeringen hänfört sig till den i det tidigare nämnda domen från
EG-domstolen i det s.k. Phil Collins-målet. Domstolen slog fast att upp-
hovsrätten och de närstående rättigheterna omfattas av den bestämmelse i
Romfördraget som förbjuder diskriminering på grund av medborgarskap,
och i domen sägs klart ut att tysk lag inte får ge ett längre gående skydd för
tyska medborgare än för andra medborgare inom EU. Till följd av detta
avgörande måste Tyskland alltså tillämpa de tyska reglerna om en 70-årig
skyddstid även för verk som har skapats av medborgare i andra medlems-
stater. Enligt direktivet skall de nya skyddstiderna tillämpas på de verk
som den 1 juli 1995 var skyddade i åtminstone en medlemsstat. Detta
måste - i belysning av domstolsavgörandet - anses innebära ett krav på
återupplivande av skyddet för sådana verk som inte längre åtnjuter något
skydd, men vars upphovsman avled för mindre än 70 år sedan. Det kan
noteras att kommissionen i en skrivelse till ministerrådet den 19 januari
1995 har redovisat sin syn på direktivets tolkning i belysning av Phil Col-
lins-domen och därvid gett ett klart uttryck för denna uppfattning.
I Danmark har en ny upphovsrättslag trätt i kraft den 1 juli 1995 (Lov
om ophavsret, lovforslag nr. L 119). Genom den nya lagstiftningen har de
danska reglerna om upphovsrätt anpassats till bl.a. Rådets direktiv 93/98
EEC om harmonisering av de upphovsrättsliga skyddstiderna. Enligt de
nya danska reglerna skall de förlängda skyddstiderna tillämpas i tiden på
samma sätt som enligt det nu föreliggande svenska regeringsförslaget.
Även i Finland har ett lagförslag med samma innebörd lagts fram (prop.
RP 8/1995 rd). Förslaget bereds för närvarande i den finska riksdagen.
Utskottet kan konstatera att direktivet - enligt vad som klart anges i in-
ledningen (preambeln) - är avsett att harmonisera medlemsstaternas lag-
stiftning så att skyddstiderna blir desamma inom hela gemenskapen. Moti-
vet härför anges vara att skillnaderna i den nationella lagstiftning som
reglerar skyddstiderna för upphovsrätt och närstående rättigheter kan hind-
ra den fria rörligheten för varor och tjänster samt störa konkurrensen på
den gemensamma marknaden. Vidare framhålls att Gemenskapens rätts-
ordning värnar om den allmänna principen om tillbörlig hänsyn till redan
förvärvade rättigheter. Harmoniseringen av skyddstiderna får därför inte
leda till en minskning av det skydd som rättighetshavare för närvarande
har inom Gemenskapen.
Till följd av det anförda kan utskottet dela uppfattningen att direktivet, i
vart fall med beaktande av EG-domstolens ställningstagande i Phil Col-
lins-målet, måste anses kräva skydd för verk av de upphovsmän som av-
lidit under de senaste 70 åren. Detta innebär att skyddet skall återupplivas
beträffande en avsevärd mängd verk, nämligen alla de, vars upphovsmän
avled under perioden 1925 till 1945. För dessa verk har skyddstiden enligt
nuvarande regler löpt ut under tiden från år 1975 och framåt. Sverige är
alltså förpliktat att införa regler som innebär att den förlängda skyddstiden
skall tillämpas även på verk, för vilka skyddstiden enligt nuvarande regler
redan har löpt ut. Kulturutskottet har framhållit att det inte finns några
kulturpolitiska skäl för en sådan ordning, och enligt lagutskottets mening
kan inte heller i övrigt några sakliga skäl åberopas. Enligt vad utskottet har
inhämtat har direktivet i flertalet medlemsstater ännu inte införlivats med
den nationella lagstiftningen men är under sådan behandling. Den angivna
tolkningen av direktivet synes emellertid numera ha blivit allmänt accepte-
rad av medlemsstaternas lagstiftande organ.
Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag i denna del och
avstyrker bifall till motion L33 yrkande 3.
När det gäller yrkandet i motion L37 finner lagutskottet det inte vara
meningsfullt om än önskvärt att i enlighet med motionärernas önskemål
verka för en förändring av direktivet. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L37.
Att lagförslaget innebär ett återupplivande av skyddet för ett stort antal
verk förorsakar, som utskottet framhållit, oundvikligen en hel del svårlösta
praktiska problem. En övergångsreglering som innebär en så genomgri-
pande förändring av rättsläget motverkar förutsebarheten och rubbar däri-
genom förutsättningarna för redan vidtagna eller planerade åtgärder. I
avsikt att lindra de negativa konsekvenserna av övergångsreglerna föreslår
regeringen ett visst skydd för tredje man och hans ekonomiska intressen
när ett visst slags nyttjande av ett verk har påbörjats eller förberetts medan
det var fritt. Under en tidsfrist, enligt förslaget fyra och ett halvt år, skal
ett fortsatt fritt nyttjande under vissa förutsättningar vara tillåtet.
Enligt förslaget skall den som under den fria tiden har börjat förfoga
över ett verk genom att framställa exemplar av verket få avsluta den plane-
rade verksamheten utan hinder av att det upphovsrättsliga skyddet åter-
upplivas. Samma rätt skall tillkomma den som under den fria tiden har
förberett ett sådant förfogande genom att vidta väsentliga åtgärder för att
framställa exemplar av verket. Rätten att under dessa förutsättningar
framställa exemplar utan hinder av upphovsrätten skall enligt förslaget
gälla längst till den 1 januari 2000. Under samma period skall enligt för-
slaget verk, vilka ingår i upptagningar avsedda för radio- eller televisions-
utsändningar och som gjordes under den fria tiden, få användas för sådana
utsändningar utan att användaren skall behöva inhämta upphovsmannens
samtycke. Detsamma skall gälla för offentligt framförande av filmupptag-
ningar.
Utskottet kan konstatera att den föreslagna tidsbegränsade rätten att på
visst sätt utnyttja verk som återfått ett upphovsrättsligt skydd, inte omfattar
rätten att göra ett verk tillgängligt för allmänheten. Den tar sikte endast på
exemplarframställning. Teatrarnas Riksförbund (TR) har kritiserat försla-
get för att det inte tar hänsyn till teater- och musikföretag som producerar
offentliga framföranden. Propositionen innehåller ingen motivering till
varför anordnare av offentliga framföranden, t.ex. teatrar inte bör behand-
las på motsvarande sätt som förläggare, fonogram- och filmproducenter.
Enligt utskottets uppfattning saknas det skäl för en sådan åtskillnad. Ex-
empelvis har en teaterproduktion ofta planerats långt i förväg vad gäller
pjäsval, avtal med regissör och skådespelare m.m. Även i en sådan situa-
tion bör den investering i tid och pengar som gjorts för att offentligt fram-
föra ett fritt verk motivera att det planerade framförandet får ske utan
hinder att det upphovsrättsliga skyddet återuppstår.
Det sagda innebär att utskottet förordar att regeringens lagförslag
kompletteras så att även den som före ikraftträdandetidpunkten har börjat
förfoga över ett fritt verk genom att göra det tillgängligt för allmänheten
utan hinder av upphovsrättsligt skydd får fortsätta den planerade verksam-
heten till den 1 januari 2000. Detsamma bör under motsvarande förutsätt-
ningar gälla den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att göra verket
tillgängligt för allmänheten. Utskottet lägger i bilaga 2 till betänkandet
fram förslag till lagtext i enlighet härmed.
När det gäller ikraftträdandet återkommer utskottet till den frågan.
Droit de suite
I 19 § upphovsrättslagen finns bestämmelser som inskränker upphovs-
männens ensamrätt till spridningen av exemplar av sina verk till allmänhe-
ten. För litterära och musikaliska verk avser regeln verk som har överlåtits.
I fråga om konstverk innebär bestämmelsen att ett konstverk fritt kan spri-
das bland allmänheten om det har överlåtits av konstnären eller är utgivet.
Inskränkningen i spridningsrätten har emellertid en annan betydelse när det
gäller konstverk än när det är fråga om litterära och musikaliska verk.
För en författare är det främst framställningen av exemplar för spridning
till allmänheten som är av ekonomisk betydelse. I den mån hans verk röner
uppskattning bland allmänheten har han möjlighet att begära kompensa-
tion i form av royalty när verket ges ut i nya upplagor. För kompositörer är
förhållandena i princip likartade när det gäller utgivning av noter. Kom-
positörer och författare har dessutom möjlighet att begära ersättning i
samband med att deras verk framförs offentligt t.ex. vid konserter eller i
radio eller TV. Dessa upphovsmannakategorier kan således i betydande
utsträckning dra nytta av den grundläggande ensamrätten.
Bildkonstnärerna däremot kan, som följer av 19 §, inte på motsvarande
sätt dra nytta av upphovsrättens elementära rättigheter. Normalt begränsas
konstnärernas rättigheter att utnyttja ett verk till en överlåtelse av original
exemplaret eller, som t.ex. vid grafiska verk, till utgivning av en liten
upplaga. Inskränkningarna i upphovsrätten får därför betydligt större effekt
för bildkonstnärerna. Att begränsa inskränkningarna i bildkonstnärernas
spridningsrätt genom att ge dem en rätt att styra vidarespridningen av sina
verk kan emellertid av uppenbara skäl inte komma i fråga.
Mot bakgrund av den beskrivna situationen har Upphovsrättsutredning-
en ansett att det finns starka skäl, både rättspolitiska och andra, för att
inom lagens ram förbättra bildkonstnärernas ekonomiska villkor. Utred-
ningen har därför föreslagit ett ersättningssystem vid vidareförsäljning av
konst, s.k. driot de suite. Förslaget innebär att en ersättning om 3 % av
försäljningspriset skall tillfalla upphovsmannen vid kommersiell försälj-
ning av konst, dock ej vid konstnärens egen försäljning. Ersättningen skall
tas ut under verkets skyddstid enligt reglerna i upphovsrättslagen. Rätten
till ersättning skall inte kunna överlåtas. Efter upphovsmannens död skall
rätten dock kunna övergå till efterlevande, och den skall kunna testamente-
ras enligt vanliga regler. Om den ersättningsberättigade upphovsmannen
inte efterlämnar några arvingar och inte har disponerat över rätten genom
testamente skall ersättningen dock, enligt utredningens förslag, i stället för
att tillfalla Allmänna arvsfonden gå till den organisation som skall förvalta
ersättningarna och användas för kollektiva ändamål inom bildkonstområ-
det.
Utskottet har behandlat frågan om droit de suite vid flera tillfällen med
anledning av motioner, senast i mars 1994 (se bet. 1993/94:LU16). Utskot-
tet noterade i det sammanhanget att det sedan länge pågått förberedelser
för ett ställningstagande inom EG i frågan om en harmonisering av regler
om driot de suite men att förhållandena antydde att motsättningarna mellan
EG:s medlemsstater var så betydande att det framstod som mindre sanno-
likt att det inom den närmaste tiden skulle komma att fattas beslut om en
harmonisering av regler om droit de suite. Utskottet noterade vidare att
majoriteten av EG:s medlemsstater - nio av tolv - då redan infört regler
om driot de suite i någon form och att, när det gäller Norden, ett sådant
system finns i Danmark och i Island medan det i Norge finns en ordning
med offentligrättslig avgift.
Utskottet fann, då frågan inte syntes få någon lösning inom EG inom en
nära framtid och mot bakgrund av att någon form av system för ersättning
vid vidareförsäljning av konst redan gällde i flera västeuropeiska länder,
inklusive Norden, tiden vara mogen för ett ställningstagande till frågan
huruvida en ordning med droit de suite bör införas även i Sverige. Utskot-
tet förutsatte att regeringen skulle arbeta vidare med frågan och göra de
överväganden som erfordrades.
I propositionen föreslås att regler om rätt till ersättning vid vidareför-
säljning av konst skall införas i upphovsrättslagen. Förslaget bygger på det
förslag som lades fram i Upphovsrättsutredningens slutbetänkande (SOU
1990:30) Översyn av upphovsrättslagstiftningen.
Enligt förslaget skall rätten till ersättning utformas som en individuell
rättighet, knuten till upphovsrätten och den upphovsrättsliga skyddstiden.
Ersättningen skall erläggas av säljaren, om denne är näringsidkare och
säljer konstverket i sin yrkesmässiga verksamhet. Ersättning skall i vissa
fall erläggas även när säljaren inte själv säljer verket yrkesmässigt. Detta
gäller när försäljningen kommer till stånd genom en näringsidkare som
förmedlar köpet i sin yrkesmässiga verksamhet. Regleringen omfattar
därmed all försäljning som inte sker rent privat.
Ersättningsrätten är avsedd att omfatta bildkonst, dvs. sådana konstverk
som inte samtidigt har en praktisk funktion t.ex. målningar, teckningar,
grafik och konsthantverk av olika slag, men även brukskonst, t.ex. glas,
keramik, möbler och textilier, under förutsättning att inte flera identiskt
lika exemplar har framställts. Alster av byggnadskonst omfattas inte av
förslaget.
Enligt propositionen bör försäljningar som understiger ett visst pris av
praktiska skäl inte ge rätt till ersättning. Som miniminivå för att ersättning
skall utgå föreslås att försäljningspriset exklusive mervärdesskatt skall
överstiga en tiondel av gällande basbelopp enligt lagen om allmän försäk-
ring, vilket för närvarande innebär 3 570 kronor. Ersättning föreslås utgå
med 5 % av försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.
Av sociala skäl föreslås att rätten till ersättning inte skall kunna överlå-
tas under upphovsmannens livstid. Efter hans död skall rätten övergå till
efterlevande make och arvingar och den skall kunna testamenteras enligt
vanliga regler.
Rätten till ersättning skall inte kunna göras gällande av den ersättnings-
berättigade själv utan endast av en organisation som företräder ett flertal
svenska upphovsmän på området. Organisationen skall vara skyldig att
kräva in ersättningen och fördela uppburna medel bland de ersättningsbe-
rättigade. En fordran på ersättning skall enligt förslaget vara preskriberad,
om inte organisationen kräver den ersättningsskyldige på ersättningen
inom tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum.
Vidare föreskrivs en skyldighet för ersättningsskyldiga näringsidkare att på
begäran av organisationen redovisa avgiftspliktiga försäljningar.
Rätten till ersättning skall tillämpas på den som är svensk medborgare
eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Med stöd av delegationsbestäm-
melsen i 62 § upphovsrättslagen skall dock regeringen kunna meddela
föreskrifter om reglernas tillämpning med avseende på andra länder.
I motion L33 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas avslag på propositionen,
såvitt avser förslaget om införande av regler om droit de suite (yrkande 1).
Motionärerna ifrågasätter skälen för att konstverk skall särbehandlas. De
framhåller att förslaget framstår som än mer omotiverat mot bakgrund av
att det inte kommer något EG-direktiv på området. Även i motion L39 av
Margitta Edgren (fp) yrkas avslag på regeringens förslag om införande av
droit de suite. Motionären framhåller att stöd till unga konstnärer som har
svårt att etablera sig bör ske på annat sätt än genom en vidareförsäljnings-
avgift, som gör det ännu svårare att sälja deras verk. Vidare anförs i mo-
tionen att erfarenhet från konstbranschen talar för att intresset för vidare-
försäljning av konstverk på öppna marknaden skulle minska väsentligt om
droit de suite infördes. Motionären anser risken vara stor för att svensk
konsthandel förlorar en stor del av sina uppdrag antingen till länder utan
droit de suite eller till en marknad som nonchalerar reglerna.
I motion Kr 265 av Gudrun Schyman m.fl. från den allmänna motionsti-
den 1995 begärs tillkännagivande om behovet av en vidareförsäljningsav-
gift av den modell som Upphovsrättsutredningen har föreslagit (yrkande 9,
delvis).
Kulturutskottet har i sitt yttrande framhållit att riksdagen vid en rad till-
fällen har behandlat frågan om införande av droit de suite i Sverige samt
erinrat om att utskottet hösten 1988, efter hörande av lagutskottet, ingåen-
de behandlade frågan om ersättnings- och avgiftssystem som skulle ge
konstnärerna del i det ekonomiska utbytet vid vidareförsäljning av konst
(se bet. 1988/89:Kru7). Kulturutskottet konstaterade i det sammanhanget
att kulturarbetarnas ekonomiska villkor inte är tillfredsställande trots de
insatser som gjorts av stat, landsting och kommun. Det fanns enligt utskot-
tets mening tungt vägande argument för ståndpunkten att konstnärerna
genom ett ersättnings- och avgiftssystem får del i det ekonomiska utbytet
av yrkesmässig försäljning av konst. Kulturutskottet har vidare erinrat om
att utskottet i ett yttrande till lagutskottet våren 1993 förordat att Upphovs-
rättsutredningens förslag om droit de suite skulle genomföras. Mot denna
bakgrund ser kulturutskottet med tillfredsställelse att ett förslag om infö-
rande av droit de suite nu lagts fram och utskottet tillstyrker att det i upp-
hovsrättslagen införs regler om rätt till ersättning vid vidareförsäljning av
exemplar av konstverk.
Lagutskottet kan för egen del instämma i den syn som kulturutskottet ger
uttryck för. I likhet med regeringen anser utskottet att det finns starka skäl
för att förbättra bildkonstnärernas villkor. Att förbättra möjligheterna för
bildkonstnärerna att dra nytta av upphovsrättens elementära rättigheter och
därigenom på ett bättre sätt jämställa dem med övriga upphovsman-
nagrupper är ett sätt att åstadkomma detta. Att liknande ersättningssystem
inom kort kommer att finnas i hela övriga Norden och redan har införts i
ett stort antal europeiska länder är omständigheter som talar för att även
Sverige nu bör införa regler om ersättning vid vidareförsäljning av konst.
Utskottet ser med tillfredsställelse att förslaget är utformat som en indivi-
duell ersättning enligt upphovsrättsliga principer.
Som kulturutskottet har påpekat hade det i och för sig varit önskvärt att
regeringen i propositionen närmare hade belyst bl.a. frågan om hur den
praktiska hanteringen av ersättningarna skall ske. Lagutskottet vill i det
sammanhanget peka på några betydelsefulla förutsättningar för att det
föreslagna avgiftssystemet skall fungera som en upphovsrättsligt grundad
inkomstkälla för konstnärerna och deras arvingar. Ett effektivt och smidigt
samarbete måste etableras med konsthandeln. Den totala avgiftsvolymen
måste vara tillräckligt stor för att bära de administrativa kostnaderna för
systemet. En grundläggande förutsättning är vidare att rutinerna för att
inkassera och distribuera ersättningar kan göras effektiva utan att de blir
resurskrävande. Utskottet utgår från att förslaget grundar sig på bedöm-
ningen att dessa förutsättningar kommer att uppfyllas. Utskottet förutsätter
att regeringen noga följer hur ersättningssystemet kommer att fungera i den
praktiska tillämpningen och vid behov tar de initiativ som kan vara påkal-
lade. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om införan-
de av en upphovsrättslig avgift vid vidareförsäljning av konst. I enlighet
härmed avstyrks bifall till motion L33 yrkande 1 och motion L39. Önske-
målen i motion Kr 265 (yrkande 9 delvis) är tillgodosett med utskottets
ställningstagande.
Enligt regeringens förslag kommer rent privata försäljningar inte att ge
rätt till ersättning. I propositionen sägs att det i och för sig saknas anled-
ning att undanta sådana försäljningar, men att det rent praktiskt skulle vara
helt omöjligt för upphovsmännen att kontrollera en sådan ordning. Över-
vägande skäl talar därför enligt propositionen för att privata försäljningar
inte skall omfattas.
I motion L36 av Agne Hansson och Marianne Andersson (c) framhålls
att en stor del av vidareförsäljningen av konst sker privat. Särskilt gäller
det verk av mindre etablerade konstnärer. Detta betyder att många konstnä-
rer, som trots att de är i stort behov av det ekonomiska tillskott som de
föreslagna reglerna kommer att innebära, inte kan dra nytta av systemet.
Det vore därför enligt motionärerna önskvärt att regeringen ytterligare
utreder och kommer med förslag om hur även icke yrkesmässigt såld konst
skall kunna omfattas av någon form av droit de suite-regler. Detta bör ges
regeringen till känna (yrkande 1).
Kulturutskottet har ansett att en utvidgning av de föreslagna reglerna om
droit de suite till att avse även privat försäljning är orealistisk och att det
därför saknas skäl att förorda en utredning i frågan.
Lagutskottet kan instämma i kulturutskottets bedömning och därtill för
egen del erinra om att utskottet i det föregående har framhållit att en av
flera viktiga förutsättningar för att det föreslagna avgiftssystemet skall
fungera är att rutinerna för inkassering och distribution av ersättningarna
blir effektiva utan att vara resurskrävande. Enligt utskottets uppfattning
framstår det inte som sannolikt att det kravet kan upprätthållas om även
privata försäljningar skulle omfattas. Risken är i stället att ersättningssy-
stemet urholkas om hanteringskostnaderna blir för stora på bekostnad av
de fördelningsbara ersättningsbeloppen. Till följd av det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion L36 yrkande 1.
I propositionen framhålls att försäljningar som understiger ett visst pris
främst av praktiska skäl inte bör ge rätt till ersättning. Minimipriset bör
bestämmas till ett så lågt belopp att en stor del av de grafiska bladen och
de flesta målningarna omfattas. Ett minimipris på 3 000-4 000 kronor
anges som en rimlig nivå. Regeringen föreslår därför att rätten till ersätt-
ning skall gälla vid försäljningspris som - exklusive mervärdesskatt -
överstiger en tiondel av basbeloppet, vilket för närvarande motsvarar 3 570
kronor.
Frågan om den lämpligaste nivån för minimigränsen tas upp i fem mo-
tioner. I motion L35 av Ingegerd Sahlström och Agneta Ringman (s) yrkas
att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om en minimigräns om
3 % av basbeloppet vid vidareförsäljning av konsthantverk (yrkande 1).
Motionärerna anser att det är viktigt att ersättningsrätten omfattar det
mindre kommersiella och mindre kända konsthantverket och de framhåller
att en för hög miniminivå innebär risk för att de bildkonstnärer vars en-
skilda verk säljs till priser under miniminivån, men vilka per år samman-
lagt säljs för relativt höga belopp, missgynnas.
Även i motion L36 av Agne Hansson och Marianne Andersson (c) be-
gärs att regeringen skall återkomma med förslag om en minimiersättning
på 3 procent av basbeloppet (yrkande 2). En sänkning av den av regeringen
föreslagna miniminivån krävs enligt motionärerna för att det skall undvi-
kas att en stor del av de svenska bildkonstnärerna skall falla utanför er-
sättningsrätten.
Samma yrkande framställs i motion L40 av Tanja Linderborg m.fl. (v)
(yrkande 1) och i motion L41 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp).
I motion L38 av Karl-Göran Biörsmark (fp) ifrågasätts om syftet att ge
bildkonstnärerna drägliga ekonomiska villkor uppnås med det föreslagna
minimipriset för ersättningsgrundande försäljningar. Motionären pekar på
risken för att en för hög miniminivå missgynnar konstnärer vars verk säljs
till priser under nivån, men vars sammantagna årliga försäljningar svarar
för relativt betydande belopp. Det handlar i de fallen främst om grafik,
teckningar, mindre målningar, akvareller, glaskonst, keramik och annat
unikt framställt konsthantverk. Motionären yrkar att riksdagen beslutar om
en ändring när det gäller miniminivån för ersättningsberättigade försälj-
ningar.
Kulturutskottet har i enlighet med motionsyrkandena - för att konst-
hantverkare och grafiker inte skall missgynnas av ersättningssystemet -
förordat att rätt till ersättning skall föreligga så snart försäljningspriset
exklusive mervärdesskatt överstiger 3 % av basbeloppet.
Lagutskottet delar uppfattningen att en miniminivå på 10 % av basbe-
loppet skulle missgynna en betydande del av de svenska bildkonstnärerna.
En lägre nivå än den i propositionen föreslagna bör därför väljas. Det är
enligt utskottets mening emellertid viktigt att ge akt på att enskilda ersätt-
ningsbelopp inte blir så låga att de konsumeras av kostnaderna för inkas-
seringen och distributionen av dem. För att i rimlig mån göra en avvägning
mellan båda dessa intressen bör enligt utskottet miniminivån bestämmas
till 5 % av basbeloppet, vilket för 1995 innebär 1 785 kronor. Med anled-
ning av motionerna L35 yrkande 1, L36 yrkande 2, L38 (delvis), L40
yrkande 1 och L41 förordar utskottet således att miniminivån för ersätt-
ningsgrundande försäljningar - med ändring av regeringens förslag i den
delen - bestäms till 5 % av basbeloppet.
I motion L34 av Carl-Johan Wilson (fp) anser motionären att avgiften
vid vidareförsäljning bör differentieras efter försäljningspriset. Motionä-
ren framhåller att droit de suite enligt regeringens förslag enbart gynnar
sådana etablerade konstnärer som har stor framgång med sina verk redan
första gången de säljs. De konstnärer som är i störst behov av förbättrade
ekonomiska villkor kommer knappast att gynnas av droit de suite. Enligt
motionären talar erfarenheter från konstbranschen för att intresset för
vidareförsäljning av konstverk på öppna marknaden skulle minska väsent-
ligt om droit de suite med en generell procentsats infördes. Risken är där-
för stor att svensk konsthandel förlorar en stor del av sina uppdrag anting-
en till länder utan regler om vidareförsäljningsavgift eller till en marknad
som nonchalerar reglerna. En möjlighet att behålla en fungerande andra-
handsmarknad för bildkonst och samtidigt med en avgift gynna de konst-
närer som bäst behöver förbättrade ekonomiska villkor är enligt motionä-
ren att differentiera vidareförsäljningsavgiften. Enligt motionären bör
ersättning utgå med 5 % vid ett försäljningspris på 4 000-20 000 kronor,
med 3 %, dock minst 1 000 kronor, vid ett försäljningspris på 20 000-
50 000 kronor, och med 1%, dock minst 1 500 kronor, vid ett försäljning-
spris på 50 000 kronor och däröver. Samma yrkande förs alternativt fram i
motion L33 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) för det fall att motionärernas förs-
tahandsyrkande om avslag på propositionens förslag om droit de suite inte
skulle vinna bifall (yrkande 2). I motion L38 av Karl-Göran Biörsmark (fp)
framhålls att mer nyanserade modeller behöver övervägas för att bibehålla
en fungerande andrahandsmarknad inom svensk konsthandel. Exempelvis
kan ersättningsprocenten trappas ned i takt med skyddstidens förlopp eller
med försäljningsprisets storlek. Motionären begär ett tillkännagivande
härom.
Motionsyrkandena överensstämmer med synpunkter som framförts av
företrädare för konsthandeln i en skrivelse och muntligen inför utskottet.
Kulturutskottet har ansett att det inte har förebragts tillräckliga skäl för
att frångå förslaget om en enhetlig ersättning som utgör 5 % av försälj-
ningspriset. Utskottet har i det sammanhanget pekat på att Upphovsrättsut-
redningen har framhållit att en upphovsrättslig lösning med nödvändighet
måste vara generellt utformad och inte ha till uppgift att i första hand
tillgodose de särskilda behov som kan finnas bland exempelvis unga
okända konstnärer. Särskilda åtgärder till olika grupper av konstnärer
måste därför enligt utredningen vidtas i annan ordning.
Lagutskottet kan för egen del ställa sig bakom vad kulturutskottet anfört.
Därutöver bör särskilt understrykas att regeringens förslag om droit de
suite innebär en strikt personlig rätt till ersättning genom att varje enskild
avgift skall kanaliseras till den konstnär - eller dennes efterlevande - som
skapat det vidareförsålda verket. En grundläggande tanke med en sådan
upphovsrättsligt förankrad vidareförsäljningsavgift är som anges i det
inledande avsnittet att kompensera bildkonstnärerna för att de inte på
samma sätt som andra grupper av upphovsmän kan dra nytta av upphovs-
rättens elementära rättigheter. I enlighet med det syftet krävs enligt utskot-
tets mening att avgiften är generell. Utskottet har ingen erinran mot den
föreslagna nivån, 5 % av försäljningspriset. Till följd av det anförda till-
styrker utskottet propositionens förslag i nu behandlad del och avstyrker
följaktligen bifall till motionerna L33 yrkande 2, L34 och L38 i denna del.
I motion Kr265 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs regler för ett system
med avgift vid försäljning av konstverk, beträffande vilka det upphovs-
rättsliga skyddet har gått ut. Intäkterna från ett sådant avgiftssystem skall
kunna användas till behövande konstnärer i form av stipendier (yrkande 9
delvis).
I propositionen sägs att frågan huruvida den föreslagna upphovsrättsliga
ersättningen bör kombineras med en offentligrättslig avgift på vidareför-
säljning av konst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd måste
beredas ytterligare. Regeringen har därför inte varit beredd att ta ställning i
frågan i detta sammanhang.
Till följd av vad sålunda anförs i propositionen utgår utskottet från att
regeringen efter gjorda överväganden återkommer till riksdagen i frågan.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen är därför inte påkal-
lad. Utskottet avstyrker således bifall till motion Kr 265 yrkande 9 (delvis).
I motion L35 anser Ingegerd Sahlström och Agneta Ringman (s) att en
kollektiv utdelning av medel bör göras i de fall upphovsmannen eller den-
nes arvingar inte kan nås. En sådan ordning skulle enligt motionärerna
underlätta administrationen och samtidigt garantera att ersättning utgår.
Vidare bör de arvsrättsliga reglerna ändras så att den administrerande
organisationen tar Allmänna arvsfondens plats. Detta är rimligt eftersom
de medel som berörs ursprungligen tillhör konstnärskollektivet och kan
möjliggöra ett kollektivt stöd till bildkonstnärer när inga arvingar finns.
Motionärerna yrkar att riksdagen begär förslag om ändrade regler, dels vad
gäller Allmänna arvsfondens rätt till ersättningen då inga arvingar finns i
livet (yrkande 2), dels om organisationens rätt att fördela ersättningen när
inga arvingar finns i livet (yrkande 3).
I motion L36 av Agne Hansson och Marianne Andersson (c) begärs till-
kännagivande om att den organisation som företräder upphovsmännen
skall träda in i fall där normalt Allmänna arvsfonden inträder (yrkande 3).
Upphovsrättsutredningen föreslog att om upphovsmannen inte efterläm-
nar några arvsberättigade och inte heller disponerat över rätten genom
testamente, ersättningen - i stället för att tillfalla Allmänna arvsfonden -
skulle tillfalla den organisation som skall inkassera och distribuera droit de
suite-ersättningarna. Ersättningen skulle i de fallen i stället användas för
kollektiva ändamål inom bildkonsten.
Kulturutskottet har i sitt yttrande ansett att frågan om ett genomförande
av utredningens förslag i denna del har ett nära samband med frågan om en
offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av konst som inte omfattas av
något upphovsrättsligt skydd. I båda fallen skulle de inflytande beloppen
nämligen användas till kollektiva ändamål inom bildkonstområdet. Kul-
turutskottet utgår därför från att de i motionerna framförda förslagen -
vilka synes överensstämma med Upphovsrättsutredningens förslag -
kommer att övervägas i samband med frågan om införande av en offent-
ligrättslig avgift som komplement till droit de suite.
Lagutskottet delar kulturutskottets uppfattning. Till följd härav avstyrks
bifall till motion L35 yrkandena 2 och 3 samt motion L36 yrkande 3.
I motion L40 av Tanja Linderborg m.fl. (v) erinras om att Upphovs-
rättsutredningen föreslog att upphovsmannen skulle göra sin rätt gällande
gentemot organisationen senast tre år efter det att försäljningen ägde rum.
Enligt utredningen skulle medlen tillfalla organisationen om inte upp-
hovsmannen gick att finna. Detta är oreglerat i propositionens förslag,
vilket enligt motionärerna inte är tillfredsställande. Det måste klart framgå
var rätten till medlen skall finnas. Det är enligt motionärerna rimligt att
upphovsmannen inte skall kunna göra anspråk på medlen efter tre år. De
bör kunna användas för att exempelvis stödja bildkonstnärernas verksam-
het. Motionärerna yrkar att riksdagen skall besluta om ändring i proposi-
tionens lagförslag i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 2).
Enligt propositionens förslag skall det inte vara möjligt för de enskilda
konstnärerna eller, efter deras död, rättsinnehavarna att själva kräva in
ersättningen. Bevakningen och administrationen av rätten skall i stället
handhas av en organisation. Den organisationen kommer således att inkas-
sera ersättningen för de ersättningsberättigades räkning och organisationen
kommer att vara redovisningsskyldig med avseende på mottagna belopp
gentemot ersättningsberättigade rättighetshavare. I ett sådant uppdragslik-
nande förhållande bör det enligt utskottet inte komma i fråga att införa en
preskriptionsregel. Utredningsförslaget innebär i praktiken i denna del att
organisationen skulle vinna på att inte bedriva fördelningen av inkasserade
avgiftsbelopp tillräckligt effektivt. Till följd av det anförda avstyrker ut-
skottet bifall till motion L40 yrkande 2.
I betänkande 1994/95:LU4 behandlade utskottet regeringens proposition
1994/95:58 om uthyrning och utlåning av upphovsrättsligt skyddade verk
m.m. I betänkandet förordade utskottet vissa ändringar i regeringens lag-
förslag. Riksdagen fattade den 19 april 1995 beslut i enlighet med vad
utskottet hemställt. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juni 1995
(SFS 1995:447). Den förevarande propositionen, vars lagförslag delvis
berör samma lagrum som det tidigare ärendet, lades fram före riksdagens
beslut. Propositionens förslag till ändringar i upphovsrättslagen bygger
därför till viss del på lydelsen i regeringens förslag i proposition
1994/95:58. Detta gäller 45 och 46 §§ i förslaget till ändring i lagen om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Båda dessa lagrum har
emellertid genom riksdagens beslut erhållit en annorlunda lydelse enligt
SFS 1995:447. De förslag till ändring som nu läggs fram i propositionen
bör således anpassas så att de ansluter till den nu gällande lydel-
sen.Utskottet lägger fram förslag till ändrad lydelse av 45 och 46 §§ upp-
hovsrättslagen i bilaga 2 till betänkandet.
Mot de delar av propositionen som inte särskilt har berörts har utskottet
ingen erinran.
Ikraftträdande
I propositionen föreslås att lagändringarna skulle träda i kraft den 30 juni
1995. När utskottet behandlade ärendet under våren noterades att frågan
om återupplivande av rättigheter väckt uppmärksamhet i flera andra med-
lemsstater och att det från vissa håll hävdades att direktivet inte med nöd-
vändighet kan anses fordra att redan utlöpta skyddstider återuppväcks.
Endast ett land hade då genomfört lagstiftning med anledning av direktivet
och det var oklart hur de övriga skulle komma att hantera frågan. Mot den
bakgrunden beslöt utskottet vid sammanträde den 16 maj att uppskjuta den
slutliga behandlingen av hela ärendet till hösten 1995.
Med hänsyn till angelägenheten av att lagstiftningen träder i kraft snarast
möjligt förordar utskottet att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1
januari 1996.
Övriga frågor
Avbildning av konstverk
Enligt 24 § första punkten upphovsrättslagen får envar fritt avbilda konst-
verk som är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats utomhus.
Redan med stöd av 12 § upphovsrättslagen kan envar för sitt enskilda
bruk avbilda sådana konstverk. För denna stora icke kommersiella repro-
duktion som avser utnyttjanden inom den privata sfären är således regle-
ringen i 24 § upphovsrättslagen utan betydelse. Enligt andra regler till-
fredsställs pressens intresse av att kunna återge konstverk i samband med
redogörelse för en dagshändelse och i anslutning till texten i en kritisk
framställning. För återgivning på film och i TV finns motsvarande särreg-
ler. Dessa innebär att bestämmelserna i 24 § främst tillgodoser fall där
återgivningen sker i förvärvsverksamhet eller i situationer som, utan att
sådan verksamhet kan anses föreligga, faller utanför den privata sfären och
där det inte är fråga om illustration till en dagshändelse eller i kritisk elle
vetenskaplig framställning.
Upphovsrättsutredningen behandlade frågan i sitt slutbetänkande. Ut-
redningen fann därvid att andra bestämmelser än nuvarande 24 § i upp-
hovsrättslagen kan tillämpas vid återgivning av konstverk belägna utomhus
och att dessa redan reglerar de från allmän synpunkt angelägna fallen
(enskilt bruk, dagshändelser, kritisk framställning etc.). Mot den bakgrun-
den borde enligt utredningen inskränkningen i upphovsmännens rätt göras
mindre ingripande. Utredningen föreslog därför att konstverken skall fritt
kunna avbildas endast om de inte utgör huvudmotivet på bilden.
Frågan om avbildning av konstverk på offentlig plats berördes i propo-
sition 1992/93:214 om ändringar i upphovsrättslagen och i motioner med
anledning av propositionen (se bet. 1992/93:LU44). Föredragande statsrå-
det anförde i propositionen att det inte fanns tillräckliga skäl att införa en
särregel om fall när ett konstverk på eller vid allmän plats är huvudmotivet
på t.ex. ett vykort. Under hänvisning till uttalanden i förarbetena till den
gällande regeln och till remisskritik mot utredningsförslaget ansåg före-
draganden att den föreslagna särregleringen skulle bli svår att tillämpa. Ett
särskilt skäl att inte införa den föreslagna regeln angavs vara att behovet av
särregler bör granskas kritiskt eftersom sådana regler måste undvikas om
upphovslagen - som önskvärt - skall kunna förenklas. Kulturutskottet
anslöt sig i ett yttrande till lagutskottet till det ställningstagande som redo
visades i propositionen. Lagutskottet hade för sin del ingen annan upp-
fattning utan avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande att Upp-
hovsrättsutredningens förslag i nu berörd del genomförs.
Frågan om avbildning av utomhus placerad konst behandlades av utskot-
tet senast - med anledning av ett motionsyrkande - i mars 1994 (se bet.
1993/94:LU16). Utskottet, som vid det tillfället vidhöll sin uppfattning,
avstyrkte ånyo att utredningsförslaget genomförs. Detta blev också riksda-
gens beslut.
I motion L801 av Ingegerd Sahlström (s) yrkas att riksdagen skall beslu-
ta om införande i upphovsrättslagen av en regel som innebär att konstverk
får avbildas om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats
utomhus och inte utgör huvudmotivet på bilden. Motionären anför att den
nuvarande regeln fungerar endast som en orättvis begränsning för den
grupp bildkonstnärer som är verksamma i offentlig miljö och att ett
överutnyttjande av regeln förekommer. Denna grupp konstnärer fråntas sin
rätt bara på den grunden att konstverket finns utomhus. Konstnärer som
arbetar med konstverk i offentlig miljö inomhus erhåller i motsvarande
situationer ersättning vid exempelvis utgivning av vykort.
Motionären vänder sig mot argumentet att den föreslagna regeln skulle
innebära en detaljreglering och anser i stället att den nuvarande regeln är
en sådan, eftersom huvuddelen av all konst finns inomhus. Detta gäller
även konst i offentliga miljöer. Om frågan löses på det sätt Upphovsrätts-
utredningen har föreslagit jämställs all konst oavsett om den finns inomhus
eller utomhus, om den är tillfälligt eller stadigvarande placerad och oavsett
om konstnären har valt ett visst rumsligt uttryck före ett annat. Motionären
påpekar avslutningsvis att det inte är några praktiska problem att erhålla
tillstånd till återgivningar vare sig konsten finns utomhus eller inomhus.
Utskottet kan för sin del konstatera att regeln om avbildning av konst-
verk som är stadigvarande placerade på eller vid allmän plats utomhus
främst tillgodoser fall där återgivningen sker i förvärvssyfte. Som Upp-
hovsrättsutredningen har funnit är det inte motiverat att upphovsrätten
skall stå tillbaka för sådana mera omedelbart kommersiella utnyttjanden av
konstnärliga alster. Utskottet utgår därför från att regeringen i lämpligt
sammanhang kommer att lägga fram förslag till lagstiftning i enlighet med
vad utredningen har förordat, dvs. att det inte längre skall vara fritt att
avbilda ifrågavarande typ av konstverk om de utgör huvudmotivet för
avbildningen. Något initiativ från riksdagens sida är därför inte påkallat.
Utskottet avstyrker således bifall till motion L801.
Talboksutlåning
Enligt 17 § upphovsrättslagen har de bibliotek och organisationer som har
regeringens tillstånd rätt att, på de villkor som anges i tillståndet, framstäl
la exemplar av utgivna litterära verk genom ljudupptagning för utlåning till
synskadade och andra funktionshindrade som inte kan ta del av verken i
skriftlig form.
I motion L804 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs tillkännagivande
om behovet av en sådan ändring i upphovsrättslagen att det blir möjligt
även för invandrare och flyktingar att fritt låna talböcker. Motionärerna
påpekar att bristande kunskaper i svenska språket naturligtvis är ett hinder
när det gäller att tillägna sig litteratur på svenska och att det därför närmas
torde vara en självklarhet att möjligheten att lyssna till en svensk uppläs-
ning samtidigt som man följer med i texten är till gagn för språkinlärning-
en. Motionärerna hänvisar till att positiva resultat har uppnåtts vid för-
söksverksamhet med sådana undervisningsmetoder.
Den förra regeringen tog i proposition 1992/93:214 om ändringar i upp-
hovsrättslagen upp frågor om talböcker. I det sammanhanget tog föredra-
gande statsrådet avstånd från tanken att utsträcka rätten till fri framställ-
ning av talböcker för utlåning till nya grupper. Vidare framhölls bl.a. att
det av upphovsrättsliga skäl dels är viktigt att en regel som den aktuella
inte avser en användning som är mer omfattande än vad som är nödvän-
digt, dels att det är en fördel om tillgången på talböcker för vissa grupper
kan följa av avtal i stället för av bestämmelsen. Utskottet hade ingen erin-
ran mot det ställningstagande som redovisades i propositionen.
Utskottet, som nu inte har någon annan uppfattning, anser att det saknas
tillräckliga skäl för att låta bestämmelsen om talböcker omfatta andra
grupper än synskadade och andra funktionshindrade som inte kan ta del av
litterära verk i skriftlig form. Utskottet avstyrker således bifall till motion
L804.
Upphovsrätten i anställningsförhållanden
Det är en grundläggande princip i modern upphovsrätt att ensamrätten
tillkommer upphovsmannen. Principen är inskriven i 1 § upphovsrättsla-
gen, som anger att ensamrätten tillkommer den som skapat verket. Upp-
hovsrätten, som är att betrakta som en förmögenhetsrätt, kan disponeras
genom avtal, varför upphovsmannen således fritt kan överlåta sin rätt, helt
eller delvis. Upphovsrättslagen innehåller ingen allmän regel om rättsför-
hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Utgångspunkten är därför
enligt lagen att rätten alltid uppstår hos den anställde och att arbetsgivaren
endast kan få en från den anställde avledd rätt. Upphovsrätten till da-
torprogram har genom implementeringen av ett EG-direktiv från 1993 fått
en särreglering vad gäller anställningsförhållanden. Enligt 40 a § upphovs-
rättslagen övergår upphovsrätten till ett datorprogram som är skapat av en
arbetstagare som ett led i hans arbetsuppgifter eller efter instruktioner av
arbetsgivare på arbetsgivaren, om inte annat är avtalat. Regelns tillkomst
innebar inte någon egentlig förändring av rättsläget, eftersom sedvänjan på
detta område också tidigare innebar att program, tillkomna i anställnings-
förhållanden, ansetts överlåtna på arbetsgivaren på grund av anställnings-
avtalet.
I motion L803 av Göthe Knutson m.fl. (m, c, fp) yrkas att riksdagen
skall besluta om en generell presumtionsregel i upphovsrättslagen av inne-
börd att upphovsrätten till verk som framställts av en arbetstagare som ett
led i dennes arbete eller efter instruktioner av arbetsgivaren, tillkommer
denne, såvida inte något annat har avtalats. Motionärerna påpekar att Upp-
hovsrättsutredningens arbete med frågan om upphovsrätten i anställnings-
förhållanden avbröts efter en tid utan att därefter slutföras av utredningen
och de framhåller att det är angeläget att det upphovsrättsliga reformarbe-
tet nu fullbordas genom att också denna fråga ges en adekvat lösning. Den
utveckling som under de senaste åren har ägt rum på IT-området sätter
enligt motionärerna frågan om upphovsrätten i anställningsförhållanden på
sin spets för svenskt vidkommande.
Som motionärerna har framhållit avslutades Upphovsrättsutredningens
arbete år 1990 utan att utredningen hunnit lägga fram förslag i de frågor
som regleras i upphovsrättslagens tredje kapitel, dvs. upphovsrättens över-
gång. I proposition 1994/95:58 om uthyrning och utlåning av upphovs-
rättsligt skyddade verk, m.m. förutskickade regeringen emellertid att en
översyn av reglerna i tredje kapitlet är förestående. I det sammanhanget
angavs att efter en sådan översyn tiden är mogen för en teknisk och redak-
tionell översyn av hela upphovsrättslagen (se s. 21). Utskottet utgår från att
den planerade översynen kommer till stånd inom kort. Något initiativ från
riksdagens sida med anledning av motionen är därför inte påkallat. Utskot-
tet avstyrker således bifall till motion L803.
Rätten till lärares uppfinningar
Lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar tar sikte på
uppfinningar som är patenterbara i Sverige och som gjorts av arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst. Utgångspunkten för lagstiftningen är att en
arbetstagare har samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare,
om inte annat framgår av lagen. Lagen innehåller en uttömmande genom-
gång av de skilda situationer när arbetsgivare i olika omfattning har rätt att
ta i anspråk en arbetstagares uppfinning. Från lagens tillämpning undantas
bl.a. lärare vid universitet, högskolor och andra inrättningar som tillhör
undervisningsväsendet (det s.k. lärarundantaget). Detta innebär att lärarna
inte omfattas av de regler som ger arbetsgivaren rätt att helt eller delvis
överta en uppfinning för eventuell exploatering.
Patent- och registreringsverket anmodades 1994 av Näringsdepartemen-
tet att i ett "tankepapper" ange hur verket på olika sätt skulle kunna öka sitt
engagemang för näringspolitiska ändamål. Verket besvarade departemen-
tets anmodan i september 1994. I en promemoria som bilagts verkets svar
analyseras orsakerna till att universitetens forskningsresultat endast i ringa
grad utnyttjas för att utveckla nya och förbättrade produkter till gagn för
nyföretagande och ökad sysselsättning. Särskilt uppmärksammas i prome-
morian lärarundantaget i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar.
Promemorian är avsedd att ligga till grund för fortsatta diskussioner kring
betydelsen - och eventuella nödvändiga förändringar - av lärarundantaget
för forskningsresultatens patentering och utnyttjande.
I motion L802 av Jan Backman och Anna Åkerhielm (m) yrkas tillkän-
nagivande om vad i motionen anförts om de immaterialrättsliga aspekterna
på universitetsforskningen. Motionärerna anför att de med motionen vill
delta i den diskussion som förhoppningsvis skall leda fram till de beslut
som behöver fattas. De hänför sig till innehållet i den ovan nämnda pro-
memorian.
Utskottet utgår från att motionärernas önskemål kommer att
beaktas i samband med att regeringen tar ställning till det
infordrade materialet från Patent- och registreringsverket.
Någon riksdagens åtgärd erfordras därför inte. Utskottet av-
styrker således bifall till motion L802.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande införande av ersättning vid yrkesmässig vidare-
försäljning av konst
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:L33 yrkande 1,
1994/95:L39 och 1994/95:Kr265 yrkande 9 i denna del godkänner
vad utskottet anfört,
res. 1 (m)
2. beträffande utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vi-
dareförsäljning av konst
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:L35 yrkande
1, 1994/95:L36 yrkande 2, 1994/95:L38, 1994/95:L40 yrkande 1
och 1994/95:L41 samt med avslag på motionerna 1994/95:L33 yr-
kande 2 och 1994/95:L34 antar regeringens förslag till lag om änd-
ring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärli-
ga verk såvitt avser26 j § med den ändringen att paragrafen erhåller
i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
res. 2 (m) - villk. 1
res. 3 (v, mp)
res. 4 (fp)

3. beträffande ersättning för icke yrkesmässigt såld konst
att riksdagen avslår motion 1994/95:L36 yrkande 1,
res. 5 (c)
4. beträffande offentligrättslig avgift
att riksdagen avslår motion 1994/95:Kr265 yrkande 9 i denna del,
5. beträffande Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L35 yrkandena 2 och 3,
1994/95:L36 yrkande 3 och 1994/95:L40 yrkande 2,
res. 6 (c)
res. 7 (v)
6. beträffande längre upphovsrättslig skyddstid m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L33 yrkande 3 antar re-
geringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovs-
rätt till litterära och konstnärliga verk i den del lagförslaget inte omfat-
tas av vad utskottet hemställt ovan  och med den ändringen att 45 och
46 §§ samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna erhåller i
bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
res. 8 (m)
7. beträffande ändringar av EG-direktivet
att riksdagen avslår motion 1994/95:L37,
8. beträffande  övrigt lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1995:447) om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litte-
rära och konstnärliga verk,
9. beträffande avbildning av konstverk
att riksdagen avslår motion 1994/95:L801,
10. beträffande talboksutlåning
att riksdagen avslår motion 1994/95:L804,
res. 9 (mp)
11. beträffande upphovsrätten i anställningsförhållanden
att riksdagen avslår motion 1994/95:L803,
12. beträffande rätten till lärares uppfinningar
att riksdagen avslår motion 1994/95:L802.

Stockholm den 14 november 1995
På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita
Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Karin
Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m),
Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),
Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s),
Göran R Hedberg (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-
Lundin (m).

Reservationer

1. Införande av ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning
av konst (mom. 1)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Göran R Hedberg och Marietta de Pour-
baix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Lagutskot-
tet kan" och på s. 19 slutar med "utskottets ställningstagande" bort ha föl-
jande lydelse:
Lagutskottet kan för egen del inte ställa sig bakom den positiva syn på
en upphovsrättslig rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konst som
kulturutskottet ger uttryck för. Den i och för sig lovvärda målsättningen att
förbättra bildkonstnärernas villkor gynnas enligt utskottets mening knap-
past nämnvärt av regeringens förslag. Såvitt kan bedömas kommer ersätt-
ningsbelopp av någon betydelse att i huvudsak gynna redan etablerade
konstnärer samt arvingar till ett fåtal sedan länge avlidna konstnärer, vars
verk med tiden nått höga pekuniära värden.
Principiellt sett kan man också ifrågasätta meningen med att särbehandla
just konstverk i detta sammanhang. Andra konstnärliga yrkesutövare, som
t.ex. arkitekter, borde i så fall också kunna omfattas av en ersättningsrätt
vid vidareförsäljning av deras verk.
Erfarenheterna från länder som redan har infört ersättningssystem vid
vidareförsäljning av konst ger vid handen att riskerna är uppenbara för att
administrationskostnaderna blir så stora att de tar i anspråk en orimligt stor
andel av inkasserade ersättningsbelopp. Det torde inte heller vara möjligt
att till rimliga kostnader införa ett effektivt system för kontroll av att droi
de suite efterlevs.
I ärendet har framkommit, bl.a. genom företrädare för konsthandeln, att
det finns anledning att räkna med att en avgift på vidareförsäljning av
konst innebär en risk för att handeln med konst kan komma att försvinna
"under jord" och/eller utomlands till länder som inte har liknande regler.
Det bör vidare erinras om att det inte finns någon förpliktelse för Sverige
att till följd av medlemskapet i EU införa sådana regler, enär något direktiv
om införande av droit de suite inte förekommer.
Till följd av det anförda avstyrker utskottet, med bifall till motionerna
L33 yrkande 1 och L39, bifall till regeringens förslag till ersättning vid
vidareförsäljning av konst. I enlighet härmed avstyrks bifall till motion
Kr 265 yrkande 9 i denna del.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande införande av ersättning vid yrkesmässig vidareför-
säljning av konst
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L33 yrkande
1 och 1994/95:L39 samt med avslag på motion
1994/95:Kr265 yrkande 9 i denna del avslår regeringens för-
slag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk såvitt avser 26 j §.
2. Utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidareför-
säljning av konst (mom. 2)
Under förutsättning av avslag på reservation 1
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Göran R Hedberg och Marietta de Pour-
baix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21  börjar med "Lagutskot-
tet kan" och på s. 22 slutar med "L38 i denna del" bort ha följande lydelse:
Lagutskottet kan inte ställa sig bakom kulturutskottets bedömning. Ris-
ken för att vidareförsäljningen av konstverk på öppna marknaden skulle
minska om droit de suite infördes med en generell procentsats bör enligt
utskottets mening inte underskattas. En differentiering av vidareförsälj-
ningsavgiften på det sätt som förordas i motionerna kan vara ägnad att
motverka risken för att svensk konstmarknad förlorar en stor del av sina
uppdrag antingen till länder utan regler om vidareförsäljningsavgift eller
till marknader som nonchalerar reglerna. För de oetablerade konstnärerna
skulle den föreslagna differentieringen av avgiften inte innebära någon
förändring i förhållande till regeringsförslaget.
Det anförda leder enligt utskottets mening till slutsatsen att en vidareför-
säljningsavgift - om en sådan över huvud taget bör accepteras - inte kan
vara generell utan måste differentieras på det sätt som föreslås i motioner-
na för att de negativa konsekvenserna av en sådan avgift skall kunna und-
vikas i möjligaste mån. Detta bör riksdagen med bifall till motionerna L33
yrkande 2, L34 och L38 i denna del som sin mening ge regeringen till
känna. Tills vidare och i avvaktan på ett sådant nytt förslag får den av
utskottsmajoriteten förordade ordningen gälla.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidare-
försäljning av konst
dels att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L33 yrkande 2
och 1994/95:L34 med anledning av motion 1994/95:L38 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:L35 yr-
kande 1, 1994/95:L36 yrkande 2, 1994/95:L40 yrkande 1 och
1994/95:L41 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk såvitt
avser 26 j § med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2
som Utskottets förslag betecknade lydelse.
3. Utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidareför-
säljning av konst (mom. 2)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med
"Lagutskottet delar" och på s. 21 slutar med "av basbeloppet." bort ha
följande lydelse:
Lagutskottet delar uppfattningen att en miniminivå på 10 % av basbe-
loppet skulle missgynna en betydande del av de svenska bildkonstnärerna.
En lägre nivå än den i propositionen föreslagna bör väljas. I annat fall
skulle konsthantverkarna missgynnas, liksom de konstnärer - framför allt
grafiker - vars enskilda verk säljs till priser under miniminivån, men vilka
försäljningar sammantaget inbringar relativt betydande belopp. För att
dessa kategorier skall omfattas av ersättningssystemet bör enligt utskottets
mening en rätt till ersättning föreligga så snart försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt överstiger 3 % av basbeloppet.
Till följd av det anförda förordar utskottet  med bifall till motionerna
L35 yrkande 1, L36 yrkande 2, L40 yrkande 1 samt L41 och med anled-
ning av motion L38  i denna del att miniminivån för ersättningsgrundande
försäljningar - med ändring av regeringens förslag i den delen - bestäms
till 3 % av basbeloppet.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidare-
försäljning av konst
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L35 yrkande 1,
1994/95:L36 yrkande 2, 1994/95:L40 yrkande 1 och 1994/95:L41,
med anledning av motion 1994/95:L38, samt med avslag på motio-
nerna 1994/95:L33 yrkande 2, 1994/95:L34 antar regeringens för-
slag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litte-
rära och konstnärliga verk såvitt avser 26 j § med den ändringen att
paragrafen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag beteck-
nade lydelse.
4. Utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidareför-
säljning av konst (mom. 2)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20  börjar med
"Lagutskottet delar" och på s. 22 slutar med "L38 i denna del" bort ha
följande lydelse:
Enligt det sagda tillstyrker utskottet således införandet av droit de suite,
men den föreslagna ersättningsmodellen är enligt utskottets mening inte
tillfredsställande.
En lämplig modell skall tillgodose syftet att ge bildkonstnärerna drägliga
ekonomiska villkor men också vara så utformad att den inte negativt på-
verkar förutsättningarna för en livskraftig andrahandsmarknad inom
svensk konsthandel. Detta kräver mer nyanserade modeller än den som
regeringen föreslår. Exempelvis skulle ersättningsprocenten kunna trappas
ned i takt med skyddstidens förlopp eller med försäljningsprisets storlek,
samtidigt som minimipriset för ersättningsberättigade försäljningar borde
anpassas till en lämplig nivå.
Till följd av det anförda bör regeringen på nytt överväga den lämpligaste
utformningen av en ersättningsmodell och återkomma till riksdagen med
ett nytt förslag. Enligt utskottets mening bör regeringen också inom EU
verka för en enhetlig modell. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen
med anledning av motion L38 som sin mening ge regeringen till känna.
Tills vidare och i avvaktan på ett sådant nytt förslag får den av utskottsma-
joriteten förordade ordningen gälla.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utformningen av ersättningen vid yrkesmässig vidare-
försäljning av konst
dels att riksdagen med anledning av motion 1994/95:L38,
1994/95:L33 yrkande 2 och 1994/95:L34 som sin mening ger re-
geringen till känna vad utskottet anfört om en mer nyanserad er-
sättningsmodell,
dels att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:L35
yrkande 1, 1994/95:L36 yrkande 2, 1994/95:L40 yrkande 1
och 1994/95:L41 antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnär-
liga verk såvitt avser 26 j § med den ändringen att paragrafen
erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse.

5. Ersättning för icke yrkesmässigt såld konst (mom. 3)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med
"Lagutskottet kan" och slutar med "L36 yrkande 1" bort ha följande lydel-
se:
Lagutskottet kan konstatera att det enligt propositionen saknas anledning
att undanta privata försäljningar från de ersättningsberättigande vidareför-
säljningarna. Att dessa trots det inte omfattas av regeringens förslag moti-
veras endast med påståendet att det skulle vara helt omöjligt att kontrollera
en sådan ordning. Det är enligt utskottet olyckligt att frågan inte har över-
vägts närmare eftersom en stor del av andrahandsförsäljningen av konst
sker privat, och särskilt gäller detta verk av mindre etablerade konstnärer.
Dessa kommer nu inte att få nytta av systemet, trots att de är i stort behov
av det ekonomiska tillskott som de föreslagna reglerna kan komma att
innebära.
Enligt utskottets mening bör frågan om avgiften vid privata försäljningar
av konst inom ramen för det upphovsrättsliga ersättningssystemet övervä-
gas ytterligare, och regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i
frågan. Detta bör med anledning av motion L36 yrkande 1 ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande ersättning för icke yrkesmässigt såld konst
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L36 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m. (mom. 5)
Agne Hansson  och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med
"Lagutskottet delar" och slutar med "L36 yrkande 3" bort ha följande
lydelse:
Enligt lagutskottets mening är det inte rimligt att inkasserade vidareför-
säljningsavgifter skall tillfalla Allmänna arvsfonden i de fall några arving-
ar till konstnären inte finns i livet. Avgifterna bör i stället, såsom förordas
av motionärerna, användas som ett generellt utformat stöd åt bildkonstnä-
rerna. Detta bör riksdagen, med bifall till motionerna L 35 yrkandena 2
och 3 och L36 yrkande 3 samt med anledning av motion L40 yrkande 2
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L35 yrkan-
dena 2 och 3 och 1994/95:L36 yrkande 3 samt med anledning
av motion 1994/95:L40 yrkande 2 som sin mening ger rege-
ringen till känna vad utskottet anfört.
7. Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m. (mom. 5)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Enligt
propositionens" och slutar med "L40 yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att inkasserade ersättningsbe-
lopp som upphovsmännen inte gjort anspråk på inom tre år bör tillfalla den
administrerande organisationen. Dessa medel bör användas för att stödja
bildkonstnärernas verksamhet. Riksdagen bör med anledning motion L40
yrkande 2 begära förslag från regeringen i enlighet med det sagda.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande Allmänna arvsfondens rätt till ersättning m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L40 yrkande 2
samt med anledning av motionerna 1994/95:L35 yrkandena 2
och 3 och 1994/95: L36 yrkande 3 som sin mening ger rege-
ringen till känna vad utskottet anfört.
8. Längre upphovsrättslig skyddstid m.m. (mom. 6)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Göran R Hedberg och Marietta de Pour-
baix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Även lag-
utskottet kan" och på s. 14 slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Enligt regeringen föreligger skäl att stärka det upphovsrättsliga skyddet
genom en förlängning av skyddstiderna oavsett EG-direktivet. Lagutskottet
delar inte den bedömningen. Enligt lagutskottets mening finns det inga
som helst kulturpolitiska skäl för ett förlängt upphovsrättsligt skydd. Vill-
koren för nu levande konstnärer och författare berörs över huvud taget inte
av den tjugoåriga förlängning det nu är fråga om. Den tar endast sikte på
arvingar i andra eller tredje led eller andra som kan härleda en rätt till verk
vars upphovsmän varit döda i mellan 50 och 70 år. Än mera betänkligt är
regeringens förslag i den del förlängningen avses få retroaktiv effekt.
Skyddet kommer nämligen enligt förslaget att på nytt omfatta verk, för
vilka skyddstiden enligt nuvarande regler löpt ut under de senaste 20 åren.
En sådan lagstiftningsteknik är klart olämplig och den kommer att förorsa-
ka stora kostnader och andra olägenheter för bl.a. radio och TV som an-
vänder sig av sådana fria verk som på nytt blir skyddade.
Enligt utskottets mening bör det upphovsrättsliga skyddet utformas med
hänsynstagande till även andra intressen än rättsinnehavarnas och deras
efterlevandes. I föreliggande regeringsförslag diskuteras över huvud taget
inte förslagets effekter för media, kulturinstitutioner och förlag samt för nu
verksamma författares och andra konstnärers behov av att fritt kunna ut-
nyttja äldre verk när det gäller exempelvis omarbetningar och nytolkning-
ar. Härvidlag torde det t.o.m föreligga en risk för att ett i tiden alltför ut-
sträckt upphovsrättsligt skydd kan innebära hinder för nyskapande verk-
samheter.
Mot denna bakgrund bör regeringen noggrant följa effekterna av den nya
lagstiftningen. Skulle det visa sig att lagstiftningen behöver ändras får det
ankomma på regeringen att inom EU kraftfullt verka för en ändring av
direktivet. Med bifall till motion L33 yrkande 3 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande längre upphovsrättslig skyddstid m.m.
att riksdagen
dels med bifall till motion 1994/95:L33 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729)
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk i den del lagför-
slaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan  och med den
ändringen att 45 och 46 §§ samt ikraftträdande- och övergångsbe-
stämmelserna erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade
lydelse.
9. Talboksutlåning (mom. 10)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Utskottet,
som" och slutar med "motion L804" bort ha följande lydelse:
Det är en allmän uppfattning att det är angeläget att invandrare ges bästa
möjliga förutsättningar att tillägna sig det svenska språket. Talböcker har
visat sig vara mycket värdefulla vid språkundervisning för invandrare.
Enligt utskottets uppfattning är det därför rimligt att framställning av tal-
böcker utan krav på tillstånd från eller ersättning till upphovsmännen skall
omfatta framställning av talböcker för användning i språkundervisning för
invandrare.
Utskottet förordar således att riksdagen med bifall till motion L804 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om talböcker vid språkundervis-
ning för invandrare.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande talboksutlåning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L804 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande
Upphovsrätten i anställningsförhållanden
Bengt Harding Olson (fp) anför:
IT-samhället utvecklas i allt snabbare takt, men den erforderliga lagstift-
ningen släpar efter och särskilt gäller detta upphovsrättslagen. Detta ger
lagstiftaren ett särskilt ansvar att ta erforderliga initiativ för att det lags
gade upphovsrättsliga skyddet skall tjäna sina syften och inte urholkas på
grund av i och för sig välkomna tekniska framsteg.
Det stora behovet av en rättslig översyn har också påpekats av lagutskot-
tet i maj 1993 (se bet. 1992/93:LU44), i mars 1994 (se bet. 1993/94:LU16)
och senast i mars 1995 (se bet. 1994/95:LU4). På tidningsområdet, där det
pågår en snabb IT-utveckling, föreligger akuta problem. Här kan gammal-
modig lagstiftning bromsa en allmänt önskvärd verksamhetsutveckling. I
det nya medie-landskapet krävs moderna upphovsrättsregler, som möjlig-
gör lösningar som tillgodoser båda parters berättigade intressen.
Den upphovsrättsliga översynen måste nu - särskilt mot bakgrund av
riksdagens upprepade uttalanden - påskyndas för att undvika rättsosäker-
het och i vissa fall rättslöshet.

Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovs-
rätt till litterära och konstnärliga verk







2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i
lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärli-
ga verk

Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Regeringens förslag
Utskottets förslag

26 j §
Om ett exemplar av ett konstverk som har överlåtits säljs vidare inom
upphovsrättens giltighetstid av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verk-
samhet, har upphovsmannen rätt till ersättning av säljaren. Upphovsman-
nen har rätt till ersättning även i annat fall, om försäljningen förmedlas av
en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I ett sådant fall skall
ersättningen betalas av näringsidkaren. Ersättningen skall vara fem procent
av försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.
Upphovsmannen har dock inte rätt till ersättning,
1. om försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt inte överstiger en
tiondel av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
1. om försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt inte överstiger en
tjugondel av basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring,
2. om exemplaret av konstverket är ett alster av byggnadskonst eller,
3. om exemplaret av konstverket är ett alster av brukskonst som har
framställts i flera identiskt lika exemplar.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Efter upphovs-
mannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 § första stycket äktenskapsbal-
ken, föreskrifterna om bodelning, arv och testamente tillämpliga på rätten.
Endast organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på
området har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall kräva in
ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade, efter av-
drag för skälig ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om
organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre
år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum, är fordring-
en preskriberad.
Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av organisationen redo-
visa de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts under de tre närmast
föregående kalenderåren.

45 §
En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk
får inte utan hans samtycke
1. tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning, ge-
nom vilken det kan återges, eller
2. sändas ut i ljudradio eller television eller genom direkt överföring gö-
ras tillgängligt för allmänheten.
Ett framförande som har tagits upp på en anordning som avses i första
stycket 1 får inte utan konstnärens samtycke föras över från en sådan an-
ordning till en annan eller göras tillgänglig för allmänheten förrän femtio
år har förflutit efter det år då framförandet skedde eller, om upptagningen
har getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från framförandet, efter det
år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes.
Bestämmelserna i 3, 6-9, 11-13,
15 och 16 §§, 19 § första stycket
andra meningen och andra stycket,
21, 22, 25-26 b, 26 e, 26f, 27,
28 §§, 39 § första meningen samt 41
och 42 §§ skall tillämpas i fråga om
framföranden som avses i denna
paragraf.
Bestämmelserna i 3, 6-9, 11-13,
15, 16, 21, 22, 25 -26 b, 26 e, 26 f,
27 och 28 §§, 39 § första meningen
samt 41 och 42 §§ skall tillämpas i
fråga om framföranden som avses i
denna paragraf.

När ett exemplar av en upptag-
ning enligt denna paragraf med den
utövande konstnärens samtycke har
överlåtits inom Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet får exemp-
laret spridas vidare.
Fjärde stycket ger inte rätt att
tillhandahålla allmänheten
1. exemplar av en upptagning ge-
nom uthyrning eller andra jämförli-
ga rättshandlingar, eller
2. exemplar av en film eller annan
anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning.

46 §1
En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud el-
ler rörliga bilder har tagits upp får inte utan framställarens samtycke efter-
göras eller göras tillgänglig för allmänheten förrän femtio år har förflutit
efter det år då upptagningen gjordes eller, om upptagningen har getts ut
eller offentliggjorts inom femtio år från upptagningen, efter det år då upp-
tagningen först gavs ut eller offentliggjordes. Som eftergörande anses även
att upptagningen förs över från en sådan anordning till en annan.
Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 §
andra stycket, 12, 13, 15 och 16 §§,
19 § första stycket andra meningen
och andra stycket, 21, 22, 25-26 b
och 26 e §§ skall tillämpas i fråga
om upptagningar som avses i denna
paragraf. Dessutom skall 26 f §
tillämpas i fråga om andra upptag-
ningar än sådana som avses i 47 §.






Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 §
andra stycket, 12, 13, 15, 16, 21, 22,
25-26 b och 26 e §§ skall tillämpas
i fråga om upptagningar som avses i
denna paragraf. Dessutom skall 26 f
§ tillämpas i fråga om andra upp-
tagningar än sådana som avses i
47 §.
När ett exemplar av en upptag-
ning enligt denna paragraf med
framställarens samtycke har över-
låtits inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet får exemplaret
spridas vidare.
Tredje stycket ger inte rätt att
tillhandahålla allmänheten
1. exemplar av en upptagning ge-
nom uthyrning eller andra jämförli-
ga rättshandlingar, eller
2. exemplar av en film eller annan
anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning
_____________
1. Denna lag träder i kraft den 30
juni 1995.
1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1996.
2. De nya bestämmelserna tillämpas även på verk som har kommit till
före ikraftträdandet.
3. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som har
vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet. De ex-
emplar av ett verk som har framställts med stöd av äldre bestämmelser får
fritt spridas vidare och visas. Vad som sägs i 19 § andra stycket och 26 j §
skall dock tillämpas.
4. Om någon efter utgången av
upphovsrättens giltighetstid enligt
de äldre bestämmelserna men före
ikraftträdandet har börjat att förfoga
över ett verk genom att framställa
exemplar av det, får han utan hinder
av de nya bestämmelserna om upp-
hovsrättens giltighetstid i nödvändig
och sedvanlig utsträckning fortsätta
den planerade framställningen dock
längst till den 1 januari 2000. Sådan
rätt till förfogande har under mot-
svarande förutsättningar även den
som har vidtagit väsentliga åtgärder
för att framställa exemplar av ver-
ket. De exemplar av ett verk som
framställs med stöd av dessa be-
stämmelser får fritt spridas och
visas. Vad som sägs i 19 § andra
stycket och 26 j § skall dock tilläm-
pas.

5. Om ett verk ingår i en upptag-
ning avsedd för radio- eller televi-
sionsutsändning och upptagningen
är framställd efter utgången av
upphovsrättens giltighetstid enligt
de äldre bestämmelserna men före
ikraftträdandet, får upptagningen
utan hinder av de nya bestämmel-
serna om upphovsrättens giltighets-
tid användas för radio- eller televi-
sionsutsändning dock längst till den
1 januari 2000. Detta gäller också
för offentligt framförande av film-
upptagningar.
6. Det som sägs i punkt 5 tilläm-
pas också på upptagningar som
framställs med stöd av punkt 4.
7. Om upphovsrättens giltighets-
tid för ett visst verk vid tillämpning-
en av de nya bestämmelserna blir
kortare än den skulle ha blivit vid
tillämpning av äldre bestämmelser,
tillämpas de äldre bestämmelserna
om giltighetstid. Bestämmelserna i
44 § tredje stycket tillämpas dock
alltid efter ikraftträdandet.
8. Det som sägs i punkterna 2-7
tillämpas också på framföranden
och upptagningar som avses i 45
och 46 §§.
4. Om någon efter utgången av
upphovsrättens giltighetstid enligt
de äldre bestämmelserna men före
ikraftträdandet har börjat att förfoga
över ett verk genom att framställa
exemplar av det eller genom att
göra det tillgängligt för allmänhe-
ten, får han utan hinder av de nya
bestämmelserna om upphovsrättens
giltighetstid i nödvändig och sed-
vanlig utsträckning fortsätta den
planerade verksamheten dock längst
till den 1 januari 2000. Sådan rätt
till förfogande har under motsva-
rande förutsättningar även den som
har vidtagit väsentliga åtgärder för
att framställa exemplar av verket
eller för att göra det tillgängligt för
allmänheten. De exemplar av ett
verk som framställs med stöd av
dessa bestämmelser får fritt spridas
och visas. Vad som sägs i 19 §
andra stycket och 26 j § skall dock
tillämpas.
5. Om upphovsrättens giltighets-
tid för ett visst verk vid tillämpning-
en av de nya bestämmelserna blir
kortare än den skulle ha blivit vid
tillämpning av äldre bestämmelser,
tillämpas de äldre bestämmelserna
om giltighetstid. Bestämmelserna i
44 § tredje stycket tillämpas dock
alltid efter ikraftträdandet.


6. Det som sägs i punkterna 2-5
tillämpas också på framföranden
och upptagningar som avses i 45
och 46 §§.


Reservanternas förslag till ändring i lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk
Regeringens förslag
Reseervanternas förslag

26 j §
Om ett exemplar av ett konstverk som har överlåtits säljs vidare inom
upphovsrättens giltighetstid av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verk-
samhet, har upphovsmannen rätt till ersättning av säljaren. Upphovsman-
nen har rätt till ersättning även i annat fall, om försäljningen förmedlas av
en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I ett sådant fall skall
ersättningen betalas av näringsidkaren. Ersättningen skall vara fem procent
av försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.
Upphovsmannen har dock inte rätt till ersättning,
1. om försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt inte överstiger en
tiondel av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
1. om försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt inte överstiger tre
procent av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
2. om exemplaret av konstverket är ett alster av byggnadskonst eller,
3. om exemplaret av konstverket är ett alster av brukskonst som har
framställts i flera identiskt lika exemplar.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Efter upphovs-
mannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 § första stycket äktenskapsbal-
ken, föreskrifterna om bodelning, arv och testamente tillämpliga på rätten.
Endast organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på
området har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall kräva in
ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade, efter av-
drag för skälig ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om
organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre
år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum, är fordring-
en preskriberad.
Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av organisationen redo-
visa de ersättningsgrundande försäljningar som gjorts under de tre närmast
föregående kalenderåren.



Kulturutskottets yttrande
1994/95:KrU5y
Droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd
Till lagutskottet
Lagutskottet har genom beslut den 6 april 1995 berett kulturutskottet till-
fälle att - senast den 27 april - yttra sig över proposition 1994/95:151 om
droit de suite och längre upphovsrättsligt skydd jämte de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1994/95:L33-L41.
I ärendet har inkommit ett antal skrivelser.
Utskottet
Inledning
Regeringen lägger i propositionen fram två förslag som har till syfte att
stärka det upphovsrättsliga skyddet. Förslagen gäller ändringar i lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovs-
rättslagen).
Droit de suite
Regeringen föreslår att det i upphovsrättslagen skall införas regler om rätt
för upphovsmannen till ersättning vid vidareförsäljning av konstverk, s.k.
droit de suite.
I två motioner, nämligen motionerna L33 (m) och L39 (fp) yrkas avslag
på de föreslagna bestämmelserna.
I sitt slutbetänkande (SOU 1990:30) Översyn av upphovsrättslagstift-
ningen förordade Upphovsrättsutredningen att vi i Sverige - liksom tidiga-
re skett i andra europeiska länder - skulle införa en rätt till ersättning vid
yrkesmässig vidareförsäljning av konstverk. Vid remissbehandlingen väl-
komnades försla-get av det helt övervägande antalet remissinstanser.
Den kritik som riktades mot utredningsförslaget riktade sig främst mot
den närmare utformningen av rätten. I förevarande ärende har denna kritik
fullföljts bl.a. i skrivelser som inkommit i ärendet från företrädare för
konst-handeln.
Riksdagen har vid en rad tillfällen behandlat frågan om införande av droit
de suite i vårt land. Hösten 1988 behandlade kulturutskottet, efter hörande
av lagutskottet, ingående frågan om ett ersättnings  och avgiftssystem som
skulle ge konstnärerna del i det ekonomiska utbytet vid vidareförsäljning
av konst (bet. 1988/89:KrU7, rskr. 1988/89:78). Utskottet konstaterade i
det samman-hanget att kulturarbetarnas ekonomiska villkor inte är till-
fredsställande trots de insatser som gjorts av stat, landsting och kommun.
Det fanns enligt utskot-tets mening tungt vägande argument för ståndpunk-
ten att konstnärerna genom ett ersättnings  eller avgiftssystem skulle få del
i det ekonomiska utbytet av yrkesmässig försäljning av konst. Våren 1993
förordade kulturutskottet i ett yttrande till lagutskottet att Upphovsrättsut-
redningens förslag om droit de suite skulle genomföras (yttr.
1992/93:12y). Utskottet anförde också att starka skäl talade för att ersätt-
ningssystemet skulle kombineras med en offentligrättslig avgift på vidare-
försäljning av konst, där avgiften skulle användas till kollektivt ändamål
inom området. Kulturutskottet föreslog att ett sådant avgiftssystem skulle
införas och att regeringen snarast möjligt borde åter-komma till riksdagen
med förslag till lagstiftning om ett ersättnings  och avgiftssystem vid vida-
reförsäljning av konst. Lagutskottet fann dock att det var motiverat att
avvakta det pågående arbetet inom EG (se närmare härom bet.
1992/93:LU44 s.20). Våren 1994 behandlades frågan om införande av
droit de suite åter i riksdagen (se bet. 1993/94:LU16). I sitt av riksdagen
godkända betänkande i ämnet anförde lagutskottet bl.a. följande.
Eftersom frågan, enligt vad utskottet kan bedöma, inte synes få någon
lösning inom EG inom en nära framtid och mot bakgrund av att någon
form av system för ersättning vid vidareförsäljning av konst redan gäller i
flera västeuropeiska länder, inklusive Norden, är tiden enligt utskottets
mening nu mogen för ett ställningstagande till frågan om en ordning med
droit de suite bör införas även i Sverige. Utskottet utgår från att regeringen
nu arbetar vidare med frågan och gör de överväganden som är erforderliga.
Något initiativ från riksdagens sida är därför för närvarande inte påkallat.
Mot den ovan redovisade bakgrunden ser kulturutskottet med till-
fredsställelse att det nu läggs fram ett förslag om införande av droit de
suite även i Sverige. Utskottet tillstyrker således att det i upphovsrättslagen
skall införas regler om rätt till ersättning vid vidareförsäljning av exemplar
av konstverk. De här aktuella motionsyrkandena avstyrks därigenom (L33
yrkande 1 och L39).
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det i propositionen anges att
frågan huruvida en rätt till ersättning vid vidareförsäljning av konstverk
bör kombineras med en offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av
konst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd måste beredas
ytterligare. Regeringen kan därför inte ta slutlig ställning i frågan i detta
ärende (prop. s. 18).
Det hade i och för sig varit önskvärt att regeringen i propositionen när-
mare belyst bl.a. frågan om hur den praktiska hanteringen av ersättningar-
na skall ske. Genom motioner som väckts i ärendet och genom en skrivelse
från före-trädare för konsthandeln har också frågan om utformningen av
ersättningssystemet aktualiserats. Det får ankomma på lagutskottet att
bedöma huruvida utredningen skall kompletteras. Som påpekas i motion
L38 (fp) är det möjligt att bryta ut frågan om införande av droit de suite för
separat handläggning om det behövs extra tid för att komplettera be-
slutsunderlaget. Det bör ankomma på lagutskottet att ta ställning till denna
fråga. Kulturutskottet avger sitt yttrande med utgångspunkt i vad som
angetts i lagutskottets remissbeslut. Kulturutskottet förutsätter att lagut-
skottet bereder kulturutskottet tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet, för den
händelse lagutskottet beslutar att införskaffa ett bredare beslutsunderlag i
fråga om droit de suite.
Utskottet tar härefter upp till behandling frågor om ersättningsrättens
närmare utformning.
I propositionen redovisas regeringens förslag på följande sätt.
Upphovsmannen skall ha rätt till en ersättning på 5 % av försäljningspri-
set vid yrkesmässig försäljning av exemplar av  hans eller hennes konst-
verk. Rätten till ersättning skall inte gälla alster av byggnadskonst och inte
heller alster av brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemp-
lar. Rätt till ersättning skall finnas under verkets skyddstid. Rätten skall
vara personlig och inte kunna överlåtas. Den skall kunna göras gällande
endast av en organisation som företräder ett flertal upphovsmän på områ-
det. Fordran på ersättning skall vara preskriberad, om inte organisationen
kräver den ersätt-ningsskyldige på ersättningen inom tre år efter utgången
av det kalenderår då försäljningen ägde rum. Den som yrkesmässigt säljer
konst skall vara skyldig att överlämna en redovisning till organisationen,
om denna begär det. I redovisningen skall anges de ersättningsgrundande
försäljningar som gjorts under de tre närmast föregående kalenderåren.
Bestämmelserna om rätt till ersättning begränsas så att de skall tillämpas
på verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige. Regeringen får föreskriva om bestämmelsernas tillämpning med
avseende på andra länder.
I två motioner, L33 (m) yrkande 2 och L34 (fp), föreslås att den ersätt-
ning som skall utgå vid vidareförsäljning differentieras på det sättet att
ersättning utgår med 5 % vid ett försäljningspris på 4 000-20 000 kronor,
med 3 %, dock minst 1 000 kronor, vid ett försäljningspris på 20 000-50
000 kronor, och med 1 %, dock minst 1 500 kronor, vid ett försäljningspris
på 50 000 kronor och däröver.
Dessa yrkanden stämmer överens med ett förslag som framförts i en
skrivelse till utskottet av företrädare för konsthandeln.
Den genomgående motiveringen för förslaget till regler om differentie-
rade procentsatser är följande. Ett genomförande av förslaget skulle mot-
verka både utländsk konkurrens och att en stor del av handeln försvinner
"under jorden". Ersättningarna till unga och oetablerade konstnärer skulle
bli desamma, eftersom de till helt övervägande del återfinns inom den
första kategorin. Effekterna av förslaget torde således bättre gagna både
unga och "behövande" konstnärer, liksom den inhemska konsthandeln i
stort.
Kulturutskottet gör följande bedömning.
Upphovsrättsutredningen har framhållit att en upphovsrättslig lösning
med nödvändighet är generell och inte har till uppgift att i första hand
tillgodose de särskilda behov som kan finnas bland exempelvis unga
okända konstnärer. Särskilda stödåtgärder till olika grupper av konstnärer
måste därför vidtas i annan ordning (se SOU 1990:30 s. 541). Med beak-
tande av dessa synpunkter anser utskottet att det inte förebragts tillräckliga
skäl för att frångå förslaget om en enhetlig ersättning som utgör 5 % av
försäljningspriset. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del
och avstyrker motionsyrkandena (L33 yrkande 2 och L34).
Enligt propositionen skall det finnas rätt till ersättning endast om för-
säljningspriset exklusive mervärdesskatt överstiger en tiondel av gällande
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet uppgår för år
1995 till 35 700 kronor.
För att konsthantverkare och grafiker inte skall missgynnas av er-
sättningssystemet föreslår utskottet - med bifall till förslag i motionerna
L35 (s) yrkande 1, L36 (c) yrkande 2, L40 (v) yrkande 1 och L41 (mp) -
att rätt till ersättning skall föreligga så snart försäljningspriset exklusive
mervärdesskatt överstiger 3% av basbeloppet.
Utskottet anser att en utvidgning av de föreslagna reglerna om droit de
suite till att avse även privat försäljning är orealistisk. Det finns därför
inte
skäl att förorda en utredning i denna fråga. Motion L36 (c) avstyrks därför
i denna del (yrkande 1).
I motion L40 (v) pekar motionärerna på en fråga som inte fått sin lös-
ning i regeringsförslaget (yrkande 2). Motionsförslaget får anses innebära
följande. Upphovsmannen förlorar sin ersättningsrätt tre år efter det
denna uppstått,  om ersättningen inte kan tillställas honom exempelvis av
det skälet att hans vistelseort är okänd. Ersättningen tillfaller den organi-
sation som har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall få
använda medlen för att exempelvis stödja bildkonstnärernas verksamhet.
Utskottet anser att det endast undantagsvis torde uppstå en sådan situa-
tion, som motionärerna pekar på. Utskottet förutsätter att lagutskottet
överväger om det är motiverat med något riksdagsinitiativ med anledning
av motionsförslaget. I sammanhanget kan påpekas att frågan om en an-
vändning av ersättning som inte kan utbetalas exempelvis på grund av att
upphovsmannens vistelseort är okänd har samband med frågan om infö-
rande av en offent-ligrättslig avgift som skulle användas för kollektiva
ändamål. I enlighet med det anförda påkallar motionen  i här aktuell del
(yrkande 2) enligt kulturut-skottets mening inte någon riksdagens åtgärd.
Upphovsrättsutredningen föreslog att om upphovsmannen inte efterläm-
nar några arvsberättigade och inte heller disponerat över rätten genom
testamente, bör ersättningen, i stället för att tillfalla Allmänna arvsfonden,
övergå till den organisation som skall förvalta droit de suite ersättningar-
na för att användas till kollektiva ändamål inom bildkonstområdet (se SOU
1990:30 s. 546). Frågan om genomförande av detta förslag har enligt kul-
turutskottets bedömning nära samband med den i propositionen berörda
frågan om en offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av konst som inte
omfattas av något offentligrättsligt skydd. I båda fallen skulle nämligen de
inflytande beloppen användas till kollektiva ändamål inom bildkonstområ-
det. Utskottet utgår därför från att de i motionerna L35 (s) yrkandena 2 och
3  och L36 (c) yrkande 3 framförda förslagen - som synes vara identiska
med Upphovs-rättsutredningens ovan redovisade förslag - kommer att
övervägas i samband med frågan om införande av en offentligrättslig
avgift som komplettering till droit de suite. Motionerna påkallar därför
enligt utskottets mening inte någon riksdagens åtgärd.
Genom utskottets ställningstagande i det föregående har synpunkterna i
motion L38 (fp) beaktats.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot regeringens
förslag rörande införande av droit de suite.
Längre upphovsrättsligt skydd
EU:s ministerråd antog i oktober 1993 ett direktiv om harmonisering av
skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (93/98/EEG).
I direktivets ingress uttalas bl.a. att medlemsstaternas lagar bör harmonise-
ras så att skyddstiderna blir likadana inom hela gemenskapen. Syftet med
en  sådan harmonisering är att den inre marknaden skall kunna fungera
smidigt.
Det anförs i propositionen att alldeles oavsett direktivets krav finns det
goda skäl att stärka det upphovsrättsliga skyddet genom längre skyddsti-
der.
I propositionen föreslås i huvudsak följande. Skyddstiden för litterära
och konstnärliga verk i allmänhet skall utsträckas från 50 till 70 år.
Skyddstiden för filmverk skall vara 70 år från dödsåret för den sist avlidne
av huvudregissören, manusförfattaren, dialogförfattaren och kompositören
av verkets speciella musik. Utgångspunkten för beräkningen av skyddsti-
den för utövande konstnärers prestationer skall vara tidpunkten för framfö-
randet. Den som första gången lovligen ger ut eller offentliggör ett verk,
för vilket skyddstiden gått ut och som inte tidigare har getts ut, skall ha en
rätt som svarar mot de ekonomiska rättigheter som innefattas i upphovsrät-
ten. Rätten skall gälla i 25 år. Regeringen skall få meddela föreskrifter om
upphovsrättslagens tillämp-ning med avseende på andra länder inte endast
under förutsättning av ömse-sidighet utan också i de fall det följer av ett
sådant avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig organisation
som riksdagen godkänt. Detta förslag hänger samman med det förhållandet
att Sverige till följd av medlemskapet i EU och EES avtalet måste ge skydd
till andra länder även om det inte föreligger någon ömsesidighet.
I fråga om ikraftträdande  och övergångsbestämmelserna till lagförslaget
finns skäl att här nämna följande. Regeringen föreslår att den nya skydds-
tiden på 70 år skall tillämpas även på verk som har skapats innan de nya
reglerna träder i kraft, oavsett om skyddstiden löpt ut enligt de hittills
gällande be-stämmelserna.  I fråga om verk som inte har någon EES an-
knytning gäller dock i stället den regel som finns i Bernkonventionen om
jämförelse av skyddstiden. Bestämmelser föreslås för att skydda tredje
mans intressen i fråga om verk där skyddstiden gått ut men där den före-
slås återupplivad (se närmare härom i prop. s. 32-35 och s. 43-45). Rege-
ringen föreslår även i fråga om de närstående rättigheterna att de nya be-
stämmelserna skall ha retroaktiv verkan och att samma övergångsbestäm-
melser skall gälla som i fråga om det upphovsrättsliga skyddet.
I två motioner tas frågor om den föreslagna förlängda upphovsrättsliga
skyddstiden från 50 till 70 år upp. I båda motionerna kritiserar motionärer-
na främst de föreslagna reglerna om återupplivandet av det upphovsrättsli-
ga skyddet i fråga om verk där den 50 åriga skyddstiden gått ut vid den nya
lagstiftningens ikraftträdande.
I motion L33 (m) anför motionärerna att de inte delar regeringens upp-
fattning att det oavsett EG direktivet föreligger skäl att stärka det upphovs-
rättsliga skyddet genom att förlänga skyddstiden. Motionärerna anser att
det inte heller är önskvärt med en sådan lagstiftningseffekt som de före-
slagna reglerna får. Således får bl.a. radio  och TV företagen ökade kost-
nader till följd av att de använder verk för vilka skyddstiden gått ut men
som nu åter blir skyddade. Regeringen bör noggrant följa den praktiska
effekten av lagstiftningen. Om det skulle visa sig att lagstiftningen behöver
ändras, bör det ankomma på regeringen att söka få till stånd en ändring av
EG direktivet (yrkande 3).
I den andra motionen, L37 (s), anförs i huvudsak följande. Förlängning-
en av skyddstiden från 50, som gäller enligt Bernkonventionen, till 70 år
efter upphovsmannens död innebär en väsentlig inskränkning i allmänhe-
tens möjligheter att få del av bl.a. vissa litterära verk. Andra länder har
tvingats att i detta fall likaväl som i andra fall vid utformningen av EU
direktiv anpassa sig till det land, Tyskland, som har det starkaste skyddet
för det privata intresset. Reglerna om återupplivandet av upphovsrätten
kan knappast ligga i linje med den allmänna rättsuppfattningen. Vinnare på
regeringsförslaget är normalt förlagen medan läsare, bokhandlare och
bibliotek är förlorare. Den svenska regeringen bör - särskilt i fråga om 70
årsregeln - slå vakt om de grundtankar som låg bakom Bernkonventionen
och verka för en gemensam lagstiftning, som inte inkräktar så starkt på
allmä-nintresset som den föreslagna anpassningen av svensk upphovsrätt
innebär, anför motionären.
I skrivelse till utskottet från Europeiska radiounionen (EBU) har ut-
tryckts farhågor för att ett genomförande av förslaget i propositionen om
återupplivandet av upphovsrätten kommer att få allvarliga negativa effek-
ter för EBU länderna.
Kulturutskottet konstaterar att Sverige enligt EU-direktivet är skyldigt att
höja den upphovsrättsliga skyddstiden till 70 år. Denna skyldighet har inte
heller ifrågasatts i motionerna. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att Sverige noga bör följa effekterna av lagstiftningen. Något riksdagens
initiativ erfordras inte enligt utskottets mening.
Kulturutskottet anser att det inte föreligger några kulturpolitiska skäl
som talar för att regeringens förslag skall genomföras då det gäller ett
återuppli-vande av det upphovsrättsliga skyddet beträffande verk för vilka
skyddet enligt nuvarande regler har löpt ut. Utskottet vill i sammanhanget
också framhålla att ett sådant återupplivande av skyddet - vilket strider
mot det vedertagna sättet att övergångsvis reglera förlängda skyddstider -
föranleder en rad svårigheter på det praktiska planet. Därvid kan det ifrå-
gasättas om skyddet för tredje man har lösts på ett godtagbart sätt i rege-
ringsförslaget. Det ankommer på lagutskottet att ta ställning till den kon-
troversiella frågan om huruvida Sverige såsom EES land är skyldigt att
återuppliva det upphovsrättsliga skyddet för verk beträffande vilka skyddet
enligt nu gällande regler löpt ut.
Stockholm den 27 april 1995
På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Berit
Oscarsson (s), Anders Nilsson (s), Leo Persson
(s), Stig Bertilsson (m), Ingegerd Sahlström (s),
Björn Kaaling (s), Lennart Fridén (m), Carl Johan
Wilson (fp), Charlotta L Bjälkebring (v), Agneta
Ringman (s), Jan Backman (m), Ewa Larsson
(mp), Annika Nilsson (s), Erik Arthur Egervärn
(c), Birgitta Wistrand (m) och Tuve Skånberg
(kds).
Avvikande meningar
1. Frågan om införande av regler om droit de suite
Stig Bertilsson (m), Lennart Fridén (m), Jan Backman (m), Birgitta Wist-
rand (m) och Tuve Skånberg (kds) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "I sitt" och slutar med  "(L33 yrkande 1 och L39)" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill här erinra om att det inte finns någon förpliktelse för Sve-
rige till följd av medlemskapet i EU eller av EES avtalet att besluta om
införande av droit de suite i vårt land.
Som framkommit i ärendet bl.a. genom skrivelser från företrädare för
konsthandeln finns det anledning att räkna med att ett genomförande av
regeringens förslag medför en betydande risk för att handeln med konst
kommer att försvinna "under jord" och utomlands. Det finns i anslutning
härtill skäl att erinra om att droit de suite inte införts i Storbritannien och
inte heller i USA.
Den angivna effekten får betydelse även för statens möjligheter till
skatteinkomster.
Regeringens förslag är - även om det skulle jämkas i detaljerna - inte
ägnat att förbättra bildkonstnärernas villkor i någon väsentlig mån. Ersätt-
ningar av någon betydenhet kommer framför allt att utgå till arvingarna till
en handfull konstnärer som avlidit för länge sedan.
Vid bedömningen av regeringens förslag måste beaktas att erfarenheter-
na från andra länder visar att det finns stor risk för att administrationskost-
naderna kan bli orimligt höga.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att regeringens
förslag om droit de suite bör avslås. Motion L33 yrkande 1
och motion L39 bör således tillstyrkas.
2. Differentiering av ersättningarna vid vidareförsäljning av
konst
Stig Bertilsson (m), Lennart Fridén (m), Carl Johan Wilson (fp), Jan
Backman (m), Birgitta Wistrand (m) och Tuve Skånberg (kds) anser att
den del av utskottets yttrande som börjar med "Upphovsrättsutredningen
har" och slutar med "(L33 yrkande 2 och L34)" bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående redovisat den genomgående motiveringen
för förslaget att differentiera ersättningarna genom att, beroende på hur
högt försäljningspriset är, låta tre olika procentsatser gälla. Utskottet delar
motionärernas uppfattning. Utskottet vill särskilt framhålla att det före-
slagna systemet innebär att ersättningarna till unga och oetablerade konst-
närer skulle bli desamma som enligt regeringens förslag, eftersom de till
helt övervägande del återfinns inom den kategori, där den högsta relativa
ersättningsnivån skulle gälla.
I enlighet med det anförda tillstyrks motionerna L33 yrkande 2 och L34.
3. Minimibelopp för rätt till ersättning vid vidareförsäljning
av konst
Stig Bertilsson (m), Lennart Fridén (m), Carl Johan Wilson (fp), Jan Back-
man (m),  Birgitta Wistrand (m) och Tuve Skånberg (kds) anser att den del
av utskottets yttrande som börjar med "För att" och slutar med "av basbe-
loppet" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att förslaget i propositionen är väl avvägt. Rätt till ersätt-
ning vid vidareförsäljning av konst bör således finnas om försäljningspri-
set exklusive mervärdesskatt överstiger en tiondel av gällande basbelopp,
för närvarande 35 700 kronor. Enligt utskottets bedömning skulle ett lägre
mi-nimipris medföra att obetydliga ersättningar skulle utgå i ett mycket
stort antal fall. Detta skulle samtidigt leda till orimligt höga administra-
tionskost-nader, eftersom det är uppenbart att betydande arbete kan krävas
för att finna rättsinnehavarna till upphovsmän som avlidit för lång tid
sedan.

4. Användningen av ersättning vid vidareförsäljning då upp-
hovsmannen inte hävdar sin rätt till ersättning inom tre år
Charlotta L Bjälkebring (v) anser att den del av utskottets yttrande som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som redovisas i motion L40 yrkande 2.
Riksdagen bör således besluta följande. Upphovsmannen förlorar sin
ersätt-ningsrätt tre år efter det den uppstått, om ersättningen inte kan till-
ställas honom exempelvis av det skälet att hans vistelseort är okänd. Er-
sättningen tillfaller den organisation som har rätt att kräva in ersättningen.
Organisationen skall få använda medlen för att exempelvis stödja bild-
konstnärernas verksamhet.
Det får ankomma på lagutskottet att utarbeta er-
forderlig lagtext.



Innehållsförteckning

Senaste lydelse 1995:447
1 Senaste lydelse 1995:447