Observera att dokumentet är inskannat och att det kan förekomma fel i texten nedan. Kontrollera därför alltid texten mot pdf-filen till höger eller den tryckta versionen.

CivUutskottets betänkande nr 11 år 1971      CU 1971:11

Nr 11

CivUutskottets betänkande i anledning av motioner angående sam­hällets markpolitik m.m.

Motionerna

Utskottet har behandlat motionerna nr

165 av fru Hörnlund m. fl. vari hemställs att riksdagen i skrivelse tiU Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av förköpslagen att

a. den s. k. obillighetsregeln (9 § 1 st. 3.) ges en sådan utformning
att spekulation motverkas,

b. tiden för kommuns ansökan om tUlstånd till förköp utsträcks till
två månader,

1148 av herr Adolfsson m. fl. vari hemstäUs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag tUl lagstiftning, syftande till att ge kom­munerna skyldighet att sälja mark till enskUda för bebyggelse,

1160 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. vari — såvitt motionen inte behandlas i utskottets betänkande CU 1971: 12 — hemstäUs att riksdagen i skrivelse tiU Kimgl. Maj:t måtte hemställa om utredning och förslag

a.    om  att endast samhällsägd  mark får stadsplaneläggas,

b. om ändring av förköpslagen så att samhället ges rätt tUl prövning
av det överenskomna markpriset vid övertagna köp, genom att särskUda
markvärdesnämnder tillsätts i varje län,

1166 av herr Lindkvist ra. fl. vari föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en sådan översyn av förköpslagen som innebär hembudsskyldighet tiU kommun vid all fastighetsförsäljning.

Gällande ordning m. m.

Förköpslagen (1967: 868) och förköpskungörelsen (1967: 873) trädde i kraft den 1 januari 1968. Bestämmelserna återförs till statsmakternas beslut år 1967 (prop. 1967: 90, 3LU 54) och 1963 års markvärdekom­mittés förslag (SOU 1966: 23 och 24).

Förköpslagen innebär att kommun skaU ha förköpsrätt vid för­säljning som omfattar sådan mark som med hänsyn tUl den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. I vissa fall får förköpsrätt inte utövas, t. ex. om försäljning-

Riksdagen 1971.19 saml. Nr 11


CU 1971:11                                                              2

en avser fastighet med en areal under 3 000 m och att taxeringsvärdet lägst är 200 000 kr. Förköpsrätt får inte heUer utövas om staten är säl­jare eller köpare eller om försäljningen äger rum mellan nära släktingar. Kommunen får förvärva den egendom som köpet avser från säljaren på de vUlkor som avtalats mellan denne och köparen. Jämkning av villkor som avtalats mellan säljaren och köparen får ske endast om det är ound­gängligt med hänsyn tiU arten av köparens åtagande gentemot säljaren. Pörköpsrätten utövas genom att kommun underrättar köpare och säljare om beslut därom och anmäler beslutet tUl inskrivningsdomaren sist på den inskrivningsdag som infaller närmast efter tre månader från lagfarts­ansökan respektive ansökan om iörvärvstUlstånd.

Om säljaren eller köparen bestrider förköpsrätt är kommun skyldig att hos Konungen söka tillstånd tiU förköpet inom en månad från det be­stridandet antecknades i fastighetsboken. TUlstånd skall vägras bl. a. om det är obilligt att förköp sker med hänsyn tUl förhåUandet mellan säl­jare och köpare eUer villkoren för eller omständigheterna vid försälj­ningen.

En undersökning rörande erfarenheterna av lagstiftningen om kom­munal förköpsrätt har gjorts inom justitiedepartementet och redovisats i en promemoria (stencU, justitiedepartementet 1971: 1). Undersökning­en, som haft formen av en enl:ät tUl länsstyrelser, inskrivningsdomare och kommunstyrelser, visar bl. a, följande.

Antalet uppgivna fall där förköpsbeslut antecknats i fastighetsbok var 51 år 1968, 82 år 1969 och 38 första halvåret 1970. Enhgt inkomna svar från kommuner hade de genom fullbordade förköp tillförts ca 1 550 ha mark med en beräknad genomsnittlig areal per förvärv om ca 9 ha. Som jämförelse nämns att år 1968 bevUjades över 160 000 lag­farter.

I fråga om anledningen tiU den ringa frekvensen förköp har ett tretr tiotal kommuner anfört att det förekommit försäljningar bara av peri-fera eller eljest ointressanta omiåden. Åtta kommuner har funnit köpe­skillingarna för höga, och 45 k;ommuner uppger att de redan har tUl-räckliga markreserver. Några kommuner har framhållit att kommuner­na måste ges möjlighet att ta upp lån för att kunna möta hastigt upp­trädande förköpserbjudanden. Beträffande värdet av förköpslagstiftning­en angavs det av 123 kommuner som mycket stort, av 205 som tämli­gen stort och av 148 som obetydligt. 78 kommuner ansåg sig på grund av ringa erfarenhet av lagens tUlämpning inte kunna avge något om­döme i frågan. Ett femtiotal kommuner har framhållit att lagen enligt deras uppfattning underlättar friviUiga överenskommelser om markför­värv. 30 kommuner har ansett lagstiftningen dämpande på prisnivån medan minst lika många dock hävdat att den inte haft någon inverkan eller t. o. m. en höjande inverkan på markprisnivån.


 


CU 1971:11                                                              3

Expropriationslagen (1917: 189, därefter ändrad) ger möjlighet att tvångsvis mot ersättning ta i anspråk fastighet m. m. för vissa ända­mål. Expropriationslagen öppnar möjlighet för kommuner tiU ex­propriation bl. a. om Kungl. Maj:t finner det nödvändigt för att säker­ställa att mark på skäliga viUkor är tUlgänglig för tätbebyggelse och där­med sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som inte är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.

Expropriationsutredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1969: 50 och 51) föreslagit att kommunernas möjlighet att expropriera vidgas i flera hänseenden. En sammanfattning av förslaget har tagits in i tredje lagutskottets utlåtande 1970: 22. Enligt vad civUutskottet erfarit torde proposition i ämnet bh avlämnad under irmevarande år.

Byggnadslagen (1947:385, därefter ändrad) och byggnadsstadgan (1959:612, därefter ändrad) innehåller bl. a. regler om kommimens befogenhet att bestämma var tätbebyggelse får uppkomma samt hur den skall vara utformad, det s. k. kommunala planmonopolet. En­ligt 5 § 2 st. byggnadslagen fömtsätts för att mark skaU få användas tUl tätbebyggelse, att den vid planläggning enligt lagen prövats från aU-män synpunkt lämpad för ändamålet. Bestämmelserna om zonexpropria-tion återfinnes i byggnadslagen och innebär att Kungl Maj:t kan medge kommun att för genomförande av större stadsplaneregleringar lösa viss mark inom tätbebyggt område. En föratsättning är att området med hän­syn till den allmänna samfärdseln eUer kravet på ändamålsenlig bebyg­gelse finnes vara i behov av genomgripande ombyggnad som inte lämp­ligen kan ske annat än i ett sammanhang.

Tredje lagutskottet har i sitt utiåtande 1970:22 i anledning av motioner om begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark lämnat en redogörelse över därtill anknytande lagstiftning m. m. Här­med sammanhängande frågor har vidare behandlats i tredje lagutskot­tets utiåtanden 1968: 57 och 1969: 13.

Utskottets yttrande

I det förslagskomplex som lades fram för riksdagen i anslutning tUl proposition 1967: 100 angående riktiinjer för bostadspolitiken m. m. in­gick bl. a. riktlinjer för kommunernas markpolitik. Statsmakternas be­slut innebar bl. a. rekommendationer till kommimerna att inrikta denna politik på förvärv av mark i så stor utsträckning att kommunema får dominerande inflytande över de marktUlgångar som inom överskådlig tid kan beräknas bli tagna i anspråk för samhällsbyggandet. Kommu­nerna bör ha en markberedskap som innebär att mark är säkerställd för minst tio års byggande. Till kommunernas förfogande i deras markpoli­tiska verksamhet står bl. a. det i byggnadslagstiftningen givna kommu­nala planmonopolet, den kommunala förköpsrätten, expropriationsrät-


 


CU 1971:11                                                              4

ten, regler om försäljning av statlig och kyrklig mark, markprispröv­ningen i samband med beviljande av statliga bostadslån, lagstiftningen om tomträtt, markförvärvslånen och tomträttslånen. HärtUl anknyter vidare beskattningsreglerna samt båtnadsbidragen enligt bl. a. byggnads­lagen, m. m.

Förköpslagens syfte är att förbättra kommunernas möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva maik som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen i fråga om sådan mark. Motionerna nr 165, 1160 och 1166 innehåller förslag som syftar tiU ändringar i förköpslagen.

Förslaget i motionen nr 1160 innebär att kommunens betalningsskyl­dighet vid utövande av förköp inte som nu i princip skall bestämmas till vad kontrahenterna avtalat utan få prövas genom särskilda kommunala markvärdenämnder i varje län. Motsvarande synpunkter anfördes även i motioner vid 1969 och 1970 års riksdagar (3LU 1969: 13, 1970: 22).

Bundenheten vid säljarens pris togs upp även vid riksdagsbeslutet om förköpslagen (3LU 1967:54, s. 70), då i motioner gjordes gällande att be­stämmelsen (5 § 1 st.) att kommunens förköpsrätt skall utövas på de avta­lade villkoren lämnade utrymme för skenköp och att kommunens förvärv borde ske till ortens pris, bestiimt av en av länsstyrelsen tillsatt mark­nämnd. Tredje lagutskottet yttrade att förköpsinstitutet avsågs vara ett komplement tUl vanliga köp och således inte kunde väsentiigt skUja sig därifrån. I sådant fall förfelan; syftet med institutet, nämligen att det skall vara enkelt, snabbt och billigt.

I den nänmda undersökningen har en kommun anfört att det pris kommunen skall betala borde bestämmas genom opartisk värdering. En annan kommun anser att förköp bör ske till avkastningsvärdet. I under­sökningen har vidare några kommuner räknat med risken att skenköp ingås i syfte att driva upp prisi;t, bl. a. när det blivit känt att kommun är intresserad av att köpa mark inom ett visst område.

CivUutskottet har vid sin behandling av förenämnda yrkande funnit anledning stryka under den grimdläggande bedömningen att förköps­institutet avser att öppna en väg för kommunerna att på ett enkelt, snabbt och bUligt sätt kunn£i träda in vid konstaterade försäljningar. Med denna utgångspunkt bör ea expropriationsliknande rätt att förvärva mark inte föras in i dessa lagregler, önskemålen att kunna förvärva mark till priser som bestäms enligt givna värderingsnormer får tiUgodoses genom expropriationsregler, där förväivsförutsättningarna kan preciseras på ett annat sätt. RUisdagen torde semare få tUlfälle att i anledning av bl. a. aviserad proposition om ändrade expropriationsregler få ta stäUning till omfattningen av en sådan rätt l'ör kommunerna. Med hänvisning tiU det anförda avstyrker utskottet motionen nr 1160 i vad avser utredning och förslag om ändring av förköpslagen.

I motionen 1166 föreslås en sådan översyn av förköpslagen som in-


 


CU 1971:11                                                              5

nebär hembudsskyldighet vid all fastighetsförsäljning. Förslaget grimdas i huvudsak på uppfattningen att lagen på grund av tidsknapphet för kommunerna, bundenheten vid säljarens pris samt möjligheten tUl pris-uppdrivning genom skenkontrakt eUer andra arrangemang inte kunnat utgöra den broms på markprisstegringen som åsyftats.

Förköpslagens tiUämplighet är som ovan angivits knuten tUl fast egen­dom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyg­gelse eller därmed sammanhängande anordning. I 3 § förköpslagen an­ges de fall då förköpsrätt inte får utövas: liten areal och lågt pris, viss släktskap mellan köpare och säljare, exekutiv försäljning m. m. Om för­köpsrätten bestrids och tiUstånd söks skall enligt 9 § 1 st. tillstånd väg­ras bl. a. om det är obilligt att förköp sker med hänsyn tUl förhåUan­det mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid försäljningen.

En bestämmelse om möjlighet tUl hembud ingår i 4 § förköpslagen. Om ägaren skriftligen erbjuder kommunen att köpa en fastighet till be­stämt pris och på i övrigt angivna viUkor, skall kommun, om den viU anta erbjudandet, svara säljaren inom tre månader. I annat fall kan kommun under två år inte utöva förköpsrätt om inte priset är lägre eller viUkoren sammantaget avsevärt ogynnsanamare än enligt hembudet.

Den åberopade tidsknappheten för kommunerna torde närmast avse fristen för att efter meddelande och på grandval av fullmäktiges beslut underrätta säljare och köpare samt anmäla beslutet till inskrivningsdo­maren. I den inledningsvis nämnda undersökningen (s. 26) har ett fem­tontal kommuner hävdat att denna frist är för kort. Ett par kommuner har framhåUit att lantbruksnämnd och inskrivningsdomare bör åläggas att expediera vissa meddelanden tUl konamuner snabbare än som sker. En kommun har anfört att det finns möjlighet att förlägga köp så att tremånadersfristen omöjliggör ett fullmäktigebeslut.

Beslut att utöva förköpsrätt ankommer på fullmäktige. I ett till­ståndsärende hade beslutet i förköpsfrågan fattats av kommunalnämn­den. I KimgJ. Maj:ts beslut uttalades att beslutet om utövande av förköps­rätten inte fattats av det behöriga kommunala organet, nämligen kom-munalfuUmäktige. Denna fullmäktiges behörighet har — alltför vid­sträckt — tolkats så att besluten inte kan delegeras tUl annat kommu­nalt organ. Kungl. Maj:t har dock fastställt Stockholms stadsfuUmäkti-ges beslut den 30 september 1968 att anta ändring i reglementet för stadens drätselnämnd, varigenom nämnden bl. a. bemyndigats att under stadsfullmäktiges sommaruppehåll å stadens vägnar besluta i förköps-och hembudsärenden intiU en beloppsgräns av 1 000 000 kr. per förvärv. Regeringsrätten hade i remissyttrande över ansökningen uttalat att be­myndigandet inte föranledde någon erinran.

Då Kungl. Maj:t efter ett bestridande av förköpsrätt prövar kommu­nens ansökan om tUlstånd till förköpet skall enligt den s. k. obillighets-


 


CU 1971:11                                                              6

regeln i 9 § 1 st. 3. förköpslagen tillstånd vägras om det är obilligt att förköp sker med hänsyn tUl förhåUandet mellan säljare och köpare eller viUkoren för eller omständighcterna vid försäljningen. I motionen nr 165 förordas en ändring i denna regel som syftar tiU att endast starka personliga skäl bör utgöra hinder för kommun att utöva förköpsrätt. Motionärerna anför att det nännast är obillighetsregeln som lägger hin­der i vägen för ett utnyttjande av förköpsrätten. Tillämpningen av regeln enligt de vid lagstiftningens införande antagna grunderna anses ge möj­ligheter till skenavtal eller i vart fall köpavtal som inte återspeglar det reella innehållet i en överenskommelse och som kan grundas på t. ex. skatteskäl.

Av den inledningsvis nämnda undersökningen framgår att under tiden den 1 januari 1968—30 juni 1970 Kungl. Mai:t i ett tiotal faU haft aU bedöma om ett förköp kunde anses obilligt eller inte.

Ett bestridande av förköpsrätt skall (9 § 2 st.) anmälas hos inskriv­ningsdomaren för anteckning i fastighetsboken. Inskrivningsdomaren skall ofördröjligen underrätta kommunen om bestridandet. Fristen för kommuns ansökan om tillstånd till förköpet hos Kungl. Maj:t har satts till en månad från det bestridandet antecknades (se prop. 1967: 90, s. 142). Beslut att utöva förköpsrätt ankonamer som anförts i princip på kommunens fullmäktige. .Lnsökan om tillstånd fordrar inte något nytt fullmäktigebeslut.

I motionen nr 165 förordas en ändring av denna regel så att tiden för kommuns ansökan om tUlstånd utsträcks till två månader. Motio­närerna framhåller att problem kan uppkomma för kommunerna dels på grand av sen underrättelse, dels på grund av de kommunala samman­trädenas förläggning t. ex. under semestertid.

Förslaget i motionen nr 1166 om hembudsskyldighet vid fastighets­försäljning torde närmast avse att effektivera tillämpningen så att kom­munens bedömanden kan komma i ett tidigare skede och kombineras med förhandlingar. Det nänuida syftet att effektivera tillämpningen och att undanröja avsedda svårigheter i lagstiftningens praktiska till-lämpning torde även ligga bakom de konkreta förslagen i motionen nr 165. Utskottet har föratsatt att den uppmärksamhet som Kungl. Maj:t ägnat förköpslagstiftningen genom bl. a. den refererade undersökningen fullföljs genom en bedömning av undersökningsresultaten och de syn­punkter som framförts i motionerna och att Kungl. Maj:t därvid före­slår sådana ändringar som eventuellt kan visa sig påkallade. Motioner­nas syfte får därmed anses i väsentiiga delar tillgodosett.

I syfte att öka kommunernas möjligheter att lägga upp en långsiktig markreserv och tränga tillbaka den privata markspekulationen hem­ställs i motionen nr 1160 om ett riksdagens initiativ för att påkalla ut­redning och förslag om att endast samhällsägd mark får stadsplaneläg­gas. Motsvarande hemställan behandlades senast vid 1970 års rUcsdag.


 


CU 1971:11                                                              7

Tredje lagutskottet (3LU 1970: 22) hänvisade då till 1967 års reformer och expropriationsutredningens huvudbetänkande och fann inte skäl tiUsätta en ny utredning för att pröva frågan om hur problemet med oförtjänt markvärdestegring skall angripas.

Inte heller civilutskottet har funnit skäl tillstyrka den föreslagna ut­redningen. Utskottet har utom vad tidigare åberopats beaktat även bygglagutredningens pågående arbete och olämpligheten att till detta knyta med tidigare direktiv svårförenliga uttalanden.

I motionen nr 1148 har föreslagits att riksdagen skall begära förslag till lagstiftning, syftande tUl att ge kommunerna skyldighet att sälja mark till enskilda för bebyggelse. Förslaget grundas på att småhuskon­sumenterna bör ha en reeU möjlighet till val mellan boende i eget hem med full äganderätt och i andra upplåtelseformer.

Motioner med likartat syfte behandlades även vid 1968 års riksdag. Tredje lagutskottet (3LU 1968: 57) anslöt sig då i fråga om ett val mel­lan full äganderätt och tomträtt tUl av riksdagen godkända rekommen­dationer. Lagutskottet betonade vidare vikten av att kommunernas möj­ligheter att välja upplåtelseform bibehölls och inte begränsas genom fö­reslagen lagstiftning.

Civilutskottet har inte funnit anledning tillstyrka motionen. Kommu­nerna bör mot bakgrund av statsmakternas rekommendationer själva bedöma utbudet av såväl mark med äganderätt eller tomträtt som bo­städer med äganderätt, hyresrätt eUer bostadsrätt. Utskottet har vidare noterat att en föreslagen lagstiftning skulle medföra inte bara ett ingrepp i de kommunala befogenheterna utan även avsevärda tillämpningssvå­righeter.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1.    beträffande utredning m. m. om ändring i förköpslagen (1967: 868) i syfte att införa prisprövning genom markvärdenämnder att riksdagen avslår motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga,

2.    beträffande översyn av förköpslagen (1967: 868) syftande till hembudsskyldighet att motionen nr 1166 icke föranleder någon riksdagens åtgärd,

3.    beträffande begäran om ändring av 9 § första och andra stycket förköpslagen (1967: 868) att motionen nr 165 icke föranleder någon riksdagens åtgärd,

4.    beträffande utredning om villkor för stadsplaneläggning att riks­dagen avslår motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga.


 


CU 1971:11                                                              8

5. beträffande lagstiftning om skyldighet att sälja kommunägd mark att riksdagen avslår motionen nr 1148.

Stockholm den 30 mars 1971 På civilutskottets vägnar ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s). Almgren (s), Tobé (fp), Kristiansson i Örkelljunga (s), Petersson i Nybro (s), Lindkvist (s), Hen­rikson (s), Engström (vpk), Jadestig (s), Karlsson i Mariefred (c). Tures­son (m), Åkerfeldt (c). Ångström (fp) och Adolfsson (m).

Reservationer

1. beträffande prisprövning genom markvärdenämnder m. m. av herr Engström (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 4 som börjar med »Civil­utskottet har» och slutar med »av förköpslagen» bort ha följande lydelse:

»Utskottet delar den i motionen nr 1160 anförda synpunkten att sam­hällets åtgärder i syfte att förstärka den kommunala markberedskapen inte enbart tUlgodoses av den genom den kommunala förköpsrätten skapade möjligheten för kommunen att ingå som köpare. Det är också nödvändigt att åstadkomma «;ffektiva medel varigenom höjningar av markprisnivån kan stävjas. Speciellt inom tätortsområden med stark expansion har en oavlåtlig stegi ing av markpriserna ägt ram. Vetskapen om kommunernas behov av tomtmark föranleder kapitalstarka konsor­tier att förvärva stora markområden enbart i spekulativt syfte. Även skenköp av mark förekommer. Den i motionen förordade åtgärden att inom varje län tiUsätta en markvärdenämnd med möjlighet att pröva markpriset vid övertagna köp förutsätts endast komma tUl utnyttjande då köparen finner priset oskäligt och understäUer köpet nänandens pröv­ning. Det ofta förekommande förhåUandet att kommunerna i ett tvångsläge nödgas betala oskäliga markpriser skulle därigenom kunna förebyggas. En förenkling och skärpning av expropriationslagstiftning-en, som kan utnyttjas vid fall då markägare vägrar sälja för samhäUe-liga behov erforderlig tomtmark, kan sålunda inte ersätta den av motio­närerna förordade åtgärden. Utskottet finner därför angeläget tillstyrka bifall tUl motionen nr 1160. Det grandläggande syftet även i motio­nerna nr 165 och 1166 torde därmed vara tillgodosett.»

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: »1. beträffande utredning rn. m. om ändring i förköpslagen (1967: 868) i syfte att införa prisprövning genom markvärdenämnder


 


CU 1971:11                                                              9

att riksdagen med bifall till motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet an­fört,»

2. beträffande utredning om villkor för stadsplaneläggning av herr
Engström (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med »Inte heller» och slutar med »svårförenliga uttalanden» bort ha följande ly­delse:

»Ett ytterligare verksamt medel i kampen mot markspekulationen och för säkerställandet av en social bostadspolitik finner utskottet vara det i motionen nr 1160 framställda förslaget om att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas. Förslaget anknyter till tankegångar som formulerades redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. I detta häv­das såväl ståndpunkten om ett gradvist överförande av hyreshusen i samhäUets ägo som kommunaUsering av tomtmarken. Genomförandet av förslaget om att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas för­utsätter givetvis ett överförande tUl samhället av sådan mark som er­fordras för bostadsbebyggelse och annan samhällelig service såsom ga­tor, parker etc. Det innebär därmed att samhället skaffar sig större resurser för att säkerställa genomförandet av en socialt inriktad bostads­politik. En viktig del härav är bekämpandet av markspekulationen, som starkt kan bidra till att sänka boendekostnaderna. Utskottet förordar därför ett bifall till det i motionen nr 1160 ställda yrkandet i denna del.»

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: »4. beträffande  utredning  om  vUlkor  för  stadsplaneläggning att riksdagen med bifall till motionen nr 1160 såvitt nu är i fråga som sin mening ger Kungl. Maj:t tiU känna vad utskottet anfört,»

3. beträffande lagstiftning om skyldighet att sälja kommunägd mark
av herrar Turesson (m) och Adolfsson (m) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med »Civil­utskottet har» och slutar med »avsevärda tillämpningssvårigheter» bort ha följande lydelse:

»Statsmakternas tidigare ställningstaganden i fråga om markupplå­telser tUl enskilda innebär att avgörandet ytterst skall ligga i kommu­nens hand. Dessa ställningstaganden har uppenbart förutsatt att även enskilda kommuninvånares intresse att förvärva mark med äganderätt för egen bostad därvid tUlgodoses i rimlig utsträckning och i relation tiU efterfrågan. Som anförs i motionen kan det dock konstateras att detta intresse i vissa kommuner inte alls eller i alltför ringa utsträck­ning beaktas. Ett statsmakternas klargörande av de avsedda granderna kunde tänkas ske genom ett riksdagens uttalande enligt motionens syfte. De  faktiska förhållandena och vikten av att markutbudet medger en


 


CU 1971:11                                                             10

reell valfrihet meUan bostadsformerna talar dock för att detta ställnings­tagande görs i form av lagstiftning. Kungl. Maj:t bör enligt utskottets mening snarast utarbeta sådant förslag att föreläggas riksdagen.» dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: »5. beträffande   lagstiftning   om   skyldighet att sälja kommunägd mark  att  riksdagen  mied bifall till motionen nr 1148 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.»

N. O. Mauritzons Boktryclieri AB, Slockliolm 1971