Vägen till arbete

Arbetsmarknadspolitik, utbildning och arbetsmarknadsintegration

Bilaga 1–4 till Långtidsutredningen 2011

Stockholm 2010

SOU 2010:88

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm

Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Tryckt av Elanders Sverige AB

Stockholm 2010

ISBN 978-91-38-23484-6

ISSN 0375-250X

Förord

Långtidsutredningen 2011 utarbetas av en arbetsgrupp under Finansdepartementets strukturenhet. Utredningens fokus ligger denna gång på att analysera den svenska arbetsmarknadens funktionssätt med särskild tonvikt på åtgärder för att öka den varaktiga sysselsättningen och minska jämviktsarbetslösheten. I samband med utredningen genomförs ett antal specialstudier på uppdrag av utredningen. Dessa presenteras som självständiga bilagor till Långtidsutredningen. Syftet med bilagorna är dels att de ska bidra till att sprida ny forskning och bidra till debatt om angelägna ekonomiskpolitiska frågor, dels utgöra underlag för Långtidsutredningens huvudbetänkande.

Denna volym består av fyra bilagor. Bilagorna behandlar huvudsakligen övergången till sysselsättning för arbetslösa, unga och nyanlända utrikes födda.

Bilaga 1 sammanfattar kunskapsläget vad gäller arbetsmarknadseffekterna av aktiv arbetsmarknadspolitik. Bilagan är utarbetad vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). Författare är professor Anders Forslund och filosofie doktor Johan Vikström.

Bilaga 2 diskuterar den svenska ungdomsarbetslösheten och dess koppling till utformningen av den gymnasiala yrkesutbildningen. Bilagan är författad av filosofie doktor Lena Lindahl, ämnessakkunnig vid Finansdepartementet och forskare vid Institutet för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet.

Bilaga 3 analyserar genomströmningen i den svenska universitets- och högskoleutbildningen i ljuset av internationell utbildningsekonomisk forskning. Bilagan är författad av professor Roope Uusitalo vid Statens ekonomiska forskningscentral (VATT) i Helsingfors.

Bilaga 4 diskuterar situationen för nyanlända utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden och sammanfattar lärdomar om de åtgärder som syftar till att underlätta arbetsmarknadsinträdet för denna grupp. Bilagan är författad av filosofie doktor Stefan Eriksson, ämnes-

1

sakkunnig vid Finansdepartementet och biträdande lektor vid Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.

Arbetet med långtidsutredningen följs av en rådgivande grupp (Advisory Board) bestående av professorerna John Hassler (ordförande) vid Institutet för internationell ekonomi (IIES) på Stockholms universitet, Francis Kramarz vid Centre de Recherche en Économie et Statistique (CREST) i Paris, Per Krusell vid IIES, Fabrizio Zilibotti vid Zürich universitet och Gerard van den Berg vid Mannheims universitet.

Arbetet med Långtidsutredningen leds av docent Oskar Nordström Skans tillsammans med Stefan Eriksson, Lena Lindahl och professor Eva Mörk, samtliga verksamma vid Finansdepartementet. Särskilt tack riktas till Charlotte Nömmera och Katja Rehnberg för hjälp med redigering av manus.

Ansvaret för innehåll och bedömningar i Långtidsutredningens bilagor vilar helt på bilagornas författare.

Stockholm i november 2010

Oskar Nordström Skans

Ämnessakkunnig, projektledare Långtidsutredningen 2011

2

Innehåll

Bilaga 1 Arbetsmarknadspolitikens effekter på syssel-  
  sättning och arbetslöshet – en översikt Sid 7
Bilaga 2 Den gymnasiala yrkesutbildningen och  
  inträdet på arbetsmarknaden Sid 103
Bilaga 3 Vad förklarar svenska universitetsstudenters  
  höga examensålder? Sid 169
Bilaga 4 Utrikes födda på den svenska arbets-  
  marknaden Sid 243

5

Bilaga 1 till LU2011

Arbetsmarknadspolitikens effekter på sysselsättning och arbetslöshet – en översikt*

Anders Forslund

Johan Vikström

* Vi tackar John Hassler, Oskar Nordström Skans och Stefan Eriksson för användbara kommentarer.

7

Innehåll

1 Inledning................................................................... 13
2 Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken – en  
  översikt ..................................................................... 17
2.1 Arbetsmarknadsutbildning...................................................... 17
2.2 Subventionerad sysselsättning................................................. 18
2.3 Förmedlingsverksamhet .......................................................... 20
2.4 Allmänna garantier................................................................... 20
2.5 Den aktiva arbetsmarknadspolitikens omfattning................. 22
3 Arbetsmarknadspolitikens tänkbara effekter .................. 27
4 Arbetsmarknadsutbildning........................................... 31
4.1 Diskussion................................................................................ 33
5 Subventionerad anställning ......................................... 37
5.1 Ungdomsprogram.................................................................... 39
5.2 Diskussion................................................................................ 41
6 Förmedlingsverksamhet .............................................. 43
6.1 Internationell evidens .............................................................. 45
6.2 Diskussion................................................................................ 49

9

Innehåll Bilaga 1 till LU2011
7 Arbetsmarknadspolitikens allmänna jämviktseffekter...... 51
7.1 Arbetsmarknadspolitikens effekter på matchning ................. 51

7.2Arbetsmarknadspolitikens direkta

  undanträngningseffekter.......................................................... 52
7.3 Effekter på lönebildningen ...................................................... 54
7.4 Arbetsmarknadspolitiken och arbetskraftsdeltagandet ......... 55
7.5 Totaleffekter på arbetslösheten............................................... 55
7.6 Diskussion ................................................................................ 56
8 Obligatoriska program ................................................. 57
8.1 Internationell evidens............................................................... 59
8.2 Diskussion ................................................................................ 60
9 Statistisk profiling och targeting................................... 63
9.1 Diskussion ................................................................................ 64
10 Privata aktörer............................................................ 67
10.1 Empirisk evidens ...................................................................... 70
10.2 Diskussion ................................................................................ 71
11 Ska arbetsmarknadspolitiken göras  
  konjunkturberoende?................................................... 73
11.1 Empirisk evidens ...................................................................... 74
11.2 Diskussion ................................................................................ 75
12 Slutsatser och avslutande reflektioner........................... 77
12.1 Den nuvarande arbetsmarknadsutbildningen fungerar  
  bra.............................................................................................. 77
12.2 Subventionerade anställningar och  
  förmedlingsverksamhet är viktiga insatser.............................. 78
10    
Bilaga 1 till LU2011 Innehåll
12.3 Arbetsmarknadspolitiska program bör ibland användas  
  för att testa arbetsviljan ........................................................... 80
12.4 Vi vet fortfarande lite om vilka arbetslösa som gynnas av  
  vilka program och hur omfattande åtgärderna ska vara......... 80
12.5 Det finns en motsättning mellan en individanpassad  
  arbetsmarknadspolitik och omfattande garantier .................. 81
12.6 Det finns inga enkla vinster med att ha omfattande  
  inslag av kompletterande aktörer............................................ 82
12.7 Det behövs mer kunskap om hur  
  arbetsmarknadspolitiken ska anpassas till  
  konjunkturläget........................................................................ 83
12.8 Det finns fortfarande ett stort behov av nya studier ............. 84
12.9 Vi kan inte förvänta oss att reformer av den aktiva  
  arbetsmarknadspolitiken får avgörande effekter på  
  sysselsättningen........................................................................ 85
Referenser ........................................................................ 87
Effects of active labour market policies on employment and  
  unemployment – Summary.......................................... 95

11

1 Inledning

En aktiv arbetsmarknadspolitik är sedan länge en av grundbultarna i den svenska sysselsättningspolitiken och Arbetsförmedlingen (tidigare Ams) hanterar både en stor mängd arbetssökande och betydande belopp. Det finns alltså många goda skäl till att sammanställa vad vi vet om politikens effekter.

Kunskap om den aktuella arbetsmarknadspolitikens effekter kan hämtas från olika håll. Vissa program har länge varit en del av den svenska arbetsmarknadspolitiken, och handlar det om omfattande insatser som använts under en längre period finns det ofta utvärderingar (om än ibland relativt gamla) av programmet i fråga. Handlar det om program som i stor utsträckning liknar tidigare program (eller kombinationer av tidigare program) kan utvärderingar av dessa program ge en vägledning om de förväntade effekterna av en insats. Handlar det om fundamentalt nya typer av program eller om program som inte tidigare utvärderats kan man ibland gå till utvärderingar av liknande insatser i andra länder. Man måste dock alltid göra en noggrann bedömning av hur generaliserbara resultat som avser andra program eller andra länder är till den aktuella situationen. Detta är ingen trivial uppgift. Vilka slutsatser ska vi dra om den förväntade effekten av ett svenskt program om vi får veta att ett liknande program fungerat bra för fattiga, lågutbildade ensamstående mödrar i USA? Problemen med att generalisera resultat från denna grupp är att många i den gruppen har en social situation som är betydligt besvärligare än vad som är vanligt i Sverige

Calmfors m.fl. (2001, 2002, 2004) inventerade och sammanfattade resultaten i de studier av den svenska arbetsmarknadspolitikens effekter som var tillgängliga vid 2000-talets början. Det har nu gått ett antal år sedan dess, och det finns därför goda skäl att uppdatera detta arbete med de studier av svenska arbetsmarknadspolitik som tillkommit under de senaste åren. Dessutom var översikten i Calmfors m.fl. begränsad till studier av svensk arbetsmarknadspo-

13

Inledning Bilaga 1 till LU2011

litik. Detta är en begränsning, då det saknas svenska studier inom ett antal områden där det finns studier av andra länders arbetsmarknadspolitik som enligt resonemanget ovan ibland kan öka kunskapen om effekterna av den svenska politiken.

Syftet med den här översikten är att ge en uppdaterad bild av kunskapsläget när det gäller den svenska arbetsmarknadspolitikens effekter på sysselsättning och arbetslöshet. För att ge en bakgrund till denna diskussion beskriver kapitel 2 de program och insatser som använts under de senaste decennierna. Kapitlet ger också en översikt över omfattningen och utvecklingen av den svenska arbetsmarknadspolitiken. Kapitlet visar att inriktningen på den svenska politiken förändrats på en rad avgörande sätt sedan mitten på 1990-talet. Kapitel 3 ger därefter en allmän beskrivning av syftet med och tänkbara effekter av olika arbetsmarknadspolitiska program. Det visar att det är viktigt att ta hänsyn till att arbetsmarknadspolitiken kan tänkas ha många olika direkta och indirekta effekter på sysselsättning och arbetslöshet.

Kapitel 4–6 diskuterar i tur och ordning resultaten för arbetsmarknadsutbildning, subventionerad anställning och förstärkt förmedlingsverksamhet. Vår genomgång av dessa tre områden tar avstamp i huvudresultaten i de studier som behandlades i de tidigare översikterna av Calmfors m.fl. Dessa översikter kompletteras med resultaten i senare svenska studier. Syftet med denna komplettering är att redovisa vilka slutsatser från tidigare studier som verkar vara robusta och vilka som möjligen bör modifieras. En slutsats är att den svenska litteraturen på vissa områden är tämligen begränsad. Det gäller i synnerhet förstärkt förmedlingsverksamhet. På detta område redovisar vi därför också resultat från internationella studier.

Kapitel 7 redovisar evidensen när det gäller så kallade allmänna jämviktseffekter. Utgångspunkten är att många program inte bara påverkar dem som deltar i ett program. Genom effekter på lönebildning, anställningsmönster med mera har programmen också omfattande indirekta effekter på andra arbetslösa och individer i arbete. För att fånga hela effekten på sysselsättning och arbetslöshet är det centralt att ta hänsyn till sådana indirekta effekter.

Förutom dessa frågeställningar som också aktualiserades i Calmfors m.fl. har en rad nya frågeställningar tillkommit. Det handlar om nya insatser – och därmed potentiellt nya frågor – som aktualiserats i senare svenska utvärderingar. Det handlar också om frågeställningar av intresse för den svenska politiken som aktualise-

14

Bilaga 1 till LU2011 Inledning

rats av arbetsmarknadspolitiska insatser i andra länder. I Kapitlen 8–11 identifiera vi fyra stycken ”nya” frågeställningar. En naturlig följd av att det är relativt nya frågeställningar är att den svenska litteraturen är begränsad. Vi redovisar därför resultat från både svenska och internationella studier.

Kapitel 8 diskuterar effekterna av obligatoriska program. Ett obligatorium kan medföra att vissa individer reagerar på en anvisning till ett program och förändrar sitt beteende redan innan programmet startar. Antingen på grund at att man upplever programmet som betungande eller på grund av att man väldigt gärna vill delta i programmet. Kapitel 9 diskuterar så kallad profiling och targeting. Profiling innebär att man systematiskt försöker identifiera vilka som riskerar att bli långtidsarbetslösa och vilka som antas hitta ett jobb fort. Lyckas man med det kan man tidigt sätta in insatser för dem som riskerar att bli långtidsarbetslösa. Targeting innebär att man försöker att individanpassa åtgärderna som sätts in så att varje arbetslös får de åtgärder som passar bäst. Motsatsen till en sådan individanpassad arbetsmarknadspolitik är olika typer av garantier där alla arbetslösa går in i samma program vid samma tillfälle. Kapitel 10 redovisar vi vad vi ett om effekten av att använda kompletterande/privata aktörer i arbetsmarknadspolitiken. Kapitel 11 diskuterar om arbetsmarknadspolitiken ska göras konjunkturberoende, dvs. om arbetsmarknadspolitiken ska vara särskilt omfattande i ett speciellt konjunkturläge.

Slutligen sammanfattar vi och ger några avslutande reflektioner i Kapitel 12.

15

2Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken

– en översikt

Det är inte självklart vad man ska mena med aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi kommer att skilja mellan och diskutera i huvudsak tre typer av insatser: (1) arbetsmarknadsutbildning; (2) subventionerad sysselsättning; och (3) förmedlingsåtgärder. Vissa åtgärder kan ha flera inslag, men uppdelningen är ändå ändamålsenlig. Förutom dessa insatser ingår också så kallade ”garantier” som kombinerar olika typer av insatser, och rörlighetsstimulanser i den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

2.1Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildningen var länge främst yrkesinriktad men kom så småningom att innehålla också allt mer av kurser av mer förberedande slag. De tidigare är inriktade på specifika yrken, där de vanligaste är vård/omsorg, tillverkning/hantverk, maskinoperatör och transportutbildningar. De senare kurserna syftar inte till att förbereda deltagarna för jobb, utan ska i normalfallet vara en grund för vidare insatser, ofta (men absolut inte alltid) yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Utbildningen har även tagit andra former, t ex datortek och Swit (IT-utbildning i samarbete med näringslivet). Kurser inom arbetsmarknadsutbildningen har normalt varat knappt ett halvår, men avvikelser både uppåt och nedåt har förekommit. Ersättning till deltagarna har utgått med belopp motsvarande ersättning från a-kassa.

En viktig institutionell förändring var att arbetsmarknadsutbildning 1986 blev kvalifikationsgrundande för ny period med ersättning från a-kassan. Detta påverkade incitamenten för deltagande

17

Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken– en översikt Bilaga 1 till LU2011

och därmed sannolikt också de skattade effekterna av 1990-talets arbetsmarknadsutbildning. Vi återkommer till detta.

2.2Subventionerad sysselsättning

Det har under åren funnits en mängd olika former av subventionerad anställning. Den traditionella formen var under många år beredskapsarbete (tillfälliga offentliga arbeten), där ersättningen var avtalsenlig lön. Under 1990-talet kom de traditionella beredskapsarbetena att till stor del ersättas av ALU (arbetslivsutveckling), som innefattade aktiviteter ”som inte annars skulle ha kommit till stånd”. Syftet med denna inriktning var att försöka undvika att arbetsgivarna ersatte ”riktiga” anställningar med ALU anställningar. Ersättningen i ALU utgjordes av a-kassa.

Rekryterings- och anställningsstöd har utgjort andra program av mer anställningsliknande karaktär. I båda fallen har det handlat om subventioner till arbetsgivare som anställt arbetslösa (ofta långtidsarbetslösa) till avtalsenlig lön. Till samma kategori av program hör nystartsjobben som introducerades 2007. En viktig skillnad jämfört med tidigare former av subventionerade sysselsättning är att målgruppen för nystartsjobben utgörs av personer med långa sammanhängande perioder av både arbetslöshet och sjukskrivning (så kallat ”utanförskap”).

Till den subventionerade sysselsättningen kan man även hänföra starta eget-bidrag, som har lämnats till arbetslösa för att starta som egenföretagare efter prövning av arbetsförmedlingen. Ersättningen har motsvarat a-kassa under sex månader (med möjlighet till förlängning). Förmedlingen har dessutom ofta anordnat ”företagarorienterade” utbildningar för deltagarna.

Resursarbeten infördes i juli 1997 och innebar bidrag (motsvarande det belopp deltagaren skulle ha fått i arbetslöshetsersättning) till arbetsgivare för tillfällig anställning av arbetslösa (högst sex månader med möjlighet att förlänga till nio). Deltagaren skulle huvudsakligen arbeta men även delta i kompetenshöjande verksamhet och söka jobb. Lönen fick uppgå till högst 90 procent av dagpenninggrundande inkomst i a-kassan.

Utbildningsvikariat innebar ekonomiskt stöd i högst sex månader till arbetsgivare som bekostade utbildning för en anställd och som med anställningsstöd anställde en ersättare (med lön enligt

18

Bilaga 1 till LU2011 Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken– en översikt

kollektivavtal). Utbildningsvikariat var alltså både utbildning och en form av subventionerad sysselsättning.

Januari 2006 infördes ytterligare en typ av anställningsstöd, plusjobb. Plusjobb riktades till personer som varit arbetslösa under minst två år. Dessa personer kunde få anställning i form av plusjobb inom offentligt finansierad verksamhet. Arbetsuppgifterna kunde vara nya arbetsuppgifter som förbättrade den allmänna servicenivån, eller arbetsuppgifter som normalt inte skulle utföras eller som dragits in på grund av begränsade ekonomiska resurser. Plusjobbet skulle alltså medföra ett nettotillskott till arbetsgivare utan att tränga ut befintlig verksamhet. Plusjobben avskaffades i samband med det senaste regeringsskiftet.

En del program kan närmast karaktäriseras som praktik. Vi har valt att klassificera dessa program som subventionerad sysselsättning, men syftet har varit att de också ska ha ett utbildningsinnehåll. Till denna kategori hör ungdomsprogram av olika slag.

Det första ungdomsprogrammet var ungdomslag, som introducerades 1984. Det följdes av inskolningsplatser. Båda dessa program hade en begränsad omfattning. 1992 introducerades ungdomspraktik, som snabbt fick en stor omfattning. Programmet omfattade ungdomar under 25 år. Syftet var att ge ungdomarna yrkespraktik och arbetslivserfarenhet. Liksom med ALU fanns bestämda direktiv (ungdomspraktik fick inte ersätta normal rekrytering och var en sistahandsåtgärd) som syftade till att förhindra undanträngning. Ersättning lämnades i form av utbildningsbidrag under normalt sex månader. Kommunala ungdomsprogram (KUP), riktade till arbetslösa ungdomar mellan 18 och 20 år, infördes 1995 och innebar att kommunerna kunde välja att ta över ansvaret för ungdomar som inte genomgick gymnasieskola eller liknande. Förutsättningen var att kommunen och länsarbetsnämnden hade tecknat ett avtal där kommunens ansvar reglerades. Kommunen ersattes av staten för den verksamhet som bedrevs. För utom dessa ungdomsinsatser finns/fanns ungdomsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Vi återkommer till dessa i avsnitt 2.4.

Andra (tidigare) exempel på praktikprogram är akademiker- och invandrarpraktik, som haft samma principiella konstruktion som ungdomspraktik, fast andra målgrupper. Till praktikkategorin hör också arbetsplatsintroduktion (API), som i juli 1995 ersatte akademikerpraktik, invandrarpraktik och ungdomspraktik. 1999 ersattes ALU och API av ett praktikprogram som fick namnet arbetspraktik, ett program som fortfarande finns kvar under samma namn.

19

Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken– en översikt Bilaga 1 till LU2011

2.3Förmedlingsverksamhet

Förutom arbetsmarknadsutbildning och subventionerad anställning finns en rad verksamheter på arbetsförmedlingen som sker löpande istället för inom välavgränsade program. I första hand handlar det om klassisk förmedlingsverksamhet där den arbetslöse får rådgivning och vägledning av en förmedlare. Under denna kategori hamnar också en rad andra insatser, såsom intensifierad förmedling, jobbcoacher, kurser i att skriva CV, yrkesvägledning och slutligen workshops, seminarier och kurser om hur man effektivast söker efter ett nytt jobb. Dessa aktiviteter är en viktig del av arbetsförmedlingens verksamhet, som i vissa andra länder endast ges till vissa arbetslösa.

Under de senaste åren har en del av förmedlingstjänsterna upphandlats av privata aktörer. Den traditionella förmedlingsverksamheten har också kompletterats med s.k. jobbcoacher. Jobbcoacher har både anställts inom förmedlingen och upphandlats av privata tillhandahållare.

2.4Allmänna garantier

På senare tid har olika så kallade garantier blivit mer centrala i den svenska arbetsmarknadspolitiken. Garantier skiljer sig jämfört med övriga program på två viktiga punkter: (1) De kombinerar flera olika åtgärder, såsom utbildning, förstärkt förmedling och subventionerad anställning; (2) Alla arbetslösa (eller alla ungdomar) går in i garantin vid ett och samma tillfälle.

Garantiernas tidsålder började med att Ungdomsgarantin (f.d. utvecklingsgarantin) infördes år 1998. Syftet med åtgärden var att utveckla ungdomarnas kompetens så att deras möjligheter till arbete eller studier förbättras. Insatsen skulle bygga på en individuell handlingsplan och anpassas efter lokala förutsättningar och i samverkan med det lokala näringslivet. Ungdomsgarantin erbjöds ungdomar mellan 20 och 24 år. Förutsättningen var att kommun och länsarbetsnämnd hade tecknat avtal om att kommunen skulle erbjuda sådan åtgärd. Avtalet innebar att kommunen blev skyldig att erbjuda ungdomar som stod till arbetsmarknadens förfogande en aktiverande och utvecklande insats på heltid.1 Skyldigheten inträdde om annan sysselsättning inte kunnat erbjudas inom 90

1 Lag (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska program.

20

Bilaga 1 till LU2011 Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken– en översikt

dagar från att ungdomen anmält sig som arbetslös. Deltagarna anvisades plats i programmet av arbetsförmedlingen. Kommunen skulle erbjuda verksamhet inom tio dagar från att dess skyldighet inträdde. Insatsen fick vara i högst 12 månader. När det gäller de kommunala ungdomsprogrammen är relativt lite känt om vad de innehöll. Det lilla man vet tyder på att innehållet varierade högst påtagligt från kommun till kommun. De kommunala ungdomsprogrammen avskaffades december 2007 och ersattes då av jobbgarantin för ungdomar2. Den nya jobbgarantin skiljer sig från de tidigare ungdomsprogrammen i vissa avseenden. För det första är Arbetsförmedlingen och inte kommunerna huvudman. För det andra är innehållet mer strukturerat och innebär inledningsvis en ökad inriktning på stöd och uppföljning av jobbsökande. Dessutom sker en snabbare avtrappning av ersättningen för dem som har ersättning från a-kassan.

En annan viktig reform var införandet av aktivitetsgarantin år 2000. Denna åtgärd riktades till dem som var eller riskerade att bli långtidsinskrivna vid förmedlingen eller som hotades av utförsäkring från a-kassan. I praktiken gick deltagarna in i garantin efter en eller två perioder med ersättning från a-kassan (dvs. efter 14 eller 28 månader). De som omfattades av aktivitetsgarantin skulle delta i någon heltidsaktivitet tills dess att de fann ett arbete eller började studera. Ersättningen till deltagarna motsvarade ersättningen från a-kassan. Denna reform genomfördes i samband med att den tidigare möjligheten att återkvalificera sig för a-kassa genom deltagande i en Ams-åtgärd avskaffades. Aktivitetsgarantin ersattes i juli 2007 av jobb- och utvecklingsgarantin (JOG). En viktig skillnad mellan aktivitetsgarantin och JOG är att ersättningen till deltagarna i JOG är lägre än i a-kassan – högst 65 % av tidigare inkomst. Tidsgränsen för inträde är också preciserad till att infalla efter en period med ersättning från a-kassan. Eftersom eventuella dagar i arbetsmarknadspolitiskt program som infaller under en pågående period med ersättning från a-kassan räknas av från det totala antalet dagar med a-kassa innebär regeländringarna sammantaget att inträdet i JOG ligger tidigare under en pågående arbetslöshetsperiod än vad som var fallet i aktivitetsgarantin.

2 Namnet är intressant med tanke på att en av de saker man inte kan garantera inom programmet är jobb.

21

Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken– en översikt Bilaga 1 till LU2011

2.5Den aktiva arbetsmarknadspolitikens omfattning

Det finns en lång tradition av aktiv arbetsmarknadspolitik i Sverige. Figur 1 ger en tydlig bild av hur den aktiva arbetsmarknadspolitiken i Sverige har förändrats. Under 1960- (inte i figuren) och 1970- talen ökade deltagandet i utbildningsprogram och subventionerad anställning stadigt. Under 1980-talet och inledningen av 1990-talet hade antalet deltagare i subventionerad anställning och praktikprogram ett klart kontracykliskt mönster. I slutet av 1980-talet med ett överhettat konjunkturläge var antalet deltagare sålunda litet för att sedan explodera under krisen i början på 1990-talet. Utbildningsprogrammen har, förutom en kraftig ökning i början av den ekonomiska krisen på 1990-talet, inte haft ett lika uttalat kontracykliskt mönster. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet minskade antalet deltagare i de flesta programmen successivt. Speciellt tydligt var detta för utbildningsprogrammen som domineras av arbetsmarknadsutbildning.

Figur 1: Deltagare i olika typer av arbetsmarknadspolitiska program 1976–2009. Andelar av arbetskraften i procent.

3.0          
2.5   Subv. sysselsättning  
         
2.0          
    Utbildning      
1.5          
1.0          
0.5          
  Praktik        
0.0          
1980 1985 1990 1995 2000 2005
Källa: Arbetsförmedlingens Händel-databas och SCB, Arbetskraftsundersökningar.    

Den tydliga minskningen av antalet deltagare under slutet av 1990- talet och 2000-talet framgår ännu tydligare i Figur 2. Figuren är baserad på arbetsförmedlingens databas Händel och visar antalet

22

Bilaga 1 till LU2011 Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken– en översikt

deltagare som var inskrivna i olika program den 15:e varje månad. I detta fall har vi valt att slå samman praktik och olika typer av subventionerad anställning, eftersom det i praktiken ofta är svårt att särskilja dem. De tendenser vi såg i Figur 1 är här ännu mer uttalade. Arbetsmarknadsutbildningen har också på senare år fortsatt att minska i omfattning. Subventionerad anställning och praktik fick en tillfällig uppgång kring 2006 i samband med införandet av plusjobben men har därefter fortsatt att minska i omfattning, trots att nystartsjobben introducerats. I början av 1990-talet var ungdomspraktiken mycket omfattande, vilket förklarar den stora omfattningen för ungdomsprogrammen under denna period. Tar man hänsyn till att antalet deltagare är olika under olika delar av året så har ungdomsinsatserna därefter hållits på en relativt konstant nivå. En viss nedgång märks under 2007, vilket förklaras av att de kommunala ungdomsprogrammen och den tidigare ungdomsgarantin avvecklades, samtidigt som jobbgarantin för ungdomar ännu inte tagit fart. Den kraftiga ökning av kategorin ”praktik” under det sista året beror på att Jobbgarantin för ungdomar och Jobb- och utvecklingsgarantin faller i denna kategori.

23

Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken– en översikt Bilaga 1 till LU2011

Figur 2: Antalet deltagare i olika typer av arbetsmarknadspolitiska program 1992–2008

Källa: Arbetsförmedlingens Händel-databas.

Not: Kategorin ”Praktik” inkluderar subventionerad sysselsättning i denna figur.

I Figur 2 syns också de så kallade garantiernas tillkomst. Det handlar om aktivitetsgarantin som senare ersattes av jobb- och utvecklingsgarantin. Som synes har insatser av detta slag med tiden kommit att bli en alltmer dominerande del av den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken. I mitten av 2008 var sålunda Jobb- och utvecklingsgarantin den mest omfattande åtgärden räknat i antalet deltagare. Det är också den enda typen av insats som har ökat under senare år. Tendensen att en allt större del av deltagarna i arbetsmarknadspolitiska program deltar inom ramen för en garantiåtgärd skulle bli ännu mer uttalad om vi inkluderade deltagarna i Ungdomsgarantin och Jobbgarantin för ungdomar. Den senare är nu den helt dominerande typen av insats för ungdomar.

Det är också intressant att jämföra omfattningen av den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken med hur det ser ut i andra länder. I Figur 3 beskriver vi hur utgifterna för den aktiva arbetsmarknads-

24

Bilaga 1 till LU2011 Den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken– en översikt

politiken som andel av totala BNP har utvecklats i Sverige och i OECD i genomsnitt. I aktiv politik räknas här de olika programmen och arbetsförmedlingens verksamhet men inte ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Återigen ser vi att den aktiva arbetsmarknadspolitiken i Sverige har minskat i betydelse under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Ett liknande mönster finns också i genomsnitt för de övriga OECD länderna, men minskningen är inte lika stor som i Sverige.

Figur 3: Utgifter på aktiv arbetsmarknadspolitik (inkl arbetsförmedling) i Sverige och OECD 1998–2007. Andel av BNP, procent.

  3                  
  2.5                  
  2                  
Procent 1.5                 Sverige
                OECD
                 
                   
  1                  
  0.5                  
  0                  
  1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007
            År        

Källa: OECD.

25

3Arbetsmarknadspolitikens tänkbara effekter

Som en bakgrund till genomgången av arbetsmarknadspolitikens effekter diskuterar vi nu vilka typer av problem som arbetsmarknadspolitiska insatser avses lösa samt de effekter olika typer av insatser kan förväntas ha. En första observation är att det knappast funnits en klar hierarki av mål som gällt för arbetsmarknadspolitiken sedan tillkomsten av Ams under det sena 1940-talet. På ett allmänt plan har naturligtvis arbetsmarknadspolitiken haft som viktigaste mål att bidra till varaktigt högre sysselsättning och lägre arbetslöshet. Det är emellertid också klart att dessa mål kan uppfyllas på olika sätt, och mekanismerna är inte desamma för alla insatser. Dessutom skiljer sig de arbetssökandes utmaningar åt, exempelvis i vilken utsträckning de hindras av bristande utbildning och erfarenhet, låg produktivitet eller liten erfarenhet av att söka jobb. Eftersom insatserna varierar i hur väl de kan hantera dessa specifika problem återkommer vi till diskussioner om detta när vi diskuterar respektive program. I det här stycket ger vi istället några allmänna reflektioner om arbetsmarknadspolitikens tänkbara effekter.

En viktig observation är att programmen kommer att ha effekter för de berörda individerna (deltagarna), men i normalfallet även för andra än deltagarna. Ekonomer kallar sådana effekter för allmänna jämviktseffekter. Exempelvis skulle en subventionerad anställning kunna tränga undan en ordinarie icke subventionerad anställning. Sådan undanträngning innebär att arbetsgivare väljer att anställa den subventionerade programdeltagaren i stället för att anställa någon annan utan subvention. I detta fall har programmet ingen direkt effekt på sysselsättningen (eller arbetslösheten), utan kommer istället att omfördela sysselsättningen till förmån för programdeltagarna. Vi diskuterar direkt undanträngning mer utförligt i Avsnitt 7.2.

27

Arbetsmarknadspolitikens tänkbara effekter Bilaga 1 LU2011

Förutom direkta undanträngningseffekter kan allmänna jämviktseffekter uppstå på många olika sätt, exempelvis genom att en viss insats påverkar lönebildningen. Exempelvis skulle en ambitiös arbetsmarknadspolitik kunna leda till att fackliga organisationer formulerar högre lönekrav, eftersom medlemmarna inte drabbas lika hårt av arbetslöshet om de blir hjälpta av ambitiösa och högkvalitativa arbetsmarknadspolitiska program. Samtidigt kan sådana program, om de bidrar till hårdare konkurrens om de befintliga jobben, också bidra till lönemoderation. Sammantaget måste man, för att få en fullständig bild av arbetsmarknadspolitikens effekter, studera såväl effekter för de berörda individerna som effekter för andra än deltagarna.

Ytterligare en observation är att samtliga typer av arbetsmarknadspolitiska program kan användas för att lösa problem med överutnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen genom att anvisningar till program kan vara ett sätt att testa den arbetslöses vilja att stå till arbetsmarknadens förfogande i arbetsmarknadslägen med mindre möjligheter att anvisa arbetslösa arbeten. Genom att programmen ”konfiskerar” den arbetslöses tid, så kan såväl en anvisning till ett program som förväntan om att en anvisning komma att inträffa påverka den arbetslöses sökaktivitet. När (eller om) programmen används i detta syfte är det inte i första hand den eventuella ”behandlingseffekten” av deltagandet man är ute efter. Därför är det inte givet att alla typer av program är lämpliga om man endast är ute efter att testa den arbetslöses arbetsvilja – det är exempelvis inte uppenbart att den dyra arbetsmarknadsutbildningen är ett lämpligt redskap för detta ändamål.

När det gäller effekterna för deltagarna i olika arbetsmarknadspolitiska program är dessa potentiellt av olika karaktär. Vi kan typiskt tänka oss att vi först kan ha en s.k. annonseringseffekt. Annonseringseffekter uppkommer som ett resultat av att förväntan om en anvisning till ett framtida programdeltagande kan påverka den arbetslöses beteende redan innan den förväntade anvisningen med konsekvenser exempelvis för flödet till jobb innan den förväntade programstarten. Annonseringseffekten kan gå åt vilket håll som helst, beroende på om den arbetslöse vill undvika eller om hon tror sig ha nytta av programdeltagandet. Under programdeltagandet förväntar vi oss en inlåsningseffekt eftersom deltagarna i mindre utsträckning söker jobb än om de är öppet arbetslösa. Ett undantag från detta är naturligtvis program som innebär ökat jobbsökande. Slutligen kan programmen ha en behandlingseffekt om de påverkar

28

Bilaga 1 LU2011 Arbetsmarknadspolitikens tänkbara effekter

den framtida arbetsmarknadssituationen för deltagaren genom att påverka exempelvis chansen att få och behålla ett jobb eller produktivitet och lön i framtida anställningar.3

3 Tidigare tillkom en ytterligare effekt genom att deltagande i åtgärder påverkade möjligheten att få arbetslöshetsersättning framöver.

29

4 Arbetsmarknadsutbildning

Den grundläggande tanken med arbetsmarknadsutbildning är att utbildningen ska ge den arbetslöse nya färdigheter som efterfrågas på arbetsmarknaden. Utbildningarna är i normalfallet ganska korta (normalt högst sex månader), så den huvudsakliga effekten bör rimligen komma via en förbättrad matchning snarare än via en påtagligt större ”humankapital”. Om detta resonemang är riktigt borde vi se effekter på yrkesmässig rörlighet och på flödet till jobb och inte i någon större utsträckning på löner. Trots ett relativt stort antal studier av arbetsmarknadsutbildningen finns det tyvärr inga studier av arbetsmarknadspolitikens effekter på den yrkesmässiga rörligheten, utan studierna avser i allmänhet effekter på sysselsättning eller inkomster.

Resultaten i de studier som diskuterades av Calmfors m.fl. var varierande, men ett intressant mönster var att effekterna av arbetsmarknadsutbildningen skiljde sig åt beroende på om studierna avsåg 1980- eller 1990-talet. Studier av det tidiga 1980-talets arbetsmarknadsutbildning fann positiva effekter på deltagarnas sysselsättning eller inkomster. Studier av arbetsmarknadsutbildning från 1989 och framåt fann däremot i allmänhet insignifikanta eller negativa effekter. Ett antal utvärderingar av 1990-talets arbetsmarknadsutbildning har publicerats senare än de studier som redovisades i Calmfors m fl.4 Huvudintrycket – att arbetsmarknadsutbildningen uppvisade nedslående resultat – står sig, även om resultaten delvis är blandade.

Det har gjorts tre utvärderingar av arbetsmarknadsutbildningen under 2000-talet; de Luna m.fl. (2008) samt två tillkomna vid AF (Okeke, 2005; Arbetsförmedlingen, 2009).5 de Luna m.fl (2007)

4Se exempelvis Fredriksson & Johansson (2003), Stenberg (2003), Stenberg & Westerlund (2004), Andrén & Andrén (2004), Andrén & Gustafsson (2004), Stenberg (2005), Axelsson & Westerlund (2005) och Johansson (2006).

5Forslund & Nordström Skans (2006) jämförde arbetsmarknadsutbildning för ungdomar i åldern 20–24 år under perioden 1999–2003 med praktikprogram för samma grupp och fann

31

Arbetsmarknadsutbildning Bilaga 1 LU2011

fann att den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen hade betydande positiva effekter för deltagare som gick in i programmet 2002–04: den förväntade tiden till arbete förkortades med drygt 20 %. Denna slutsats gällde i stort sett oavsett grupp av deltagare och kursinriktning. Detta resultat kan naturligtvis återspegla att nya betingelser och ny implementering av politiken har medfört bättre resultat än under 1990-talet. Vi återkommer till detta i diskussionen nedan. En annan viktig förklaring är emellertid att tidigare studier i stor utsträckning sannolikt inte bara skattat effekten av yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, utan de har avsett både förberedande och yrkesinriktad utbildning. När de Luna m.fl. (2008) skattade effekterna på den förväntade tiden till arbete av den samlade arbetsmarknadsutbildningen reducerades effekten från drygt 20 % till under 5 %.

Okeke studerade effekterna av att avsluta yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning under andra kvartalet 2003. Resultaten tyder på att programmet hade en positiv effekt på deltagarnas övergång till sysselsättning (inklusive anställningar med anställningsstöd). Okeke fann positiva effekter även med mått på sysselsättning som exkluderade anställningsstöd samt i skattningar som inte undersökte avslutad utan påbörjad arbetsmarknadsutbildning. Arbetsförmedlingen (2009) skattade effekterna för perioden 1993–2008 och fann positiva effekter under hela perioden. Effekterna var dock enligt denna studie avsevärt bättre under de senare åren (med undantag för perioden 2007–) än under början av den studerade perioden.

de Luna m.fl. (2008) skattade även separata effekter för olika grupper av såväl deltagare som kurstyper. De fann inga betydande könsskillnader, i viss utsträckning beroende på vilka utfall som studerades. De fann vidare en viss tendens till sämre resultat för deltagare yngre än 25 år. Lågutbildade med högst grundskola fick bättre resultat än personer med högre utbildning och utomnordiska invandrare drog större nytta av arbetsmarknadsutbildningen än deltagare från Sverige eller övriga Norden. de Luna m.fl. (2008) undersökte också effekter av kurser med olika inriktningar och fann bl.a. att utbildningar inom transport och maskinoperatörsyrken, men även vårdutbildningar hade särkilt goda effekter.

blandade resultat. Resultaten ger ett visst stöd för att arbetsmarknadsutbildningen har bättre effekter på längre än på kortare sikt. Resultaten säger dock ingenting om effekterna av arbetsmarknadsutbildning jämfört med att inte delta i något program.

32

Bilaga 1 LU2011 Arbetsmarknadsutbildning

Det är svårt att säga något meningsfullt om vilken roll utbildningens längd spelar för effekten. Detta beror på minst två förhållanden. För det första skulle man behöva kurser som i alla avseenden utom kurslängd var identiska. Detta villkor är med största sannolikhet mycket sällan uppfyllt. För det andra skulle man behöva information om hur långa kurserna avses vara. Den informationen är inte lätt tillgänglig; det man vet är i normalfallet istället hur länge olika deltagare varit inskrivna i de kurser de deltagit i.

4.1Diskussion

De redovisade studierna pekar således på att effekterna av arbetsmarknadsutbildning var betydligt sämre under 1990-talet. Om detta verkligen återspeglar politikens effekter, vad kan det då bero på? Calmfors m.fl. redovisade ett antal möjliga förklaringar. En första förklaring är skillnaden i arbetsmarknadsläge: Sannolikt är det enklare att organisera arbetsmarknadsutbildningen när det finns gott om lediga jobb att utbilda för; det måste finnas identifierbara flaskhalsar och bristyrken att utbilda för, speciellt med tanke på att utbildningarna är relativt korta och därmed framförallt är lämpade för att tillgodose ganska precisa behov. Speciellt det tidiga 1990- talets arbetsmarknad var avsevärt svagare än det tidiga 1980-talets, och det bör därmed ha varit svårare att veta vad man skulle utbilda för. En andra möjlighet är att de stora volymerna och den snabba volymökningen under 90-talets första halva medförde att utbildningens kvalitet blev lägre. Slutligen berättigade deltagande i arbetsmarknadsutbildning under 1990-talet, till skillnad mot under (större delen av) 1980-talet, till en ny period med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Detta kan ha inneburit att deltagarna i större utsträckning än tidigare motiverades av annat än att skaffa sig färdigheter för att få ett jobb.

Sedan 1990-talet har arbetsmarknadsutbildningen och a-kassan reformerats i viktiga avseenden. För det första infördes det s k 70- procentsmålet år 1999. Målet innebar att 70 procent av dem som genomgick yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning skulle ha ett arbete inom 90 dagar efter avslutad utbildning. Detta kan ha påverkat såväl selektionen in i programmet som förmedlingsverksamheten efter avslutat program. När det gäller selektionen är det rimligt att tro att man försökt identifiera de personer som med stor sannolikhet skulle kunna vara i arbete inom den stipulerade tiden

33

Arbetsmarknadsutbildning Bilaga 1 LU2011

(vilket inte behöver vara de personer för vilka behandlingen skulle ha störst effekt). Det är också sannolikt att man blivit mer selektiv i vilka utbildningar som ges. Detta skulle kunna förväntas bidra till en bättre behandlingseffekt. I den mån de som avslutat en yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning också fått ta del av mer förmedlingsresurser som en konsekvens av 70-procentsmålet borde detta ha bidragit till ett snabbare utflöde till jobb. Denna effekt är dock knappast att betrakta som en behandlingseffekt av utbildningen.

För det andra försvann möjligheten att via arbetsmarknadsutbildning (eller andra arbetsmarknadspolitiska program) återkvalificera sig för en ny period med a-kassa under år 2001 när regelverket i a-kassan förändrades och aktivitetsgarantin hade införts. Med ledning av resonemanget ovan bör de förbättrade incitamenten för deltagarna att förvärva färdigheter ha haft en positiv effekt på effekterna av arbetsmarknadsutbildningen.

För det tredje har arbetsmarknadsläget, även om vi har upplevt lågkonjunkturer, inte varit lika dåligt som under framför allt 1990- talets första hälft. Detta bör ha gjort det lättare att veta vad man ska utbilda för och därmed bidragit till bättre effekter.6

Den kunskap om arbetsmarknadsutbildningens effekter som tillkommit efter översikten i Calmfors m.fl. tyder således på att tidigare studier sannolikt givit en alltför mörk bild av arbetsmarknadsutbildningens effekter samt att en kombination av ett nytt regelverk, mindre volymer och ett bättre konjunkturläge tycks ha bidragit till bättre effekter. Resultaten i de Luna m.fl. (2008) tyder också på att ”svaga grupper” (lågutbildade och utomnordiska invandrare) är de som drar störst nytta av arbetsmarknadsutbildningen. Det är dock inte en nödvändig slutsats att den nya kunska-

6 Det finns också ett antal andra tänkbara förklaringar till de nedslående skattade effekterna av arbetsmarknadsutbildningen under 1990-talet. En del av dem diskuteras på andra ställen i detta avsnitt. 1) Skillnader i matchningsmetoder; tidigare studier hanterade inte problematiken med dynamisk selektion in i programmet (Fredriksson och Johansson, 2009). 2) Tidigare studier gjorde sannolikt endast i undantagsfall skillnad mellan förberedande och yrkesinrikta arbetsmarknadsutbildning. 3) Om matchningen inte fungerar kan selektionen på icke observerade egenskaper skilja sig. Exempelvis kan selektionen under 1990-talet på icke observerade egenskaper ha varit mer negativ.

34

Bilaga 1 LU2011 Arbetsmarknadsutbildning

pen kan tas som intäkt för en obetingad omallokering av resurser till arbetsmarknadsutbildningen – insatsen är den i särklass dyraste av alla arbetsmarknadspolitiska program och en möjlig delförklaring till de mer positiva resultaten under det tidiga 2000-talet kan mycket väl vara att volymerna skalats ner.

35

5 Subventionerad anställning

De subventionerade anställningarna består av olika typer av anställningsstöd och praktikinsatser. Tanken med anställningsstöden är att de ska underlätta övergången till ordinarie jobb för långtidsarbetslösa. Denna övergång tar normalt längre tid för en långtidsarbetslös än för en person med kortare arbetslöshet. Detta kan ha flera förklaringar. En möjlighet är att långtidsarbetslösa av arbetsgivare uppfattas som mer lågproduktiva än andra personer med samma observerade egenskaper. Anställningsstödet är då en subvention till arbetsgivaren för den risk han tar när han anställer en långtidsarbetslös. Om den långtidsarbetslöse faktiskt är lågproduktiv kan detta i sin tur antingen hänga samman med en permanent lägre produktivitet eller med att arbetslösheten i sig har en negativ inverkan på personens förmåga att sköta ett jobb. Om det senare är fallet är anställningsstödet, som innebär en temporär lönesubvention, en rimlig åtgärd – under subventionsperioden kan den anställde åter förvärva de färdigheter som gått förlorade under arbetslöshetsperioden. Om den lägre arbetsförmågan istället är mer permanent, så kan sannolikt en tillfällig subvention inte lösa problemet. Eftersom anställningsstöden i första hand är avsedda för grupper som står långt från arbetsmarknaden bör de rimligen i första hand ses som ett sätt att omfördela bördorna av arbetslöshet och inte som medel att i någon större utsträckning påverka nettosysselsättningen. Därför är undanträngningseffekter (se Avsnitt 7.2) ett mindre problem om programmen faktiskt riktas till personer långt ifrån arbetsmarknaden.

När det gäller praktikprogram innehåller de element både av anställningar och av utbildning. Den viktigaste skillnaden mellan praktik och subventionerad anställning (om vi undantar utbildningsaspekten) är att deltagarna i praktikprogram förutsätts utföra uppgifter som (åtminstone i viss utsträckning) ligger vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter. Detta kan förväntas innebära mindre

37

Subventionerad anställning Bilaga 1 LU2011

möjligheter att visa för en arbetsgivare att man klarar av att sköta ett arbete och dessutom mindre möjligheter att förvärva relevanta färdigheter. Samtidigt innebär naturligtvis konstruktionen att riskerna för undanträngning bör vara mindre än för subventionerade jobb. Behovet av att rikta praktikprogram till arbetslösa med en extra svag ställning på arbetsmarknaden är därför betydligt mindre.

Det finns betydligt färre studier per program av de olika formerna av subventionerade arbeten än av arbetsmarknadsutbildningen. Resultaten är också mycket varierande och osäkerheten stor. De flesta av studierna har studerat effekter på flöden till jobb. Detta är ett relevant utfall att studera, eftersom vi förväntar oss att eventuella effekter framför allt bör avse chansen att lämna arbetslöshet för ett arbete.

Calmfors m.fl. fann dock ett mönster som återkom i flera av studierna (se exempelvis Sianesi, 2004), nämligen att effekterna var bäst för de program som mest liknar ordinarie anställningar (starta eget-bidrag, rekryteringsstöd, anställningsstöd) och en tendens att effekterna var sämre ju längre från ett normalt arbete programmet var. Det tycktes också som att effekten av att delta i ett program snarare än att fortsätta söka jobb som öppet arbetslös var positiv för några av de program som mest liknar ordinarie arbeten, dvs. anställningsstöd och starta eget-bidrag.7 Detta betyder att jobbsökande enligt genomgången i Calmfors m.fl. var effektivare än programdeltagande för den stora majoriteten av program.

När det gäller senare undersökningar studerade Forslund m.fl. (2004) deltagare i anställningsstöd. De fann att stöden påskyndade deltagarnas övergång till osubventionerade arbeten. Effekten innebar att den förväntade tiden till arbete minskade med ungefär 8 % eller 8 månader med en uppföljningshorisont på 3 år.

Vi vet inte med säkerhet om anställningsstödet i första hand fungerar som en subvention för den risk arbetsgivaren tar genom att anställa en långtidsarbetslös eller som en subvention för den långtidsarbetslöses kompetensuppbyggnad på arbetet. Forslund m.fl. (2004) visade emellertid att en betydande del av anställningsstödets positiva effekt härrör från ett stort flöde från program till arbete just när subventionen tar slut. Detta tyder på att en betydande del av effekten uppkom genom att den subventionerade anställningen övergick i en ordinarie anställning.8 Detta mönster

7Forslund, Johansson & Lindqvist (2004) fann exempelvis förhållandevis stora positiva effekter av allmänt anställningsstöd på flödet från arbetslöshet till arbete.

8Forslund m.fl. (2004).

38

Bilaga 1 LU2011 Subventionerad anställning

skulle vi inte se om anställningsstöden i stor utsträckning subventionerade anställningar av personer med en permanent lägre arbetsförmåga. I den mån en betydande del av dem som står utanför arbetsmarknaden gör det av detta skäl krävs antingen löneanpassningar eller mer permanenta subventioner som förvärvsavdrag eller andra former av skattereduktioner.

Lindqvist m.fl. (2005) studerade arbetsmarknadseffekterna av det s.k. friårsprogrammet. Friåret innebar att en anställd fick ledigt från sitt arbete i 3–12 månader samtidigt som en arbetslös anställdes som vikarie för den friårsledige. Författarna fann med matchningsmetoder att vikariatet medförde signifikant färre dagar i arbetslöshet. Detta resultat är konsistent med resultaten för anställningsstöd i Forslund m.fl. (2004). Det faktum att ledigheten för den friårsledige varierade mellan 3 och 12 månader gjorde det också möjligt att studera betydelsen av hur långvarigt ”anställningsstöd” den arbetslöse vikarien fick. Författarna fann inga signifikanta effekter av vikariatets längd på arbetslöshet, sysselsättning eller löner. De fann emellertid att längre vikariat ökade sannolikheten att få en fast anställning hos samma arbetsgivare. Dessa resultat är, så vitt vi vet, de enda som direkt säger något substantiellt om hur programeffekterna beror på programmets längd. Förhoppningsvis kan kommande utvärderingar av nystartsjobben fylla ut denna kunskapslucka något.

Det finns inte många studier som behandlat frågan om subventionerad sysselsättning har olika effekter för olika grupper av deltagare. Carling & Gustafsson (1999) jämförde starta eget-bidrag med rekryteringsstöd och fann en positiv effekt av det förra programmet. Denna effekt drevs av deltagare med svenskt medborgarskap; effekterna för utomeuropeiska medborgare var inte signifikanta. Carling & Richardson (2004) jämförde effekterna av 8 olika svenska arbetsmarknadspolitiska program. Ett resultat i denna studie var att programmens relativa effektivitet inte varierade över olika demografiska grupper eller över utbildningsnivån hos deltagarna.

5.1Ungdomsprogram

Resultaten för ungdomar varierar enligt de studier som Calmfors m.fl. gick igenom. Flera tidiga studier av 1980-talets erfarenheter fann positiva individeffekter. Men dessa resultat baserades på små

39

Subventionerad anställning Bilaga 1 LU2011

datamaterial som inte självklart kan generaliseras till alla unga arbetslösa. För 1990-talet finns det två studier. Larsson (2003) fann att de ungdomar som deltog i arbetsmarknadsutbildning eller ungdomspraktik under 1990-talets första år fick både lägre inkomst, lägre sannolikhet att befinna sig i arbete och lägre sannolikhet att övergå till studier i det reguljära utbildningsväsendet än öppet arbetslösa ungdomar. Det är inte klarlagt vad dessa resultat beror på, men det faktum att en annan studie av effekten av att delta i arbetsmarknadsutbildning under samma period, för en äldre population, inte fann motsvarande negativa effekter tyder på att resultaten för ungdomarna kan bero på deltagarna snarare än programmen. Carling & Larsson (2005) studerade utvecklingsgarantin (senare kallad ungdomsgarantin) och fann ingen effekt på flödet från arbetslöshet till arbete. Denna nolleffekt var summan av två motverkande effekter: ett snabbare flöde till arbete före programstart och en inlåsningseffekt av att faktiskt delta i programmet.

Den senaste studien av ungdomsprogram, Forslund & Nordström Skans (2006), fann i vissa avseenden likartade effekter som Carling & Larsson; det faktum att sannolikheten att gå in i program efter omkring 100 dagar var mycket stor för 24-åringar men inte för 25- åringar tycktes vara förknippad med fler övergångar till jobb bland 24-åringarna innan programmen började.9 Detta tyder på att 24- åringar sökte arbete mer intensivt än 25-åringar under de första hundra dagarna av en arbetslöshetsperiod, antingen på grund av mer assistans/kontroll från förmedlingen eller på grund av att de vill undvika att gå in i program efter 100 dagar. Vidare resultat i Forslund & Nordström Skans (2006) visade att 19-åringar hittade jobb i mindre utsträckning än 20-åringar, vilket kan ha återspeglat att 19-åringar gick in i program för tidigt (redan innan 100 dagar). Samma studie visade också att arbetsförmedlingens program (AMU och arbetspraktik) ledde till jobb i större utsträckning än det kommunala programmet Ungdomsgarantin om man jämför ungdomar med likartade förutsättningar. Arbetspraktik tycktes leda till jobb i större utsträckning än AMU åtminstone på kort sikt. På längre sikt (två år) medförde dock utbildning högre sysselsättning och inkomster.

Forslund & Nordström Skans (2006) redovisade också separata effekter uppdelade på kön, huruvida man var svenskfödd eller inte, om man var berättigad till a-kassa eller inte samt efter utbildnings-

9 Jämförelserna är gjorda för personer födda samma år, men olika delar av året, för att minska risken att ålderseffekter påverkar resultaten.

40

Bilaga 1 LU2011 Subventionerad anställning

nivå. Författarna fann en del skillnader i punktskattningar, men dessa var små; skattningarna hade oftast samma tecken och skillnaderna var sällan statistiskt signifikanta.

5.2Diskussion

Sammantaget kvarstår slutsatsen från Calmfors m.fl. att effekterna är mest positiva för de program som mest liknar ordinarie anställningar (starta eget-bidrag, rekryteringsstöd, anställningsstöd) och en tendens att effekterna var sämre ju längre från ett normalt arbete programmet var. Resultaten i Forslund m.fl. (2004) tyder dessutom på att just anställningsstöd faktiskt hjälpt deltagarna att få osubventionerade arbeten i framtiden.

När det gäller ungdomsprogram bör den nästan entydigt negativa bilden från genomgången i Calmfors m.fl. möjligen modifieras och kompletteras. Olika ”garantiprogram” för ungdomar kan tänkas ha haft positiva annonseringseffekter som påskyndat flödet till jobb tidigt i pågående arbetslöshetsperioder. Dessa effekter har emellertid inte varit stora. Vidare tyder resultaten i Forslund & Nordström Skans (2006) på att den statliga arbetsmarknadspolitiken fungerade bättre än kommunala insatser för unga.

Det lilla (nästan obefintliga) vi vet om heterogena effekter av olika arbetsmarknadspolitiska insatser ger inget stöd för att reservera vissa typer av åtgärder för speciella grupper av arbetslösa. Den enda studie som gjort ett seriöst försök att studera frågan kom fram till att rangordningen mellan olika insatser var robust över många typer av potentiella deltagare.

41

6 Förmedlingsverksamhet

En viktig del av arbetsmarknadspolitiken är förmedlingsinsatser. På engelska talar man om ”job search assistance”, dvs. olika former av stöd till ett mer effektivt jobbsökande. Exempel på insatser är att förmedlare ger rådgivning och vägledning, jobbcoacher, kurser i att skriva CV och yrkesvägledning. Det är viktigt att notera att förmedlingsinsatser oftast innebär en blandning av morot/stöd och piska/kontroll. Intensifierad vägledning är givetvis i första hand tänkt att ge den arbetslöse morot och stöd. Samtidigt innebär en god vägledning att förmedlaren och den arbetslöse kartlägger den arbetslöses tidigare ansökningar, eventuella intervjuer och lediga jobb. En sådan kartläggning medför en indirekt kontroll av den arbetslöses jobbsökande. Den tätare kontakten med förmedlare innebär också att de arbetslösa som inte följer reglerna har fler tillfällen då detta kan upptäckas och sanktioner kan utfärdas. Den normala kontrollen skärps därför ofta. Många av de förmedlingsinsatser som utvärderats har dessutom haft ett uttalat mål att skärpa kontrollen ytterligare. Vi väljer därför att analysera de intensifierade förmedlingsinsatserna utifrån att de medför både ökad vägledning och ökad kontroll.

Från ett utvärderingsperspektiv är det problematiskt att många av insatserna är svåra att utvärdera. De flesta åtgärderna ingår i arbetsförmedlingarnas basutbud, och ges därför till många arbetslösa vid många olika tillfällen. Det kan jämföras med arbetsmarknadsutbildning som ofta ges vid ett enstaka tillfälle till en väl avgränsad grupp. Att utvärdera effekterna av förmedlingsinsatser är därför i många fall väldigt svårt. Av denna anledning är antalet svenska utvärderingarna relativt litet.

Calmfors m.fl. (2002) redovisar resultaten från 6 studier om effekterna av intensifierad förmedlingsverksamhet gjorda på data från 1970- och 80-talet. Deras slutsats är att ”Sammanfattningsvis tyder resultaten på att intensifierade förmedlingsinsatser för en

43

Förmedlingsverksamhet Bilaga 1 LU2011

delmängd av de arbetssökande faktiskt ökar sannolikheten att denna grupp befinner sig i ett reguljärt arbete vid en senare tidpunkt. Däremot är det inte fastställt att en generell förstärkning av insatserna har en sådan effekt. Detta kan innebära att individeffekterna av partiella satsningar har uppnåtts via undanträngning av (och ökad konkurrens för) icke-deltagare. Men det är anmärkningsvärt att ingen av de refererade studierna avser 1990-talet: uppenbarligen finns här ett stort behov av nyare studier”.

Till stora delar har vi inte funnit anledning att omvärdera dessa slutsatser. Antalet svenska studier är fortfarande begränsat. Troligtvis hänger detta ihop med de utvärderingsproblem som vi tidigare diskuterade. En ny studie är Hägglund (2009) som undersökte effekterna av fyra experiment i olika delar av landet. Deltagarna fick genomgå olika typer av förstärkt förmedling, vägledning och kontroll. Tyvärr var alla experimenten relativt små, vilket gör att den statistiska osäkerheten är stor. Hägglund (2009) fann trots detta flera intressanta effekter. För det första reagerade vissa arbetslösa innan den förstärkta förmedlingen startade. Redan hotet/löftet om att behöva genomgå ett program förefaller ha förkortat tiden i arbetslöshet. Vi återkommer till sådana annonseringseffekter i senare avsnitt. För det andra fann Hägglund tecken på att intensifierad förmedlingsverksamhet förkortade tiden i arbetslöshet.10 Detta gällde i synnerhet i det experiment som kombinerade förstärkt förmedling med ökad kontroll.

Liljeberg & Lundin (2010) undersökte det så kallade Jobbnätet, som riktades till långtidsarbetslösa som deltog i aktivitetsgarantin i Stockholms län. Projektet är intressant eftersom liknande program finns idag inom Jobb- och utvecklingsgarantin. Jobbnätet bestod av tre steg: 1) jobbforum med omfattande förstärkt förmedling, 2) förberedande anställning i form av praktik, och 3) fördjupad uppföljning för att försöka göra anställningen mer varaktig. Det fanns inga fasta tidsgränser för när olika insatser skulle sättas in, men den förstärkta förmedlingen förefaller ha varit den dominerande och avgörande insatsen. Liljeberg & Lundin (2010) fann signifikant positiva effekter av Jobbnätet. Förstärkt förmedlingsverksamhet förefaller således vara en bra metod för få tillbaka långtidsarbetslösa i arbete. Det är dock viktigt att poängtera att undersökningen är

10 Ett problem med studien är att hoteffekterna försvårar utvärderingen av själva programmen. Eftersom vissa har lämnat kontrollgruppen och behandlingsgruppen innan programmet, så är det inget som säger att dessa grupper är jämförbara när själva programmet startar. Det selektionsproblem som då uppstår hanteras inte i Hägglund (2009).

44

Bilaga 1 LU2011 Förmedlingsverksamhet

gjord vid ett relativt bra konjunkturläge. I tider av hög arbetslöshet är det inte säkert att den här typen av åtgärd fungerar lika bra.

Slutligen studerade Johansson & Åslund (2006) och Andersson- Joona & Nekby (2009) olika program för invandrare. Johansson & Åslund (2006) utvärderade försöken med ”Arbetsplatsintroduktion för vissa invandrare” (SIN). I studien konstaterades att SIN till största delen kunde ses som intensifierad sök- och matchningshjälp. Studiens huvudresultat var att denna insats bidrog till ett ökat inflöde i arbetspraktik för målgruppen och att de som kom in i arbetspraktik förbättrade sina chanser att senare få ett arbete. Liknande resultat fann Andersson-Joona & Nekby (2009). De utvärderade ett experiment med slumpvis fördelning mellan deltagare och icke-deltagare som gav vissa invandrare intensifierad förmedling och stöd från arbetsförmedlingens handläggare och flexibel tillgång till utbildning i svenska. De fann att deltagarna till högre grad fann jobb och i större utsträckning deltog i arbetsmarknadspolitiska program. Även om resultaten från dessa två studier härrör från en specifik grupp pekar de på att ökade förmedlingsinsatser kan bidra till att de arbetssökande hittar ett jobb via arbetsmarknadspolitiska insatser: om förmedlarna får mer tid för de arbetssökande har de sannolikt bättre möjligheter att identifiera vilka åtgärder som har störst möjligheter att leda till ett arbete.

6.1Internationell evidens

På grund av att de finns få svenska studier av förmedlingsverksamhet försöker vi också att dra lärdomar från den internationella litteraturen. Två centrala studier är Kluve (2006) och Card m.fl. (2009). Kluve (2006) ger en systematisk genomgång av 96 nyare europeiska skattningar av effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Card m.fl. (2009) går igenom sammanlagt 97 empiriska studier om effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, skrivna mellan 1995 och 2007. Fördelen med dessa två studier är att de är omfattande, systematiska genomgångar av både publicerade och opublicerade studier. I båda studierna har resultaten och information om typ av studie, typ av program, utvärderingsmetod och målgrupp, från de enskilda studierna samlats in. Det har därigenom varit möjligt att genom en så kallad metastudie systematiskt undersöka om de skattade effekterna beror på typ av program, institutionella faktorer eller studiens utformning .

45

Förmedlingsverksamhet Bilaga 1 LU2011

Kluve (2006) och Card m.fl. (2009) delar in åtgärderna i olika kategorier. En av kategorierna är service och sanktioner. Anledningen till att service i form av förmedlingsinsatser och sanktioner klumpas ihop till en grupp följer av det ovan diskuterade argumentet att de ofta är svårt att avgöra om det är morot eller piska som dominerar en viss förmedlingsinsats. I båda studierna finner man att service och sanktioner generellt har positiva effekter. Exempelvis är resultaten för förmedlingsinsatser betydligt bättre än för arbetsmarknadsutbildning. Service och sanktioner är dock en bred kategori. I de två ovan diskuterade översikterna ingår allt från studier som undersöker effekterna av sanktioner till studier av kurser i effektivt jobbsökande. I Kluve (2006) ingår exempelvis 12 studier som undersöker olika förmedlingsinsatser och kontroll. Av dessa visar 8 på positiva effekter. Det bekräftar indikationen från de svenska studierna att förmedlingsinsatser kan spela en viktig roll när det gäller att förkorta tiden i arbetslöshet.

Från ett policyperspektiv är det dock intressant att försöka bryta ner denna övergripande insikt. Det finns flera intressanta frågor: Är det moroten eller piskan som är avgörande? Fungerar insatserna bättre för någon speciell grupp av arbetslösa? Vilken typ av insats fungerar bäst och när ska denna sättas in? För att försöka svara på dessa frågor har vi gått genom de enskilda studierna som ingår i de två ovan nämnda översikterna. Vi har också studerat resultaten i ett par studier från USA.

De amerikanska studierna är speciellt intressanta eftersom tilldelningen till programmen var slumpmässig. Resultaten är därför mycket trovärdiga. Meyer (1995) diskuterar en första serie om 5 experiment från fem olika delstater. Experimenten utvärderar olika kombinationer av ökad kontroll av om de arbetslösa verkligen sökt jobb, och ökade vägledningsinsatser i form av intervjuer, resurscentra, seminarier och workshops om hur man kan hitta jobb. Flertalet av experimenten visar på minskad tid i arbetslöshet och ökad inkomst, samt att insatserna var kostnadseffektiva. Slutsatserna i Meyer (1995) är intressanta. I korthet menar han att en bred flora av insatser har positiva effekter, däremot är det svårt att avgöra om det är den ökade kontrollen eller den ökade vägledningen som är avgörande. Förmedlingsinsatser i kombination med ökad kontroll är således generellt ett bra sätt att öka effektiviteten på arbetsmarknaden. Däremot ger dessa experiment ingen vägledning om hur man kan utforma den mest effektiva balansen mellan vägledning och kontroll. Mot denna bakgrund är experimenten som

46

Bilaga 1 LU2011 Förmedlingsverksamhet

redovisas i Ashenfelter m.fl. (2005) intressanta. De behandlade i dessa studier utsattes endast för ökad kontroll. Resultaten ger inga tydliga positiva effekter av kontroll i form av verifikation av sökta jobb.11 Det förefaller således som att den ökade vägledningen är en avgörande faktor. I synnerhet om ökad vägledning eller förmedling kombineras med indirekt eller direkt utökad kontroll. Vi anser att detta är en första viktig slutsats.

Vi återkommer nu till de enskilda Europeiska studierna som redovisades i Kluve (2006). En viktig frågeställning är om förmedlingsinsatser fungerar bättre för någon specifik grupp av arbetslösa? Utifrån denna frågeställning är det brittiska New Deal Youth Programs (NDYP) ett intressant program. Det lanserade i april 1998 och tvingade alla ungdomar mellan 18–24 som hade fått ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i minst 6 månader att delta i ett 4 månader långt program. Deltagarna fick intensifierad förmedlingsverksamhet i form av att de tilldelades en mentor som de tvingades att möta minst en gång varannan vecka. Mentorn kombinerade kontroll med vägledning och utbildning i hur man söker jobb. Efter 6 månader i programmet blev ungdomarna involverade i antingen subventionerad anställning eller utbildning. Effekterna av NDYP har utvärderats av Blundell m.fl. (2003) och De Giorgi (2005). De tidigare undersöker de kortsiktiga effekterna av programmet och den senare de långsiktiga effekterna. Båda finner att programmet har gjort att ungdomarna hittat arbete snabbare. Åtminstone delar av effekten uppstår tidigt, vilket visar att den intensifierade förmedlingen har haft en positiv effekt för ungdomar. Dessa resultat stöds av resultaten från ett experiment som påbörjades 1989 utvärderat i Dolton & O´Neill (2002). Ungdomar som varit utan jobb i 6 månader kallades till en obligatorisk intervju där en rådgivare gick igenom den arbetslöses aktiviteter och gav råd om jobb, utbildningar och jobbsökande, och ibland förmedlade direkt jobbkontakter.

NDYP påminner en del om både den tidigare svenska Ungdomsgarantin och (framför allt) den nuvarande Jobbgarantin för ungdomar. En viktig skillnad är dock att de svenska programmen har inneburit programinträde betydligt tidigare (efter tre istället för efter sex månader). Detta innebär att vi bör vänta oss mindre inlås-

11 Vi vill dock poängtera att kontroll och sanktioner har visat sig ha positiva i många andra studier såsom Abbring m.fl. (2005), Svarer (2007), Lalive m.fl. (2005) och van den Berg & Vikström (2009). Samtidigt finner en studie av Hofer & Weber (2003) att enbart utökad vägledning kan minska tiden i arbetslöshet. Dessa studier talar dock inte mot huvudslutsatsen att förmedling tillsammans kontroll är en effektiv kombination.

47

Förmedlingsverksamhet Bilaga 1 LU2011

ningseffekter av det brittiska programmet, men möjligen också att vissa ungdomar kommer att få ta del av insatser för sent. Skillnaden mellan tre och sex månader är inte trivial, eftersom ungdomars arbetslöshetsperioder är korta. Det är därför svårt att veta i hur stor utsträckning studierna av det brittiska programmet säger något om effekterna av de svenska ungdomsprogrammen.

En ytterligare fråga är hur omfattande programmen ska vara och vilken typ av program som är mest effektiva. På denna punkt är den internationella litteraturen inte entydig. Exempelvis finner Dolton & O´Neill (2002) positiva effekter av ett program med intervjuer var sjätte månad. Programmet var alltså ett lågintensivt program. Hämäläinen m.fl. (2006) undersökte två experiment i Finland. De fann att kortare utbildningar/workshops om hur man söker jobb på bästa sätt i grupp inte minskade tiden i arbetslöshet. Samtidigt fann Weber & Hofer (2003) positiva effekter av utbildning i jobbsökande som varade totalt 8 dagar under en sex veckors period. Ett annat exempel är Fougère m.fl. (2005), som studerade olika program och fann att det mest omfattande och intensiva programmet hade störst effekt. Utifrån dessa studier är det svårt att dra några närmare slutsatser om vilken typ av förmedlingsinsats som är viktigast, hur långa dessa insatser ska vara och när de ska sättas in. Det är speciellt svårt eftersom studierna kommer från olika länder med olika grundregler och sedvänjor.

En annan central fråga är vilka arbetslösa som gynnas av intensifierad förmedlingsverksamhet. I detta sammanhang är van den Berg & van der Klauuw (2006) en intressant studie. Man utvärderade ett experiment i form av tidigt stöd och kontroll i form av genomgång av planerade jobbansökningar, ansökningshandlingar och plan för framtiden. Studien fann små positiva, men inte statistiskt säkerställda effekter av experimentet. Författarna menar att en orsak till detta är att de tidiga insatserna fångade många högutbildade individer. Liknande slutsatser dras i Fougère m.fl. (2005), som finner störst effekter av förmedlingsverksamhet för lågutbildade arbetslösa. En potentiell förklaring till dessa resultat är att många högutbildade har bättre kunskap om sin potentiella arbetsmarknad jämfört med arbetsförmedlarna. De är därför i mindre utsträckning hjälpta av utökat förmedlingsstöd. Intensifierade förmedlingsinsatser förefaller därför fungera bättre för lågutbildade.

48

Bilaga 1 LU2011 Förmedlingsverksamhet

6.2Diskussion

En övergripande slutsats från den internationella evidensen är att förmedlingsinsatser kan öka sysselsättning, kanske i synnerhet om de kombineras med kontroll. En rimlig slutsats av vår genomgång är att resultaten uppnås genom att förmedlingsinsatserna skapar en effektiv mix av utökat stöd och djupare uppföljning. Det är viktigt att poängtera att den ökade kontrollen ofta är en biprodukt av det ökade stödet. Träffar man en förmedlare mer regelbundet eller deltar i någon annan typ av förmedlingsverksamhet diskuteras och utvärderas den arbetslöses insatser för att få ett nytt jobb mer ingående. Den internationella evidensen ger också indikationer på att en förstärkt kontroll i samband med att man får extra stöd skulle vara fördelaktigt. Man kan se det som ett villkorat stöd, där den arbetslöse får extra stöd i utbyte mot att den verkligen gör sitt yttersta för att få ett nytt jobb. Dessa övergripande slutsatser från den internationella litteraturen bekräftas åtminstone delvis av den svenska evidensen på området. Exempelvis fann Hägglund (2009) mest positiva effekter för program som kombinerade ökat stöd med ökad kontroll.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att den svenska evidensen på detta område är tämligen begränsad. Förutom den ovan nämnda studien finns det i första hand endast studier från långt tillbaka i tiden eller för enskilda grupper som invandrare. En anledning till detta är troligtvis att de flesta förmedlingsåtgärderna ingår i arbetsförmedlingarnas basutbud och inte inom i tiden välavgränsade program så är fallet för arbetsmarknadsutbildningen. Det finns därför ingen tydlig kontrollgrupp, vilket gör det svårt att utvärdera de olika insatserna. En viktig slutsats är därför att vi behöver experiment med tydliga behandlingsgrupper och kontrollgrupper för att på allvar kunna utvärdera effekterna av olika förmedlingsinsatser.

Det faktum att många olika typer av förmedlingsinsatser ingår i basutbudet i Sverige påverkar också hur den internationella evidensen ska tolkas. Den internationella evidensen visar att olika insatser, som till exempel möten med förmedlare, har positiva effekter. Det betyder att det finns all anledning att tro att den ordinarie förmedlingsverksamheten på arbetsförmedlingen är en viktig och fungerande del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt betyder det att den internationella evidensen inte kan tas som intäkt för att obetingat öka denna verksamhet.

49

Förmedlingsverksamhet Bilaga 1 LU2011

En annan närliggande frågeställning är om dessa insatser ska vara obligatoriska eller inte. Empiriskt är detta en svår fråga, eftersom det naturligt inte finns några utvärderingar som jämför ett och samma program men där det bara i ena fallet är obligatoriskt att delta. I slutändan handlar det om vilken tyngdpunkt programmen har. Är stödet det tongivande kommer det troligtvis av många arbetslösa uppfattas som något positivt, och då behövs inget obligatorium. Om å andra sidan kontroll är en viktig del är troligtvis ett obligatorium viktigt.

Slutligen konstaterar vi att det finns liten empirisk grund för att dra slutsatser om vilken typ av förmedlingsverksamhet som är mest ändamålsenlig, när dessa insatser ska sättas in, hur omfattande de ska vara, och för vilka grupper de är viktigast. Det finns viss evidens från Storbritannien att förmedlingsinsatser kan gynna unga och annan evidens att förmedlingsverksamhet är mest fördelaktig för lågutbildade. Vi kan dock konstatera att det behövs mer systematisk forskning om hur insatserna ska utformas. Det gäller inte minst för Sverige.

50

7Arbetsmarknadspolitikens allmänna jämviktseffekter

Alla arbetsmarknadspolitiska program kommer att ha effekter för andra än deltagarna – om inte annat så för att de måste finansieras med skatter som påverkar alla (potentiella) skattebetalare. Vissa effekter för andra än deltagarna – allmänna jämviktseffekter – är i själva verket önskade resultat av politiken. Ett sådant exempel är att en rölighetsstimulerande politik, exempelvis arbetsmarknadsutbildning, skulle kunna förbättra matchningen mellan arbetssökande och lediga platser och därmed i jämvikt leda till att företagen utlyser fler lediga platser med en ökad sysselsättning som resultat. Andra effekter kan snarare ses som icke önskade bieffekter av politiken. Ett anställningsstöd som ökar jobbchanserna för en långtidsarbetslös kan samtidigt minska jobbchanserna för någon annan; ökade förmedlingsinsatser för en viss grupp på en lokal arbetsmarknad kan ha negativa effekter på jobbchanserna för en annan grupp arbetssökande på samma lokala arbetsmarknad. Listan kan göras lång, men gemensamt för alla allmänna jämviktseffekter är att man inte fångar dem med studier av politikens effekter för deltagarna i olika program.

7.1Arbetsmarknadspolitikens effekter på matchning

En första typ av allmänna jämviktseffekter gäller matchningsprocessen. Studierna av arbetsmarknadspolitikens inverkan på matchningsprocessen är av olika slag: skattningar av arbetsmarknadspolitikens roll i Beveridgekurvor, matchningsfunktioner och politikens effekter på den geografiska rörligheten.

När det gäller Beveridgekurvor och matchningsfunktioner är antalet studier litet, och särskilt skattningar av Beveridgekurvor avser sällan perioder senare än 1980-talet. Calmfors m.fl drog slut-

51

Arbetsmarknadspolitikens allmänna jämviktseffekter Bilaga 1 LU2011

satsen att”vi i stort sett saknar kunskap och att behovet av nya studier är mycket stort”. Sedan dess har några studier av matchningsfunktionen genomförts (Forslund & Johansson, 2007; Aranki & Löf, 2008 och Fransson, 2009). Resultaten i Forslund & Johansson (2007) samt i Fransson (2009) tyder på att programdeltagare och personer med lönesubvention bidrar till matchningen i mindre utsträckning än öppet arbetslösa.12

När det gäller geografisk rörlighet är antalet studier något större, men även här avser de flesta studierna perioden före 1990- talet. Calmfors m.fl. drar slutsatsen att de flesta resultaten tyder på att arbetsmarknadspolitiken antingen minskat den geografiska rörligheten eller att den saknat effekt.

Senare studier styrker i huvudsak denna slutsats. Fredriksson & Johansson (2003) fann att arbetsmarknadspolitiska program minskade den geografiska rörligheten. Effekten kom av att programmen minskade flödet till arbete; för dem som faktiskt fick arbete var rörligheten varken större eller mindre bland programdeltagarna jämfört med bland dem som inte deltog i program. Lindgren & Westerlund (2003) fann olika effekter av olika typer av program – arbetsmarknadsutbildning bidrog till ökad rörlighet, medan deltagande i två typer av subventionerad sysselsättning inte gjorde det. Arbetsmarknadsutbildningens nettoeffekt jämfört med arbetssökande i öppen arbetslöshet uppkom som summan av en inlåsningseffekt på flyttar och en stimulans av arbetspendling.

7.2Arbetsmarknadspolitikens direkta undanträngningseffekter

Direkt undanträngning inträffar om arbetsgivare ersätter ordinarie anställda med programdeltagare. Konkret innebär detta antingen att man säger upp anställda eller (mer sannolikt) låter bli att anställa. Studierna av direkt undanträngning är av två typer: Enkätstudier och ekonometriska undersökningar.

I enkätundersökningarna har arbetsgivare, programdeltagare eller arbetsförmedlare tillfrågats om de (i) tror att det arbete som utförs av programdeltagare skulle ha utförts även i programmets frånvaro (substitutionseffekter), och (ii), i vissa fall om svaret på frågan var ja, om samma person skulle ha anställts (dödviktseffekter).

12 Aranki & Löf (2008) undersöker inte vilken roll arbetsmarknadspolitiken spelar i matchningsprocessen.

52

Bilaga 1 LU2011 Arbetsmarknadspolitikens allmänna jämviktseffekter

Resultaten antyder, enligt genomgången av Calmfors m.fl. att undanträngning av en icke-trivial storleksordning nästan utan undantag att förekommit för samtliga studerade sysselsättningsprogram. Ett annat huvudresultat är att undanträngningen har varit större ju närmare den ordinarie arbetsmarknaden programmen har varit. Ett antal nyare enkätstudier (se sammanfattningen i Lundin & Liljeberg, 2008) tyder också på en inte försumbar undanträngning av olika typer av subventionerade anställningar.

De ekonometriska studierna är färre än enkätundersökningarna och har i de flesta fall inte jämfört alla enskilda program med varandra. Det finns här inga studier som tillkommit sedan Calmfors m.fl. översikt(er). I allmänhet finner de ekonometriska studierna större undanträngningseffekter än dem man funnit i enkätstudierna

– typiska storlekar på skattade undanträngningseffekter i de ekonometriska studierna ligger över 50 procent för de olika formerna av subventionerade anställningar. I enkätstudierna är de skattade undanträngningseffekterna bara i något enstaka fall över 50 procent. Om dessa skattningar är korrekta, betyder det att för 100 subventionerade jobb försvinner mer än 50 ordinarie arbetstillfällen. Nettoeffekten på arbetslösheten blir därmed betydligt mer blygsam än omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska programmen. Det kan emellertid vara på sin plats att påpeka att problemet med omvänd kausalitet, det vill säga möjligheten att programvolymen påverkats av arbetsmarknadsläget snarare än tvärtom, är svårlöst. Därför måste skattningarna av undanträngningseffekterna tolkas med försiktighet även om flera av studierna försökt åtgärda problemet.

Direkt undanträngning säger emellertid inte allt om undanträngningen i allmän jämvikt. Per definition avser direkt undanträngning vad som sker vid givna löner. I allmän jämvikt bör vi emellertid förvänta oss att lönerna påverkas och att de potentiellt påverkas olika beroende på hur programmen är utformade. Anställningsstöd är förknippade med stor direkt undanträngning. Om emellertid anställningsstöden riktas till personer långt från den ordinarie arbetsmarknaden så försvinner personer som inte i någon stor utsträckning påverkar lönebildningen – de är ”outsiders” och konkurrerar sannolikt inte om lediga jobb särskilt effektivt. De personer som blir undanträngda kommer då att i större utsträckning vara ”insiders” och effektiva konkurrenter om de befintliga jobben. Detta bör leda till en press nedåt på lönerna som då motverkar den direkta undanträngningseffekten. Sens moral: pro-

53

Arbetsmarknadspolitikens allmänna jämviktseffekter Bilaga 1 LU2011

grammens utformning och vem som får ta del av dem kommer att spela roll för sysselsättningseffekten i allmän jämvikt.

7.3Effekter på lönebildningen

En omfattande arbetsmarknadspolitik kan påverka lönebildningen på (minst) två sätt (se t ex Calmfors & Lang, 1995; Forslund & Kolm, 2004). Om, för det första, den som blir av med sitt arbete uppfattar det som bättre att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program än att vara öppet arbetslös (exempelvis därför att programdeltagandet innebär en högre ekonomisk ersättning eller för att det förbättrar chansen att snabbt hitta ett nytt arbete) och om fackliga organisationer tar hänsyn till detta när de formulerar sina lönekrav, så kommer en ökad satsning på arbetsmarknadspolitiska program att driva upp löneökningstrycket i ekonomin: Kostnaden för att minska sysselsättningen genom högre löner minskar. Men om, för det andra, programdeltagandet stärker deltagarnas ställning på arbetsmarknaden, så kommer den som förlorar sitt arbete, ceteris paribus, att möta en ökad konkurrens om befintliga arbetstillfällen om programdeltagandet är omfattande. Detta skulle tendera att sänka de fackliga organisationernas lönekrav. I allmänhet kan vi inte på teoretiska grunder bestämma nettoeffektens riktning. Frågan om arbetsmarknadspolitiken löneeffekter är i denna mening en empirisk fråga.

Calmfors m.fl. redovisade ett relativt stort antal studier som undersökt sambandet mellan löner och arbetsmarknadspolitik. De flesta av dem fann antingen att politiken var löneuppdrivande eller att den inte hade någon signifikant effekt. Osäkerheten är emellertid betydande. Vi kan vidare notera att de flesta studierna inte skiljer mellan olika typer av program, utan skattar effekter av den samlade arbetsmarknadspolitiken.

Några studier har ställt frågan om sambandet mellan löner och arbetsmarknadspolitik ändrades under 1990-talet, som ju kännetecknades av högre arbetslöshet, större programvolymer och en annan avvägning mellan olika typer av program än tidigare. Kanske något förvånande har inga studier kunnat påvisa några signifikanta förändringar i lönebildningsmekanismerna under 1990-talet (se t ex genomgången i Forslund & Kolm, 2004). Inga nya studier av sambanden mellan arbetsmarknadspolitik och lönebildning har tillkommet efter Calmfors m.fl. genomgång.

54

Bilaga 1 LU2011 Arbetsmarknadspolitikens allmänna jämviktseffekter

7.4Arbetsmarknadspolitiken och arbetskraftsdeltagandet

Ett uttalat syfte med den svenska arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet var att den skulle bibehålla arbetskraften så intakt som möjligt och förhindra marginalisering av arbetslösa. Frågan om arbetsmarknadspolitikens effekter på arbetskraftsdeltagandet är relativt outforskad, men det finns i alla fall fyra studier av vilka två undersöker 1990-talets erfarenheter. Tre av de totalt fyra studierna (Wadensjö, 1993; Johansson & Markowski, 1995 och Johansson, 2001) var tillgängliga när Calmfors m.fl. gjorde sin genomgång.

Samtliga genomförda studier, inklusive den studie (Johansson, 2006) som tillkommit efter den tidigare översikten, påvisar positiva effekter av arbetsmarknadspolitiken på arbetskraftsdeltagandet. Resultaten kan emellertid delvis återspegla att fler blev kvar i arbetskraften genom att utnyttja deltagande i arbetsmarknadspolitiska program som ett sätt att förnya behörigheten för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Om det förhåller sig på detta sätt är det oklart i vilken utsträckning det ökade arbetskraftsdeltagandet också innebar ett ökat effektivt arbetsutbud.

7.5Totaleffekter på arbetslösheten

I ett antal inbördes ganska olika studier har arbetsmarknadspolitikens totaleffekt på sysselsättning och arbetslöshet undersökts. I de här studierna är inte fokus på arbetsmarknadspolitikens mekanismer, utan intresset gäller eventuella effekter, oavsett hur de uppkommit. Följande resultat i översikten av Calmfors m.fl. kan nämnas.

Subventionerade arbeten har sänkt den öppna arbetslösheten, men också den ordinarie sysselsättningen. Detta resultat är konsistent med studierna av direkt undanträngning. Det tycks också som om arbetsmarknadspolitikens effekt på den öppna arbetslösheten har varit större på kort sikt än på lång sikt. Vidare pekar resultaten på att ungdomsprogram har trängt undan reguljär sysselsättning bland ungdomar.

Bassanini & Duval (2006) är en studie som tillkommit sedan Calmfors m.fl översikt. Här studeras samband mellan arbetsmarknadsutfall (arbetslöshet och sysselsättning), institutioner och politik för en panel av OECD-länder. Studien fann att ökade utgifter

55

Arbetsmarknadspolitikens allmänna jämviktseffekter Bilaga 1 LU2011

på arbetsmarknadspolitik minskade arbetslösheten och att de negativa effekterna av en generös arbetslöshetsförsäkring dämpades av en mer ambitiös aktiv arbetsmarknadspolitik. En aktiv arbetsmarknadspolitik dämpade också genomslaget av negativa störningar som arbetsmarknaden drabbades av. Ett annat intressant resultat i studien är att det tycks ha varit arbetsmarknadsutbildning som i första hand bidrog till effekterna på arbetslösheten. Det faktum att arbetsmarknadsutbildningen dessutom hade en positiv effekt på sysselsättningsgraden tyder på att effekten på arbetslösheten inte enbart handlade om en ”bokföringseffekt” av att flytta arbetslösa till programmet.

7.6Diskussion

Studierna som diskuterats i detta avsnitt härrör nästan uteslutande från 1990-talet. I likhet med de mikroekonomiska studierna från denna period så är den övergripande bilden av resultaten i de makroekonomiska studierna ganska nedslående. Det finns inga starka belägg för att programmen förbättrat matchningen. De program som mest påminner om ordinarie sysselsättning har varit förknippade med betydande undanträngningseffekter. Programmen har bidragit till en lägre arbetslöshet, men detta till priset av en lägre sysselsättning. Den största ljusglimten är att programmen också har bidragit till att hålla uppe arbetskraftsdeltagandet.

Vi konstaterar att det tyvärr inte finns några studier av arbetsmarknadspolitikens allmänna jämviktseffekter på 2000-talet. Med tanke på att de mikroekonomiska studier som redovisades i Avsnitten 4 och 5 påvisade bättre resultat under denna period finns det anledning att tro att de avsedda allmänna jämviktseffekterna på exempelvis matchning och rörlighet har varit mer positiva under 2000-talet jämfört med på 1990-talet. Detta är dock mer spekulation än något vi kan finna stöd för i vår genomgång.

56

8 Obligatoriska program

Grundtanken med arbetsmarknadspolitiska program är att de ska ge de arbetslösa nya kunskaper och erfarenheter, och/eller ge dem vägledning så att de enklare kan hitta ett nytt jobb. Samtidigt innebär deltagande i ett program att individen går miste om fritid under tiden man deltar i programmet. Arbetslösa som sätter ett högt värde på sin fritid kommer därför uppleva deltagande i ett program som något negativt. Därför kan hotet om att behöva delta i ett program göra att vissa arbetslösa ökar sin sökinsats eller tar ett mindre attraktivt jobb. Detta skulle då minska tiden i arbetslöshet. Man kan därför prata om anvisningseffekter, hoteffekter eller som vi valt att kalla det annonseringseffekter.

Annonseringseffekter kan skapas på olika sätt. De kan skapas genom att förmedlarna gör en direkt anvisning till ett obligatoriskt program. Om den arbetslöse inte deltar förlorar den sin ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Valet står då mellan programdeltagande, ingen ersättning eller att den arbetslösa ökar sin ansträngning att få ett jobb. Ett annat sätt är att ha fasta tidsgränser då de arbetslösa måste delta i ett program eller någon annan typ av åtgärd. Om programmen som kan komma i fråga upplevs som jobbiga kan det också ge upphov till annonseringseffekter.

Det är dock viktigt att poängtera att vi teoretisk endast förväntar oss att finna sådana annonseringseffekter för vissa typer av arbetslösa och för vissa typer av program. För individer som upplever programmet som jobbigt och meningslöst är annonseringseffekten troligtvis stor. Individer som har mycket att vinna på att få delta i ett visst utbildningsprogram eller ett visst vägledningsprogram kan istället se fram emot programmet. Man kanske till och med stannar kvar längre i arbetslöshet bara för att kunna få delta ett visst program. En andra viktig faktor är hur de enskilda arbetslösa värderar sin fritid. Vissa arbetslösa mår socialt väldigt dåligt av att

57

Obligatoriska program Bilaga 1 till LU2011

inte ha något jobb eller sysselsättning att gå till. Annonseringseffekterna för dessa individer är naturligtvis små.

Det finns endast enstaka svenska studier. Därför går vi också igenom aktuella internationella studier. En intressant svensk studie är Hägglund (2006), som presenterar resultaten från tre experiment, där de behandlade anvisades till ett obligatoriskt program. I ett av de tre experimenten reagerade de behandlade på anvisningen genom att fortare övergå i arbete redan innan programmet startade. I de övriga två experimenten fanns inga sådana annonseringseffekter. Det är därför intressant att spekulera i varför annonseringseffekter uppstod i ett fall men inte i de andra. Experimentet med annonseringseffekt riktades till alla typer av arbetslösa, medförde ökad kontroll och hade längre tid mellan anvisningen och programstarten. De två andra experimenten riktade sig till unga respektive högutbildade, och innebar utökade förmedlingsinsatser. Eftersom flera faktorer skiljer mellan experimenten är det inte uppenbart varför annonseringseffekten bara uppstod i ett av experimenten. Den ökade kontrollen kan ha gjort programmet med annonseringseffekt mindre attraktivt, vilket skulle kunna förklara en större annonseringseffekt. Samtidigt är det inte uppenbart att ungdomar och högutbildade skulle värdera fritid mindre jämfört med andra arbetslösa. Slutligen skulle det kunna vara en konsekvens av den kortare tiden mellan anvisningen och programmet.

Förutom denna studie som explicit studerar annonseringseffekter finns det ett par studier där sådana effekter indirekt har undersökts. Carling & Larsson (2005) och Forslund & Nordström-Skans (2006) studerade Ungdomsgarantin, som dels innebar ökad assistans tidigt under arbetslösheten och dels en garanti/krav om deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program efter 100 dagars arbetslöshet. Både studierna fann att de ungdomar som deltog i ungdomsgarantin lämnade arbetslöshet snabbare under de första 100 dagarna. Detta är antingen en effekt av den ökade assistansen från förmedlingen eller en annonseringseffekt där ungdomarna vill undvika att delta i de obligatoriska programmen efter 100 dagar. Resultaten i Carling & Larsson (2005) pekar i riktningen att annonseringseffekten är betydande. De undersöker nämligen effekterna strax efter att ungdomsgarantin introduceras, vilket var en period då den ökade assistansen sannolikt inte var så omfattande.

Utifrån dessa svenska studier drar vi slutsatsen att annonseringseffekter potentiellt är en viktig mekanism, åtminstone för

58

Bilaga 1 till LU2011 Obligatoriska program

vissa typer av program. Vi vill dock poängtera att den befintliga forskningen är tämligen begränsad. Annonseringseffekter är därför ett viktigt område för framtida forskning.

8.1Internationell evidens

En intressant studie är Black m.fl. (2003) som undersöker ett arbetsmarknadspolitiskt program i USA. Programmet som undersöks kombinerade ökad kontroll, mer vägledning, workshops och träningsprogram. Deltagarna i programmet valdes delvis ut slumpmässigt, vilket gör att resultaten från undersökningen är trovärdiga och potentiellt intressanta. Efter att deltagarna valts ut informerades de om att de valts ut och var tvingade att delta i programmet. Författarna finner att programmet minskade tiden i arbetslöshet och ökade deltagarnas efterföljande inkomst. Stora delar av denna effekt uppkom redan innan deltagarna hade påbörjat programmet. De reagerade med andra ord på hotet/löftet om att delta i programmet, dvs. tydliga annonseringseffekter.

Förutom denna studie domineras den internationella evidensen av studier från Danmark. Studierna är av skiftande kvalitet, vilket gör att vi inte vill dra alltför långtgående slutsatser av studierna. De visar dock att på ett bra sätt annonseringseffekter kan tänkas uppstå på ett flertal olika sätt. Geerdsen (2006) undersökte effekterna av det danska systemet där man delar in arbetslöshetsperioden i en passiv och en aktiv period. Under den passiva perioden i inledningen av arbetslöshetsperioden har de arbetslösa rätt att söka jobb mer eller mindre som de vill. Under den aktiva perioden som därefter följer är de arbetslösa tvingade att delta i ett program om de vill ha fortsatt ersättning. Längden på den passiva perioden har gradvis (under 1990-talet) minskats från 4 till 2 år, och den aktiva perioden var konstant 3 år. Om de arbetslösa upplever programdeltagande som förknippat med negativ nytta förväntar vi oss att se ett ökat utflöde mot slutet av den passiva perioden. Genom att använda förändringarna i längden på den passiva perioden fann Geerdsen (2006) att så var fallet.

En andra typ av annonseringseffekt studerades av Graversen and van Ours (2008), Rosholm (2008) och Vikström m.fl. (2010). De studerade alla effekterna av ett experiment med en blandning av ökad kontroll, vägledning och programdeltagande. En intressant sak med experimentet är att alla dessa åtgärder skulle ges vid fasta

59

Obligatoriska program Bilaga 1 till LU2011

och välkända arbetslöshetstider. De arbetslösa var med andra ord på förhand medvetna om att de till exempel måste delta i ett program om de varit arbetslösa i fyra månader. Resultaten från de tre studierna visar alla att deltagarna reagerade på detta genom att ta jobb i större utsträckning veckorna innan det förväntade programdeltagandet.

En sista typ av annonseringseffekt påvisades i Rosholm & Svarer (2008) och Geerdsen & Holm (2007). I båda studierna undersökte man om en allmänt ökad sannolikhet för programdeltagande upplevs som ett hot. Det handlade således inte om någon direkt anvisning, fast tidsgräns eller specifika aktiva perioder, utan om en allmänt högre sannolikhet att behöva delta i ett program. Resultaten i båda studierna tyder på att en sådan högre sannolikhet ökade utflödet från arbetslöshet.

Sammanfattningsvis kan således annonseringseffekter uppstå genom fasta tidsgränser för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, en allmänt ökad sannolikhet för programdeltagande respektive genom fasta tidsgränser då de arbetslösa måste delta i ett program. Det är svårt att se några ytterligare mönster från de danska studierna. Flertalet studier studerar alla typer av arbetslösa, vilket gör det svårt att utmåla någon grupp där annonseringseffekten skulle vara speciellt stor. Det studeras inte heller om annonseringseffekten är speciellt stor för något specifikt program.

8.2Diskussion

Vår genomgång tyder på att det finns annonseringseffekter för en rad olika program och tidsgränser. Det betyder dock inte att alla arbetsmarknadspolitiska program ska utformas för att maximera annonseringseffekterna. Tidigare i denna genomgång har vi sett att arbetsmarknadsutbildning, subventionerad anställning och intensifierad förmedlingsverksamhet kan hjälpa vissa arbetslösa. De arbetslösa som verkligen gynnas av dessa program ska erbjudas utbildning och stöd som kan vara till avgörande nytta för dem. Den avgörande svårigheten i detta sammanhang är naturligtvis att identifiera vilka dessa arbetslösa faktiskt är. Förutsatt att man lyckats identifiera individer som faktiskt kan dra nytta av att delta i ett program är deltagandet motiverat även om annonseringseffekterna då kan ha motsatt riktning, eftersom dessa arbetslösa troligtvis kommer se fram emot programmet och därför minskar sina

60

Bilaga 1 till LU2011 Obligatoriska program

ansträngningar att finna ett jobb. Program med annonseringseffekter (och ett betydande inslag av att man konfiskerar tid) ska istället riktas till arbetslösa som har goda kvalifikationer och allmänt kan betraktas som anställningsbara på arbetsmarknaden, men som sätter ett högt värde på den fritid som arbetslöshet för med sig. Dessa individer behöver inte kvalificerad arbetsmarknadsutbildning och inte ökad vägledning. Här kan istället anvisning till ett mindre attraktivt program som testar deras arbetsvilja vara det effektivaste sättet att förkorta arbetslösheten. Vår genomgång av empiriska resultat visar att en politik av detta slag kan utformas på olika sätt. Antingen kan man ha fasta tidsgränser för programdeltagande, information om allmänt ökad risk för deltagande eller, naturligtvis, enklast genom en direkt anvisning till ett specifikt program.

Ett problem är naturligtvis att avgöra vilka arbetslösa som verkligen behöver utbildning och vägledning och för vilka det finns ett läge att anvisa till ett program som testar deras arbetsvilja. Den befintliga evidensen ger inga svar på denna fråga. Det finns dock anledning att tro att förmedlarna har relativt goda möjligheter att göra en god bedömning. Vid sidan om förmedlarnas kunskaper om de enskilda arbetslösa skulle profilering, som vi återkommer till i Avsnitt 9, vara ett alternativ. Vi konstaterar också att den befintliga evidensen inte ger någon direkt vägledning om vilken typ av program som har störst annonseringseffekter.

61

9 Statistisk profiling och targeting

En arbetsförmedlare har normalt ansvaret för ett stort antal arbetslösa arbetssökande, särskilt under perioder med hög arbetslöshet. Många av dessa arbetssökande kan förväntas hitta ett jobb relativt snabbt och utan alltför omfattande insatser från förmedlaren. Vissa arbetssökande riskerar emellertid att bli långvarigt arbetslösa. Ett sätt att motverka långtidsarbetslöshet är att erbjuda de arbetssökande insatser redan tidigt under en arbetslöshetsperiod. Antalet arbetssökande per förmedlare innebär emellertid att alla arbetssökande inte kan få sådan hjälp och att det skulle bli mycket dyrt att ge alla arbetssökande ett tidigt och omfattande stöd. Detta problem kan lösas på olika sätt. Ett sätt är att vänta med insatser under en inledande del av en arbetslöshetsperiod. Vissa arbetssökande kommer då att hitta jobb utan förmedlingens hjälp och antalet potentiella långtidsarbetslösa reduceras. Väntar man tillräckligt länge med insatserna kommer uppenbarligen alla kvarvarande arbetssökande att vara långtidsarbetslösa, men då har ingen av dessa kunnat få tidig hjälp. Görs vänteperioden istället kort, så kommer antalet kvarvarande arbetssökande fortfarande att var stort och inte så mycket är vunnet. Ett alternativ är att överlåta beslutet om tidiga insatser till förmedlaren. Detta tillvägagångssätt förutsätter att förmedlaren kan göra en god prognos om vem som riskerar att bli långtidsarbetslös så att förmedlingens resurser faktiskt kommer att användas för att ge stöd åt dem som har störst nytta och behov av det.

I ett antal länder har man utvecklat statistiska modeller som ett stöd för förmedlarna att förutsäga vilka arbetslösa som riskerar att bli långtidsarbetslösa, s.k. profiling.13 Profilingmodeller används alltså för att identifiera vem som riskerar långtidsarbetslöshet. En relaterad, men ambitiösare uppgift är att dessutom använda statis-

13 Se exempelvis Rosholm m.fl. (2004), Frölich m.fl. (2003) eller Behnke m.fl. (2006). En svensk profilingmodell, baserad på Bennmarker m.fl. (2007), användes på försök under en kortare period i Gävleborgs län. Detta försök är inte utvärderat.

63

Statistisk profiling och targeting Bilaga 1 till LU2011

tiska modeller för att bedöma vilka som ska få ta del av olika arbetsmarknadspolitiska insatser och när de i så fall ska sättas in, s.k. targeting.

Black m.fl. (2003) skattade effekterna av “Worker Profiling and Reemployment Services” i Kentucky. I detta program gavs olika förmedlings- och programinsatser tidigt i en arbetslöshetsperiod baserat på prognostiserade arbetslöshetsperioder.14 På grund av platsbrist i programmet lottades platser ut i en försöksgrupp, där deltagande var ett villkor för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. På arbetslösa i kontrollgruppen ställdes inga sådana krav. Programdeltagarna fick högre inkomster och kortare perioder med a-kassa. Programeffekten uppkom huvudsakligen som ett kraftigt ökat flöde till jobb tidigt under arbetslöshetsperioderna. Syftet med uppsatsen är i första hand att undersöka de ovan redovisade effekterna av själva programmet, men författarna undersökte också hur profilingen fungerade. Resultatet blev att profilingen i detta fall inte fungerade särskilt väl. Individer som antogs vara kvar länge i arbetslöshet påverkades inte mer av programmet jämfört med andra arbetslösa. Vi vill dock markera att detta resultat gäller för denna typ av profiling och detta arbetsmarknadspolitiska program. Black m.fl. (2007) använde diskontinuiteter i programplacering för att skatta effekter för en bredare population och fann liknande effekter.

Lechner & Smith (2006) studerade effekterna av programplaceringar som arbetsförmedlare gjorde i Schweiz 1998. I studien jämfördes effekterna av de programplaceringar som förmedlarna gjorde med en slumpmässig fördelning och en fördelning som baserades på en statistisk modell. Lechner & Smith fann att arbetsförmedlarna uppnådde ungefär samma effekt som en slumpmässig programallokering, men att allokering enligt den statistiska modellen gav ett signifikant bättre resultat.

9.1Diskussion

Grundtanken med profiling är att man tidigt ska identifiera vilka individer som riskerar att bli långtidsarbetslösa. Targeting innebär att man på ett systematiskt sätt försöker individanpassa den aktiva arbetsmarknadspolitiken så att varje arbetslös får den mest optimala behandlingen. För att det senare ska fungerar måste vi veta

14 I själva verket på prognoser som avsåg prognostiserade perioder med a-kassa.

64

Bilaga 1 till LU2011 Statistisk profiling och targeting

vilka åtgärder som fungerar för vilka typer av arbetslösa, dvs. vi behöver identifiera heterogena effekter. Vi har i denna översikt diskuterat vilken typ av problem olika insatser är tänkt att lösa. Med bakgrund i dessa diskussioner framkommer vilken typ av arbetslösa som kan behöva vilka åtgärder. Samtidigt är den systematiska genomgången av heterogena effekter i den empiriska litteraturen tämligen begränsat. Det är därför omöjligt att ge ett knivskarpt svar på vilken typ av arbetslösa som gynnas av olika typer av program. En slutsats är därför att vi behöver mer information om hur effekterna av olika program skiljer sig åt för olika grupper av arbetslösa för att man ska kunna skapa en trovärdig och systematisk targetingmetod.

Ett alternativ till profiling och targeting är olika former av garantier där deltagarna får olika typer av aktiviteter vid förutbestämda tidpunkter. Två sådana program är aktivitetsgarantin och jobb- och utvecklingsgarantin. Inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin ska deltagarna aktiveras vid specifika tidpunkter, däremot ska de specifika aktiverna individanpassas så mycket som möjligt. Detta är uppenbarligen ett annat synsätt än det som ligger bakom profiling och targeting, där tanken att individer som är i riskzonen tidigt ska få insatser samtidigt som inga insatser satsas på de som bedöms klara sig själva. Ett problem med garantierna är att de är fundamentalt svåra att utvärdera, eftersom alla individer går in i dem vid ett och samma tillfälle. Det finns därför ingen naturlig kontrollgrupp. Vi vet därför inte hur effektiva garantierna har varit på att få tillbaka de arbetslösa i arbete. Här behövs mer omfattande forskning, och försök som skapar en naturlig kontrollgrupp. Det finns också all anledning att pröva om lika former av garantier är det mest optimala sättet att utforma den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

65

10 Privata aktörer

De svenska arbetsmarknadspolitiska insatserna har tills nyligen huvudsakligen varit tillhandahållna av offentliga instanser15 – Arbetsförmedlingen (tidigare Ams), men också i viss utsträckning av kommunerna – men under den senaste tiden har en ökande andel av insatserna upphandlats av privata tillhandahållare (”kompletterande aktörer”). Frågan om privata aktörer ger upphov till en rad intressanta teoretiska och empiriska frågeställningar? Vilka insatser är bättre/sämre lämpade för privata aktörer? Vilka arbetslösa ska anvisas till privata aktörer? Hur ska kontrakten specificeras och hur ska ersättningen till de privata aktörerna utformas? Ska den arbetslöse eller arbetsförmedlingen välja privat aktör? Kan man helt ersätta arbetsförmedlingen med privata arbetsförmedlingar? Inom ramen för denna översikt har vi inte möjlighet att ge fullödiga svar på alla dessa frågor. En viktig anledning till detta är att den befintliga empiriska evidensen är tämligen begränsad. Vi pekar istället först ut ett antal punkter som vi anser är centrala för diskussionen kring privata aktörer. Vi redovisar därefter den begränsade svenska och internationella evidens som finns på området.

Huvudskälet för offentliga myndigheter, inklusive arbetsförmedlingen, att upphandla tjänster i stället för egen produktion är att privata aktörer har större ekonomiska incitament att investera i kostnadsbesparande och kvalitetsförbättrande innovationer eftersom frukten av sådana investeringar ger ägaren vinster (Grossman & Hart, 1986; Hart & Moore, 1990; Hart, 1995). Om de privata aktörernas ekonomiska incitament gör att de uppfinner mer effektiva arbetsmetoder eller tillhandahåller bättre tjänster är det naturligtvis positivt med privata aktörer. Det kan också vara så att de privata aktörerna har andra typer av nätverk som de kan använda för att hjälpa de arbetslösa tillbaka till arbete. Hur viktig dessa effekter är för att gör arbetsmarknadspolitiken mer effektiv är

15 Arbetsmarknadsutbildning har upphandlats sedan mitten av 1980-talet.

67

Privata aktörer Bilaga 1 till LU2011

naturligtvis en empirisk fråga. Oavsett finns det ett antal potentiella problem man måste hantera för att ett system med privata aktörer ska fungera.

Ett problem är att privata aktörer i vissa fall har incitament att istället skapa vinst genom att producera till låga kostnader med negativa konsekvenser för kvaliteten (Shleifer, 1998; Hart m.fl., 1997). Detta är möjligt eftersom det i många fall är omöjligt att i detalj specificera kvaliteten på tjänsten som de privata aktörerna ska erbjuda. Om så är fallet har man lite att vinna på privata aktörer. Ett sätt att försöka hantera detta problem är att de arbetslösa får välja den aktör de tycker är bäst. Om de enskilda arbetslösa verkligen kan bedöma hur bra de olika aktörerna kommer det inte finnas någon marknad för dem som erbjuder tjänster av lägre kvalitet. Problemet är att det inte är säkert att de arbetslösa verkligen har så god information att de kan bedöma hur bra de olika aktörerna är.

Det är också i sammanhanget viktigt att poängtera att arbetsförmedlingen har en viktig roll som kontrollant av de arbetslösas sökbeteende. Arbetsförmedlingens verksamhet är en kombination av stöd i form av olika insatser och kontroll av att de arbetslösa verkligen söker jobb. När en privat aktör övertar ansvaret för en arbetslös har arbetsförmedlingens personal så klart mindre möjlighet att utföra denna kontroll. Det är därför centralt att de privata aktörerna kontrollerar de arbetslösa minst lika bra som arbetsförmedlingen. Problemet är att de arbetslösa som inte vill bli kontrollerade kan komma att välja privata aktörer som har rykte om sig att vara mindre noggranna kontrollanter.

Förutom att ge den arbetslösa rätt att välja sin arbetsförmedlare kan man hantera problemet med att de privata aktörerna har incitament att erbjuda en produkt av låg kvalitet genom att knyta ersättningen som de privata aktörerna får till hur bra de lyckas med sin uppgift. Detta kan exempelvis åstadkommas genom att betala en högre ersättning om de arbetslösa verkligen hittar ett jobb.

Ett annat problem med privata aktörer är att de har incitament att försöka attrahera de arbetslösa som kräver minst omfattande insatser. Därigenom kan de skapa vinst genom att hjälpa de arbetslösa som står närmast arbetsmarknaden, samtidigt som arbetsförmedlingen får ta hand om de arbetslösa som behöver mer omfattande insatser. Detta problem kan uppstå även om upphandlingen från de privata aktörerna riktas in på en specifik grupp, t.ex. långtidsarbetslösa, eftersom det finns stor variation även inom

68

Bilaga 1 till LU2011 Privata aktörer

denna grupp. Det är lång ifrån säkert att samhället som helhet gynnas av en sådan sortering av arbetslösa. Ett tänkbart alternativ är därför att låta ersättningen som de privata aktörerna får bero på vilken typ av arbetslös man hjälper, exempelvis utifrån en profilingmodell.

Generellt kan man därför säga att förutsättningarna för att upphandlingen av privata aktörer ska ge ett gott resultat är bättre om det finns små möjligheter att spara kostnader genom att sänka kvaliteten på sätt som är svåra att specificera i kontrakt, om branschen kännetecknas av hög innovationsaktivitet och om konkurrensen är hård mellan privata aktörer som är beroende av ett gott rykte. Upphandling kan alltså förväntas ge olika effekt i olika typer av verksamhet, och det är inte uppenbart hur de tjänster som Arbetsförmedlingen traditionellt har tillhandahållit kan beskrivas i termer av de olika faktorer som borde påverka hur upphandlingen utfaller. Vi vill därför påpeka att frågan om hur kontrakten med de privata aktörerna ska utformas är av helt avgörande betydelse.

En annan fråga är om hur omfattande ansvar de privata aktörerna ska ha. En potentiell fördel med arbetsförmedlingen är att den inrymmer många olika typer av åtgärder, i form av förmedlingsinsatser, arbetsmarknadsutbildning, subventionerad anställning med mera. Det är också så att olika kombinationer vid olika tidpunkter passar olika arbetslösa. Fördelen med en offentlig arbetsförmedling är att man kan samla alla dessa olika insatser under ett paraply. De som väljer en privat aktör kommer mest sannolikt inte ha tillgång till denna flora aktiviteter, i synnerhet inte dyrare aktivitet som arbetsmarknadsutbildning. Det är också svårt att se hur man kan utforma kontrakt som möjliggör att de privata aktörerna kan och vill anvisa arbetslösa till exempelvis arbetsmarknadsutbildning. Alternativet är att de privata företag endast ansvarar för enskilda avgränsade insatser, som till exempel en arbetsmarknadsutbildning eller en avgränsad förstärkt förmedlingsverksamhet.

Slutligen finns det annat argument mot upphandling som går ut på att många anställda i verksamheter som bedrivs i offentlig regi kan drivas av en stark inneboende (ickepekuniär) motivation för sitt arbete så att de i stor utsträckning internaliserar verksamhetens mål. Om så är fallet kan det gå att åstadkomma rätt incitament i offentlig verksamhet på billigare vis än i privat verksamhet (Besley & Ghatak, 2005).

69

Privata aktörer Bilaga 1 till LU2011

10.1Empirisk evidens

Av naturliga skäl finns det inte en uppsjö av studier av privata aktörer i den svenska arbetsmarknadspolitiken.16 Bennmarker m.fl. (2009) utvärderade en försöksverksamhet som genomfördes 2007– 08 med privat arbetsförmedling i tre län. Slumpvis utvalda ungdomar, funktionshindrade och utrikes födda fick i försöket möjlighet att gå till en privat förmedling. Arbetssökande som gick till en privat förmedling hade i genomsnitt lika stor sannolikhet att få jobb som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Gruppernas inkomster skiljde sig inte heller åt. Utlandsfödda som erbjöds privat förmedling fick dock arbete snabbare och tjänade också mer än de som var på Arbetsförmedlingen. Det är oklart om skillnaderna berodde på att förmedlingarna satsade olika mycket resurser eller på att de privata förmedlingarna arbetade på ett mer effektivt sätt. Det kan också vara en effekt av att de fick byta till en ny aktör och inte att det just var en privat aktör. Vissa resultat tyder på att ungdomarna hos de privata förmedlingarna klarade sig sämre. En möjlig förklaring till detta är att de inte praktiserade hos arbetsgivare lika ofta. Alla effekter tenderade att försvinna relativt snabbt med en längre uppföljningshorisont.

Behrenz m.fl. (2002) utvärderade en försöksverksamhet som inleddes i september år 2000 där ett bemanningsföretag i Södertälje jämfördes med förstärkt förmedlingsverksamhet i Malmö. Behandlingsgruppen bestod av arbetslösa med invandrarbakgrund. Utvärderingen fann inga signifikanta skillnader mellan bemanningsföretaget och den förstärkta förmedlingsverksamheten när det gällde summerade arbetslöshetstider under observationsperioden. Det är emellertid inte helt klart att försöks- och kontrollgrupperna var helt jämförbara – exempelvis är det inte uppenbart att man kan jämföra utfall mellan arbetsmarknaden i Södertälje och Malmö. Resultaten bör därför tas med en nypa salt. Det bör också noteras att den förstärkta förmedlingsverksamheten vid förmedlingen i Malmö gav en signifikant positiv behandlingseffekt jämfört med ordinarie förmedlingsverksamhet för samma målgrupp vid förmedlingskontor i Göteborg.

Privat tillhandahållen arbetsmarknadspolitik finns i ett antal länder (Australien Nederländerna, Danmark, Storbritannien, Tyskland, se exempelvis Struyven & Steurs, 2005; Bruttel, 2005; Jahn &

16 Möjligen kan det tyckas vara anmärkningsvärt att upphandlingen av arbetsmarknadsutbildning inte alls har utvärderats.

70

Bilaga 1 till LU2011 Privata aktörer

Ochel, 2007; Bredgaard & Larsen, 2007; Finn, 2008 och Wright, 2008). Det finns däremot bara ett litet antal försök att skatta effekterna av privatiseringen. Winterhager (2006) och Bernard & Wolff (2008) fann små negativa eller icke-signifikanta genomsnittliga sysselsättningseffekter av upphandling av förmedlingstjänster i Tyskland, medan Winterhager m.fl. (2006) fann positiva effekter för arbetssökande som utnyttjade vouchers på förmedlingstjänster hos privata förmedlingar i Tyskland. Utvärderingar av Brittiska ”sysselsättningszoner” tyder på positiva effekter av att lägga ut insatser för att återintegrera långtidsarbetslösa i vissa svaga regioner på privata utförare (Hasluck m.fl., 2003).

Slutligen är Behagel m.fl. (2009, 2010) en ny intressant fransk studie. De studerar effekterna av ett omfattande experiment med privata arbetsförmedlare i Frankrike. Till skillnad från Bennmarker m.fl. (2009) jämförde man två typer av förstärkt förmedlingsverksamhet. En grupp arbetslösa fick tillgång till förstärkt förmedling genom den offentliga arbetsförmedlingen och en grupp arbetslösa fick liknande insatser genom privata aktörer. Båda dessa grupper jämfördes med en slumpmässigt utvald kontroll grupp som fick ordinarie stöd vid den offentliga förmedlingen. I studien såg man att den förstärkta förmedlingen minskade arbetslöshetstiderna, det gällde oavsett om den genomfördes i privat eller offentlig regi. Effekterna av förstärkt förmedling var dock mycket större i offentlig regi jämfört med privat regi. En anledning till detta var att den offentliga verksamheten riktade in sig på att hjälpa alla arbetslösa, medans den privata lade ner större resurser på att hjälpa de arbetslösa som gav dem större ersättning. Det visar att vi generellt inte kan förvänta oss att privata aktörer är bättre jämfört med den offentliga förmedlingen. Det visar också återigen att det är centralt hur de privata aktörernas incitament utformas.

10.2Diskussion

Varken teoretiska resonemang eller empiriska studier talar ett entydigt språk om effekter av att upphandla arbetsmarknadspolitiska insatser av privata aktörer. Att de empiriska studierna inte ger några entydiga resultat är dock inte speciellt förvånande. Det finns endast ett svensk experiment och ett franskt experiment som lyckats identifiera kausala effekter på ett systematiskt sätt. Ingen av studierna indikerar att privata aktörer skulle vara bättre på att få

71

Privata aktörer Bilaga 1 till LU2011

arbetslösa tillbaka i arbete jämfört med den offentliga förmedlingen. Om något visar det franska experimentet att de är sämre på att föremedla arbeten. Vi vill dock poängtera att det handlar om två tidsmässigt avgränsade experiment. Det är inte säkert att man skulle få samma resultat över en längre tid. De privata aktörerna kanske behöver tid för att pröva ut sina arbetsmetoder. Det tar också tid innan de bästa privata aktörerna sorteras ut. Övriga studier är väsentligen gjorda på ”observationsdata” vilket gör att deltagarna kan skilja sig åt på olika sätt och det är därmed inte självklart att studierna har lyckats med att identifiera kausala effekter. I själva verket kan självselektion vara en svår komplikation för studierna om de arbetslösa själva har fått välja mellan privata och offentliga aktörer.

Vi vill också påpeka att det inte självklart att man skulle förvänta sig en väldefinierad effekt av att privata i stället för offentliga aktörer tillhandahåller tjänster. En viktig dimension av varje upphandling är vilka drivkrafter de använda kontrakten skapar och hur dessa drivkrafter förhåller sig till drivkrafterna hos de offentliga utförarna.

De drivkrafter som skapas av olika kontrakt kommer att avspegla hur svårt det är att i kontrakten specificera vad den privata aktören ska tillhandhålla, och detta kan naturligtvis skilja sig åt från en kontext till en annan. Men vi ska heller inte underskatta betydelsen av upphandlarens kompetens. Det är en rimlig hypotes att sådan kompetens tar tid att bygga upp och att resultaten därför kan avspegla under hur lång tid de offentliga myndigheterna har byggt upp kompetensen att sköta upphandlingar. De skattade effekterna kommer sannolikt att fånga upp skillnader beroende på sådana faktorer och de kan därför variera över tid, mellan länder och mellan verksamheter.

72

11Ska arbetsmarknadspolitiken göras konjunkturberoende?

En intressant fråga är om arbetsmarknadspolitikens volym, inriktning och selektion av deltagare ska anpassas till konjunkturläget. För att kunna besvara dessa frågor är åtminstone tre punkter centrala.

Den första punkten är så kallade inlåsningseffekter. Arbetslösa som deltar i ett program har mindre tid att söka jobb under tiden man deltar i programmet. Storleken på denna inlåsningseffekt beror på avkastningen av den arbetslöses jobbsökande. Om den arbetslöshet relativt lätt kunnat hitta ett jobb är naturligtvis inlåsningseffekten större. Man kan därför förvänta sig att programmen har mindre inlåsningseffekter i en lågkonjunktur. Om det är ont om jobb kan det vara svårt att hitta ett jobb oavsett hur mycket man anstränger sig. I ett sådant läge skulle man kunna passa på att utbilda vissa arbetslösa eftersom de skulle varit arbetslösa under programtiden oavsett om de utbildas eller söker jobb på heltid. En lägre avkastning på jobbsökande kan också ha andra effekter. Det skulle kunna göra vissa program mindre effektiva. Ett exempel är intensifierade förmedlingsinsatser. Om det är väldigt ont om jobb medför det att vissa arbetslösa inte kommer att hitta något jobb oavsett hur mycket vägledning, coachning eller stöd de får från förmedlarna.

En andra viktigt punkt är att olika program har mer eller mindre stora undanträngningseffekter. Dessa effekter uppstår om arbetsgivare ersätter ordinarie anställda med programdeltagare. Denna effekt blir konjunkturberoende om arbetsgivarna är mer benägna att ersätta en vanlig anställd med en programdeltagare i tider av stor osäkerhet, exempelvis under en lågkonjunktur.

För det tredje kan det vara så att rekryteringen och utformningen av programmen skiljer sig beroende på konjunkturläget. Det kan vara svårare att veta vad man ska utbilda de arbetslösa till i

73

Ska arbetsmarknadspolitiken göras konjunkturberoende? Bilaga 1 till LU2011

en djup lågkonjunktur. I en lågkonjunktur har dessutom arbetsförmedlarna ofta fler arbetslösa att ta hand om, vilket skulle kunna göra att urvalet av deltagare genomförs på ett mindre optimalt sätt. Samtidigt har man en större pool av arbetslösa att välja från under en lågkonjunktur. Eventuellt skulle det kunna göra det lättare att hitta många som skulle gynnas av ett specifikt program.

Det finns således många faktorer som potentiellt skulle kunna göra effekterna av ett visst program konjunkturberoende. De tre punkterna visar också att vi kan förvänta oss olika effekter skiljer sig mellan olika program. Det är därför synd att den empiriska evidensen är förhållandevis svag. En anledning är troligtvis att det är svårt att besvara om ett visst program är mer effektivt i tider av hög eller låg arbetslöshet. Programmen är ofta utformade på olika sätt och deltagarna skiljer sig ofta mellan olika tidsperioder. Det gör jämförelser mellan olika konjunkturlägen problematiska.

11.1Empirisk evidens

Från en svensk horisont är det slående att flera utvärderingar visar att flertalet arbetsmarknadspolitiska program varit förhållandevis ineffektiva under 1990-talet och förhållandevis effektiva under 2000-talet. Vid en första anblick skulle det tala för att arbetsmarknadspolitiken är mer effektiv i en högkonjunktur jämfört med i en lågkonjunktur. Vi vill dock påminna om att förutom konjunkturläget är det flera andra faktorer som skiljer mellan dessa två decennier. Under 1990-talet fanns inte de s.k. 70-procentsmålet, det fanns möjlighet att återkvalificera sig till a-kassan genom att delta i arbetsmarknadsutbildning, och eftersom krisen under 1990-talet var speciellt djup kan det ha varit extra svårt att veta vad man skulle utbilda för. Vi vill därför inte ta skillnaden mellan 1990-talet och 2000-talet som avgörande intäkt för att arbetsmarknadspolitiken är mer effektiv i en högkonjunktur. Det är snarare ett område där vi är i stort behov av svenska studier.

I den internationella litteraturen är Lechner & Wunsch (2009) en intressant studie. Studien fokuserar på frågan om den aktiva arbetsmarknadspolitiken är mer effektiv när arbetslösheten är hög. De studerar alla arbetslösa i Västtyskland som gick in i ett arbetsmarknadspolitiskt program mellan 1986 och 1995. I första hand handlar det om olika typer av utbildningsprogram. För att skatta effekterna använder man en matchningsinsats. I ett första steg

74

Bilaga 1 till LU2011 Ska arbetsmarknadspolitiken göras konjunkturberoende?

indikerar denna analys att programmen är mer effektiva när arbetslösheten är hög. Frågan är då om detta verkligen beror på skillnaden i konjunkturläge eller om det beror på skillnader i vilka som deltar i programmen eller skillnader i vilka program som ges. För att kontrollera för detta justerar Lechner & Wunsch (2009) sitt urval med avseende på en målpopulation med jämförbara egenskaper i alla tidsperioder. Man justerar på samma sätt för att sammansättningen av programmen ser olika ut i olika tidsperioder. Man finner återigen att arbetsmarknadspolitiken är mer effektiv om arbetslösheten är hög. Resultatet är intressant, eftersom man så explicit försökt kontrollera för andra faktorer som skiljer sig mellan olika konjunkturlägen. Samtidigt ska man ha i åtanke att deras resultat i första hand gäller för deras målpopulation bestående av individer med egenskaper som gör det troligt att de deltar i program oavsett konjunkturläge.

Lechner & Wunsch (2009) använder också en annan empirisk ansats. De delar in alla regioner i regioner med låg respektive hög arbetslöshet. De finner att i genomsnitt är programmen i regioner med hög arbetslöshet något mer effektiva jämfört med motsvarande program i regioner med låg arbetslöshet.

En tredje empirisk ansats finns i översikten Kluve m.fl. (2006). De ger en systematisk genomgång av 96 nyare europeiska skattningar av effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Man med hjälp av en så kallad Meta-analys studerar de om resultaten från de olika studierna är systematiskt korrelerade med typ av program, empirisk metod, konjunkturläge med mera. Man finner att studier som studerar program under tider av högre arbetslöshet och mindre ekonomisk tillväxt tenderar att vissa mer positiva resultat. Frågan är dock om detta speglar att programmen faktiskt är mer effektiva i en lågkonjunktur eller om det är en effekt av att deltagarna och programmen skiljer sig åt i någon dimension som man inte kan ta hänsyn till.

11.2Diskussion

De studier som finns på området pekar således i riktning mot att vissa typer av program skulle vara mer effektiva i en lågkonjunktur. En trolig förklaring är att inlåsningseffekterna är lägre om arbetslösheten är hög. Det är dock viktigt att poängtera att studierna är få. De olika studierna är också behäftade med olika typer av pro-

75

Ska arbetsmarknadspolitiken göras konjunkturberoende? Bilaga 1 till LU2011

blem. Dessutom gäller resultaten i den dominerande studien Lechner & Wunsch (2009) i princip endast för olika typer av arbetsmarknadsutbildning. Slutligen är erfarenheterna av hur programmen fungerade i Sverige under 1990-talet inte så goda.

Vi vill därför inte dra några säkra slutsatser från den existerande empiriska evidensen. Vi konstaterar dock att det teoretiskt finns goda skäl för att utöka exempelvis arbetsmarknadsutbildning under en lågkonjunktur. Detta gäller dock endast om ansvariga myndigheter klarar av att upprätthålla kvaliteten på programmen, utforma bra program med rätt inriktning och klarar av att välja ut de arbetslösa som har störst nytta av programmen även om arbetslösheten är hög.

76

12Slutsatser och avslutande reflektioner

I den här rapporten har vi diskuterat och sammanfattat vad forskningen säger om hur de olika delarna av den aktiva arbetsmarknadspolitiken påverkar sysselsättningen. Vi summerar nu de allmänna lärdomarna och ger ett par avslutande reflektioner. I vårt arbete har vi tagit avstamp i Calmfors m.fl. (2001, 2002, 2004) som inventerade och sammanfattade resultaten i de studier av den svenska arbetsmarknadspolitikens effekter som var tillgängliga vid 2000-talets början. Vi har komplitterat den bild som gavs i dessa studier med nya forskningsresultat från Sverige, tagit intryck från internationella studier på de områden där den svenska evidensen är begränsad, samt behandlat en rad nya områden. Det har gjort att vissa av slutsatserna från Calmfors m.fl. måste revideras samt att nya frågeställningar har tillkommit.

12.1Den nuvarande arbetsmarknadsutbildningen fungerar bra

Calmfors m.fl. målade en ganska dyster bild över effekterna av den svenska arbetsmarknadsutbildningen. Anledningen är att studier av det tidiga 1980-talets arbetsmarknadsutbildning fann positiva effekter på deltagarnas sysselsättning eller inkomster, medan studier som avsåg det sena 1980-talet och 1990-talet i allmänhet fann insignifikanta eller negativa effekter. Mot denna dystra bild står tre stycken utvärderingar av arbetsmarknadsutbildningen under 2000- talet som alla visar på positiva effekter av arbetsmarknadsutbildning. Den dystra bilden i Calmfors m.fl. måste därför revideras. I dagsläget går det inte med säkerhet att förklara orsaken till denna avgörande skillnaden mellan 1990-talet och 2000-talet. Vi har dock spekulerat i ett antal tänkbara förklaringar. Det s.k. 70-procents-

77

Slutsatser och avslutande reflektioner Bilaga 1 till LU2011

målet, som innebär att 70 procent av dem som genomgick yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning skulle ha ett arbete inom 90 dagar efter avslutad utbildning, har troligtvis gjort att arbetsförmedlingen i större utsträckning försökt identifiera dem som verkligen gynnas av utbildningen. Det är också sannolikt att man blivit mer selektiv i vilka utbildningar som ges. Avskaffandet av möjligheten att återkvalificera sig för en ny period genom deltagande i arbetsmarknadsutbildning har troligtvis också gjort att de som idag deltar i utbildningen är mer lämpade för utbildningen. Slutligen har arbetsmarknadsläget troligtvis spelat in. I bättre tider är det lättare att veta vad man ska utbilda för, vilket sannolikt bidragit till att arbetsmarknadsutbildningen idag fungerar bättre. Denna omvärdering av effekterna av arbetsmarknadsutbildningen ska dock inte tas som intäkt för en obetingad omallokering av resurser till arbetsmarknadsutbildningen – insatsen är den i särklass dyraste av alla arbetsmarknadspolitiska program och en möjlig delförklaring till de mer positiva resultaten under det tidiga 2000-talet kan mycket väl vara att volymerna skalats ner.

Dessa lärdomar visar också att reglerna påverkar hur bra arbetsmarknadsutbildningen fungerar. En slutsats är att arbetsmarknadspolitiska program inte bör kvalificera för en ny period med arbetslöshetsförsäkring. Det är också viktigt att arbetsförmedlingen har tydliga effektivitetsmål för de olika programmen, även om ett fast 70-procentsmål kan diskuteras.

12.2Subventionerade anställningar och förmedlingsverksamhet är viktiga insatser

Vid sidan om arbetsmarknadsutbildning är olika typer av subventionerad anställning och praktik den dominerande typen av program. Calmfors m.fl. konstaterade att det på det här området fanns betydligt färre studier per program, att resultaten var mycket varierande och att osäkerheten var stor. De fann dock ett avgörande mönster, nämligen att effekterna var bäst för de program som mest liknar ordinarie anställningar (starta eget-bidrag, rekryteringsstöd, anställningsstöd) och en tendens att effekterna var sämre ju längre från ett normalt arbete programmet var. Det tycktes också som att effekten av att delta i ett program snarare än att fortsätta söka jobb som öppet arbetslös var positiv för några av de program som mest liknar ordinarie arbeten, dvs. anställningsstöd och starta eget-

78

Bilaga 1 till LU2011 Slutsatser och avslutande reflektioner

bidrag. Denna bild bekräftas av de fåtal svenska studier som tillkommit under 2000-talet.

Ett potentiellt problem är dock att de program som mest liknar ordinarie anställningar förefaller ha haft störst undanträngningseffekter. Personerna med subventionerade har trängt undan andra anställningar. Om man fick välja skulle man naturligtvis välja ett program som givet effekten på deltagarna har mindre undanträngningseffekter, eftersom de allmänna effekterna då är mer positiva. Vi skulle dock vilja poängtera att om olika typer av subventionerad anställning riktas in mot långtidsarbetslösa behöver undanträngningen kanske inte vara ett så stort problem. Eftersom långtidsarbetslösa står långt ifrån arbetsmarknaden kommer den som lämnar arbetslösheten för programmet att vara en person som inte i någon större utsträckning konkurrerar om de befintliga jobben. Den undanträngde, som inte är långtidsarbetslös och som står närmare arbetsmarknaden, kommer därför att bidra till en ökad konkurrens om jobben med en resulterande press nedåt på lönerna och därmed en indirekt effekt som motverkar den direkta undanträngningen

En tredje viktig del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken är förmedlingsverksamheten. På detta område konstaterade Calmfors m.fl. att den befintliga svenska evidensen var föråldrad och endast avsåg insatser för enskilda grupper, vilket gjorde det omöjligt att fastställa om en generell förstärkning av förmedlingsinsatserna skulle ha en positiv effekt. Vår genomgång av nyare svenska studier och internationella lärdomar ger delvis tydligare svar. En övergripande slutsats av de internationella studierna är att förmedlingsinsatser kan öka sysselsättningen, kanske i synnerhet om de kombineras med kontroll. Ökat stöd och rådgivning tillsammans med ökad kontroll förefaller skapa en god mix av utökat stöd och djupare uppföljning. Man skulle kunna se det som ett villkorat stöd, där den arbetslöse får extra stöd i utbyte mot att den verkligen gör sitt yttersta för att få ett nytt jobb. Det är dock viktigt att den internationella evidensen tolkas utifrån det faktum olika typer av förmedlingsinsatser ingår i basutbudet i Sverige. Den internationella evidensen visar att olika insatser, som till exempel möten med förmedlare, har positiva effekter. Det betyder att det finns all anledning att tro att den ordinarie förmedlingsverksamheten på arbetsförmedlingen är en viktig och fungerande del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt betyder det att den internatio-

79

Slutsatser och avslutande reflektioner Bilaga 1 till LU2011

nella evidensen inte kan tas som intäkt obetingad förstärkning av förmedlingsverksamheten.

12.3Arbetsmarknadspolitiska program bör ibland användas för att testa arbetsviljan

Förutom de ovan diskuterade insatserna som också diskuterades i Calmfors m.fl. har vi studerat en rad ytterligare frågeställningar som aktualiserats av forskningen under senare tid. En sådan frågeställning är att arbetsmarknadspolitiska program kan ha en avskräckande effekt i och med att de som deltar i programmen går miste om fritid. Arbetslösa som sätter ett högt värde på sin fritid upplever därför programmet som något negativt, och ökar sin sökinsats eller tar ett mindre attraktivt jobb bara på grund av hotet att behöva delta i ett program. Den befintliga litteraturen visar att sådana anvisningseffekter, hoteffekter eller som vi valt att kalla det annonseringseffekter kan skapas på flera olika sätt. Lite tillspetsat skulle man kunna tala om ”träskjobb” eller liknande insatser. Vi ställer oss dock avvaktande till att detta skulle vara en allmän motivation för den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Individer som behöver utbildning eller förvärva nya färdigheter hittar troligtvis inte jobb fortare om man konfiskerar deras fritid. Annonseringseffekter har dock en roll att spela för arbetslösa som har fullgoda kvalifikationer men ändå är arbetslös under en längre tid. För att maximera denna effekt ska man då ha tillgång till program som har ett uttalat mål att konfiskera fritid och en anvisning till ett sådant program måste naturligtvis vara obligatoriskt.

12.4Vi vet fortfarande lite om vilka arbetslösa som gynnas av vilka program och hur omfattande åtgärderna ska vara

Ett genomgående tema i denna översikt har varit att vi för program efter program vet relativt lite om vilken typ av arbetslösa som gynnas av ett visst program. Sådan kunskap är viktig eftersom det är möjligt att ett visst program fungerar bra en viss typ av arbetslösa men sämre för andra. Exempelvis skulle det kunna vara så att ungdomar gynnas av andra program jämfört med äldre arbetslösa. En närliggande fråga är hur de olika programmen ska utformas. Hur

80

Bilaga 1 till LU2011 Slutsatser och avslutande reflektioner

lång ska exempelvis arbetsmarknadsutbildningen vara, vilken är den optimala längden och subventionsgraden för nystartsjobb och andra typer av subventionerade anställningar, och vilka typer av förmedlingsaktiviteter är viktigast? Återigen kan vi konstatera att den nuvarande litteraturen är väldigt begränsad. En viktig anledning till detta är att man för att kunna göra en vettig utvärdering skulle behöva två program som i alla avseenden utom programlängd eller annan intressant dimension var identiska.

För att kunna utforma en effektiv arbetsmarknadspolitik är därför detta ett område där ny forskning är av central betydelse. Det är också viktigt att redan när programmen utformas fundera över hur man ska kunna utvärdera dem på ett bra sätt.

12.5Det finns en motsättning mellan en individanpassad arbetsmarknadspolitik och omfattande garantier

En annan intressant frågeställning är hur pass individanpassad arbetsmarknadspolitiken ska vara och hur denna anpassning ska ske. Ett alternativ som diskuterats i litteraturen är så kallad profiling och targeting. Profiling innebär att man systematiskt försöker identifiera vilka som riskerar att bli långtidsarbetslösa och vilka som antas hitta ett jobb fort. Lyckas man med det kan man tidigt sätta in insatser mot dem som riskerar att bli långtidsarbetslösa, samtidigt som man sparar pengar genom att inte satsa pengar på dem som relativt fort skulle hittat ett jobb ändå. Targeting innebär att man försöker att individanpassa åtgärderna som sätts in så att varje arbetslös får de åtgärder som passar bäst. Systematisk profiling har testats på ett par ställen runt om i världen. Ett alternativ till profiling och targeting är olika former av garantier där deltagarna får olika typer av aktiviteter vid förutbestämda tidpunkter. Exempelvis ska deltagarna inom ramen för jobb och utvecklingsgarantin aktiveras vid specifika tidpunkter. Däremot ska de specifika aktiviteterna individanpassas så mycket som möjligt. Det är dock ett annorlunda synsätt mot profiling och targeting där tanken att individer som är i riskzonen att blir långtidsarbetslösa tidigt ska få insatser, samtidigt som inga insatser satsas på dem som bedöms klara sig själva.

I grunden är garantier och profiling således två olika synsätt på politikens allmänna utformning. På teoretiska grunder känns den

81

Slutsatser och avslutande reflektioner Bilaga 1 till LU2011

senare ansatsen mer rimlig: var och en får rätt insats vid rätt tidpunkt. Argumentet förstärks ytterligare om man noterar att inlåsningseffekten av en garanti rimligtvis är större om garantin omfattar en stor grupp där de flesta står nära arbetsmarknaden och där programmet i liten utsträckning innebär jobbsökande. Det finns därför anledning att ifrågasätta att olika garantier ska dominera den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken. Vi vill dock poängtera att den empiriska kunskapen är fortfarande begränsad. Inte minst gäller detta kunskaper om effekten av att sätta in ”behandling” vid olika tidpunkter under en pågående arbetslöshetsperiod. Hur sannolikt det än kan verka att ”tidiga insatser” är effektiva, finns det så vitt vi vet inget empiriskt stöd för att det förhåller sig på detta sätt.

För att öka kunskapen om effekterna av statistisk profiling och targeting ser vi också gärna att framtida försök med dessa instrument i Sverige genomförs på ett sådant sätt att de kan utvärderas på ett trovärdigt sätt. Vi vill också framhålla ett problem med garantierna, nämligen att de är fundamentalt svåra att utvärdera, eftersom alla individer går in i dem vid ett och samma tillfälle. Det finns därför ingen naturlig kontrollgrupp. Det behövs med andra ord mer forskning och försök som skapar naturliga kontrollgrupper till deltagarna i olika garantiprogram.

12.6Det finns inga enkla vinster med att ha omfattande inslag av kompletterande aktörer

En intressant fråga som vi har undersökt i denna studie är frågan om förmedlingstjänster i större utsträckning ska tillhandahållas av privata aktörer. Privata aktörer kan potentiellt spela en avgörande roll både som leverantörer av ett specifikt program eller med ett övergripande ansvar, dvs. en sorts privat förmedlingsverksamhet. I Sverige är detta en relativt ny företeelse, med regeringens mål att en tredjedel av alla deltagare i jobbgarantin för ungdomar och jobb och utvecklingsgarantin ska vara hos en kompletterande aktör. Vi konstaterar att varken teoretiska resonemang eller empiriska studier talar ett entydigt språk om effekter av att upphandla arbetsmarknadspolitiska insatser av privata aktörer. Ett svenskt experiment visar att kompletterande aktörer är lika bra som offentlig förmedling, och ett franskt experiment visar att kompletterande aktörer är sämre än offentlig förmedling. Övriga studier är väsent-

82

Bilaga 1 till LU2011 Slutsatser och avslutande reflektioner

ligen gjorda på observationsdata och det är inte självklart att dessa studier har lyckats med att identifiera kausala effekter.

Ett problem med dessa studier är att det inte är självklart att man skulle förvänta sig en väldefinierad effekt av att privata i stället för offentliga aktörer tillhandahåller tjänster. En viktig dimension av varje upphandling är vilka drivkrafter de använda kontrakten skapar och hur dessa drivkrafter förhåller sig till drivkrafterna hos de offentliga utförarna. De drivkrafter som skapas av olika kontrakt kommer att avspegla hur svårt det är att i kontrakten specificera vad den privata aktören ska tillhandhålla, och detta kan naturligtvis skilja sig åt från en kontext till en annan. Men vi ska heller inte underskatta betydelsen av upphandlarens kompetens. Det är en rimlig hypotes att sådan kompetens tar tid att bygga upp och att resultaten därför kan avspegla under hur lång tid de offentliga myndigheterna har byggt upp kompetensen att sköta upphandlingar. De skattade effekterna kommer sannolikt att fånga upp sådana skillnader mellan olika länder och verksamheter.

Utifrån den begränsade litteraturen och vikten av kontrakten med de kompletterande aktörerna vill vi inte dra alltför långtgående slutsatser. Vi konstaterar dock att ett system med omfattande kompletterande aktörer inte erbjuder några enkla effektivitetsvinster. Väljer man trots allt ett system med kompletterande aktörer är utformningen av kontrakten helt central. Kontrakten måste utformas så att aktörerna inte får snedvridna incitament och så att aktörerna inte får incitament att försöka välja ut de arbetslösa med bäst egenskaper.

12.7Det behövs mer kunskap om hur arbetsmarknadspolitiken ska anpassas till konjunkturläget.

En intressant fråga är om arbetsmarknadspolitiken ska göras konjunkturberoende. En grund till detta är det faktum att arbetslösa som deltar i ett program har mindre tid att söka jobb under tiden man deltar i ett program. Inlåsningseffekten är större om avkastningen på individens jobbsökande är högt, exempelvis i goda tider då många jobb är lediga. Ett teoretiskt argument för att göra arbetsmarknadspolitiken konjunkturberoende är därför att man i en lågkonjunktur lika gärna kan passa på att utbilda vissa arbetslösa eftersom de skulle varit arbetslösa under programtiden oavsett om

83

Slutsatser och avslutande reflektioner Bilaga 1 till LU2011

de utbildas eller söker jobb på heltid. Mot detta står bland annat att det kan vara svårare att veta vad man ska utbilda de arbetslösa till i en djup lågkonjunktur. Det är därför nedslående att oss veterligen endast en enda empirisk studie angriper denna fråga på något mer systematiskt sätt. Studien som är gjord på data från Västtyskland finner att arbetsmarknadspolitiken är mer effektiv i en lågkonjunktur. Vi vill inte dra alltför långtgående slutsatser från denna enda studie. Vi konstaterar dock att det teoretiskt finns goda skäl för att utöka exempelvis arbetsmarknadsutbildning under en lågkonjunktur. Detta gäller dock endast om ansvariga myndigheter klarar av att upprätthålla kvaliteten på programmen, utforma bra program med rätt inriktning och klarar av att välja ut de arbetslösa som har störst nytta av programmen även om arbetslösheten är hög.

12.8Det finns fortfarande ett stort behov av nya studier

I den här studien har vi sammanfattat och diskuterar en lång rad studier av intresse för den svenska arbetsmarknadspolitiken. Trots denna omfattande litteratur finns det ett stort behov av nya studier. Det tillkommer alltid nya typer program som måste utvärderas. Program som funnits med under en längre tid måste också utvärderas på nytt, eftersom det kan vara så att hur effektivt ett program är kan förändras över tiden. Ett exempel är arbetsmarknadsutbildningen som påvisade dåliga resultat under 1990-talet och bra resultat under senare tid.

I översikten har vi också identifierat ett par områden där bristen på studier är speciellt stor. Vi har redan nämnt de så kallade garantierna, profiling och targeting respektive hur arbetsmarknadspolitiken ska anpassas till konjunkturläget. Ett annat område där det behövs mer studier är effekterna av förmedlingsinsatser. I dag finns endast ett fåtal studier, varav flera är för speciella grupper, som undersöker effekterna av förstärkt förmedling. Det är också välkommet med fler studier om hur de så kallade kompletterande aktörerna fungerar.

Ett genomgående tema är att de områden där vi saknar studier också är svåra att utvärdera. Ett sådant exempel är förmedlingsaktiviteter. De flesta förmedlingsåtgärderna ingår i arbetsförmedlingarnas basutbud, och ges därför till många arbetslösa vid många

84

Bilaga 1 till LU2011 Slutsatser och avslutande reflektioner

olika tillfällen. Det kan jämföras med arbetsmarknadsutbildning som ofta ges vid ett enstaka tillfälle till en väl avgränsad grupp. Att utvärdera effekterna av förmedlingsinsatser är därför i många fall väldigt svårt. För att underlätta utvärdering och utveckling är det därför centralt att man redan när man utformar en åtgärd eller insats funderar om den kan utvärderas och följas upp på ett bra sätt. Uppföljning är central för möjligheterna att utforma en effektiv arbetsmarknadspolitik. Ett bra sätt att göra det är att genomföra fler experiment med slumpmässigts tilldelade behandlings- och kontrollgrupper.

Slutligen vill vi också påpeka att de positiva lärdomarna av allmän förmedlingsverksamhet som vi har redovisat i denna studie påverkar hur resultaten för de olika programmen ska tolkas. I dessa fall har jämförelsegruppen bestående av öppet arbetslösa haft tillgång till arbetsförmedlingens tjänster. Vissa nedslående resultat av programdeltagande skulle därför kunna återspegla att den offentliga arbetsförmedlingen faktiskt fungerat bra och att det är lika väl (om inte bättre) använd tid att söka arbete som att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program. I många sammanhang görs en skillnad mellan aktiv (= program) och passiv (= ersättning från a- kassan) arbetsmarknadspolitik. Sådana resonemang tycks bygga på en föreställning om ersättning från a-kassan som en ersättning för att inte arbeta. Detta är en missledande beskrivning. Arbetslöshetsförsäkringen har ett regelverk som på olika sätt ska se till att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söker jobb. I Sverige spelar Arbetsförmedlingen en nyckelroll i detta sammanhang. Arbetsförmedlingen ska både hjälpa den arbetslöse att söka jobb och övervaka att den som uppbär a-kassersättning står till arbetsmarknadens förfogande på det sätt som arbetslöshetsförsäkringens regelverk föreskriver. Förmedlingsverksamheten bör i detta perspektiv i själva verket ses som ett arbetsmarknadspolitiskt program.

12.9Vi kan inte förvänta oss att reformer av den aktiva arbetsmarknadspolitiken får avgörande effekter på sysselsättningen

Sysselsättningen i en ekonomi bestäms, för en given befolkning i arbetsför ålder, dels av hur många som vill och kan arbeta (förvärvsfrekvensen), dels av hur stor andel av dessa som faktiskt får

85

Slutsatser och avslutande reflektioner Bilaga 1 till LU2011

ett jobb (arbetslösheten). Även om arbetsmarknadspolitiken kan ha en viss effekt på förvärvsfrekvensen, så är denna effekt sannolikt mycket mindre än effekterna av annan offentlig politik som pensionssystem, skolsystem och skatter.

När det gäller arbetslösheten på längre sikt handlar det i grund och botten om hur effektivt de arbetslösa konkurrerar om jobben. Konkurrensen om jobben har flera dimensioner: de arbetslösa måste söka jobb och göra det på ”rätt sätt”, de arbetslösa måste ha kvalifikationer så att de kan konkurrera effektivt om de befintliga jobben. Här kan uppenbarligen arbetsmarknadspolitiken (inklusive arbetslöshetsförsäkringen) ge bidrag.

Arbetsförmedlingen kan genom stöd och övervakning påverka de arbetslösas sökbeteende så att de både söker mer och effektivare. Vidare kan arbetsförmedlingen förmå arbetslösa att söka jobb genom att ”beskatta deras fritid” med anvisningar till program, där programmens viktigaste egenskap är att de lägger beslag på en betydande del av den arbetslöses tid.

För en stor grupp arbetslösa är jobbsökande den snabbaste vägen till ett nytt jobb. För en mindre grupp arbetslösa krävs sannolikt andra insatser. Förmedlingen kan bidra till att göra dessa arbetslösa mer anställningsbara, antingen genom att uppgradera deras kompetens eller genom att subventionera företag som anställer dem.

En väl avvägd arbetsmarknadspolitik kan på så sätt bidra till en lägre långsiktig arbetslöshet och därmed en hållbart högre sysselsättning. Skattningar av jämviktsarbetslösheten (som är notoriskt svåra att göra) talar för att den kan ligga i storleksordningen 5–6 % av arbetskraften, och att den fram till 90-talskrisen låg mellan 2 och 3 %. Om det senare tas som en gräns för vad som skulle vara möjligt i den bästa av världar, så blir det uppenbart att en aldrig så väl utformad arbetsmarknadspolitik i bästa fall kan ge ett inte försumbart, men heller inte stort bidrag till den långsiktiga sysselsättningen.

Vår genomgång av den svenska arbetsmarknadspolitiken har inte identifierat några uppenbar och stora systemfel. Sannolikt är det därför relativt ont om lågt hängande frukter som väntar på att bli plockade inom detta område. Vår slutsats är därför att vi bara ska förvänta oss marginella bidrag till den långsiktiga sysselsättningen från arbetsmarknadspolitiken.

86

Referenser

Abbring, J., G. van den Berg and J. van Ours (2005), The effect of unemployment insurance sanctions on the transition rate from unemployment to employment, Economic Journal 115, 602– 630.

Andersson-Joona, O. & L. Nekby (2009), TIPing the scales towards greater employment chances? Evaluation of a trial introduction program (TIP) for newly-arrived immigrants based on a random program assignment, IZA Discussion Paper No. 4072.

Andrén, D. & T. Andrén (2004), Assessing the Employment Effects of Vocational Training using a One-factor Model, Working Papers in Economics No 133, Department of Economics, School of Economics and Commercial Law, Göteborg University.

Andrén, T. & B. Gustafsson (2004), Income Effects from Labour Market Training Programs in Sweden during the 1980s and 1990s, International Journal of Manpower 25, 688–713.

Aranki, T. & M. Löf (2008), Matchningsprocessen på den svenska arbetsmarknaden: En regional analys, Penning- och Valutapolitik 1:2008, 48–58.

Arbetsförmedlingen (2009), Arbetsmarknadsrapport 2009:2, Arbetsförmedlingen, Stockholm.

Ashenfelter, O., D. Ashmore & O. Deschênes (2005), Do unemployment insurance recipents actively search work? Evidence from randomized trials in four U.S. States, Journal of Econometrics 125, 53–65.

Axelsson, R. & O. Westerlund (2005), Kunskapslyftets effekter på årsarbetsinkomster, Umeå Economic Studies No 647, Department of Economics, Umeå University.

Bassanini, A. och R. Duval (2006), Employment Patterns in OECD Countries: Reassessing the Role of Policies and Institu-

87

Referenser Bilaga 1 till LU2011

tions. Social, Employment and Migration Working Papers 35, OECD.

Behagel, L., B. Crepon & M Gurgand, (2009), “Evaluation d’impact de l’accompagnement des demandeurs d’emploi par les operéteurs de placement et le programme Cap ver l’entreprise”, Rapport final, September 2009.

Behagel, L., B. Crepon & M. Gurgand, (2010), “Private or Public counseling of jobseekers: a lesson from a large randomized experiment”, presentation Gent April 2010.

Behnke, S., M. Frölich & M. Lechner (2006), ”Statistical assistance for programme selection – For a better targeting of active labour market policies in Switzerland”, CESifo DICE Report 2/2006, 61–68.

Behrenz, L., L. Delander, J. Månsson & E. Nyberg (2002), ”Utvärdering av Pilotprojektet för arbetslösa invandrare: Ett försök med samverkan mellan bemanningsföretag och arbetsförmedling”, Arbetsmarknadsstyrelsen Ura 2002:6.

Bennmarker, H., K. Carling & A. Forslund (2007) ”Vem blir långtidsarbetslös? IFAU Rapport 2007:20.

Bennmarker, H., E. Grönqvist & B. Öckert (2009), ”Effects of outsourcing employment services: evidence from a randomized experiment”, IFAU Working paper 2009:23.

Bernard, S. & J. Wolff, (2008), ”Contracting out placement services in Germany: Is assignment to private providers effective for need job-seekers?”, IAB Discussion Paper 5/2008.

Besley, T. and M. Ghatak (2005), “Competition and Incentives with Motivated Agents”, American Economic Review, 95(3), 616–636.

Black, D.A., J. Galdo, & J.A. Smith, (2007), ”Evaluating the Worker Profiling and Reemployment Services System Using a Regression Discontinuity Approach”, American Economic Review Papers and Proceedings 97, page.

Black, D., J. Smith, M. Berger & B. Noel (2003), ”Is the threat of reemployment services more effective than the services themselves? Experimental Evidence from the UI system, American Economic Review 93(4), 1313–1327.

Blundell, R., M. Costas Dias, C. Meghir, & J. Van Reenen (2004), “Evaluating the Employment Impact of a Mandatory Job Search Program”, Journal of the European Economic Association 2, 569-606.

88

Bilaga 1 till LU2011 Referenser

Bredgaard, T. & F. Larsen (2007), “Implementing public employment policy: what happens when non-public agencies take over?”, International Journal of Sociology and Social Policy 27(7/8), 287–300.

Bruttel, O. (2005), “Are Employment Zones Successful?: Evidence from the First Four Years”, Local Economy, 20(4), 389–403.

Card, D., Kluve J. & Weber A., (2009), ”Active labor market policy evaluations: A Meta-Analysis”, IZA Discussion Paper No. 4002.

Calmfors, L., A. Forslund & M. Hemström (2001) “Does active labour market policy work? Lessons from the Swedish experiences” ,Swedish Economic Policy Review 8, s 61–131.

Calmfors, L., A. Forslund & M. Hemström (2002) ”Vad vet vi om den svenska arbetsmarknadspolitikens sysselsättningseffekter?, IFAU Rapport 2002:8.

Calmfors, L., A. Forslund & M. Hemström (2004) “The effects of active labor-market policies in Sweden: What is the evidence?” , i J. Agell, M. Keen & J. Weichenrieder (red), Labor Market Institutions and Public Regulation, MIT Press.

Calmfors, L. & H. Lang (1995), “Macroeconomic effects of active labour market programmes in a union wage-setting model”, The Economic Journal 105, 601–619.

Carling, K. & L. Gustafson (1999), Self-employment grants vs. subsidized employment: Is there a difference in the reunemployment risk?, Working Paper 1999:6, IFAU.

Carling, K. & L. Larsson (2005), “Does early intervention help the unemployed youth?”, Labour Economics 12(3), s 301–319.

Carling, K. & K. Richardson (2004), The relative efficiency of labor market programs: Swedish experience from the 1990's, Labour Economics 11, 335–354.

De Giorgi, G. (2005), “Long-term effects of a mandatory multistage program: the New Deal for young people in the UK”, IFS Working Papers W05/08, Institute for Fiscal Studies, London.

de Luna, X., A Forslund & L Liljeberg (2008), ”Effekter av yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning under perioden 2002–2004”, IFAU Rapport 2008:01.

Dolton, P. and D. O’Neill (2002), ”The Long-Run Effects of Unemployment Monitoring and Work Search Programmes”, Journal of Labor Economics 20, 381–403.

89

Referenser Bilaga 1 till LU2011

Finn, D. (2008), “The British ‘welfare market’ Lessons from contracting out welfare to work programmes in Australia and the Netherlands”, Joesph Rowntree Fundation.

Forslund, A. & K. Johansson (2007) ”Random and stock-flow models of labour market matching – Swedish evidence” IFAU Working paper 2007:11.

Forslund, A. , P. Johansson & L Lindqvist (2004), ”Employment subsidies – A fast lane from unemployment to work?” IFAU Working Paper 2004:18.

Forslund, A. & A.-S. Kolm (2004) “Active labour market policies and real-wage determination – Swedish Evidence” in S Polachek (ed),”Accounting for worker well-being”, Research in Labor economics vol 23.

Forslund, A. & O. Nordström Skans (2006), ”Swedish youth labour market policies revisited”, IFAU Working Paper 2006:6.

Fougère, D., J. Pradel & M. Roger (2005), ”Does Job Search Assistance Affect Search Effort and Outcomes? – A Microeconometric Analysis of Public versus Private SearchMethods”, IZA Discussion Paper 1825, Bonn.

Fransson, K. (2009), Matchningsfunktionen – en indikator för matchningsprocessen, Working Paper 2009:1, Arbetsförmedlingen.

Fredriksson, P. & P. Johansson (2003), Employment, mobility, and active labor market programs, Working Paper 2003:3, IFAU.

Fredriksson, P. & P. Johansson (2009), “Dynamic Treatment Assignment – The Consequences for Evaluations using Observational Data”, Journal of Business and Economic and Statistics 26, 435–445.

Frölich, M., M. Lechner & H. Steiger (2003), Statistically assisted programme selection – International experience and potential benefits for Switzerland, Swiss Journal of Economics and Statistics 139, 311-31.

Geerdsen, L. & A. Holm (2007), ”Duration of UI periods and the perceived threat effect from labour market programmes”, Labour Economics 14, 639–652.

Geerdsen, L. (2006), ”Is there a threat effect of labour market programmes? A study of ALMP in the Danish UI system”, Economic Journal 116, 738–750.

Graversen, B. & Van Ours, J. (2008) ”How to Help Unemployed Find Jobs Quickly: Experimental Evidence from a Mandatory

90

Bilaga 1 till LU2011 Referenser

Activation Programme Journal of Public Economics” 92, 2020– 2035 .

Grossman, S. & O. Hart (1986), “The Costs and Benefits of Ownership: A Theory of Vertical and Lateral Integration”, Journal of Political Economy 94, 691-719.

Hart, O. (1995), ”Firms, Contracts, and Financial Structure”, Oxford University Press, Oxford.

Hart, O. & J. Moore (1990), “Property Rights and the Nature of the Firm”, Journal of Political Economy, 98, 1119–1158.

Hart, O., A. Shleifer & R. Vishny (1997), “The Proper Scope of Government: Theory and an Application to Prisons”, Quarterly Journal of Economics 112, 1127–1161.

Hasluck, C., P. Elias & A. E. Green (2003), The Wider Labour Market Impacts of Employment Zones. Warwick Institute of Employment Research.

Hämäläinen, K., R. Uusitalo & J. Vuori (2006), ”Long-term effects of job search training: Evidence from two ndomized field experiments.” Helsinki School of Economics, mimeo.

Hägglund P. (2006), ”Are there pre-programme effects of Swedish active labour market policies?: Evidence from three randomised experiments”, IFAU Working Paper 2006:2.

Hägglund P. (2009), ”Experimental evidence on intensified placement efforts among unemployed in Sweden”, IFAU Working Paper 2009:16.

Jahn, E. and W. Ochel (2007), “Contracting-out employment services: temporary agency work in Germany”, Journal of European Social Policy 17(2), 125–138.

Johansson, K. (2001), ”Do labor market programs affect labor force participation?”, Swedish Economic Policy Review 8, 175-

–213.

Johansson, K. (2006), Do labor market flows affect labor-force participation? Working Paper 2006:17, IFAU.

Johansson, K. & A. Markowski (1995) ”Påverkar arbetsmarknadspolitik arbetskraftsdeltagandet? – en empirisk studie”, Konjunkturläget maj 1995, Specialstudier, Konjunkturinstitutet, Stockholm.

Johansson, P. (2006), Using Internal Replication to Establish a Treatment Effect, Working paper 2006:3, IFAU.

Johansson P. & Åslund O. (2006), ”Vitrues of SIN-effects of an immigrant workplace introduction program”, IFAU Working Paper 2006:7

91

Referenser Bilaga 1 till LU2011

Kluve J. (2006), ”The effictiveness of European Active Laor Market Policy” IZA Discussion Paper No. 2018.

Lalive R., J. van Ours & J. Zweimller, (2005), “The effect benefit sanctions on the duration of unemployment”, Journal of the European Economic Association 3, 1386–1417.

Lindqvist L., L. Larsson & O. Nordström Skans (2005), ”Friårets arbetsmarknadseffekter”, IFAU Rapport 2005:10.

Larsson L. (2003), ”Evaluation of Swedish Youth Programs”, Journal of Human Resources 38, 891–927.

Lechner, M. & J. A. Smith, (2006), ”What is the value added by caseworkers?”, Labour Economics 14, 135–151.

Lechner M. & C. Wunsch (2009), ”Are training programs more effective when unemployment is high?, Journal of Labor Economics 27, 653–692.

Liljeberg L. & M. Lundin (2010), Jobbnätet ger jobb: effekter av intensifierade arbetsförmedlingsinsatser för att bryta långtidsarbetslöshet, IFAU Rapport 2010:2

Lindgren, U. & O. Westerlund (2003), Labour market programmes and geographical mobility: migration and commuting among programme participants and openly unemployed, Working Paper 2003:6, IFAU.

Lundin, D. & L. Liljeberg (2008), Arbetsförmedlingens arbete med nystartsjobben, Rapport 2008:9, IFAU.

Meyer B. (1995), Lessons from the U.S. Unemployment Insurance experiments, Journal of Economic Literature 33, 91–131.

Okeke, S. (2005), Arbetsmarknadsutbildningens effekter för individen, Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik, Ura 2005:6, Ams.

Rosholm M. (2008), Experimental evidence on the nature of the Danish employment miracle, Working Papers 08-14, University of Aarhus, Aarhus School of Business, Department of Economics.

Rosholm, M., M. Svarer & B. Hammer (2004), A Danish profiling system, Working Paper 2004-13, Department of Economics, University of Aarhus.

Rosholm, M. & M. Svarer (2008), The threat effect of active labour market programmes, Scandinavian Journal of Economics 110(2), 385–401.

Sianesi, B. (2004), An Evaluation of the Swedish System of Active Labor Market Programs in the 1990s, The Review of Economics and Statistics 86(1), 133–155.

92

Bilaga 1 till LU2011 Referenser

Shleifer, A. (1998), State Versus Private Ownership, Journal of Economic Perspectives 12 (4), 133-150.

Stenberg, A. (2003), An Evaluation of the Adult Education Initiative Relative Labour Market Training, Umeå Economic Studies No 609, Department of Economics, Umeå University (doktorsavhandling).

Stenberg, A. (2005), Comprehensive Education of Vocational Training for the Unemployed?, Umeå Economic Studies No 663 , Department of Economics, Umeå University.

Stenberg, A. & O. Westerlund (2004), Does Comprehensive Education Work for the Long-Term Unemployed?, http://www.econ.umu.se/Umeå Economic Studies No 641, Department of Economics, Umeå University.

Struyven, L. & G. Steurs, (2005), Design and redesign of a quasimarket for the reintegration of jobseekers: empirical evidence from Australia and The Netherlands, Journal of European Social Policy 15(3), 211-29.

Svarer, M. (2007), The effect of sanctions on the job finding rate: Evidence from Denmark, IZA Discussion Paper No. 3015.

Van den Berg, G.J. & B. van der Klauuw (2006), Counseling and monitoring of unemployed workers: theory and evidence from a controlled social experiment, International economic review 47(3), 895–936.

Van den Berg, G.J. & J. Vikström (2009), Job search monitoring regimes, punishments, exit to work, and job quality, IFAU Working paper no 2009:18.

Wadensjö, E. (1993), Arbetsmarknadspolitikens effekter på löner och priser, Politik mot arbetslöshet, SOU 1993:43, Fritzes. Stockholm.

Weber, A. & H. Hofer (2003), Active job-search programs a promising tool? A microeconometric evaluation for Austria, IHS working paper, Economic Series 131, Vienna.

J Vikström, M. Rosholm och M. Svarer (2010), The Relative Efficiency of Active Labour Market Policies: Evidence From a Social Experiment and Non-Parametric Methods, mimeo, IFAU.

Winterhager, H. (2006), Private Job Placement Services A Microeconometric Evaluation for Germany, Discussion Paper No. 06- 026.

Winterhager, H., A. Heinze & A. Spermann (2006), Deregulating job placement in Europe: A microeconometric evaluation of an

93

Referenser Bilaga 1 till LU2011

innovative voucher scheme in Germany, Labour Economics 13, 505–517.

Wright, S. (2008), Contracting out employment services: lessons from Australia, Denmark, Germany and the Netherlands, CPAG policy briefing: December 2008.

94

Effects of active labour market policies on employment and unemployment – Summary

Introduction

In this report we survey and discuss research evidence on the effects of active labour market policies (ALMPs) on employment and unemployment. The point of departure is Calmfors et al. (2001, 2002, 2004) where Swedish evidence available in the early 2000s was surveyed. We have complemented the picture given in these surveys by new Swedish evidence as well as international evidence in areas where Swedish evidence is scarce. We have also covered a number of new topics. In this process some of the conclusions reached by Calmfors et al. have been modified and a number of new issues have been raised.

Vocational training programmes

The picture painted by Calmfors et al. of the effects of ALMPs in the 1990s was to a large extent a gloomy one. Not least is this the case for training programmes. Whereas the few available studies of training programmes in the 1980s found significant and reasonably large positive effects of vocational training programmes, most evaluations of those programmes in the 1990s at best found insignificant effects. This pattern is again reversed in the three studies of training programmes in roughly the last decade, where positive treatment effects are found again.

As yet, there is no conclusive evidence on why treatment effects seem to have improved since the 1990s. One can, however, list a number of possible explanations: First, a target was introduced that 70 per cent of vocational training programme participants should

95

have a job within 90 days after completed training. This may have induced the case workers at the Public Employment Service (PES) to work harder to identify both participants and courses. With heterogeneous treatment effects, this could lead to better treatment effects to the extent that the individuals identified actually would be selected on expected treatment effects rather than on expected job finding rates. To the extent that the target made case workers work harder to identify courses that were better adapted to labour demand, this would produce better treatment effects. Second, the possibility to renew UI benefit eligibility by participation in a training programme was removed. This changed the incentives in a way that probably made participants more interested in acquiring useful skills rather than a prolonged period with UI benefits. Third, the recession of the 1990s was very deep. This made it hard to identify which occupations and sectors to train for

– there were no easily identified bottlenecks. Also in this respect, things had changed for the better for the training programme participants of the early 2000s. Finally, it seems that a number of the evaluations of training programmes in the 1990s did not make a distinction between prep courses and vocational training. This raises some issues of how the estimated effects should be interpreted, and results in Forslund et al. (2007) suggest that that the estimates are likely to be downward biased estimates of the effects of vocational training programmes.17

It is, however, important to stress that the new results should not be used as a rationale for an unconditional expansion of training programmes. Training programmes are much more expensive than other programmes, and the improved results probably, at least partly, reflect that volumes in the early 2000s were much smaller than in the 1990s.

Subsidised employment programmes

The second major type of programme is subsidised employment of various kinds (including practice programmes and most programmes targeted at youth). Calmfors et al. concluded that the available evidence suggested that the closer a programme in this category

17 There is a fundamental problem involved in estimating the effects of prep courses. This problem arises because prep courses are designed to prepare for other programmes (most often, but by no means always, vocational training programmes), and not directly for transitions from unemployment to work. This raises hard to solve issues of how sequences of programmes should be evaluated.

96

was, the more likely it was to speed up the transition to an ordinary job. They also found that the programmes with the closest resemblance to ordinary jobs (employment subsidies and self employment grants) actually seemed to have a positive treatment effect in the sense that they outperformed continued job search in open unemployment. The latter result is confirmed by the few available new studies.

A potential problem with the programmes most similar to ordinary jobs is that there is evidence that these programmes also tend to be the programmes most associated with crowding out ordinary jobs. However, how serious this problem is, taking also other general equilibrium effects into account, depends crucially on how the programmes are targeted. If the programmes are targeted at longterm unemployed outsiders, those “crowded in” by the programme will on average exert only a limited downward pressure on wage as they are outsiders and probably also rather compete for available jobs only to a limited extent. Those crowded out will on average be more like insiders and efficient competitors for the available jobs. The net effect will be a downward pressure on wages and higher employment, counteracting the direct crowding out effect at given wages.

Employment service

A third important part of active labour market policies is the employment service. Calmfors et al. concluded that Swedish evidence was rather old and pertained to certain groups only. Hence, they concluded that it was impossible to establish whether or not a general increase in the service level would have a positive effect. Our survey of international and more recent Swedish research gives somewhat more precise answers.

An overall conclusion based on the international studies is that intensified job search assistance, in particular combined with increased control, gives rise to positive effects on employment. Increased support and counselling together with increased control seems to create a good mix of increased support and more in-depth follow up. It can be considered conditional support, where the unemployed gets extra support in exchange for increased search efforts. However, when interpreting the international evidence, it is important to keep in mind that monitoring and counselling are parts of the normal supply of “services” at the Swedish PES. Hence, unless effects are linear, the international evidence does not

97

support an unconditional increase in counselling and monitoring. More research using controlled variation in levels of counselling and monitoring is needed to determine whether or not the benefits exceed the costs of raising the level of support in the Swedish PES above its present level.

The positive effects found for counselling and monitoring also has some bearing on how one should interpret the estimated effects of participating in various labour market programmes. The control group in Swedish studies of labour market programmes consists of unemployed persons with access to the services offered by the PES. Some gloomy evaluation results may therefore reflect good effects of the alternative treatment – it may well be the case that time used for job search, using the facilities of the PES is equally well (or better) used than time spent in a labour market programme. In fact, the distinction between active (= programmes) and passive (= UI benefits) labour market policies may be seriously misleading and seems to be based upon a view of UI benefits as compensation for non-work. In fact, in the Swedish unemployment insurance, as well as unemployment insurance in other countries, receipt of benefits is conditional on meeting a whole set of requirements relating to job search and being available for work. In Sweden, the PES plays a key role in this process. The PES is supposed to provide job search assistance as well as monitoring of job search behaviour to make sure the benefit recipient meets the requirements in the legal framework of UI. From this perspective, job search assistance and monitoring should be considered a labour market programme.

Pre-programme effects and compulsory programmes

In addition to the topics discussed above, which were also covered by Calmfors et al., we have covered a number of issues raised by recent research. One such issue relates to compulsory programmes where the timing of programme entry can be predicted with good accuracy. The interest in such programmes at least to some extent has arisen because expected programme entry may affect the behaviour of the unemployed already before programme start. In principle, the effect on present behaviour of future expected compulsory programme participation will depend on the expected utility of taking part in the programme. If the expected utility is negative (compared to some relevant alternative), the unemployed has

98

incentives to avoid the programme. The normal way to achieve this is to find a job. If, on the other hand, the expected utility of programme participation is positive, the unemployed will act so as to get access to the programme. Hence, the announcement of a compulsory programme will generally affect the job-finding rate of the unemployed already before programme start, pre-programme effects.

The empirical literature indicates that such pre-programme effects actually seem to be present. This creates a complicated situation for policy design. In order to maximise a pre-programme increase in the job-finding rate, programmes should be made unattractive: they should confiscate a maximum of leisure time, pay low benefits and have bad treatment effects. However, it is likely that at least some unemployed job seekers would benefit from a well designed programme involving skills upgrading. Hence, an optimal policy design would treat job seekers with different labour market prospects differently in terms of the types of programmes offered. For job seekers with good labour market prospects, compulsory low-quality programmes may be a good way to increase job-search efforts and decrease reservation wages. Job seekers with bad labour market prospects should instead be offered programmes with important skills-upgrading components. Given this view, it becomes crucial for policy to identify how to sort the unemployed into these different kinds of treatments. This is, of course, a nontrivial task.

Profiling and targeting

One possible way to improve programme assignment is to give caseworkers access to statistical profiling and targeting instruments. Profiling aims at early identification of the labour market prospects of unemployed job seekers, usually in the form of a prediction of the risk that somebody will become long-term unemployed. If the caseworker, aided by the profiling instrument, can identify those at risk of becoming long-term unemployed, measures can be taken early in the unemployment spell and resources will not be wasted on those that will find a job anyway. A pilot using a profiling model was launched a few years ago. This pilot has as yet not been evaluated. Systematic profiling has been used in a few other countries, but the empirical evidence on the effects so far is not conclusive.

99

Suppose that those at risk of becoming long-term unemployed are properly identified (possibly from a statistical profiling instrument). A more ambitious task is then to assign the “right” treatment to those at risk. This is the aim of statistical targeting models. Targeting models have also been used on a small number of occasions. Too little is known about the effects to warrant any conclusions.

Fundamentally, compulsory programme assignment for all and profiling/targeting represent polar views on how to conduct ALMPs. On a priori grounds, the latter approach is attractive: each and every one will get the right treatment at the right time. In addition, locking-in effects will be excessively large if a compulsory programme is used for groups with good labour market prospects, especially if the programmes only to a limited extent involve job search activities. Hence, there may be good reasons to question the strong focus in present Swedish ALMPs on compulsory programmes, “guarantees”. However, it is necessary to stress that empirical knowledge in this area is almost non-existent. For instance, this applies to knowledge about the effects of the timing of treatment. However probable it may seem that early intervention is an efficient strategy, there is no empirical support for this view.

To increase the knowledge about the effects of targeting/profiling, it is necessary to introduce such instruments in a way that facilitates evaluation. It is also necessary to gain more knowledge about the alternative – compulsory programmes for all. A fundamental problem about compulsory programmes for all is that they, in general, cannot be evaluated due to the lack of control groups. To gain more knowledge about such programmes, it is necessary to conduct pilot studies where, for example, programmes are not rolled out in the whole country at the same time.

Private provision of ALMPs

An interesting has arisen due to the introduction in Sweden of privately provided labour market policy measures during the last few years. Private providers can potentially be important complements to the publicly provided services, both as providers of specific programmes and as providers of whole packages of services (similar to what is provided by the PES). In Sweden this is a recent phenomenon, but the government aims for a rapid increase in the market share of private providers; actually the target for the present year is

100

that a third of the participants in the Job and development guarantee and the Job guarantee for youth should be serviced by private providers. Our survey of theoretical arguments and empirical evidence suggests that there are no unambiguous effects to be expected from privatisation.

There are only a small number of empirical studies of the effects of private provision of labour market policy measures. All but one of them (the only Swedish study) relies on non-experimental observational data, and it is not completely clear that the studies have actually identified causal effects, given that self-selection to private providers poses a serious evaluation problem. However, even if selection has been handled in a satisfactory way, it is not evident what one should expect. An important dimension of any process with private provision of services is contract design. All contracts create incentives, and the extent to which these incentives reflect the interest of the principal depends on a number of conditions, and these conditions, such as how hard it is to specify the services in a way that is verifiable, can be expected to vary from one context to another. A special feature of interest in the context of labour market policies is the fact that private provision a relatively novel feature. Probably it takes time for the principal to acquire skills in contract design. The results in the empirical studies may well reflect also this learning process – estimated effects are likely to pick up such differences between different countries and types of services.

(How) Do policy effects differ due to differences in context?

A last interesting question is whether the effects of labour policies vary with the business cycle in a predictable way and, if so, which the consequences of this are for policy conduct. The main basis for the belief that ALMPs may have varying effects over the business cycle is that there is survey evidence that programme participants devote less time to job search than do openly unemployed. This creates a locking-in effect of programmes. This effect will be increasing in the payoff to job search, which normally will be higher in good business cycle conditions with many vacant jobs. Hence, there is a sound argument for, ceteris paribus, increased programme participation in bad business cycle conditions. On the other hand, looking specifically at training programmes, we argued earlier that it is harder to identify what to train for in a bad labour market.

101

Unfortunately, there is to our knowledge only one empirical study that has attacked this issue systematically. This study, looking at German training programmes, found higher programme efficiency in bad business cycle conditions. Similar results were also found in a “meta study” compiling evidence from a number of studies. It is, however, premature to base any final verdict based on this scarce evidence.

102

Bilaga 2 till LU2011

Den gymnasiala yrkesutbildningen och inträdet på arbetsmarknaden*

Lena Lindahl

*Jag är tacksam för värdefulla kommentarer från Anders Björklund, Robert Eriksson, Anders Forslund, Peter Fredriksson, Markus Jäntti, Lena Schröder, Anders Stenberg, Sten-Åke Stenberg och övriga deltagare i Långtidsutredningen samt Långtidsutredningens Advisory Board.

103

Innehåll

1 Introduktion............................................................. 107
2 Gymnasieskolan i Sverige.......................................... 109
2.1 Översikt.................................................................................. 109
2.2 Nuvarande skolsystem och tidigare reformer...................... 111
2.3 Ny gymnasiereform 2011...................................................... 112
2.4 Gymnasieskolan inom OECD-länderna .............................. 114
2.5 Yrkes- och lärlingsutbildningen............................................ 114
  2.5.1 Yrkes- och lärlingsutbildning i Sverige ..................... 114
  2.5.2 Yrkes- och lärlingsutbildning i Norden .................... 117
3 Arbetsmarknadsinträdet ............................................ 119
3.1 Ungdomsarbetslöshet............................................................ 119
  3.1.1 Ungdomsarbetslöshet i Sverige och  
  internationellt ............................................................. 119
  3.1.2 Arbetslöshetens varaktighet....................................... 126

3.2Övergången från skola till arbetsliv i Sverige och

internationellt......................................................................... 127
3.2.1 Varför är arbetslösheten högre bland ungdomar –  
faktorer utanför skolan .............................................. 128
3.2.2 Avhopp från gymnasieskolan..................................... 129
3.2.3 Faktorer som kan påverka risken för avhopp ........... 131
3.2.4 Skillnader i etableringsgrad på arbetsmarknaden  
efter studieinriktning.................................................. 133

105

Innehåll Bilaga 2 till LU2011
  3.2.5 Betydelsen av informella kontakter vid  
    övergången från skola till arbetsliv ............................ 135
4 Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete  
  underlättas? ............................................................. 137
4.1 Gymnasieskolans organisation .............................................. 137
  4.1.1 Antagningskrav och prestationskrav ......................... 137
  4.1.2 Betydelsen av tidigt val av studieinriktning............... 139
4.2 Yrkesutbildningens längd och innehåll................................. 140
4.3 Yrkesutbildningens effekter på arbetsmarknadsutfall ......... 142
  4.3.1 Arbetsplatsförlagd eller skolförlagd  
    yrkesutbildning ........................................................... 142
  4.3.2 Lärlingsutbildning och barn till invandrade  
    föräldrar ....................................................................... 145
5 Sammanfattning och slutsatser .................................. 147
Referenser ....................................................................... 151
Appendix A: Arbetslöshet och utbildningsinriktning ............. 157
Vocational .......Training and Labor Market Entry – Summary 163

106

1 Introduktion

Sedan millennieskiftet har vi sett en ökning av arbetslösheten bland ungdomar och idag tillhör Sverige ett av de länder inom OECD som har högst ungdomsarbetslöshet (OECD 2008a). Mot bakgrund av detta fokuserar den här rapporten på övergången från gymnasiet till arbetsmarknaden för de ungdomar som inte önskar fortsätta till högskolestudier. Tre faktorer indikerar att utformningen av yrkesutbildningen på gymnasiet kan ha stor betydelse i sammanhanget. För det första påbörjas en stor del av ungdomars arbetslöshetsperioder direkt efter gymnasiet. Det tyder på att elever som inte fortsätter utbilda sig har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och att det finns utrymme för förbättringar när det gäller övergången mellan skola och yrkesliv. För det andra förefaller sannolikheten att få jobb att delvis hänga samman med valet av studieinriktning på gymnasiet (SCB 2008). För det tredje kan det noteras att arbetslöshetsperioder bland ungdomar igenomsnitt är förhållandevis korta, men att den grupp unga som drabbas av längre perioder av arbetslöshet framför allt är de som avbryter sina gymnasiestudier i förtid. Medan elever på vissa yrkesprogram (t.ex. elprogrammet och byggprogrammet) uppvisar förhållandevis hög genomströmning är det bara 63 respektive 68 procent av eleverna som avslutar studierna inom fyra år från t.ex. industriprogrammet och fordonsprogrammet (Skolverket 2007a).

Tillsammans pekar dessa faktorer på att utformningen av utbildningssystemet på gymnasienivå i allmänhet och utformningen av yrkesutbildningarna på gymnasiet i synnerhet är viktiga för att förstå problemen för svenska ungdomar på arbetsmarknaden. Rapporten tar detta som en utgångspunkt för en genomgång och granskning av den internationella litteraturen och tolkar den utifrån ett svenskt perspektiv. Rapportens fokus ligger på gymnasieskolan. Det innebär att yrkesutbildning på högskolenivå, inom kommunal

107

Introduktion Bilaga 2 till LU2011

vuxenutbildning (komvux) eller i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte kommer att beröras.

Resten av rapporten är disponerad på följande vis: Avsnitt 2 ger en översikt av gymnasieskolan i Sverige och beskriver de reformer som har skett under de senaste årtiondena. Avsnitt 3 belyser ungdomsarbetslöshetens omfattning i Sverige i jämförelse med omvärlden samt kartlägger hur ungdomars väg från skola till yrkesliv ser ut idag. Avsnitt 4 sammanfattar forskningen kring tre huvudfrågor när det gäller ungdomars arbetsmarknadsinträde. Den första handlar om betydelsen av antagningskrav för inträde till gymnasieskolan. Denna fråga är aktuell i samband med gymnasiereformen 2011 som innefattar en skärpning av antagningskraven, både till studie- och yrkesförberedande program. Den andra frågan berör yrkesutbildningens längd och innehåll där studierna i huvudsak fokuserar på de reformer som yrkesutbildningen har genomgått. Den tredje frågan handlar om betydelsen av arbetsplatsförlagd eller skolförlagd yrkesutbildning. Här berörs även lärlingsutbildning som har varit praktiskt taget obefintlig i Sverige men som har introducerats i form av en försöksperiod som pågår fram till 2011. Avsnitt 5 sammanfattar rapporten och diskuterar några möjliga förändringar i organisationen av yrkesutbildningen som kan bidra till att minska arbetslösheten bland unga i Sverige.

108

2 Gymnasieskolan i Sverige

2.1Översikt

Efter nio års obligatorisk grundskola har alla svenska elever i princip rätt att fortsätta studera på gymnasienivå. Övergången från grundskola till gymnasiestudier är första gången som eleverna gör ett val av studieinriktning som påverkar deras utbildningsnivå i framtiden. Utbildningen på gymnasienivå är frivillig, men flertalet elever väljer att fortsätta studera. Under senare tid har gymnasieskolan kommit att bli en skola för alla då 99 procent av grundskoleeleverna numera fortsätter direkt till gymnasiet. Detta kan jämföras med att mindre än 90 procent gick vidare till gymnasiet i slutet av 1980-talet (Skolverket 2008).

Eleverna kan söka till 17 olika nationella inriktningar eller ”program” på gymnasiet, vilka alla är treåriga. Utöver de nationella programmen finns individuella program (IV) och specialutformade lokala program. De individuella programmen vänder sig till elever som inte kommer in på de nationella programmen och ska förbereda dem för utbildning på ett nationellt program. De specialutformade lokala programmen är utformade så att de kombinerar ämnen från olika nationella program. De nationella programmen kan delas upp i två huvudkategorier – studieförberedande och yrkesinriktade – och eleverna fördelar sig idag förhållandevis jämnt mellan dessa. De yrkesinriktade programmen är tämligen specificerade och förbereder för jobb som t.ex. fordonstekniker, byggnadsarbetare eller inom vårdyrken. De studieförberedande utbildningarna syftar främst till fortsatta studier och har olika inriktningar som t.ex. samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig eller teknisk inriktning. Majoriteten av eleverna läser nationella program, vilka innehåller en mängd kurser där vissa (kärnämnena) är obligatoriska för alla elever. Dessutom finns programspecifika kurser samt ett antal kurser som eleven själv kan välja fritt. I och med att de flesta

109

Gymnasieskolan i Sverige Bilaga 2 till LU2011

grundskoleelever går vidare till gymnasiet är fördelningen mellan pojkar och flickor på gymnasiet mycket jämn. Detta gäller dock inte för de olika studieinriktningarna som ibland har en mycket tydlig könsuppdelning. På de nationella vårdprogrammen är t.ex. andelen kvinnor 87 procent medan andelen kvinnor som läser energiprogrammet eller elprogrammet endast är 2 procent (Skolverket 2006). Grovt sett kan man säga att unga kvinnor samt de som bor i storstadsområdena främst väljer att läsa studieförberedande utbildningar på gymnasiet. Yrkesutbildningarna, å andra sidan, har en stark dominans av män som bor utanför storstadsområdena, särskilt i glest befolkade områden (Skolverket 2001).

Antagningskraven för de nationella programmen är att eleven ska ha avslutat sista årskursen i grundskolan samt fått godkänt betyg i matematik, svenska (eller svenska som andra språk), och engelska. Det är ingen skillnad i antagningskrav mellan studieförberedande program och yrkesprogram. Våren 2009 saknade 23 procent av de elever som slutade årskurs nio i grundskolan fullständiga betyg, vilket innebär att de inte uppnådde godkänt i ett eller flera av grundskolans ämnen. 11 procent av eleverna fick inte godkänt betyg i ett eller flera av ämnena matematik, engelska och svenska/svenska som andraspråk och blev därmed inte behöriga att söka till gymnasieskolans nationella program. För dessa elever finns möjlighet att söka till det individuella programmet och under läsåret 2009/10 gick 15 procent av alla nyintagna elever på gymnasieskolans IV-program. Vid ansökan till gymnasiet finns två olika urvalskriterier, grundskolebetyg och närhetsprincipen där den senare innebär att eleven får plats vid den skola som geografiskt ligger närmast. Varje enskild kommun avgör vilka specifika regler som ska gälla och därmed hur pass stor vikt som ska läggas vid respektive kriterium. De flesta kommuner erbjuder inte alla utbildningsinriktningar. Eleven kan välja att studera i en annan kommun, vilket då finansieras av den kommun som eleven bor i. Flertalet gymnasieskolor är kommunala men under senare år har det skett en kraftig tillväxt av fristående skolor. Sedan början av 2000-talet har andelen elever på fristående skolor ökat från 10 till närmare 20 procent (Skolverket 2010a). De flesta fristående skolor erbjuder utbildningar som liknar dem som finns i kommunal regi och är även kommunalt finansierade (Skolverket 2005).

Enligt skollagen ska kommunerna erbjuda ett rikt utbud av gymnasieprogram. På 1950- och 60-talet bestämdes urvalet av utbildningsinriktningar på statlig nivå, baserat på prognoser av framtida

110

Bilaga 2 till LU2011 Gymnasieskolan i Sverige

arbetskraftsbehov. Sedan 1980-talet har det skett en övergång från central planering till ett decentraliserat system där kommunerna i huvudsak ska tillgodose elevernas önskemål (Skolverket 1999).

2.2Nuvarande skolsystem och tidigare reformer

Den svenska gymnasieskolan har genomgått ett antal större reformer under de senaste decennierna. Huvudsyftet med reformen som trädde i kraft höstterminen 1971 var att det gamla gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan skulle förenas i en ny utbildningsform – gymnasieskolan. Tidigare fanns flera olika typer av yrkesskolor: Landstingskommunala verkstads- och yrkesskolor, kommunala yrkesskolor, privata men statsunderstödda yrkesskolor samt företagsskolor varav de flesta var mycket små. Även efter 1971 års reform var gymnasieskolan en förhållandevis splittrad utbildningsform. Sammantaget fanns 25 linjer uppdelade på två-, tre- och fyraåriga teoretiska och tvååriga praktiska linjer. Dessutom fanns 400 specialkurser med varierande längd och innehåll (SOU 1981:96).

1991 års gymnasiereform skapade en organisatoriskt sammanhållen gymnasieskola där alla gymnasieprogram blev treåriga och fick en likformig utformning. Dels fick programmen gemensamma kärnämnen, dels kom alla program att ge grundläggande behörighet till högskolestudier. Den gymnasieskola vi har idag vilar i allt väsentligt på 90-talsreformen som ledde fram till en decentraliserad, kursutformad och målstyrd gymnasieskola, (SOU 2008:27). Reformen innebar också att alla studenter, inklusive de som läser yrkesinriktade utbildningar, ska läsa ett antal kärnkurser (svenska, matematik, engelska, naturvetenskap, religion, samhällsvetenskap, bild och idrott). För att få ett komplett slutbetyg krävs godkända betyg på dessa kurser.

Den del av reformen som riktades mot yrkesutbildningarna inleddes med en försöksverksamhet under perioden 1988–1991 (Hall 2009). En av förändringarna var att de yrkesinriktade utbildningarna förlängdes från två till tre år där det tredje året främst bestod av teoretiska studier. Både förlängningen av utbildningstiden och den ökade andelen teoretisk undervisning på yrkesprogrammen gjorde att skillnaden mellan studie- och yrkesförberedande utbildningar minskade i samband med reformen. En annan del av reformen var att det tidigare relativa betygssystemet ersattes med ett s.k. mål- och kunskapsrelaterat system med fyra betygs-

111

Gymnasieskolan i Sverige Bilaga 2 till LU2011

nivåer. Därmed kom betygen att sättas utifrån specifika mål utstakade i kursplanen istället för att relateras till andra elevers resultat. Ytterligare en del av reformen var införandet av det individuella programmet som var avsett att förbereda elever med svaga skolresultat i grundskolan för något av de nationella gymnasieprogrammen.

1990-talets gymnasiereform sammanföll med flera andra större förändringar för den svenska skolan. Ansvaret för skolan överfördes från staten till kommunerna 1991, vilket bland annat innebar att kommunerna ersatte staten som arbetsgivare för lärarna. 1992 ändrades dessutom statsbidragssystemet så att varje kommun får avgöra hur statsbidragen ska fördelas mellan olika verksamheter. Slutligen kom även nya regler om ekonomiskt stöd för fristående skolor, s.k. friskolor, som ökade deras möjligheter till etablering. Det ekonomiska stödet utgjordes av att skolan fick ett bidrag per elev på minst 85 procent av elevkostnaden i de kommunala skolorna.

Sammantaget kan det sägas att den svenska gymnasieskola som utformades på 1990-talet kännetecknas av en långtgående decentralisering vad gäller både utformning och ansvarsfördelning. Detta system avviker starkt från t.ex. de övriga nordiska länderna vars skolsystem på gymnasiet i hög grad styrs av nationella regelverk.

2.3Ny gymnasiereform 2011

I regeringens proposition 2008/09:199 ingår ett antal förändringar som gäller gymnasieskolan. Regeringen fattade beslut om propositionen i maj 2009 och riksdagen biföll propositionen i oktober samma år. Därefter har regeringen gett Skolverket i uppdrag att förbereda de föreslagna förändringarna och de första eleverna kommer att börja i den nya gymnasieskolan hösten 2011.

Eleverna kommer att kunna välja mellan 18 nationella program i gymnasieskolan, varav 13 yrkesprogram och 5 högskoleförberedande program.

I reformen ingår också skärpta antagningsregler. Alla program kräver att eleven har godkänt betyg i svenska, engelska och matematik. För behörighet till yrkesprogrammen krävs godkänt betyg i ytterligare fem ämnen (dvs. sammanlagt 8 ämnen) medan sökande till de högskoleförberedande programmen behöver ha godkänt betyg i sammanlagt 12 ämnen. Vilka dessa ämnen är beror på pro-

112

Bilaga 2 till LU2011 Gymnasieskolan i Sverige

graminriktningen. Åtta s.k. programgemensamma ämnen ingår i samtliga program: Svenska/svenska som andraspråk, engelska, matematik, historia, religionskunskap, samhällskunskap, naturkunskap samt idrott och hälsa. För yrkesprogrammen kommer inslaget av teori (dvs. de programgemensamma ämnena) att minska till förmån för de ämnen som är speciellt utformade för programinriktningen (sk. karaktärsämnen). Dagens individuella program ska enligt förslaget ersättas av ett preparandår, ett individuellt alternativ och en programintroduktion. Preparandåret riktas till elever som är obehöriga att söka till gymnasiet men som bedöms kunna bli behöriga inom ett år. Elever som bedöms behöva mer insatser än så för att bli behöriga kan läsa individuellt alternativ som kan innefatta både utbildning och praktik. Programintroduktion, slutligen, riktar sig till nyanlända invandrare och består av en intensivutbildning i svenska språket samt individuell vägledning. Efter genomgången programintroduktion kan eleven söka något av de två första alternativen eller till ett nationellt program. I reformen ingår även introduktionen av den lärlingsutbildning som redan bedrivs på försöksbasis fram till 2011.

En ny betygsskala, med betygsstegen A–F, ska introduceras, där A–E står för godkända resultat och F står för ej godkänt resultat. Eleverna kommer även fortsättningsvis att betygsättas efter varje avslutad kurs. I den nya gymnasieskolan införs två sorters examen, dels en yrkesexamen, dels en högskoleförberedande examen. För att få en yrkesexamen ska eleven ha minst 2250 godkända poäng, godkänt betyg i svenska, engelska och matematik samt i de programgemensamma ämnena (Skolverket 2010b).

I samband med gymnasiereformen 2011 kommer Skolverket att inrätta nationella råd för de tolv yrkesprogrammen. Programrådens ledamöter ska nomineras av bransch-, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och utses formellt av Skolverket. Programråden ska ge Skolverket råd när det gäller att anpassa och förnya utbildningsutbudet och innehållet i yrkesutbildningen och på så vis få yrkesutbildningen att bättre motsvara den kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden. Råden ska även följa upp kvantitet och kvalitet i den arbetsplatsförlagda utbildningen.

113

Gymnasieskolan i Sverige Bilaga 2 till LU2011

2.4Gymnasieskolan inom OECD-länderna

Det finns stora skillnader mellan OECD-länderna när det gäller utbildningssystemens innehåll och institutionella utformning. Två centrala begrepp, standardisering och stratifiering, brukar användas för att beskriva dessa skillnader. Standardisering syftar på graden av nationell enhetlighet när det gäller betygssystem och examenskrav, medan stratifiering refererar till mängden utbildningsinriktningar och hur tidigt valet av inriktning sker. De tysktalande länderna och USA kan beskrivas som varandras motpoler i dessa dimensioner. Det tyska utbildningssystemet är i hög grad standardiserat med nationellt gällande regler för alla examina, medan USA helt saknar sådana generella regler. Även åldern för inriktningsvalet varierar stort mellan OECD-länderna. I Tyskland och Österrike väljer eleverna utbildningsinriktning redan vid 10 års ålder, medan elever i USA och även England och Norden väljer inriktning först efter avslutad grundskola, vid 16 års ålder. I USA erbjuds främst generell utbildning medan utbildningssystemen i Tyskland och Österrike erbjuder yrkesinriktade utbildningar med hög grad av specialisering, d.v.s. utbildningen är i hög grad utformad för att leda till ett specifikt yrke. Det svenska utbildningssystemet, med dess helt sammanhållna grundskola och relativt breda yrkesutbildningar i gymnasieskolan, kan beskrivas som högt standardiserat och lågt stratifierat. De svenska grundskole- och gymnasiereformerna under 1990-talet har inneburit ett steg bort från den tyska modellen och ett närmande till USA:s utbildningssystem (Schröder 2000).

Utbildning fram till gymnasienivå har idag blivit normbildande för flertalet ungdomar. I de flesta OECD-länderna är andelen som genomgår gymnasieutbildning 70% eller högre (OECD 2009). De flesta studenter som avslutar gymnasiestudierna uppnår grundläggande högskolebehörighet, även om andelen som väljer att fortsätta studera varierar stort mellan olika länder (OECD 2008a).

2.5Yrkes- och lärlingsutbildningen

2.5.1Yrkes- och lärlingsutbildning i Sverige

Yrkesutbildningen på gymnasiet har idag 14 olika inriktningar som alla är treåriga. Samtliga yrkesprogram ska innehålla 15 veckors arbetsplatsförlagd utbildning (APU). Skolorna har ansvar för att arrangera

114

Bilaga 2 till LU2011 Gymnasieskolan i Sverige

praktiken och kontrollera dess kvalitet. Samverkan mellan skola och arbetsliv när det gäller APU har dock vilat på frivillig grund och har ytterst varit den enskilda skolans ansvar utan stöd från nationell nivå. Yrkesutbildningens kvalitet beror i hög grad på hur pass väl skolan lyckas med att etablera kontakter med företagen. I många fall har man kunnat påvisa brister just beträffande företagskontakten. Orsakerna till detta varierar, men Skolverket hävdar att lärare på grund av tidsbrist har kommit att överlåta alltför stort ansvar på eleverna när det gäller att hitta APU-platser, (Skolverket 2004). Det är stora skillnader mellan olika program i det här avseendet. Omvårdnadsprogrammet och barn och fritid är exempel på framgångsrika program när det gäller APU-målet, medan mediaprogrammet och elprogrammet har lyckats sämre med att förmedla APU-platser (Skolverket 2004). Om inte ett tillräckligt antal APU- platser kan förmedlas tillåter regelverket att praktiken istället förläggs till skolan (SFS 1999). Det har tidigare framkommit att elever med utländsk bakgrund har svårare än andra att hitta praktikplatser, vilket särskilt gäller för pojkar (Arnell Gustafsson 2000). Det innebär att den elevgrupp som ofta får svårigheter senare på arbetsmarknaden även har svårt att få del av arbetsplatsförlagd praktik och istället får skolförlagd praktik. I Gymnasieutredningen fanns ett förslag om ett obligatoriskt minimikrav på 15 veckors APU på samtliga yrkesprogram, vilket skulle innebära att dispensen som möjliggör en skolförlagd APU försvinner (SOU 2008:27). I underlaget till den nya gymnasiereformen 2011 finns dock samma formulering av undantaget kvar i regelverket, (se prop. 2009/10:165 § 38). Problemet att tillhandahålla APU-platser har också uppmärksammats i tidigare forskning där man förespråkar mer statlig reglering för att få företag och fackföreningar att ta ett större ansvar för yrkesutbildningen (Jonsson 2007).

Lärlingsutbildningen har historiskt sett haft en svag ställning i Sverige med mycket begränsad omfattning. Medan yrkesutbildningen expanderade kraftigt i samband med offentliga anslag och utbyggda yrkesskolor under 1950- och 1960-talet, så kan lärlingsutbildningen snarast beskrivas som ett marginellt inslag i utbildningssystemet. Under 1980-talet omfattades ca 3 000 personer av lärlingsutbildningen, varav ca 70 procent av lärlingarna fanns inom byggbranschen (Olofsson 2006). I samband med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet minskade antalet lärlingar markant, 1996 fanns bara 39 stycken i hela landet (SOU 2010:19). Av

115

Gymnasieskolan i Sverige Bilaga 2 till LU2011

OECD-länderna är det idag bara Sverige som tillsammans med Japan, Korea och Spanien i praktiken saknar ett lärlingssystem.

I den nya gymnasiereformen 2011 introduceras lärlingsutbildning på försöksbasis som ett alternativ till den skolförlagda yrkesutbildningen. Försöksperioden är 1 juli 2008–30 juni 2011 och minst halva utbildningstiden (1250 poäng) ska vara arbetsplatsförlagd. Inom ramen för försöksverksamheten står skolan för kärnämnesutbildningen och arbetsplatsen för den praktiska delen av undervisningen. Syftet är att ge eleverna en grundläggande yrkesutbildning med möjlighet att under handledning på en arbetsplats få fördjupade kunskaper inom yrkesområdet (SFS 2007).

Antagningskraven och examensmålen ska vara desamma för lärlingsutbildningen som för den (i huvudsak) skolbaserade yrkesutbildningen. Skolverket och de nationella programråden ska ta fram riktlinjer för lärlingsutbildningen. Dessa kan skilja sig åt för lärlingsplatser inom olika yrkesområden. Riktlinjerna anger t.ex. vilka delar av utbildningen som ska vara skolförlagda och vilka delar som ska vara arbetsplatsförlagda samt hur introduktionen till yrkesområdet ska se ut. Programråden ska även ta fram riktlinjer för vilken ersättningen bör vara för de företag som tar emot lärlingar.

Både i försöksverksamheten och i den nationella introduktionen av lärlingsutbildning ska det finnas en möjlighet att utbildningen sker i form av att lärlingen får en anställning på företaget. I försöksverksamheten har detta dock hittills bara skett i enstaka fall. Tågordningen vid en eventuell anställning bli den att eleven först antas till ett gymnasieprogram och får ett utbildningskontrakt. Först därefter kan lärlingen komma ifråga för en tidsbegränsad anställning som varar så länge som utbildningen pågår. Den lön som lärlingen erhåller kommer skattemässigt att hanteras som vilken inkomst som helst med rätt till inkomstrelaterade socialförsäkringar. Eftersom lärlingsperioden räknas som utbildning kommer lönen inte att påverka rätten till studiemedel (SOU 2010:19).

Under våren 2009 deltog cirka 3600 elever i försöksverksamheten med lärlingsutbildning. Av dessa hade ungefär 30 procent avbrutit lärlingsstudierna ett år senare. Enligt huvudmännen var en vanlig orsak till avhopp låg studiemotivation hos en del elever (Skolverket 2010c).

116

Bilaga 2 till LU2011 Gymnasieskolan i Sverige

2.5.2Yrkes- och lärlingsutbildning i Norden

I Sverige, Norge och Finland är studie- och yrkesinriktade gymnasieutbildningar samlade i en gemensam utbildningsorganisation medan de är separata skolformer i Danmark och Island. Finland har, liksom Sverige, främst skolförlagda yrkesutbildningar medan lärlingsutbildningen dominerar i Danmark och Norge. På Island har både lärlingsutbildningen och yrkesutbildningen i stort en svag ställning, (Olofsson och Panican 2008).

I Danmark attraherar lärlingsutbildningen ca 35 procent av grundskoleeleverna. Under utbildningstiden alternerar eleverna mellan lärlingsjobbet på arbetsplatsen och studier på yrkesskolan, ett upplägg som brukar kallas för det duala systemet. Ett problem hos lärlingsutbildningen har varit genomströmningen i utbildningen och man har kunnat konstatera att det är de inledande teoretiska momenten som orsakar avhopp bland många yrkeselever, (Olofsson och Wadensjö 2006). Under utbildningstiden får danska lärlingar en lön som ligger på en nivå som motsvarar ungefär 50 procent av en fullärd arbetares lön (Albaek, 2005). Lärlingsutbildningen har dels statlig finansiering, dels finansiering från de arbetsplatser som tar emot lärlingarna och slutligen från arbetsgivarkollektivet. På arbetsplatsen ska arbetsgivaren betala avtalsenlig lön, vilken dock subventioneras från statligt håll med ungefär 20 procent (SOU 2008:27).

Till skillnad från de duala systemen (som varvar praktik och teori) är standardmodellen för yrkesutbildning i Norge den så kallade två+två-modellen. Denna innehåller ett fyraårigt program där de första två åren är skolbaserad utbildning och de efterföljande två åren är arbetsplatsförlagd lärlingsperiod. Yrkesutbildningen i Norge har ökat i omfång sedan 1990-talet och idag väljer ca 58 procent av eleverna att läsa en yrkesutbildning vilket är fler än i de övriga nordiska länderna. I Norge är eleverna liksom i Danmark, anställda och får lön under den arbetsplatsförlagda perioden (SOU 2009:85).

I Finland är det drygt en tredjedel av eleverna som väljer att läsa en yrkesutbildning på gymnasiet. Eleverna har minst 20 veckors arbetsplatsförlagd praktik och vanligen utbetalas inte någon lön under praktikperioden (Olofsson och Panican, 2008). Det finns även möjlighet att gå en lärlingsutbildning, men omfattningen är relativt begränsad.

117

Gymnasieskolan i Sverige Bilaga 2 till LU2011

Sammanfattningsvis framstår den mycket begränsade andelen arbetsplatsbaserad praktik i Sverige som den största skillnaden mellan svenska och övriga nordiska yrkesutbildningar. 15 veckors praktik i Sverige kan jämföras med att ungefär hälften av utbildningstiden i Norge och Danmark sker på en arbetsplats. Skillnaden i andelen arbetsplatsförlagd praktik är även stor när Sverige jämförs med många av OECD-länderna (OECD 2010a, b).1

1 Se även OECD (2004a,b).

118

3 Arbetsmarknadsinträdet

Det här kapitlet belyser övergången mellan skola och arbetsliv i Sverige samt lyfter fram skillnader i den processen mellan Sverige och andra länder. Den litteratur som studerar övergången mellan skola och arbete för ungdomar – school-to-work transitions – brukar fokusera på arbetsmarknadsutfallet i åldersintervallet 15–24 år. Detta är en period då individen utifrån sin specifika utbildning och förmåga utvecklar kompetens för att träda in i arbetslivet. Det bör dock nämnas att övergången från skola till arbetsliv är en process som är svåranalyserad eftersom det är stora skillnader mellan individer när övergången sker. Dessutom är det vanligt att övergången sker gradvis både genom att studier omväxlande varvas med perioder av arbete och genom att arbete och studier bedrivs parallellt.

3.1Ungdomsarbetslöshet

3.1.1Ungdomsarbetslöshet i Sverige och internationellt

Sverige är ett av de länder inom OECD som har högst ungdomsarbetslöshet. Figur 1 visar att arbetslösheten bland ungdomar i åldern 15–24 år uppgick till ungefär 25 procent 2009 och därmed kom Sverige att rankas på nionde plats bland OECD-länderna.

119

Arbetsmarknadsinträdet Bilaga 2 till LU2011

Figur 1 Arbetslöshet för ungdomar och gruppen 25–54 år inom OECD- länderna i procent 2009

40                                                                            
                                                                           
35                                                                            
                                                                           
30                                                                            
                                                                           
25                                                                            
                                                                           
20                                                                            
                                                                           
15                                                                           15-24
10                                                    
                                                                          25-54
5                                                                      
                                                                           
0                                                                            
                                                                           
                                                                           
Spanien Estland Slovakien Ungern Irland Grekland Italien Turkiet Sverige Frankrike Chile Belgien Polen Finland Portugal Storbritannien USA Luxemburg Tjeckien Nya Zeeland Island Kanada Slovenien Australien Danmark Tyskland Mexico Österrike Korea Norge Japan Schweiz Nederländerna

Källa: OECD, Stat Extract

Arbetslösheten är känslig för konjunkturförändringar och olika länder kan befinna sig i olika konjunkturlägen vid en given tidpunkt. Ett sätt att rensa bort sådan konjunkturvariation är att studera ungdomsarbetslösheten i förhållande till arbetslösheten för vuxna. I figur 2 visas därför arbetslösheten för ungdomar i åldern 15–24 år dividerat med arbetslösheten för vuxna i åldern 25–54 år.

Figur 2       Ungdomsarbetslöshet relativt gruppen 25–54 år, inom OECD-
        länderna 2009        
4,5                
4                
3,5                
3                
2,5                
2                
1,5                
1                
0,5                
0     Norge         USA Turkiet Japan Tyskland
Luxemburg Sverige Nya Zeeland Italien Belgien Storbritannien Finland Polen Frankrike Ungern Grekland Tjeckien Korea Chile Island Australien Slovenien Slovakien Irland Österrike Mexico Nederländerna Spanien Schweiz Portugal Kanada Danmark Estland

Källa: OECD, Stat Extract

120

Bilaga 2 till LU2011 Arbetsmarknadsinträdet

Figur 2 visar att ungdomsarbetslösheten är mer än dubbelt så hög som arbetslösheten bland vuxna i alla OECD-länder utom Japan och Tyskland. Det framgår också att Sverige de facto har den näst högsta relativa ungdomsarbetslösheten (efter Luxemburg) av de inkluderade länderna. I de flesta fall har länder med låg eller genomsnittlig total arbetslöshet också låg eller genomsnittlig ungdomsarbetslöshet. Detta mönster gäller dock inte för Sverige, där den totala arbetslösheten under 2009 var nära genomsnittet, och relationen mellan den totala arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten får därmed sägas vara ovanlig. Något som inte framgår av figuren men som också kan nämnas är att ungdomars relativa position gentemot vuxna har försämrats sedan 1990-talet i två tredjedelar av alla OECD-länderna (Quintini och Martin 2007).

I underlaget till figur 1 och 2 ingår även heltidsstuderande som sökt och kunnat ta arbete. Den definition av arbetslöshet som SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU) baserar sig på ändrades i Sverige under 2007 som en anpassning till internationella definitioner. Ändringen innebar att arbetslösa studenter som söker arbete definieras som arbetslösa, till skillnad från före ändringen då de inte ingick i arbetskraften.2 Numera överrensstämmer den svenska statistiken med ILO-definitionen av arbetslöshet som sedan länge använts av OECD och EU och många andra länder.

En fördel med ILO-definitionen är att arbetslöshetsstatistiken inkluderar fler arbetslösa ungdomar än den gamla definitionen av arbetslöshet. T.ex. framstår det som önskvärt att ungdomar som väljer att studera på grund av att de inte lyckas hitta ett jobb ingår i arbetslöshetsstatistiken. Samtidigt kan det faktum att heltidsstuderande som söker arbete räknas som arbetslösa i åtminstone ett avseende försvåra jämförelsen av ungdomsarbetslöshet mellan länder. Orsaken är att andelen studerande och deras benägenhet att söka jobb under studietiden kan skilja sig åt mellan olika länder. Ytterligare en dimension när det gäller hur vi ska tolka arbetslöshetsstatistiken handlar om hur de arbetslösa studenterna själva ser på sin situation. SCB har ställt frågan om arbetslösa ungdomar som bedriver heltidsstudier i huvudsak betraktar sig själva som studerande eller arbetssökande (SCB 2009). Ungefär 41 procent av ungdomarna mellan 15–24 år betraktade sig själva som studerande,

2 Noterbart är också att sättet att samla in statistiken ändrades år 2005 då personer som väntar på jobb som börjar inom 3 månader (tidigare 1 månad) började räknas som arbetslösa. Detta gjorde framförallt att antalet studenter som räknas som arbetslösa är högre från och med år 2005.

121

Arbetsmarknadsinträdet Bilaga 2 till LU2011

medan den resterande delen i huvudsak betraktade sig som arbetssökande. En rimlig tolkning av det är att drygt hälften av de arbetslösa studenterna i praktiken står till arbetsmarknadens förfogande.

Figur 3 Den relativa ungdomsarbetslösheten enligt den officiella resp. den gamla definitionen

Gammal definition Officiell definition
4,5                                      
4                                      
3,5                                      
3                                      
2,5                                      
2                                      
1,5                                      
1                                      
0,5                                      
0                                      
1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008
Källa: Egna beräkningar baserade på Nordström Skans (2009)                    

För att få en uppfattning om hur definitionsändringen har påverkat arbetslöshetsstatistiken är det motiverat att jämföra utvecklingen av ungdomsarbetslösheten över tid med och utan gruppen av arbetslösa studenter. Figur 3 visar utvecklingen av den relativa ungdomsarbetslösheten i Sverige enligt den nuvarande officiella ILO- definitionen respektive den gamla definitionen (där arbetslösa studenter är borträknade.) Nivån på den relativa ungdomsarbetslösheten enligt den gamla definitionen understiger nivån enligt ILO-definitionen för de flesta åren, men utvecklingen kan inte sägas skilja sig markant från denna.

122

Bilaga 2 till LU2011                               Arbetsmarknadsinträdet
Figur 4     Arbetslöshet i olika åldersgrupper, 1990–2010 i procent
35                                        
30                                        
25                                        
                                        15-19
20                                       20-24
                                       
                                        25-29
15                                       30-34
                                       
                                        35-44
10                                       45-54
                                       
5                                        
0                                        
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010

Källa: OECD, Stat Extract

Figur 4 visar nivån på arbetslösheten över tid och fördelat över olika åldersgrupper. Ungdomar är arbetslösa i högre utsträckning än äldre och allra högst är arbetslösheten i åldersgruppen 15–19 år, dvs. under den period då de flesta ungdomar lämnar gymnasiet. Här kan vi även se att det har skett en markant ökning i arbetslöshet i den yngsta gruppen sedan millennieskiftet.3

I internationella studier har man kunnat visa att elever med oavslutade gymnasiestudier löper en påtagligt större risk för arbetslöshet än andra ungdomar. I genomsnitt är risken för arbetslöshet ungefär 7 procent högre för elever som avbrutit sina gymnasiestudier, (OECD 2008a). En översikt från OECD (2006) belyser arbetsmarknadsinträdet för ungdomar inom OECD-länderna och identifierar två (delvis överlappande) grupper av ungdomar med särskilt stora problem att hitta ett varaktigt arbete efter att ha lämnat skolan. Den ena gruppen består av bristfälligt integrerade och nyanlända utrikesfödda ungdomar (”poorly integrated new entrants”) medan den andra utgörs av ungdomar som på olika sätt har halkat efter (”youth left behind”). Den senare gruppen består främst av ungdomar med oavslutade gymnasiestudier och/eller har

3 Figuren är dock delvis missvisande vad gäller utvecklingen kring år 2005 då de som väntar på arbete som börjar efter 3 månader (istället för 1 månad) började räknas med i arbetslöshetsstatistiken.

123

Arbetsmarknadsinträdet Bilaga 2 till LU2011

invandrarbakgrund och kan approximeras av antalet inaktiva ungdomar, dvs. som varken är anställda eller i utbildning. Figur 5 visar andel inaktiva ungdomar per 1-års åldersintervall bland 15–29 åringar för några utvalda länder.

124

Bilaga 2 till LU2011 Arbetsmarknadsinträdet

Figur 5 Andel unga i utbildning, sysselsatta eller inaktiva, i procent 2006

Källa: OECD, Stat Extract.

125

Arbetsmarknadsinträdet Bilaga 2 till LU2011

De inaktiva ungdomarna som varken arbetar eller är i utbildning illustreras av ytan högst upp i figuren för respektive land. I Sverige är inaktivitet bland ungdomar vanligast i övre tonåren, d.v.s. vid åldern då de flesta avslutat gymnasiet, medan inaktiviteten fördelas jämnare över olika åldrar i de övriga länderna. Noterbart är också att i de flesta länderna avtar storleken på andelen som befinner sig i utbildning med åldern hos ungdomarna. Detta gäller dock inte för Sverige och Danmark där vi kan se att det finns fler 23-åringar som studerar än vad det finns 20-åringar som gör det. Det beror på att många unga i Norden väljer att senarelägga sina högskolestudier.

3.1.2Arbetslöshetens varaktighet

Arbetslösheten bland unga utgörs i stor utsträckning av korta arbetslöshetsperioder. Det innebär att det finns ett inflödesproblem snarare än att ungdomarna fastnar i långvarig arbetslöshet. Längden på arbetslöshetsperioderna ökar tydligt med åldern. Under första kvartalet 2009 var 42 procent av de arbetslösa ungdomarna arbetslösa fyra veckor eller mindre medan motsvarande andel var 19 procent för personer i åldern 25–54 år och 11 procent för personer i åldern 55–64 år, (SCB 2009). Ungdomars arbetslöshetsperioder är kortare än äldres även i termer av registrerad arbetslöshet, d.v.s. andelen unga som är inskrivna vid arbetsförmedlingen.

Frågan är om ungdomsarbetslösheten därmed ska uppfattas som relativt harmlös i och med att perioderna är korta? Under de senaste 15 åren har antalet tillfälliga anställningar ökat markant i Sverige, särskilt bland ungdomar. Om de korta arbetslöshetsperioderna i huvudsak avbryts av korta tillfälliga anställningar så kan det tyda på ett allvarligare underliggande problem. Dessutom har ungdomar som blir arbetslösa direkt efter gymnasiet visat sig ha en högre risk för arbetslöshet även senare i livet. Den ökade risken kvarstår åtminstone under en femårsperiod (Nordström Skans 2005). Då arbetslöshet bland unga oftast förekommer i kortare perioder innebär det på motsvarande sätt att en relativt liten andel av ungdomarna är långtidsarbetslösa. Det betyder förstås inte att långtidsarbetslöshet inte förekommer bland unga eller att det inte ska tas på allvar. OECD (2008a) visar att de grupper som har mest problem med långa arbetslöshetstider är de som har dåliga studie-

126

Bilaga 2 till LU2011 Arbetsmarknadsinträdet

resultat bakom sig. Dessa grupper är därmed särskilt utsatta och i behov av stöd för att lyckas ta sig in på arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis har vi fått en bild av att den svenska ungdomsarbetslösheten är hög i ett internationellt perspektiv. Arbetslösheten bland ungdomar relativt vuxna har stigit trendmässigt sedan millennieskiftet och i sådan utsträckning att Sverige ligger i topp bland OECD-länderna. Det faktum att en så stor del av ungdomars inaktivitet infaller direkt efter gymnasiet tyder på att det finns problem med övergången mellan skola och arbetsliv. Forskningen pekar dessutom på att ungdomar som misslyckats med sina gymnasiestudier tillhör den grupp som i framtiden kan förväntas få mest problem på arbetsmarknaden i form av långa arbetslöshetstider.

3.2Övergången från skola till arbetsliv i Sverige och internationellt

Ungdomars inträde på arbetsmarknaden sker allt senare i livet. Delvis beror det på att många befinner sig längre tid inom utbildningssystemet än tidigare och delvis på att fler studenter senarelägger sin högskoleutbildning (se Bilaga 3 till långtidsutredningen 2011). Dessutom tar det allt längre tid att komma in på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning (Åslund m.fl. 2006). Forskningen visar också att ett misslyckat inträde på arbetsmarknaden kan ha negativ inverkan på inkomsten även på längre sikt (Nordström Skans 2005, Åslund och Rooth 2007). Åslund m.fl. (2006) beskriver problemet med genomströmning som att många mindre studiemotiverade elever förr om åren gick direkt ut på arbetsmarknaden medan denna elevgrupp idag ägnar tid åt gymnasiestudier som de inte fullföljer. Elever som hoppat av gymnasiet lyckas i allmänhet sämre på arbetsmarknaden, bland annat utgör de den grupp som har de längsta arbetslöshetsperioderna. Nedan diskuteras i mer detalj skolans roll som bestämningsfaktor av ungdomsarbetslösheten, men det kan vara värt att först nämna något om andra förklaringar till att ungdomar, generellt sett, är arbetslösa mer än vuxna, samt diskutera möjliga skäl till att problemet tycks vara mer utbrett i Sverige.

127

Arbetsmarknadsinträdet Bilaga 2 till LU2011

3.2.1Varför är arbetslösheten högre bland ungdomar – faktorer utanför skolan

En vanlig förklaring till att ungdomar i alla länder betydligt oftare är arbetslösa än vuxna är att ungdomarna oftare är friktionsarbetslösa, dvs. befinner sig mellan studier och arbete eller mellan två arbeten. Det kan ta tid innan studenter hittar sitt första arbete efter avslutad utbildning, och ungdomarna kan därefter av olika anledningar vara mer rörliga än äldre. Som visas i Bilaga 3 till Långtidsutredningen 2011 så tycks svenska ungdomar i större utsträckning än ungdomar i andra länder varva studier och utbildning (framförallt genom långa uppehåll) vilket kan bidra till en relativt sett omfattande friktionsarbetslöshet.

En annan förklaring är att ungdomar kan förväntas vara mindre produktiva på arbetsmarknaden just för att de är unga och saknar arbetslivserfarenhet. Om inte lönen anpassas nedåt kommer det leda till att många arbetsgivare väljer bort unga i anställningsprocessen. Den främsta anledningen till att löneivåerna för ungdomar kan vara högre än deras produktivitet är om de institutionellt bestämda lägstalönerna är för höga. De svenska lägstalönerna bestäms i avtal och de bedöms ofta som höga i ett internationellt perspektiv (Skedinger 2007). Dessutom har antalet personer som täcks av lägstalönerna ökat över tid, särskilt i de servicebranscher där många ungdomar arbetar. Ungdomar som söker en första anställning möter därmed en arbetsmarknad med höga ingångslöner vilket kan riskera att försvåra inträdet på arbetsmarknaden.

Även anställningsskyddets utformning kan spela en roll för ungdomars möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden (se kommande bilaga till långtidsutredningen 2011 om anställningsskyddet). Forskningen tyder på att ett striktare anställningsskydd missgynnar de inträdande grupperna. Ett striktare regelverk tenderar att minska dynamiken på arbetsmarknaden och därmed skapa färre ingångar för ungdomar. Dessutom tycks konstruktioner som innebär stora skillnader i skydd för tillsvidareanställda och tillfälligt anställda bidra till att ungdomar har svårt att få tillgång till tillsvidareanställningar, något som kan skapa frekventa övergångar mellan tillfälliga anställningar och arbetslöshet. Det svenska regelverket utmärker sig i just detta avseende, d.v.s. det gör den största skillnaden mellan tillsvidareanställningar och tillfälliga anställningar i hela OECD. Kombinationen av höga minimilöner och starkt anställningsskydd för tillsvidareanställningar kan även i sig tänkas

128

Bilaga 2 till LU2011 Arbetsmarknadsinträdet

förvärra situationen för unga på arbetsmarknaden. Orsaken är att unga som söker sig till arbetsmarknaden för första gången och därmed inte tidigare har kunnat visa sin produktivitet troligen innebär ett större risktagande i en anställningsprocess, bland annat eftersom kostnaden för en felrekrytering ökar (se t.ex. Skedinger, 2008).

Även OECD (2010a) lyfter fram betydelsen av tillfälliga anställningar när det gäller ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Förekomsten av tidsbegränsade anställningskontrakt bland ungdomar mellan 15–24 år har ökat med nära 5 procentenheter inom OECD- länderna sedan 1998. Det är även stora länderskillnader när det gäller hur vanligt det är med tillfälliga kontrakt. Minst hälften av de anställda ungdomarna i Sverige, Frankrike, Tyskland, Spanien och Portugal har tillfälliga anställningar, medan siffran är ungefär 20 procent i Storbritannien, Ungern och Tjeckien. För många ungdomar kan de tillfälliga jobben leda till mer varaktiga anställningar. Anställningssannolikheten är högre för de ungdomar som haft ett tillfälligt jobb än för de som var arbetslösa föregående period (OECD 2010). Cockx och Picchio (2009) finner att korta anställningar fungerar som språngbräda till mer varaktiga anställningar för arbetslösa ungdomar som hoppat av gymnasiet i Belgien. Men i andra länder verkar tillfälliga anställningar mer sällan leda till varaktig sysselsättning, t.ex. i Spanien (Quintini och Martin 2007).

3.2.2Avhopp från gymnasieskolan

Andelen elever som slutar direkt efter grundskolan eller hoppar av gymnasiet har ökat på senare år och uppgår nu till ungefär en femtedel av varje årskull (Åslund m.fl. 2006). Elever som avbryter gymnasiestudierna i förtid brukar i svenska registerdata definieras som antalet personer mellan 16–19 år som lämnar gymnasiet utan att ha avslutat sin utbildning (OECD 2008a). Figur 6 visar andelen elever i en ålderskohort som fullföljt sina gymnasiestudier inom OECD-länderna. Andelen som fullföljt gymnasiestudierna ligger i Sverige under OECD-genomsnittet som är 84 procent.

129

Arbetsmarknadsinträdet Bilaga 2 till LU2011

Figur 6 Genomströmningen av elever på utbildningar motsvarande gymnasieskolan inom OECD-länderna 2007

100                                                
90                                                
80                                                
70                                                
60                                                
50                                                
40                                                
30                                                
20                                                
10                                                
0       Norge                   Ungern     USA Luxembourg            
Tyskland Finland Grekland Japan Korea Irland Schweiz Storbritannien Tjeckien Island Danmark Italien Slovakien Polen Kanada Nya Zealand Spanien Sverige Portugal Turkiet Mexico

Källa: OECD, Stat Extract

I tabell 3.1 visas att 81,7 procent av de elever som påbörjade ett nationellt program i Sverige under perioden 1997–2001 hade fullföljt studierna och fått ett slutbetyg inom fyra år. De studieförberedande inriktningarna (naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och teknisk inriktning) ligger i topp, där 84–91 procent av eleverna fullföljde studierna inom fyra år medan flera av de yrkesinriktade utbildningarna ligger betydligt lägre, som t.ex. industriprogrammet och fordonsprogrammet, där andelen var 63 respektive 68 procent. Hantverksprogrammet och mediaprogrammet ligger å andra sidan strax över genomsnittet. Kvinnor fullföljer sina studier i något högre utsträckning än män medan elever med utländsk bakgrund gör det i lägre utsträckning. På vissa av yrkesprogrammen, som industriprogrammet, är skillnaden särskilt stor, medan elever med utländsk bakgrund fullföljer t.ex. studier på det naturvetenskapliga programmet i nästan lika stor utsträckning som genomsnittseleven, (Skolverket 2007a).

130

Bilaga 2 till LU2011 Arbetsmarknadsinträdet

Tabell 3.1 Antal elever som påbörjade gymnasiet under 1997–2001 som fullföljt studierna inom fyra år, i procent. (Ungefärlig procentandel elever på varje utbildning inom parantes)

  Totalt Kvinnor Elever med
      utländsk bakgrund
Alla nationella program 81,7 83,7 74,5
Barn och fritid (7%) 72,4 74,5 62,9
Bygg (2%) 79,6 81,9 68,0
El (8%) 79,7 74,6 72,6
Energi (1%) 75,8 92,9 68,9
Estetiska programmet (8%) 78,4 80,4 73,6
Fordon (4%) 67,8 60,6 57,1
Handel och administration (7%) 74,3 76,2 63,0
Hantverk (3%) 82,5 85,0 80,6
Hotell- och restaurang (6%) 74,0 76,0 62,1
Industri (2%) 63,3 61,3 45,5
Livsmedel (1%) 70,8 73,6 72,0
Media (7%) 83,0 86,0 73,9
Naturbruk (5%) 77,4 76,7 59,4
Naturvetenskap (7,5%) 91,4 93,2 86,7
Omvårdnad (3%) 71,7 73,1 64,6
Samhällsvetenskap (22%) 85,7 87,6 76,3
Teknisk gren (5%) 83,7 84,0 76,0

Källa: Skolverket (2007).

Elever med avbrutna gymnasiestudier är en relativt heterogen grupp. Vanligen ingår både elever som saknar enstaka kurspoäng och de som avbrutit studierna tidigt i utbildningen i definitionen. Ungefär en fjärdedel av studenterna som hoppar av gör det under det första läsåret på gymnasiet, medan 60 procent hoppar av under det tredje läsåret. Elever som går utbildningar med en överrepresentation av motsatta könet tenderar att hoppa av utbildningen i större utsträckning än andra, liksom elever som läser på det individuella programmet (Skolverket 2007b).

3.2.3Faktorer som kan påverka risken för avhopp

En markant förändring i Sverige under 1990-talet är ökningen av andelen elever som saknar godkända slutbetyg. Som vi såg i avsnitt två, innebar gymnasiereformen 1991 bland annat att det tidigare

131

Arbetsmarknadsinträdet Bilaga 2 till LU2011

relativa betygssystemet ersattes med ett s.k. mål- och kunskapsrelaterat system med fyra nivåer. Därmed kom betygen att sättas utifrån specifika mål utstakade i kursplanen istället för att relateras till andra elevers resultat.

Minskningen i genomströmning har kopplats till när det målrelaterade betygssystemet infördes, något som främst påverkar elever födda 1978 och senare (Björklund m.fl. 2010). För elever födda 1976 var genomströmningen på gymnasiet 86 procent för både män och kvinnor. Därefter föll genomströmningen kraftigt i och med att det nya betygssystemet infördes. För elever födda 1982 hade den fallit till 69 procent för män och 75 procent för kvinnor. Benägenheten att fullfölja gymnasiestudierna har avtagit mest för elever som har låga grundskolebetyg, något som gäller både på yrkesinriktade och studieförberedande utbildningar. Allra störst är nedgången dock bland elever som läser yrkesutbildningar. Andelen som fullföljer gymnasiestudierna inom normal tid minskade med 13 procentenheter för elever som påbörjade yrkesutbildningar och betygsattes enligt det nya meritvärdessystemet. För elever som påbörjat studieförberedande utbildningar var minskningen nära 8 procentenheter. Björklund m.fl. (2010) drar slutsatsen att införandet av de målrelaterade betygen verkar ha haft negativ inverkan på genomströmningen hos elever som påbörjat yrkesutbildningar.

Vilka konsekvenser har detta haft för eleverna när de ska ut på arbetsmarknaden? Björklund m.fl. (2010) undersöker om elevernas framtida inkomster vid en given ålder påverkas av betygsreformen. De använder endast data på elever som gått yrkesutbildningar eftersom elever på studieförberedande utbildningar i stor utsträckning fortfarande är kvar i utbildningssystemet och inte har hunnit få någon inkomst under den observerade perioden. Författarna mäter inkomsterna som andel av medianinkomsten hos dem som arbetar vid 26 års ålder och finner att yrkeselever som betygssatts enligt det gamla relativa systemet tjänade knappt 77 procent av medianinkomsten.4 Efter att det nya betygssystemet införts minskade inkomsterna med nära 5 procentenheter. För de elever som hoppat av gymnasiet och inte kompletterar sin utbildning i efterhand kan den negativa effekten på inkomsten bero på den kortare utbildningstiden i sig. För de elever som kompletterar studierna i efterhand kan den negativa effekten tänkas uppkomma av att ele-

4 Studiepopulationen är individer födda 1976–1979 som slutade grundskolan på normaltid och direkt påbörjade en yrkesutbildning. Löneinkomsterna mäts vid 26 års ålder och observeras alltså under perioden 2002–05.

132

Bilaga 2 till LU2011 Arbetsmarknadsinträdet

verna har förlorat tid som potentiellt kunde ha använts till att arbeta och få arbetslivserfarenhet.

Till sist är det troligt att arbetsgivare i en anställningssituation ser ett godkänt slutbetyg som en signal på elevens kvalitet, vilket leder till att elever som saknar slutbetyg drabbas hårdare än innan betygsreformen. Sammantaget tyder resultaten i Björklund m.fl. (2010) på att övergången till målrelaterade betyg minskade den sammanlagda utbildningsnivån och förlängde den tid det i genomsnitt tar för elever att passera genom utbildningssystemet, särskilt för yrkeselever. Dessutom tyder resultaten på att detta hade negativa effekter på yrkeselevernas framtida inkomster.

3.2.4Skillnader i etableringsgrad på arbetsmarknaden efter studieinriktning

En översikt från SCB visar att sannolikheten att få jobb delvis hänger samman med valet av studieinriktning på gymnasiet (SCB 2008). Tabell 3.2 visar andelen elever som avgick från gymnasieskolan läsåret 2001/2002 som inte studerar och som var sysselsatta med en lägsta dokumenterad arbetsinkomst på 142 100 kr i november 2005.

133

Arbetsmarknadsinträdet Bilaga 2 till LU2011

Tabell 3.2 Etableringsgrad på arbetsmarknaden 2005 för elever som avgick från gymnasieskolan läsåret 2001/2002

  Män Kvinnor
Alla nationella program 57 45
Barn och fritid 46 34
Bygg 59 50
El 65 65
Energi 71 *
 
Estetiska programmet 40 30
Fordon 72 54
Handel och administration 57 45
Hantverk 58 48
Hotell- och restaurang 50 41
Industri 71 44
Livsmedel 57 47
Media 48 41
Naturbruk 59 39
Naturvetenskap 52 44
Omvårdnad 57 50
Samhällsvetenskap 52 47
     

Källa SCB (2008) * Andelen kvinnor redovisas inte på grund av för få individer.

Överlag är skillnaderna i sysselsättningsgrad stora mellan olika utbildningsinriktningar. För samtliga program har männen etablerat sig på arbetsmarknaden i högre grad än kvinnorna tre år efter avslutat gymnasieprogram. Elever som gått tekniskt yrkesförberedande program, som fordons-, industri-, energi-, el- och byggprogrammet har etablerat sig på arbetsmarknaden i högre grad än elever från andra yrkesprogram. Yrkesprogrammen med lägst etableringsgrad var media, estetiska programmet, livsmedel och barn och fritid. Jämförelsen av utfallet för studie- och yrkesförberedande program försvåras av att uppföljningsperioden bara är tre år, men ungefär hälften av eleverna som gått studieförberedande program var sysselsatta tre år efter avslutat gymnasieprogram. I Appendix A görs en mer detaljerad genomgång av hur arbetslöshetsrisken under det år då studenterna slutar gymnasiet skiljer sig åt beroende på studieinriktning i en analys som rensar bort betydelsen av föräldrabakgrund och grundskolebetyg. Bilden är tämligen likartad som

134

Bilaga 2 till LU2011 Arbetsmarknadsinträdet

den som ges av tabell 3.2. Exempelvis tycks övergångarna från industri och fordonsprogrammen fungera väl, och bland de kvinnodominerade programmen tycks omvårdnadsprogrammet vara förknippat med en avsevärt bättre övergång till arbetslivet än barn och fritidsprogrammet.

3.2.5Betydelsen av informella kontakter vid övergången från skola till arbetsliv

Det finns en omfattande litteratur om betydelsen av nätverk och kontakter för att lyckas på arbetsmarknaden (se Ioannides och Loury 2004 för en översikt). Många studier visar att cirka hälften av alla jobb tillsätts genom informella kontakter i form av vänner, familj och tidigare arbetskompisar. Ett exempel är Pellizzari (2004) som i en studie av 15 EU-länder visar att ca 60 procent av alla anställda har fått jobb via egen eller bekantas kontakt med arbetsgivare. Både anställda och arbetslösa som använt sin bekantskapskrets för att söka jobb fick fler erbjudanden och accepterade fler erbjudanden än personer som använt andra medel för att söka jobb (Blau och Robins 1990). Åslund m.fl. 2006 visar att nästan var tionde börjar sin första anställning på en arbetsplats där en av föräldrarna arbetar. De finner dessutom att en viktig kanal in på arbetsmarknaden för många unga är att ha sommarjobbat. På senare tid har detta forskningsfält mer kommit att betona svårigheten i att studera betydelsen av kontakter och att denna varierar stort mellan olika individer. Överlag verkar män och lågutbildade använda sig av informella kontakter i större utsträckning än andra. Forskningsresultaten är inte fullt lika tydliga när det gäller betydelsen av informella kontakter bland arbetssökande i olika åldrar. Många studier finner att unga arbetssökande använder sig mer av informella kontakter än vad äldre gör medan några studier har visat på motsatsen (Ionnides och Loury 2004). Sammantaget pekar dock forskningen på att informella kontakter och sociala nätverk kan vara viktiga faktorer för övergången från yrkesutbildningar till arbetsmarknaden.

135

4Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas?

Det här kapitlet sammanfattar svensk och internationell forskning kring tre huvudfrågor när det gäller ungdomars arbetsmarknadsinträde och med ett särskilt fokus på yrkesutbildningen. Den första frågan handlar om gymnasieskolans organisation och belyser bland annat betydelsen av antagningskraven för inträde till gymnasieskolan. Den andra frågan berör yrkesutbildningens längd och innehåll där studierna i huvudsak fokuserar på de reformer som yrkesutbildningen har genomgått. Den tredje frågan handlar om betydelsen av arbetsplatsförlagd eller skolförlagd yrkesutbildning.

4.1Gymnasieskolans organisation

4.1.1Antagningskrav och prestationskrav

Gymnasieskolan reglerar antagningen till de olika programmen genom att ställa krav på elevernas resultat i tidigare skolgång. Nivån på antagningskraven har naturligtvis konsekvenser för hur många elever som antas men de kan även förväntas ha betydelse i fler sammanhang. Nackdelar som kan förknippas med alltför låga antagningskrav är att de troligen har negativa effekter på elevernas studiemotivation i grundskolan. Dessutom kan elever som har låga betyg men som nätt och jämnt når upp till behörighetskraven antas vara dåligt rustade för gymnasiestudier. Om antagningsreglerna till yrkesprogrammen är alltför strikta kan å andra sidan de elever som har minst chans att bli antagna till alternativa utbildningar riskera att bli helt utestängda från gymnasiet.

137

Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas? Bilaga 2 till LU2011

Det finns mycket få studier om betydelsen av antagningskrav för utbildningsutfall med svenska data och de studier som finns har främst fokuserat på effekter av antagningssystem på social snedrekrytering till högskolestudier (SOU 1993:85). Dessa studier utnyttjar att antagningskraven till högskolestudier successivt har blivit lägre i Sverige, främst sedan början av 1960-talet. Resultaten visar att det inte verkar finnas någon effekt av de generösare antagningsreglerna på snedrekryteringen till högre studier. Endast en svensk studie berör antagningskraven till gymnasiet. Söderström och Uusitalo (2010) använder reformen av antagningssystemet i Stockholms län som genomfördes år 2000. Reformen innebar att den s.k. närhetsprincipen som gav elever boende i skolans upptagningsområde förtur vid antagningen till gymnasiet togs bort och ersattes med betyg som enda urvalsgrund. Studien visar att reformen påverkade fördelningen av elever och därmed ledde till mer betygssegregering i skolorna. Dessutom observeras ökade skillnader mellan skolorna när det gäller elevernas bakgrund som föräldrars inkomst, utbildning och etnicitet.

Det finns omfattande amerikansk forskning kring effekterna av skärpta betygs- och examinationskrav. Studierna visar att elevers testresultat i allmänhet ökar i skolor där betygskraven är hårdare. Ökningen är vanligen större för högpresterande elever än för elever med svagare skolresultat. Flertalet studier finner också att andelen som hoppar av gymnasiet ökar, särskilt bland minoritetsgrupper. En möjlig tolkning av detta är att det kan uppkomma en negativ effekt av att elever jämför sig sinsemellan. Överlag finns en samstämmighet i forskningen att höjda betygs- och examinationskrav ökar risken för avhopp från gymnasiet och att detta främst drabbar svagare elevgrupper. (Se Betts och Grogger, 2003, Bishop och Mane, 2001, Figlio och Lucas 2003, Lillard och DeCicca, 2001, Jacob, 2001).

I ett remissvar (yttrande 2009-12-11, dnr 132/2009) gör IFAU en bedömning av de effekter som skärpta behörighetskrav till yrkesprogrammen kan väntas få. Även om de skärpta kraven bara berör en mindre del av eleverna kommer andelen svaga elever som ställs utanför gymnasieskolans nationella program rimligen att öka. Eftersom få elever lyckas få slutbetyg från de individuella programmen (23 procent inom fem år), menar IFAU att ökade antagningskrav riskerar att påverka elever med svaga studieresultat negativt i deras fortsatta utbildnings- och arbetsmarknadskarriär.

138

Bilaga 2 till LU2011 Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas?

Sammanfattningsvis finns mycket lite forskning om betydelsen av höjda antagningskrav för utbildningsutfall på svenska data, men troligen försämras utbildningsutfallet för elever med svaga studieresultat eftersom resultaten för de som försökt ta sig vidare genom de alternativa utbildningsvägarna (som IV-programmet) hittills varit svaga.

4.1.2Betydelsen av tidigt val av studieinriktning

I Sverige ändrades tidpunkten för val av inriktning i skolan i samband med grundskolereformen på 1960-talet. Före grundskolereformen gick eleverna de första sex åren i folkskola och därefter kunde de välja att antingen fortsätta där eller börja i realskolan som i sin tur gav behörighet till högre utbildning. Därmed kom elever på den tiden att grupperas efter om de skulle gå vidare till högre utbildning eller inte i ett tidigt skede av skolgången, något som brukar kallas för ett selektivt skolsystem. Bland argumenten för grundskolereformen var att det skulle främja jämlikheten i samhället om alla barn fick rätt till 9 år i grundskolan. Dessutom påtalades att ett senarelagt inriktningsval innebär att både eleven själv och föräldrarna har mer information om elevens studiekapacitet och intresse än vad som skulle vara fallet då valet görs tidigt. Vanliga argument mot reformen var att det är mer effektivt om de elever som har bäst förutsättningar går längst tid i utbildning. Motsvarande resonemang fördes om elever med sämre förutsättningar: Om inriktningsvalet görs alltför sent kan de eleverna uppleva att de tvingas läsa en alltför teoretisk utbildning vilket sannolikt ökar risken för avhopp från studierna.

Relativt få svenska studier har analyserat grundskolereformens effekter men ett exempel är Meghir och Palme (2005) som utnyttjar att reformen genomfördes successivt i olika delar av landet. De studerar sambandet mellan antalet år som eleverna går i grundskolan och deras totala utbildningstid samt inkomst i vuxen ålder. Resultaten visar att den genomsnittliga utbildningstiden ökade något, främst för elever med bra studieresultat vars fäder hade låg utbildning. Studien finner inga effekter på genomsnittsinkomsten men för elever med bra studieresultat vars fäder hade låg utbildning uppmättes positiva effekter.

Bland de utländska studierna av liknande reformer finns Pekkarinen, Uusitalo och Kerr (2009) som studerar den finska

139

Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas? Bilaga 2 till LU2011

grundskolereformen (som även den genomfördes successivt i olika delar av landet). De finner små effekter av reformen på elevers genomsnittliga testresultat och mycket små effekter på spridingen hos testresultaten. På norska data har Black, Deveraux och Salvanes (2005) använt en liknande ansats och finner att den norska grundskolereformen ökade elevernas samlade utbildningstid. Hanushek och Wössman (2006) använder internationella undersökningar av läsförmåga, matematik och naturvetenskap för att studera nivån och spridningen i elevernas resultat i årskurs 4 och årskurs 8. I ungefär hälften av de undersökta länderna var utbildningen uppdelad i antingen teoretisk eller praktisk inriktning efter årskurserna 4–6. Resultaten visar att i de länder som har tidigt inriktningsval var spridningen i elevernas resultat större i årskurs 8 jämfört med årskurs 4 och dessutom var medelresultatet något lägre. Senare studier har pekat på svagheter i den metod som använts i den här studien vilket gör att den bör tillmätas något lägre vikt.5 En ny studie på tyska data ger dock stöd för slutsatsen att tidigt inriktningsval leder till lägre medelresultat samt större spridning i elevresultat (Schubert och Becker 2010). Slutligen finner Baumert m.fl. (2010) att tidig differentiering stärker sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och elevresultat.

Sammanfattningsvis ger den internationella forskningen om betydelsen av tidpunkten för inriktningsvalet i skolan visst stöd för att tidigt inriktningsval leder till större variation i elevresultat samt att medelresultatet inte verkar påverkas positivt.

4.2Yrkesutbildningens längd och innehåll

Gymnasiereformen 1991 innebar tre större förändringar av yrkesutbildningen. Dels förlängdes yrkesutbildningen från två till tre år, dels utökades den teoretiska delen av undervisningen i och med att det tredje året främst kom att innehålla teoretisk undervisning. Dessutom innebar reformen att samtliga gymnasieprogram kom att ge grundläggande behörighet till högskolestudier. En konsekvens av reformen var därmed att de studieförberedande utbildningarna och yrkesutbildningarna innehållsmässigt kom att närma sig varandra.

5 Se diskussionen i Björklund (2010) om kritiken mot studien av Hanushek och Wössman (2006).

140

Bilaga 2 till LU2011 Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas?

Ett vanligt argument för den här förändringen är att yrkeseleverna får en bredare och mer allmän utbildning som underlättar byte av studieinriktning i framtiden. En allmän utbildning med mer generella kunskaper brukar även ses som en form av ”försäkring” under perioder då efterfrågan på arbetsmarknaden förändras. Vanliga argument mot de nämnda förändringarna av yrkesutbildningen är att inte alla elever har nytta av och/eller klarar av en längre utbildning med ökat teoretiskt innehåll och att det därför är ineffektiv resursanvändning (Brunello och Checchi 2007). Dessutom underlättas framtida byten av studieinriktning av det faktum att elever i Sverige har goda möjligheter till omskolning via komvux.

Den del av gymnasiereformen som riktades mot yrkesutbildningen introducerades först på försöksbasis under läsåren 1988/89– 1990/91. Hall (2009) gör en utvärdering av försöksverksamheten och visar att förlängningen av yrkesutbildningarna minskade sannolikheten att elever fullföljer gymnasiestudierna med i genomsnitt 35 procent i Sverige. För studenter med svaga skolresultat minskade sannolikheten att fullfölja studierna med 50 procent. Det är dock oklart om orsaken till detta är den förlängda studietiden i sig eller den ökade mängden teori.

Vidare så hade det tredje året i utbildningen ingen effekt på elevernas benägenhet att fortsätta till universitetsutbildning. Hall visar även att den kortsiktiga effekten på elevers inkomster är negativ, vilket man kan förvänta sig i och med att arbetsmarknadsinträdet senareläggs med ett år. På längre sikt finner hon en liten positiv effekt på inkomsten, men troligen är den inte så stor att den inledande negativa effekten kompenseras. Resultaten i Hall (2009) pekar på att nedgången i genomströmningen kan kopplas till det tredje året på yrkesutbildningen och att detta särskilt har påverkat elever med sämre studieförutsättningar. Resultaten är i linje med de som återfinns i experimentella utvärderingar av s.k. Career Academies som kombinerar teoretisk utbildning och yrkespraktik på gymnasienivå i USA (Kemple och Scott-Clayton 2004 och Kemple och Willner 2008). I dessa hade fler elever sökt än vad det fanns platser, varför platserna lottades ut. Därmed kunde utfallet för eleverna som deltagit i Career Academies jämföras med utfallet för dem som hade läst på vanligt gymnasium. I likhet med Hall fanns inga effekter på benägenheten att gå vidare till högskolestudier. Effekten på inkomsten var positiv för män men inte för kvinnor

141

Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas? Bilaga 2 till LU2011

och avhoppsfrekvensen från Career Academies visade sig vara lägre än den på vanligt gymnasium.

Sammanfattningsvis visar forskningen på åtminstone tre konsekvenser av att yrkesutbildningen förlängdes. Först och främst har andelen som fullföljer gymnasiestudierna minskat sedan samtliga gymnasieprogram blev treåriga, d.v.s. avhoppen har blivit fler. Vidare är den kortsiktiga effekten på elevers inkomster negativ, medan en liten positiv effekt finns på längre sikt. Till sist har det tredje året i utbildningen ingen effekt på elevernas benägenhet att fortsätta till universitetsutbildning. Slutsatsen av detta är att förlängningen av yrkesutbildningen inte framstår som en lyckad del av den gamla gymnasiereformen när det gäller att understöda elevers övergång från skola till arbete.

4.3Yrkesutbildningens effekter på arbetsmarknadsutfall

4.3.1Arbetsplatsförlagd eller skolförlagd yrkesutbildning

På alla yrkesförberedande program i gymnasieskolan finns samverkan med arbetslivet i form av arbetsplatsförlagd utbildning, (APU). Generellt sett brukar APU förknippas med flera fördelar: dels utgör den i bästa fall en bra och lärorik miljö för eleven att utvecklas i, dels underlättas anställningsprocessen för företaget i och med att arbetsgivaren under utbildningstiden får klart för sig vilka kvalifikationer eleven har. Arbetsplatsförlagd utbildning kan även utgöra en länk mellan skolor och företag så att skolledningen kan få bättre insikt i vilka önskemål som potentiella arbetsgivare har.

Lärlingsutbildningen, som definieras av en mycket omfattande arbetsplatsförlagd utbildning, har haft en svag ställning i Sverige jämfört med länder som t.ex. Danmark och Tyskland där lärlingssystemen sedan länge är fast förankrade. Däremot har det politiska intresset för lärlingsutbildning i Sverige ändå varit förhållandevis stort, vilket återspeglas i att lärlingsutbildningen håller på att introduceras i form av en försöksperiod från 1 juli 2008 till 30 juni 2011.

Det finns en omfattande internationell forskning om elevers arbetsmarknadsinträde efter fullbordad yrkesutbildning respektive lärlingsutbildning som i huvudsak är baserad på länderjämförelser. Olofsson och Panican (2008) studerar skillnader i ungdomars etablering på arbetsmarknaden mellan de nordiska länderna och sätter

142

Bilaga 2 till LU2011 Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas?

dem i relation till respektive lands utbildningssystem. Medan de nordiska länderna ofta ses som enhetliga i många sammanhang gäller detta inte ungdomars övergång från skola till arbetsliv. Det finns stora skillnader mellan länderna i arbetslöshet och inaktivitet bland ungdomar. Ungdomar i Sverige och Finland har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än ungdomar i Danmark och Norge. Författarna kopplar detta delvis till att yrkesutbildningen i Sverige och Finland främst är förlagd till skolor. I Norge och Danmark genomförs yrkesutbildningen istället i stor utsträckning som lärlingsutbildningar där ungdomarna har lärlingsanställningar på faktiska arbetsplatser.

Elias m.fl. (1994) jämför utbildningssystemen för yrkesutbildningen i Storbritannien och Norge under 1980-talet genom att studera deltagarnas efterföljande inkomster. Vid den tiden hade Norge skolbaserad yrkesutbildning för 16–19-åringar medan Storbritannien sedan länge hade arbetsplatsförlagd lärlingsutbildning för elever i samma ålder. Resultaten visar att avslutad lärlingsutbildning i Storbritannien var positivt korrelerad med inkomsten för män. För Norges del uppmättes inga positiva effekter av yrkesutbildningen på inkomsten. En studie av jobbrörlighet efter lärlingsutbildning i Tyskland finner att hälften av de tidigare lärlingarna slutar på lärlingsföretaget under en efterföljande period om två år (Frans och Zimmerman 2002). Orsakerna till de avslutade anställningarna kunde kopplas både till företagen och till lärlingarna själva. Författarna finner också att företag med höga upplärningskostnader anställer sina lärlingar under längre tidsperioder, något som kan tolkas som att företagen försöker återfå något av den investering de har gjort i samband med att de har utbildat en lärling.

Exempel på mer omfattande komparativa studier är Van der Velden m.fl. (2001) som använder data för 15 EU-länder och finner att sysselsättningen bland ungdomar systematiskt är högre i de länder som har välutvecklade lärlingssystem än i länder som saknar detta, eller tillämpar lärlingsutbildning i mycket liten omfattning. En studie som jämför arbetsmarknadsutfall av skol- och arbetsplatsbaserad utbildning, inklusive lärlingsutbildning i 12 EU-länder finner att utfallet för elever som genomgått lärlingsutbildning är bättre än för elever som genomgått skolbaserade yrkesutbildningar (Gangl 2003). Studien visar också att de länder som har välutvecklade lärlingssystem har en arbetslöshetsnivå bland lärlingar som närmar sig den nivå som återfinns hos högskolestudenter efter examen. Ytterligare komparativa studier på området finner stöd för

143

Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas? Bilaga 2 till LU2011

att lärlingsutbildning verkar bidra till att minska arbetslöshetsrisken (Green 1999, Wolbers 2007). Överlag har länder med stark lärlingstradition lägre ungdomsarbetslöshet, något som gäller framför allt perioden fram till slutet av 1990-talet. Under 2000-talet har många länder fått stora problem med att upprätthålla ett tillräckligt antal lärlingsplatser. Effekten av lärlingsutbildningen på långsiktig sysselsättning samt på löner är mindre entydig i de studier som finns på området (Ryan 2001).

Ett generellt problem vid jämförelser mellan länder är att länderna kan skilja sig åt i andra avseenden som kan påverka ungdomars arbetsmarknadssituation, till exempel vad gäller lönebildning eller arbetsrättsliga regler. Ett alternativ är att analysera skillnader mellan ungdomar som har valt olika typer av utbildningar inom samma land, men då uppstår istället problemet att det kan finnas systematiska skillnader mellan eleverna vad gäller förkunskaper och grundförutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Ett sätt att mildra det problemet är att göra en studie av s.k. experimentell karaktär. I ett sådant upplägg lottas utbildningsplatser till lärlingsutbildning ut bland elever som söker till yrkesutbildningen vilket gör att eleverna på olika utbildningar blir mer jämförbara. Någon svensk studie av det slaget finns inte att tillgå, men som tidigare nämnts utfördes experimentella studier på amerikanska data vid utvärderingen av de s.k. Career Academies (Kemple och Scott-Clayton 2004 och Kemple och Willner 2008) vilka alltså tycks ha haft positiva effekter på inkomsten (för män) och på avhoppsfrekvensen. Det finns mycket få studier som på ett trovärdigt sätt jämför utfallet för elever som har läst skolbaserad respektive arbetsplatsbaserad yrkesutbildning/lärlingsutbildning utanför USA. Ett exempel är Parey (2008) som utnyttjar att variation i utbudet av lärlingsplatser påverkar ungdomars utbildningsval i Tyskland. Hans resultat visar också på att lärlingsutbildningen leder till avsevärt lägre arbetslöshet vid åldern 23–26 år än vad den skolbaserade utbildningen gör. Däremot finner han inga effekter på lönenivåer.

Yrkesutbildningens positiva effekter förefaller vara tydligast i de länder där utbildningen har en mer specifik än generell karaktär, dvs. där den är riktad mot ett yrke och där det finns en nära koppling mellan skola och arbetsliv (SOU 2008:27). Utvärderingar som gjorts av lärlingsutbildningar i olika länder har visat på positiva resultat när det gäller arbetmarknadsutfall, vilket också kopplas till låga arbetslöshetsnivåer bland ungdomar i länder med stark lär-

144

Bilaga 2 till LU2011 Hur kan övergången från yrkesutbildning till arbete underlättas?

lingstradition. Däremot är de långsiktiga effekterna av lärlingsutbildning mindre entydiga. Sammanfattningsvis pekar dock forskningen i riktning mot att ett ökat inslag av arbetsplatsförlagd yrkesutbildning har positiva effekter på ungdomarnas arbetsmarknadsutfall.

4.3.2Lärlingsutbildning och barn till invandrade föräldrar

En jämförelse av barn till föräldrar som invandrat från Turkiet till antingen Tyskland eller Österrike visar på goda möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden för de barn som fått tillgång till en lärlingsplats (Crul 2007). Problemet med diskriminering tenderar att minska i och med lärlingsskapet, något som lyfts fram som en trolig förklaring till de positiva resultaten. I många fall har dock barn till invandrade föräldrar svårt att få tillgång till lärlingsplatser, delvis på grund av att de har sämre skolresultat än infödda barn. Dessutom tycks den generella bristen på lärlingsplatser ha tenderat att drabba barn till invandrade föräldrar hårdare än infödda barn (Worbs 2003). Liknande problem återfinns i Österrike där antalet sökande överstiger antalet lärlingsplatser och företagen som generellt får välja fritt mellan elever tenderar att föredra elever utan utländsk bakgrund (Herzog-Punzenberger 2003). Betydelsen av nätverk förefaller även mycket viktig för att lyckas få en lärlingsplats.

I Norge är goda betyg viktiga för att få en lärlingsplats och detta särskilt för elever vars föräldrar har invandrat från länder utanför Västeuropa. Det har visat sig att dessa elever måste ha högre betyg än infödda elever för att ha samma chans att få tillgång till en lärlingsplats (Helland och Støren 2006). Det tycks också vara viktigt att ha tillgång till egna nätverk när det gäller möjligheten att få en lärlingsplats. Även i Sverige har elever med utländsk bakgrund haft svårare än andra att hitta praktikplatser, särskilt gäller detta för pojkar (Arnell Gustafsson 2000).

Sammanfattningsvis tycks den arbetsplatsförlagda utbildningen ha positiva effekter även för ungdomar med utländsk bakgrund, men genomgående verkar barn till invandrade föräldrar ha problem att finna tillgång till lärlings- och praktikplatser. Delvis kan detta förklaras av att de i genomsnitt har såväl sämre betyg som sämre nätverk.

145

5 Sammanfattning och slutsatser

Mot bakgrund av den höga svenska ungdomsarbetslösheten fokuserar den här rapporten på hur övergången från yrkesutbildning till arbete kan underlättas för svenska gymnasieelever. Arbetslösheten bland ungdomar relativt vuxna har stigit trendmässigt sedan millennieskiftet i sådan utsträckning att Sverige numera ligger i topp bland OECD-länderna i detta avseende. Problemet med ungdomar utan vare sig arbete eller studier inleds i huvudsak från och med 19 års ålder, d.v.s. sammanfaller med tidpunkten då gymnasiestudierna vanligen avslutas. Ungdomar som misslyckats med sina gymnasiestudier tillhör den grupp som i genomsnitt får mest problem på arbetsmarknaden i form av långa arbetslöshetstider. Dessutom har elever som läser yrkesutbildningar större risk att avbryta studierna än andra elever. Sammantaget pekar detta på att utformningen av yrkesutbildningen på gymnasiet är en viktig komponent när det gäller att förstå problemen som ungdomar möter på arbetsmarknaden.

Den här rapporten sammanfattar också forskningen kring tre huvudsakliga områden där yrkesutbildningens utformning kan vara av betydelse för ungdomars arbetsmarknadsinträde. Den första handlar om betydelsen av antagningskrav för inträde till gymnasieskolans yrkesprogram. Denna fråga är aktuell i samband med gymnasiereformen 2011 som innefattar en skärpning av antagningskraven, både till studie- och yrkesförberedande program, men tyvärr visar genomgången att mängden relevant forskning är begränsad. Den andra frågan berör yrkesutbildningens längd och innehåll, där det finns tydliga studier av de reformer som yrkesutbildningen har genomgått under 1990-talet. Den tredje frågan berör betydelsen av var yrkesutbildningen äger rum, d.v.s. om den är arbetsplatsförlagd eller skolförlagd, ett område där det finns en hel del internationella studier.

147

Sammanfattning och slutsatser Bilaga 2 till LU2011

I korthet visar den forskning som finns att skärpta behörighetskrav till yrkesprogrammen kan leda till att andelen elever som ställs utanför gymnasieskolans nationella program ökar. Detta drabbar särskilt elever med svaga studieresultat. När det gäller yrkesutbildningens längd visar forskningen att förlängningen av utbildningstiden från två till tre år (som var en del av gymnasiereformen 1991) ledde till att andelen som fullföljer gymnasiestudierna minskade, d.v.s. avhoppen har blivit fler. Beträffande yrkesutbildningens innehåll visar genomgången att svenska yrkeselever tillbringar en relativt liten andel av studietiden på arbetsplatsförlagd praktik jämfört med andra länder. Dessutom uppfylls inte alltid de minimikrav som reglerar mängden praktik varför det är rimligt att tro att många elever som avslutat yrkesutbildningar har dåligt utvecklade kontakter med arbetslivet. Då informella kontakter och sociala nätverk är mycket viktiga för ungas arbetsmarknadsinträde, särskilt för unga utan högre utbildning, blir det ännu viktigare att skolan och arbetslivet samarbetar och hjälper eleverna att skapa dessa kontakter med arbetslivet.

En ytterligare fråga gäller tillgången på praktikplatser för olika elever. Barn till invandrade föräldrar tycks i lägre grad göra praktik på arbetsplatser än vad andra elevgrupper gör, något som kan bidra till negativ social selektion. Till sist visar forskningen att lärlingsutbildning leder till lägre arbetslöshet efter avslutad utbildning än vad den skolbaserade yrkesutbildningen gör. Detta framkommer både vid länderjämförelser, sysselsättningen bland ungdomar är systematiskt högre i de länder som har välutvecklade lärlingssystem än i länder som saknar detta, och i studier som jämfört olika utbildningsformer inom länder.

Resultaten tyder på att en ökning av andelen arbetsplatsförlagd utbildning är den viktigaste punkten på dagordningen om man vill förbättra ungdomarnas arbetsmarknadssituation genom reformer inom yrkesutbildningen. En hårdare reglering av den arbetsplatsförlagda praktiken (som t.ex. att avlägsna undantaget som tillåter skolförlagd praktik) skulle leda till att skolorna realiserar den angivna mängden arbetsplatsförlagd utbildning, vilket troligen har positiva effekter, framförallt för svaga grupper som tycks överrepresenterade bland de som fått relativt lite arbetsplatsförlagd utbildning i det nuvarande systemet. Om yrkesutbildningar som inte lever upp till mängden arbetsplatsförlagd utbildning inte tillåts få fortsätta kommer även utbudet av utbildningsinriktningar styras i riktning mot behovet på den lokala arbetsmarknaden. Detta skulle

148

Bilaga 2 till LU2011 Sammanfattning och slutsatser

i förlängningen kunna leda till ett utbud av yrkesutbildningar som i högre grad utbildar till en existerande arbetsmarknad. Den nya gymnasiereformen 2011 går delvis i denna riktning i och med introduktionen av lärlingsutbildningen, där minst hälften av utbildningstiden är förlagd till en arbetsplats. Regleringen av mängden APU (minst 15 veckor) finns dock kvar för de som väljer en annan yrkesutbildning än den som ges av lärlingsspåret. Till sist har regleringen kring det undantag i gymnasieförordningen som tillåter skolor att använda sig av alternativet skolförlagd praktik om det saknas praktikplatser skärpts i 2010 års uppdatering av lagtexten (se fotnot 7) men innebörden är även efter uppdateringen att alternativet skolförlagd praktik fortsättningsvis finns kvar.6 (SFS 1992).

6 6 § Om arbetsplatsförlagt lärande inte kan erbjudas på ett yrkesprogram får utbildningen anordnas bara om 1. planerade platser för arbetsplatsförlagt lärande inte kan tillhandahållas på grund av omständigheter som huvudmannen inte kunnat råda över, eller 2. utbildningen av säkerhetsskäl inte kan förläggas till en arbetsplats utanför skolan. Det arbetsplatsförlagda lärandet ska i de fall som avses i första stycket bytas ut mot motsvarande utbildning förlagd till skolan. Innan huvudmannen beslutar om detta ska samråd ske med det lokala programrådet. Om utbildning har skolförlagts på grund av vad som sägs i första stycket 1, ska huvudmannen vidta de åtgärder som behövs för att utbildningen så snart som möjligt ska förläggas till en arbetsplats. Förordning (2010:1040).

149

Referenser

Albaek, K. (2005), ”Om lærepladsspørsmålet”, Nationaløkonomisk Tidskrift, 1, 1–25.

Arnell Gustafsson, U. (2000), ”Marknad eller utbildningspolitik? Om ungdomars extrajobb och den arbetsplatsförlagda utbildningen som väg in i arbetslivet”, Arbetsmarknad & Arbetsliv, 6(3), 167–184.

Baumert, J., Maaz, K., Trautwein, U. och Lüdtke, O. (2010), ”Educational Transitions and Differential Learning Environments: How Explicit Between-School Tracking Contributes to Social Inequality in Educational Outcomes”, Child Development Perspectives, 2(2), 99106.

Betts, J. och Grogger, J. (2003), ”Achievement, educational attainment, and entry-level earnings”, Economics of Education Review, 22(4), 343–352.

Björklund, A., Fredriksson, P., Gustafsson, J. E. och Öckert, B. (2010), ”Den svenska utbildningspolitikens arbetsmarknadseffekter – Vad säger forskningen?”, rapport 2010:13 Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

Bishop, J. och Mane, F. (2001), ”The impacts of minimum competency exam graduation requirements on high school graduation, college attendance and early labor market success”, Labour Economics, 8(2), 203–222.

Black, S., Deveraux, P. och Salvanes, K. (2005), ”Why Apple doesn't Fall Far: Understanding Intergenerational Transmission of Human Capital”, American Economic Review 95(1), 437–449.

Blau, D. och Robins, P. (1992), ”Job Search Outcomes for the Employed and Unemployed”, Journal of Political Economy, 98(3), 637–655.

Brunello, G. och Checchi, D. (2007), ”Does School Tracking Affect Equality of Opportunity? New International Evidence”,

Economic Policy, 22, 781–861.

151

Referenser Bilaga 2 till LU2011

Crul, M. (2007), ”Pathways to Success for the children of immigrants”, Bertelsmann Stiftung and Migration Policy Institute.

Cockx, B. och Picchio, M. (2009), ”Are Short-Lived Jobs Stepping Stones to Long-Lasting Jobs?” IZA DP, nr 4007.

Elias, P., Heraes E., och Baker, M. (1994), ”Vocational Education and Training in Britain and Norway”, in Training and the private sector, Lisa M. Lynch (red.), University of Chicago Press, Chicago.

Figlio, D. och Lucas, M. (2004), ”Do high grading standards affect student performance?” Journal of Public Economics, 88(9–10), 1815–1834.

Frans, W. och Zimmerman, V. (2002), ”The Transition from Apprenticeship Training to Work”, International Journal of Manpower, 23(5), 411–425.

Gangl M. (2003), ”Returns to Education in Context: Individual Education and Transition Outcomes in European Labour Markets”, i W. Muller and M. Gangl (red.), Transitions from Education to Work in Europe – the Integration of Youth into EU Labour Markets, Oxford University Press, Oxford.

Green, A. (1999), ”Education and Globalization in Europe and East Asia: Convergent and Divergent Trends”, Journal of Education Policy, 14(1), 55–71.

Hall, C. (2009), ”Förlängningen av yrkeslinjerna på gymnasiet: effekter på avhopp, utbildningsnivå och inkomster”, Ekonomisk Debatt, 37(8), 61–75.

Hanushek, E. A., och Wössmann, L. (2006), ”Does Educational Tracking Affect Performance and Inequality? Difference in Difference Evidence Across Countries”, Economic Journal, 116, 63–76.

Helland, H. och Støren, L. A. (2006), ”Vocational Education and the Allocation of Apprention of Apprenticeships: Equal Chances for Applicants Regardless of Immigrant Background?”

European Sociological Review, 22(3), 339–351. Herzog-Punzenberger, B. (2003), ”Ethnic Segmentation in School

and Labor Market – 40 year Legacy of Austrian Guestworker Policy”, International Migration Rewiew, 37(4), 1020–1144.

Ioannides Y. M. och Datcher Loury L. (2004), ”Job Information Networks, Neighborhood Effects, and Inequality”, Journal of Economic Literature, 42(4), 1056–1093.

152

Bilaga 2 till LU2011 Referenser

Jacob, B. (2001), ”Getting Tough? The Impact of Mandatory High School Graduation Exams on Student Outcomes”, Educational Evaluation and Policy Analysis, 23(2), 99–122.

Jonsson, J. O. (2007), ”Gymnasiets yrkesutbildningar efter reformen – mer valvärda alternativ?”, pp. 123–142 i J. Olofsson (ed.),

Utbildningsvägen – vart leder den? Om ungdomar, yrkesutbildning och försörjning, SNS, Stockholm.

Kemple, J. och Scott-Clayton, J. (2004), Career Academies: Impacts on Labor Market Outcomes and Educational Attainment, New York.

Kemple, J. och Willner, C. (2008), Career Academies: Long-Term Impacts on Labor Market Outcomes, Educational Attainment, and Transitions to Adulthood, New York.

Lillard, D. och DeCicca, P. (2001), ”Higher standards, more dropouts? Evidence within and across time”, Economics of Education Review, 20(5), 459–473.

Meghir, C. och Palme, M. (2005), ”Educational Reform, Ability and Family Background”, American Economic Review, 95(1), 414–424.

Nordström Skans, O. (2005), ”Har ungdomsarbetslöshet långsiktiga effekter?”, Arbetsmarknad och Arbetsliv, 11(3), 147–156.

Nordström Skans, O. (2009), ”Varför är den Svenska Ungdomsarbetslösheten så hög?” Rapport till Finanspolitiska rådet.

OECD (2004a), Learning for Tomorrow’s world: First Results from PISA 2003, OECD, Paris.

OECD (2004b), Completing the Foundation for Lifelong Learning, an OECD Survey of Upper Secondary Schools, OECD, Paris.

OECD (2006), The Jobs for Youth Review, OECD, Paris. OECD (2008a), OECD Economic Surveys Sweden, OECD, Paris.

OECD (2008b), Learning for Jobs, OECD Reviews of Vocational Education and Training, OECD, Paris.

OECD (2009), Education at a Glance 2009, OECD Indicators, Paris.

OECD (2010a), ”Rising Youth Unemployment During the Crisis: How to Prevent Negative Long-Term Consequences on a Generation”, OECD Social, Employment and Migration Papers, no. 106.

OECD (2010b), ”Learning for Jobs”, Synthesis Report of the OECD Reviews of Vocational Education and Training, OECD, Paris.

153

Referenser Bilaga 2 till LU2011

Olofsson, J. och Wadensjö, E. (2006) ”Lärlingsutbildning – ett återkommande bekymmer eller en oprövad möjlighet?”, ESS Rapport 2006:4.

Olofsson, J. och Panican, A. (2008), ”Ungdomars väg från skola till arbetsliv”, TemaNord, Rapport 584.

Parey, M. (2008), ”Vocational Schooling versus Apprenticeship Training – Evidence from Vacancy Data”, manuscript.

Pekkarinen, T., Uusitalo, R. och Kerr, S. (2009), ”School tracking and intergenerational income mobility: Evidence from the Finnish comprehensive school reform”, Journal of Public Economics, 93(7–8), 965–973.

Pellizzari, M. (2004), ”Do Friends and Relatives Really Help in Getting a Good Job?”, CEP Discussion Paper, no. 623.

Quintini, G., Martin, J. P., och Martin, S. (2007), ”The Changing Nature of the School-to-Work Transition Process in the OECD Countries”, IZA Discussion Paper, no. 2582.

Ryan, P. (2001), ”The School-to-Work Transition: A Cross- National Perspective.” Journal of Economic Literature, 39(1), 34–92.

SCB (2008), ”Etablering på arbetsmarknaden, tre år efter gymnasieskolan”, Temablad 2008:2, Stockholm.

SCB (2009), ”Tema utbildning”, Statisktiska meddelanden, AM 11 SM 0902, Stockholm.

Schröder, L. (2000), ”Ungdomsarbetslösheten i ett internationellt perspektiv”, rapport 2000(4), Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

Schubert, F. och Becker, R. (2010), ”Social inequality of reading literacy: A longitudinal analysis with cross-sectional data of PIRLS 2001 and PISA 2000 utilizing the pair wise matching procedure”, Research in Social Stratification and Mobility, 28(1), 109–133.

SFS (1992), Gymnasieförordningen, 1992:394.

SFS (1999), Gymnasieförordningen, Utbildningens innehåll – Arbetsplatsförlagd utbildning, 1999:844.

SFS (2007), Förordning om försöksverksamhet med gymnasial lärlingsutbildning, 2007:1349.

Skedinger, P. (2007), ”The design and effects of collectively agreed minimum wages, evidence from Sweden”, WP. 700, Institutet för Näringslivsforskning.

Skedinger, P. (2008), Effekter av anställningsskydd – vad säger forskningen, SNS förlag, Stockholm.

154

Bilaga 2 till LU2011 Referenser

Skolverket (1999), Skolan och den föränderliga ekonomin, rapport nr 179, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2001), Barnomsorg, skola och vuxenutbildning. Skolverkets lägesbedömning 2001, rapport nr 211, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2004), Arbetsplats för Lärande – Om Samverkan mellan Skola och Arbetsliv, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2005), The Swedish School System, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2006), Educational results, national level, rapport nr 274, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2007a), Descriptive data on pre-school activities, schoolage childcare, school and adults education in Sweden 2006, rapport nr. 283, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2007b), Heltid och resursförstärkning – utvecklingen av individuella program, dnr: 2006-03130, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2008) Studieresultat i gymnasieskolan – en statistisk beskrivning av ofullständiga gymnasiestudier, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2009), Skolverkets lägesbedömning 2009, rapport nr. 337, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2010a), Barn, elever och personal. Riksnivå, rapport nr. 347, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2010b), En ny gymnasieskola – GY 2010, Skolverket, Stockholm.

Skolverket (2010c), Redovisning av uppdraget att redovisa omfattningen av försöksverksamheten med gymnasial lärlingsutbildning och hur statsbidraget har använts, Skolverket, Stockholm.

SOU 1981:96, En reformerad gymnasieskola. Ett principbetänkande av gymnasieutredningen, Fritzes, Stockholm.

SOU 1993:85, Ursprung och Utbildning Social Snedrekrytering till högre studier, Fritzes, Stockholm.

SOU 2008:27, Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola, Fritzes, Stockholm.

SOU (2009:85), Gymnasial lärlingsutbildning – hur blev det?, Delbetänkande av Nationella Lärlingskommittén, Fritzes, Stockholm.

SOU (2010:19), Lärling – en Bro Mellan Skola och Arbetsliv, Fritzes, Stockholm.

155

Referenser Bilaga 2 till LU2011

Söderström, M., och Uusitalo, R. (2010), ”School Choice and Segregation: Evidence from an Admission Reform”, Scandinavian Journal of Economics, 112(1), 55–76.

van der Velden, R., och Wolbers, W. M. (2001), ”The Integration of Young People into the Labour Market within the European Union: the Role of Institutional Settings”, Research Centre for Education and the Labour Market, working paper no 2001/7E.

Wolbers, M. H. J. (2007), ”Patterns of Labour Market Entry: A Comparative Perspective on School-to-Work Transitions in 11 European Countries”, Acta Sociologica, 50(3), 189–210.

Worbs, S. (2003), ”The Second Generation in Germany: Between School and Labor Market”, International Migration Review, 37(4), 1011–1038.

Åslund, O., Erikson, R., Nordström Skans, O. och Sjögren, A. (2006), Fritt inträde? Ungdomars och invandrades väg till arbete, SNS Förlag, Stockholm.

Åslund, O. och Rooth, D.-O. (2007), ”Do When and Where Matter? Initial Labor Market Conditions and Immigrant Earnings”, Economic Journal, 117, 422–448.

156

00

Appendix A: Arbetslöshet och utbildningsinriktning7

Detta appendix beskriver hur arbetslöshetsrisken under övergångsfasen från gymnasium till arbete beror på utbildningens inriktning. Analysen baseras på registerbaserad statistik från Arbetsförmedlingen. Det bör noteras att det finns ett antal skillnader mellan denna statistik och den officiella arbetslöshetsstatistiken. Den officiella arbetslöshetsstatistiken baseras på urvalsundersökningar (arbetskraftsundersökningarna) där intervjupersoner ombeds svara på frågor om i vilken utsträckning de arbetar, och om de inte gör det, om de söker arbete eller väntar på ett arbete som ska börja inom tre månader. I den officiella statistiken räknas de som inte arbetar men aktivt söker efter (alternativt väntar på) ett arbete som arbetslösa, vilket också är den rådande internationella definitionen av arbetslöshet. Ett alternativt sätt att mäta arbetslöshet är att använda sig av Arbetsförmedlingens register över inskrivna personer. En nackdel med detta är att inte alla arbetslösa skriver in sig vid förmedlingen, framförallt inte bland de unga som ofta inte har rätt till arbetslöshetsersättning. En annan nackdel är att det inte är säkert att alla inskrivna faktiskt söker efter arbete, vilket innebär att inte alla inskrivna med säkerhet är arbetslösa enligt den gängse definitionen. Fördelen med att använda registerdata är dock att de är mer heltäckande och lättare kan kopplas till andra datakällor.

7 Beräkningarna i detta appendix är gjorda av Oskar Nordström Skans.

157

Appendix A: Arbetslöshet och utbildningsinriktning Bilaga 2 till LU2011

För att studera hur arbetslöshetsrisken varierar mellan olika utbildningsinriktningar på gymnasiet kombinerar vi arbetsförmedlingens statistik med data från utbildningsregistret, vilket innehåller uppgifter om de som avslutat grundskolan respektive gymnasieskolan.8 Vi mäter arbetslöshetsrisk som antalet dagar personen är inskriven vid Arbetsförmedlingen under samma år som personen gått ut från gymnasiet. Vi inkluderar tid i olika typer av åtgärder, men inte tid i sökandekategorier som innebär arbete, som till exempel timanställning. Vi kodar lokala specialutformade program och program vid friskolor som tillhörande de närmast liggande nationella programmen. De program som helt saknar koppling till nationella program, som exempelvis Waldorfskolor, kodas som övrigt.

Tabell A1 visar hur arbetslösheten varierar mellan olika utbildningsinriktningar. Tabellen visar att den genomsnittlige gymnasisten har 26 dagars registrerad arbetslöshet under det halvår som följer efter att han eller hon avslutat gymnasiet. Antalet dagar är något högre för yrkesinriktade program och det finns betydande skillnader mellan olika program. Tabellen visar dock även att grundskolebetygen skiljer sig åt betydligt mellan de som går olika program, vilket innebär att de skillnader i utfall vi ser lika gärna kan bero på skillnader mellan de studenter som väljer olika program som på programmen i sig.

För att ta så långt det är möjligt ta hänsyn till att de som går olika program kan skilja sig åt systematiskt i andra avseenden skattar vi en regressionsmodell som tar hänsyn till betydelsen av familjebakgrund och grundskolebetyg. Resultaten redovisas i tabell A2. Alla skattningar visar skillnader i antal dagar av arbetslöshet jämfört med en ”referenskategori” (omvårdnadsprogram, man, bland de högsta 10 procenten i betygsfördelningen, 2006) efter att hänsyn tagits till de andra faktorerna som visas i tabellen och till familjebakgrund. Skattningarna av programeffekter visar till exempel hur många fler dagar i arbetslöshet under avgångsåret studenterna på olika program hade jämfört med liknande studenter som gått omvårdnadsprogrammet. Storleken på skattningarna förstås bäst om de sätts i relation till medelvärdet som var 26 dagars arbetslöshet under år 2006.

Resultaten visar att det finns betydande skillnader i utfall även efter att hänsyn tagits till föräldrabakgrund och grundskolebetyg.

8 De data som används i analysen har även använts av OECD (2008, Box 4.2) för att studera risken för långtidsarbetslöshet bland ungdomar.

158

Bilaga 2 till LU2011 Appendix A: Arbetslöshet och utbildningsinriktning

Studenter som gått naturbruksprogrammet, estetiskt program eller medieprogrammet tillbringade exempelvis fler dagar i arbetslöshet under året än studenter med liknande betyg och föräldrabakgrund som gått omvårdnadsprogrammet (skillnaden var drygt 20 dagar). Omvårdnadsprogrammet är det program som var mest framgångsrikt i detta avseende, men skillnaderna mot bygg-, fordons- eller industriprogrammen är små och inte statistiskt säkerställda. De stora studieförberedande programmen natur-, teknik- och samhällsprogrammen, placerar sig i mitten av fördelningen.

Genomgående visar resultaten också att studenter med lägre grundskolebetyg har en högre arbetslöshetsrisk, skillnaderna mellan de med sämst och bäst betyg är i samma storleksordning som skillnaderna mellan de program som är förknippade med högst och lägst arbetslöshetsrisk. Som visas av OECD (2008) är även risken att fastna i långvarig arbetslöshet större för dem med låga grundskolebetyg.

Vi ser också att yrkesinriktade program som utförts i en lokal form (antingen via en friskola eller via en kommunal specialinriktning) är förknippade med en något högre arbetslöshetsrisk än motsvarande nationella program, men dessa skillnader får i sammanhanget betraktas som små. Även könsskillnaderna och skillnader mellan olika år är av mindre betydelse än betygs- och programskillnaderna.

159

Appendix A: Arbetslöshet och utbildningsinriktning Bilaga 2 till LU2011

Tabell A.1 Registrerad arbetslöshet vid arbetsförmedlingen under  
  gymnasieavgångsåret (2006)      
           
    Arbetslöshet      
          Betygsrang  
           
      Andel av   (1-100)  
    Antal total   från Antal
    dagar per arbets- Andel av grund- obeserva-
    student löshet studenter skolan tioner
           
Yrkesförberedande 32,8 53,4% 41,8% 41 35 187
Livsmedelsprogrammet (LP) 49,8 0,5% 0,9% 37 392
Naturresursprogrammet (NP) 42,7 3,0% 4,9% 47 2 501
Barn och fritid (BF) 41,9 4,2% 6,8% 37 3 505
Handelsprogrammet (HP) 40,6 4,2% 6,6% 37 3 504
Mediaprogrammet (MP) 36,5 4,7% 6,7% 51 3 956
Hotel och restaurang (HR) 34,0 4,3% 5,7% 40 3 656
Elprogrammet (EC) 33,7 5,9% 7,8% 42 4 991
Hantverksprogrammet (HV) 33,2 2,0% 2,5% 55 1 658
Fordonsprogrammet (FP) 28,3 3,7% 4,1% 29 3 112
Industriprogrammet (IP) 25,5 1,9% 1,8% 42 1 558
Omvårdnadsprogrammet (OP) 21,3 3,2% 2,7% 41 2 700
Energiprogrammet (EN) 20,4 0,7% 0,6% 35 621
Byggprogrammet (BP) 16,4 3,6% 2,3% 36 3 033
Studieförberedande 20,0 42,7% 54,8% 69 46 110
Estetiskt program (ES) 33,2 6,4% 8,3% 62 5 399
Tekniskt program (TE) 22,1 5,9% 5,1% 62 4 962
Samhällsvetarprogrammet (SP) 20,0 28,1% 21,8% 66 23 651
Naturvetarprogrammet (NV) 13,4 14,4% 7,5% 81 12 098
Övriga   30,6 3,3% 4,0% 62 2 800
Alla   25,7 100% 100% 57 84 097

Bara de med grundskolebetyg är med i datamaterialet (1146 observationer tappas). “Övriga” innehåller studenter från program som saknar koppling till nationella program (till exempel Waldorf, International Baccalaureate, och inriktningar med nationellt intag). Endast de med slutbetyg enligt gymnasieregistret ingår. Betygsrangen är räknat som plats i den totala betygsfördelningen (per år) vid grundskolans slut. Medelvärdet är högre än 50 eftersom de med lägre betyg mer sällan går klart gymnasieskolan. Källa: Händel och SCB:s utbildningsregister.

160

Bilaga 2 till LU2011 Appendix A: Arbetslöshet och utbildningsinriktning

Tabell A.2 Skillnader i antal dagar som registrerat arbetslös beroende på typ av inriktning med hänsyn taget till grundskolebetyg och familjebakgrund (2002–2006)

Program     Skattning Standard-   Skattning Standard-
        fel     fel
               
Naturbruk   NP 29,138** (1,851) Kvinna 2,534** (0,430)
Estetiskt   ES 23,040** (1,522) Man (referens)  
Media   MP 22,229** (1,585) Grundskolebetyg    
Barn och fritid   BF 18,448** (1,642) Lägsta 10 procenten: 1 28,797** (1,971)
Övriga   - 18,049** (1,577) 2 26,364** (1,296)
Livsmedel   LP 17,671** (3,488) 3 18,768** (1,071)
Handels   HP 17,640** (1,653) 4 15,650** (0,952)
Hantverk   HV 17,550** (1,936) 5 12,842** (0,854)
Samhälls   SP 16,952** (1,276) 6 9,331** (0,781)
Naturvetenskaplig   NV 16,182** (1,347) 7 7,020** (0,718)
El   EC 15,878** (1,538) 8 4,913** (0,652)
Hotell & resturang   HR 15,127** (1,525) 9 2,648** (0,581)
Tekniskt   TE 14,655** (1,493) Högsta 10 procenten: 10 (referens)  
Energi   EN 6,874* (2,679) År    
Industri   IP 2,097 (2,023) 2002 -1,206* (0,525)
Fordons   FP 1,593 (1,722) 2003 1,600** (0,505)
Bygg   BP 0,014 (1,634) 2004 3,785** (0,484)
Omvårdnad   OP (referens)   2005 5,988** (0,544)
          2006 (ref)  
Friskola Yrkesförb,   3,218** (1,168)      
  Studieförb,   -0,979 (0,850) Konstant -3,884** (1,456)
  Annat   3,600 (3,155)      
Lokal special-              
utformad              
inriktning Yrkesförb,   3,176* (1,246)      
  Studieförb,   0,797 (0,575) Antal observationer 123 592  
  Annat   7,120 (3,797) Antal syskongrupper 60 309  
               

Skattningarna är baserade på jämförelser mellan syskon som valt olika inriktningar. Urvalet består av avgångna från gymnasiekolans program som har grundskolebetyg och som har minst ett syskon som också uppfyller detta villkor. Kategorin med lägst arbetslöshet har valts som referens (med undantag för år). Källa: Händel, flergenerationsregistret och utbildningsregistren. * och ** indikerar att skattningen är skild från noll med 95 resp. 99 procents säkerhet.

161

Vocational Training and Labor Market

Entry – Summary

Introduction

Youth unemployment in Sweden has increased during the past decade to an extent that the Swedish youth unemployment rate is currently among the highest in the OECD member countries (OECD 2008). Against that background, this report examines the transition from upper secondary school to employment for those youths who do not intend to continue to higher education in Sweden. Three facts suggest that the design of vocational upper secondary educations may be of major importance. First, many youth unemployment spells start directly after the end of upper secondary education. The large number of unemployment spells at this point suggests that the transition from school to work might be improved upon. Second, the youth unemployment rates and the speed of transitions into the labor market appear to be partly determined by the fields of study. Third, while the unemployment spells on average are quite short, we know that those youth who experience long jobless spells are mainly drop-outs from upper secondary education. While students in certain vocational tracks (such as electricity and construction programs) to a large extent tend to graduate within the statutory time, the same is only true for 63% and 68% of students in the industrial and vehicle programs.

These facts suggest that the design of vocational education in upper secondary school is important for understanding the poor performance of the Swedish youth labor market. Taking this as the point of departure, this report reviews the international research literature and interprets it in the context of the Swedish system of upper secondary education. Three main questions are addressed: The first one concerns the importance of admission rules to voca-

163

tional education, a question that is of particular interest as stricter rules (both to school-based and apprenticeship programs) are to be implemented as a part of the 2011 upper secondary school reform. The second question is about the length and content of vocational education, which is mainly addressed by examining research about previous school reforms. The third question concerns the importance of workplace-based and school-based vocational education. This section also discusses apprenticeships which have been virtually non-existent in Sweden but are being introduced as a pilot scheme. Finally, the report suggests potential changes in the design of vocational education that might help to reduce youth unemployment in Sweden.

Improving the school-to-work transition for vocational students – what do we know from research?

Admission to programs in upper secondary school is restricted through requirements on students’ previous school grades. The admission rules regulate the number of students being accepted but the strictness of the rules can also be expected to matter for other outcomes. For example, with too generous admission rules, students who just about meet the requirements may perform poorly or fail to finish the program. Too generous rules might also have a detrimental impact on the motivation of students in compulsory school. Too strict admission rules to vocational programs, on the other hand, may lead to students who are least likely to be accepted to alternative programs to not be admitted at all.

There are very few Swedish studies on the importance of admission rules for educational outcomes. Early studies have mainly focused on the effects of systems of admission rules to higher education on social exclusion. The main finding is that there are no such effects. Concerning the effects of stricter grading and examination rules, there is substantial evidence from the US, where the main result is that stricter rules improve students’ test results. The improvement is larger for high achievers than for students with poorer school performance. Most studies also show that stricter rules lead to lower graduation rates, suggesting that some negative effect might appear from student competition. In sum, the research points to increased risks that students drop out of school and that this risk is larger for students with weaker school performance.

Previous Swedish research concerning the length and content of vocational education has primarily made use of the 1991 upper secondary school reform. That reform prolonged vocational programs from two to three years, with the third year mainly expanding the theoretical content of vocational education. In addition, the reform gave basic eligibility to apply to university after graduating from any program at the upper secondary level. The part of the reform that was directed towards vocational education was first implemented as a pilot scheme in 1988–1991. Research shows that the prolongation of vocational tracks reduced the probability of graduating from upper secondary school by 35 percent in Sweden. For students with weak school performance, the probability to drop out increased by 50 percent. The third year of vocational education had no effect on a student’s transition to university. The initial effect on income was negative, a consequence of the lengthening by one year of the education. In the longer run, a small positive income effect was found, but that was so small that the initial negative effect on income was not likely to be compensated for. These results are in line with those found in experimental evaluations of vocational education at the upper secondary level (the so-called Career Academies) in the US. In sum, the evidence suggests that the prolongation of vocational education as it was implemented in the 1991 school reform in Sweden does not appear to have been successful in improving the school-to-work transition.

The final question in this report concerns the relative merits of workplace-based and school-based vocational education. It is generally argued that workplace training has several advantages. In addition to its potential to provide a good learning environment for students, it also facilitates recruitment by providing employers with insights into the qualifications of potential new workers. It can also provide a link between firms and schools, so that school administrations can learn about the skills employers demand. In Sweden today, all vocational programs are required to include 15 weeks of workplace-based education. In practice, the programs are not always able to provide that training, as teachers have limited time resources. As a consequence, responsibility for organizing vocational training places has to some extent shifted from the schools to the students.

Apprenticeship training, an alternative model of workplace training, is currently being tested in Sweden. The trial period is bet-

165

ween July 1st 2008 – June30th 2011 and the education is required to include work-place learning for at least half of the time, or 1 250 points. The National agency for education can distribute 6 000 study slots and all schools that have applied in 2010 were provided with slots.

There is a large international literature about vocational education that is based on country comparisons. The typical finding is that youth employment is higher in countries with well-developed apprenticeship systems. The positive effects of vocational education are most pronounced in countries where the education has a specific rather than a general character, i.e., where it is directed towards a particular occupation and where there is a clear connection between schools and workplaces. A general problem in these studies is that the countries differ in other ways that affect the labor market position of youths, such as, for instance, wage setting institutions or labor-market legislation. An alternative is to analyze labor market outcomes for youths who have attended different educations within a country, but then there are of course differences in the skills and abilities that students start out with. One way to reduce this problem is to conduct an experimental study with randomly allocated study slots.

There are few such studies, but one example is a study based on evaluations of US Career Academies, which combine academic learning at the upper secondary level with vocational training at a workplace. The results of this study were that the effects on income were positive for men but not for women and dropout rates were lower than at regular schools. A German experimental study found that students who finish an apprenticeship are experiencing lower unemployment rates at the age of 23–36 years.

Conclusions

This report discusses how to improve the school-to-work transition for vocational students based on international research findings. The main results include that stricter grading and examination rules increased the risk that students drop out of formal education and that this risk is larger for students with weaker school performance. Similar effects were found from an evaluation of the prolongation of the vocational education from two to three years.

Research that evaluates vocational education shows that at least some vocational education in combination with theoretical education seems to have positive effects on labor market outcomes. The research also points to the importance of well-developed cooperation between schools and workplaces. The failure to adequately provide work-place training to students is a major shortcoming of the organization of Swedish vocational education. In the research on apprenticeships, the typical finding is that students who finish apprenticeships seem to suffer less from unemployment than other student groups. In line with this, youth employment is also found to be higher in countries with well-developed apprenticeship systems.

In sum, the results in this report indicate that the most important policy suggestion for reducing youth unemployment through reforms of vocational education is to increase the share of workplace training. This would be crucial for creating closer contacts between students, schools and the local labor market. Vocational programs that fail to meet the workplace-training requirements should be discontinued. The 2011 upper secondary school reform is to some extent, going in this direction in introducing the possibility to work as an apprentice while attending upper secondary school. However, the minimum amount of work-based training (15 weeks) is unchanged for those who choose vocational education other than the apprenticeship education.

167

I

Bilaga 3 till LU2011

Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder*

Roope Uusitalo

* Jag vill tacka Gerard van den Berg, Francis Kramarz och deltagarna i Långtidsutredningen för detaljerade synpunkter på tidigare utkast samt Björn Öckert och Jörgen Moen för hjälp med beräkningar baserade på svenska data.

169

Innehåll

Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga  
  examensålder? ......................................................... 173
1 Inledning................................................................................. 173
2 Examensåldern i ett internationellt perspektiv .................... 174
3 En ekonomisk tankeram kring valet av examensålder......... 177
4 Skattningar av examensålderns ekonomiska  
  konsekvenser.......................................................................... 178
5 Möjliga åtgärder för en sänkt examensålder......................... 179
1 Factors affecting the late graduation of Swedish  
  university students ................................................... 181
2 Swedish tertiary graduates compared to graduates in  
  other OECD countries ............................................... 185
2.1 Graduation age ....................................................................... 186

2.2Cross-country comparison of factors related to average

graduation age ........................................................................ 189

2.3Participation in education and employment rates of

  youth in the OECD countries .............................................. 195
2.4 Timing of education and work.............................................. 199
2.5 Summary of the international comparison........................... 203
3 An economic analysis of late graduation ..................... 205
    171
Innehåll Bilaga 3 till LU2011

3.1Motivation for public involvement in individual choices regarding the level and timing of investments in

  education................................................................................. 206
4 Empirical research on economic incentives affecting  
  the graduation age.................................................... 211
4.1 Financial incentives for early vs. late graduation.................. 211
4.2 Financial incentives to study and work in parallel ............... 214
4.3 Social vs. private costs of late graduation ............................. 217
4.4 Summary of research on economic incentives ..................... 221
5 Potential policies to lower the graduation age .............. 225
5.1 Start school at 6...................................................................... 225
  Effects of early school start ................................................... 226

5.2Impose restrictions to UI benefits for high school

  graduates ................................................................................. 228
5.3 Increase guidance for students in high school...................... 228
5.4 Reform the admission system ............................................... 229

5.5Reform student support system to reward faster

graduation and to discourage working while enrolled......... 231
5.6 Create incentives for students for timely graduation .......... 233

5.7Introduce tuition fees alongside increased student

  support.................................................................................... 233
5.8 Increase incentives to universities......................................... 235
6 Concluding comments............................................... 237
References ...................................................................... 239

172

Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder?

Bilagan följs av en längre fördjupad text på engelska i vilken det finns omfattande forskningsreferenser.

1 Inledning

Genomsnittsåldern för de svenskar som tar examen från svenska universitet och högskolor är 29 år. Det innebär att Sverige har en högre examensålder än alla andra länder i OECD förutom Island. Svenska studenter påbörjar också sina studier sent. Hälften av de nya studenterna på svenska universitet och högskolor är 22 år eller äldre, vilket också är näst högst inom OECD.

Den höga examensåldern innebär ett problem om den leder till minskad sysselsättning, eller till en minskad produktivitet bland de sysselsatta. Det senare kan bli fallet om studenter jobbar före eller under studietiden, men då är mindre produktiva än efter avklarade studier. Inför en framtid med en åldrande befolkning, och den ökade försörjningsbörda detta innebär, söker de flesta europeiska länder efter sätt att öka sysselsättning och produktivitet. Ett möjligt sätt att åstadkomma detta som ofta diskuteras är att höja pensionsåldern. Ett alternativ till detta är dock att försöka sänka den ålder vid vilken ungdomar träder in på arbetsmarknaden. Eftersom de flesta andra europeiska länder har en lägre examensålder än Sverige framstår en sänkt examensålder som ett policyalternativ som kan vara speciellt attraktivt just i Sverige. En sänkning av examensåldern skulle med största sannolikhet leda till en högre sysselsättning och en högre produktivitet.

173

Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder? Bilaga 3 till LU2011

Denna bilaga analyserar olika faktorer som är relaterade till de svenska ungdomarnas höga examensålder. Bilagan börjar med att analysera internationella data från OECD över sysselsättning och deltagande i högre utbildning med syfte att belysa de aspekter av det svenska utbildningssystemet som särskiljer Sverige från andra länder. Därefter går rapporten igenom den utbildningsekonomiska litteraturen och ger en översikt av evidensen kring vilken typ av åtgärder som kan påverka den ålder vid vilken högskolestudenter träder in på arbetsmarknaden. I den svenska kontexten berör detta både åtgärder för att premiera tidigare inträde i den högre utbildningen och åtgärder för att förkorta studietiderna. Slutligen görs en samlad bedömning av för- och nackdelarna med ett antal möjliga åtgärder.

Bilagans bedömningar görs från ett utifrånperspektiv. Syftet är inte att ge detaljerade synpunkter som är väl förankrade i svenska institutioner utan istället att ge en bild av de ekonomiska effekterna av en hög examensålder, och om för- och nackdelar med möjliga åtgärder som kan användas för att sänka examensåldern. I huvudsak baseras rapportens slutsatser på erfarenheter från andra nordiska länder och från den internationella utbildningsekonomiska forskningen.

2 Examensåldern i ett internationellt perspektiv

Två aspekter är speciellt anmärkningsvärda när det gäller den svenska examensåldern. Den första aspekten är att examensåldern i genomsnitt är hög. Jämfört med andra OECD-länder tar svenska studenter examen väldigt sent. Under 2007 var den genomsnittliga examensåldern i Sverige 29 år. Detta är den näst högsta åldern bland de 21 OECD länder för vilka data finns tillgängliga, vilket framgår av Figur 1. Skillnaderna mot andra länder är betydande. Examensåldern är ungefär två år högre än i Norge och Tyskland, och ungefär fyra år högre än i Nederländerna. Noterbart är att alla de nordiska länderna har relativt höga examensåldrar, vilket antyder att fenomenet är förknippat med den nordiska modellen generellt och inte är ett unikt svenskt problem.

174

Bilaga 3 till LU2011 Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder?

Figur 1 Genomsnittlig examensålder 2000 och 2007

32                                          
30                                          
28                                          
26                                          
24                                          
22                                          
20 Storbritannien   Turkiet Tjeckien           Österrike Italien Slovakien Tyskland     Slovenien     Sverige Island  
Cypern Nederländerna Bulgarien Spanien Rumänien Portugal Litauen Ungern Norge Danmark Finland Genomsnitt
                    2000   2007                  
Not: Gäller examen från ”tertiary 5A programs” (första examina).                    
Källa: OECD.                                          

En annan anmärkningsvärd aspekt är att svenska studenter ofta tar sina examina sent eftersom de påbörjar sina studier sent. Hälften av de studenter som påbörjar högre studier i Sverige är äldre än 22 år. Även detta är den näst högsta åldern inom OECD, vilket framgår av Figur 2. Svenska studenter är i genomsnitt två år äldre när de påbörjar sina studier än studenter i ett genomsnittligt europeiskt land. Följaktligen är även andelen inom en ålderskohort som är i utbildning vid 20 års ålder en av de lägsta bland de länder där jämförbara data finns att tillgå. Anledningen är att svenska studenter ofta tar ett flerårigt uppehåll mellan gymnasium och den högre utbildningen. Å andra sidan tar inte svenska studenter exceptionellt lång tid på sig när de väl påbörjat sina studier. I någon mån särskiljer detta Sverige från andra nordiska länder där problemen även omfattar långa studietider. Detta antyder att insatser som syftar till att sänka examensåldern i första hand bör inriktas på att sänka inträdesåldern.

175

Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder? Bilaga 3 till LU2011
Figur 2     Medianålder vid inträde i universitets- och högskoleutbildning  
      2007        
24              
23              
22              
21              
20              
19              
18              
17              
16              
15     Grekland Spanien Irland     Italien Turkiet Polen Norge Tjeckien Ungern Slovakien Österrike Australien Portugal Nya Zeeland Tyskland Finland Schweiz Danmark Sverige Island OECD  
Japan Belgien Sydkorea Storbritannien USA Mexiko Nederländerna EU19

Källa: OECD.

Den höga genomsnittliga examensåldern beror troligen inte på ovanligt många ungdomar väljer att studera. Genomgången visar nämligen att antalet studenter i Sverige är av ungefär samma storleksordning som i andra jämförbara länder. Detta gäller både vid jämförelser av andel högskoleexamina och vid jämförelser av andelen unga personer som studerar. Detta är av betydelse eftersom det indikerar att det är möjligt att sänka examensåldern utan att för den skull minska antalet studenter.

Genomgående är examensåldern högre i de länder där den ekonomiska avkastningen på utbildning är lägre, vilket antyder att det kan vara möjligt att sänka examensåldern genom att ändra de ekonomiska incitamenten. Ett progressivt skattesystem, som gynnar dem som väljer att studera och arbeta parallellt istället för att utbilda sig först och arbeta senare, avsaknad av studieavgifter, och små löneskillnader mellan hög- och lågutbildade är faktorer som tycks vara gemensamma nämnare för länder med en hög examensålder. Sambanden är dock inte speciellt starka och det är svårt att belägga dem med någon större statistisk precision. Dessutom saknas det jämförbara data för andra möjliga förklaringsfaktorer, som studiemedelssystemens utformning, som kan vara väl så viktiga. Därmed får evidensen närmast betraktas som indikationer på samband.

176

Bilaga 3 till LU2011 Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder?

3En ekonomisk tankeram kring valet av examensålder

I den ekonomiska litteraturen betraktas ofta utbildningsbeslutet som en form av investeringsbeslut. Under studietiden betalas en kostnad som ger en avkastning senare och individerna antas välja att utbilda sig om avkastningen är större än kostnaden. I länder som Sverige, där själva utbildningen är gratis handlar kostnaden framförallt om förlorad arbetsinkomst under studietiden. Avkastningen mäts oftast i termer av den högre lön som utbildningen kan ge upphov till efter studietiden, men även andra faktorer, som exempelvis lägre arbetslöshetsrisk eller högre social status, kan räknas hit även om en del av dessa faktorer är svåra att mäta.

Enkla analyser av kostnader och intäkter visar att utbildning bör genomföras tidigt. Det finns två skäl till detta. Om lönepotentialen ökar med åldern är det bäst att utbilda sig när alternativkostnaden (den förlorade arbetsinkomsten) är som lägst. Av större betydelse är dock att de flesta väljer att pensionera sig senast vid 65 års ålder, och den som tar examen tidigare har därmed möjlighet att räkna in positiva intäkter under en längre tid. Detta innebär att en utbildning som är lönsam att påbörja vid 20 års ålder inte nödvändigtvis är lönsam att påbörja vid 40 års ålder.

Resonemanget ovan utgår från individens beslut. En viktig fråga är dock om det finns anledning för samhället att försöka styra dessa beslut genom regleringar eller andra interventioner. Generellt sett gäller att det inte finns någon anledning för offentliga interventioner i utbildningsbesluten om tre villkor är uppfyllda: i) individerna är rationella och framåtblickande, ii) individerna själva bär alla kostnader och intäkter för sina beslut, och iii) individerna utan restriktioner kan låna de medel de behöver under sina studier. Om dessa villkor är uppfyllda finns ingen anledning att intervenera, varken vad gäller beslut om hur länge man vill utbilda sig eller beslut om när man väljer att utbilda sig.

I realiteten är det osannolikt att villkoren är uppfyllda och det är också därför vi ser ett betydande inslag av offentlig utbildningspolitik i alla länder. Inom den utbildningsekonomiska litteraturen finns en omfattande diskussion om motiven för en offentlig utbildningspolitik, men mycket lite av diskussionen rör betydelsen av när utbildningen bör ske. Litteraturen innehåller relativt lite evidens om hur ungdomar skapar sina förväntningar, men de studier som finns pekar på att ekonomiska incitament är betydelsefulla. De

177

Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder? Bilaga 3 till LU2011

mest tydliga argumenten för en utbildningspolitik är dock att studenterna inte själva kan låna upp de resurser de behöver under studietiden och att de inte själva får hela den ekonomiska avkastningen av sina utbildningsbeslut. Nedan redovisas skattningar av i vilken utsträckning studenterna får del av den ekonomiska avkastningen som är förknippad med tidigare examina.

4Skattningar av examensålderns ekonomiska konsekvenser

De ekonomiska konsekvenserna av att utbilda sig skattas ofta som (den diskonterade) summan av de inkomster under en hel livstid som är förknippade med en kort utbildning jämfört med summan av de inkomster som är förknippade med en lång utbildning. På samma sätt kan avkastningen på examensålder skattas som skillnader i livsinkomster beroende på vid vilken ålder personen tog examen. Som diskuterades ovan är avkastningen troligen högre om utbildningen genomförs tidigt eftersom alternativkostnaden är lägre i unga år och det återstår fler år att hämta hem intäkterna på för studenter som tar examen tidigt. Därför finns det en betydande ekonomisk avkastning av att ta examen tidigt.

För att empiriskt belysa de ekonomiska konsekvenserna av att ta examen vid en högre ålder skattas livsinkomsteffekter av examensålder på svenska registerdata. I skattningarna har betydelsen av kön, invandrarbakgrund och studieinriktning rensats bort.1 Skattningarna visar att det finns betydande ekonomiska incitament för att utbilda sig tidigt. Beräkningarna som redovisas i Figur 3 visar att en ettårig förskjutning av examensåldern kostar individen ungefär 80 000 kronor i disponibel livsinkomst. Noterbart är att de samhälleliga kostnaderna är ungefär dubbelt så stora. Anledningen till detta är att de som tar examen senare i genomsnitt tar emot mer transfereringar och att ett progressivt skattesystem gör att en del av inkomstvinsten från en tidig examen tillfaller samhället i form av skatteintäkter. Denna betydande skillnad mellan den individuella och den samhälleliga avkastningen innebär att det finns ett starkt motiv för samhället att utforma institutioner som premierar en lägre examensålder.

1 Se den fördjupade engelska texten för detaljer.

178

Bilaga 3 till LU2011 Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder?

Figur 3 Samhällsekonomiska och privatekonomiska kostnader för uppskjutna studier (kronor)

250000

200000

150000

100000          
50000          
0          
24-25 25-26 26-27 27-28 28-29 29-30

Samhällsekonomisk kostnad Privatekonomisk kostnad

Källa: Egna beräkningar baserat på uppgifter från IFAU-databasen, se den fördjupade engelska texten för detaljer.

5 Möjliga åtgärder för en sänkt examensålder

I denna bilaga ges även en översikt av den utbildningsekonomiska evidensen kring åtgärder som kan sänka den genomsnittliga examensåldern. En detaljerad genomgång finns i den engelska fördjupningstexten. Tyvärr är dock evidensen inte så omfattande som man skulle önska.

Det finns ett antal forskningsrapporter som analyserar vilka faktorer som påverkar hur lång tid det tar för studenter att ta examen. Resultaten i dessa rapporter antyder att studieavgifter förkortar studietiderna betydligt. Forskningsresultaten är mindre tydliga när det gäller effekterna av studiemedelssystemets utformning. Det finns dock tydlig evidens som pekar på att arbete under studietiden förlänger tiden till examen. Men eftersom arbete under studietiden har positiva inkomsteffekter när studierna väl är avklarade kan åtgärder som utformas för att minska omfattningen av arbete under studietiden ha både positiva och negativa effekter.

De studier som finns visar även att den ekonomiska avkastningen på utbildning är lägre om det sker uppehåll under studietiden och

179

Vad förklarar svenska universitetsstudenters höga examensålder? Bilaga 3 till LU2011

att uppehåll mellan gymnasium och högre utbildning är förknippade med betydande minskningar i livsinkomster. Ett problem är dock att vi vet väldigt lite om varför studenter väljer att göra uppehåll innan de påbörjar högre utbildning och därmed än mindre om vilka åtgärder som kan vara mest effektiva för att snabba på denna övergång.

Det mest direkta sättet att påskynda övergången till arbetslivet är att sänka skolstartsåldern med ett år (till sex års ålder) utan att ändra längden på därpå följande utbildningar. Enligt åtminstone två välgjorda studier skulle detta ha positiva effekter på livsinkomsterna. En nackdel är dock att skolresultaten i allmänhet blir sämre vid en tidigare skolstart.

Som nämnts ovan är evidensen kring vilka effekter olika typer av insatsers har inte är så stark som man skulle kunna önska. Men den evidens som finns pekar ändå i riktning mot att en mer realistisk och ändå effektiv åtgärdsmix för att sänka examensåldern borde innehålla följande fyra komponenter: i) intensifierad studierådgivning under gymnasietiden för att minska osäkerheten vid studievalen, ii) extrapoäng i antagningsprocessen för de som ansöker till universitet och högskolor relativt snart efter att de gått ut gymnasiet för att premiera de som väljer snabba övergångar och som därför genererar ett större positivt bidrag till samhällsekonomin, iii) låga studieavgifter, möjligen kombinerade med högre studiemedel, för att ge studenterna incitament för att bli färdiga relativt snart och iv) en finansiering av universitet och högskolor som innebär att de får mer betalt för studenter som tar examen i tid för att ge utbildningsanordnarna stärkta ekonomiska incitament till att bidra till kortare studietider.

180

1Factor affecting the late graduation of Swedish university students

Swedish university graduates are on average 29 years old when they finish their studies. This is the second highest average graduation age in the OECD countries. Iceland is the only country where the average graduation age is higher than in Sweden. The Swedish university students also start their university-level studies exceptionally late. The median entry age is over 22, which is also the second highest age among the OECD countries.

As in other European countries, the Swedish population is aging rapidly. When a growing fraction of people will reach retirement age and start receiving pensions, the burden to public finances is increasing. Since the pension system is not fully funded, the pension payments need to be financed mainly from social security contributions collected from the working age population. Increases in the life-expectancy are also likely to lead to increases in health care expenditure and therefore create an additional burden on the public purse.

As a response to these challenges many OECD countries have implemented reforms aiming to delay retirement. A sufficiently large increase in the employment rate of the older cohorts could solve the problem that population aging creates for public finances. However, policies with large effects on the average retirement age are hard to implement. In addition, creating stronger incentives to delay retirement would typically require cutting benefits from people who retire early. As early retirement often is caused by various disabilities, such policies may also be harsh to people with diminished work ability and limited chances to affect their retirement age. Since extending the work careers at older ages is difficult, it seems natural to ask whether it would be easier to instead incre-

181

Introduction Bilaga 3 till LU2011

ase employment rates by getting the youth into the labor market earlier.

Given that most OECD countries manage to get their youth through the higher education system much faster than Sweden, there might be scope to increase the efficiency of the Swedish system and lower the average graduation age. This would most likely also increase aggregate employment rates. However, since many students are employed already during their university studies or before entering a university – at least part time – faster graduation may also decrease employment rates in some age groups. The net effect on employment depends on the relative size of these effects working in opposite directions. However, in addition to the potential effects on employment, the policy makers should be interested in the effects of graduation age on productivity. If lowering the graduation age leads to a decrease in unskilled part-time student employment and a simultaneous increase in post-graduation employment, this is would be beneficial for productivity even if the aggregate employment rate remained constant.

It is also clear that a lower graduation age is a sensible policy goal only if a sufficiently high quality and quantity of education could be maintained. Efficiency is improved if the same amount of human capital is produced faster, but not if lowering the average graduation age would imply a large decrease in the quality of education that the graduates receive.

Though average graduation age in Sweden is exceptionally high, the questions related to the late graduation are not entirely specific to the Swedish education system, nor are they very recent. The problems related to late graduation are currently discussed also in other Nordic countries where graduation ages are almost as high as in Sweden. Interestingly the topic has been discussed for quite some time, also in countries where graduation ages are substantially lower. The earliest example is probably an article written already in 1903 by W. Scott Thomas published in the Popular Science Monthly:

“The belief seems to have become general that the American boy of today takes his first collegiate degree – A.B. or its equivalent – a good deal older than his father took his, and a great deal older than his grandfather.”(Thomas, 1903)

In 1925 Arthur Jones wrote about the same issue in The School Review. At the time the discussion was focused on the need of

182

Bilaga 3 till LU2011 Introduction

organizing American secondary schools more efficiently but the underlying issues were quite similar:

“The movement toward the reorganization of secondary education began in the last decade of the nineteenth century (…) One of the chief arguments in favor of this reorganization was the need for shortening the period of preparation for lifework, especially the professions. It was argued that our schools and colleges were organized in such a way as to render it difficult, if not impossible, for a young man to begin his work as a physician or a lawyer before the age of twentysix or even thirty, that it was advisable to begin professional work at an earlier age, and that some reorganization should be effected that would reduce the number of years necessary for preparation”. (Jones, 1925)

The issues discussed in these early examples are surprisingly similar to issues in current policy discussions. Late graduation is a problem mainly because it delays the entry into productive work and lowers the employment rate. The problem is getting increasingly severe as the share of the population in the working age is decreasing. Maintaining the welfare state requires high employment rates. Decreasing average age of entry into the labor market is one of the important margins where the employment rate could potentially be increased.

This report reviews factors related to the progress of the Swedish youth through the higher education system to the labor market. It starts with a comparative analysis that is largely based on OECD data on employment, unemployment, and participation in the education system. The purpose of this comparison is to identify the features of the Swedish system that differ from the other OECD countries. After this comparison the report covers the literature on the effects of policies that affect or may affect the labor market entry age. In the Swedish context these policies are related both to the age of entry into higher education and to the duration of higher education.

In the end of the report I will go through potential policy recommendations that might have an effect on the age of entry into the labor market. In addition to policies implemented or discussed in Sweden, I will also discuss experiences of policy interventions implemented elsewhere, particularly policies implemented in Finland. The Finnish experiences could be useful as the labor market and educational institutions in many are ways similar. Another natural reason is that I am more familiar with Finnish experiences than with effects of policies implemented elsewhere.

183

Introduction Bilaga 3 till LU2011

This report is an outsider’s view on the Swedish higher education system. Conclusions are based on international research, drawing primarily on studies published by economists. Thus, the report will not go into details regarding the Swedish system, and will not include a complete coverage of Swedish studies from other fields. Rather, the report aims to provide a bird’s eye perspective on the main features of the Swedish system, and summarize the lessons that can be learned from international economic research on the topic.

184

2Swedish tertiary graduates compared to graduates in other OECD countries

This chapter compares the progression of the Swedish youth through the higher education system to that of the youth in other OECD countries. In some of the more detailed comparisons the Swedish youth are compared to the youth in Finland, Norway, Denmark, Germany, France, Holland, the UK and the USA. Through comparison to the other industrialized countries, I will try to identify the special features of the Swedish educational system, and to find dimensions where the Swedish higher education system appears to be more or less effective than the systems in other countries.

The data for the comparisons are mainly derived from various OECD databases. The OECD has collected vast amounts of data on the performance of the education systems in the member countries. These data are particularly useful since they make it possible to compare systems with widely varying characteristics. However, comparisons should be made with due care. For example, in some countries graduating from tertiary education typically refers to completing a “short” bachelor level program lasting three years while in others a typical first tertiary level degree is a Master’s degree that typically takes five years to complete. Direct comparisons of the duration of university studies in different countries might therefore be misleading. Instead, comparing time spent in education between ages 15 and 29 is probably more informative regarding differences in investments in education.

185

Swedish tertiary graduates compared to graduates in other OECD countries Bilaga 3 till LU2011

2.1Graduation age

A natural place to start the comparison is to examine the differences in the average university graduation age in different countries.2 Figure 2.1 reports the results from these calculations. According to the figure, the average age of tertiary-level graduates varies a lot across countries. The average graduation age is lowest in Cyprus where university students typically graduate already at the age of 22. Also, graduates from the UK universities are very young; the average graduation age is below 24. University graduates in all Scandinavian countries are in the other tail of the age distribution. In 2007, the average graduation age in all five Scandinavian countries was over 27. The average graduation age in Sweden was over 29 which was the second highest number among the countries from which data was available; only Iceland had an even higher average graduation age.

Since some graduates are very old in most countries, and this group thus have a large effect on the mean, one could argue that the median graduation age (i.e. the age when half of the graduates have graduated) could be used instead of the mean. In most countries the median age is lower than the average (median graduation age is 27 in Sweden) but the ranking of countries is hardly affected at all if medians are used instead of means. One should also note that changes in the average age of graduates from year to year may not reflect changes in the speed of processing through the system. For example, policies that induce those whose studies have been delayed to complete their degrees would increase the number of older graduates and hence increase the average graduation age. However, as shown in Figure 2.1 below, average graduation ages have been relatively stable over time within countries; the ranking of countries is very similar for the years 2000 and 2007.

2 Interestingly, such statistics turned out to be hard to find. The most recent publication reporting comparable numbers from several countries is The OECD Education at a Glance from 1998. However, the average graduation age can be calculated based on data in the Eurostat database.

186

Bilaga 3 till LU2011 Swedish tertiary graduates compared to graduates in other OECD countries

Figure 2.1 Average age of university graduates from tertiary 5A programs (first degrees)

Average age of graduates

30                                      
29 2000                                    
28 2007                                    
27                                      
26                                      
25                                      
24                                      
23                                      
22                                      
21                                      
20 UK   Turkey Czech Republic Bulgaria Spain Romania Portugal Lithuania Austria Italy Slovakia Germany     Slovenia   Finland Sweden Iceland
Cyprus Netherlands Hungary Norway Denmark

Source: Own calculations based on data from Eurostat http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/education/data/database.

Note: The original data contain the number of graduates from tertiary (5A) programmes with academic orientation by age. In calculating the average graduation age missing values on number of graduates at a certain age that are zero by default or not available are assigned a value of zero. In cases where only an age interval is given I have used the midpoint of age range and coded age groups 30 – 34 to 32, 35 – 39 to 37 and over 40 arbitrarily to 42.

The average university graduation age depends on the average entry age into universities and on the average duration of university studies. Even if the university studies are efficiently organized, the average graduation age will be high if the students enter university late.

Figure 2.2 displays median age of entry into tertiary level programs in the OCED countries. The entry age is clearly among the highest in Sweden, though Icelandic students appear to start even later. The entry age is also high in Denmark and Finland. Compared to the OECD average the Swedish students enter into tertiary level education about two years later which already explains a large fraction of their comparatively high graduation age.

187

Swedish tertiary graduates compared to graduates in other OECD countries Bilaga 3 till LU2011

Figure 2.2 Median age of entry into tertiary education (2007)

Median entry age to tertiary level programmes 2007

24
23
22
21
20
19
18
17
16
15

Iceland

Sweden

Denmark

Switzerland

Finland

Germany

New Zealand

Portugal

Australia

Austria

Slovak Republic

Hungary

Czech Republic

EU19 average

OECD average

Norway

Poland

Turkey

Italy

Netherlands

Mexico

United States

United Kingdom

Ireland

Spain

Greece

Korea

Belgium

Japan

Source: Education at a Glance 2009: OECD Indicators, Table A2.4.

Comparable data on the duration of tertiary education for most countries can also be found in the OECD databases.3 The latest OECD estimates are displayed in Figure 2.3. According to these data, the average Swedish tertiary student is enrolled in university for slightly less than five years. Note that this figure refers to the average duration of enrolment, including the duration for students who leave their studies without receiving a university degree. The figure shows that average enrolment duration in Sweden is longer than the OECD average, but Sweden does not stand out as extreme in this comparison. Compared to Sweden, the study times are substantially longer in countries such as Germany, Austria and even the UK.

3 The OECD uses these to estimate cumulative monetary investments in education over the duration of studies.

188

Bilaga 3 till LU2011 Swedish tertiary graduates compared to graduates in