Onsdagen den 16 januari
Kl. 09.00 - 12.25
17.30 - 17.31
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
Protokoll
2001/02:52
-----------------------------------------------------------------------
1 §  Partiledardebatt
Anf.  1  Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Nu påbörjar vi den sista terminen för
den här riksdagen. Till sommaren är mandatperioden
till ända. I höst är det en ny riksdag som samlas. Det
manar till eftertanke, ungefär som när man vid nyår
tänker tillbaka på året som gått. Vad gav det? Vad
fick jag gjort av det jag planerat?
Jag kan inte säga att jag är nöjd. Kan man vara
nöjd när barn far illa i skolan eller inte får de kunska-
per de har rätt till? När tusentals människor stressar
sig sjuka på jobbet, när resurs- och personalbrist i
vården skapar lidande och oro för sjuka och äldre?
Kan man vara nöjd när bristande snöröjning gör döds-
fällor av Stockholms gator? När pendeltåg och bussar
uteblir och lamslår vår huvudstad? När systemskiftet i
Stockholm drivs vidare utan eftertanke och omtanke?
Nej, jag är inte nöjd. Det finns oändligt mycket
mer jag skulle vilja förbättra, i Sverige liksom i värl-
den i övrigt.
Men samtidigt var det inte med tunga steg jag
gick hit i dag. Den socialdemokratiska regeringen har
hållit vad vi lovade svenska folket i valet 1998. Re-
formerna har givit resultat. Det finns mycket kvar att
göra, men politiken har lett till förbättringar för de
allra flesta. Vi har kunnat göra skillnad.
Hemma hos barnfamiljerna landar januariräkning-
en för barnens dagis och fritis nu i brevlådan. Det är
inte ofta räkningskuverten är roliga att sprätta, men
den här gången är det skillnad. Nu kommer maxtaxan
och ett plus i hushållskassan på många hundra, ja,
t.o.m. tusen kronor för barnfamiljerna. Samtidigt går
särskilda kvalitetspengar till barnomsorgen.
Nu märks också skattesänkningarna hos låg- och
medelinkomsttagarna. Det blir några hundralappar
extra. Även för landets pensionärer blir det lättare att
få pengarna att räcka till. Den största pensionshöj-
ningen på tio år genomförs, och möjligheterna att
unna sig något särskilt ökar. I sommar följs det upp
med ett högkostnadsskydd inom äldreomsorgen.
Det kunde ha varit ännu bättre. Det finns alltid
mer att göra, men bättre har januari månad inte varit
för de svenska hushållen på många år.
Fru talman! Sverige möter den internationella
lågkonjunkturen i en styrkeposition. Så har vi  inte
heller haft det på många år. Den offentliga ekonomin
är i god ordning. Vad som nu oroar mig mest är den
växande otrygghet som märks bland människor. Den
bottnar i många olika orsaker och måste mötas med
lika många olika åtgärder. Den måste tas på allvar.
Rädslan att drabbas av våld och kriminalitet har
ökat. Det kräver fortsatta satsningar på polisen. Under
mandatperioden har vi gått från en polishögskola till
tre. 900 nya poliser kan nu utbildas årligen. Det krä-
ver också förebyggande sociala insatser. Vi måste
göra mer för att stävja narkotikamissbruket och den
helt oacceptabla utslagning av människor missbruket
leder till.
I Gislaved, i Degerfors, i Katrineholm och på
Gotland är oron av annat slag. Det handlar om jobben
och möjligheterna att försörja sig. Varslen drabbar
många och skrämmer ännu fler. Väldigt många vet av
egen erfarenhet vad arbetslöshet betyder. Under en
påfrestande period, både ekonomiskt och socialt, ska
man också orka samla kraft för att sadla om, utbilda
sig eller kanske flytta. Då måste det finnas en ekono-
misk trygghet under omställningsperioden. Taken ska
höjas i a-kassan.
Trots de svårigheter konjunkturnedgången skapar
ligger arbetslösheten kvar på låga nivåer. En viktig
förklaring till detta är att resurstillskotten till kommu-
ner och landsting nu leder till nyanställningar. Äntli-
gen ser vi det tydligt i statistiken. Vi får fler händer i
vården och i omsorgen, framför allt av våra äldre. Det
är enormt viktigt och efterlängtat.
Det saknas verkligen inte arbetsuppgifter. Nu kan
kvaliteten stiga. Nu kan arbetsmiljön bli bättre för
dem som arbetar och gör ett fantastiskt jobb inom
vård och omsorg. Det räcker inte, men det blir sakta
men säkert bättre.
Barnen ska stå i centrum för våra ansträngningar.
Deras situation kommer först. Utbildning är det allra
viktigaste. Det handlar  om all utbildning, hela vägen
från förskola till spetsforskning. All utbildning måste
förmedla kunskap men också kärlek, värden och
fantasi. Det är de barn som i dag går i förskolan som
kommer att stå för morgondagens genombrott i can-
cerforskning och bioteknik. Det är dagens förskole-
barn som kommer att representera Sverige i interna-
tionella sammanhang i framtiden. Det är dagens för-
skolebarn som kommer att vårda oss när vi blir gam-
la.
Nu ser vi också att de öronmärkta pengarna till
skolan ger resultat. Det pågår ett enormt utvecklings-
arbete runtom i landets skolor. Enligt en kommun
som Östra Göinge i Skåne har man tack vare den
särskilda satsningen kunnat fördubbla antalet kurato-
rer och psykologer i skolan. I Parkskolan i Storuman
har man kunnat anställa en fritidspedagog som ska
stötta barn som har särskilda svårigheter. I Haninge
har Klockarbergsskolan i Brandbergen utnämnts till
årets arbetsplats 2001. Överallt en bättre situation,
lättare för lärarna att lära och en starkare ställning för
kunskapen.
Att värna om skolan är att värna om framtiden.
Att värna om utbildning är att värna demokratin. Att
värna rätten till kunskap är att värna människans
frihet.
Sverige har en liten befolkning, spridd över en
stor yta i ett land högt uppe på norra halvklotet. Vi är
starkt beroende av vår omvärld. Det har vi alltid varit.
Trots att vi är få har svenska företag haft framgång på
internationella marknader i knivskarp konkurrens.
Tillsammans med svenska bilar, skogsprodukter och
telefoner har svensk mat och design spritts över hela
världen. Krav på jämställdhet och jämlikhet, miljö-
hänsyn och internationell solidaritet - idéer som soci-
aldemokratin drivit i alla år - har i skön kombination
med spetsforskning och hög användning av ny teknik
placerat Sverige i utvecklingens framkant.
Man kan ju fråga sig hur det kommer sig, men
svaret är enkelt: Jämlikhet och utveckling hänger
ihop. Trygga människor vågar.
En gemensam sektor som fungerar bra ger trygg-
het åt alla. Välfärdssverige har skapat en öppenhet
och dynamik som är unik. Vi har varit snabba att ta
till oss det nya inom forskning och teknik. Vi har lärt
språk och sökt oss ut i världen. Vi har tillåtit oss att
vara nyfikna och kreativa, att satsa på udda jobb och
utbildningar. Det har lett till svenska framgångar på
de mest skiftande områden.
En offentlig sektor som inte fungerar föder tvärt-
om otrygghet, en känsla av att det kanske kan gå illa
om man har otur, att man kanske blir en av dem som
trillar igenom maskorna och ställs vid sidan av.
Otrygghet gör att människor sluter sig, slutar pröva
sina vingar, värnar om sitt och blir mindre generösa.
För Sveriges konkurrenskraft och framgång i en in-
ternationaliserad värld är en sådan utveckling för-
ödande. Därför måste den växande känslan av
otrygghet bland människor tas på djupaste allvar.
Satsningar på ökad trygghet och rättvisa, sats-
ningar som bottnar i solidaritet är samtidigt satsningar
på tillit och framtidstro, framtida utveckling och till-
växt. Den socialdemokratiska regeringen har börjat.
Vi vill fortsätta. Vi vet att vi kan göra skillnad.
Fru talman! I helgen var den nytillträdde bistånds-
och flyktingministern Jan O Karlsson i Afghanistan.
Där såg han förödelsen efter över 20 år av Sovjetock-
upation, banditvälde, talibanextremism och krig.
Oräkneliga människoliv har spillts. Miljoner har flytt
för sina liv. Före den 11 september varnade FN att 5
miljoner afghaner skulle svälta i vinter. Så behöver
det nu inte bli. Det är ett viktigt exempel på vad som i
dag är så tydligt. Politik gör skillnad. Nu pågår arbe-
tet med att bygga demokrati i Afghanistan. Nästan en
hel värld är engagerad.
Politiskt handlar det om vår gemensamma säker-
het, men också om solidaritet med ett folk som lidit
mycket och som ännu lider svårt. Solidariteten med
dem som hungrar, som saknar vatten och sjukvård,
solidaritet med dem som lever i krigshärjade områden
och i skuldtyngda länder präglar också ett annat vik-
tigt politiskt arbetsbeting: Vi ska halvera världsfattig-
domen till år 2015. Tillsammans med FN arbetar
progressiva krafter med att ta ned skuldbördan, för-
bättra biståndet och bygga demokrati i fattiga länder.
Regeringen har inbjudit till ett nationellt samråd för
att skärpa de svenska insatserna i detta sammanhang.
För ett år sedan tog vi över ordförandeklubban i
EU. Den tiden visade att det med politikens hjälp går
att förändra och förbättra; att göra skillnad. Utvidg-
ningen av EU tog kliv framåt. Visionen om en hållbar
utveckling för miljön, sysselsättningen och social
rättvisa stärktes. Framgångarna visar på politikens
möjligheter när den bygger på solidaritet med andra,
med människor i andra länder och med kommande
generationer.
Fru talman! Alla som sitter i denna kammare är
politiker. Ni vet att politik spelar roll och att det går
att förändra och förbättra. Nu inleder vi valåret. Ni
ska ut i era valkretsar och tala politik. Ni ska berätta
för väljarna var skiljelinjen går mellan alternativen i
svensk politik. Ni ska beskriva de visioner och
drömmar ni bär på.
Några av er gissar jag, av det jag sett av politiska
budskap på sistone, kommer att tala om att politiker
inte ska sköta allt, att politiker inte ska detaljstyra
människors vardag. Få, om ens någon, lär säga emot.
Det är självklart att politikens uppgift är att lägga
grunden, att skapa möjligheter, och detta är vi nog
tämligen ense om här i kammaren.
Vad vi är mindre ense om är hur detta ska göras
och hur det ska ske. För oss socialdemokrater handlar
det om att tillförsäkra människor den trygghet som
gör fler beslut möjliga när livsvalen ska träffas, oav-
sett var man bor, vem man är eller hur mycket pengar
man har i plånboken. Den tryggheten bygger på att
vår gemensamma verksamhet i vård, skola och om-
sorg tillåts kosta pengar, och att den finns där för alla
som behöver den på lika villkor. Den tryggheten
bygger på rättvisa skatter som låter alla bidra efter
förmåga och på en konstant kamp mot arbetslöshet
och för fortsatt stark ekonomisk tillväxt.
Jag tycker inte om när politiker abdikerar från an-
svaret för välfärden, för vården och skolan, abdikerar
från ansvaret för äldreomsorg och socialtjänst, för
arbetsmarknadspolitik, bostäder och kollektivtrafik.
Det är sådana uppgifter som vi behöver vara många
om som hjälps åt. Marknaden varken kan eller vill
lösa alla uppgifter.
Jag säger inte att det är lätt. Det är svårt, och det
kräver både resurser och nya idéer. Det kräver politi-
ker som har viljan och kraften att driva fram förbätt-
ringar och som inte lämnar människor i sticket. Det
kräver att många bryr sig. Det räcker inte med en
check i handen när man har ont eller är rädd. Det
räcker inte med en rejäl skattesänkning när varslen
kommer på ortens enda industri. Det räcker lika lite
som en skolpeng när man är liten och rädd för att gå
ut på skolgården på rasten. Driver man sådana tankar
till sin spets, såsom nu sker i högerns Stockholm-
skommuner, så växer otryggheten. Då krymper soli-
dariteten. Då ökar avståndet mellan människor, och
samhället blir kallare.
Ensam är inte stark, i alla fall inte hela tiden. Det
kommer perioder för alla när man behöver andras
hjälp. Det fina med en fungerande offentlig sektor
som vi alla gemensamt tar ansvar för är att vi alla kan
känna trygghet i livets skiftande skeden. Det fina med
demokratiskt inflytande över dessa viktiga verksam-
heter är att det går att välja bort politiker som inte tar
sina uppgifter på allvar. För politik är allvar, och gör
stor skillnad. Det gör stor skillnad vad det står för
summa på barnomsorgsräkningen och var taket ligger
i a-kassan. Det gör stor skillnad om den offentliga
ekonomin är stark eller svag och hur mycket resurser
som satsas på skolan och vården. Det gör stor skill-
nad, fru talman, vad som händer i världen och hur
Sverige agerar i EU och i internationella samman-
hang. Det handlar om framtiden och om att ta ansvar
för den.
(Applåder)
Anf.  2  BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Trots försök att vara återhållsam ver-
kade Göran Persson mest förnöjsam.
Vi ser hur barnomsorgens kvalitet hotas när poli-
tiken ska styra i stället för föräldrarna. Vi vet att en
fjärdedel av eleverna lämnar grundskolan utan full-
ständiga betyg. Vi vet att oron över våldet tilltar -
inte minst gäller det ungdomsvåldet. Vi vet att den
verkliga arbetslösheten räknas i att 700 000 männi-
skor som skulle kunna arbeta saknar arbete, att över
400 000 människor är förtidspensionerade och att
regeringen räknar med att fler ska förtidspensioneras.
Vi vet att vårdköerna i socialdemokratiska landsting
fortfarande består och att människor väntar och vän-
tar på sin operation.
Då är det bra att det finns politiker som låter alla
hjälpa till, som tar till vara alla möjligheter att ge
människor det människor behöver av stöd från det
offentliga.
Jag vet inte hur många av er som såg samma in-
slag som jag i TV om kvinnan som skulle flytta från
Skellefteå till Stockholm för att kunna få sin opera-
tion i tid, för i Stockholm bantar man bort vårdköer
därför att man inte är politiskt dogmatisk.
Göran Persson talade om trygghet och att politi-
ken inte ska kontrollera allt. Låt mig då ställa en fråga
till Göran Persson. En undersköterska betalar i dag
60 % av sin totala arbetsinkomst i skatt. 60 %! Hon
får behålla 40 kr av en intjänad hundralapp. Det ger
inte kontroll över den egna vardagen. Det ger den nya
otryggheten.
Göran Persson! Är det rimligt att en undersköter-
ska, utan att få valuta för pengarna, ska betala så
mycket i skatt?
(Applåder)
Anf.  3  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Först undersköterskan. Precis som Bo
Lundgren kan jag tycka att vi gärna skulle vilja ge
ännu mer lön till henne och ännu lägre skatt. Men
skatt betalar vi alla för att ta gemensamt ansvar för
skolan, vården och omsorgen.
Bo Lundgren står här och låtsas att han är upprörd
över undersköterskans situation. Men han glömmer
att berätta att det förslag som han har lagt fram ger
henne en skattesänkning på 5 000 kr. Han själv kan
däremot kassera in en skattesänkning på i storleks-
ordningen 70 000-80 000 kr. Inte nog med det, det är
undersköterskan som betalar Bo Lundgrens skatte-
sänkning, med högre egenavgifter till sjukkassan,
karensdagar i sjukförsäkringen och lägre anslag till
vården och skolan.
Vi vet alla att moderaterna representerar de rika i
det svenska samhället. Så har det varit och så är det.
Om man tittar på er politik - det ni står för, de förslag
ni lägger fram - så är det vad som gäller. Varför
hyckla, Bo Lundgren? Varför inte tala om vilka för-
slag ni lägger fram? Varför låtsas som om ni nu
plötsligt, på mycket gamla dar, skulle ha bytt uppfatt-
ning? Det har ni ju inte gjort. Ni säger en sak. Försla-
gen är någonting annat.
Redogör för ert skatteförslag, Bo Lundgren, och
säg sedan vad det handlar om: Mer åt dem som har
och de som ingenting har ska betala. Mer åt Lundgren
och mindre åt undersköterskan. Det är vad det hand-
lar om.
(Applåder)
Anf.  4  BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag förstår att Göran Persson flyr frå-
geställningen. Jag förstår att han gör det eftersom han
leder ett socialdemokratiskt parti som har övergett
sina grundläggande värderingar. Vilka är det som
lider i Sverige i dag av att vi har världens högsta
skatter och ändå köer till vården, brister i skolan och
för få poliser? Vilka är det som lider allra mest av
det?
Vilka barn är det som lider mest av att ni inte låter
skolan bli fri och låter lärare och skolledare forma
skolans vardag? Vilka patienter är det som lider allra
mest av vårdköerna? Jo, de som inte har råd att betala
den privata sjukförsäkring som jag inte vill förbjuda
men vill se till inte ska behövas.
Det är de elever som har de sämsta förutsättning-
arna, dem ni säger er företräda, som lider av att ni
låter politiken ta över och misslyckas på centrala,
viktiga områden. Det är den som har gott om pengar i
ert samhälle som kan köpa den privata sjukförsäk-
ringen och oavsett skolpeng skaffa barnen den utbild-
ning de behöver. Det vet alla. Det är de som har råd
att betala väktaren och larmen.
Det är vanliga människor som mår illa i det sam-
hälle socialdemokratin nu håller på att bygga. I det
ligger att man tar ut mycket mer skatt än vad som
behövs för att klara de kärnuppgifter som måste kla-
ras ännu bättre än i dag.
Varför kan ni inte låta föräldrarna få tillgång till
de resurser som går till barnomsorgen, Göran Pers-
son? Varför måste politikerna styra över resurserna?
Låt föräldrarna bestämma över barnomsorgen, med
samma medel och t.o.m. lite mer. Låt patienterna
bestämma hur vårdpengarna ska användas, inte
landstingspolitikerna. Ge människorna rätten att ha
kontroll över sin egen vardag.
Ni har svikit, Göran Persson. Jag frågar återigen
om det är rimligt, med den dåliga valuta man får för
skattepengarna, att undersköterskan ska betala tre
femtedelar av sin inkomst i skatt?
(Applåder)
Anf.  5  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag noterar att Bo Lundgren inte på
någon punkt sade emot mig om det moderata skatte-
förslaget. Jag kan läsa upp siffrorna, så att det går in
till kammarens protokoll:
För ett sjukvårdsbiträde med en årsinkomst på
170 000 kr blir det en skattesänkning på 5 388 kr per
år. För en direktör med 1 miljon i årsinkomst - där
någonstans ligger väl Lundgren - blir skattesänkning-
en 63 083 kr per år. Det finansieras genom sämre a-
kassa, sämre sjukförsäkring, sämre anslag till vård
och utbildning.
Blir barnen som växer upp i ett hem där mamma
är undersköterska tryggare av att hon får det sämre
ställt, Bo Lundgren? Får de större livschanser när
mammas sjukförsäkring blir sämre? Några barn får
det bättre i Lundgrens värld. Några barn får det väl-
digt mycket bättre, men inte alla barn.
Vi har en gemensam sektor. Till den betalar vi
alla skatt. Den vägen utjämnar vi också, det som är
rättvisa. Vi ser till så att alla barn får sina livschanser.
Det är en ideologisk debatt som vi har all anledning
att uppehålla oss vid hela valrörelsen, rakt igenom.
Jag granskar gärna vårdköerna. Jag blir förfärad
när jag tittar på utvecklingen i Stockholms län. Det
gäller barn- och ungdomspsykiatrin, andra sjukdomar
som ska behandlas. Primärvården i södra Storstock-
holmsområdet har långa köer. Det går inte ens att
komma fram. Samtidigt har man jättelika underskott
på flera miljarder i landstingets kassa, som så små-
ningom kommer att resultera i sparbeting eller krafti-
ga skattehöjningar.
Gissa vem som får städa upp efter det moderata
systemskiftet i Stockholm. Gissa vilka barn som
kommer att riskera sin trygghet. De rika skyddas i
moderaternas värld.
(Applåder)
Anf.  6  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är en bra början på partiledarde-
batten. Jag håller med Göran Persson om att det är en
ideologisk debatt som vi behöver. Jag hoppas också
att ideologiska frågor kommer att prägla debatten
under hela valrörelsen. Det finns en klar skillnad
mellan höger och vänster.
Jag instämmer i mycket av Göran Perssons värde-
ring av det som har gjorts. Jag trodde ett ögonblick att
han hade läst vår valplattform när han uttryckte sig i
termerna: En hel del har gjorts, men vi är inte nöjda.
Så står det nämligen i vår valplattform som kongres-
sen antog.
Vi delar uppfattningen att en hel del har gjorts,
och det har vi gjort tillsammans. Men vi är inte heller
nöjda. Det är en bra utgångspunkt för det fortsatta
arbetet.
Jag skulle vilja fråga Göran Persson om kommu-
nerna. Båda våra partier är, vad jag förstår, väldigt
angelägna om att förstärka och utveckla den offentli-
ga sektorn - vården, omsorgen, skolan, utbildningen
och kulturen. Vi har kommit överens om att det be-
hövs mer förstärkningar än vi kom överens om i vå-
ras. Det var tillfälligt, har man sagt från regeringens
sida.
Är det rimligt att tro att kommunerna anställer fler
människor om de vet att det bara handlar om ett år?
Vore det inte rimligt att säga att det gäller för längre
tid? Annars blir det väldigt svårt att rekrytera alla de
händer som behövs, alla de kloka huvuden som be-
hövs i skolan, alla de undersköterskor som behövs i
vården. Jag skulle vilja att Göran Persson kommente-
rade det.
Anf.  7  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är en viktig fråga som Gudrun
Schyman tar upp. Om vi hade kunnat lova plus 3
miljarder långsiktigt till kommunerna hade vi natur-
ligtvis gjort det, och ännu hellre 5 miljarder eller
kanske 10.
Det är ytterst en fråga om var man tror sig kunna
hitta en finansiering och att man ska ha de pengar
man lägger ut. Jag är rädd för en sak. Jag har varit
med om att städa upp en gång efter sönderkörda stats-
finanser. Jag vet vad det betydde för de sämst ställda i
vårt land. De är mer än några andra beroende av att
den gemensamma sektorn fungerar.
Därför är vi oerhört noga med att vi också ska ha
täckning för de pengar vi lägger ut. Annars kommer
ett bakslag, och då kommer sparkampanjerna. Kan vi
göra mer, Gudrun Schyman, gör vi mer. Men inte till
priset av att vi börjar att slarva.
Jag är bekymrad för en del av landets kommuner.
Jag är orolig över de regionala spänningar vi ser i
Sverige. Många kommuner utvecklar sig väl just nu
med stark tillväxt och bra skatteunderlag. Men i stora
delar av Sverige är det trots nytillskott av pengar
fortfarande kärvt med ekonomin.
Det är en tung vardag för många framför allt ute i
de områden i Sverige som är glesbygd. Det upptar
min tid. Skulle vi nu hitta extra pengar skulle jag
helst av allt vilja styra dem på ett sådant sätt att de
delar av Sverige som har en dålig tillväxt fick mer av
solidaritet från de delar av Sverige som har en god
tillväxt.
Just nu klarar vi inte heller den saken utöver det vi
redan har gjort. Men om jag skulle tvingas till en
prioritering ligger mina insatser där.
Anf.  8  GUDRUN SCHYMAN (v): replik:
Fru talman! Jag får tolka statsministerns svar som
kanske ett halvt ja. Med den kreativitet som vi ibland
kan ibland kan uppbåda när våra partier samarbetar är
det kanske möjligt att vi löser också denna fråga.
Det är nödvändigt med en långsiktighet i politi-
ken. Man behöver i kommuner och landsting väldigt
klart veta vad det är som gäller inte bara för nästa år
utan också för kommande år. Det har också att göra
med det som vi nu kan kalla för undersköterskans
situation, som Bo Lundgren tog upp. Han vill där ha
sänkta skatter.
Man kan mycket väl tänka sig att man i stället tit-
tar på höjda löner. Det är en nödvändighet inom hela
den offentliga sektorn om vi ska sluta att exploatera
kvinnors arbetskraft och så grovt undervärdera det
viktiga arbete som görs. Jag hoppas att vi är överens
om, Göran Persson, att det är något som vi å det sna-
raste måste göra någonting åt.
Vi måste få upp lönerna i den offentliga sektorn,
där majoriteten som arbetar är kvinnor. Det kan man
inte göra genom att ge pengar projektvis ett år i taget.
Det är inte så att människor ska ha en lön ett år och
att den sedan ska sänkas och gå tillbaka.
Det tillskottet behövs varaktigt. Det är helt nöd-
vändigt om vi ska kunna rekrytera till den offentliga.
Det är helt nödvändigt om vi ska komma åt den orätt-
visa som fortfarande finns och som inte heller har
ändrat sig under den här tiden, Göran Persson.
Det gäller den stora skillnaden mellan löner i
kvinnodominerade yrken och löner i manligt domine-
rande yrken. Vi kan inte bygga vår välfärd på explo-
atering av kvinnors arbetskraft. Jag hoppas att vi är
överens om det. Därför krävs också permanenta till-
skott till den offentliga sektorn.
(Applåder)
Anf.  9  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Löneskillnader som är av det slag
som Gudrun Schyman beskriver ska naturligtvis be-
kämpas med fackliga insatser och ytterst med lag-
stiftning. En grundläggande förutsättning för att det
ska vara möjligt är att vi har en ekonomi som växer.
Vi vet vad som händer i de lägen då kakan krymper.
En grundläggande förutsättning för att klara ett stabilt
tillskott av nya pengar till vård och omsorg är att vi
har en ekonomi som växer.
Vad vi har klarat de senaste åren är att få den to-
tala kakan att växa. Vi har haft en privat sektor som
har klarat konkurrensen med de omvärlden. Industrier
och privat tjänstesektor har tagit till sig jobb utom-
lands. Det har sysselsatt människor i Sverige. De har
betalat skatt. Det är skatter som vi har använt för att
utveckla den gemensamma sektorn.
Det finns ingen genväg där. Den ekonomiska po-
litiken måste inriktas på tillväxt. Tillväxten ska för-
delas rättvist. Det är rättvist att se till att vård och
skola fungerar för alla. Det är viktigt att understryka.
Jag blir lite ängslig när jag hör Gudrun Schyman säga
att vi är så kreativa och därmed antyda att vi kanske
kan hitta pengar någonstans.
Det finns ingen kreativ bokföring som långsiktigt
kan skapa någon trygghet. När vi börjar att försöka
vara fiffiga blir vi lätt fiffliga. När man börjar att
fiffla med sådant som handlar om det grundläggande i
människors vardag smyger sig otryggheten in hos
dem som har det sämst ställt.
Aldrig mer kreativ bokföring. Aldrig mer fantasi
kring offentlig ekonomi. Ordning och reda, trygghet
är vad det handlar om. Och naturligtvis har vi en
ambition att fortsätta att bygga ut verksamheten och
skapa rättvisa löner. Det är självklart.
(Applåder)
Anf.  10  ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det var på sitt sätt ett verbalt elegant
inlägg som Göran Persson gjorde. Det första temat
var: Jag är inte nöjd. Jag funderade ett tag på hur det
hade låtit om Göran Persson hade gått upp i talarsto-
len och sagt: Jag är nöjd. Det hade varit orimligt.
Ingen av oss skulle väl få för sig att säga något så-
dant.
Sedan sade Göran Persson något som han borde
ha funderat över hur rimligt det var. Han sade: Sys-
temskiftet i Stockholm drivs vidare utan eftertanke.
Stockholmspolitikerna är alltså så usla, simpla och
oförmögna att syssla med politik att landets statsmi-
nister kan stå här i kammaren och säga: Stockholm
drivs vidare utan eftertanke.
När den socialdemokratiska majoriteten förra
mandatperioden minskade anslaget till vården med 3
miljarder, var det med eftertanke? När den nuvarande
borgerliga regimen i landstinget har ökat anslaget
med 4 miljarder, har det varit utan eftertanke? Är det
där den ideologiska gränsen går?
Göran Persson sade här: Vi har hållit vad vi lova-
de. Det är strongt. Sedan kom det i ett replikskifte
med Lundgren: En del barn får det bättre i Lundgrens
samhälle, andra får det sämre. Nu behöver vi inte tala
om Lundgrens samhälle. Vi kan tala om Stockholm.
Vi kan jämföra Stockholm med de tre andra stor-
stadskommunerna Uppsala, Göteborg och Malmö.
Stockholm satsar mer per barn än de tre vänsterstyrda
kommunerna. Stockholm satsar mer på åldringsvår-
den än de tre vänsterstyrda kommunerna. Stockholm
satsar mer på skolbarnen än de tre vänsterstyrda
kommunerna. Är det brist på eftertanke? Kan vi få ett
besked?
(Applåder)
Anf.  11  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Stockholm är allas vår huvudstad. Jag
är oerhört stolt över Stockholm. Jag reser mycket i
världen och ser många städer men ingen som kan
mäta sig i skönhet med vår huvudstad. Det ska också
vara en huvudstad som vi är stolta över i andra sam-
manhang. Då blir inte utvecklingen i denna helt avgö-
rande del av Sverige någonting som bara är en ange-
lägenhet för en grupp borgerliga politiker i ett stads-
hus. Det angår oss alla och avgör på många sätt Sve-
riges framtid och vår framtoning.
Det är klart att vi har varit bekymrade den senaste
tiden, Alf Svensson, när vi har sett kaoset på gatorna.
Det är ingen bra bild.
Många gamla har varit rädda och har inte kunnat
gå ut. De har brutit sig och slagit sig.
Eftersom Alf Svensson är talesman för Stock-
holmspolitiken - säg ändock att detta var trist! Åt-
minstone någon skulle väl kunna säga någonting om
att detta inte ska upprepas. Eller säg någonting om
pendeltågen! Säg någonting om alla de hyresrätter
som nu har sålts ut till dem som råkar ha en, två, tre
eller fyra miljoner! Andra, som inte har det, och deras
barn - var ska de bo i framtiden? Säg någonting, Alf
Svensson, om de jättelika underskotten i Stockholm
läns landsting! Säg någonting om de två och en halv,
kanske tre, miljarder kronor som fattas i detta lands-
ting och som någon annan så småningom ska betala!
Säg någonting, Alf Svensson, om det som nu sägs
från Stockholmspolitikerna om att får vi bara en bor-
gerlig regering så ska utjämningen landets kommuner
emellan upphöra! Säg någonting, Alf Svensson, till
dem i Gnosjö som bedriver en politik som är beroen-
de av utjämningssystemet! Är det Moderaterna i
Stockholm som ska få med sig Kristdemokraterna på
att stoppa den kommunala skatteutjämningen?
Säg någonting, Alf Svensson! Alf Svensson talar
ju uppenbarligen ändå för Stockholmspolitiken.
(Applåder)
Anf.  12  ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte när jag i den här kamma-
ren har hört en så undanglidande statsminister. Säg
någonting! säger han. Säg någonting själv!
Herr statsminister började tala om barnen i Lund-
grens samhälle. Då började jag tala om barnens och
de äldres situation i Stockholm, som utpekas som den
sämsta av alla. Då började Göran Persson tala om att
Stockholm är en vacker stad. Det var väl en upplys-
ning som denna kammare var i särskilt stort behov av,
kan jag tänka mig! Sedan kom nästa upplysning: Jag
reser mycket. Vi tackar också för denna upplysning.
Men vad jag stod och sade här var att om vi jäm-
för de fyra stora städerna så ser vi att det per krona
satsas mer på varje heltidsplats i barnomsorgen i
Stockholm än i Uppsala, än i Malmö och än i Göte-
borg, som styrs från vänster.
Jag påpekade dessutom att det är likadant när det
gäller skillnaden för de äldre, och när jag talade om
skolorna så gäller det där också. Stockholm satsar
mer per skolbarn än vad man gör i vänsterstyrda
Göteborg, Uppsala och Malmö.
Jag tycker också att det är ynkligt att man inte fick
bort snön, men jag tycker inte riktigt att det är jäm-
förbara enheter.
(Applåder)
Anf.  13  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Stockholm är en rikare kommun än
Göteborg och Malmö. Det är så - det känner vi ju till.
Stockholm har större förutsättningar att bedriva verk-
samhet. Men trots dessa rikedomar ser vi spänningar-
na växa i Stockholm. Jag har en lista framför mig här
som beskriver hur exempelvis antalet barn fördelas
per förskollärare i Stockholms olika delar. Där ser vi
väldiga sociala spänningar.
Jag är inte ute efter att säga att allt som sker i
Stockholm är farligt eller fel. Men jag är djupt be-
kymrad, och jag är av uppfattningen att det är möjligt
att genomföra ett systemskifte i Stockholm tack vare
att Kristdemokraterna med Alf Svensson i spetsen gör
högerpolitiken möjlig.
Min rikspolitiska poäng är denna: Ska det bli
Stockholms sätt att bedriva politik som efter valet
också blir Sveriges medicin?
I stället för att gå in i debatten om de brister som
vi nu ser i Stockholm med vårdköer, med jättelika
underskott i framför allt landstinget, med brister i
snöröjning och i kollektivtrafik och allt sådant drar
Alf Svensson jämförelsesiffror med Göteborg och
Malmö. Låt oss då förbättra situationen i Göteborg
och Malmö - men de kan knappast höja skatten
mycket mer än vad de har gjort. Det här handlar om
hur vi ska få en rättvis fördelning landets kommuner
emellan, men också den vill ju Kristdemokraterna
uppenbarligen attackera. Ska vi ha en kommunal
verksamhet som har hög klass i hela Sverige så krävs
det också att vi har resurser i hela Sverige. För det har
vi en utjämningssystem, men det bekämpar Stock-
holmspolitikerna.
Det är viktigt för mig att veta var Kristdemokra-
terna står. Ställer de upp på en utjämning över landet,
eller är det bara det som Alf Svensson säger i sitt
inlägg som gäller? Det är det som det handlar om,
och den debatten kommer inte Alf Svensson ifrån
någon gång. Den kommer vi att komma tillbaka till.
(Applåder)
Anf.  14  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Ledamöter! Ärade åhörare! Statsmi-
nistern tog i sitt anförande upp barnens situation. Jag
måste säga att det var en lättnad för mig att han gjor-
de det. I höstas kom Välfärdsbokslutet, skött av Joa-
kim Palme som ordförande. Man konstaterade där att
barnen är den stora förlorargruppen under de här tre
åren.
Rädda Barnen, som vi alla vet är en seriös organi-
sation som bevakar barnens rättigheter, har konstate-
rat i rapport efter rapport - senast i går - att stora
grupper av barn har fått det sämre under de senaste
tre åren.
Man fokuserar särskilt på två områden. Det gäller
först utbildningssidan. Det är klart att det är ett miss-
lyckande att så många barn eller ungdomar - man
kanske får säga så i den åldern - går ut grundskolan
utan att ha en biljett till framtiden. Så många krossade
drömmar det finns varje examensvecka i det här lan-
det! Det är en tragedi, och den är vi ansvariga för. Det
gäller framför allt den regering som har drivit skol-
politiken under de senaste tre åren.
Detta drabbar invandrarbarnen ännu hårdare.
Dubbelt så många invandrarbarn som andra barn har
inte fullständiga grundskolebetyg. Det beror mycket
på att de under sin väntan på uppehållstillstånd inte
har haft den rätt till utbildning som andra barn har. Vi
har en grupp barn i Sverige som över huvud taget inte
får någon utbildning trots att Sverige har skrivit under
ett oändligt antal internationella konventioner om just
barns rätt till utbildning. De är de gömda barnen.
Jag har inte heller hört statsministern säga någon-
ting om de unga invandrarkvinnornas situation. De
utgör kanske den absolut mest utsatta gruppen i da-
gens Sverige. Detta kräver verkligen en ansvarsfull
politisk diskussion, en annan skolpolitik, en annan
syn på människors rättigheter till utbildning och del-
tagande och mångfald i ett utbildningssystem som
passar alla.
Frågan är om statsministern är beredd att ändra
utbildningspolitiken så att alla barns rätt till utbild-
ning tas till vara.
(Applåder)
Anf.  15  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Lena Ek om att
skolfrågorna är oerhört viktiga. Det sade jag också i
mitt anförande. En central del i mitt tal handlade
principiellt om detta. Det är svåra frågor. Det är ingen
konst att bygga ett skolsystem om man inte har ambi-
tionen att få med alla barn. Vi vill att alla barn ska
vara med. Då krävs det verkligen en satsning på lä-
rarna, och det krävs stöd i skolorna för att undervis-
ningen ska vara möjlig.
Är det någonting jag är glad för att vi har kunnat
göra under de senaste åren så är det att vi successivt
och återigen har börjat tillföra skolorna resurser så att
de klarar undervisningen för de barn som är särskilt
krävande. Det gäller de pojkar och flickor som tycker
att skolan är pest och pina. De finns ju - kanske har
många i den här kammaren rentav tillhört dem en
gång i tiden, men fick då ett hjälpande handtag och
stöd så att undervisningen kunde fungera. Detta gör
vi nu målmedvetet. Jag beskrev det i talet. Men dessa
resurser vill ju vissa borgerliga partier plocka bort!
Jag vet inte var Centern står, men det vore skönt om
Centern sade: Den här satsningen ska fullföljas även
om det blir en borgerlig regering.
De här resurserna är ju också beroende av att vi
har ett utjämningssystem, och det talade vi om förut.
Skolan ska ju vara bra i hela Sverige. Det vore bra om
Centern kunde säga någonting om hur man ser på
utjämningssystemet och att man inte tänker medverka
i en regering som omfördelar på ett sådant sätt som
t.ex. moderaterna i Stockholm vill. Om Lena Ek kan
lämna sådana besked skulle de vara välkomna.
Men en sak är viktig: Skolan har en dubbel upp-
gift. Det är att förmedla kunskaper men också kärlek
och fantasi. Barn ska fostras inte bara med goda kun-
skaper utan också med respekt för varandra. Ett sam-
hälle ska bygga på kunskap och kärlek. Skolan ska
vara en bild av den vision vi har av det framtida sam-
hället. Vi kommer kanske inte dit, men det är värt att
sträva efter. Det kan jag försäkra.
(Applåder)
Anf.  16  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att statsministern inte
svarade på frågan varför både Välfärdsbokslutet och
Rädda Barnen konstaterar att stora grupper barn har
fått det sämre under den här treårsperioden. Jag tyck-
er att den person som har det största ansvaret för den
förda politiken bör ge den förklaringen.
Detta beror kanske på barnfamiljernas ekonomis-
ka situation. Statsministern var ju inne på skattesänk-
ningsfrågan tidigare. Jag tänker inte prata så mycket
om det, men jag kan konstatera att den skattesänkning
som vänstermajoriteten beslutade om i höstas gav
70 kr till människor med låga inkomster medan den
gav 1 700 i det översta intervallet. Detta är ett steg i
en fyrastegsreform. Man kan alltså fyrdubbla dessa
siffror om man fullföljer den skattesänkningspolitik
som regeringen har fört.
Det kan också handla om att skatter plus bidrag
låser in människor i fattigdomsfällor. Centerpartiets
skatteförslag är faktiskt sådant att det i stället lyfter ut
människor ur fattigdomsfällor. Ett skatteavdrag på
10 000 och ett förvärvsavdrag på 10 800 skulle hjälpa
familjer där mamma eller pappa - det kan ju vara
pappa också - är undersköterska.
Det är viktigt att vi funderar på barnfamiljernas
totala ekonomi. Jag undrar varför min ena granne
som är sjuksköterska och ensamstående med fyra
barn tjänar 100 kr månaden på maxtaxan medan den
andra grannen som bor nere i tätorten, är högutbildad
och också faktiskt har fyra barn tjänar 3 000 i måna-
den på maxtaxan. Det är bra med lägre barnomsorgs-
kostnader, men jag förstår faktiskt inte fördel-
ningstanken i detta. Detta har mycket att göra med
barnfamiljernas trygghet.
Sedan har vi polisfrågan. Vi ser gärna en po-
lisskola till och 900 poliser till. Det är jättebra. Men
nästan alla polisdistrikt går ju med underskott och har
lånat på framtida anslag. Vad ska de betala de nya
poliser som ska skapa trygghet i samhället med? Var
ska de pengarna komma ifrån?
Anf.  17  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det blir många siffror. Jag tror att de
som följer debatten har svårt att sortera detta. Det blir
så oerhört mycket som sägs på en gång. Låt mig säga
så här för att göra det lite enkelt: Just den här måna-
den, Lena Ek, tillförs Sveriges barnfamiljer väldigt
stora förbättringar, framför allt via maxtaxan, men det
sker också smärre justeringar på skattesidan och även
andra insatser. Det är en bra januarimånad. Det är
klart att det kunde vara bättre, men vi får gå mycket
långt tillbaka för att hitta en enskild månad då förbätt-
ringen har blivit så stor för Sveriges barnfamiljer som
den nu blir.
Sedan kan man ju reflektera över om det verkli-
gen är ett sunt system som vi har haft inom barnom-
sorgen med dessa starkt progressiva taxor. Vi vet ju
att väldigt mycket av en inkomstökning har ätits upp
av barnomsorgstaxan för en barnfamilj där man för-
värvsarbetar. Det är inte bra. På sina ställen har ju
nästan allt gått bort. Detta ändrar vi nu på. Jag tror att
det är en välfärdsreform som kommer att bli mycket
uppskattad av Sveriges barnfamiljer. Det kommer nu
med räkningarna i mitten av januari en direkt bekräf-
telse på att politiken gör skillnad.
Men det är klart att det kan bli bättre. Centern vill
uppenbarligen genomföra sina förbättringar med
hjälp av den moderata politik som jag nyss beskrev.
Jag ska inte säga som Per Ahlmark sade, men man
kan väl säga som någon annan känd potentat sade,
fast det kanske inte går i riksdagens talarstol. Jag
tvekar verkligen om detta är vad centerfolket i Sveri-
ge efterfrågar. Centerns väljare har ofta låga inkoms-
ter. Vilket intresse har de av Moderaternas skattepo-
litik som ni nu uppenbarligen vill binda er för att
genomföra?
Anf.  18  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! I går avgick skolministern som en
dramatisk kulmen på en serie socialdemokratiska
misslyckanden i skolpolitiken. Jag tycker inte om när
politiker abdikerar från ansvaret för skolan, sade
statsministern som en sista spark på Ingegerd Wär-
nersson.
Jag började ana vartåt det lutade när jag läste en
nyårsintervju med statsministern där han sade att de
borgerliga attackerna på skolan delvis har träffat rätt.
Då är vi inne på en mycket intressant fråga. Den är
egentligen intressantare än vem Göran Persson i ef-
termiddag kommer att utnämna till ny skolminister.
Det är vad statsministern har tagit till sig av miss-
lyckandena i skolan. Det gäller t.ex. detta att så
många slås ut.
Jag undrar om statsministern är medveten om i
vilken hög grad skolan i dag är en utslagningsmaskin.
Hur många är det som börjar det individuella pro-
grammet, som är nutidens hjälpklasser? Det är 15 %
som inte har med sig tillräckliga kunskaper från
grundskolan. Hur många av dem som börjar på det
individuella programmet går ut med slutbetyg? Det är
16 %. 84 % av dem som börjar på det individuella
programmet går aldrig ut med slutbetyg. Hur många
av dem som över huvud taget går i Göran Perssons
gymnasieskola klarar de krav som Göran Persson en
gång satte upp som mål? Är det 90 %, 80 %, 70 %
eller 60 %? Nej, efter tre år med Ingegerd Wärners-
son är det under 60 % av 20-åringarna som efter
gymnasietiden har uppnått den högskolekompetens
som Göran Persson satte upp som mål. Det är resul-
tatet.
Vilka politiska signaler är statsministern beredd
att ge den nya skolministern?
Anf.  19  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag har sagt att det finns fog för kritik
av skolan. Det finns fog för kritik av vården och om-
sorgen. Det vore dumt att inte se det. Men hur ser
lösningarna ut? Det är där vi skiljer oss. Vi har en
oerhört tuff tioårsperiod bakom oss. Det var väldigt
många av dem som arbetade i skolan som framför allt
hade till uppgift att möta de pojkar och flickor som
har det svårast i skolan som fick sluta sina jobb på
90-talet därför att ekonomin var sönderkörd. Så såg
det ut.
Nu tillför vi resurser, och vi skärper kraven. Vi
utvärderar, och vi redovisar. Vi vänder oss mycket
målmedvetet till lärarna för att söka en allians med
dem. Samtidigt som vi är kritiska ser vi också att de
lyckas i väldigt många avseenden. De svenska lärarna
gör ett bra jobb. Jag är rädd för den folkpartistiska
offensiven i skolfrågan. Den beskriver den svenska
skolan som ett totalt misslyckande. Så är det ju inte.
Det är inte sant. Om vi jämför oss internationellt
hävdar vi oss väl. Det finns brister; dem ska vi rätta
till. Men om vi inte ser det som är starkt och bra i den
svenska skolan kan vi inte heller ge en ärlig uppskatt-
ning åt dem som arbetar i verksamheten, och de är
värda en uppskattning. Men det räcker inte. De ska
också ha mer stöd. Det ska vara fler lärare och annan
personal som hjälper till. Det programmet genomförs,
och jag är glad åt att programmet har fått beteckning-
en Wärnerssonpengar därför att det var Ingegerd mer
än någon annan som drev fram denna satsning. Jag
vet inte om Leijonborg ska riva upp den om han får
regera med moderaterna. Det kan han väl svara på här
i talarstolen.
Förresten undrar jag, Lars Leijonborg, om ni från
Folkpartiets sida ska riva upp maxtaxan. Det kan
också vara ett besked att ge till småbarnsföräldrarna
nu när räkningarna kommer. Svara på det!
Anf.  20  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag är rädd för Folkpartiets offensiv i
skolfrågan, säger Göran Persson. Det gläder mig. Jag
tror i själva verket att det var därför som Ingegerd
Wärnersson fick gå i går.
För att ge lite plåster på såren talar Persson då om
Wärnerssonpengarna. Vid förra valet var det ju Pers-
sonpengarna som skulle lösa alla problem, men sedan
dess har problemen bara vuxit. Det verkar inte som
att det bara är resurserna som är problemet. Och jag
har sagt flera gånger i den här talarstolen att inga
miljarder i världen kommer att hjälpa den svenska
skolan om man inte är beredd att lägga om kursen. Ni
bestämde i Västerås att man skulle lägga om kursen.
Det skulle bli ännu mera flum. Betygen ska bort. Men
det är just en sådan avgörande fråga, och det är nu ett
formativt skede när Göran Persson ska utse en ny att
skicka en signal: Nej, vi tror inte på den inriktningen;
vi bryter upp från den linjen.
När Göran Persson talar om att man arbetar i alli-
ans med lärarna vet ju alla att det finns ett djupgående
misstroende från Sveriges lärarkår mot den skolpoli-
tik som förs, inte minst gentemot socialdemokraterna.
På punkt efter punkt behöver skolpolitiken läggas
om. Det är fruktansvärt att så många mobbas och att
det i praktiken så ofta är mobbningsoffren som måste
byta skola. Om någon ska byta skola är det naturligt-
vis mobbaren. Men när jag sade det i talarstolen sade
ju Ingegerd Wärnersson: "jag ryser". Det är ett klas-
siskt citat. Utse en skolminister, Göran Persson, som
inte ryser vid tanken på att det först och främst är
mobbningsoffren som ska skyddas i den svenska
skolan. Det ligger ett mycket tungt ansvar på Göran
Persson när han nu ska utse en ny skolminister. Detta
kommer att bli en verklig huvudfråga i det här valet.
Anf.  21  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att Lars Leijonborg avslöjade
sig själv ganska rejält i den sista repliken. Jag är inte
särskilt rädd för Folkpartiets offensiv i sak; jag är
rädd för svartmålningen. Den sker ju med hjälp av
icke obetydliga pressresurser. Jag är förresten glad åt
att Dagens Nyheter uppenbarligen också ska börja
beskriva allt det goda som sker i den svenska skolan.
Det är uppmuntrande.
Men mobbningen är naturligtvis fullständigt oac-
ceptabel. Alla som har sett barn som har utsatts för
mobbning - och det har många av oss gjort - vet vad
det kan betyda för en liten människa i form av en
spolierad framtid. Det får aldrig accepteras - det är
stenhårt. De som arbetar i skolan - lärarna, rektorerna
och andra - måste också vara kristallklart tydliga på
den punkten. Men de måste naturligtvis också ha
hjälp. De räcker inte alltid till. Om vi ser att de inte
räcker till ska vi också se till att de får det här extra
stödet. Det är det som vi nu gör, och det fnyser Folk-
partiet åt. Wärnerssonpengar, säger man, och rycker
på axlarna. Men det är 15 000 fler. Det är lärare med
specialkompetens. Det är kuratorer. Det är psykolo-
ger. Det är fritidsledare, och det är andra som ska
hjälpa alla dessa små som kommer i kläm och se till
att de som mobbar får klart för sig var gränserna går
och sedan ge dem en möjlighet att återigen komma in
i ett normalt liv. Det är ju det som vi arbetar med, och
det arbetet ställer sig Folkpartiet vid sidan om. Det är
en dålig skolpolitik, Lars Leijonborg.
Kunskap och kärlek är det som gäller i skolan,
och det är också visionen av ett gott samhälle. Lars
Leijonborg blir mig svaret skyldig om maxtaxan.
Kom tillbaka i anförandet och tala om var Folkpartiet
står! Det är viktigt för alla föräldrar att nu få reda på
det.
Anf.  22  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Statsministern talade i sitt anförande
om styrkenivån i den offentliga ekonomin i Sverige.
Vi kan delvis tacka en nitisk och stark svensk fi-
nansminister för det och en disciplinerad budgetupp-
görelse med oss och Vänsterpartiet.
Låt mig kort få koppla det här till EMU. Enligt
flera internationella ekonomer är EMU-projektet
unikt i historien därför att man säger sig kunna hålla
isär en valutaunion och en fiskal union, dvs. en ren
skatteuppbördsunion. Men alla dokument som nu
kommer från EU-kommissionen, t.ex. de senaste
årsrapporterna, talar entydigt om att skatteområde
efter skatteområde ska likriktas. Man må önska en
gemensam valuta utan att man samtidigt har en ge-
mensam ekonomisk politik så mycket man vill. Men
det finns inte några realistiska möjligheter, och på
sikt hindrar det om vi går med i EMU.
Jag skulle vilja veta hur statsministern tänker age-
ra för att undvika att EMU-medlemskapet övergår i
en ren skatteunion och för att vi ska kunna behålla vår
styrkenivå i den offentliga sektorn och i de offentliga
finanserna.
Anf.  23  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Vi kommer att komma tillbaka till
EMU-frågan. En av de frågor som är viktiga i det
sammanhanget är den som Lotta Nilsson Hedström
nu tar upp. Hur klarar man en finanspolitik som är
nationell i kombination med en penningpolitik som är
europeisk? Jag har pekat på den frågan. Den är värd
att fortsätta att diskutera. Jag tror att det går att klara
detta utan att vi hamnar i en skatteunion. En sådan
utveckling är jag inte intresserad av.
Anf.  24  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Låt mig då gå vidare lite grann med
EMU-funderingarna!
Statsministern tog också upp kampen mot arbets-
lösheten i slutet av sitt anförande. Vi har inte sett
slutet på arbetslösheten ännu. Men den flexibla ar-
betsmarknad som EMU förutsätter är faktiskt också
på tvärs med klassiska socialdemokratiska värdering-
ar. Hur ska socialdemokraterna lösa problemet med
att bibehålla jobben och skattenivåerna och därmed
välfärden och kunna förklara för sina medlemmar och
väljare att nyliberala mål som är inskrivna i fördragen
ska kombineras med arbetslöshetsbekämpning och
med trygga jobb inom Sveriges gränser?
Anf.  25  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag är glad åt att Lotta Nilsson Hed-
ström vill bekämpa nyliberalismen. Där är vi överens.
Däremot är jag anhängare av en flexibel arbetsmark-
nad. Den behöver inte alltid drivas fram med de nyli-
berala metoderna. Den går att kombinera med starka
fackföreningar och ett starkt lagskydd när det gäller
anställningstryggheten. Den starkaste kraften för
flexibilitet är arbetskraftens kompetens och utbild-
ning. Där ligger, som jag ser det, naturligtvis svaret
på den fråga som Lotta Nilsson ställer.
Anf.  26  BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Apropå den diskussion vi redan haft
om förnöjsamhet och skolan vill jag visa upp dagens
Aftonbladet, som presenterar en undersökning bland
skoleleverna. Eleverna har fått nog av problemen i
skolan, står det. Det räcker inte med ny minister. Det
behövs en ny politik, och det kräver en ny regering.
Visst, Göran Persson, ska vi utjämna skattekraft
mellan kommuner i Sverige. Det är självklart att vi
ska ta ett ansvar för de kommuner som på grund av
opåverkbara faktorer och av andra skäl behöver stöd.
Men det gemensamma stödet ska vara statligt. Vi
tycker inte att låginkomsttagarna i Täby ska betala.
Det är fråga om hur skatteutjämningen ska se ut. Den
ska finnas, men den ska inte drabba dem som tjänar
lite i Stockholmsområdet och i en del andra områden
runtom i Sverige.
Göran Persson sade att han var bekymrad över ut-
vecklingen i Stockholm. Jag förstår det. Det måste
vara ganska bekymmersamt att se att när Bosse Ring-
holm var finanslandstingsråd lade man ned förloss-
ningskliniker och skapade problem för gravida kvin-
nor, medan man nu bygger upp nya förlossningsklini-
ker. Det är skillnad med Socialdemokraterna, sade
Göran Persson. Ja, med Ringholm lägger man ned
klinikerna; med Moderaterna, Folkpartiet och Krist-
demokraterna bygger man upp klinikerna för att det
ska bli bättre för människor. Med Moderaterna, Folk-
partiet och Kristdemokraterna har man en vårdgaranti
som gör att människor vill flytta till Stockholm för att
få sin operation i tid.
Det är alldeles rätt att liksom i Stockholm kom-
mer en borgerlig regering att satsa mer på skolan och
vården. Hela landet ska få en vårdgaranti. Man ska
inte behöva flytta från Skellefteå till Stockholm för
att få sin operation i tid om vi får en ny regering. Vi
kommer också att satsa mer på polis och rättsväsende.
Men det handlar inte bara om pengar. Det är det
som är Göran Perssons stora misstag. Han tror att om
bara han får ta tag i så mycket som möjligt av under-
sköterskans och andras förtjänster så ska han för
deras räkning kunna klara av problemen. Men då blir
det ju som när LO-tidningen skrev: Varför märks inte
regeringens satsning på vård, skola och omsorg mer?
Då blir det dessa rubriker i Aftonbladet, trots det som
kallas Wärnerssonpeng.
Den stora skillnaden mellan mig och Göran Pers-
son är att jag tror på människor. Göran Persson tror
mest på sig själv.
Det där går igen på alla områden. Ta t.ex. barn-
omsorgen! Det är rätt att ge stöd till människor som
behöver barnomsorg. Det ligger i familjens intresse,
och det ligger i hela samhällets intresse. Men varför
ser man då till att stödet till barnomsorgen ska gå via
politiker? Varför inte låta föräldrarna, som vi vill,
själva disponera de resurserna? Eller ta skolan! Var-
för ska man försöka minska möjligheterna att välja
skola i stället för att, som vi vill, låta alla föräldrar
och barn ha en ovillkorlig rätt att kunna välja skola?
Och varför ska man inte minska politikernas inflytan-
de i skolan? Vi vill att de som jobbar i skolan ska
forma skolans vardag.
Och varför ska landstingspolitikerna bestämma?
Vi vet att det finns socialdemokratiska landstingspo-
litiker i Norrland som är tveksamma till att låta sina
patienter få operation i tid, det man jobbar hårt med
att lösa och till största delen har löst i Stockholm.
Varför ska landstingspolitikerna gå före patienterna?
Det är väl patientens rätt som är det viktigaste. Ge
patienten en vårdgaranti och se till att vården organi-
seras med alla dem som vill delta, både privata och
offentliga vårdgivare! Se till att ta till vara männi-
skors kompetens och låta dem forma den vården!
Låt också människorna få en chans att få den
trygghet som ligger i att ha kontroll över sin egen
vardag! Vi politiker ska svara för att gemensamt
finansiera det som vi måste finansiera gemensamt
men sedan låta människor utföra uppgifterna. Vi ska
satsa på kärnuppgifterna men i övrigt successivt sän-
ka skatterna så att undersköterskan och alla andra får
behålla mer av sina egna arbetsinkomster.
Gudrun Schymans lösning hörde vi: Höj lönen!
Det innebär att kommunal- och landstingsskatter höjs
mer, och så har vi en spiral. Sänk i stället skatten på
arbete så får vi ökad frihet, större trygghet och dess-
utom fler jobb!
Fru talman! Vi närmar oss slutet på de svikna
löftenas mandatperiod.
Vi kommer alla ihåg hur det lät för fyra år sedan,
och Göran Persson upprepade det också i sitt inled-
ningsanförande i dag: vård, skola och omsorg. Detta
upprepade man som ett mantra så fort en mikrofon
närmade sig.
Ingen ska lämna skolan med otillräckliga kunska-
per. Så sade man då. Men debatten har ju visat hur
det blev.
Vården kan ytterligare förbättras, väntetiderna
kortas och patientens ställning stärkas. Så lät det då.
Men köerna är kvar.
Vi vill ha fler poliser, hette det. Men vad hände
sedan?
Facit finns, och därmed domen över en valrörelse
med tomma löften och en mandatperiod med svikna
förväntningar.
Poliserna blev inte fler. De blev färre, 200 färre i
dag än 1998. Vårdköerna och skolan har vi diskuterat.
Det var med Perssonpoliserna som med Perssonpeng-
arna: mycket snack, ingen verkstad. Och för detta, för
den bristande servicen och det bristande politiska
ansvaret, betalar svenska folket världens högsta skat-
ter, de allra flesta dessutom i tid.
Det har också varit de förlorade möjligheternas
mandatperiod.
I stället för att lägga grunden för ökad tillväxtkraft
spekulerade regeringen, inte minst Göran Persson
själv, i att högkonjunkturen aldrig skulle ta slut. Han
talade om den bibliska konjunkturteorin - det kanske
han kommer i håg. Vi skulle kunna ha en högkon-
junktur som varade till 2004 eller 2005. Denna tro
eller förhoppning att högkonjunkturen av någon bib-
lisk anledning skulle vara för evigt gjorde att de an-
satser som en gång fanns till att genomföra reformer
för en långsiktigt högre tillväxt försvann. Skattesam-
talen mellan partierna lades ned, och tillväxtsamtalen
med näringslivet ledde ingenstans.
För en tid sedan sade Göran Persson att lågkon-
junkturen skymmer Sveriges goda företagandeklimat.
Men tvärtom var det högkonjunkturen som dolde det
dåliga företagandeklimatet. Hade det bara varit ett
konjunkturproblem som Sverige har och har haft
skulle inte Sverige ha halkat efter under 30 år. Men
det är det vi har.
Det är inte så att vi har blivit fattigare. Men vi har
inte blivit så rika som vi skulle kunnat bli. Om Sveri-
ge sedan 1970 hade haft samma tillväxt som genom-
snittet bland industriländerna hade ett svenskt hushåll
kunnat disponera ytterligare 20 000 kr per månad före
skatt - ytterligare 20 000 kr per månad före skatt.
Priset för den socialdemokratiska ekonomiska politi-
ken är högt.
Tillväxten för 2001 blev mindre än hälften av vad
regeringen räknade med så sent som i april förra året.
Varslen ökade snabbt efter en högkonjunktur som vi
gick ur med den högsta arbetslösheten någonsin. Som
jag sade i min replik till Göran Persson saknar
700 000 människor i Sverige arbete. 400 000 männi-
skor - varav många skulle kunnat arbeta, om än inte
på det gamla arbetet - är förtidspensionerade, och än
fler ska bli det. Företag köps upp och huvudkontor
flyttas.
Trots detta var det med lätta steg Göran Persson
gick till riksdagen i dag. Jag tycker att Göran Persson
skulle vara lite försiktigare. Det är som om en sla-
lomåkare skulle vara nöjd med sitt åk när han grenslat
hälften av alla portar. Det räcker med att grensla en
port för att bli diskvalificerad. Uppriktigt sagt får vi
väl se till att också Göran Persson och hans regering
blir diskvalificerade i valet.
Fru talman! I höstas strök Socialdemokraterna pa-
ragrafen om att företag ska förstatligas ur sitt parti-
program. Många av oss tycker väl att det var åtmins-
tone 50 år för sent. Men det kan väl ändå vara på sin
plats att välkomna Göran Persson till oss som inte vill
konfiskera företag.
Det senaste decenniet har Socialdemokraterna
tvingats acceptera flera makroekonomiska reformer.
Men ändå finns, som debatten hittills har visat, den
grundläggande politiska och ideologiska skiljelinjen
kvar.
Socialdemokraterna kräver inte längre att, som
man sade, bestämmanderätten över produktionsmed-
len ska läggas i hela folkets händer. Däremot ska,
som vi har hört, politikens bestämmanderätt över
folket ligga fast.
Detta påverkar också synen på hur välstånd ska-
pas och växer. När man lyssnar på företrädare för
Socialdemokraterna som näringsministern och fi-
nansministern är ett gott företagandeklimat detsamma
som en konkurrenskraftig bolagsskatt. Deras bild av
företagen och företagandet är maskiner och byggna-
der - inte de människor av kött och blod som startar,
driver och finansierar företagen, som tar riskerna, de
människor som jobbar i företagen, de enskilda männi-
skorna.
Det är farligt. Det är med dessa människor som
välståndet står och faller. Det är deras arbete, deras
företagande och deras entreprenörskap som avgör hur
hushållens ekonomi utvecklas och som betalar för
sjukvården, skolan och polisen. Det går inte att göra
tvärtom. Det offentliga kan aldrig finansiera den
privata sektorn.
Fru talman! Det enda sättet att säkra ett växande
välstånd och finansieringen av de uppgifter som
måste vara gemensamma är att se till att vi har bra
villkor för företagande, arbete och investeringar.
Så är det inte i dag. Det är regleringar, byråkrati
och krångel. Till de regleringarna är det världens
högsta skatter.
När det gäller skattepolitiken skiljer jag mig från
Göran Persson på tre fundamentala, principiella
punkter.
Göran Persson står för höga skatter som begränsar
människors frihet. Människor ska få bestämma bara
över en mindre del av sina inkomster. Resten ska
Göran Persson, Gudrun Schyman och de andra i
vänsteralliansen bestämma över. Då får vi de fattig-
domsfällor som fick en ensamstående mamma att till
Dagens Nyheter i höstas säga: "Enda sättet att förbätt-
ra ekonomin är antingen att jobba svart eller att träffa
en karl." Sådan är Gudrun Schymans feminism i
praktiken. När Vänsterpartiet vill ta över är det kvin-
nor och andra som får större otrygghet. Då sveper
nyfattigdomen in över en själv och familjen.
Göran Persson står för höga skatter som hämmar
tillväxt. Sverige har under en lång tid haft en lägre
tillväxt än jämförbara länder. Göran Persson står för
en fortsatt straffbeskattning av kunskap. Goda kun-
skaper och hög kompetens beskattas nästan dubbelt
så hårt i Sverige som i USA. Skillnaden mellan Sve-
rige och viktiga konkurrentländer som Storbritannien
och Tyskland är nästan lika stor. Det är därför social-
demokraterna har infört särskilda regler för utländska
experter. De behöver bara betala tre fjärdedelar av
den svenska skatten.
Jag vill göra tvärtom. Jag vill att svenska experter
ska slippa betala högre skatt än utländska som verkar
i Sverige. Jag vill ha lägre skatter så att det går att
leva på sin lön - så att både pengar och tid räcker till.
Jag vill ha lägre skatter för att jobben ska bli fler och
tillväxten högre. Jag vill ha lägre skatter som gör att
kunskap lönar sig.
Fru talman! Sverige är ett bra land. Det är ett land
som kan bli mycket bättre. Vi står på tröskeln till
mänsklighetens bästa tid. Vår uppgift är att se till att
vi tar till vara möjligheter.
Framtidens samhälle kommer i än högre grad att
bygga på enskilda människors kunskaper, initiativ-
kraft och förmåga att ta ansvar. Då duger det inte med
en regering och en politik som vill forma människor
efter politiken. Sverige behöver en regering som ger
människor rätt att forma sina egna liv och som formar
politiken till stöd för människor.
En av de viktigaste uppgifterna under den kom-
mande mandatperioden blir att skapa ett företagan-
deklimat i världsklass, att underlätta för företagande i
traditionell mening, men framför allt att underlätta för
varje människa att kunna utveckla sin egen förmåga
och förverkliga sina egna idéer.
Det handlar om lägre skatter. Det handlar också
om förutsättningar för en skola som ger alla elever
goda kunskaper och om en rejäl satsning på forsk-
ning. Det handlar om att så snabbt som möjligt införa
euron. Det handlar om att bryta utanförskap genom
att byta bidrag mot arbete.
Vårt mål ska inte vara att Sverige inte längre ska
halka efter - utan att vi ska återta vår topplats i väl-
ståndsligan. Vår ambition ska inte bara vara att mot-
verka att företag och kunskap flyttar från Sverige -
utan att Sverige ska bli ett land att flytta till.
Fru talman! Höstens val handlar om att få bo kvar
eller att få höjd fastighetsskatt, om valfrihet i skolan
eller fler elever utan tillräckliga kunskaper, om vård i
tid eller år i vårdköer, om poliser eller oro, och inte
minst om ett bättre företagandeklimat eller fortsatt
eftersläpning.
Det är fråga om antingen en vänsterallians som
blundar för dagens problem därför att de sätter den
politiska makten före människorna, eller den fram-
tidsallians vi moderater vill bygga tillsammans med
Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Det
ska vara en allians som förmår möta dagens utma-
ningar och ta till vara framtidens möjligheter.
(Applåder)
Anf.  27  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Hade jag rätt i min beskrivning av hur
det moderata skatteförslaget slår, Bo Lundgren?
5 000 kr för en undersköterska och 60 000-70 000 kr
för en miljoninkomsttagare. Är det en riktig beskriv-
ning?
Anf.  28  BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Nej, Göran Persson har inte rätt i sin
beskrivning. Låt oss gärna ta en teknisk debatt om
detta. Låt oss ta en teknisk debatt om skatter i största
allmänhet. Det är en viktig och bra frågeställning.
Varför ska pensionärer, änkor, vars hus i skärgården
taxeras upp, betala förmögenhetsskatt på sitt boende,
när Göran Persson ser till - med viss rätt - att de som
har stora förmögenheter som kan flyttas ur landet
slipper förmögenhetsskatt? Det finns många saker
man kan diskutera när det gäller skattepolitik.
Den stora frågan är varför Göran Persson tycker
att det är rimligt att en undersköterska ska betala så
mycket som 60 % av sin totala inkomst i skatt och
bara få behålla 40 kr av varje tjänad hundralapp - när
det inte behövs. Man får ändå inte valuta för skatte-
pengarna.
Anf.  29  Statsminister GÖRAN PERSSON (m)
replik:
Fru talman! Om jag hade fel, Bo Lundgren, hur
mycket blir då hennes skattesänkning? Tala om det.
Anf.  30  BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det beror lite grann på hennes situa-
tion.
Det första är att vi vill slopa fastighetsskatten och
under den kommande mandatperioden ta rejäla steg.
Det innebär att den som bor i en hyreslägenhet får
lägre hyra därför att skatten blir lägre. Det innebär att
den som har barn - och det har man oftast när man
bor i småhus - kommer att få mycket lägre fastighets-
skatt. Den som har ett par barn får en skattesänkning
på någon tusenlapp i månaden per barn. Vi vet att det
är barnfamiljernas marginaler som räcker minst till.
Sedan är det fråga om hur mycket grundavdraget kan
höjas under kommande mandatperiod. Höjningen av
grundavdraget innebär en lika skattesänkning i kronor
räknat för Göran Persson och för undersköterskan.
Det tycker jag är rimligt.
Tiden är knapp, Göran Persson, och repliktiden
finns inte kvar. Den här debatten handlar om ideologi
och varför ni har svikit era gamla ideal, varför Sveri-
ge ska beskatta människor så hårt och ändå inte kun-
na leverera en tillräckligt bra skola.
Det är bra på många ställen, men det är inte ac-
ceptabelt att så många barn sviks och att så många
patienter får stå i vårdkö. Debatten är viktig och nöd-
vändig.
Jag hoppas därför att vi inom några månader eller
så kan mötas i en längre debatt - duell - där vi verk-
ligen kan gå på djupet. Debatten kommer att gälla
varför undersköterskan enligt Göran Perssons mening
tydligen kan betala tusentals kronor mer i skatt än vad
jag tycker att undersköterskan ska göra, varför Göran
Persson menar att vi inte ska ge patienter vårdgaranti,
varför Göran Persson menar att vi inte ska se till att
alla elever ovillkorligen får rätt att välja skola. Jag har
fortfarande inte fått svar på frågan varför ni ville
förvägra föräldrarna till barn med läs- och skrivsvå-
righeter som ville starta friskola rätten att göra det.
De tyckte att det var bra för deras barn, men social-
demokraterna i Göteborg sade nej.
Den här debatten och viktig och bra. Jag hoppas
att vi kan ta den debatten i en duell ganska snart,
Göran Persson.
(Applåder)
Anf.  31  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Bo Lundgren frågar, närmast despe-
rat, här från talarstolen: Varför ska politikerna beslu-
ta? Varför ska politikerna lägga sig i? Ja, jag utgår
från att Bo Lundgren har någon idé om varför han
står här och att han känner att det är ett meningsfullt
arbete som han gör.
Jag tror att den undersköterska som Bo Lundgren
pratar om har väldigt klart för sig varför hon tycker
att de partier som värnar om solidariteten i samhället
ska finnas i politiken och varför de ska bry sig om.
Jag tror nämligen att svaret på frågan varför politi-
kerna ska bestämma är att om inte politiken går in
och formar en motkraft till de andra intressena som
styr i samhället, inte minst de ekonomiska, blir det
helt enkelt så att de som har pengar får också mer
makt och människor roffar åt sig. Det är den enkla
sanningen. Därför behövs politiken: för att skapa
rättvisa, för att bygga solidariteten människor emel-
lan.
Det är också där som skillnaden går mellan höger
och vänster. Det är där som vi ser olika på det här. Bo
Lundgren menar att var och en ska sköta sig själv, ha
sin egen portmonnä och börs som riktmärke och
plocka åt sig i valfrihetens förlovade land. Jag menar
att solidariteten människor emellan bygger just på
idén om att också den som har både jobb och tak över
huvudet är villig att medverka till att också andra,
som inte har det, faktiskt får det. Det är solidariteten
sedd som mänskliga rättigheter, eller solidariteten
sedd som välgörenhet. Där går skillnaden.
(Applåder)
Anf.  32  BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag står inte här och är inte politiker
för att bestämma över människor. Jag står här och är
politiker för att se till att det vi måste lösa gemensamt
också ska fungera väl, varken mer eller mindre.
Det handlar inte om att var och en ska klara sig
själv i de lägen då det gemensamma stödet behövs. Vi
ska ha gemensam finansiering av sjukvården och
skolan. Vi ska se till - och det är där vi skiljer oss -
att patienterna kan få styra vården. Vi ska se till att
det inte blir de vårdköer som Gudrun Schymans poli-
tiker orsakar när de tillsammans med Bosse Ring-
holm lägger ned förlossningsklinikerna i Stockholm.
Gudrun Schyman har visserligen bett om ursäkt för
det i riksdagen för ett halvår sedan, och det hedrar
henne i och för sig. Men det är genom att patienterna
får styra som vi slipper alla de problem vi ser. Det är
genom att föräldrarna får styra barnomsorgen som vi
kan hindra kvalitetsurholkningen och hindra att för-
äldrakooperativen känner att de kanske har problem
att klara sin finansiering.
Pengar ger makt, sade Gudrun Schyman. Ja, i
hennes samhälle, när hon tar det mesta av vanliga
människors pengar och inte klarar att leverera vård i
tid och en bra skola och polis när det behövs. Då är
det pengar som ger makt. Då är det den som har till-
räckligt mycket kvar efter skatt som kan klara sig,
inte vanliga människor.
För mig är det vanliga människor som är viktiga.
Det är därför min uppgift är att se till att det som ska
vara gemensamt, dvs. sjukvård, skola, polis och rätt-
strygghet, ska fungera.
(Applåder)
Anf.  33  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det blir lite märkligt när Bo Lund-
gren står här och talar om att han talar för vanliga
människor, som om de som röstar på andra än Mode-
raterna skulle vara ovanliga. Det är väl inte det som
det hänger på.
Bo Lundgren står här inte för att bestämma över
människor utan för att minimera politikens inverkan,
verkar det som.
Jag står här för att jag har fått förtroende av väl-
digt många människor att driva politiska krav, som
utgår från deras värderingar i fråga om hur det ska se
ut i samhället, från deras föreställningar och uppfatt-
ningar om hur samhällsbygget ska vara konstruerat,
och naturligtvis också deras människosyn. Det för
med sig att de politiska krav som jag och Vänstern
driver utgår från rättvisa och solidaritet.
Det är inte att bestämma över människor att inne-
ha ett politiskt uppdrag. Det är att vara språkrör eller
taleskvinna för de människor som rimligen inte alla
kan vara här just nu. Det är kanske en annan syn på
demokratin.
Jag tror inte att undersköterskan har skattesänk-
ningar som första krav. Det är över huvud taget
märkligt att människor med låga löner och utan jobb
sällan skriker på skattesänkningar. De som gör det är
högavlönade, och de är väl representerade i Modera-
terna. De som har vill ha mer - det är ett ganska känt
uttryck, och jag tror att det stämmer.
Det som jag tror står högt uppe på undersköter-
skans lista är arbete, heltid, en lön att leva på, en
trygghet i jobbet, sänkt arbetstid så att man inte behö-
ver stressa ihjäl sig, trygghet för barnen, bra skola,
bra fritis, en hyra som är rimlig och kollektivtrafik
som fungerar. Det är också mitt uppdrag, Bo Lund-
gren.
(Applåder)
Anf.  34  BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det är så: Vi har helt olika uppfatt-
ning om politikens roll i människors liv. För mig ska
politiken formas efter människorna och vara ett stöd
för människor. För Gudrun Schyman ska människor-
na formas efter politiken.
Jag tror så mycket på människor att jag vill ge
föräldrar och elever rätten att kunna välja skola - alla,
inte bara de som efter alla skatter kan betala för sig.
Jag vill ge patienter rätten att kunna kräva vård i tid -
inte bara, som Gudrun Schyman, de som har råd att
betala när skatten är betald. Det är det som är den
stora skillnaden.
Vi vet alla att barn som växer upp strävar efter att
bli självständiga, starka människor, att klara sig själ-
va, men inte att vara utan den gemenskap som finns
med föräldrar och andra. Gemenskapen behövs och är
viktig, men den ska aldrig tas över av politiker som
misslyckas med sina grundläggande uppgifter.
(Applåder)
Anf.  35  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! I våras här i kammaren var Lundgren
mycket stolt över att den engelska tidningen The
Guardian hade klappat Stockholm på axeln och be-
römt den politik som förs här i huvudkommunen med
avseende på entreprenörer och privatiseringar. Jag
ska nu inte halka runt alltför mycket på Stockholmss-
nön, men den moderatledda majoriteten här i staden
har genom uselt underbyggda och framforcerade
upphandlingar låtit oss handfast erfara vad ideolo-
giskt motiverade privatiseringar kan leda till.
Den kaospolitik som vi bevittnar i Stockholm, Bo
Lundgren, med utförsäljning av nästan all vård till
stora, anonyma utländska bolag, med hemlöshet och
bostadsbrist för alltfler, med kapsejsad kollektivtrafik
och bilträngsel därför att man inte vågar införa träng-
selavgifter, kan inte rättfärdigas med ivern att snab-
bast möjligt byta bort alla gemensamma system.
Efter thatcherismens era i Storbritannien startar nu
t.o.m. en avprivatiseringsvåg där. Nu framför såväl de
brittiska gröna som liberalerna idéer om att starta
public interest companies, dvs. en ny typ av non
profit-företag. Och det får gehör.
Bo Lundgren sade i en replik tidigare att man ska
utnyttja alternativen. Att titta på de alternativen är
mångfald, är att inte fastna i ideologiska varken av-
eller påprivatiseringar. Utifrån att ni har privatise-
ringar som en överordnad ideologi, inte som ett
pragmatiskt alternativ bland flera, skulle jag någon
gång vilja veta vad moderatledaren kan försvara na-
tionalfiaskot med snöröjningen i Stockholm med.
Anf.  36  GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag tycker att debatten så här långt är
hoppingivande med tanke på att vi ska fortsätta att
debattera fram till valet. Jag hoppas verkligen att den
debatten blir ideologisk. Jag hoppas att väljarna får
klart för sig var skiljelinjerna går mellan de olika
partierna och att de olikheter som vi uppvisar har en
grund. Det handlar om synen på människan.
Jag tycker att det är tydligt att det präglar väldigt
mycket av diskussionen om vården, omsorgen och
skolan. Vi kan naturligtvis hänge oss åt sifferexerci-
ser och var man satsar mest och bäst, men jag tror att
själva utgångspunkten ändå måste vara vad vi ser när
vi pratar om samhällsbygget. Vad är det för värden
och värderingar som ska ligga till grund i detta byg-
ge?
Den stora privatiseringsvåg som vi ser runtom oss
i världen - i många länder, och också i Sverige - och
som har drivits väldigt långt i Stockholm handlar just
om synen på människan och människovärdet. Är det
genom pengar som vi ska ta oss fram? Är det genom
valfrihet? Är det som konsumenter vi ska leva våra
liv, eller har vi större värden och mer mening än så?
Det är stor skillnad där.
Jag skulle också vilja säga att man kan dra frågan
ännu längre. Det händer någonting i ett samhälle när
vi börjar se allting som privata angelägenheter. Det
händer någonting när vi börjar konkurrensutsätta
solidariteten och när vi privatiserar välfärden ända in
i våra hjärtan. Det händer någonting när vi säger att
var och en ska välja fritt och att det är ditt eget val.
Väljer du fel är det ditt eget fel, för du har gjort ditt
val.
Det är att privatisera samhällsansvaret, och det är
att privatisera solidariteten. Det skapar just den
otrygghet som jag tror att många människor känner i
samhället i dag.
Det är en fråga som går igen också hos unga män-
niskor. Den lista på frågor som unga människor har
svarat på inför valet, som har tagits fram bl.a. av
Aftonbladet, visar just på att det är värderingsfrågor-
na som är de viktiga. Det handlar inte om plånboks-
frågor. Det handlar inte om pengarna. Det handlar
inte om skattesänkningar, utan det handlar om hur
man har det i skolan. Då handlar det om makten. Vem
ska få vara med och bestämma? Det handlar om
maktlösheten och om att inte få vara med och be-
stämma.
Den andra frågan är frågan om jämställdhet. Då
handlar det om lönediskriminering. Det är återigen en
fråga om värderingar och makt och maktlöshet -
denna gång mellan könen.
Den tredje frågan handlar om droger och otrygg-
heten i samband med att kriminaliteten runt drogerna
breder ut sig. Det är en trygghetsfråga.
Den syn på hur vi ska behandla de frågor som
ungdomarna redovisar är fjärran från en diskussion
om skattesänkningar. Det är intressant att det för unga
människor i dag är värderingarna som träder fram.
Det är rättvisan och solidariteten i samhället som är
det viktiga, och det är demokratifrågorna - frågan om
att få vara med och ta ansvar, vara delaktig och känna
att man har en roll i detta.
Detta är frågor som jag hoppas att vi kommer att
få tid att diskutera i valrörelsen. Jag tror också att vi
behöver en diskussion om hur vi bygger samhället
vidare. Hur kan vi få alla att bli delaktiga?
Jag är oroad över att diskussionen om jobben är
för svag i dag. Jag är oroad över att det verkar som att
någon form av belåtenhet över de siffror som vi nu
tillsammans har kommit fram till sprider sig. 4 % är
nästan 200 000 människor. I den dolda arbetslöshe-
ten, dvs. i åtgärder, finns kanske 100 000 till. Det är
kanske 300 000 människor som både kan och vill
jobba som inte har jobb. Många är sjukskrivna; det
vet vi. Väldigt många människor som skulle kunna
arbeta gör inte det.
Detta är själva grunden för välfärdsbygget. Utan
många människor i arbete har vi heller ingen möjlig-
het att bygga den starka och solidariska offentliga
sektor som vi vill ha och den samhällsservice som vi
behöver. Dessa frågor hänger ihop. Det innebär att
jobben i den privata sektorn hänger ihop med jobben
inom den offentliga sektorn. Det är inte motsatser,
utan det är två sidor av samma sak.
Vi kan se hur det ser ut utomlands. Visst har Sve-
rige en hög skatt, men vi har också väldigt många i
arbete. Har vi inte en väl fungerande vård och om-
sorg, en bra skola och fritis som vi kan vara trygga
med har vi heller inte kvinnor som kan arbeta. Alla de
frågorna hänger samman. Det finns ingen motsättning
mellan den privata sektorn och den offentliga sektorn.
De behöver varandra. Vi behöver varandra. Därför
måste vi satsa på jobben.
Därför tycker vi inte att vi ska vänta till valet in-
nan vi gör någonting. Vi ska redan nu se till att an-
vända de pengar som finns på ett klokt och kreativt
sätt, Göran Persson. Med "kreativt" menar jag inte
fiffel och båg, utan jag menar att vi ska se hur det ser
ut i de offentliga finanserna. Vad har vi för pengar till
förfogande?
Konjunkturinstitutet har skrivit en rapport som
talat om överskott och ett utrymme för utgiftsökning-
ar eller skattesänkningar på 20 miljarder år 2002 och
35 miljarder år 2003. De pengarna kan vi diskutera.
Hur ska de användas? Ska vi sänka skatter? Ska vi
sänka arbetstiden? Ska vi satsa på sociala reformer?
Det är fråga om kreativitet. Jag tror att vi kan komma
långt om vi vågar vara så kreativa att vi inte låter oss
hindras av stelbent budgetteknik.
Vad gäller alla de frågor som vi gemensamt är
överens om är viktiga - det gäller taken i socialför-
säkringarna, mer pengar till kommunerna, taken och
golven i a-kassan - finns det ett utrymme, om vi
vågar använda det. Det skulle vara kreativt i ett läge
när vi ser att det är jobben, tryggheten och välfärden
som vi måste sätta främst. Då vore det kreativt att inte
låta oss hejdas av förutbestämda utgiftstak som gör
att vi inte kan använda pengarna till det som de be-
hövs till. Det var det jag menade.
Det som vi har diskuterat på Vänsterpartiets kon-
gress, och som en del har framställt som några full-
ständigt fantasifulla önskelistor, är inte fantasifullt. Vi
har diskuterat inriktningen på politiken. Vi har dis-
kuterat långsiktigt, för vi tror att väljarna tänker läng-
re än de kommande fyra åren när de går och röstar.
Det är en viljeinriktning i politiken med många bra
sociala reformer.
Sedan måste vi naturligtvis diskutera takten i detta
och vad vi har råd med vid vilket tillfälle. Men dis-
kussionerna om de reformer som handlar om att sätta
jobbet främst, a-kassan, kompetenshöjningar i arbets-
livet, investeringsbidrag till bostadsombyggande,
miljöomställning och upprustning av elnät och järn-
vägar ska vi ta nu. Dem ska vi ta redan före valet. Vi
tar dem säkert i valrörelsen, men vi ska också ta dem
dessförinnan.
Det gäller också diskussionen om feminismen,
som Bo Lundgren har uppfattat på ett sätt som jag
ärligt ska säga att jag inte begriper. Han menar att
min feminism går ut på att kvinnor ska skaffa sig
karlar. Hur han fick ihop det förstår jag inte. Det jag
har tagit upp och pekat på är en orättvisa och ett
maktsystem som finns i vårt samhälle, där kvinnor
underordnas och diskrimineras inom livets samtliga
områden - inte minst på arbetsmarknaden.
Det fanns en artikel i Dagens Nyheter i söndags
som redogjorde för läget på arbetsmarknaden när det
gäller sjukfrånvaro. Där kunde man läsa att det finns
två genomgående aspekter på påfrestningarna i ar-
betslivet. Den ena är en fråga om klass. Arbetare är
mer utsatta än tjänstemän och akademiker också när
det gäller stressrelaterade problem. Den andra är en
fråga om kön. Kvinnor är mer utsatta än män. Och
inga är så utsatta som arbetarklassens kvinnor.
Två maktstrukturer har vi i samhället. Den ena
handlar om klass. Den andra handlar om kön. Ofta
går de dessutom samman. Det har vi sett i Vänster-
partiet. Det är därför vi är ett socialistiskt och femi-
nistiskt parti. Det är därför vi lyfter fram de här frå-
gorna. Det är inte fråga om att kvinnor ska skaffa
män eller jobba svart. Det är fråga om att kvinnor
som har ett viktigt arbete ska ha ordentligt betalt för
det. Det är fråga om att se på kvinnor som lika myck-
et värda som män i alla avseenden. Det är en insikt
som man får ta till sig om att kvinnors rättigheter
handlar om mänskliga rättigheter. Det vore väl inte
för sent att också den här församlingen kunde inse
det.
(Applåder)
Anf.  37  ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag försökte lyssna så noga jag kunde
på Gudrun Schyman när hon talade om maktlöshet.
Det är ju alldeles självklart att maktlöshet föder eller
drar med sig utbrändhet och en lång rad problem som
vi alla här, förväntar jag mig, vill verka emot. Då får
man, när Gudrun Schyman talar, en känsla av att när
ordet "privat" kommer in, eller detta att flera entre-
prenörer får verka inom den offentliga sektorn, då
infinner sig maktlösheten. Jag tolkade Gudrun Schy-
man så.
Då kunde jag inte låta bli att slå upp ett litet häfte
som jag har med mig där Ylva Thörn, ordföranden i
Kommunal, uttrycker sig. Hon säger att en undersök-
ning som Kommunal låtit genomföra visar att de som
jobbar inom privat äldreomsorg som regel är något
mer nöjda med sin arbetssituation än de som jobbar
inom offentlig äldreomsorg. Resultatet av undersök-
ningen är inte särskilt förvånande, anser Ylva Thörn.
Det beror på att den offentliga äldreomsorgen alltför
ofta är för centralstyrd och hierarkisk. Det vet vi ju.
Men går det då inte, Gudrun Schyman, att tillstå
att det finns något positivt i att man i kommuner och
landsting tar fram möjligheter för arbetssökande att
jämföra arbetsgivare och själva komma till klarhet
med om de trivs eller inte?
Anf.  38  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag vet inte hur Alf Svensson lyssnar,
men jag kände över huvud taget inte igen mig i det
han hade hört att jag hade sagt. Visst kan det finnas
oerhört positiva krafter i entreprenadverksamheter -
också inom vård och omsorg. Visst är det så. Visst är
det så att det finns ett utrymme för alternativa vårdgi-
vare. Det finns det absolut. Jag vet många kvinnor
som har slagit sin panna blodig mot en hopplös byrå-
krati - inte sällan överbefolkad av revirtänkande män
- som förvägrar kvinnorna att själva ta initiativ. I sin
uppgivenhet säger de då helt enkelt: Nu går jag häri-
från. Jag startat eget. Jag står inte ut med de här
strukturerna där jag inte får utrymme för min kreati-
vitet.
Det är mycket bra initiativ som förhoppningsvis
också kan sätta strålkastaren på det som behöver
göras inom den offentliga sektorn, nämligen en de-
mokratisering. Låt de människor som arbetar i verk-
samheterna också organisera dem och styra och ställa.
Riv en mängd av de överbyggnader som finns. De-
centralisera! Ned med besluten till dem som faktiskt
vet vad det handlar om! Alla sådana demokratise-
ringsprojekt - inte sällan kombinerade med arbets-
tidsförkortningsprojekt -  inom den offentliga sektorn
har varit mycket lyckosamma.
Anf.  39  ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker bara att Gudrun Schyman
måste bestämma sig. Först kommer hon med attacker
när man i landsting eller kommuner luckrar upp och
släpper in entreprenörer. Då är det åt skogen. Sedan
kommer Gudrun Schyman upp och säger: Visst finns
det utrymme för andra entreprenörer. Visst ska det
finnas utrymme och det kan säkert vara bra. Så gör
hon en sväng om demokratisering och decentralise-
ring. Det är någon slags guttaperkapolitik över detta,
Gudrun Schyman.
(Applåder)
Anf.  40  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Med tanke på min återstående talartid
förstår jag att jag ska vara kortfattad. Det är naturligt-
vis svårt.
Vad jag menar, Alf Svensson, är att man ju får
titta på att det är olika saker vi talar om. Inom vården
och omsorgen kan det finnas utrymme för alternativ,
för att man har något annat att erbjuda än det som
redan finns inom det som är den offentliga verksam-
heten. Inom skolan kan det vara likadant. Man kan ha
något annat, något som ännu inte finns, någon sär-
skild pedagogik som ännu inte har fått rum inom
ramen för den kommunala skolan. Det kan vara ut-
märkt.
Vad jag vänder mig emot är den här ideologiska
privatiseringen som utgår från en idé om att privat
alltid är bättre än offentligt, som utgår från en idé om
att det är prislappar som ska styra och som tror att
valfriheten har ett sådant egenvärde att det slår ut alla
andra värderingar, t.ex. den om solidaritet och rättvi-
sa.
(Applåder)
Anf.  41  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Risken att Sverige ska hamna i ett
ekonomiskt moras om Vänsterpartiet skulle komma
in i regeringen är ju alldeles uppenbar. Valplattfor-
men handlar om 80 miljarder utöver de lite drygt 700
som vi kan spendera i Sverige enligt den antagna
statsbudgeten.
Det här är faktiskt ett läge som är svårbedömt.
När man säger att det är överskott i den offentliga
sektorn så kan man indela den offentliga sektorn i tre
delar. Pensionssystemet går med överskott. Kommu-
nerna går ungefär jämnt ut. Några går jättebra, några
går dåligt men totalt går de ungefär jämnt ut. Staten
går back redan i år.
I det läget, och med en valplattform på 80 miljar-
der, säger Gudrun Schyman att hon inte tänker låta
sig hindras av en stelbent budgetreglering, budgettak
och sådana saker och att man ska ha ett kreativt tän-
kande. Det är, mina vänner, synd att statsministern
har använt sin tid så att vi inte kan få ett besked om
hur han ser på att regera med ett sådant parti.
Jag skulle vilja ge Gudrun Schyman rätt i att
mycket av valdebatten kommer att handla om synen
på synen på människan. Vänsterpartiet säger att de
vill göra något för kvinnorna. De har under tre år haft
en unik maktposition för sitt parti i det här landet.
Antalet kvinnor bland dem som är sjukskrivna har
ökat. Det är i dag 64 %, vilket är en tredubbling jäm-
fört med för några år sedan. Löneskillnaderna ökar,
särskilt i offentlig sektor. Unga invandrarkvinnor har
en extremt utsatt position som inte har förbättrats
någonting under de här tre åren. Vårddiskriminering-
en i de landsting där Vänsterpartiet styr har inte heller
minskat under de här åren. Hur är människosynen hos
ett parti som säger en sak men använder sin politiska
makt i rakt motsatt riktning?
Anf.  42  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Om Lena Ek hade lyssnat på mitt in-
lägg, där jag redogjorde för vad vår valplattformsdis-
kussion var för något, hade hon förstått att det inte
var någon önskelista inför valet utan att det var en
viljeinriktning som sedan naturligtvis kommer att
brytas ned i mer konkreta, väl avgränsade frågor som
vi anser ryms inom kommande mandatperiod.
Jag tog upp de frågor som vi anser ryms redan in-
nan den kommande mandatperioden, bl.a. att få mer
pengar till kommuner och landsting inte bara under
nästa år utan också kommande år - inte minst för att
också höja lönerna för de kvinnor som arbetar i of-
fentlig sektor. Det gäller också andra arbetsmiljöfrå-
gor som svar på just det som är ett faktum, nämligen
att så många kvinnor sliter så hårt inom den offentliga
sektorn. Det behövs fler människor där. Det behövs
en bättre arbetsmiljö med mindre stress, det behövs
högre löner och ett delat ansvar också för det obetalda
arbetet i hemmet. Därför behövs det också en arbets-
tidsreform som gäller både män och kvinnor.
Dessa frågor arbetar vi hårt med, och vi kommer
att fortsätta med det.
Anf.  43  LENA EK (c) replik:
Fru talman! När det gäller det delade ansvaret i
hemmet så handlar det ju om en feministisk diskus-
sion om strukturer, och där har vi likheter i vårt reso-
nemang. Men när det handlar om hur man hanterar
sin maktposition när man har suttit i budgetförhand-
lingar och bestämt hur pengarna ska användas och
hur Sverige ska styras så kan jag konstatera att antalet
sjukskrivna kvinnor under denna treårsperiod har
ökat, inte bara i antal utan också procentuellt. De har
alltså haft det sämst på arbetsmarknaden, och det har
ni inte kunnat göra något åt. Att löneskillnaderna har
ökat mellan män och kvinnor - inom offentlig sektor
dramatiskt - har ni inte gjort någonting åt.
Att unga invandrarkvinnor är utsatta för våld i en
omfattning som inte många förstår har ni inte gjort
någonting åt. Deras trygghet är ju en chimär. Deras
mänskliga rättigheter existerar inte på det sätt som vi
räknar med att de ska göra för människor som bor i
det här landet.
Vårddiskrimineringen, dvs. hur man hanterar me-
dicinsk behandling, mediciner och forskning inom
landstingen, har inte ändrats, inte i de landsting där ni
har suttit i styrelsen.
Då undrar jag: Vad är det för människosyn när
man säger en sak och gör precis en helt annan sak? Vi
vet att kvinnor har lägst inkomster, att de är mest
utsatta i en lågkonjunktur och att det är de som drab-
bas mest när man måste göra besparingar därför att
ekonomin så att säga har ramlat omkull.
I ett sådant läge då vi befinner oss i en lågkon-
junktur säger Gudrun Schyman att hon inte vill låta
sig hindras av en stelbent budgetreglering, inte vill
låta sig hindras av budgettak och tänker se kreativt på
utgiftssidan. Då hamnar vi i en situation som vi har
varit i en gång tidigare. Och vi har gjort budgetregle-
ringar just för att hindra alltför mycket kreativt tän-
kande i en lågkonjunktur.
Anf.  44  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Att vara kreativ är att se till vad som
finns att arbeta med och det är att se till att de över-
skott som finns och som kan användas ska vi använda
så att de hamnar där de gör bäst nytta. Och det menar
jag inte är att använda dem till skattesänkningar som
ger mer pengar i de portmonnäer och plånböcker där
det redan finns en hel del.
Jag tar mig friheten att tala om att dessa pengar
går att använda just för att kunna tala om hur vi ska
komma åt de problem som finns. Lena Ek kan ju inte
å ena sidan stå här och säga att jag talar om saker som
jag inte har gjort någonting åt som om jag inte ville
göra någonting åt dem, och sedan när jag vill gör
någonting åt dem så får jag inte gör någonting åt dem
eftersom jag då gör av med pengarna. Vi behöver
ekonomin som verktyg för att uppnå våra politiska
mål. Det är det som vi hävdar. Och det måste ju stå
över de budgettekniker som vi här har fattat beslut
om. Det är väl ändå så att det är politiken som ska
styra ekonomin och inte tvärtom? Och då är det verk-
ligheten som vi ska förhålla oss till. Jag är inte säker
på att vi är överens om det, men vi får väl diskutera
mer.
Anf.  45  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman spelade en lite
egendomlig roll i debatten i höstas då hon var kritisk
mot den internationella insatsen som ledde fram till
att talibanregimen i Afghanistan föll. Jag trodde att
hon hade bränt sig lite grann på att i debatten framstå
som talibanernas försvarare på något sätt. Men i sitt
tal på Vänsterpartiets kongress fullföljde hon detta
resonemang på ett enligt min mening helt bisarrt sätt,
och jag skulle gärna vilja att Gudrun Schyman redde
ut här. Hon sade där att alla kvinnor i världen har det
lika illa som kvinnorna i Afghanistan under taliban-
regimen. Det är ju en fruktansvärd kränkning framför
allt mot de kvinnor som drabbades av stympningarna,
av piskpolisen och av det oerhörda förtryck som tali-
banerna utövade.
När det gäller att blanda ihop saker och ting minns
jag när jag under Sovjettiden träffade kommunister
från Moskva. När jag klagade på förtryck av mänsk-
liga rättigheter sade de: Ja, men ni förtrycker ju sa-
merna. Ja, visst har den svenska majoriteten gjort
övergrepp mot samerna.
Men när det gäller detta att blanda ihop saker och
ting av helt olika storleksordning så är det inte dags,
Gudrun Schyman, att be Afghanistans kvinnor om
ursäkt? Det förtryck som talibanerna utsatte de af-
ghanska kvinnorna för kan inte jämföras med den
situation som t.ex. svenska kvinnor lever under.
Be om ursäkt, framför allt för den kränkning som
de afghanska kvinnorna har utsatts för.
Jag såg på TV en svensk hjälparbetare från Rädd-
ningsverket som kunde jämföra läget nu med hur det
var tidigare under talibanregimen. Glädjen har kom-
mit tillbaka sade han. Är det inte dags att erkänna att
det var väldigt bra att talibanregimen föll?
Anf.  46  GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är beklagligt, Lars Leijonborg, att
missförstånden kan bli så stora, om det nu är miss-
förstånd. Folkpartiet var en gång ett parti som var
mycket bra, tyckte jag, på att förstå att det finns
maktstrukturer i samhället som diskriminerar och
underordnar kvinnor och att de finns på samhällets
alla områden och att de finns i hela världen, att värl-
den ser sådan ut att det finns en könsmaktsordning
som går igen i alla sammanhang och tar sig väldigt
olika uttryck beroende på var man är men att den
finns överallt. Det trodde jag att ni fortfarande hade
klart för er. Det verkar inte så. Det var nämligen det
som jag talade om på kongressen. Jag sade att kön
betyder maktrelationer. Överallt märks könsförtrycket
- i hemmet likaväl som i det offentliga, i Sverige
likaväl som i världen. Sedan sade jag:
Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och
kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befin-
ner oss. Men det är samma norm, samma struktur och
samma mönster som upprepas såväl i talibanernas
Afghanistan som här i Sverige. Det är inte särskilt
banbrytande. Feminismen bygger på just detta -
maktanalysen.
Jag ber inte kvinnor om ursäkt. Jag arbetar för att
de ska få sina mänskliga rättigheter.
(Applåder)
Anf.  47  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Det var exakt det stycke som Gudrun
Schyman nu också har läst in till riksdagens protokoll
som jag reagerade så oerhört mycket mot, nämligen
att det är samma norm och samma struktur som för-
trycker kvinnor i Sverige som förtryckte de afghanska
kvinnorna under talibanregimen. Ser man det så då är
ju kampen nästan omöjlig. Då finns det ju inga skill-
nader. Då hjälper det inte att vi har haft en levande
kvinnorörelse där både män och kvinnor har hjälpts åt
för att förbättra kvinnors förhållanden i det här landet,
därför att det är samma norm som gäller under taliba-
nerna. Men så är det ju inte. Det är klart att det är
skillnad på att kunna gå till polisen och anmäla ett
övergrepp och på att det är polisen som står för över-
greppen, för stympningarna, för piskningarna och för
att man inte följer de regler som männen, i detta fall i
Afghanistan, har satt upp.
När man inte ser dessa skillnader då ställer man
sig också vid sidan av detta arbete, det tuffa arbete
som förestår för att förbättra kvinnors förhållanden
t.ex. i Sverige. Och då är vi ju inne på det som Lena
Ek verkligen försökte pressa Gudrun Schyman på,
nämligen vad ni egentligen har åstadkommit. Det var
högsta norm på den vänsterpartistiska partikongres-
sen att inte ställa tydliga krav på socialdemokraterna
när det gäller vad man ska uppnå i regeringssamar-
bete.
Jag kan förstå det. På punkt efter punkt har man ju
inte uppnått någonting. Det är precis som Lena Ek
sade: Lönediskrimineringen har inte minskat. Kvin-
novåldet har inte minskat. Änkepensionerna har inte
återinförts. Kvinnors sjukskrivningar har inte mins-
kat.
Gudrun Schyman har inte åstadkommit någonting
för kvinnorna i Sverige med sin maktställning. Det är
detta som är sorgligt. Genom att jämställa afghanska
kvinnors situation under talibanregimen med svenska
kvinnors situation ställer man sig vid sidan en seriös
debatt om hur kvinnors förhållanden kan förbättras.
Anf.  48  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tänkte formulera mig så att Gud-
run kan nicka eller inte på slutet, så jag är glad om
Gudrun är med.
Gudrun efterlyste en diskussion om ideologi och
värderingar. Härligt, jättekul! Som grönt språkrör
bland en massa partiledare på en höger-vänster-skala
känner jag att jag måste göra en kort liten lektion.
Det finns en dimension till, och den är ny i histo-
rien - den gröna dimensionen, som handlar om an-
tingen långsiktig hållbarhet eller också en överordnad
ekonomism. Det är här som den gröna ideologin
kommer in. Här finns det egentligen tre arenor för
beslutsfattande, för aktivitet och för ekonomi: den
privata, vinstdrivande, den offentliga, skattefinansie-
rade och den civila, den sociala, ekonomin - det
tredje fältet där människor gör saker tillsammans. Det
är det här som den gröna ideologin mycket tar fasta
på.
Jag skulle alltså vilja, Gudrun, att du nickar eller
låter bli att nicka när jag frågar dig: Ryms kreativa
nytänkande friskolor med nya strukturer och som vill
nya pedagogiska saker på din höger-vänster-skala,
eller kan du tänka dig att öppna för en ny dimension?
Anf.  49  ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Låt mig önska er alla ett riktigt gott
valår. Jag tror nämligen inte att något parti är ute efter
att försämra eller fördärva. Någon gång ska man
kanske också stryka under debattens värde. Att åsik-
ter bryts är ju demokratins livsluft. Därför tror jag att
det under valåret 2002 kan vaskas fram åtskilligt av
klokskap. Inget parti i den här kammaren har ju mo-
nopol på hela sanningen eller på den kompletta klok-
skapen.
Fru talman! Jag skulle i dag alldeles speciellt vilja
stryka under den absoluta nödvändigheten av att
vården och omsorgen förbättras i vårt land.
Inget landsting kan stå upp och säga: Hos oss är
det perfekt.
Ingen i vårt land som är i behov av vård och om-
sorg ska behöva känna sig utelämnad eller föst åt
sidan. Det borde vara ett påstående som alla ställer
sig bakom. Likväl är det ett oavvisligt faktum att
många i dag sitter med djup besvikelse och åtskilliga
med ångest för att vården och omsorgen inte mäktar
upprätthålla den värdighet och den respekt för indivi-
den som måste vara en självklarhet i vårt land.
Det skulle förvåna mig mycket om inte alla vi
som sitter här kan räkna upp en hel del exempel på
hur medmänniskor placeras i årslånga köer i väntan
på en operation som ska befria från värk, på en ope-
ration som ska förbättra synen eller på en operation
som ska avlägsna en tumör.
Att låta människor som lider av värk och som
kämpar med oro, ängslan och ångest placeras i köer
står helt i strid med de många politiskt positiva ut-
tryck som den här kammaren är full av.
Fru talman! EU-ordförandeskapet drog uppmärk-
samheten bort från svensk inrikespolitik. De fasans-
fulla händelserna den 11 september har gjort att de
flesta inhemska frågor vid en jämförelse kunnat te sig
små. Men allt står verkligen inte väl till i vårt land.
Är det inte skandal då vet inte jag vad som ska
kallas skandal att en medborgare i det vänsterstyrda
Värmland ska behöva vänta flera tiotal veckor för att
få komma till ortopedin.
Är det inte upprörande att i det vänsterstyrda Da-
larna ska en medborgare vänta ett år på att få komma
till allmänkirurgin?
Vi politiker talar gärna om solidaritet. Solidaritet
handlar givetvis om fördelning av ekonomiska resur-
ser. Men solidaritet måste också i allra högsta grad
handla om att varje individ som är i behov av vård får
vård; detta oberoende av vederbörandes ålder, hem-
ort, materiella situation etc.
Alla är vi säkert överens om att det är de sjuka,
inte de friska, som behöver läkare, för att återge ett
månghundraårigt påpekande. Det borde betecknas
som prioriterade solidaritetssatsningar att se till att
vården fungerar för alla, snabbt och effektivt och med
bästa kvalitet. Och vi ska solidariskt stå för kostna-
derna. Ibland försöker man göra gällande att vi inte
har den inriktningen, men det har vi. Vi ska solida-
riskt stå för kostnaderna!
Ett annat ofta återkommande politiskt uttryck är
"rättvis fördelning". Med all rätt debatterar vi då
skatteskalor och bidragssystem, och så har varit fallet
också här i dag. Men är det något som har med för-
delningspolitik att göra, så måste det självfallet vara
att sjuka får vård och hjälp, möts med respekt och
värdighet och blir behandlade med bästa tänkbara och
tillgängliga kvalitet.
Socialdemokraterna vill tydligen rikta strålkastar-
na speciellt mot Stockholms läns sjukvård. Den är
förvisso inte problemfri. Men det är mer än otillstän-
digt, hävdar jag, att enbart rikta uppmärksamheten på
Stockholm och att inte ens ge sig till att sätta ett
ficklampslyse på vänsterstyrda landsting, t.ex. Kal-
mar, Värmland, Dalarna och Norrbotten.
Fru talman! Till detta kommer att långtids-
sjukskskrivningar, utbrändhet och förtidspensione-
ringar ökar lavinartat i Sverige. Det är enskilda män-
niskor som drabbas. Samtidigt talar vi om den snab-
bast ökande kostnaden i statens finanser. Snart tar
ohälsan en femtedel av hela statsbudgeten. Om rege-
ringen inte har mer konstruktiva lösningar än försla-
get att låta landets företagare ta över försäkringskas-
sans uppgifter, ja, då är det allvarligt ställt.
Den intressanta frågan för Stockholms läns lands-
ting är givetvis: Hade vården här varit bättre och hade
köerna, som är borta, varit ännu mer borta om Bosse
Ringholm med Vänsterpartiets stöd hade fått fortsätta
att styra Stockholms läns landsting?
Jag tror att tillgängligheten i vården hade varit
sämre med socialdemokratiskt styre, och jag är över-
tygad om att köerna med Bosse Ringholm som sjuk-
vårdsregent för Stockholm hade varit som de var när
han hade ansvaret och som de är i de landsting som i
dag är vänsterstyrda.
Socialdemokraterna älskar monopolarbetsgivare -
det vet vi - men monopolarbetsgivare har i regel inte
varit till gagn. Detta gäller faktiskt också inom vår-
den, för både vårdtagare och personal. Det är när
jämförelsemöjligheter skapas, dvs. när flera entrepre-
nörer måste tävla med varandra, som förbättringar i
regel kan komma till stånd. Denna självklarhet gäller
givetvis också inom vård och omsorg. Då kan be-
slutsvägar kortas. Det är då som personalen får upp-
leva arbetsgivarens lyhördhet, vilket befrämjar både
personalens trivsel och verksamhetens ekonomi.
Detta är för övrigt, som jag tidigare visat på, doku-
menterat i publicerade undersökningar.
Låt mig i detta sammanhang också slå fast att an-
talet vårdplatser skurits ned alldeles för drastiskt. I
dag blir ofta inriktningen att man försöker skriva ut
patienter tidigare än vad som egentligen är medi-
cinskt rimligt därför att man ska bereda plats för
någon som har suttit och väntat i timmar vid akutin-
taget.
Det krävs fler platser i vården.
Fru talman! Det måste ligga ett stort mått av
rädsla hos socialdemokratin, rädsla för att förlora
makten när man nu så envetet försöker kasta sig över
och smutskasta Stockholms läns landsting. Och det
ryms förstås också ett drag av ålderdomligt för-
myndartänkande när socialdemokrater stiftar, nära
nog så fort ordet privat eller vinst kommer på tal,
stopplagar. Jag tror inte att stockholmare, grännabor
eller norrbottningar eller någon medborgare i annan
kommun är så enkel att manipulera och så oförmögen
att välja, så att man i varje vrå behöver ha Göran
Persson som förmyndare.
Folk i absolut största allmänhet har en impone-
rande förmåga att välja bort de alternativ, också de
vårdalternativ, som inte håller måttet. Och just detta
faktum är en av de starkaste rationaliseringskrafterna
i ett samhälle. Det vore också sällsamt om medierna,
som ju inte precis till hundra procent går borgerlig-
hetens ärende eller nickar bifall när ordet mångfald
eller konkurrens används inom den offentliga sektorn,
skulle förtiga de vårdalternativ som inte håller måttet.
Sådana finns inom både den offentliga och den pri-
vata sektorn.
Fru talman! Så vill jag stryka under att ytterst
handlar det om att Sverige måste få en politik som får
svenskt näringsliv att sjuda av framtidstro. Det är
givetvis fullständigt självklart att i tid och otid stryka
under att näringslivet måste blomstra så att människor
har arbete. Detta är socialt och ekonomiskt nödvän-
digt. Men det behöver faktiskt också med kraft häv-
das att näringslivet måste få luft under vingarna,
måste vitaliseras för att just vården ska fungera bättre.
Om företagsamheten slokar eller flyttar ur landet eller
ser det lönlöst att investera och nyanställa, då innebär
detta att vården kommer att försämras, omsorgen
kommer än mer till korta och människors ängslan
kommer att tillta.
Alla som något har följt den senare tidens nyhets-
rapportering har kunnat konstatera att varsel och
företagsutflyttningar ökar dramatiskt, men också att
regeringens företrädare som tidigare snabbt tog åt sig
äran för nytillkommande arbetstillfällen nu lika ofta
framträder och förklarar att bekymren beror på den
internationella konjunkturen.
Jag tror inte att en annan ekonomisk politik hade
förhindrat varje nedläggning eller varje varsel, men
jag är övertygad om att en annan politik hade skapat
bättre förutsättningar för att bevara jobb i vårt eget
land.
När näringsminister Björn Rosengren diskuterar
att vidta åtgärder som gör det dyrare för företag att
varsla eller lägga ned verksamhet tror jag att han
söker lösningen på problemen på fel ställe. Lika lite
som det går att kommendera fram nya jobb går det att
kommendera företag att behålla sina anställda. Det är
genom att Sverige framstår som och är en god miljö
för att starta och driva företag som arbetslösheten
hålls nere och välfärden tryggas. Låt oss sänka av-
gifterna för anställda, förändra de s.k. 3:12-reglerna,
ta bort den otidsenliga dubbelbeskattningen och röja
upp i den byråkrati som omgärdar företagande. Det
tror jag skulle vara åtgärder som vore oändligt myck-
et mer verksamma och till gagn för alla löntagare än
hot från näringsministern.
Fru talman! I detta sammanhang vill jag gärna
nämna den omsorg som våra äldre i primärkommu-
nerna är föremål för. Det är faktiskt obegripligt att det
gång på gång publiceras som nyheter att äldre på våra
särskilda boenden lider av vätskebrist eller närings-
brist. Det behöver inte påpekas som en udda nyhet,
för det är så! Hundratusentals gör det. Det är klart att
det är en resursfråga, men jag påstår och påpekar
också för mig själv att det också är en fråga om in-
ställning till åldrandet, en attitydfråga och förstås
också en utbildningsfråga.
Enbart detta faktum att vi accepterar att 40 % av
den personal som vårdar våra gamla är outbildad är
ett svek både mot våra gamla och mot personalen.
Det behövs självklart kompetens och kontinuitet inom
vårdsektorn. Vi kan fundera över hur det skulle vara
på andra områden. Tänk på vilket område du själv
önskar. Hur skulle vi acceptera om 40 % av persona-
len där vore outbildad? Det skulle vi aldrig acceptera,
och det ska vi inte heller acceptera när det gäller
omsorgen om våra äldre.
Fru talman! För ett par månader sedan hade jag
förmånen att få tala på en sång- och musikgala i Lin-
köping till förmån för världens barn. Den tillställ-
ningen avslutades av biskop emeritus Martin Lönne-
bo. Han citerade och sade: Barnet buret bär den vux-
ne.
Om några få dagar ska vi här i riksdagen debattera
mobbning och ungdomsvåld, och det finns verkligen
all anledning att ha en sådan debatt. Då lär vi exami-
nera respektive partiers kriminalpolitiska handlings-
program. Och säkert kommer vi att vara överens om
en del åtgärder och oense om andra. Men viktigare än
att debattera kriminalpolitiska ståndpunkter är det att
studera partiers familjepolitiska princip- och hand-
lingsprogram, partiets syn på barns rättigheter och
behov.
Jag är personligen övertygad om att samhället inte
kommer nämnvärt till rätta med ungdomskriminalitet,
utanförskap, rotlöshet, otrygghet, drogberoende och
håglöshet - mycket av det som vi talar för lite om i
den här kammaren - och jag tror inte att samhället
någonsin helt kommer till rätta med det även om vi
gör vad vi kan, om vi inte auktoriserar familjegemen-
skaper, föräldraansvar, inriktar oss på att ge mer tid åt
våra barn och ser till att skolan kan hålla sig med en
respektabel arbetsmiljö. Vi har talat här om vad som
ska prioriteras. Det borde vara en självklarhet att det
är barnen och våra gamla, de som inte kommer fram
till mikrofonerna. Det handlar om resurser, men det
handlar långt ifrån enbart om resurser.
(Applåder)
Anf.  50  LENA EK (c):
Fru talman! Ledamöter, ärade åhörare! "Vår be-
redskap är god" är ett klassiskt citat i svensk historia.
Jag vill mer men vår beredskap är god är väl en sam-
manfattning av statsministerns anförande tidigare i
dag.
Jag har en lite annan bild av läget. År 2002 kom-
mer att bli ett skakigt år i svensk ekonomi. Lågkon-
junkturens svallvågor sköljer över världen och kom-
mer också att nå svenska stränder och svenska företag
och familjer. I en sådan tid är det oerhört viktigt med
en stabilitet i den svenska ekonomin.
För att nå det står Sverige inför en rad utmaning-
ar, utmaningar som måste mötas för att vi ska få en
balanserad och uthållig tillväxt med bra villkor för
företagande och arbete, som i sin tur gör att vi kan
klara samhällets, gemensamt via skatterna finansiera-
de, grundförutsättningar såsom vård, skola och om-
sorg i landets alla delar. Det är utmaningar som måste
mötas för att människor ska få självbestämmande och
förutsättningar att växa och utvecklas. Dessa utma-
ningar klaras inte av med den centralistiska politik
som just nu bedrivs av socialdemokraterna tillsam-
mans med populisterna i Vänsterpartiet och Miljö-
partiet.
I en tid när ungdomar ropar efter mer inflytande
för att de vill att världen ska utvecklas rättvist och
miljövänligt, i en tid när kyrkans alla intresserade
medlemmar intresserar sig för internationell, global
ekonomi, hiv/aids-situationen i Sydafrika och andra
stora internationella frågor och när alla föräldrar vill
ha mer inflytande i skolan och eleverna vill ha mer
inflytande i skolan för att kunna göra den bättre, så
fattar regeringen och stödpartierna beslut efter beslut
som går i rakt motsatt riktning.
Statsministern talade tidigare i dag om sin mot-
vilja mot politiker som abdikerar från sitt ansvar och
om vikten av att ta politiskt ansvar, att många är en-
gagerade. Då är det förvånansvärt att man hela tiden
inskränker möjligheten att besluta på den lokala ni-
vån, som ligger närmast människor och där flest entu-
siaster och flest entreprenörer vill vara med och en-
gagera sig och ta ansvar. Man minskar kommunernas
makt och inflytande, och den lokala plattformen för
demokrati krymper och har krympt rejält under den
här mandatperioden.
När statsministern säger att han inte tycker om
politiker som abdikerar från sitt ansvar, är det i själva
verket så att han inskränker politikens möjligheter
genom att sätta tvångströja på massor av engagerade
människor som vill arbeta lokalt. Han sätter tvång-
ströja på idealisterna som vill jobba i kommunerna.
Vi närmar oss en annan fråga med mycket stora
demokratiska förtecken och frågetecken. Det är frå-
gan om Sverige ska ingå i den europeiska monetära
unionen. Den frågan har inte nämnts hittills i dag.
Centerpartiet vill att de svenska medborgarna ska
få möjlighet att utan tvång i en folkomröstning pröva
sina argument för och emot. Innan folkomröstningen
kan äga rum ska man ha chansen till diskussion, re-
flexion och opinionsbildning för att just ta till vara
den demokratiska aspekten. Därför måste jag säga att
jag tycker att det är väldigt bra att statsministern har
lyssnat på Centerpartiets argument när det gäller de
demokratiska aspekterna inför folkomröstningen.
Då får vi tid att se om EMU fungerar, inte bara i
en högkonjunktur utan också i en lågkonjunktur,
vilket förstärker kunskapen om det här politiska pro-
jektet.
Jag utgår från att vilken statsminister som än sitter
utarbetar en ekonomisk strategi för båda alternativen i
folkomröstningen, vad vi ska vi göra i händelse av ett
nej och vad vi ska vi göra i händelse av ett ja. Det är
nödvändigt om det ska vara demokratiskt trovärdigt.
Jag förutsätter också att vilken statsminister som än
sitter kommer den personen, man eller kvinna, att
respektfullt förvalta resultatet av folkomröstningen.
Fru talman! Den politik som de tre partierna har
fört under den här mandatperioden har lämnat många
människor utanför, människor som inte har märkt att
Sverige har befunnit sig i en högkonjunktur, en av de
bästa högkonjunkturer som vi någonsin har haft i det
här landet. Sämre tider, som vi går in i nu, drabbar de
här människorna med snäva ekonomiska utrymmen
hårdast. En lättsinnig ekonomisk politik, där budget-
taken riskerar att sprängas, gör att människor och
marknaden tappar förtroende för den ekonomiska
politiken och Sveriges möjligheter att klara olika slag
av väderlek. Min åsikt är därför att Gudrun Schyman
och vänsterkongressen faktiskt är en fara för männi-
skor just med ett snävt ekonomiskt utrymme, männi-
skor med låga och normala inkomster, just därför att
de riskerar att föra Sverige ut i ett ekonomiskt moras.
Man kan fundera över hur statsministern tänker
med ett vänsterparti som vill sitta i regeringen, eller
som i vart fall kräver att få blanda sig i det allra mes-
ta, just med ett vänsterparti som har den här synen på
den ekonomiska politiken och på de regler som riks-
dagen har satt upp för hur vi förvaltar skattepengar
och det budgettak som vi har satt som en yttersta
gräns för vad man kan göra. När säkerhetspolitiken
dessutom ser helt annorlunda ut frågar man sig: Vad
är regeringsalternativet på vänstersidan? Den debat-
ten ska bli mycket intressant att följa under våren.
Dubbelspelet från Vänsterpartiet när det gäller
jämställdhet och feminism har jag diskuterat tidigare i
en replikväxling med Gudrun Schyman. Jag vill bara
hävda igen och peka på att under den här valperioden
har löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökat.
Sjukfrånvaron har ökat, och den har ökat mest bland
kvinnor, mycket mer bland kvinnor t.o.m. De största
sjuktalen finns i offentlig sektor. Det som skulle kun-
na lösa en del av den frustration som kvinnor känner
är ju att kunna jobba under andra arbetsformer, att
försöka att hitta alternativ till hur man organiserar sitt
arbete och med olika slag av huvudmän.
Vänsterpartiet säger i en rapport till partikongres-
sen t.o.m. nej till personalkollektiv i offentlig verk-
samhet med argumentet att inga invandrare eller
arbetarklassen driver sådana kooperativ. Var har de
fått den världsuppfattningen ifrån? Jag tror att jag
under de senaste tre åren har besökt åtminstone ett
15-tal personalkooperativ som har fungerat utmärkt.
De har visat stor entusiasm och bra resultat. Och
kvinnorna, för det har faktiskt varit mest kvinnor, har
känt: Här utför jag en uppgift. Här kan jag bestämma
över mitt liv. Här kan jag känna att jag har en plats att
fylla. Jag förstår inte Vänsterpartiets inställning i de
här sammanhangen. Det rimmar särskilt illa om man
säger att man vill ge kvinnor en bättre situation och
mer makt. Då är det är totalt motsägande.
Den allra mest utsatta gruppen är de unga invand-
rarkvinnorna, som har en eländig situation och vars
situation inte har förbättrats under de här åren men
som vi bannemej - om man får uttrycka sig så i talar-
stolen i riksdagens kammare - måste ta itu med nu.
En ny politik och en ny regering är avgörande för
att möta den sociala klyvningen och den regionala
klyvningen i Sverige. Genom en politik som ger rätt
förutsättningar för människor att själva påverka sin
livssituation och vardag kan klyftorna minska. Lös-
ningen är inte den klassiska vänstermodellen, präglad
av ständigt ökande offentlig styrning av vardagen och
frikostiga vallöften, toppat med en stor portion vilja
att stöpa människor i samma fyrkantiga form.
I stället behöver vi en politik som utgår från att
samhället behöver mer av frihet, mer av frivilligt
samarbete och mer av rättvisa förutsättningar, så att
var och en får bidra utifrån sin förmåga i stället för att
ständigt på nåder få ta del av vad andra skapat.
I dag kan studerande, barnfamiljer och pensionä-
rer med låg pension ofta inte leva på sin inkomst.
Välfärdsbokslutet och Rädda Barnen pekar på att
barn har fått det sämre under de senaste tre åren.
Stora grupper av barn har t.o.m. fått det mycket säm-
re. Det är rätt tänkvärt, tycker jag.
Mycket behöver göras för att förbättra situationen
för de här människorna. Det största problemet är
faktiskt att kombinationen av hur bidragen ser ut och
hur skattesystemet ser ut gör att man inte kan förbätt-
ra sin situation själv. Man är inlåst i fattigdomsfällor-
na. Därför talar vi från Centerpartiet alltid om vårt
skatteförslag med avdrag först på 10 000 kronor och
sedan ett förvärvsavdrag på 10 800 kr för alla. Det
lyfter i ett slag ut stora grupper av människor ur fat-
tigdomsfällor, och de som sitter fast där är faktiskt
oftast kvinnor.
En annan bra grej med det här är att det ger kom-
munerna ett annat skatteunderlag helt enkelt bara
genom den teknik vi använder. Det är kommunerna
som är ansvariga för vård, skola och omsorg, och de
skulle också tjäna på detta. Med en kombination av
vårt skatteförslag och Centerpartiet som garant för
den kommunala skatteutjämningen, som statsminis-
tern frågade om tidigare, skulle vi kunna komma ett
bra steg på vägen för att lösa både de sociala klyftor-
na och de regionala klyftorna. Det är det som vi vill
ska ske i Sverige.
Jag skulle bara vilja säga några ord om företagan-
de. Vi har ju en känd kvinnlig minister som säger att
företagare är hjältar. Det har vi diskuterat mycket i
den här kammaren.
Företagare bär upp den tillväxt som vi har i lan-
det, den tillväxt som vi allihop är så beroende av, och
företagare är en viktig del av vår ekonomi. Jag kan
inte förstå att man från majoritetens sida inte kan
bestämma sig för att fatta några beslut som handlar
om företagaren som människa. Jag tänker inte disku-
tera skatter eftersom dessa har diskuterats så mycket
här, men företagaren själv har ett mycket sämre
trygghetsnät än vad alla andra har.
En företagare som är föräldraledig får på samma
lön som en löntagare bara 70 % av den föräldraersätt-
ning som löntagaren får, för man räknar ut det på ett
annat sätt. Varför har inte företagarens barn samma
rätt till sina föräldrar?
En småföretagare har nästan ingen möjlighet att få
arbetslöshetsersättning utan ett fruktansvärt krångel.
Det finns massor med historier om hur man inte har
fått den ersättning som man själv har varit med om att
betala till varje år.
En företagare som blir bestulen på sitt lager får
betala moms på det som tjuven har tagit. Varför det-
ta?
Det handlar om en inställning till företagande och
entreprenörskap som jag inte kan förstå och som jag
är övertygad om att vi måste ändra för att kunna ska-
pa den goda tillväxt som vi faktiskt vill ha i Sverige.
Det är här inte fråga om utgiftsdrivande förslag. Att
jämställa föräldraersättningen skulle kosta 20 miljo-
ner av de över 700 miljarder som vi använder varje
år, utan det handlar om en inställning till människor
och entreprenörer som jag är övertygad om att vi
måste ändra på för att det ska gå bra i vårt land.
Vi har i dag också haft en lång diskussion om
barnets situation i Sverige och om skolan. Vi har
konstaterat att den socialdemokratiska skolpolitiken
har havererat. Även om vi ser till de goda exemplen,
de tre fjärdedelar som klarar grundskolan, kan vi inte
acceptera de dåliga exemplen, som vi måste ändra på.
Därför krävs det faktiskt en helt annan skolpolitik.
Jag hoppas också att vi kan få en helt ny debatt på det
här området när vi nu får en ny minister.
Vi behöver i Sverige skapa ett samhälle där män-
niskor får inflytande och självbestämmande över sin
egen situation. Vi behöver skapa ett samhälle som ger
alla barn en bra start i livet genom att man kan gå ut
grundskolan med gott självförtroende och med livs-
glädjen kvar. Vi behöver skapa ett samhälle där män-
niskor mår bra och där ett barnvänligt arbetsliv gör att
det går att förena arbete med barn och livskvalitet. Vi
behöver också skapa ett företagsamt och miljövänligt
samhälle med livskraft i alla delar av landet.
Centerpartiet vill skapa ett Sverige med livskva-
litet, livskraft och självbestämmande, och Centerpar-
tiet vill förändra Sverige.
(Applåder)
Anf.  51  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Lena sade att Centerpartiet är en ga-
rant för det kommunala skatteutjämningssystemet.
Jag skulle vilja veta om Lena Ek har någon specifik
strategi för att kamma hem det tillsammans med mo-
deraterna. De kommer att sänka skatter med 80 mil-
jarder om de kommer till makten. Hur ska Centerpar-
tiet kunna hävda detta i ett moderatlett arbete?
Anf.  52  LENA EK (c) replik:
Fru talman! Vilken tur att jag hade repliktid kvar!
De här frågorna har vi diskuterat i finansutskottet
successivt under de senaste terminerna - låt mig som
gammal universitetsmänniska använda det ordet -
och vi har nått en samsyn om ganska mycket av det
här.
Vi har en skrivning om den kommunala skatteut-
jämningen som jag vet att även mycket gamla center-
partister kan acceptera.
När det gäller skattesänkningarna har vi faktiskt i
den gemensamma reservationen från i höstas mycket
klart skrivit att ambitionsnivåerna varierar mellan de
olika partierna. Det vet alla, och det är inget att hymla
med. Däremot har vi en samskrivning om att vi ska
börja med skattesänkningar för människor med låga
och normala inkomster. Det har också Bo Lundgren
diskuterat från denna talarstol med Lotta Nilsson
Hedström i kammaren.
Om vi börjar i den änden, med människor med lå-
ga och normala inkomster, och om vi gör det sansat
och ser till att trygghetssystemen bevaras och att den
offentliga finansieringen av trygghetssystemen ligger
kvar - också det är mycket tydligt uttalat i denna
reservation - är jag övertygad om att vi ska kunna
förändra Sverige i riktning mot att vanliga människor
ska kunna leva på sin lön, att trygghetssystemen ska
finnas kvar och att vi ska skapa ett Sverige med livs-
kraft, livskvalitet och självbestämmande för männi-
skorna.
Anf.  53  LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Varför blir fler och fler människor
sjuka på jobbet i Göran Perssons Sverige? Det är en
stor och viktig fråga som borde ha debatterats väldigt
mycket i Sverige under det senaste året. Hur ohälso-
talens utveckling kan hejdas är en ödesfråga för vårt
land. Men genom det mycket speciella 2001 som vi
nu har bakom oss har den typen av frågor inte fått
särskilt mycket utrymme.
Först var det ordförandeskapet i EU och sedan var
det händelserna den 11 september som gjorde att hela
debattsituationen blev sådan att ett antal viktiga inri-
kespolitiska frågor kom i skymundan. Att regeringen
nu när vi går in i valåret kan glädja sig åt mycket
goda förtroendesiffror är väl ett resultat av detta. Det
som verkligen skulle kunna kasta ljus över regering-
ens misslyckanden har inte debatterats särskilt myck-
et.
Jag tycker att den här debatten har varit intressant
på det sättet att det från icke-socialistiskt håll ändå
har lyfts fram ett antal avgörande framtidsfrågor -
skolan, vården, företagandet, folkhälsan och jäm-
ställdheten - och att det har pekats ut konkreta alter-
nativ där en ny politik verkligen skulle kunna nå
andra resultat.
För att något utveckla frågan varför ohälsan ökar
så kraftigt i Sverige vill jag säga att man vid ett ytligt
betraktande kan tycka att det är ganska egendomligt.
Det jobbas ju t.ex. mer och mer med ergonomi, och
arbetarskyddet blir alltmera utvecklat. Ventilationen i
arbetslokalerna blir allt bättre. Det bedrivs ett inten-
sivt fackligt arbete för att skapa bättre villkor i ar-
betslivet osv. Ändå blir folk sjuka av sina jobb.
Det är naturligtvis så som regeringens utredare
Jan Rydh konstaterar att svaret på den frågan måste
sökas på en helt annan nivå. Han lyfter fram att det
djupast sett är en fråga om makt. Fler och fler männi-
skor upplever det så att det är andra som bestämmer
över dem. Man har inte rätt att bestämma sin egen
arbetstid utan det är i allt väsentligt arbetsgivaren som
bestämmer. Valmöjligheterna när det gäller skola och
barnomsorg är inte alls så stora att många familjer
känner att de hittar den lösning som verkligen skulle
passa dem. De partier som just nu har makten verkar
närmast inställda på att inskränka de valmöjligheter
som faktiskt har kommit de senaste åren.
Då det gäller möjligheterna att köpa hushåll-
stjänster, något som verkligen skulle kunna minska
stressen för många barnfamiljer, har man bestämt att
en sådan bransch över huvud taget inte ska få finnas -
i varje inte vit - i Sverige. Som Riksskatteverket
visade i går finns det ju en omfattande svart sektor.
Men att acceptera att stressade barnfamiljer i högre
grad skulle behöva köpa hushållstjänster och göra det
lagligt och skattat, det accepterar man inte, utan vi
har valt att beskatta den här typen av tjänster så högt
att den branschen i praktiken är obefintlig i Sverige.
Det ena med det andra skapar ett arbetsliv som är
omänskligt och som gör människor sjuka. Det är just
ett sådant stort reformområde som en ny regering
med liberala förtecken måste gripa sig an i höst. Då
handlar det just om det som stod i fonden på vårt
landsmöte: Du ska bestämma. Det är utgångspunkten
för oss: Vi kan i högre grad lita på enskilda männi-
skor och enskilda familjer.
Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har
hållit partikongresser efter oss, och där har det ju
verkligen inte varit det temat som har dominerat, utan
där har det ju varit motsatt tankegång - jag var inne
på att man snarast vill inskränka människors valmöj-
ligheter. Vi har också hört här i dag hur statsministern
har gått till offensiv mot de försök som har gjorts i en
del borgerliga landsting och kommuner att bryta upp
monopolen. Då var det väldigt befriande på något sätt
att höra hur en kamrat på Stockholms läns-bänken,
nämligen Tommy Waidelich, som är ordförande för
Socialdemokraterna i Stockholms län, underkände
hela detta. Han sade att det där inte är ett resonemang
som moderna människor känner igen, dvs. att privata
alternativ på något sätt som ett axiom skulle vara
sämre än offentliga alternativ. Det som är viktigt för
människorna här är ju att det är hög kvalitet.
Under Vänsterparitets kongress intervjuade man
Tanja Linderborg, som kommer från Västmanland
och som är uppvuxen i Moskva och har träffat Stalin
på 1950-talet. Tanja Linderborg sade att i Västman-
land har man ett omfattande husläkarsystem där en
mycket stor andel drivs som privata husläkarmottag-
ningar, och patienterna är mycket nöjda. Det spelar
ingen roll för dem i vilken regi mottagningarna drivs;
huvudsaken är att de har kvalitet.
Så det finns ju kloka människor också inom Soci-
aldemokraterna och Vänsterpartiet som inser att det
här är en 1900-talsdebatt - jag höll på att säga 1800-
talsdebatt - om att själva ägandet i de här samman-
hangen skulle vara avgörande. Det helt avgörande är
ju kvaliteten, att monopolen bryts upp, att människor
har valfrihet och att entreprenörer har frihet att starta
nya verksamheter.
Det har också, vilket har påpekats i debatten, en
inverkan på människors hälsa, därför att det visar sig
att de stora offentliga hierarkierna, ofta i landstings-
regi, är mycket dåliga arbetsgivare. Inte minst för att
skapa ett mänskligare arbetsliv för den stora majori-
teten kvinnor som jobbar inom offentlig sektor behö-
ver vi en helt annan frihet inom den offentliga sek-
torn.
Företagen lämnar Sverige. En sådan här verkligt
stor framtidsfråga vi borde debattera mycket mer än
som har funnits utrymme för under 2001 är ju: Vad
kommer det sig att Sverige är så sårbart för konjunk-
turnedgångar? Om man rensar bort säsongseffekter så
är det faktiskt så att sysselsättningen i Sverige har
sjunkit med 56 000 personer det senaste halvåret. Det
krävs alltså bara den avmattning vi har sett nu för att
hela sysselsättningstillväxten ska upphöra och knäck-
as, och vi får se motsatt tendens i stället. Det är ju
oerhört allvarligt att vi trots ett antal års högkon-
junktur inte har nått under 4 % arbetslöshet.
Jag hade en diskussion med statsministern här för
ett par månader sedan, och statsministern trodde då
fortfarande att det fanns en möjlighet att regeringen
skulle nå sitt mål att komma under 4 %. Det finns nu
ingenting som tyder på att man kommer att nå det
målet. AMS siffror över den öppna arbetslösheten
ligger ju klart över 4 % i själva verket, och vi får väl
se nästa vecka vad SCB säger om saken.
Skolan är naturligtvis en framtidsfråga. När stats-
ministern säger att det är dagens förskolebarn som
kommer att göra morgondagens uppfinningar så är
väl inte det alltför djupsinnigt. Det är ju ganska själv-
klart att det är de som är unga i dag som kommer att
vara vuxna i morgon, och vi som då kommer att vara
gamla pensionärer är naturligtvis väldigt beroende av
att de unga har fått så bra start i livet som möjligt.
Jag har hört under förmiddagen att det tydligen
har bekräftats att det är Thomas Östros som ska ta
över efter Ingegerd Wärnersson. Jag tycker att det är
ett fattigdomsbevis, måste jag säga. Jag tycker verkli-
gen att statsministern skulle ha tyckt att skolområdet
är så viktigt att det behöver ett eget statsråd, inte bara
att departementschefen får sköta det vid sidan om
under några månader som en slags reservlösning.
Thomas Östros har ju dessutom ett stort ansvar för
situationen i skolan som den ser ut, för han har näm-
ligen ansvaret för lärarförsörjningen via lärarutbild-
ningen, och den är ju en katastrof. Det är ju en oer-
hörd lärarbrist, och fler och fler obehöriga lärare
anställs i skolan. Det är verkligen inte bra ur kvali-
tetssynpunkt. Om statsministern fortfarande har en
stund kvar tills han ska offentliggöra det nya namnet
så hoppas jag han tänker om och hittar någon social-
demokrat som även inom den ram som en socialde-
mokrat måste hålla sig till kan förnya skolpolitiken.
Då är det ju så: Statsministern talar mycket om re-
surser, och Folkpartiet stöder självfallet alla resurser
till skolan. Det vore orimligt, med de problem som
finns, att se skolan som ett besparingsobjekt. Men
som jag klargjorde i min replik visar erfarenheten att
bara pengar inte räcker. Skolan har fått ökade resurser
under ett antal år nu, och under de åren har resultaten
försämrats.
Statsministern sade att vi ligger väl till i interna-
tionella undersökningar. Med det är det så att Sverige
ligger mycket väl till när det gäller kostnader för
skolan. Där ligger vi nämligen i den absoluta värld-
stoppen. Alla undersökningar jag har sett visar att den
svenska skolan är dyrast i världen. Men när det gäller
resultat är det ju inte alls så imponerande. Den under-
sökning som Skolverket slog på trumman för här för
några veckor sedan visar ju på ganska mediokra re-
sultat. Tre ämnen var undersökta, och om jag inte
minns fel låg vi på nionde, elfte och fjortonde plats,
så där ligger vi i mittfältet. När det gäller arbetsro
ligger vi nästan i botten. När det gäller att ge invand-
rarelever en bra undervisning ligger vi också bland de
sämsta, eller i varje fall klart under genomsnittet, i
undersökningen.
Så det finns enormt mycket att göra i skolpoliti-
ken, och det är att göra det alldeles för lätt för sig om
man tror att pengar löser alla problem. Nej, arbetarrö-
relsen måste ta till sig att det nu är dags för en
grundläggande debatt om själva värderingarna och
principerna i skolpolitiken. Behöver vi t.ex. mer av
utvärdering? Behöver vi tydliga krav? När den nya
ministern kommer in på skolministerns rum så ligger
där en bunt med utredningar som på eller mellan
raderna förespråkar att vi ska minska förkunskap-
skraven för att få börja i gymnasiet. Det är en sådan
där pseudolösning. Jag har tidigare här i dag talat om
att det är så många som inte klarar att komma in på
gymnasiets nationella program. Men att då så att säga
lösa det problemet genom att ta bort förkunskapskra-
ven är naturligtvis ingen vettig linje. Man måste göra
som vi gör, brottas med kvalitetsproblemen i grund-
skolan och ge grundskolan de förutsättningar den
behöver för att lösa sin uppgift att ge alla barn och
ungdomar gedigna kunskaper.
Den här debatten har visat att det finns ett alterna-
tiv till den passivitet som regeringen visar framför allt
i inrikespolitiken. Det finns ett alternativ som utgår
från individen och familjerna, som vill ge enskilda
människor och enskilda familjer mycket större möj-
lighet att själva forma sin vardag. Då kommer folk-
hälsan att bli bättre. Då kommer krav att ställas på
skolorna att de också måste bli bättre. Då kommer
vården att få nya förutsättningar. Ett sådant samhälle,
som jag kallar ett mer liberalt samhälle, kommer att
bli ett mycket mänskligare Sverige som en majoritet
kommer att välja i valet i september
(Applåder)
Anf.  54  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Lars Leijonborg säger att han på
punkt efter punkt vill lägga om skolpolitiken. Jag har
här några punkter. Grön skolpolitik sätter eleven och
pedagogiken i centrum, inte betygen eller lärarna. Jag
vill peka på våra punkter, för jag undrar om Leijon-
borg kan göra gemensam sak med oss gröna för en
bättre skola, förutom att vi ska ha ett fortsatt gemen-
samt stöd för bra och seriösa friskolor.
Här är några av våra punkter.
Vi vill ha mer personal och mer inspirerad perso-
nal, men inte mer betyg.
Vi vill ha frihet från mobbning, vilket uppnås bl.a.
genom att
- det tidigt införs undervisning i konflikthantering i
skolan,
- att arbetsmiljölagen tas på fullt allvar i skolan,
- att varje skola upprättar jämställdhetsplaner för
både personal och elever,
- att Skolverkets uppföljning skärps och att man då
särskilt uppmärksammar det förebyggande arbetet
mot mobbning ute på skolorna och
- att vi får utökade resurser för elevvårdande perso-
nal i skolan. Leijonborg vill gärna undvika talet
om resurser.
Vidare är det väsentligt att få en bred politisk upp-
följning kring följande punkter:
- att timplanerna avskaffas,
- att skolledarna får koncentrera sig på att leda
skolan rent pedagogiskt och
- att vi kan utveckla nya former för fristående sko-
lor som inte är rent vinstdrivande, t.ex. public in-
terest companies.
Är Folkpartiet med på de reformpunkterna?
Anf.  55  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag hinner tyvärr inte svara. Låt oss
nu koncentrera oss på att tillsammans stoppa den
attack som är på gång mot friskolorna. Där tycker vi
likadant. Vi ska nog tillsammans kunna få fram ett
bra riksdagsbeslut.
Anf.  56  LOTTA N HEDSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! En specifik fråga: Hur är det med ele-
vinflytandet? Det är också ett ord som jag saknar i
alla Lars Leijonborgs tal och hans retorik runt skolan.
Vad tycker Lars Leijonborg om elevinflytandet?
Anf.  57  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Tänker ni riva upp maxtaxan?
Anf.  58  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Statsministern ställer frågan till ett
parti som i årtionden har arbetat för enhetstaxa i
barnomsorgen och för att barnfamiljer inte ska sitta
fast i marginaleffektsfällor.
Vi är kritiska till den utformning som maxtaxere-
formen har fått. Men vi kommer inte att medverka till
ökade marginaleffekter för barnfamiljerna och några
nämnvärda ökningar av barnomsorgskostnaderna.
Anf.  59  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Tack för svaret. Det var nästan en ga-
ranti för att Folkpartiet inte river upp maxtaxan, men
bara nästan. Efter detta principiella svar ser jag det
som mycket svårt för Lars Leijonborg och Folkpartiet
att rubba den reformen. Jag hälsar det med tillfreds-
ställelse. Det är bra för Sveriges barnfamiljer. Vi
kommer att bevaka att det inte sker en positionsför-
ändring, det kan jag försäkra Lars Leijonborg.
Anf.  60  LOTTA N HEDSTRÖM (mp):
Fru talman, riksdagskolleger och alla ni som tittar
på TV eller lyssnar på radio! Politik handlar mycket
mer om att vilja och att kunna än att vara en allmän
TV-tyckare eller ha trevligt med etablissemanget.
Vi närmar oss ett riksdagsval, ett val som jag
hoppas ska handla om livskvalitet och värderingar
mer än plånboksfrågor och konsumtionsfrågor. Vi
gröna lovar inte ökad konsumtion till alla eller tjock-
are plånböcker till alla. Vi lovar inte guld men väl
kamp för gröna skogar och för ett människovärdigt
samhälle. Vi känner oss emellanåt ganska ensamma
om det.
Frågan som ska ställas i sammanhanget är också
vad som är hållbart för framtiden och vad som är
realistiskt.
Vi miljöpartister får ibland höra att vår politik är
orealistisk eller extrem. Det beror självklart på vilken
utgångspunkt man själv har. Många av de visioner vi
har fört fram under åren är verklighet i dag: miljö-
märkta varor, idéerna om barnkonsekvensanalyser
och gröna nyckeltal för att balansera sifferrapporter
och bokslut, amalgamsanering, allergibekämpning,
sänkt bokmoms, friår, pappamånad i föräldraförsäk-
ringen, hälften kvinnor och hälften män på valsedlar-
na. Allt det har vi slagits för och ofta blivit hånade
för, inte minst på ledarsidor och eller av politiska
motståndare. Men alltsammans finns nu på plats.
Vi har legat i framkant från början. Vi har börjat
med en grön skatteväxling, en verklig framtidsstrategi
som sänker skatten på arbete men motverkar miljö-
förstöring. I samarbetet med regeringen har vi också
sett till att fördubbla miljöanslagen. Vi har hopp om
att snart få se en djurskyddsmyndighet.
Däremot har vi inte stoppat EMU-projektet och vi
har inte kunnat korta arbetstiden, trots att samarbetet
skett med två s.k. arbetarpartier.
Fru talman! Det spelar mindre roll om vi folkom-
röstar om EMU i höst eller nästa år. Grundargumen-
ten förblir ändå desamma mot detta ekonomiska
högriskprojekt och denna demokratiska katastrof.
Blott till en liten del handlar det om pengarna i han-
den och i bankomaten. Det är faktiskt helt vilseledan-
de att så totalt fokusera på växlingsmomentet och
valutan som betalningsmedel som hittills gjorts.
Till en del handlar det om det förmodade ekono-
miska utfallet för deltagarländerna. Här kan man
konstatera att bedömningar och gissningar varierar
väldigt mycket. I måndagens Dagens Nyheter står
t.ex. att utläsa att de tre EU-länder inklusive Sverige
som har stått fria från valutaunionen ekonomiskt
klarat sig alldeles ypperligt, t.o.m. bättre än de andra.
Till den alldeles övervägande delen handlar EMU
om medborgarnas egenmakt. EMU-valet står nämli-
gen mellan det och att ge icke folkvalda byråkrater i
Europeiska centralbanken i Frankfurt ett finansiellt
envälde.
Kära medborgare: Läs det finstilta! För att utnyttja
fördelarna med valutaunionen till fullo krävs att län-
derna går vidare med en samordning av skattepoliti-
ken. Vi hörde att statsministern var uppmärksam på
problemet. Det är inte fråga om någon allmän harmo-
nisering, utan kommissionens uttalade målsättningar
är en kraftig nedskärningspolitik. Kommissionens slår
fast att dagens skattenivåer är för höga och därför
hämmar den ekonomiska effektiviteten, att lägre
marginalskatter skulle ha positiva effekter på efter-
frågan på arbetskraft och att länderna nu bör går vida-
re med en samordning av skattepolitiken och arbets-
marknadspolitiken.
Det är en fördragsfäst ekonomisk linje som där-
med blir bortlyft från de folkvaldas bord. Inga bud-
getunderskott ska tolereras, räntan får inte överstiga
ett visst värde och offentlig sektors expansion och
utländsk upplåning ska begränsas rejält. Visst kan det
vara bra mål ibland, men bäst vore att kunna råda
över dem själv, utifrån ens folkvalda politiska priori-
teringar.
Som om inte detta är nog kräver EU också kortade
bidragsperioder för att arbetslösa inte ska få "incita-
ment till att inte arbeta" och även hårdare sanktioner
för dem som vägrar att ta ett anvisat arbete eller att gå
på en kurs. Slutligen vill kommissionen se försäm-
ringar i anställningsskyddet och arbetsrätten därför att
EMU kräver att hela Europa ska ha en s.k. flexibel
arbetsmarknad.
Det betyder i klartext att många svenskar kommer
att få välja mellan att stanna i Sverige och stämpla
eller att flytta dit där jobben behagar finnas. Gislaved,
Katrineholm, Bengtsfors och Visby är bara början på
de företagsutflyttningar som vi tyvärr kommer att se
många fler av. Jag förklarar gärna denna koppling för
den så förvånade näringsministern, som häromdagen
inte ville förstå EU:s roll vid Continentals flytt till
Portugal.
Jag ställer mig åter frågan: Är detta arbetarvänlig
politik? Det är i varje fall är det inte grön framkant-
spolitik. Realistisk, grön framkantspolitik vore i stäl-
let att främja de lokala marknaderna, göra det gynn-
samt för småföretagare, kooperativ och non-
profitföretag att återinvestera i sin egen verksamhet.
Vi måste bromsa den improduktiva internationella
spekulationen. Dessutom måste vi behålla svensk
ekonomisk självständighet, med rörlig växelkurs och
en ränta anpassad efter vår konjunktur, vår ekonomi
och våra svenska behov. Det är helt enkelt svenska
väljare som ska bestämma den ekonomiska politikens
inriktning, inte oavsättliga och anonyma EU-
byråkrater.
Socialdemokraterna vill som sagt egentligen inte
heller sänka arbetstiden men kamouflerar detta så gott
det går. Då är Lundgren mer hederlig när han vill att
folk "ska jobba mer". Utbrändhet som en ny folk-
sjukdom har inte riktigt trängt in i den moderata
världsbilden ännu.
Men även moderaterna vet att sjukförsäkringen
äter upp statskassan, och de kommer säkert att in-
stämma i många av de åtgärder som utredaren Jan
Rydh föreslog häromdagen för ökad hälsa i arbetsli-
vet. En del av dem har vi gröna, som de realister och
framkantspolitiker vi är, också föreslagit tidigare.
Men den verkligt stora bristen i utredningen är att
den enskilt viktigaste åtgärden för hälsa i arbetslivet
saknas: En kortad normalarbetstid för alla som vill.
Stressen är verkligen på väg att äta upp vår tid och
våra liv. Färska studier visar att även barnen är direkt
och indirekt påverkade.
Regeringen och dess utredare har nog inte tagit
del av hur väl Frankrike har lyckats med sin stegvisa
arbetstidsförkortning. 300 000 nya jobb har skapats
för de sju miljoner arbetstagare som hittills berörts.
Fyra av fem involverade företag har nyanställt, och
66 % av fransmännen är klart positiva till reformen.
Kostnaderna för företagen har knappast heller ökat i
jämförelse med genomsnittet i EU.
Det hela har blivit ett tredubbelt plussummespel:
· Arbetarna får rå om mer av sin egen tid, vara
flexibla på årsbasis och bättra på jämställdheten i
hemmet avsevärt.
· Arbetsgivarna får sänkt arbetsgivaravgift i inled-
ningsskedet och frysta löner samt den frisk och
nöjd personal.
· Det offentliga får sänkta kostnader för arbetslös-
het och socialbidrag.
Ändå är sjukkostnaderna inte räknade i denna
halvårsgamla utvärdering.
Men i väntan på det politiska modet och realismen
att korta vår svenska arbetstid kan åtminstone tolv
kommuner i Sverige i år glädja sig åt en friårsreform
som skapar andrum för individen, dynamik på ar-
betsmarknaden och lättar på tempot. Den har Miljö-
partiet stått för. Idén ansågs orealistisk, men hela 98
kommuner ansökte. Det förverkligades tack vare vår
envetna vägran att släppa framkanten eller att falla till
föga för vad andra påstår vara realism. Med ett starkt
grönt parti i riksdagen nästa mandatperiod kommer
detta också att införas på bred front i hela landet.
Just mer tid för barnen och ungdomarna är kärn-
politik för oss gröna. Ett friår för föräldrarna kan ge
den närhet och den kontakt som vilsna unga så väl
behöver i dag. Vi föreslår även att lärare - en annan
nyckelgrupp i ungdomarnas värld - ska få ett inbyggt
friår vart sjunde år i sin tjänstgöring. Då kan de åter-
hämta sig, fortbilda sig eller helt enkelt jobba i någon
annan miljö än i skolans och sedan återvända nytända
till sin livsviktiga pedagogiska uppgift.
Men vad händer med framtidens samhällsbygge
när många ungas tilltro till vuxenvärldens system
knäcks?
Efter domarna mot de som häktades i Göteborg i
somras har tyvärr alltför många samhällsengagerade
unga fått djupa törnar i sin tilltro till det rättsväsende,
den poliskår och det politiska etablissemang som vår
generation byggt upp.
Hur kunde slutresultatet av Göteborgshändelserna
få bli hårda straff för unga människor men samtidigt
nedlagda åtal mot samtliga poliser och att poliskåren
tilläts utreda sig själv?
De skott som avlossades den 14 juni 2001 är ett
tragiskt lågvattensmärke för svensk demokrati och för
rättssamhället. Fredliga demonstranter har okänsligt
blandats ihop med våldsverkare. Grundlagsfästa opi-
nionsyttringar hålls inte isär från vandalers provoka-
tioner. Säkerheten i det polisiära handlaget uteblev.
Jag är rädd att det behövs mycket mer än utred-
ningar för att återupprätta något så grundläggande
viktigt för ett samhälle som de ungas förtroende för
demokratin och rättsväsendet. Det behövs självrann-
sakan på högsta nivå.
Apropå rättssäkerhet kan jag inte låta bli att på-
minna om ett övertramp som inte får upprepas. Tre
svenska medborgare fick sina Al-Barakaat-konton
godtyckligt avstängda i höstas utan rättslig prövning.
Sådant får inte ske!
Något annat som engagerar många unga männi-
skor, förutom demokrati, är miljön. Ingen har talat
om den hittills. Medan vuxenvärlden och kanske
politikerna slocknar framför lördagskvällens Bingo-
lotto och hoppas att det nog blir bra med miljön och
klimatet fortsätter många unga faktiskt att kämpa.
Maria Julkanen från Greenpeace är en av dem.
Jag vet att många unga känner genuin upprördhet
för att ingen fullvuxen torsk längre går att hitta i Ös-
tersjön eller i västerhavet. Eller att dioxinförgiftad
fisk ska kunna säljas till svenska konsumenter men
inte exporteras. Eller att partikelnivån i luften nu åter
når sådana värden att dödsfall inträffar i europeiska
storstäder inklusive i Stockholm.
Unga människor vågar hävda att frihandelsmyten
och den globala orättvisan går hand i hand med
plundring av miljön. Den globaliseringskritiska rörel-
sen inser realismen med Tobinskatt, skuldavskrivning
och globalt miljöansvar. De, liksom vi, förbereder sig
för kraftfulla manifestationer i samband med den
miljölöftenas prövosten, FN:s stora världsmiljömöte i
Johannesburg som hålls i augusti i år och kallas
Rio +10.
En annan värld är möjlig, ropar ATTAC. Låt mig
bara tillägga att den också är både nödvändig och
realistisk.
Kära fru Talman! Låt mig avrunda mitt anförande
med att sammanfatta vad som för oss gröna är realism
och inte:
EMU:s föreställning om en stor flexibel arbets-
marknad är inte realistisk, utan en flyttlasspolitik med
inbyggda konjunkturkrascher i Europas utkantslän-
der.
Riktigt realism är den sociala ekonomi i Europa
som får komplettera offentlig och privat sektor. Där
tillåts människor hjälpa varandra och där kan nya
företagsformer spira i en lokalt baserad ekonomi, som
i sin tur skapar en klok och rättvis världshandel.
Att få folk att jobba mer och längre upp i åldrarna
är inte realism, och inte humant, utan ett kontrapro-
duktivt slavdriveri.
Utökas däremot friårsreformen och vi hittar for-
mer för att sänka normalarbetstiden, kanske enligt 3-
3-modellen, alltså tre dagar jobb, tre dagar ledigt; då
lättar trycket för alla och då skapas bara vinnare.
Att tro att unga människor får förtroende för de-
mokratin bara genom mer ordning och betyg i skolan,
samtidigt som rättssäkerhetens grunder urholkas, är
inte realism. Tvärtom hotar det återväxten av fredliga
parlamentariker i den unga generationen.
Men sänker vi rösträttsåldern och valbarhetsåldern
till 16 år och satsar på verkligt elevinflytande i våra
skolor - då blir det hopp för demokratin även efter
det att vi i den här salen har vissnat och börjat mata
änder i stadens parker.
Med bl.a. de här frågorna, fru talman, går Miljö-
partiet de gröna till val.
I ryggen känner jag den mjuka virvelströmmen
från en fräsch, grön rörelse som växer i land efter
land.
Anf.  61  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag delar inte alls Lotta Nilsson Hed-
ströms uppfattning - det är självklart. Men det var ett
elegant anförande, och jag hälsar Lotta Nilsson Hed-
ström välkommen i debatten.
Jag har en fråga om skolpolitiken. Vi öppnar för
nya former och vi öppnar för friskolor. Det gäller
också i andra delar av offentlig sektor. Det ska finnas
alternativ. Men vi är rädda för vinstintresset och för
vinsten som drivkraft. Hur ser Miljöpartiet principi-
ellt på detta?
Anf.  62  LOTTA  N HED-
STRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det var en utmärkt fråga, och en väl-
digt viktig fråga i en ideologisk valrörelse, som jag
hoppas att vi får.
Vi har en tredelad syn. Som jag försökte säga till
Gudrun Schyman ser vi att det finns tre arenor som
ska komplettera varandra och samverka med varand-
ra.
Det är en skattefinansierad offentlig sektor. Den
ska vara stark och tydlig. Den ska ge en grund för alla
och den ska vara solidarisk.
Vi ska också ha en privat sektor som tillåts vara
vinstdrivande. Den kan också spela på vård- och
skolområdena, men inom de lagar och regler som vi
folkvalda ställer upp.
Dessutom ser vi gröna gärna att det finns en del
av samhället som inte är reglerad och inte vinstdri-
vande. Den ska man stödja och ge utrymme. Här
finns t.ex. former inom skola och barnomsorg som
kan få vara lite som de vill. Där fyller man behov
utanför det som är skattefinansierat. Den här delen
måste inte heller - och det är viktigt - vara vinstdri-
vande, utan man använder helt enkelt de ekonomiska
medel som man har för att återinvestera.
Jag vet att detta tänkande har börjat ta form hos
Socialdemokraterna. Vi kan gott gå tillsammans en
bit på den vägen. Detta är en öppning och ett befruk-
tande för en brytning av den stereotypa höger-väns-
ter-skalan.
Överläggningen var härmed avslutad.
2 §  Avsägelse
Andre vice talmannen  meddelade att Maggi Mi-
kaelsson (v) anhållit om entledigande från uppdraget
som ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 februari
2002.
Kammaren biföll denna ansökan.
3 §  Meddelande om voteringstider
Andre vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om voteringstider för januari och februari delats
ut till kammarens ledamöter.
4 §  Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.
Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemoria om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM38 Gemenskapens statistiska program
2003-2007 KOM (2001) 683 till finansutskottet
5 §  Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
2001/02:63 till socialutskottet
6 §  Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 2001/02:KU7,
KU9 och KU10
Lagutskottets betänkande 2001/02:LU6
Utrikesutskottets betänkande 2001/02:UU5
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 12.25 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.30.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 17.30.
7 §  Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 16 januari
2001/02:172 av Gunnel Wallin (c) till försvarsminis-
ter Björn von Sydow
Sotningsmonopolet
2001/02:173 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning
2001/02:174 av Lena Ek (c) till finansminister Bosse
Ringholm
Pensionssparares rätt att flytta sitt kapital
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 22 januari.
8 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 16 januari
2001/02:523 av Rosita Runegrund (kd) till statsmi-
nister Göran Persson
Myndigheters styrelser
2001/02:524 av Rolf Gunnarsson (m) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Möjligheter att läsa upp betyg
2001/02:525 av Karin Jeppsson (s) till statsrådet
Britta Lejon
Unga skuldsatta
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 22 januari.
9 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 16 januari
2001/02:403 av Jan-Evert Rådhström (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Konkurrenssnedvridning
2001/02:459 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Polisen och vårdmyndigheten
2001/02:475 av Maud Ekendahl (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Högkostnadsskydd för erektionsmedel
2001/02:479 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Problem med tågtrafiken
2001/02:480 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
justitieminister Thomas Bodström
Ansvaret för åtgärder beträffande strandade fartyg
och vrak
2001/02:482 av Helena Bargholtz (fp) till statsmi-
nister Göran Persson
Påvens möjligheter att förhindra spridning av hiv
2001/02:483 av Elver Jonsson (fp) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Insjöfartens framtida förutsättningar
2001/02:485 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Skövling av arkeologiska fynd på Tempelplatsen i
Jerusalem
2001/02:481 av Rolf Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Läkemedelsbiverkningar
2001/02:487 av Sonja Fransson (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Synskadades rätt till skriftspråk
2001/02:488 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Flytten av Swedint
2001/02:489 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Posten AB:s försäljning av frimärken
2001/02:490 av Kenneth Johansson (c) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Skatten på skidliftsverksamhet
2001/02:491 av Ulla-Britt Hagström (kd) till miljö-
minister Kjell Larsson
Vindkraftverk och flygsäkerhet
2001/02:492 av Jan-Evert Rådhström (m) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Försäljning av försvarsmateriel
2001/02:494 av Berit Adolfsson (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Postservice i glesbygd
2001/02:495 av Viviann Gerdin (c) till statsminister
Göran Persson
Konventet om Europas framtid
2001/02:500 av Inga Berggren (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Utvärdering av pengarna till livsmedelskunskap
2001/02:501 av Åke Carnerö (kd) till näringsminister
Björn Rosengren
Säkrare ledningsgator
2001/02:502 av Per-Samuel Nisser (m) till närings-
minister Björn Rosengren
Vänersjöfarten
2001/02:503 av Göran Lindblad (m) till statsrådet
Jan O Karlsson
Avvisning av flyktingar
2001/02:505 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Uppföljning av maxtaxan
2001/02:506 av Sofia Jonsson (c) till statsrådet Mona
Sahlin
Postservice i glesbygd
2001/02:507 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet Jan
O Karlsson
Avvisningar
2001/02:508 av Göran Lindblad (m) till statsrådet
Jan O Karlsson
Avvisning av irakiska kurder
2001/02:509 av Sten Tolgfors (m) till utrikesminister
Anna Lindh
Yttrandefrihet och pressfrihet i Zimbabwe
2001/02:510 av Sten Tolgfors (m) till utrikesminister
Anna Lindh
Utvecklingen i Zimbabwe
2001/02:511 av Yvonne Ångström (fp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Företagsklimatet i Västerbotten
2001/02:515 av Jonas Ringqvist (v) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Övergödningen
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 22 januari.
10 §  Kammaren åtskildes kl. 17.31.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 42 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 12.25 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.