Onsdagen den 3 juni
Kl. 09.00 - 17.49
19.00 - 23.09
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
---------------------------------------------------------------------
1 §  Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 28 maj.
2 §  Meddelande om sammanträdet den
10 juni
Andre vice talmannen meddelade att sammanträ-
det onsdagen den 10 juni skulle inledas kl. 9.00 med
partiledardebatt som skulle pågå omkring tre och en
halv timme. Därefter hade talmannen inbjudit statsrå-
den och riksdagens ledamöter till byffé i samman-
bindningsbanan. Avslutningen skulle inledas i plenisa-
len kl. 14.00.
3 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen
Andre vice talmannen meddelade att följande
faktapromemoria om förslag från Europeiska kom-
missionen inkommit och delats ut till kammarens
ledamöter:
Förslag till rådets direktiv om att utvidga rådets di-
rektiv av den 15 december 1997 om bevisbörda
vid mål om könsdiskriminering till att omfatta
Förenade kungariket Storbritannien och Nordir-
land KOM (98) 84
4 §  Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Motioner
1997/98:Jo61-Jo75 till jordbruksutskottet
5 §  Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Socialutskottets betänkanden 1997/98:SoU25, SoU22
och SoU23
Konstitutionsutskottets betänkanden 1997/98:KU23,
KU31, KU34 och KU35
Kulturutskottets betänkande 1997/98:KrU13
Trafikutskottets betänkanden 1997/98:TU13 och
TU14
6 §  Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 2 juni
JuU21 Påföljdssystemet
Mom. 1 (villkorligt fängelse)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
227 för utskottet
74 för res. 1
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 20 c, 22 fp, 18 v, 10 mp, 10 kd
För res. 1:     74 m
Frånvarande:    14 s, 6 m, 7 c, 4 fp, 4 v, 8 mp, 5 kd
Mom. 4 (intensivövervakning med elektronisk kon-
troll)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
216 för utskottet
13 för res. 4
74 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  146 s, 1 m, 20 c, 21 fp, 18 v, 10 kd
För res. 4:     13 mp
Avstod: 73 m, 1 v
Frånvarande:    15 s, 6 m, 7 c, 5 fp, 3 v, 5 mp, 5 kd
Mom. 7 (påföljder för unga lagöverträdare)
1. utskottet
2. res. 9 (v)
Votering:
211 för utskottet
19 för res. 9
75 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 20 c, 22 fp, 12 mp, 10 kd
För res. 9:     19 v
Avstod: 74 m, 1 mp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 7 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 5 kd
Mom. 11 (familjegruppskonferenser och medling)
1. utskottet
2. res. 10 (m, c, fp, v, kd)
Votering:
158 för utskottet
146 för res. 10
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 11 mp
För res. 10:    74 m, 21 c, 22 fp, 17 v, 2 mp, 10 kd
Frånvarande:    14 s, 6 m, 6 c, 4 fp, 5 v, 5 mp, 5 kd
Mom. 12 (normbildning m.m.)
1. utskottet
2. res. 11 (m, c, fp, kd)
Votering:
179 för utskottet
127 för res. 11
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 19 v, 13 mp
För res. 11:    74 m, 21 c, 22 fp, 10 kd
Frånvarande:    14 s, 6 m, 6 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 5 kd
Mom. 13 (drogtest av barn)
1. utskottet
2. res. 12 (m, mp)
Votering:
220 för utskottet
83 för res. 12
3 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 21 c, 22 fp, 19 v, 1 mp, 10 kd
För res. 12:    74 m, 9 mp
Avstod: 3 mp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 6 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 5 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JuU20 Polisens register
Mom. 1 (avslag på propositionen m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
284 för utskottet
19 för res. 1
1 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 73 m, 21 c, 20 fp, 13 mp, 10 kd
För res. 1:     19 v
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    14 s, 7 m, 6 c, 5 fp, 3 v, 5 mp, 5 kd
Mom. 2 (avslag på förslaget till polisdatalag)
1. utskottet
2. res. 2 (mp)
Votering:
276 för utskottet
15 för res. 2
17 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 74 m, 22 c, 22 fp, 1 v, 10 kd
För res. 2:     15 mp
Avstod: 17 v
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 3 (samlad lagstiftning om polisens register)
1. utskottet
2. res. 3 (m, fp)
Votering:
179 för utskottet
111 för res. 3
16 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  145 s, 22 c, 2 v, 10 kd
För res. 3:     74 m, 22 fp, 15 mp
Avstod: 16 v
Frånvarande:    16 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 5 (insyn och kontroll)
1. utskottet
2. res. 6 (v, mp)
Votering:
274 för utskottet
34 för res. 6
1 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 74 m, 22 c, 21 fp, 10 kd
För res. 6:     19 v, 15 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 8 (registrering av minderåriga i misstankere-
gistret)
1. utskottet
2. res. 9 (m)
Votering:
235 för utskottet
74 för res. 9
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 22 c, 22 fp, 19 v, 15 mp, 10 kd
För res. 9:     74 m
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 10 (polisens rätt att behandla känsliga perso-
nuppgifter i princip)
1. utskottet
2. res. 11 (v, mp)
Votering:
275 för utskottet
34 för res. 11
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 74 m, 22 c, 22 fp, 10 kd
För res. 11:    19 v, 15 mp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 16 (personuppgifter i kriminalunderrättelse-
verksamhet)
1. utskottet
2. res. 15 (m, c, fp, v, mp)
Votering:
159 för utskottet
150 för res. 15
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 1 c, 1 fp, 10 kd
För res. 15:    74 m, 21 c, 21 fp, 19 v, 15 mp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Kjell Ericsson (c) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.
Mom. 23 (förutsättningarna för registrering i SÄPO-
registret)
1. utskottet
2. res. 20 (v, mp)
Votering:
271 för utskottet
36 för res. 20
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 72 m, 21 c, 22 fp, 9 kd
För res. 20:    1 m, 19 v, 15 mp, 1 kd
Frånvarande:    14 s, 7 m, 6 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU27 Det allmännas skadeståndsansvar, m.m.
Mom. 1 (24-timmarsregeln)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
152 för utskottet
156 för res. 1
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  1 s, 74 m, 22 c, 22 fp, 18 v, 15 mp
För res. 1:     146 s, 10 kd
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 5 kd
Lena Klevenås (s) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.
Mom. 2 (gripande)
1. utskottet
2. res. 2 (fp)
Votering:
263 för utskottet
36 för res. 2
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  144 s, 72 m, 20 c, 17 v, 10 kd
För res. 2:     22 fp, 14 mp
Frånvarande:    17 s, 8 m, 7 c, 4 fp, 5 v, 4 mp, 5 kd
Mom. 3 (oriktiga beslut)
1. utskottet
2. res. 3 (fp, v, mp)
Votering:
253 för utskottet
56 för res. 3
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 74 m, 22 c, 10 kd
För res. 3:     22 fp, 19 v, 15 mp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 4 (jämkningsmöjligheten)
1. utskottet
2. res. 4 (fp, mp)
Votering:
272 för utskottet
36 för res. 4
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 74 m, 22 c, 19 v, 10 kd
För res. 4:     21 fp, 15 mp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 5 (ersättningsgill skada)
1. utskottet
2. res. 5 ( fp, mp)
Votering:
272 för utskottet
37 för res. 5
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 74 m, 22 c, 19 v, 10 kd
För res. 5:     22 fp, 15 mp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 9 (felaktig myndighetsinformation)
1. utskottet
2. res. 8 (m, c, fp, mp)
Votering:
159 för utskottet
133 för res. 8
15 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 2 v, 10 kd
För res. 8:     74 m, 22 c, 22 fp, 15 mp
Avstod: 15 v
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 5 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 10 (ideell skada vid myndighetsutövning)
1. utskottet
2. res. 10 (c, fp, mp)
Votering:
249 för utskottet
59 för res. 10
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 74 m, 18 v, 10 kd
För res. 10:    22 c, 22 fp, 15 mp
Frånvarande:    14 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 5 kd
Mom. 14 (regressrätt för utgiven sjuklön)
1. utskottet
2. res. 12 (m)
Votering:
233 för utskottet
74 för res. 12
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  146 s, 22 c, 22 fp, 19 v, 14 mp, 10 kd
För res. 12:    74 m
Frånvarande:    15 s, 6 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 4 mp, 5 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Meddelande om samlad votering
Andre vice talmannen meddelade att jordbruksut-
skottets betänkanden JoU20 och JoU25 samt konsti-
tutionsutskottets betänkande KU30 skulle avgöras i
ett sammanhang efter avslutad debatt.
7 §  Miljöbalken m.m.
Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU20
Miljöbalk (prop. 1997/98:45 och 1997/98:90 delvis)
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU25
Följdlagstiftning till miljöbalken m.m. (prop.
1997/98:90 delvis)
Anf.  1  LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Vi skall i dag debattera och diskutera
ett av de största lagstiftningsärendena på mycket
länge i Sveriges riksdag, och det kommer så att vara
under lång tid framöver. Det är ett ärende som omfat-
tar ramar och regelverk som hänger samman med
omsorgen om miljön.
Fru talman! Allt är ju inte lagar och regler på
miljöområdet, utan det finns också en daglig politisk
verksamhet, och det kan kanske finnas skäl att påmin-
na om det också stunder som denna. Vi påminns om
det genom ett av de beslut som vi är på väg att fatta
nästa vecka i kammaren om budgeten och resurserna
till miljöarbetet. Fru talman, i fråga om detta har ett
enigt jordbruksutskott, vilket jag vill säga med viss
tydlighet, ansett att man bör höja ramarna till miljöar-
betet under de kommande tre åren med 100 miljoner
kronor per år. Med detta förslag med denna inriktning
från jordbruksutskottet till finansutskottet har man
markerat vikten av ökade resurser som kan gå framför
allt, eller bl.a., till inköp av skyddsvärda områden
men också möjligen användas för andra angelägna
områden på miljöområdet.
Tyvärr, fru talman, har finansutskottet, såvitt jag
förstår, valt en litet annan väg i kraft av att Socialde-
mokraterna inte fortsätter att ha den attityd som de
klokt redovisat i jordbruksutskottet utan avstår från
den höjning av dessa resurser som jordbruksutskottet
har föreslagit.
Fru talman! Eftersom vi numera har - det vet fru
talman bättre än jag - en något knepig budgethante-
ring som innebär att budgeten i realiteten klubbas med
ett klubbslag i hela paket, är det faktiskt så att nyckeln
till ökade resurser på miljöområdet ligger hos Social-
demokraterna. Vill Socialdemokraterna fullfölja den
attityd som de har redovisat i jordbruksutskottet på
miljöområdet har de möjlighet att nu här i kammaren i
samband med budgetbehandlingen nästa vecka lägga
fram ett förslag om en korrigering av sitt eget budget-
paket med just 100 miljoner kronor per år under en
treårsperiod.
Fru talman! Jag kan tipsa Socialdemokraterna om
att de kan ta resurser t.ex. från de pengar som vi
ibland kallar de 5,4 miljarderna eller de resurser som
är tänkta att gå till lokala investeringsprogram av
olika slag. Den nyckeln ligger hos Socialdemokrater-
na. Jag kan ju på en gång uppmana miljöministern,
som kanske har litet närmare kontakt med socialde-
mokraterna i det arbetet, att medverka till att vi får
denna förändring. Det är praktisk och klok miljöpoli-
tik som vi behöver också vid sidan av hanteringen av
det regelverk som vi skall diskutera.
När det gäller regelverket och miljöbalken kan
man säga att det är en gammal historia. Detta har
utretts länge i många olika sammanhang och presente-
rats i riksdagen av en tidigare regering med ett för-
slag, bearbetats igen efter en tillbakadragen proposi-
tion från den nuvarande regeringen och bearbetats och
knådats i kanslihuset med hjälp inte bara av jurister
utan även av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är
klart att det inte har gjort resultatet bättre, kan man
säga. Det har inte heller lett till ett snabbare resultat.
Vi står nu här under de sista skälvande minuterna och
skall fatta beslut om detta stora lagstiftningsärende.
Det är litet intressant att se att den kritik mot ett
tidigare förslag som legat här i riksdagen, inte minst
från Miljöpartiets och Vänsterpartiets sida, ofta refe-
rerar till till vad miljöjurister ansett om tidigare för-
slag. Det är också intressant att se att samma miljöju-
rister fördömer det förslag som i dag ligger på riksda-
gens bord. Hur Miljöpartiets företrädare och andra
kan förklara detta är naturligtvis svårbegripligt.
Fru talman! Det är inte tack vare regeringen som
vi har lyckats få fram det här betänkandet och få det
på riksdagens bord i dag, utan det har kunnat ske till
att börja med tack vare ett fantastiskt arbetande kansli
i jordbruksutskottet, som gjort vad som kan kallas för
ett hästarbete när det gällt att sortera i det material
som regeringen och sedan vi riksdagsledamöter har
avlämnat. Det är detta som tillsammans med ett idogt
arbete bland ledamöterna i jordbruksutskottet har
gjort det möjligt att i dag behandla det här betänkan-
det. Det är alltså inte regeringens fasthet, snabbhet,
tydlighet och ambitioner på miljöområdet som har
gjort detta möjligt.
Det finns således brister i regeringens förslag och i
det betänkande som vi nu skall diskutera. Men, fru
talman, den största bristen är det som inte finns. Det
saknas nämligen en förståelse för dagens miljöarbete
- någon sådan lyser inte igenom i det här materialet.
Den förståelsen kan man säga borde numera ha två
starka grunder. Den ena är det folkliga engagemanget
på miljöområdet. Regeringens, Vänsterpartiets och
Miljöpartiets förslag förmår inte fånga underifrånkraf-
ten i enskilda människors miljöengagemang, i miljö-
organisationers och i ideella rörelsers engagemang på
miljöområdet. Det är en mycket stor brist. Man öpp-
nar inte ett regelverk för det engagemanget.
Vidare förstår man inte, och har därför inte gjort
någonting åt, den starka drivkraft som finns i företa-
gens möjligheter att agera på miljöområdet i kraft av
en produktion och en inriktning mot miljöriktig tek-
nik. Ja, man kan gå så långt att man ka tala om tillva-
ratagandet av stora exportframgångar på miljöområ-
det. Marknadens drivkraft på miljöområdet hanteras
inte på ett offensivt sätt i regeringens, Vänsterpartiets
och Miljöpartiets förslag till riksdagen. Däri ligger,
tycker jag, den stora bristen. Det handlar alltså om en
avsaknad av förståelse för dagens miljöarbete och
dess villkor.
Sedan finns det naturligtvis också, fru talman,
brister på en mängd andra områden. Jag skall ta upp
några men innan jag gör det vill jag säga att jag -
helst skulle jag förstås vilja yrka bifall till alla reser-
vationer som berör de frågor som jag kommer att ta
upp - yrkar bifall till reservationerna 20 och 52, som
berör några centrala frågor.
Först till en sak som hänger samman med reserva-
tion 52 och hanteringen av grundlagsfrågan. Det är
uppenbart att regeringen, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet har misslyckats med att förena skyddet för det
ägda med starka miljöambitioner. Det är alltså uppen-
bart att här finns en konflikt mellan miljölagstiftning-
en och grundlagen som den kommer till uttryck i 2
kap. 18 § regeringsformen. Detta är uppenbart för alla
de jurister som har hanterat frågan.
Nu kommer regeringen, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet att skicka ut den här lagstiftningen i det rättsli-
ga maskineriet med det uppenbara kravet att de en-
skilda domstolarna skall hantera, lösa och slita de
tvister som kan uppstå mellan miljöambitioner och
skyddet för det ägda. Detta är orimligt, fru talman!
Det är ju vår uppgift som lagstiftare att se till att det
som åker ut i systemet är klart och entydigt. Man har
alltså misslyckats. Vi påtalar detta i vår reservation
och säger att man återigen måste gå igenom detta. Det
är nödvändigt att gå igenom hur de här två ambitio-
nerna skall förenas.
En annan fråga av liknande karaktär gäller alle-
mansrätten. Det är uppenbart att allemansrätten inne-
bär ett intrång i förfogandet över det ägda. Så vill vi
ju ha det. Men det kan inte vara så att ett storskaligt,
kommersiellt utnyttjande av allemansrätten skall ha
sin grund i kontakten med en länsstyrelse och mindre
ha sin grund i ambitionen att ersätta den som äger den
mark där allemansrätten utövas. Också på denna
punkt har regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
misslyckats. Här har man skapat konflikter som är
sådana att det som vi menar med en genuin allemans-
rätt och skyddet för det ägda inte tillgodoses.
Det finns några frågor som mera hänger samman
med den rättsliga hanteringen och som också är cent-
rala och viktiga. Här ser man, fru talman, en oförstå-
else för vad som är dagligt miljöengagemang och
dagligt miljöarbete. Det är uppenbart att det finns
många svagheter i dagens miljöhantering som bör
uppmärksammas och som ibland bör leda till rättsliga
åtgärder. För att det skulle ha varit möjligt hade det
behövt inrättas en miljöombudsman som skulle ha
kunnat kanalisera många frågor och synpunkter samt
mycket kritik som enskilda människor och enskilda
organisationer, berättigat, i många miljösammanhang
har. Denna miljöombudsman skulle kunna vara en
styrka, en juridisk kraft, för att hjälpa dem som anser
att någonting så att säga har gått snett gentemot mil-
jön från myndigheters eller företags sida.
Regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill
dock inte att det skall finnas tillgång till en sådan
juridisk kraftkälla i miljöarbetet. Detta beklagar jag.
Det finns en oförståelse för behoven i dag när det
gäller hanteringen av många viktiga miljöfrågor. Man
kan säga att en liknande svaghet ligger i detta med att
man ytterligare vill köra över kommunerna i miljöar-
betet. I realiteten raderas ytterligare delar av det
kommunala vetot ut genom den här miljöbalken.
Vi i Centern menar att det i stället är viktigt att
återupprätta det kommunala vetot och att i själva
verket gå åt andra hållet. Att undanröja det som i dag
är en styrka i kommunernas arbete är inte den väg
man skall gå. I stället gäller det att behålla och utvid-
ga kommunernas styrka genom ett förstärkt kommu-
nalt veto. Det hade man kunnat medverka till i den här
miljöbalken men det gör man inte.
Sedan finns det framåtfrågor i miljöarbetet som
jag tror att det finns skäl för riksdagen att peka på.
Inledningsvis nämnde jag några frågor som hänger
samman med tillvaratagandet av människors kraft och
engagemang och med tillvaratagandet av den kraft
som ligger i en marknadsekonomi som fungerar på
rätt sätt och där det finns en drivkraft för näringslivet
att gå vidare i fråga om miljön.
Ett sätt skulle vara att utvidga det som vi har lärt
känna från den förra regeringens arbete som ett pro-
ducentansvar, som navet, motorn, i ett kretsloppsarbe-
te. Det är naturligtvis rimligt att det som i dag är ett
producentansvar för några enskilda, ofta viktiga,
varugrupper utvidgas till att bli ett generellt producen-
tansvar där det finns många nycklar och instrument att
arbeta med. Bl.a. avses då ett försäkringssystem som
skulle kunna garantera att uttjänta produkter med en
mycket stor livslängd ändå i dag ekonomiskt bedöms
och värderas på ett sådant sätt att de får bära de kost-
nader som de rätteligen skall bära. Det gäller också att
ett system skapas som gör att man kan vara säker på
att det sker ett omhändertagande av produkter som
har tjänat ut.
Det finns många andra nycklar man kan ha i ett
generellt producentansvar. Vi har velat att riksdagen i
dag genom behandlingen av miljöbalken skulle tala
om för regeringen att detta är den väg man bör gå. Nu
vill inte regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
göra det i dag. Det beklagar jag.
Sammantaget, fru talman, kan man väl säga att
som instrument för det fortsatta miljöarbetet är det
som regeringen och därmed utskottsmajoriteten har
åstadkommit inte vidare funktionsdugligt. Mycket
behöver göras om, mycket behöver bearbetas.
Framför allt står vi kvar i den litet märkliga situa-
tionen att de miljömål och miljöambitioner som rätte-
ligen borde ha legat till grund för konstruktionen av
en miljöbalk kommer den här kammaren inte att få ta
ställning till förrän någon gång in på nästa år, som ett
resultat av regeringens miljöpolitiska proposition.
Den propositionen har uppenbarligen varken Vänster-
partiet eller Miljöpartiet fått vara en del av.
Jag skall sluta nu, fru talman, med att uppmana
miljöministern och hennes socialdemokratiska kamra-
ter i jordbruksutskottet att medverka till att vi nästa
vecka får en korrigering av regeringens budgetpaket
så att vi kan få en förstärkning av skyddet för miljön
på det sätt som jordbruksutskottet enhälligt har före-
slagit finansutskottet.
Till sist, fru talman, vill jag tacka kamraterna i
jordbruksutskottet för den gångna arbetsperioden och
önska dem och miljöministern en trevlig sommar.
I detta anförande instämde Margareta Andersson,
Kerstin Warnerbring, Birgitta Carlsson, Marie Wilén
och Andreas Carlgren (alla c).
Anf.  2  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 51 i betänkande 20. Vi kommer
givetvis också att stödja reservation 20, som Lennart
Daléus har yrkat bifall till. Jag vill också yrka bifall
till reservation 1 i betänkande 25 som berör följdlag-
stiftningen i det här sammanhanget.
Fru talman! Det finns en rad bärande principer i
miljöarbetet. Vi är i stort sett överens om de bärande
principerna. Vi moderater har i vår partimotion pekat
på brister när det gäller en sådan bärande princip. Det
är värnandet om äganderätten, det är frågan om före-
tagandets villkor och det är synen på samspelet mel-
lan producenter och konsumenter.
Om vi tittar på Riodeklarationen och läser de
handlingar som finns där när det gäller miljöfrågorna
framgår det mycket klart att en viktig faktor för ett
positivt miljöarbete är att det måste ske inom ramen
för en marknadsekonomi, inom ramen för en demo-
krati. Vi tycker att det hade varit väldigt värdefullt om
vi också i den viktigaste svenska miljölagstiftningen,
miljöbalken, hade markerat just detta som en bärande
princip.
Det är ju så, fru talman, att man kan utgå från oli-
ka former av miljöpåverkan. Vi kan titta på naturens
egen miljöpåverkan i olika skeden, sådan påverkan
som vi kanske kallar naturkatastrofer. Vi har i dagar-
na hört och läst om just sådana katastrofer. Om vi
människor skulle ha iscensatt den formen av katastro-
fer skulle vi ha uppfattat dem som utomordentligt
negativa i olika sammanhang. Vi uppfattar det som
negativt även när naturen själv agerar.
Vi har också olika former av miljöpåverkan när
det gäller det sätt på vilket vi människor använder
natur och miljö. Även i det här sammanhanget kan
man peka på såväl goda som dåliga förutsättningar för
att påverka miljön.
God miljöpåverkan - om vi ser det i ett perspektiv
- har varit och är det öppna kulturlandskapet, odlings-
landskapet. Det påverkas av skiftningar i sättet att
bedriva verksamheten inte minst inom areella näring-
ar. I dag arbetar vi för att slå vakt om de biotoper och
det kulturlandskap som tidigare generationer har
format därför att vi upplever natur- och miljövärden i
detta kulturlandskap.
Om inte tidigare generationer hade format detta
kulturlandskap kan man fråga sig om vi hade varit
beredda att själva forma ett sådant kulturlandskap. Då
kanske det snarare hade uppfattats som negativ på-
verkan på miljön.
Vad jag vill ha sagt med detta, fru talman, är att vi
måste se människans möjligheter och förutsättningar
att påverka miljön utifrån olika aspekter. Människan
har ett utomordentligt stort ansvar. Människan är unik
i de här sammanhangen.
Därför gäller det att vara öppen för mänsklig på-
verkan när det gäller den goda påverkan på miljön.
Men det gäller också att vara vaken och bromsa en
negativ påverkan på miljön i olika sammanhang. Vi
har ett stort ansvar.
Det är utifrån detta ansvar som vi diskuterar mil-
jöbalken och också har en del olika uppfattningar om
hur miljöarbetet skall bedrivas. När det gäller miljö-
målen, människans hälsa, skydd av natur och kultur,
bevarande av biologisk mångfald och hushållning av
naturresurser, är vi överens. Detta är viktiga miljömål
som vi skall arbeta utifrån i olika sammanhang. Vi
skall göra det utifrån målsättningen att människan
skall, om man behöver, påverka miljön utifrån den
goda påverkan och motverka den dåliga miljöpåver-
kan.
Det kan, fru talman, i sådana här sammanhang va-
ra frestande att utvidga antalet mål. Jag har förståelse
för att miljöministern vill göra detta. Här har man nu
skrivit till ytterligare ett mål, kretsloppsmålet.
Vi moderater är mycket positiva till kretsloppsar-
betet. Det var en moderat statsminister som tillsam-
mans med miljöministern lade fram kretsloppspro-
positionen.
Men vi ser inte kretslopp som ett mål. Vi ser det
som ett medel för att uppnå övriga viktiga miljömål,
bl.a. resursmålet när det gäller naturresurser.
Vi ser det som väldigt angeläget att man skiljer på
mål och metoder, på mål och redskap när det gäller
frågan om på vilket sätt vi skall kunna lösa de olika
problemen i det här sammanhanget.
Låt oss ta återvinningssituationen som ett exem-
pel. Man måste alltid väga positiv och negativ mil-
jöpåverkan i olika sammanhang när det gäller åter-
vinning. Vi kan t.ex. inte återvinna allt som är åter-
vinningsbart, om avstånden är så långa att transpor-
terna faktiskt är mer negativa för miljön än vad själva
återvinningsresultatet är. Vi måste hantera kretslopps-
frågan som en metodfråga.
Det är angeläget, fru talman, att all lagstiftning är
klar, entydig och lättolkad. Man skall veta vad som
gäller. På den här punkten är det faktiskt stora brister
i förslaget. Jag är förvånad över att miljöministern
och inte minst majoriteten i den här kammaren är
beredd att ställa sig bakom och fatta beslut i fråga om
ett lagförslag som har dessa påtagliga brister.
Det gäller relationen mellan miljöbalken och an-
nan lagstiftning. Det sker faktiskt en sammanbland-
ning som gör att det kommer att uppstå utomordent-
ligt svårtolkade problem. Här skall domstolarna avgö-
ra, inte Sveriges riksdag som av svenska folket är satt
till att stifta lag, en av de viktigaste uppgifterna för
denna församling.
Vi har sagt att lagen måste ändras så att det hela
blir klart. Det gäller relationen mellan å ena sidan den
övergripande miljöbalken och å andra sida specialla-
garna. Speciallagarna skall då gälla före balken. Lex
specialis är en princip som bör tillämpas också i det
här sammanhanget.
Jag vill peka på några punkter. Den allmänna hän-
synsregelns relation till skogsvårdslagen uppvisar
brister. När vi hade en omfattande hearing om miljö-
balksförslaget fick vi från många som deltog och
redovisade sina synpunkter klart för oss att här före-
ligger det klara brister när det gäller på vilket sätt som
man skall tolka den ena lagen i förhållande till den
andra. Det är ganska orimligt - för att inte säga full-
ständigt orimligt - att vi i Sveriges riksdag fattar
beslut om den formen av lagstiftning.
Det gäller också lokaliseringsregeln, stoppregeln
och frågan om pågående markanvändning - ett be-
grepp som vi länge har arbetat efter och som reglerar
framför allt de areella näringarna. Här har vi modera-
ter klart påpekat bristerna och ställt krav på föränd-
ringar som skulle innebära att lagen blir klar, entydig
och lättolkad.
En annan viktig fråga när det gäller miljöarbete är
frågan om respekt för äganderätten. Här råder det i
vissa fall en knepig missuppfattning. Man ser en
konflikt mellan äganderätt och miljöarbete. I själva
verket är det tvärtom. Frågan om äganderätt och frå-
gan om miljöarbete kan och skall gå hand i hand. Den
övergripande principen för ägande är: Det som man
äger, det vårdar man inom ramen för det gamla fina
ansvarstagandet och den gamla förvaltarskapstanken.
Sedan finns det alltid undantag, det vet vi, men den
bärande principen är och har varit att det som man
äger det vårdar man.
Detta har visat sig också när det gäller miljöarbe-
te. Det ökande miljömedvetandet har också präglat
ägandet. Därför är det fullständigt oacceptabelt att
man vid sidan av regeringsformen 2:18 stiftar en lag,
en miljöbalk, som skapar en utomordentlig oklarhet
när det gäller äganderätten och skyddet för den.
Även på denna punkt måste man konstatera att
riksdagsmajoriteten och ministern nonchalerar ägan-
derätten när man kringgår ersättningsreglerna. Man
sätter faktiskt den principiella rättsstaten ur spel. Det
gäller pågående markanvändning, ersättningsreglerna
och den allmänna hänsynsregeln. Nuvarande ersätt-
ningsregler i gällande lagstiftning kan därmed kring-
gås.
Jag tycker att det är fegt av majoriteten att hantera
frågan på det här sättet. Antingen vill man urholka
äganderätten eller också vill man det inte. Nu är lag-
stiftningen skriven på ett oklart sätt som innebär att
man tolka den både si och så, men i grunden urholkas
ersättningsreglerna. Det hade varit bättre, Anna
Lindh, om ni klart hade gått ut och sagt ifrån att ni vill
ändra grundlagens äganderättsskydd. Då hade vi fått
ta en ärlig fight om detta i stället för att - som ni gör -
försöka att mygla in försämrade ersättningsregler och
inskränkningar i äganderätten i det här lagstiftnings-
förslaget.
Vi från moderaterna har alltid värnat äganderätten,
och vi kommer att göra det även i fortsättningen. Vi
ser kombinationen mellan äganderätten och värnandet
om miljön som viktig. Det är två principer som kan
och skall gå hand i hand i ett rättssamhälle.
Det är precis samma sak när det gäller allemans-
rätten. Här är läget oklart, det vet vi utifrån de rättsfall
som har förevarit. Kommersiell verksamhet på annans
mark har glidit in under allemansrättsbegreppet och
allemansrättstaket på ett sätt som jag tror vi alla måste
vara överens om inte har varit avsett i fråga om den
traditionella allemansrätten att beträda mark, att få
plocka blommor, plocka bär osv. Nu sanktionerar
man den nya principen i lag. Det blir då tillåtet för
vem som helst att bedriva kommersiell verksamhet på
annans mark. Vederbörande behöver bara gå till
länsstyrelsen och fråga hur stark påverkan på miljön
det blir av den aktuella verksamheten. Men vederbö-
rande behöver inte gå till markägaren. Då säger man:
Ja, men länsstyrelsen skall ju inom ramen för förvalt-
ningslagen tillfråga markägaren. Jo tack så mycket,
det må vara på det sättet, men det viktiga är att man
här konfiskerar en verksamhetsmöjlighet för markäga-
ren.
Finns det förutsättningar att bedriva kommersiell
verksamhet på ägarens mark, då måste det givetvis i
första hand vara ägaren som har rätt att bedriva den
formen av kommersiell verksamhet, inte någon annan
som kommer från en annan ort i Sverige eller från ett
annat EU-land. Det är fullständigt orimligt att jag
skall kunna tjäna pengar på annans mark utan att ens
tala med markägaren. Så får vi inte hantera äganderätt
och rättssäkerhet i Sveriges riksdag.
En annan fråga som vi har tagit upp gäller husbe-
hovstäkter, och där har vi en klar reservation. Vi anser
att man skall ha rätt till husbehovstäkter även i fram-
tiden.
Fru talman! Miljölagstiftningen måste vara effek-
tiv. Det är därför en fråga om avvägning när det gäller
hur omfattande kontra hur effektiv lagen skall vara.
Här tycker vi att det finns en del brister i förlaget. Jag
kan bara peka på miljökonsekvensbeskrivningarna
som är väldigt viktiga och bra. Man skulle ha varit
färdig med miljökonsekvensbeskrivningar tidigare i
svenska lag. Men nu går man så långt att man skall ha
miljöbeskrivningar i anslutning till all tillståndspliktig
verksamhet. Det är i och för sig vällovligt, men det
innebär att det kommer in en mängd sådana beskriv-
ningar i samband med ansökningar, vilket belastar
administration och medför stora kostnader, inte minst
för små och medelstora företag som bedriver margi-
nella verksamheter.
Därför har vi sagt att man skall ha riktiga miljö-
konsekvensbeskrivningar när det gäller verksamhet
med betydande miljöpåverkan - det är ju då som
riskerna uppkommer - i stället för att sprida ut aktivi-
teten över hela linjen. Då riskerar vi att inte få den
effektiva miljökonsekvensbeskrivning som vi vill ha
när det gäller miljöpåverkan av betydande omfattning.
Vi tycker att det är bra att utskottet utifrån flera av
motionerna har enats om att miljösanktionsavgiften
räknas upp från 500 000 kr till 1 miljon kronor. Detta
kan vara ett effektivt verktyg i arbetet för att bekämpa
dem som bryter mot miljöprinciper och miljölagar. Vi
har i vår motion sagt att 500 000 kr är för litet. 1
miljon kronor är ett lämpligare belopp. Det är bra att
utskottet har ställt sig bakom detta.
Till sist, fru talman, vill jag också ta upp tiden för
ikraftträdandet. Detta är ju en utomordentligt omfat-
tande lagstiftning som också innebär en förändring
när det gäller domstolarna. Koncessionsnämnden
försvinner och vi får miljödomstolar. Det ställer krav
på utbildning och anpassning till en ny verksamhet.
Här har det väckts stark oro hos såväl Domstolsver-
ket, andra domstolar, Industriförbundet som länssty-
relserna. Man har sagt att vi borde skjuta på ikraftträ-
dandet.
Vi anser också att vi skall göra det till halvårsskif-
tet 1999 för att vi på ett riktigt sätt skall kunna bereda
introduktionen av miljöbalken. Jag beklagar att vi inte
har fått stöd från majoriteten. Detta är en stor om-
ställning, fru talman. Det är utomordentligt olyckligt
om vi får en dålig introduktion av miljöbalken bero-
ende på att vi skall hasta fram ett beslut som skall
gälla från årsskiftet.
Vi vet hur det är med utbildningen ute på länssty-
relserna, hur det är med tillsättningen av domartjäns-
ter och hur det blir när man skall applicera lagarna på
gängse verksamhet. Sådant tar tid. Här befarar vi att
det kommer att bli stora problem därför att man hastar
fram beslutet om ikraftträdandet. Regeringen har
arbetat under hela mandatperioden. Då behöver man
inte hafsa fram ikraftträdandet i sista skedet. Det är
viktigt att vi får en riktig beredning också av intro-
duktionen i det här sammanhanget.
Fru talman! Det är en viktig lagstiftning. Det är
angeläget att en viktig lagstiftning är klar. Det är
angeläget att vi vet vilka beslut vi fattar. Det är viktigt
att medborgarna klart kan läsa ut vad det är som gäl-
ler i lagen. Här finns det klara brister. Vi moderater
beklagar att vi inte har fått gehör för de ändringsför-
slag som vi har lagt fram. Jag ber än en gång att få
yrka bifall till de reservationer som jag tidigare
nämnde.
I detta anförande instämde Marietta de Pourbaix-
Lundin, Catharina Elmsäter-Svärd, Carl G Nilsson,
Jan-Olof Franzén, Anders G Högmark, Peter Weibull
Bernström och Ola Sundell (alla m).
Anf.  3  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Det finns väl en del i det Göte Jons-
son säger som är sympatiskt. Men jag tycker att Mo-
deraternas brist på visioner och ambitioner på miljö-
området lyser igenom i Göte Jonssons anförande.
Hela tiden återkommer värnandet om olika saker i
Göte Jonssons resonemang. Jag kan hålla med om att
vi skall värna äganderätten och miljön. Men det som
borde vara med i dagens miljöarbete finns inte med,
nämligen det offensiva arbetet. Det handlar om att
vilja ha en lagstiftning som leder till en dynamisk
utveckling. Det går inte längre att statiskt värna saker.
Man måste vilja bygga in drivkrafter för en förändring
i lagstiftningen. Det är det viktiga.
Man skulle kunna säga så, att om Miljöpartiet och
Vänsterpartiet nu har slukat masken på regeringens
krok i det här fiskafänget så är Göte Jonsson och
Moderaterna på något sätt sänket. De drar ned miljö-
ambitionerna. Jag tycker att det lyser igenom.
Det syns när Göte Jonsson talar om kretsloppsar-
betet och kretsloppspropositionen. Man får det in-
trycket - fru talman vet ju det bättre än jag - att det
skulle ha varit den förra statsministern som lade fram
detta med hjälp av någon miljöminister. Det var inte
riktigt på det sättet. Försiktigt uttryckt kan man väl
säga att kretsloppspropositionen drevs fram i den
förra regeringen av Centerpartiet. Det fanns t.o.m. de
i regeringen som inte var riktigt lyckliga med den
utvecklingen, för att nu uttrycka sig väldigt milt.
Fru talman! Jag skulle vilja höra Göte Jonsson sä-
ga någonting om hur det borde se ut för att driva
sakerna framåt i den lagstiftning som Göte Jonsson
och Moderaterna hyllar.
Anf.  4  GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag skall gradera vik-
ten av flöte och sänke när det gäller fiskafänge. Jag
tror att båda kan vara lika viktiga. Sänket kan vara
viktigt för att nå fisken som finns nere på botten.
Jag skall inte recensera vem som gjorde vad i det
miljöarbete som bedrevs i den borgerliga regeringen.
Jag konstaterade att kretsloppspropositionen lades
fram tillsammans med miljöministern under Bildtre-
geringens tid. Jag tycker i och för sig att vi båda kan
ta åt oss äran av detta.
Sedan gällde det frågan om en offensiv miljöpoli-
tik. Det är ju så, Lennart Daléus, att vi står bakom det
mesta i miljöbalken. Jag har ingen anledning att stå
här och räkna upp allt det som vi står bakom när det
gäller en offensiv miljölagstiftning. Vad jag däremot
har anledning att peka på är de påtagliga bristerna när
de gäller skydd av äganderätt, rättssäkerhet och annat.
Jag är förvånad över att Lennart Daléus hoppar på
mig om detta. Jag hade väntat mig någonting helt
annat, nämligen att vi inom ramen för samma fiska-
fänge vill värna äganderätt, rättssäkerhet och liknan-
de. Men vi får väl leta på var sin sida om båten i det
här sammanhanget.
Vi menar att detta är viktigt i miljöarbetet. Om vi
skriver miljölagar som nonchalerar enskilda männi-
skor, kan vi sitta här och stifta lagar i konflikt med
enskilda människors rättsmedvetande. Det vinner inte
miljön på.
Sedan vet Lennart Daléus mycket väl att vi klart
har poängterat vilka uppgifter som är statens och vilka
som är andras. Vi kan ta våra krav på ökade insatser
när det gäller miljöforskning, miljötillsyn och liknan-
de som exempel. Det är utomordentligt viktiga ge-
mensamma uppfattningar och uppgifter. Men Lennart
Daléus har inte heller stöttat oss på den punkten.
Fru talman! Jag är än en gång litet förvånad över
Lennart Daléus påhopp på mig i den här viktiga frå-
gan.
Anf.  5  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Om mina mjuka och vänliga resone-
mang skall betraktas som påhopp är vi inne på en ny
skala i värderingen av ord. Jag säger att det är helt
okej. Jag delar uppfattningen att vi skall värna ägan-
derätten och miljön. Men jag säger att vi inte får stan-
na där. Detta är ändå litet av ett statiskt betraktelse-
sätt. Vi måste gå vidare.
Det är inte så, Göte Jonsson - om fru talman tillå-
ter - att det här lades fram tillsammans med miljömi-
nistern under Bildtregeringen. Den dåvarande miljö-
ministern drev fram kretsloppspropositionen, inte
alltid understödd av de politiska företrädare som Göte
Jonsson hade i regeringen. Den drevs fram på det
sättet. Däri ligger ju en motor - kretsloppsarbetet och
producentansvaret. Det är en motor i en förändrings-
mekanism. Det är det viktiga. Sedan kommer man till
slutsatsen, fru talman. Den är att när vi vill gå vidare i
t.ex. kretsloppsarbetet och utöka producentansvaret är
det faktiskt Göte Jonsson och Moderaterna som är de
största kritikerna och bromsarna. Ni vill inte ha den
här drivkraften.
Där är jag alltså inte riktigt överens med Göte
Jonsson. Jag hade hoppats få höra någonting annat.
Det är riktigt att vi har en lagstiftning, men vi måste ju
peka ut de andra motorerna och ge dem utrymme i
lagstiftningen. Det är ingen idé att resonera om huru-
vida vi inte vill värna miljön och äganderätten. Det
vill vi båda två. Men vi vill ta några steg framåt. Vi
vill inte stå stilla eller hänga där som sänket på reven.
Det är skillnaden.
Anf.  6  GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Det är väl en ministers uppgift att dri-
va sina frågor vare sig man är miljöminister eller
något annat. Jag tycker att det var bra att Olof Johans-
son drev frågan.
Jag har sagt att vi är överens om kretsloppsarbetet,
men skillnaden är den att vi ser det som en viktig
metod och inte som ett mål. Nu kan man i och för sig
strida om detta. Då säger Lennart Daléus att vi går
emot producentansvaret. Nej, Lennart Daléus, vi går
inte emot arbetet med ett producentansvar. Skillnaden
är den att vi, varje gång när det har gällt diskussioner
om producentansvaret, har sagt att vi skall lägga fast
mål för detta, men vi skall inte detaljreglera metoder-
na.
Det är ofta detta som har skiljt mig och Lennart
Daléus åt när vi diskuterat producentansvar. I det
sammanhanget är det viktigt med mål. Men vi skall
inte säga hur det skall gå till att uppnå målen. Det är
ofta så att de som producerar bilar eller någonting
annat har bättre förutsättningar att hitta metoder för
att uppnå de mål för producentansvar som vi i riksda-
gen skall lägga fast. Om Lennart Daléus vill kalla det
för sänke, flöte eller krok må det stå honom fritt, men
vi anser från moderata utgångspunkter att det mest
effektiva sättet att uppnå resultat också när det gäller
producentansvar är att vi lägger fast målen och de
som har ansvaret ute i verksamheten, producenter och
konsumenter, hittar metoder för att nå målen. Det är
det mest effektiva miljöarbetet.
Anf.  7  EVA ERIKSSON (fp):
Fru talman! Jag vill instämma i det Lennart Daléus
sade tidigare, att det här är en av de viktigaste lag-
stiftningar som vi har att anta i kammaren. Det hand-
lar om en lagstiftning som skall skydda nästa genera-
tion, våra barn och barnbarn, mot miljöförstörelse.
Det borde ändå vara grunden för ett viktigt beslut.
Folkpartiet har ända sedan 70-talet drivit frågan
om en samlad miljölagstiftning därför att vi har velat
skapa enhetlighet och tydlighet i lagstiftningen. Där-
för lades det också, tillsammans i den borgerliga re-
geringen, fram ett förslag om en miljöbalk. Men när
miljöministern tillträdde tog det inte lång stund förrän
miljöministern drog tillbaka det förslaget, och alltse-
dan dess har det legat en död hand över lagstiftnings-
arbetet i Sveriges riksdag vad gäller miljöarbetet.
Dock har det förekommit vardagligt arbete med andra
miljöbeslut. Jag tycker inte, miljöministern, att det är
särskilt kul att det har tagit så lång tid.
Det förra förslaget var visserligen inte perfekt,
men tanken var då precis som nu att miljöbalksarbetet
skulle vara en process med olika steg där man skulle
se till att förbättra lagstiftningen och den följdlag-
stiftning som den skulle leda till. Nu kan vi se att det
finns en del förbättringar i förslaget. Det tycker jag
ändå man skall understryka. En sak som jag tycker är
en förbättring, till skillnad mot Göte Jonsson, är
skärpta krav på miljökonsekvensbeskrivningar. Jag
skulle t.o.m. säga att jag tycker att man skulle ha
kunnat gå ännu längre. Frågan är om fördröjningen
sammantaget hade gett en bättre miljöbalk. För att
vara litet försiktig kvarstår ändå många problem som
måste lösas.
Jag skulle vilja peka på några svagheter i miljö-
balken. Det finns en som jag tycker är allvarlig, det
svaga skyddet för de orörda älvarna. Trots att Vatten-
dragsutredningen under den tid Anna Lindh har plitat
på sin miljöbalk påpekat att skyddet för älvarna är
otillräckligt väljer miljöbalksförfattarna, socialdemo-
kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, en helt
passiv hållning i denna fråga, trots att miljöbalken
skall vara ett instrument för att styra utvecklingen åt
rätt håll och lagstiftningsvägen skydda naturvärden
och den biologiska mångfalden. Med tanke på att
Gudrun Lindvall från Miljöpartiet så många gånger
stått i talarstolen och talat om vikten av att skydda den
biologiska mångfalden förvånar det mig att hon har
kunnat acceptera denna passiva hållning. Än så länge
mumlar ständigt regeringsföreträdare att älvarna skall
skyddas, men alltfler signaler lyser röda för den som
vill låta älvarna brusa. Företrädare för kraftindustrin
talar allt oftare om en s.k. miljöanpassad vatten-
kraftsutbyggnad. Statliga NUTEK samfinansierar nu
ett projekt för en sådan utbyggnad. LO i Norrbotten
driver aktivt en kampanj för att riva upp skyddet av
våra nationalälvar. Med tanke på att LO har stort
inflytande på regeringspolitiken, i alla fall enligt den
erfarenhet jag har, är den öppna kampanjen mycket
oroväckande.
I dag står endast ett fåtal av de stora älvarna och
andra betydande vattendrag i outbyggt skick. Efter en
utbyggnad kan en älv inte återställas. Älvmiljöerna
utgör unika naturvärden och viktiga ekosystem för
hotade djurarter. Hur Miljöpartiet har kunnat accepte-
ra att det inte finns någonting om detta i miljöbalken
är för mig förvånansvärt. Därför ställer jag frågan en
gång till: Hur har detta gått till?
Vi kräver därför från Folkpartiet att miljöbalken
skärps så att älvskyddet förstärks, att lagstiftningen
förs in i grundlagen och att älvskyddet genom för-
ändringar i miljöbalken stärks. Jag vill därmed yrka
bifall till reservationerna 11 och 12.
Älvskyddet är inte den enda svagheten i miljöbal-
ken. Det är bra att man inför miljökvalitetsnormer.
Självklart är det så att utgångspunkten för miljöarbe-
tet skall vara vad naturen tål, vilka gränser som är
ekologiskt hållbara. Men för att det skall bli styrande
krävs också tydliga ansvarsförhållanden, sank-
tionsmöjligheter, effektiva styrmedel och någon som
bevakar miljöns intressen. På alla dessa punkter upp-
lever jag att det finns brister i det socialdemokratiska,
vänsterpartistiska och miljöpartistiska förslaget.
Införandet av miljökvalitetsnormer är, som jag sa-
de tidigare, ett viktigt steg i rätt riktning. Men det
finns två huvudangreppssätt när det gäller att lagstifta
om belastning och förorening av miljön. Dels kan
man använda sig av dämpningsregler med förbudsreg-
ler som avser påverkare, t.ex. miljöskyddslagen, dels
gränsregler som avser påverkan, miljökvalitetsnor-
mer. Nu kombinerar miljöbalken dessa båda an-
greppssätt. Det ställer väldigt stora krav på att lag-
stiftningen är tydlig. Miljökvalitetsnormerna är relate-
rade till miljökvalitet men måste på ett eller annat sätt
också riktas mot människor som adressat. Det är inte
bara så att det är normer för naturen, utan påverkaren
måste också vara den som vi skall rikta åtgärderna till.
Hur man i balken löst den här utmaningen kan jag inte
förstå. Det är möjligt att miljöministern kan redovisa
det. Antingen får man använda den metod som kan
kallas döda handen-metoden - ingenting får göras
ytterligare i området innan det blivit tillräckligt bra,
inga verksamheter får utökas, inga jordbruk får öka
sitt djurantal, inga vägar får byggas, ingen utveckling
får ske - eller också kan man använda sig av mer
sofistikerade mekanismer som möjliggör samverkan
och t.o.m. en marknad för utsläppsrätter. Vilken väg
kommer regeringen att välja?
Utvecklingen på miljökvalitetsområdet, också in-
om EG-rätten, visar att det inte är tillräckligt med en
författning som sätter en gräns för hur förorenad en
miljö får vara. Det måste också vara tydligt vem som
måste göra vad, vem som får göra vad, vem som får
tillgodoräkna sig vad och hur man på ett effektivt
samverkande sätt kan nå föreskriven miljökvalitet,
alltså det miljöministern har uttalat flera gånger, att
åtgärderna skall vara rätt insatta på rätt plats och
också vara ekonomiskt effektiva.
Då, fru minister, krävs det ett noga utformat och
genomfört regelsystem. Det vore intressant att få höra
miljöministerns syn på hur miljökvalitetsnormerna
skall genomföras. Anledningen till att jag är så ingå-
ende och går igenom de här frågorna är att miljökvali-
tetsnormerna kommer att vara basen i miljöbalken.
Det är ju miljökvalitetsnormerna och åtgärdsplanerna
som framgent ger ramarbetet. Det gäller då också
ramarbetet avseende fastställandet av de mål som vi
framöver förhoppningsvis skall fastställa här i riksda-
gen.
I kombination med effektiva sanktioner är det här
en bra metod att slå fast vad naturen tål. Inom särskilt
belastade områden är t.ex. utsläppsrätter ett sätt att
sätta ett pris på miljön. Ett viktigt medel inom miljö-
politiken är ekonomiska styrmedel. Överlåtbara ut-
släppsrätter kan innebära stora fördelar i ett väldefini-
erat område och kan starkt bidra till kostnadseffektiva
utsläppsminskningar. Ett system för handel med ut-
släppsrätter för att öka effektiviteten i miljöskyddsar-
betet är alltså ett sätt att se till att miljökvalitetsnor-
merna inte bara blir vackra ord. Det finns goda skäl
för regeringen att välja ett försöksområde för att få
erfarenheter när det gäller detta med regelsystem.
Miljöministern och jag hade för flera år sedan i denna
kammare en debatt om Stockholmsregionen som ett
utsläppsområde. Då gällde det luftkvaliteten. Det
hade varit bra om man då hade antagit det försöksom-
rådet, för då skulle man nu ha erfarenheter inför det
nya miljöbalksarbetet.
Vidare anser vi i Folkpartiet att en förutsättning
för att miljökvalitetsnormerna skall bli effektiva är att
även diffusa, icke tillståndspliktiga utsläppskällor
bidrar till att en norm som överskrids kan kontrolle-
ras. Vi vet ju vilka problem de diffusa utsläppskällor-
na för med sig. Om man inte på något sätt kan hitta en
väg för att också ge sanktioner för utsläpp som påver-
kar normen och som gör att man överskrider den, blir
det inte fråga om ett effektivt instrument. Därför tyck-
er jag att det instrument som regeringen tillhandahål-
ler i miljöbalken - det handlar då om åtgärdsprogram
- måste vara bindande, inte bara gentemot kommuna-
la och statliga myndigheter utan också gentemot en-
skilda.
Jag tror att miljökvalitetsnormer utan rättsliga åt-
gärder bara blir en symbolpolitik. Det vore väldigt
synd. Jag tror nämligen att de är ett effektivt medel
och att de kommer att ge kraft åt det fortsatta miljöar-
betet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 16.
En stor brist i miljöarbetet har länge varit den be-
gränsade möjligheten till talerätt inom miljöområdet.
Nu vill regeringen ge miljöorganisationerna möjlighe-
ter på detta område. Det är bra. Det vore också bra
om de kriterier som regeringen anger innebar en rätt
till talan för andra viktiga organisationer. Framför allt
bör miljöintressena inom rättsväsendet stärkas genom
att en miljöåklagare inrättas som har befogenhet att
väcka åtal mot dem som gör sig skyldiga till brott mot
miljölagarna.
Hur vid talerätten än görs, så kommer den inte att
kunna svara för att miljölagarna upprätthålls. För
detta krävs det resurser men också en skyldighet att
väcka åtal om ett miljöbrott uppdagas. Miljöåklagaren
bör ha i uppgift att ta emot och utreda enskilda perso-
ners klagomål över olika förhållanden inom miljöom-
rådet. Miljöåklagaren är en utveckling av den miljö-
ombudsman som vi i många år har krävt. Lennart
Daléus har också utvecklat vikten av att miljön får en,
som vi tycker, åklagare som tillerkänns de befogenhe-
ter som krävs för att det skall vara möjligt att med
kraft spela en så viktig roll. Detta är nödvändigt när
det gäller skyddet av miljön.
Till slut, fru talman, vill jag säga att det, trots den
kritik som jag inom några specifika områden har
framfört, är bra att vi har en miljöbalk att ta ställning
till. Men det är inte så kul att en vecka före riksmötets
avslutning debattera en så viktig lagstiftning. Trots
det hoppas jag att den process som skall fortgå för att
vi skall få en bra miljölagstiftning också, fru minister,
kommer att innebära att man aktivt utåt har ett ut-
bildnings- och informationsarbete; detta för att miljö-
arbetet, den kraft som i dag finns ute bland människor
och det djupa engagemanget skall leva kvar, för att
miljöbalken skall bli varje mans ägodel och för att
miljöbalken skall få en sådan inriktning att det här blir
en lagstiftning som gör att Sverige blir en nation som
med stolthet kan presentera ett aktivt miljöarbete och
kan vara pådrivande i det europeiska och internatio-
nella samarbete som krävs för att vi för framtiden
skall ha en god miljö, bra luft och rent vatten.
Anf.  8  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Som alla känner till har vi kristdemo-
krater inte någon ordinarie ledamot i jordbruksutskot-
tet. Det förorsakar oss vissa problem i den här debat-
ten eftersom vi i den samlade motionen har 35 yrkan-
den om förändringar i miljöbalksförslaget. Därtill
kommer ytterligare motioner. I vissa delar har våra
förslag fångats upp av reservationer från andra partier
men för att fånga helheten gäller vår motion och de
avvikande meningar i yttranden som avgetts från
utskott där vi är representerade.
Jag antar dock, fru talman, att det skulle fresta på
kammarens tålamod om jag här yrkade bifall till mo-
tionen i dess helhet. I stället väljer jag att göra vissa
nedslag och att redovisa hur vi ställer oss till de olika
reservationer som föreligger. Jag hoppas att jag har
lyckats botanisera rätt i det här betänkandet.
Efter mycken möda och stort besvär presenterade
regeringen vid årsskiftet 1997/98 ett förslag till miljö-
balk. Om det hade funnits en vilja från socialdemo-
kraternas sida skulle flera förbättringar av det liggan-
de förslaget från fyrpartiregeringen ha kunnat ske vid
den parlamentariska behandlingen redan 1994.
Med anspelning på det fiskafänge som vi hört om i
debatten här vill jag säga att det är synd att Anna
Lindh inte högg på den krok, det bete, som fanns - vi
agnade ju så att säga om att lösa den här miljöbalken
1994, när vi hade ett bra förslag. Det är, som sagt,
synd att Anna Lindh inte högg på detta, för då skulle
vi sedan många år ha haft en miljöbalk i kraft. Det
skulle ha varit ett verkningsfullt instrument. Så blev
det nu inte. Med hjälp av Miljöpartiet drogs förslaget
i stället tillbaka, och en ny utredning tillsattes.
Sedan dess har det gått mer än tre år - tre förlora-
de år för miljön. Totalt har miljön denna dag, när den
nya miljölagstiftningen skall träda i kraft, förlorat i
1 252 dagar, alltså i tre och ett halvt år. Efter att ha
fått det här förslaget kan vi konstatera att det inte är
värt alla dessa förlorade dagar. Det har alltså, fru
talman, gått en hel mandatperiod. Under denna man-
datperiod har vi vid ett antal tillfällen frågat efter den
här miljöbalken. Inte minst har vi försökt att ställa
Miljöpartiet till svars för dess stora insats den här
mandatperioden - att se till att inte få miljöbalken i
kraft. I stället har man skjutit på den, förhindrat den
och sett till att det dröjt nästan en hel mandatperiod
innan vi får en ny, samlad miljöbalk.
Fru talman! Jag tycker mot bakgrund av detta att
det är märkligt att Miljöpartiet kallar sig Miljöpartiet.
Den stora frågan för partiet har det förringat. Den har
försvunnit under hela mandatperioden, och den nya
lagen träder i kraft efter det att denna mandatperiod
har gått ut.
Fru talman! På två för oss kristdemokrater viktiga
punkter har regeringen på det principiella planet gått
oss till mötes i miljöbalksförslaget. Det handlar om
inrättandet av regionala miljödomstolar och talerätt
för miljöorganisationer. Principerna om detta kunde
vi ha enats om för över tre år sedan, precis som jag
sade förut. Jag förstår fortfarande inte varför man inte
redan då försökte göra det. Nu tycker jag att man med
balkförslaget, som är otillräckligt och dåligt genom-
tänkt också på dessa punkter, har förfuskat idén bak-
om dessa tankar.
Miljöbalksförslaget är också otydligt och svårge-
nomträngligt när det gäller de praktiska konsekven-
serna. Det handlar bl.a. om rättssäkerhet och egen-
domsrätt. Den frågan har också Göte Jonsson tagit
upp på ett bra sätt. Vår uppfattning är att regeringen i
denna principiella del skall återkomma till riksdagen
med förslag för att rättstryggheten och äganderätten
med tillhörande ersättningsregler skall säkerställas. I
denna del yrkar jag bifall till reservation 2, som
handlar om balkens förhållande till annan lagstiftning.
Också reservation 52, som behandlar ersättningsrät-
ten, täcker upp våra förslag i detta hänseende. Den har
Lennart Daléus redan yrkat bifall till.
Det har varit mycket diskussion om vilka lagar
som skall ingå i miljöbalken. Oavsett vilket gränssnitt
man väljer finns det fördelar och nackdelar. Rent
principiellt borde också plan- och bygglagen, PBL,
funnits med i balken, vilket inte har hunnits med av
tidsskäl. Vi kan dock konstatera att regeringen har
valt att flytta in vattenlagen i miljöbalken, vilket är i
linje med vad vi har föreslagit.
Förslaget om att föra in lagen som skötsel av jord-
bruksmark i balken anser vi dock leder fel. Därför
stöder vi reservation 28 i denna del. Vi ser hellre en
utveckling av skötsellagen, där skogsvårdslagen kan
få vara en förebild. Det handlar om att betro skogsä-
gare och lantbrukare förmåga att förvalta mark och
skog enligt ekologiskt uthålliga principer.
Det krävs också en bättre resurshushållning med
brukningsvärd åkermark. Åkermarken måste bättre än
i dag skyddas mot exploatering för bebyggelse eller
andra anläggningar. För att åstadkomma en striktare
hushållning av brukningsvärd åkermark bör den klas-
sas som riksintresse, och i denna del stöder vi reser-
vation 8.
Enligt regeringens förslag skall kraven på miljö-
konsekvensbeskrivningar, MKB, utökas och skärpas i
balken och ytterligare anpassas till EG-regler och
andra internationella regler. Krav på MKB är ett bra
instrument för att förebygga oönskade miljöproblem,
och regeringens förslag är i huvudsak bra. Men risken
finns att det kan missbrukas och bli ett orimligt krav
för minsta lilla projekt, vilket också har lyfts fram
tidigare i debatten. Förslaget om att utöka kraven på
MKB bör därför begränsas till verksamheter som kan
antas medföra betydande miljöpåverkan. Denna fråga
behandlas under mom. 24, och vi har där egna för-
slag.
Miljöbalksförslaget tycks utgå från att kommer-
siellt organiserade former av friluftsliv på annans
mark ingår i allemansrätten. En konsekvens av detta
kan bli att markägare som i framtiden själv hade tänkt
att på sin mark bedriva friluftsverksamhet blir för-
hindrade att göra detta därför att en utomstående
hunnit före. Det är givetvis inte riktigt att personer i
kommersiellt syfte får organisera aktiviteter på annans
mark utan att fastighetsägaren får ta del av vinsten
eller ens har tillåtit verksamheten, speciellt som det är
ett permanent utnyttjande. I förlängningen kan detta
innebära en risk för att allemansrätten i dess traditio-
nella former kommer i vanrykte och ett oönskat slita-
ge på naturen. Av denna anledning vill vi att en änd-
ring i lagstiftningen görs varvid det klart framgår att
kommersiellt organiserade verksamheter inte får ske
utan berörd markägares eller dennes rättshavares
medgivande. I denna del yrkar jag bifall till reserva-
tion 20.
Regeringen föreslår också att tillståndsplikt även
fortsättningsvis skall gälla för kommersiella täkter av
berg, sten, grus, sand m.m. Även husbehovstäkter
skall kunna underställas tillståndsplikt enligt balken.
Detta menar jag är att bortse från den verklighet som
den enskilde jordbrukaren befinner sig i. Husbehov-
stäkter har stor betydelse för de areella näringarna.
Öppnande av husbehovstäkt på lantbruksfastighet är
att beteckna som pågående markanvändning. Detta
måste också fortsättningsvis vara möjligt. Annars kan
helt absurda situationer uppstå. Vi har i denna del
egna förslag redovisade i motionen.
Kristdemokraterna har länge varit förespråkare av
miljödomstolar, men vi har svårt att se den miljörätts-
liga vinsten med regeringens uppläggning. Vad man i
praktiken gör är att byta namn på Koncessionsnämn-
den till miljödomstol, vilka sedan läggs ut på några
platser i landet. Dessvärre kommer inte miljödomsto-
larna i regeringens tappning att styras av rättegångs-
balkens regler när de skall handlägga tillståndsären-
den. Vi förordar i stället att miljödomstolarna skall ha
samma utformning som vanliga domstolar där parter-
na för fram sina ståndpunkter som vid vanliga rätte-
gångar och där domstolens sammansättning inte är
partsbunden. Också i denna del har vi egna förslag.
Regeringen och utskottet föreslår också att miljö-
organisationer ges rätt att överklaga domar och beslut
om tillstånd, godkännande och dispens enligt miljö-
balken. Detta är ett gammalt kristdemokratiskt krav.
Vi ser gärna att den kunskap och det engagemang som
återfinns inom den organiserade miljörörelsen bättre
skall kunna tas tillvara och kanaliseras in i beslutsfat-
tandet under ordnade former. Men när vi ser vilka
krav regeringen ställer på en miljöorganisation för att
den skall godkännas och få överklaganderätt är vi
kritiska. De begränsningar regeringen gör när det
gäller medlemsantal, historik och verksamhetsformer
exkluderar i princip alla föreningar utom Natur-
skyddsföreningen.
Det är t.ex. noterbart att Stiftelsen Miljöcentrum,
som är den miljöorganisation som på ett systematiskt
sätt för miljöns talan vid koncessionsförhandlingar
och i form av flera skadeståndsprocesser i vanliga
domstolar å miljöoffrens vägnar, inte kommer att
godkännas med regeringens definition. Det visar ändå
att det är något som är galet med förslaget. Därför vill
vi att det skall omarbetas så att föreningar som exem-
pelvis Stiftelsen Miljöcentrum får talerätt. I denna del
stöder vi reservation 37.
Sedan kommer vi till frågan om resurser för att
klara av att genomföra denna miljöbalk. Det är oer-
hört centralt att miljötillsynen fungerar och att till-
synsmyndigheterna har de nödvändiga resurserna för
att kunna sköta sitt ansvarsområde. Vi kan konstatera
att regeringen har skurit ned resurser för tillsynsmyn-
digheterna till en oacceptabel nivå. Det är någonting
som vi från Kristdemokraternas sida vid flera tillfällen
har påtalat. Vi har också haft en tydlig prioritering av
resurser till miljötillsyn i våra budgetalternativ. En
förutsättning för att tillsynen skall fungera är resur-
stillskott. Riksdagen bör göra ett principuttalande om
detta, och därför yrkar jag under mom. 77 bifall till
motion Jo33 yrkande 23 och 34.
Samma sak gäller också de rättsvårdande myndig-
heterna. Vi har i budgetsammanhang anvisat mer
medel än regeringen för att säkerställa de rättsvårdan-
de myndigheternas styrka. Också på detta område bör
riksdagen göra ett principuttalande om att resurstill-
skott är en förutsättning för en fungerande lagstift-
ning. På samma sätt är det för centrala miljömyndig-
heter, kommuner, länsstyrelser och alla de som har att
handlägga miljöärenden. De måste givetvis ha resur-
ser till förfogande för att klara av detta. Annars kom-
mer inte en ny miljöbalk att fungera.
Vi kan skriva hur fina lagar som helst och ha hur
höga ambitioner som helst. Om vi i realiteten inte har
tillsyn och kontroll eller åklagare som har resurser att
driva mål faller mycket av det fina och det vackra.
Därför är resursfrågan central för att möjliggöra ett
effektivt upprätthållande av lagstiftningen på miljö-
området.
Vi har i dag låga straff för miljöbrott, och det är
sällan någon fälls med hårdare straff än dagsböter.
Regeringen och utskottet föreslår att straffen för
överträdelser på miljöområdet skall skärpas. I de allra
flesta fall skall de sträcka sig från böter till fängelse i
högst två år. För grova miljöbrott skall skalan sträcka
sig från sex månader till högst sex år. Från åklagarsi-
dan har det kommit ett antal kritiska synpunkter som
fokuserar just på de svårigheter som finns att utdöma
kännbara straff. Statistiken talar sitt tydliga språk.
Under 1996 polisanmäldes 327 personer för brott mot
miljöskyddslagen. 17 fällande domar avkunnades.
Samtliga fick böter, ingen fick fängelse.
Samma år fälldes en enda person för miljöbrott
enligt brottsbalken. Han fick böter. Vi kristdemokra-
ter anser att regeringens förslag inte är tillräckligt
genomarbetat och att det finns anledning att fråga sig
om straffskalan ligger på en rimlig nivå. Straffen för
överträdelser på miljöområdet måste uppfattas som
avskräckande och därigenom fylla sin viktigaste
funktion i att verka förebyggande och återhållande på
de mindre seriösa aktörer som dessvärre finns. Tyvärr
kan vi tala om manschettbrottslighet - det är det som
det handlar om här.
För att få tillräcklig allmänpreventiv effekt bör
straffskalan skärpas. För miljöbrott bör man kunna
dömas till böter eller till fängelse i högst fyra år. För
grova miljöbrott bör straffskalan sträcka sig från
fängelse i fyra år till högst tio år.
I denna del, mom. 77, yrkar jag bifall till motion
Jo33, yrkande 27.
Här har jag några frågor till såväl miljöministern
som utskottsmajoritetens företrädare. Vid den utfråg-
ning som utskottet genomförde med åklagare, miljö-
organisationer m.fl. ställde jag frågan om den nya
miljölagstiftningen skulle leda till fler fällande domar.
Svaret från åklagarna Solveig Riberdahl och Stefan
Karlmark samt från Björn Gillberg var entydigt: Nej,
så blir det inte.
Då måste man fråga sig om dessa personer som
arbetar rent praktiskt med miljöbrott har fel eller rätt.
Vad säger miljöministern? Vad säger utskottsmajori-
teten? Har de rätt? Vilken slutsats drar regeringen och
majoriteten av det? Är den föreslagna miljölagstift-
ningen otillräcklig eller är det något annat som inte
fungerar? Och om de har fel - varför skulle de som
arbetar med de här frågorna veta mindre än regering-
en och utskottsmajoriteten?
Om vi kunde få ett klarläggande i dessa frågor
vore mycket vunnet i debatten.
Regeringen och utskottet föreslår vidare att till-
synsmyndighet skall påföra näringsidkare en särskild
miljösanktionsavgift vid överträdelser av miljöregler
och vid överträdelser av tillstånd och villkor som
gäller för verksamheten. Vi kristdemokrater ställer
oss bakom principen om miljösanktionsavgifter, men
vi anser att de är för lågt satta. Med den föreslagna
avgiftsnivån blir det i praktiken möjligt för skrupelfria
aktörer att redan i förväg kalkylera in det maximala
beloppet på en miljon kronor, som utskottet nu för-
dubblat den av regeringen föreslagna taksumman till.
Vi anser att beloppen måste vara direkt kopplade till
dels hur mycket en förebyggande åtgärd skulle ha
kostat - avgiften skall alltid ligga väsentligt högre än
det beloppet - dels till hur stora skador som uppstått.
Det finns därför inte någon anledning att ha något
maximibelopp i denna del.
Fru talman! Vi kristdemokrater står givetvis i öv-
rigt bakom våra motioner, men för att spara kamma-
rens tid yrkar jag inte bifall till alla delar. Jag hinner
för övrigt inte heller gå igenom den mängd ytterligare
förslag vi har. Jag tyckte att Eva Eriksson utvecklade
frågan om miljökvalitetsnormer väldigt bra. Det kan
räcka med vad hon sade. Jag stöder i den delen reser-
vation 16.
Vi har inte hunnit gå igenom frågorna om GMO
eller om preskriptionstider för miljöbrott. Det finns en
rad områden som inte hinner gås igenom.
För klarläggande stöder vi kristdemokrater i övrigt
reservationerna 5, 16 och 29. Vad gäller reservatio-
nerna 11, 12, 31, 53 och 55 avstår vi vid eventuell
omröstning eftersom vi har egna förslag i dessa delar.
Avslutningsvis kommer vi också att avstå vad
gäller reservation 1 och 4 i betänkandet om följdlag-
stiftningen eftersom vi också där har ett eget förslag. I
övrigt står vi bakom vår motion som behandlas i det
betänkandet, men för att spara kammarens tid avstår
vi också i denna del från att yrka bifall.
Anf.  9  INGEMAR JOSEFSSON (s):
Fru talman! Med dagens beslut om antagande av
ny miljöbalk tar miljöfrågorna klivet in i 2000-talet.
Miljöfrågorna etablerar sig som en egen fråga som
kan bedömas utan sidoblickar på eventuella kortsikti-
ga vinster för företag eller enskild. Slarv och okun-
skap skall minimeras.
Målet med miljöbalken är att främja en hållbar ut-
veckling så att nuvarande och kommande generatio-
ner tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan
utveckling bygger på insikten om att naturen har ett
skyddsvärde och att människornas rätt att förändra
och bruka naturen är förenad med ett ansvar att för-
valta den väl.
Miljöbalken skall ses som en både samordnad,
skärpt och breddad miljölagstiftning för en hållbar
utveckling. Den kommer att ersätta 15 nu befintliga
lagar.
Fru talman! Låt mig i punktform lyfta fram de
viktigaste förslagen.
Balkens mål är att främja en hållbar utveckling.
Nu införs grundläggande principer, t.ex. försiktig-
hetsprincipen, som skall tillämpas. Genom allmänna
hänsynsregler ställs samma krav på all verksamhet -
försiktighetsmått, lämplig plats, hushållning, produkt-
val m.m.
Regler och miljökvalitetsnormer införs. Kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar utökas och skärps.
Vattenlagen arbetas in. Miljön får större betydelse.
Vid prövning av miljöfarlig verksamhet skall också
den joniserande strålningen till omgivningen prövas.
Enligt förslaget skall miljöorganisationer med
2 000 medlemmar få talerätt, dvs. rätt att överklaga
domar och beslut om tillstånd, godkännande och
dispens enligt balken.
Verksamheter som har stor påverkan på miljö och
naturresurser, däribland stora trafikanläggningar, skall
tillåtlighetsprövas av regeringen.
Strandskyddets ställning görs tydligare. Till-
ståndskrav på husbehovstäkter föreskrivs.
Ansvaret för efterbehandling av mark görs tydliga-
re. En saneringsförsäkring införs.
Nu skärps straffen, och brottsbalkens straffbe-
stämmelser arbetas in i balken.
Dan Ericsson nämnde miljösanktionsavgifternas
införande. De skall beslutas om av tillsynsmyndighe-
ten. Jag kan redan säga till Dan Ericsson att de för-
höjda avgifter som utskottet föreslår kan utdömas
flera gånger. Den som vill trotsa lagstiftningen får det
alltså rätt hett om öronen.
Regionala miljödomstolar ersätter Koncessions-
nämnden och vattendomstolarna. Reglerna om gene-
tiskt modifierade organismer arbetas in i balken.
Till slut vill jag nämna att tillsynsansvaret under-
stryks i balken och att kommunens tillsynsansvar
utökas.
Efter denna verkliga snabbredovisning vill jag
sätta in balken i ett miljöhistoriskt sammanhang. Som
en parentes vill jag för den speciellt intresserade på
området hänvisa till sidorna 23 och 27, där utskottet
med kansliets hjälp ger den mest kortfattade historik
om miljöfrågorna under 1900-talet som går att få. Jag
tycker själv att den är väldigt uttömmande.
När miljöproblemen under den första halvan av
1900-talet fördes på tal saknades i många fall kunska-
pen och förankringen för att åtgärda problemen. Ett
sådant exempel som jag kan ta från Stockholm var när
frågan om Henriksdals reningsverk behandlades i
riksdagen för många herrans år sedan. Då var det en
riksdagsman som sade: Detta är kommunalt slöseri
med medel, när hela Östersjön står till vårt förfogan-
de! Detta ger en bild av hur man uppfattade det hela
för så länge sedan.
Men för oss som började jobba med de politiska
miljöfrågorna för ett 20-tal år sedan var det kanske
också lättare än vad det är i dag. Det fanns klipp att
göra om man gav sig in i miljöpolitiken, skulle man
kunna säga. Med ett beslut kunde vi förhållandevis
kvickt se förändringar. Ett exempel är de kommunala
besluten som sedan följdes upp centralt om svavelhal-
terna i våra oljor. Svavelhalterna är i dag nere på en
tiondel av de utsläpp som man hade 1970.
Vattenfrågan fick också förhållandevis snabba re-
sultat när reningsåtgärder sattes in. Vänerns siktdjup
är nu lika gott som det var runt sekelskiftet. Riddar-
fjärdens vatten är badbart vid de bad som finns i hu-
vudstaden - oavsett vad EU säger. Vi kan från våra
fönster här i riksdagen se hur laxen fångas inför våra
ögon. Det var faktiskt möjligt att snabbt få resultat.
Under 80- och 90-talen uppmärksammade man i
politiken de miljöproblem som produkternas kemika-
lier och avfall orsakar. Men detta får inte förleda oss
att tro att problemen är lösta. Många av dem finns
kvar - mer komplicerade, svårare att upptäcka och
mer internationaliserade.
Vi har fått nya miljöproblem där äldre lagstift-
ningar inte räcker till. Därför behövs nya metoder,
nya tillvägagångssätt. Miljöbalken är anpassad till den
nya tidens problem. I arbetet med att förverkliga ett
hållbart samhälle skall miljöbalken vara miljöpoliti-
kens centrala verktyg. Balken kommer att modernise-
ra den svenska miljörätten.
Fru talman! Bakom införandet av en miljöbalk står
i dag samtliga politiska partier, även om engage-
manget nog får sägas vara väldigt varierat. Under
arbetet med miljöbalken har socialdemokraterna i
slutfasen samarbetat med Vänsterpartiet och Miljö-
partiet. Samarbetet har varit konstruktivt och målin-
riktat.
Till betänkandet har fogats 55 reservationer. En-
dast en av dessa är en gemensam reservation från
Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Jag utgår
från att Kristdemokraterna ansluter sig till den gemen-
samma reservationen - vi har här också hört att så är
fallet.
Av de 55 reservationerna svarar moderaterna en-
samma för 31 stycken, eller runt 60 % av avlämnade
reservationer. Moderaterna är också det parti som
genom sina förslag konsekvent försöker urholka bal-
kens möjligheter att bli en effektiv lag. Eftergifterna
är många på miljöns bekostnad.
Både Eva Eriksson och Dan Ericsson har tagit upp
den gamla balken. De här reservationerna, och det
faktum att de partier som lade fram den gamla balken
så pass dåligt har kunnat hitta varandra i sina reserva-
tioner, förklarar varför den lag som då lades fram var
så urvattnad. Göte Jonsson och Daléus talar om vem
som gjorde vad i regeringen - och det är väl då under-
förstått att Daléus dömer ut moderaternas agerande i
mijöpolitiken under den tiden - och också det är väl
en förklaring till att en del av arbetet nu måste göras
om.
Låt mig ta ett exempel från reservation 3, där mo-
deraterna har en bärande princip för miljöbalken. Där
säger moderaterna: "Som anförs i motionen har nu-
tidshistorien med all önskvärd tydlighet visat att
marknadsekonomiska principer och ett konkurrens-
kraftigt och fungerande näringsliv är av avgörande
betydelse för en positiv utveckling på miljöområdet."
Detta är inte sant i den verklighet jag har levt i. Det
har inte varit konkurrensen som har drivit fram miljö-
frågorna. Orsaken till att företag har konkurrerat ut
sina konkurrenter har inte varit att man velat ha bättre
miljöprodukter. Orsaken var att samhället lade sig i,
att samhället inte accepterade de avigheter man upp-
täckte att företagen kom med. Det är inte en sann bild
som ni ger i er reservation, Göte Jonsson.
Texten i reservationen fortsätter: "En stor del av
initiativet på miljöområdet ligger i dag hos enskilda
människor och framsynta företagare som agerar på
den fria, konkurrensutsatta marknaden." Ja, utan de
krav som de politiska församlingarna ställde hade
man inte anpassat sig på det sättet. Sveriges riksdag
har faktiskt genom sin lagstiftning givit konkurrens-
fördelar för en rad svenska företag.
Under mina tolv år som miljöborgarråd i Stock-
holm var det så att varje gång vi ville göra en in-
skränkning, lägga ut ett föreläggande på ett företag,
sade man att det var omöjligt, att det inte gick. Och
varje gång lyckades det, varje gång var det möjligt att
nå fram till det man sade var omöjligt. Den enda slut-
sats jag kan dra av det är faktiskt att jag inte tog i
tillräckligt, att jag borde ha fört fram fler förslag.
Ni skriver också i reservationen: "Inom näringsli-
vet ses miljöarbetet alltmer som något av godo, som
kan öka både marknadsandelarna och vinsterna." Där
sansar ni er litet och säger att det inte var så förut men
att företagen nu börjar se det på det sättet. På den
punkten har ni faktiskt litet rätt. Nu börjar fler företag
förstå att man kan ha konkurrensfördelar av miljövins-
ten. Men så var det inte tidigare. Försök inte slå i
någon det, för det är inte sant.
I två reservationer, som också här har berörts,
nr 51 från Moderaterna och nr 52 från Centerpartiet,
tas ersättningsrätten upp, dvs. regeringsformen 2 kap.
18 §. I båda reservationerna konstateras att en omfat-
tande rättsvetenskaplig diskussion ägt rum i frågan.
Det är sant. Sedan påstår båda reservationerna att
motivet till att ändringen av regeringsformen 2 kap.
18 § trädde i kraft den 1 januari 1995 var att ge ägar-
rätten ett förstärkt skydd, men detta är inte sant. Hur
det skall tolkas är en sak, och vad som var avsikten är
en helt annan.
Först tolkningen: Regeringen anser att någon ut-
vidgning av rätten till ersättning inte har skett. Konsti-
tutionsutskottet gör i sitt yttrande samma bedömning.
Konstitutionsutskottet tillägger att det "skulle framstå
som stötande om grundlagsbestämmelsen skulle med-
föra att det betalas ut ersättning till t.ex. den vars
verksamhet stoppas för att den innebär ett allvarligt
hot mot människors hälsa eller miljön". Utskottet
delar KU:s uppfattning. Man skriver vidare: Ett så-
dant system skulle dessutom stå i strid med den inter-
nationellt erkända principen om förorenarens ansvar,
som vunnit allmänt erkännande i internationellt miljö-
arbete. Utskottet delar också på den punkten rege-
ringens och konstitutionsutskottets bedömning.
Så till den andra frågan: Vilken var avsikten med
ändringen 1995? Centerpartiet påstår i sin reservation
att motivet var att ge äganderätten ett förstärkt skydd.
Om detta säger Lagrådet att det inte har varit lagstifta-
rens mening och hänvisar till uttalanden i förarbetena.
Konstitutionsutskottet understryker att motivuttalan-
dena bakom ändringarna 1994 är klara och entydiga.
"Någon förändring av tidigare gällande rätt var inte
avsedd." Vid utskottets utfrågning för balkens be-
handling i utskottet fick Carl Axel Petri frågan om
vad avsikten med förändringen var. Hans svar blev:
"Det gäller 2 kap. 18 § regeringsformen. Jag var
faktiskt ordförande i Fri- och rättighetsutredningen
som lade fram förslag till den. Hela den politiska
kompromiss som låg till grund för detta var att man
skulle grundlagsfästa den äganderätt som redan fanns
men inte utvidgades. Därom var alla ense. Då var det
en fråga om hur ordalagen skulle avfattas.
Vi tyckte att vi gjorde detta på ett begripligt sätt.
Det kom invändningar under remissbehandlingen,
men de beaktades varken i propositionsskrivandet
eller av konstitutionsutskottet. Det är alltså fullstän-
digt klart att det inte var fråga om att utvidga ägande-
rätten i sig, utan den äganderätt som fanns skulle
grundlagsskyddas. Det har sedan dess förts en rättsve-
tenskaplig debatt - - -."
Av vad jag nu har redovisat framgår att reservan-
terna inte har rätt när de gör gällande att syftet med
tidigare genomförd ändring skulle ha varit någon
annan än att behålla den tidigare tolkningen.
I en gemensam reservation tar Moderaterna, Cen-
tern och Folkpartiet upp allemansrätten. Det kan vara
lätt att förledas att tro att man faktiskt är ute för att
skydda ägandet när man på det här sättet tar upp frå-
gan om allemansrätten och äganderätten. I själva
verket handlar det om en inskränkning av allemansrät-
ten. Balken gör inte i något avseende någon ny tolk-
ning av allemansrätten mot vad vi har haft tidigare.
Det finns ingenting i balken som innebär att vi får en
ny tolkning av allemansrätten. Den som klagar på
balken menar därför att man skall göra inskränkningar
i allemansrätten, såsom vi har känt den under lång tid.
Många hänvisar också till Högsta domstolens be-
slut. Jag har hört tidigare talare säga att detta skulle
bevisa att äganderätten var hotad. Högsta domstolen
skriver i sitt beslut att om ett sådant kollektivt nytt-
jande skulle innebära påtaglig skada eller olägenhet
kan man inte utnyttja allemansrätten. Man talar alltså
inte bara om skada, utan man talar också om olägen-
het. Vi tycker för vår del att detta är rimligt.
Flera talare har i debatten misstänkliggjort balken
på den här punkten. Det är oroande att utskottets
ledamöter, som vet bättre, som vet att det handlar om
olika delar, mörkar för att plocka tillfälliga vinster på
det här området. Jag tror inte att det tjänar den lagstif-
tande församlingen att inte redovisa korrekt, och jag
menar att ni inte har gjort det i just den här frågan
gentemot dem som vi har att redovisa för.
Balken har inneburit mycket arbete för kansliet.
Det har varit ett mycket omfattande arbete för kansli-
et. Jag vill framföra ett tack till kansliet för det kol-
lektiva jobb det har genomfört när vi har jobbat med
balken. Jag vill också säga till alla, också till dem som
nu råkar ha skrivit reservationer i opposition, att jag
tycker att det har varit ett intressant och spännande
arbete i utskottet där alla konstruktivt har deltagit. Jag
för min del har lärt mig mycket under de diskussioner
vi har haft i utskottet.
Fru talman! Med det jag nu har sagt yrkar jag bi-
fall till utskottets hemställan i betänkandena JoU20
Miljöbalk och JoU25 Följdlagstiftning till miljöbal-
ken m.m. Jag yrkar också avslag på samtliga 55 reser-
vationer till JoU20 och de 4 reservationerna till
JoU25. De tilläggsförslag som jag uppfattade att Dan
Ericsson här framförde yrkar jag också avslag på. Jag
ber att få återkomma i den debatt som jag ser att her-
rarna har anmält sig till.
I detta anförande instämde Michael Hagberg,
Berndt Sköldestig, Alf Eriksson, Ann-Kristine Jo-
hansson och Åsa Stenberg (alla s).
Anf.  10  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Först har jag bara en iakttagelse.
Ingemar Josefsson säger att med den här balken tar
miljöarbetet klivet in i 2000-talet. Det är nu inte allde-
les rätt. Det här är ett sätt att samla ihop en befintlig
situation och att hantera - det kan man väl hålla med
om - en del av dagens problem. Men det är inte en
miljöbalk som tar ett offensivt kliv in i framtiden.
En annan iakttagelse, fru talman, är att Ingemar
Josefsson säger att olika partier inte har hittat varand-
ra i det här arbetet. Det är inte heller riktigt sant, inte
ens när det gäller kritiken av miljöbalken. Som Inge-
mar Josefsson vet har vi samlats i ett tidigare betän-
kande och konstaterat att regeringens miljöarbete är
värt kritik därför att man inte i tid har levererat mate-
rial som gjort det möjligt för oss att ta ställning till
målen i miljöarbetet åtminstone parallellt med att vi
tar ställning till lagstiftningen. De som kanske mest
blir lidande, vid sidan av miljön, är förstås Miljöpar-
tiet och Vänsterpartiet, som nu är med om en lag-
stiftning men inte har varit med och diskuterat målen.
Fru talman! Vi har hittat varandra också i en an-
nan fråga. För en kort tid sedan hittade vi varandra i
jordbruksutskottet i att tycka att det borde gå mer
resurser till inköp av skyddsvärda skogsområden eller
andra åtgärder. Miljöramen borde höjas med 100
miljoner under vartdera av de tre följande åren. Detta
har vi i enighet gått till finansutskottet med. Möjlighe-
ten att få igenom denna förändring beror på huruvida
socialdemokraterna i den litet snåriga budgetproces-
sen vill ändra sitt paket med detta innehåll. Det är den
enda möjligheten.
Den frågan vill jag ställa till Ingemar Josefsson,
fru talman: Vill han och socialdemokraterna i jord-
bruksutskottet medverka till att socialdemokraterna i
finansutskottet tar reson och här i kammaren ser till
att det blir 100 miljoner kronor mer till inköp av
skog?
Anf.  11  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag menar att balken på miljölagstift-
ningens område faktiskt innebär ett avstamp in i
2000-talet.
Jag noterar att Daléus varken i sitt inledningsanfö-
rande eller nu talar om balken utan försöker tala om
allting annat. Det förvånar mig att intresset för balken
så har svalnat att hälften av det första inlägget inte
behandlade balken utan en rad andra frågor. Det visar
väl ungefär vad Centerpartiet här har att komma med.
Det är väl ändå anmärkningsvärt, Daléus - det
tycker i alla fall vi som ser det utifrån - att av 55
reservationer är endast en gemensam från dem som
tidigare sade att de hade ett alternativ till den balk
som nu är framlagd. Det är väl ändå anmärkningsvärt.
Anf.  12  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Här har vi en skillnad. Jag kan visst
stå och prata om balken en lång stund. Men sedan
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och den socialdemokra-
tiska regeringen kom överens om att lägga fram den
här balken har vi ju varit förhållandevis klara över att
de kommer att driva igenom den här i dag. Så är det
ju. Det är alldeles uppenbart på det sättet. Vi kan
tydligt redovisa vår ståndpunkt, såsom vi har gjort i
motioner och på andra sätt. Men jag, fru talman, vill
till skillnad från Ingemar Josefsson ge mig på de
frågor som nu går att påverka. Och det går här i Sve-
riges riksdag, innan vi skiljs åt, att påverka hur
mycket resurser som går till inköp av skyddsvärd
mark.
Det är därför, fru talman, jag här vill driva den
frågan. Det är angelägen, praktisk miljöpolitik, möjlig
att påverka inom en vecka för Ingemar Josefsson. Vill
han medverka till det tycker jag att han skall redovisa
det här i dag. Sedan kan vi diskutera mycket av det vi
har redovisat i det här dokumentet, det vi har debatte-
rat och diskuterat under flera månader inte minst i
utskottet. Jag är beredd till en fortsatt sådan diskus-
sion och hoppas kunna föra den med miljöministern
senare. Men här har vi en praktisk politisk fråga som
går att åtgärda, som går att förändra genom ett poli-
tiskt beslut. Så hjälp mig, fru talman, att få Ingemar
Josefsson att svara på den frågan!
Anf.  13  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kanske skall hjälpa fru talmannen
att försöka få Daléus att hålla sig till dagordningen.
Den fråga Daléus talar om kommer upp på tisdag i
nästa vecka. Då skall vi prata om det.
Det är ändå anmärkningsvärt att Daléus efter så
här lång tid inte vill prata om balken. Det måste väl
ändå framstå, både för åhörare och för oss som sitter i
salen, som väldigt konstigt efter alla de uttalanden
som Daléus har gjort i denna fråga.
När det gäller splittringen av reservationerna,
Daléus, vore det väl en sak om de låg i närheten av
varandra. Men de spretar ju som en hagelkärve åt alla
håll. Det finns ingen samordning. Det har åtminstone
förvånat mig hur ni över huvud taget kunde skriva
ihop er i en balk.
Anf.  14  GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill litet grand kommentera frågan
om bärande principer. I Riodeklarationen, som Sveri-
ge har accepterat och skrivit under, framgår det
mycket klart att marknadsekonomi och äganderätt är
viktiga förutsättningar för ett bra miljöarbete. Detta
bygger givetvis på de internationella erfarenheter vi
har när det gäller andra ekonomiska och politiska
system. Vad vi efterlyser är att man också i svensk
viktig miljölagstiftning slår fast denna bärande prin-
cip.
Sedan säger Ingemar Josefsson att vi måste ha
lagstiftning också. Ja, det är självklart. Det har vi haft,
och det måste vi ha. Vi har varit överens om väldigt
mycket lagstiftning. Men skillnaden är att vi i dag har
en situation där miljöarbetet måste föras väldigt
mycket utifrån producenters, konsumenters och en-
skilda människors villkor och önskemål. Då tycker vi
att det vore viktigt att också slå fast detta i miljölag-
stiftningen.
Det är ingalunda så att vi har varit motståndare till
nödvändig lagstiftning på miljöområdet. Vi är det inte
nu heller, Ingemar Josefsson. Vi står ju bakom hu-
vuddelen av miljöbalken. Men samtidigt måste man
också markera bärande principer inom ramen för en
demokratisk ordning, en marknadsekonomisk ordning
och en ordning som värnar äganderätten. Det är det
jag beklagar att Ingemar Josefsson och riksdagsma-
joriteten inte ställer sig bakom, ty då haltar miljöarbe-
tet. Om man inte är beredd att stå bakom detta haltar
miljöarbetet.
Här är det inte heller fråga om att se tillbaka, utan
här är det fråga om att se framåt. Precis som Ingemar
Josefsson sade tidigare är ju det här en lagstiftning för
2000-talet. Då skall vi väl också i Sverige slå fast de
bärande principer som vi i internationella samman-
hang har varit överens om, inte minst i samband med
Riobeslutet.
Anf.  15  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Göte Jonsson drar frågan om ägande-
rätten väldigt hårt. Jag vill därför fråga rakt på sak:
Menar Göte Jonsson att allemansrätten, såsom vi har
använt den under flera århundraden, bör förändras?
Är det för lätt för den enskilde att komma ut i natu-
ren? Bör den rätten inskränkas? Om det är er avsikt så
säg det, och skyll i så fall inte bara på äganderätten.
Om ni fick igenom ert förslag om äganderätt och
rätt till ersättning skulle det innebära att en lantbruka-
re som förbjuds att använda gifter skulle ersättas för
det. Det är ju konsekvensen av ert förslag. Det kan väl
ändå inte vara rimligt. Det står inte i några proportio-
ner till den miljöstrategi som vi har haft vare sig här i
Sverige eller internationellt.
Anf.  16  GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att Ingemar Josefssons se-
naste uttalande visar hur litet känsla han har för ägan-
derätten och de bärande principerna.
Det är givetvis inte fråga om att en lantbrukare
skall ha ersättning om han inte får använda gifter. Vi
är ju överens om att begränsa giftanvändningen gene-
rellt. Där har vi en gemensam målsättning. Det är inte
det som det handlar om. Vad det handlar om är be-
gränsningar i pågående markanvändning totalt sätt.
Utnyttjande av allemansrätten för kommersialise-
rad verksamhet är faktiskt ett relativt nytt påfund. Om
vi utvecklar den verksamheten är risken att vi får
inskränkningar i allemansrätten. Jag är medveten om,
och det sade jag från talarstolen, att rättsläget i dag är
oklart utifrån de domslut som finns. Därför vill vi slå
fast att kommersiell verksamhet på annans mark inte
skall få ske utan markägarens tillstånd.
Här är det inte fråga om att Ingemar Josefsson och
jag, en scoutgrupp eller en idrottsförening vill ut i
naturen inom allemansrättens ram. Givetvis skall man
få det. Men om det t.ex. kommer ett tyskt turistföretag
och vill etablera kommersiell verksamhet på Ingemar
Josefssons eller min mark, tycker jag att det är rimligt
att man först frågar markägaren innan man bedriver
verksamheten.
Jag tycker att det är angeläget att också Ingemar
Josefsson försöker att klarlägga hur situationen ser ut
på det här området. Det är snarare majoritetens in-
ställning i den här frågan som gör risken stor för att
det inom några få år kommer starka krav på in-
skränkningar i allemansrätten. Vi vill värna den tradi-
tionella allemansrätten, men inte utvidga den på ett
sådant sätt att någon kan tillåtas att tjäna pengar på
annans mark utan att markägaren ens vet om det.
Anf.  17  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Det sätt som Göte Jonsson talar om
balken innebär faktiskt att den skulle vara ett grund-
skott mot möjligheten att bedriva ett ordentligt miljö-
arbete. Man blandar ihop äganderätten och möjlighe-
terna för ägare att göra precis vad som helst, annars
skall de få ersättning.
När utskottet härförleden var på studieresa i Upp-
land med SLU, var vi då en organiserad resa som
borde ha anmälts till markägaren, eller hade vi, som
Göte Jonsson ser det, rätt att vara där enligt allemans-
rätten?
Anf.  18  TALMANNEN:
Jag konstaterar att detta replikskifte nu är avslutat.
Anf.  19  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag tror ändå att jag talade om balken
och dess konsekvenser, Ingemar Josefsson, i ett kan-
ske alltför långt anförande. Men det är oerhört mycket
som skall täckas upp.
Jag ställde en fråga i mitt anförande och jag vill
upprepa den. Den handlar om miljöbrott och fällande
domar. Om vi nu antar en ny samlad miljöbalk skulle
man kunna förvänta sig att det blir enklare att komma
åt miljöbrottslingar. Det måste ändå vara syftet med
den. Givetvis kan man säga att vi har ett mycket bra
förebyggande arbete och att vi skall se till att miljö-
brott aldrig kommer till stånd. Men verkligheten är att
vi har ett antal miljöbrottslingar och vi kommer att ha
det i fortsättningen också.
Min fråga till åklagare m.fl. i den utfrågning som
utskottet anordnade med anledning av miljöbalken
var: Kommer vi att få fler fällda miljöbrottslingar med
hjälp av den nya miljöbalken? Svaret var ju nej. Där-
för ställde jag frågan i mitt anförande: Vilken slutsats
drar utskottsmajoriteten av detta? Var det ett riktigt
svar eller var det ett felaktigt svar? Om det var ett
riktigt svar måste ni kunna säga att vi kanske inte har
fått den fulländade miljöbalken. Eller är det något
annat fel som gör att vi ändå inte kommer att komma
åt miljöbrottslingarna?
Anf.  20  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Dan Ericssons fråga är
seriös. Det här är ett problem som man alltid har. Hur
långt kan man gå i lagstiftningen och samtidigt behål-
la rättsskyddet?
Jag har faktiskt grunnat mycket på precis samma
fråga. Jag tror inte att vi kommer att få så många
domar till. Jag tror att det som kommer att inträffa är
att de som har att följa lagstiftningen kommer att
anpassa sig. Det måste också vara utgångspunkten för
en lagstiftning, inte att man sätter folk i fängelse, utan
att man sätter upp ramar som innebär att enskilda och
företag vet vad som gäller.
Min erfarenhet från miljöarbetet, där vi har gjort
anmälningar, är att företag och enskilda har anpassat
sig mycket snabbt när man har fått veta var ramen
ligger. Jag tror att när man får den ram som balken
anger klar för sig kommer vi att få en anpassning,
med färre domar som följd. Det är i varje fall min
förhoppning.
Anf.  21  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Det var ett ärligt och redigt svar. Det
är Ingemar Josefssons bedömning att det inte blir fler
fällande domar. Följdfrågan blir då: Kommer vi att i
nästa steg ändå ha nått målsättningen att få en bättre
miljö? Kommer vi att ha fått en sorts allmänpreventiv
verkan av hela regelverket så att det blir färre miljö-
brottslingar?
Om vi inte når det kvarstår egentligen problemen.
Då kommer vi att kunna fortsätta att räkna sådan
statistik som jag gjorde här tidigare: År 1996 polis-
anmäldes 327 personer för brott mot miljöskyddsla-
gen. Ingen fick fängelse och det handlar om ett fåtal
som fick fällande domar och böter.
Då kommer det fortfarande ute i samhället och
bland folket att upplevas på det här sättet: Jaha, det
här med miljöbrott verkar inte vara några bekymmer.
Det verkar inte samhället ha prioriterat. Här har man
inte tagit till en tillräcklig straffskala som gör att man
kommer åt miljöbrottslingarna. Man tappar liksom
tilltron till lagstiftning och rättsväsende.
I förlängningen gäller det, som jag också lyfte
fram i mitt anförande, resursfrågan. Det har rättsvä-
sendet, inte minst åklagarna, pekat på. Skall vi klara
av att handlägga miljövården måste vi också få ett
rimligt resurstillskott. På den punkten har vi varit
mycket tydliga och drivit på. Men i det nya läget
kanske Ingemar Josefsson kan säga att när vi nu får
den nya organisationen i sjön kommer man att få
tillräckligt med resurser. Man kommer att ge ett or-
dentligt tillskott. Det är nödvändigt om det här över
huvud taget skall fungera.
Anf.  22  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror att det initialt blir så, Dan
Ericsson, att man kommer att få fler domslut tills man
får klart för sig var ramen kommer att ligga. Därefter
kommer det att ske en anpassning.
Vi har naturligtvis också i vår organisation på den
statliga sidan en anpassning att göra. Vi skall se till att
vi får folk som blir specialutbildade på rätt sätt i den
här organisationen. I övrigt tror jag faktiskt att vi
kommer att få bättre efterlevnad än vi har haft tidiga-
re. Inte räknat i domar, men bättre efterlevnad tror jag
det de facto kommer att vara.
Men som i all lagstiftning kommer vi naturligtvis
att upptäcka luckor som vi kommer att bli tvungna att
täppa till. Varför skulle det inte ske på det här områ-
det, det sker ju på alla områden. Det finns inga som är
sådana experter som de som vill komma undan lagar-
na. Då ankommer det på den lagstiftande församling-
en att korrigera det. Men vi har lagt en bra grund för
att komma åt de miljöbrott som vi vill komma åt. Jag
tror att enskilda och företag kommer att anpassa sig.
Anf.  23  MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Miljöministern! Ledamöter och åhöra-
re! Det är faktiskt ett historiskt beslut som vi skall
fatta i riksdagen i dag. Det är första gången som vi
skall samla de viktigaste miljölagarna till en miljö-
balk. Det här är faktiskt någonting unikt. Vår kansli-
chef har räknat ut att det statistiskt sett kommer att
dröja 250 år till nästa gång. Ingen av oss kommer
garanterat att få vara med om det någon mer gång.
Jag vill också passa på att tacka för ett bra samar-
bete som vi har haft med regeringen, Miljödeparte-
mentet och Miljöpartiet i det arbete och den process
som har lett fram till propositionen. Naturligtvis har
vi inte fått gehör för alla våra krav. Konstigt vore det
kanske om man träffar en uppgörelse om ett stort
lagförslag. Men vi har ändå nått så långt att vi tycker
att vi har ett bra resultat och en bra grund att stå på.
Det är också så att miljöbalken inte är en lösryckt
lagstiftning. Man måste se miljön i ett större samman-
hang. Det är nödvändigt med en miljöomställning om
människan som art skall överleva på jorden. Naturen
kommer alltid att klara sig. Men om vi inte förmår att
göra den nödvändiga omställningen, om vi inte för-
mår att anpassa vårt eget liv på jorden till vad naturen
tål, kommer vi, liksom dinosaurierna, att bli en paren-
tes i utvecklingen på jorden. Därför krävs det en revo-
lutionerande omställning av synen på hur vi lever. Det
krävs ett helt nytt sätt att tänka. Detta är svårare än att
vända en tanker i Öresund. Alla människor kommer
att beröras - lokalt, nationellt och globalt. Vi kommer
att beröras var och en.
Hittills har utvecklingen gått åt fel håll. Även om
det händer positiva saker, går det fortfarande åt fel
håll på många områden. Fortfarande råder stora hot
mot de biologiska försörjningssystemen. Det är stora
hot mot hur jordens resurser används. Vi ser framför
oss en utveckling mot megastäder och jordbruksmark
som förstörs. Vi ser framför oss det växande klimat-
hotet. Det tycks som om varje tekniskt framsteg sam-
tidigt har en baksida som leder till ökad miljöförstö-
ring.
Det går också att se hur miljöproblemen har ändrat
karaktär. När mina barn var små på 70-talet talade vi
med dem om direktören för fabriken som lät göra så
stora utsläpp till havet och luften. I dag har vi kommit
till rätta med en stor del av den typen av utsläpp.
Däremot finns det i dag en mängd diffusa utsläpp som
är svårare att komma till rätta med.
Den privata konsumtionen har lett till ökade pro-
blem. Vi har som enskilda konsumenter ibland svårt
att välja det som är miljövänligt. Stora transnationella
företag hindrar oss på grund av deras produktutveck-
ling att välja det som är minst miljöstörande.
Detta betyder att det krävs ett arbete på alla nivåer
för att bryta utvecklingen, från daghemmen till ser-
vicehusen, i kommunerna, landstingen och staten, och
inte minst i näringslivet. Både de små och de stora
företagen måste göra en miljöomställning. Det måste
ske stegvis. Samhället måste ställas om till att bli
ekologiskt hållbart.
Detta är svårt. Vi vet inte alltid vad vi skall göra i
dag för att nå ett hållbart samhälle om 10-40 år. Vi
har ibland svårt att hitta de bra lösningarna i det korta
perspektivet när vi inte vet vilka de stora hoten är.
För att komma till rätta med miljöomställningen
krävs beslut av olika karaktär. Det krävs internationel-
la överenskommelser eftersom miljöproblemen är
gränsöverskridande. Vi behöver nationella miljömål.
Vi behöver ekonomiska styrmedel och samhälleliga
investeringar. Vi behöver ökad kunskap, och vi behö-
ver anslå tillräckligt med pengar i våra nationella
budgetar. Vi behöver lagstiftning. Där kommer miljö-
balken in. Miljöbalken är ett av de medel för att nå
målet om ett hållbart samhälle som vi skall fatta be-
slut om i dag.
Det har varit en lång utredningsprocess. Det har
funnits en borgerlig proposition, som diskuterades
tidigare i dag. Det har också framkommit bra varför vi
i Vänsterpartiet stödde att den propositionen skulle
dras tillbaka.
Nu har vi fått ett nytt förslag på en samordnad och
skärpt miljölagstiftning. Jag tänker ta upp några av de
saker som vi i Vänsterpartiet har tyckt varit bra med
den utvecklingen. Bl.a. gäller det hänsynsreglerna. I
den nya miljöbalken finns ett kapitel med hänsynsreg-
ler som gäller alla åtgärder som inte är försumbara för
människors hälsa, miljö, regler som gäller för alla
människor och all verksamhet som påverkar miljön.
Dessa bygger på två internationella och viktiga miljö-
rättsliga principer. Den ena är den s.k. förorenaren-
betalar-principen. Den som orsakar skada eller olä-
genhet skall ansvara för att förebygga eller avhjälpa
skadan. Den andra bygger också på den s.k. BAT-
tekniken, best available technique. Alla som yrkes-
mässigt bedriver eller tänker bedriva en verksamhet
skall tillämpa bästa möjliga teknik.
Det finns fler delar i avsnittet om hänsynsregler,
men jag tänker inte ytterligare gå in på dem.
Ett annat avsnitt som är viktigt är frågan om mil-
jökvalitetsnormer. Regler kan sättas upp för ett geo-
grafiskt område för hur mycket miljön tål. Sedan
gäller det att de som lever och verkar inom det områ-
det att gemensamt hitta lösningar. Det måste sättas
gränser för vilka verksamheter som får bedrivas för
att nå upp till normen.
Det är också ett viktigt framsteg att miljöorgani-
sationer får rätt att överklaga beslut. På det sättet ges
miljön inte bara en utan många ombudsmän. Det är
positivt.
Det är bra att det nu finns en regel som säger att
regeringen på ett tidigt stadium skall miljöpröva stora
anläggningar som vägar, järnvägar, flygplatser och
fabriker. Det är bra att det finns regionala miljödom-
stolar. Det är något som Vänsterpartiet har krävt i
många år.
Miljösanktionsavgifter har berörts tidigare i dag.
Det är ett nytt instrument som skall vara snabbt och
effektivt. Det går att på ett enkelt sätt jämföra miljö-
sanktionsavgiften med parkeringsböter. Ställer man
bilen fel får man en p-lapp. Flyttar man inte på bilen
får man en ny p-lapp. Ställer man bilen på ett olagligt
ställe kan man åtalas och fällas för vårdslöshet i trafik
eller motsvarande. På det sättet ger miljösank-
tionsavgiften ett ytterligare instrument för myndighe-
terna att komma till rätta med den typ av påverkan på
miljön som inte alltid kan bevisas är uppsåtlig - vilket
ligger i straffskalan.
Det är bra att det blir skärpta straff på flera områ-
den.
Med miljöbalken har vi fått ett bra lagverk att utgå
från. Självklart blir detta inte ett en gång för alla
slutgiltigt beslut.
Ett så stort lagstiftningsarbete - det största som
riksdagen skall fatta beslut om - kommer att behöva
en kontinuerlig uppföljning och utvärdering. Det är
också viktigt att genomförandet blir bra. Därför väl-
komnar vi den parlamentariska kommittén som skall
följa tillämpningen av miljöbalken.
Det är också viktigt att kommuner och landsting
ges tillräckliga möjligheter till utbildning i tillämp-
ning av lagen. Där finns ett ambitiöst program.
Jag vill kommentera den tidigare debatten i dag.
Det har varit intressant att lyssna på de borgerliga
partierna. De säger att förslaget kommer för sent. Å
andra sidan går det inte att fatta beslut om att lagen
skall träda i kraft. De både vill och vill inte. Det är
litet märkligt.
Sedan är det Centern och Lennart Daléus. Det är
anmärkningsvärt att en så stor del av Lennart Daléus
anförande ägnades åt kommande beslut. Han pratade
om de budgetramar som vi skall fatta beslut om nästa
vecka och inte om balken som sådan. Lennart Daléus
sade i sin replik med Ingemar Josefsson att det beror
på att man i princip redan har fattat beslut om balken.
Det finns en uppgörelse.
Det skulle inte ha blivit mycket till debatt i kam-
maren om vi hade resonerat så under de gångna åren.
Mycket av den ekonomiska politiken har varit upp-
gjord i förväg. Det är ett konstigt synsätt.
De två frågor som de borgerliga partierna har
enats om gäller allemansrätten och i viss mån ägande-
rätten.
Ingemar Josefsson hade en ganska klargörande
diskussion om allemansrätten. Centern har väckt en
motion om att stifta en lag som skall häva HD:s dom
- det är vad förslaget går ut på.
Låt mig ge ett konkret exempel. För några år se-
dan hade jag möjlighet att ägna mig åt forsränning
längs Vindelälven. Det var trevligt. Vi stannade till på
ett par ställen och drack kaffe, och vi gjorde strand-
hugg. Det var på privat mark. Är det Göte Jonssons,
Lennart Daléus och övriga borgerliga representanters
mening att markägaren hade kunnat hindra oss från
detta? Forsränningen var ett kommersiellt arrange-
mang. Vi betalade för det. Det här ställer frågan på
sin spets.
Jag måste ställa en ytterligare fråga till Lennart
Daléus. Den gäller anslaget till miljöbudgeten. Vi var
ense i jordbruksutskottet. Såvitt jag förstår är det inte
många av partierna i finansutskottet som nu stöder det
förslaget. Hur gör Centern på tisdag? Kommer Cen-
tern att stödja sin egen motion när det gäller anslagen
till miljöbudgeten?
Göte Jonsson från Moderaterna tar upp de bärande
principerna, och han för ett ganska hypotetiskt reso-
nemang om att man skall se positivt på människans
goda påverkan på miljön. Det är en fras som ingen
kan säga någonting negativt om. Det svåra är bara att
definiera vad som är människans goda påverkan på
miljön. Jag skall ta två exempel.
På 60-talet använde man mycket hormoslyr i sko-
gen, och det fördes en väldig debatt om det. Det var
definitivt någonting som var negativt, men det fanns
de som trodde hårt på hormoslyret. Man talade i ra-
dio, i TV och på möten om att det inte var farligt, och
man drack hormoslyr för att bevisa att det var ofarligt.
De människorna lever inte i dag.
Vi har också haft mycket diskussion om betat ut-
säde inom jordbruket. Det är inte den fria konkurren-
sen som har lett till att det kvicksilverbetade utsädet
har försvunnit, utan det är en lagstiftning och framför
allt aktiva, miljömedvetna människor, som har drivit
en opinion i de frågorna.
När det gäller frågan om äganderätten är det in-
tressant att se att det i det betänkande från konstitu-
tionsutskottet som skall debatteras efter detta bara är
moderaterna som har krävt en stärkt äganderätt. Där
finns återigen en splittring mellan de borgerliga parti-
erna.
Dan Ericsson tog upp straffskalan och frågade om
det kommer att bli fler fällande domar. Från Vänster-
partiets sida ser vi det inte som en målsättning att få
fler fällande domar när vi skärper straffen. Det är
snarare tvärtom, att skärpta straff eller ändrade straff-
skalor är till för att man skall få färre fällande domar,
därför att man vill få en förändring av beteendet.
Problemet i dag är inte i första hand straffskalan, utan
att det är så få av miljöbrotten som leder till åtal, att
de inte ens kommer upp den vägen. Jag är övertygad
om att det förslag som vi nu har lagt, bl.a. om regiona-
la miljödomstolar, kommer att innebära att ett ökat
antal miljöbrott leder till åtal. Men återigen är det
viktigaste att färre människor begår miljöbrott och att
vi får ett bättre tillstånd i miljön.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag
tycker att det har varit värdefullt att ha haft möjlighet
att delta i arbetet med att skapa en miljöbalk och en
helt ny, sammanhållen miljölagstiftning. Jag beklagar
att inte fler partier som var inbjudna - det gällde i
princip alla partier - tog chansen. När många männi-
skor tänker olika tankar leder det till ett bra resultat.
Jag tycker att vi har nått ett bra resultat, men när vi
fattar beslut om den viktigaste miljölagstiftningen och
har det största lagstiftningsarbetet på miljöns område,
är det synd att några partier skall tjura, minst sagt, och
ställa sig vid sidan om och prata om ovidkommande
saker.
Anf.  24  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Fru talmannen vet bättre än jag vad
som tilldrar sig i Rackarbergen i Uppsala, med Måns
och Bill och Bull. Litet så är det i miljöpolitiken, med
Socialdemokraterna som Måns och Vänsterpartiet och
Miljöpartiet som Bill och Bull. De säger ungefär
samma saker. De säger det som Måns har bestämt,
med litet olika ordval.
Nu har Vänsterpartiet genom det här samarbetet,
eller under trycket av Socialdemokraterna, gett upp
några viktiga principer, inte bara i miljöarbetet utan
mera allmänt sett. Det illustrerar Maggi Mikaelsson i
dag. Jag skall ta upp några centrala frågor som jag
trodde var viktiga för Vänsterpartiet.
När det gäller det kommunala vetot: Hur kan det
ha blivit så att Vänsterpartiet systematiskt medverkar
till att urholka det kommunala vetot genom den här
lagstiftningen? När man har möjlighet, t.ex. i fråga
om sådant som relaterar till hanteringen av högaktivt
avfall från kärnkraften, att skärpa kommunernas möj-
lighet att påverka, ta ställning till och bestämma om
det egna området, medverkar Vänsterpartiet till att
urholka detta.
När det gäller överklagande: Hur kommer det sig
att Vänsterpartiet medverkar till att i realiteten en
organisation får överklaganderätt? Det folkliga arbete
som bedrivs på miljöområdet kommer inte till tals på
det här sättet. Var är stödet till en miljöombudsman,
som såvitt jag förstår Vänsterpartiet tidigare tyckte
var en bra inrättning? Det har försvunnit nu.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag svara på den
dunkla frågan: Ja, Centerpartiet kommer att stötta sina
motioner och sina reservationer i den här debatten och
i andra debatter som kan komma i kammaren.
Anf.  25  MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Lennart Daléus jämför Vänsterpartiet
och Miljöpartiet med Bill och Bull. Då kan jag säga
att genom sig själv känner man andra.
Jag går inte med på att Vänsterpartiet har gett upp
viktiga principer. När det gäller det kommunala vetot
anser vi att det är viktigt att få en tidig miljöprövning
av stora projekt, så att man på ett tidigt stadium kan
se om det finns en bättre placering av det hela, att
man inte minst utifrån miljöbalkens hänsynsregler inte
skall få en bra placering eller en bra organisation.
Som Lennart Daléus vet är det kommunala vetot re-
dan borttaget när det gäller kärnkraftsavfallet, så det
berörs inte i den här miljöbalken. Det är nästan dumt
att ta upp den frågan här.
När det gäller miljöorganisationernas överklagan-
de tycker vi att vi har landat på en rimlig nivå. När det
handlar om överklagande av miljöbeslut måste man
ställa krav på en hög kompetens. När det gäller det
folkliga engagemanget tror jag inte att det är rätt sätt
att i första hand kunna överklaga till miljödomstolar,
att varje liten enskild opinionsgrupp skall ha det som
mål. Det skall man se till att lösa på ett annat sätt. Det
folkliga engagemanget kommer till uttryck på många
olika sätt, inte minst i ett engagemang i olika miljöor-
ganisationer.
Det är intressant att Lennart Daléus säger att
Centern kommer att stödja sina egna reservationer
och motioner. Det gör de flesta partier. Men det som
var möjligt i jordbruksutskottet var att vi i alla partier
i oppositionen fick med oss Socialdemokraterna på ett
gemensamt betänkande. Det är det som hade krävts i
finansutskottet. Såvitt jag vet har Centern i finansut-
skottet backat från de krav och de förslag som vi hade
i jordbruksutskottet. Det är anmärkningsvärt.
Anf.  26  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Vad jag än pratar om säger Maggi
Mikaelsson att jag inte skall prata om det och att det
inte hör hemma i den här debatten. Jag får väl chansa
den här gången.
Budgetprocessen är sådan att de olika förslagen
från de olika partierna tas i ett paket. Den enda möj-
ligheten att få med de 100 miljoner som vi var över-
ens om är att socialdemokraterna ändrar sitt budget-
paket.
När det gäller det kommunala vetot blev det
mycket ord från Maggi Mikaelsson, men jag kanske
kan få ett kortare svar: Är det en förstärkning av det
kommunala vetot som sker, eller är det en urholk-
ning? Visst är det väl möjligt, när vi behandlar miljö-
lagstiftning, för oss som är miljöengagerade i den här
kammaren att lägga förslag och ta upp förslag som
gäller ett återförande av det kommunala vetot när det
gäller hanteringen av utbränt kärnbränsle, som hör
hemma i den här lagstiftningen.
I överklagandefrågan kan man ju ha den represen-
tativa synen, som Maggi Mikaelsson redovisar. Det
innebär att de som utför det folkliga arbetet, som
lokala Agenda 21-kommitteér, opinionsgrupper som
växt fram t.ex. i samband med Hallandsåsen och an-
nat, inte skulle vara kompetenta nog. De skall inte
hantera det här, inte ens om de får stöd av en kompe-
tent miljöombudsman. De som skall hantera det här är
representativa grupper. Där finns det uppenbarligen
bara en - en hedervärd sådan, skall jag säga - som
klarar det arbetet, och det är Naturskyddsföreningen.
Det är den enda som klarar kriterierna. Så kan man
inte se det, om man vill att miljöengagemanget skall
ha ett folkligt stöd. Det går inte.
Anf.  27  MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror faktiskt att vi är ganska över-
ens om hur viktigt det är med ett folkligt engagemang
när det gäller miljöfrågor, oavsett om det gäller kärn-
kraftens avveckling eller något annat.
Jag har litet svårt att förstå mig på Lennart Daléus
sätt att argumentera i just miljöfrågorna. Man har
varit överens med regeringen om de stora ekonomiska
satsningarna under i princip hela denna period - även
när det gäller nedskärningarna på miljöområdet. Om
man läser Centerns motion inför miljöbalken ser man
att det tråkigt nog inte finns mycket av offensiva kliv,
som Lennart Daléus själv efterlyste i sitt anförande.
Den förståelse för dagens miljöarbete som han saknar
kan man inte heller hitta i Centerns motion, och det är
bara att beklaga.
Det är också litet märkligt om det är så att ett
samlat budgetanslag nästa vecka skall stå och falla
med socialdemokraterna. Det betyder att en opposi-
tion i majoritet inte har något inflytande på budget-
processen, och det är i sig väldigt anmärkningsvärt.
Det är intressant om det är så, och det i sig skulle
behöva leda till en väldigt stor debatt.
Jag vill använda de sista sekunderna till att tacka
Lennart Daléus för den mandatperiod som han har
varit ordförande i utskottet. Även om vi är oense om
mycket tycker jag att han har skött sitt jobb på ett bra
sätt. Jag vill i protokollet få infört att jag önskar ho-
nom lycka till som ordförande i Centerpartiet i fram-
tiden.
Anf.  28  EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! När Maggi Mikaelsson inledde sitt an-
förande - det var kanske i mitten - sade hon att de
borgerliga partierna varken vill ha eller vill vara utan
en miljöbalk. Jag vet inte om hon räknar mig till de
borgerliga partierna, men jag var i alla fall väldigt
tydlig i mitt anförande. Jag sade att jag tycker att det
är bra att vi får en miljöbalk - en samlad miljölag-
stiftning. Jag har heller inte sagt någonting om ikraft-
trädandet, även om det naturligtvis finns skäl att fun-
dera över hur den korta tid som står till förfogande
skall kunna användas så effektivt som möjligt, så att
denna viktiga lagstiftning får en bra genomförandefas.
Jag förmodar att Maggi Mikaelsson har diskuterat
frågan i samtal med sina kamrater inför detta förslag.
Det vore intressant att höra vad Maggi Mikaelsson
har för synpunkter på det.
Det finns en annan sak som Maggi Mikaelsson tog
upp i sitt anförande som jag fäste mig vid. Hon sade
att frågan om de diffusa utsläppen kommer att vara
stor i det framtida arbetet och att vi måste hitta en
lösning på hur vi skall kunna gå till väga. Det är pre-
cis det jag understryker i min reservation, där jag
pekar på det instrument balken ger. Åtgärdsprogram-
men - det gäller miljösamverkansformer och annat -
är det som möjliggör kontroll av diffusa utsläpp. Men
jag menar att det inte kan bli effektivt om det inte blir
bindande.
Jag vill fråga Maggi Mikaelsson varför hon inte
yrkar bifall till den reservation som Folkpartiet har
lagt fram. Går inte det hoppas jag ändå att Maggi
Mikaelsson kan lova att detta skall bli en fråga som
skall få hög prioritet i den fortsatta arbetsprocessen.
Anf.  29  MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag talade om de borgerliga partierna i
mitt anförande. Jag skulle kanske ha sagt "flera av de
borgerliga partierna". Det ökar ju snarare problemet.
Jag har förstått att Folkpartiet har en mer positiv
inställning till miljöbalken än vad åtminstone modera-
terna har. Det är ju bra att det är på det sättet. Det
hade kanske kunnat leda till ytterligare konstruktiva
diskussioner innan propositionen lades fram, men nu
blev det inte så.
Svårigheten är att det finns en idé eller tanke om
att de borgerliga partierna skall regera tillsammans
efter valet om de får majoritet för det. Det är svårt om
man har så olika uppfattningar i sakfrågorna på ett så
viktig område som miljöområdet. Det tycker jag är ett
problem.
Frågan om de diffusa utsläppen och åtgärdspro-
grammen är väldigt viktig. Miljökvalitetsnormer är ett
nytt instrument. Vi tycker att vi har hittat en lämplig
nivå att lägga oss på i detta skede, men det är verkli-
gen en av de saker som måste utvärderas och följas
upp. Man måste se hur det går att tillämpa i praktiken.
Det är inte alltid så lätt att när det t.ex. gäller förore-
ningar i ett vattenområde klart säga hur stor andel var
och en har bidragit med. Därför måste det vara nå-
gonting som man får jobba vidare med.
Från Vänsterpartiets sida är vi nöjda med det för-
slag som vi har lagt fram så här långt, men jag kan
lova Eva Eriksson att vi kommer att jobba vidare med
dessa frågor.
Anf.  30  EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Tack för det, Maggi Mikaelsson. Det
skall jag se fram emot. Jag skall följa den debatten
noga.
Maggi Mikaelsson pekar på ett problem när hon
talar om de borgerliga partierna. Om vi skall få en
kraftfull miljöpolitik är lösningen att Folkpartiet får
ett starkt stöd efter valet. Det tror jag inte att Maggi
Mikaelsson kan hjälpa mig med. Jag tror inte att hon
kan säga att hon skall göra det i denna kammare, men
det är ändå på det sättet man måste se problemet.
Jag tror att Maggi Mikaelsson dramatiserar litet
grand också när det gäller otydligheten, t.ex. Den
förra regeringen lade ändå fram ett miljöbalksförslag.
Jag sade i min inledning att det fanns brister i det
förslaget, men det finns också brister i detta miljö-
balksförslag. Det finns skillnader i sak och när det
gäller hanteringen av miljöbalken och lagstiftningen,
men på samma sätt som den borgerliga regeringens
förslag var en process är det här en process.
Anf.  31  MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Inför avslutningen på en mandatperi-
od vill alla partier få starkt stöd för just sina frågor.
Där kan vi vara överens, Eva Eriksson. Jag kan där-
emot inte hjälpa Folkpartiet med det.
Miljöbalken är, som jag och flera andra har sagt
tidigare, ett stort steg på vägen mot ett hållbarare
samhälle. Sedan gäller det att tillämpa den på ett
offensivt och progressivt sätt. Det gäller framför allt
att bygga ut kunskap på alla nivåer i samhället. Det
handlar som jag sade i mitt anförande om att ändra
tänkesätt. Vi måste var och en lära oss att tänka på ett
helt nytt sätt, så att vi inte belastar de biologiska sys-
temen mer än vad naturen tål.
Vi behöver inte fundera så mycket på vad som
händer. Det som händer är att det går åt pipsvängen,
om man får uttrycka sig så i denna kammare. Klarar
vi inte att forma ett hållbart samhälle är vår tid som
art på jorden ute. Det tycker jag skulle vara synd. Vi
har fortfarande möjlighet att göra den förändringen.
Om det tror jag att många här är väldigt överens.
Sedan har vi olika sätt att nå dit. Miljöbalken är för
Vänsterpartiets del ett bra steg på vägen mot ett håll-
bart samhälle.
Anf.  32  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Vi står inför ett mycket viktigt beslut i
dag. För Miljöpartiet är det ett mycket glädjande
beslut.
Från Miljöpartiets sida aktualiserade vi redan
1982 behovet av en miljöbalk. När vi gjorde det var
vi faktiskt ensamma på arenan. Det fanns ingen som
tyckte att det var nödvändigt - inte heller Natur-
skyddsföreningen. När vi hade argumenterat ett tag
insåg alltfler att miljölagarna behövde samordnas och
skärpas.
År 1989 fick vi till en utredning som tog fram ett
förslag som vi tyckte var acceptabelt. Vi hade natur-
ligtvis synpunkter på hur vi ville förbättra det, men
det utgick i det stora hela från de idéer vi hade.
Den borgerliga regering som då satt vid makten
tog det till sig och knådade och diskuterade det väl-
digt mycket, som vi har förstått senare. Så småningom
lade man fram sitt miljöbalksförslag - ett miljöbalks-
förslag som närmast fick den då sittande utredningen
att hicka. Det avvek rejält från det förslag som utred-
ningen hade lagt fram och också från det som Miljö-
partiet ville.
Jag citerar Eva Eriksson. Det var inte för att det
skulle vara kul som vi ansåg att förslaget inte var
acceptabelt. Det var därför att det helt enkelt var för
dåligt.
Det som skedde när det borgerliga balkförslaget
kom var att Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemo-
kraterna, Naturskyddsföreningen och LO lämnade
utredningen därför att man ansåg att det inte gick att
jobba vidare med följdlagstiftningen utifrån det bor-
gerliga balkförslaget. De var som en Hallandsås -
fullt med hål och undantag. Det var inte en samlad
skärpt miljölagstiftning. Det var en kompromisspro-
dukt som vi i dag förstår att Moderaterna hade haft
mycket att säga till om, för det enda partiet som i dag
går tillbaks till förslaget och försvarar det i sina reser-
vationer är faktiskt Moderaterna.
Från Miljöpartiets sida var det alltså absolut nöd-
vändigt att se till att vi började om så att vi skulle få
en annan produkt, den som finns på bordet i dag och
som kommer att beslutas. Vi anser att det som nu
finns håller måtten för en miljöbalk. Det stärker miljö-
lagstiftningen, och jag skulle vilja säga att det är det
viktigaste miljöbeslutet som vi kommer att fatta under
90-talet, för det kommer att få effekter på verklighe-
ten. Det kommer att göra att tillsynsmyndigheterna
kommer att kunna skärpa möjligheten till tillsyn. Det
är ett mycket viktigt förslag.
Jag tänker gå in på en del av de förändringar som
har gjorts sedan det borgerliga förslaget. Jag har väl-
digt svårt att förstå hur man, om man har läst försla-
get, kan hävda att förändringarna är små. Antingen
tyder det på att man inte kan läsa lagstiftning, att man
inte vet hur miljöarbetet bedrivs i praktiken i samhäl-
let i dag, eller - vilket jag hoppas inte är fallet, fru
talman - att man för ut en falsk politisk retorik och
hoppas att man kan lura någon. Det har nämligen
skett stora förändringar om man jämför det borgerliga
förslaget och den miljöbalk som finns nu.
Det intressanta är, fru talman, att det här är första
gången, som jag vet, som samtliga partier i Sveriges
riksdag har bildat majoritet för ett förslag. Varsågod
att jämföra!
Den borgerliga regeringen hade naturligtvis tänkt
driva igenom det miljöbalksförslag man lade fram
utan några större förändringar. Vi skulle haft 14 da-
gars motionstid t.ex. Att påstå att man skulle ha kun-
nat göra alla de förändringar som vi nu har gjort un-
der utskottsarbetet, fru talman, är  fullkomligt omöj-
ligt. Så arbetar inte riksdagen, och så kan inte riksda-
gen jobba. Man hade varit tvungen att återremittera
förslaget.
När det gäller de förändringar som har skett och
det som nu har kommit, vilket saknades tidigare, är
det 15 miljölagar som samordnas. Här finns vattenla-
gen med, som är en lag som i högsta grad påverkar
miljön. Det är en av de äldsta lagarna och som behöv-
de vara med. Här finns lagen om skötsel av jord-
bruksmark med, en mycket viktig lag som påverkar
miljön. Här finns också gentekniklagen med, som är
en av de lagar som är viktiga inför framtiden och som
måste finnas med i miljöbalken. Vi inför nu talerätt.
Vi inför hänsynsregler som gäller för all miljöpåver-
kan, både i de lagar som finns i balken och även i de
lagar som finns utanför. Vi ser till att vi får miljö-
domstolar. Vi ser till att vi äntligen får miljökvali-
tetsnormer, som kommer att kunna innebära att vi får
ett miljöarbete som bedrivs på ett annat sätt, nämligen
utifrån vad som är möjligt att göra i naturen, vad
naturen tål, för att uttrycka det litet förenklat. Vi får
miljösanktionsavgifter som gör att det blir lättare för
tillsynsmyndigheten att komma åt dem som inte vill
följa det som gäller. Vi får skärpta miljökonsekvens-
beskrivningar. Vi får äntligen möjlighet till sanering
av gamla miljösynder begångna efter 1969. Vi får
generella föreskrifter, vilket är mycket viktigt. Jag
kommer att återkomma till det. Vi ser också till att det
blir bättre möjligheter för tillsynsmyndigheten, fram-
för allt kommunen, att bedriva sin tillsyn. Vi knyter
de lagar som ligger utanför balken till balken genom
att se till att de allmänna hänsynsreglerna, miljökvali-
tetsnormerna och miljökonsekvensbeskrivningarna
kopplas till alla dessa lagar. Detta är mycket viktigt.
Det innebär att vi höjer ribban totalt för miljöarbetet i
Sverige genom alla de lagar som påverkar miljön.
Om man skall se det litet mer i detalj kan man sä-
ga att de 15 lagarna som nu införs får gemensamma
hänsynsregler. Kapitel 2 i balken är helt omskriven i
förhållande till den borgerliga balken. Där gällde
hänsynsreglerna, som var mycket få till antalet, vissa
lagar. Här gäller hänsynsreglerna all verksamhet.
I hänsynsreglerna tas upp dels ett krav på kunskap,
och försiktighetsprincipen finns med. Det är första
gången som försiktighetsprincipen finns med i lag-
stiftningen, och den skall alltså gälla all miljöpåver-
kan. Här finns lokaliseringsregeln och ett krav på att
man skall ha hushållning för ögonen. Här finns ett
produktval som innebär att den som använder eller
säljer kemiska produkter skall se till att använda det
som är minst skadligt för miljön. Här finns också en
avvägningsregel med som är mycket viktig. Den säger
att man kan ställa krav på den som blir utsatt för kra-
vet om inte vederbörande kan visa att kravet är orim-
ligt. I den borgerliga balken var det precis tvärtom.
Där skulle det vara myndigheten som skulle visa att
de krav man ställde på en verksamhet var rimliga.
Vi får en ansvarsregel som säger att om man har
orsakats problem, skall de rättas till av dem som orsa-
kat dem. Vi får en stoppregel som säger att om man
inte kan bedriva en verksamhet som tar hänsyn till
försiktighetsprincip, lokalisering, ansvar, kunskap
osv. kan verksamheten stoppas. Det är oerhört viktigt.
Det här kapitlet skulle jag vilja hävda är det viktigaste
i miljöbalken. Det är alltså totalt omarbetat sedan den
borgerliga balken. Det är detta kapitel som gör att
tillsynsmyndigheterna kan göra oerhört mycket och
ger de möjligheter som har saknats i tillsyns- och
tillståndsarbetet. Detta kommer att påverka de beslut
som fattas i miljö- och hälsoskyddsnämnder, i länssty-
relsen och i miljödomstolar. Det kommer att göra att
det ställs högre krav på all verksamhet. Det är en stor
förändring, fru talman, och det är ingen förändring
som hade kunnat fixas till i utskottet om man hade fått
behandla den borgerliga balken. Det är en stor för-
ändring, och jag kan inte förstå hur man kan säga att
den är liten. Då har man inte begripit vidden av hän-
synsreglerna.
Det slås också fast att det räcker med att det finns
en risk för olägenhet för miljön för att hänsynsregler-
na skall användas. Så var det inte i det borgerliga
förslaget. Där måste det bevisas att det var skadligt.
Vi vet att det är svårt att rätta till misstag i efter-
hand. Det gäller att se till att ha en lagstiftning som
gör domar och den typen av åtgärder onödiga. Alla de
gånger vi har försökt att rätta till något i efterhand har
vi misslyckats.
Hänsynsreglerna skall alltså tillämpas av till-
synsmyndigheterna. De skall ligga till direkt grund för
förelägganden och förbud. De är också rättsligt bin-
dande. Detta är mycket viktigt.
Vi får miljökvalitetsnormer som skall användas
inom större eller mindre områden. Det är inte alls,
som Eva Eriksson säger, så att det inte är några kraft-
fulla instrument. Det står i balkens 5 kap. 3 §: Myn-
digheter och kommuner skall säkerställa att de mil-
jökvalitetsnormer som meddelats enligt 1 § uppfylls
när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden,
dispenser och anmälningsärenden och när de utövar
tillsyn eller meddelar föreskrifter. Vid planering och
planläggning skall kommuner och myndigheter iaktta
miljökvalitetsnormer. Det innebär att om miljökvali-
tetsnormer har satts på ett område skall genomsyra
verksamheten. Naturligtvis blir de då rättsligt bindan-
de.
Miljöorganisationerna får talerätt. Det förvånar
mig litet grand att somliga påstår att det är mycket få
organisationer som skulle få denna talerätt. Jag vet
inte om ni inte vet vilka miljöorganisationer som finns
eller om det också är en del av den felaktiga retoriken
som man sprider.  Naturskyddsföreningen kan givet-
vis använda sig av talerätten. Miljöförbundet jordens
vänner har funnits i över tre år och har mer än 2 000
medlemmar, Fältbiologerna likaså. Även Sveriges
ornitologiska förening och Sveriges botaniska före-
ning kan använda sig av talerätten. Talerätten innebär
alltså att dessa organisationer ges möjlighet att över-
klaga beslut på alla nivåer, om de är fattade med
utgångspunkt från balken.
Från Miljöpartiets sida tycker vi att det här är ett
mycket bra förslag. Det kommer att få många effekter.
Dels ger det organisationerna en möjlighet att över-
klaga beslut om ett fel har begåtts och man inte har
tagit de miljöhänsyn som man bör, dels ger det unga
miljöjurister en möjlighet att hitta ett annat sätt att
agera i miljöfrågor. Jag tror att det kommer att bli en
rejäl utmaning för miljödomstolarna. Det kommer att
finnas miljökompetens även på annat håll.
Det vore oerhört märkligt om man skulle ge stif-
telser möjlighet till talerätt. Då blir det återigen så att
makt heter pengar. Vilken organisation skulle inte
kunna skaffa sig en liten miljöstiftelse som skulle
kunna ha talerätt? Var skall man sätta gränsen? Det
går inte att, som Dan Ericsson gör, kalla en stiftelse
för förening i det ena andetaget och för stiftelse i det
andra. Man måste välja vad det skall vara. Vi tycker
att det är helt riktigt och rimligt att det skall finns en
möjlighet att överklaga för de ideella organisationer
som finns på miljöområdet.
Fru talman! Det finns även andra förändringar
som jag vill tala litet grand om. Vi får miljödomstolar,
vilket är mycket viktigt. Vi får miljösanktionsavgifter
som är mycket viktiga. Men det viktigaste är kanske:
Hur kommer det här att fungera i praktiken?
I kommunerna kommer man att kunna använda
hänsynsreglerna enligt kap. 2. Man kommer att kunna
använda de generella föreskrifter som det öppnas för
nu. Det innebär att Naturvårdsverket kan titta på en
verksamhet. Vi kan t.ex. ta verksamheter som håller
på med fotokemisk industri, som ofta har problem
med utsläpp. Vilka regler bör gälla för alla industrier
som håller på med det här?
Så kan man tala om för kommunerna: Varsågod,
här är de generella föreskrifterna för vad de här in-
dustrierna skall klara. Det innebär betydligt större
effektivitet i miljöarbetet än i dag. I dag måste kom-
munerna ta varje enskild industri för sig. Det tar
enormt mycket tid och kräver enormt mycket resurser.
De generella föreskrifterna kommer alltså att göra att
vi skärper miljöarbetet rejält.
Vi utökar tillsynen och skärper den, så att kom-
munerna kan utöva den. Vi ger också kommunerna
möjlighet att ta betalt för tillsynen. För det är precis
som det har sagts här att det ibland saknas pengar.
Naturligtvis är det de som bedriver verksamheten som
skall betala det här. Kommunerna kommer också att
vara en viktig länk när det handlar om att hantera
miljökvalitetsnormer enligt kap. 5. Det ger också
kommunerna helt andra möjligheter att bedriva miljö-
arbete.
Det är några av de förändringar som finns. Det
finns också betydligt fler skillnader mellan den bor-
gerliga balken och det balkförslag som vi nu lägger
fram. Jag skulle önska att det fanns mer tid till att ta
upp skillnaderna i den här debatten, men vi vet ju att
vi är begränsade i tiden.
Jag vill kommentera något av det som har sagts.
Ett av problemen under det år då vi har lagt fram
balken har varit att försöka gå ut och korrigera felak-
tigheter. Senast i dag i DN kunde vi läsa att man i de
miljödomstolar som skall komma till offrar experter
och i stället sätter in lekmän. Här har vi hört motsatt
uppfattning. Moderater och kd beklagar att man inte
har vanliga domstolar med lekmän.
Sanningen är alltså att vad som föreslås är miljö-
domstolar som kommer att ha sakkompetens, miljö-
kompetens, teknisk kompetens och kompetens i form
av folk som kan industri eller kommunal verksamhet.
Och det måste till om man skall klara att hantera stora
koncessionsärenden, för de är ofta oerhört komplice-
rade.
Man får en känsla av att det är mycket "surt sa rä-
ven" - framför allt från Centerpartiet. Centerpartiet
har ju haft möjlighet att samarbeta med regeringen i
många frågor. Man har valt att inte samarbeta i miljö-
frågor. Jag är förvånad att vare sig Centerpartiet,
Folkpartiet eller kd har velat gå in i ett samarbete om
balken. Ni har fått erbjudandet men tackat nej. Jag
kan inte tolka det på annat sätt än att ni trots allt står
bakom den borgerliga balken som var så oerhört
mycket sämre och som faktiskt hade fört miljölag-
stiftningen bakåt jämfört med dagens lagstiftning.
Jag skulle vilja kommentera en del av det som har
sagts i den här debatten. Det diskuteras mycket alle-
mansrätt. Det som föreslås i reservationen är en ut-
redning. Det är inte mycket. Man vill inte i reserva-
tionen säga på vilket sätt man vill reglera allemansrät-
ten. Skall det vara i miljöbalken eller skall det vara i
jordabalken? Var skall det vara någonstans?
Att reglera allemansrätten i miljöbalken verkar be-
fängt. Vad miljöbalken gör när det gäller allemansrät-
ten är att titta på hur den kommersiella allemansrätten
påverkar naturen, dvs. det som vi reglerar i balken.
Där kan man se att ett kommersiellt utnyttjande av
allemansrätten naturligtvis inte får påverka naturen
negativt. Där går vi också in med regleringar. Det här
fanns inte nämnt i den borgerliga balken. Det fanns
ingenting om detta.
När det gäller 2:18 i regeringsformen kan vi se att
det kommer en diskussion efter den här i samband
med KU:s betänkande. Där har jag förstått att alla
partier utom Moderaterna är överens om, och det
uttrycks också i Centerns reservation, att den skriv-
ning som 2:18 fick är olycklig. Det är inte alls så att
avsikten var att göra den förändring som sedan vissa
jurister har påpekat att man har gjort.
Det är också konstigt att höra att Centerpartiet
tycker att det är bra. Ett av problemen i dag när det
gäller att avveckla Barsebäck är ju just den förändring
som 2:18 fick. I det fallet skulle det förvåna mig om
Lennart Daléus välkomnar denna förändring.
Man oroar sig mycket för tiden för ikraftträdande.
Men utbildningsarbetet har naturligtvis redan startat.
Jag har suttit på flera seminarier och hört företrädare
för dem som arbetar med miljöpolitiken i praktiken
vara lyriska över de förändringar som görs i balken.
Här får man de instrument som man har saknat. Jag
kan förstå att det är litet "surt sa räven" från Center-
partiets sida, men det är faktisk så det är.
Vad vi har lyckats åstadkomma här, och som glä-
der mig mycket, är att det finns mycket få reservatio-
ner. Vi har höjt miljöambitionen rejält - tydligen
gäller detta för de flesta partierna, fast möjligtvis inte
för Moderaterna.
Det är också glädjande att vi i balken skriver att vi
skall se till att det här nu får ett rejält genomslag i
verkligheten. Vi skall tillsätta en uppföljningsutred-
ning som skall se hur det här kommer att fungera. Det
är nödvändigt, för en balk är aldrig ett slutmål. Mil-
jöproblematiken ändras hela tiden. Det gäller både att
se till att balken får genomslag i verkligheten och att
vara vaken för de nya miljöproblem som vi i dag inte
riktigt vet hur de ser ut, så att de inte faller vid sidan
av.
Från Miljöpartiets sida är vi glada över de här be-
tänkandena. Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandena 20 och 25. Jag yrkar avslag på reservationer-
na. Vi är övertygade om att det här beslutet kommer
att visa sig vara oerhört viktigt för miljöarbetet i
framtiden.
Anf.  33  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Först till Gudrun Lindvalls resone-
mang om den svenska miljörörelsen. Jag kan försäkra
Gudrun Lindvall att jag känner till Jorden vänner och
Miljöförbundet. Jag har startat båda och varit ordfö-
rande i båda under 70-talet.
Vilka erbjudanden regeringen har givit eller inte
givit till andra partier är väl knappast något som Gud-
run Lindvall vet någonting om.
Annars vet Gudrun Lidvall det mesta, fru talman.
Ibland lutar hon sig dock mot andra auktoriteter. Det
gjorde hon t.ex. i en debatt den 27 april 1995 här i
kammaren, då vi talade om miljölagstiftningen. Gud-
run Lindvall och Miljöpartiet kunde inte gå med på
det miljöbalksförslag som den då gamla regeringen
hade lämnat. Det hade försämrat den svenska miljö-
lagstiftningen sade hon, hänvisande till Staffan Wes-
terlund.
Då frågar man sig: Vem är Staffan Westerlund?
Jo, det berättade Gudrun Lindvall också i den debat-
ten. Då sade hon: "Staffan Westerlund, som är Sveri-
ges bästa på det här området." Hon sade: "Sveriges
bästa på det här området."
Vi hade en utfrågning om miljöbalken i utskottet
för en kort tid sedan. Då sade sagde Staffan Wester-
lund: Miljöbalken som den är kommer att göra ont
värre i många hänseenden, och totalt sett kommer den
att öka problemen.
På en direkt fråga från Maggi Mikaelsson, som
frågade om Staffan Westerlund gjorde bedömningen
att dagens lagstiftning är bättre än det förslag som
föreligger, svarade Staffan Westerlund väldigt kort.
Han sade: "Ja."
Nu har man två möjligheter om man är Gudrun
Lindvall och miljöpartist. Antingen har man på några
år fått Staffan Westerlund att plötsligt bli Sveriges
sämsta på det här området eller så har Miljöpartiet
och Gudrun Lindvall släpat hit en lagstiftning som är
sämre än den nuvarande, som i många hänseenden gör
ont värre och som kommer att öka problemen. För
Gudrun Lindvalls trovärdighet vore det kanske bra
om hon kunde välja väg den här gången.
Anf.  34  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Miljölagstiftning är svårt. Det har vi
förstått av en hel del i den här debatten eftersom det
finns mycket okunnighet som man får höra. Men för
Miljöpartiet är det här en viktig fråga. Vi har därför
anställt en miljöjurist just från Staffan Westerlund,
nämligen Karolina Ardesjö, för att verkligen försöka
få in det som är viktigt.
Staffan Westerlund hade gärna, som Lennart
Daléus vet, skrivit en balk mer utifrån det europeiska
sättet att skriva en miljölagstiftning, dvs. oerhört
mycket i lagtext och oerhört litet i förarbetena - alltså
långa, stora paragrafer.
Lennart Daléus vet precis lika väl som jag att Staf-
fan Westerlund är ganska ensam om att förespråka det
här sättet att skriva lag på. Det är inte möjligt att i dag
köra över hela Juristsverige och skriva lag på det
sättet.
Det Staffan Westerlund framförde under den tid så
han satt i utredningen, Lennart Daléus, var att vi
skulle ha allmänna hänsynsregler som gällde för all
miljöpåverkan. Han satt nämligen som Naturskydds-
föreningens expert under en tid i utredningen. Han
ville ha allmänna hänsynsregler som gäller för all
miljöpåverkan. Han ville ha möjligheter till generella
föreskrifter. Han ville ha in så många lagar som möj-
ligt, bl.a. vattenlagen, gentekniklagen osv. Många av
de förändringar som Staffan Westerlund ville göra
jämfört med den borgerliga balken finns här.
Naturligtvis är det så, Lennart Daléus, att man
aldrig skall vara nöjd med en miljölagstiftning. Man
skall alltid vilja gå vidare. Vi vet ju att miljöproble-
men ändras. Vi vet att det kommer nya till. Vi vet att
det finns en stor svårighet för miljölagstiftningen att
ligga framför vad industrin hittar på för olika kemika-
lier.
Från Miljöpartiets sida är vi fullt nöjda med det
förslag som nu föreligger. Vi skulle på en del punkter
ha velat få det ännu bättre. Men detta är ett mycket
bra avstamp, och framför allt kan vi med den upp-
följningsutredning som vi får se var de brister som
gör att detta inte får genomslag i verkligheten finns.
Anf.  35  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Man behöver inte föra ett så uppskru-
vat resonemang för att värdera trovärdigheten i det
man säger och har sagt i och hur man beter sig. Det är
svårt att på några minuter gå igenom den juridiska
trovärdigheten i detta. Då tvingas man ibland luta sig
mot experter.
Jag kan då bara se detta enkla. För några år sedan,
då Gudrun Lindvall medverkade till att dra tillbaka ett
då liggande balkförslag, var det därför att hon inte
kunde gå med på det förslaget. Varför kunde hon inte
gå med på det? Jo, därför att den som hon själv be-
tecknade som Sveriges bästa när det gällde miljöjuri-
dik, Staffan Westerlund, hade sagt att man inte skulle
gå med på det.
På frågan om dagens lagstiftning är bättre än det
förslag som föreligger säger samme sagde Westerlund
ja.
Jag kan inte ge mig in i något juridiskt dribbleri.
Att börja med att luta sig mot auktoriteter var så att
säga inte vår grej, vare sig nu eller för några år sedan.
Jag vill bara att de som lyssnar och de som läser detta
skall känna den fasthet och den tyngd på vilken Mil-
jöpartiet står i sitt agerande och sitt utdömande re-
spektive tagande till sin barm när det gäller olika
miljöförslag här i Sveriges riksdag. Var och en som
läser detta, och var och en som hör detta har natur-
ligtvis dragit sina egna slutsatser. Frågan är om Gud-
run Lindvall gör det.
Anf.  36  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag får försöka igen. Jag har förstått
att Lennart Daléus inte är så hemma på miljölagstift-
ning. När vi drog tillbaka detta sade vi att vi ville ha
en samlad balk med en central betydelse för miljöar-
betet, med många av de lagar som saknades men som
nu finns. Vi ville ha övergripande hänsynsregler som
skulle gälla all miljöpåverkan. Vi ville ha generella
föreskrifter. Vi ville ha miljökvalitetsnormer som höll
måttet. Och vi ville ha talerätt för miljöorganisatio-
nerna. Det finns i balken, Lennart Daléus. Titta på de
förändringar som har gjorts.
Vi vill inte skriva om lagen på det sätt som Staffan
Westerlund vill, därför att vi anser att det nu inte är
tid att köra över hela Juristsverige. Dessutom anser vi
att en sådan lagstiftning riskerar att inte hitta morgon-
dagens miljöproblem, eftersom lagarna då skulle bli
så precisa att man klarar dagens problem.
Det är intressant att Lennart Daléus inte tar upp
det kommunala vetot. Det hade jag väntat mig. I Len-
nart Daléus egen reservation står det:
Utskottet godtar dock att kommunalt veto inte
skall gälla för större trafikanläggningar som nu blir
obligatoriskt prövningspliktiga.
Samtidigt hävdar Lennart Daléus att vi försämrar
det kommunala vetot. Verkligheten är att den föränd-
ring som vi gör godtar Lennart Daléus. Men det som
står i dag, nämligen att det kommunala vetot inte finns
för slutförvaring av kärnämne eller kärnavfall, grupp-
stationer för vindkraft och anläggningar för behand-
ling av farligt avfall, finns kvar. Det är oförändrat
jämfört med dagens lagstiftning. Det förvånar mig att
ibland när man gör någonting som är exakt som i dag
kallar Lennart Daléus det för en försämring. Men där
vi gör förändringar godtar Lennart Daléus det. Det är
uppenbarligen så att många av de förändringar som vi
gör i den här balken tycker Lennart Daléus är bra.
Och jag kan säga att det i alla fall är litet hedrande för
Centern, eftersom Centern brukar säga sig ha miljön
som en hjärtefråga. Om man hade haft det hade man
naturligtvis gått in i ett samarbete om balken, Lennart
Daléus.
Anf.  37  EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Gudrun Lindvall talade om falsk poli-
tisk retorik. Med det menade hon att den debatt som
nu pågår ute skulle betecknas på det sättet. Jag be-
tecknar den mer som en demokratisk debatt, där vi i
de olika partierna har en demokratisk rättighet att
peka på fördelar och brister. Gudrun Lindvall får det
att låta som om vi bara pekar på brister. Det vill jag ta
avstånd ifrån.
Gudrun Lindvall ger sedan en bild av miljöbalken
på ett sätt som visar att hon har en djup kunnighet och
har läst lagstiftningen länge, vilket är naturligt när
man har jobbat med den.
Det finns emellertid några saker som jag vill reda
ut i det som Gudrun Lindvall säger. När hon talar om
hänsynsreglerna säger hon att verksamheten då kan
stoppas. Och om det finns risk för en olägenhet kan
kommunerna med de nya hänsynsreglerna stoppa
verksamhet.
Jag skulle vilja att Gudrun Lindvall förtydligade
detta litet grand, eftersom jag tycker att det är att gå
långt i ett sådant inlägg utan att tydliggöra vad det kan
vara för något i ett exempel.
Sedan vill jag ta upp det sista som Gudrun Lind-
vall var inne på när det gäller miljökvalitetsnormerna
och åtgärdsplanerna. Jag återkommer till det, och jag
är ledsen, fru talman, att jag tjatar om detta, men det
är ändå en viktig del i balken. De är bindande för
kommuner och myndigheter men inte för enskilda,
Gudrun Lindvall, och det är det som jag har pekat på.
Jag har pekat på att när man har gjort en miljökvali-
tetsnorm och enskilda individer gör utsläpp av en
mängd diffusa ämnen i våra älvar och vattendrag
måste man ha ett instrument som gör att det blir ef-
fektivt. Men de är inte bindande för enskilda. Det är
det som jag har reserverat mig mot. Och jag vill ha
redovisat om jag har fel på den punkten.
Fru talman! Till slut. Gudrun Lindvall sade inte ett
ord om älvskyddet. Varför vill Gudrun Lindvall inte
säga någonting om älvskyddet?
Anf.  38  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Låt mig först säga att när det gäller
falsk politisk retorik menar jag att om man går ut och
säger att det inte är några skillnader mellan det bor-
gerliga balkförslaget och det balkförslag som nu före-
ligger, har man antingen inte läst på eller också far
man med osanning. Det är nämligen en enormt stor
skillnad. Möjligen är det så att man inte har riktig
kunskap om hur det praktiska miljöarbetet bedrivs
och därför inte kan se vilket genomslag detta förslag
till förändring kommer att få. Jag vet inte. Jag vill
säga att det inte var riktat mot Eva Eriksson.
När det gäller hänsynsreglerna läser jag högt från
s. 206:
Regeringen vill klargöra och understryka att hän-
synsreglerna skall tillämpas på all verksamhet och vid
alla åtgärder som riskerar att orsaka olägenhet eller
skada för människors hälsa och miljö även om sådan
verksamhet regleras i annan lag.
Det är alltså knytningen mellan miljöbalken och
följdlagstiftningen.
Det står vidare:
Genom tillsynsmyndigheternas befogenheter att
ingripa kommer hänsynsreglerna, både de allmänna
och de särskilda, att kunna läggas direkt till grund för
föreläggande och beslut.
Det innebär alltså verksamhet som man i dag inte
kan komma åt, t.ex. färjorna som står och puttrar vid
kajerna i Stockholm, och som man i dag egentligen
inte kan komma åt, kan man komma åt med hänsyns-
reglerna genom att verksamheten inte bedrivs på ett
bra sätt. Det finns mängder av sådan typ av verksam-
het som man har haft svårt att komma åt i kommuner-
na men som man kan komma åt med hänsynsreglerna.
Det står även:
Tillsynsmyndigheterna får enligt 6 kap. 9 § lägga
principerna och hänsynsreglerna direkt till grund för
föreläggande eller förbud, eftersom dessa är rättsligt
bindande. Det innebär att hänsynskapitlet är oerhört
viktigt och centralt i lagstiftningen.
Jag skall försöka hinna säga någonting om åt-
gärdsplanerna. Det som står i 4 kap. visar att så fort
som man skall omsätta åtgärdsprogrammet i prakti-
ken, och det är då det blir intressant, kommer man att
reglera även enskilda, verksamheter, industrier och
eventuellt jord och skog. Det är då som åtgärdspla-
nerna kommer att bli praktik. Därför anser jag att den
reservation som Folkpartiet har skrivit är överflödig.
Anf.  39  EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att vår reservation är
överflödig. Det är en reservation som med tiden kan-
ske ger kraft och garanti för att detta på något sätt
diskuteras vidare.
Exemplet med färjorna var bra. Om färjorna står
och puttrar här utanför så måste man mäta olägenhe-
ten med det - buller, luftföroreningar, m.m. Om man
skall stoppa denna verksamhet, måste någon fatta
beslut om detta. Det måste då finnas ett underlag för
att stoppa verksamheten. Då skall olägenheterna mä-
tas. Gudrun Lindvall säger bara att om det är risk för
en olägenhet skall hänsynsreglerna gälla. Vi kan re-
dan i dag säga att det är en risk. Vi vet ju att dessa
färjor förorsakar buller och släpper ut luftföroreningar
när de står och väntar. Det kanske även finns andra
olägenheter. Det skulle innebära att man kan säga att
man i morgon tar bort denna turisttrafik. Är det så
enkelt, Gudrun Lindvall, att redovisa det som står i
hänsynsreglerna? Jag har inte uppfattat det på detta
sätt.
Anf.  40  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att det är många som inte har
förstått vilka möjligheter som tillsynsmyndigheterna
får i och med hänsynsreglerna. En av bristerna i den
diskussionen är just att det inte har kommit fram.
Här finns alltså försiktighetsprincipen som säger
att alla som bedriver eller avser att bedriva en verk-
samhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåt-
gärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktig-
hetsmått i övrigt som kan osv. Det finns alltså hän-
synsregler som det direkt går att använda, t.ex. när det
gäller färjor. Detta är helt klart.
Vidare finns det en avvägningsregel, kap. 7, som
säger att kraven på hänsyn enligt 2-6 §§ gäller i den
utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla
dem.
Hänsynsreglerna kan tillämpas direkt utifrån de
skrivningar som finns i lagen. Det är den stora för-
ändringen i miljöarbetet och det är det här som ger
tillsynsmyndigheterna möjligheter att komma åt
mycket av den verksamhet som vi vet är miljöförstö-
rande men som det i dag inte krävs tillstånd för. Den
kunde bedrivas på ett betydligt bättre sätt.
Sedan vill jag helt kort säga några ord om älv-
skyddet. Vi i Miljöpartiet har gång efter annan fram-
fört att vi vill ha ett grundlagsskydd för de återstående
outbyggda älvarna. Vi vill också ha ett grundlags-
skydd för de älvsträckor som inte är utbyggda. Ty-
värr, Eva Eriksson, hanterar vi nu inte grundlagen,
utan vi hanterar miljöbalken.
Vi i Miljöpartiet anser också att vattenkraften i
Sverige är färdigutbyggd. Dels får vi ut fler terawat-
timmar än vi har satt som mål. Dels kan vi se att i den
strategi för biologisk mångfald som Naturvårdsverket
har lagt fram är just utbyggnaden av älvar det största
enskilda hotet mot den biologiska mångfalden. Man
säger beträffande den biologiska mångfald som finns
kvar i strömmande vatten att det strömmande vattnet
skall sparas för den biologiska mångfalden. Vi delar
den uppfattningen.
Men att, som Folkpartiet skriver i reservation 11,
skydda älvsträckor från en utbyggnad av tätorter och
bostäder tycker vi är märkligt. Vi menar att just det
faktum att människor bor i älvdalarna snarare skyddar
älven mot en vattenkraftsutbyggnad. Det är ju just en
vattenkraftsutbyggnad som påverkar en älvs biologis-
ka förutsättningar totalt sett. Jag menar att här måste
det vara litet feltänkt från Folkpartiets sida.
Grundlagsskyddet är viktigt, och det kan vi sam-
arbeta om och försöka få till stånd, Eva Eriksson -
tyvärr inte i balksammanhang, för det är inte fråga om
en grundlag!
Anf.  41  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Gudrun Lindvalls strategi är rätt så
klar och tydlig. I fråga om dem som inte delar hennes
uppfattning säger hon att man inte kan läsa lagstift-
ningen och att det finns mycken okunnighet. I ett
replikskifte nyss sades det att man inte är så hemma
på miljölagstiftning. Nej, fru talman, det är enbart
Gudrun Lindvall som kan saker!
Nu kan jag faktiskt bättre förstå att regeringen har
gjort upp med Miljöpartiet, för en mera lojal stöd-
trupp än den som Gudrun Lindvall utgör får man leta
efter. Hon slår ju knut på sig själv för att kunna ändra
på uppfattningar från tidigare bara för att kunna få
stötta denna miljöbalk.
Vad säger då egentligen sakkunskapen om den här
miljöbalken? Björn Gillberg får väl ändå räknas till
sakkunskapen. Han säger: Miljöbalken är i mångt och
mycket ingen förbättring för den som med lagen som
vapen arbetar för en bättre miljö. Det är svårt att hitta
från regeringen fristående jurister, praktiker eller
teoretiker som hyser en annan ståndpunkt.
Vad säger Björn Gillberg beträffande de båda
punkter som Gudrun Lindvall nyss har gjort en poäng
på, dvs. hänsynsreglerna och miljökvalitetsnormerna?
Jo, han säger: Det som kallas hänsynsregler är dock
allmänt hållet och straffrättsligt till intet förpliktande.
Vad gäller miljökvalitetsnormerna sägs följande:
Till bilden hör att sådana normer blir till intet förplik-
tande.
Hela Gudrun Lindvalls argumentation faller alltså
ihop som ett korthus om vi skall gå till sakkunskapen.
Frågan är varför hon har ställt upp på denna miljö-
balk. Ja, det är väl för att kunna sola sig i glansen och
kunna göra upp med regeringen, som givetvis tackar
för det stödet. Men, Gudrun Lindvall, varför har det
fått gå 1 252 dagar utan en miljöbalk? Det är er insats
under den här mandatperioden, Gudrun Lindvall!
Anf.  42  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi sade inte nej tack till en borgerlig
balk därför att det var roligt, utan det gjorde vi därför
att den var för usel. Om Dan Ericsson har frågat Björn
Gillberg och alla de andra vad de tycker om den bor-
gerliga balken kan jag bara säga att det inte är speci-
ellt lustigt att höra svaret på den frågan.
Mycket av det som Björn Gillberg har sagt baseras
på felaktigheter. Han har nämligen citerat ur den
lagrådsremiss som gick ut i somras. Vi har haft Björn
Gillberg inbjuden till oss i Miljöpartiet för att diskute-
ra detta. Då framkom det att han citerat ur lagrådsre-
missen. Han hade inte förutsett att det hade blivit
förändringar. Men se det har det blivit!
Det är tillsynsmyndigheterna som skall tillämpa
hänsynsreglerna, inte domstolen. Man skall i och för
sig sköta tillämpningen i samband med tillstånd, kon-
cessioner osv. Men det är genom att se till att miljöar-
betet lyfts upp på kommunal nivå som vi kan se till att
man kan komma åt mycket av det som i dag kallas för
diffusa utsläpp, eller mindre utsläpp. Det här med
tillsynsregler är alltså viktigt.
När Björn Gillberg påstår att detta inte är rättsligt
bindande har han uppenbarligen inte läst s. 207 i
balken: Tillsynsmyndigheterna får enligt 26 kap. 9 §
lägga principerna och hänsynsreglerna direkt till
grund för föreläggande eller förbud eftersom dessa är
rättsligt bindande.
Är det vad Björn Gillberg säger eller är det vad
som sägs i propositionen som är det riktiga? Jag vill
tala om för Dan Ericsson att det är det som sägs i
propositionen som är det riktiga.
När miljödomstolen skall hantera alla tillstånd
skall man, detta sägs klart och entydigt i balken, ta
hänsyn till de lagar och regler som finns i balken, t.ex.
hänsynsreglerna. Här har Björn Gillberg fel. Även en
guru - om han nu är en guru för Dan Ericsson - kan
ha fel.
Björn Gillberg har varit oerhört duktig på att
överklaga mål till fastighetsdomstolen för att se till att
det blir bättre, mera skärpta, krav på befintlig industri.
Där kan han fortsätta att jobba precis som tidigare.
Anf.  43  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Till skillnad från Gudrun Lindvall har
jag nog inte nämnda typ av guruer. I stället försöker
jag förhålla mig till politiken utifrån min ideologi och
mitt partis program. Det är ett större problem för
Gudrun Lindvall. I ett replikskifte tidigare hörde vi ju
att hon tvingas ta avstånd från sina guruer. Staffan
Westerlund är inte längre så mycket värd, för han har
konstaterat att den nya miljölagstiftningen blir sämre
än den nu gällande.
Nyss hörde vi att Björn Gillberg har fel. Men han
har ju i flera decennier sysslat med dessa frågor och
är den som verkligen kan det här med miljöbrottslig-
het och alla svårigheter som det innebär att dra miljö-
brottslingar inför domstol. Nej, han har fel men Gud-
run Lindvall, hon har rätt!
Fru talman! Egentligen är det fantastiskt att ha en
sådan självsäkerhet, milt uttryckt. Det är en stor till-
gång i politiken. Men kanske kunde Gudrun Lindvall
något fundera igenom om det verkligen inte kan fin-
nas någon sanning hos några av dem som arbetar med
dessa frågor professionellt inom juridiken och hos
dem som politiskt gör andra bedömningar än Gudrun
Lindvall.
Sedan en sak som jag tidigare glömde att kom-
mentera. Gudrun Lindvall har påstått att vi blivit
inbjudna av henne till ett samarbete. Men nu börjar
hon kanske få kalla fötter här. Hon vill inte stå ensam
med det här förslaget. Jag undrar vad det är för sam-
arbete som hon har inbjudit till. Jag har inte uppfattat
det.
Fru talman! Hans Karlbom, som är hovrättsasses-
sor och avdelningsordförande i Koncessionsnämnden
säger:
"Jag är inte imponerad av miljöbalken. Att man
hastade fram en dålig organisation var droppen. Det
måste vara så att regeringen tillsammans med miljö-
partiet och vänstern har så stort behov av att visa
muskler att den äkta känslan för miljön förvridits till
stela yttre åtbörder." Detta med att den äkta känslan
för miljön förvrids till stela yttre åtbörder är ett kvitto
på Miljöpartiets insats i denna kammare under den
här mandatperioden.
Anf.  44  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Med tanke på det som Dan Ericsson
säger är det förvånande att inte Kristdemokraterna har
yrkat avslag på det här förslaget. Om det är så fruk-
tansvärt uselt, varför har ni då inte gått tillbaka till det
borgerliga förslaget som uppenbarligen var så mycket
bättre och yrkat i enlighet med det? Det har ni ju inte
gjort. Ni accepterar det mesta och skriver t.o.m. i er
motion av mycket av det som nu kommer är sådant
som Kristdemokraterna har drivit i evigheter. Ni skri-
ver t.ex. att miljödomstolarna är en fråga som Krist-
demokraterna länge har drivit. Men samtidigt säger ni
nu att miljödomstolarna är någonting dåligt.
Varför har ni då i alla år drivit frågan om miljö-
domstolar? Varför accepterar ni det här förslaget om
ni tycker att det är dåligt? Varför accepterar ni talerät-
ten för miljöorganisationer om ni inte tycker att det är
bra sak? Varför accepterar ni allmänna hänsynsregler
som gäller all miljöpåverkan om ni inte tycker att det
är en bra sak? Varför yrkar ni inte avslag på proposi-
tionen? Detta är oerhört märkligt. Och varför går ni
inte tillbaka till det borgerliga förslaget? Ni gör ju
inte det.
Det blir så pinsamt, Dan Ericsson, om man visar
att man inte har högre miljöambitioner än det borger-
liga förslaget, som ju var riktigt dåligt.
Björn Gillberg har också sagt att miljösank-
tionsavgifter inte får upprepas. Det är fel. Han har
sagt att miljösanktionsavgifter inte får följas av åtal.
Det är fel.
Även om en miljösanktionsavgift utdöms av en
tillsynsmyndighet kan samma förseelse leda till åtal,
precis som man naturligtvis skall göra. Han har också
kritiserat miljödomstolarna och han vill ha lekmän i
domstolarna. Det vill inte Miljöpartiet. Vi anser att
miljödomstolar som skall hantera stora koncessioner
måste ha miljöexpertis, måste ha teknisk expertis och
måste ha expertis som kommer från industrin.
Jag kommer själv från en kommun som har både
Astra och Scania inom hank och stör. Det är så
komplicerade ärenden att det behövs sakkunskap. Jag
anser att den konstruktion av miljödomstolar som vi
lägger fast och som Dan Ericsson uppenbarligen inte
har något emot eftersom han inte har yrkat avslag på
det, är bra.
Anf.  45  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Det är två saker som är ganska slåen-
de når man lyssnar på debatten.
Det första är att det trots ordväxlingarna i grunden
finns ett starkt stöd för miljöbalken. Det visar också
att det var rätt att dra tillbaka balken och göra ett nytt
och genomarbetat förslag. Det finns ingen i dag i
kammaren som yrkar avslag på miljöbalken.
Det andra är att det bara finns en sak som förenar
Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna och Folk-
partiet här i kammaren, och det är att säga nej. Man
förmår inte att lägga fram egna förslag. Man förmår
framför allt inte att lägga fram gemensamma förslag.
Av 55 reservationer är det en, den om allemansrätten,
som är gemensam. Det är väl inte så konstigt att en
del talare då väljer att tala om annat än om miljöbal-
ken.
Det var mycket diskussion i början om fiskafänge
och om vem som spelade vilken roll i fiskafänget. Jag
kunde konstatera när jag satt vid sidan av och lyssna-
de att ni inte ens satt i samma båt under fisketuren.
Jag skall, fru talman, utveckla diskussionen litet
grand. Genom miljöbalken får vi nu hårdare miljökrav
för att skydda människors hälsa och miljö. Vi skärper
straffen för att miljöbrotten skall få kännbara påfölj-
der. Vi ger kommunerna bättre verktyg. Och vi ger
också miljöorganisationerna en starkare roll.
Några här säger att riksdagen har fått vänta för
länge. Vi kan samtidigt se att det är väldigt stor skill-
nad på det här förslaget och det som den tidigare
borgerliga regeringen lade fram. Det är i själva verket
ett nästan helt nytt förslag.
Nu gäller hänsynsregler för all verksamhet. Nu
omfattas betydligt fler lagar, t.ex. vattenlagen och
gentekniklagen. Nu skärper vi reglerna för företagens
saneringsskyldighet. Nu ger vi miljöorganisationerna
talerätt. Nu avskaffar vi vattendomstolarna och inrät-
tar miljödomstolar. Nu skärper vi reglerna för miljö-
konsekvensbeskrivningar. Vi stärker miljökvali-
tetsnormerna. Vi får en betydligt bättre samman-
smältning av de olika lagarna. Jag skulle kunna fort-
sätta med en väldigt lång uppräkning av skillnaderna.
Jag skall faktiskt också erkänna att det här är ett
bättre och skarpare förslag än lagrådsremissen. Det
skärptes och förbättrades genom samarbetet med
Vänstern och Miljöpartiet. Jag vill gärna tacka för det
gemensamma arbetet.
Jag skall också erkänna att på en punkt har faktiskt
det här förslaget urvattnats jämfört med det borgerliga
förslaget.
Då var det t.ex. straffbart att inte källsortera för
det enskilda hushållet. Som lagtexten var skriven,
eftersom det fanns två års fängelse i straffskalan, hade
man även rätt att göra husrannsakan i det enskilda
hushållet för att kontrollera om det enskilda hushållet
källsorterade. Teoretiskt kunde den enskilda personen
få fängelse för att man inte hade källsorterat på rätt
sätt.
Jag vet inte om det var det Lennart Daléus menade
när han sade att det här förslaget inte på samma sätt
tar till vara den enskildes engagemang. Vi har tagit
bort den typen av fullständigt orimlig lagstiftning. Det
var lika allvarligt oavsett om det var slarv eller med-
vetet, och man kunde få fängelse som enskild med-
borgare om man inte källsorterade. Det visar att det
var en helt undermålig lagstiftning som den borgerliga
regeringen lade fram.
Om vi tittar på debatten och på reservationerna
kan vi se att de borgerliga partierna, som lade fram
den förra balken, helt verkar ha släppt sitt gamla för-
slag. I stort sett backar man upp miljöbalken även om
man inbördes är djupt splittrad i de enskilda sakfrå-
gorna.
Moderaterna säger nej till kretsloppsprincipen,
som är Centerns viktigaste fråga. Centern, Kristde-
mokraterna och Moderaterna tar parti för ägarintresset
mot miljöintresset. Moderaterna vill inte ge miljöor-
ganisationerna talerätt, Folkpartiet vill utvidga deras
talerätt. Moderaterna vill ta bort miljödomstolarna,
Centern vill ha fler miljödomstolar. Så skulle man
kunna fortsätta.
Låt mig kommentera några av diskussionerna i
sak. Jag börjar med en fråga som framför allt Modera-
terna och även Centern tog upp. Det gäller grundlagen
och regeringsformen. Det är viktigt att komma ihåg
att partierna var överens om, när man gjorde en ny
grundlag, att det inte skulle förändra eller öka ersätt-
ningarna när det gällde miljöfrågor. Att förorenaren
betalar är en viktig princip i svensk och internationell
rättstradition. Jag förstår inte riktigt diskussionen här.
Jag förstår inte om Moderaterna och Centern verkli-
gen avser att gå ifrån denna grundlagsöverenskom-
melse och menar att vi skall börja betala dem som
förorenar för att de skall låta bli att förorena.
Regeringen håller fast vid den tolkning vi tidigare
gemensamt har gjort av grundlagen. Vi håller fast vid
att det inte innebär en ökad ersättningsrätt när man
ställer miljökrav och att vi inte heller fortsättningsvis
skall betala förorenare. Vi gör därmed samma tolk-
ning som t.ex. Lagrådet har gjort. Det står också tyd-
ligt att om det finns problem så är det i regeringsfor-
men, inte i miljöbalken, som de finns.
Så till en angränsande fråga, allemansrätten.
Ingemar Josefsson sade mycket riktigt att här gäller
det att man är ärlig och står för vad förändringarna
faktiskt är. Den enda skillnaden jämfört med dagens
lagstiftning när det gäller allemansrätten och miljö-
balken är att man måste anmäla till länsstyrelsen när
man har större kommersiella företag i känslig natur.
Miljöbalken syftar till att skydda naturen.
När det sedan gäller förhållandet mellan markäga-
ren och arrangören är det samma civilrättsliga förhål-
lande som i dag. Det påverkas inte av miljöbalken.
Notabelt är också - och det är också en angrän-
sande fråga - att vi har reservationer från Moderater-
na och Centern - och Kristdemokraterna instämmer i
en del av detta - där man i praktiken vill ställa lägre
miljökrav på jord- och skogsbruk.
Väldigt många av de moderata reservationerna
och tyvärr även några av Centerns reservationer
handlar om att säga nej och att flytta tillbaka positio-
nerna.
Tittar man däremot på Folkpartiets reservationer
tycker jag att de har en annan och ambitiösare karak-
tär. Eva Eriksson har tagit upp älvarna flera gånger.
Det är viktigt att ge älvarna ett starkt skydd. Vi be-
dömer det dock som att man i praktiken ger samma
skydd med dagens lagstiftning som med det som Eva
Eriksson och Folkpartiet föreslår.
Eva Eriksson talar också om kampanjen för vat-
tenkraften. Jag skulle nog vilja säga att det enda som
har hänt är att den kampanjen har försvagats. Forsk-
ningsprojekten på NUTEK kontrollerade jag direkt.
Det hade stått i tidningen om dem. Det är samma
forskningsprojekt som har pågått sedan väldigt många
år.
Jag som känner LO i Norrbotten bättre än Eva
Eriksson kan garantera att man alltid har drivit att
man skall bygga ut vattenkraften. Men man har färre
på den arenan i dag än vad man har haft tidigare. Det
är naturligtvis väldigt viktigt att vi ger ett ordentligt
skydd till vattendragen.
Jag tror att en viktig del är att vattenlagen ingår i
miljöbalken. Därmed minskar vi den karaktär av ex-
ploateringslag som vattenlagen tidigare har haft.
Eva Eriksson tar också upp miljökvalitetsnormer-
na. Det är ett viktigt och verksamt instrument för att
få lokalt och regionalt effektiva åtgärder som minskar
föroreningarna.
Luftkvalitetsnormer kommer regeringen snart med
förslag om. Naturvårdsverket har i uppdrag att ta fram
ytterligare miljökvalitetsnormer. Det är viktigt att
komma ihåg, Eva Eriksson, att de görs bindande ge-
nom åtgärdsplaner. Man kan även binda enskilda. Om
det blir samma område för miljökvalitetsnormerna
som ett område som man förklarar som miljöskydds-
område går det också att göra dem bindande även för
enskilda.
Dan Ericsson tog upp frågan om miljöbrott, vad
som kommer att ske med dem och vilka ärenden som
kommer att gå till utredning, åtal och dom. Jag tror
dock att han citerade Solveig Riberdahl felaktigt.
Enligt utskottet sade hon så här vid utskottets he-
aring: Jag tror att vi kan förvänta oss fler utredningar
om man får till stånd en bättre organisation inom
åklageri och polis och ett bättre samarbete med till-
synsmyndigheterna. Ett sådant är redan inlett.
Solveig Riberdahl är en korrekt åklagare. Hon
skall bara uttala sig om ifall man får fler utredningar.
Hon skall inte i förväg uttala sig om ifall det blir fler
fällande domar. Hon säger alltså att åklagaren säkert
kommer att låta fler ärenden gå till utredning med den
nya miljöbalken.
Det är också viktigt att komma ihåg att samtidigt
som vi nu inför en ny lagstiftning gör vi också en
gigantisk utbildningssatsning inom bl.a. rättsväsendet.
Över 3 000 personer kommer att få en grundlig ut-
bildning i miljörätt. Det är viktigt på vägen för att
höja statusen för miljörätten, höja medvetenheten om
miljöfrågorna och öka insatserna rejält när det gäller
rättsväsendet.
Dessutom skall man komma ihåg att det traditio-
nella arbetet med utredning, åtal och domstolar kom-
mer att kunna kombineras med sanktionsavgifter,
vilket innebär att det i praktiken blir betydligt fler
som kommer att få känna av i plånboken ifall de be-
går några som helst brott eller förseelser mot miljön.
Fru talman! Jag tror att vi lägger en bra grund in-
för 2000-talet med den nya miljöbalken. Det är aldrig
någon lagstiftning som är helt färdig. Även denna
kommer vi att fortsätta att diskutera, förändra och
förbättra under hand. Här får vi en bra grund med en
skärpt och samordnad lagstiftning med effektiva in-
strument och med en stor och rejäl utbildningsinsats.
Därmed är detta en viktig pusselbit i regeringens
arbete för ett ekologiskt hållbart Sverige. Vi inbjuder
riksdagen att vara med och lägga fast nya mål där alla
departement och sektorer skall delta, nya instrument
med lagstiftning och ekonomiska styrmedel, med
miljöanpassad offentlig upphandling, med miljöled-
ningssystem för alla myndigheter och där vi stöttar det
lokala arbetet.
Fru talman! I början av debatten tyckte Dan Erics-
son att jag borde ha huggit på den krok som den tidi-
gare regeringen agnade. Jag borde huggit på betet,
sade han. Ja, Dan Ericsson då hade jag varit en död
fisk vid det här laget. Jag föredrar nog att fiska själv.
Men jag välkomnar både Dan Ericsson och andra att
vara med i jobbet för att dra upp de fula fiskarna -
dvs. miljöbrottslingarna - med hjälp av en betydligt
bättre miljölagstiftning än den som vi har i dag och
den som tidigare var föreslagen.
Anf.  46  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag vill gratulera miljöministern och
regeringen, inte när det gäller miljöambitioner och
miljöarbete utan snarare till politisk fingerfärdighet.
Man har lyckats få ihop en majoritet bakom ett för-
slag som är värt allvarlig kritik. Jag gratulerar till att
ha lyckats med det.
Miljöministern inledde med att kritisera några av
oss för att vi inte förmår att lägga fram egna förslag.
Miljöministern har snart hållit på i fyra år med det här
arbetet medan vi i riksdagen har haft några veckor på
oss att läsa, begrunda, formulera och redovisa våra
åsikter i den här frågan. Om det är denna obalans som
miljöministern vill understryka har hon lyckats med
det. Men den miljöminister som har fått jordbruksut-
skottets och kammarens samlade kritik för att hon inte
har förmått att lägga fram egna förslag skall knappast
försöka att läxa upp riksdagens ledamöter på det sät-
tet.
Angående källsortering sade miljöministern att det
tidigare fanns delar i lagstiftningen som var bristande.
Bl.a. kunde det göras husrannsakan. Man kan raljera
med detta om man vill. Men vi drog upp en tydlig
riktlinje i miljöarbetet i och med kretsloppsarbetet
och producentansvaret, och det är klart att det finns
skavanker som måste rättas till under resans gång. Det
kan vara något sådant som miljöministern pekar på.
Men poängen var att vi visste vad vi ville åstadkom-
ma. Vi visste var strömfåran låg. Vi drog upp riktlin-
jerna för det arbetet. Delar av detta arbete försöker
miljöministern att fullfölja nu. Men att vi var tydliga i
ambitionerna och tydliga med vad vi ville åstadkom-
ma är ingenting att raljera med nu.
Fru talman! Miljöministern försöker att mörka i
fråga om detta med grundlagen. Det är klart att hon
och hennes medkombattanter har fått kalla fötter när
det gäller den bristande överensstämmelsen mellan
miljölag och grundlag.
Anf.  47  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Lennart Daléus vill återigen ta upp
andra områden. Och visst kan jag nappa på den kro-
ken och säga att ifall det är så att Lennart Daléus
efterlyser förslag har jag tyckt mig förstå att han kan-
ske anser att han har fått för många förslag att behand-
la samtidigt i riksdagen i och med den nya miljöbal-
ken och dess följdlagstiftning, med de nya miljömå-
len, med den nya strukturen för hur man skall uppvär-
dera och utvärdera miljömål samt med en ny kemika-
liepolitik. Men allt detta är ju exempel på att rege-
ringen har en mycket ambitiös miljöpolitik. Lennart
Daléus är välkommen att delta i det ambitiösa arbetet
i stället för att bara säga nej när vi lägger fram för-
slag.
Lennart Daléus sade att jag raljerade med det tidi-
gare förslaget när jag som exempel nämnde det möjli-
ga fängelsestraffet för utebliven källsortering. Men
jag tog upp detta som ett exempel på att det fanns så
allvarliga brister i det tidigare förslaget att det omöjli-
gen hade kunnat ligga till grund för fortsatt riksdags-
behandling och för en reell lagstiftning.
Lennart Daléus skall inte gratulera mig. Lennart
Daléus skall gratulera miljön till att vi nu har fått en
bra, skärpt sammanhållen och samordnad miljölag-
stiftning som utgör en grund inför 2000-talet. Och
faktum kvarstår: Lennart Daléus har inte lyckats att
samla de andra partierna kring gemensamma reserva-
tioner. I grunden har vi ett mycket starkt stöd för
miljöbalken, och det tycker jag känns betryggande.
Anf.  48  LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! När det gäller källsortering är det inte
mig som miljöministern raljerar med utan det är med
de människor som är engagerade i det. Jag har sett att
den organisation som kallar sig EAP klistrar upp
affischer på containrar där det står: Sopsortering för
dig dummare.
Jag avskyr när man raljerar med människors kon-
kreta miljöarbete och konkreta miljöengagemang.
Miljöministern antydde att jag skulle ha storknat
över att ha fått så många miljöförslag att behandla.
Nja, riktigt så är det väl inte. Det fanns en tidigare
miljöminister som lovade att lägga fram ett samlat
miljöförslag till riksdagen i tid för att kunna behand-
las och beslutas innan riksdagen skildes åt efter en
mandatperiod. Denna miljöminister lyckades i sitt
uppsåt att leverera ett förslag som det fattades beslut
om i kammaren. Det har ju dagens miljöminister inte
lyckats med. Det är det som är problemet. Hon har
stoppat ett antal förslag som inte kommer att bli be-
handlade. Jag kommer inte att kunna vara med och
behandla dessa under den här mandatperioden. Det
rör sig om miljöförslag som miljöministern har samlat
på sig.
Fru talman! Sedan sade miljöministern att man nu
åstadkommer det viktiga och att man skall fånga mil-
jöbrottslingarna. Det är den syn som hon har, att det
går ut på att fånga miljöbrottslingar. Vi har en annan
syn. Vi anser att lagstiftningen skall ange ramen och
skapa förutsättningar för ett offensivt miljöarbete hos
enskilda människor, hos kommuner och hos företag.
Det är detta som är det viktiga. Jag tycker att det finns
brister i miljöministerns förslag.
Fru talman! Allra sist: Vi har reserverat oss på oli-
ka punkter när det gäller miljöbalken. Vi kommer inte
att agera i fråga om följdlagstiftningen. Vi i Center-
partiet kommer att avstå från att delta i den omröst-
ning som gäller följdlagstiftningen och det betänkan-
det.
Anf.  49  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag förstår i och för sig att det innebär
problem för Lennart Daléus när regeringen lägger
fram miljöförslag  och Lennart Daléus är tvungen att
bekänna färg ifall han skall samarbeta med Modera-
terna eller med Socialdemokraterna. Vi kan se bara av
de reservationer som har fogats till det här betänkan-
det hur det skiljer sig åt mellan Moderaterna och
Centern.
Moderaterna vill inte ge miljöorganisationerna
talerätt, de vill inte använda bioindikatorer och de vill
urholka strandskyddet. I ett trettiotal reservationer vill
Moderaterna försvaga miljöintressena. Jag förstår att
Lennart Daléus har problem när han inte bara skall
bekänna färg när det gäller miljöbalken utan också så
småningom när det gäller miljömålen och tala om
vem han vill samarbeta med i miljöpolitiken.
Lennart Daléus talar sedan också om det enskilda
engagemanget. Vi är överens om att det är oerhört
viktigt. Däremot tror jag inte att en lagstiftning är det
bästa sättet att uppmuntra den enskilda engagemanget.
Det gör regeringen i stället genom handling och inte
genom ord när vi i dag stöttar det lokala arbetet. Vi
stöttar de enskilda människorna och kommunernas
lokala arbete vare sig det sker i Mönsterås, i Skär-
holmen, i Malmö eller i Sundsvall. Det gör regeringen
också när vi fortsätter att utveckla Agenda 21-arbetet.
Vi stöttar företagen och de gröna företagens produk-
tion genom att börja miljöanpassa all den offentliga
upphandlingen. Det är genom handling och inte ge-
nom ord som vi kan stötta både enskildas och företa-
gens miljöarbete.
Anf.  50  GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Vi kan konstatera att vi är överens om
väldigt mycket när det gäller miljölagstiftningen. Det
är ju bra.
Jag tycker i och för sig, precis som Lennart
Daléus, att det är litet märkligt när miljöministern
hänvisar till källsorteringslagen i den gamla miljöbal-
ken samtidigt som miljöministern här lägger fram
lagförslag som är mycket märkliga när man ser på
konsekvenserna och om man ser det ur logiskt syn-
punkt.
För det första är det utan tvekan så att miljöminis-
tern lägger ett lagförslag till miljöbalk där Lagrådet
på en viktig punkt har sagt att man inte kan göra så.
Det gäller frågan om äganderätten och ersättningsreg-
lerna. Det är ju oerhört allvarligt att regeringen och
riksdagsmajoriteten är beredda att fatta beslut i frågor
som berör enskilda människor och deras egendom och
uppehälle som strider mot grundlagen. Man tar inte
den hänsynen, och samtidigt säger man att domstolar-
na får avgöra detta.
Det är precis på samma sätt när det gäller vilken
lag som skall gälla. Vi kan ta skogsvårdslagen som
exempel. Skall skogsvårdslagen gälla eller skall mil-
jöbalken gälla? Oklarheten är utomordentligt stor i
lagstiftningar som är viktiga för miljöarbetet och även
för näringarna och människors verksamheter och
uppehälle. Så kan man inte hantera viktiga lagstift-
ningsfrågor, fru talman.
Jag blir ännu mer fundersam när det gäller den
allmänna hänsynsregeln. Här har miljöministern,
Gudrun Lindvall och Vänsterpartiet kommit överens
om en allmän hänsynsregel. I och för sig ställer vi
också upp på den utom när det gäller vissa frågor.
Men nu säger Gudrun Lindvall att den här hänsynsre-
geln i princip kan tillämpas hur som helst. Om det är
så att en tillsynsmyndighet finner att hänsynsregeln
skall tillämpas är det bara att åka ut till hamnen och
förbjuda båten att köra. Är det på samma sätt när det
gäller de areella näringarna? Är det bara att åka ut i
skogen eller på åkern och förbjuda? Miljöministern
måste ge besked på den här punkten.
Anf.  51  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Överenskommelsen när vi började
diskutera den nya grundlagen var ju, som jag sade
tidigare, att man inte skulle ge en ökad ersättningsrätt
när man ställde miljökrav. Man skulle fortsätta att
tillämpa samma principer som vi har gjort hittills. Jag
tycker att det är oerhört viktigt att hålla fast vid detta
och inte börja urholka principen om att förorenaren
betalar. Lagrådet gör också samma tolkning som
regeringen. Man konstaterar också att om det finns
problem så ligger dessa i regeringsformen och inte i
miljöbalken. Även för Lagrådet är det väldigt tydligt
och klart vad riksdagens partier menade när de fattade
beslut om vår gemensamma grundlag.
När det sedan gäller förhållandet till andra lagar är
det väldigt viktigt att inte, som Göte Jonsson snuddar
vid, låta all annan lagstiftning ta över miljölagstift-
ningen. Miljölagstiftningen skulle i praktiken bli
väldigt tandlös om de hänsynsregler för miljön som vi
nu beslutar om inte blir gällande på andra områden.
Därför finns det också väldigt tydligt och klart regle-
rat var miljöbalkens hänsynsregler gäller och var
annan lagstiftning och följdlagstiftning gäller.
Nu ser jag att tiden tog slut. Jag får säkert möjlig-
het att återkomma till Göte Jonsson och utveckla
detta.
Anf.  52  GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller ersättningsreglerna har
vi ju i svensk lagstiftning och tillämpning haft princi-
pen om pågående markanvändning. Jag tar det som
exempel. Om det har förekommit intrång i pågående
markanvändning har man haft rätt till ersättning inom
ramen för vissa regler. Nu kringgås dessa regler ge-
nom den allmänna hänsynsregeln. Det är ett exempel
som visar hur nonchalant man är emot äganderätten,
rättsskyddet och ersättningsreglerna. Detta är inte en
miljöfråga i första hand utan en fråga om rättssäker-
het. Om vi skall göra intrång utifrån pågående mar-
kanvändning och utifrån allmänna intressen skall vi
också gemensamt stå för kostnaderna för detta. Det är
det frågan gäller, inte miljöfrågan.
Sedan måste jag ställa en fråga miljöministern om
den allmänna hänsynsregeln. Vi har förutsatt att den
ändå har varit förankrad på något sätt i gällande lag-
stiftning eller rättstillämpning. Nu säger en av de
företrädare som har varit med om att göra upp om
miljöbalken att den allmänna hänsynsregeln är en
viktig del i denna uppgörelse och att man har gått
längre än vad utredningen gjorde osv. Samtidigt säger
Gudrun Lindvall att det bara är för tillsynsmyndighe-
ten att åka ut och förbjuda verksamheter och hänvisa
till den allmänna hänsynsregeln. Är det så det skall gå
till, fru talman? Då har jag missuppfattat den allmän-
na hänsynsregeln. Nu måste faktiskt miljöministern
klargöra om hänsynsregeln skall tillämpas så som en
av ledamöterna i det här triumviratet har sagt. Eller
kan miljöministern ge klarare besked på den här
punkten så att vi kan ha litet förtroende för rättssäker-
heten i miljöbalken?
Anf.  53  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag tycker att det lyser igenom väldigt
tydligt i Göte Jonssons inlägg att äganderätten går
före miljöskyddet. Det är självklart att man skall er-
bjuda ett skydd för ägare, men det är också självklart
att alla måste iaktta hänsynen till miljön. Ersättnings-
reglerna när det gäller t.ex. skogsfrågor och annat
ligger självfallet kvar. Men det handlar om att de inte
skall förändras i den riktningen att man skall betala
mer när man ställer miljökrav än vad vi gör i dag.
Sedan är det annan fråga att man också skall kun-
na använda hänsynsreglerna när det gäller en stor del
av annan lagstiftning. Det regleras också lag för lag
var man skall använda miljöbalkens hänsynsregler
och var de eventuellt inte skall tillämpas. Men till-
synsmyndigheterna kommer naturligtvis att ha stora
möjligheter att använda miljöbalkens hänsynsregler
på väldigt breda verksamhetsområden. Vi har före-
slagit hänsynsregler för alla verksamhetsområden för
att också hänsynen till miljön skall tränga igenom
inom alla verksamheter i samhället. Det är en av de
stora förstärkningarna med miljöbalken.
Men det innebär ju att det är tillsynsmyndigheter
och andra som skall se till att detta tillämpas på ett
förnuftigt och bra sätt. Jag tycker att detta totalt sett är
ett bra exempel på hur man kommer att få ett bättre
och aktivare miljöarbete när man skall tillämpa hän-
synsreglerna på alla verksamhetsområden.
Anf.  54  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Miljöministern hävdar att jag hade
citerat fel ur betänkandet. Det gör att jag måste läsa
innantill ur dagens betänkande vad gäller utfrågning-
en om fällande domar.
Solveig Riberdahl säger så här enligt betänkandet:
"Jag tror inte att vi på grund av miljöbalken kommer
att se fler fällande domar. Det tror jag inte."
Jag kan fortsätta att läsa vad miljöåklagare Stefan
Karlmark sade: "Jag delar helt Solveig Riberdahls
uppfattning när det gäller antalet domar om man bara
ser till balken. Antalet kommer inte öka. Jag vill
t.o.m. påpeka att det, som jag ser det, finns en risk att
antalet minskar."
På samma fråga säger Björn Gillberg: "Det finns
ingenting som tyder på någon förändring. Det kom-
mer inte att bli någon skillnad. Det kommer att vara
som det har varit."
Det är den bild som jag faktiskt beskrev i mitt an-
förande, och det var på den punkten som jag också
ställde frågan tidigare till utskottsmajoriteten och till
miljöministern om de delade den uppfattningen.
Vi kan gärna sitta i samma båt när det gäller fiska-
fänge och försöka dra upp fula fiskar. Men som det
framgår av detta får vi fiska utan krok. Då blir det
inte, fru talman, lätt att fånga upp de fula fiskarna. Jag
kan fråga miljöministern om hon delar Ingemar Jo-
sefssons uppfattning att det faktiskt inte blir fler fäl-
lande domar, om det inte finns någon form av själv-
kritik i detta, att det kanske inte var så lyckat eller om
miljöministern kan peka på andra omständigheter som
gör att vi inte kommer att kunna få det effektiva vapen
som vi vill ha mot miljöbrottslingar.
Anf.  55  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Utgångspunkten är dels att man skall
ha ett förebyggande arbete, dels att den som begår
förseelser eller brott mot miljön också skall inse att
det blir påföljder. Det är inte alltid så att man behöver
få en fällande dom för att man skall känna att det
svider i skinnet. Även det att man blivit polisanmäld,
utredd men så småningom inte får en fällande dom
innebär ändå att det svider i skinnet på den som be-
finner sig i gränstrakterna. Det är en väldigt viktig del
i det som har diskuterats under utskottsutfrågningen
och i det som Solveig Riberdahl säger. Även om hon
inte uttalar sig för fler fällande domar - där ber jag
om ursäkt för mitt tidigare bristande citat - säger hon
att det blir fler utredningar och att det är viktigt med
ett stärkt samarbete mellan polis och åklagare och
tillsynsmyndigheten. Det här är avgörande, och det är
också därför regeringen ger högre anslag till till-
synsmyndigheterna i den budget som vi har lagt fram.
Sedan citerar Dan Ericsson med förkärlek dem
som har varit negativa till miljöbalksarbetet. Jag
skulle kunna citera dem som har varit positiva, men
jag tror att det är ett ganska gagnlöst arbete. Jag tror
att man i stället får försöka inse och förstå att gör man
väldigt stora organisationsförändringar är det klart att
det inte bara föder hurrarop. Det finns många männi-
skor som arbetar inom och med detta som blir oroliga
av stora organisationsförändringar. Inte desto mindre
vet vi att de är nödvändiga därför att vi vet att dagens
lagstiftning inte fungerar tillfredsställande och att vi
därför måste göra stora organisationsförändringar.
När man har fått arbeta inom det nya systemet är jag
övertygad om att kritikerna också kommer att se att
detta blir ett betydligt bättre system.
Anf.  56  DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Det är klart att ministern nu till det
bittra slutet måste försvara sitt förslag här. Jag undrar,
fru talman, om inte ministern faktiskt ångrar att hon
inte nappade redan hösten 1994 på att göra de för-
ändringar som vi skulle ha kunnat komma överens om
i riksdagen och låtit dem träda i kraft den 1 juli 1995.
Det hade gjort att hon hade kunnat ägna sin kraft åt
andra saker, t.ex. att ta fram en samlad miljöproposi-
tion i tid. Jag tror inte att hon hade blivit en död fisk,
som hon själv sade. Faktum är att hon numera kippar
litet efter andan på grund av de problem hon har med
att hinna hantera miljöfrågorna. Hon har inte fått fram
ärendena. Jag tror att hon innerst inne ångrar att hon
inte fixade det här redan då.
Förändringar föder självklart protester, och det
blir oro för förändringar. Jag vet inte om det låg nå-
gon kritik mot det uttalande som Hans Karlbom gjor-
de och som jag citerade i tidigare replikskifte. Han är
ändå hovrättsassessor och avdelningsordförande i
Koncessionsnämnden och måste väl ändå kunna sägas
kunna de här frågorna. Jag har försökt hänvisa till en
del andra kunniga personer som sysslar med miljöju-
ridik, men det har inte bitit så hårt tidigare i debatten.
Hans Karlbom säger ändå att han uppfattar den här
balken som ett sätt att visa muskler och att det är
någonting av yttre åtbörder som faktiskt inte ger resul-
tat i en effektivare miljölagstiftning. Tillbakavisar
miljöministern också detta uttalande som en sorts
partsinlaga? Kan det inte vara så att det faktiskt ligger
en del i den kritik som riktats från Staffan Wester-
lund, Björn Gillberg, åklagarsidan och Hans
Karlbom? Ligger ingenting i denna kritik? Är verkli-
gen all lycka i miljöbalken uppfylld i och med det
beslut som skall fattas av riksdagen i dag?
Anf.  57  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag vet inte om Dan Ericsson vill bli
påmind om vad de här personerna sade om de förslag
som Dan Ericssons parti var med och lade fram för
några år sedan. Om vi går över från att diskutera deras
uppfattning om både tidigare och nuvarande förslag,
där de nog har fördömt alla förslagen, till Dan Erics-
sons debatt om vad vi känner i våra innersta själar,
kan det bli en intressant debatt.
Jag skulle vilja försöka läsa Dan Ericssons inners-
ta i stället. Dan Ericsson yrkar faktiskt inte avslag på
miljöbalken. Dan Ericsson erkänner att han har fått ett
antal av kd:s hjärtefrågor tillgodosedda med miljöbal-
ken. Dan Ericsson sitter i själva verket här och vet att
det med alla de förändringar som gjordes i regering-
ens förslag tillsammans med Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet, jämfört med den tidigare regeringens för-
slag, blivit ett par förbättringar i månaden under den
här perioden, ett antal stora kraftiga förändringar
jämfört med om vi hade diskuterat Dan Ericssons
förslag här i kammaren. I själva verket står inte ens
Dan Ericsson själv för det tidigare förslaget utan
säger att det naturligtvis hade behövt förändras. Man
skulle ha behövt förändra det på riskdagens bord. Det
var nödvändigt att förändra det redan när det första
gången kom på riksdagens bord. Det är inte särskilt
stor tilltro till det egna förslaget.
Jag är innerst inne mycket nöjd med miljöbalken.
Jag tror att det här betyder en stor förändring och
förbättring inför framtiden. Jag tror att Dan Ericsson
innerst inne är väldigt lättad att det är det här förslaget
som ligger till grund för framtiden, inte det som han
en gång själv var med att arbeta fram.
Anf.  58  EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! All lycka är icke uppfylld, skulle jag
vilja säga efter det här replikskiftet. Jag vill ändå
instämma med miljöministern i att miljöbalken nu
reglerar naturresurslagstiftningen. Jag tror också att
det är väldigt bra. Jag tror att det är bra att man sam-
lar allt i en balk så att man på det sättet skall kunna
vidta åtgärder inom balkens ram framgent.
Även om miljöministern nu säger till mig att de
hot som jag målade upp vad gäller NUTEK och LO är
försvagade upplever jag ändå att det finns hot. Det
finns också starka skäl för att skärpa älvskyddet så att
man på det sättet gör det trovärdigt långsiktigt att
utbyggnaden av älvarna är ett avslutat kapitel, vatten-
kraftsutbyggnaden är ett avslutat kapitel. Jag vill än
en gång understryka detta. Vi har utvecklat det i en
reservation som jag också har yrkat bifall till, fru
talman, så jag kommer inte att utveckla det vidare.
Jag hänvisar till den reservationen och ber miljöminis-
tern att ta hänsyn till detta. Om miljöministern så här
på stående fot dessutom kan lova att de älvsträckorna
- Sölvbacka strömmar och Gideälven uppströms
Björna - tas in i miljöbalken under avsnittet särskilda
bestämmelser för hushållningen kanske vi kan komma
överens i denna fråga.
Anf.  59  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag är överens med Eva Eriksson om
att det är väldigt viktigt med älvskyddet. Mitt problem
har varit att när jag fick Vattendragsutredningens
förslag insåg jag att om vi valde att lagstifta på det
sätt som utredningen föreslog om vissa älvsträckor,
var risken att budskapet i stället skulle vara att man
skulle bygga ut alla andra älvsträckor.
Jag tror inte att det var utredningens avsikt, men i
praktiken blev det omöjligt att följa utredningens
förslag. Det hade i realiteten kunnat innebära att man
hade givit intrycket att man ville öka utbyggnaden av
andra älvsträckor.
Eftersom jag i likhet med Eva Eriksson inte är
entusiastisk över vattenkraftsutbyggnad, vill jag inte
ge sådana signaler. Det var också därför som vi inte
följde utredningens förslag. Men det är också viktigt
att konstatera att om det skall kunna bli några föränd-
ringar i det starka skydd av vattendragen som vi har i
dag, krävs det också att den svenska riksdagen lagstif-
tar om detta. Jag tror att vi har en bred politisk enig-
het om att skydda vattendragen, både i det svenska
samhället och i den svenska riksdagen.
Anf.  60  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! För det första vill också jag tacka An-
na Lindh för ett gott samarbete. Vi har kommit långt
när det gäller miljöbalken, och jag hoppas att det
fortsatta arbetet kan göra att vi ytterligare kan skärpa
miljölagstiftningen. Den blir aldrig en färdig produkt,
eftersom verkligheten inte står stilla.
Jag skulle vilja ta upp en fråga som vi från Miljö-
partiet aktualiserat i ett antal interpellationer i riksda-
gens kammare. Det handlar om det faktum att många
miljöbrott som i dag synes ganska stora inte leder till
åtal.
Låt mig som exempel nämna det kvicksilverut-
släpp som GAMA Dental gjorde för tre år sedan här i
Stockholm. Man hittade 250 kilo kvicksilver i avlop-
pen, och man kunde visa exakt varifrån de utsläppen
kom. Fallet hamnade hos ett par polismän som var
mycket intresserade och engagerade. De gjorde en
mycket tjock utredning om detta och överlämnade den
till åklagare. Sedan hände ingenting. Så småningom -
efter många påtryckningar bl.a. från medierna - ledde
fallet till åtal, men inte för grovt miljöbrott utan för
mycket mindre förseelser.
Jag tycker att det här tyder på att det någonstans är
något fel på åklagarsidan. Har man inte något riktigt
grepp över vad stora miljöutsläpp egentligen är?
På vilket sätt bedömer Anna Lindh att vi skall åt-
gärda det här? Jag tror att vi är helt överens om att det
är oacceptabelt att t.o.m. miljöåklagare säger att man
inte tror att det i framtiden blir flera miljöåtal. Jag
tycker att man därmed diskvalificerar sig själv från
sitt jobb. Hur skall vi agera från riksdagen och från
regeringen för att se till att de miljöbrott som faktiskt
begås leder till åtal? Hur skall vi skärpa åklagarnas
kunskaper på miljöområdet?
Anf.  61  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag tror att en av de viktigaste frågor-
na är en betydligt större medvetenhet, både om miljö-
frågornas betydelse och om miljörättens betydelse.
Jag tror att skälet till att det har blivit så som det är i
dag bl.a. är en ovana att hantera den här sortens frå-
gor.
Vi kan jämföra med en kirurg som sällan får ope-
rera. En sådan kirurg är kanske inte särskilt pålitlig.
Åtminstone kan han få litet problem, om han ställs
inför en avancerad uppgift. På samma sätt är det na-
turligtvis med en jurist. Nya uppgifter är ofta svåra
uppgifter.
Det är därför nu viktigt att vi får en sammanhållen
och begripligare och bättre lagstiftning. Det är därför
som vi nu gör en stor utbildningssatsning på 3 000
personer, där vi ger kunskap både om miljöfrågor och
om miljörätten. Man fortsätter därför också utbild-
ningen speciellt av poliser och åklagare.
Tanken med den nya ekobrottsmyndigheten är
också att de som ställs inför miljöbrott i större ut-
sträckning skall kunna få tillgång till hjälp av expertis
för att hantera sina olika frågor.
Anf.  62  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det här är mycket vik-
tigt. Jag tror att det egentligen handlar om att man
som jurist inte riktigt har den ekologiska kompetens
som behövs för att kunna värdera hur allvarliga de här
brotten i naturen är.
Jag är ledsen över att för de jurister som sitter här
behöva påpeka att jag ibland känner att den naturve-
tenskapliga kunskapen bland jurister är ganska liten.
Jag tror att det behövs en rejäl miljöutbildning för
miljöåklagarna, helt enkelt att man höjer deras kom-
petens på en grundläggande naturvetenskaplig och
biologisk nivå. Då får de t.ex. ett begrepp om hur
mycket 250 kilo kvicksilver är. Det är ett enormt stort
utsläpp av en av de absolut giftigaste tungmetallerna.
Den mängd som ryms i en tesked är tillräcklig för att
förgifta en medelstor svensk sjö.
Först när man förstår vidden av de utsläpp som fö-
rekommer kan man också värdera om det är fråga om
stora miljöbrott eller inte. Jag är glad över att vi i
miljöbalken diskuterar vad som menas med ringa
brott. Med anledning av det som Dan Ericsson säger
kan jag säga att det här inte diskuteras i det borgerliga
förslaget.
Anf.  63  ANDRE VICE TALMANNEN:
Den här repliken gäller miljöministern.
Anf.  64  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Här görs ändå en förbättring. Men jag
menar att den utbildning av miljöåklagare som skall
komma till stånd också måste innehålla en utbildning i
ekologi och måste ge en grundläggande biologisk
kunskap, så att åklagarna skall kunna värdera frågor-
na.
Det är oerhört obehagligt när en av de mest fram-
stående miljöåklagarna själv säger att han inte tror på
sin egen verksamhet. I den just i det fallet aktuella
staden, Västerås, framförs enormt mycket kritik just
mot att stora miljöbrott inte har lett till åtal.
Anf.  65  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Jag tror att en av de stora poängerna
med miljöbalken är att den höjer miljörättens status.
Den gör miljölagstiftning och miljöfrågor betydligt
intressantare bland jurister. Förhoppningsvis kommer
också fler att prioritera de områdena i framtiden. Jag
tror att det skulle vara väldigt bra.
Sedan kan en del av dagens jurister tycka att det är
litet besvärligt att de skall lära sig ett helt nytt lag-
stiftningskomplex, men det borde vara kärt besvär för
dem, eftersom det kommer att ge dem en mycket
bättre grund för framtiden.
Jag tror att detta är en gemensam pedagogisk
uppgift för oss, vid sidan av den mera rättsliga uppgif-
ten att se till att vi ökar miljöfrågornas betydelse och
att miljöfrågorna på alla områden i samhället integre-
ras i annan verksamhet, så att man lär sig att miljöfrå-
gorna hör hemma i all verksamhet och så att man lär
sig att ta miljöfrågorna på allvar. Också det är en del
av regeringens arbete för ett ekologiskt hållbart Sve-
rige.
Fru talman! Eftersom jag har förstått att detta är
min sista replik, vill jag härmed ta tillfället i akt att
önska jordbruksutskottets ledamöter och de övriga
ledamöterna här i kammaren en glad och trevlig
sommar och tacka jordbruksutskottet för ett bra sam-
arbete.
Anf.  66  PETER WEIBULL
BERNSTRÖM (m):
Fru talman! Vi kan i dag onekligen höra historiens
vingslag genom kammaren. Det märks inte minst på
den upphetsade stämningen och på tonläget hos vissa
av debattörerna.
En samlad miljölagstiftning, som vi alla så länge
och så hett eftertraktat, skall nu bli verklighet i en
miljöbalk. Den har, som påpekats tidigare här i dag,
genom regeringens behandling fördröjts ett antal år
men därigenom inte blivit i motsvarande mån bättre
än det förslag som regeringen Bildt lade fram 1994.
Den har i stället fått ett socialistiskt och korporativis-
tiskt anslag.
Detta understryks av att det är just Vänsterpartiet
och Miljöpartiet som regeringen tvingats luta sig mot
för att få igenom sitt förslag, som t.o.m. strider mot
grundlagen. Dessa partier har inte förstått vad som
sker i samhället på miljöområdet utan är fortfarande
övertygade om att detaljregleringar och förbud är de
effektivaste miljöinstrumenten.
Fru talman! Det är ju så att miljöarbetet har flyttat
in i våra hem och i företagens styrelserum. Stövlarna
har bytts ut mot gympadojor och svarta skor i miljö-
arbetet. Enskilda människor tar i dag ett helt annat
ansvar för miljöfrågorna än för bara ett fåtal år sedan.
Låt mig redan nu i likhet med Göte Jonsson yrka
bifall till de moderata reservationerna 1 och 51 så att
det är gjort och så att jag inte, för tids vinnande, fres-
tas att yrka bifall till flera, även om jag till fullo stöder
alla de moderata reservationerna.
Jag skall beröra en del av våra reservationer. Låt
mig börja med naturresurslagen och vår reservation nr
7. Moderata samlingspartiet är av den åsikten att NRL
nu då denna lagstiftning skulle inarbetas i miljöbalken
också borde ha setts över och radikalt förbättrats, om
den nu över huvud taget borde vara med som en del
av miljölagstiftningen.
NRL är i grunden en exploateringslag och inte en
skyddslag. Det finns dock delar som har karaktären av
skyddslag, t.ex. älvskyddet. Detta talar för att den
trots allt skall smältas in i miljöbalken. Men då är
kravet desto större att den verkligen arbetas igenom
och anpassas bättre till miljölagstiftningen i övrigt.
Förhållandet mellan NRL:s bestämmelser om hus-
hållning med mark- och vattenområden och balkens
nya allmänna hänsynsregler är oklart. Det finns redan
i dag kritik mot att dessa bestämmelser i NRL är
otydliga.
Exempel på de allvarliga tolkningsproblem som
kommer att bli fallet är att den s.k. lokaliseringsprin-
cipen finns med på två ställen i balken, dels i 2 kap.
4 §, där det sägs att verksamheter skall lokaliseras till
lämplig plats, dels 3 kap. 1 §, där det sägs att mark-
och vattenområden skall användas till de ändamål
som de är bäst lämpade för. Sådana dubbleringar av
regler föder tolkningsproblem och en osäkerhet, och
de borde naturligtvis ha eliminerats. I stället har de
bara lyfts rakt in i den nya balken med alla de skröp-
ligheter de faktiskt har.
Det är då lika bra att slå fast att hela 3 kapitlet i
NRL borde ha setts över. Paragraferna spretar åt alla
håll. Medan 2 och 3 §§ uttrycker skydd för mark och
vatten handlar 7 § om att skydda mark- och vattenom-
råden som innehåller värdefulla ämnen eller material
mot åtgärder som påtagligt kan försvåra utvinningen
av dessa. Det är alltså här i lagen en paragraf som
skyddar mineralfyndigheter.
8 § handlar om att skydda mark som är särskilt
lämplig för industrianläggningar, energiföretag, av-
fallsanläggningar m.m. så att inte tillkomsten eller
utnyttjandet av sådana anläggningar försvåras. I 9 och
10 §§ handlar det om att bevara mark åt försvaret.
I 2 kap., allmänna hänsynsregler, heter det i 4 § att
för verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark-
och vattenområden annat än helt tillfälligt skall en
sådan plats väljas som är lämplig med hänsyn till
1 kap. 1 § samt 3 kap. och 4 kap.
Detta innebär i klartext att natur- och miljövärde-
na sätts åsido i den balk som skall bära det stolta
namnet miljöbalken.
Fru talman! Kammarens ledamöter hör säkert hur
motsägelsefullt detta låter. Man vet inte vilken para-
graf som skall ha företräde framför den andra. Även
Lagrådet har naturligtvis riktat kritik mot denna ut-
formning av reglerna. Men utskottsmajoriteten har
inte velat ta till sig argumenten och begära en över-
syn, och detta beklagar vi moderater.
Behovet av en sådan översyn gäller också lagför-
slagets 4:e kapitel, som innehåller NRL:s hushåll-
ningsbestämmelser för vissa områden i landet, s.k.
riksintressen. När man läser listorna över alla mark-
och kustområden som skall undantas från exploate-
ring enligt 2-7 §§, samtidigt som det enligt 2-6 §§
inte får hindra utbyggnaden av befintliga tätorter och
det lokala näringslivet, inser man att dessa paragrafer
egentligen är tämligen verkningslösa.
Även här borde paragraferna ändras så att skyddet
inte utgick från näringar och särintressen. Lagstift-
ningen blir som sagt motsägelsefull, otydlig och ger
upphov till stor rättsosäkerhet. För oss moderater
framstår miljöbalken inte i dessa stycken som det
stolta aktstycke till skydd för natur och miljö som
majoriteten vill påskina.
Utformningen av framtidens riksintressen bör i
stället baseras på hänsynstagande till speciella natur-
och kulturmiljövärden samt till vissa naturresurser,
t.ex. åkermark. Värdefull åkermark måste ses som en
viktig resurs, och vi hade gärna sett en utredning om
ett starkare skydd för jordbruksmark, vilket framgår
av reservation nr 9.
I detta sammanhang vill jag också framhålla vår
syn på skötsellagen och miljöhänsynen i jordbruket.
Även om denna i dag inte har en tydlig karaktär av
produktionslag kan det i framtiden uppstå situationer
där ett livsmedelsöverskott vänds i en underskottssi-
tuation. Detta kan komma att föranleda en markpolitik
som inte enbart betonar miljömål utan också produk-
tionsmål. Mot denna bakgrund framhåller vi att det
vore lämpligt om skötsellagen stod utanför miljöbal-
ken, som vi säger i vår reservation nr 28.
Jag ser att min talartid springer i väg. Jag tänker
därför avsluta mitt anförande ungefär här. Nu kommer
miljöbalken att antas av riksdagen med alla de fel och
brister som jag och även många andra här påpekar.
Låt inte arbetet med miljöbalken stanna här. Låt nästa
regering arbeta vidare med dessa frågor och rätta till
de brister som många med oss moderater ser i den,
inte minst stora delar av de kvalificerade juristerna i
detta land.
Anf.  67  LENNART FREMLING (fp):
Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att
det hade varit bättre om det borgerliga förslaget till
miljöbalken hade behandlats och eventuellt modifie-
rats av riksdagen och godtagits år 1994. Av presti-
geskäl har Socialdemokraterna försenat miljöbalken. I
början av mandatperioden bedömde miljöministern att
förseningen skulle bli ett och ett halvt år. Nu blev
förseningen tre och ett halvt år. Miljöarbetet har för-
lorat värdefull tid, och det är bara att beklaga.
Fru talman! Trots att det är valår skall jag vara
rättvis. Regeringen har till riksdagen lämnat ett för-
slag till miljöbalk som i huvudsak är bra. Arbetet i
jordbruksutskottet har också varit konstruktivt, och
både ledamöterna och kanslipersonalen har gjort ett
imponerande arbete. Eva Eriksson har gjort en över-
gripande redovisning av folkpartiets syn. Jag skall
bara ta upp en liten detaljfrågan. Den anknyter till
reservation nr 40.
I miljöbalken finns en lista över vilka ärenden som
skall prövas av regeringen. Trafikens miljöpåverkan
uppmärksammas nu i det nya förslaget, och det är bra.
Det sker genom att man i listan för in prövning av
större vägar, större järnvägar och större flygplatser,
däremot inte hamnar. Jag tycker att logiken borde
bjuda att även hamnar skall fogas in. Där säger jord-
bruksutskottet att dessa inte kan anses innebära såda-
na miljöstörningar att en utvidgning av den obligato-
riska regeringsprövningen bör förordas. Det finns
inga närmare motiveringar till detta.
Jag kan i och för sig förstå att detta är ärenden
som rätt sällan förekommer. Men ur trafiksynpunkt är
även hamnarna av sådan vikt att man borde ha haft
med vägar, järnvägar, flygplatser och hamnar. Jag vill
fråga socialdemokraternas representant varför man
inte kunde tänka sig att ta med hamnar för logikens
skull och för att lyfta upp trafikfrågorna på ett rättmä-
tigt sätt.
Anf.  68  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! När Lennart Fremling säger att det är
av prestigeskäl som vi inte antog den föregående
regeringens förslag till balk är det helt fel. Det har
snarare varit svårt att använda den på ett sådant sätt
som vi räknade med från början, utan vi har fått göra
flera genomgångar och ytterligare utredningar. Det är
fel att säga att det skulle ha varit fråga om presti-
geskäl.
Jag delar Fremlings uppfattning om att man skall
se upp med hamnarna. Dock menar jag att lagen täck-
er upp detta. Regeringen kan förbehålla sig rätten att
själv verka när det gäller stora hamnar. Verksamhet
som har stor påverkan på miljön och naturresurserna,
däribland stora trafikanläggningar, skall också tillåt-
lighetsprövas av regeringen. Ingen hamn av betydelse
kommer därför att kunna finnas utan att vägarna till
hamnen också har prövats av regeringen. Därför
kommer hamnarna helt enkelt inte undan, utan som en
följd av detta kommer de att bli bedömda.
I övrigt kommer frågan om hamnarna att behand-
las i förordningarna. Vi har också hänvisat till att den
kommer med i förordningsarbetet, och därför täcks
Fremlings frågor in. Hamnarna är inte oviktiga - vi
har tänkt på dem.
Anf.  69  LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker ändå att det är konstigt att
man inte vill behandla hamnarna symmetriskt med de
övriga transportgrenarna. Det är mycket möjligt att
det går att få hamnarna prövade av regeringen osv.,
men det hade ju också gått med vägar, järnvägar och
flygplatser. Det vore enklare om man fick en sådan
struktur att man behandlar dessa lika.
Fru talman! Låt mig också kommentera en annan
sak. Jag använde ordet prestigeskäl. Jag menar att det
är fråga om det. Så fort den borgerliga regeringen
lade fram propositionen om miljöbalk gick Ingvar
Carlsson tidigt ut i valdebatten och sade att man
skulle återkalla detta förslag och inte behandla det.
Jag tycker att det är synd att man inte valde modellen
att behandla förslaget. Efter valet fick ju Socialdemo-
kraterna en majoritet - i varje fall nästan - och rege-
ringsmakten. Då fanns möjligheten att få en behand-
ling av propositionen till stånd i kammaren som kun-
de ha inneburit att man hade fogat in andra element i
den struktur som var lämnad i propositionen. Då hade
man haft den strukturen, och hade mycket snabbare
kunnat få till stånd en miljöbalk.
Dessutom gjorde man tidigt bedömningen att det
skulle bli ett och ett halvt års försening. Men i prakti-
ken blev det tre och ett halvt års försening. Det visar
också att man kanske hade tyckt att det var värt en
viss försening. Man felbedömde situationen.
Anf.  70  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Med anledning av det sista vill jag sä-
ga att det inte fanns tillräckligt med material, vilket vi
räknade med när vi började gå igenom den gamla
balken.
När Fremling säger att det bara hade varit att jus-
tera till det hela i utskottsarbetet kan dessutom den
som inte har varit med i det arbetet mycket lätt förvil-
las att tro att det var så. Men om man lägger de två
balkarna bredvid varandra inser man snabbt att det är
ett omöjligt arbete att utföra i ett utskott. Skulle ut-
skottet ha suttit och skrivit de lagar som nu har
kommit till i förhållande till den tidigare balken? Det
låter lätt, men det är faktiskt inte så man arbetar fram
lagstiftning här i Sverige.
Anf.  71  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag måste också kommentera det som
Lennart Fremling säger om att det hade varit möjligt
att göra förändringarna i utskottet.
Menar han verkligen på allvar att vi politiker, eller
möjligen kansliet, i jordbruksutskottet skulle ha
skrivit om hela kapitel två i hänsynsreglerna? Skulle
vi ha kunnat lägga in vattenlagen, lagen om skötsel av
jordbruksmark och gentekniklagen i balken? Skulle vi
ha kunnat få in dem där de skall hänga ihop? Skulle vi
ha kunnat få in talerätten - ja, göra hela utredningsar-
betet om hur miljödomstolar skall vara? Skulle vi ha
kunnat skriva in miljösanktionsavgifter och få in ge-
nerella föreskrifter som kan användas i kommunerna?
Skulle vi ha gjort allt det arbetet, och skrivit text
till allmänmotivering och specialmotivering, i utskot-
tet? Det handlar ju om en mängd lagparagrafer som
skulle arbetas in på många olika ställen.
Detta innebär att vi i utskottet skulle ha gjort hela
utredningsarbetet. Menar verkligen Lennart Fremling
på allvar att det skulle ha kunnat vara möjligt att göra
detta i utskottet? Skulle vi dessutom ha gjort det utan
att gå tillbaka till Lagrådet, dvs. den högsta juridiska
kompetensen, och frågat om förändringarna var juri-
diskt riktiga, möjliga eller acceptabla? Skulle vi totalt
ha sidsteppat hela det sätt att arbeta på som alltid har
tillämpats mellan Sveriges riksdag och regering, och
gjort det här arbetet?
Det är ett jättestort arbete! Det är massor av för-
ändringar! Jag kan inte tänka mig att Lennart Frem-
ling kan mena allvar med ett sådant förslag. Det hade
absolut inte varit möjligt. Det hade dessutom varit
demokratiskt helt fel att göra på det sättet.
Menar Lennart Fremling att det skulle ha varit
möjligt att göra hela den stora förändringen i utskot-
tet? Det skulle jag vilja ha svar på.
Anf.  72  LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är mycket enkelt att svara på den
frågan. Det är alldeles uppenbart att utskottet och
riksdagen inte skall bedriva ett sådant arbete. Det jag
talar om är att man skulle ha tagit den struktur man
hade och sedan gjort förändringar. Förändringarna
kommer då naturligtvis i form av lagförslag från re-
gering till riksdag.
När vi nu klubbar den här miljöbalken får vi ju
räkna med att även den kommer att förändras succes-
sivt. Det kommer att komma framtida regeringsförslag
till förändringar i den här miljöbalken, som kommer
att leva ett dynamiskt liv. Det här är ju inget vi be-
stämmer en gång för alla.
Anf.  73  GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Det betyder alltså att Lennart Frem-
ling menar att vi skulle ha återremitterat förslaget till
regeringen för att komma med ett nytt förslag. Det är
ju precis det som har skett! Vi har återremitterat för-
slaget till regeringen därför att det var undermåligt.
Då kan man välja mellan två sätt att gå till väga.
Antingen kunde man ha utgått från det borgerliga
balkförslaget, som vi ansåg var för dåligt, eller så
kunde man ha utgått från Miljöskyddskommitténs
förslag som vi ansåg var betydligt bättre. Vilket tror
Lennart Fremling hade varit mest tidseffektivt - att
börja med ett förslag som var dåligt eller att börja
med kommitténs förslag, som var betydligt bättre och
som innehöll mycket mer av det som vi ville att för-
slaget skulle innehålla?
Naturligtvis är svaret att det var mest effektivt och
bäst att börja med Miljöskyddskommitténs förslag,
som låg betydligt längre fram än det borgerliga för-
slaget. Det borgerliga förslaget var ju en backning
utifrån utredningens förslag.
Dessutom lade vi in bl.a. vattenlagen, talerätten,
generella föreskrifter och miljödomstolar. Utifrån det
förslag som utredningen hade lagt fram 1993 förbätt-
rade vi alltså förslaget innan det nu kom som förslag
på riksdagens bord.
Jag kan inte förstå att Lennart Fremling kan vara
missnöjd med denna tingens ordning. Det har visat sig
vara det enda effektiva och bra sättet att jobba på för
att få fram en balk.
Men jag är tacksam för att vi är överens om att det
inte hade gått att i utskottsarbetet göra de förändringar
som vi - och uppenbarligen också Lennart Fremling -
ville ha. Vi har ju en annan Lennart i den här försam-
lingen som hävdar att det hade varit möjligt. Tack för
att vi är överens om att det inte hade varit möjligt!
Anf.  74  LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är klart att jag inte hade uppfatt-
ningen att vi skulle återremittera det borgerliga pro-
positionsförslaget till den nya socialdemokratiska
regeringen. Vi borde i stället ha antagit det, möjligen
med några smärre förändringar, och sedan ha arbetat
vidare med det.
För övrigt är det positivt att vattenlagen är inta-
gen. När vi höll på med de här utredningarna i Miljö-
skyddskommittén var det en sak som vi i Folkpartiet
drev på. Vi ville ha vattenlagen införd. Men man
menade då att med den tidsram som gällde för utred-
ningsarbetet hann man inte med det. Däremot har jag
ett minne av att socialdemokraterna i den utredningen
inte ville föra in vattenlagen.
Min kommentar till det som Gudrun Lindvall sade
är att det är bra om vattenlagen förs in så som också
har gjorts. Jag har också sagt här i min bedömning av
förslaget att förslaget är bra, men att vi har förlorat
värdefull tid. Sedan finns det självfallet ett antal
punkter där vi har en annan uppfattning.
Anf.  75  ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Jag var en gång expert i Miljöskydds-
kommittén, som kommenterades på slutet här. Jag
måste säga att när vi i den kommittén fick se den
borgerliga regeringens förslag till miljöbalk inträdde
verkligen en tyst minut. Jag har aldrig hört juristerna
där vara så tysta. Man stirrade ned i bänken - svår-
modigt, tungt. Allt arbete hade slagits i spillror. Fyra
års tungt arbete i utredningen hade slagits i spillror av
den borgerliga regeringen.
I den borgerliga regeringens förslag hade man inte
gjort en miljöbalk. Det var en osammanhängande
sammanställning av några miljölagar. Det var också
en del generella försvagningar gentemot den tidens
miljölagstiftning. Det är helt obegripligt att man kan
säga att detta skulle vara ett bra förslag att utgå från i
utskottsarbetet om man förfäktar en miljöbalk värd
namnet.
Fru talman! För Miljöpartiet har det viktiga varit
att få en miljölagstiftning efter verkligt bärande prin-
ciper som verkligen fungerar på sikt. En av dessa
bärande principer, som vi har hävdat alltsedan vi
bildade vårt parti 1981, är att miljölagstiftningen skall
gälla alla verksamheter och alla åtgärder med samma
krav och att de kraven skall vara höga.
Dagens lagstiftning är djupt splittrad. Den innehål-
ler väldigt olika krav på olika verksamheter och åt-
gärder beroende på vilken näringsgren det gäller,
vilken person det gäller osv. Dessutom är den full
med luckor. Det är helt oacceptabelt! Vi måste få en
heltäckande lagstiftning i den här meningen.
Det borgerliga förslaget till miljöbalk var inte det.
Detta var ett avgörande skäl för Miljöpartiet att ome-
delbart lämna Miljöskyddskommittén och inför valet
1994 förbinda oss att stoppa det här förslaget. Vi tog
naturligtvis omedelbart upp samtal med socialdemo-
kraterna för att åstadkomma det. Vi var glada att vi
lyckades med det och kunde få någonting som var
vettigt och bra.
Och det har vi fått i dag. Den här miljöbalken är
en innovation. Det är en ny, modern lagstiftning just i
den meningen att den har generella hänsynsregler som
gäller alla verksamheter, alla åtgärder, alla och envar,
med samma grundkrav. Dessa grundkrav är de bästa
krav vi har i dagens lagstiftning. De är hämtade från
de lagar som fungerar bäst, dvs. i första hand miljö-
skyddslagen och lagen om kemiska produkter. Dess-
utom är de skärpta i avgörande avseenden. Framför
allt är det viktigt att se skärpningen i avvägningen
mellan miljöintresset och andra intressen - exploate-
ringsintressen, som man säger populärt. Här har lagen
skärpts till miljöns fördel, och det är väldigt viktigt.
En annan viktig bärande princip är att få en lag-
stiftning som utgår från vad naturen och hälsan tål,
inte från vad olika företag ekonomiskt tål för tillfället.
Miljön skall vara det som styr miljölagstiftningen.
Dagens lagstiftning går egentligen ut på att ge tillåtel-
se att förstöra miljön. Miljöskyddslagen är uppbyggd
på det sättet. Annan miljölagstiftning är i hög grad
uppbyggd efter olika näringsverksamheters intressen,
speciella egenheter osv.
I miljöbalken har vi någonting som kallas för
miljökvalitetsnormer. Det är de normer som naturen
och miljön sätter och som sedan blir styrande för
tillsynsarbetet, tillståndsarbetet osv. På det sättet får
vi in miljökraven på rätt sätt, utifrån vad miljön tål
och ingenting annat. Dessa normer är också rättsligt
bindande i det här förslaget, vilket de inte var i det
borgerliga förslaget. I det borgerliga förslaget från
1994 var det så tunt med s.k. miljökvalitetsnormer att
det egentligen inte gick att uttolka vad de skulle bety-
da. I det här förslaget har vi byggt ut detta kraftfullt,
och vi kan se att vi kommer att få miljökvalitetsnor-
mer som är värda namnet.
Vi har också förstärkt en rad andra instrument som
hänger ihop med detta. Miljökonsekvensbeskrivning-
arna har byggts ut kraftigt mot vad som gäller i dag.
Detta fanns inte i det borgerliga förslaget. Vi har sett
till att folkligt engagemang, insyn och möjlighet till
påverkan förstärks, vilket är väldigt viktigt om man
skall utgå från vad naturen, miljön och människan tål.
En tredje princip är att få samlade miljödomstolar
och en ökad tyngd för miljörätten inom juridiken -
domstolsväsendet, åklagarväsendet osv. Miljödomsto-
larna, som kommer med den här balken men inte alls
fanns med i det borgerliga förslaget, innebär att mil-
jöjuridiken byggs ut mycket kraftigt i landet. Den nära
nog fördubblas sett till antalet domare och jurister
som fr.o.m. den 1 januari 1999 skall jobba med detta.
Det är alltså en kraftig förstärkning.
Också det faktum att man samlar miljölagstift-
ningen i en balk, som hamnar bland de första kapitlen
i lagboken, innebär i sig en kraftig förstärkning -
pedagogisk, men också verklig eftersom det här ver-
kar styrande på status. Ett av problemen med miljöju-
ridiken i dag har ju varit att den har haft för låg status,
precis som miljöarbetet generellt. Det gäller inte
minst här i riksdagen - vi saknar fortfarande ett mil-
jöutskott i riksdagen, vilket är litet anmärkningsvärt.
Det handlar alltså om att stärka miljöns intresse också
inom juridiken och inom domstolsväsendet. Detta har
vi med nu, för första gången. Det här är det första
balkförslag som faktiskt innehåller detta. Det har varit
ett mycket omfattande arbete att få fram det. Det har
tagit litet tid, javisst, men hellre lägga fram ett bra
förslag som håller än att lägga fram ett dåligt förslag
som vi från början vet att det inte håller.
Fru talman! Det har också varit väldigt viktigt att
få in nya och verkningsfulla redskap i miljöarbetet.
Generella föreskrifter som gäller rakt över hela fältet
är väldigt viktiga. Detta finns med. Det fanns inte i
det borgerliga förslaget, vilket naturligtvis var ett av
huvudskälen till att vi sade nej till det.
Det handlar också om att få in sanktionsavgifter
som kommer i ett tidigt skede så att man förhindrar
förseelser. Det får inte bli något slags vana att tillåta
överutsläpp, att acceptera att man inte skickar in rap-
porter och inte sparar prover osv. Tittar vi på mil-
jöskandalerna runt om i landet i dag ser vi att de ofta
är just av den här typen. Man har inte mätt på ett
korrekt sätt, man har inte sparat proverna, man har
slarvat med än det ena och än det andra. Och varför
har man det? Jo, därför att ingenting händer om man
gör så - annat än att man tjänar pengar om man
struntar i krav som kostar pengar.
På det här sättet har det varit med miljöarbetet
hela tiden, ända sedan 1969 då miljöskyddslagen
kom. Det har varit ett slags allmän acceptans för att
man tänjer litet här och där. Miljöjuridiken har inte
varit så viktig, inte så hård som den vanliga juridiken
när det gäller våldsbrott och sådant. Vi måste ändra
på det! Vi måste betrakta miljöbrott som precis lika
allvarliga som alla andra brott. Redskapen för att
verkligen åstadkomma det finns i den här miljöbal-
ken.
Det kanske behövs fler redskap i framtiden. Det är
möjligt. Därför ingår också i detta att direkt när bal-
ken sätts i sjön sätter vi också en ny parlamentarisk
utredning i sjön som utreder hur balken fungerar. Den
tittar speciellt på hur miljökvalitetsnormerna fungerar,
hur de generella föreskrifterna fungerar och hur mil-
jödomstolarna fungerar och kommer med nya förslag
om det behövs, om man hittar brister som man inte
kunnat förutse i förväg.
Det går naturligtvis inte att förutse alla brister i
förväg. Inte i någon ny lagstiftning kan man förutse
exakt vad som kommer att hända när den väl satts i
sjön. Så var det när planlagstiftningen sattes i sjön på
70-talet. Det gick inte att veta hur den skulle fungera.
Det krävdes naturligtvis en hel del justeringar i efter-
hand. Vi har haft ett stort antal utredningar när det
gäller t.ex. plan- och bygglagen. Den fungerar, men vi
är inte nöjda med hur den fungerar - osv.
Poängen är att vi nu är framme med en struktur
med de bärande principerna på rätt ställe. Vi får en
generell lagstiftning som lägger bottenplattan och som
också gäller för all annan lagstiftning som påverkar
miljön - det är mängder av följdändringar i ytterligare
ett femtiotal lagar som vi skall anta här i riksdagen i
dag. Vi utgår från vad naturen tål. Vi får en allmän
förstärkning av miljöjuridikens roll inom det rättsliga
systemet. Vi får också in nya redskap som förhindrar
miljöskador.
Självklart behövs det också skärpta straff och
skärpta sanktioner i övrigt. Det finns också med i det
här förslaget. Vi har också sänkt tröskeln för att få ett
åtal på miljöområdet med det här balkförslaget jäm-
fört med vad som gäller i dag.
När jag lyssnar på debatten i dag, fru talman, blir
jag särskilt bekymrad över Centerns agerande. Jag
tycker att det är under all kritik. Ett parti som gärna
vill kalla sig grönt visar sig helt och hållet sakna sak-
lig kritik i debatten i dag. I stället ägnar man sig åt att
prata om annat och åt antydningar och svepande på-
ståenden som inte bevisas i någon rimlig mening.
Särskilt Lennart Daléus har utnyttjat sin roll som en
av förgrundsgestalterna i delar av miljörörelsen i
Sverige till att sprida missuppfattningar, missförstånd
och direkta felaktigheter om vad som står i miljöbal-
ken.
Det har skapat en mycket förvirrad debatt. Under
förra hösten, 1997, var den debatten som värst. Då var
det väldigt mycket förvirring, inte minst inom miljö-
rörelsen, om vad som egentligen står i balken. Det
berodde på det partitaktiska agerande från Centern
som det faktiskt handlar om. Det handlar inte längre
om att driva miljöarbetet framåt, det handlar om parti-
taktik, om att vinna taktiska poäng för att få en röst
här och en där på att misstänkliggöra andra partier, i
synnerhet Miljöpartiet, har jag förstått. Det är väl
egentligen det som är skälet till att Centern inte har
velat samarbeta om att ta fram miljöbalksförslaget.
Trots upprepade inbjudningar har man helt och hållet
vägrat att delta. Detta visar vad det handlar om. Det är
uppenbart att för Centerns del går partitaktik före
miljön. Där kan vi tala om politisk fingerfärdighet i
dess mest negativa betydelse.
I Centerpartiet sätter man dessutom andra intres-
sen före miljöintresset, vilket blir tydligt i de reserva-
tioner som föreligger och i de inlägg som har gjorts i
debatten i dag. Markägarintresset smäller som vanligt
högre för det gamla bondepartiet. Det är inte särskilt
förvånande, men det är värt att påpeka. Man har för-
sökt att dölja detta. Man spelar ett dubbelspel från
Centerns sida. Å ena sidan försöker man framstå som
miljövänlig, å andra sidan en vän av markägare i alla
lägen. Man inser inte att det finns en reell konflikt.
När vi höjer miljöambitionerna i miljöbalken gäl-
ler det naturligtvis också skogsägare, jordbrukare,
m.fl. De grundläggande miljökrav som finns i miljö-
balkens allmänna hänsynsregler skall naturligtvis inte
vara ersättningsgrundande. Det är de hänsyn som alla
skall ta. Det är bottenplattan. Men det Centern och
Moderaterna säger är att man skall ha betalt för detta i
en viss specifik näring, inte i andra. Det är ett mycket
märkligt agerande. Det är naturligtvis taktiskt för att
fiska röster i den gruppen, något annat är det inte. Det
är inte seriöst miljöarbete.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga några ord
om det samarbete som vi har haft med socialdemokra-
terna och med regeringen i den här frågan. Jag måste
säga att det har varit mycket positivt att se det enga-
gemang som har funnits för att när vi väl kom i gång
verkligen ta fram en bra miljöbalk värd namnet. Det
krävdes först en uppgörelse i jordbruksutskottet våren
1995 för att få fart på detta. Den uppgörelsen gjordes
mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Väns-
terpartiet. Den byggde på en miljöpartimotion om hur
miljöbalken borde vara. Den innebar i stort sett att
den motionens intentioner tillgodosågs.
Vi har i det här samarbetet kunnat få igenom våra
grundläggande krav på hur en miljöbalk skall se ut.
Det är det egentliga skälet till att vi har kunnat samar-
beta och få fram ett bra resultat. Det har helt enkelt
funnits en samsyn som har vuxit fram i samarbetet.
Det visar att det lönar sig att bedriva miljöpolitik.
Det visar också att det lönar sig att samarbeta med
dem som är seriösa och inte enbart ägnar sig åt parti-
taktik.
Men det innebär inte att allt är löst. Det finns en
del problem kvar. Peter Weibull Bernström pekade på
en sak, naturresurslagen, som ingår i miljöbalken.
Delvis förändrade vi vissa delar. Andra delar är oför-
ändrade på grund av att det är en gammal politisk
uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Centern,
och Centern ville inte göra ändringar. Där har Social-
demokraterna en uppgörelse som man står fast vid. Är
inte Centern med på en ändring får man stå fast vid
uppgörelsen. Det är synd, men det är Centern som har
saboterat det. Jag tycker att det borde vara Centern
som Bernström skulle agera emot. Vi har inte kunnat
ändra på de paragrafer som han tog upp. Men de
behöver ändras. Det hoppas jag att vi skall kunna göra
i framtiden.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till hem-
ställan i de båda betänkandena.
Anf.  76  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Det är utomordentligt viktigt att vi har
arbetat fram en samlad och på många områden skärpt
miljölagstiftning som grund för tillståndsgivning,
övervakning och som slutligen kan användas vid
straffpåföljd om lagarna inte följs. Det är här jag
kommer in. Jag vill prata om den rättsliga hanteringen
av miljöbrott. Justitieutskottet har avgivit ett yttrande
till detta betänkande och jag tänker uppehålla mig vid
detta.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så bra lagar om
inte rättsväsendet har förmåga att effektivt utreda,
leda brottet till åtal och döma de skyldiga. Eller också
anmäls miljöbrott inte ens därför att det inte anses
vara någon idé, eftersom erfarenheterna har visat hur
meningslöst det är.
Verkligheten visar att i Sverige löper miljöbovar
inga större risker att åka fast och straffas. Riksåklaga-
ren har genom en enkätundersökning bland landets
miljönämnder erfarit att denna uppfattning stämmer.
Min egen erfarenhet genom kontakter med länsstyrel-
ser bekräftar denna uppfattning. Riksåklagarens sam-
manställning är inte helt avslutad.
Jag ser i betänkandet från den utfrågning som
jordbruksutskottet hade att här finns värdefulla syn-
punkter från dem som var inbjudna, bl.a. från riksåk-
lagaren Solveig Riberdahl.
Det visar sig i denna undersökning, liksom andra
undersökningar av statistik tidigare bekräftat, att få
miljöbrott anmäls, ännu färre utreds och ytterst få
leder till åtal och straff. Kritiken riktas mot åklagare
och polis. De tar sällan upp anmälningar och dessa
prioriteras lågt.
Varbergs miljö- och hälsoskyddsnämnd förde sta-
tistik över miljöbrott som bedömdes utsiktslösa att
anmäla. Bara under januari och februari 1998 bokför-
des 21 misstänkta brott. Det är liknande förhållanden i
alla övriga kommuner.
Hur skall problemen då åtgärdas? Åklagare och
polis har inte tid. Hur bemöter man de argumenten?
Handlar det om självvalda prioriteringar? Åklagare
och polis saknar kompetens. Stämmer det? Det finns
kurser. 40 åklagare har genomgått utbildning, och det
finns sju veckor långa specialutbildningar för poliser
som många har genomgått. Miljöministern sade i
talarstolen att 3 000 ytterligare inom rättsväsendet
skall genomgå utbildning. Är den här utbildningen
tillräcklig? Det skulle man behöva titta närmare på.
Vad händer med de poliser och åklagare som har
fortbildat sig i miljörätt när de återvänder till sin
hemort? Det är dock många som har genomgått de här
utbildningarna.
Då återkommer vi till prioriteringsfrågan. Vad är
det som är viktigt? Vad gör vi för att miljöbrotten
skall anses viktiga av rättsväsendet? Miljöministern
sade också att nu höjer vi statusen bland jurister, och
miljöfrågorna kommer att tas på allvar. Det hoppas
jag verkligen, för fram till i dag har det varit mycket
dåligt.
Länsstyrelsens miljöenheter i Västsverige vittnar
om hur utredningar lagts ned och avskrivits. Jag har
själv haft kontakter med Länsstyrelsen i Göteborg när
det gäller stora raffinaderier som anmäls för överut-
släpp. Ändå läggs dessa utredningar åt sidan och
läggs ned.
Hur skall miljölagarna få effekt och tillsynsmyn-
digheterna respekt när rättsväsendet inte fungerar när
det gäller miljöbrott? Nu har Brottsförebyggande
rådet fått i uppgift att initiera forskning om miljöbrott.
Eftersom miljöbrott hänförs till ekonomisk brottslig-
het, som jag tycker är mycket bra, kommer man in när
det tillskjuts pengar på dessa områden, och det har
gjorts så nu skall forskning inledas på många områ-
den.
Men tyvärr är det inte fråga om riktad forskning,
dvs. att kunna beställa vad som skall utredas. Jag
skulle vilja kunna klargöra vilka beviskraven är, pre-
skriptionstider, på vilket sätt poliser, åklagare och
domstolar hanterar miljöbrott, vilka strategier för
bekämpning av miljöbrott som de nämnda myndighe-
terna utvecklat och i vilken utsträckning de samordnar
sitt arbete.
Det positiva inom rättsväsendet är att miljödom-
stolar inrättas, att det blir en enhetlig praxis i bedöm-
ningen av mål som prövas enligt miljöbalken. Nu
byggs erfarenhet och kompetens upp på rättsområdet.
Lagrådet påpekar visserligen vissa komplikatio-
ner. Jag tycker att vi skall ta dem på allvar, följa ut-
vecklingen och justera det som inte fungerar. Det är
bra att vi får miljösanktionsavgifter. Det är summor
på upp till 500 000 kr som kan dömas ut i tidsinterval-
ler.
Min slutsats är att det är viktigt att vi nu inte läm-
nar detta område när det har blivit bra lagar. Vi måste
gå vidare och se till att departementen samarbetar på
detta område, att det inte blir vattentäta skott. Det är
likaså viktigt att det sker ett samarbete mellan myn-
digheterna.
Det måste finnas ett övergripande ansvar. Jag har
flera gånger sagt hur viktigt det är att miljöbrotten
kommer att hanteras vid ekobrottsmyndigheten. Det
är där det samlade ansvaret och en nationell strategi
kan komma till stånd.
Ekobrottsmyndigheten är uppbyggd i avdelningar,
dvs. poliser, åklagare, de med specialkompetens och
kanslister. Det är denna specialkompetens som ford-
ras för att miljöbalken skall kunna verka i hela landet.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har ett stort
ansvar.
Jag hoppas att de flesta kan instämma i dessa mål,
så att miljöbalken kan bli en verkningsfull lagstiftning
också inom rättsväsendet.
Anf.  77  LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Jag har begärt ordet som riksdagsle-
damot för Vänsterpartiet, ett parti som står bakom
förslaget till miljöbalk. Men, fru talman, i TV-
reklamen säger man att "jag är inte bara mamma, jag
är också tandläkare". Jag kan travestera uttrycket och
säga att "jag är inte bara riksdagsledamot, jag är ock-
så hemmansägare".
Jag är kanske inte en lika stor hemmansägare som
Bo Jonsson Grip var, som en gång i världen ägde
stora delar av Sverige. Men jag har ett litet hemman.
Av den anledningen har jag blivit indragen i diskus-
sionerna om miljöbalken och allemansrätten.
Representanter för en avdelning inom LRF i Bo-
huslän och någon representant för en avdelning i
Mellanskog i Dalarna sade att de skulle hålla en liten
kommersiell verksamhet på min fastighet. Det gjorde
de. Frågan aktualiseras i reservation 20 under mom.
37. Reservanter från Centern, Lennart Daléus, från
Moderaterna, Göte Jonsson, från Folkpartiet, Lennart
Fremling - och jag även hört Dan Ericsson här i
kammaren säga att han ställer sig bakom reservatio-
nen - har sagt att det "är stötande att det enligt rege-
ringens förslag blir möjligt att organisera verksamhet
på annans mark utan att fastighetsägaren behöver
informeras eller ge sin tillåtelse till verksamheten".
Jag menar att jag har en skyldighet att på nästa
bystämma i Bäckby i Dalarna informera om att det
som står i denna reservation inte är sant. Det är helt
enkelt fel. Det finns värre ord för det som inte är sant
och det som är fel. Men jag skall inte använda dem
här. Det är viktigt för mig, mina grannar och min släkt
- jag härstammar från en bondsläkt på mödernet i
Värmland - att klargöra att jag inte har medverkat till
det som påstås här.
Är nu någon - Lennart Daléus som inte är i kam-
maren, Fremling som sitter här, Göte Jonsson som
står längst upp i salen - av någon annan mening än
jag, så förklara då hur det har varit möjligt att organi-
sera verksamhet på min mark med befintlig lagstift-
ning innan miljöbalken trätt i kraft. Eller, ärade leda-
möter, instäm i min utsaga att detta förhållande är
möjligt med nuvarande lagstiftning. Varför får man
göra så? Jag kanske hade synpunkter på att de kunde
göra så. Men de människor som gjorde så på min
mark utnyttjade en grundlagsfäst rätt som finns i re-
geringsformen 2 kap. 18 §. Mig veterligen antog
ledamöterna denna förändring i största enighet. Där
står: "Alla skall ha tillgång till naturen enligt alle-
mansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan."
Det är detta som gjorde att LRF kunde göra sålunda
på min mark - inte miljöbalken.
Reservanterna hänvisar till ett utslag av Högsta
domstolen. Sedan har ni mage att skriva att detta
beror på miljöbalken. Nu säger jag till på skarpen:
Skäms på er! Så skall ni inte skriva. "Land skall med
lag byggas." Vi får respektera regeringsformen. Vi får
respektera Högsta domstolens utslag.
Det finns ett problem. Det vet jag - som markäga-
re. Det är inte något problem att de är på min mark en
söndag. Det är inte något problem att de är på min
mark två söndagar. Men om de är där varje lördag
och söndag är det ett problem. Det är som det står i
Bibeln om oxen som trillar ned en gång i brunnen.
Men om oxen trillar ned varje dag i brunnen får man
fylla igen brunnen eller göra något åt oxen.
Precis som Göte Jonsson sade kan tyska turister
slita ned marken vid Smålands och Dalslands sjöar
och i fjällvärlden. Då får vi göra något åt det proble-
met. Det gör vi nu. Med miljöbalken får vi möjlighe-
ter att å det allmännas vägnar hävda naturens intres-
sen. Jag kan som markägare ha skäl att hävda mina
intressen. Men vad är det för lag jag skall använda?
Jo, rätt lag för rätt ändamål.
Jag är inte utbildad jurist. Men så mycket vet jag
att det inte är miljölagstiftningen jag skall hänvisa till
för att hävda mina ekonomiska intressen. Skall jag
använda miljölagstiftningen, Lennart Fremling, för att
framhålla mina personliga ekonomiska intressen,
mina äganderättsanspråk? Det är väl ändå fel? Det
inser väl Lennart Fremling? Det inser väl Göte Jons-
son och även Lennart Daléus - var han nu är - och
Dan Ericsson - var han nu råkar befinna sig? Jag har
förståelse för att alla inte har möjlighet att jämt sitta
här i kammaren. Men detta inser även alla dessa le-
damöter.
Då får jag använda den lag som skall användas,
nämligen jordabalken. Den reglerar servitut, intrång i
äganderätten osv. Det vet även jag med mina begrän-
sade kunskaper. Jag har inte ens genomgått den juri-
diska översiktskursen på 10 poäng. Men jag vet att
det handlar om jordabalken.
Varför väckte ni inte motioner i höstas när ni hade
möjlighet att föreslå ändringar i jordabalken? Det
gjorde ni inte. Nu låter ni er dras med i det propagan-
daspel som vissa har satt i gång - bl.a. LRF. Det leder
till missuppfattningar och till att vissa kommersiella
företag kanske tror att det är först nu som den rättig-
heten ges. Ni skadar både markägare och naturen med
detta propagandaspel.
Jag säger en gång till: Skäms på er!
Svara nu på mina frågor.
Anf.  78  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Det är ingen av dem som Lars Bäck-
ström ville skulle svara som har begärt ordet.
Men om LRF skulle göra så varje vecka, räcker
det med att det innebär olägenhet, inte bara skada, för
att Lars Bäckström kan protestera. Det gäller med
nuvarande lag - precis som Lars Bäckström säger.
Det är litet anmärkningsvärt när LRF försöker an-
vända lagen på det sättet, som annars reagerar mot
t.ex. veganer när de försöker agera så. Detta är inte
första gången som LRF försöker använda metoder jag
finner tvivelaktiga.
Anf.  79  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tackar för att någon tog replik på
mitt anförande.
Jag delar Ingemar Josefssons bedömning. Jag vet
vilka möjligheter jag har att använda. Jag kan bara
säga att jag t.o.m. kan tänka mig ändringar i jordabal-
ken, om de nu går för hårt fram på min mark, vare sig
det är svenska eller tyska turistföretag. Men jag kom-
mer aldrig att medverka till att svenska medborgare
inte skall få trampa min mark och njuta av den vackra
skog som vi har i Dalarna. Jag tänker se till att de får
fortsätta att göra det. Min släkt har bott där i många
hundra år, och vi har välkomnat besökare. Det tänker
vi fortsätta att göra.
Det är mycket beklagligt att inte fler tog replik och
svarade i denna viktiga fråga.
Anf.  80  INGEMAR JOSEFSSON (s) replik:
Fru talman! Lars Bäckström har helt rätt i att den
debatt som har förts kan innebära att fler kommer att
missbruka lagen och tro att lagen nu innebär ett helt
annat användande av allemansrätten än vad som gäll-
de tidigare, dvs. ett våldsammare utnyttjande. Vi har
nu en gemensam uppgift att förklara att lagen inte är
förändrad utan att det är den gamla allemansrätten
som gäller och att man måste sköta sig i naturen -
annars får man inte vara där.
Anf.  81  LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är återigen oerhört viktigt att i alla
fall vi två tillsammans slår fast detta. Vi skall värna
allemansrätten. Vi skall låta alla svenska medborgare
använda den efter grundlagens anda. Visst skall vi
göra så! Sedan skall vi se till att naturen inte skadas.
Sedan skall vi också se till att markägarnas intressen
inte skadas. Då skall vi se till att vi har en bra ci-
villagstiftning, och möjligtvis se över jordabalken.
Men det räcker. Det är ett stort steg framåt för naturen
och miljön att vi tar den här miljöbalken. Vi är över-
ens.
Alla borde ha deltagit i denna replikväxling.
Återigen: Skäms på er!
Anf.  82  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag begärde ordet igen därför att Göte
Jonsson apostroferade mig i en replik. Eftersom jag
inte kan ta replik på replik var jag tvungen att begära
ordet igen.
Göte Jonsson tog upp en diskussion om vad jag
sade att det fanns för koppling mellan de allmänna
hänsynsreglerna och de lagar som reglerar följdlag-
stiftningen. Jag vill citera vad som står i utskottets
betänkande:
"I ett föregående avsnitt om miljöbalkens förhål-
lande till annan lagstiftning har utskottet konstaterat
att de allmänna hänsynsreglerna framstår som ett
fristående och delvis nytt instrument för att reglera
t.ex. olika former av markanvändning."
Det står vidare längre fram i texten:
"De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbal-
ken är utformade så att de i huvudsak kan tillämpas på
både jordbruk och skogsbruk som ett komplement till
bl.a. övriga ovan angivna bestämmelser i miljöbalken
och till skogsvårdslagen."
Det slås också fast att det är Skogsvårdsstyrelsen
som har hand om hänsynsreglerna när det gäller
kopplingen till skogen. Det står också:
"Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att
miljöbalken och i synnerhet hänsynsreglerna i sig ger
ökade möjligheter att besluta om restriktioner för
jord- och skogsbruket."
Fru talman! Det är alltså fullkomligt klarlagt i bal-
ken att de allmänna hänsynsreglerna, dvs. att vi höjer
miljökraven på alla områden, även gäller jord- och
skogsbruk.
När det gäller jordbruket är det självklart, efter-
som skötsellagen kommer att ingå i balken. När det
gäller skogsbruket klargörs det här på ett mycket
tydligt sätt, både i jordbruksutskottets betänkande och
i det betänkande som ligger med anledning av följd-
lagstiftningen.
Här råder det ingen som helst tveksamhet om vad
som gäller, Göte Jonsson. Moderaterna har tillsam-
mans med skogsägarna försökt att även här lägga
dimridåer och få det att låta som att det är någonting
annat än vad som gäller. Det står klart och tydligt hur
det förhåller sig.
Anf.  83  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag vänder mig inte nu till Gudrun
Lindvall.
Jag begärde besked från miljöministern hur hon
ser på den allmänna hänsynsregeln, hur den skall
kunna tillämpas i olika sammanhang, om det är på det
sättet att bara tillsynsmyndigheten kan resa ut och
lägga förbud på olika verksamheter. Jag fick ett
mycket svävande svar från miljöministern. Jag hade
räknat med att få ett klart besked. Nu är inte miljö-
ministern i kammaren.
Detta visar, fru talman, hur ihålig allmänna hän-
synsregeln är i förhållande till annan lagstiftning. Det
är precis detta som vi har pekat på. Det är utomor-
dentligt allvarligt att en riksdagsmajoritet tar beslut
om en allmän hänsynsregel, som inte ens miljöminis-
tern kan förklara räckvidden av. Det är bl.a. detta som
så många har kritiserat, även jurister. Det är bl.a. detta
som så många har påpekat ligger i konflikt med spe-
ciallagstiftningar. Och det är bl.a. detta som ligger i
konflikt med skyddet för äganderätten.
Debatten i kammaren visar att tillämpningen av
allmänna hänsynsregeln - jag har också läst betän-
kandet - är betydligt mera problematisk än vad som
framgår av utskottsbetänkandet. Vi moderater har lagt
reservationer för att slå vakt om både rättssäkerhet
och miljö. De reservationerna finns. Det är synd att
majoriteten inte har ställt sig bakom dem.
Anf.  84  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Om Göte Jonsson hade begärt replik
på mitt inlägg hade vi kunnat diskutera det i replik-
skiftet, men Göte Jonsson valde att inte göra det.
Man kan ha olika uppfattningar om hur mycket
man vill knyta de allmänna hänsynsreglerna till de
lagar som ligger utanför balken. Där har Göte Jonsson
och Miljöpartiet helt olika uppfattningar. Vi anser att
det är självklart att skogsbruket och jordbruket, dvs.
markanvändningen, också måste påverkas av en
skärpt miljölagstiftning. Det anser inte Göte Jonsson.
Här skiljer det. Jag måste säga att det är mycket
märkligt att detta skulle vara oklart.
I och med att det här är ett problem som har upp-
märksammats såväl i utskottet som till en del även av
Lagrådet och på annat sätt har vi varit mycket nog-
granna med att mycket tydligt i betänkandet om bal-
ken, i den proposition som föreligger, i följdlagstift-
ningen och i betänkandet om den tala om hur det
förhåller sig. Göte Jonsson kan anse att det här inte är
bra, men han skall inte påstå att det inte är klargjort.
Det står också i betänkandet:
"I övrigt bör framhållas att miljöbalken skall ses
som en samordnad, skärpt och breddad miljölagstift-
ning för en hållbar utveckling."
Det gäller alltså alla områden. Det står klart och
tydligt på vilket sätt skogsvårdslagen är knuten till de
allmänna hänsynsreglerna.
Att ha uppfattningar är en sak, Göte Jonsson, men
att hävda att det är oklart är att fara med osanning.
Det är inte oklart. Det framhålls mycket klart hur
kopplingen ser ut.
Anf.  85  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag hade inte tänkt ta replik på Gud-
run Lindvall, men när hon beskyller mig för att fara
med osanning när det gäller oklarhet i lagstiftningen
skall jag bara läsa innantill i utskottsbetänkandet på s.
45: "- - - genom sin lydelse torde medge mer långt-
gående ingrepp än vad som följer av de bestämmelser
som är relaterade till begreppet avsevärt intrång i
pågående markanvändning". Det är alltså hänvisning
till hänsynsregeln. "Dessa förhållanden kan ge upp-
hov till en viss osäkerhet för berörda näringar."
Det är utskottsmajoritetens skrivning, och Gudrun
Lindvalls skrivning. Har inte Gudrun Lindvall satt sig
in i denna lagstiftning så pass mycket att hon vet vad
hon själv har skrivit? Det kan bli "osäkerhet för be-
rörda näringar", beroende på hänsynsregelns utform-
ning och relationen till annan lagstiftning.
Gudrun Lindvall! Detta är sanning. Detta är det
allvarliga i det här sammanhanget.
Anf.  86  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Det slås klart och tydligt fast att om
det finns hänsynsregler i någon lag som hanteras i
följdlagstiftningen får den typen av hänsynsregler inte
ha en lägre ambition än de allmänna hänsynsreglerna.
Det finns en del speciella hänsynsregler i
skogsvårdslagen som alltså inte får ha lägre ambition.
Om det dessutom finns hänsynsregler i miljöbalken
där det inte finns några motsvarande bestämmelser i
de allmänna lagarna, t.ex. skogsvårdslagen, står det
klart och tydligt att då gäller de hänsynsreglerna. Det
kan inte på något sätt råda någon tveksamhet om det.
För att man till yttermera visso skall vara klar över
hur relationen mellan miljöbalken och skogsvårdsla-
gen är har man också sagt att det är Skogsvårdsstyrel-
sen som skall vara tillsynsmyndighet. Det är
Skogsvårdsstyrelsen som i dag har att hantera
skogsvårdslagen.
Vi har haft en genomgång, och vi kommer så
småningom också att behandla ett betänkande här i
kammaren. Det blir nästa riksdagsperiod. Det handlar
om hur vi skall göra för att skärpa såväl miljö- som
produktionsmålet. Man kan se att skogsvårdslagen
som kom 1994 inte riktigt har fått det genomslag man
skulle vilja.
Genom att nu se till att knyta hänsynsreglerna till
skogsvårdslagen skärper vi miljöhänsynen i skogen.
Genom de bestämmelserna, som också finns i den
proposition som regeringen har lagt fram som visar
hur man vill skärpa produktionsmålet, börjar vi se till
att skogsvårdslagen fungerar i praktiken.
Utredningen har visat, Göte Jonsson, att
skogsvårdslagen inte har fått det genomslag som man
hade önskat vare sig när det gäller produktionsmål
eller miljömål.
Jag anser att det inte kan råda någon tveksamhet
om kopplingen mellan balk och skogsvårdslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
8 §  Regeringsformens egendomsskydd
Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU30
Regeringsformens egendomsskydd
Anf.  87  BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Det är alltså dags för konstitutionsut-
skottet att ta vid där jordbruksutskottet slutade. Det
gäller själva äganderättens principer.
Det kan inte råda någon större tvekan om att
äganderätten eller det enskilda ägandet är en grund-
läggande förutsättning både för den enskildes eko-
nomiska välfärd och för själva marknadsekonomin,
som i sin tur är grunden för vår välfärd.
Detta är någonting som slagits fast i alla delar av
den civiliserade världen. Det har också kommit till
klart uttryck bl.a. i Europakonventionen till skydd för
de mänskliga rättigheterna, som inkorporerades med
vår svenska lagstiftning 1995.
Emellertid har i debatten själva ordalydelsen i re-
geringsformens 2 kap. 18 § kommit att ifrågasättas.
Den handlar om ersättning vid expropriation och
annat förfogande. Det har ifrågasatts från våra jurister
och också ifrån Lagrådets sida om det därmed skall
förstås att full ersättning skall utgå vid sådana här
inskränkningar i den enskildes rättigheter.
Vissa menar att man måste följa ordalydelsen, och
då skall full ersättning utgå. Andra menar att det inte
är fråga om att utvidga rätten utan bara om att slå fast
den praxis som tidigare har varit rådande. Enligt den
skulle det alltså inte vara frågan om någon utökning
av ersättningen.
Vare därmed hur som helst. Det är naturligtvis inte
bra att ha en lagstiftning - allra minst en grund-
lagsstiftning - som är oklar. Vi moderater har ingen-
ting emot att man sätter till en utredning om hela
andra kapitlets artonde paragraf, men vi vill samtidigt
slå fast att vi uppenbarligen har en helt annan syn än
exempelvis Vänsterpartiet, som är ute för att närmast
inskränka äganderätten. Vi hävdar däremot i vår re-
servation till betänkandet att vi vill ha en utvidgning
av skyddet för äganderätten. Det är fortfarande ganska
svagt i Sverige jämfört med i andra länder.
Vi bör alltså föra in en lydelse som talar om ägan-
derättens okränkbarhet och om att inskränkningar
bara skall kunna få äga rum i den mån som det är
frågan om klart angivna fall. Då skall full ersättning
utgå till den enskilde.
Det är också angeläget att grundlagsskyddet för
den enskilda äganderätten utökas till att uttryckligen
gälla också annan egendom än mark och byggnader.
Det kan röra sig om immateriella tillgångar av olika
slag. Utbildning, varumärke, närings- och patenträtter
anger vi som exempel. Också pensionsrätten bör
omfattas av ett grundlagsskydd.
Vi har alltså ingenting emot att man utreder detta,
men utredningen bör gå i den riktningen att man för-
stärker äganderättens ställning i Sverige och på det
sättet når upp till en nivå som är jämförbar med nivån
i andra delar av den civiliserade världen.
Jag yrkar bifall till reservationen, fru talman.
Anf.  88  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Äganderätten är en mycket viktig fri-
och rättighet. Den har länge varit relativt litet skyddad
i svensk grundlag. Vi hade långa debatter om detta
inte minst i slutet på 70-talet. Det ledde fram till den
förstärkning av äganderättens ställning i grundlagen
som vi fick i och med grundlagsändringarna i början
på 1980-talet.
I nutid, dvs. häromåret - 1995 - har vi fått den
ändringen att Europakonventionen med dess skydd
för äganderätten har tagits in i svensk lagstiftning. Det
har vi eftersträvat från Folkpartiet liberalernas sida. I
det sammanhanget, fru talman, fick också den para-
graf i grundlagen som har att göra med skyddet för
äganderätten en annan lydelse. Det är andra kapitlets
artonde paragraf.
Sedan har det, vilket framgår tydligt av KU:s be-
tänkande, utbrutit en debatt mellan några av landets
främsta juridiska experter. De har diskuterat huruvida
det som sades från den dåvarande regeringens sida i
propositionen om ändringen och det som sades av
konstitutionsutskottet i samband med att man behand-
lade ändringen helt stämmer överens med texten i
grundlagen.
Flera juridiska experter har hävdat att det finns
påtagliga skillnader. Egentligen skulle jag vilja säga
att samtliga juridiska experter hävdar att det finns
skillnader. Sedan kan man landa på olika ståndpunk-
ter när det gäller vad som skall ha företräde, och det
har experterna också gjort.
Lagrådet har vid granskningen av det ärende som
nyss har diskuterats här i kammaren också pekat på
denna skillnad och för sin del förordat att man borde
se till att det blir en överensstämmelse mellan vad
som står i grundlagen och det som alla inblandade
parter och partier tänkte sig i samband med det beslut
som fattades inför ändringen 1995.
Det är självfallet ingen bra situation att vi har en
grundlagstext som kan läsas och tolkas på ett sätt,
medan avsikten bakom det hela - förarbeten m.m. -
är helt annorlunda. Grundlagen bör självfallet stäm-
ma.
Denna fråga har tagits upp bl.a. i Folkpartiets mo-
tion med anledning av miljöbalken. I Folkpartimotio-
nen har man pekat på att det borde ske en överarbet-
ning, så att vi får en överensstämmelse mellan vad
som står i vår regeringsform och det som var riksda-
gens mening när man fattade beslutet.
Det har också framkommit önskemål om översyn
av denna paragraf i ett par andra motioner.
Efter en intensiv diskussion om dessa frågor har
konstitutionsutskottet kunnat ena sig om att det bör
ske en översyn. Det gör man genom att bifalla folk-
partimotionen och hänvisa till två andra motioner där
denna fråga har tagits upp. Kontentan av det hela är
att regeringen bör se till att det sker en sådan översyn
och att den skall ske i god tid före nästa ordinarie
riksdagsval, dvs. i god tid före år 2002, så att riksda-
gen kan fatta beslut före riksdagsvalet och efter riks-
dagsvalet, som ju behövs för att en grundlagsändring
skall komma till stånd.
Fru talman! Så här långt är, såvitt jag kan se, alla
partier överens. Det finns, som Birger Hagård var
inne på, säkert skillnader mellan Moderata samlings-
partiet och Vänsterpartiet i synen på äganderätten.
Det vore märkligt om så inte var fallet. Det har resul-
terat i att moderaterna utöver den gemensamma texten
har velat peka på vilken inriktning de vill ha på över-
synsarbetet. Likaså har Vänsterpartiets representant i
ett särskilt uttalande pekat på att man hade velat ha en
något annorlunda inriktning på översynen än majorite-
ten.
Jag tycker, fru talman, att det är bra att vi har
kommit så här långt. Jag är glad över att vi har nått
den relativt breda enighet som nu har nåtts om att vi
skall se till att vi får ett grundlagsstadgande som
stämmer väl överens med det som har varit avsikten.
Med det yrkar jag, fru talman, bifall till konstitu-
tionsutskottets hemställan.
Anf.  89  CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Riksdagen står i dag inför ett histo-
riskt beslut. Vi skall ta ställning till en ny miljöbalk
och får därmed en sammanhållen lagstiftning på mil-
jöområdet. Den bärande principen som miljöbalken
bygger på och som är all internationell lagstiftnings
grund är polluter-pays-principen - förorenaren beta-
lar. KU har yttrat sig till jordbruksutskottet och till-
styrkt denna proposition. Vi har haft att yttra oss över
dess grundlagsenlighet.
Före den 1 januari 1995 var inte egendomsrätten
grundlagsskyddad. Den som lidit en förlust genom att
hans egendom exproprierats var tillförsäkrad ersätt-
ning enligt bestämmelser i vanlig lag.
Vårt EU-inträde innebar att Europakonventionen
inkorporerades i svensk rätt. Därmed fick vi en gene-
rell regel om att den enskildes rätt inte skulle kränkas.
Äganderätten blev därmed grundlagsfäst i regerings-
formen 2 kap. 18 §. En bestämmelse om att ersättning
skulle utgå vid ingrepp i enskild egendom skrevs
också in i grundlagen, utöver Europakonventionens
mer allmänna ordalydelse. Det är detta tillägg som har
lett till tolkningssvårigheter, trots att KU mycket
tydligt underströk att ersättningsrätten inte skulle
utvidgas i förhållande till rådande rättsläge. Förvänt-
ningsvärdena skulle inte omfattas, och inskränkning-
arna i egendomsskyddet skulle vara av viss storlek,
för att något exemplifiera vad vi sade.
Den rättsvetenskapliga debatten har varit omfat-
tande och motstridig när det gäller hur 2 kap. 18 §
andra stycket skall tolkas. Skall motivuttalandena när
det gäller regeringsformens rättighetsbestämmelser
väga tyngre än grundlagens formella lydelse? Där står
att man skall få ersättning om markanvändning inom
berörd del försvåras eller om skada uppkommer som
är betydande.
En sådan ordagrann tolkning skulle leda till säreg-
na, ibland stötande resultat för det allmänna rättsmed-
vetandet, inte minst ur miljösynpunkt. Det skulle
strida mot miljöbalkens bärande idé. Det är politiskt
absurt, och det kan inte vara meningen att ersättning
skall utgå om myndigheterna inskränker verksamheter
av miljöskäl.
Lagrådet, som har en rådgivande funktion, anser
att man skall vara återhållsam med att fästa avseende
vid motivuttalanden om de är svårförenliga med la-
gens ordalydelse. Lagrådet föreslår för att rättsläget
skall bli klart att andra stycket i 18 § 2 kap. regerings-
formen ändras så att det mer stringent uttrycker lag-
stiftarens - riksdagens - avsikt.
KU vidhåller att vårt tidigare motivuttalande skall
tolkas så, att någon utvidgning av äganderätten inte
föreligger, även om äganderätten nu är grundlagsfäst.
Den tolkning av bestämmelsen måste göras som var
avsedd vid dess tillkomst. Men det självklart riktiga
och logiska är givetvis att motivuttalandena i förarbe-
tena och ordalydelsen i lagtexten är i så stor överens-
stämmelse som möjligt.
KU har uppmärksammat Lagrådets påpekande,
och vi har därför kommit fram till att lydelsen i rege-
ringsformen skall ses över. Regeringen bör utreda
frågan med parlamentarisk medverkan. Däremot anser
utskottet att det skulle leda till oöverblickbara kon-
sekvenser om, som moderaterna anser, den enskilda
äganderätten blir orubblig och okränkbar. Utskottet
anser att inskränkningar endast får ske i klart angivna
fall och alltid med full ersättning.
Vi har också en gemensam äganderätt till vissa
naturtillgångar: luft, visst vatten och viss mark. Det
gemensamma ägandet är också något att slå vakt om
och skydda. Gemensamma miljövärden skall värnas.
Om detta talar moderaterna sällan.
Min personliga åsikt är att den enskilda äganderät-
ten skall formuleras på ett övergripande principiellt
sätt i regeringsformen och att ersättningsreglerna
borde kunna regleras i vanlig lag.
Anf.  90  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Frågan om äganderätten i regerings-
formen har diskuterats flera gånger. Jag har själv vid
några tillfällen under den gångna mandatperioden
lämnat in motioner med krav på att den skall utmönst-
ras ur regeringsformen.
Jag har i det här sammanhanget kunnat godkänna
att man åtminstone ser över den så att inte den tolk-
ning som görs leder till orimligheter. Rättsläget måste
vara klart. Man måste skriva in i lagen vad man
egentligen avser att lagen skall innehålla. Jag delar
Catarina Rönnungs uppfattning att ur miljösynpunkt
leder lagens bokstav för närvarande till orimligheter
som lagstiftaren inte gärna kan ha åsyftat, alltså att
man skulle kunna få ersättning om man hindras från
att bedriva miljöförstörande verksamhet. Det kan
rimligen inte vara meningen med lagstiftningen. Det
är därför viktigt att lagtexten ses över. Jag har dock i
ett särskilt yttrande markerat att jag skulle vilja att
utredningsmandatet blev mer öppet. Man måste på ett
öppet sätt pröva i princip hela frågan om egendom-
sparagrafen i regeringsformen.
Äganderätten är en mycket viktig fri- och rättig-
het, säger Bo Könberg. Men det finns ju också andra
fri- och rättigheter som borde anses viktiga men som
inte har grundlagsskydd. Ett exempel gäller de männi-
skor som inte äger produktionsmedel, mark eller
kapitaltillgångar utan bara sin egen arbetskraft. Deras
disposition av den egna arbetskraften eller deras rätt
att få göra bruk av arbetskraften, dvs. rätten till arbe-
te, har ju inte på något sätt samma skydd som kapita-
lets rätt till ägande och kapitalets rätt till inkomst av
ägande.
Själva det privata ägandet av marktillgångar och
produktionsmedel utgör en grund för samhällets upp-
delning i olika klasser enligt den sociala skiktning
som vi har. Den ena människans ägande av produk-
tionsmedel betyder den andra människans icke ägan-
de. Den ena människans ägande betyder makt över
den andra människans arbete och möjlighet att få
utkomst. Den ena människans ägande betyder också
ett överläge när det gäller att utnyttja övriga demo-
kratiska fri- och rättigheter.
Ett så utomordentligt starkt grundlagsfästande av
äganderätten som i svensk grundlag, som t.o.m. går
utöver vad som gäller i Europakonventionen om
mänskliga rättigheter, leder till att vad man egentligen
grundlagsfäster är ojämlikhet i samhället och ojämlika
möjligheter i äganderätten. Till detta återkommer jag,
om väljarna ger förtroende och möjlighet därtill, un-
der kommande mandatperiod. Det kan ni vara så
säkra på.
Jag litar också på att utredningen - och törhända
även regeringen - ger ett öppnare mandat, eller att
utredningen som skall tillsättas begär ett öppnare
mandat när den granskar den här frågan för att se den
i dess litet vidare principiella kontext.
Men för tillfället och i det aktuella sammanhanget
är det ändå viktigt att markera att det bör bringas reda
så att det blir en överensstämmelse mellan åtminstone
texten och motiven för texten. Därför kan jag också
tillstyrka utredningen sådan den framstår hos ut-
skottsmajoriteten. Jag har inget annat yrkande vid
detta tillfälle.
Anf.  91  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist påminde om mitt inle-
dande konstaterande att äganderätten är en viktig fri-
och rättighet. Det är Folkpartiet liberalernas och min
bestämda uppfattning. Vi tycker också att vi har goda
historiska skäl för att tycka att äganderätten har haft
en mycket central roll för utvecklingen av välstånd,
och därmed också välfärd, i vårt land.
Kenneth Kvist nämner att han tycker att man
skulle få något slags grundlagsskydd för rätten till
arbete. Få partier i vårt land arbetar så mycket för att
alla verkligen skall ha möjlighet till arbete som Folk-
partiet liberalerna. Men jag tror inte att det här är
något som bör föras in i grundlagen. Det vore intres-
sant att höra hur Kenneth Kvist hade tänkt sig att det i
så fall skall genomföras. Är det så att vi i dag skulle
slippa 500 000 arbetslösa om det stod i grundlagen att
dessa hade rätt till arbete eller vad menar Kenneth
Kvist på den här punkten?
Sedan gör han en analys som åtminstone till orda-
lydelsen, fru talman, något påminner om en tidigare
epok i hans partis historia. Det är när han talar om att
det är äganderätten som leder till uppdelningen i olika
klasser och till ojämlikheten bland medborgarna. Om
det skulle Kenneth Kvist och jag kunna föra en lång
och, hoppas jag, nyanserad diskussion. Det låter sig
dock inte göras, tror jag, när vi bara har två minuter
var på oss.
Däremot skulle det möjligen redan i den här de-
batten vara av ett visst intresse att veta vad Kenneth
Kvist och Vänsterpartiet vill göra för att öka jämlik-
heten genom att minska skyddet för äganderätten. På
vilket sätt skall äganderätten i Sverige i dag bli mind-
re så att den, säkert önskvärda, ökningen av jämlikhe-
ten skall åstadkommas? Det kunde vara av värde att
få reda på det när vi diskuterar äganderättens skydd i
grundlagen.
Anf.  92  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Gärna det. Vi distanserar oss natur-
ligtvis från den gamla anarkistiska filosofin på områ-
det, där Proudhon någon gång omkring mitten av
1800-talet myntade tesen att äganderätt är stöld - la
propriété c'est le vol, som han uttryckte det. Det var
ju redan Marx på sin tid kritisk mot eftersom varje
produktionsförhållande skapar sin laglighet, sina
utbytesförhållanden och därmed också sin juridik
kring ägandet.
Men att åtminstone tona ned skyddet för ägandet
så att det är möjligt med en rationell miljölagstiftning,
så att det är möjligt att komma åt olika former av
spekulativa missgrepp och övergrepp, tror jag är
nödvändigt och önskvärt ur samhällsnyttans aspekt.
Därmed blir ju inte äganderätten alldeles oskyddad.
Även om man inte behandlar den på samma sätt som
nu i grundlagen finns det en rad lagar som både regle-
rar och skyddar äganderätten.
Vad jag vill säga är detta: Man blåser upp just
äganderätten, alltså just en samhällsklass stora bas för
sin inkomst, nämligen ägandet av olika tillgångar.
Däremot kan man inte - och jag håller med Bo Kön-
berg om att man egentligen inte kan - lagstifta, eller
grundlagsstifta om man så vill, bort arbetslösheten.
Det visar så att säga den ojämlikhet som ligger i själ-
va denna lagstiftnings princip. Grunden för den ena
produktionsfaktorns inkomst, nämligen kapitalets
inkomstkälla, är grundlagsskyddad medan arbetets
inkomstkälla inte är det.
Anf.  93  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Man kan alltid diskutera om det är så
att man blåser upp olika delar i politiken. För min del
menar jag att det är så att vi just nu diskuterar ägande-
rätten. Jag har i andra sammanhang, som Kenneth
Kvist väl vet eftersom vi delvis har gjort det i samma
forum, blåst upp ett stort antal av de andra fri- och
rättigheterna och sett till att de har fått ett bättre
grundlagsskydd än de hade för ett tjugotal år sedan.
Jag skall i dag inte ge mig in på diskussionen om
huruvida Proudhon var att föredra framför Marx. Jag
tror kanske inte att kammaren önskar det så här i
slutskedet av riksdagsåret.
Däremot tycker jag fortfarande att det vore intres-
sant att få klarlagt vad Kenneth Kvist egentligen me-
nade på slutet när han ville minska skyddet för ägan-
derätten i syfte att minska ojämlikheten mellan olika
grupper i vårt land.
Att vi behöver se över den här paragrafen är vi ju
överens om från samtliga partiers sida. Och syftet
med folkpartimotionen som nu snart kommer att bli
bifallen var ju just att se till att skyddet mot miljöför-
störing skulle vara så bra som möjligt.
Men det var inte riktigt det som Kenneth Kvist
talade om på slutet. Det var mer allmänt att vi skulle
undergräva skyddet för äganderätten i grundlagen i
syfte att öka jämlikheten. Jag har ännu inte fått svar
på vilka ingrepp och i vilka människors äganderätt
han hade tänkt sig.
Anf.  94  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det kan t.ex. vara det som föranleder
den här behandlingen, nämligen att dämpa skyddet för
äganderätten för att den kan behöva tubbas på av
angelägna miljöintressen. Men det kan också vara så
att man kan diskutera hur åtgärder skall sättas in för
att begränsa t.ex. monopolisering, koncentration av
kapital och olika tillgångar, koncentration inom
massmedieindustrin osv. Då kan man behöva ha en
mer smidig reglering än den ganska rigida som nu
finns i grundlagen.
Därför hade det egentligen varit önskvärt med ett
mer öppet utredningsmandat. Men jag har kunnat
godkänna att det ändå över huvud taget utreds.
Anf.  95  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Kenneth Kvist tog upp en väldigt in-
tressant aspekt på den personliga äganderätten, näm-
ligen hur man skall skydda sina immateriella tillgång-
ar; sina kunskaper och sina färdigheter. Vi hade en
diskussion om immaterialrätten häromdagen i sam-
band med att vi diskuterade scientologikyrkan. Då
kom vi fram till att det är möjligt att den generella
lagstiftningen på det här området släpar efter - och
inte minst att den behöver komma i kontakt med tek-
nikens nuvarande utveckling.
Jag anser när det gäller grundlagen att Europa-
konventionens egendomsskydd översatt i grundlags-
text är fullt tillräcklig. Men om man skall grundlags-
fästa skadeståndsskyldigheter och ersättningsregler
leder det bara till tolkningstvister och juridiska pro-
blem som man skulle kunna undgå på ett smidigare
sätt om man lät ersättningsreglerna förbli i den all-
männa lagstiftningen. Då skulle de dessutom mer
enkelt kunna ändras i takt med utvecklingen i samhäl-
let i övrigt.
Anf.  96  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag är egentligen delvis överens med
Catarina Rönnung när det gäller att det behövs en
översyn. Det här med kvalificerade ersättningsregler,
som egentligen är inskrivet, behöver tas bort. Det var
en olycka att socialdemokratin faktiskt lät sig luras att
gå med de borgerliga för att nå någon sorts fred i
grundlagsfrågor och att den inte hävdar arbetarrörel-
sens principiella inställning till egendomsfrågan. Man
har gått med på en långtgående högerkompromiss.
När man sedan upptäcker vad denna får för olyck-
liga konsekvenser i det verkliga livet tvingas man
konstatera att det inte ens rimmar med vad regering-
arna har uttalat för motiv för paragrafen. Sedan måste
man utreda saken på nytt.
Det är gott och väl att man gör denna delvisa re-
trätt. Därför har jag inte reserverat mig, utan biträtt
detta - även om jag har samma principiella kritik av
äganderätten som jag vid flera andra tillfällen har
framfört i denna kammare och också genom motioner
till detta riksmöte.
Anf.  97  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! När ersättningsreglerna skrevs in i
grundlagens 18 § 2 kap. andra stycket sade KU
mycket bestämt att även om de var inskrivna skulle
det inte innebära att ersättningsområdet på något sätt
utvidgades.
Det nuvarande rättsläget, som gällde innan ersätt-
ningsreglerna blev grundlagsfästa, skulle gälla även i
fortsättningen. Därmed utvidgade man inte själva
området där dessa ersättningsregler skulle tillämpas,
trots att detta skrevs in i grundlagen efter en kom-
promiss. Och jag vill hävda att den dåvarande rege-
ringens representanter väl var de mest drivande men
att Socialdemokraterna vid uppgörelsen fick till stånd
att allemansrätten blev grundlagsfäst.
Anf.  98  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det problematiska var ju att man i
texten egentligen förstärkte grundlagsskyddet för
egendom samtidigt som man var noga med att uttala
att avsikten inte var att göra det som man i själva
verket gjorde. Det är ju därför som vi nu så att säga
måste hemställa om en utredning som bringar reda i
denna juridiska motsägelse som enligt fru Rönnungs
eget påpekande, fru talman, var att en enig juristkår
anser att just denna motsättning finns mellan vad vi
kan kalla förarbeten och lagtexten. Det är ju bra att vi
bringar reda i detta, och törhända leder det också till
att vi får en mer realistisk nivå på ägandeskyddet,
även om min principiella kritik av ägandeskyddet som
sådant som sagt kvarstår.
Anf.  99  PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag vill göra en liten parallell här. Den
handlar om lagstiftning. Lagstiftning är ibland ganska
komplicerad. Man kan tänka sig ungefär följande
situation.
Alla är överens om att man inte skall stjäla. Det är
därför förbjudet att stjäla. Vi lagstiftar om att förbjuda
folk från att stjäla från varandra. Vi är överens.
Samtidigt skriver vi in i motiven i bakgrunden till
denna lagstiftning att vi inte riktigt menar så utan att
vi egentligen har avsikten att den skall tolkas på ett
annat sätt. Och framför allt skriver vi in att den som
stjäl och blir ertappad av polisen och blir fråntagen
det som han eller hon har stulit skall få ersättning av
staten för det som han har blivit ifråntagen.
Jag tror att de allra flesta tycker att det är en gans-
ka orimlig lagstiftning. Men det är ungefär vad som
har hänt i Sverige. Och det är ungefär detta som hän-
der fast det denna gång handlar om miljöförstöring.
Före och efter valet 1994 fattades det beslut om att
vi skall stärka ersättningsreglerna och att de skulle
föras in i grundlagen. Om man läser lagen är effekten
av det att den som bryter mot lagen, den som begår
miljöbrott och förstör miljön, kan bli åtalad, kan bli
tvingad att upphöra med att förstöra miljön men kan
samtidigt kräva ut ersättning för det. Detta är natur-
ligtvis inte rimligt. Och det är som litet grand har
sagts i debatten att det var följden av en dålig kom-
promiss, där framför allt företrädare från de borgerli-
ga partierna drev igenom att vi skulle stärka ägande-
rätten kraftigt i grundlagen. Men vi från Miljöpartiet
reagerade ganska skarpt mot detta när vi kom tillbaka
till riksdagen hösten 1994. Vi har sedan dess också
skrivit ett antal motioner om att detta måste ändras.
Det är ju helt orimligt att den nya lagen, ersättnings-
reglerna, t.ex. när man vill avveckla kärnkraften, skall
kunna tas till intäkt för att försvåra en avveckling av
kärnkraften och göra det dyrare och medföra krav på
högre ersättning till dem som äger kärnkraftverken.
Men det finns andra kanske ännu tydligare exem-
pel på att detta är en orimlig lagstiftning. Flera ledan-
de jurister har talat om samma sak, bl.a. professor
Bertil Bengtsson, som menar att detta måste ändras.
När vi nu äntligen har fått fram miljöbalken till riks-
dagen och i dag kommer att fatta beslut om en ny
förbättrad och stärkt miljölagstiftning, har vi också
under vägen frågat vad Lagrådet tycker om detta.
Lagrådet säger att ett problem med miljöbalken är att
vi har fått en så stark äganderätt i Sverige att det kan
ifrågasättas om vi kan skydda miljön. Därför tyckte
Lagrådet att grundlagen måste ändras, så att motiven
blir det som gäller, alltså att man inte skall kunna få
ersättning om man bryter mot miljölagstiftningen och
förstör miljön.
Jag tycker att det var hedrande för Folkpartiet,
som ibland har ett strå av grönt naturvårdsintresse i
sig, att man har insett att detta i längden är en ohållbar
situation. Vi har då i konstitutionsutskottet lyckats få
en bred majoritet för att göra en ändring i grundlagen.
Vi lägger fram förslag som innebär att regeringen
måste återkomma med förslag till en ändring av
grundlagen så att detta problem försvinner och så att
vi faktiskt låter miljölagstiftningen gälla och inte
längre ger rätt till ersättning för den som bryter mot
miljölagen.
Staffan Westerlund är en professor i miljörätt som
är mycket kompetent. Han har också tagit upp denna
fråga. Hans främsta argument mot att vi skulle införa
en reformerad miljölagstiftning i Sverige var att er-
sättningsreglerna i grundlagen kan innebära att det i
praktiken inte går att genomföra detta. Därför är jag
mycket glad över att vi faktiskt har fått igenom en så
bred majoritet i riksdagen som säger att vi måste göra
dessa ändringar. Jag tror att man kan säga att vi har
alla ledande miljöjurister på vår sida när vi gör dessa
ändringar. Vi har också hela miljörörelsen på vår sida.
Såvitt jag vet, än så länge, har inte ens Centern sagt
nej, trots att man medverkade till att driva frågan om
en skärpning av ersättningsreglerna. Det hedrar Cen-
tern också om man lyckas fullfölja detta spår och
röstar för att vi skall genomföra utredningen så att
grundlagen på detta område kan ändras.
Jag vill alltså yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag. Jag tycker att det är ett stort och viktigt steg
som vi tar, och för mig personligen känns det gläd-
jande, eftersom jag har deltagit i ganska många debat-
ter där jag har haft en majoritet mot mig i denna fråga.
Men nu har det vänt, och det tyder väl på att en ljus-
ning och en strålande sommar är på väg.
Anf.  100  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag skall inte göra något större försök
att förstå Peter Erikssons liknelse mellan lagstiftning
som tillåter stöld och miljöförstöring m.m. Jag tror
inte att vi kommer att nå varandra på den punkten.
Jag skall bara uttrycka min tillfredsställelse över
att Peter Eriksson uttrycker sin tillfredsställelse över
att Folkpartiets motion blir bifallen.
Anf.  101  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt att be-
gära ordet i denna debatt, men eftersom den berör det
som vi har behandlat tidigare, nämligen miljöbalken,
kunde jag inte låta bli.
Vi har alltså hört representanter från många partier stå
här och tala om den stärkta äganderätten och säga att
miljöbalken strider mot 2 kap. 18 § regeringsformen.
Det finns också reservationer, t.ex. från Centern, där
det antyds att så länge som vi har 2 kap. 18 § rege-
ringsformen på nuvarande sätt bör vi inte skärpa mil-
jölagarna. Samtidigt får vi nu ett betänkande som
handlar just om 2 kap. 18 §. Man kunde då ha förvän-
tat sig att de partier som var aktiva i den förra debat-
ten skulle vara aktiva också nu. Ingen centerpartist
har dock gått upp och sagt vad partiet tycker. Jag
tycker att det är mycket märkligt.
Mycket av skiljelinjerna i miljöpolitiken handlar
just om vilket skydd man vill ge för ägare. Skall det
vara tillåtet för människor som äger fabriker, kärn-
kraftverk, skog och jord att göra vad de vill med sin
mark eller inte? Skall de ha ersättning, om samhället
vill utöka miljöhänsynen? Jag skulle vilja hävda att
skiljelinjen i svensk miljöpolitik går här.
Jag tycker att det är mycket märkligt att Center-
partiet vad gäller miljöbalken har avgivit en reserva-
tion i en viss riktning men agerar annorlunda i KU.
Centern skriver i sin reservation i miljöbalkssamman-
hang att man anser att miljölagarna inte skall skärpas
så länge kap. 2 § 18 kvarstår oförändrad. Sedan skri-
ver man att man anser att kap. 2 § 18 skall ändras. Jag
kan inte tolka det på annat sätt än att man egentligen
vill ändra kap. 2 § 18. Jag hoppas att det är så. Det
vore fullständigt befängt om vi inte skulle kunna
skärpa miljölagarna i Sverige på grund av en olycklig
formuleringskillnad i motivtext och lagtext i rege-
ringsformens kap. 2 § 18.
Jag tycker att det är mycket förvånande att Cen-
tern på det här sättet mörkar sin uppfattning. Jag vill
egentligen inte inbjuda Centern till debatt, utan jag
hoppas bara att det här innebär att Centern yrkar bifall
till konstitutionsutskottets förslag. Det gör att vi i
framtiden kommer att se till att det går att skärpa
miljölagarna förhoppningsvis ännu mer.
Anf.  102  CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag skulle bara vilja korrigera Ken-
neth Kvist på en punkt. Han påstår att en enig jurist-
kår inte anser att man kan tolka ersättningsreglerna i
regeringsformen. Så är ju inte fallet. Några anser att
KU:s motivuttalande skall vara vägledande. Andra
säger att man strikt skall följa lagtexten.
Det är i det här fallet inte bara socialdemokraterna
som är kloka nog att tycka att riksdagen skall lagstifta
så, att otydligheter och missförstånd så långt som
möjligt elimineras. Det tycker alla partier liksom även
Centerns representant i vårt utskott, Birgitta Ham-
braeus, vars namn står under betänkandet.
Anf.  103  KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Jag citerade den högt värderade kol-
legan Catarina Rönnung fel. Jag beklagar detta. Det är
bra att hon har preciserat sig på den berörda punkten.
I övrigt har jag inget att tillägga.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
JoU20 Miljöbalk
Mom. 4 (miljöbalkens mål m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
224 för utskottet
66 för res. 1
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 22 c, 21 fp, 18 v, 17 mp, 11 kd
För res. 1:     66 m
Frånvarande:    26 s, 14 m, 5 c, 5 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Mom. 5 (miljöbalkens förhållande till annan lagstift-
ning)
1. utskottet
2. res. 2 (c, m)
Votering:
194 för utskottet
100 för res. 2
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 22 fp, 18 v, 17 mp
För res. 2:     67 m, 22 c, 11 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Mom. 24 (skydd mot utbyggnad av vattenkraften)
1. utskottet
2. res. 11 (fp)
Votering:
262 för utskottet
23 för res. 11
9 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 67 m, 22 c, 18 v, 17 mp, 1 kd
För res. 11:    22 fp, 1 kd
Avstod: 9 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Mom. 25 (skärpning av älvskyddet)
1. utskottet
2. res. 12 (fp)
Votering:
257 för utskottet
23 för res. 12
13 avstod
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 67 m, 22 c, 17 v, 14 mp
För res. 12:    22 fp, 1 kd
Avstod: 3 mp, 10 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 5 v, 1 mp, 4 kd
Mom. 30 (bindande åtgärdsprogram m.m.)
1. utskottet
2. res. 16 (fp)
Votering:
261 för utskottet
33 för res. 16
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 67 m, 22 c, 18 v, 17 mp
För res. 16:    22 fp, 11 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Mom. 37 (allemansrätten)
1. utskottet
2. res. 20 (c, m, fp)
Votering:
172 för utskottet
122 för res. 20
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 18 v, 17 mp
För res. 20:    67 m, 22 c, 22 fp, 11 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Mom. 77 (resurser för miljötillsyn)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. Jo33 yrk. 23 och 34 (kd)
Votering:
282 för utskottet
12 för mot.
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 67 m, 21 c, 22 fp, 18 v, 17 mp
För mot.:       1 c, 11 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Mom. 83 (skärpt straffskala för miljöbrott m.m.)
Yrkanden:
1. utskottet
2. utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till mot. Jo33 yrk. 27 (kd)
Votering:
282 för utskottet
11 för mot.
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 67 m, 22 c, 21 fp, 18 v, 17 mp
För mot.:       11 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 5 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Mom. 99 (regeringsformen 2 kap. 18 § och ersätt-
ningsrätten i miljöbalken)
1. utskottet
2. res. 51 i motsvarande del  (m)
3. res. 52 (c)
Förberedande votering:
67 för res. 51
32 för res. 52
195 avstod
55 frånvarande
Kammaren biträdde res. 51.
Huvudvotering:
195 för utskottet
67 för res. 51
32 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 1 m, 22 fp, 18 v, 17 mp
För res. 51:    66 m, 1 kd
Avstod: 22 c, 10 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Jan Backman (m) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JoU25 Följdlagstiftning till miljöbalken m.m.
Mom. 3 (hänsynsreglernas tillämpning)
1. utskottet
2. res. 1 ( m)
Votering:
195 för utskottet
65 för res. 1
30 avstod
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  134 s, 4 c, 22 fp, 18 v, 17 mp
För res. 1:     65 m
Avstod: 1 s, 18 c, 11 kd
Frånvarande:    26 s, 15 m, 5 c, 4 fp, 4 v, 1 mp, 4 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KU30 Regeringsformens egendomsskydd
Mom. 1
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Mom. 2 (förstärkning av skyddet för äganderätten)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
223 för utskottet
70 för res.
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 21 c, 21 fp, 17 v, 17 mp, 10 kd
För res.:       67 m, 1 c, 1 fp, 1 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 5 v, 1 mp, 4 kd
Beslut om uppskjuten votering
På förslag av tredje vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang vid arbets-
plenum torsdagen den 4 juni.
9 §  Demokrati och mänskliga rättigheter i Sve-
riges utvecklingssamarbete och mänskliga rättig-
heter i svensk utrikespolitik
Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU15
Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges ut-
vecklingssamarbete (skr. 1997/98:76)
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU17
Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr.
1997/98:89)
Anf.  104  INGER KOCH (m):
Herr talman! Dagens debatt handlar om mänskliga
rättigheter i svensk utrikespolitik samt om demokrati
och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklings-
samarbete.
Vi moderater har alltid hävdat att främjandet av
respekten för mänskliga rättigheter och arbetet för en
demokratisk utveckling i världens länder är en huvud-
uppgift för svensk utrikespolitik. Vi har också under
många år betonat att Sverige har ett särskilt ansvar för
att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati
stärks och för att etablerade regler och principer efter-
levs i de länder som mottar ett betydande svenskt
bistånd. Detta gjorde vi redan under det kalla krigets
dagar.
Vi har också under många år kritiserat olika soci-
aldemokratiska regeringar för att bistånd betalats ut
utan några direkta krav på att utvecklingen skall gå i
riktning mot demokrati och ökad respekt för mänskli-
ga rättigheter. Statsmakter som i decennier har för-
tryckt sina folk har kunnat räkna med svenskt bistånd.
Vi har därför krävt att Sverige på ett mycket aktivare
och tydligare sätt skall ställa krav och driva på en
utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter.
Regeringen har i sina båda skrivelser nu velat be-
tona vikten av ett starkare stöd för mänskliga rättighe-
ter och en demokratisk utveckling både i svensk utri-
kespolitik i allmänhet och i Sveriges utvecklings-
samarbete. Även om det har kommit sent tycker vi
moderater att detta är ett steg i rätt riktning.
Herr talman! Vi har också i flera år - senast i
höstas, och då med stöd av fyra andra partier - begärt
att regeringen årligen i samband med budgetförslaget
ger riksdagen en utförlig rapport om situationen och
utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter och
demokrati i våra samarbetsländer. En sådan rapport
skall utgöra ett solitt underlag för en utförlig debatt
här i riksdagen inför beslut om svenska biståndsinsat-
ser. Vi anser att vetskapen om att den svenska riksda-
gen och den svenska regeringen noggrant följer och
värderar utvecklingen av mänskliga rättigheter och
demokrati skulle vara en viktig signal till mottagar-
länderna.
Regeringen har hittills inte uppfyllt våra förvänt-
ningar och sitt tidigare muntliga löfte när det gäller en
sådan redovisning. Den redovisning som har skett till
riskdagen i samband med budgetförslaget har varit
mycket rudimentär. Ambassadernas hemliga rapporter
om läget när det gäller mänskliga rättigheter kan inte
ersätta den redovisning om vi efterfrågar.
Vi har därför haft anledning att rikta kritik mot re-
geringens bristande intresse för vårt och även för
utskottets önskemål i detta avseende.
Regeringen har nu i skrivelsen om mänskliga rät-
tigheter i utrikespolitiken återigen lovat att i den årli-
ga redovisningen av utvecklingssamarbetet redogöra
för hur respekten för mänskliga rättigheter i Sveriges
samarbetsländer efterlevs.
Vi reservanter har trots detta ansett att det behövs
ett tillkännagivande till regeringen för att vi skall
kunna vara säkra på att den av oss sedan länge efter-
frågade rapporten skall lämnas. Jag yrkar därför bifall
till reservation nr 1 i utrikesutskottets betänkande nr
15.
Herr talman! Sverige skall genom sin utrikespoli-
tik främja respekten för de grundläggande fri- och
rättigheterna och verka för ett starkt skydd av dessa.
En huvuduppgift är att få alltfler länder att inse att
det är inom ett demokratiskt styrelseskick som med-
borgarna har de bästa möjligheterna att forma ett
samhälle som värnar om rättsstaten och där yttrande-
friheten, politisk pluralism och flerpartisystem kan
utvecklas. Det handlar bl.a. om att människor runt om
i världen skall få rösta på det parti som de vill, fritt få
säga sin mening, fritt få utöva sin religion, ha rätt till
en advokat när de står inför rätta och slippa alla for-
mer av övergrepp. Och om detta sker skall de kunna
vara säkra på att det åtgärdas.
För alltfler människor i alltfler länder håller detta
på att bli verklighet när nu demokratin etablerar sig i
världen.
I Central- och Östeuropa har demokratin gjort
enorma framsteg, och även om situationen är bräcklig
på många håll har den hårda, brutala diktaturen för-
svunnit nästan överallt. Mänskliga rättigheter respek-
teras i mycket större omfattning nu än tidigare. I vårt
närområde är utvecklingen i Vitryssland dock särskilt
oroande. Vi ser också med stor oro hur oroligheterna
och förtrycket av den albanska befolkningen i Kosovo
fortsätter med nya dödsoffer som följd. En fredlig
lösning är nödvändig och insatser görs nu för att upp-
nå detta, även om de kunde ha gjorts betydligt tidiga-
re och i större omfattning.
I Latinamerika, som tidigare plågats av många
militärdiktaturer, är det enbart Kuba som inte har en
folkvald regering. Men även i Latinamerika är åtskil-
liga demokratier bräckliga, och respekten för mänsk-
liga rättigheter är inte tillfredsställande överallt. Fred
och försoning i Centralamerika, t.ex. i Guatemala,
pekar dock i rätt riktning.
I Asien är utvecklingen också på rätt väg. De stora
undantagen är de fem sex länderna i det socialistiska
blocket från Burma i väster till Nordkorea i öster. Här
kan man inte se någon demokratisering, och läget för
de mänskliga rättigheterna är dåligt.
Indonesien har varit det stora undantaget från re-
geln att icke-socialistiska länder i denna del av värl-
den är demokratier. Även där saknades tidigare teck-
en på en utveckling i demokratisk riktning. Efter det
att president Suharto tvingades avgå har nu den nya
presidenten och parlamentet enats om att val skall
hållas i landet nästa år. Positivt är också att presiden-
ten och talmannen är överens om att ändra vallagarna
för att liberalisera Indonesiens politiska system.
I ett bälte från Centralasien, Iran och arabvärlden
ned mot Central- och Västafrika är demokratin satt på
undantag. Situationen för de mänskliga rättigheterna
är inte bättre.
I begränsad, men växande, omfattning finns en is-
lamsk fundamentalism som förtrycker oliktänkande
och kvinnor. Det gäller ett mindre antal av de islamis-
ka länderna. Sudan och Iran är upprörande exempel
på detta. Den afrikanska eller arabiska socialismen,
liksom annat sekulärt maktbegär som t.ex. i Irak och
Libyen, är fortfarande en vanligare källa till diktatur
och förtryck. Det är en självklarhet att Sverige kraft-
fullt skall fördöma detta. I arabvärlden har dock de-
mokratin svårt att få fäste.
I syfte att främja mänskliga rättigheter och demo-
krati, liksom ekonomisk utveckling och miljösamarbe-
te, har EU en Medelhavsstrategi. Den innebär att alla
länder vid Medelhavets södra och östra kust, utom
Libyen som är under FN-sanktioner, erbjuds s.k euro-
mediterrana avtal. Det är associationsavtal som inne-
bär att dessa Medelhavsländer och EU skall utgöra ett
frihandelsområde år 2010.
I denna dialog med EU:s samarbetsländer i Me-
delhavsområdet är det viktigt att frågor om mänskliga
rättigheter och demokrati betonas. Den hittillsvarande
utvecklingen har visat att respekten för mänskliga
rättigheter och utvecklingen mot demokrati inte
kommit så långt som det är rimligt att kräva, trots ett
omfattande ekonomiskt tillflöde via oljeintäkter eller
bistånd.
Sker inte en demokratisk utveckling och en kraf-
tigt förbättrad respekt för mänskliga rättigheter kom-
mer södra och östra delen av Medelhavsområdet
fortsättningvis att vara en mycket instabil region.
Särskilt glädjande är att demokratin inte bara fått
fotfäste utan också spridning i Afrika. 38 länder i
Afrika har haft sina första demokratiska val, och i
södra Afrika är demokratier vanligare än diktaturer.
Även om situationen är bräcklig har betydande fram-
steg gjorts jämfört med hur situationen var för bara
några år sedan.
För att respekten för mänskliga rättigheter skall bli
bestående är det viktigt att vi bygger upp strukturer
som främjar och kontrollerar att så också sker. Vi
moderater har därför tidigare föreslagit att Sverige
bör betona vikten av att det skapas regionala struktu-
rer för mänskliga rättigheter och demokrati i dialogen
med länderna i södra Afrika. Europarådet kan här
vara en förebild. Erfarenhet från Europa visar att det
europeiska integrationsarbetet startade just med
mänskliga rättigheter och demokrati. Vi skall komma
ihåg att Europarådet bildades redan för snart 50 år
sedan.
En möjlighet vore att SADC-samarbetet fick mera
fasta strukturer när det gäller att övervaka efterlevna-
den av mänskliga rättigheter och demokrati bland de
länder som är medlemmar. Det skulle kunna vara en
naturlig följd av det framväxande parlamentariska
samarbete som nu sker inom organisationens ram.
Europarådets konventioner och mekanismer skulle
kunna tjäna som inspiration.
Vi har också föreslagit att sådan verksamhet skulle
kunna finansieras genom EU-biståndet, eftersom det
handlar om regional integration där erfarenheterna
från det europeiska integrationssamarbetet kan vara
intressanta.
Herr talman! Det internationella regelsystemet
som syftar till att värna den enskilda människans rätt
är relativt väl utbyggt. Det stora problemet i dag är att
länder inte ansluter sig till internationella konventio-
ner eller, vilket är vanligare, att förpliktelser inte
uppfylls.
Trots den stora uppslutningen kring barnkonven-
tionen kränks t.ex. barnens rättigheter runt om i värl-
den. Barn torteras, våldtas och avrättas fortfarande,
framför allt i interna väpnade konflikter. Antalet ga-
tubarn ökar. Antalet barn som inte får undervisning
ökar också på vissa håll. Barn får inte enligt konven-
tionen diskrimineras eller utsättas för våld på grund
av barnets eller föräldrarnas ras, kön, etniskt ur-
sprung, handikapp eller börd.
Rättigheterna i 1948 års allmänna förklaring är
universella. Inom FN-systemets ram har det antagits
en rad konventioner som alla syftar till att stärka de
mänskliga rättigheterna inom alla områden. Kontroll-
och övervakningsmekanismer har knutits till de olika
konventionerna. Vi har alltså rätt och skyldighet att
kritisera och fördöma ett land som grovt och syste-
matiskt kränker sina medborgares mänskliga rättighe-
ter.
Det finns också en rad ideella organisationer som
gör ett viktigt arbete för att övervaka situationen för
mänskliga rättigheter och demokrati.
Vi moderater tycker att det nu är dags att också
FN:s generalförsamling får en detaljerad rapport om
läget beträffande efterlevnaden av de principer som
själva organisationen är grundad på. Barnkonventio-
nens mekanismer kan tjäna som föredöme, men själva
granskningen bör ske direkt i generalförsamlingen.
En sådan årlig rapport kan sedan bli föremål för
en ingående och bred debatt mellan alla medlemslän-
derna. Vid generalförsamlingens möte finns alla län-
der närvarande. Det vore därför bra att där kunna
följa hur länderna lever upp till sina åtaganden.
Den 10 december är det 50 år sedan den universel-
la deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs
av FN:s generalförsamling. Denna dag kunde vara ett
bra tillfälle att för första gången göra en sådan mani-
festation. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 3 i
UU17. Jag stöder naturligtvis övriga reservationer i
de båda betänkandena där moderata namn finns med.
Herr talman! Då detta är min sista debatt både i de
frågor som rör mänskliga rättigheter och i övriga
utrikesfrågor, vill jag passa på att tacka mina medde-
battörer under många år för stimulerande diskussioner
i många för oss alla viktiga ämnen.
Tack, herr talman!
Anf.  105  LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Förra måndagen stod jag i Hong-
kongs nya Convention Hall. Rösträkningen hade just
avslutats efter de första valen till den lagstiftande
församlingen i Hongkong efter återföreningen med
Folkrepubliken Kina, samma Convention Hall där den
kinesiska presidenten Jiang Zemin tog över makten
över Hongkong  midnatt natten mellan sista juni och
första juli i somras.
Alla de demokratiska reformer och förändringar
som skett vad gäller MR-lagstiftning i Hongkong
sedan överenskommelsen mellan Kina och Storbri-
tannien 1984 skulle upphävas enligt ledarna i Beijing.
Den lagstiftande församling som valts hösten 1995
med allmänna och direkta val, och där den demokra-
tiska oppositionen vunnit stora framgångar, skulle
upplösas och ersättas med en av Beijing handplockad
församling där demokraterna saknade all representa-
tion. Detta skulle ske under ledning av den av Beijing
utsedde styresmannen Tung Chee Hwa.
Redan samma dag, den 1 juli, utrymdes den lag-
stiftande församlingen. Demokraterna samlades en
sista gång på balkongen och förklarade unisont: "Vi
kommer tillbaka!" I måndags i förra veckan kunde
demokraterna jublande ropa ut i Convention Hall: "Vi
är tillbaka!"
Valen genomfördes med ett mycket större valdel-
tagande än någon gång tidigare. Trots en föga engage-
rande valrörelse, trots oro för ekonomiska problem
och rekordarbetslöshet, trots ett för många synnerli-
gen invecklat och svårbegripligt valsystem och trots
skyfallsliknande regnstormar långt in på eftermidda-
gen gick 53 % av Hongkongs röstberättigade till val-
urnorna, utom där översvämningar gjorde det omöj-
ligt att nå fram. Allmänna val är viktiga. Det visade
Hongkongs befolkning i de första demokratiska valen
på Kinas jord.
Trots att de demokratiska partierna vann över
60 % av rösterna och 70 % av de mandat som valdes i
direkta val - 14 av 20 - har demokraterna i den nya
lagstiftande församlingen bara 19 av 60 mandat. Res-
ten kontrolleras i dag av de Beijingtrogna. Detta är
resultatet av ett valsystem, där hälften av mandaten -
30 stycken - utses i korporativa yrkesvalkretsar, där
bara en bråkdel av Hongkongs befolkning har rösträtt.
10 mandat utses av den styrande administrationen.
Det garanterar att folkets val inte kan få något infly-
tande på den lagstiftande processen i Hongkong.
Folket är inte att lita på - det visade det tydligt i valen
förra söndagen.
I en första kommentar till valresultatet förklarade
valets segerherre, den liberale partiledaren Martin Lee
som nu i spetsen för dem som av Beijings trogna
slängdes ut den 1 juli förra sommaren nu åter tågar in
i den lagstiftande församlingen, att Hongkongs be-
folkning visat att den vill ha demokrati. Det borde
vara en signal till de styrande i Hongkong och Beijing
att påskynda processen, så att redan nästa val i Hong-
kong blir demokratiska fullt ut.
Beijings handgångne styresman Tung Chee Hwa
behövde inte invänta ytterligare order från sina över-
ordnade utan förklarade omedelbart: Systemet ligger
fast. År 2007 skall en översyn enligt överenskommel-
sen från 1984 ske av huruvida allmänna direkta val
skall genomföras i Hongkong. Det nuvarande valsys-
temet garanterar att demokraterna, alldeles oavsett
vad Hongkongs röstberättigade då kan tänkas vilja,
inte kan få något inflytande över den översynen. Det
avgörs då som nu i Beijing.
Herr talman! I natt är det nio år sedan demokrati-
demonstrationerna på Tienanmen Square i Beijing
krossades i en blodig massaker natten mellan den 3
och den 4 juni 1989. Fortfarande finns inga officiella
uppgifter över hur många som mördades av Folkets
befrielsearmé sedan den kinesiske reformatorn Deng
Hsiao-ping givit order att krossa demokratirörelsen.
Tio år efter det att Wei Jing-sheng dömdes till 14 års
fängelse för att vid Demokratimuren i Beijing ha
hävdat att Deng Hsiao-pings fyra moderniseringsre-
former krävde en femte reform - demokrati - gav de
åldrande ledarna ett alldeles otvetydigt besked: Ingen
demokrati i Folkrepubliken Kina.
När den amerikanske presidenten Clinton, förföljd
av alltmer påtagliga rykten om betydande kinesiska
kampanjbidrag inför presidentvalet 1996, senare
denna månad - juni månad 1998 - besöker Kina för
ett toppmöte med den kinesiske ledaren Jiang Zemin
tas han som seden bjuder emot inför Folkets befriel-
searmés specialtrupper - på Tienanmen Square. De
har till skillnad från president Clinton varit där förut,
bl.a. den 4 juni 1989.
I höstas frigavs den mest uppmärksammade kine-
siske dissidenten Wei Jing-shen efter att ha tillbringat
bortemot två decennier i fängelse för sitt krav på
demokrati i Kina och för att ha pekat ut Deng Hsiao-
ping som det största hindret. Det skedde som en gest
strax efter Jiang Zemins framgångsrika statsbesök i
USA. Inför president Clintons svarsbesök i sommar
frigavs som en ytterligare gest den därnäst mest kände
dissidenten Wang Dan, en av ledarna från Tienanmen
Square i juni 1989.
Det är givetvis välkommet men inget som helst
tecken på en sinnesförändring i Beijing. Inför förbätt-
rade stormaktsrelationer och möjligheten att få köpa
avancerad rymdteknik från USA är ledarna i Beijing
beredda att betala med en gest, särskilt som det inne-
bär att de återstående tusentals gamla och nya politis-
ka fångarna i Kinas arbetsläger åter blir mer anonyma
för omvärlden.
Bara i vår har många fler nya politiska fångar
fängslats än de få som frigivits. Inför årsdagen i mor-
gon och inför president Clintons besök beläggs kända
dissidenter med husarrest. I går meddelade kinesiska
UD på nytt att det inte finns någon anledning för
Beijing att ompröva sin syn på vad en officiell tales-
man kallade "de politiska störningarna 1989".
I måndags krävde Amnesty International att alla
som fängslats för inblandning i händelserna den 4 juni
skall friges. Amnesty har dokumenterat 250 av de
kanske upp till 3 000 som fortfarande sitter fängslade,
bland dem den livstidsdömde 75-årige Wang Jiaxiang
som dömdes för kontrarevolutionär propaganda. I
söndags hölls den hittills största politiska demonstra-
tionen i Hongkong sedan återföreningen förra året.
Där krävdes att de skyldiga för massakern vid Tie-
nanmen Square skall straffas och att de fängslade
skall friges.
Herr talman! Utrikesutskottets majoritet, främst
socialdemokrater och moderater, ansluter sig till den
linje som utrikesministern tidigare i vår företrätt i
riksdagen att liksom EU "ta fasta på den samarbetsvil-
ja som Kinas ledare givit uttryck för och aktivt pröva
möjligheterna till en förstärkt dialog". Det är en dålig
omskrivning av att Kina lyckats splittra den demokra-
tiska världen och spela ut lukrativa handelsavtal i
gengäld för att avstå från offentliga angrepp på bristen
på demokrati.
I den senaste utgåvan av den ansedda kvartals-
skriften Contemporary Southeast Asia beskriver den
tyske forskaren Kay Möller vid Stiftung Wissenschaft
und Politik EU-ländernas Kinapolitik sedan juni
1989. 1992 straffades Frankrike hårt av Beijing för
sin hållning. Den franske premiärministern tvingades
två år senare till Beijing för att göra avbön. När slak-
taren från Tienanmen Square, premiärminister Li
Peng, omedelbart efter den kinesiska missilkrisen mot
Taiwan i april 1996 besökte Paris utlovade han kine-
siska köp av 10-30 Airbusflygplan.
I mars förra året vägrade Frankrike att delta i EU-
ländernas återkommande förslag om en resolution om
Kina i FN:s MR-kommission. Till Frankrike anslöt
sig Tyskland, Italien, Spanien och Grekland - som av
en händelse de stater som ingår i Airbusprojektet.
Holland och Danmark presenterade då det stympade
EU:s resolution och drabbades av repressalier. I maj
1997 utökade Kina sina inköpsplaner vad avser Air-
busplan.
I mars i år kunde EU-länderna enas om att inte
lägga fram någon resolution om bristen på respekt för
mänskliga rättigheter. Det kallas för att ta fasta på en
samarbetsvilja, men det är att falla undan för en brutal
utpressningspolitik. Kina, världens största stat och
världens största diktatur, har FN:s MR-kommission
ingen anledning att ha någon uppfattning om. Det
sparar man till små och isolerade diktaturer.
Redan i september 1993 fastslog den kinesiska
politbyråns ständiga utskott angående de internatio-
nella sanktionerna efter massakern på Tienanmen
Square, att det inte fanns anledning att falla undan för
krav eftersom motsättningarna mellan de västliga
demokratierna hindrar dem att effektivt driva sådana
krav. Så rätt de får. Men varför hyckla? Säg som det
är! Vi har inte råd att avstå från värdefulla kontrakt på
den växande kinesiska marknaden.
Herr talman! Men är då demokrati något som vi
inte kan hoppas på i Kina? Nej, det finns kineser som
lever i en demokrati - på Taiwan. Taiwan är den
kanske mest lovande demokratin i hela Asien. I par-
lamentsval i höst och presidentval om något år kan
oppositionen mycket väl ta över styret i en kinesisk
demokrati. Det är inte som i Folkrepubliken en demo-
krati som vi inte ens kan drömma om. Det är inte som
i Hongkong en demokrati som vi kanske kan överväga
efter år 2007. Det är en blomstrande demokrati bland
24 miljoner kineser på Taiwan. President Lee Teng-
hui är den ende folkvalde kinesiska statschefen i värl-
den.
Men det är en demokrati som världens demokrati-
er försöker blunda inför. Som en följd av de stormakt-
söverväganden som gjordes 1972, när Mao Tse-tungs
diktatur i Beijing fick överta medlemskapet i FN och
dess säkerhetsråd från Chiang Kai-sheks diktatur på
Taiwan, står Asiens mest blomstrande demokrati och
Kinas enda demokrati isolerad utanför såväl FN som
dess underorgan, i vilka även befrielserörelser under
årens lopp kunnat inväljas. Det som var möjligt att
köpa 1972 är en absolut orimlighet 1998. Nästa gång
frågan om att utreda Taiwans närvaro i FN-systemet
reses bör det få Sveriges och EU:s aktiva stöd.
Vid lokal- och regionalvalen i december 1997
vann det taiwanesiska oppositionspartiet stora fram-
gångar. DPP är ett parti som på olika sätt förespråkat
Taiwans självständighet, till skillnad från det hitillsva-
rande regeringspartiet. Efter den för Beijing så lyck-
ade återföreningen av Hongkong förra året strävar de
nuvarande ledarna efter att också lyckas återförena
Taiwan med fastlandet.
Skulle ett demokratiskt maktskifte äga rum det
kommande året på Taiwan, finns det stor risk för att
Beijing på nytt kommer att ta till militära utpress-
ningshot, verbala och verkliga, för att tvinga det de-
mokratiska Taiwan på knä. Om kineser på fastlandet
och kineser på Taiwan önskar återförenas, är det
deras sak att bestämma. Sker det i öppna och demo-
kratiska former på fastlandet och på Taiwan, är det att
välkomna.
Men det är inte Kinas inre angelägenhet om ledar-
na i Beijing använder militära maktspråk för att tvinga
det demokratiska Taiwan att ansluta sig till världens
fortsatt största diktatur. Ingen ett-Kina-politik kan
legitimera något sådant. Det borde även Sveriges
regering och riksdag kunna uttala. Det kan bli nöd-
vändigt mycket förr än vad man kanske tror.
Herr talman! Den ekonomiska krisen i Ost- och
Sydostasien har på ett välkommet sätt visat att frågan
om ekonomisk tillväxt och stabilitet inte går att skilja
från frågan om demokrati. Suhartos fall i Indonesien
var efterlängtat. Men det innebär ingen demokrati
med automatik. Det är samma maktkretsar som tagit
över. Det finns anledning för omvärlden att med
största uppmärksamhet följa att de aviserade demo-
kratiska valen verkligen kommer till stånd, och det är
inte särskilt överraskande att den nya ledningen i
Djakarta förklarat att den indonesiska ockupations-
politiken gentemot Östtimor består.
I Thailand och i Sydkorea innebar den ekonomis-
ka krisen att demokratin vann insteg. President Kim
Dae Jungs tillträde i februari är det mest lovande som
hänt demokratin i Asien efter de senaste tio årens
utveckling på Taiwan. När Kim Dae Jung svor presi-
denteden i februari satt alla tre tidigare sydkoreanska
presidenter på hedersläktaren. De var bittra fiender till
Kim Dae Jung under 70- och 80-talet, och det var på
ett hår att Kim Dae Jung avrättats efter oroligheterna i
Kwangjuprovinsen 1980. Det som skedde i februari
var ett styrkebevis för den sydkoreanska demokratins
mognad - mitt i en ekonomisk kris av enorma mått.
Så länge västvärldens s.k. förståsigpåare betrakta-
de den asiatiska ekonomiska boomen som en obruten
uppåtvänd linje rakt in i det asiatiska århundradet
fanns det stor förståelse för despotiska asiatiska
makthavares filosoferande över s.k. asiatiska värden.
Ledare som Malaysias Mahathir och Singapores Lee
Kuan Yew sågs som ansedda statsmän. I Asien har
familjen enligt dem en annan ställning, och väster-
ländsk demokrati eller individuell frihet passar inte in.
Den ekonomiska framgången togs som ett bevis.
Men hösten 1997 visade också i Asien att mänsk-
liga framsteg bara kan gå hand i hand med demokrati
och mänskliga rättigheter. Talet om asiatiska värden
är en myt som framgångsrikt exploaterats av asiatiska
despoter, som sökt monopolisera makt och rikedom.
Men det finns asiatiska ledare som aldrig accepte-
rat talet om asiatiska värden, som länge och envist
kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter. Pre-
sident Lee Teng-hui på Taiwan är en av dem. Kim
Dae Jung i Sydkorea är en annan. I måndags förra
veckan kallade Martin Lee i Hongkongs Convention
Hall valutgången för ett fullständigt förkastande av
asiatiska värden. Han förklarade avslutningsvis:
"Asiatiska värden har förvrängts av asiatiska leda-
re intresserade av makt. Men jag säger att, om ni ger
mig en amerikan, en europé eller en asiat - de vill alla
vara fria. Det är vad vi visade i söndags."
Herr talman! De här betänkandena omfattar väl-
digt många områden. Jag har valt att koncentrera mig
till världens största hot mot demokrati och mänskliga
rättigheter och den politik som omvärlden för, vilken
innebär att man viker undan. Det gör även Sverige.
Jag står givetvis bakom samtliga reservationer från
folkpartiets sida men nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 2 vid betänkande nr 15 och till reservatio-
nerna 8, 10, 11 vid betänkande nr 17.
Anf.  106  EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! När riksdagen i dag behandlar rege-
ringens skrivelser gäller det både mänskliga rättighe-
ter i ett speciellt avseende, nämligen i Sveriges ut-
vecklingssamarbete, och mänskliga rättigheter i
svensk utrikespolitik som helhet.
Från Vänsterpartiets sida hälsar vi med glädje de
två skrivelserna. Vi tycker att det är utmärkt att rege-
ringen har satt samman det underlag för diskussion
och för svensk politik  som bör finnas på det här om-
rådet.
Det är bra utifrån att vi under flera år här i riksda-
gen utarbetat årliga betänkanden som gäller mänskli-
ga rättigheter. De har dock inte varit heltäckande utan
har grundat sig på att respektive parti och enskilda
ledamöter har väckt enskilda motioner eller parti-
eller kommittémotioner. Det har varit väldigt värde-
fullt och viktigt, och vi får på det här sättet en betyd-
ligt mer heltäckande bild av det svenska arbetet på det
här området.
Arbetet har från regeringens sida liksom från vår
sida bedrivits just utifrån tanken på 50-årsminnet av
antagandet av FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna. Det är en väldigt bra ut-
gångspunkt. I skrivelsen i fråga pekar man på hur
dessa rättigheter kan delas in i tre områden.
Det gäller för det första den grundläggande ytt-
randefriheten.
Det handlar för det andra om rätten till skydd mot
övergrepp, som tortyr eller beslagtagande av egendom
eller ingripande mot enskild person utan rättslig
grund.
Det handlar för det tredje också om rättigheter för
att tillgodose de grundläggande behoven. Väldigt ofta
glöms de sistnämnda rättigheterna bort i detta sam-
manhang. Vi tror att det bara handlar om mänskliga
rättigheter av typen rätt att uttrycka sin åsikt och att
delta i val. Det handlar dock i lika hög grad om rätten
till en levnadsnivå som skall motsvara människornas
behov. De skall ha tillgång till en rad grundläggande
rättigheter som hälsovård, utbildning, bostad och
arbete, sådant som vi vet att en stor del av världens
befolkning i dag inte har rätt till.
En väldigt stor del av världens befolkning som le-
ver i diktaturer har inte tillgång till fri- och rättigheter
i annat avseende, men det är lika angeläget att påpeka
att den tredje typen av grundläggande rättigheter
saknas för väldigt många människor i vår värld.
I skrivelserna tar man upp olika sätt att arbeta med
frågorna - hur viktigt det är både att förebygga och att
ingripa i tid vad gäller konflikter och vad vi kan göra
för att se till att mänskliga rättigheter inte kränks. Det
gäller också vad som bör göras när en sådan situation
har uppstått.
Man pekar på enskilda organisationers roll och på
företagens möjligheter och lyfter fram särskilt utsatta
grupper. Kvinnor är diskriminerade i stort sett över
hela världen. Trots tillkomsten av barnkonventionen,
en konvention som alla länder i världen utom två har
skrivit under, bryts det dagligen mot barnets rättighe-
ter i många länder.
Man pekar också på minoriteters roll och bristan-
de möjligheter att ha rätt till sitt eget språk, sin egen
kultur osv.
Allt det här är väldigt bra, och jag vet att jag själv
och Vänsterpartiet kan stå bakom i stort sett det mesta
som framhålls i de här skrivelserna. Herr talman! Ett
par områden som borde ha belysts och som man bor-
de ha pekat på i det här sammanhanget har dock inte
tagits upp.
Jag tänker för det första på krigsmaterielexporten.
Det är självklart och uppenbart att Sverige exporterar
krigsmateriel till länder runt om i världen, även till
länder som vi vet i vissa fall efter hand har gått in i
krig. I andra fall har materielen missbrukats till att
förtrycka mänskliga rättigheter. Det är helt uppenbart
att det här har ett samband, att Sverige har två ansik-
ten. Därför borde också en diskussion om krigsmate-
rielexporten ha funnits med i det här sammanhanget.
Det gäller för det andra flyktingpolitiken, som inte
heller har belysts. Från utskottsmajoritetens sida har
man hävdat att den inte hör hemma här utan behand-
las i annan ordning. Det är självklart så. Det skall
behandlas i annan ordning i socialförsäkringsutskot-
tet. Men samtidigt spelar flyktingpolitiken, dvs. hur vi
tillvaratar mänskliga rättigheter på hemmaplan, en
avsevärd roll för trovärdigheten för svensk politik vad
gäller mänskliga rättigheter.
Jag vill bara peka på några mycket aktuella exem-
pel. I dagens Dagens Nyheter finns en mycket väl-
skriven artikel som handlar om en peruansk barnfa-
milj där flera av barnen är gravt handikappade. De
håller sig gömda, eftersom mamman har utvisats till-
baka till Peru, och lever i ovisshet om sin framtid.
Den här familjen träffade jag redan hösten 1995 i
norra delen av Sverige. Jag trodde att deras situation
för länge sedan var löst. Så är inte fallet. Jag kan inte
uppfatta det annat än som tortyr av barn att inte få den
behandling de behöver och inte få ett beslut så att de
kan få stanna och bli behandlade.
Jag vill påpeka att ungefär samtidigt som vi har
den här debatten i kammaren pågår en demonstration
utanför riksdagshuset - den är möjligen avslutad nu -
till stöd för somalier som är utvisningshotade. Rege-
ringen anser uppenbarligen att det går att utvisa till
Somalia, ett land som inte ens har en regering och
fungerande myndigheter och där det förekommer
mycket stora övergrepp på mänskliga rättigheter.
Jag menar att detta gör att skrivelserna och rege-
ringens och riksdagens behandling av mänskliga rät-
tigheter inte är heltäckande, och dessa områden sak-
nas definitivt.
Herr talman! I dessa två betänkanden finns så oer-
hört många frågor att ta upp - principiella, regionala
och lokala - över problem men också glädjeämnen på
detta område. Jag kan bara göra några få axplock i
mitt anförande. Jag vill också peka på att Bengt Hur-
tig senare kommer att ta upp situationen i Turkiet vad
gäller kurder men också vissa principiella frågeteck-
en.
Vad gäller utvecklingssamarbetet vill jag särskilt
peka på ett nytt inslag som jag finner vara välgrundat
och som har fungerat bra. Det är partibiståndet, som
jag till att börja med var mycket skeptisk till. Jag
trodde att det skulle bli ett uttryck för en paternalism
från svensk sida. Jag kan för Vänsterpartiets del kon-
statera att det har gått att använda det på ett mycket
konstruktivt sätt. Det har handlat om att i viss mån ge
bistånd till fattiga partier eller organisationer som
arbetar för mänskliga rättigheter. Men vi har också
själva lärt oss och har därigenom kunnat förmedla
vidare i Sverige kunskap från exempelvis Central-
amerika, Guatemala och El Salvador. De kontakter
som har knutits i arbetet har haft väldigt stor positiv
betydelse.
Jag vill också peka på det parlamentariska bistån-
det som Sveriges riksdag har till flera parlament i
andra delar av världen. Det gäller t.ex. Angola. Det
finns flera andra länder där jag har förstått att det är
en mycket uppskattad insats som också behövs på alla
sätt, eftersom det där finns korta traditioner av parla-
mentariskt arbete. Vi kan där bidra utifrån längre
erfarenheter.
I detta betänkande är vi väldigt överens. Vänster-
partiet står bakom en reservation som gäller en ut-
redning om de biståndspolitiska målen. Vi tycker att
det är dags att man nu ser över de olika mål vi har
tillfört till de ursprungliga fem, bl.a. det sjätte om
jämställdheten. För vår del ser vi andra angelägna
områden, t.ex. att bevaka barnets rättigheter, miljö-
frågor och en rad andra frågor. Det skulle behövas en
sådan översyn. Jag är därför litet överraskad över att
Folkpartiet i detta sammanhang lyfter in demokrati
som ett nytt övergripande mål, när man samtidigt vill
ha den här utredningen. Jag tycker för Vänsterpartiets
del att det är bättre att börja med utredningen och
sedan se vad man landar på.
Jag går vidare till mänskliga rättigheter i utrikes-
politiken. Där finns enorma problemområden i värl-
den, men också ljuspunkter. Om jag ser till de positi-
va förändringar vi alla har kunnat iaktta under senare
år finns det många och goda exempel. Inger Koch var
inne på läget i Afrika, där 38 stater har haft flerparti-
val och gått till demokrati. Vi har självfallet också
exemplet Sydafrika.
Om vi går till Latinamerika finns där länder som
Guatemala, som har övergått till en fas med demokra-
ti. Vi har Chile, som under många år var en diktatur,
men som i dag befinner sig i en övergångsfas. Vi har
Västsahara, som länge var ett låst område där inget
hände politiskt därför att det fanns en blockering i FN
och den politiska viljan saknades. I dag finns det
planer om folkomröstning, som förhoppningsvis kan
genomföras i december eller något senare, och så
småningom ett självständigt land för folket i Västsa-
hara efter så många år i exil eller under ockupation.
Det finns alltså väldigt många glädjeämnen. Sam-
tidigt är ingen av oss omedveten om problemen. Len-
nart Rohdin har tagit upp ett av de allra största pro-
blemen, nämligen diktaturen i Kina, och hur valhänta
vi är därför att det finns ekonomiska intressen. Jag vill
också peka på Nigeria, Iran och Kosovo, som vi har
ägnat en hel del tid åt. Jag vill här särskilt lyfta fram
Indonesien. Där har det hänt saker i positiv riktning i
och med att Suharto har avgått. Men samtidigt ligger
politiken med en ockupation av Östtimor fast, och
någon förändring finns inte att vänta på det området.
Lennart Rohdin berörde också situationen i Hong-
kong. Jag delar den oron. Det är nödvändigt med
fortsatt uppmärksamhet. Däremot tycker jag att det är
något svårt vad gäller Taiwan att hävda att man skall
öppna handelskontor i Taipei och gå vidare och helt
jämställa med Kina. Som jag ser det finns det andra
problem inblandade med maktstrukturen i världen.
Det är nödvändigt att få i gång diskussioner. Men jag
är tveksam till att det skall ske just på det sätt som
finns beskrivet i de reservationer som finns.
Vad gäller Mellanöstern har vi haft långa diskus-
sioner om hur man skall agera för att fredsprocessen
som i stort sett ut att ha varit död och helt stannat av
under många år skall ta ny fart. Vi från Vänstern har
sagt att man inte kan utesluta några medel. Man bör
t.o.m. kunna diskutera sanktioner vad gäller produkter
från de israeliska bosättningarna. Vi har inte sagt att
det är exakt så det skall gå till, men det bör inte ute-
slutas. Det är därför väldigt tråkigt att det finns en
reservation från Kristdemokraterna som går emot att
över huvud taget fundera i de banorna.
Nu har vi ingen representant för Kristdemokrater-
na här i dag. Men jag vill ändå framföra att det är ett
märkligt förslag och resonemang utifrån att man även
inom EU-kommissionen har diskuterat just dessa
frågor. EU-kommissionären Marin beskrev bara för
någon dag sedan de enorma svårigheter som finns
med Israels bristande vilja. Jag har inte sagt att man
skall ta till sanktioner. Men man bör diskutera den
provokation och det regelrätta sabotage som Israel
gör bl.a. vad gäller att föra ut produkter från de pa-
lestinska områdena. Det är förvånansvärt att Kristde-
mokraterna lägger fram en sådan reservation.
Herr talman! Jag vill också peka på de särskilda
yttranden som Vänsterpartiet har i betänkandet om
utrikespolitiken. Det gäller flyktingpolitiken, som jag
tidigare nämnt. Det gäller också krigsmaterielexpor-
ten. Där tycker vi framför allt det är märkligt att frå-
gan om JAS-export till Chile inte har fått behandlas i
det här betänkandet. Vi tycker att det hör hemma här,
som jag redan tidigare sagt.
Jag vill också peka på MAI-avtalet. Vi har heller
inte haft möjlighet till någon större diskussion kring
det. Det borde ha varit föremål för en sådan diskus-
sion. Vi ser nu fram emot att regeringen med kraft
driver att få fram ett MAI-avtal som tillgodoser de
fattiga ländernas intressen och ser till att riksdagen får
den information som krävs på detta område.
Herr talman! Jag yrkar i betänkande 15 bifall till
reservation 3 om biståndspolitisk utredning. Vad
gäller betänkande 17 yrkar jag på publicering av am-
bassadrapporter om mänskliga rättigheter, dvs. reser-
vation 2. Det finns utmärkta intressanta sådana som
ligger till grund för bedömningar i bl.a. flyktingären-
den men som inte får åberopas och som den som är
berörd inte kan gå i svaromål om. Den informationen
bör göras allmänt tillgänglig. Det gör man i USA, och
det bör gå i Sverige.
Jag vill också yrka bifall till reservation 7, som
gäller mänskliga rättigheter i Colombia. Jag vill sär-
skilt understyrka hur betydelsefullt det är att Sverige
agerar kraftfullt för att få till stånd en fredsprocess
och för att se till att man får en rapportör för mänskli-
ga rättigheter inom FN-systemet.
Jag vill återge något ur senaste numret av MR-
fondens tidning som beskriver första maj så här under
rubriken MR-försvarare i Colombia: Ett val mellan
död, exil och skottsäker väst:
"Det var ovanligt många porträtt på mördade för-
svarare av mänskliga rättigheter i årets förstamaj-tåg i
Bogotá, Colombia. Flera porträtt var nygjorda, bara
två veckor hade gått sedan landets ledande mr-
advokat, Eduardo Umaña, mördades. - - - Colombi-
anska juristkommissionen, en viktig NGO, försöker
hålla reda på antalet döda mr-försvarare. Förra årets
siffra, 17, håller på att överstigas innan halva 1998
har gått."
Det presidentval som nyligen förättades i Colom-
bia har hittills slutat med dött lopp. Man går vidare.
Men jag har svårt att se att det kommer att innebära
någon kvalitativ förändring vilken av kandidaterna
som än väljs. Det är andra förändringar som behövs i
Colombia.
Herr talman! Till sist vill jag säga att det arbete
som många här i riksdagen och runt om i vårt land
lägger ned på mänskliga rättigheter många gånger är
väldigt tungt. Man kan tycka att vi inte når någon-
stans.
Därför vill jag gärna berätta om den glädje det var
för mig och några personer till när vi i förra veckan
hade möjlighet att träffa Faraj Sarkoohi, som är förfat-
tare från Iran. Han är en av de personer som riksda-
gens MR-grupp, men också många andra, engagerat
sig i för att han skulle friges och kunna leva som en fri
person. I förra veckan var han på besök här i riksda-
gen, och vi hade då möjlighet att höra och träffa ho-
nom. Han underströk vilken enorm betydelse de på-
tryckningar om mänskliga rättigheter i Iran har som
har lett till hans frigivande. Han var här i Sverige för
att ta emot ett pris - Tucholskypriset. I det tal han höll
när han mottog priset sade han så här:
För dem som prioriterar ekonomiska och politiska
intressen framför kultur och det fria och kreativa
samtalet mellan olika kulturer har kanske friheten en
snäv innebörd som kan mätas med ekonomiska och
politiska mått och kriterier. Men friheten är ingen
gåva, som en del av mänskligheten begåvats med och
andra berövats. Den sanna mänskliga friheten tillhör
alla. Så länge det finns en enda politisk fånge i värl-
den och så länge en enda författare inte kan publicera
sina böcker fritt har den allmänna friheten kränkts.
För en kränkning av en enda människas identitet,
värdighet och frihet är en kränkning av hela mänsk-
lighetens värdighet och respekt.
Anf.  107  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag har ofta anledning att vara gans-
ka överens med Eva Zetterberg i frågor om mänskliga
rättigheter. Så även i dag.
Jag gläder mig åt vad hon sade när det gäller Kina
och Hongkong. Men hon konstaterar att det är svårare
med Taiwan. Det är klart att det är svårare med
Taiwan om man ser till historien. Historien gör det
svårt i dag, men det går inte att undvika.
Jag vill ställa en fråga till Eva Zetterberg. Antag
att 24 miljoner människor som lever i en demokrati i
Taiwan anser och kommer att anse framöver att
Taiwan skall vara en självständig egen stat i demo-
kratiska former. Taiwan har under de senaste 120 åren
aldrig varit under Beijings styre. Under fyra år, från
1945 till 1949, tillhörde Taiwan formellt sett Kina.
Det var under pågående inbördeskrig och under Chi-
ang Kai-sheks ledning av Kina. Om de här männi-
skorna skulle vilja vara självständiga och ingå i FN
som alla andra demokratier - vad är det då som är
svårt?
Taiwan söker för närvarande medlemskap i WTO.
Landet är en bra bit upp på tjugo-bästa-listan över
världens handelsländer. Borde det då inte vara med i
WTO?
Landet har också sökt medlemskap i WHO. Det
behandlades senast i början av månaden. Även där
blockeras Taiwan. WHO hanterar ju bl.a. frågan om
aids. I Taiwan har man en mycket utvecklad medi-
cinsk forskning och kompetens på det området. Var-
för skall inte Taiwan kunna vara med och bidra med
detta inom WHO?
Anf.  108  EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag skall villigt tillstå att jag tycker
att detta är en väldigt svår fråga, Lennart Rohdin.
Självfallet anser jag att människorna i Taiwan skall ha
rätt att själva utforma sitt politiska system och leva i
demokrati och frihet. De skall inte underställas ett
kinesiskt förtryck.
Samtidigt inser jag svårigheterna med att det finns
flera Kina. I den mån vi vet att folkrepubliken Kina
inte accepterar Taiwan som en självständig stat upp-
står problem. Som jag var inne på i mitt anförande är
det problem som får andra konsekvenser - för FN-
systemet och möjligheterna att fortsätta. Jag har svårt
att riktigt se en framkomlig väg annat än att fortsätta
påverkan på Kina och att få landet att finna och ac-
ceptera en lösning med världssamfundet. Jag menar
inte att detta är en intern kinesiskt angelägenhet. Man
måste finna en lösning där Taiwans integritet kan
respekteras.
Herr talman! Nu har jag försökt besvara frågan
från Lennart Rohdin. Men jag fick inget svar på min
fråga om den biståndspolitiska utredningen samtidigt
som man föreslår ett nytt mål.
Anf.  109  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Det skall Eva Zetterberg få nu. Tack
för svaret på min första fråga.
Alldeles oavsett vad Kina hävdar, hävdar jag fort-
farande att Taiwan borde ha en given plats i t.ex.
WHO, där landet har ansökt om medlemskap och där
det kan bidra. Det är en sak om frågan är svår, men
den principiella grundinställningen borde vara lätt att
kunna uttrycka oavsett lösningen.
Jag håller med Eva Zetterberg i demokratifrågan
när det gäller FN:s MR-konventioner. Det finns inte
någon motsättning eller något motstridande förhållan-
de mellan politisk rätt, demokrati och sådant, och
ekonomiska och sociala rättigheter.
Men när vi kommer till demokratifrågan tror jag
att även Eva Zetterberg i dag kan hålla med om att
erfarenheten ändå visar att utan demokrati och
mänskliga rättigheter är det förskräckligt svårt att
förverkliga bestående ekonomiska och sociala rättig-
heter för människor. Det finns åtminstone knappast
några hållbara bevis för att så är fallet.
Därför menar jag att demokrati och mänskliga rät-
tigheter inte står i motsats till de andra sakerna. Men
de är en förutsättning för all annan mänsklig utveck-
ling. Det anser vi i Folkpartiet som liberaler, från
principiella utgångspunkter, och vi anser att erfaren-
heten även visar det praktiskt. Därför är det inte sär-
skilt svårt för oss att uttala oss för demokrati som
övergripande mål för svensk utrikes- och biståndspo-
litik.
Anf.  110  EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det är inte svårt att skriva under på
den grundläggande betydelsen av demokrati för ut-
veckling.
Jag hävdar ändå att det är svårt att hela tiden lägga
till olika mål. Jag vill gärna ha in demokratimålet
också vad gäller vapenexporten. Det borde vara en
avgörande faktor, och där hoppas jag få stöd från
Folkpartiet.
Men vad gäller de biståndspolitiska målen menar
jag att vi också har andra, lika angelägna, förslag. Det
gäller t.ex. att föra in barnens rättigheter. Jag ser inte
att vi kan fortsätta i all oändlighet att ha ytterligare
mål eller byta ut grundläggande mål. Jag menar att
man behöver göra en kartläggning och en omsorgsfull
genomgång av målen och se till att det blir en hållbar
målsättning för framtiden.
Herr talman! Jag skall stjäla en minut av replikti-
den till Lennart Rohdin för att framföra vad jag inte
hann förut, nämligen ett tack till Inger Koch. Jag har
mycket uppskattat Inger Koch. Jag tror inte på riktigt
att Inger Koch kommer att lämna oss - hon är alldeles
för pigg för det. Men jag är övertygad om att hon
kommer att göra väldigt goda insatser på annat håll.
Jag har uppskattat mycket att få samarbeta här i riks-
dagen med Inger Koch.
Anf.  111  BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Regeringens skrivelse handlar om
strategi och metoder för hur Sverige arbetar med
demokrati och mänskliga rättigheter i utvecklings-
samarbetet. Det mesta som sägs har diskuterats många
gånger i andra debatter - debatten om FN, om Afri-
kapolitiken, om Öst- och Centraleuropa osv.
Därför finns det också få reservationer till det här
betänkandet. Jag har tagit den här skrivelsen som en
programförklaring, där man går igenom vilka sakom-
råden man tänker prioritera i fortsättningen.
De här två betänkandena om mänskliga rättigheter
sammanfaller innehållsmässigt och politiskt på viktiga
punkter och verksamhetsområden.
I regeringens skrivelse fastslås utvecklingssamar-
betet som en del av Sveriges utrikespolitik:
"Därav följer att ett mycket nära samarbete mellan
utrikespolitik och biståndspolitik är en förutsättning
för ett framgångsrikt och effektivt demokratibistånd -
- -. Mänskliga rättigheter har inom svensk utrikes-
politik framför allt behandlats utifrån ett rättsligt
perspektiv. En ökad samverkan mellan utvecklings-
samarbetet och det traditionella folkrättsliga arbetet
bör nu komma till stånd. Det öppnar nya möjligheter
att kombinera diplomatin med biståndet för att få
större slagkraft. - - - Det är väsentligt att komma
ihåg att utvecklingssamarbetet för demokrati och
mänskliga rättigheter är ett bistånd som i grunden
handlar om att påverka värderingar."
Denna samverkan är säkert inte helt ny. Den låter
väldigt bra, men här finns en risk. Vi får aldrig glöm-
ma att biståndet är en fråga om solidaritet med männi-
skor som har en svår och ofta utsatt situation. Ut-
vecklingssamarbetet skall också enligt min mening
först och främst ha den utgångspunkten: solidaritet.
I detta betänkande tas bara upp ett yrkande från en
miljöpartimotion. Detta gäller att reservationerna i
FN-konventionerna inte får motverka vad som sägs i
konventionen. Ett land kan alltså ansluta sig till en
konvention men reservera sig mot en del av innehål-
let. Det finns reservationer som t.ex. gäller barns och
kvinnors rättigheter, vilket är ganska upprörande då
just kvinnor och barn i en del länder hör till de mest
utsatta grupperna. Socialt kan en kvinna vara helt
beroende av mannen, och hon kan diskrimineras av
lagen på olika sätt. Barn utnyttjas också i vissa sam-
hällen på ett sätt som bryter mot respekten för mänsk-
liga rättigheter. De kan vara barnarbetare i fabriker,
där de arbetar under slaveriliknande förhållanden. De
finns inom prostitution. Det finns arméer med barn-
soldater. Listan är lång. Allt detta försöker man på
olika sätt genom internationella insatser få slut på.
Sociala insatser är viktiga, men minst lika viktigt
på sikt är utbildning - allas rätt att få gå i skolan.
Alltfler fattiga barn tvingas till arbete i stället för att
få undervisning och utbildning. Vi vet att det politiska
systemet kan hindra detta.
Jag har nu tagit upp och beskrivit vad jag anser är
speciellt svårt i fråga om utsatthet. Men jag menar att
detta bör kombineras till en fråga om man över huvud
taget skall tillåta reservationer till FN-konventionerna
när det gäller just mänskliga rättigheter.
Demokratin behöver starka institutioner för att
kunna fungera. Bistånd bör utformas som stöd till
institutioner så att t.ex. allmänna val kan hållas. Det
behövs ett rättsväsende så att de som begår brott kan
ställas till svars. Det behövs också en kamp mot kor-
ruptionen, som har störst möjlighet att breda ut sig
och behålla sin styrka i ett fattigt land där de sociala
klyftorna är stora.
Skrivelsen tar också upp svårigheterna när paral-
lella maktstrukturer konkurrerar med ett demokratiskt
styrelseskick. Det kan gälla militärer som dominerar
en stat. Det kan gälla det religiösa etablissemanget.
Det kan också gälla en familj med stora släktförbin-
delser. Indonesien är ett exempel på det, där den le-
dande familjen äger en förmögenhet som enligt vad
pressen säger motsvarar 300 miljarder svenska kro-
nor, vilket är ungefär den summa som Indonesien nu
behöver för att klara sina statsfinanser.
I länder av det här slaget är utbildning i demokrati
och mänskliga rättigheter svårt att genomföra. Men
allt stöd som kan ges till landets egna organisationer
och andra organisationer med denna målsättning bör
naturligtvis prioriteras.
Vad som är viktigt när det speciellt gäller FN:s
olika avtal med länder utanför EU, vilket Miljöpartiet
har påpekat, är att vi måste ha samma definition och
samma ordval när vi framhåller mänskliga rättigheter
som en grund eller en förutsättning för samarbete. Att
acceptera att demokratibegreppet tolkas olika i olika
länder är fel. Det får inte bli ett slags relativisering av
begreppen demokrati och mänskliga rättigheter. Det
gynnar endast de diktaturer som i demokratins namn
då kan legitimera både att man har ett demokratiun-
derskott i sina länder och att man nonchalerar respek-
ten för de mänskliga rättigheterna och ändå på något
sätt lyckas inbilla sina egna invånare att de lever i en
demokrati.
Till sist vill jag säga att jag är glad att Sverige har
varit ett av de länder som har arbetat mycket aktivt
just mot reservationerna till FN-konventionerna. Jag
yrkar bifall, vilket flera andra också har gjort, till
reservation 1, som handlar om en årlig rapport om
MR och demokrati i Sveriges biståndsländer.
Jag går nu över till betänkande UU17, som hand-
lar om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. I
inledningen gör utrikesutskottet en kort beskrivning
av de två konventioner om mänskliga rättigheter som
antogs av FN 1966, den ena om de medborgerliga och
politiska rättigheterna och den andra om de ekono-
miska, sociala och kulturella rättigheterna. Man kan
leta länge utan att här hitta ordet miljö.
Orsaken till att miljön inte nämns är enkel. Kon-
ventionen godkändes och antogs av FN 1966. Det är
32 år sedan. Då hade vi inte de kunskaper och de
bittra erfarenheter av miljöföroreningarna och natur-
resursskövlandet som vi har i dag. Katastrofen i
Aralsjön var ännu i sin linda, även om man räknar
med att minskningen av sjöns vatten började just för
30 år sedan. Skogsavverkningarna och skövlandet av
Amazonas regnskogar hade ännu inte tagit fart. De
började också på 60-talet. De internationella företa-
gen höll fortfarande på att leta efter utvecklingsländer
med svag lagstiftning, där man inte hade skyddande
avverkningsförbud, exportförbud för råvaror, subven-
tioner till skogsindustrin, hindrande lagar och skatte-
regler. I Indonesien, som har nämnts här flera gånger,
startade exploateringen av skogsområdena 1967, då
regeringen förklarade att staten hade ensamrätt till
landets skogar.
Man kan gå igenom den ena naturtillgången efter
den andra och se att just i början av 1970-talet börja-
de förstörelsen av vår miljö på allvar, så att återväxten
av det förbrukade inte hinner i kapp utnyttjandet. Det
hände samma sak med luft, med jordar, med marker
och med fisket.
Längst bak i utrikesutskottets betänkande finns en
lista över MR-konventionerna och vilka länder som
har ratificerat dem. Flera konventioner, som var
mindre till omfång och bredd, föregick de båda från
1966 och handlade om mänskliga rättigheter i någon
form, t.ex. den om rasdiskriminering från 1965, folk-
mord 1965 och politiska rättigheter för kvinnor 1952.
Andra konventioner kom efter de båda huvudkonven-
tionerna och var mer en utvidgning eller ett tillägg,
t.ex. barnkonventionen och konventionen mot dis-
kriminering av kvinnor.
Att lägga till god miljö som en mänsklig rättighet
som en konvention är alltså fullt logiskt, följdriktigt
och möjligt.
Utskottet talar i sitt avslagsyrkande till motionen
om begreppet god miljö. Man säger så här: "Utskottet
anser att det är av vikt att begreppet mänskliga rättig-
heter inte görs otydligt. Det går inte i dag att förutse
hur ett internationellt kodifieringsarbete rörande
mänskliga 'miljö'-rättigheter skulle utvecklas och hur
ett sådant arbete skulle påverka det arbete som redan
bedrivs för att få stater att efterleva nu allmänt erkän-
da mänskliga rättigheter. Utskottet finner därför i
dagens läge inte skäl att i internationella sammanhang
aktualisera denna fråga."
Vi har i Miljöpartiet en vision om en överlev-
nadsmiljö för kommande generationer: en god miljö
där förstörelsetakten inte är högre än regenereringen,
dvs. återflödet eller återskapandet, och där nyttan av
en miljökonvention väger tyngre än eventuella svårig-
heter att formulera en sådan konvention. Jag förnekar
inte på något sätt att svårigheter finns, men de är inte
oöverkomliga.
Miljöpartiets nästa reservation gäller en interna-
tionell miljödomstol. Utskottet hänvisar till domstolen
i Haag och till den särskilda kammare som finns för
miljömål och menar att den är fullt tillräcklig. Utskot-
tet bortser då från det faktum att motionen gäller en
domstol där också organisationer har talerätt. Så är
det inte i den särskilda kammaren.
Men i Sverige har organisationer nu talerätt enligt
vår nya miljöbalk. Därför bör Sverige följdriktigt
kräva detsamma, menar vi, vad gäller den internatio-
nella domstolens särskilda kammare.
En internationell domstol där organisationer också
har talerätt eller en konvention om att god miljö är en
mänsklig rättighet skulle ytterligare förstärka det
nödvändiga internationella miljöarbetet och framför
allt miljöansvaret. Det fanns inte samma behov när
konventionerna kom till för 32 år sedan. Men vår
värld har förändrats och den förändras i snabbare takt
nu än den någonsin gjort. Också sociala och politiska
värderingar förändras.
I går fanns i TV ett reportage från Senegal som
handlade om att kvinnorna själva lyckades sätta stopp
för könsstympningen i en hel rad byar. Det intressanta
var hur alltsammans egentligen började. Det började
genom ett utbildningsprojekt för kvinnor som handla-
de om någonting helt annat. Jag tror att det var ett
hälsoprojekt. Det här visar tydligt vad många svenska
partier som sysslat med regeringens demokratiprojekt
via de politiska partierna redan har lärt sig, att ett bra
utvecklingsprojekt om t.ex. jämställdhet, fler kvinnor
i politiken, hanteringen av miljöproblem, allt kan bli
ett indirekt starkt avgörande stöd för praktiskt ageran-
de för demokrati och mänskliga rättigheter.
Lokala och globala miljöfrågor har blivit starka
politiska argument som i bästa fall påverkar den eko-
nomiska utvecklingen i miljövänlig riktning. Vi måste
komma ihåg att vi inte planerar för dagens samhälle.
Våra beslut ger utslag i sin helhet först om kanske 50
år. Hur ser världen ut då? Ständigt görs det prognoser
om tillståndet i världen i vår framtid, hur det kommer
att se ut i nästa generation. Men kan vi egentligen
föreställa oss det? Knappast. En mängd oberäkneliga
förändringar blandas hela tiden med gammalt och nytt
som vi inte heller haft en aning om.
Det fattas ständigt en rad kollektiva beslut lokalt,
nationellt, globalt som gäller vår överlevnadsmiljö.
De flesta tar tyvärr för lätt på hoten om människans
framtid. Problem undanröjer man med en liten juste-
ring här och en liten justering där. För övrigt är man
säker på att de tekniska uppfinningar som man är så
optimistiskt övertygad om skall komma fixar det
mesta. Eller också får man ändra det politiska syste-
met, vilket inte är gjort i en handvändning.
Vi behöver långsiktigt planerande. Sätter vi de
mänskliga rättigheterna i centrum kan vi känna oss
säkra på att vi i dag klarar att skapa en bra framtid för
kommande generationer. Men vi i Miljöpartiet menar
att de mänskliga rättigheterna måste omfatta också
kravet på en god miljö.
Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 5 till
UU17.
Anf.  112  TONE TINGSGÅRD (s):
Herr talman! För första gången har regeringen till
riksdagen givit en samlad framställning av sin politik
för mänskliga rättigheter och gör med det en värdig
markering av att FN:s deklaration om mänskliga rät-
tigheter fyller 50 år i år. Därför är det med särskild
tillfredsställelse jag börjar med att yrka bifall till
hemställan i de båda betänkanden som vi nu behand-
lar: UU17 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespoli-
tik och UU15 Demokrati och mänskliga rättigheter i
Sveriges utvecklingssamarbete. Fortsättningsvis skall
jag koncentrera mig på UU17 och sedan kommer
Agneta Brendt att föra utskottsmajoritetens talan när
det gäller UU15.
Mänskliga rättigheter har alltid varit ett viktigt in-
slag i svenskt bistånd och i Sveriges internationella
förbindelser. Med sin skrivelse Mänskliga rättigheter i
svensk utrikespolitik slår regeringen fast att svensk
utrikespolitik skall främja mänskliga rättigheter och
att den ambitionen skall prägla hela utrikespolitiken i
alla dess delar. Målet är att bidra till att människor
också i andra länder får del av
- de grundläggande friheterna, dvs. rätten att hysa
och uttrycka åsikter, utöva religion, bilda organi-
sationer,
- rätten till skydd mot övergrepp, som godtycklig
arrestering eller tortyr, och
- rättigheter för att tillgodose de grundläggande
behoven, dvs. tillfredsställande levnadsstandard,
hälsovård och utbildning.
Rättigheterna är inte rangordnade och de skall ses
som ömsesidigt samverkande.
Om man funderar över om deklarationen om de
mänskliga rättigheterna håller efter 50 år kan man väl
göra tankeexperimentet att de här rättigheterna fak-
tiskt skulle ha blivit verklighet för alla människor. Då
skulle man troligen finna att man på köpet uppnår
många andra eftersträvansvärda och samverkande
delmål, som t.ex. demokrati, jämställdhet, jämlikhet,
rättvis fördelning, god miljö och skydd för minorite-
ter. Jag tycker att det är något att ha med sig när man
funderar över om rättighetskatalogen behöver utökas.
Att framgent ge större vikt åt de ekonomiska, so-
ciala och kulturella rättigheterna, som regeringen
lovar i sin skrivelse, är en nödvändig markering av att
de olika rättigheterna är likvärdiga delar av samma
helhet.
Att ta fram delmål för de olika rättigheterna har
varit en nödvändig anpassning till tiden, inte minst för
att möjliggöra genomförande och uppföljning. Rege-
ringen förbinder sig således att verka för:
- barnets rättigheter, kvinnans rättigheter, rättighe-
terna för personer som tillhör urbefolkningar och
nationella eller etniska minoriteter,
- rätten till liv, ett totalt avskaffande av dödsstraffet,
åtgärder mot utomrättsliga avrättningar och
tvångsmässiga försvinnanden,
- totalt avskaffande av tortyr eller annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller be-
straffning,
- insatser för att införa och upprätthålla rättssystem
med garantier och göra slut på det utbredda bruket
av strafflöshet,
- rättigheter som främjar demokratin,
- utökad internationell övervakning av de ekono-
miska, sociala och kulturella rättigheterna.
En annan väsentlig, tidsbunden förändring är ge-
nombrottet för synen att främjande och skydd av
mänskliga rättigheter är en legitim angelägenhet för
världssamfundet - inte otillbörlig inblandning. Den
synen bekräftades av Wienkonferensen om mänskliga
rättigheter 1993.
Förutom FN och alla dess underorgan är Euro-
parådet, OSSE och EU internationella organisationer
som också skall främja mänskliga rättigheter och som
Sverige är medlem i.
För sitt handlande där och gentemot enskilda län-
der har regeringen formulerat fyra delmål:
1.  Regeringar skall påverkas att respektera rättighe-
terna.
2.  Mänskliga rättigheter skall genomsyra arbetet i de
globala och regionala organisationerna.
3.  De internationella normerna för de mänskliga
rättigheterna skall ges djupare förankring och vi-
dare spridning.
4.  Mekanismer för att säkerställa respekten för de
överenskomna normerna skall göras effektivare.
Regeringens sätt att använda rättighetsdeklaratio-
nen eller göra den operativ övertygar, och skrivelsen
är fortsättningsvis en omfattande genomgång av vad
man kan göra när det gäller mänskliga rättigheter i
utrikespolitiken, i vilka forum man kan agera, vem
som kan göra vad och hur. Utan att gå in på relatio-
nerna till enskilda länder förefaller den mig rätt hel-
täckande.
Det visar sig också vid behandlingen av de många
motionskraven. Det är mycket som kan bli bättre och
mycket som kan göras bra med stöd av de konventio-
ner, organ och instrument som finns redan i dag.
Liksom i förra årets motsvarande debatt kan man
konstatera att samsynen är stor i utskottet. Det under-
stryks av det faktum att förhållandevis få reservatio-
ner fogats till betänkandet. Skrivelsen samlar upp 54
motioner med tillsammans 156 yrkanden. Det har
resulterat i 14 reservationer, som jag härmed yrkar
avslag på.
Den del av betänkandet som bygger på de motio-
ner som har väckts spänner över stora områden. Jag
inskränker mig till att kommentera några yrkanden
och reservationer.
Just regeringens ambition att verkligen utnyttja
och förbättra redan befintliga möjligheter att främja
mänskliga rättigheter gör utskottet benäget att avvisa
motionskrav om nya rättigheter eller nya organ. Till
vad som redan anförts i betänkandet kan läggas de
problem som finns rörande anslutning till konventio-
nerna, förekomsten av reservationer och inte minst
den resursbrist som vidlåder övervakningen av efter-
levnaden. Med dessa motiveringar avstyrks Miljöpar-
tiets krav som har framförts under flera år på miljö
som mänsklig rättighet och inrättandet av en miljö-
domstol.
Det är samma anda som motiverar att utskottet
inte ställer sig bakom det moderata yrkandet om att få
till stånd en MR-debatt i generalförsamlingen i FN.
Vi tycker att reformeringen av FN kan få ha sin gång,
och vi vill i stället hoppas på att den svenska rege-
ringens angreppssätt kan få bli en modell, så att frå-
gan om mänskliga rättigheter skall få genomsyra alla
debatter i FN.
När det gäller förhållandet Kina-Hongkong, Ki-
na-Tibet och Kina-Taiwan är utskottets bedömning i
stort sett densamma som förra året, dvs. att ta alla
tillfällen till kritik av de stora bristerna när det gäller
mänskliga rättigheter men inte isolera Kina. Vad
gäller kraven på att Sverige skall utnyttja sin plats i
säkerhetsrådet till att försöka föra upp Tibet och
Taiwan på FN:s dagordning, får även en regering med
hög ambitionsnivå välja sina strider. De övriga reser-
vationerna på just detta avsnitt skiljer sig i sak litet
från utskottstexten.
Situationen i Colombia är mycket nedslående.
Trots ett stort tryck utifrån och stark FN-närvaro
försvåras arbetet för mänskliga rättigheter, och det
omfattande våldet i landet fortsätter. Det har utskottet
kunnat konstatera vid flera tillfällen, bl.a. i vårvintras
när den vice utrikesministern var på besök. Hon fick
då ta emot en mängd kopior på vädjandebrev från
riksdagens MR-grupp till Colombia. Breven till Co-
lombia är sällsynt många. Ingen reaktion har avhörts.
I ett svårt läge och med nyss insatta förstärkningar
från FN, anser utskottsmajoriteten att det just nu inte
är aktuellt med ytterligare insatser - med betoning på
nu.
Några yrkanden har i huvudsak bäring på asyl-
och flyktinglagstiftningen i Sverige. Självfallet har
regering och riksdag ansvar för att den står i överens-
stämmelse med de mänskliga rättigheterna. Självfallet
är det viktigt att det är så för den svenska trovärdighe-
ten. Beredningsansvaret för de frågorna ligger inte
hos utrikesutskottet. Utan att gå in i detalj i frågorna
är det svårt att diskutera sakinnehållet.
Till vad som anförts i betänkandet om kravet på
att verka för att EU skall anslutas till Europakonven-
tionen vill jag tillföra att det amsterdamfördrag som
riksdagen godkände för en kort tid sedan lägger fast
att EU bygger på principen om frihet, demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter. En medlemsstat som
brister i efterlevnad på dessa punkter skall kunna
suspenderas, och en stat som vill bli medlem blir inte
det om de mänskliga rättigheterna inte respekteras.
Herr talman! Jag vill påstå att de reservationer
som finns i detta betänkande inte motsäger utan un-
derstryker att utskottet helhjärtat ställer sig bakom
regeringens ambition att mänskliga rättigheter skall
vara en integrerad del av utrikespolitiken och påverka
den i alla dess delar. I flera betänkanden som lagts
fram under våren som gällt samarbetet med Central-
och Östeuropa, Afrika och fattigdomsbekämpningen
och dagens betänkande om utvecklingssamarbete har
vi kunnat lägga fast samma ambition.
Att främja och skydda de mänskliga rättigheterna
är ett långsiktigt arbete som inte ger snabba resultat
utan kräver konsekvens, tålamod, kunskap och vilja
av dem som verkställer och av oss som granskar.
Herr talman! Jag ser att jag har disponerat min tid
så klokt att jag har litet tid över att rikta ett tack från
utskottsmajoritetens sida till Inger Koch som lämnar
utskottet. Det är litet tokigt att jag som har varit leda-
mot kortast tid gör detta. Det känns trevligt att få göra
det. Det har varit en angenäm bekantskap, och det har
varit ett angenämt och stimulerande samarbete som
jag å hela utskottets vägnar tackar för.
Från annat håll har det nått oss att Helena Nilsson
lämnar utskottet. Jag vill på samma sätt få framföra
till Helena ett varmt tack för samarbetet i utskottet.
Anf.  113  INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Tone Tingsgård sade att samsynen är
stor i utskottet när det gäller att försvara mänskliga
rättigheter, att inse att mänskliga rättigheter och de-
mokrati är det som våra samhällen skall leva på och
leva upp till. Det är bra. Det lovar gott inför framti-
den.
Tone Tingsgård poängterade också att det finns en
legitim rättighet att påpeka när mänskliga rättigheter
kränks. Därför har vi svårt att förstå varför socialde-
mokraterna inte är mer positiva till vårt förslag om en
årlig allmän debatt om mänskliga rättigheter i FN:s
generalförsamling.
Vi tycker att det är viktigt att understryka betydel-
sen av vad man faktiskt har skrivit under. Det måste
betyda något när länder skriver under resolutioner
eller konventioner. Ländernas regeringar har också
åtagit sig att leva upp till sina åtaganden. Det vore
intressant att se hur alla länder fullföljer åtagandena.
Vi står kvar vid vårt yrkande om den årliga debatten.
Det finns en samsyn mellan fyra partier. Det finns
alltså stöd hos fyra partier för den tanken. Vi har stöd
hos olika organ i FN, som tycker att det skulle vara
bra att lyfta upp frågan till FN:s generalförsamling,
inte bara när det gäller de resolutioner som diskuteras
inom tredje utskottet.
Anf.  114  TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Jag har inte så mycket att tillägga till
vad jag sade i mitt anförande om varför vi har ställt
oss litet försiktigt avvisande till förslaget. Det är inget
avslag på kravet. Detta är vad vårt utskott brukar kalla
ett besvarande. Det kan ses som att det inte är någon
oerhörd glöd i motståndet.
Anf.  115  INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Tack så mycket för det, Tone Tings-
gård. Då ser vi fram emot att så småningom, kanske
om några år, få gehör för tanken. Tack för de vackra
orden som riktades till mig.
Anf.  116  EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det är en riktig iakttagelse från Tone
Tingsgård att det finns en bred samsyn och att i stort
sett samtliga partier ställer sig bakom regeringens
politik vad gäller mänskliga rättigheter. Det kan jag
med säkerhet uttala vad gäller Vänsterpartiet. Det
förefaller vara så för övriga partier.
Det finns ett område där jag tycker att Tone
Tingsgård kommer lätt undan, och det är flyktingpo-
litik och krigsmaterielexport. Tone Tingsgård säger
att det har bäring men att det behandlas på annat håll.
Men då kan ju majoriteten uttrycka tydligt och klart -
det finns inte klart uttryckt i betänkandet - att en
humanitär flyktingpolitik och en vapenexport osv. är
delar som på ett mycket klart och tydligt sätt påverkar
svensk utrikespolitik vad gäller mänskliga rättigheter
och att ni bevakar det. Där tycker jag att man från
regeringens och majoritetens sida smiter undan.
Jag vill också återigen fråga Tone Tingsgård om
ambassadrapporterna, som i många stycken håller en
mycket intressant och hög nivå på informationen.
Varför kan inte Sverige publicera dem? Varför skall
de vara hemliga, när det i USA är fullt möjligt att
publicera dem från respektive land?
I fråga om Colombia säger Tone Tingsgård "inte
nu". Vi som är engagerade vad gäller Colombia har
hört det länge. Det är aldrig för sent. Mitt exempel
med Faraj Sarkoohi visar att där man har tyckt att det
har i stort sett varit dödsdömt med en person eller ett
skeende är det inte dödsdömt, inte hopplöst. Men jag
menar ändå att det vad gäller Colombia, även om man
inte ser att det är så på lång sikt, finns vissa förutsätt-
ningar att agera, utifrån att båda parter har sagt sig
vara intresserade av fredssamtal, och efter president-
valet, som många har väntat på som en avgörande
tidpunkt. Varför inte nu?
Anf.  117  TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! När det gäller krigsmaterielexporten
är det känt för alla som deltar i den här debatten att
respekten för mänskliga rättigheter är ett avgörande
kriterium när man beslutar om export eller inte ex-
port. Den bedömningen görs inte här i kammaren, och
det kanske inte vore så lämpligt att göra det heller.
I fråga om asylpolitiken säger Eva Zetterberg att
det är viktigt med en human och humanitär asylpoli-
tik. Jag anser att Sverige har det. Mottagandet är
insnävat, men det är inte till asylpolitikens nackdel.
Tvärtom har det enligt min mening gjorts framsteg när
det gäller att värna asylrätten. Men även det är, som
sagt var, en fråga som helst och med fördel diskuteras
i det sammanhang där den hör hemma.
När det gäller ambassadrapporteringen medger jag
att jag gick förbi den flyktigt, därför att jag tyckte att
motiveringen i reservationen vette mot det asylpoli-
tiska hållet. Det är egentligen det argumentet som tas
upp i reservationen, att man skall kunna dra nytta av
officiella ambassadrapporter vid bedömningen av
dessa flyktingfrågor. Jag ställer mig litet tveksam till
det argumentet, därför att så som det fungerar i dag
när det gäller Utlänningsnämndens hantering av ären-
den är de flesta sådana här fall sekretessbelagda. Inför
risken att ambassadrapporterna skulle förlora i värde
för oss som får ta del av de hemliga rapporterna om
de görs offentliga, vill jag säga att man kanske också
skulle förlora i den andra änden.
Anf.  118  EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Den risken tycker jag att man skall
ta, utifrån att det blir en allmän kunskap. Mycket av
det som står i rapporterna är ändå allmängiltigt och
handlar inte om att lämna ut uppgifter om en enskild
person, vilka självfallet bör skyddas. Jag har svårt att
se varför USA kan ha offentlig rapportering och inte
Sverige.
Det finns inte mer tid att diskutera frågan om
krigsmateriel och flyktingpolitik. Även om det inte är
på sin plats att gå in på detta i detalj, eftersom det här
betänkandet inte handlar om det, tycker jag, som
Tone Tingsgård sade från talarstolen, att det har en
betydelse hur Sverige sköter flyktingpolitiken på
hemmaplan, de regler vi har och den praktik vi har
vad gäller krigsmaterielexport. Det här är saker som
skapar trovärdighet eller gör att svensk trovärdighet
minskar. Därför har det klar bäring just på frågan om
svensk utrikespolitik vad gäller mänskliga rättigheter.
Anf.  119  BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Herr talman! I den andra konventionen om
mänskliga rättigheter står ordet "hälsa". Jag nämnde
det. Om jag skall ta upp det kan jag säga att en god
hälsa kan man inte ha om man finns i en mycket dåligt
miljö, därför att då blir man sjuk. Det fungerar alltså
inte. Men jag tror inte att den som önskar förorena
miljön har en så långdragen tankekedja.
När utskottet avstyrker motionen talar man mer
om en kodifiering av begreppet, medan Tone Tings-
gård talar om att de andra motionerna, som jag kallar
tilläggsmotioner, är en nödvändig anpassning till
tiden. Jag undrar om vi inte är på efterkälken hela
tiden i fråga om miljöförstöringen, och om vi inte
skulle behöva anpassa det både till tiden och till den
hastighet som föroreningen har.
Jag förstår inte det som har sagts om nya organ.
Om vi har två grundläggande konventioner om
mänskliga rättigheter och vi lägger till konventioner i
samma ämne, som bara utgör ett förtydligande, är det
väl inte något nytt organ, som man behöver vara rädd
för att det skall ställa till ytterligare svårigheter när de
genomförs.
Jag pratade en gång med ett par afrikaner om detta
med att miljön skulle kunna komma in i säkerhetsrå-
det. Då sade de, som man ofta hör från tredje världens
länder, att det är alldeles för dyrt och att de inte kan
gå med på någonting sådant. När jag då sade att vi
skulle kunna ta in frågan om vatten var de helt med på
det: Vatten kan vi tänka oss, därför att det gäller vår
överlevnadsmiljö. Jag menar att rätten till en god
miljö gäller vår överlevnad.
Anf.  120  TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Jag tror säkert att man kan diskutera
länge om vad som är tyngdpunkten, vad som är till-
lägg, vad som är mål och vad som är delmål. I slutet
av den skrivelse som ligger till grund för just betän-
kandet UU17 uppehåller sig regeringen ganska
mycket vid vad man tycker är bekymmersamt i dag
när det gäller just internationella konventioner och
arbetet med dem. Det kanske framför allt är där man
kan sätta ned foten när det gäller hur man ser på nyhe-
ter, om jag får sammanfatta det så slarvigt. Det är just
detta, som både Bodil Francke Ohlsson och jag har
varit inne på, att länder inte ansluter sig, att de reser-
verar sig, att det finns för litet resurser, att man inte
efterlever det som redan finns. Regeringen - som jag
håller ett kort på - är väldigt bestämd i sin ambition
här, nämligen att innan man har fått de existerande
konventionerna, deklarationerna och organen att fun-
gera väl är det inte läge att föra in nya saker. Den
uppfattningen delar jag.
Anf.  121  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! I sitt anförande sade Tone Tingsgård
att hon och Socialdemokraterna vill begränsa sig till
att utnyttja befintliga instrument när det gäller över-
vakning av efterlevnad. Som Tone Tingsgård känner
till, finns det en särskild kommission i FN, FN:s
kommission för mänskliga rättigheter, som har till
huvuduppgift att göra detta. Där har Sverige, som
bekant, varit med om att lägga ned talan när det gäller
Kina. Eftersom detta är ett av de viktigaste befintliga
instrumenten vill jag fråga Tone Tingsgård om hon
tycker att det finns anledning för Sverige att på nytt
försöka få upp frågan om Kina i FN:s MR-
kommission igen, genom att väcka en resolution nästa
år.
Tone Tingsgård konstaterade att det finns enighet
om mycket. Det stämmer. Oenigheten är tyvärr, som
Eva Zetterberg sade, på de områden där det kanske
skulle kosta litet för Sverige att ha en annan politik.
Tone Tingsgård nämnde Hongkong. I utskottets
betänkande hänvisar man till förra årets betänkande
och konstaterar att man fäster vikt vid att Kina står
fast vid sina tidigare åtaganden. Ja, det har man gjort.
Man har upphävt de demokratiska reformer och MR-
reformer som man lovade att upphäva.
Man konstaterar vidare att valet har ägt rum, så-
som tidigare utlovats. Ja, men det har skett med såda-
na inskränkningar i valsystemet att 60 % av väljarna
fått 30 % av mandaten. Finns det anledning till ytter-
ligare kommentar från majoritetens sida när det gäller
valen och utvecklingen i Hong Kong?
När det gäller Taiwan tror jag att Tone Tingsgård
har missuppfattat resonemanget om att det handlar om
att utnyttja platsen i säkerhetsrådet. Hon sade att
Sverige skall välja sina strider.
Vi behöver inte välja. Det fanns så sent som i
september i höstas ett antal stater i FN som ville resa
frågan om att utreda Taiwans plats i FN-systemet. Det
hade räckt med att Sverige hade stött ett sådant krav,
och det skulle räcka i fortsättningen. Anser Tone
Tingsgård t.ex. att det finns argument för att Taiwan
inte skall vara med i WHO? Det finns ju ickestater
som har beviljats medlemskap i denna typ av organi-
sationer.
Jag har en sista direkt fråga till Tone Tingsgård.
Anser Socialdemokraterna i Sverige att Taiwans folk
har rätt att självt bestämma om sin framtid?
Anf.  122  TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Det var många frågor på ett bräde
igen.
Det ingår i betänkandet en beskrivning av hur det
går till när EU lägger ned sin röst i FN:s MR-
kommission. Utrikesministerns syn på detta ingår
också i betänkandet. Det ingår en deklaration från
utrikesministern om att detta inte hindrar Sverige från
att i de sammanhang där det är möjligt kritisera Kina
för bristen på respekt för mänskliga rättigheter. Det
kan jag ställa mig bakom.
I den motion där Folkpartiet framför stark kritik
mot hanteringen av Kina i EU för man också fram
kravet på att Kina skall bli medlem i WTO, just för att
få möjligheten att genom dialog och direkt kontakt
påverka. Det är det vanskliga vi har att göra. Det
gäller den kritiska dialog som merparten av partierna i
Sveriges riksdag står bakom.
Det blir kanske ett bakslag ibland, men det måste
med nödvändighet skifta litet upp och ned. Om dialo-
gen skall komma till stånd måste man också kosta på
sig att ibland notera de ytterligt små positiva föränd-
ringar som sker. Det är det som ligger bakom detta
ställningstagande.
Mer hann jag inte på dessa två minuter.
Anf.  123  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Om det skulle uppstå några små po-
sitiva tecken i Kina är det inget som hindrar att man
framhåller detta även om man fortsätter att driva frå-
gan om en resolution i FN:s MR-kommission. Det jag
pekade på var att just FN:s MR-kommission, där Kina
självt deltar, är ett av de få sammanhang där man kan
driva frågan om efterlevnad när det gäller mänskliga
rättigheter och liknande. Om man avstår från att göra
det där och begränsar FN:s MR-kommission till att
hantera länder som Republiken Kongo, Burundi och
andra isolerade småstater utan några andra vänner har
FN:s huvudinstrument för att kontrollera efterlevna-
den av dessa frågor närmast blivit en nullitet i sam-
manhanget.
Sedan vill jag återkomma till de två frågor jag
ställde. Finns det någon ytterligare kommentar till
utvecklingen i Hong Kong sedan den 1 juli förra året?
Har Taiwans folk rätt att självt bestämma om sin
framtid enligt svensk socialdemokrati?
Anf.  124  TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Jag är fullständigt övertygad om att
FN:s MR-kommission kommer att hålla fanan högt
och ta tillfället att göra de uttalanden som behöver
göras beroende på utvecklingen.
Det framgår väldigt tydligt av det betänkande som
vi talar om, Lennart Rohdin, att utskottet delar oron
för utvecklingen i Hong Kong. Det är helt klart. Det
må så vara att man sedan noterar att valen har ägt rum
på dessa premisser och att de kanske blev sämre än
vad man hade trott. En del bedömare som har uttalat
sig om valen i Hong Kong drar också slutsatsen att
Kina är angeläget om att ändå spela ett vackert spel.
Vi får fortsätta att följa utvecklingen, för den är de-
finitivt inte slut med detta val.
När det gäller befolkningen i Taiwan kan vi ut-
trycka det så, att folket i Taiwan likaväl som folk i
andra delar av världen har rätt åtminstone till det
självbestämmande som området tillåter. I och med det
säger vi inte att vi kräver total självständighet och
suveränitet. Det gäller också länder på många andra
håll. Där står vi för närvarande.
Anf.  125  HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Dagligen får vi rapporter om hur de
mänskliga rättigheterna kränks, trots att vi som så
många har sagt i dagens debatt kan högtidlighålla 50-
årsdagen av FN:s allmänna förklaring om mänskliga
rättigheter.
Det är min erfarenhet från de snart tre år som vi
har varit medlem i EU att vi genom medlemskapet
och därigenom samarbetet inom den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken tillsammans med andra
medlemsländer på ett mer aktivt sätt kan driva frågor-
na om de mänskliga rättigheterna kopplade till utri-
kespolitiska frågor. Men det gäller också arbetet i
Europarådet, i OSSE och i FN:s säkerhetsråd.
Därför är regeringens skrivelser och UU:s betän-
kanden värdefulla dokument i detta arbete.
Jag vill redan nu, herr talman, yrka bifall till hem-
ställningarna i båda betänkandena.
I UU:s betänkande nr 15 behandlas demokratifrå-
gor och frågor om mänskliga rättigheter i utvecklings-
samarbetet. Enligt Centerpartiets uppfattning är det av
stor vikt att det förs en mycket konstruktiv dialog
mellan Sverige och våra samarbetsländer. Dialogen
måste föras med stor respekt och ödmjukhet inför de
positiva steg som tas mot demokrati, uppbyggande av
det civila samhället och människors ökade deltagande
i politiska processer.
Respekt och ödmjukhet måste också visas mot de
traditionella beslutssystem som finns i många av våra
samarbetsländer. När utrikesutskottet var på besök i
Namibia i augusti 1996 diskuterade vi just detta på ett
seminarium vid universitetet i Windhoek. Deltagarna
från Namibia markerade mycket tydligt hur de på
olika sätt försöker få de traditionella beslutssystemen
att inlemmas i den demokratiska uppbyggnaden av det
självständiga Namibia.
I utvecklingssamarbetet blir det också viktigt att
ständigt fokusera och föra en dialog kring kvinnornas
och barnens rättigheter. Precis som Bodil Francke
Ohlsson tidigare har sagt från talarstolen är det gläd-
jande att, som i går, få se TV-program från Senegal,
där man på ett konstruktivt och framgångsrikt sätt har
jobbat fram ett förbud mot kvinnlig omskärelse. Det
är också ett bevis på att man når resultat efter många
år av dialog om mänskliga rättigheter för i detta fall
unga flickor.
Jag tycker att det finns anledning att i denna debatt
tala om att det redan i mitten på 80-talet, när frågan
om kvinnlig omskärelse fördes upp på dagordningen,
var frivilligorganisationen Husmodersförbundet som
var det svenska kvinnoförbund som började arbeta
med dessa frågor. Ute i samarbetsländerna hade man
ingen som helst misstanke om att Husmodersförbun-
det skulle ägna sig åt en sådan subversiv verksamhet
som att föra en dialog kring kvinnlig omskärelse.
En aspekt på området mänskliga rättigheter som
berör både män och kvinnor över hela världen och
som uppmärksammas är den totala tystnaden om de
hivsmittade och de aidssjuka. Som Världshälsoorga-
nisationen rapporterade vid jultid är det 30 miljoner
som är drabbade. 20 miljoner av dem finns i länderna
söder om Sahara. Många av de länderna är våra sam-
arbetsländer.
På den senaste interparlamentariska unionskonfe-
rensen antogs en resolution för att just uppmärksam-
ma de aidsdrabbade ur ett MR-perspektiv.
I betänkandet UU15 står jag bakom majoritets-
skrivningen när det gäller en årlig redogörelse om
MR-läget i våra samarbetsländer och att den skulle
presenteras i samband med budgetpropositionen.
Efter att ha arbetat nu snart fyra år i utskottet ser jag
en problematik med en sådan årlig redogörelse. Jag är
rädd för att den kommer att fokusera på det som står i
en den redogörelsen och att det blir en konfrontation
mellan vad regeringen framför och vad utskottet och
de olika partierna sedan har att framföra.
Jag har tyckt att det sätt som vi har arbetat i ut-
skottet, med ett eget betänkande om mänskliga rättig-
heter, har gett större möjligheter att finna majoritets-
skrivningar. Det har varit en konstruktiv tillgång i
arbetet. Jag vill nämna det betänkande vi hade om
krigsmaterielexporten 1994/95. Där var vi ense om
skrivningarna om situationen för de mänskliga rättig-
heterna i Indonesien och Östra Timor. Det är förkla-
ringen till varför jag står bakom majoritetsskrivning-
en.
I det fortsatta arbetet med mänskliga rättigheter är
det angeläget att uppmärksamma rätten till att fritt
uttala sina åsikter i tal och skrift, rätten att organisera
sig fackligt och politiskt, rätten att fritt utöva sin reli-
gion, kampen att få bort dödsstraffet, rättigheter för
minoriteter och avskaffandet av tortyr.
Eftersom detta är min sista debatt som riksdagsle-
damot vill jag ta tillfället i akt att också beröra hur
intressant det har varit att som representant för Sveri-
ges riksdag i OSSE:s parlamentariska församling få
diskutera just arbetet med de mänskliga rättigheterna,
inte minst i Turkiet. Det har varit intressant att få
debattera och diskutera med parlamentariker, kolle-
ger. Det finns de som i sitt parlament faktiskt har
ledamöter som sitter i fängelse. Det har varit intres-
sant att diskutera minoriteternas problem runt om i
våra medlemsländer i OSSE och ständigt uppmärk-
samma deras situation ur ett säkerhetspolitiskt per-
spektiv.
Varje år hittills har jag också mött kolleger som
med stolthet har talat om att just deras parlament
under det gångna året har beslutat sig för att avskaffa
dödsstraffet. Anledningen till att jag för fram det är att
jag också vill peka på att det görs framsteg, att samar-
bete är viktigt och att en dialog är viktig för att föra
arbetet med mänskliga rättigheter framåt.
Jag vill tacka Tone Tingsgård för att hon tackade
mig. Jag vill tacka mina övriga kolleger i utskottet för
ett mycket stimulerande och intressant samarbete i
utskottsarbetet och också i debatterna här i kammaren.
Jag vill försäkra er om att vi kommer att mötas. Jag
kommer att engagera mig i olika frivilligorganisatio-
ner som jobbar med både utrikesfrågor och bistånds-
frågor.
Sedan vill jag också säga så här: Ni kära kolleger,
jag kommer med mycket stor värme att tala om er
inför den radiolyssnande allmänheten den 1 augusti.
Då kommer jag att berätta om vad som hände när
utrikesutskottet begick en ökenvandring vid vårt be-
sök i Namibia.
Anf.  126  INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Helena Nilsson var rädd för en kon-
frontation om vår reservation nr 1 skulle bifallas. Den
innehåller alltså ett krav på rapporter om hur mänskli-
ga rättigheter efterlevs i våra biståndsländer. Jag kan
inte se att detta skulle leda till någon konfrontation,
snarare tvärtom. Vi har försökt att få de här till stånd
varje år för att kunna bedöma vilka insatser som be-
hövs för att kunna stärka länderna i det här avseendet.
Vi vet kanske inte så väldigt mycket om det annat än
genom de rapporter vi får från våra ambassader. De är
ju, som tidigare har sagts i diskussionen, hemliga.
Därför kan vi inte tala så mycket om dem, inte här
ifrån talarstolen i alla fall.
Det är därför som vi har varit så ihärdiga i att få
dessa. Jag är medveten om att vi har blivit lovade
dem, men ända till dess att vi har dem på bordet
kommer vi också att kräva dem.
Jag vill också passa på tillfället, Helena, att tacka
för dels en vänskap, dels för väldigt konstruktivt sam-
arbete.
Anf.  127  HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skall vidareutveckla vad jag sade
i mitt anförande just när det gäller frågan om en årlig
redogörelse. Den gäller just erfarenheten från hösten
1994. Det var det allra första betänkandet som jag var
med om. Där fick vi informationer från krigsmaterie-
linspektören som hade olika rapporter med sig som
sade att man gjorde den bedömningen att situationen
för de mänskliga rättigheterna hade förbättrats i Indo-
nesien. Men vi i utskottet gjorde en helt annan be-
dömning. När man kan göra så olika bedömningar av
situationen på Östra Timor, är jag rädd för att en
sådan redogörelse kommer att överskugga all annan
diskussion om inriktning, mål och verksamhet när det
gäller biståndet.
Jag har tyckt, precis som jag sade, att det här be-
tänkandet som vi gemensamt har jobbat fram har gett
större förutsättningar för att komma överens och vara
konstruktiva. Det har dessutom bidragit till att föra
fram debatten om mänskliga rättigheter.
Anf.  128  INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag delar inte de farhågorna, Helena
Nilsson. Jag tror att detta kan vara ett konstruktivt
bidrag till att se hur inriktningen i våra samarbetslän-
der skall vara i framtiden. Jag tror att det ger oss ett
gott stöd i det fortsatta samarbetet.
Anf.  129  HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har respekt för att fem partier har
den förhoppningen att en sådan här redogörelse skulle
kunna bidra till en konstruktiv debatt. Låt oss se vad
framtiden har i sitt sköte när det gäller de här frågor-
na! Jag skall noggrant följa dem.
Sedan vill jag naturligtvis tacka Inger Koch för de
gångna fyra åren och för det mycket nära och intres-
santa samarbete som vi har haft både i utskottet och
på våra olika resor där vi gemensamt har representerat
Sveriges riksdag.
Anf.  130  EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill instämma i tackkören till
Helena Nilsson som jag har stor respekt för. Jag vill
gärna önska henne lycka till i det nya uppdraget. Jag
tror att hon kommer att göra ett lika bra jobb där som
här i riksdagen.
Herr talman! Jag skulle önska att jag kunde stanna
där och inte behövde fråga mer, men problemet är att
jag tycker att Centern har agerat litet konstigt i vissa
frågor. För mig är det litet överraskande att Centern
till varje kommatecken i de här två betänkandena har
kunnat komma till samma slutsatser som Socialdemo-
kraterna.
Vad gäller den konkreta fråga som Inger Koch
väckte förstår jag inte riktigt Helena Nilssons in-
vändningar eftersom hela utskottet, även majoriteten,
är klar över att man behöver den här redogörelsen.
Ingen av oss andra har sett att de problem som Helena
Nilsson pekar på finns. Skillnaden är att vi vill ha ett
tillkännagivande. Vi tycker att de propåer utskottet
har gjort inte har räckt. Vi har inte fått det. Men det är
ingen som ifrågasätter behovet av de årliga rapporter-
na. Varför en sådan tveksamhet? Behöver inte rege-
ringen ibland en liten blåslampa för att komma till
skott, Helena Nilsson?
Anf.  131  HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att den skillnad som Eva
Zetterberg beklagar och att jag instämmer i varje
kommatecken beror på mina erfarenheter. Jag är litet
orolig för att en sådan redogörelse skulle överskugga
allt annat när det gäller biståndssamarbetet och bi-
ståndsinriktningen. Detta kan naturligtvis vara präglat
av det arbete som jag har gjort i utskottet. Jag tyckte
att enprocentsmålet fick en alldeles för stor dimen-
sion, även om det är viktig. Det handlar om inrikt-
ning, kvalitet och utvärderingar av biståndet. Jag är
rädd för att en sådan här redogörelse kan leda till att
man kommer fram till olika ståndpunkter jämfört med
vad regeringen anser. Jag har sett det, och jag har
redan gett det exemplet. Därför vidhåller jag den här
uppfattningen. Andra efterföljande centerpartister får
gärna komma till en annan slutsats. Jag tycker att det
här har varit viktigt utifrån min erfarenhet.
Samtidigt vill jag tacka Eva Zetterberg för de här
åren i utrikesutskottet och för många intressanta och
stimulerande diskussioner både i utskottet och här i
kammaren.
Anf.  132  EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Tack, Helena Nilsson!
Om vi så återgår till sakfrågan kvarstår min för-
undran: Om nu Helena Nilsson haft så allvarliga in-
vändningar mot att få den årliga framställningen hade
det varit på sin plats med en reservation åt så att säga
andra hållet för att understryka att vi inte skall ha det.
Jag tycker att den argumentationen är litet märklig
därför att tillgången på brett och välunderbyggt mate-
rial aldrig, som jag sett det, varit något hinder vare sig
för oss ledamöter eller för det utmärkta kansliet att
hantera. Problemet är att vi inte alltid har den infor-
mation från de olika källorna vi vill ha för att sedan
kunna bilda oss en egen uppfattning. Jag tror att det
inte är något som helst problem i det här fallet, utan vi
vill på olika sätt skynda på och ha ambassadrappor-
terna. Men om Helena Nilsson skulle ha varit konsek-
vent skulle hon ha givit en reservation.
Precis som Tone Tingsgård var inne på tidigare är
det faktum att det finns reservationer och särskilda
yttranden snarast en markering av vad vi vill under-
stryka, av att vi tycker att det är snäppet viktigare än
vad majoriteten tycker eller att vi vill lyfta fram en
speciell fråga. Det är inte så att vi står i konflikt med
varandra. Här är majoritet och minoritet överens om
att de här rapporterna behövs.
Anf.  133  HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! När det gäller ambassadrapporterna
skall jag fatta mig väldigt kort. Jag delar inte alls Eva
Zetterbergs uppfattning. Jag tror att det vore kontra-
produktivt att göra dem offentliga. Vi skulle gå miste
om väldigt mycket värdefull information och våra
ambassader skulle få svårigheter med att arbeta i sina
länder om de gjordes offentliga.
Slutligen om redogörelsen. Den är kopplad till
budgetpropositionen. Där har vi olika uppfattningar.
Jag ser det inte som önskvärt att ha det på det sättet.
Därför har jag inte heller gått med på den reservation
som det står fem partier bakom.
Anf.  134  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag har inte varit den oftast före-
kommande företrädaren för Folkpartiets utskottsgrupp
i de här debatterna, men jag vill ändå ta tillfället i akt
för att tacka Inger Koch för - det blir visserligen
ingen debatt i dag om det - debatter på MR-området.
Sedan vill jag vända mig till Helena Nilsson och tacka
för inte debatter om MR men väl om  säkerhetspolitik
som vi haft flera under den här perioden. Jag vill för
egen del säga att jag har sett att Helena Nilsson haft
ett osedvanligt stort inflytande över den snabba och
omfattande förändring av förutsättningarna för svensk
säkerhetspolitik som ägt rum under den här mandat-
perioden. Det är jag henne tacksam för. Det gör att
jag beklagar att det inte kan bli en fortsättning av våra
debatter framöver, debatter som vi påbörjade långt
innan vi kom in i riksdagen.
Jag vill ta tillfället i akt och ställa två små frågor.
För det första om situationen i Hongkong: Om det nu
är så att utskottet tycker att det bara blev så mycket
sämre i Hongkong som vi befarade för ett år sedan,
kunde det inte ha uttryckts på något mindre diploma-
tisk väg i betänkandet, Helena Nilsson? För det andra:
Helena Nilsson talade om arbetet när det gäller hiv. I
WHO behöver man inte vara en självständig stats-
bildning för att vara med. Borde inte Taiwan ha en
plats där?
Anf.  135  HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skall börja med att svara på frå-
gorna. När det gäller Hongkong har jag precis som
majoriteten den uppfattningen att vi skall följa frågan.
Det är oerhört viktigt att följa vad som händer i
Hongkong, att vara uppmärksam på hur både demo-
krati och de mänskliga rättigheterna följs upp av den
nya majoriteten i Hongkong. Jag fann ingen anledning
att som representant för Centerpartiet göra någon
annan markering.
I fråga om hiv och aids kan det finnas, som Len-
nart Rohdin nämnde i sitt anförande, kunskap och
expertis på Taiwan. Men det grundläggande för Cen-
terpartiet när det gäller Taiwan i förhållande till FN är
att vi fortfarande står bakom att det är ett-Kina-
politiken som gäller.
Anf.  136  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Det är bra att man följer utveckling-
en i Hongkong. Det har skett en del sedan förra året.
Det hade funnits anledning att beskriva detta, t.ex. att
60 % av dem som fick rösterna i valet för en och en
halv vecka sedan fick 30 % av platserna i församling-
en. Det är en klar försämring jämfört med vad som
gällde för ett år sedan. Det hade man kunnat uttrycka.
När det gäller WHO sade jag att det alldeles oav-
sett vad man har för inställning till ett-Kina-politik
och liknande har organisationer och befrielserörelser
som inte varit erkända statsbildningar och där det inte
uttalats att de skall bli erkända sådana i framtiden fått
möjlighet att delta i FN:s specialorgan som WHO.
Varför inte Taiwan som har fler invånare än de flesta
av dessa organisationer och som framför allt skulle
kunna göra en insats på det här området?
Anf.  137  HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! I fråga om Hongkong skrev vi vårt
betänkande dagen efter det att valet hade ägt rum. Vi
följer utvecklingen i Hongkong.
När det gäller Taiwan är det ett-Kina-politiken
som dominerar också i förhållande till FN:s olika
underorgan. På det sättet påverkar det också valet av
nya medlemsländer även om man tidigare fått in fri-
hetsrörelser och länder som inte är självständiga och
erkända fullt ut. Vi står bakom att Taiwan skall be-
handlas enligt ett-Kina-politiken.
Med det, herr talman, vill jag tacka Lennart
Rohdin för mycket intressanta och konstruktiva dis-
kussioner i säkerhetspolitiska sammanhang. Det är där
vi har mötts. Jag tackar honom också för det omdöme
över vad jag har kunnat betyda för Centerpartiets
säkerhetspolitik i debatten i riksdagen. Väl mött igen
på andra arenor för att uppleva gamla ungdomsmin-
nen.
Anf.  138  BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! MR-frågan har varit en moderat
nyckelfråga i den utrikespolitiska diskussionen i
många år. De här regeringsskrivelserna är för vår del
mycket välkomna. MR-frågorna är i själva verket
grunden för all utveckling och tillväxt i världen. Där-
för är det viktigt att man också accentuerar dem på
det här sättet.
Jag tror att det en sådan här dag finns anledning
till litet ärlighet och ödmjukhet om vårt eget förflutna.
Nästa år inträffar ett 350-årsminne som inte kommer
att firas i vårt land. Det var nämligen 1649 som Afri-
kanska kompaniet fick privilegier på slavhandel,
elfenbenshandel och guldhandel i Cabo Corso, vår
koloni på dåvarande Guldkusten, nuvarande Ghana,
där Sverige med slavarbetare uppförde närmast en
Wasaborg, som fick namnet Carolus Borg för att
hedra Karl X Gustav och från vilken man bedrev en
framgångsrik handel under 15 års tid. Den kan man
fortfarande besöka, det kallas nu Cape Coast Castle,
och titta i de fängelsehålor där slavarna förvarades i
väntan på transporten. Det är någonting som det kan-
ske finns anledning att komma ihåg när vi går på
Sjöfartsmuseet i Göteborg och förfasar oss över dans-
karnas historia med slavhandel.
Vår senare historia är betydligt renare i samman-
hanget. Jag tror att det är bra att MR-frågorna diskute-
ras ordentligt därför att den här debatten påverkar
världsopinionen. Jag tror att det är väldigt viktigt att
vi fortsätter att driva en fast linje, inte minst i vår
biståndspolitik, och att vi kräver en klar utveckling
mot respekt för mänskliga rättigheter och demokrati i
våra samarbetsländer. De skall ha haft några års klart
positiv utveckling för att vi skall gripa in med
skuldsanering. Vi skall också bemöta grova och sys-
tematiska kränkningar med indragning av stat-till-stat-
biståndet och i stället gå över till bistånd via frivilli-
gorganisationer och NGO:er.
Jag tror också att det är viktigt att ett stort och
ökande inslag i vårt samarbete med biståndsländerna
kommer att vara ett stärkande av rättsstaten och dess
institutioner, av demokratin och av flerpartisystemet.
Man kan konstatera att demokrati inte är vunnen där-
för att ett val är genomfört utan att det tar lång tid för
demokratin för att genomsyra befolkningen liksom för
att övertyga befolkningen om att den också har ett
ansvar för sin regerings agerande.
Jag tror vidare att det är viktigt att vi ser till att det
skapas rimliga villkor för alla partier i våra samar-
betsländer och att vi ytterligare stärker situationen för
de fria medierna.
Rapporterna om MR-läget har varit en lång lidan-
dets historia. På den borgerliga regeringens tid kom
det en rapport om MR-läget i tid till budgetbehand-
lingen. Det har sedan gång efter annan förts diskus-
sioner i utskottet, och vi har varje år begärt en sådan
här redovisning. Våra socialdemokratiska vänner har i
betänkandet trosvisst skrivit att man utgår från att
regeringen nog skall lägga fram en sådan. Förra året
fick vi plötsligt, antagligen i tron att vi därmed skulle
tiga, alla ambassadrapporterna. Detta gör dock situa-
tionen besvärlig så till vida att de rapporterna är hem-
liga. Det är bara vi som kan hantera dem, och innehål-
let i dem kan vi inte ta upp i debatten.
Jag tror att vi nu kan förvänta oss att den här rap-
porten kommer nästa år, om socialdemokraterna då är
kvar i regeringsposition. Är de inte det, kommer rap-
porten säkert. Vi har därmed tagit ett viktigt steg i det
här arbetet.
Jag vill göra bara några kommentarer till ett annat
avsnitt som har varit uppe till diskussion, och det är
MAI-avtalet. Jag tror för min del att det är bra att vi
får en betänketid med MAI-avtalet, men jag vill sam-
tidigt peka på några saker.
U-världens problem är faktiskt inte att man har ett
överskott på kapital berett för investeringar i u-
länderna. Vi skall också komma ihåg att det i dag
finns över 1 600 bilaterala och multilaterala avtal för
skydd av investeringar. Det kapital som skall investe-
ras är vidare i allt väsentligt den rika världens pen-
sionspengar. För användningen av den rika världens
pensionspengar krävs någon form av aktsamhet och
långsiktighet och en uppförandekod. Vi ser för vår del
helst att en sådan utarbetas av WTO, men om det inte
går den vägen kan vi även tänka oss att det sker i
OECD:s regi.
MAI-avtalet är svåröverskådligt och har många
undantag. Jag tror att det är bra att vi får tid till en
utvärdering och en tankepaus, men jag tror att vi
måste finna fram till en annan lösning än de 1 600
avtal som nu är aktuella.
Jag vill också uttrycka kollegernas respekt, beund-
ran och tacksamhet till Inger Koch för den insats som
du har gjort, alldeles speciellt på MR-området.
Du stod här i kammaren när jag kom hit för tio år
sedan och slogs som en furie för de mänskliga rättig-
heterna, i en tid när världen var full av diktaturer och
när diskussionen om mänskliga rättigheter var väldigt
lågmäld i det svenska parlamentet. Du har drivit frå-
gan med kraft och engagemang, och debatten i dag är
- det vill jag säga - väldigt mycket en följd av ditt
envisa och långsiktiga arbete kring de här frågorna.
Jag vill också tacka Helena Nilsson för ett väldigt
trevligt samarbete under många år.
Anf.  139  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Låt mig först instämma i vad Bertil
Persson sade om MAI-avtalet. Också jag tycker att
det är bra att vi nu får litet utrymme för eftertanke.
Det här kräver en varsam hantering.
Jag fick inte någon debatt med den förste utskott-
stalesmannen för moderaterna, så jag prövar med den
andre av dem. Det gäller Kinafrågorna. De två andra
partier som står bakom majoritetstexten har väl i
princip sagt att det bara blev så mycket sämre i Hong
Kong som de befarade. Tycker inte Bertil Persson att
man kunde ha uttryckt det något mindre diplomatiskt?
Min andra fråga, som jag har ställt tidigare, är om
moderaterna tycker att Taiwans folk har rätt att självt
bestämma sin framtid.
Min tredje fråga gäller vad moderaterna anser om
FN:s MR-kommission. Om världens största diktatur, i
vilken en tredjedel av världens befolkning lever, inte
passar in i FN:s MR-kommissions hantering, utan
bara några obemärkta småstater, som vi knappt kan
placera på kartan, vilket värde har då, enligt modera-
ternas uppfattning, FN:s MR-kommission?
Anf.  140  BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Vad för det första gäller Taiwanfrå-
gan är situationen den att vårt systerparti i Taiwan
ställer sig bakom ett-Kina-politiken, medan ert syster-
parti i Taiwan inte gör det. Vi har alltså olika ut-
gångspunkter.
För det andra ställer sig såväl parlament som re-
gering i Taiwan bakom ett-Kina-politiken. Sverige har
sedan lång tid tillbaka drivit ett-Kina-politiken. När
det är sagt vill jag också framhålla att jag tycker att vi
har all anledning att verka för att Taiwan får vara med
i utvecklingen på väldigt många håll i världen.
Taiwan är först och främst nu en demokrati. Lan-
det har haft en mycket positiv utveckling när det gäl-
ler mänskliga rättigheter, och dess resurser, möjlighe-
ter och kunnande bör tas till vara i världen.
Anf.  141  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaret. Till frågorna
om FN:s MR-kommission och utvecklingen i Hong
Kong kan Bertil Persson väl återkomma i replik
nummer två.
När det gäller Taiwan har jag bara en fråga. Om
Taiwans folk väljer att följa en ett-Kina-politik, re-
spekterar vi givetvis detta, men min fråga gällde inte
det utan om Taiwans folk har rätt att självt bestämma
om sin framtid. Jag tvivlar på att Guomindang skulle
ha någon annan uppfattning än att Taiwans folk självt
skall bestämma om detta, alldeles oavsett om det
gäller en ett-Kina-politik eller en två-Kina-politik.
Anf.  142  BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Den frågan är ju med tanke på det
beslut som både parlament och regering har tagit
hypotetisk. Jag medger att det med hänsyn till Sveri-
ges ett-Kina-politik naturligtvis är svårt att förutse en
svensk reaktion. Jag avstår gärna från att svara på den
frågan.
Anf.  143  AGNETA BRENDT (s):
Herr talman! "Varje människa skall - - - ha rätt
att påverka sitt liv och det samhälle han eller hon
lever i och ta del av den samhälleliga gemenskapen.
För det krävs demokrati och mänskliga rättigheter."
Citatet är hämtat ur det inledande avsnittet av re-
geringens skrivelse angående demokrati och mänskli-
ga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete.
I Sverige har demokratins kultur och synen på
mänskliga rättigheter utvecklats under det senaste
seklet, men det är fel att tro att demokrati är något
som man uppnår och som sedan är en gång för alla
givet. Demokratin måste vårdas och ständigt under-
hållas, även i vårt eget land. Jag tycker därför att det
är en synnerligen viktig och angelägen skrivelse som
regeringen överlämnat till riksdagen, med en ingående
analys av vår syn på demokratibegreppet och de
mänskliga rättigheterna.
En demokrati vilar på en rad institutioner och pro-
cedurer. Men en demokratisk kultur handlar framför
allt om de värderingar som styr hur människor sam-
verkar och uppträder gentemot varandra individuellt
och i grupp. Det är en del av ett lands sociala kultur.
Det handlar om att människor ser på varandra som
likar och med respekt, att man tar itu med konflikter
genom att söka dialog och fredliga lösningar och att
man tar hänsyn och respekterar ingångna överens-
kommelser.
Herr talman! Respekten för de mänskliga rättighe-
terna bidrar till och är en förutsättning för demokrati-
sering. De grundläggande rättigheterna handlar om
rätten att uttrycka och sprida sin mening, att bilda
eller gå med i en organisation och rätten att ordna
möten. Det är avgörande för att bilda sig en uppfatt-
ning och att delta i politiskt liv.
Det handlar också om rätten till skydd mot över-
grepp, som rätten att inte bli godtyckligt arresterad,
utsättas för tortyr eller bli berövad egendom. Det är
viktigt för att människor skall våga delta i den politis-
ka processen och kunna utnyttja sina andra fri- och
rättigheter.
Det handlar dessutom om grundläggande behov -
rätten till en rimlig levnadsstandard, till hälsovård och
till utbildning.
Fria och rättvisa flerpartival utgör en grundförut-
sättning för demokrati, och ett parlament som utövar
den lagstiftande, granskande och kontrollerande
makten är en nyckelinstitution i en demokrati.
Ett rättsväsende som präglas av rättssäkerhet och
förtroende för de rättsvårdande myndigheterna är
också av stor betydelse för länders utveckling. Om
den politiska eliten står över lagen, om staten inte
förmår ingripa med sanktioner mot brott, ser genom
fingrarna med korruption eller om bara de välbeställ-
da har råd att ta rättsväsendet i anspråk, förlorar rätts-
väsendet sin legitimitet.
Fria och oberoende medier har en mycket viktig
funktion att fylla. Genom att granska och ifrågasätta
kan de bidra till att förbättra offentliga verksamheters
öppenhet, legitimitet och ansvar.
Herr talman! Det är oerhört viktigt att alla i ett
samhälle har samma möjligheter att delta i den demo-
kratiska processen. När minoriteter, etniska grupper
och urbefolkningar tillerkänns samma rättigheter som
landets övriga befolkning har demokratin större chans
att förstärkas. På samma sätt är det med kvinnors
deltagande i beslutsfattande. Det är en fråga om social
rättvisa, men också en förutsättning för ett demokra-
tiskt samhälle.
I många kulturer förväntas barn helt underordna
sig vuxna. De har inte rösträtt och knappast något att
säga till om i familjen, skolan eller arbetet. Många
barn blir utnyttjade, slagna och lämnade utan vård och
omsorg. Samtidigt vet vi att barndomen är den period
i livet då människan är både som mest utlämnad och
som mest formbar. Barn och unga behöver därför
särskilt skydd och stöd från samhället.
FN:s konvention om barnets rättigheter ställer
krav på samhället att lyssna och ta hänsyn till barnets
åsikter i alla frågor som berör dem. Det är varje barns
rätt att ha inflytande över sitt liv i takt med sin mog-
nad och rätt att bli födelseregistrerad och att få till-
gång till information och ha egna åsikter.
Demokratisering är en sammansatt process, en rö-
relse mot ökade inslag av demokrati i ett samhälle.
Det tar ofta tid. Varje utveckling mot demokrati är en
maktkamp, och så gott som alltid är kampen för de-
mokrati samtidigt en kamp om ekonomiska resurser
och social rättvisa. Demokratisering sker dessutom
både underifrån och uppifrån genom ett samspel mel-
lan civilt samhälle och staten. Utan ett engagerat civilt
samhälle och medborgare som deltar fungerar det
inte. Omvänt behöver medborgarna och det civila
samhället att staten garanterar de mänskliga rättighe-
terna och möjliggör deras medverkan i politiken.
Herr talman! Demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter är en central målsättning för Sveriges utri-
kespolitik, och det är ett av sex mål för att uppnå det
övergripande målet för utvecklingssamarbetet: att
höja de fattiga folkens levnadsnivå. Det handlar om
att bidra till att enskilda kvinnor och män blir aktiva
medborgare.
Inom utvecklingssamarbetet vill Sverige bidra till
livskraftiga civila samhällen, en demokratisk kultur,
effektiva för demokratin bärande institutioner och
procedurer samt respekt för de mänskliga rättigheter-
na i form av grundläggande friheter, gott skydd mot
övergrepp och tillfredsställande levnadsstandard. Att
bekämpa fattigdom och verka för förbättringar av
fattiga människors levnadsvillkor kräver samverkan
mellan politiska, ekonomiska, miljömässiga och so-
ciala faktorer. Demokratisk samhällsutveckling bidrar
till förverkligandet av de övriga målen i utvecklings-
samarbetet.
Genom att använda mänskliga rättigheter i ut-
vecklingssamarbetet kommer Sverige att bidra till att
mänskliga rättigheter blir ett gemensamt och internali-
serat normsystem, ett normativt golv för det interna-
tionella utvecklingssamarbetet. Sverige kommer att
stödja en sådan policyutveckling hos FN:s utveck-
lingsorgan, i EU-biståndet och bland enskilda organi-
sationer.
När det gäller programländerna håller Sverige på
att utveckla nya samarbetsformer där demokrati och
mänskliga rättigheter kommer att vara vägledande.
Partnerskapet är tänkt som ett kontrakt byggt på ge-
mensam värdegrund och gemensam målsättning för
samarbetet där demokrati och mänskliga rättigheter
kommer att fungera som en utgångspunkt för part-
nerskapet.
Inom partnerskapets ram avser regeringen att ta
fram strategier för främjande av demokrati och
mänskliga rättigheter. De kommer särskilt att ta fasta
på dynamiken i det civila samhället och samspelet
mellan staten och det civila samhällets aktörer. Det
kommer att handla om både direkta demokrati- och
rättighetsinsatser och komponenter i andra biståndsin-
satser.
Huvudkanalen för det demokrati- och rättighets-
främjande biståndet är det bilaterala och multilaterala
utvecklingssamarbetet och bistånd via enskilda orga-
nisationer. Regeringen menar att utvecklingssamarbe-
tet bör bestå av en kombination av politisk dialog,
insatser direkt inriktade på demokrati och mänskliga
rättigheter och demokrati- eller rättighetsfrämjande
inslag i övriga biståndsinsatser.
Det viktiga är att alla insatser i ett land ses i ett
sammanhang och förstärker varandra så att helheten
blir mer än summan av delarna. Med strategiska
kombinationer mellan insatser på internationell, na-
tionell och lokal nivå kan Sverige effektivisera sitt
bistånd. Sveriges utvecklingssamarbete för att främja
demokrati och mänskliga rättigheter skall utökas,
utvecklas och bli mer långsiktigt för att bli ett centralt,
tydligt och genomgående inslag i biståndet.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkande 15 och avslag på samtliga reser-
vationer. Jag vill också ta tillfället i akt, trots att jag
har varit en ganska kort tid i riksdagen och i utskottet,
att tacka de av utskottskamraterna som lämnar riksda-
gen. Det är Helena Nilsson och Inger Koch, men det
är också mina partikamrater som inte finns här i
kammaren i dag, Inga-Britt Johansson och Nils T
Svensson. Jag tackar dem för det goda samarbetskli-
mat som finns i utskottet.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.49 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
9 §  (forts.) Demokrati och mänskliga rättigheter
i Sveriges utvecklingssamarbete och mänskliga
rättigheter i svensk utrikespolitik (forts. UU15 och
UU17)
Anf.  144  MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Även om kammaren nu är ganska
tom vill jag sälla mig till alla andra som har uttalat ett
tack till dem som slutar i utrikesutskottet för gott
samarbete. Det gäller Helena Nilsson, som jag också
har tillfälle att avtacka i särskild ordning eftersom hon
är min partikamrat, och Inger Koch, som jag har haft
ett fantastiskt bra samarbete med. Vi har mötts när det
gäller mänskliga rättigheter på många olika sätt i
riksdagsarbetet, på resor och annat, och jag vill verk-
ligen tacka henne för gott samarbete. Jag har själv
bara varit suppleant i utrikesutskottet under den senas-
te perioden men ändå arbetat en hel del med mänskli-
ga rättigheter.
Nu kommer Inger Koch in. Det var ju trevligt. Då
kan hon höra att jag tackar henne för gott samarbete.
Jag går sedan över till mitt inlägg. Helena Nilsson
har tagit upp de mänskliga rättigheterna mera i stort
och mera övergripande, men jag tänker ändå ta upp
några frågor här.
Den första gäller Östtimor. Det är en gammal frå-
ga som har debatterats väldigt mycket här i kamma-
ren. Det är svårt att nu säga exakt vilken betydelse
den nuvarande utvecklingen i Indonesien har för möj-
ligheterna att få en lösning på denna konflikt, en lös-
ning som också kan accepteras av östtimoreserna. Jag
hoppas och tror att möjligheterna ändå ökar i det här
läget. Sedan vet jag att man har ekonomiska och and-
ra problem och att det är mycket som återstår. Just i
det läget tycker jag också att det är väldigt angeläget
att Sverige agerar i FN och på alla sätt som är möjliga
för oss för att få till stånd en lösning, både i den de-
mokratiseringsprocess som uppenbarligen är på gång i
Indonesien och också i frågan om Östtimor. Det är
viktigt att vi när det händer någonting stort inte
glömmer det som är något mindre men ändå väldigt
angeläget. Jag vill verkligen understryka vikten av att
vi tar upp de här frågorna internationellt från svensk
sida.
Sedan tänkte jag säga någonting om Kosova. Det
är också en fråga som vi har diskuterat många gånger
här i kammaren. Det är ju så: Vissa länder återkom-
mer mycket. Och konflikten fortsätter. Övergreppen
fortsätter. Folket flyr till Albanien, som vi har kunnat
se på TV de sista dagarna. Vi får ständiga rapporter
om dödandet - trots samtal, trots att Rugova har träf-
fat såväl Milosevic som Bill Clinton. Det händer en
del positivt - det finns sådana signaler - men det är
också mycket som är negativt.
Det är bra att USA nu har sagt sig vilja prioritera
Kosovafrågans lösning och inte låta konflikten gå så
långt som den gjorde i Bosnien. Det är positivt. Sam-
tidigt är det ett misslyckande för Europa att vår
maktlöshet är så uppenbar, att vi inte kan göra någon-
ting och att diktatorn struntar i vad grannarna säger.
Vad man än uttalar, vädjar om och hotar med kan
man egentligen inte sätta kraft bakom orden. Det är
ett tillkortakommande, och det är inte acceptabelt. Vi
måste få någon sorts förändring till stånd så att vi kan
komma åt just den här typen av konflikter. Det gäller
FN-systemet såväl som Europa.
Detta får dock inte medföra att Sverige förtröttas i
ansträngningarna att få till stånd en lösning på Koso-
vakonflikten. Det är viktigt att vi hela tiden arbetar
väldigt aktivt med detta. Människorna i Kosova lider,
och de övergrepp som sker där är fullständigt oaccep-
tabla.
Sedan tänkte jag kort säga någonting om Turkiet.
Det återkommer också i alla MR-debatter här i kam-
maren. Även om regeringarna där, oavsett vem som
sitter vid makten, erkänner bristen på mänskliga rät-
tigheter sträcker sig inte detta erkännande till sydöstra
Turkiet och Kurdistan, utan det handlar om litet andra
saker. Så har i alla fall jag uppfattat det.
Men det finns ändå fler och fler enskilda männi-
skor och organisationer som arbetar för mänskliga
rättigheter. För inte så länge sedan hörde jag att nä-
ringslivet nu börjar inse att det faktiskt är olönsamt att
förtrycka människor på det sätt som man gör i Turki-
et. Det är väldigt bra att förståelsen att så här kan man
faktiskt inte ha det uppträder på väldigt många nivåer
i samhället. Det är också viktigt att vi tydliggör att
något medlemskap i EU kan det inte bli fråga om, och
då handlar det om mänskliga rättigheter och inte om
huruvida de är européer eller muslimer eller någon-
ting sådant. I Turkiet vill man gärna göra gällande att
det är detta som är hindret, men det är det faktiskt
inte. Det gäller mänskliga rättigheter: att människor
får tala sitt språk, arbeta, gå i skolan osv.
Ett exempel på en verkligt modig organisation är
Läkarsällskapet. När vi var på besök där nere i januari
såg vi att dess medlemmar ställer upp väldigt starkt
för mänskliga rättigheter. En annan är naturligtvis den
turkiska MR-organisationen Human Rights Associa-
tion, vars ordförande Akin Birdal nyligen utsattes för
ett allvarligt attentat. Det är alltså ingalunda ofarligt
att arbeta med mänskliga rättigheter i Turkiet. Det här
är viktigt, och jag vet efter ett frågesvar att regeringen
också har uttalat fördömande över detta attentat. En
tredje organisation är Stiftelsen för mänskliga rättig-
heter i Turkiet, som arbetar med rehabilitering av
tortyrskadade. Man har fyra centrum och kommer om
drygt en vecka att öppna ett femte i Diyarbakir, där
det kanske behövs mest av alla ställen. Det har dock
hittills varit ganska omöjligt att arbeta där, eftersom
man har blivit utsatt för sådana trakasserier från
myndigheternas sida.
Vi behandlar ju nu bl.a. mänskliga rättigheter i
biståndet, och jag vill därför understryka vikten av att
Sverige i fortsättningen med ekonomiska medel stö-
der arbetet för mänskliga rättigheter i Turkiet. Det
behövs en beredskap och en långsiktig strategi för att
vi skall kunna fortsätta med detta, så att man vet att
man har stöd från Sverige. Vi har gjort en bra insats,
och jag hoppas att vi kan göra det också i fortsätt-
ningen.
Till slut, herr talman, vill jag bara säga några ord
om Polisario, som firar 25-årsjubileum just här i kväll
i Sverige. Jag, Eva Zetterberg och en kvinna till från
Sverige besökte nyligen deras jubileum nere i flyk-
tinglägren i Västsahara. Här är det så att en lösning
äntligen verkar vara på gång. Det finns många hinder
kvar, men vi hoppas ändå att det skall kunna lösas.
Det är ju genom Kofi Annan och James Baker och
deras arbete som den här processen har kommit i gång
på ett seriöst och bra sätt. Det kunde vi också konsta-
tera när vi tittade på hur man identifierade människor
inför folkomröstningsprocessen osv. Det var intres-
sant att bevista det här jubileet.
Vad vi kan säga är väl att vi från svensk sida
måste fortsätta att stödja det västsahariska folket i
dess kamp - först för att få en självständighet, och i
nästa steg för att kunna bygga upp ett demokratiskt
land. Där måste det också till stöd och hjälp. Man
arbetar naturligtvis själv för detta - man redovisade
också vilka program man hade osv. - men man behö-
ver fortsatt stöd. Det är positivt att frågan om min-
röjningen nu har kunnat få sin lösning - det vill jag
också säga. Men vi måste från svensk sida fortsätta att
stödja Polisario. Det ser jag som en självklarhet, och
det är viktigt.
Jag vill också anmäla att jag avser att rösta för re-
servation nr 7 om Colombia, reservation nr 9 om
internationella förhandlingar om Tibet och reservation
nr 6 om MAI-förhandlingarna om det blir votering i
dag om de reservationerna. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Anf.  145  BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det är många vackra ord och mycket
välvilja som har strömmat från talarstolen i dag när
det gäller mänskliga rättigheter, och det är ju bra. Jag
kommer att uppehålla mig litet grand vid motion
U604, som är en sexpartimotion om Turkiet.
Bland de förslag som vi tog fram fanns t.ex. krav
på att man skall ratificera 1967 års tilläggsprotokoll
till 1951 års flyktingkommission. Vi får svaret att det
skall regeringen fortsätta att verka för.
Vi vill också att den särskilda rapportören om
tortyr och FN:s arbetsgrupp mot ofrivilliga försvin-
nanden skall få stöd och att de skall kunna utföra sitt
arbete. Där utgår utskottet från att så kommer att ske.
Vi vill också att man skall uppmana Turkiet att
ratificera FN:s konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter med alla dess tilläggsprotokoll.
Det säger utskottet att regeringen verkar för.
Slutligen, när det gäller frigivandet av samtliga
kurdiska parlamentariker som sitter i fängelse, säger
man att ambassaden bevakar detta och hjälper be-
söksgrupper att komma dit och hälsa på.
Allt det här är bra. Men jag måste säga att efter sju
års arbete med Turkiet är det inga stora förändringar.
Det skulle faktiskt fordras en mer offensiv inställning.
Jag skall bara ta ett exempel. Marianne Andersson
nämnde nyss ordföranden för Human Rights Associa-
tion, som var nära att dödas vid ett attentat och som
också nämns i utskottsbetänkandet. Plockandet av
kulor och reparation av hans inre har i dagsläget kos-
tat ungefär 200 000 kr på ett privat sjukhus i Ankara.
Frågan är: Vem skall betala det?
Det är sådana konkreta MR-problem som vi står
inför.
Vem skulle kunna ge ekonomisk rättshjälp till de
tusentals människor som har torterats i Turkiet och
som vill gå till domstol för att försöka få någon rättvi-
sa när det gäller alla dem som har utfört den här torty-
ren.
Man vill i Turkiet anordna en stor traumakonfe-
rens, som skulle behandla konsekvenserna av att bli
torterad eller utsatt för traumatiskt våld, med sakkun-
niga från hela världen. Det kan man inte genomföra
därför att det inte finns några ekonomiska resurser.
Vem är det som betalar de rehabiliteringscentrum
som Marianne Andersson nämnde? Fyra av dem har
hittills betalats av Sverige och det femte betalas nu av
Norge. Var är Europeiska unionens andra länder som
vill vara med och bekosta att man rehabiliterar tor-
tyrskadade? Våra båda länder står för ungefär hälften
av samtliga utgifter som Human Rights Foundation
har för detta och litet annan verksamhet.
Vi har ungefär 150 000 gatubarn i de stora städer-
na som driver vind för våg, dras in i brottslighet, dras
in i narkotikahantering och som far mycket illa. En
liten bildberättelse om de här barnens situation skulle
kosta 70 000 kr. Den har inte kunnat finansieras vart
än den här författaren har vänt sig.
Åtgärder behövs för de 3 miljoner flyktingar som
finns i Turkiet. Vem skulle hjälpa till att betala de
flyktinglägren?
De muslimska borgmästarna har stängt samtliga
kvinnojourer i Turkiet. Om de fick sin hyra och avgif-
terna för vatten och avlopp betalda skulle dessa kunna
öppnas för de misshandlade kvinnorna. Kommissio-
nen har sträckt sig till att betala hyran för en sådan
kvinnojour.
Jag menar att när det gäller Turkiet och mänskliga
rättigheter i många andra länder har den här riksdagen
det stora arbetet framför sig att hjälpa till att få fram
resurser i Sverige och andra länder för att åstadkom-
ma en verklig förändring.
Det står i betänkandet att det behövs ett strategiskt
och integrerat arbetssätt. Javisst, utmärkt. Men se då
till att de här resurserna kommer fram! Låt en männi-
ska inom Utrikesdepartementet och inom Sida vara
ansvarig för detta.
När vi vänder oss till olika organisationer i Sveri-
ge, som Rädda Barnen m.fl., säger man: Nja, Turkiet
är inte prioriterat område. Det är de fattigaste länder-
na. Det är Östeuropa, Centraleuropa, Mellanöstern.
Men Turkiet, nja, det har man liksom inte kommit i
gång med. Här kommer att finnas mycket att göra
framöver.
Herr talman! Det här var mitt sista anförande i ut-
rikesdebatten i Sveriges riksdag. Jag har haft förmå-
nen att få arbeta med utrikesfrågor för mitt parti ända
sedan hösten 1989. Jag vill tacka för alla de hövliga
och intressanta debatter som vi har haft.
Tack skall ni ha!
I detta anförande instämde Per Lager, Ragnhild
Pohanka och Eva Goës (alla mp).
Anf.  146  EVA GOËS (mp):
Herr talman! Det blir svårt att balansera de här två
stora plakaten med namnteckningar i talarstolen. Men
jag tycker att de människor som har kommit från
Uddevalla och som har velat protestera mot hur vi
hanterar kosovaalbaner skall få synas här.
Jag tycker att vi i Sverige borde lära oss att ta
hand om de flyktingar som kommer hit och ge dem en
fristad. Det har kommit människor hit till Stockholm
för att tala om att de ser allvarligt på hur vi behandlar
flyktingar i Sverige. I dokumentet om mänskliga rät-
tigheter har vi med just att det borde ingå både hur vi
tar hand om flyktingar i Sverige, att de får en fristad,
och att vi sköter detta på rätt sätt och visar solidaritet.
Dessutom borde vi ta med vapenexporten. Jag tycker
att det är oerhört viktigt om vi skall prata om mänsk-
liga rättigheter.
Det hundratal människor som har skrivit på att de
solidariserar sig med Kosova är bara en liten grupp i
Uddevalla som hade ett möte en gång i mars. Men de
tog sig hit och berättade om enskilda fall, som vi
aldrig får ta upp i riksdagen.
Från detta skulle jag vilja gå över till att tala om
Östtimor, där jag själv har varit. Vi vet ju nu hur det
ser ut i Indonesien. Det är kanske detta vi har varnat
för skulle komma. Upproret har legat och väntat. Det
har legat på lur. Vi har gång efter annan försökt att ta
upp frågor som gäller Östtimor. Indonesien räknar
Östtimor som en provins.
I betänkandet ser jag att vi har med Östtimor. Vi
har med Indonesien. Vi har med de mänskliga rättig-
heterna. Vi har avsnitt om dödsstraffet, internationella
miljöfrågor, MAI-förhandlingar, urbefolkningarnas
rättigheter, skydd för minoriteter, Colombia, Kuba,
USA, Kina, Tibet, Taiwan, Kashmir, Pakistan, Af-
ghanistan, Turkiet, Iran, Ryssland, Kosova, Grekland,
Algeriet, Mellanöstern, Västsahara, Kenya, Nigeria,
Sydafrika. Nästan allt detta har Miljöpartiet skrivit
något om.
Vi har inte, som förra gången, med Burma. Vad
händer i dag? Jo, man håller på att mobilisera mellan
Somalia och Eritrea. Vad händer i Burundi och
Rwanda?
Det känns väldigt betungande att stå här och kän-
na att det går åt fel håll på något vis. Jag kan hålla
med Inger Koch om att det går åt rätt håll på vissa
ställen i Afrika. Sydafrika är ett lysande exempel. De
har t.ex. också avvecklat kärnvapen. De håller på att
bygga upp sitt land. Men på många andra ställen
tycker jag att det går åt fel håll.
När jag då tittar i det här betänkandet ser jag att
det efter nästan alla de här frågorna står besvarad.
Ja, det är ju bra. Jag får hålla med Bengt Hurtig att
det är bra att det är fråga om en deklaration, en hand-
lingsplan, att vi nu skall börja aktivera oss, nu skall vi
verkligen ta tag i frågorna. Men se på Kosova. Vi har
begärt att ett EU-kontor skall inrättas. Då står det
fränt att det tyvärr inte har blivit så. Nu är det mer
nödvändigt än tidigare. Vi har ju sett vad som har
hänt här i dagarna.
I TT-telegram har vi kunnat läsa om massflykt un-
dan serbisk offensiv i Kosova. Det har varit systema-
tisk rensning. 2 500 flyktingar har tagit sig från pro-
vinsen i södra Jugoslavien till Albanien. Det är därför
dessa människor har talat om att de håller på att för-
blöda. Massakern är på gång. Byar utplånas.
Det är litet för svagt att säga att frågorna är besva-
rade. Det är för stora tragedier som sker inför våra
ögon.
Samma sak gäller för Östtimor. Man säger att det
pågår trepartssamtal, och Östtimor skall ju få vara
med. Det är alltså fråga om Portugal, Indonesien och
FN:s generalsekreterare. Vi tycker att det är bra om
det finns en kommission för mänskliga rättigheter på
plats. Jag tycker inte att det räcker att skicka ut någon
man någon gång i kvartalet. Det behövs en ständig
närvaro av någon typ av kommission för mänskliga
rättigheter. Där är övergreppen så brutala.
Se bara på exemplet med de studenter som skulle
hålla en minnesstund för de drygt 200 människor som
dödades vid en kyrkogård - Santa Cruz-massakern.
En högtidsstund skulle hållas sju år efteråt. Man bör-
jade skjuta på campusområdet vid universitetet. Man
började skjuta ned studenter som tände ljus för att
markera att det var en högtidlig minnesstund.
Det finns ingen yttrandefrihet i Östtimor. Det öst-
timoresiska folket hålls ned under en nivå. De får
aldrig komma över den, dvs. svältgränsnivå. Detta är
det typiska, systematiska förtrycket som kan återfin-
nas överallt i världen.
Det är bra att vi börjat arbeta med demokratipro-
jekt mellan partierna, att partierna söker sig ut i värl-
den. Jag har haft den stora förmånen att åka till Ma-
lawi i Sydafrika. Jag har varit i Ukraina. Jag kan se
hur de unga staterna har samma mönster. Samma
maktelit försöker att ta åt sig makten genom att säga
att de har blivit marknadsanpassade. Nu skall det bli
demokrati. Men det är samma människor som styr.
I betänkandet finns det skrivningar om kärnkraft
och kärnvapen. Vad har detta med dagens ämne att
göra? Det har med mänskliga rättigheter och makten
att göra.
Det var Nikitin, en f.d. marinofficer, som avslöja-
de hur det stod till vid Kolahalvön. Han talade om hur
det läcker kärnavfall ut i havet, och hur atomubåtarna
rostar sönder. Senast i dag läste jag om hur fördärvat
havet är i dessa områden. Jag läste på Bellonas hem-
sida. Nikitin skulle ställas inför rätta. Än så länge har
det inte riktigt skett, eftersom det är hemliga bak-
grundsfakta som skall användas. Han blir utsatt för
förföljelser dagligen. Han bor i dag i S:t Petersburg.
Han kan inte röra sig ute utan att bli förföljd av en
dåligt exempel på en filmdetektiv med svarta kläder,
glasögon och hatt. Det är nästan skrattretande. Men
det är inte så roligt när de skär sönder däcken så att
det inte går att förflytta sig.
Det är fråga om förföljelse. Vi har ett ansvar att se
till att alla dessa länder lever upp till de mänskliga
rättigheterna. Jag vet inte om betänkandet är tillräck-
ligt stramt på dessa punkter.
Jag har skrivit om kärnkraften. Nu tar jag fram
min lilla gröna bok. Där framgår att Ryssland har
börjat bygga flytande kärnreaktorer. Man planerar att
bygga en ny generation flytande kärnreaktorer. Arbe-
tet skall avslutas vid år 2000. Produktionen skall vara
jättebillig. De skall kunna flyttas på någon typ av
stålflottar. Det hela skall löna sig inom tio år. Det
finns ett handelsavtal med energiexport till Kina,
Indonesien och Filippinerna.
Jag tycker att detta låter som ett hot. Det är defi-
nitivt ett hot mot urbefolkningen, renägarna. Redan i
dag lider 40 % av renägarna av metastaser på grund
av den radioaktiva strålning de har utsatts för.
Jag har nu fått i min hand en skrift där det framgår
att myndigheterna i Ukraina avvisar att betongskalet
runt den havererade kärnkraftsreaktorn i Tjernobyl
kollapsat. Alla vet att skalet håller på att tippa över
och att det behövs en enorm insats.
Att fortsätta med kärnkraften är ett hot mot hela
civilisationen. Därför har vi en reservation om att
avveckla kärnkraften globalt.
Vi kan inte låta IAEA, atomenergiorganet under
FN, fortsätta att sprida den s.k. fredliga kärnenergin
men stoppa kärnvapenspridning. Det går inte ihop.
Det är så lätt att sätta ihop ett kärnvapen om man
kommer över kärnmaterial.
Jag hittade en notis i dag i Dagens Nyheter i denna
fråga. Där framgår att företagen riskerar att sprida
kärnvapen. Det handlar om svenska företag. Där står
att enligt svensk lag är det inte tillåtet för svenska
företag att exportera krigsmateriel utan särskilt till-
stånd, men det är svårt att avgöra vad som är civilt
eller ej och om det går att använda för att framställa
kärnvapen. Där framgår också att särskilt mindre
företag har många gånger utan att veta om det expor-
terat produkter som kan användas för att tillverka
massförstörelsevapen.
Då är det dåliga regler. Det är viktigt att sopa rent
framför egen dörr innan vi kritiserar andra.
Jag vill yrka bifall till två moment. Det gäller
mom. 49 och motion U620, yrkande 6, där jag kräver
att FN skall vara närvarande på Östtimor. Sedan är
det motion U625 under mom. 63, där vi kräver att ett
EU-kontor inrättas i Kosova. Det är det minsta man
kan begära. Tyvärr har dessa punkter inte kommit
med som reservationer.
Vi tycker naturligtvis att Östtimor skall ingå i tre-
partssamtalen. Man kan inte ha ett samtal om ett helt
folk utan att de får ingå i det. Portugal lämnade områ-
det för 25 år sedan. Indonesien är inte "fader" till
Östtimor. Östtimor är ett eget land. Landet borde få
vara med i trepartssamtalen.
Vi har också skrivit om Kenya. Där framgår också
att det sker ett arbete med valarbetare och demokra-
tifrågor. Men jag skriver att de måste skickas dit i ett
tidigare stadium. De måste finnas där ett halvår i
förväg och ett halvår efteråt - särskilt som det ser ut i
dag med den president som finns där nu. Det är inte
fråga om något transparent val. Men här säger man att
valutslaget blev som förväntat.
Jag brevväxlar med en student i Kenya. Han kan
intyga att det inte blev det valresultat som förvänta-
des. Häromdagen läste jag ett TT-meddelande där det
framgick att hundratals, kanske tusen, människor hade
arresterats. De har blivit politiska fångar.
Nog finns det att göra. Inger Koch har kämpat på i
Afrika. Vi får väl fortsätta att kämpa. Vi får se vilka
som är kvar efter nästa val. Jag har inte nämnt något
om Pakistan, Indien, Kashmir och Afghanistan. Men
det hoppas jag att andra gör.
Anf.  147  LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag kanske först skall kommentera
det som skedde när Eva Goës gick fram här. Jag delar
hennes uppfattning att det inte finns något som helst
försvar för det som händer i Kosovaprovinsen. Jag är
däremot litet bekymrad, om det skall betraktas som
prejudicerande att man får flytta en demonstration
utifrån in i sessionssalen. Jag hoppas att det inte skall
tolkas på det sättet, därför att då har vi nog hamnat
litet snett. Då kommer många att kräva att få sina
plakat uppställda och uppvisade här i salen.
Herr talman! I sitt betänkande UU17 skriver ut-
skottet på s. 62, som svar på Sten Tolgfors och min
motion rörande Taiwan bl.a. följande:
"Det har skett en genomgripande positiv föränd-
ring i demokratisk riktning i Taiwan under de senaste
åren. Alla politiska ledare i Taiwan är numera utsedda
i fria demokratiska val."
Längre fram skriver man:
"Utskottet ser med tillfredsställelse att det svenska
utbytet med Taiwan är betydande på många områ-
den."
Det är just det som vi redan i vår motion, liksom
andra gjort det i sina motioner, har konstaterat, och att
vi med detta som utgångspunkt bör stödja en fortsatt
utveckling, markera att Taiwan i den delen av världen
framstår som ett positivt exempel och underlätta för
Taiwan att delta i världssamfundets många organisa-
tioner.
Ett sådant ställningstagande skulle också ge en
klar fingervisning till ledarna i Beijing att man där
måste påbörja en nödvändig demokratiseringsprocess.
Men, herr talman, vad svarar utskottet? Jo, man svarar
att motionerna, däribland den av mig och Sten
Tolgfors, skall anses besvarade. Besvarade med vad?
Jo, ett god dag yxskaft.
I detta sammanhang vill jag kommentera något av
det som tidigare sagts i denna fråga i debatten. Det är
bara synd att det inte är samma besättning i bänkarna
som det var före middagspausen.
Tone Tingsgård, som dock finns här, påpekade att
utskottets ställningstagande i år var detsamma som
förra året. Ja, dessvärre. Under tiden sker det mycket
- en del som oroar. Man kan också lägga till: Det är
mycket som vi hoppades skulle ske som inte har skett.
När skall det påverka utskottsmajoriteten?
Eva Zetterberg talade om att "maktstrukturer i
världen" gjorde att hon tyckte att Taiwanfrågan var
svår och att hon därför avvisade lagda förslag. I sitt
replikskifte med Lennart Rohdin, om det för mig bl.a.
självklara att Taiwan skall få medlemskap i t.ex.
WMO och WHO, talade Eva Zetterberg om kommu-
nistregimens negativa inställning i Beijing och om
problemen detta medför. Men, herr talman, inte skall
det väl vara morgonhumöret hos de herrar som gav
namnet Himmelska fridens torg en negativ klang som
avgör hur vi skall gå framåt i vår politik till gagn för
mänskliga rättigheter. Och problem skall lösas - dem
skall man inte vända ryggen åt.
I förra veckan demonstrerade ett Eva Zetterberg
närstående ungdomsförbund på Mynttorget och talade
om just mänskliga rättigheter. Det har inte alltid varit
den frågan som legat sådana rörelser varmt om hjär-
tat. Skulle inte ett agerande i en annan riktning gäl-
lande Kinafrågorna i riksdagen från Vänsterpartiets
sida hjälpa till att ge litet trovärdighet åt den förespeg-
lade attitydförändringen hos det som man numera
helst vill glömma varit rena kommunistiska propa-
gandabasuner?
Herr talman! Jag undrar också när det gäller Kina
vad Helena Nilsson menade med att följa "den nya
majoriteten i Hongkong". Vilken majoritet är det -
folkets verkliga eller parlamentets konstruerade?
Det vi och andra motionärer tagit upp som förslag
rörande såväl Kina som Hongkong och Taiwan skulle
inte ge några kioskvältarrubriker men åtminstone ge
en liten signal om att vi verkligen menar att mänskliga
rättigheter är till för alla utan undantag.
Herr talman! När jag ändå har ordet vill jag också
säga några ord om Iran. Det börjar nu närma sig års-
dagen för presidentbytet i Teheran - ett år som har
varit fyllt av förhoppningar om förändringar, förbätt-
ringar och förmänskligande. Dessvärre har det också
blivit ett år av besvikelser och brustna förhoppningar.
Det fladdrar då och då en låga av hopp längst in i den
mörka tunneln, men ack så svagt, och alltför ofta
synes den slockna.
Liksom det tidigare sagts här i dag har vi kunnat
glädjas så sent som i förra veckan över ett besök av en
frisläppt författare, men han och några till har räddats
av att de varit kända. Hur är det med alla de andra, de
tusentals som trots den s.k. kritiska dialogen, som
Irans verkliga ledare inte bryr sig om, har fängslats,
torterats, ja, även stenats, sedan den man tillträdde
som de facto var Khomeinis egen Goebbels, som den
upplysnings- och vägledningsminister han var på den
tiden? Han har dock nu lovat förbättringar. Rappor-
terna från bl.a. Amnesty ger i stora stycken en mörka-
re bild än vi alla velat hoppas på.
Mörk, herr talman, ja, t.o.m. svart är också den vi-
deokassett jag har här. Den visar utsmugglade filmer
från två steningar i Iran, en utförd 1991 och en annan
under senare år. Det var någon minut av den ena som
visades i TV 4 i höstas, som inledning till en diskus-
sion om regimens terror. Det programmet finns här
också. Jag nämner det, herr talman, för att en del
ledamöter har talat om att detta borde visas i riksda-
gen. Efter att ha sett den är jag tveksam. Den är ett
vidrigt dokument, värre än man kunnat fantisera om,
och ger främst dålig nattsömn. Om det eventuella
informationsmöte om MR-situationen i Iran som har
aviserats till nästa vecka i riksdagen kommer till stånd
kan det finnas en möjlighet till en visning då. I vart
fall visar denna video och andra dokument hur viktigt
det är för oss att i alla lägen och för alla människor i
alla länder att främja MR-frågorna.
Herr talman! För egen del ställer jag mig utan sär-
skilt yrkande bakom de moderata reservationerna och
de förslag som framlagts i motionerna U617 och
U631.
Anf.  148  PER LAGER (mp):
Herr talman! Jag tänkte ta upp ett enskilt fall, och
det handlar om Mordechai Vanunu, symbolen för
kärnkraftsmotståndet i världen och spridningen av
kärnvapen. Det var han som en gång kidnappades och
sövdes ned av den israeliska säkerhetstjänsten och
fördes från Italien till Israel, där han sedan dömdes till
18 års fängelse för landsförräderi. Detta hände 1986.
Hans brott var att han hade avslöjat Israels kärnva-
penprogram i anläggningen Dimona. Hans berättelse
och bilder i Sunday Times var bara en bekräftelse på
vad som var allmänt känt vid den tiden. Det kan vara
intressant att notera nu, när andra tröskelstater klart
har visat att de har sina kärnvapen. Jag tänker på
Pakistan och Indien.
I tolv år har Vanunu suttit i en isoleringscell på 2
gånger 3 meter, utan andra kontakter med omvärlden
än sällsynta och censurerade möten med advokat och
närstående. Under alla dessa år har organisationen
Campaign to free Vanunu and for a Nuclear-free
Middle East, grundad av hans bröder, oförtrutet arbe-
tat vidare för hans frigivning. Nobelpristagare, ledan-
de vetenskapsmän, kända politiker och kulturperson-
ligheter runt om i världen har protesterat mot domen
och behandlingen av Vanunu. EU-parlamentet har
skrivit flera resolutioner, och Amnesty har i sina väd-
janden beskrivit straffet som grymt, omänskligt och
förnedrande och ett klart brott mot mänskliga rättighe-
ter.
Israel har ratificerat konventionen om mänskliga
rättigheter 1966 och även 1984 års tortyrkonvention.
Jag har själv i fem år engagerat mig just för hans
sak här i riksdagen, ute på torg, i TV och radio.
Vanunu har erhållit en rad utmärkelser under de
här åren för sitt motstånd mot kärnvapenspridningen,
bl.a. det alternativa Nobelpriset 1987.
Men inga ansträngningar har varit lyckade när det
gäller hans frigivning. De israeliska domstolarna och
myndigheterna har varit kallsinniga och oresonliga i
sin inställning. Vanunu betraktas som landsförrädare
och skall bestraffas som en sådan. Inte ens hans
gradvis försämrade hälsa tycks ha betytt något.
Men plötsligt i mitten av mars i år hände det något
som ingen vågat hoppas på. Vanunu släpptes nämli-
gen fri ur sin isoleringsbur. Nu får han umgås med
andra intagna i Ashkelonfängelset.
Även om den nu införda strafflindringen är sensa-
tionell i sig och glädjande, är det 18-åriga fängelse-
straffet för att berätta en redan känd sanning fortfa-
rande så omänskligt, brutalt och orättfärdigt som det
kan vara. Mordechai Vanunu, som varit isolerad två
tredjedelar av det utmätta straffet, måste omedelbart
friges.
Med tanke på att man i år firar 50-årsjubileum av
staten Israel var förhoppningarna väldigt stora bland
Vanunus vänner om att han skulle kunna friges. Han
hade nämligen ansökt om en frigivning. En grupp från
Vanunuorganisationen for ned i slutet av april och
uppvaktade regeringen, men allt var förgäves. Han
benådades inte.
Det föranleder mig att från talarstolen återigen
kräva kraftfulla internationella påtryckningar på Isra-
els regering. Det finns som sagt bara ett acceptabelt
beslut, nämligen omedelbar och villkorslös frigivning.
Detta fall skall inte bara bevakas, som man säger i
betänkandet. Det är för svagt, menar jag. Det krävs en
ökad press på den israeliska regeringen.
Herr talman! Här finns ingen reservation, men jag
vill ändå när det gäller mom. 69 reservera mig för
motion U619, yrkande 1, som just handlar om ome-
delbar och villkorslös frigivning av Vanunu.
Anf.  149  RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Genom att resa mig för Bengt Hur-
tigs anförande ville jag betona mitt engagemang för
kurderna.
I dag har miljöbalken behandlats i kammaren, och
nu behandlas frågan om mänskliga rättigheter. Med
anledning av dessa två ärenden vill jag läsa två citat.
På 50-talet skrev Harry Martinsson Aniara - en
poetisk berättelse där människorna tvingas lämna
jorden, som blivit obeboelig av strålning. I rymdskep-
pet som människorna tvingas fly med sitter man och
drömmer och inser samtidigt vilken unik plats jord-
klotet var i universum.
Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde.
Så vill jag läsa första artikeln om de mänskliga
rättigheterna, som nu är inkorporerad i svensk lag:
"Alla människor är födda fria och lika i värde och
rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete
och bör handla gentemot varandra i en anda av sys-
konskap."
Skall man sätta dessa citat mot varandra eller med
varandra? Jag tycker nog att miljöbalken och artikeln
om de mänskliga rättigheterna egentligen skulle räcka
för oss. Om vi följer dem får vi en bra tillvaro.
Per Lager talade om en person tidigare. Lidandet i
världen kan aldrig bli större än vad en enda människa
förnimmer. Det blir ännu värre när flera drabbas av
det, men lidandet är ändå vad en människa kan för-
nimma. Därför tycker jag att det är viktigt att man kan
tala om en fråga och en person och föra ut det mera
globalt.
Grymheten i världen är omätbar, men människor
utsätts för den. Jag tänker tillbaka på aboriginer i
Australien när jag vill se hur man har behandlat män-
niskor och grupper. Av 850 000 aboriginer mördade
man 600 000. Vi har hållit på på det sättet. Vi har
behandlat många ursprungsbefolkningar dåligt. Det är
indianer. Det är kurder, som man kan säga är den
största av alla urbefolkningar. Vi har behandlat tibe-
taner illa, osv. Våra samer har heller inte blivit bra
behandlade. De är nordens kurder. Tidigare var de
mycket illa behandlade. Man drog dem under isen
mellan två vakar när de inte gjorde som man sade.
Det ligger alltså ett tungt ansvar på oss i-länder för
det vi har ställt till med i världen - vad de vita männi-
skorna faktiskt har gjort mot övriga länder. Detta
ansvar kan vi inte släppa, för vi har sugit ut u-
länderna på ett sätt som är helt enastående. När jag
säger "enastående" låter det som om det var något
bra. Jag hittar inte ord för det. Det gör att vi måste
hjälpa till att bygga upp detta. Det kan ske på många
sätt.
Jag brukar säga - jag har sagt det en gång förut i
dag - att förtrycket aldrig tar semester. Det får inte de
som kämpar för mänskliga rättigheter heller göra. Vi
har olika MR-kommittéer, enstaka människor, FN,
OSSE och Europarådet. Nordiska rådet kunde också
vara ett lämpligt ställe. Här måste vi fortsätta kampen
hela tiden. För vi inte en kamp mot grymheten och för
mänskliga rättigheter tror jag aldrig att vi kan få ord-
ning i världen. Jag vet inte om vi kan få ordning med
en kamp, men vi måste ändå försöka.
Vi behöver historia för att förstå nutiden och för
att kunna planera för framtiden. Vi behöver titta på
Holocaust eller på aboriginerna, som jag talade om,
för att se att det också händer i dag. Det har hänt i
koncentrationsläger i Bosnien. Det har skett massak-
rer i Rwanda och Burundi osv. För att planera för
framtiden måste man ta med historia och nutid och
fråga sig hur man skall göra sedan.
Det står så oerhört mycket bra i betänkandet. Jag
har lyssnat mycket på debatten i dag, och jag blir
verkligen djupt imponerad av dem som har varit uppe
i talarstolen och talat. Nu gäller det i stort sett att
utföra det som står i vår makt. Då tycker jag att man
kan sätta Gandhi, Dalai lama och president Rugova i
Kosova som mönster - människor och ledare som har
kämpat för en lösning med icke-våld. Problemet är
bara att de som har använt icke-våld - vi har sett det i
Kosova och i Tibet - inte har fått gehör i världen.
Man låter storebror förtrycka dem, och det är nästan
samma mönster. När de tar till våld vaknar världen
omkring dem plötsligen. Det är oerhört bittert. Vi
borde naturligtvis, när vi vet vad som händer, ingripa
innan det blir desperata våldshandlingar.
Jag vill med detta tacka alla dem som har pratat i
dag och dem som har skrivit detta betänkande. Jag
tackar även dem som har reserverat sig. Det är helt
klart att det är en riktning som vi alla skulle under-
stödja och också försöka förverkliga. Vi kan ta delar
av det först, och kanske i en framtid helheten. Det
gäller också inom Sverige, där asylsökande och göm-
da barn är i en situation som jag inte tycker skulle
accepteras i en civiliserad stat.
I detta anförande instämde Bengt Hurtig och Eva
Zetterberg (båda v) och Per Lager, Eva Goës och
Bodil Francke Ohlsson (alla mp).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
10 §  Vissa nedrustningsfrågor
Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU16
Vissa nedrustningsfrågor
Anf.  150  EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Kammaren övergår nu till att disku-
tera nedrustning, eller rättare sagt vissa frågor som rör
nedrustning. Det är inget heltäckande betänkande vi
har framför oss.
Den viktiga frågan att ställa sig när man diskuterar
nedrustning är hur utvecklingen går. Går den framåt?
Går den bakåt? Vad kan vi göra för att driva utveck-
lingen framåt?
Jag tror att många av oss i dag känner oss mer
pessimistiska än för bara några år sedan. Jag skulle
önska att flera av oss, inklusive jag själv, hade mer av
den entusiasm, glädje och dödsföraktande inställning
som de barn visade som jag var tillsammans med på
Gröna Lund när jag mentalt förberedde mig för ned-
rustningsdebatt i går kväll.
Det mod som de uppvisar när de kastar sig i berg-
och dalbanan och fritt fall lämnar mycket inspiration
till andra områden. Om vi vuxna kunde visa samma
intresse, självförakt och dödsförakt inför det som kan
tyckas vara omöjliga uppgifter - det kan gälla ned-
rustning eller andra angelägna frågor - skulle mycket
vara vunnet. Att övervinna kylan och höjderna tycker
jag imponerar. Där har vi något att ta efter.
Som jag ser det befinner sig världen i en kris vad
gäller nedrustning. Vi har precis upplevt Indiens och
Pakistans kärnvapenprov. Och det är faktiskt inte
länge sedan vi upplevde Frankrikes - det var 1995 -
och Kinas prov. Det är alltså flertal stormakter i värl-
den som öppet har trotsat nedrustningen och den anda
som präglat de länder som anslutit sig till NPT, dvs.
icke-spridningsavtalet från 1968. Sverige har anslutit
sig till detta.
När Sverige självklart fördömer kärnvapen-
sprängningar från Indien, och i viss mån Pakistan
också, är det lätt att titta på vikten av att genast stoppa
biståndet. Men däremot kommer inte alls motsvarande
reaktion när det gäller krigsmaterielexporten. Där
gäller bara samma vanliga regler som förut. Jag tycker
alltså inte att inställningen till nedrustningen är sär-
skilt konsekvent ifrån regeringens sida.
Den pessimism som åtminstone präglar mig och
fler i dag kommer fram när jag jämför med den konfe-
rens där man hade en översyn och diskussion om
förlängningen av NPT, det här icke-spridningsavtalet.
Den konferensen ägde rum i New York i FN i april-
maj 1995. I det svenska talet i generalförsamlingen
som Jan Eliasson höll då sade han ungefär så här, fritt
översatt: Utvecklingen sedan översynskonferensen
1990 är imponerande och uppmuntrande. Sedan dess
har mer än 30 stater tillträtt avtalet. I och med inträdet
av Kina och Frankrike 1992 är alla, som vi känner till,
deklarerade kärnvapenstater parter i avtalet.
Senare säger han: Också tröskelstater har gett upp
kärnvapenalternativet och gått med i den stora majori-
teten av icke-kärnvapenstater.
Lena Hjelm-Wallén svarade i en interpellations-
debatt som vi hade i maj 1995 utifrån resultaten från
NPT-konferensen och Sveriges agerande i frågan om
kärnvapennedrustningen: "Sverige har vid upprepade
tillfällen, såväl bilateralt som i andra sammanhang,
uppmanat dessa - dvs. de s.k. tröskelstaterna Israel,
Indien och Pakistan - och andra stater som står utan-
för att avstå från kärnvapenoptionen genom att tillträ-
da NPT. Vi kommer att fortsätta --- utnyttja varje
lämpligt tillfälle att verka för detta."
Då kan man undra vad som har hänt sedan 1995.
Jag blir naturligtvis osäker på i vilken mån Sverige,
men framför allt övriga länder i världen, verkligen har
agerat och verkat för att inte ytterligare kärnvapen-
prov skall äga rum. Som jag sade är det alltså fyra
stater som hittills har gjort dessa prov trots intensiva
protester och varningar från omvärlden. Min fråga är:
Vad görs i dag för att se till att den tredje tröskelsta-
ten, Israel, inte följer i spåren efter Indien, Pakistan,
Frankrike och Kina?
Andra frågor som finns i det här betänkandet rör
Canberrakommissionen som 1996 presenterade en
rapport som krävde fullständig elimination av kärnva-
pen. Man pekade på en rad konkreta delmål som
skulle uppnås för att man skulle kunna uppnå slutmå-
let. Det var delmål som skulle kunna uppnås relativt
direkt. De skulle vara mycket konkreta.
Regeringen säger, och det upprepas i betänkandet,
att man delar det här målet. Senast i ett tal den 12 maj
1998 sade utrikesministern att kommissionens konkre-
ta förslag bör övervägas på djupet i ett internationellt
nedrustningsforum med syfte att genomföra dem så
snart så möjligt.
Jag undrar vilka konkreta förslag man har gått vi-
dare med. Varför är det exempelvis omöjligt med en
internationell konferens kring resultatet från Canber-
rakommissionen? Det har Västerpartiet m.fl. partier
föreslagit i en motion.
Det finns också fler idéer. Svenska Läkare mot
Kärnvapen har haft en träff med utrikesministern i
februari 1998. Då fick de ett positivt gensvar på tan-
ken om internationella konferenser. I ett brev till mig
från Gunnar Westberg som är ordförande i Svenska
Läkare mot Kärnvapen nämns att general Butler, som
är en framträdande person inom Canberrakommissio-
nen, har föreslagit ett internationellt sekretariat för
samordning mellan regeringar och NGO:er. Men man
ser inte många spår av det i betänkandet.
I själva betänkandet nämns också ett prov-
stoppsavtal som slutförhandlades 1996 och under-
tecknades av Sverige i september 1996. Nu föreläggs
det riksdagen. Det är utmärkt att vi kommer att fatta
ett sådant beslut. Det är självklart att Sverige skall stå
med. Men jag tycker tyvärr att det saknas delar i det
här avtalet. Det gäller t.ex. förbud mot subkritiska
test. Sådana prov har nyligen ägt rum i Nevadaöknen.
Det gäller förbud mot datortest, utveckling av nya
laboratorier etc.
En annan fråga som behandlas här gäller kärnva-
penfria zoner. Just på NPT-konferensen i New York
1995 talade Sveriges representant mycket om betydel-
sen av kärnvapenfria zoner. Men jag undrar om inte
det huvudsakligen rör andra delar av världen än den
del av världen där vi själva befinner oss. När vi har
föreslagit Norden som kärnvapenfri zon har majorite-
ten hävdat att det inte är rätt väg, eftersom det finns
olika säkerhetspolitiska lösningar för respektive nor-
diskt land. Jag tycker inte riktigt att den argumenta-
tionen håller. Jag vill även där hänvisa till Läkare mot
Kärnvapen.
Personminor nämns också här. Även där lägger
regeringen fram en proposition. Det är mycket viktigt,
men inte heller där har vi nått ända fram. Det finns en
reservation som gäller personminor och hur man skall
kunna gå ytterligare längre.
Som jag sade har nedrustningen på sitt sätt, i och
med minbeslutet och vissa andra beslut, gått framåt.
Men problemen har faktiskt ökat också. På den posi-
tiva sidan har vi EU:s gemensamma uppförandekod
för vapenexport. Men den är samtidigt inte bindande,
och det finns väldiga reservationer. Därför räcker den
kanske inte så långt.
Jag skall väl peka på det som har gått framåt ock-
så. Där har vi frågan om registrering av vapenhan-
deln. Även detta med lättare vapen har FN lagt ned ny
energi och nytt intresse på. Där har Kofi Annan själv
agerat. Det är mycket positivt.
Herr talman! Jag vill också peka på en trovärdig-
hetsfråga. Sverige driver nedrustningen internatio-
nellt, har ett gott rykte och mycket god erfarenhet och
har gjort stora insatser. Men vi har en krigsmaterie-
lexport. Jag tvingas återigen att ta upp det, liksom i
det förra ärendet. Det är uppenbart att det finns en
bristande trovärdighet när vi exporterar vapen till
länder där de används i krig, även om det inte är av-
sikten från svensk sida.
Jag står naturligtvis bakom alla reservationer och
särskilda yttranden om Frankrikes ansvar vad gäller
de hälsovådliga effekterna från provsprängningarna i
Polynesien 1995. Jag vill särskilt yrka bifall till reser-
vation 3 om krigsmaterielexport.
Herr talman! Jag har förstått att det är den stora
tackdagen i dag. För min del är det den sista debatten
för den här säsongen. Huruvida jag själv och flera av
oss andra som är med här i dag återuppstår här i
kammaren efter valet vet vi inget i dag. Men jag vill
framföra ett stort tack till talmannen och även övriga
icke närvarande talmän, kammarkansliet, vårt ut-
skottskansli och alla utskottskamrater för allt fantas-
tiskt jobb som läggs ned här.
Jag inledde med att tala om barnens djärvhet att
kasta sig på fritt fall eller berg- och dalbanan. Det är
kanske inte det som talmännen och kammarkansliet
har ägnat sig åt, men jag tycker att det tålamod ni har
visat är värt lika mycket. Tålamod är en stor dygd
som jag tror kan behövas i det här sammanhanget. Det
vill jag särskilt framföra som ett tack från mig.
Anf.  151  TREDJE VICE TALMANNEN:
Tjänstgörande talman har varken replikrätt eller
möjlighet att instämma.
Anf.  152  BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! För ett och ett halvt år sedan var jag
en av de riksdagsledamöter som under ett par veckor
var gästdelegater i FN. En morgon när jag var på väg
till FN-skrapan var området och de närmaste kvarte-
ren avspärrade, och ett högt podium med en scen och
en talarstol hade uppförts nära den gatukorsning jag
skulle ta mig över. Folk strömmade till från alla håll,
och jag kom ingenvart. Mina grannar i folkhopen
förstod att jag var utlänning och tog reda på att jag
var svensk. Helt plötsligt började alla hjälpa mig fram
genom folkmassan ut ur den, trodde jag, men det
visade sig att man hjälpte mig fram till scenen efter-
som man utgick från att det var dit jag ville för kunna
se och höra bättre. På så vis fick jag alltså höra Louis
Farakhan, ledaren för NOI, Nation of Islam Organi-
sation, tala med anledning av the World Atonement,
försoningsdagen. Han talade två och en halv timme i
sträck. Vad som drev fram dånande applåder från
åhörarna var hans angrepp på de vapenexporterande
länderna. Han talade om de regeringar som köper och
säljer vapen och investerar i dödande.
Så började han räkna upp länderna i fråga. Jag
väntade på att få höra Sverige nämnas. Men han
framhöll ett par länder och avslutade med "t.ex.". Han
kunde mycket väl ha nämnt Sverige. Jag är glad att
han inte gjorde det.
I regeringens skrivelse ser man statistik över vår
export till Indien och Pakistan. Båda länderna impor-
terar svenska vapen. Vi bidrar alltså till deras upp-
rustning. Kapprustning kallar Japans försvarsministe-
rium det som nu är uppenbart, dvs. att först Indien
och sedan Pakistan har gjort kärnvapentester och
sedan sprängningar. CTBT-avtalet om stopp på kärn-
vapenprov antogs av FN:s generalförsamling i sep-
tember 1996, och tre länder röstade mot: Libyen,
Bhutan och Indien.
När det här betänkandet om nedrustning justerades
hade Pakistan ännu inte gjort sina sprängningar. Värl-
den hoppades fortfarande att Pakistan skulle vara
starkt nog att inte svara på den indiska provokationen.
Men nu är sprängningarna ett faktum, och den säker-
hetspolitiska situationen i Asien är på väg att föränd-
ras. I Indien såväl som i Pakistan är de sociala klyf-
torna stora. De rika är ofta otroligt rika och de fattiga
otroligt fattiga. Stora ekonomiska resurser har lagts på
kärnvapenutveckling, pengar som väl behövs i kam-
pen mot fattigdomen, till vård och omsorg, utbildning
och miljöåtgärder. Krig kostar alltid otroligt mycket
pengar - före, dvs. upprustning och förberedelse till
krig, själva kriget och sedan allt det som slagits i
spillror och som skall byggas upp igen.
Jag hade en fråga som påminner litet om vad Eva
Zetterberg var inne på. Jag vet inte riktigt vem jag
skall ställa den till, men jag skall ställa den i alla fall.
Sverige krävde ett vapenembargo mot både Pakistan
och Indien vid EU:s utrikesministermöte i slutet av
maj. Betyder det att svenska krigsmaterielleveranser
till Indien och Pakistan stoppas, dvs. att även redan
beställda varors leverans stoppas? Pakistan har t.ex.
gjort upp med Bofors om en affär på 20 miljoner
kronor som avsåg en luftvärnsrobot. Är t.ex. den
leveransen stoppad? Sverige levererar också civil
utrustning till en fabrik i Pakistan som byggdes 1974
och som också är en stor tillverkare av krigsmateriel.
Det är väl inte så att vi stoppar biståndet till Indien
men stoppar inte de beställda vapenleveranserna?
Miljöpartiet har vid ett flertal tillfällen här i riks-
dagen krävt en avveckling av den svenska vapenex-
porten. Vi menar att den står i motsättning till Sveri-
ges nedrustningssträvan och fredsarbete. Den nuva-
rande situationen i Asien med betydligt fler länder
berörda än bara Indien och Pakistan visar det tydligt.
Svenska vapenleveranser kan också lätt komma på
avvägar. Vi vet att ett granatgevär som licenstillver-
kats i Singapore t.ex. hamnat i Burma.
Sveriges regering är angelägen om att marknads-
föra svenska vapen och jaktplan. Vi har haft rubriker i
tidningar där man kallat vår statsminister för handels-
resande i flygplan.
För ett tag sedan diskuterade jag med en ung ad-
vokat från Zambia om hur en vision för fred i Afrika
och tredje världen skulle se ut om man försökte göra
den genomförbar i varje fall på sikt. Han menade att
det inte var lönt att ha visioner i ett land där man
kunde köpa handeldvapen bakom disken i vilken
livsmedelsaffär som helst. Så länge det är möjligt och
ingen reagerar, menade han, finns det inget realistiskt
hopp för freden. Natos utvidgning - är det inte också
där fråga om upprustning? Nya medlemsstater får
ökade försvarsutgifter eftersom medlemskapet kräver
en viss militär grundstandard och fordrar investering-
ar i militär teknik och utrustning. En lönande affär för
vapentillverkare och exportörer, har det stått i pres-
sen. Konkurrensen mellan USA:s leverantörer och de
europeiska lär ha varit hård.
Rysk vapenförsäljning ökar. Ryska vapen är billi-
ga i förhållande till andra länders. Ukraina konkurre-
rar med Ryssland. Man har sålt stridsvagnar till Pakis-
tan och pansarfordon till Indonesien, två länder där
den säkerhetspolitiska situationen är speciellt känslig i
dag. Det har vi redan talat om. Men det är en fråga
om ekonomisk vinning kontra det slitna ordet moral.
Även en restriktiv vapenpolitik, som man ju i Sverige
anser att man kan ha och har med gott samvete, menar
vi i Miljöpartiet är tvivelaktigt. Man kan aldrig veta
när moralen ändrar sig i det land dit man skickar sina
vapen. På vilket sätt och hur snabbt drar man sig ur
ett avtal som tecknats? Vi vet också att pakistanska
trupper finns i Afghanistan på talibanernas sida och
att såväl indiska som pakistanska väpnade styrkor är i
aktion i Kashmir. Kan någon över huvud taget försva-
ra vår vapenexport till Indien och Pakistan längre?
Många av de länder som sysslar med militär upp-
rustning borde i stället syssla med social upprustning,
menar vi i Miljöpartiet. Vi tycker också att samtidigt
som vi förser andra länder med vapen för att de skall
kunna rusta upp sin krigsmakt rustar vi ned vår egen
trovärdighet som fredsarbetare.
I en motion från Miljöpartiet yrkas att det klart bör
framgå att en mina som exploderar genom en persons
närvaro och agerande är att betrakta som en antiper-
sonell mina, även om den egentligen är konstruerad
för att fungera på annat sätt.
Miljöpartiet har från början stött den s.k. Otta-
waprocessen och anser att det var och är en stor fram-
gång att det i dag finns en konvention mot antiperso-
nella minor. Vi betraktar det som ett avgörande och
viktigt första steg i kampen mot alla slags minor.
Jag skall yrka bifall till yrkandena 2 och 3 i vår
motion om krigsmaterielexport. Det finns ett särskilt
yttrande som handlar om provsprängningarna vid
Mururoa i franska Polynesien.
Indien har sprängt i Rajastan i nordvästra Indien.
Invånarna i området fick ett par minuter på sig, berät-
tar ögonvittnen, att samla ihop sina prylar och evaku-
eras. De evakuerades 20 kilometer bort från den plats
där sprängningen försiggick. Jag undrar vem som
undersöker om det var tillräckligt. De mänskliga rät-
tigheterna handlar om hälsa. Vem är ansvarig för att
den del av befolkningen som fick flytta fortfarande är
frisk och opåverkad av testerna? Finns det någon
enhet inom FN som kan ta itu med detta utan att hind-
ras av att detta eventuellt betraktas som en intern
angelägenhet? Kan Sverige göra något och i så fall i
vilket forum?
Jag har varit i riksdagen i litet mer än tre år. Jag är
tydligen den sista här som skall be att få tacka för den
här tiden. Jag kom in alldeles oväntat. Jag hade inte
inte väntat mig att någonsin få stå i den här talarsto-
len. Det har varit väldigt spännande, intressant och
framför allt helt annorlunda än vad jag kunde tänka
mig när jag som vanlig kommunpolitiker kom hit till
riksdagen. Tack, allesammans!
Anf.  153  CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU16 "Vissa nedrustningsfrågor" har
kommit att stå i fokus på ett djupt beklagligt sätt. Det
är svårt att finna ord som speglar den förtvivlan jag
vill uttrycka över Indiens och nu Pakistans kärnva-
penprov. Vi förtvivlas, samtidigt som folk i Indien
och Pakistan segerrusigt firar sina dödshotande fallos-
symboler på gator och torg.
Några av grannländernas reaktioner är allt annat
än lugnande. Kinas reaktioner har varit något vack-
lande, men det verkar som om man har kommit ned
med båda fötterna på jorden igen. Iran uttrycker där-
emot en positivitet med hänvisning till Israels kärnva-
peninnehav, som jag tycker är oroande.
När jag år 1996 var FN-delegat fick jag möjlighet
att närvara vid Sveriges undertecknande den 24 sep-
tember av CTBT-avtalet. Det kändes väldigt högtid-
ligt men också hoppfullt. CTBT-avtalet är principiellt
betydelsefullt, och riksdagen kan nu också se fram
mot en ratificering. Min hoppfullhet har dock nu fått
sig en knäck.
Även om det slås in många öppna dörrar i de mo-
tioner som vi nu diskuterar, är det inte irritation jag
känner i dag utan tacksamhet för att vi åter i kamma-
ren ges tillfälle att upprepa såväl regeringens som
riksdagsmajoritetens syn på nedrustningsfrågor. Vi får
möjlighet att manifestera vårt avståndstagande från de
sprängningar som har skett under de senaste veckor-
na. Även om vi här i kammaren är medvetna om de
faror som de innebär, tror jag inte att det till folk i
allmänhet har nått ut hur oroväckande och hotfull den
här situationen är för freden.
Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
de ställningstaganden som utrikesutskottets majoritet
gjort och hemställa om avslag på övriga yrkanden.
Jag vill särskilt peka på betänkandets skrivningar
under rubriken "Provsprängningar och spridningsfrå-
gor m.m.", främst följande mening: "Indien, Israel
och Pakistan måste nu ta sitt ansvar och bli delaktiga
av det i det närmaste världsomfattande Ickesprid-
ningsavtalet, NPT."
NPT-avtalet är av största vikt som navet i det in-
ternationella nedrustningsarbetet. Avtalet är centralt,
eftersom det är det enda avtal genom vilket kärnva-
penstaterna förbinder sig att verka för nedrustning.
Men avtalet skall också ses som ett steg på vägen mot
ett fullständigt stopp för kärnvapenprov. NPT-avtalet
är ett redskap som vi kan använda på vägen till att nå
slutmålet, ett fullständigt avskaffande av dessa vapen.
Herr talman! Gjorde någon något innan de alarme-
rande varningssignalerna från Indien kom, inför och
än starkare efter valet tidigare i år? Förhoppningsvis
skedde det, men jag har inte den fulla bilden klar för
mig och har inte skapat mig en slutlig uppfattning i
frågan, trots att jag i går deltog i ett möte tillsammans
med UD. Det är viktigt att vi kan dra lärdomar inför
framtiden av detta när det gäller att jobba förebyg-
gande.
Även om jag inte har hela bilden klar för mig vet
jag åtminstone vad jag själv gjort. Min fråga
1997/98:600 om Indien och kärnvapen, som ställdes
till utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, var ett sätt att
försöka påverka och väcka opinion mot kärnvapen-
sprängningarna i förebyggande syfte.
Det som jag tog upp i min skriftliga fråga tål att
upprepas, och jag skall repetera några delar av det:
"Indien genomförde 1997 en kärnsprängning i
delstaten Rajastan, som gränsar till Pakistan. I dag
räknas Indien till de s.k. tröskelstaterna. Indien har
inte heller undertecknat provsprängningsförbudet. När
jag nu konstaterar att den nya indiska regeringen
säger att den kan tänka sig att satsa på inhemskt kärn-
vapenprogram skräms jag. Och den offentliggjorda
regeringsplanen understryker den känslan.
Pakistan har uttalat att man kan komma att om-
pröva sin nukleära politik. Det finns all anledning för
omvärlden att oroa sig över vad en nukleär kapprust-
ning i Sydasien på sikt kan leda till. Nu krävs en
snabb och konsekvent signal från omvärlden".
Den signal eller snarare den larmklocka som jag
då efterfrågade märkte jag inte av. Telefonlurarna
lyftes av statsöverhuvudena synbarligen först efter
sprängningarna, men då hjälpte det inte, även om
ledningarna glödgades. Här krävs ett stort mått av
självkritik från Världssamfundet. Kunde mer ha
gjorts, och i så fall vad? Enligt NPT åläggs de nuva-
rande kärnvapenstaterna att inleda förhandlingar som
syftar till ett totalt avskaffande av kärnvapen. På den
punkten har kärnvapenstaterna inte förtagit sig. Brist
på pengar är alltför ofta ett hinder i olika samman-
hang, men det kan inte ha varit skälet i det här fallet.
Det hade inte varit förenat med några kostnader att
genomföra några förebyggande telefonsamtal. Någon
resa och ett samlat vädjande hade också varit på sin
plats.
Det är därför glädjande att läsa utrikesminister
Lena Hjelm-Walléns svar till mig på min fråga: "Det
är av synnerlig vikt att Indien besinnar sitt ansvar och
inser de mycket allvarliga följderna för den regionala
och globala säkerheten av ett eventuellt upprättande
av en kärnvapenarsenal." Men det hade behövts fler
varningsröster för att bilda en kör som kunde ha över-
röstat den indiska regeringens vapenskrammel.
Även om man fruktade denna händelseutveckling
hoppades jag ändå att klivet från ord till handling
skulle vara större och att hoten skulle kunna föras på
retorikens konto. Samtidigt visste vi att det enda val-
löfte som den nya hindunationalistiska BJP-
regeringen i Indien skulle ha praktisk förmåga att
infria antagligen var just löftet om kärnvapenprov. I
stället för bröd får man bjuda på skådespel. Har man
inte ens till skådespel, får man tillgripa det urgamla
knepet att bjuda på en yttre fiende.
Många av oss har under de senaste veckorna sökt
oss till Björn Ranelids rader i boken Hjärtats språk. I
Björn Ranelids där publicerade brev "De egna orden
måste dö" kan vi finna följande:
"Mahatma Gandhi vägde inte mer än en säck kol,
men han brann överallt. Pulsen pickade svagt i hans
handled. Det var världsfåglen som lagt sina ägg där.
Någon fuktade hans läppar, medan statsmän gick vilse
i hans löfte."
På nästa sida kan vi läsa meningen "Gränsen mel-
lan Sverige och Indien är en tiggares bröstkorg."
Någon fuktade hans läppar, medan statsmän gick
vilse i hans löfte. Kan man uttrycka det tydligare än
så? Är det inte just det Indiens och Pakistans ledare
gjort - gått vilse bland löften, medan mahatma
Gandhi, som inte vägde mer än en säck kol, brände
sig in i historiens humanism? Vilka eftermälen får
dagens ledare, sedan de senaste dagarnas glädjerus
har lagt sig? Avsky?
Själva kalkylerar dessa politiker med att omvärl-
dens fördömande ord i diplomatins skepnad och
skrammel om sanktioner snart nog kommer att ersät-
tas med glömska och ökad respekt som enda minne.
Inte minst därför måste världssamfundet reagera be-
stämt och kännbart.
I en del av världen som präglas av enorm fattig-
dom och analfabetism drivs nu kapprustningen mot
vansinnets gräns. Vi hade inget val, sade de ansvariga
i Pakistan i ett försök till förklaring, men det fanns ett
val: mellan att avstå från och att träda in i den krigs-
dans som Indien nu bjudit upp till.
Det har förvisso dansats krigsdans förut, inte minst
av de fem kärnvapenstaterna. Det skedde så sent som
1995 genom provsprängningar av Frankrike och Kina,
och USA tog sina steppsteg vid sidan om år 1997 i
Nevadaöknen. De subterrana tester som USA genom-
fört omfattas inte av provstoppsavtalet, men det är
viktigt att kärnvapenmakterna agerar i enlighet med
avtalets anda. Detta avser också den svenska rege-
ringen att uppmärksamma vid det förestående mötet
med NTP:s PrepCom.
När vi kritiserar andra stater tycker jag att vi också
måste lyfta fram att det finns länder som har valt en
annan väg, även sedan de har kommit så långt att de
fått kapacitetet för kärnvapen. Jag tänker på Sydafri-
ka, som en annan talare har nämnt i dag. Jag tycker att
det är ett bra exempel på en modig stat som vågar
avstå från ett vapenslag som man kunde ha haft.
Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att arbe-
tet på det internationella planet med kärnvapenfria
zoner drivs vidare. Vi kan samtidigt konstatera att de
nordiska länderna valt olika nationella säkerhetspoli-
tiska lösningar. Det mest påtagliga av det som pågår i
dag är att Sverige tillsammans med andra EU-länder
driver frågan i FN:s nedrustningskommission UNDC.
Då handlar det om ett arbete med att fastställa vägle-
dande riktlinjer och principer för kärnvapenfria zoner.
UNDC tar sikte på att vara klart med sitt arbete i
denna del år 1999, dvs. före millennieskiftet.
Det kan också vara värt att påminna om att Dan-
mark, Island och Norge redan år 1957 undertecknade
en deklaration som innebär att dessa tre nordiska
länderna inte accepterar stationering av kärnvapen
under fredstid. Spanien har senare undertecknat ett
liknande avtal med Nato. Ett postivt steg i vårt närom-
råde på senare år var när Ukraina fattade beslut om att
vara kärnvapenfritt.
En tröst är att under tiden som vi står och stampar
när det gäller frågan om en kärnvapenfri zon i Norden
stärks redan existerande kärnvapenfria zoner, och nya
sådana har upprättats på andra kontinenter.
Herr talman! Jag skall säga något kort om minfrå-
gan innan jag stannar. I betänkandet Vissa nedrust-
ningsfrågor behandlas även frågor om minor. Utskot-
tet välkomnar de framsteg som gjorts på detta område
och konstaterar att folkrätten och skyddet för civilbe-
folkningen i krig har kunnat stärkas betydligt under
senare tid. Sverige bör fortsätta att verka för en bred
universell uppslutning kring de konventioner som
reglerar användningen av minvapnet.
Utskottet har även nyligen tagit ställning i betän-
kande 1996/97:UU8 till det reviderade protokollet II
om förbud och restriktioner i användandet av minor,
försåt eller andra anordningar till 1980 års vapenkon-
vention. Mot den bakgrunden och alla de debatter
som vi haft och den vi har framför oss är jag kortfat-
tad i just denna del.
Jag vill avsluta med att tacka för den mandatperi-
od jag har fått vara med i utskottet. För övrigt vet vi
som deltar i den här debatten inte om vi kommer
tillbaka och i så fall i vilken skepnad. Vi får kanske
inte avtacka varandra här för gott. Vi kommer för-
hoppningsvis att se varandra i olika sammanhang
även framöver.
Anf.  154  EVA GOËS (mp):
Herr talman! De som sitter här är mycket engage-
rade mot kärnvapen. Jag vet att Carina Hägg har varit
det hela tiden sedan vi kom hem och startade Parlia-
mentarians for a nuclear weapons free world. Carina
Hägg gick med på en gång. Det var år 1995.
I dag såg jag ett TT-meddelande som är ganska
skrämmande. Det står: Talibanerna vill också ha
kärnvapen. Det tycker jag är förskräckligt. I Afghani-
stan vill man nu också visa sina muskler. Dessa män
spänner musklerna gentemot varandra. Viceministern
säger att kärnvapen är ett mycket tillförlitligt vapen i
försvaret mot de otrogna. Det finns t.o.m. de som vill
strö ut stoftet från kärnvapensprängningarna.
Herr talman! Sedan de första atombomberna deto-
nerade för 50 år sedan har mänskligheten stått inför
ett hot om massförstörelse. En enstaka atombomsex-
plosion i en stad - utlöst genom olyckshändelse eller
terroristaktion - skulle döda hundratusentals civila.
Den enda möjligheten är att förebygga att det inträf-
far.
Även om de avtal som nu ingåtts om att minska
och kontrollera kärnvapen kommer att genomföras
handlar det om 200 000 Hiroshimabomber, vilket
motsvarar 20 000 stridsspetsar. Vi har inte sett något
om att man börjat avrusta. Som Eva Zetterberg sade
var vi i New York år 1995 när icke-spridningsavtalet
skrevs under. Alla gick in för att artikel 6 var så vik-
tig, och den handlar om att börja avrusta.
Vad vi nu ser är en upprustningsspiral i Sydostasi-
en som smittar från Indien till Pakistan och kanske in
i Afghanistan till Kina, som känner sig utmanat. Detta
är ett oerhört hot. Jag vill också vända på det hela och
fråga: Varför är vi i den här situationen? Det beror
väldigt mycket på att de andra länderna, de fem stora
staterna, fortsätter.
Ta USA som exempel, som håller på med sina
subkritiska prov. Det låter kanske rart med subkritiska
prov. Men det handlar om att man använder sig av
plutonium. Man håller till i Nevadaöknen vid Nevada
Test Site där man har tester. Det är på urinvånarnas
marker. Därför skulle jag särskilt vilja hälsa Carina
Hägg välkommen den 15 juni. Då har hon chans att
träffa den andlige ledaren för Shoshoneindianerna
som kommer till Sverige och speciellt vill träffa alla
som är emot kärnvapen, och det tror jag är hela
svenska parlamentet. Han heter Corbin Harney, och
han kommer att finnas här i riksdagen mellan kl.
11.00 och 12.00 den 15 juni. Jag hälsar er alla hjärt-
ligt välkomna att träffa honom. De har ockuperat
Nevada Test Site i flera månader därför att de inte vill
att de subkritiska proven skall fortsätta.
Jag är kritisk därför att de andra tröskelländerna
som Pakistan, Indien, Israel och kanske Argentina -
det finns flera - inte tar det på allvar om inte de fem
stora kärnvapennationerna börjar att nedrusta. På
detta program med subkritiska prov skall man lägga
ned 60 miljarder dollar på tio år. När man satsar så
mycket handlar det om att öka kvaliteten på någon-
ting. I provstoppsavtalet sägs att man inte skall öka
kvaliteten på kärnvapnen. Men detta betyder indirekt
att det är just det man gör.
I betänkandet är det litet svagt skrivet om detta.
Utskottet säger att det som man genomfört genom
provstoppsavtalet gör att det är ett effektivt instru-
ment för att stoppa den kvalitativa utvecklingen av
dessa vapen. Jag håller inte med om det. Detta är inte
att stoppa. Jag har tidigare krävt av utrikesministern
att ta med frågan om subkritiska prov i förhandlingar-
na. Om man tar med att också de skall stoppas kan
dessa tröskelländer förstå att man menar allvar med
nedrustningen.
Det är inte bara i Nevada som man ockuperar ur-
invånares mark. Det sker även i Australien. I Jabiluka
i Kakadu nationalpark har man tänkt att öppna en
urangruva. Man kan fråga sig: Vad behöver vi uran
till om vi nu skall avveckla kärnkraften och avveckla
kärnvapen? Som vi tidigare har sagt är kärnkraft och
kärnvapen siamesiska tvillingar. Får man tag i kärn-
vapenmateriel kan man av två kilo plutonium bygga
en egen atombomb.
I dag fick jag veta att man tyvärr gett tillstånd att
öppna den här gruvan. Det är också urinvånarnas
mark, precis som Ragnhild Pohanka sade här förut.
Det är aboriginernas mark. Man har förut tagit livet av
dem, och nu fortsätter man att föröda deras framtid.
Jag tog i mitt förra anförande upp att de som håller
på med rennäring uppe vid Kolahalvön och österut
också har utsatts för detsamma.
Jag tänker ta er upp i rymden. Det finns en bok
som heter Angels don t play that HAARP. Det är en
bok på 500 sidor som handlar om hur man håller på
att experimentera över våra huvuden. Det sker i jo-
nosfären, ända uppemot 50 000 km ovanför huvdena
på oss. Förkortningen står för High Frequency Active
Auroral Research Program. Det är en typ av fort-
sättning på Stjärnornas krig. Tidigare var det ett civilt
program, men det har gått över till att vara ett rent
militärt sådant.
Jag hade tänkt att hoppa över att tala om denna
motion. Men när jag satt och skrev fick jag höra att
den svenska radion tog upp det här hotet och vad man
höll på med uppe i rymden. Jag hade papperena fram-
för mig som jag hade fått Kanada och USA och tänkte
att jag skulle skriva och kräva en utredning så att vi
får mer kött på benen om vad som pågår. Här man
svarat att det behöver man inte. Möjligen följer man
det därför att man tycker att det verkar intressant ur
miljösynpunkt.
Sanningen är den att grunden till det här projektet
är kontroll över kommunikationer vad gäller både
störningar och tillförlitlighet i fientliga miljöer. Kon-
trollen över sådana styrmedel innebär uppenbarligen
maktkoncentration. Förmågan för HAARP, rymd- och
raketkombinationen, att skicka en oerhört stor mängd
energi, jämförbar med en atombomb, vart som helst
på jorden via laser och partikelstrålar är förskräckan-
de.
Projektet skall "säljas in" till allmänheten som en
rymdsköld mot fientligt inkommande vapen eller, som
mer vedertaget, en apparat för att reparera ozonlagret.
Det är här miljöhänsyn kommer in. I den kedja som
HAARP ingår i återfinns CRM, Chemical Release
Modules, där man framkallar artificiella moln.
År 1980 hade man ett projekt som hette Project
Waterhole. År 1983 släppte man ut kemikalier i jo-
nosfären och orsakade en aurora borealis. År 1991
uppenbarade sig åter en aurora borealis över Texas,
och himlen såg ut som en julgran, eller som man sade:
Christmas colours.
Dessa experiment pågår i det tysta i Amerika. Men
de får inte ses isolerade från världen i övrigt. Vad
håller man på med ovanför våra huvuden? Angår det
inte även oss som finns på den här sidan av jordklo-
tet? Jag tycker att det är viktigt att vi tar reda på och
kräver en utredning. Därför yrkar jag bifall till reser-
vation 1.
Sedan vill jag sluta med att tala om Moruroa. Till
min ilska fick jag höra så sent som i fjol höst att bar-
narbete hade använts vid testanläggningarna vid Mo-
ruroaatollen. Det var kyrkornas världsråd som offent-
liggjorde detta den 3 oktober 1997. Enligt den rappor-
ten använde Frankrike 600-900 barn under 16 år för
arbete vid anläggningen som var i bruk mellan 1963
och 1996. Jag kan bara bekräfta vad den läkare sade
som jag träffade 1995. Hans pappa var väderobserva-
tör på Mururoa. Läkaren, sonen, bad mig att kräva en
epidemiologisk undersökning av alla offer. Han sade:
Gå igenom alla sjukjournaler från den här tiden och
titta närmare på dem i stället för på dödsattesterna,
som kan vara fingerade! Försök att sammanställa
detta och gör en jämförelse med kontrollgrupper för
att se vad som har hänt här och vad som är relaterat
till kärnvapensprängningarna.
I betänkandet säger man att Frankrike ger litet
pengar för att kompensera detta. Men det är inte
pengar det handlar om här! Det handlar om att se
vilken förödelse det hela får genetiskt och vilka häl-
soeffekter det kan få på sikt.
Som någon var inne på här nyligen kan man fråga
sig vad som händer med Indien och Pakistan när de
har sprängt som de har gjort. Det finns t.o.m. en sekt
som anser att man skall sprida stoftet, och bygga
tempel i närheten av sprängområdena. Jag tycker att
det är skrämmande om sådana - tyvärr - män får
härska som inte har vuxit upp och får leka med allde-
les för livsfarliga leksaker.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
11 §  Statens roll som ägare av bolag
Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1997/98:NU15
Statens roll som ägare av bolag (förs. 1997/98:RR9)
Anf.  155  OLA KARLSSON (m):
Herr talman! Det här betänkandet hanterar dels
Riksdagens revisorers förslag om statens roll som
ägare, dels ett antal motioner som är väckta med an-
ledning av förslaget.
Som så ofta lämnar revisorerna bra rapporter till
riksdagen. De gör grundliga genomgångar och pekar
på uppenbara missförhållanden som behöver rättas
till. Som så vanligt tar inte socialdemokraterna och
utskottsmajoriteten detta till sig på ett särskilt ordent-
ligt sätt. I stället blir det den borgerliga oppositionen
som får fortsätta driva de förslag som Riksdagens
revisorer tidigare enigt har föreslagit.
Även denna rapport är bra. I den görs en bra ge-
nomgång av statens ägande och utövandet av detta i
olika bolag. Det visar sig att det finns ganska stora
brister, och stora möjligheter att effektivisera ägandet,
strama upp rutiner och se till att utövandet fungerar
betydligt bättre i framtiden.
Det är inte bara revisorerna som har granskat sta-
tens ägande. Även KU har tidigare vid olika gransk-
ningar pekat på mycket stora brister i utövandet av
ägandet i statens olika bolag. Jag har själv varit in-
blandad i granskandet av Nordbanken och Posten. I
båda fallen har jag kunnat konstatera att det finns och
fanns mycket stora brister.
I Nordbankenfallet utövades ägandet snarast med
vänster hand. Det var ingen prioriterad fråga på de-
partementet. Rekrytering av styrelseledamöter och
annat var närmast en fråga för bolaget självt som bara
formellt underställdes staten för godkännande.
I postfallet, som vi har haft i årets KU-granskning,
visade det sig att utövandet av ägandet sköttes när-
mast som en direktstyrning av Posten. Alla styrelse-
frågor fördes upp till departementet för information
och ställningstagande. Inget, eller ytterligt få, av
ställningstagandena har dokumenterats och därmed
gjorts möjligt att pröva och granska efteråt.
Herr talman! Statligt ägande av bolag har visat sig
leda till mycket stora välfärdsförluster. Det statliga
ägandet är inte så effektivt och inte så bra som ägan-
det kan vara, och ofta är, i privata bolag. Det leder till
höga kostnader just därför att det blir stora välfärds-
förluster. Mycket av dessa förluster beror på oklarhe-
terna i rollen för bolagen. Skall de agera som ett
kommersiellt bolag eller skall de agera som statens
förlängda arm?
Rollen blir inte så där alldeles mycket tydligare
om man läser majoritetens ställningstagande i dagens
betänkande. Där skriver man att ett statligt ägande är
motiverat av bl.a. sysselsättnings- och regionalpolitis-
ka skäl och att det därutöver behövs för att bevaka
viktigare naturtillgångar som skogen och malmen. Det
kan ju låta vackert när det står så där, men man kan
fråga sig vilket skälet är till att staten skall äga många
av de här bolagen, t.ex. Svenska Skogsplantor. Är det
för att trygga sysselsättningen i plantskolebranschen?
Är det av regionalpolitiska skäl som man driver
plantskolor? Eller är det kanske för att bevaka den
viktiga naturtillgången skogen som man skall ha en
kontroll redan på det lilla plantstadiet?
När man på andra håll talar om att ha kontroll över
naturtillgångar känns det litet nattståndet och märk-
ligt. Naturtillgångarna är ju sådant som aldrig någon-
sin kommer att flytta härifrån. Det spelar ingen roll
om det är staten eller något privat bolag som äger
skogen eller malmen - den lär bli kvar i Sverige i alla
fall.
Det finns många skäl att avveckla det statliga
ägandet av olika företag. Vi har tidigare debatterat det
här, och det finns väl inte anledning att veckla ut sig
alltför mycket om det. Det skulle i varje fall frigöra
pengaresurser för viktigare områden. Och kanske
ännu mer viktigt: Det skulle frigöra politiska resurser
på det viset att departementen kunde ägna sig åt de
viktiga områdena i stället för att ägna sig åt en del
perifer verksamhet.
Herr talman! Med detta skall jag inte förlänga de-
batten mer, utan nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 1.
Anf.  156  EVA FLYBORG (fp):
Herr talman! Staten är en av landets största före-
tagsägare. Den statliga bolagssfären uppgår till 74
bolag, dotterbolagen ej inräknade, enligt regeringens
egen skrivelse. Den sammanlagda omsättningen upp-
gick 1996 till ca 226 miljarder kronor. Motiven för
det statliga ägandet är mycket grumliga och har en
ofta historisk, sedan länge överspelad, bakgrund.
I bästa fall äger staten bolag för att se till att vissa
offentliga åtaganden blir uppfyllda. Förekomsten av
ett sådant åtagande är dock inte i sig, som en del tycks
tro, ett tillräckligt skäl för att motivera statligt ägande
av bolag. Staten har flera andra verktyg, ofta betydligt
effektivare, till sitt förfogande.
Lagar kan användas för att se till att företag inom
en viss bransch uppträder på ett önskat sätt. Ekono-
miska styrmedel och koncessionsförfaranden är andra
lösningar som gör det möjligt att kombinera offentliga
åtaganden med privat ägande.
Bakom det omfattande statliga bolagsägandet
finns framför allt, som sagt, ideologiska motiv. Stat-
ligt ägda företag har varit och är fortfarande ett inslag
i socialdemokratisk näringspolitik. Folkpartiet libera-
lerna hyser dock den motsatta uppfattningen. Statligt
ägande är aldrig något självändamål. Det strider
tvärtom mot grundläggande liberala principer. Statliga
och kommunala bolag är dessutom ett hot mot demo-
kratin och den fria konkurrensen. Politiker är väl bra
på många sätt, men de är ofta dåliga företagsledare.
Det offentliga bolagsägandet innebär ett omfattande
slöseri med skattebetalarnas pengar.
Herr talman! Vi har under de senaste decennierna
kunnat se hur en omfattande bolagisering har ägt rum,
framför allt på kommunal nivå. Förvaltning har orga-
niserats i form av aktiebolag som helt eller delvis har
ägts av kommunerna. På statlig nivå har inte antalet
bolag växt lika kraftigt. Däremot har expansionen av
dotterbolag varit mycket stor.
Resultatet är att det har växt fram en bolagssektor
vid sidan om den demokratiskt styrda förvaltningen.
Den offentliga ekonomin blir på så sätt mer ogenom-
skådlig för medborgarna. Affärsverksamheten, både
på kommunal och på statlig nivå, leder också till
förluster och till ett ineffektivt utnyttjande av våra
gemensamma resurser.
Med bolagens frammarsch följer också att en be-
tydande del av insyn och offentlighet försvinner.
Offentlig förvaltning och aktiebolag är inte och skall
heller inte vara samma sak. Verksamhet som bör vara
offentlig med full insyn är därmed svårförenlig med
aktiebolagsformen. Folkpartiet liberalerna anser att
det kommuner och stat ägnar sig åt skall styras demo-
kratiskt och med full öppenhet och insyn för medbor-
garna.
Statliga och kommunala bolag konkurrerar dess-
utom ofta, med skattebetalarnas pengar i ryggen, på
marknader där det finns gott om privata företag och
alternativ. Detta innebär självfallet att konkurrensen
tenderar att bli osund: Det offentliga uppträder på den
marknad staten har till uppgift att ange spelreglerna
för.
Staten är dessutom ofta en svag ägare med dålig
kontroll på vad som försiggår i de egna bolagen. Säl-
lan förmår staten tillsätta de bästa tänkbara företags-
ledningarna. Dessa systemfel leder till att skandaler
och misskötsel tycks vara vanligare i de statliga bola-
gen än på annat håll. Nyligen uppmärksammades t.ex.
att Pharmacia  &  Upjohn, där staten är näst största
ägare, gav vd:n Fred Hassan 150 miljoner kronor i
årslön och minst 31 miljoner dollar, eller 250 miljo-
ner kronor, i fallskärm - detta i ett statligt ägt företag.
Saken kritiseras hårt av representanter för ena huvud-
ägaren, bl.a. Erik Åsbrink.
Folkpartiet anser att den kommunala och statliga
bolagshysterin måste övervinnas. Dessa bolag hotar
den offentliga ekonomin och den fria konkurrensen.
Insynen och kontrollen försvåras. De stjäl i själva
verket resurser och engagemang från det som är det
offentligas huvuduppgifter: att tillse en god vård och
en politik för att främja arbete och sysselsättning.
Problemen och svårigheterna kommer tydligt fram
i den kritik som Riksdagens revisorer riktar mot den
statliga bolagsverksamheten. Kritiken måste betraktas
som skarp. I förslaget till riksdagen, Statens roll som
ägare av bolag, som har behandlats av 17 remissin-
stanser inklusive Regeringskansliet självt, konstaterar
revisorerna bl.a. följande:
Bara i ett fåtal fall finns övergripande syften for-
mulerade för bolagen, även i de fall bolagen har
helt eller delvis andra syften än rent kommersiella.
Styrelseledamöterna har en oklar syn på vem de
representerar. Ibland känner ledamöter större lo-
jalitet med ett visst särintresse som personen i frå-
ga representerar än med bolaget, skriver reviso-
rerna.
Det är svårt att se några konsekventa principer
som styr ägarutövandet. Revisorerna riktar kritik
mot att ett och samma bolag kan ha målformule-
ringar i flera olika dokument. Dessa är dessutom
ofta långt ifrån tydliga.
Ovanstående kritik - och mycket mer - kan sam-
manfattas i ett enda ord: ineffektivitet.
Den långtgående kritiken från Riksdagens reviso-
rer mynnar ut i ett antal åtgärdsförslag. Folkpartiet
anser att samtliga dessa förslag skall bifallas.
Folkpartiet liberalerna anser att den svidande kri-
tiken från Riksdagens revisorer gör det ohållbart att
fortsätta slöseriet med skattebetalarnas pengar. Vi vill
därför, i den takt som det är möjligt, sälja ut merpar-
ten av de statliga bolagen. Det arbete som påbörjades
under den borgerliga regeringen med att minska sta-
tens företagsägande måste fortsätta. De försäljningar
som genomfördes under 1991-1994 innebar att 20
statliga företag helt eller delvis överfördes till privata
ägare. Privatiseringsprogrammet måste återupptas i
syfte att skapa sunda ägarstrukturer i bolagen, att
långsiktigt bredda riskkapitalmarknaden och - kanske
framför allt - att renodla statens roll.
Herr talman! Till sist vill jag också ta upp en vik-
tig övrig fråga. Då riksdagen har fattat ett beslut anser
jag, och säkert de flesta med mig, att det beslutet skall
verkställas och efterlevas. Sveriges regering verkar
dock vara av en helt annan åsikt. Riksdagen har redan
tidigare fattat beslut som gäller just kontakterna mel-
lan t.ex. statliga företag och departementen, men
regeringen har inte följt riksdagens fattade beslut.
Detta är i sanning upprörande och ett oskick som inte
kan accepteras. I det nya betygssystemet, som kan
vara en aning obegripligt ibland, tror jag faktiskt att
saken är solklar: Det blir tyvärr inte mer än IG, dvs.
ett klart Icke godkänt!
Anf.  157  EVA GOËS (mp):
Herr talman! Jag instämmer i vad Eva Flyborg sa-
de tidigare. Jag tyckte också att Riksdagens revisorer
hade lagt fram ett väldigt bra förslag om åtgärder.
Först tänkte jag att det fanns väl ingenting att hänga
upp sig på, för det var väldigt noggrant genomgånget.
Men det är just detta: att det är viktigt med mångfald
och ett differentierat ägande. Vi i Miljöpartiet säger
inte definitivt nej till statliga företag. Vi tänker oss i
stället att statliga företag skall ha en typ av ägardirek-
tiv. Ena gången kan det handla om att man måste ta
miljöhänsyn, andra gånger kan det gälla hälsohänsyn
eller etiska spörsmål. Vi tycker också att det är viktigt
med kooperativa företag, aktiebolag osv. så att man
har en mångfald, där det också kan finnas kommunala
och statliga företag. Det är dock inte alla gånger lyck-
ligt med de här hybriderna. Dessutom kräver vi insyn.
Vi har också tagit upp att det av sårbarhets- och
självtillitsskäl är oerhört viktigt att naturtillgångarna
stannar i Sverige, att man inte säljer ut dem. För den
delen måste dock inte skogen vara statlig. Tvärtom
tror jag att man kan förvalta den mycket bra privat.
Jag menar bara att man inte skall sälja ut skogen och
malmen. Vi vet ju att det nu är många som söker efter
mineral i Sverige, vilket har skapat stor irritation i
t.ex. Sydsverige där man inte är van att bli ockuperad
av andra. I Norrland är vi ju mer vana vid att bli ko-
lonialiserade. Det här har gett upphov till ramaskrin
bland markägare, som säger att man inte får komma in
på tomten osv. Nu gör ju allemansrätten att man ändå
får göra en del prover. Men som sagt var: Man måste
nog se över det här med ägandet. Jag tycker till viss
del att det är viktigt att det finns ett statligt ägande
och att det finns direktiv för hur det skall förvaltas.
Jag har också önskat, om man går litet vidare när
det gäller staten, att man också tittar på hur man i
statsförvaltningen förvaltar sina fonder och var man
placerar sina pengar. Även där skulle man ha etiska
placeringskriterier där man gynnar företag som satsar
på det som är bra för framtiden och bygger upp ett
ekologiskt hållbart samhälle. Däremot skulle man inte
satsa på det som jag, och kanske många med mig, inte
tycker är alltför bra, t.ex. vapen, sprit och tobak. Detta
tycker jag är negativa kriterier.
Vi har haft de här frågorna uppe tidigare, och där-
för tänker jag inte bli långrandig. Jag står naturligtvis
bakom vår reservation, men för tids vinnande yrkar
jag inte bifall.
Anf.  158  OLA KARLSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har bara en kort fråga till Eva
Goës. Hon började med att säga att revisorerna hade
lagt fram ett mycket bra förslag, så bra att det var
svårt att hänga upp ett anförande på någon enskildhet.
Jag skulle då bara vilja fråga: Vad är skälet till att Eva
Goës och Miljöpartiet inte vill ställa sig bakom revi-
sorernas förslag utan avstyrker det tillsammans med
majoriteten? Vad är skälet till att hon inte ansluter sig
till den borgerliga reservationen, som just ställer sig
bakom revisorernas förslag och kräver att dessa ge-
nomförs?
Anf.  159  EVA GOËS (mp) replik:
Herr talman! Jag sade tidigare att vi inte är så ka-
tegoriska som ni är. Vi tycker faktiskt att det skall
finnas vissa statliga företag. Dessa är nödvändiga
både som naturliga monopol och för en grundläggan-
de infrastruktur.
Anf.  160  OLA KARLSSON (m) replik:
Herr talman! Det ställningstagandet har jag all
förståelse för. Därför ställde jag inte min fråga på den
delen, utan jag ställde den på revisorernas förslag.
Detta handlar ju inte alls om omfattningen av det
statliga ägandet utan mer om hur man effektiviserar
och får en bra hantering av det statliga ägandet. Den-
na rapport säger Eva Goës är bra, men hon väljer
ändå att inte ställa sig bakom den. Därför frågar jag:
Varför vill Eva Goës inte ställa sig bakom revisorer-
nas förslag och därmed stödja den borgerliga reserva-
tionen?
Anf.  161  EVA GOËS (mp) replik:
Herr talman! Som jag har sagt tidigare i de här de-
batterna, Ola Karlsson, pratar inte vi, som ni oftast
gör, för vinstmaximering. Vi vill också ha med miljö,
hälsa och etiska hänsyn. Det är det som kommer in i
spelet.
Anf.  162  EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag har mer eller mindre en fråga att
ställa till Eva Goës.
Eva Goës säger att det är bra att t.ex. naturtill-
gångarna finns i ett statligt ägande. Jag har ett exem-
pel, låt mig ta det. Det gäller Assi Domän.
Statens aktieinnehav i Assi Domän är värt över 12
miljarder kronor i runda slängar. Det är ganska orim-
ligt att staten bidrar med riskkapital åt en av de stora
svenska skogsindustrierna. En försäljning skulle bidra
till att stärka statskassan genom reducering av
statsskulden t.ex. En del av räntevinsten kan användas
till att skydda skogsmark med höga naturvärden. Det
borde Miljöpartiet tycka var en bra sak.
Anf.  163  EVA GOËS (mp) replik:
Herr talman! Jag sade inte att jag tyckte att det var
bra att Assi Domän skulle vara statligt. Tvärtom. Jag
sade att det många gånger var bättre att det var privat.
Jag pratade om andra grundläggande infrastrukturgre-
jer. Det kan vara posten t.ex., som vi har olika upp-
fattningar om. Just här tror jag att det är mycket bra
att det finns en mångfald, lika väl som jag tycker att
vattenkraften också borde säljas och gå ned på regio-
nal nivå.
Anf.  164  GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Som har sagts tidigare handlar det
här betänkandet om de förslag som Riksdagens revi-
sorer har presenterat utifrån sin granskning. Den
mynnar ut i ett antal konkreta förslag som, för att
sammanfatta, går ut på att vi bättre från statens sida
måste klargöra målen för företagen, förbättra styr-
ningen av företagen, förbättra uppföljningen och
insynen när det gäller statens ägande.
Sammantaget innehåller förslaget en svidande kri-
tik mot staten som ägare av bolag. Revisorerna påtalar
bristande kunnande på de departement som ansvarar
för ägandet. Man påtalar att det bara för ett fåtal före-
tag finns angivet i vilket syfte bolaget existerar. I
många fall saknas uttryckliga mål för ägandet. De
brister som jag hittills har nämnt mynnar naturligtvis
också ut i att det är svårt, för att inte säga omöjligt att
klargöra om de mål uppfylls som staten kanske ode-
finierat har.
Vidare har revisorerna kommit fram till att de av
regeringen tillsatta styrelseledamöterna ibland inte är
på det klara med vem de representerar, vilket nämn-
des tidigare. De får heller inte tillräcklig information
och - det låter nästan för sarkastiskt för att nämnas,
men jag gör det ändå - revisorerna skriver: "Vid
behov bör också nyutnämnda styrelseledamöter ges
möjlighet till introduktionsutbildning i allmän bolags-
kunskap." Det är något som uppenbarligen saknas
bland dem som regeringen har tillsatt för att leda
mycket stora verksamheter med ansvar för väldigt
många anställda. Detta är naturligtvis inte acceptabelt.
Riksdagens revisorer påtalar också vikten av att de
tjänstemän som på departementet arbetar med företa-
gen inte också skall sitta i styrelsen för samma bolag.
De vill också förbättra kontakterna mellan ägarföre-
trädarna och revisorerna.
Riksdagens revisorer har lagt ned ett stort arbete
som, om det skulle mynna ut i beslut, skulle kunna
medverka till en större effektivitet bland bolagen.
Men de här förslagen biter inte på utskottsmajoriteten,
som hävdar att mycket är på gång. Med hänsyn till
den pågående utvecklingen, som man säger, och utan
att ta ställning till alla enskildheter inom ramen för
revisorernas förslag avstyrker därför utskottet såväl
revisorernas förslag som aktuella motionsyrkanden.
Så heter det i betänkandet.
Jaha, jag trodde ju i min enfald att utskottet hade
att just ta ställning till de enskilda förslagen. Men här
avfärdas förslagen utan att man ens tar ställning till
dem, vilket kanske kan betecknas som uppseende-
väckande i sammanhanget.
Det finns till betänkandet fogat två reservationer,
som jag står bakom. Den ena reservationen handlar
just om revisorernas förslag, som jag nämnt. För min
del är det en självklarhet att statens ägande, där det
skall finnas, skall fungera på ett så effektivt sätt som
möjligt. Varje annan position är egentligen orimlig.
Därför är jag naturligtvis mycket förvånad över att
majoriteten i form av socialdemokrater, vänsterpartis-
ter och miljöpartister och kanske ytterligare något
parti - som jag får återkomma till när jag har kollat
om det är så - har landat på den här positionen. Jag
tycker att det borde vara en självklarhet.
Den andra reservationen berör frågan om försälj-
ning av statliga företag. Det är en fråga som vi har
haft tillfälle att diskutera vid många tillfällen här i
kammaren tidigare, men jag vill ändå i korta ordalag
relatera våra huvudargument för att staten inte skall
äga företag som verkar på en konkurrensutsatt mark-
nad:
För det första är det fel mot dem som är anställda i
företag som är framgångsrika, eftersom de företagen
inte får tillgång till det riskkapital som fordras för att
man skall kunna utföra de investeringar som man vill
göra. Knappast någon kan väl tänka sig att vi i riksda-
gen i budgetbehandlingen skulle avsätta stora pengar
för att möjliggöra investeringar för t.ex. Telia. De
behöver mer pengar. Staten som ägare kommer inte
att skjuta till dem, utan det behövs nytt kapital för att
Telia skall kunna stå sig på marknaden. Då tror jag att
en ägarspridning är den rätta metoden.
För det andra ställer ägandet politiker inför svåra
avgöranden, där man lätt hamnar fel när företag går
dåligt och av det skälet behöver kapitaltillskott. Det
finns historiskt sett många exempel där staten har
satsat pengar fel och tagit pengar från andra angeläg-
na behov.
För det tredje skall vi inte äventyra skattepengar
genom att ägna oss åt det risktagande som företagan-
de i varje enskilt fall faktiskt innebär.
För det fjärde vill vi sprida ägandet till många
människor, eftersom vi tror att det är bra för sam-
hällsekonomin, för den enskildes ekonomi och för
företagen. Inte minst gäller detta dem som är anställda
i de företag som staten äger i dag.
För det femte skall statens roll vara att skapa och
upprätthålla regler som får marknaden att fungera på
bästa möjliga sätt, inte att driva företag. Det finns det
andra som kan göra mycket bättre, vilket jag tycker
att revisorernas granskning entydigt visar.
För det sjätte, och det sista argumentet, riskerar
konkurrensen att snedvridas, eftersom staten har till-
gång till både beskattningsrätten och regelverken. Det
gör det naturligtvis orimligt att man också driver
företag.
Vi föreslår alltså i en reservation att riksdagen ger
regeringen i uppdrag att upprätta och framlägga en
plan för försäljning av statliga företag. Staten skall
inte driva företag som verkar på en konkurrensutsatt
marknad.
Herr talman! Jag vill för tids vinnande nöja mig
med att yrka bifall till reservation 1, även om jag
också står bakom reservation 2.
Anf.  165  MATS LINDBERG (s):
Herr talman! I näringsutskottets betänkande NU15
behandlas Riksdagens revisorers förslag om statens
roll som ägare och därtill två motioner som är väckta
med anledning av förslaget. Svenska staten är i dag
majoritetsägare i ett antal företag. Statens andel av det
justerade kapitalet uppgick till dryg 110 miljarder
kronor 1997. Dessa företag sysselsätter omkring
180 000 människor.
I ett internationellt perspektiv är svenska staten en
rätt måttlig ägare. Vi ligger under genomsnittet när
det gäller andelen statligt ägda företag. Det svenska
näringslivet sysselsätter ungefär 2,5 miljoner perso-
ner. Inte heller här är statens företagsengagemang
betydande.
Det är naturligtvis lika viktigt för staten som för
andra ägare att företag skall skötas på ett effektivt och
ändamålsenligt sätt, ett sätt som står i relation till de
mål som ägaren satt upp för sina företag.
Vad gäller målen skiljer sig vissa företag med
statligt ägande tydligt från privata företag. Betydelsen
av klar och tydlig styrning samt uppföljning av före-
tagen är lika stor oavsett vem som äger företagen.
Syftet med Riksdagens revisorers granskning har
varit att undersöka hur staten utövar sin roll som äga-
re i företag. Man har även granskat Regeringskansli-
ets och de olika departementens ägarpolicy.
Riksdagens revisorers granskning av statens roll
som ägare av bolag är förtjänstfull. Granskningen
utgör ett utmärkt underlag för ett fortsatt arbete med
att utveckla ägarrollen, som t.ex. pågår inom Rege-
ringskansliet. I detta arbete ingår flera av de frågor
som Riksdagens revisorer aktualiserat i sin rapport.
Näringsutskottet tar därför för givet att regeringen
tar till sig de synpunkter och förslag som framförts av
Riksdagens revisorer och att regeringen återkommer
till riksdagen i dessa ärenden.
Herr talman! När det gäller försäljningen av de
statliga företagen, har utskottets majoritet tidigare
redogjort för sin inställning i principfrågan. Ingenting
har inträffat som motiverar en ändrad grundinställ-
ning. Dock bör vikten framhållas av att regeringen
utvecklar och förbättrar den årliga redovisningen till
riksdagen. Väsentliga frågor för statens bolagsägande
underställs ju också regelmässigt riksdagen. Så är
fallet med Telia AB, som kommer att behandlas sena-
re i vår i denna riksdag.
Fru talman! Regeringskansliets pågående utveck-
lingsarbete behandlar många av de förslag som Riks-
dagens revisorer presenterat. Jag utgår från att riksda-
gen kommer att föreläggas resultaten när de är klara.
Det föreligger därför knappast något behov nu av
ytterligare uppdrag till regeringen i dessa frågor.
Utskottet avstyrker därför såväl Riksdagens revisorers
förslag som motionsyrkandena i betänkandet.
Anf.  166  GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Mats Lindberg har här sagt att den
granskning som revisorerna har gjort har varit för-
tjänstfull, att den innebär ett utmärkt underlag för det
fortsatta arbetet osv. Revisorerna har påtalat ett antal
konkreta missförhållanden eller brister i statens roll
som ägare av bolag. Vi måste väl alla vara överens att
i den mån staten äger företag skall de skötas så effek-
tivt som möjligt.
Några av Mats Lindbergs partikamrater ingår i
gruppen av revisorer som har kommit fram till att det
här är vad som borde göras för att få en bättre funge-
rande skötsel av företagen.
Varför vill inte Mats Lindberg och utskottsmajori-
teten göra något som helst tillkännagivande till rege-
ringen? Är man nöjd med förhållandena som de är i
dag? Om man inte är nöjd, varför tar man inte tillfäl-
let i akt och talar om för regeringen vad man vill ha
åstadkommit om man delar de synpunkter som reviso-
rerna har tillkännagett och som Mats Lindberg har
sagt är förtjänstfulla och utgör ett utmärkt underlag?
Vi kan inte bara vänta. Vi måste göra något själva för
att raska på processen.
Anf.  167  MATS LINDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag delar uppfattningen att Riksda-
gens revisorers rapport är ordentligt gjord. Den bely-
ser många av de frågor som alltid är svåra i fråga om
ägandet i bolag. Jag delar uppfattningen om de åtgär-
der som bör vidtas - och det är inte första gången som
detta uppmärksammats av utskottet, tyvärr. Därför
finns det inte anledning att nu ytterligare påtala detta.
Vi får konstatera att arbetet pågår i departementen.
Därför utgår jag från att vi får en rapport med förslag
till de åtgärder som Riksdagens revisorer har pekat
på. Den rapporten kommer att ges till riksdagen. Jag
utgår från att utskottets samtliga ledamöter blir nöjda.
Anf.  168  GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Man kan i och för sig fråga sig om
riksdagen någon gång har anledning att ge regeringen
något till känna. Nästan allting är på gång förr eller
senare.
Här har revisorerna konkret pekat på problem och
bekymmer. De har lagt fram förslag till hur staten
skall kunna fungera bättre som ägare. Mats Lindberg
säger att förslagen är bra. De utgör ett utmärkt under-
lag.
Varför skall då riksdagen, i någon mening ansva-
rig för regeringens arbete, inte tala om vad regeringen
skall göra?
Mats Lindberg slinter möjligen med tungan när
han säger att det inte är första gången som utskottet
har tittat på frågan och påtalat brister. Därför finns det
inte skäl att göra något nu. Det, om något, ger under-
lag för ett beslut från riksdagen att regeringen verkli-
gen skall göra något. Här finns det konkreta och tyd-
liga förslag. De bör självklart riksdagen ge regeringen
till känna för att få ändringar till stånd - om vi vill att
företagen skall skötas på bästa möjliga sätt.
Anf.  169  MATS LINDBERG (s) replik:
Fru talman! Det var inte någon tunga som slant.
Men det var en bekräftelse på att det har hänt mycket
vad gäller hanteringen av statliga företag. Det har
blivit betydande förbättringar under årens lopp.
Därför menar jag att varken jag eller Göran
Hägglund direkt kan säga att Riksdagens revisorers
rapport skall genomföras på punkt efter punkt. Vi är
inte de personer som skall fastlägga hur punkterna
skall genomföras och i vilken takt de skall genomfö-
ras. Därför utgår jag från att när regeringen och depar-
tementen gått igenom rapporten kommer besked om
hur detta skall se ut. Det får vi då ta ställning till.
Anf.  170  EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Mats Lindberg säger att han tar för
givet att regeringen tar åt sig av kritiken och gör nå-
gonting. Jag har en enkel fråga som Mats Lindberg
kan besvara med ett ja eller nej. Har riksdagen tidiga-
re, med utgångspunkt i det betänkande som KU lade
fram, beslutat om liknande saker och framfört kritik i
de frågorna? Ja eller nej?
Anf.  171  MATS LINDBERG (s) replik:
Fru talman! Vi har både haft borgerliga och soci-
aldemokratiska regeringar som har fått kritik på den
här punkten. Därför konstaterar jag att regeringarna
har tagit åt sig av kritiken. Därför har vi en betydligt
bättre styrning av de statliga företagen i dag än tidiga-
re.
Anf.  172  EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Eftersom Mats Lindberg tycker att
revisorerna har lagt fram en förtjänstfull rapport,
tycker Mats Lindberg att kritiken är berättigad i den
rapport som revisorerna har lagt fram?
Anf.  173  MATS LINDBERG (s):
Fru talman! I så fall skulle jag inte ha sagt det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
12 §  Staten och trossamfunden - grundlagsfrå-
gor m.m.
Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU20
Staten och trossamfunden - grundlagsfrågor m.m.
(prop. 1997/98:49 och 1997/98:116)
Anf.  174  NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Fru talman! Det principbeslut som riksdagen fat-
tade den 8 december 1995 innebar att Svenska kyrkan
i väsentliga avseenden skulle bli fri att bestämma i
sina egna angelägenheter. Andra samfund fick vä-
sentligt förbättrade möjligheter att verka genom den
nya associationsformen registrerat trossamfund och
möjligheten till uppbördshjälp.
Utredandet dessförinnan hade onekligen varit i
grundligaste laget eftersom det mer eller mindre på-
gått i 30 år. De reservanter som nu kräver en mer
långtgående förändring, som inte har stöd i kyrkomö-
tet eller i riksdagens principbeslut, bör inse att de
begär ytterligare uppskov och därmed status quo
under överskådlig tid.
Moderata samlingspartiet uttalade redan på par-
tistämman 1987 att "riksdagens lagstiftningsmakt
skall upphöra och kyrkan bli fri att besluta i egna
angelägenheter". Vi stödde därför i allt väsentligt det
principförslag som nu följs upp genom de två propo-
sitionerna om grundlagsfrågor.
De statliga utredningar som gjorts sedan 1995 har
i flera avseenden lett fram till tydligare, principiellt
riktigare förslag. Jag syftar på att offentlighetsprinci-
pen bara kommer att gälla för de områden där kyrkan
fortfarande kan sägas vara en del av det allmänna,
såsom beträffande viss kulturminnesvårdande verk-
samhet. Det gäller också synen på sekretess och tyst-
nadsplikt inom kyrkan, som i framtiden får regleras
inomkyrkligt.
Det är vidare bra att beteckningen kyrkoskatt, som
en majoritet av kyrkomötet 1995 faktiskt ville behålla
av dunkla skäl, försvinner och ersätts av den mera
adekvata beteckningen kyrkoavgift. I och med att
församlingarna förlorar sin kommunstatus kan de
förstås inte längre besluta om några skatter. Det är
visserligen sant att begreppen skatt och avgift ofta
missbrukas i den allmänna politiska världen - den s.k.
allmänna fiskevårdsavgiften, för att ta ett exempel
från ett helt annat område, som föreslogs häromåret
var i själva verket en skatt, som också kallades
"mörtskatt" - men det kan ju inte vara ett tillräckligt
skäl för att begreppsförvirringen skall spridas också
till den andliga världen.
På några punkter tycker jag att regeringen är
principlös och inte följer den i övrigt goda linjen att
så långt som möjligt frigöra kyrkan från bestämmelser
som enbart gäller den offentlig-rättsligt reglerade
sfären. Jag syftar bl.a. på att rätten till ledighet för
förtroendevalda utsträcks ända till år 2009. Även om
regeringen skriver att det handlar om en övergång-
speriod måste förslaget betecknas som oprincipiellt.
Det uppmuntrar också till andra förslag om över-
gångstider, som vi kan se av motionerna.
Detta att Riksskatteverket även i fortsättningen
kostnadsfritt skall vara behjälpligt med uppbörden av
kyrkoavgiften var en mycket viktig förutsättning för
att stat-kyrka-reformen över huvud taget skulle bli av.
Frågan om jämställdhet med andra samfund löstes
genom att även andra trossamfund kan få denna hjälp.
Det som kan ifrågasättas är förstås om det är en
lämplig konstruktion att avgiften helt och fullt skall
tas ut som en skatt enligt reglerna för vad som är
kommunalt beskattningsbar inkomst. Därmed kommer
alla riksdagsbeslut om förändringar av t.ex. grundav-
drag eller reseavdrag att direkt påverka kyrkoavgiften,
vilket inte förefaller särskilt rimligt. Sådana föränd-
ringar sker hela tiden genom riksdagsbeslut, och flera
förändringar kommer att behövas i framtiden, efter-
som det svenska inkomstskattesystemet är orättvist,
förlegat och tillväxthämmande. Emellertid kommer
den frågan upp i höst igen, varför vi här har nöjt oss
med att i ett särskilt yttrande framföra några tanke-
gångar, som också finns i en motion av Lennart Hed-
quist.
Innan jag avslutningsvis kommer in på den viktiga
frågan om den kyrkliga egendomen vill jag bara näm-
na några få ord om bekännelsekravet på monarken.
Regeringen lägger alltså inte fram några förslag om
förändringar av regeringsformen och successionsord-
ningen med anledning av relationsförändringen mel-
lan staten och kyrkan år 2000. Inte heller vi tycker att
frågan nödvändigtvis har med relationsförändringen
att göra. Bestämmelserna i RF och successionsord-
ningen nämner inget direkt om tillhörighet till Svens-
ka kyrkan. En kung eller en prinsessa kommer att bli
medlem av kyrkan på samma sätt som alla andra,
nämligen genom dopet.
Man kan hur som helst inte - det är huvudin-
vändningen mot att det skall fattas något beslut i dag
- behandla det som varit en tung paragraf i åtskilliga
regeringsformer, alltså bekännelsekravet på monar-
ken, som om det bara var en religionsfrihetsfråga.
Eftersom den rör monarkens ställning bör den, om
man nu vill ha en förändring, bli föremål för en par-
lamentarisk utredning. Möjligen lyser ett republi-
kanskt nit igenom i några motioner. Vi får väl se om
kravet på republik blir ett tungt inslag i herrar Leijon-
borgs, Könbergs eller Johnsons personvalskampanjer.
Innan jag går in på frågan om äganderätten till
prästlönetillgångarna vill jag ge regeringen en liten
men dock eloge för att man följt minoritetslinjen från
kyrkomötet beträffande Lunds domkyrkas speciella
ställning. Förslaget är nu att Lunds domkyrka skall
behållas som en självständig förmögenhet och utgöra
en egen juridisk person. Det finns goda skäl för denna
särbehandling, framför allt detta att tillgångarna av
historiska skäl uppgår till avsevärt mycket större
belopp än som är fallet beträffande andra medeltida
domkyrkor.
Innebörden av principbeslutet i riksdagen 1995 är
att den kyrkliga egendomen skall stå till kyrkans för-
fogande efter relationsförändringen år 2000 utan stöd
av den detaljerade statliga reglering som finns i dag.
Regeringen anger i proposition 1997/98:116: "En
strävan bör därför vara att i största möjliga utsträck-
ning åstadkomma enkla och överskådliga regler". Mot
den bakgrunden föreslår regeringen att stora delar av
tillgångarna, bl.a. Kyrkofonden, skall överföras med
äganderätt till Svenska kyrkan eller olika organisato-
riska delar av detta samfund.
Prästlönetillgångarna är beteckningen på kyrkans
reella finansförmögenhet i jord, skog och fonder.
Förmögenheten har genom århundradena byggts upp
genom gåvor och donationer och andra tillskott från
församlingsborna. Enligt direktiven 1996 till utred-
ningen om kyrkans egendom hade Kammarkollegiet
att utreda hur Svenska kyrkan efter relationsföränd-
ringen skulle disponera prästlönetillgångarna. Lag-
stiftningsmodellen innebär att prästlönetillgångarnas
stiftelseliknande karaktär bibehålls.
Kammarkollegiet behandlade emellertid även al-
ternativet äganderätt och framhöll att det som talar till
detta alternativs fördel är "den klara och enkla lös-
ningen som leder till alldeles otvetydiga förhållanden
i det nya läget".
Ytterligare ett citat från Kammarkollegiets utred-
ning:
"Ägandealternativet är ett radikalt medel att för-
ändra situationen. Det skiljer sig från de övriga alter-
nativen genom den konsekventa upplösningen av alla
stiftelsebildningar. Därigenom går det också längst
när det gäller äganderättsöverföringar från stiftelser
till enheter inom Svenska kyrkan."
I sina överväganden fann Kammarkollegiet lag-
stiftningsalternativet och ägandealternativet likvärdiga
från olika utgångspunkter men förordade till slut ändå
lagstiftningsalternativet. Bland remissinstanserna
vägde det tämligen jämnt, med någon övervikt för
lagstiftningsalternativet. Det bör dock noteras att bl.a.
JK, majoriteten av flerpastoratssamfälligheterna,
Svenska kyrkans centralstyrelse och biskoparna för-
ordade ägandealternativet. Som framgår av proposi-
tionshandlingarna stödde ett betydande antal av kyr-
komötesledamöterna reservationen i andra kyrko-
lagsutskottet för äganderätt.
Regeringen föreslår dock i propositionen att lag-
stiftningsalternativet skall tillämpas beträffande kyr-
kans egendom.
Vi anser däremot att äganderättsmodellen är att
föredra av flera skäl:
För det första innebär regeringens förslag en be-
stående oklarhet genom att prästlönetillgångarna
behåller sin "stiftelseliknande karaktär" och för-
blir s.k. såsom-stiftelser. Den föreslagna regle-
ringen kan också ses som en stiftelsebildning i sig,
vilket kan skapa en konflikt med stiftelselagen.
För det andra kan de säregna stiftelserna förmodas
innebära onödig byråkrati. De kan också bli en
hämmande faktor för de strategiska ingrepp i kyr-
kans förmögenhetsförvaltning som kyrkan kan
tänkas vilja göra.
För det tredje innebär äganderätten en så stark
garanti för opåkallade ingrepp som det går att
åstadkomma i en rättsstat.
Slutligen var ju själva grundtanken bakom den
historiska reformen att Svenska kyrkan skall bli så
självständig som möjligt i förhållande till staten
inom ramen för den särskilda lagen om Svenska
kyrkan. Det är från denna utgångspunkt som det i
principbeslutet sedan anges att egendomen skall
stå till kyrkans förfogande.
Det förefaller därför motsägelsefullt när regering-
en i motiveringen för lagstiftningsalternativet, dvs.
inte ägandealternativet, markerar behovet av fortsatt
statligt inflytande över kyrkans egendom. Så här står
det på s. 99:
"Den egendom det är fråga om uppgår till bety-
dande värden. Den har byggts upp under lång tid och
under medverkan av hela befolkningen. Det är därför
ett allmänt intresse att de ändamål som är knutna till
egendomen fullföljs. I lagstiftningsalternativet tar
samhället genom riksdagen ett delansvar för att detta
sker."
Då har vi fortfarande kopplingen till staten, som
syftet var att undvika. Bakom formuleringen ligger
tvivelsutan också en ideologiskt motiverad skepsis
mot äganderätten och en traditionellt socialistisk
förkärlek för politisk kontroll. Man märker avsikten -
och blir beklämd.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.
Anf.  175  ANDERS JOHNSON (fp):
Fru talman! Låt mig först yrka bifall till reserva-
tionerna nr 1 och 8.
År 1848 var ett revolutionernas och upprorens år i
Europa. På svenska tidningars kultursidor har man
mest uppmärksammat 150-årsjubileet av ett par skriv-
bordsrevolutionärer som satt på British Museum i
London och författade pamfletter.
Långt viktigare för svensk samhällsutveckling var
dock det stillsamma uppror som inträffade i Valler-
svik i Frillesås socken och Fjäre härad i norra Hal-
land. Där lät den 21 september 1848 fem vuxna per-
soner döpa sig och bilda den första baptistförsamling-
en i Sverige. Detta är födelseögonblicket för Folkrö-
relsesverige.
Baptisterna är vårt äldsta frikyrkosamfund. Fri-
kyrkorörelsen blev en inspirationskälla till nykterhets-
rörelsen. Dessa bägge rörelser bidrog på ett avgöran-
de sätt till att vår tredje stora folkrörelse - arbetarrö-
relsen - valde reformismens och inte revolutionens
väg.
Men det visste inte de nydöpta 1848. Det de gjor-
de var en olaglig handling. Konventikelplakatet gav ju
Svenska kyrkans präster monopol på att förkunna
evangeliet och utdela sakramenten. Flera baptister
blev också dömda till landsförvisning. Under det
decennium som följde fördes en hård strid om religi-
onsfriheten och statskyrkomonopolet. Konventikel-
plakatet avskaffades 1858, och två år senare kom
dissenterlagen som gjorde det möjligt att utträda ur
svenska kyrkan om man inträdde i ett annat evange-
liskt samfund.
Det var denna strid för religionsfriheten på 1850-
talet som förde samman de två grupper - stadslibera-
ler och väckelsekristna - som sedan dess har utgjort
stommen i den organiserade svenska liberalismen.
Den liberala kampen för att stärka religionsfriheten
har fortgått sedan dess.
Det beslut som riksdagen nu står i begrepp att
fatta innebär ytterligare ett steg mot vidgad religions-
frihet i Sverige. Svenska kyrkan får en friare ställning
och blir mer jämbördig med andra religiösa samfund.
Den ökade friheten är bra för Svenska kyrkan. Det
är också bra för det svenska samhället att en idéburen
organisation förs över från statsmaktens sfär till det
civila samhället. Men det viktigaste skälet för refor-
men är att den är ett steg mot ökad statlig neutralitet i
trosfrågor.
Folkpartiet vill gå längre än utskottsmajoriteten.
Vi menar att Svenska kyrkans fria och med andra
samfund jämbördiga ställning kan markeras ytterliga-
re.
För det första anser vi att formerna för lagregle-
ring och avgiftsuppbörd bör göras så lika som möjligt
för Svenska kyrkan och andra samfund. Därför avvi-
sar vi bl.a. att det stiftas en särskild lag för Svenska
kyrkan.
För det andra anser vi att den kyrkliga egendomen,
inklusive prästlönetillgångarna, bör överföras till
Svenska kyrkan med äganderätt.
Fru talman! Jag tänkte till sist uppehålla mig något
vid en reservation som ligger mig särskilt varmt om
hjärtat, nämligen den om trosbekännelse för statsche-
fen m.fl.
Som ett led i att öka statens neutralitet i trosfrågor
föreslås i propositionen och i utskottsmajoritetens
förslag att det statsråd som ansvarar för kyrkofrågorna
i regeringen i fortsättningen inte nödvändigtvis måste
tillhöra Svenska kyrkan. Det är bra. Men däremot
avvisas både i propositionen och av utskottsmajorite-
ten att motsvarande förändring skall göras vad gäller
statschefen.
Så länge Sverige har en grundlagsbestämmelse om
att statschefen måste ha en viss religiös uppfattning är
staten inte neutral i trosfrågor. Så länge staten inte är
neutral i trosfrågor råder inte fullständig religionsfri-
het.
Successionsordningen, 4 §, stadgar sålunda "att
Konung alltid skall vara av den rena evangeliska
läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsbur-
giska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år
1593, antagen och förklarad är".
Den augsburgska trosbekännelsen tillkom 1530
för att mobilisera "hjälp mot turken, den grymme
gamle arvfienden" och ett viktigt syfte med den är att
"se till, att ej ännu flera laster utbreda sig över Tysk-
land". Här har vi alltså den konstitutionella grunden
för Sveriges Europapolitik.
Kungen, liksom prinsarna och prinsessorna, måste
vidare för att inte "vare från all successionsrätt uteslu-
ten" anse att "alla människor, som äro på naturligt sätt
avlade och födda, födas med synd vilken fördömer
och även nu medför evig död för dem, som icke på-
nyttfödas genom dopet och den helige Ande". Vux-
endop godtas inte, eftersom augsburgska trosbekän-
nelsen föreskriver barndop. Över huvud taget avvisas
väckelserörelsen eftersom det skall finnas en kyrka
med ett prästämbete som har monopol på att förkunna
evangeliet och utdela sakramenten.
Jag måste uppriktigt sagt säga att jag finner det
något osympatiskt att leva i ett land där statschefen i
konstitutionen åläggs att fördöma mig och alla andra
"ogudaktiga människor och djävlar" och hylla upp-
fattningen att vi efter den yttersta dagen "utan ände
skola plågas".
Till sist vill jag kommentera något av det Nils
Fredrik Aurelius sade om just denna bestämmelse.
Han hävdade att det inte finns något direkt samband
och att det inte finns något direkt krav på att statsche-
fen och tronföljarna tillhör svenska kyrkan. Det är
riktigt. Men som jag visar i mitt anförande bryter
bestämmelsen mot principen om statens neutralitet i
trosfrågor.
Nils Fredrik Aurelius andra argument var att vi
som förespråkar den fjärde paragrafens avskaffande i
successionsordningen skulle vara republikanskt an-
stuckna. Det må så vara i vissa fall, men jag tror icke
att man skall se viljan att ta bort paragrafen som ett
uttryck för republikanism. Det kan snarare vara tvärt-
om.
Jag tror att det var Tingsten som en gång apropå
denna paragraf sade att konungen antingen tror på den
augsburgska trosbekännelsen, och då är han galen och
måste avsättas, eller så tror han icke på den, och då
bryter han mot grundlagen och måste avsättas i alla
fall.
Möjligen är det de som värnar om monarkin som
bör fundera på om man inte skall stryka denna para-
graf i successionsordningen.
I detta anförande instämde Margitta Edgren och
Eva Flyborg (båda fp).
Anf.  176  NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Det var onekligen ett nytt och intres-
sant argument för monarkin som formulerades på
slutet, och de märgfulla citaten var också intressanta.
De visar väl dock framför allt att nämnda bestämmel-
ser icke kan tolkas efter bokstaven utan får ses med en
viss historisk förståelse.
Det är egentligen inte min uppgift att förklara var-
för regeringen inte har lagt fram något förslag om
förändring av regeringsformen och successionsord-
ningen i detta avseende. Vi har helt enkelt förståelse
för att man inte har gjort det. I detta sammanhang
tycker jag att det räcker med det argument som jag
faktiskt antydde. Då menar jag det som Anders John-
son kallade "det första argumentet", nämligen att en
konstitutionell fråga som har med monarkens ställning
att göra, som den formuleras i regeringsformen och på
annat sätt i grundlagarna, bör utredas. Den bör utredas
icke bara som varande en religionsfråga, utan i så fall
genom en parlamentarisk utredning.
Bekännelsekravet är en väldigt tung paragraf i åt-
skilliga regeringsformer. Jag vill minnas att det var
2 § i 1809 års regeringsform, exempelvis. Det är ändå
konstitutionellt otillräckligt att bara se en sådan för-
ändring beträffande monarkens ställning som en reli-
gionsfrihetsfråga.
Anf.  177  ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Fru talman! Man kan tycka att formuleringarna i
trosbekännelsen är av mer historiskt intresse. Man
skall inte ägna sig åt husförhör i konungahuset och ta
reda på om de verkligen känner till och tror på alla
bestämmelser.
Det jag hävdar är den grundläggande tanken att
det är fel att i grundlagen föreskriva att statschefen
skall ha en viss religiös uppfattning i ett mångetniskt
samhälle. Den principen är så pass enkel att det inte
fordras någon parlamentarisk utredning för att ta
ställning till om man är för eller emot detta.
Frågan var faktiskt uppe i riksdagen när man se-
nast ändrade successionsordningen, nämligen då man
införde kvinnlig tronföljd. Frågan är icke på något sätt
ny. Riksdagen kan med gott samvete bifalla reserva-
tionen.
Anf.  178  NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Den uppfattning som jag gör mig till
tolk för här är heller inte alldeles ovanlig bland juris-
ter. Jag vet att exempelvis juridiska fakulteten i Lund
formulerade sig ungefär som jag gjorde nyss när man
hade synpunkter på Kyrkoberedningens förslag, som
berörde denna fråga.
Personligen ser jag paragrafen som en lämplig
historisk erinran och ser gärna att den finns kvar,
eftersom den i själva verket icke gör någon skada. Om
man skulle anse att den bör tas bort av principiella
skäl - en uppfattning som i och för sig är fullt begrip-
lig och som jag kan förstå - vidhåller jag att man
måste göra en mera genomgripande konstitutionell
utredning av hela frågan och inte bara se den som en
biprodukt av det faktum att Svenska kyrkan i väsent-
liga avseenden frigörs från staten år 2000.
Anf.  179  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det är ytterligare ett steg i en histo-
riskt nödvändig utveckling som tas i och med denna
debatt och det beslut som kammaren kommer att fatta.
Fädrens kyrka i Sveriges land, som det en gång hette,
kommer att ha en annan relation och i fortsättningen
verka som en självständig organisation vid sidan av
staten.
Arbetarrörelsen och dess vänster, liksom libera-
lerna som Anders Johnson redogjorde för, har alltid
haft en principiell syn på kyrkans skiljande från sta-
ten. Vi har också en religionsfrihetstanke som innebär
att staten förhåller sig neutral i trosfrågor. Trosfrågor
skall behandlas som den enskilde medborgarens per-
sonliga frågor. Staten skall inte särbehandla trossam-
fund i något avseende.
Därför bör det, enligt vår mening, inte finnas en
särlagstiftning för den Svenska kyrkan. I stället bör
lagen om trossamfund omfatta alla samfund. De para-
grafer som krävs, kanske framför allt övergångsmäs-
sigt, och som gäller Svenska kyrkan kan då rymmas i
en sådan allmän trossamfundslag. Om detta hade
vunnit majoritet i utskottet skulle utskottet ha kunnat
utarbeta nödvändiga lagtexter om det. Jag ser inte att
det skulle ha fördröjt den här processen som väl inte
oroade, men dock anfördes som ett argument från
Nils Fredrik Aurelius.
Vi anser också att det är orimligt att staten på sikt
skall hjälpa religiösa organisationer med uppbörd av
deras medlemsavgift. Det är ju vad den här s.k. upp-
bördshjälpen handlar om. Detta är att särskilja och
särbehandla de religiösa organisationerna. Samtidigt
har vi haft en månghundraårig statskyrka i vårt land.
Det är klart att det krävs en övergångstid för Svenska
kyrkan. Den har ju vant sig vid att få hjälp med denna
uppbörd. Därför kan man med mild hand låta Svenska
kyrkan få ett tidspann om maximalt tio år på sig för
att införa en ny ordning där den själv kan hantera sin
medlemsavgiftsindrivning. Under denna period kan
den få statlig hjälp. I övrigt tror vi inte på likabe-
handlingen. Det blir ju olikabehandling gentemot alla
andra idéburna organisationer som inte får denna
statliga hjälp.
Vidare torde det kunna komma att strida mot
2 kap. 2 § i regeringsformen som stadgar att ingen
skall tvingas att ge till känna sin åskådning i bl.a.
religiöst hänseende till det offentliga. En styrelse eller
en majoritet i en religiös församling kan t.ex. besluta
om en sådan statlig uppbörd och därmed ålägga
medlemmar att uppge sin övertygelse även om de
skulle ha samvetsbetänkligheter mot detta om de
önskar kvarstå som medlemmar. Vidare finns det ju
ett element av att staten skall godkänna dem för vilka
uppbördshjälpen skall ges. Och det strider också
egentligen mot principen om statlig neutralitet i tros-
frågor. Därför har vi yrkat avslag på detta.
Det är alldeles riktigt, som Anders Johnson har
argumenterat för, att grundlagen bör återge verklighe-
ten. Vi menar att stadgandet i 4 § i successionsord-
ningen om den augsburgska trosbekännelsen därför
bör utmönstras. Det återspeglar sannolikt inte det
verkliga förhållandet. Vi skall ha en grundlag som
återger verkligheten. På den punkten delar jag helt
Folkpartiets uppfattning, och vi har ju också en ge-
mensam reservation om detta.
Fru talman! Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation nr 4. I övrigt står
jag också bakom reservationerna 1 och 8, till vilka det
redan yrkats bifall.
Anf.  180  PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Vi tar nu nästa steg i riksdagens arbe-
te med frågan om staten och trossamfunden och denna
historiska reform. Det är möjligt att begreppet histo-
risk reform används så ofta att det på något sätt un-
dergräver dess riktiga värde. Men här rör vi oss i ett
tidsperspektiv med åtminstone 1 000 år, kanske näs-
tan 1 200 år, av kristendomens inflytande i Sverige.
Maja Hagerman redovisade i sin bok Spåren av
kungens män ganska intressant hur det här sambandet
faktiskt såg ut från 1000-talet och framöver. Olof
Skötkonung döptes troligen hemma i Västergötland
och gav en ny bild av vad kungamakten kunde vara.
Ett arvsrike kunde etableras och därigenom, med ett
rotsystem som började i kyrkans mission ifrån Ham-
burg och Bremen, en kung som samlar svearna och
götarna. Sedan växer nationen Sverige fram. Här kan
vi se i vad mån vi rör oss i ett mycket speciellt histo-
riskt sammanhang.
De här tre enheterna, kyrkan, kungen och staten,
har sedan haft en lång och månghundraårig gemensam
historia. Den blommade kanske ut riktigt tydligt i
lagstiftningen i samband med reformationen. Då blev
det naturligt för de svenske att tillhöra den svenska
nationen, följa kungen, gilla eller ogilla honom och
vara en troende lutheran. Så såg det ut.
Vad som hänt sedan dess är ju att vi av olika skäl
har sett hur staten, kyrkan och kungen blivit alltmer
urskiljbara enheter i vårt samhälle. Sammanbland-
ningen har blivit allt mindre. Det borgerliga samhället
har, vid sidan av de kyrkliga strukturerna, fortfarande
en indelning som har rötter i det katolska Sverige. Vi
har fått en tydligare funktionsskillnad och ett tydligare
innehåll i dessa tre enheter.
Det här är ett perspektiv som man kan ha på frå-
gan. Nu fattar vi faktiskt ett av de slutliga besluten för
att på ett modernt sätt beskriva ett modernt samhälle.
Fru talman! Det är också en historisk reform på
det sättet att vi inte springer ifrån historien. Vår ut-
gångspunkt och vår förankring av de beslut och för-
slag som nu läggs till lagstiftning och grundlagsänd-
ring som rör de här frågorna är att historien på något
sätt tillåts leva kvar. Jag är inte alldeles säker på att vi
nu fattar beslut som kommer att ha tusenåriga eller
ens femhundraåriga räckvidder. Jag kommer tillbaka
till det strax.
Vad beslutet rymmer är inte bara att den numera
för sig stående staten markerar sin neutralitet i religi-
onsfrågor, för det har vi gjort på olika sätt tidigare
genom att ge medborgarna en allt större och en i dag
alldeles naturlig självständighet och rätt att välja att
vara med i ett trossamfund eller att välja att låta bli att
vara med i ett trossamfund. I reformen har man också
hittat en ton som jag tror har varit alldeles nödvändig
för dess genomförande. Det är att staten inte bara är
förment neutral utan också ser värdet av värdebärare i
det svenska samhället, men inte fast knutet till en
kyrka eller en religion utan till en religiös mångfald.
Därför är reformen alldeles utmärkt, och jag me-
nar att den går längre än många har ansett i debatten.
Det är genom lagen om trossamfund som den rättsliga
och juridiska formen erbjuds alla trossamfund, lika
och gemensamt. Det ger en möjlighet för varje tros-
samfund att i enlighet med sin tradition - som skiljer
sig ganska mycket åt mellan katolska kyrkan, orto-
doxkyrkor, lutherska kyrkan, muslimska organisatio-
ner och de olika frikyrkorörelser - forma en verksam-
het som man själv känner igen och som stämmer med
ens teori och uppfattning. Därför är lagstrukturen nu
sådan att hela reformen grundas på lagen om trossam-
fund, medan det finns en särskild lag om Svenska
kyrkan som så att säga hjälper till att överbrygga de
förändringar som nu sker. Jag kan mycket väl tänka
mig att de här lagarna inom en tidsperiod av kanske
10, 100 eller 500 år kan behöva ändras. Lagstrukturen
är sådan att lagen om Svenska kyrkan mycket väl kan
lämnas till förmån för den grundläggande struktur
som nu läggs fram.
Det finns många frågor som berörts. Man kunde
diskutera vad som egentligen är och kvalificerar en
statskyrka. Ute i Europa ser det oerhört olika ut. Kan-
ske kommer vi tillbaka till det.
Det finns även andra frågor som vi kommer att
återkomma till i nästa proposition och där man redo-
gör för hur vi skall hantera begravningsfrågorna och
stöd till olika trossamfund. Det är våra beslutsområ-
den här i riksdagen. För trossamfundens del återstår
också en hel del frågor, och det gör att de beslut som
vi nu står inför att fatta i den här riksdagen och som
den kommande riksdagen kommer att fatta innebär en
vitalisering för de trossamfund som finns, men väl
särskilda från stat och kung.
Jag yrkar att vi beslutar i enlighet med KU20 och
att de reservationer som finns avslås.
Anf.  181  NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Det var mycket intressanta historiska
utblickar. Jag är ledsen om jag tvingas ta upp en något
mer trivial aspekt i en kort replik. Det gäller kyrkans
förmögenhet och hur kyrkans tillgångar skall dispone-
ras av kyrkan. Det är inte alldeles utan betydelse när
vi nu får en mera självständig kyrka.
Jag vill formulera frågan på detta sätt: Tycker inte
Pär-Axel Sahlberg att det vore tydligare utifrån själva
denna reforms grundtanke att kyrkan fick förvalta
även sin reella finansförmögenhet, de s.k. prästlöne-
tillgångarna enligt en äganderättsmodell? Jag syftar
på den som förts fram av Kammarkollegiet i utred-
ningen. Det innebär att man på ett tydligare sätt mar-
kerar kyrkans självständighet och egen kapacitet att
hantera sina tillgångar. Det innebär också en del andra
fördelar beträffande minskad byråkrati och försvun-
nen oklarhet beträffande det s.k. såsom-stiftelse-
begreppet. Vore det inte bättre alltså utifrån själva
grundtanken med denna historiska reform att Svenska
kyrkan fick disponera sina tillgångar med äganderätt?
Anf.  182  PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppades att Nils Fredrik Aurelius
skulle ta upp frågan eftersom jag inte hann med det i
mitt anförande. Jag kan inte riktigt se att det är själv-
klart vilket av dessa alternativ som allra bäst just nu
gagnar saken. Det som Kammarkollegiet så tydligt
redovisar och som jag tror gjorde att t.ex. kyrkomö-
tets majoritet, om än ganska knapp, valde lagstift-
ningsalternativet var dels att det ger en flexibilitet i
framtiden, dels att Kammarkollegiet aktualiserade de
svåra frågor som gällde att utröna vem som egentligen
i dagens mening kan anses vara ägare till det som vi
nu talar om som prästlönetillgångar. Då finns det
alltså en genial lösning som tydliggör förhållandena
och som möjligen kan ge en öppning för ett nästa steg
i framtiden. Det är att hålla fast vid ändamålsbestäm-
melserna.
Det här är historiskt betingat på det sätt som jag
tidigare beskrev. Dessa tre enheter har växt samman.
Det går inte att där klarlägga ett renodlat lagfaret
ägarförhållande, men ändamålet är alldeles solklart.
Det skall vara till kyrkans förkunnelse. Det kan man
nå på olika vägar. Jag delar regeringens bedömning
och utskottets förslag om att lagstiftningsalternativet i
det här läget är det lämpligaste sättet att ta det här
steget.
Anf.  183  NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Det kan naturligtvis finnas en viss
ideologisk grundskillnad som slår igenom - det an-
tydde jag också - förhållandena i kyrkomötet. Den
borgerliga sidan och de s.k. politiskt obundna föror-
dade äganderättsalternativet. Sedan kan jag hålla med
om att det rent praktiskt och på kort sikt inte förefaller
vara så stor skillnad mellan de olika alternativ som nu
är aktuella - lagstiftningsalternativet och äganderätt-
salternativet.
Jag kan ändå tycka att det hade varit lämpligt att
på ett tydligare sätt markera kyrkans nya självständiga
ställning genom att välja äganderättsalternativet. Det
är riktigt som Pär-Axel Sahlberg säger att det finns
vissa oklarheter på vilken nivå exempelvis äganderät-
ten skall läggas i olika avseenden inom kyrkan. Om
man nu har tänkt sig att kyrkan skall vara självständig
är det faktiskt rimligt att man själv får försöka att med
det goda uppsåt som säkert finns där lösa de här pro-
blemen. De är inte på något sätt olösliga juridiskt eller
på annat sätt.
Det som jag ändå tycker är litet konstigt i själva
argumentationen är att det vid ett sådant här trots allt
frigörande av kyrkan fortfarande skall vara nödvän-
digt att riksdagen, med propositionens ord, skall ta ett
delansvar för att kyrkan lever upp till sitt ändamål
med denna egendom.
Anf.  184  PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Nils Fredrik Aurelius sade också i sitt
huvudanförande att det här kunde vara ett uttryck för
en traditionell socialdemokratisk eller socialistisk
förkärlek för kontroll. Men jag skulle inte vilja se det
så alls utan möjligen som en kapitulation inför det
svåra faktum att man inte riktigt kan utröna och utreda
ett bestämt ägarförhållande.
Jag tror att Nils Fredrik Aurelius gör det litet för
enkelt för sig genom att säga att det fanns en politisk
skillnad i kyrkomötet som markerade det här. I
remissvaren finns det en annan indelningsproblema-
tik, och det är att små församlingar, pastorat och enhe-
ter, gärna såg lagstiftningsalternativet, medan större
gärna såg ett ägarförhållande. Det beskriver något
annat förhållande i kyrkan där det finns en oklarhet.
Nu talar vi inte om kyrkans egendom i allmänhet utan
just det som är knutet till prästlönetillgångarna. Att
det skall finnas en viss kontroll kvar från statsmakter-
na betraktar jag som en formalitet. Det var måhända
slarvigt uttryckt, men det är nödvändigt för att lag-
stiftningen på det här sättet skall kunna knytas till det
som är riksdagens kompetensområde. Men det är inte
fråga om att vare sig gå in och röra i ägarförhållandet
eller göra en återbäring till staten, vilket i och för sig
teoretiskt skulle kunna vara möjligt. Det är bara ett
sätt att gardera det långsiktiga ändamålsförhållandet.
Det är det som klargörs. Det innebär inte att man
försämrar möjligheterna för kyrkan att t.ex. sälja
egendom, utan då är det omskapat i annan form som
skall tjäna ändamålet.
Anf.  185  ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Fru talman! Jag vill uttrycka min uppskattning för
den välformulerade framställning som Pär-Axel Sahl-
berg gjorde av bakgrunden till och betydelsen av det
beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta. Jag
kan i stort sett instämma i allting som Pär-Axel Sahl-
berg sade, men jag har en fråga.
Pär-Axel Sahlberg beskriver en allmän samhälle-
lig utveckling  av ökad statlig neutralitet i trosfrågor
och av en ökad kulturell mångfald i det svenska sam-
hället. Tycker då inte Pär-Axel Sahlberg att det är en
naturlig konsekvens av detta att också succession-
sordningens § 4 avskaffas?
Anf.  186  PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om det är den sena tim-
men på dygnet eller den långt framskridna tiden av
denna mandatperiod som föranleder den stora vänlig-
heten, men jag skulle gärna vilja säga att Anders
Johnsons hänvisning till 1848 års baptistdop hemma i
min kommun numera är en alldeles utmärkt ingång till
den totala problematiken. Vi har därför anledning att
föra ett samtal som kanske är litet ovant för kamma-
ren i en sådan här gemensam fråga.
Dock tycks statschefsfrågan vara en stor angelä-
genhet. I den utredning som föregick propositionen
hade jag tillfälle att  mot den historiska bakgrund som
jag tidigare kort redogjort för beskriva att historiska
skäl har vävt samman de tre enheterna kyrkan, kungen
och nationen. Det är inte så underligt, med den ut-
veckling som vi har haft, inte minst under 1800-talet
men framför allt under 1900-talet, att det är så tydligt
att kungen - låt mig uttrycka det så - står på sina egna
ben, nationen/staten på sina och kyrkan från år 2000
på sina. Jag tycker inte riktigt att man skall göra de
bindningar som finns dels i övergångsbestämmelser i
regeringsformen, dels i successionsordningen till en
fråga för kyrka-stat-problematiken. Att detta i stället
bör utredas i ett annat sammanhang är egentligen det
enda som regeringen säger i propositionen.
Detta får en del konsekvenser just för de historiska
förhållanden som vi har berört. Det finns därför må-
hända annan anledning att titta över de här frågorna.
Det föreskrivs t.ex. att prinsar och prinsessor skall
uppfödas inom riket, med vad det innebär tillsammans
med bekännelsekravet.
Jag har alltså inte så stora problem med det här i
detta sammanhang och tycker inte att det skall göras
till en religionsfrihetsfråga.
Anf.  187  ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Fru talman! Jag vill tolka det som positivt att det
ändå finns en öppenhet att diskutera den här paragra-
fen. Pär-Axel Sahlberg kommer sannolikt att rösta
emot reservation nr 8 i morgon, men jag tycker inte
att han har framfört några tunga sakliga argument som
från hans sida omöjliggör en diskussion om att se
över den här paragrafen. Vi får då se fram emot att
det kanske under nästa mandatperiod kan tas ett par
steg framåt, även om det finns möjlighet för riksdagen
att ställa saken till rätta redan i morgon.
Anf.  188  PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det är nog så, Anders Johnson, att jag
också i morgon röstar för utskottets hemställan - med
en viss envishet, trots vänligheten här under aftonen.
Jag gör det med gott samvete. Jag tycker att det är ett
bra förslag till beslut. Det hänger samman med att vi
nu så tydligt klargör vad den här reformen innebär.
Den innebär ett jämställande av de olika trossamfun-
den och ett bejakande av deras möjligheter att verka i
enlighet med sina egna traditioner. Där hör statschefs-
frågan inte naturligt hemma.
Jag tycker därför att vi har anledning att fortsatt
fundera över de olika konstitutionella förhållandena.
Jag uppskattar dock att Folkpartiet i den här frågan
har hängt upp sin argumentation kring statschefsfrå-
gan och lämnat den litet envetna hållning som man
hade i samband med principbeslutet i december 1995
och även i motionerna inför det här beslutet, där man
gör så mycket väsen av att det nu tas fram två lagar
och på det här sättet beskriver överföringen från det
gamla systemet till det nya. Man tonar ned den kriti-
ken.
Detta gör att det finns en oerhört stor enighet bak-
om det beslut som vi nu skall fatta. Jag tror att saken
mår väldigt väl av det. Det gäller faktiskt för hela
landet, för att inte tala om alla trossamfunden.
Anf.  189  BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Också jag vill gärna fortsätta i den
vänliga stil som har karakteriserat det här meningsut-
bytet. Jag tror att vi i riksdagens kammare skulle må
väldigt väl av att ha en artig och vänlig stil mot var-
andra i flera ärenden. Jag tycker att de föregående
talarna har varit kvicka, välformulerade, kunniga och
klargörande i sina anföranden och repliker.
Riksdagen har all anledning att vara till freds med
det beslut som vi nu kommer att fatta om en hållbar
relation mellan staten och Svenska kyrkan.
Staten har ju fr.o.m. Gustav Vasa styrt kyrkan. Se-
dan Alva Myrdals utredning på 1960-talet har rege-
ringar förgäves försökt finna allmänt acceptabla for-
mer för förhållandet mellan kyrkan och staten som
passar för vårt mångkulturella samhälle.
Centerpartiet har årtionden igenom slagit vakt om
en öppen folkkyrka i hela landet, ekonomiskt stödd av
oss alla. Detta har mycket starkt gehör hos svenska
folket, oavsett om man går i kyrkan och anser sig vara
kristen eller ej. Man ändrar inte på fyrahundraåriga
traditioner utan vidare.
De enastående märkliga kyrkobyggnaderna, som
uppfördes av socknens folk, lämnar man inte över till
en liten aldrig så from religiös grupp. De tillhör alla.
Vi är tacksamma för den högtstående kultur som en
god ekonomi möjliggjort, med välvårdade byggnader,
stor konst och kvalificerade musiker, som kunnat ge
ovärderliga upplevelser både för kyrkobesökare och
körsångare i alla åldrar.
Även de som tillhör andra samfund är delaktiga i
Svenska kyrkans kulturella värden. Den värme och
värdighet som kyrkan kan ge vid livets högtidsstunder
vill få mista. Och vi vill behålla den trygghet som det
innebär att kyrkan står där, öppen också för tvivlare
och likgiltiga, om vi skulle behöva den en gång, öp-
pen för alla som vill tillhöra henne, utan krav.
Ingen regering har ens försökt sig på att utmana
folkviljan, och vi har dragits med övergångsbe-
stämmmelser i regeringsformen sedan 1970-talet. Nu
var tiden mogen, och kyrkominister Marita Ulvskog
har i samråd med Centerpartiet lyckats förena offent-
liga utredningar och inomkyrkliga utredningar med
breda remisser bl.a. till varenda församling och
kommit fram till ett förslag som fått mycket stor upp-
slutning.
Centerkvinnorna vill understryka hur viktigt det är
att kyrkan nu har kvinnliga präster och att det måste
bli slut med trakasserier mot dem. Jesus bröt mot den
massiva mansdominansen i sitt samhälle och omgav
sig med både män och kvinnor. Det var oerhört revo-
lutionerande på den tiden. Han gav uppdraget åt Ma-
ria Magdalena att först av alla tala om för bröderna att
han uppstått från de döda. Både mäns och kvinnors
erfarenhet behövs för att förstå och uttolka Bibeln och
förvalta sakramenten. Därmed förmedlas också den
djupa kristna vissheten om alla människors lika värde.
Kyrkominister Karl Boo lät jämställdhetslagen gö-
ra det självklart att kvinnor har lika rätt till prästämbe-
tet som män. Vår motion har fått en tillfredsställande
behandling i och med att utskottet på s. 22 i betän-
kandet säger att jämställdhetslagens bestämmelser i
princip också fortsättningsvis kommer att gälla för
Svenska kyrkan.
I dag tar vi de grundlagsändringar som, om de be-
kräftas av den nyvalda riksdagen i höst, kommer att
ge Svenska kyrkan och de religiösa samfunden en
grundlagsfäst roll i samhället fr.o.m. den 1 januari år
2000.
Fru talman! Det känns högtidligt, även om beslutet
inte omges med några yttre fanfarer. Jag är stolt över
att ha fått vara med i KU vid detta historiska beslut
och yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf.  190  FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Det har varit väldigt intressant att hö-
ra historiken omkring det här betänkandet. Jag tänker
inte föra historiska resonemang. Jag skall vara mycket
kortfattad och närmast avge en röstförklaring. Vi har
ju ingen representation i konstitutionsutskottet.
Det som är viktigast när vi nu arbetar med Svens-
ka kyrkans skiljande från staten är att Svenska kyrkan
blir fristående och självständig och får besluta i egna
angelägenheter. Det är huvudsyftet. Regeringen har
nu föreslagit att man skall införa två lagar, en lag om
trossamfund och en lag om Svenska kyrkan. Svenska
kyrkan kommer därmed att i ett par avseenden be-
handlas litet annorlunda än övriga trossamfund.
Det hade kanske för många varit naturligast att in-
föra en lag. Man hade tyckt att det hade varit mera
rättvist. Man kan ibland höra sådana kommentarer,
och det finns ett visst fog för det. Men regeringen och
framför allt svenska folket ställer andra krav på tros-
samfundet Svenska kyrkan än på övriga trossamfund.
Detta långa förhållande i flera hundra år innebär
att man inte ändrar på det så snabbt. Jag tror att det är
viktigt att gå varsamt fram. Svenska kyrkan har fun-
nits i svenska folkets vardag, ofta mitt i byn, och det
kan man inte bortse från. Det finns kulturella historis-
ka värden som Svenska kyrkan mer än något annat
representerar.
Det är många människor som har vuxit upp med
Svenska kyrkans närvaro i fest, i glädje men också i
sorg. Just detta att det är en folkkyrka har människor
tagit till sig. Därför tycker inte vi att det är rimligt att
jämföra Svenska kyrkan med andra samfund och
begära att man skall vara rättvis och att det skall vara
lika för alla trossamfund som läget är i dag. Det är
möjligt, och jag tror att det kommer att bli så, att vi
framöver kommer att se förändringar. Men de för-
ändringar som sker nu är kanske så långt vi skall
komma.
Regeringen talar om vad ett trossamfund är.
Mycket kort uttryckt är det en gemenskap för religiös
verksamhet i vilken ingår att hålla gudstjänst. Det är
mycket enkelt och rakt, och jag tycker att det är fint
formulerat.
Vidare föreslår regeringen att religionsfrihetslagen
upphävs. Jag vill nämna det därför att jag har hört
funderingar om det innebär några förändringar i reli-
gionsfriheten. Det gör det inte. Dessa bestämmelser
överförs till andra lagar. Frihet till religion och från
religion är viktigt, och det skall vi behålla. Det är
viktigt för alla samfund, både Svenska kyrkan och de
andra.
Svenska kyrkans lag understryker att det skall vara
en evangelisk luthersk kyrka, en öppen folkkyrka som
är demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Det tror
jag att vi vill ha kvar. Även om det är kyrkans inre
angelägenheter är det viktigt för svenska folket att
känna att det fortfarande har en delaktighet i dem. Vi
skall inte fjärma Svenska kyrkan från svenska folket,
även om den frigörs från staten.
Jag vill understryka att vi står bakom vår motion,
men vi har inga reservationer, eftersom Kristdemokra-
terna inte är representerade i konstitutionsutskottet.
Däremot kommer vi att stödja reservation nr 6, som är
helt i linje med en av våra hemställanspunkter.
Anf.  191  ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Fru talman! Jag vill inte säga detta i polemik med
Fanny Rizell, utan bara därför att det inte skall råda
någon missuppfattning om Folkpartiets ståndpunkt. Vi
vill ha en lag, inte två lagar. Det innebär inte att vi för
den skull säger nej till att man inom denna lag har
särbestämmelser.
Det finns en rad praktiska och andra skäl till att
Svenska kyrkan under överskådlig tid måste ha sär-
skilda bestämmelser och en särskild behandling. Men
vi vill ha en lagteknisk utformning som gör att det blir
så enhetligt som möjligt. Att vi vill ha en lag innebär i
och för sig icke att det skall vara identiskt samma
lagreglering för Svenska kyrkan som för andra tros-
samfund.
Anf.  192  FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Man kan göra så. Men det är väldigt
mycket som kommer att hända i framtiden. Jag tror att
man vinner på att resonera så. Kanhända är detta en
framtidsvy att det blir en lag för alla samfund. Jag har
ingenting emot det. Jag kan se det i andanom. Men
jag tror att detta fungera bra i dag. För hur lång tid vet
jag inte.
Anf.  193  PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Jag skulle bara vilja klargöra och göra
en kommentar till det Fanny Rizell sade. Särställning
eller inte har diskuterats under hela den här reformens
tid. Jag ser möjligen en aspekt på detta som gör att jag
hellre betonar det jämställda förhållandet, men där vi
av historiska skäl har behövt behålla ett antal spår i
marken som klargör att Svenska kyrkan som vi har i
dag också är den som kommer att finnas, fast delvis
på andra rättsliga grunder, efter millennieskiftet.
Det är också fråga om religionsfrihet. Fanny Rizell
påpekar alldeles riktigt att religionsfrihetslagen upp-
hävs. Den paragraf som Fanny Rizell talar om kom-
mer att ingå i lagen om trossamfund. Själva religions-
friheten slås numera fast dels i regeringsformen, dels i
den europeiska konventionen om mänskliga rättighe-
ter. Religionsfriheten är en oerhört stark grund för
vårt samhälle men också för denna reform. Det är
alldeles riktigt.
Jag skulle vilja att vi nedtonade resonemanget om
att det är en särställning för Svenska kyrkan. Det är en
respekt för såväl Svenska kyrkan som för övriga tros-
samfund att få verka dels i enlighet med sitt innersta
uppdrag, dels i enlighet med sin tradition. Det är
därav vi får den lagstiftningsstruktur som vi också står
bakom.
Anf.  194  FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! I stort sett är det mer som förenar än
som skiljer trossamfunden åt, och de har samma be-
hov. Det kan jag hålla med om. Man kanske inte mar-
kerar skillnaderna på det sättet. Jag vill snarare se det
som en övergångsperiod. Alla de förändringar som
behöver göras kan inte göras på en gång.
Det viktiga har skett. Det är just att Svenska kyr-
kan får bestämma i egna angelägenheter.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
13 §  Riksdagens arbetsformer
Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU27
Riksdagens arbetsformer (förs. 1997/98:TK1 och
1997/98:RR7)
Anf.  195  BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Självfallet är arbetsformerna i riksda-
gen av en alldeles speciell betydelse för den politiska
roll som riksdagen har att spela. Det vore naturligtvis
väldigt frestande att nu ta upp en principdebatt om
vilken roll riksdagen egentligen spelar och hur man
genom att förbättra arbetsformerna skulle kunna stär-
ka riksdagens betydelse ytterligare. Att å andra sidan
vid denna tidpunkt på dygnet ge sig in på något sådant
tror jag inte skulle vara helt populärt. Jag är inte hel-
ler säker på att så förfärligt många skulle nappa på
den krok som man då slänger ut.
Jag vill därför i stället begränsa mig till att se på
detta betänkande med förslag från såväl talmanskon-
ferensen som Riksdagens revisorer, delvis med an-
ledning av revisionsutredningen, och även förslagen i
de 39 motioner som har avlämnats. Jag kan redan nu
säga att vi moderater självfallet står bakom alla de
reservationer där moderata namn förekommer, men
jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationen 2.
De frågor som tas upp i detta betänkande är
mycket varierande. Det rör sig från relativt små frågor
som stadfästande av praxis för debattreglerna till krav
på en allmän översyn av budgetprocessen och också
ett upptagande av arbetet med den viktiga revisionen.
I många fall har enighet uppnåtts i utskottet. Men i en
del andra fall finns skiljaktigheter.
Vi moderater kan notera att vi på några punkter
har en mening som avviker från utskottsmajoriteten.
Vi följer upp en del av våra motioner i reservationer-
na. När det gäller exempelvis antalet ledamöter i
utskotten menar vi att man skyndsamt borde gå tillba-
ka till ordningen med 15 ledamöter. Det skulle ge
större stabilitet åt hela systemet. Dessutom skulle det
medföra att man lättare skulle kunna få fram supple-
anter för att tjänstgöra i olika hänseenden.
Vi motsätter oss namnbytet på jordbruksutskottet
till MJU, miljö- och jordbruksutskottet. Vi har där
framför allt två skäl. Det ena, och det är inte minst
väsentligt, är att det också finns andra utskott än jord-
bruksutskottet som sysslar med miljöfrågor. Trafikut-
skottet gör det, bostadsutskottet gör det och arbets-
marknadsutskottet gör det - för att nu bara ta några
exempel. Ett namnbyte skulle lätt kunna ge föreställ-
ningen att det enbart är jordbruksutskottet som skulle
syssla med de här frågorna.
Ett andra skäl till att motsätta sig namnbytet är att
det skulle bli fråga om ett dubbelnamn. Sådana har
man konsekvent försökt att undvika av praktiska skäl.
Vi moderater har också tagit upp en annan käpp-
häst, nämligen kravet på ledamöternas placering i den
här salen. Vi ledamöter sitter ju nu valkretsvis. Vi
menar att det säkert skulle leda till större vitalitet och
litet mer spänning i riksdagen om ledamöterna i stället
grupperades partivis. Då kanske det t.o.m. skulle bli
så livaktigt att fru talman skulle ha svårt att kunna
hålla reda på de obändige i salen. Och inte minst det
vore ju en sensation i svensk politik!
Andra frågor där vi har avvikande meningar är när
vi ställer krav på största möjliga restriktivitet när det
gäller uppskov med ärenden. Vad vi har sett här nu
under våren har ju inte varit precis helt stimulerande.
Jag tänker på anhopningen av propositioner i mars
och anhopningen av propositioner mot slutet av ses-
sionen som man i stället vill skall behandlas i höst.
Här behövs en ordentlig restriktivitet.
Vi moderater efterlyser obligatoriska utgiftstak
och utgiftsramar för att få en större stadga i budget-
processen. Det finns ju nu en viss möjlighet till val för
regeringen.
Vi vill också ha en fortsatt utredning av möjlighe-
ten av att införa ett nytt självständigt revisionsorgan -
allt i enlighet med den gemensamma motion som har
lagts fram från Moderata samlingspartiet, Kristdemo-
kraterna och Folkpartiet.
Dessutom kan jag konstatera att vi moderater
kommer att stödja reservation nr 10 där man vill göra
besvarandet av interpellationer obligatoriskt för stats-
råden.
I övrigt tycker jag att det har varit en hel del för-
ändringar till det bättre som förts fram här.
En fråga som naturligtvis är besvärlig är vad som
kommer fram från Riksdagens revisorer med krav på
förändringar och bättre stadga. På sikt vill vi alltså ha
ett självständigt, nytt organ, men i avvaktan därpå
finns det naturligtvis anledning att nu genomföra
etapp nr 2 i enlighet med det beslut som fattades re-
dan av 1994 års riksdag.
Anf.  196  MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Till detta betänkande har lämnats en
rad förslag från utskottet som vi är eniga om och som
jag vill betona.
Det gäller bl.a. att budgetprocessen skall följas
upp, och att det till den på något sätt skall knytas en
resultatrapportering. Det tror jag är oerhört viktigt för
att vi skall kunna kontrollera om budgetprocessen har
den effekt som vi förväntade oss att den skulle ha för
demokratin. Man skall tydligt kunna utkräva ansvar
och man skall tydligt kunna se att regeringen regerar
och oppositionen opponerar. Jag tycker att det är bra
att vi är eniga om det.
Jag tycker också att det är viktigt att den riksdags-
revisionsförstärkning som vi 1994 var överens om nu
genomförs, även om man drar ut den ekonomiska
förstärkningen på tre år.
Fru talman! Jag tror att det förslag som utskottet är
enigt om och som innebär att det skall komma ett
försök med samlade voteringar i början på nästa man-
datperiod för att skaffa erfarenhet av hur detta funge-
rar också tillhör det som kan vitalisera kammararbe-
tet. Jag tror nämligen att om vi skall få ett vitalt arbete
- att vi är i kammaren och deltar i debatterna - måste
vi kunna få utföra arbete här i kammaren. Jag tror
faktiskt, fru talman, att man skulle kunna organisera
det hela så att man på de bortersta bänkarna hade
tillgång till datorer. Då skulle man kunna känna att
man samtidigt som man lyssnar och är beredd att delta
i debatten också kan svara på brev eller över huvud
taget göra det som allmänheten förväntar sig av oss.
När det gäller utskottsorganisationen tror jag att
de förändringar som föreslås på lång sikt och histo-
riskt sett är oerhört små. Vi kommer att på 10-15 års
sikt se mycket större förändringar av utskottsorgani-
sationen och av hur man över huvud taget fördelar det
beredande arbete som sker i riksdagen.
Vi i Folkpartiet har några reservationer till betän-
kandet. Den jag yrkar bifall till, nr 5, är en för åtmins-
tone de partier som har ganska få ledamöter en väldigt
viktig reservation. Vi säger nämligen att under tiden
som den allmänna motionstiden löper bör och skall
inte regeringen lämna andra förslag som riksdagspar-
tierna samtidigt skall svara på. Under den senaste
allmänna motionstiden kom en oerhört viktig invand-
rarpolitisk proposition som också skulle besvaras. Det
beredde åtminstone oss i Folkpartiet stora svårigheter
att kunna svara på ett korrekt, bra och genomtänkt sätt
på den.
Reservation 10, som jag inte yrkar bifall till men
som vi i Folkpartiet naturligtvis står bakom, gäller att
det enligt riksdagsordningen skall bli självklart och
obligatoriskt att svara på de interpellationer som läm-
nas till regeringen.
Reservation 12, som jag yrkar bifall till, gäller
Folkpartiets idé om att riksdagen skall föreläggas en
lag om riksdagskontrollkommission på ungefär mot-
svarande sätt som den norska Lundkommissionen.
Fru talman! Låt mig få använda en liten kort stund
för att tacka för mig och för mina 13 år här i riksda-
gen. Jag tackar mina riksdagskamrater från alla parti-
er, mina utskottskamrater och utskottets kansli för ett
mycket intellektuellt stimulerande motstånd och sam-
arbete. Inte minst, fru talman, vill jag också till fru
talman och övriga talmän framföra ett stort tack för ett
insiktsfullt och demokratiskt ledarskap.
Anf.  197  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Att något bör göras åt riksdagens ar-
betsformer visas väl också av närvaron under denna
debatt. Den borde egentligen skära genom alla par-
tilinjer och den borde angå alla riksdagsledamöter
oavsett vilket utskott de sitter i. Den borde kunna ha
ett utomordentligt brett deltagande av riksdagsleda-
möter eftersom den gäller riksdagens och riksdagsle-
damöternas arbetssituation, men också riksdagen som
ett organ för demokratisk maktutövning och demo-
kratiskt beslutsfattande.
Vi kan i dag se angrepp på riksdagen. De kommer
från alla möjliga håll. Det är angrepp på politiken och
på riksdagens inflytande. Riksdagen framställs t.o.m. i
vissa annonser som antingen ett ställe där det sovs
eller ett ställe som - i en annons för någon halvkom-
munal festival - kallas för en cirkus.
Det är egentligen i djupare mening attacker mot
demokratin som döljs i de här budskapen, och det har
vi anledning att se utomordentligt allvarligt på.
Det finns en sorts odlade mytföreställningar där
man angriper det politiska och demokratiska besluts-
fattandet till förmån för t.ex. marknadsmakt, ex-
pertvälde och liknande. Vi har sett tendenser sedan vi
kom med i EU att makt förskjuts från riksdagen till
regeringen, till tjänstemännen och till makthierarkier
på den internationella arenan. Därför är det ganska
angeläget att riksdagen, och här tror jag att det finns
en utomordentligt bred samfälldhet, försöker värna
sin roll och sitt anseende. Riksdagen måste också
söka värna sina möjligheter, och ta sig sina rättighe-
ter, att vara det organ som skall leva upp till vad som
stadgas i regeringsformen: att vara folkets främsta
företrädare. Det betyder att riksdagen också i verklig
mening skall vara det ledande organet i statsapparaten
och samhällsmaskineriet - för demokratins skull.
Därför är det inte oviktigt, oavsett vilken tid på dyg-
net det här ärendet tas upp, att göra några sådana
principiella markeringar och reflexioner i det ärende
vi har att behandla i kväll.
EU har kommit att förändra riksdagens roll. All
lagstiftningsmakt ligger icke längre i riksdagen, utan
mycket av beslutsmakt flyttas från riksdag till rege-
ringskansli. Lagstiftningsmakt går också över till
EU:s institutioner. Detta ställer krav på riksdagens
arbete med EU-frågorna. Riksdagen har sökt sig fram
mot olika former. Vi har lärt oss efter hand. Formerna
har förbättrats. Det är bra att konstitutionsutskottet nu
samlat har kunnat se att ytterligare åtgärder måste
vidtas efter en beredning som utskottet förklarar sig
berett att göra under hösten 1998. Jag hälsar med
tillfredsställelse att ett enigt utskott därvidlag vill gå
vidare för att se till att försvara riksdagens ställning
under EU-arbetet.
Man har, som jag sade inledningsvis, i den nylibe-
rala agitationen velat förringa värdet av demokratisk
debatt. Marknaden eller personer med särskild kom-
petens skall sättas i stället. Ett led i detta var när Eko-
nomikommissionen, eller Lindbeckkommissionen
som den mer populärt kallas, i början av 90-talet
ställde kravet att riksdagens möjlighet att påverka den
ekonomiska politiken skulle minimeras. Det är därför
glädjande att konstitutionsutskottet enhälligt anser
inte bara att det skall ske en utvärdering av det bud-
getsystem som nu har varit i funktion en tid utan ock-
så att denna skall ske med inriktning på att stärka
riksdagens inflytande. Jag tycker att det är ett utom-
ordentligt glädjande och viktigt poängterande som
utskottet har gjort, i full enighet, i detta betänkande.
Det gäller att finna en form för budgethantering där
riksdagen visar att det är riksdagen som beslutar -
faktiskt, inte bara formellt - om statens inkomster och
utgifter och om hanteringen av statens pengar.
Vi kan också se en del andra drag i utvecklingen
att man från olika håll försöker, medvetet eller omed-
vetet, att devalvera riksdagens ställning. En del av
detta kan vara t.ex. hur regeringen utformar proposi-
tioner så att riksdagen fattar vagare principbeslut som
sedan regeringen kan fylla med ett faktiskt innehåll.
Det kan vara hur regeringen avlämnar propositioner.
Tidigare talare har påpekat detta. Jag tänker då t.ex.
på den ansamling av propositioner i slutet av en man-
datperiod som nu har skett.
Vi har i en motion tagit upp ett annat problem,
som också återfinns i reservation 5, nämligen att re-
geringen lämnar en budgetproposition och att riksda-
gen då får en allmän och fri motionstid. Sedan kan
dock regeringen under denna allmänna och fria mo-
tionstid, där i synnerhet mindre partier anstränger sin
arbetskapacitet väldigt mycket för att göra ett bra
budgetarbete, komma med ett antal inte bara mindre
utan även större propositioner. Detta är egentligen att
behandla riksdagen på ett nonchalant sätt. Därför
menar vi att regeringen under motionstiden för bud-
getpropositionen inte utan särskilda skäl borde tillåtas
avlämna andra propositioner till riksdagen.
Det finns en del andra saker som pressar på riks-
dagen och som är uttryck för samma sak. I en moderat
motion påpekades att när riksdagens ledamöter läm-
nar interpellationer skall regeringens ledamöter be-
svara dessa om det inte finns alldeles särskilda skäl.
Jag instämmer i detta. Om riksdagen är folkets
främsta företrädare skall det vara riksdagens ledamö-
ters oförytterliga rätt att ställa frågor och interpella-
tioner till regeringens ledamöter och få dem besvara-
de.
Mot den bakgrunden har jag lämnat in en motion,
fru talman, om att frågestunden i dess nuvarande form
bör avskaffas eftersom den inte ger ledamöterna den-
na rätt i enlighet med principen i den moderata mo-
tion som jag har anslutit mig till. Det är samma prin-
cip som jag är ute efter, nämligen att riksdagens le-
damöter skall ha rätt att ställa frågor och interpella-
tioner och få dem besvarade, så länge frågorna håller
sig inom de former och de ämnen som är avsedda för
riksdagen att hantera gentemot regeringen.
Det ställs också massmediala krav på riksdagen.
Massmedierna vill att det skall vara kvickt, det skall
vara lätt, det skall gå fort, det skall vara korta talarti-
der, gärna en lättfångad dramatik - kanske så att man
själv slipper redigera, höll jag på att säga. Detta kan
ha sitt värde, men samtidigt måste vi säga att det
politiska samtalet kan förlora i analytiskt djup och i
skärpa. Därför är det inte alltid eftersträvansvärt att
riksdagens ledamöters talartid begränsas och beskärs.
Talmanskonferensen har föreslagit att en ledamot som
av någon anledning anser sig föranlåten att anmäla sig
till talarlistan efter det att ordinarie anmälningstid har
utgått, t.ex. därför att han vill föra ett resonemang
eller finner anledning att gå upp i polemik mot någon,
skall få sin talartid nedskuren från sex till fyra minu-
ter. Vi anser att det är ett oriktigt krav och en eftergift
för de krafter som vill snuttifiera det allmänna och
offentliga samtalet.
Jag har här, fru talman, för det är brukligt, framför
allt uppehållit mig vid sådana punkter där vi har en
särmening. Men jag vill betona att utskottets gemen-
samma samtal kring detta betänkande, om än i slutet
av en ganska arbetstyngd vår, har varit utomordentligt
konstruktiva. Trots att det finns ett antal reservationer
har vi i många frågor haft en enig vilja att markera
och förstärka riksdagens roll. Det är utomordentligt
glädjande att den insikten finns över partigränserna.
Med detta, fru talman, vill jag, trots att man
egentligen bara bör yrka på ett fåtal reservationer,
ändå yrka bifall till reservationerna 5, 9, 10 och 11.
För säkerhets skull vill jag säga att under reservation
9 återfinns av en anledning som kanske är ett misstag
inte mitt namn. Det borde ha stått under denna reser-
vation också. Därmed tackar jag för ordet.
Anf.  198  BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Ken-
neth Kvist gick ändå in på de allmänna principiella
frågor som jag efterlyste i mitt allra första anförande
och som jag önskar det hade varit möjligt att föra en
debatt om här i kväll. Men en titt på klockan säger
mig att detta trots allt inte är möjligt.
Jag vill dock gärna ge Kenneth Kvist ett erkän-
nande. De frågor som togs upp av honom är högst
väsentliga, och de kommer förvisso också att debatte-
ras mycket i framtiden.
Anf.  199  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Detta är angeläget. Även om arbetet
av olika anledningar är tungt i slutet av en riksdags-
session och även om Birger Hagårds replik var
mycket vänlig, vill jag säga att det hade varit mycket
intressant om vi hade gett oss tid att föra den här
mycket viktiga principiella diskussionen, som Birger
Hagård av hänsyn till klockan undvek att föra. Men vi
får som sagt var ta andra tillfällen till detta.
Anf.  200  WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Vi lever i en tid då många gamla
svenska institutioner omprövas och försöker finna nya
roller i en till stora delar förändrad omvärld. Vårt
äldsta bolag Stora Kopparberg, som har urkunder till
1200-talet, har i dagarna fusionerat med det finska
skogsbolaget Enso. Det är en mycket stor händelse,
som förmodligen kommer att ha mycket stor effekt på
andra företag och på den svenska ekonomin.
Tidigare har konstitutionsutskottet diskuterat den
Svenska kyrkans förhållande till staten, en relation
som går tillbaka till mitten av 1500-talet och reforma-
tionen. Kyrkan frigör sig så sakta från staten.
Dagens ärende - det sista för kammaren i dag -
handlar om riksdagen, en annan gammal hedervärd
institution, dess arbetsformer och framtida förhåll-
ningssätt till medborgarna.
Förändringarna inom alla de här områdena, Stora,
kyrkan och riksdagen, drivs hela tiden fram av krav
på anpassning till en förändrad omvärld. För riksda-
gen, vilket flera kolleger tidigare har nämnt, handlar
det inte minst om förhållandet till Europeiska unio-
nen, som är en stor sak.
Vi försöker att hitta det nationella parlamentets,
vår riksdags, möjlighet att på ett förändrat sätt utöva
inflytande över de beslutsprocesser som försiggår på
en annan plats än i riksdagen och i den svenska rege-
ringen. Därför är det intressant och viktigt att kunna
meddela att ett enigt utskott också mer eller mindre
har gett sig självt i uppdrag att under hösten 1998
utreda frågan om det nationella parlamentets förhål-
lande till Europeiska unionen.
Det är en mycket viktig fråga för demokratin. Jag
tror att de nationella parlamenten har en viktig roll att
spela också framöver, om vi mäktar att förändra vårt
förhållningssätt. Det får vi hoppas. Spåren från
ståndsriksdagens försök att reformera sig är inte di-
rekt upplyftande, men möjligtvis lärorika. Jag hoppas
att vi får ett bättre facit än den.
Men kraven på anpassning och förnyelse i riksda-
gen hämtar också sin näring från ett helt annat förhål-
lande till sina medborgare. Riksdagen och riksdagsle-
damöterna är gubevars och tack och lov inte längre
någon överhet som de var för 40-50 år sedan, utan vi
lever i ett oerhört jämlikt samhälle. Klyftorna mellan
väljare och valda har aldrig i ett historiskt perspektiv
varit så små som nu. Vi delar i hög grad villkor med
en mycket stor del av landets medborgare.
Inte som ett genmäle, men som en liten kommen-
tar eller klackspark till herr Kvist skulle jag vilja säga
att jag inte alls upprörs över annonser eller medbor-
garnas litet mer avspända förhållande till riksdagen.
Jag läser inte alls in något politikerförakt i sådant. Jag
skulle rent av vilja säga att jag nästan aldrig har mött
politikerförakt.
Däremot möter man alltid misstro. Det skall man
känna mot makthavare. Det skall man alltid göra.
Vare sig de är valda eller inte är det en medborgerlig
skyldighet att känna misstro och att fundera över
maktens motiv för det ena eller det andra. Men det är
något helt annat än förakt.
Om man går tillbaka bara till mina egna föräldrars
förhållande till sina valda riksdagsledamöter kan man
vid en jämförelse säga att klyftan i dag är mycket
mindre och att vi har ett mer avspänt förhållande.
Också till detta måste riksdagens arbetsformer anpas-
sa sig. Det tycker jag är viktigt att understryka.
Demokratins styrka är trots allt dess långsamhet.
Alla skall få en chans att påverka beslutsprocessen.
Då kan man inte ha för bråttom. Då måste det få ta sin
tid. Det är inte bara att åka ned till Stockholm och
räcka upp handen och föreslå förändringar av saker
som kanske har rullat på i 200 år. En sådan sak är
särskilt märkbar i riksdagens äldsta utskott, i konsti-
tutionsutskottet, som trots allt hämtar sin struktur och
sin näring från 1809. Det är ett arv som förpliktar. Det
betyder att vi inte heller i det här betänkandet tar
särskilt stora steg vad gäller förnyelse och arbetsfor-
mer.
Dock, som jag har nämnt tidigare, ger vi oss själva
i uppdrag att göra en översyn i syfte att förstärka det
nationella parlamentets inflytande över Europeiska
unionen. Vi är också eniga om två tillkännagivanden
som jag tycker är viktiga och som också tidigare kol-
leger har nämnt.
I den översyn som görs av den nya budgetproces-
sen skall utvärderingen göras i syfte att stärka riksda-
gens inflytande över denna del.
Vi gör också ett tillkännagivande med anledning
av en motion av riksdagsledamöterna Österberg och
Kronblad. Vi ger talmanskonferensen i uppdrag att
pröva samlade beslutstillfällen, samlade voteringar.
Det kan vara intressant. Det kanske kan innebära att
en del av ledamöterna kan frigöras för andra delar av
det parlamentariska arbetet. Det tycker jag är viktigt.
Sedan finns det en rad detaljförslag om än det ena
än det andra, alla mycket hedervärda och intressanta.
Men tiden är ännu inte mogen för att fullt ut tillstyrka
dem, varför jag yrkar bifall till förslaget från utskot-
tets majoritet och avslag på alla reservationer.
Tack för ordet!
Anf.  201  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag delar Widar Anderssons uppfatt-
ning i ett avseende som han understryker, nämligen
att riksdagen icke skall vara någon överhet. Jag tycker
att det är utomordentligt bra att kontakten mellan
väljare och valda är så nära som för närvarande och
gläds liksom Widar Andersson över att avståndet inte
är större.
Man skall inte bara se riksdagen som en gammal
hedervärd institution. Det motsäger något vad vi sagt.
Riksdagen är faktiskt folkets klenod. Det är folkets
redskap att på ett indirekt sätt påverka lagstiftningen,
kontrollera regeringsmakten och styra statsapparaten
- en viktig del av hela samhällskroppen. Det är därför
som riksdagen är utomordentligt viktig.
Även om vi står nära folket, även om vi skall tåla
att diskutera i närkamp, att skämta, att granskas in i
sömmarna, är det också utomordentligt viktigt att vi
slår vakt om respekten för riksdagen. Jag tror inte att
man behöver jamsa med när riksdagen framställs som
en cirkus. Det är inget annat än spekulation i antiintel-
lektuell och antidemokratisk dumhet.
Anf.  202  WIDAR ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Med respekt till ledamöterna Ham-
braeus, Anderberg, och Eriksson som också begärt
ordet och vill säga något före kl. 11, skall jag säga
följande till Kenneth Kvist. Alla - institutioner likväl
som enskilda människor - får den respekt som de
förtjänar i kraft av uppträdande och attityd till om-
världen och medmänniskor. Det är ingenting som kan
beordras eller skrivas fram. Vi får den respekt vi
förtjänar.
Anf.  203  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag håller med om att det inte går att
beordra fram respekt. Man kan dock hävda sin respekt
och inte behöva tåla lumpna påhopp.
Anf.  204  CHRISTEL ANDERBERG (m):
Fru talman! Enligt regeringsformen är regeringen
ansvarig inför riksdagen. De möjligheter som öppnas i
regeringsformen och i riksdagsordningen för riksda-
gens ledamöter att rikta interpellationer och frågor till
ett statsråd angående dennes tjänsteutövning är ett
viktigt inslag i riksdagens kontrollmakt. Mot denna
bakgrund anser jag att det inte är godtagbart att det
inte finns krav på att statsråden också besvarar väckta
interpellationer - sådana interpellationer som talman-
nen eller riksdagen har medgivit får väckas.
Det finns ett betydande utrymme för statsråden
själva att avgöra huruvida de skall besvara interpella-
tionerna eller inte. Under våren 1997 fick interpella-
tioner förfalla i oacceptabel omfattning under åbero-
pande av arbetsanhopning. Under riksmötet dessför-
innan var det ännu värre. Då väcktes totalt 261 inter-
pellationer. Av dessa blev 22 inte besvarade. Det är
nästan 10 %. Det kan inte anses vara en godtagbar
ordning.
Det har talats en del om respekt för riksdagens le-
damöter. Jag kräver inte att statsråden skall visa re-
spekt mot mig som enskild ledamot. Jag tycker att det
är ett anständighetskrav att visa den respekten mot
riksdagen som institution, dvs. att besvara interpella-
tioner.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion nr 10. Där finns en liten brasklapp. Jag inser att
det inte går att införa ett ovillkorligt krav på att alla
interpellationer skall besvaras. Men i vart fall bör så
ske om det inte föreligger synnerliga skäl.
Timmen är sen, men Widar Andersson må ursäkta.
Jag lever i total ovisshet om skälen till varför majori-
teten har beslutat avstyrka motionen. På två rader
avfärdas den, s. 36 i betänkandet: "Utskottet avstyrker
motion 1997/98:K214 (m), i vilken föreslås en änd-
ring av bestämmelserna om interpellationers besva-
rande."
Tycker inte Widar Andersson, vid närmare efter-
tanke, att utskottsmajoriteten har tangerat gränsen för
vad beredningskravet faktiskt medför? Jag svävar i
total okunnighet om varför majoriteten vill avslå
motionen. Inför kommande motionsperiod skulle jag
vara tacksam om jag kunde få en liten vägledning.
Anf.  205  WIDAR ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Självfallet skall Christel Anderberg få
vägledning. Det framgår av betänkandet att utskotts-
majoriteten först vill pröva talmanskonferensens för-
slag som pekar på att det numera i riksdagen infaller
närmast en gång per månad en plenifri vecka. Om de
plenifria veckorna räknas in i svarstiden för interpel-
lationerna, räknar majoriteten att det problemet - som
förvisso är reellt - framöver inte kommer att vara ett
problem. Då blir svarstiden tre i stället för två veckor.
Vi vill pröva det först. Men det kan mycket väl finnas
anledning för Christel Anderberg att återkomma om
den lösningen inte fungerar.
Anf.  206  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Det var inte riktigt svar på frågan,
Widar Andersson. Jag har skrivit i motionen att jag
inser att man inte i alla lägen kan hålla på tidsfristen
14 dagar. Men att nästan 10 % av interpellationerna
får förfalla under ett riksmöte, och de allra flesta i
slutet av riksmötet, har inte med riksdagens plenifria
veckor att göra. Det hela gäller att statsråden hänvisar
till sin egen arbetsanhopning. De har ändå ett rege-
ringskansli på 2 000 personer som de borde kunna
sätta i arbete. De vet att det varje år väcks många
interpellationer i slutet av riksmötet.
Anf.  207  BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Det här kommer att bli mitt sista anfö-
rande från riksdagens talarstol.
Det är riksdagen självt som har tagit initiativet till
den nya budgetprocessen. Det har visat sig att den
innebär att riksdagens makt urholkas. Ett utgiftstak
läggs fram på ett tidigt stadium, och man har inte
längre enligt RO rätt att samla majoriteter kring en-
skilda förslag. Jag är glad över att utskottet föreslår
att riksdagen beställer en utvärdering av budgetpro-
cessen av talmanskonferensen, där mina och andras
motioner kan beaktas.
Konstitutionsutskottet fortsätter att undersöka hur
riksdagen bäst skall behandla EU-frågorna. Enligt
regeringsformen 10 kap. 5 § kan vi med hjälp av
obligatorisk rösträkning och två tredjedelars majoritet
överlåta beslutanderätt till  Europeiska gemenskaper-
na, EG.
Det är viktigt att vi får reda på i god tid i förväg
när ett beslut kommer att innebära en sådan överlåtel-
se.
Fru talman! Nyligen beslöt vi, med anledning av
jordbruksutskottets betänkande 24, om rätt för EU-
länderna att skicka hit sina fiskeflottor. Ingenstans i
betänkandet står det att lagändringen innebär att vi
lämnar ifrån oss beslutanderätt på detta område. Jag
har i ett brev till konstitutionsutskottet föreslagit att
utskottet tar initiativet till rutiner för att tydligt marke-
ra denna speciella beslutsform.
Fru talman! Jag vill nu lämna några synpunkter på
riksdagsmännens rätt att själva bestämma hur de vill
utföra sitt arbete och hur de skall kunna använda
symboler på ett medvetet sätt så att den enorma bety-
delsen av riksdagen som institution i en demokratisk
stat klargörs.
I några särskilda yttranden till betänkandet har jag
höjt rösten när det gäller det oskick som utövas av
tjänstemän och enskilda ledamöter i förvaltningssty-
relsen när de hindrar andra ledamöter att använda
riksdagens lokaler för sitt politiska arbete.
Enskilda riksdagsledmöter har inte särskilt mycket
pengar till sitt förfogande för sitt arbete. Ändå är vi
valda som individer och har skyldighet att driva de
frågor vi blivit invalda på. Vi har emellertid en
mycket stor tillgång i riksdagens lokaler, som vi
måste kunna få bestämma över själva. Regeringsfor-
men 4 kap. 8 § gör det omöjligt för någon att stoppa
en ledamots ämbetsutövning, med mindre än att fem
sjättedelar av riksdagen fattar beslut om detta. Men de
regler som nu gäller för användandet av riksdagens
lokaler utgör ett reellt hinder för dem som vill driva
politik där. Och det är ju faktiskt ett politiskt arbete vi
skall utföra i detta hus.
Den förnyelse av arbetsformerna som efterlyses
hindras av stel fixering vid åldrande rutiner för vad vi
får göra. Som det nu är har vi rätt att samla stora
skaror besökare i andrakammarsalen utan restriktio-
ner, eller utan att anmäla det på något sätt, men vi har
inte rätt att ordna något organiserat. Dessa regler
måste ändras.
Jag har ända sedan 1974, innan de här bestämmel-
serna ändrades, ordnat konferenser i bl.a. andrakam-
marsalen, där jag har sammanfört folk med olika
kompetenser till samtal. Därefter har jag sammanställt
rapporter som delats till samtliga riksdagsledamöter.
Det har t.ex. gällt energikonferenser på 70-talet
med forskare som talar för annat än kärnkraft. Under
80-talet byggde vi nätverket Trygg Energi, som upp-
märksammade och stärkte småföretagare som börjat
producera framtidens förnybara energisystem. Som
ordförande i Föreningen för ekologiska livsmedel,
som verkat med en riksdagsman som ordförande i
huset sedan 1965, har jag sammanfört jordbrukare
som lever på ekologisk odling med olika inriktning
med forskare från Ultuna och myndighetspersoner
samt riksdagsmän från alla partier. KRAV-märkets
begynnelse skedde faktiskt i Riksdagshuset.
När SAF bjöd landets gymnasielärare i samhäll-
skunskap på subventionerade resor till Bryssel för att
informera om EG/EU samordnade jag 1993 en inbju-
dan på riksdagens papper till dessa lärare från leda-
möter från samtliga partier. Ämnet var Alternativ till
medlemskap i Europeiska unionen. Först hävdades
det att vi inte hade rätt att använda riksdagens papper.
Sedan hindrades vi från att ta emot de 200 gymnasie-
lärarna i riksdagens andrakammarsal och tvingades
ordna konferensen i Polstjärnans i och för sig utmärk-
ta lokaler på Sveavägen. Andrakammarsalen stod tom
hela dagen.
Fru talman! Min förhoppning är att ledamöterna
kommer att se till att dessa regler ändras. Det är inte
förvaltningskontoret som skall avgöra hur ledamöter-
na får lägga upp sitt politiska arbete.
Till sist, fru talman, är det viktigt att vi skapar ytt-
re traditioner som genom sin symbolik förmedlar
riksdagens betydelse i vår demokrati. Som människor
är vi ledamöter som folk är mest, jämlika med var och
en annan människa. Men vi måste se till att uppdraget
att vara riksdagsman högaktas. Jag tror att det vore
bra att anlita socialpsykologisk expertis, för att lära av
en kunnig utomståendes reaktioner hur vår organisa-
tion uppfattas av allmänheten.
Som exempel har jag i en motion nämnt riksda-
gens högtidliga öppnande. Alla som ser detta på TV
får helt klart för sig att de mest betydelsefulla perso-
nerna i Sverige är kungen, drottningen och kronprin-
sessan. De riksdagsmän folket valt framstår som en
anonym skara utan intresse för allmänheten.
Kungen gör absolut inget fel. Tvärtom är han och
hans hus synnerligen skickliga på att representera
Sverige och omges med en stab som är kunnig just i
det vi saknar i riksdagen, symbolers betydelse.
Det vore naturligt att utforma riksdagens högtidli-
ga öppnande så att riksdagsmännen står i fokus och
presenteras för allmänheten, t.ex. genom en högtidlig
inmarsch i kammaren valkretsvis. Jag är säker på att
kungen också gärna skulle utforma sitt tal så att det
helt fokuserade på riksdagens betydelse. Valda om-
bud för Sveriges folk, som enligt grundlagen fått det
oerhört viktiga uppdraget att vara folkets främsta
företrädare och besluta om lagar som alla - också
storföretag, transnationella företag och finansmyndig-
heter - måste följa och som folket utkräver ansvar
från vid varje allmänt val.
Detta måste försvaras, fru talman, därför att vi
känner inte något bättre sätt att säkerställa demokra-
tin; folkets rätt att styra sig självt.
Anf.  208  BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag skall också säga några ord om
riksdagens arbete med EU-frågor.
Vi har från Vänsterpartiet lagt en rad förslag i
motioner, och det är naturligtvis glädjande och till-
fredsställande att KU i stor enighet har bestämt sig för
att försöka utreda de här frågorna.
Före medlemskapet hade jag förmånen att få resa i
Europa, ibland i EG-delegationens regi, och diskutera
frågor om medlemskapet. Vi fick då ofta frågan varför
det fanns en så pass stark kritik mot den europeiska
gemenskapen i Sverige. Ett av mina svar var att det
var de demokratiska bristerna i EG:s beslutsprocess.
Då sade man att alla medlemsländer ju är demo-
kratiska stater - det är i själva verket ett villkor för att
få vara med i unionen. Ja, sade jag, men de som fattar
beslut i Coreper, en stor del av dem som fattar beslut i
ministerrådet om lagstiftning, i kommissionen, i den
viktiga domstolen och i den viktiga centralbanken är
ju allt annat än folkvalda. Makten utövas av en byrå-
kratisk meritokrati, som naturligtvis har fått sin makt
av själva systemet. Det är t.o.m. så att det är domsto-
len som har bestämt att lagstiftningen i unionen är
överordnad den nationella lagstiftningen.
Då undrade man om inte parlamenten är de som
kan lyfta Europa på den nationella arenan och samla
de byggstenar som behövs till en europeisk union.
Själva unionsbygget blev alltså viktigare än själva
folkstyret.
När jag var i Europaparlamentet gjorde Financial
Times en intervju med en gammal tjänsteman i Core-
per, och han sade just, som många kan förvänta sig:
Samarbetet i Europa löper väldigt smidigt, så länge
som vi inte blandar in för många av politikerna.
Attackerna mot folkstyrets makt kommer från
många håll. Ibland klagas det här i riksdagen på att vi
inte får del av information, t.ex. när regeringen utar-
betar förslag om sysselsättningsprogram som lämnas
till kommissionen, eller får information där man till-
sammans med kommissionen utarbetar förslag till en
ny regionalpolitik. Det här är också exempel på makt-
förskjutningar, som inte finns reglerade i riksdags-
ordningen. Det finns ingen skyldighet för regeringen
att samråda med riksdagen när man utarbetar förslag
tillsammans med kommissionen.
EU-nämnden gjorde för några veckor sedan ett
besök hos Kommunförbundet och Landstingsförbun-
det, som klagade på att de via Regionkommittén fick
information om att företrädare för Sveriges regering
lade förslag inom EU:s kommittéer och inom kom-
missionen som i högsta grad angick Landstingsför-
bundet och Kommunförbundet. De ansåg att riksda-
gen borde ta initiativ för att se till att Kommunför-
bundet och Landstingsförbundet blev informerade.
I själva verket är det så att riksdagens fackutskott i
sådana här frågor inte alls blir informerade, om de
inte själva råkar få reda på att sådana här frågor be-
handlas och alltså begär informationen. Men det finns
ingen skyldighet för regeringen att informera om vad
man håller på med i de här kommittéerna.
Företrädarna för Kommunförbundet och Land-
stingsförbundet såg tämligen förvånade ut när de
upptäckte hur det här fungerar.
En icke folkvald byråkratisk elit har fått sin makt
förstärkt inom Europeiska unionen på ett ganska
kraftfullt sätt. Man skulle kunna säga att det har skett
en tyst revolution. En del av oss här i kammaren tyck-
er kanske att vi genom att delta i Europaparlamentet,
genom att delta i EU-nämndens arbete eller genom att
i riksdagen ratificera fördrag och konventioner är
maktutövare i det här sammanhanget i EU-arbetet.
Men det kan inte vara så att folkstyret har en möj-
lighet att avskaffa samma folkstyre genom ett majori-
tetsbeslut. Det kan inte vara rimligt att säga att ratifi-
cering av ett fördrag som innebär en kraftig maktför-
skjutning till byråkratiska organ är ett uttryck för
folkstyret. Risken är att vi som vanliga ledmöter ham-
nar i en situation där vi säger att vi måste ge makt åt
de redan mäktiga medan de maktsvaga lämnas åt sitt
öde.
Jag hoppas, fru talman, att konstitutionsutskottet
skall ha framgång i sitt arbete med att se över dessa
frågor och komma med ett förslag som stärker riksda-
gens roll i EU-arbetet.
Detta var mitt sista anförande när det gäller konsti-
tutionella frågor i riksdagen. Jag vill tacka samtliga
ledamöter i KU för de fina debatter vi har haft både i
själva utskottet och här i kammaren.
Anf.  209  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag vill något bryta mot den gängse
ordningen eftersom det är två ledamöter som inte
kommer att delta vidare i riksdagens debatter. Det är
Bengt Hurtig, som jag har haft den stora glädjen att få
arbeta med i samma parti, och Widar Andersson, som
jag har fått arbeta med i samma utskott. De kommer
att lämna riksdagen. Övriga ledamöter, som Birgitta
Hambraeus, har blivit avtackade tidigare. Jag vill
ändå säga att de har varit utomordentligt stimulerande
och bra samarbets- och diskussionspartner i de frågor
vi har haft att behandla. Jag tror att hela utskottet
instämmer när det gäller Widar Andersson och tackar
för många frejdiga duster och bra gemenskap.
Anf.  210  PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Trots den sena timmen, och trots att vi
är i slutet på det fjärde och sista året under denna
mandatperiod, måste jag säga att jag är tacksam att
jag får stå i riksdagens talarstol. Med tanke på vad
Kenneth Kvist sade alldeles nyss tror jag faktiskt att
det bara är Kenneth Kvist och jag av dem som deltar i
denna och tidigare debatt, inklusive Margitta Edgren
och Anders Johnson, som inte kan lova att vi inte
kommer tillbaka åtminstone nästa mandatperiod. Man
får se hur det blir. Vi kan väl prata om den saken
senare.
Frågan om riksdagens arbetsformer handlar i
grunden om demokratins - folkstyrets - möjligheter
och hur demokratin fungerar. Man kan naturligtvis,
som Widar Andersson gjorde, på ett ganska klacks-
parksartat sätt prata om riksdagen som en hedervärd
gammal institution.
Man kan också, och jag tycker att det är ganska
uppenbart att det är alltfler som gör det, se demokra-
tin som en gammal hedervärd institution som också är
ineffektiv och föråldrad. Det finns andra bättre former
för att styra samhället än att bry sig om vad folk tyck-
er och låta folkstyre gälla. Det är ett ganska krångligt,
omodernt och ineffektivt sätt att sköta samhället på.
Det blir alltfler som faktiskt för den typen av resone-
mang.
Jag tror inte att Widar Andersson är inne på det,
men han är farligt nära när han talar om riksdagen
med en klackspark.
Jag lyssnade på professor Leif Lewin i riksdagens
andrakammarsal häromveckan tillsammans med tal-
mannen. Han hade ungefär samma känsla som jag har
haft under flera år. Han hade också noterat att defini-
tionen på demokrati plötsligt hade omvandlats till att
handla mer om effektivitet. Han gjorde jämförelsen
att vi är på väg tillbaka till de gamla oskarianska
traditionerna där man fattade beslut i slutna rum och
ansåg att pöbeln skulle hållas undan så mycket som
möjligt.
Han har nyss skrivit en bok om precis detta att vi
är på väg i brant utförsbacke med demokratin. Efter
den föreläsningen tror jag att den är mycket läsvärd.
Många i Sveriges riksdag borde ta den till sig och
fundera litet grand på sin kammare.
Det finns flera allvarliga problem med demokratin
i Sverige i dag. Några tas upp i det här betänkandet,
och en del har också diskuterats från talarstolen.
EU är ett av de stora problemen. Skall vi över hu-
vud taget vara med i den här byråkratiska, odemokra-
tiska och dyra processen? Har det gett någonting åt
folkstyret, eller drar det bara bort? Leder det bara
utför? Det är inte givet vilken slutsats man kommer
till i den diskussionen. Än så länge tror jag inte att
man tvärsäkert kan säga att det har varit positivt i alla
fall.
Personligen tror jag att vi klarar av framtiden bätt-
re utan detta. Men nu är vi med, och vi måste försöka
organisera det här så bra som möjligt i alla fall. Så
mycket respekt för folkstyret måste vi ha. Därför
tycker jag att det känns ganska bra trots att vi har
kommit in i det här eländet, som jag ser det, och trots
att vi har en riksdag som beslöt om ett dåligt sätt att
hantera EU-frågorna. Det är ett dåligt sätt att ta till
vara de möjligheter som ändå finns. Nu finns det en
begynnande insikt om att man faktiskt måste försöka
förändra det här systemet med t.ex. EU-nämnden.
Riksdagens påverkan på regeringen, och indirekt på
lagstiftningen, är minimal. Det måste stärkas. Den
utgångspunkten tycker jag att vi verkar vara ganska
eniga om i KU när vi nu fattar beslut om att genomfö-
ra en ny utvärdering och förändring av det här syste-
met inför nästa år. Det finns många vägar man kan gå
för att förbättra. Jag tror att vi skulle kunna ha betyd-
ligt fler debatter här i kammaren så att partierna
tvingas ta ställning på ett helt annat sätt. Det finns
många andra sätt.
Budgetprocessen är den andra stora frågan. Riks-
dagens ställning har allvarligt försvagats, och folksty-
ret därigenom, genom den nya budgetprocessen. Här
är det också oerhört viktigt att KU faktiskt har varit
överens om att riksdagens ställning måste stärkas
igen. Vi måste bryta trenden i utförsbacken i den
meningen också. Det är bra.
Jag har fem sekunder kvar. Därför vill jag också
säga att jag vill bifalla reservation nr 1 om att införa
en motionstid året runt. Jag tycker att den ordning vi
har i dag med två veckors motionstid är föråldrad och
ganska dålig.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 4 juni.)
14 §  Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Skrivelse
1997/98:176 Lärandets verktyg - nationellt program
för IT i skolan
Bostadsutskottets betänkande
1997/98:BoU10 Bostadspolitiken
Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU33 Uppskov till 1998/99 års riksmöte
med behandlingen av vissa ärenden
Finansutskottets betänkande
1997/98:FiU30 Uppskov med behandling av ärenden
Skatteutskottets betänkande
1997/98:SkU31 Uppskov med behandling av ärenden
Justitieutskottets betänkande
1997/98:JuU25 Uppskov med behandling av ärenden
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU29 Uppskov med behandling av ärenden
Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU25 Uppskov med behandling av ärenden
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1997/98:SfU15 Uppskov med behandling av ärenden
Socialutskottets betänkande
1997/98:SoU26 Uppskov med behandling av ärenden
Kulturutskottets betänkande
1997/98:KrU18 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Trafikutskottets betänkande
1997/98:TU15 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Jordbruksutskottets betänkande
1997/98:JoU27 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Näringsutskottets betänkande
1997/98:NU16 Uppskov med behandlingen av förslag
om bemyndiganden till regeringen avseende kre-
ditgarantier, m.m.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1997/98:AU14 Uppskov med behandling av ärenden
Näringsutskottets betänkanden
1997/98:NU14 Riktlinjer för Telias verksamhet
1997/98:NU9 Ändringar i konkurrenslagen, m.m.
Finansutskottets betänkanden
1997/98:FiU26 Utvecklingen inom den kommunala
sektorn
1997/98:FiU28 Vissa kommunalekonomiska frågor
15 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 3 juni
1997/98:819 av Hans Hoff (s) till socialministern
Vårdrelaterade infektioner
1997/98:820 av Yvonne Ruwaida (mp) till justitiemi-
nistern
Upphovsrätten
1997/98:821 av Juan Fonseca (s) till statsrådet Pierre
Schori
Gabbiyo
1997/98:822 av Inga Berggren (m) till statsrådet
Thomas Östros
Fastighetsskatten
1997/98:823 av Inga Berggren (m) till statsrådet
Ylva Johansson
Idrott och hälsa
1997/98:824 av Eva Goës (mp) till utrikesministern
Urangruva i Australien
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 9 juni.
16 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 3 juni
1997/98:765 av Krister Örnfjäder (s) till finansminis-
tern
Bankavgifterna
1997/98:772 av Inger Davidson (kd) till utbild-
ningsministern
Studenters rättssäkerhet
1997/98:775 av Ragnhild Pohanka (mp) till social-
ministern
Inkomstberäkning för funktionshindrade
1997/98:776 av Eva Goës (mp) till socialministern
Socialtjänstlagen och för ungdomar
1997/98:779 av Ewa Larsson (mp) till kommunika-
tionsministern
Riksväg 50 i Tåkernområdet
1997/98:780 av Ewa Larsson (mp) till miljöministern
Riksväg 50 i Tåkern
1997/98:784 av Ewa Larsson (mp) till kulturminis-
tern
Tåkern-Omberg
1997/98:785 av Lennart Fridén (m) till kommunika-
tionsministern
Portot för postförskott
1997/98:786 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Självmord bland unga
1997/98:789 av Lars Hedfors (s) till statsrådet Ylva
Johansson
Prao
1997/98:790 av Elisebeht Markström (s) till social-
ministern
Tatuering m.m.
1997/98:791 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Demenssjuka
1997/98:792 av Göte Jonsson (m) till näringsminis-
tern
Assi Domäns skogsmark
1997/98:793 av Dan Ericsson (kd) till statsrådet
Thomas Östros
Stadsmissionen och skatteplikten
1997/98:795 av Dan Ericsson (kd) till jordbruksmi-
nistern
Bekämpningsmedlet Permetrin
1997/98:799 av Dan Ericsson (kd) till socialministern
Textade TV-sändningar från riksdagen
1997/98:800 av Dan Ericsson (kd) till miljöministern
Sopningen av gatorna
1997/98:803 av Jan Backman (m) till kulturministern
Filmstödet
1997/98:806 av Tomas Eneroth (s) till arbetsmark-
nadsministern
Företagshälsovården
1997/98:807 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Utredning om kärnsäkerhet
1997/98:808 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Millenieskiftet och kärnsäkerheten
1997/98:810 av Per Lager (mp) till miljöministern
Västerhavet
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 9 juni.
17 §  Kammaren åtskildes kl. 23.09.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 7 § anf. 10 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 54 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 101
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 120
(delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.49,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 165
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.