Torsdagen den 13 juni
Kl. 9.00--17.12
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 7 juni.
2 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:199 till socialtuskottet
3 § Ändring av anslagsbeloppet till Lokala och
individuella linjer samt fristående kurser
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU22 Ändring av anslagsbeloppet till
Lokala och individuella linjer samt fristående
kurser.
Kammaren biföll utskottets framställning om att
betänkandet skulle avgöras efter endast en
bordläggning.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls
4 § Postens bankverksamhet
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU39 Postens bankverksamhet.
Kammaren biföll talmannens förslag om att
betänkandet skulle avgöras efter endast en
bordläggning.
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
5 § Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU42 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden.
Kammaren biföll talmannens förslag om att
betänkandet skulle avgöras efter endast en
bordläggning.
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
6 § Den ekonomiska politiken
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU30 Den ekonomiska politiken och
slutlig budgetreglering för budgetåret 1991/92
(prop. 1990/91:150 delvis och prop. 1990/91:100
delvis).
Anf. 1 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! I årets kompletteringsproposition
syns inte skymten av den tredje vägen. Det är inte
så konstigt. Socialdemokraternas felaktiga vägval
efter återkomsten till regeringsmakten 1982 har fått
Sverige att snabbt halka efter jämförbara länder.
Vårt lands ekonomi uppvisar nu ett ovanligt väl
utvecklat fall av den tvinsot som brukar kallas
stagflation. Tillväxten uteblir under hela
treårsperioden 1990/92, samtidigt som inflationen
fortfarande ligger över 10 % i årstakt.
Vad som förekommer i den reviderade
finansplanen är däremot ett intenstivt spanande
efter vad som kan tolkas som en förändring till det
bättre. Finansministern tycker sig se vändpunkter
lite varstans. Ibland blir längtan efter ljusglimtar så
stark att den önskade utvecklingen beskrivs som
redan uppnådd.
Vad den internationella utvecklingen beträffar kan
jag hålla med om att nedgången bör kunna bli både
lindrig och kort. Det är inte omöjligt att den
amerikanska ekonomin, som tidigt drabbades av
recession, hinner vända uppåt före årets slut.
Men förbättringen torde bli förhållandevis långsam
med hänsyn till att varken inflationstakt eller
räntenivå pressats ned så långt som normalt i en
avmattning och dessutom skuldsättningen är
ovanligt stor hos både företag och hushåll.
Samtidigt kan den senare inledda
konjunkturförsvagningen i Tyskland och andra
kontinentala länder väntas fortsätta.
Finansministern tycks föreställa sig att bara för att
nedgången slog till tidigt även i Sverige, så kommer
vårt land att höra till de första att ta sig ur den. Men
här finns ingen automatik. Allt talar för att den
svaghetsperiod Sverige nu är inne i blir både längre
och djupare än på andra håll. Det sammanhänger
med att det rör sig om inte bara en
konjunkturdämpning av vanligt snitt, utan
dessutom en strukturkris. I skydd av den stora
devalveringen och den draghjälp utifrån som under
1980-talet följde på de stora industriländernas
omläggning av den ekonomiska politiken i
marknadsliberal riktning har socialdemokraterna
länge kunnat undvika att ta itu med de strukturfel
som högskattepolitiken och den offentliga
utgiftsexpansionen har framkallat i vårt land.
Konsekvenserna är tydliga för alla som vill se dem.
Sverige ligger fast förankrat i den internationella
tillväxtligans botten. Även om produktionen skulle
öka med uppemot 1 % nästa år, kommer
resursutnyttjandet att minska. Rekordhöga
varselsiffror ger en försmak av vad som är att vänta.
Enligt Handelsbankens ekonomer som reviderade
sina siffror nyligen leder regeringens politik till att
arbetslösheten blir 3 % i år för att nästa år stiga till
5 % i genomsnitt. Det är tal av en för vårt land i
modern tid okänd storlek, och dit har alltså den
tredje vägens politik fört oss. Jag måste fråga Hans
Gustafsson och Allan Larsson: Hur kan ni kalla
detta för rätt väg?
Mot bakgrund av det försämrade
arbetsmarknadsläget är det inget annat att vänta än
att takten i lönestegringen avtar. Det är naturligtvis
alldeles vilseledande, när finansministern helt
tillskriver denna effekt Rehnberg-gruppens i och
för sig behjärtade insatser. Allan Larsson talar
uppenbarligen mot bättre vetande, när han påstår
att löneglidningen helt skall utebli.
Lönekostnaderna i industrin kan väntas öka med
8 % i år och kanske något mindre nästa år. Därmed
är det fortfarande en bra bit ned till EG-nivån,
vilket understryks av att produktiviteten utvecklas
sämre här hemma.
''Inflationen är nu låg'', säger regeringen i den
reviderade finansplanen. Men sanningen är att den
aktuella inflationstakten, som sagt, överstiger 10 %
och att den ännu i slutet av året kommer att ligga
kring 9 % enligt regeringens egna prognosorgan
konjunkturinstitutet och statens pris- och
konkurrensverk. Självfallet bör den minskade
aktiviteten i vår ekonomi leda till att prisstegringen
dämpas. Men kompensationsmekanismerna är
många, och det tar tid att ta sig ner från de höga
höjder där vi befinner oss. Att redan nästa år nå
ned till inflationstakten i de viktiga EG-länderna,
det ser jag som omöjligt, om vi inte resolut ger oss
i kast med uppgiften att börja normalisera det
svenska skattetrycket.
Allan Larsson ser som en ljuspunkt att handels- och
bytesbalansen inte försämras i den takt som tidigare
förutsetts. Men i själva verket är det ett
svaghetstecken. En väsentlig förklaring är att den
ekonomiska avmattningen medfört att behovet av
importerade insats- och investeringsvaror har
minskat. Men underskottet i bytesbalansen
fortsätter att växa, och vid sidan därav pågår
utflyttningen av investeringskapital för fullt. Nu
senast var det Modo som avbröt en färsk satsning i
Domsjö och i stället köpte ett franskt pappersbruk
för 1,5 miljard. Strömmen av direktinvesteringar i
motsatt riktning är inte mer än en rännil.
Konsekvensen blir att Sverige för att locka hit
lättflyktiga lånemedel måste hålla en hög ränta.
Visserligen har kronan äntligen kopplats till ecun,
vilket vi moderater förespråkat sedan mitten av
1980-talet, och det har som väntat lett till en viss
räntesänkning. Men med hänsyn till möjligheten av
en lägre inflationstakt blir realräntan i Sverige
mycket hög. Och det avhåller naturligtvis
ytterligare både svenskar och utlänningar från att
satsa i vårt land.
Herr talman! När socialdemokraterna -- till skillnad
från det stora flertalet ekonomer -- påstår att
Sverige är på rätt väg och att det snart vänder
uppåt, är motivet naturligtvis i första hand
valtaktiskt. Handlingsmönstret känns igen från
1985 och 1988. Det var med tanke på förra
valrörelsen som Allan Larssons företrädare skrev:
''Vi beskrev landets ekonomi i alltför ljusa färger...
Efteråt har jag haft välgrundad anledning att fråga
mig hur jag kunde medverka till att
socialdemokratin gick till val på ett program som
egentligen var ohållbart, ekonomiskt sett.'' Har
även den nuvarande finansministern låtit sig gripas
av valfebern?
En tillkommande viktig orsak till skönmålningen är
dessutom att den ljusa framtidsbilden ursäktar
avsaknaden av ekonomisk-politisk förslag i
kompletteringspropositionen och inför den
kommande mandatperioden. Socialistisk ideologi
och socialdemokratisk politik rymmer helt enkelt
inte de åtgärder som den nuvarande situationen
kräver. För mig är det alldeles obegripligt att
regeringen inte medger att nedrivna gränshinder i
Europa kommer att ställa krav på en sänkning av
Sveriges rekordhårda skattetryck. Det är lika
svårbegripligt som att regeringen räknar med att
kunna få fart på den svenska ekonomin utan
skattesänkningar.
Det är inte ekonomin som kommit till en
vändpunkt -- det är regeringen som nått sin
ändpunkt. Motvilligt har finansministern i handling
tvingats erkänna detta. Och efter segt motstånd har
socialdemokraterna här i riksdagen anslutit sig till
ståndpunkter som vi moderater länge drivit.
Marginalskatterna har sänkts och kommunalt
skattestopp införts. Sverige skall gå med i EG.
Kompensationsnivån i sjukförsäkringen reduceras.
Det blir ingen förtida avveckling av kärnkraften
under 1990-talet, men däremot både Öresundsbro
och reklam-TV. Och nu senast har alltså
avregleringen av kredit- och valutapolitiken
fullföljts med kronans knytning till ecun. Dessa
exempel på omprövning skulle kunna
mångfaldigas. Problemet är bara att när
socialdemokraterna skall föra borgerlig politik, blir
det halvhjärtat och senfärdigt.
Inte minst på det ekonomiska området är det
uppenbart att socialdemokraterna har gjort sitt. De
har egentligen inget ekonomisk-politikskt
program. Nu sitter de mest och väntar på draghjälp
från de konservativt styrda USA och
Storbritannien. Men frågan är om gamla samband
håller. Svenska storföretag kommer säkert att dra
nytta av en internationell efterfrågeökning. Men
mycket talar för att de möter den genom att öka sin
produktion vid sina många nya enheter utomlands,
där kostnadsnivån är lägre och produktiviteten
utvecklas bättre.
Industriförbundet har häromdagen presenterat en
osedvanligt dyster bedömning, som pekar i denna
riktning. Trots den brant fallande
industriproduktionen i Sverige har inte den lediga
kapaciteten ökat nämnvärt. Det måste tolkas så att
företag och jobb denna gång avvecklas för gott i
mycket större utsträckning än i tidigare nedgångar.
Någon vilja till kapacitetshöjande investeringar kan
inte heller spåras.
Dessa förhållanden tyder på att det vid ett uppsving
i världsekonomin inte blir den ekonomiska
aktiviteten,utan arbetslösheten som stiger i
Sverige, vilket normalt orsakar försiktighet med
inriktning på hemmamarknaden. Låt mig bara
påminna om -- i kontrast till allt talet om nära
förestående vändpunkt och att kanske saker redan
börjat gå uppåt -- att orderbristen ännu knappt nått
fram till ett så viktigt område som byggsektorn. I
en färsk bedömning säger Byggentreprenörerna att
1992 till 1994 blir kritiska år, då det inte kommer att
handla om annat än att försöka övervintra.
Men Allan Larsson hävdar alltså att krisen är
övervunnen och att Sverige skall leda
återhämtningen i världsekonomin. Jag måste
medge att jag är förvånad över att en så till synes
seriös person kan visa prov på en sådan måttlös
fräckhet. Övertygelsen måste vara stark att bluffen
aldrig kommer att synas, att det skall bli möjligt att
skylla kommande svårigheter och bakslag på att en
borgerlig regering har tagit över.
Problemen i Sveriges ekonomi är enligt min mening
så grundläggande att vägen tillbaka till tillväxt och
ökad välfärd blir både lång och mödosam. Minst av
allt löser de sig själva. Det behövs en snabb och
kraftfull kursomläggning av det slag som vi
moderater tillsammans med folkpartiet angett i
programmet ''Ny start för Sverige''.
Första förutsättningen för framgång är att vi slår
vakt om och stärker marknadsekonomin och den
enskilda äganderätten. Det är alltså raka motsatsen
till socialdemokraternas planer på att förvandla
AP-fonden till jättestora löntagarfonder, som
verkligen får resurser att socialisera det svenska
näringslivet. Hur kan någon, efter att ha sett vart
socialismen har lett i öststaterna, ändå planera en
socialiseringsaktion utan motstycke i vårt land? I
stället måste ägandet spridas bland de enskilda
medborgarna. Som ett led i detta blir det första som
sker, när Sveriges riksdag fått borgerlig majoritet,
att löntagarfonderna avvecklas.
Så snabbt som möjligt skall vi också växla över från
den tredje vägen, som visat sig leda så fel, till
Europavägen. Men det räcker inte med den åtgärd
som nu är nära förestående: att lämna in en
ansökan om medlemskap i EG. Det gäller också att
verkligen vilja bli medlem och att anpassa sig till de
krav på förändringar som ett medlemskap ställer.
Regelverket i vårt land måste närmas till
förhållandena i EGs medlemsländer.
Mest påträngande blir då nödvändigheten att sänka
skattetrycket. Som statsministern så riktigt påpekat
är det de höga skatterna som gör Sverige unikt.
Men den särställningen blir ett svårt handikapp, när
gränshindren försvinner i Europa. Många skatter
skulle behöva minskas mycket. Men allt kan inte
göras på en gång. De mest skadliga skatterna måste
sänkas först, och måttstocken blir då vad som mest
medverkar till flyttning utomlands. Dit hör de
pålagor på sparande och företagande, som ligger
bakom den av mig redan påtalade
investeringsflykten. Den höga indirekta
beskattningen riskerar att driva ut handeln till
andra länder. Men momsen behöver sänkas
generellt -- inte bara omfördelas som regeringen nu
verkar vara inne på efter sin senaste
helomvändning. Därtill måste den höga
turistmomsen, som i dag verkar självförstörande
genom att driva fritidsaktiviteter ut ur landet,
återföras till sin tidigare relativa nivå. Och för att
förbättra Sveriges kostnadsläge blir det också
nödvändigt att sänka löneskatten, dvs. den del av
arbetsgivaravgifterna som inte svarar mot några
sociala förmåner.
Återställd budgetbalans har länge utmålats som en
bestående framgång för den tredje vägens politik.
Så sent som i januari -- när halva det innevarande
budgetåret hade gått -- vidhöll regeringen att
underskottet skulle stanna vid drygt 2 miljarder
kronor. I kompletteringspropositionen räknades
det upp till närmare 20 miljarder. Nu tyder aktuella
bedömningar på en nivå mellan 25 och 35 miljarder.
Mot denna bakgrund är det naturligtvis alldeles
orealistiskt att det negativa saldot nästa år med
oförändrad politik skall krympa ned till 10
miljarder. Återigen visar det sig att industrivärldens
högsta skatter inte garanterar budgetbalans,
eftersom de samtidigt motverkar den ekonomiska
tillväxten som behövs för att bära upp den
offentliga verksamheten.
För att förebygga underskott i de offentliga
finanserna måste utrymme för nödvändiga
skattesänkningar skapas genom besparingar på den
offentliga utgiftssidan. Det är vidare angeläget att
avreglera ekonomin och bryta upp de offentliga
monopol som gäller för t.ex. barnomsorg,
utbildning och vård. Statliga tillgångar som företag
och skogsmark kommer i princip bättre till sin rätt
i enskilda händer och skall därför säljas. Men de
inkomster som denna privatisering ger skall inte gå
till konsumtion. De behövs för att rätta till senare
års försummelser på infrastrukturens område -- det
gäller vägar och broar, men också högre utbildning
och forskning, där Sverige måste bli mycket bättre,
om vi vill konkurrera med andra länder.
Herr talman! Innehållet i plattformen Ny start för
Sverige går igen i förslagsdelen av den
gemensamma moderatliberala partimotionen. Det
är inte bara den rätta vägen -- det är den enda väg
som kommer att visa sig framkomlig för att åter nå
ekonomisk tillväxt samt ökad sysselsättning och
välfärd. Därför är det glädjande att möjligheterna
att snabbt slå in på den har förbättrats i och med
att vi i finansutskottet kunnat nå samförstånd med
centerpartiet om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och principerna för budgetpolitiken. Ty
det är inte likgiltigt vem som får ansvaret för
förverkligandet eller vem som skall anföra
marschen på den rätta vägen. På samma sätt som
socialdemokratisk politik naturligtvis bäst drivs av
socialdemokraterna själva, måste det vara en fördel
att borgerliga förslag, grundade på
marknadsekonomi och enskilt ägande, genomförs
av dem som verkligen tror på förslagen. De skall
genomföras av dem som helhjärtat och utan
ideologiska hinder verkligen vill göra sitt bästa för
att ge Sverige en ny start.
Med det anförda yrkar jag, herr talman, bifall till
reservationerna 1, 6, 13, 22 och 25 i
finansutskottets betänkande 30.
Anf. 2 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Den viktigaste uppgiften för den
ekonomiska politiken är att skapa riktiga jobb, som
varar och ligger i Sverige. Denna uppgift klarar inte
socialdemokraterna.
Det är, tycker jag, ett hån mot de varslade och de
arbetslösa när finansministern åker land och rike
runt och pratar om en vändpunkt och om att
Sverige är på rätt väg. Varje dag är tidningarna fulla
av notiser om mångdubblade varsel och hundratals
uppsagda.
40 arbetstillfällen mindre hos flygbolag i
Norrköping, 150 hos IBM, 150 i Trelleborg, 80 i
Skellefteå, 500 vid SSAB i Borlänge och
Oxelösund. Den värsta sommaren på tio år för att
finna feriejobb. 12 000 nya varsel under maj
månad. Jag tycker att dessa siffror talar för sig
själva.
Socialdemokraterna tycks inte ha någon politik för
att ändra på detta, i alla fall ingen som framgår av
dagens betänkande. Det framgår inte heller i något
av de många tal som finansministern på senare tid
har hållit.
Socialdemokraterna har nu regerat under nio år.
Under de första åtta åren var det den s.k. tredje
vägen som gällde. Enligt samstämmiga omdömen
har den nu kapsejsat. Inte ens Ingvar Carlsson eller
Allan Larsson talar om den som framgångsrik -- än
mindre dess fader, Kjell-Olof Feldt, som helst vill
glömma bort alltihop.
Under det sista av dessa nio år har den ekonomiska
politiken lagts om. I stora stycken är det förslag
från de borgerliga partierna som då har
genomförts. Det gäller en del besparingar i de
offentliga utgifterna. Det gäller förändringar i
sjukpenningen, införande av sjuklön,
energipolitiken, ansökan om medlemskap i EG och
anknytningen av kronan till ecun. Och det gäller
skattereformen av vilken det viktigaste trots allt är
kvar.
Jag tycker att dessa beslut är bra. Men det tycker
tydligen inte socialdemokraterna. Det verkar som
om ni snarast skäms över att ni har bidragit till dessa
beslut. Vi har tvingats, säger ni, av riksdagen, av
utländska spekulanter, av den internationella
konjunkturnedgången. Egentligen tycker vi inte
om dem -- så tycks ledande socialdemokrater
resonera. Ingvar Carlsson säger t.o.m. att
egentligen hade det varit bättre för ekonomin om
stopp-paketet från februari 1990 hade gått igenom.
Det vittnar, tycker jag, om en sällsynt dålig insikt i
ekonomiska förhållanden när Sveriges
statsminister tror att en total reglering av alla priser,
löner och hyror skulle kunna lösa något enda
problem i Sverige. Det är tvärtom mycket mer
avreglering som behövs.
Finansministern -- som i dag tydligen gör något
annat -- ägnar sig nu helhjärtat åt -- som jag ser
det -- två destruktiva uppgifter. För det första ägnar
han sig åt att baktala och svartmåla vårt och
moderaternas program Ny start för Sverige.
Därigenom tror han sig förmodligen dölja att
socialdemokraterna inte har något eget program.
Hans andra insats är att sprida kvalificerad
desinformation om det ekonomiska läget. Han
talar om vändpunkten, som enligt honom närmar
sig med stormsteg. Ibland blir han -- som Lars
Tobisson nämnde -- så fångad av den egna retoriken
att vändpunkten redan tycks ha kommit.
Jag måste fråga Allan Larsson och Hans Gustafsson
om de anser att Sverige enbart har
konjunkturproblem. Menar de att Sveriges
ekonomiska svårigheter automatiskt går över när
utlandskonjunkturen vänder? I så fall är de nog de
enda personer som sysslar med ekonomi som har
den uppfattningen. Alla andra ekonomer inser
nämligen att Sverige, förutom
konjunkturproblemen, också har strukturella
problem. Strukturproblem går inte över av sig
själva. Den internationella konjunkturen kan vi
inte påverka men vi både kan och måste i Sverige
fatta egna beslut för att lösa strukturproblemen.
Vad som nu håller på att hända är att svensk
industri flyttar ut arbetstillfällen i allt snabbare
takt. De skaffar sig underleverantörer i utlandet. I
den processen finns ingen vändpunkt. Det som en
gång försvinner kommer aldrig tillbaka.
Det är bra att de stora företagen
internationaliseras, men det är inte bra att inga
utländska företag vill investera i Sverige. Och det är
sannerligen inte bra att så få mindre och medelstora
företag växer upp till större. Om denna utveckling
tillåts fortsätta försvinner den industriella basen i
Sverige, och det leder till fortsatt stagnation och
sämre standard för hushållen.
Detta är det verkliga hotet mot Sveriges välfärd.
Utan industriell tillväxt skapas inget utrymme för
viktiga förbättringar vare sig för löntagare i
allmänhet eller för de svaga grupper som ingår i det
som vi i folkpartiet liberalerna brukar kalla för det
glömda Sverige; det är äldre -- stora förbättringar
behövs i äldrevården --, handikappade och
flyktingar.
Ett tecken på att denna industriella urgröpning
redan har börjat är att kapacitetsutnyttjandet i
Sverige i vissa avseenden fortfarande är högt, trots
att industriproduktionen minskar. När
produktionen minskar ökar normalt den lediga
kapaciteten så att produktionen kan ta fart igen om
efterfrågan ökar. Men så tycks det inte vara nu. Det
finns ingen större ledig kapacitet. Det betyder att
en ganska liten efterfrågeökning riskerar att
mycket snabbt leda till att Sverige slår i
kapacitetstaket igen.
Det enda botemedlet mot detta är ökade
industriinvesteringar och ökad produktivitet. Det
kräver ganska stora förbättringar i Sverige -- ett
positivt näringslivsklimat, särskilt för de mindre
och medelstora företagen. Det är nu vi måste se till
att en konjunkturuppgång inte leder till
överhettning igen. Det är nu vi måste förebygga
stigande inflation och stigande underskott i
bytesbalansen senare.
I stället gör regeringen ingenting. Industrins
investeringar minskar, och de fortsätter att minska
även nästa år. Lönsamheten i verkstadsindustrin är
usel, den sämsta på mycket länge, särskilt i de
svenska anläggningarna.
Jag hade tänkt fråga Allan Larsson men jag ställer
i stället frågan till Hans Gustafsson: Vad vill ni säga
till dem som skall skapa morgondagens jobb i
Sverige? För att vilja expandera och skapa nya jobb
behöver de stabila spelregler och en tilltro till god
lönsamhet för produktion i Sverige. De behöver en
flexibel ekonomi. De behöver konkurrens på lika
villkor, tillgång till riskkapital och inte minst
välutbildad personal. Detta finns i vår och
moderaternas plattform Ny start för Sverige, men
det saknas totalt i de socialdemokratiska
beskrivningarna.
Det Allan Larsson och Hans Gustafsson erbjuder
är hot om socialisering genom AP-fonden, hot om
högre skatt på företagens arbetande kapital,
fortsatt utestängning från viktiga marknader för
sociala tjänster, fortsatt högt skattetryck och en
försämrad utbildningspolitik i Sverige. Med en
sådan politik kommer det aldrig att gå att få fart på
Sveriges ekonomi.
Sverige behöver en ny start. Om merparten av detta
är vi också överens med centerpartiet, vilket
framgår av den gemensamma reservationen.
Centralt i denna Ny start för Sverige är
medlemskap i EG. Det är utmärkt att Sverige nu
lämnar in en ansökan om medlemskap, men som
Lars Tobisson nämnde räcker inte det. Vi anser att
en ny regering måste agera aktivt på ja-sidan i den
folkomröstning som skall ske i anslutning till valet
1994.
Likaså centralt är skattepolitiken. Det står i det
betänkande från finansutskottet som vi behandlar i
dag att socialdemokraterna vill sänka skatterna på
sikt. För några år sedan sade Ingvar Carlsson att
målet var att komma ner till 50 % skattetryck. I
stället har motsatsen skett -- skattetrycket har nu
ökat till över 56 %. I sina anföranden på senare tid
har Allan Larsson uttryckt sig oerhört negativt om
alla andra partiers ambitioner att sänka skatterna.
Alla konkreta förslag att sänka någon enda skatt
bemöts av finansministern med att detta hotar
välfärden.
Jag inser att statsministerns forna tal om 50 %
skattetryck förmodligen inte var allvarligt menat,
utan det var en valbluff, men det borde ändå vara
litet besvärande för socialdemokraterna att så
tydligt anklaga statsministern för högerpolitik. Det
är ju vad det kallas när vi andra vill sänka
skattetrycket ner mot 50 %. Jag hade tänkt försöka
bidra till ett ökat samförstånd mellan statsministern
och finansministern och fråga Allan Larsson om det
verkligen inte finns någon enda liten skatt som han
vill sänka, om alla dagens skatter är heliga
miniminivåer. Jag kan överlåta åt Hans Gustafsson
att i mån av intresse besvara frågan.
Herr talman! De senaste dagarna har tidningarna
varit fulla av socialdemokraternas misslyckande
med budgetpolitiken. Nu ökar budgetunderskottet
i rasande takt. I januari var bedömningen ett
underskott på blygsamma 3 miljarder kronor. I går
sade riksrevisionsverket att det låg på minst 25
miljarder, och riksbanskchefen varnar för att det i
år, det budgetår som är slut om två veckor, kan bli
upp emot 35 miljarder kronor. Underskottet har
alltså tiodubblats på cirka fem månader, vilket är
utomordentligt oroande.
Jag hoppas att finansministerns sena ankomst
innebär att han kommer att redovisa för
kammaren, i dag och nu, om och i så fall hur han
tänker sig att attackera detta växande
budgetunderskott.
Jag skulle kunna ställa en förberedande fråga till
Hans Gustafsson: Vilka besparingar tänker ni lägga
fram förslag om till hösten om ni får chansen? Blir
det mer besparingar på sjukförsäkringen?
Arbetsskadeförsäkringen? A-kassan?
Bostadssubventionerna? Statsbidragen till
kommuner och landsting? På en del av dessa
områden har vi från folkpartiet liberalerna
föreslagit besparingar, men att döma av de
socialdemokratiska kommentarerna till dessa
besparingsförslag anses de vara uttryck för en
löntagarfientlig högerpolitik. Jag skulle därför vilja
veta: Vilka är de socialdemokratiska alternativen
till våra besparingar?
Om finansministern inte kan redovisa några
besparingar alls återstår bara skattehöjningar.
Vilka skatter är det i så fall som socialdemokraterna
har tänkt sig att höja?
Ett inte så litet dilemma både för Allan Larsson och
för Hans Gustafsson ligger i att fortsatta
skattehöjningar enligt dagens betänkande är
skadliga för den ekonomiska tillväxten. Slutsatsen
blir att besparingar är högerpolitik och
skattehöjningar förstör tillväxten. Hur tänker då
socialdemokraterna lösa problemet med
budgetunderskottet?
Herr talman! Det finns tre mycket klara skiljelinjer
mellan en borgerlig och en socialdemokratisk
politik. Vår politik vill förändra och förbättra.
Socialdemokraternas politik tycks gå ut på att allt
är bra som det är.
Den första skiljelinjen rör skatte- och
utgiftspolitiken, som jag just har berört. Vi vill
sänka skatter och utgifter. Tydligen är
socialdemokraterna motståndare till alla
förändringar. Nuvarande budgetutveckling gör att
det blir svårare att sänka skattetrycket, men det är
precis lika nödvändigt att göra det ändå.
Den andra skiljelinjen mellan borgerlig och
socialdemokratisk politik rör själva grunden i
marknadsekonomin. Marknadsekonomin bygger
på enskilt ägande. Enskilt ägande uppstår bara om
det finns enskilt sparande, positivt enskilt
sparande. Hushållens sparande ökar nu, sannolikt
på grund av skattereformen, från minus till noll och
troligen något mer framöver. Men detta räcker inte
på långa vägar för att få bukt med det totala
sparandeunderskottet i svensk ekonomi.
Därför vill vi ha mer stimulanser till enskilt
sparande. Vi vill sälja statliga företag, sälja ut
allmännyttans lägenheter till de hyresgäster som
vill köpa sina bostäder Vi vill avveckla
löntagarfonderna på ett sätt som stimulerar enskilt
ägande och sparande, vi vill införa startsparande
för barn och ungdomar, och vi vill ta bort de sociala
avgifterna på de anställdas vinstandelar.
Att stimulera enskilt sparande är för oss inte bara
en ekonomisk nödvändighet -- det är också en
ideologiskt viktig förändring. Vi vill skapa
oberoende och självständiga människor, som själva
får bestämma mer över sina egna liv. Ett sådant
oberoende främjas av ett eget sparkapital.
Regeringen har emellertid en helt annan åsikt.
Regeringen vill inte ha enskilt sparande.
Socialdemokraterna föredrar offentligt sparande.
Det tydligaste exemplet på detta är det kommande
förslaget om att AP-fonderna skall få rätt att köpa
aktier i svenska företag för hundratals miljarder
kronor.
Så länge ett sådant socialiseringshot vilar över
företagandet i Sverige går det inte att locka hit
utländska investerare eller för den delen att förmå
svenska företag att expandera här hemma.
Den tredje skiljelinjen gäller synen på valfrihet och
rätt att själv bestämma över viktiga sociala tjänster.
I dagens betänkande ägnar socialdemokraterna
mycket stort utrymme åt att argumentera mot den
valfrihetsrevolution inom välfärdspolitiken som vi
vill skapa. Det innebär att socialdemokraterna
samtidigt argumenterar starkt emot mer
konkurrens. Det är mycket konstigt.
Det framstår alldeles klart i det här betänkandet att
socialdemokraterna slår vakt om de offentliga
monopolen med näbbar och klor. Det är hårdare
skrivningar än på mycket länge, så det är ett
allvarligt steg tillbaka. I betänkandet sägs t.ex. att
den offentliga sektorn måste förstärkas genom att
resurser överförs dit från andra sektorer. Där sägs
att privata alternativ inte blir billigare eller mer
effektiva och att de dessutom är
fördelningspolitiskt oacceptabla. Där sägs att
modellen med en dominerande offentlig
verksamhet är nödvändig. T.o.m. det allmänna tal
om värdet av konkurrens i största allmänhet som
finns i regeringens kompletteringsproposition har
utskottets socialdemokrater tydligen reagerat
emot, för därav finns nästan inga spår.
Monopol är dyra och ineffektiva. När det gäller
produktion av s.k. vanliga varor och tjänster --
möbler, kläder och sådana ting -- har
socialdemokraterna så smått börjat förstå detta.
Det går visserligen trögt och ganska halvhjärtat och
det är inte någon riktig entusiasm, men det rör sig
ändå. Men i fråga om sociala tjänster såsom vård,
omsorg och utbildning, är det tvärtstopp. Detta är
mycket märkvärdigt.
Konkurrens, mångfald och enskilda alternativ är
precis lika viktiga för att få en effektiv användning
av resurserna när det gäller produktionen av sociala
tjänster som när det gäller att producera mat,
kläder, möbler och annat. Motsatsen till effektivitet
är slöseri. Vad socialdemokraterna förespråkar är i
själva verket slöseri; medborgarna får inte valuta
för sina skattepengar. En sådan politik vill vi ändra
på.
Jag skulle möjligen kunna förstå den
socialdemokratiska motviljan mot privata
alternativ om det vore så att de innebär att
''plånboken styr'', som ni brukar hävda. Men det är
rent förtal när ni påstår det. Vi vill ha -- och det
finns tydligt uttryckt i motioner och i våra
skrivningar i övrigt -- en solidarisk, gemensam
finansiering, precis som i dag. Det vi vill ändra på är
produktionen -- det skall finnas en mångfald olika
former av barnomsorg, sjukhem, ålderdomshem,
skolor och liknande, att välja mellan. Den
socialdemokratiska linjen bygger på förmynderi --
den offentliga sektorn skall tillhandahålla en enda
form, och vill människorna inte ha den får de vara
utan. Vi liberaler tror på självständiga individer
som både kan och vill bestämma själva. Vi skall se
till att det finns flera olika alternativ, och sedan får
var och en bestämma själv vilket som passar just för
de egna behoven.
Den socialdemokratiska förmynderimodellen är
negativ inte bara för konsumenterna utan också för
de anställda, för alla dem -- oftast kvinnor -- som
jobbar med vård, omsorg och utbildning. De har
nämligen en mycket snäv arbetsmarknad i dag och
egentligen bara en tänkbar arbetsgivare -- kommun
eller landsting. Arbetsorganisationen är ovanligt
centralstyrd, krånlig och byråkratisk på dessa
arbetsplatser. De här kvinnorna får sällan
möjligheter att lägga upp jobbet så som de själva
vill och på det sätt som de av egna erfarenheter vet
är bäst. De har få möjligheter att få utlopp för den
egna yrkesstoltheten, och nästan inga möjligheter
att starta ett eget företag, om de skulle vilja det.
När kammaren behandlar jämställdhetspolitik
brukar socialdemokraterna både tala och skriva
ganska vackert om att jämställdhet mellan kvinnor
och män skall genomsyra all politik, även den
ekonomiska politiken. Men när vi nu behandlar
den ekonomiska politiken visar det sig att detta
bara är tomma ord. Den i praktiken förda
socialdemokratiska politiken diskriminerar alla de
förvärvsarbetande kvinnor som jobbar med vård,
omsorg och utbildning.
Herr talman! Den enda ekonomisk-politiska
strategin som kan skapa riktiga jobb och ökad
välfärd i Sverige finns i Ny start för Sverige.
Huvudparten återges i reservation 1, som är
gemensam för folkpartiet liberalerna, moderaterna
och centerpartiet. För att genomföra denna politik
krävs det en ny regering med ett starkt liberalt
inslag. Sverige förtjänar en sådan ny och bättre
politik.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
6, 15, 17, 22 och 25.
Anf. 3 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Efter regn kommer solsken, heter det
i ordspråket. Det är en allmängiltig utsaga, som kan
användas inom både meteorlogin och den
ekonomiska politiken. För att ta det senare ämnet,
som ju är föremål för dagens debatt, finns det
förvisso en och annan ljusglimt. Den
internationella konjunkturen förväntas vända
uppåt. Så småningom kommer också den svenska
konjunkturen att förbättras. Å andra sidan finns
det fler saker som inger oro.
När det gäller den ekonomiska utvecklingen
befinner sig Sverige de facto i en lågkonjunktur.
Arbetslösheten stiger, och antalet varsel om
uppsägningar är nu rekordstor. Efter en
konjunkturuppgång finns det risk för att
arbetslösheten fortsätter att öka. Det finns
ingenting som garanterar att Sverige följer med i en
internationell konjunkturuppgång, i varje fall inte i
samma takt som omvärlden.
Statsbudgeten har börjat ge stora underskott.
Företagen har inte på samma sätt som vid tidigare
nedgångar byggt upp lager. Samtidigt slås
produktionskapacitet ut i stor utsträckning. Detta
ställer höga krav på finanspolitiken. En expansiv
finanspolitik kan leda till att överhettningen
kommer tillbaka. Räntorna kommer då att börja
stiga igen, och det finns inga garantier för vad som
händer med lönekostnadsutvecklingen efter det att
det avtal som nu tecknats i enlighet med
Rehnbergsavtalet löper ut.
De strukturella problemen i svensk ekonomi
kvarstår i allt väsentligt. Internationaliseringen --
inte minst den ökade samverkan inom EG --
kommer bl.a. att ställa krav på sänkta skatter och
minskade offentliga utgifter.
Mot denna bakgrund inger den debatt som förs om
den ekonomiska utvecklingen oro.
Det är ett betydande lättsinne som har brett ut sig
de senaste månaderna. Regeringen, med
finansministern i spetsen, tycks inte ha siktet
inställt längre fram än till valet. Allan Larsson har
ägnat flera artiklar åt att föra den ekonomiska
debatten bort från de grundläggande problemen i
svensk ekonomi för att i stället diskutera när
vändpunkten i konjunkturen kommer.
Den 13 maj skrev Allan Larsson på DN-debatt:
''Vi är på rätt väg när det gäller den ekonomiska
politiken. Vi kan nu se framför oss ett nytt mönster
i tillväxten, en expansion inom den
konkurrensutsatta sektorn på 2,5 procent nästa år,
medan den skyddade sektorn hålls tillbaka och bara
växer med 0,5 procent.''
Ja, det är bra att regeringen är på rätt väg --
äntligen!
Den tredje vägen ledde ju åt fel håll enligt den
uppfattning som Larssons företrädare numera har.
Det som oroar är dock den passiva trosvissheten.
Kompleteringspropositionen är ett bevis för den
nya inställning som man numera har. Det är för
övrigt mycket tunnsått med konkreta förslag. Det
är uppenbart att ytterligare åtgärder tydligen inte
längre bedöms som nödvändiga. Det är inte längre
fråga om ''blodigt allvar'', som finansministern
inledde sin karriär med att säga.
Enligt min uppfattning bör en finansminister
präglas av en sund skeptisism. Han eller hon måste
också försöka se bortom nästa kurva. Men Allan
Larsson är i stället närmast ohämmat optimistisk
med anledning av den konjunkturvändning han
anser kommer att inträffa till hösten. Det är
närmast pinsamt att riksbankschefen Bengt Dennis
nu fått gå ut med varningar för ett ökat
budgetunderskott.
Men det är inte bara regeringen som bidragit till att
ge den ekonomiska debatten en lätt oansvarligt
prägel. De förslag till omfattande sänkningar av
skattetrycket som den senaste tiden har
presenterats av flera organisationer är inte
användbara för den som vill föra en ansvarfull
ekonomisk politik eller en bibehållen generell
välfärdspolitik.
Herr talman! Den nedgång i den internationella
konjunkturen som inträffar i år blir troligen
förhållandevis kortvarig. De flesta optimistiska
prognoserna är avhängiga av en snar uppgång i den
amerikanska ekonomin. Några säkra tecken på en
sådan uppgång finns dock ännu inte. En vändning i
den brittiska ekonomin och en begränsad
dämpning i Tyskland är också viktiga faktorer för
de internationella prognoserna. Även i dessa
länder är utvecklingen osäker.
Den svenska konjunkturen är fortsatt svag.
Industriproduktionen och orderingången det första
kvartalet i år var i stort sett oförändrade i
förhållande till sista kvartalet i fjol.
Arbetslösheten hade i april fördubblats på ett år,
samtidigt som antalet personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder hade ökat
kraftigt. Antalet varsel om uppsägning var i april
större än vid någon mätning sedan dessa startade
1975. Från januari till april hade totalt 44 000
personer varslats om uppsägning. Det kan jämföras
med 9 000 personer samma period förra året.
Importen framför allt av investeringsvaror har
sjunkit, vilket gör att handelsbalansen har
förbättrats. Konsumentprisutvecklingen har
dämpats i förhållande till de mycket höga nivåerna
i början av året.
De utbetalade socialbidragen har ökat med 14 % i
löpande priser under första kvartalet i år. Detta kan
i inte ringa utsträckning antas bero på de kraftiga
hyreshöjningar som genomfördes i februari.
Mycket allvarligt är också det snabbt växande
underskottet i statsbudgeten.
Riksräkenskapsverkets nya prognos för
innevarande budgetår pekar, som redan har
nämnts, på ett minus på minst 25 miljarder kronor.
Långtidsbudgeten talar om ett ännu större
underskott.
Jag skulle vilja fråga socialdemokraterna: Vilka
åtgärder har ni tänkt att vidta för att minska det
bekymmersamma budgetunderskottet? Vi hoppas
naturligtvis att vi får ett svar på den frågan i
debatten i dag.
Konjunkturnedgången har således fördjupats
under 1991. Nedgången i den svenska ekonomin är
inte framför allt resultatet av den dämpning som i
år sker internationellt utan av en felaktigt förd
ekonomisk politik i Sverige. Sverige har haft en
sämre ekonomisk utveckling än jämförbara länder,
och den socialdemokratiska regeringen är helt
ansvarig för detta.
Kompletteringspropositionen ger enligt centerns
uppfattning en alltför glättad bild av utsikterna för
den svenska konjunkturen. De oberoende
konjunkturbedömningar som gjorts bl.a. av
bankerna talar också med något undantag
genomgående om en ännu svagare utveckling.
Centern, moderata samlingspartiet och folkpartiet
liberalerna har i det betänkande som vi nu
behandlar ett antal gemensamma reservationer på
de väsentligaste områdena. Det gäller först och
främst de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken men också principerna för
budgetpolitiken. Vidare har vi en gemensam
reservation om avveckling av löntagarfonderna. Vi
avvisar också förslaget om utvidgade
placeringsregler för AP-fonden.
En första utgångspunkt för den ekonomiska
politiken bör vara att den ekonomiska politiken
skall ha sin grund i marknadsekonomin.
En andra utgångspunkt är det sätt på vilket
statsmakterna bör bedriva sin finans- och
penningpolitik. Grundläggande är en stram
finanspolitik. Statsbudgeten skall i normalläget
vara balanserad och summan av förändringar i den
offentliga ekonomin finanspolitiskt neutral.
Generella efterfrågestimulanser avvisas.
Finanspolitiken bör inriktas på att genomföra de
strukturella förändringar av ekonomin som är
nödvändiga. Vi i centern anser också att det är
angeläget att skattesänkningar kommer till stånd,
men de måste kombineras med minskade offentliga
utgifter.
Grundläggande för den ekonomiska politiken är
också att den valutapolitiska normen om en fast
växelkurs upprätthålls. Penningpolitiken skall
understödja den fasta växelkursen och medverka
till att balansera samhällsekonomin.
Den ekonomiska politiken måste ges en större
långsiktighet genom att de grundläggande
strukturfrågorna ges en ökad prioritet, genom att
den ekonomiska politiken utformas så att en
uthållig tillväxt skapas samt genom att
statsmakterna ställer upp långsiktigt stabila
spelregler för ekonomin.
Det är viktigt att inflationsbekämpningen
prioriteras. Därmed stärks konkurrenskraften och
därigenom ökas på sikt sysselsättningen.
En första uppgift för den ekonomiska politiken
under de närmaste åren är att göra Sverige delaktigt
i den ekonomiska och kulturella integration som
sker i Europa. Sveriges skall eftersträva att bli
medlem i EG. Jag tror att en av följderna av den
europeiska integrationen liksom av den ökade
internationaliseringen i övrigt är att utrymmet för
skillnader i den ekonomiska politiken som Sverige
kan upprätthålla gentemot andra länder snävas in.
Stora skillnader riskerar att straffa sig genom
utflyttning av kapital och människor med
nyckelkunskaper samt mindre intresse för såväl
svenska som utländska investeringar i Sverige. Vi
har under det senaste året haft en utveckling där ett
stort antal miljarder har gått ut ur landet till
investeringar utomlands, medan väldigt litet har
kommit tillbaka i form av investeringar i Sverige.
En av de viktigaste uppgifterna för den ekonomiska
politiken är mot denna bakgrund att ställa om den
svenska ekonomin för att möta
internationaliseringen.
En andra betydelsefull uppgift är att se till att den
ekonomiska politiken främjar ökad produktivitet
och tillväxt.
Den ekonomiska tillväxten hämmas av det höga
skattetrycket i Sverige. Det är nödvändigt att nå ett
sänkt skattetryck, vilket är ett krav som också följer
av det ökade europeiska samarbetet. Arbetet på att
sänka skattetrycket måste ske stegvis, men det
måste påbörjas omedelbart.
En sänkning av skattetrycket underlättas av dels
minskade offentliga utgifter, dels en förbättrad
tillväxt. I första hand anser vi att sänkning bör ske
av kapitalbeskattningen, mervärdeskatten och
arbetsgivaravgifterna. Det är dessa typer av skatter
som det är mest angeläget att sänka. Det är också
viktigt att förmögenhetsskatten på arbetande
kaptial i små och medelstora företag och att
omsättningsskatten på värdepapper slopas.
För att inte nödvändiga skattesänkningar skall leda
till budgetunderskott som späder på inflationen
måste den offentliga utgiftsandelen minska. Såväl
den statliga som den kommunala konsumtionen
måste hållas tillbaka.
För att förbättra tillväxten är ett gott företagsklimat
nödvändigt. Investeringar av såväl svenska som
utländska företag i Sverige måste främjas. Det är
då också viktigt att vi skapar bättre villkor för
nyföretagande liksom för de mindre och
medelstora företagen. Det gäller bl.a.
småföretagens riskkapitalförsörjning och
beskattningsreglerna för småföretagen. Det måste i
större utsträckning bli möjligt och lönsamt att i
Sverige utveckla forskningsidéer och omsätta
forskningsresultat i produktion i företag.
En tredje viktig uppgift är att rikta in den
ekonomiska politiken på grundläggande
strukturproblem.
Den svenska ekonomin uppvisar stora strukturella
brister. Inte minst det faktum att Sverige trots låg
tillväxt uppvisat en stark överhettning de senaste
åren är belägg för detta. Den ekonomiska politiken
bör nu i större utsträckning ägnas åt att undanröja
flaskhalsar och öka dynamiken i ekonomin.
Jag tror att det är viktigt att riksdagen nu slår fast
att stora satsningar måste göras på att rusta upp
infrastrukturen och skapa ett modernt väg- och
järnvägsnät. På trafikpolitikens område har det
förekommit många stora försummelser under det
långa socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Centern har för sin del föreslagit infrastrukturella
investeringar på 10 miljarder kronor mer än
regeringen för nästa budgetår. I vår motion har vi
föreslagit att dessa investeringar skall finansieras i
huvudsak genom utförsäljning av statliga företag.
Det är nu viktigt att vi får fram medel så att vi kan
åstadkomma betydande förbättringar på
utbildningsområdet. Det gäller såväl grundskola
och gymnasium som högre utbildning och
forskning. Förslaget till avskaffandet av
löntagarfonderna kan ge underlag för detta.
Den offentliga sektorn måste förnyas. Viktiga
inslag i denna förnyelse är avreglering, konkurrens
och slopande av vissa monopol.
Den offentliga sektorns resurser bör i framtiden
riktas till kärnan i det offentliga ansvaret.
Statsbidragssystemet måste förenklas, och antalet
lagar och tvingande detaljregler från statens sida
gentemot kommunerna minskas.
Inte bara den offentliga sektorn kännetecknas av
brist på konkurrens. Detsamma gäller även andra
sektorer inom samhället, bl.a. energi-, byggnads-
och livsmedelssektorn. Det är viktigt att vi ser upp
med den brist på konkurrens som finns på dessa
områden.
Utöver förenklingar och minskningar i
regelsystemen är det viktigt att vi får en skärpt
konkurrenslagstiftning. Det är också viktigt att
näringsfriheten grundlagsfästs.
Ett krav på den ekonomiska politiken måste vara
att den tillväxt som uppnås skall vara långsiktigt
hållbar. Detta förutsätter enligt vår mening att de
restriktioner som miljön ställer är uppfyllda. Det
kan ske genom marknadsekonomiska styrmedel,
exempelvis miljöavgifter och miljöanpassade
energiskatter, varvid produkter och verksamheter
får bära sina miljökostnader.
Det är nu nödvändigt att vi utnyttjar den moderna
kommunikationstekniken för att minska
betydelsen av geografiska avstånd. Man måste slå
fast att den produktionsförmåga som finns i alla
delar av landet skall tillvaratas. Det sker inte i dag.
Vidare är det viktigt att vi får en bättre regional
balans för att därigenom under en högkonjunktur
minska risken för överhettning och bidra till att
hålla nere inflationen.
Arbetslöshet får inte användas som ett medel i den
ekonomiska politiken. Arbetslöshet skall
motverkas genom satsningar på en väl fungerande
arbetsmarknad, arbetsmarknadsåtgärder med
tonvikt på utbildning, utbyggd infrastruktur över
hela landet och satsning på rehabilitering och bättre
arbetsmiljö. Det är en stor skandal att
ungdomsarbetslösheten i dag är så stor som den är.
Det är också nödvändigt att i fortsättningen skapa
utvecklingsförutsättningar runt om i hela landet.
Där har samhället ett stort ansvar.
När det gäller långtidsarbetslösheten är det viktigt
att komma ihåg att merparten av sjukersättningen
går till dem som är sjuka under en längre tid. Det
är helt nödvändigt att det görs ordentliga insatser
på rehabiliteringsområdet och att förebyggande
organisationsförändringar företas. Sköter vi inte
detta kommer vi återigen att gå in i en
högkonjunktur med ett stort antal människor
stående utanför arbetsmarknaden. Vid föregående
högkonjunktur stod ungefär en halv miljon
människor utanför arbetsmarknaden på grund av
ohälsa. Det är en situation som inte får upprepas.
Därför är de nya arbetslivsfonderna intressanta
instrument. Med hjälp av dem kan man vid
förändrad organisation minska behovet av
rehabiliteringsinsatser.
Enligt centerns uppfattning måste Sverige med
kraft arbeta för att vi inte skall hamna i en situation
med hög arbetslöshetsnivå i stil med andra länder.
Vi måste se till att vi inte har så många
långtidsarbetslösa, vilket är kännetecknande för ett
antal länder i Västeuropa.
Det är också viktigt att vi ser till att det totala
sparandet i ekonomin ökar. Det är inte minst viktigt
för att minska underskottet i bytesbalansen och ge
utrymme för ökade investeringar. En politik som
leder till bestående överskott i den offentliga
sektorn kan vi inte ha. I stället menar vi i centern
att vi måste ha en politik som stimulerar till ökat
enskilt sparande. Det bidrar till en decentraliserad
samhällsutveckling och medför ökad ekonomisk
trygghet för hushållen, genom att sparandet blir en
finansiell buffert.
Det är också helt nödvändigt att riksdagen nu
bestämt avvisar olika typer av fondsocialistiska
förslag. Löntagarfonderna skall avvecklas och
tillgångarna bl.a. utnyttjas som spar- och
ägandestimulans. AP-fonderna skall inte ges
vidgade placeringsregler. Det är viktigt, tycker jag,
att komma ihåg att framtidens pensioner inte
tryggas genom ett omfattande förstatligande av
näringslivet, utan genom en god ekonomisk
utveckling i kombination med ett ökat personligt
sparande. Det är först då vi kan klara framtidens
pensioner på ett riktigt sätt.
En viktig del av den ekonomiska politiken är att vi
långsiktigt tillgodoser behovet av energi och
granterar tillgången på energi. Vi i centern
förutsätter att ingångna avtal hålls.
När det gäller budgeten har vi i centerpartiet i en
särskild reservation tagit upp vårt alternativ. Vi
förordar, tillsammans med folkpartiet och
moderaterna -- om ändock inte samma budget -- en
starkare budget än regeringen. Den budget som
centern föreslår avviker på ett stort antal punkter
från regeringens syn på hur statens budget skall se
ut.
Jag vill också ta upp frågorna om differentierad
moms. För det första skall sägas att vi i centern
naturligtvis är nöjda med att allt fler partier
ansluter sig till vår syn på dessa frågor. Vi ser det
som en stor framgång för centerpolitiken och hälsar
dessa partier välkomna i gemenskapen. Det gäller
matmomsen och momsen på serveringstjänster, där
det nu finns en klar majoritet i riksdagen efter det
att socialdemokraterna markerat en ändrad
ståndpunkt i dessa frågor. En sänkt matmoms är
viktig för att åstadkomma en bättre
fördelningsprofil på skattepolitiken och för att
minska bidragsberoendet. Sänkt matmoms innebär
också en nödvändig harmonisering till EG. Även
om ett direkt beslut och ett bifall till centerns
motion hade varit bättre, är det dock
tillfredsställande att riksdagen nu ställer sig bakom
kravet som sådant och gör ett tillkännagivande till
regeringen.
Men, finansutskottets ordförande Hans
Gustafsson, det är ganska svårt att förstå
socialdemokraternas ''trixande och fixande'' i den
här frågan för att se till att förslagen inte
genomförs. Ett parti som under mandatperioden
först avslår alla förslag och sedan någon vecka före
riksdagsslutet själv lägger fram förslaget blir inte ett
särskilt trovärdigt parti. Jag vill därför fråga
finansutskottets ordförande: Vad är skälet till att
socialdemokraterna inte nu vill se till att momsen
sänks? Om ni menar allvar med vad er grupp har
beslutat, borde ni vara beredda att stå för det nu, i
dag, och se till att det aktuella lagförslaget
genomförs.
Fyra av riksdagens sex partier, dvs. mandatmässigt
en ganska stor minoritet, står nu också bakom en
sänkt beskattning av turistnäringen. Den s.k.
turistmomsen försvagar numera som alla vet,
bytesbalansen och försämrar möjligheterna för en
viktig framtidsbransch. Inte minst på mindre orter
är turismen viktig. En sänkt turistmoms är viktig för
utländsk turism i Sverige, men inte minst är den
viktig för svensk turism i landet.
Centerns förslag är att återgå till den tidigare
momsnivån på turismen. Med tanke på
turistmomsens klart skadliga effekt är det faktiskt
anmärkningsvärt att det inte gått att skapa full
enighet om en sänkning. Det skall därför bli
intressant att höra vad vänsterpartiet har att föreslå
i dag, eftersom socialdemokraterna har bestämt sig
för att inte fatta några beslut före valet. Några
vägande ekonomiska skäl för att ha kvar
turistmomsen på nuvarande nivå finns nämligen
inte enligt centerpartiets uppfattning.
Jag vill sluta med att säga att det är viktigt att vi får
en bättre ekonomisk politik. För att få det är det
viktigt med ett regeringsskifte. För att få en
starkare ekonomisk politik menar vi i centern att vi
i längden också måste se till att få ökade inslag av
regionalt tänkande. Vi måste slåss för en rättvis
fördelningspolitik och för en god miljö. Det tror jag
är en förutsättning för att 90-talets viktigaste
ekonomiska frågor skall kunna hanteras.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till
reservationerna 1, 6, 14, 22 och 26.
f1 > 
Anf. 4 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Riksdagens vågmästarparti har
äntligen medgett att momsen på mat kan sänkas.
Därmed ansluter sig regeringspartiet till den för
vanliga människor självklara uppfattningen att mat
inte skall beskattas i onödan. Det har tagit 20 år och
förlusten av 15 % av valmanskåren i
opinionsundersökningar för socialdemokraterna
att komma till denna slutsats. Dock fortsätter
regeringens och socialdemokraternas
obeslutsamhet. Trots att det finns en klar majoritet
för sänkt moms på mat under nuvarande
vårriksdag, skjuter socialdemokratin avgörandet
till hösten. Det tycker jag är onödigt och riskfyllt.
I 20 år har vänsterpartiet drivit frågan.
Namninsamlingar, fackliga uttalanden och
opinionsundersökningar har visat att kravet på
borttagande av moms på mat har ett mycket kraftigt
stöd i folkdjupet. Det är en stor seger för vårt krav,
trots att socialdemokratin i dag vill skjuta upp
beslutet. Men fortfarande har socialdemokratin
som sagt chansen att ändra sig, för vänsterpartiet
föreslår en sänkning av matmomsen från 25--15 %.
Finansieringen sker genoma tt momsen ligger kvar
på samma nivå som nu på övriga varor. Jag ställer
samma fråga som Gunnar Björk: Fins det inte en
risk, Hans Gustafsson, för att vanliga människor på
något vis känner förakt för och mister förtroende
för politikerna, när de vet att ett sådant här viktigt
krav kan genomföras nu och ändå görs det inte?
Många matematiker, ekonomer och
skattebyråkrater har låtit påskina att det inte är
någon vinst för vanliga människor att momsen på
mat tas bort. Det är också för krångligt, säger de.
De har fel. De har lika fel som när regeringen med
Erik Åsbrink i spetsen med räknetabeller försöker
övertyga låginkomsttagare, vanliga arbetare, att de
tjänar på skatteomläggningen. En sänkning av
momsen på mat ger låginkomsttagarna en bättre
trygghet i tillvaron, genom att maten inte är alltför
dyr. Det är en seger för värderingen att livets
nödtorft inte skall beskattas lika hårt som övrig
konsumtion. Politiken skulle uppfattas väsentligt
mycket positivare i samhället om beslut grundade
sig på människors sunda förnuft i stället för på den
ständigt pågående matematiska exercis som
ekonomerna ägnar sig åt.
I den svenska folksjälen finns en känsla av att
samhällsutvecklingen gått fel. Inkomst- och
förmögenhetsklyftor ökar. De välbeställda fixar
och ställer med förmåner och spekulationsvinster,
medan det arbetande folket inte får någonting med.
SCB-siffror visar att vi nu har fått 400 000 nya
miljonärer under 80-talet, alltså en mångdubbling
av antalet. Samtidigt växer klyftorna i samhället:
ensamförsörjande unga familjer får allt mindre
pengar över och inte minst kvinnorna drabbas av
denna utveckling. Det är kvinnorna som
representerar den stora låginkomsttagargruppen i
samhället.
De rika blir alltså rikare och de fattiga blir allt
fattigare. Klyftorna mellan arbetare och
tjänstemän växer. Arbetarfamiljerna blir allt
fattigare. De riktigt stora klippen under 80-talet
gjordes på aktiemarknaden. Det var överklassen
och den övre medelklassen som tjänade mest på
börsen under rekordåren. De 450 rikaste
familjerna ökade sin andel av landets samlade
förmögenhet. Nu äger de ännu mera av Sveriges
tillgångar.
När de rika blir allt rikare och arbetarfamiljerna allt
fattigare, är det naturligtvis resultatet av en
högerinriktad utveckling. Min fråga till
socialdemokratin och regeringen är: Hur skall
denna utveckling kunna vändas? Det räcker väl inte
med bara inflationsbekämpning? Krävs det inte en
ordentlig fördelningspolitik i samhället? Men en
sådan politik saknas totalt i dagens
regeringspolitik. Högeralliansen, med centern som
släpvagn, har egentligen uppnått ett av sina mål --
att öka klyftorna i samhället -- vilket är ett resultat
av kapitalmarknadens villkor. Dessutom är det
kanske värt att peka på det helt obegripliga i
centerns hållning. Ena dagen agerar centern som
ett utpräglat fördelningsparti. Andra dagen skriver
man ihop sig med högeralliansen, vilken knappast
gjort sig känd för att driva fördelningspolitik.
Högerpolitikerna borde egentligen stråla av lycka.
Men de förefaller tyngda av problem. Det som hänt
under 80-talet räcker inte. Den generella
välfärdspolitiken måste ytterligare undermineras.
Privata försäkringar och lösningar kopplade till
inkomster är lösningen framöver. Skattetrycket
skall minskas samtidigt som industrins kostnader
skall sänkas.
Högerpolitiken har ett politiskt syfte, nämligen att
förefalla vara fri från ideologiska förtecken. Det
som sker i samhället är inte resultatet av medvetna
värderingar utan av absolut ödesbestämda
nödvändigheter. Samhällsutvecklingen måste ske
genom ökade löne- och förmögenhetsklyftor och
kraftigt ökade företagsvinster. Allt skall vara
privatägt. Naturligtvis beskrivs en anslutning till
EG som en nödvändighet, inte som ett politiskt val
av framtidsinriktning. I klartext alltså: Det är
egoismen, den starkes rätt och kapitalets
vinstintressen som skall utvisa den ideologiska
färdriktningen, förklädd till vetenskap och tvingad
nödvändighet. I sin tjänst har högern
nationalekonomerna, som det senaste årtiondet
presenterat ekonomiska teorier; den ena mer
elegant än den andra. Försöken att åstadkomma
vetenskaplig trovärdighet är de borgerliga
ekonomernas kännemärke. Men deras vetenskap
kännetecknas av samma träffsäkerhet som SMHIs
femdygnsprognoser och är grundad på medvetna
förutbestämda ideologiska ståndpunkter. I
kölvattnet av denna utveckling utropade för någon
vecka sedan en av inneekonomerna att han
längtade -- efter två -- tredjedelssamhället.
Bakom den välpolerade högerfasaden skymtar
alltså de verkliga syftena med högeralliansens
politik. Det är de här ekonomerna som visar vart vi
är på väg.
Inser socialdemokraterna verkligen den här faran?
När den tredje vägen misslyckades bereddes
marken för högeralliansen. Gjorda eftergifter till
högerpolitiken under den här valperioden har
ytterligare förstärkt högerutvecklingen i samhället:
skatteomläggningen, försämringarna i
sjukförsäkringen, det svikna vallöftet om
föräldraförsäkringen samt förslag till strejk- och
lönestopp. Allt detta är exempel på
regeringsåtgärder som har försvagat
arbetarrörelsen och stärkt högern.
Regeringens EG-omsvängning förra hösten är
också en symbol för den maktlöshet och
handfallenhet som finns inom regeringspartiet.
Parollen att SAP skulle vara den bäste förhandlaren
när det gäller ett EG-medlemskap är egentligen
föga trovärdig, eftersom den vardagliga politiken
sätter sina tydliga spår i form av eftergifter åt höger.
Socialdemokratin har alltså handskats vårdslöst
med arbetarrörelsens traditioner.
Var finns viljan att åstadkomma ett solidariskt och
rättvist samhälle? Var finns alltså den viljan i
praktisk handling? Håller inte SAP på att begå
samma misstag med sin högeranpassning i politiken
som när det gällt medbestämmandet i arbetslivet --
dvs. odlas inte illusionen att man hand i hand med
kapitalet skall genomföra ett välfärdssamhälle?
Sedan tackar SAP för sig och proklamerar
klasskamp.
Innehåller inte socialdemokratins flört med
högerpolitiken samma risk? När kapitalet har fått
sitt av socialdemokratin tar man över. Kvar står
arbetarrörelsen avklädd, sviken och förrådd.
Vägen öppnas för verkligt extrema yttringar i form
av grevar och fixare.
För oss i vänsterpartiet är det en självklarhet att ett
samhälle måste bygga på solidaritet, rättvisa och
jämlikhet. Utan dessa byggklossar i samhällsbygget
raseras grundvalen för produktionen av varor och
tjänster samt av vård, omsorg och service, för ett
samhälle med arbete åt alla och för den sociala
välfärden. Bekämpandet av klassklyftorna är, och
kommer att vara, vänsterns och arbetarrörelsens
viktigaste arbetsuppgift.
Utifrån detta resonemang är vi i vänsterpartiet
synnerligen oroade över den sänkning av landets
produktion som nu sker, med en kraftig stigande
arbetslöshet som följd. I dag går över 100 000
människor arbetslösa. Det är 40 000 fler än för ett
år sedan. Vidare tilltar antalet varsel, speciellt inom
tillverkningsindustrin. Den främsta orsaken till att
vi har hamnat i detta läge är den superdevalvering
som skedde 1982 -- infarten till den tredje vägen,
som innebar att ett alltför lågt löneläge etablerades
i vårt land.
Fel signaler sändes, som det heter, ut till
näringslivet. Det låga löneläget gjorde att
investeringarna framför allt hamnade i traditionell
sammansättningsindustri. Den tredje vägens
politik innebar därigenom att en gammal, förlegad
industristruktur byggdes fast. Förnyelsen uteblev.
Den internationella konjunkturnedgången har i
själva verket endast bidragit till att problemen
alltför snabbt och plågsamt har kunnat lyftas fram i
ljuset.
Vi i vänsterpartiet är därför kritiska till regeringens
betoning av detta med lönekostnadskonkurrens.
Vad som behövs är ett starkt konkurrenskraftigt
näringsliv baserat på gedigna kunskaper, en teknisk
utveckling på hög nivå och en demokratisk
arbetsorganisation.
Vi i vänsterpartiet saknar en sådan medveten
politik från regeringens sida. Här gäller det att
återupprätta Sverige som en offensiv och
framgångsrik industrination. Ny svensk teknik skall
kunna gro i Sverige. Vi skall inte önska bort vårt
kraftiga internationella beroende -- det kan vi inte
göra. Men för den skull behöver vi inte anpassa oss
slaviskt. I stället kan vi förhålla oss till detta på ett
offensivt sätt.
Generella gedigna och goda kunskaper hos alla i
arbetslivet är därför en förutsättning för en ny
näringspolitik. Att enbart utbilda arbetslösa eller
att enbart förlita sig på företagens egen fortbildning
innebär att vi inte klarar den uppgiften. En
allomfattande vuxenutbildning i syfte att öka
kunskaperna på humanismens och teknikens
områden är alltså A och O när det gäller den
framtida konkurrenskraften.
Inte heller räcker det med att hoppas på att
investeringar skall göras i Sverige genom att lagar
ändras, i tron att andra skall just investera här. Det
krävs ett demokratiskt politiskt tryck för att ny
teknik och modernisering av svensk industri skall
kunna komma till stånd.
Det är oroande med signalerna från regeringen om
att löntagarfonderna endast skall utgöra en
pensionsfond som genom köp av aktier skall trygga
någon form av avkastning. I så fall måste det vara
slutpunkten för socialdemokratins visioner om en
ekonomisk demokrati. Förslaget är, som sagt,
fjärran från de tankar som Meidner förde fram
under 70-talet om hur man skulle investera och
vilket inflytande man skulle ha över arbetet.
Frågan är var det uthålliga investeringskapital
finns, om vi nu skall ha någon industriell förnyelse
i vårt land.
Det tredje benet i en konkurrenskraftig
näringspolitik är den demokratiska
arbetsorganisationen. Det duger inte med dagens
falska fikonspråk om medbestämmande och
medarbetare. De arbetande känner ju att de har
mycket litet att säga till om beträffande den egna
arbetssituationen, arbetsmiljön och arbetets
innehåll. Regeringen tiger i den frågan. Det blir
bara utredningar. Men högeralliansen pekar på det
kommande arbetslivsklimatet. De som ibland
kallas medarbetare kan man inte lita på, för de skall
ha karensdagar så fort det är fråga om sjukdom.
Det skall vara ökade löneskillnader, och de som
kallas medarbetare skall inte ha några fackliga
rättigheter.
Skall vi hävda en välfärdspolitik, krävs det hela
folket engagemang och inflytande. Glöms detta
bort, kan uppvaknandet bli smärtsamt. Det går inte
att bara kalla på arbetskraft, för det kommer
människor som har större behov, mål och
ambitioner i sina liv. De vill inte bara vara en vara
på marknaden. Demokratisk arbetsorganisation är
jämte ny teknik nyckeln till samhällets
produktivitet.
En av de allra viktigaste fördelningspolitiska
frågorna är naturligtvis frågan om arbete åt alla.
Utan tvivel skedde en klar förändring i regeringens
attityd hösten 1990.
Regeringens satsning för att motverka
arbetslösheten anser vi i vänsterpartiet är alltför
begränsad. Vi menar att det behövs ytterligare 4
miljarder under det kommande budgetåret för att
det skall vara möjligt att möta den öppna
arbetslösheten. Varje arbetslös anser vi är ett
nederlag för ett samhälle. Dessutom kan man
befara att den kraftiga minskningen av industrins
kapacitet leder till avsevärda problem, inte minst
regionalt, även om konjunkturen vänder, det är
nog tyvärr så, att Industriförbundet har rätt när
man säger att de stora internationella svenska
företagen ökar kapaciteten i sina anläggningar
utomlands. Men här hemma ställer man så att säga
in. Risken finns att det blir svåra regionala
arbetslöshetsproblem -- om nu inte regeringens
syfte är att avfolka vissa orter och regioner.
Arbetslöshetspolitiken är en förtroendefråga. Villy
Bergström, forskare inom arbetarrörelsen, ställer
en helt avgörande fråga beträffande den nya
arbetslöshetspolitiken från socialdemokraternas
sida. Frågan ställs i en artikel som var införd i Dala-
Demokraten häromveckan. Villy Bergström tar en
liten kommun i Dalarna som exempel, nämligen
Älvdalens kommun. Villy Bergström frågar: Hur
kommer det bli i framtiden när det gäller den nya
arbetsmarknadspolitiken och glesbygden? Hur
kommer det att bli om låt oss säga ett år? Nu skall
ju inga beredskapsarbeten användas, utan nu är det
bara utbildning som gäller.
Ja, nu är de 150 som är arbetslösa i utbildning, i
första ledet. I andra ledet är det ''jobbarklubbar''
som skall träda in. Men regeringen och Allan
Larsson har sagt att man inte skall satsa på
beredskapsarbeten. Så här står det i artikeln: ''I
Älvdalen har man nu ungefär 25 procent av den
volym beredskapsarbeten man hade för fyra år
sedan, och då var det högkonjunktur! -- -- --
Vad är Larsson rädd för? Det är lätt att svara på:
Kapitalets nya makt. Skulle regeringen massivt
skapa jobb genom beredskapsarbeten, som
tidigare, skulle det lättflyktiga kapitalet börja rinna
ut ur valutareserven. Räntorna skulle tvingas upp
och konjunkturerna försvagas än mer.
Det är därför regeingens tjänstemän far till utlandet
och säger andra saker än här hemma. Inför
utländska kapitalplacerare framhåller man det
begränsade i insatserna mot arbetslösheten här
hemma. Det lugnar de nervösa
kapitalplacerarna. -- -- --
Endast genom att visa upp villighet att låta
arbetslösheten stiga skapas numera förtroende på
internationella kapitalmarknader. Regeringen kan
inget göra åt det. Det blir tvetungat tal, ett för oss
här hemma, ett för kapitalmarknadernas folk på de
internationella arenorna.''
Detta säger alltså Villy Bergström, och det är
alldeles riktigt.
Sedan frågar Villy Bergström: ''Men hur går det
med den tredje försvarslinjen i Älvdalen?''
Sedan säger han: ''När skogsarbetaren med valkiga
nävar, utan större vana att skriva och ovillig att
lägga ut texten i självuppskattning, står där utan
jobb, då finns inget beredskapsarbete åt honom.
Skall han lämnas därhän, åt marknadskrafterna och
stämplingen på förmedlingen?''
Det är egentligen huvudfrågan när det gäller den
nya arbetslöshetspolitiken. Är det så, att inte ens
regeringen kan tala klarspråk och erkänna detta
faktum och försöka mobilisera sig mot detta? Är
man alltså med i klappjakten på de arbetslösa och
facket, som skall lära sig att veta hut tills lönerna
har kommit ned tillräckligt, så att det går att
förstärka konkurrenskraften? Det är en avgörande
fråga som socialdemokraterna har att svara på. Är
man alltså med i den här klappjakten?
Regeringens åtstramning av den kommunala
ekonomin är ett annat allvarligt hot mot den
generella välfärdspolitiken och mot
sysselsättningen. I stället krävs det, och det är ett
krav som vi har framställt, ett ekonomiskt
stödpaket till kommunerna. Det gäller att satsa på
service, utbildning, vård och omsorg, som under
kommunernas fögderi är ryggraden i samhället.
Dessa behövs för att produktionen av varor och
tjänster skall kunna fungera.
I likhet med Anne Wibble har också jag noterat den
uppstramning och uppskärpning som har varit i
utskottet när det gäller den offentliga sektorn. Det
är bra, och det är väl den enda vändpunkten såvitt
jag förstår. Jag hoppas att botten är nådd och att det
hädanefter går åt rätt håll.
Och så har vi detta med inflationen och
Rehnbergavtalen. Vi i vänsterpartiet anser att man
i Rehnbergkommissionens avtal utgår från
felaktiga premisser. Huvudorsaken till inflationen
är inte de breda arbetargruppernas löneökningar
utan vinstmaximeringarna,
monopolprissättningen, skatter, pålagor och
tilltagande löneklyftor.
Rehnbergavtalen innebär, som jag tidigare har
sagt, en inskränkning i förhandlingsrätten. Det är
de arbetandes löneökningar som man är ute efter.
De lokala fackens verksamhet skall begränsas. Vi
tror dock inte på denna metod att hävda detta med
arbete åt alla. I stället blir det bara nya
inlåsningseffekter med den typen av politik.
Det blir alltså obalans mellan parterna lokalt. De
lokala fackföreningarna bakbinds i två år.
Aktiviteten minskar för deras del.
Det här öppnar vägen för SAFs strategi beträffande
lokala förhandlingar. I verkligheten har regeringen
genom Rehnbergavtalen gett högeralliansen en fin
startsträcka. Man vill inte ha ingrepp i
förhandlingsrätten -- men väl större lönespridning,
lägre företagsbeskattning etc. Grundbulten för
möjligheterna att genomföra en sådan politik är
försvagade lokala fackföreningar.
Med inslag av kraftig prispress och en mera rättvis
skattepolitik kan inflationen på längre sikt hållas
tillbaka. Dessutom tilltror vi vänsterpartiet de
fackliga organisationerna förmågan att ta sitt
ansvar för lönebildningen.
Herr talman! Nu har jag kommit till avsnittet om
folkpartiets hämnd. Framför allt gäller det Anne
Wibble, som tillsammans med socialdemokratin
har genomfört en skatteomläggning och som har
mycket svårt att smälta att socialdemokraterna har
accepterat en differentierad moms på maten.
Och, Gunnar Björk, det är inte fyra utan fem
partier som inser hur besvärlig turistmomsen är och
att det är ganska vansinnigt att på detta sätt belasta
en näring. Som vanligt i frågor av det här slaget
handlar det, när man skall försöka göra politik av
det hela, inte om faktisk politik.
När det gäller det moment där jag hade förväntat
mig ett konkret förslag som var väl värt att
överväga och som kanske kunde yrkas bifall till --
det gäller mom. 8 i dagens betänkande -- teg Anne
Wibble, som ändå är förslagsställare.
Men väl under mom. 12 kommer det en beställning.
Det gäller då en socialdemokratisk motion om
allmänna farhågor. Naturligtvis fick den
socialdemokratiske motionären inte skriva vad som
var önskvärt. I stället måste det bli allmänna
funderingar om vad som behöver göras. Men det är
i varje fall fråga om en viljeinriktning.
Jag väntar på en precisering av den här
beställningen. Vad kan det röra sig om? Vilken
omfattning är det fråga om? Hur är det med
finansieringen? Skall man spara något, och i så fall
vad? Vilken del av turistnäringen är det egentligen
fråga om? Handlar det bara om hotellen? Eller är
det kollektivtrafiken som är den helt avgörande
frågan för turismen i glesbygden? Hur är det med
det som Ingegerd Troedsson talar om i sin motion?
Vad är det alltså fråga om?
Så här i efterhand, alltså efter att ha läst
reservationen i fråga, vore det intressant att få veta
vad innehållet egentligen är. Är det fråga om en
helt allmän beställning som man inte vet ett enda
dugg om? I så fall vill jag påminna om vår hållning.
Den är ju känd sedan tidigare. Kanske kan man
ändå fortfarande hysa hopp om ett svar. Jag har,
som sagt, avgett ett särskilt yttrande, av vilket
framgår att vi, så länge det inte föreligger några
konkreta förslag, faktiskt vidhåller vår uppfattning.
Med detta, herr talman, vill jag säga att vi i
vänsterpartiet står bakom de reservationer som jag
har undertecknat. I övrigt yrkar jag, med tanke på
omröstningen, bifall till reservationerna 2, 5 och 16.
Anf. 5 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Eftersom Lars-Ove Hagberg påstod
att vi inte har sagt någonting, vill jag ändå för
undvikande av missförstånd be honom att läsa vår
reservation, mom. 8. Där skriver vi om vad vi anser
om mervärdeskattens utformning. Vi framhåller att
vi vill ha en generell moms. Den sänkning som vi
förespråkar skall gälla alla varor och tjänster
samtidigt. Detta står att läsa på s. 140 i
betänkandet. Var så god och läs!
Anf. 6 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Lars-Ove Hagberg diskuterade
centerns fördelningspolitik, och sedan ville han inte
riktigt ta ställning i turistmomsfrågan. Hur skulle
det vara om Lars-Ove Hagberg någon gång tänkte
på arbetarna i Borlänge när det gäller turismen.
Fortfarande har nästan vart fjärde LO-hushåll inte
tillgång till ett fritidshus, eller också har de inte haft
minst en semestervecka. Varför unnar inte Lars-
Ove Hagberg arbetarna i Borlänge att åka upp till
Sälen en helg till ett någon krona lägre pris? Det
skulle vara bra om ni också någon gång tänkte på
arbetarna som ni talar för. Det finns faktiskt i detta
fall mer av fördelningspolitik bland reservanterna
än bland kommunisterna.
Anf. 7 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Till Anne Wibble vill jag säga att jag
efterlyste ett konkret förslag som kan samla en
majoritet på den ifrågavarande punkten. Jag kan
bara konstatera att högeralliansen allmänt vill
sänka momsen. Där ingår då frågor som berör
turismen. Det har jag noterat redan tidigare. Jag
inbillade mig att något av det som står i motionen
Fi40 -- där Ingegerd Troedssons namn står först --
skulle ha föranlett ett förslag. Det var min
utgångspunkt. Jag konstaterar bara att det inte
förhåller sig så beträffande den punkten.
På en annan och senare punkt finns det dock en
allmän beställning, och när det gäller den frågade
jag Anne Wibble vad det handlar om. Rör det sig
om det resterande beträffande hotell- och
restaurangbranschen, kollektivtrafiken, liftar eller
vad handlar egentligen turistmomsen om?
Till Gunnar Björk vill jag säga att det är fråga om
just de utgångspunkter som han talar om. De ligger
till grund för vår ömsinta hållning till
turistnäringen, framför allt när det gäller
glesbygden. Vi har pekat på att vi kan tänka oss
bl.a. åtgärder som är regionalpolitiskt betingade.
Vi tror att det är mycket nyttigt både för
låginkomsttagarna och för landets ekonomi att det
förs en annan turistpolitik.
För övrigt är det väl så, att Gunnar Björk skäms
litet grand. I ena stunden är centern ett oerhört
militant fördelningspolitiskt parti. Det kan t.o.m.
hända att vi som driver frågorna på det här området
varje dag nästan känner oss litet överkörda av
centern. I den andra stunden skriver man ihop sig
med högeralliansen, och den har ju inte gjort sig
känd för någon mer utpräglad fördelningspolitik.
Anf. 8 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Det är mycket enkelt att förklara
varför inte reservationen, som är villkorad till
tidigare beslut om turistnäringen, är mera precis.
Vi räknar nämligen med att kunna genomföra det
här, och då måste man ha litet mera på fötterna.
Man måste veta vad saker och ting kostar, och man
måste känna till vilka avgränsningar som finns. Jag
tycker att det viktiga är att kunna konstatera att
Lars-Ove Hagberg trots alla vackra ord om
turistnäringen inte är beredd att medverka till att
bilda en majoritet i kammaren bara därför att han
vill ha en preciserad utformning. Från hans
utgångspunkt borde det väl vara bättre att få ett
tillkännagivande på det här sättet, med begäran om
ett förslag om en sänkning av mervärdeskatten på
turistnäringen, än att inte få någonting.
Jag vill gärna säga att Lars-Ove Hagberg är
välkommen att ansluta sig till den villkorade
reservationen under mom. 12.
Anf. 9 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Vi i centern är helt på det klara med
vad vi tycker beträffande fördelningspolitiken. I
varje fall har vi gett upp tanken på att få något
ordentligt stöd av socialdemokraterna på den här
punkten.
Lars-Ove Hagberg sade att han har en ömsint
inställning till de här frågorna. Jag tycker att han
bör tänka på personer med lägre inkomst, personer
som inte har råd att idka turism inom landet.
Dessutom tycker jag att han bör tänka på de delar
av sitt hemlän som är så beroende av just en
sänkning av turistmomsen. Om han inte vill svika
de ifrågavarande grupperna, vore det naturligt att
stödja reservationen.
Anf. 10 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Jag frågade Anne Wibble om vad
turistmomsen handlar om. Gäller det
kollektivtrafiken? Jag skulle gärna vilja veta något
om tyngdpunkten, eftersom turistmomsen inte är
något entydigt begrepp. Var det bara den lilla delen
som avser hotellen eller någon enstaka skidlift?
Den tunga posten i det här sammanhanget är
egentligen transporterna. Här har vi faktiskt
prioriterat i årets budget och föreslagit ett
borttagande -- även av andra skäl. Vi har också
prioriterat en minskning av kostnaderna för
boendet. När vi inte har sett något konkret förslag
har vi inte haft någon direkt anledning att ''hoppa
på'' en allmän beställning rakt upp och ned. Men vi
är inte alltid alldeles omöjliga. Finns det konkreta
och bra förslag är vi inte ovilliga att diskutera dem.
Till Gunnar Björk vill jag säga att det är
låginkomsttagarna som drabbas av en ökning av
skatten vid den här typen av skatteomläggning.
Därför hävdar vi att turistnäringen bör underlättas,
framför allt regionalt. Eftersom jag själv kommer
från ett utpräglat turistlän, ser jag ju vilka
fantastiskt negativa följder det blir, då man belastar
turistnäringen och framför allt de samhällsgrupper
som borde kunna komma i åtnjutande av turismen
även i vårt land.
Anf. 11 CARL FRICK (mp):
Herr talman! ''Hur kommer det sig att vatten, som
är så nyttigt att liv vore omöjligt det förutan, har
ett så lågt pris -- medan diamanter, som är ganska
onödiga, har ett så högt pris?'' Dessa tänkvärda ord
sades en gång av Adam Smith. Det kunde man
undra på den tiden, men vi har all anledning att
begrunda denna fråga även i dag.
Finansdebatter har en tendens att bara beröra det
akuta tillståndet i landets ekonomi, kanske med ett
perspektiv på det närmaste året. Runt om i världen
smyger sig ju kunskapen fram att ekonomi i allra
högsta grad är förbundet med ekologi och
förhållandena i de ekologiska systemen. Under de
tre år som miljöpartiet har verkat i riksdagen har
detta varit ett huvudtema i allt det som vi har skrivit
och sagt om ekonomi. Det går inte att föra en seriös
debatt om ekonomi om man bortser från de
ekologiska förhållandena och skeendena.
För att förstå vad det är fråga om fordras en kort
analys av det moderna industrisamhället och de där
rådande drivkrafterna. Industrisamhället är i allt
väsentligt ett linjärt produktionssystem med en
nära nog rak väg, där råvaror går från olje-, kol-
och gasfält och gruva via varutillverkning till
soptipp. Under vägen produceras avfall i
varierande och stigande omfattning, avfall som
avges till luft, vatten och mark, avfall som förgiftar
och förkväver de biologiska produktionssystemen i
allt större omfattning, förgiftade system som
producerar mindre och mindre, trots att jordens
befolkning nu ökar med närmare 100 milj. om året,
tolv Sverige om året.
Den ekonomiska politiken i industrivärlden går i
allt väsentligt ut på att så snabbt som möjligt
förpassa råvaror från sitt ursprung till sophögen. Ju
fortare det går, dess bättre är det ekonomiska
utfallet. Ju fortare det går dess snabbare stiger
bruttonationalprodukten, som är ett mått på den
penningomsättning som man kan mäta.
Litet rått kan man säga att den ekonomiska
politiken går ut på att förbruka så mycket råvaror
som möjligt på kortaste tänkbara tid. Politiken går
då samtidigt ut på att tillverka så mycket avfall som
möjligt och orsaka så mycket förstörelse som
möjligt beroende på att de negativa sidorna av
råvaruförbrukningen antingen räknas som ett plus i
bruttonationalprodukten eller helt negligeras.
Det finns ett begynnande uppvaknande och en
insikt om att vi nu måste ha avgifter och skatter som
tar hänsyn till tillväxtens skadeverkningar.
Miljöavgiftsutredningen (MIA) hade den
uppgiften. Så t.ex. införde man förtjänstfullt en
koldioxidskatt. Den var visserligen låg och
otillräcklig, men ändå. Man vägrade emellertid att
införa den på elkraftsproduktionen, eftersom detta
skulle leda till högre pris på elkraft. Det skulle
industrin inte klara, menar man. Vilket hyckleri att
inte använda sig av de instrument som man säger
sig vilja använda. Industrins energikostnader är ju
ändå skyddade av 1,7-procentsregeln som innebär
att industrin i praktiken är befriad från all
energiskatt som överstiger 1,7 % av varornas
försäljningsvärde. Miljöpartiet har föreslagit att vi
skall höja energikostnaderna för att åstadkomma
effektivisering och få fram inhemska förnybara
energislag och samtidigt som kompensation sänka
arbetsgivaravgifterna. Vi vill på olika sätt stärka
marknadsekonomin och få den att fungera bättre.
Det är märkligt att det i en marknadsekonomi finns
så många människor som motarbetar en väl
fungerande marknadsekonomi.
All tillgänglig klokskap inser nu att vi inte kan
arbeta med detta linjära produktionssystem längre.
Vi måste komma in i ett kretsloppstänkande.
Miljöpartiet har motionerat om detta i åratal.
Naturskyddsföreningen predikar det ständigt på ett
mycket förtjänstfullt sätt.
Vi måste se till att återanvända och återbruka om vi
skall minska förgiftningen. Inget av det som vi tar
upp ur jordens inre försvinner ju utan allt sprider
sig. Det är bara inom den fasansfulla
kärnkraftstekniken som delar av materien
omvandlas till energi, varav två tredjedelar går
förlorade.
Förra veckans miljödebatt handlade i hög grad om
kretsloppstanken, i varje fall ordmässigt. När det
kom till konkreta förslag att förverkliga tanken slog
riksdagen nämligen bak ut och sade nej.
Ett exempel på felinriktad politik är att
momsbelägga kollektivtrafiken. Det skedde trots
att beslutsfattarna, socialdemokraterna och
folkpartisterna, visste att det skulle leda till ökat
bilåkande. Detta sker i en tid då vi alla vet att
koldioxidutsläpp och växthuseffekt är ett av våra
allra största miljö- och framtidshot.
Här ser vi hur ledande politiker, som dessutom
aspirerar på att bli ministrar efter den 15
september, medvetet och iskallt saboterar miljö och
framtid. Jag vill hävda att moms på kollektivtrafik
är det i särklass mest miljöfientliga beslutet som har
fattats i riksdagen under denna mandatperiod.
Efter sådana bravader går det inte an att med någon
trovärdighet i behåll påstå att man bryr sig om de
ekologiska förhållandena och att man är villig att ta
ett framtidsansvar.
En av miljöpartiets huvudlinjer i politiken är att
minska den materiella förbrukningen, dvs. det
materiella slöseriet. Denna minskning kallar
utskottet en sänkning av levnadsstandarden. Jag
tycker att det är ett fantastiskt påstående. Menar
utskottet verkligen att minskad bensin- och
oljeförbrukning, minskad förbrukning av uran och
minskad förbrukning av metaller innebär en
sänkning av levnadsstandarden? Då måste
utskottet rimligen mena att det motsatta
förhållandet gäller, dvs. att ökad förbrukning av
fossila bränslen och av uran innebär en höjning av
levnadsstandarden. Då måste ökade utsläpp av
miljöstörande ämnen av alla slag innebära en
höjning av levnadsstandarden. Då måste det vara
bra för levnadsstandarden att luft, vatten och mark
förgiftas. Då måste det vara bra med rester av
kemiska bekämpningsmedel i mat och vatten.
Enligt utskottet är det uppenbarligen på det sättet
att vi får det bättre ju mer vi förbrukar och ju mer
vi smutsar ner. Jag förmodar att utskottet gärna ser
att våra vänner i den fattiga delen av världen
uppskattar oss och tackar oss för våra
ansträngningar att höja vår levnadsstandard genom
att öka förtunningen av ozonskiktet och genom att
släppa ut mer fossilt kol i luften, så att klimatet
ändras och översvämningar främjas. Tacksamhet
borde vara ett sätt för dem att visa sin solidaritet
med oss.
Utskottets tankar är för mig hårresande, cyniska
och otidsenliga. Eftersom jag vet att flera av
ledamöterna i grunden har en syn på förhållandena
som ligger nära den syn som vi i miljöpartiet har, är
det märkligt att det 1991 inte skall kunna gå att få
ett miljöinriktat och ansvarsfullt betänkande från
finansutskottet. Jag tycker att det är beklagligt.
Herr talman! Vi har även akuta problem i vår
ekonomi. Budgetunderskottet rasar i botten, och
man förutspår nu ett minus på 25--35 miljarder, en
ofattbart stor summa. Underskottet måste täckas,
och det finns egentligen bara tre metoder att klara
detta, genom att minska utgifterna, genom att öka
inkomsterna eller genom att låna.
Skattesänkningar kan det knappast bli tal om,
eftersom det då bara blir värre. Och då ökar
underskotten. Jag tycker att det är något att tänka
på för alla skattesänkarpopulister allt från Carl
Bildt, greve Wachtmeister, Nya välfärden och
många andra som vill göra sitt bästa för att slå
sönder samhällsekonomin.
En delförklaring till budgetunderskottet är de höga
räntebetalningarna för det enorma
budgetunderskott som de borgerliga regeringsåren
medförde.
Kortsiktigt måste vi arbeta efter alla tre metoderna.
Att sänka utgifterna är oftast mycket svårt,
eftersom minskningarna enligt vår mening inte får
leda till sociala snedfördelningar. Att öka
skattekvoten, dvs. att öka statens inkomster, är inte
lätt det heller, eftersom vi har en mycket hög
skattekvot i Sverige. Vi menar dock att vi kan
acceptera en mindre ökning för att därigenom
kunna finansiera den nödvändiga omställningen till
ett mindre slösande och förgiftande samhälle och
för att kunna tillföra medel för att bygga ut
spårburen kollektivtrafik och för att hjälpa till att
miljöanpassa industrin.
Sänkta kostnader kan uppnås genom att delar av
transfereringarna görs om så att de som har högre
inkomster inte får ut lika stor del av
inkomstbortfallet som de som har lägre lön. Vi
måste se till att i första hand skydda vård och
omsorg. Vi kan inte acceptera moderaternas och
folkpartiets sätt att spara. Det går ut på att
ytterligare försämra sjukförsäkringen för dem som
har lägre löner. För mig är det ett förslag av ganska
tidstypiskt nyliberalt slag.
Att låna till konsumtion innebär att vi skjuter på
betalningen till framtiden och kommande
generationer. Precis så sker nu med de gamla
borgerliga budgetunderskotten. Stora
budgetunderskott leder till att lånetrycket på den
svenska marknaden ökar, vilket innebär stigande
räntor. Höga räntor driver boendekostnaderna i
höjden, vilket i sin tur driver upp kraven på högre
lön. Vi är inne i en ond cirkel. Och
miljöinvesteringarna kan komma att ta stryk. Det
fordras alltså ett nytänkande. Vi är nu inne i en
lågkonjunktur som i många stycken är förorsakad
av en gammal inflationsdrivande politik, som har
drivit upp företagsvinster, kostnader, konsumtion
och löner till nivåer som gör att goda svenska varor
inte är konkurrenskraftiga längre. Detta är väl
bekant, och få säger emot det.
Vad kan vi då göra åt vår situation och samtidigt se
till att vi kan lösa delar av våra akuta ekologiska
problem? Det måste nämligen vara vår uppgift att
lösa den dubbla problematiken -- ekologisk och
ekonomisk kris.
Inte nog med att vi har ett ökande
budgetunderskott. Vi har också ett ökande
bytesbalansunderskott. Det betyder att vi köper för
mer pengar utomlands än vi säljer. Vi får med andra
ord låna till vår konsumtion också. Vi skaffar oss
nu såväl en ökande utlandsskuld som en inhemsk
skuld, samtidigt som vi idogt arbetar för att förstöra
vår miljö och våra livsbetingelser. Vi skuldsätter oss
till kommande generationer. Det är i längden
ohållbart. En minskning av den materiella
förbrukningen, som vi har talat om, kan ske genom
att vi sänker hastigheterna på våra vägar, genom att
vi gör transporter på räls ekonomiskt mer
attraktiva, genom att vi slopar momsen på
kollektivtrafiken, genom att vi höjer
koldioxidskatten och genom att vi sänker
subventionsgraden för den eltunga industrin.
Detta blir starka incitament till att minska
energianvändningen genom effektivisering och
hushållning. Alternativa inhemska energislag får
ökad chans. Importen av fossila bränslen minskar,
och bytesbalansen förbättras. Vi behöver inte låna
så mycket, och miljöbelastningen minskar totalt.
Kostnaderna för industrin kan vi sänka genom att
sänka arbetsgivaravgifterna på sätt som vi har
redovisat i våra motioner. Därmed ökar
konkurrenskraften genom att de totala
lönekostnaderna sjunker. Vi kan öka exporten
igen, och bytesbalanssituationen förbättras också.
Åtgärderna sänker också kostnaderna för staten,
kommunerna och landstingen och innebär därför
också att budgetunderskottet kan minskas.
En stor del av betalningen sker genom att hushållen
får betala mer för sin energianvändning. I
genomsnitt ökar inte hushållens köpkraft med den
av oss föreslagna politiken. Vi får en omfördelning
av produktion till export och en omfördelning av
kostnader som sänker budgetunderskottet. Vi
måste inte låna för att klara det, och räntorna
pressas inte i höjden. Och det kan då bli billigare
att bo, i varje fall inte dyrare.
Att räkna ut hur kostnaderna omfördelas är hart
när omöjligt. De som slösar med energi är de som
får betala notan.
I glesbygd är man speciellt beroende av
vägtransporter. Därför vill vi införa ett
kontantbidrag för att kompensera för fördyrande
transporter. Däremot är vi inte villiga att sänka
priset på drivmedel. Vi måste bibehålla alla
tänkbara incitament till att hushålla med energi.
Av samma skäl vill vi att gynnandet av de personer
som har företagsbilar skall avlägsnas snarast. Det är
ett oskick att en växande grupp människor skall
särbehandlas så att de slösar med energi på
skattebetalarnas, miljöns och framtidens
bekostnad.
Matmomsfrågan har varit synnerligen aktuell. Vi
har arbetat med den så länge vi har funnits i den
politiska verkligheten. Och det är glädjande att det
nu finns möjlighet att äntligen kunna sänka den.
Vi tycker också att man borde kunna komma
överens om att sänka turistmomsen till den nivå
som den hade tidigare.
Kollektivtrafikmomsen måste helt enkelt tas bort
om vi skall kunna komma bort från det
resursslösande bilåkandet, eller åtminstone minska
det kraftigt.
Vi är inte så förmätna att vi tror att våra förslag i ett
enda slag löser de stora ekonomiska och ekologiska
problem som vi står inför. Vi ser dem som steg på
vägen.
Det är mer förvånande att finansutskottet inte
stakar ut några sätt som kan bidra till att klara våra
samlade problem. Finansutskottet är fast i ett
gammalt förlegat tillväxttänkande som leder till
miljöförstöring och till en katastrofal ekonomisk
utveckling med ökad skuldsättning. Regeringen är
i allt väsentligt inne på samma linje som utskottet.
Hur kan det komma sig att varken regeringen eller
utskottet på allvar intresserar sig för att ta itu med
vår dubbla skuldsättning, att klara både ekonomisk
och ekologisk kris. När kommer regeringen att ta
sig an problemen? När kommer tänkbara
kommande regeringsbildare att ta itu med
problemen på ett socialt acceptabelt sätt?
Vid sidan av den ekonomiska och den ekologiska
krisen har vi den ökade arbetslösheten. Vi anger tre
olika vägar förutom dem som regeringen har
anvisat för att komma till rätta med den
problematiken:
* sänkt normarbetstid,
* sänkta arbetsgivaravgifter och
* investeringar i miljöanpassad spårburen trafik.
En aktiv arbetsmarknadspolitik är en viktig del av
den svenska modellen, och den får vi inte överge.
Vi kan inte acceptera den syn som professor Anders
Åslund, öststatsexperten, ger uttryck för, när han i
DN säger sig längta efter tvåtredjedelssamhället.
Han och många på politikens högerkant hävdar att
Sverige har en kommandoekonomi som liknar den
i de forna kommunistiska staterna i Östeuropa.
Man för inte politiken framåt med så våldsamma
och onyanserade överdrifter och djupt osanna
påståenden. De som betraktar skatt som stöld
avvisar vi också på samma sätt som vi avvisar
moderaternas syn när de i ett förslag till nytt
partiprogram säger: ''Varje ingrepp i medborgarnas
liv, varje reglering, varje skatt försvårar och dödar
livsprojekt.''
Vi ser här hur ett ledande parti avsäger sig varje
form av solidaritet med dem som lever nu och med
kommande generationer. Varje form av miljö- och
socialpolitik kastas på skrothögen. Där röjs ingen
ödmjukhet inför världens problem. Det är den
sanna egoismens talesmän som vi hör.
De krafter, som står bakom den moderata
partiledningen och vars tänkande har krypit in
under skinnet på folkpartister, är ett antal industri-
och kapitalägare, som föraktar den svenska
modellen med samförstånd och generell
välfärdspolitik. Dessa krafter har tvingat fram
slopande av valutaregleringen och ett språngartat
närmande till EG. Det är samma krafter som
betraktar politik som ett sätt att fragmentisera
företags verksamheter.
EG är som institution djupt odemokratisk med sin
topp- och centralstyrning till kommissionen och
ministerrådet i Bryssel. Det är helt klart att
enskilda små länder inte kommer att kunna göra sin
röst hörd och kunna påverka politiken i det nya
maktcentrat i Bryssel. Det är inte heller meningen,
då det skulle störa de mäktigas spel med vår
framtid. Från början var EG bara en ekonomisk
union för att främja de västra delarna av Europa så
att de kunde hävda sig tekniskt och ekonomiskt mot
resten av världen. Ett starkt Västeuropa med hög
ekonomisk tillväxt och ständigt ökande materiell
förbrukning visade sig behöva starka
centralstyrande organ för att kunna tvinga igenom
beslut inom områdets alla delar. Därför behövs det
enligt strategerna en domstol, en centralbank, en
valuta, en polismakt och en militärmakt. Det är
''Den europeiska fästningen''.
Utvecklinen i Västeuropa står i bjärt kontrast till
utvecklingen i Europas östliga delar. Där bryter
man nu under svår vånda ner centrala hårt styrande
byråkratiska system, medan man i de västliga
delarna går i precis motsatt riktning. Vi ser en
mycket märklig process, som kommer att mycket
negativt påverka våra möjligheter att föra en något
så när självständig ekonomisk politik. Den svenska
kronan kommer att försvinna som mynt i en tid när
många östländer nu vill komma bort från rubeln
och få egna nationella valutor.
Det stora problemet med EG vid sidan av
odemokratin är den ekonomiska politik för mycket
snabb ekonomiskt tillväxt som man har. Enligt
Checcinirapporten kan man räkna med en tillväxt
på mellan 4 och 7 % per år. Detta leder enligt
interna EG-rapporter till mycket svåra
miljöstörningar beroende på den snabbt ökande
vägtrafiken och de stora utsläppen av kväveoxider,
svaveloxider och koldioxider och mycket, mycket
annat.
Detta vill de stora partierna och KDS nu föra
Sverige in i med jättefart utan att på något sätt fråga
svenska folket. En folkomröstning efter en intensiv
studieperiod är det enda rimliga. Det är
symptomatiskt att utskottet avslår krav på anslag
till EG-kritisk information. Tysta och okunniga vill
utskottet uppenbarligen att svenskarna skall gå in i
EG och avsäga sig sitt långa självbestämmande och
sin långa parlamentariska tradition, som började på
1400-talet. Ställningstagandet är dåligt.
Härligheten håller på att försvinna mitt framför
våra ögon, medan vi badar i ljuset av reklambetalda
TV-kanaler. Antalet försvinnande och hotade arter
ökar. Skogar dör. Våtmarker dikas ut och hav och
luft förgiftas.
Att gemensamma satsningar, som innebär att vi
som privatpersoner kollektivt avstår från
omedelbar konsumtionstillfredsställelse, betraktas
som frihetsinskränkningar och hot mot valfriheten
är logiskt i ett rent konsumistiskt perspektiv. Vissa
maktfigurer kan och vill inte se att kollektiva
demokratiskt beslutade lösningar innebär en stor
samlad frihet: Frihet från oro. Frihet att utbilda sig.
Frihet att kunna vara sjuk utan att behöva oroa sig
för bostad. Frihet att kunna andas frisk luft, dricka
rent vatten och slippa äta medvetet förgiftad mat.
Frihet att kunna njuta av kultur utan att vara rik
eller bo i stora städer. Frihet att få barn som kan
leva friska och utvecklas utan skador redan från
fosterstadiet. Frihet att få leva i en fredlig värld.
Den konsumistiska friheten är mycket begränsad.
De fyra EG-friheterna har tre ekonomiska delar
och bara en mänsklig, nämligen fria kapitalrörelser,
fri rörlighet för varor och tjänster och sist frihet för
människor att röra sig inom EGs gränser. De
utanför göre sig inte besvär. Kulturell, social och
ekologisk frihet nämns inte. De kan inte prissättas
och mätas i BNP-termer. Därför finns de inte med.
Det rör sig om en västeuropeisk egoism, inte om
internationalism och internationell solidaritet. För
mig är kampen för härligheten och demokratin
avgörande för framtiden. Jag är glad över att få
verka i ett nyskapande parti, som sätter
härlighetens och demokratins fortbestånd och
utveckling i första rummet.
Vi som har haft turen och förmånen att få leva i
demokratier med yttranderätt och
yttrandemöjligheter som individer måste hålla
emot den avdemokratisering inom murar som EG
innebär. Vi måste visa våra medmänniskor i öster
att vi tycker att vi har något värdefullt att erbjuda
världen: levande demokratier med ekologisk
samklang somett framtidsprojekt. Vi kan inte nu
när östeuropéerna står på randen till att antingen ta
steget till frihet eller falla tillbaka i odemokrati
själva välja odemokratin och det ekologiska
förfallets tyranni. För vad är det vi riskerar när de
ekologiska systemen faller sönder? Jo, att de starka
ser till att de tar hand om det som blir kvar och låter
de svagare gå under. Därför måste vi värna om de
ekologiska systemen, inte bara för oss själva utan
också för kommande generationer.
Herr talman! Detta är mitt sista längre inlägg i
riksdagen under denna mandatperiod. Jag kom till
riksdagen i oktober 1988, och tre utomordentligt
spännande och lärorika år har förlupit. Jag har glatt
mig, men jag känner mig samtidigt djupt förtvivlad
över mina erfarenheter härifrån. Det som jag
tycker är svårast är de orimliga
arbetsförhållandena, som innebär att viktiga och
avgörande beslut hastas fram. Besluten blir inte så
genomarbetade och kloka som de skulle kunna bli
och som de bör vara. Våra beslut påverkar
människors vardag och det besvärar mig att allt
skall ske med sådan orimlig brådska.
Jag besväras också av att riksdagen fattar så dåliga
beslut när det gäller avgörande frågor om ekonomi
och ekologi. Det är som om de kunskaper om dessa
förhållanden som finns utanför huset inte får sin
givna plats härinne. Kunskaperna finns, men de
anammas inte. Vi har sett detta när det gäller
jordbrukspolitiken, energipolitiken, miljöpolitiken
och nu sist Öresundsbron. Därför fortsätter det
ekologiska förfallet i takt med det ekonomiska. Det
som hotar oss nu är ett alltmer osolidariskt
samhälle, därför att politiken inte vägleds av
kunskaper och medkänsla utan av gamla
föreställningar om ekonomiska sammanhang, som
är frikopplade från våra långsiktiga
överlevnadsfrågor. Vad är viktigare än att kunna
föra en politik, som beaktar kommande
generationerns rimliga krav på goda liv och att de
skall slippa betala för våra dumheter?
Så länge riksdagen inte arbetar långsiktigt fungerar
den tyvärr inte väl. Vi behöver en bra riksdag, en
demokratisk och självständig riksdag, som kan
fatta de avgörande besluten i Sverige, en riksdag
somkan agera solidariskt mot våra vänner i öster
och söder, mot de fattiga i världen mot alla dem
som vi med vår livsstil nu berövar så många
möjligheter. Vi behöver inte en demonterad
demokrati med centraliserade beslut i en
fåmansförsamling i Bryssel. Låt oss bevara en
levande demokrati i Sverige som ett uttryck för en
välutbildad och kunnig befolkning, som kan och vill
ta ansvar och har medkänsla i tid och rum!
En levande demokrati är en del av härligheten.
Makten bryr jag mig inte om, men härligheten.
Därför yrkar jag bifall till reservationerna 3, 14, 22
och 28.
I detta anförande instämde Kjell Dahlström, Gösta
Lyngå, Paul Ciszuk och Lars Norberg (alla mp).
Anf. 12 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Årets kompletteringsproposition är
mer omfattande än vanligt genom att den också
innehåller stora förslag till strukturåtgärder inom
den statliga administrationen.
Jag skall i huvudsak uppehålla mig vid det som i
utskottets betänkande återfinns under avsnitten
riktlinjer för den ekonomiska politiken och
budgetpolitiken. När motionerna i ärendet
avlämnades hade den s.k. alliansen, dvs.
folkpartiet liberalerna och moderaterna, en
gemensam partimotion och centern hade en egen.
Nu har de tre partierna enats om en gemensam
reservation om den ekonomiska politiken. Då detta
är det senaste dokumentet för de tre partierna
kommer jag att i huvudsak knyta mina
kommentarer till de borgerliga partiernas
reservation.
Det är inte svårt att förstå att reservationen är ett
ovanligt substanslöst dokument, vilket också har
påpekats i massmedia. Detta har antagligen varit
förutsättningen för en gemensam reservation och
dessutom är väl erfarenheterna, i varje fall hos två
av de borgerliga partierna, dåliga när det gäller att
redovisa vad deras politik i verkligheten leder till.
Något ekonomiskt alternativ att regera efter har
inte framlagts. Det går inte att möta framtiden med
principiella och utslätade ståndpunkter när det
krävs konkreta och ibland också obekväma
åtgärder.
Jag blev verkligen överraskad när jag hörde Lars
Tobisson och i viss mån Anne Wibble säga att den
politik som presenteras skulle vara den enda vägen
till en bra ekonomisk politik för Sverige. Arma
fosterland, om det skulle vara sant! Lars Tobisson
anser att det fräckaste han hört är när Allan
Larsson säger att vi är på rätt väg. Jag måste säga
att Allan Larsson framstår som en blygsam
vårblomma i förhållande till den fräckhet som Lars
Tobisson utvecklar när han påstår att detta är det
enda dokument som leder till att Sverige går en
lyckosam väg till mötes.
I övrigt måste jag konstatera att centerns anslutning
innebär att de mest vettlösa påståendena i
alliansens motion inte längre upprepas. Således har
påståendet på s. 13 i motionen ''att regeringens
skönmålning av de ekonomiska utsikterna skulle
kunna tas som en ursäkt för att inget göra'' inte
upprepats. I övrigt har en viss tillnyktring skett. För
detta bör centern tackas.
I alliansens motion anges att eftersom tidigare
framlagda förslag avslagits finner motionärerna det
inte meningsfullt att upprepa dem. Jag förmodar att
det skall tolkas så att de inte övergivits.
Denna nya hållning öppnar oanade möjligheter när
det gäller riksdagens framtida arbetsorganisation.
Jag skall i fortsättningen ta upp några av de frågor
som omnämns i den gemensamma reservationen.
När det gäller den internationella utvecklingen och
den ekonomiska utvecklingen i Sverige förutsätter
jag att finansministern kommer att kommentera
dessa avsnitt i sitt anförande. Jag skall därför nöja
mig med att konstatera att när det gäller den
internationella utvecklingen är skillnaderna inte
särskilt stora mellan bedömningarna i
propositionen och i reservationen. I
reservationenanförs sålunda ''att den nedgång i
världsekonomin som sker under innevarande år blir
förhållandevis kortvarig. Vändpunkten kan
komma under senare delen av innevarande år, men
mest troligt under nästa år.''
Man kan naturligtvis diskutera vad som är
vändpunkt och också när den inträffar. Det är
emellertid uppenbart att bedömningarna ändå
ligger varandra så nära att några avgörande
skiljaktigheter knappast föreligger när det är fråga
om synen på den internationella utvecklingen.
När det gäller utvecklingen i Sverige skall jag nöja
mig med att den i kompletteringspropositionen
redovisade prognosen i allt väsentligt följer
konjunkturinstitutets prognos. Så sent som i
föregående vecka redovisade institutet en ny
rapport över konjunkturläget. I rapporten
konstaterar institutet att ''sammantaget ser vi dock
inte tillräckligt tydliga indikationer för att revidera
vår tidigare konjunkturprognos''. Det sagda får
räcka eftersom finansministern återkommer i
ärendet.
Jag skall därefter övergå till några av de specifika
frågor som reservanterna tar upp under avsnittet
Allmänna riktlinjer och förbigå dem där en
betydande enighet råder, t.ex. Europapolitiken, att
inflationsbekämpningen skall prioriteras, att
infrastrukturen skall rustas upp osv.
I reservationen konstateras att det är nödvändigt
att sänka skatterna därför att den ekonomiska
tillväxten hämmas av det höga skattetrycket. Detta
utvecklas ytterligare i alliansens motion, som
åberopas av reservanterna. Mest angeläget är det
enligt reservanterna att sänka
kapitalbeskattningen, mervärdeskatten och
arbetsgivaravgifterna. Sänkningen av
mervärdeskatten preciseras i motionen.
Mervärdeskatten skall ner till 18--20 %. Därutöver
skall kommunalskatten sänkas till 30 %, vilket
innebär att antingen staten måste skjuta till det
belopp som ligger därutöver eller också att de mest
utsatta kommunerna får avveckla betydande delar
av sin verksamhet. Hur mycket arbetsgivaravgiften
och kapitalbeskattningen skall sänkas framgår inte,
men det är inte orimligt att anta att det
sammantaget rör sig om ett belopp uppemot 50
miljarder kronor. Även om moderaternas motion
om att sänka skatten med 1 % av BNP om året
under en tioårsperiod, vilket motsvarar ca 140
miljarder, inte övergivits, skall jag här lämna den
därhän eftersom den inte åberopas i reservationen.
Det finns naturligtvis ingen vettig människa i det
här landet som inte tycker det vore bra om
skatterna sänktes. Nu är det emellertid så att vi inte
tar ut skatter av elakhet eller missunnsamhet, utan
därför att vi måste betala för medborgarna
angelägna ting. Skatten är i princip priset för
solidariteten. Alla undersökningar jag känner till
visar att för de allra flesta människor är en bra
välfärd viktigare än sänkta skatter. Det finns också
goda etiska skäl för en sådan hållning.
Borgerliga företrädare brukar inte uraktlåta att
kritisera den offentliga sektorn för de brister som
kan konstateras i form av köer när det gäller
sjukvården, äldreomsorgen och barnomsorgen.
Men inte kan detta bli bättre av att kommuner och,
landsting får mindre resurser.
Hur avser nu reservanterna att de frikostiga
skattesänkningarna skall betalas? Jo, på två sätt:
genom tillväxt och genom att såväl den statliga som
den kommunala konsumtionen skall hållas tillbaka.
Den offentliga sektorn skall reformeras
företrädesvis genom ökad privatisering, kan man
utläsa. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att den
offentliga sektorn, som tar så stor del av våra
gemensamma resurser i anspråk, är så effektiv och
rationell som det över huvud är möjligt. Det ställer
vi upp på. Jag tycker att vi socialdemokrater som
företrädare för den offentliga sektorn har ett
särskilt ansvar på den punkten. Låt oss gärna
intensifiera dessa ansträngningar för att utnyttja
resurserna på bästa möjliga sätt. Men det är
vilseledande att påstå att det den vägen går att få
fram resurser till stora skattesänkningar.
Vi behöver förnya och förbättra inte minst på
socialförsäkringssidan. Men de resurser som
därigenom kan frigöras behövs för att den
offentliga sektorn skall kunna svara för sina
åtaganden utan att nya resurser tillförs.
När det gäller tillväxten har reservanterna en långt
mer pessimistisk bild än vi. Låt oss ändå hoppas på
att vi kan öka takten i tillväxten. Den behövs i
första hand för att ge en allt äldre befolkning en god
omvårdnad och för att förbättra villkoren för de
grupper i vårt samhälle som fortfarande lever på
smala marginaler.
Problemet med den offentliga sektorn är inte dess
anpassning, utan att den offentliga konsumtionen
fått för litet resurser. Medan behovet i
kommunerna kraftigt ökat på grund av
befolkningssammansättningen och genom
utbyggnad av barnomsorg och annat, har
kommunernas andel av bruttonationalprodukten
gått ner från 17 till 16 %, samtidigt som tillväxten
har varit låg. Det är inte svårt att förstå att det kan
uppstå problem i en sådan situation. Kommunerna
har helt enkelt fått vara med om att betala det
underskott på nära 90 miljarder som fanns i statens
budget. Det har varit rimligt att de har fått delta i
det restaureringsarbetet, men det har inte kunnat
ske utan konsekvenser.
Det är nog så, ärade reservanter, att era rundhänta
skattesänkningar inte kan genomföras utan en
djupgående urgröpning av den sociala välfärden.
Det finns en stor risk för att skattesänkningar i er
storleksordning i slutändan får betalas av
pensionssystemet.
Gunnar Björk! Hur har centern egentligen kunnat
halka in i denna högerbur?
Vi vill gärna ha skattesänkningar. Men först skall vi
se till att alla som behöver får ett bra stöd, att de får
hjälp i och omvårdnad, och att villkoren förbättras
för dem som har de minsta marginalerna.
Hur populärt det än är att tala om
skattesänkningar, tror jag ändå att de flesta
medborgare här i landet föredrar att vi har ett
anständigt samhälle när det gäller välfärden. Under
de 20--25 år då jag var företrädare för kommuner
och landsting och hade nära kontakt med
medborgarna, upplevde jag inte en enda gång att
vare sig företagare eller medborgare kom till
kommunen och klagade på att skatterna var för
höga. Nej, medborgarna kom och klagade för att
deras mor inte fort nog kom in på
ålderdomshemmet, för att inte barnomsorgen
kunde tillgodoses. Företagarna klagade över att vi
inte byggde ut bostäder, barnomsorg, vatten och
avlopp, gatubelysning och allt vad det var.
Kostnaderna försvinner inte. Man slutar inte att bli
sjuk, och man slutar inte att bli gammal för att vi
sänker skatterna.
Reservanterna brukar ofta ange ökad konkurrens
inom den offentliga sektorn som en metod att
uppnå ökad effektivisering. Det finns inte mycket
att erinra mot detta påstående. Men därav behöver
man inte dra slutsatsen att den konkurrensen måste
uppnås genom ökad privatisering. Ökad
konkurrens kan lika bra och bättre skapas inom den
offentliga sektorn, och detta arbete pågår för fullt.
Vi har ganska utförligt behandlat denna fråga i
betänkandet. Jag skall därför nöja mig med att säga
följande. Vi kan väl tänka oss att även i
fortsättningen uppnå ökad konkurrens genom
anlitande av privata initiativ. Men vi vänder oss
med bestämdhet mot att privata alternativ a priori
skulle vara att föredra utan att något bevis härom
företes. I betänkandet redovisas snarast
motsatsen -- i en åberopad OECD-undersökning.
Bara för några dagar sedan gav Industriförbundet
ut ett antal uppsatser under titeln Nydaning av den
offentliga sektorn. Däri visar t.ex. professor Bengt
Jönsson i Linköping, att antalet personer som
behandlas för kronisk njursjukdom är detsamma i
Sverige och USA, nära 400 på en miljon invånare.
Man har också konstaterat att det är
utomordentligt kostnadseffektivt att transplantera i
stället för att använda dialys för kroniskt sjuka
njurpatienter.
I USA, som har en mycket stor andel privat
sjukvård, transplanteras endast när det gäller 22 %
av patienterna mot 57 % i Sverige. Det finns inga
medicinska skäl för denna stora skillnad, men
däremot marknadsekonomiska. Det är nog klokt
att ta talet om privatiseringens välsignelser med en
betydande nypa salt.
Jag tror också att man skall göra klart för sig att om
privata alternativ skall släppas in i den offentliga
sektorn i hela dess vidd, för att man den vägen skall
nå ökad konkurrens, så kommer detta
obönhörligen att leda till att den offentliga sektorn
måste få full frihet att operera på den privata
marknaden.
Fötrträdarna för ''alliansen'' ägnar i allmänhet stort
utrymme åt att tala om hur embarmligt dåligt det
går för Sverige. Vi halkar efter, vi intar
jumboplatsen osv. Regeringen skönmålar. Vi är
sämst, och det beror på den socialdemokratiska
regeringen -- det är ett ständigt återkommande
budskap.
Man skall vara försiktig när man försöker tala om
hur de olika länderna när det gäller utveckling,
produktion, BNP osv. förhåller sig till varandra.
Det visar sig vara mycket komplicerat att räkna ut
detta. Man måste ta hänsyn till befolkningens
sammansättning och andra ting. Och ser man på
alla de faktorer som man bör ta hänsyn till i detta
sammanhang, finner man att vi gott är i nivå med
de andra framgångsrika industriländerna.
Och skulle det nu vara så, att några av de länder
som har legat efter oss skulle närma sig oss, så
tycker jag inte det vore så fasligt upphetsande. Vi
kan inte tänka oss en tillvaro som alltid ser likadan
ut, där de fattiga länderna ligger på den nivå där de
är och vi andra där vi är. Att det sker en viss
utjämning är acceptabelt.
När jag hörde Lars Tobisson och Anne Wibble blev
jag ytterligt betänksam. De talade om att vi har
övertagit de borgerligas politik på område efter
område. Det har gällt avskaffandet av kredit- och
valutaregleringen, det har gällt EG-ansökan,
anslutning av de svenska kronan till ecun, sänkta
marginalskatter och kommunalt skattetak samt
sänkt ersättning i sjukförsäkringen. Det är
borgerliga förslag som vi har tagit över och
genomfört, och ändå beskriver ni det som om det
gick käpprakt åt skogen. Det är väldigt
inkonsekvent att å ena sidan bekskriva det så att vi
övertog era förslag och å andra sidan säga att det
bara leder till elände. Det är helt orimliga tankar.
Får jag också i detta sammanhang säga att ni gång
efter annan beskriver hur situationen ser ut i
Sverige och hur bra den är i andra länder, i EG och i
OECD. Samtdigigt säger ni att vi under den senaste
perioden har upplevt en av de stabilaste och längsta
högkonjunkturer vi någonsin har haft. Kan Lars
Tobisson och Anne Wibble svara mig: Hur kan det
vara att alla dessa länder, som enligt er mening är
så framgångsrika, under den längsta och stabilaste
högkonjunkturen inte har lyckats sänka sin
arbetslöshet med en enda procent, och inte kan ge
sina medborgare jobb utan har 10 % av sin
befolkning arbetslösa? Är sådana länder
framgångsrika och mönster för oss andra?
I vänsterpartiets motion och i dess reservation finns
många synpunkter som jag kan ställa upp på. Det
gäller t.ex. vad som sägs om industristrukturen, om
upprätthållandet av den fulla sysselsättningen, om
rätten till ett meningsfullt arbete, om uppvärdering
av kvinnans erfarenheter m.m. Andra
ställningstaganden, som vad som anförs om
stabiliseringspolitiken, om ett kommunalt
stödpaket eller om en samordning av
löntagarfonder och AP-fonder, kan vi inte dela, och
självfallet inte i reservationen föreslagen
hemställan. Därför bör reservationen avslås.
Miljöpartiets reservation har i enlighet med partiets
motion och i likhet med tidigare ställningstaganden
i flera avseenden annorlunda utgångspunkter för
den ekonomiska politiken. Partiets uppfattning kan
väl tolkas så, att produktionen och den materiella
tillväxten måste begränsas för att det skall vara
möjligt att bekämpa de miljöpolitiska problemen.
Övriga partier utgår från att en stark ekonomi är en
grundläggande förutsättning för att vi skall kunna
bemästra miljöproblemen. Därför kan
reservationen inte bifallas.
Herr talman! Jag skall slutligen kommentera frågan
om sänkt mervärdeskatt på livsmedel och
serveringstjänster. Det kan göras tämligen kort.
Visserligen finns i reservationen förslag om att en
omfördelning av mervärdeskatten skall avslås, men
samtidigt tycks av uttalanden att döma ''alliansens''
partiledare utan svårighet kunna acceptera
förslaget. Man vill snarast förringa förslagets
betydelse.
Det kan vi hälsa med tillfredsställelse, och vi
behöver därför inte förlänga diskussionen på den
punkten.
Frågan om sänkt mervärdeskatt för turistnäringen
tas upp i en särskild reservation. Det föreslås ett
tillkännagivande med uppdrag till regeringen att
framlägga förslag om sänkt mervärdeskatt för
turistnäringen. Reservationen uppfyller alla krav
på oklarhet. Turistnäringen lever inte ett isolerat
och avgränsat liv, utan påverkas av det allmänna
kostnadsläget på en mängd områden, bl.a.
näringens egen prissättning. Det torde inte vara
möjligt att avskilja den moms som betalas av
turister från den moms som erläggs av icke-turister.
Möjligen kan man tänka sig att reservanterna
menar att utöver den föreslagna sänkningen på
serveringstjänster skall hotellmomsen,
hotellkostnaderna, sänkas. Men om detta vore
meningen hade det väl angivits i reservationen. Det
är dessutom ett ovanligt dyrt sätt om man vill
främja turismen.
Av de ca 76 000 hotellbäddar som finns i det här
landet används 75 % av inhemska reguljära
hotellgäster som representerar företag,
konferensgäster och andra, som dessutom i stor
utsträckning drar av momsen. 25 % av samtliga
hotellbäddar kan sägas användas av turister. Av
dessa 25 % är det 20 % som används av utländska
turister, dvs. 5 % av hela den totala summan. Att
man skulle kunna få någon väsentlig förändring i
bytesbalansen genom att ett hotellrum blev kanske
25 kr. billigare per natt är svårt att tro. Det skulle
kosta oerhört mycket pengar för dem som man
egentligen inte ville ge ett motsvarande stöd.
Därför är det inte en bra väg att gå i sak.
Reservanterna har möjligheter att återkomma i
frågan till hösten. Det går ju inte att genomföra
någon sänkning till den 1 juli. Den kan bara
genomföras till den 1 januari. Då kan det kanske
föreligga ett mer genomarbetat och genomtänkt
förslag än detta.
Herr talman! De frågor som jag inte haft tillfälle att
kommentera kommer i viss utsträckning att beröras
av finansministern i hans inlägg. Jag skall därför
avslutningsvis endast konstatera att det alternativ
till ekonomisk politik som framlagts i de borgerliga
partiernas motioner och i den gemensamma
reservationen inte duger som en alternativ
ekonomisk politik. Den är oprecis, den är utslätad
och den är felaktig. I den mån preciseringar
förekommer har de ofta sin udd riktad mot
löntagarna.
Jag yrkar därför bifall till hemställan i utskottets
betänkande och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja börja med en fråga
om politisk anständighet. Hans Gustafsson har ju
varit gruppledare för socialdemokraterna här i
riksdagen och han har varit statsråd i många år. Vad
tycker Hans Gustafsson om att finansministern
kommer till denna stora ekonomiska debatt först
sedan oppositionens talesmän har talat?
I det anförande som finansutskottets ordförande
höll fanns det inte ett ord om den tredje vägen. Det
kan man förstå, som vi har sagt tidigare. Nu
förlöjligade Hans Gustafsson det jag hade sagt om
att det program vi har lagt fram, och som
återkommer i reservation 1, skulle vara den enda
vägen. Han beskärmade sig över vilka följder det
skulle få. Det skulle bara innehålla principer och
inga konkreta ställningstaganden.
Låt mig då påminna om att vi under de senaste åren
har lagt fram åtskilliga konkreta förslag som
regeringen så småningom motvilligt har anslutit sig
till. Jag har redan räknat upp dem. Jag tar några
igen, kommunalt skattestopp, sänkt
kompensationsnivå i sjukförsäkringen och
Öresundsbron senast här i går.
Ett inslag i programmet Ny start för Sverige har
redan hunnit genomföras. Det är kronans
anknytning till ecun. Därom fanns ingenting i
kompletteringspropositionen. Det är inte heller
någonting som regeringen står bakom. Det är ett
beslut som riksbanksfullmäktige slutligen har
kommit fram till att bifalla. Men det kom återigen
sent. Tänk om det hade genomförts när vi
moderater förslog de i mitten av 80-talet. Då hade
vi undgått denna inflationstopp och denna
överhettning. Det hade givit en helt annan disciplin
åt den regering som skall föra den ekonomiska
politiken i vårt land.
Hans Gustafsson sade att det inte går att sänka
skatten och höll ett passionerat försvarstal för den
offentliga sektorn, och en stor sådan. Hur tror ni att
ni skall kunna klara en situation med nedrivna
gränshinder utan att sänka skatterna? Jag upprepar
den frågan. Följden måste bli att den pågående
investeringsflykten fortsätter. Hur skall ni få i gång
ekonomin utan skattesänkningar?
Jag skulle vilja ge ett litet citat som jag tycker är
värdefullt i det här sammanhanget. Ericsson-chefen
Lars Ramqvist har sagt: Om inte skatten sänks
flyttar Ericsson utomlands. Det krävs snabb
anpassning och däri ingår att skatternas andel av
BNP måste ner från nuvarande 57 till 45 % -- -- --
Detta är inget hot. Det är ett automatiskt faktum
att om inte Sverige snabbt harmoniserar skatter och
inflation orkar vi inte med att vara kvar i Sverige.
Nu handlar det inte bara om kronor och ören. Hans
Gustafsson tog upp den etiska delen av detta. Jag
menar att vi även från den synpunkten har
anledning att arbeta för sänkta skatter. Vad ger oss
politiker rätt att ta mer än hälften av människors
inkomster, deras ekonomiska nivå, i skatt till
staten? Det är en fråga som jag tycker att Hans
Gustfasson har anledning att fundera över.
Anf. 14 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag vill gärna börja med att instämma
i Lars Tobissons ilska över att finansministern inte
behagar delta i den här debatten. Jag tycker att det
är ganska oförsvarligt när vi ändå diskuterar ganska
allvarliga ting. Man borde vara här och lyssna från
det att debatten börjar.
Jag förstår att Hans Gustafsson koncentrerade sitt
inlägg till den borgerliga reservationen, eftersom
det egentligen bara är där som det finns någon
konkret ekonomisk politik att diskutera. Det är
bara den reservationen och några andra borgerliga
som innehåller några konkreta förslag. Det är ju
bra att Hans Gustafsosn erkänner det på detta om
än indirekta, men ändå tydliga sätt.
Hans inlägg var en mycket stark plädering för
kommunal expansion och ökade offentliga utgifter.
Han ondgjorde sig särskilt över att vi vill begränsa
den kommunala utdebiteringen till 30 kr. Jag
föreslår att han ställer sin fråga också direkt till
Allan Larsson, som har sett till att det finns en
utredning där just denna begränsning i den
kommunala utdebiteringen är en förutsättning för
framtida välfärd och bra hushållning i
kommunerna.
Därefter var Hans Gustafsson något slags eko av
Gunnar Sträng på sin tid. Det är en aning
bevärande, tycker jag. Det har ändå hänt saker i
svensk ekonomi. Det är samma typ av resonemang
som Gunnar Sträng förde om marginalskatterna
när Hans Gustafsson förklarar att det alltid finns
välfärdsinsatser som kräver mer pengar och som är
viktigare än att göra någonting åt skattetrycket.
Gunnar Sträng drev denna linje i många år. Det tog
åtminstone 20--30 år innan socialdemokraterna i
riksdagen och annorstädes insåg att den var fel.
Därför har vi nu genomfört kraftiga sänkningar av
marginalskatterna. Jag måste erkänna att jag
hoppas att det inte skall behöva ta 30 år till innan
socialdemokraterna inser att samma resonemang
gäller också det totala skatteuttaget i landet. Och
resonemanget är lika galet där.
När man inte har så mycket annat att säga från
socialdemokratisk sida brukar man göra
jämförelser med utlandet. Nu var det fråga om att
vi som inte vill ha den socialdemokratiska politiken
anses aktivt förespråka en arbetslöshet på 10 %
eller kanske ännu mera. Detta är ett ovanligt fult
sätt att debattera. Utgångspunkten för Ny start för
Sverige ligger i ett värnande om att det skall finnas
arbeten i Sverige, arbeten i industrin och arbeten
som är säkra, dvs. som inte skapar en arbetslöshet
som vi kan se att andra länder har fått. Det är för
att förebygga uppkomsten av sådan arbetslöshet
som den ekonomiska politiken måste förändras.
Anf. 15 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson tyckte att
reservationen var litet substanslös. Jag skulle vilja
be Hans Gustafsson att ta sig ytterligare tid att läsa
reservationen. Då kan han se att den trots allt är
ganska innehållsrik. Den ger t.ex. klara besked när
det gäller att vi vill att ekonomin skall byggas på en
marknadsekonomisk politik och att det skall finnas
klara riktlinjer. Jag tycker att reservationen är
oerhört tydlig i sitt sätt att beskriva en rad frågor
som är viktiga. Det är en bra reservation som dessa
tre partier står bakom och som alla kan stå för.
I stället för att Hans Gustafsson skall bekymra sig
för centern tycker jag att han skall fundera över sitt
eget partis situation och hur partiet utvecklar
politiken. Det gäller bl.a. det fortsatta
kvarhållandet vid dessa hopplösa
löntagarfondsidéer, AP-fonden och offentliga
sektorns förnyelse -- där verksamheten i praktiken
har stått still. Det förslag som antogs i natt har en
ganska liten betydelse.
Hans Gustafsson säger att vi är i en slags högerbur.
Men om vi är i en högerbur, hur är det med Hans
Gustafsson? Hur är det med inlandsbanan. Där har
socialdemokraterna gjort upp med moderaterna.
Inlandsbanan är en symbol för att ni vill lägga ner
servicen i inlandet, dvs. de mindre regionerna. Jag
tycker att det är en oerhört viktig principiell fråga.
Vidare har vi bron som vi alla fattade beslut om i
natt. Socialdemokraterna vill tillsammans med
moderaterna bygga en bro västerut. Samtidigt är ni
förespråkare för en ökad kontakt söderut mot EG.
Ni har alltså ingen anledning att förhäva er sig i den
frågan.
Vi kan vidare diskutera turistfrågan. Jag tycker att
det är fel att bara utgå från utlandsturisterna. Jag
vill än en gång påpeka att en fjärdedel av LOs
medlemmar fortfarande har inte råd att ta en
ordentlig semester. Varför kan man då inte gynna
dem genom att sänka turistmomsen? Låt oss
ordentligt reda ut vad vi menar i olika partier med
turistmoms. Vi i centern menar transporter, hotell,
restaurang och de delar som hör till turistnäringen.
När det gäller matmomsen, Hans Gustafsson, är
det svårt att förstå att man år efter år under
mandatperioden har avslagit centerns förslag på
sänkt moms på mat, men nu, någon vecka innan
riksdagen skall slå igen, lägger fram ett förslag,
samtidigt som man yrkar avslag på det förslag som
ligger! Vilken trovärdighet har ett parti som röstar
nej till ett tiotal förslag under mandatperioden och
en vecka innan riksdagen slår igen lägger ett eget
förslag, som inte hinner behandlas? Jag tycker inte
att det gör den socialdemokratiska politiken
trovärdig.
Varför skall socialdemokraterna trixa och försöka
fixa så att förslaget inte antas? Kom ihåg att i förra
valrörelsen teg socialdemokraterna. Då lovade
man att utreda frågan. En utredning som för övrigt
inte grävde ner sig i denna fråga.
Anf. 16 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Jag skall inte instämma i
högeralliansens ilska över att Allan Larsson inte var
här på morgonen. Jag tar det mer som en symbolisk
handling. Det som händer här är kanske inte så
viktigt. Egentligen borde någon vara ganska nöjd,
för ibland tycker man ju att politiker inte skall lägga
sig i så mycket. Detta var sagt mer från den
skämtsamma sidan.
Hans Gustafsson svarade inte på frågan. Varför
skjuter man på beslutet om matmomsen? Finns det
inte en akut risk för fortsatt politikerförakt på
grund av den typen av åtgärder? Det borde komma
något argument från utskottets företrädare för att
man inte fattar ett beslut nu. Det borde också vara
ett svar med någon substans.
Jag tänkte tidigare: Oj, tänk om Hans Gustafsson
satt som ordförande i den kommunalekonomiska
kommittén och hade fått skriva direktiven! Då hade
det kanske funnits en stor chans för kommunerna.
Men som direktiven är skrivna och som
behandlingen går, är det på direkt kollisionskurs
med finansutskottets ordförande och de ambitioner
som han företräder. Jag hälsar i så fall denna
vändpunkt med tillfredsställelse. Det vore tråkigt
om Hans Gustafsson sade nej till det kommunala
stödpaketet. Jag hoppas att det är för tillfället. Men
med övrig argumentation om kommunernas
problem framöver är det helt naturligt att detta blir
följden.
Jag förstår att det inte är så lätt att vara
vågmästarparti. Å ena sidan kan man tala om för
högeralliansen att man har antagit dess förslag och
sedan ifrågasätta varför den gnäller. Man har
antagit dess förslag om valutareglering, EG,
sjukförsäkring osv. Å andra sidan, vad händer i
morgon med den politiken? Det kanske Hans
Gustafsson kan svara på. Jag försökte utveckla det
resonemanget litet grand. Råder det inte en otrolig
fara om man politiskt sett argumenterar som Hans
Gustafsson och sedan antar en rad högerförslag?
Vad står emot de förslag som finns från
högeralliansen i dag? Är det morgondagens
socialdemokratiska förslag -- om
socialdemokraterna sitter i regeringsställning? Det
är just detta som hela arbetarrörelsen har upplevt.
Det förslag som man i det ena valet var emot har
man sedan godtagit. Det ger ju inget förtroende för
regeringen inför ett val eller för den
regeringspolitik som läggs fram. Då kan t.o.m. en
fråga som matmomsen komma att hamna precis på
sidan om, vilket borde vara en central
fördelningspolitisk fråga.
Anf. 17 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson säger att en stark
ekonomi är grunden för en bra miljöpolitik. Vad är
en stark ekonomi? Som jag förstår det är det
konventionellt sett när det råder en hög ekonomisk
tillväxt. Men vi vet att det också är samma sak som
en mycket hög materiell förbrukning, och vi vet att
det leder till en omfattande miljöförstöring. Man
tror då att ju mer man förbrukar och skapar pengar,
ju bättre blir det. Samtidigt ökar miljöförstöringen i
omfattning. Jag kan inte riktigt förstå att den starka
ekonomin automatiskt är en bot på våra
miljöproblem. Jag ser närmast en konventionellt
stark ekonomi som ett hot mot vår miljö.
Det viktiga är att komma fram till vad tillväxten
skall ha för innehåll och på vilket sätt man skall nå
tillväxt. Det är viktigt att det inte går till på vilket
sätt som helst. Vi i miljöpartiet har den bestämda
uppfattningen att vi måste arbeta inom det
marknadsekonomiska systemet. Därför är vi varma
anhängare till olika former av miljöskatter och
miljöavgifter som på något sätt avspeglar
kostnaderna för miljöförstöringen, varors
produktion och varors användning. Vi som
konsumenter skall kunna använda den billigaste
varan med en given funktion. På det sättet kan vi
som konsumenter vara starka pådrivare i
miljöarbetet. Vi kan också välja på ett sätt som gör
att industrin successivt övergår till
produktionsmetoder som är miljövänliga och tar
fram produkter som dessutom är miljövänliga i sin
användning. Jag tror att de är de viktigaste
funktionerna för en fungerande
marknadsekonomi. Det är därför som vi i
miljöpartiet är så starka anhängare av att verkligen
få den att fungera.
Jag hoppas att det skall utgöra ett framtida arbete i
Sveriges riksdag att verkligen använda sig av de
metoder som finns inom marknadsekonomin.
Samtidigt måste vi klarlägga sambanden som finns,
så att det blir en bra ekonomi. Samtidigt måste vi
också inse att vi måste ha en stram ekonomi, som
inte tillåter några väldiga excesser när det gäller
våra utgifter. Oavsett om man har en miljöanpassad
ekonomi eller ej, kommer vi att ha ont om pengar.
Det kommer att påverka vårt handlande när det
gäller att satsa pengar där de bäst behövs och på ett
socialt acceptabelt sätt. Det är en stor uppgift för
Sveriges riksdag att klara detta i framtiden. Den är
icke enkel, men den är en utmaning.
Anf. 18 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Det har ställts många intressanta
frågor till mig, och man har tagit upp många
intressanta frågeställningar. Jag hoppas att mina
meddebattörer inser att det är omöjligt, som
debattordningen är, att svara på alla dessa frågor.
Jag skall göra så gott jag kan.
Först några ord om finansministerns närvaro i
kammaren. Jag anser att statsråden skall befinna
sig i kammaren när viktiga spörsmål handläggs, och
dit hör den ekonomiska politiken. Allan Larsson
har visat en ovanlig respekt för riksdagen och
plikttrohet när det gäller att sitta här i kammaren.
Jag utgår därför från, att om han inte har suttit i sin
bänk här under förmiddagen, har han haft fullgoda
skäl att vara någon annanstans där hans närvaro
haft stor betydelse. Det är orättvist att vilja göra
gällande att han inte har befunnit sig här därför att
han har nonchalerat den ekonomiska debatten. Jag
skulle kunna berätta hur det tillgått under andra
regeringsperioder, men jag avstår.
Anne Wibble frågade om jag förordar en
kommunal expansion, eftersom den
kommunalekonomiska utredningen sagt att man
skall eftersträva en kommunal skattesats på 30 kr.
Det jag sade var, att om man skall fastställa
kommunalskatteuttaget till 30 kr., måste staten
skjuta till det belopp som kommunerna därigenom
förlorar, eller också måste de värst drabbade
kommunerna dra ner på verksamheten. Det är en
uppfattning som jag står för oavsett vad direktiven
innehåller.
Lars Tobisson ställde frågan: Hur skall ni få igång
Sverige med dessa skatter? Ni måste i detta
sammanhang anpassa er till omvärlden. Det är inte
fråga om skatter eller icke skatter och att de måste
anpassas till omvärlden, utan det måste man i så fall
göra med medborgarnas kostnader.
Det blir inte billigare för någon om man flyttar över
betalningen från ett kollektivt system till ett
individuellt system. Det är kostnaderna som måste
angripas, eftersom de kan ha betydelse för
konkurrensförhållande länderna emellan. Det är
detta som vi försöker att göra. Det går inte att
besluta att människor inte får vara sjuka. Men vi
kan göra betydligt mycket mer för att se till att
människor inte blir långvarigt sjuka, rehabilitera
dem, se till att de inte drabbas osv., för att den
vägen få möjlighet att nedbringa samhällets totala
kostnader. Det är en av de situationer vi har.
Det talas om hur dåligt det går för Sverige och att
företagen flyttar ut. Volvo har i dagarna sjösatt det
största industriprojektet någonsin i Sverige på 16
miljarder kronor för att göra en ny bil. Både Lars
Tobisson och jag var där. Percy Barnevik säger att
Sverige i framtiden är en av hörnpelarna i ABBs
politik och i den framtida verksamheten. Den
svenska börsen visar för närvarande den näst
högsta stegringen bland alla börser, och jag tror att
de som agerar på börsen är särskilt lämpade att
bedöma framtiden.
Anf. 19 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Det var skönt att höra Hans
Gustafsson säga var finansministern bör befinna sig
när viktiga debatter hålls här i kammaren. Det var
inte så att finansministern inte var här i
riksdagshuset. Han har varit här en bra stund. En
kvart innan han kom hit till kammaren satt han i
riksdagskaféet och drack kaffe, och det är klart att
det också kan vara viktigt.
Hans Gustafsson överlät åt finansministern att
lägga ut texten om den ekonomiska politiken och
den vändpunkt som väntas, och det kan jag förstå.
Det kommer att bli besvärligt att klara ut hur den
skall vara så nära förestående som han vill göra
gällande.
När det gäller vändpunkten undrar jag ibland om
man definierar vändpunkt som att det mer eller
mindre fria fallet i ekonomin något bromsas upp
och att takten i försämringen rimligen måste avta
när den har pågått som den har gjort. Men det är
inte mitt sätt att definiera vändpunkt.
Vi hade i finansutskottet en intressant hearing, där
företrädare för LO och Industriförbundet
egentligen var ganska överens om basdata för den
ekonomiska utvecklingen. Men de gjorde olika
tolkningar. LO sade att gamla samband håller,
medan Industriförbundet ansåg att vi är i en ny
situation och pekade just på det man sedan har
återkommit till och påvisat, nämligen att
industrikapaciteten faller med produktionen och
att det pågår en utflyttning av verksamhet. Man
kom då till den slutsatsen, att när den
internationella efterfrågan piggnar till kommer
visserligen svenska företag att kunna tillgodogöra
sig den, men de kommer att göra det från sina
internationella enheter och inte från de inhemska.
Det kommer i sin tur att leda till en ökad
arbetslöshet i Sverige och en försiktighet med
konsumtion som återverkar också på
hemmamarknadsindustrin.
Detta är för mig en analys och beskrivning som
stämmer väl med de fakta som föreligger och som
vederlägger talet om att vi står inför en vändpunkt
och t.o.m., som finansministern har sagt, skulle
vara bland de första att ta oss ur nedgången. När
Hans Gustafsson åberopar Volvos nya bil som
exempel på att allting nu blir bra igen, vill jag
påminna om att den kommer att sättas samman i
fabriken i Gent. Det är inget fel i det, och det är
förmodligen väl motiverat utifrån affärsmässig
synpunkt, men det ger också ett vittnesbörd om
våra problem.
Det är för mig alldeles obegripligt att regeringen
tycks tro att utvecklingen i Sverige kan vända uppåt
och att Sverige kan stärka sin konkurrenskraft utan
beslut om skattesänkningar. Det kommer inte att
gå, och det är därför som vår reservation och vårt
program är den enda vägen.
Inför valet talar regeringen bara om en
omfördelning av momsen. Med hänsyn till
skattekonkurrensen gentemot omvärlden är det
kanske den åtgärd som är minst angelägen. Den
påverkar inte detta. Men vad tänker ni göra för att
hindra att handeln med sällanköpsvaror flyttar ut
och göra åt den pågående utströmningen av
placeringskapitalet? Hur skall ni klara försvaret av
kronan utan att minska den höga merkostnad som
våra löneskatter utgör?
Anf. 20 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag förstod av Hans Gustafssons
inlägg att han är en stark motståndare -- det är inte
bara så att han inte riktigt tror på, utan han är en
aktiv motståndare -- till tanken att konkurrens
skulle ha någon som helst effekt när det gäller en
förbättrad effektivitet. Det är en oerhört
beklämmande slutsats av den ekonomiska debatt
som vi fört vid flera tillfällen i finansutskottet.
Hans Gustafsson misstror uppenbarligen i hög grad
speciellt de människor som arbetar med vård,
omsorg och utbildning, och det är ett mycket stort
antal kvinnor. Han tror inte att de har någonting att
komma med i fråga om förbättringar av
arbetsorganisation, förbättringar i sättet att utföra
arbetsuppgifter eller att finna på nya och bättre
lösningar. Det var väl i och för sig ett intressant
besked, men det var synnerligen dystert för dem
som är berörda.
Hans Gustafsson anser sig nu ha upptäckt, att om
man mäter på något annat sätt än det vanliga,
sackar Sverige inte efter särskilt mycket. Det finns
mättekniker som visar att det t.o.m. går ganska bra.
Denna diskussion är egentligen ganska ointressant.
Vad den visar är att om man mäter på litet olika sätt
får man olika resultat, t.ex. för den faktiska
ekonomiska utvecklingen i Sverige under 80-talet.
Men man glömmer enligt min mening bort den helt
dominerande faktorn i detta, nämligen att 80-talets
ekonomiska utveckling är präglad av
växelkursförändringar. En jättestor devalvering var
så att säga hela inledningen till tredje vägens
politik. Vad som än händer härefter är det alldeles
självklart att vi aldrig kommer att kunna upprepa
den varianten. Även om 80-talet med någon snillrik
mätningsmetod från LO skulle ha visat sig vara
ovanligt framgångsrikt i Sverige, kan vi ändå icke
göra om det, eftersom det bygger på en stor
devalvering.
Det hjälper inte ett dugg att säga att allt har gått så
bra att vi kan fortsätta på samma sätt, för
förutsättningarna är helt annorlunda under 90-
talet. Vi kan inte använda växelkursförändringar,
utan vi måste ha intern anpassning. Och då kvarstår
frågan: Vad skall vi då göra? Där tycks regeringen
inte ha någonting att komma med, och det tycker
jag är besvärande.
I frågan om vändpunkter och annat måste jag ändå
tillåta mig att säga att jag tycker inte att riksdagen
är något slags prognosinstitut. Jag tycker inte att
den ekonomiska debatten främjas av att man
diskuterar vem som kan gissa mest rätt på
tiondelarna för nästa kvartal och så.
Jag skulle önska att Allan Larsson i sitt inlägg
talade om litet grand hur regeringen, om den får
chansen, tänker sig att förebygga att vi efter något
år eller två hamnar i en överhettningssituation och
är tillbaka i ett läge med stigande inflation, stigande
underskott och fortsatt hög arbetslöshet. Hur har
regeringen tänkt undvika detta?
Anf. 21 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson sade att det har
hänt väldigt mycket och att det är väldigt mycket
som är bra, och det är väl riktigt. Men det finns
också väldigt mycket bekymmer, tycker jag, inför
framtiden.
Svensk industri ligger inte i främsta ledet när det
gäller högteknologi och elektronik. Vi vet inte
säkert vad den största exportindustrin har för
framtid -- jag tänker då på skogen. Med ett svalt
intresse för att rusta upp vägar och sköta den lokala
strukturen kommer svensk skogsindustri att
fortsätta att ha ganska stora bekymmer.
Småföretagen pinas fortfarande hårt under onödig
byråkrati. Det finns mycket att komma till rätta
med när det gäller småföretagen.
Och man frågar sig naturligtvis: Hur är det för
ungdomarna i Sverige och hur ser framtiden ut för
dem? Vi har ju nu en väldigt hög arbetslöshet bland
ungdomarna. Man kan väl säga att situationen på
ungdomssidan är katastrofal. Det är oerhört
oroväckande, tycker jag, att ungdomar som
kommer ut från sin studentexamen inte erbjuds
jobb.
De flesta ungdomar möts på arbetsförmedlingarna
med frågor om de har ringt på de lediga jobb som
finns i tidningen. De flesta ungdomar som har
försökt det kan konstatera att nästan alla av de
jobben redan är tillsatta. Vi har ett system att möta
ungdomar som är djupt otillfredsställande.
I Kiruna är över 10 % av ungdomarna arbetslösa.
Ett stort antal kommuner har mer än 7 %
ungdomsarbetslöshet. I ett par fall har hela län 5 %
ungdomsarbetslöshet. I mitt eget län, Gävleborg,
är nära 5 % av ungdomarna arbetslösa, i vissa
kommuner upp till 10 %. Även i Stockholm finns
en ungdomsarbetslöshet, men den utgör endast
knappt 2%.
Detta är ju en stor skandal. Först ger vi ungdomar
en bra gymnasieutbildning, sedan kommer inte alla
in på högskoleutbildning, och många får inga
arbeten alls. Jag tycker att det står utom allt tvivel,
Hans Gustafsson, att på den här punkten bär den
socialdemokratiska politiken ett stort ansvar.
Tyvärr måste jag konstatera att med
socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik går en
stor del av de ungdomar som nu kommer ut från
studenten rakt in i arbetslöshet. Det kan inte vara
en bra politik för 90-talet.
Anf. 22 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Till min glädje har jag i dag hittat en
duva bland alla hökarna i det socialdemokratiska
finansboet. Hans Gustafssons uttalande om
kommunerna är en vändpunkt som jag hälsar med
stor tillfredsställelse.
Ett av de viktigaste områdena att värna om är ju att
kommunerna kan upprätthålla sin del av den
generella välfärdspolitiken. Jag står nog fast vid att
jag hade önskat se Hans Gustafsson som
ordförande i kommunalekonomiska kommittén,
kanske med egenhändigt skrivna direktiv.
Jag ställde tidigare en fråga till socialdemokraterna
om fördelningspolitik. Jämte arbete åt alla är ju det
någonting oerhört viktigt. Det har länge sagts att vi
har inga klasser -- men klassklyftor har vi! Allting
visar på att klassklyftorna har ökat under 80-talet.
Radions Program 1 hade i dag återigen ett inslag
om nyfattigdom.
Socialdemokratin tänker sig nu EG-anslutning och
harmonisering med det internationella kapitalet på
nästan alla fronter. Räcker det då med tillväxt i den
takt som man tänker sig och stabiliseringsavtal?
Den framtidsvision jag kan se är att de lågavlönade
sitter fast en tid, medan de högavlönade tar för sig.
Det ges ökat utrymme för lönespridning på
marknaden.
I fråga om skattepolitiken är väl loppet också kört,
vad jag förstår. Det finns inte mycket av utjämning
i det system som man har tänkt sig. Progressiviteten
har man tagit bort nästan helt, och
omfördelningseffekterna är ganska små.
Hur skall man klara det här framöver, Hans
Gustafsson? Är socialdemokratin inställd på att
föra fördelningspolitik även framdeles? Det har ju
en väldig betydelse framöver. Tänk, om
högeralliansen skulle få majoritet i Sveriges
riksdag, så att högeralliansen har hand om makten
både i näringslivet och i politiken! Kommer då
socialdemokratin att vända på den politik den för
nu eller begränsa den? Eller kommer
socialdemokraterna gå till offensiv?
Vi kan väl ändå inte gör det som Hans Gustafsson
tyckte var så förfärligt i OECD-länderna, med
oerhört stora klyftor som följd, med utslagning och
människor ställda utanför arbetsmarknaden. Det är
ju följden av klyftorna. Ekonomiska klyftor föder
utslagning, människor ställs utanför.
Det är den enorma risken som vi ser framför oss.
Då frågar man sig: Var står då socialdemokratin?
Vad kommer den att göra? Hittills, konstaterar jag,
har det inte gjorts mycket.
Anf. 23 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Om finansministern dricker kaffe
eller är på toaletten, tycker jag knappast är ett
samtalsämne för kammaren. Jag skulle tro att han
är här i den mån han har möjligheter till det. Jag
tycker att vi skall utgå från det. Jag minns hur
borgerliga statsråd som skulle svara på
interpellationer inte var närvarande. Inte bråkade
vi om det. Vi trodde att de gjorde så gott de kunde.
Låt mig säga några ord till Anne Wibble, som på
två punkter har missförstått mig. Anne Wibble
säger att jag har påstått att reservanterna skulle
vilja ha 10 % arbetslöshet. Hade jag sagt det, hade
det varit oförskämt.
Jag har inte påstått det. Jag har ställt en fråga till er:
Hur kan det, samtidigt som ni säger att det är så
uselt hos oss, vara så bra i länder som under den
mest stabila perioden inte har lyckats bringa ner
arbetslösheten en enda procent? Kan det vara
välfärd och framgång att ha 10 % av befolkningen i
arbetslöshet? Det är detta jag har frågat. Jag har
inte påstått att ni vill ha det så i Sverige.
Anne Wibble säger också att Hans Gustafsson vill
inte ha konkurrens och att det är dystert för
sjukvårdsbiträden, osv. Det är synd att Anne
Wibble inte ägnade sig åt att lyssna på vad jag sade.
Ordagrant sade jag: Reservanterna brukar ofta
ange behovet av konkurrens i den offentliga
sektorn som metod att öka effektiviteten. Det finns
inte mycket att erinra mot detta påstående. Men
därav behöver inte slutsatsen dras att det skall
privatiseras, utan dessa sjuksköterskor och andra
som Anne Wibble talar om kan utveckla
konkurrens och håller på att göra det inom den
offentliga sektorn.
När jag åberopade Volvos satsning på 16 miljarder,
sade Lars Tobisson: Ja, men bilarna skall ju sättas
ihop i Gent, så det var inget bra exempel.
Det är ett väldigt bra exempel. Motorn skall
tillverkas i Skövde. Plåten skall galvaniseras i
Sölvesborg och pressas i Olofström. Delarna skall
sättas ihop i Gent. Det är ett typiskt uttryck för den
internationalisering som vi nu upplever, mot eller
med vår vilja. Det är bra att Volvo som svenskt
företag gör denna satsning och lägger så mycket av
sin produktion i Sverige.
Anf. 24 Finansminister ALLAN LARSSON
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Lars
Tobisson och Anne Wibble för de vänliga
välkomstorden. De värmde.
Jag vill, herr talman, bara upplysa om att jag i går
besökte Bonn som ett led i regeringens Europa-
politik för att träffa mina kolleger finansminister
Waigel och ekonomiminister Möllemann för
mycket intensiva och viktiga diskussioner. Jag har
följt upp detta i dag på morgonen bl.a. med
överläggningar med utrikesministern om de
initiativ som Sverige och den svenska regeringen
kommer att ta som en följd av dessa kontakter.
Det som allt mer framstår som den dominerande
frågan för de västtyska europeiska länderna är vad
som händer i Sovjetunionen. Det finns från den
tyska regeringens sida ett stort intresse att ta del av
våra bedömningar och med oss diskutera de
initiativ som kan komma att tas.
Jag har, herr talman, ägnat tid åt denna viktiga
fråga. Jag ber om ursäkt Lars Tobisson och Anne
Wibble, att jag inte kunde behaga er på det sätt som
ni önskar.
Jag har dock inte gått miste om de vänliga
resensioner av regeringens ekonomiska politik som
Lars Tobisson och Anne Wibble ägnat sig åt.
Jag har inte heller hållit mig borta från den debatt
som var planerad för denna dag. Jag uppfattar
talarordningen så att utskottsrepresentanterna
skulle ha sin debattrunda först. Jag föreställer mig
att ni inte skulle vilja att finansministern lägger sig
i den uppgjorda talarordningen. Jag har följt de
regler och den ordning som varit angivna. Jag har
överseende med snubborna från Lars Tobisson och
Anne Wibble.
Herr talman! Jag vill föra in ett nytt perspektiv i
denna den sista debatten om ekonomisk politik
under denna mandatperiod. Jag ska tala om den
ekonomiska politiken -- efter vändpunkten.
Oppositionen har stirrat stint i backspegeln och
sökt efter varje tecken som kan styrka tesen att det
kommer att bli en oändligt lång och djup nedgång.
Detta har hindrat er från att se i vindrutan och se
den väg vi befinner oss på och de möjligheter som
den vägen erbjuder.
Lyssna noga på följande citat:
''Svensk ekonomi befinner sig just nu i ett utmärkt
läge med låga inflationsförväntningar, fullt
förtroende för kronan och en vändning uppåt för
världskonjunkturen runt hörnet... Frågan är väl om
utsikterna att rätta till balansproblemen varit bättre
någon gång sedan början av 1970-talet.''
Slut på citatet. Det fanns att läsa i Dagens Industri
i måndags. Det har skrivits av en av tidningens
ekonomiska experter, Olle Fahlén. Det är något
annat än oppositionens jeremiader.
Men det är inte oppsitionens kritik och politik som
ska vara huvudämnet i denna debatt.
Jag vill i stället beskriva hur jag ser på de
kommande tre åren och vilka krav som kommer att
ställas på den ekonomiska politiken under detta för
Sverige viktiga skede.
Låt mig börja med vändpunkten.
När jag har talat om en vändpunkt för den svenska
ekonomin så har jag fört en diskussion som är
parallell med den diskussion som pågår i flera andra
länder, t.ex. USA och Storbritannien. Samma
diskussion pågår i de internationella
organisationerna, t.ex. IMF, EG och OECD.
Jag deltog i förra veckan i OECDs ministermöte i
Paris. 1991 blir ett svagt år för världsekonomin med
en halvering av tillväxttakten. Det är alla medvetna
om. Men det finns en stor samstämmighet om att
denna nedgång blir kort och grund, att utsikterna
för en återvunnen tillväxt är goda.
Enligt OECDs prognoser stannar tillväxten vid 0,3
procent första halvåret, för att sedan börja skjuta
fart och komma upp till 2,4 procent under andra
halvåret.
1992 kommer att bli ett mycket bättre år, med en
fördubbling i tillväxttakten för världsekonomin.
Sverige finns bland de länder som ligger först i
nedgången, men som också kommer att vara främst
i uppgången.
Vi bör ha goda förutsättningar att framgångsrikt ta
vara på denna uppgång. Jag vill peka på några
viktiga faktorer:
Vi är, för det första, på väg att klara upp våra egna
kostnadsproblem.
Arbetet med stabiliseringsavtalet är en stor
framgång. Nu finns det avtal för mer än 85 procent
av arbetsmarknaden. Det innebär att svensk
industri nu kan börja återvinna konkurrenskraft
gentemot utlandet.
Vi är, vidare, på väg att etablera en prisstabilitet på
god europeisk nivå.
Vi har passerat vändpunkten för inflationen. Vi har
nu kommit in i en period med mycket stabilare
priser. Prognosen för konsumentprisindex för de
kommande 12 månaderna pekar på att inflation
stannar under 4 procent. Vi har som en följd av
detta kunnat se räntorna sjunka sedan början av
året. Vi har nu, när vi befinner oss på rätt väg,
också kunnat genomföra en anknytning till ecun
och ytterligare markerat fastheten och
konsekvensen i vår valutapolitik.
Vi har gjort på det sett vi angav i
kompletteringspropositionen. Detta har skett i
samråd mellan regeringen och riksbank.
För det tredje återskapar vi tillväxten med en ny
och bättre inriktning.
Vi kommer att få en vändning i industriproduktion
och totalproduktion under året. Nästa år ökar
tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn med 2,5
procent, medan vi håller tillbaka den inhemska
sektorn på en tillväxt på en halv procent. Det
innebär att vi har en ny och bättre inriktning som
gör det möjligt att förbättra våra utlandsaffärer.
Vi kan, för det fjärde, se att framtidstron är på väg
tillbaka.
De svenska hushållen är nu mer optimistiska om
framtiden. Det gäller både den egna ekonomin och
landets ekonomi. Det gäller inte minst
förväntningarna om stabilare priser.
Tilltron till Sverige har också ökat utomlands.
Robert Taylor i Financial TImes konstaterade
nyligen att intresset för Sverige har ökat bland
utländska investerare. Regeringens ekonomiska
politik och Europa-politik har övertygat den
internationella opinionen om att Sverige har en
stark framtid, skrev han.
Många utländska banker rekommenderar nu sina
kunder att investera i svenska företag. Senast var
det brittiska Kleinwort Benson som gav en sådan
rekommendation.
Vi håller på att vinna slaget mot inflationen.
Trendbrottet när det gäller kostnadsutvecklingen är
alldeles klart. Trendbrottet när det gäller
inflationsförväntningarna är också alldeles klart.
Och trendbrottet i ränteutvecklingen är lika klart.
Nu gäller det att ta vara på de möjligheter, som
dessa trendbrott ger oss.
I ett sprinterlopp kan man inte ligga kvar vid
startlinjen och gräva allt djupare startgropar, som
pessimisterna råder oss att göra. Skall man vara
med bland de främsta vid målsnöret, så gäller det
att komma i gång när skottet går.
Det är dags att se framåt.
Vi är alltså på väg att nå betydande framgångar
med stabiliseringspolitiken. Dessa framgångar får
inte tas till intäkt för att vi nu skall kunna börja köra
med lösa tyglar. Nej, absolut inte.
Det är en smal och stenig väg som vi ska vandra och
det finns inte utrymme för några ystra språng.
Under tiden som oppositionen stirrat i backspegeln
har allt fler insett att den ekonomiska utvecklingen
håller på att vända och att vi snart går in i en
konjunkturuppgång. En del har redan -- som Anne
Wibble antydde -- börjat oroa sig för hur vi då skall
kunna undvika att hamna i en ny överhettning och
nya kostnadsproblem av det slag som vi drabbades
av i slutet av 80-talet.
Det är en viktig debatt. Den pekar framåt, och den
kan bidra till att vi i god tid kan fatta rätt beslut. Jag
vill därför ge mitt bidrag till den debatten. Låt mig
börja med att ange några faktorer som gör att vi nu
står bättre rustade för att åstadkomma en god
ekonomisk tillväxt med bevarad balans.
Den första faktorn är penningpolitiken. Kjell-Olof
Feldt har i sin bok -- som jag rekommenderar till
allmän läsning -- en målande beskrivning av den
köpfest som startade när bankerna släppte loss en
ohämmad kreditgivning. Det råder ingen tvekan
om att den våldsamma kreditexpansion som skedde
i slutet av 80-talet är en viktig förklaring till
överhettningen, inflationen och kostnadskrisen.
Något motsvarande behöver vi inte riskera under
den nu förestående uppgången. Bankerna har lärt
sig läxan. Finansbolagen går nu igenom stålbadet.
De gamla ledningarna försvinner ut i dimman.
Bankinspektionen har tagit ett starkare grepp.
Kraven på bankernas kapitaltäckning har skärpts.
Skattesystemet har reformerats, och det gör att det
inte är lika lönsamt att låna och skuldsätta sig. På
90-talet lönar det sig bättre att hushålla och spara.
Det ger också en bättre grund för den ekonomiska
återhämtningen.
En annan avgörande faktor är finanspolitiken.
Under de närmaste åren kommer den offentliga
sektorns tillväxt att vara starkt begränsad. Vi har
infört skattestopp för kommuner och landsting. Vi
sparar i den statliga administrationen för att få
resurser för mer angelägna ändamål. Vi kommer
under de närmaste åren att ha en besvärlig
statsfinansiell situation med stora, men tillfälliga,
underskott.
Det understryks med kraft av siffrorna för statens
budgetsaldo. Det uppgår till ca 2 % av BNP för
innevarande år och ca 1 % för det nya budgetåret.
Det finns alltså inte utrymme varken för nya
kostnadskrävande reformer eller för löften om
skattesänkningar, allra minst ofinansierade sådana.
Årets budgetunderskott kan jämföras med vad som
gällde i början av 80-talet, när de borgerliga hade
ansvaret. Då uppgick underskottet till ca 10 % av
BNP. Man kan också jämföra med EG-länderna,
som har ett budgetunderskott på i genomsnitt ca
5 % av BNP. Men inte heller detta får användas
som motiv för att nu ställa ut löften om
försvagningar av statsfinanserna.
Det kommer inte att finnas mer pengar till
reformer. Det måste bli mer reformer för de pengar
som finns. Det kommer inte att finnas utrymme för
några stora skattesänkningar. Alla sådana löften
saknar förankring i verkligheten. Vi måste spara
och gneta och driva en mycket stram finanspolitik.
En tredje faktor är arbetsmarknaden. Vi kommer
att ha en kärv arbetsmarknad under detta och nästa
år. Den internationella nedgången och våra egna
kostnadsproblem har slagit hårt. Det drabbar
många människor på många orter runt om i landet.
Det skapar djup oro för framtiden.
OECD har i sin Sverige-rapport pekat på att
Sverige tack vare vår satsning på arbetslinjen har en
mycket flexibel arbetsmarknad. Vi fullföljer nu
satsningen på bl.a. utbildning och rehabilitering.
När det är lågkonjunktur på arbetsmarknaden skall
det vara högkonjunktur i utbildningen. Vi skall i
varje konjunkturläge satsa på rehabilitering
framför pensionering.
Vi skall bekämpa arbetslösheten i dag, och vi skall
samtidigt förhindra att det i morgon uppstår
inflationsdrivande flaskhalsar. På så sätt skall vi
vara väl rustade när uppgången kommer.
En fjärde faktor är Europa. Om tio dagar skall
stats- och regeringscheferna i EFTA och EG träffas
för att förhoppningsvis att signera EES-avtalet. Det
innebär ett genombrott för den ekonomiska
integrationen i Europa. En rad hinder rivs för det
ekonomiska samarbetet, och en ny stor marknad
skapas.
Den nya gemensamma marknaden kommer att
innebära en hårdare konkurrens för svenska
företag, men också större möjligheter till framgång
och expansion för välskötta och förutseende
företag. Det kommer att bli en kraftig stimulans till
förnyelse och utveckling.
Det finns således en rad faktorer som gör att
Sveriges ekonomi kommer att vara i bättre skick
inför en ny period av tillväxt.
Det finns naturligtvis frågetecken kvar som skall
rätas ut under de kommande åren. Dit hör frågan
om lönebildningen. Även skeptikerna har tvingats
erkänna att arbetet med stabiliseringsavtalet är en
stor framgång. Det har skapats en samsyn om de
ekonomiska förutsättningarna för avtalsrörelsen.
Det har skapats en samsyn om den ekonomiska
ramen och om fördelningsprofilen. Det har skapats
en samsyn om att undvika de FUG-aroch PUG-ar
och LUG-ar som under 80-talet skapade den falska
känslan av att ge kompensation, men som enbart
ledde till att alla fick luft i lönekuverten.
Bertil Rehnberg och hans kolleger i
förhandlingsgruppen är värda ett stort erkännande.
De har visat att det går att komma ifrån
huggsexorna. De har visat att det går att sluta avtal
utan tredubbla klausuler. Även de som har varit
kritiska till detta arbete borde nu stå upp och ge ett
erkännande för en framgångsrik insats för
konkurrenskraft, sysselsättning och välfärd.
Men kritikerna har nu övergått från att underkänna
försöket till att spana efter ett misslyckande bortom
framgången. Vad händer om två år, när
avtalsperioden löper ut i april 1993? Det har man
undrat och lagt pannan i djupa veck.
Det är mycket förutseende att nu, innan vi ännu är
helt klara med årets avtalsrörelse, diskutera den
avtalsrörelse som skall starta nästa höst. Det
kommer att bli många tillfällen att diskutera den
frågan. Jag vill för dagen bara göra ett par
reflexioner.
Jag är övertygad om att vi är på väg att skapa nya
och bättre spelregler mellan statsmakterna och
arbetsmarknadens parter. Regeringen och
riksdagen har markerat sitt ansvar för den
ekonomiska politiken. Vi har angett ramarna för
löneförhandlingarna -- det finns inte längre några
fria dragningsrätter. Vi skall ange ramarna också i
framtiden. Om vi skall få respekt för detta måste vi
själva leva efter det -- stabiliseringsavtalet måste
gälla till punkt och pricka också för oss. Trappan
måste städas från översta trappsteget.
Den uppslutning som regeringen fått från centern
och socialdemokraterna här i riksdagen i den här
frågan har varit av avgörande betydelse. Det har
gett stadga åt förhandlingsarbetet; det har varit ett
starkt stöd åt alla goda krafter som nu vill växla om
från inflationslöner till reallöner. Jag är också
övertygad om att arbetsmarknadens parter nu
kommer att ta vara på den här tiden och
konstruktivt utforma en hållfast lönepolitik.
Det behövs organisationer som kan ta ett samlat
ansvar. Det behövs ledningar som kan klara den
svåra avvägningen mellan motstående intressen.
Jag är övertygad om att det som nu har hänt har
stärkt de krafter som vill skapa ordning och reda på
svensk arbetsmarknad.
Att få till stånd avtal som stärker
konkurrenskraften och samtidigt ger goda
reallöner -- det är ett nödvändigt villkor för en
varaktig tillväxt, men det är inte tillräckligt. Det
krävs insatser över ett brett fält. Det krävs politiska
insatser, men framför allt insatser ute i arbetslivet.
Det bör nu vara möjligt att få till stånd en snabbare
tillväxt än den som vi hade under 80-talet.
Vi har på det politiska planet vidtagit en rad
åtgärder. Skattesystemet har reformerats.
Jordbruket avregleras, liksom finansmarknaderna.
Konkurrensen främjas genom ny lagstiftning. Vi
bantar den statliga förvaltningen, och vi
decentraliserar beslutsfattandet. Vi satsar på en
modernisering av infrastrukturen.
Men det som är helt avgörande för tillväxten är vad
som sker ute på företagen och förvaltningarna. Det
är där resurserna skapas, och det är där initiativen
som ger ökad produktivitet skall tas. Det är nu
nödvändigt att göra produktiviteten till en i bästa
mening allmän angelägenhet.
Här finns en intressant koppling mellan två
tendenser i tiden. Det är mellan den ekonomiska
politikens mål om en snabbare tillväxt och de
fackliga strävandena att skapa ''det goda arbetet''.
Det handlar om förändringar i arbetets
organisation som bygger på de anställdas intresse
av att utveckla sina arbeten och sig själva. Det
handlar om kompetenshöjning -- om en stor
satsning på att höja, fördjupa och bredda 90-talets
yrkeskunnande. Det är just detta vi nu siktar in oss
på när arbetsmarknadspolitiken nu får en ännu mer
ambitiös uppläggning.
Det handlar också om att skapa ett gott klimat för
samarbete mellan ledning och de anställdas
representanter och en samsyn om produktivitet
som grunden både för verksamheten och för goda
reallöner.
Det är detta som kommer att vara en huvuduppgift
för den ekonomiska politiken -- efter vändpunkten.
Skall tillväxten bli stabil och bestående måste den
förenas med en rättvis fördelning. Det gäller att i
varje läge skapa balans mellan individens behov av
trygghet och produktionens krav på flexibilitet,
balans mellan politik och marknad.
Den politik som högeralliansen lagt fram innebär
ett allvarligt hot mot både rättvisan och tillväxten.
Inom högern pågår en formlig tävlan om vem som
kan lova ut de största och snabbaste
skattesänkningarna. Ena veckan lovar
högeralliansen bort 30 miljarder i skattesänkningar,
nästa vecka lovar ni bort 80--90 miljarder kronor i
skattesänkningar. Så snart Industriförbundet
kräver att skatterna skall sänkas med drygt 100
miljarder och galosch-högern dubblar till uppemot
200 miljarder kronor måste ni störta ut och bjuda
över er själva. Ian Wachtmeister kan stoltsera som
svansen som styr högeralliansen.
Alternativen är nu tydligare än någonsin. Vi står
inför ett val mellan stora skattesänkningar eller att
hävda en välfärd som omfattar alla men ger mest åt
dem som bäst behöver.
Det gäller på område efter område: inom
barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg och
rehabilitering.
Välfärdssamhället har alljämt många brister. I ett
kärvt statsfinansiellt läge är det inte möjligt att lova
nya reformer, som kräver ökade skatter. Det går
inte heller att utlova stora skattesänkningar utan att
det kommer att gå ut över viktiga delar av
välfärden. Det är tryggheten och rättvisar som
kommer i kläm med en sådan politik.
Finns det några hot mot den period av förnyad
tillväxt och framsteg som vi alla vill se? Ja,
självfallet finns det risker. Den internationella
bilden rymmer många risker, och även om den nu
präglas av en viss stabilitet kan bilden snabbt
förändras.
På det inhemska planet hotas framstegen av det
politiska kaos som skulle uppstå om det blev en
borgerlig majoritet av Sifo-modell här i riksdagen.
Det skulle bli ett parlamentariskt kaos.
Det skulle också snabbt leda till allvarliga
ekonomiska problem, när alla löftena om sänkta
skatter och ökade utgifter skall genomföras.
Allt fler ekonomiska experter pekar nu på risken av
en sådan omläggning av den ekonomiska politiken.
I radions Ekonomiska klubben sade
bankekonomen Olle Djerf att den stora faran för
den ekonomiska utvecklingen är vallöften om stora
skattesänkningar som inte kan finansieras. Hans
kollega Sören Andesson sade att om den politik
som nu bedrivs får ligga fast kommer inflationen
och räntorna att sjunka. Farorna ligger i att man
lägger om politiken.
Herr talman! Jag vill därför avsluta med tre frågor
riktade till oppositionens företrädare, framför allt
till högeralliansens företrädare.
Moderaterna har sagt att arbetslösheten i år skulle
bli 5 %, att räntorna skulle förbli höga och att
inflationen skulle bli 12--13 %. Vi vet nu att
arbetslösheten kommer att stanna under 3 % som
genomsnitt i år. Vi vet att räntorna har sjunkit
ordentligt sedan årsskiftet. Vi vet att inflationen
under de kommande tolv månaderna stannar under
4 %.
På vilket sätt skall ni ändra er politik nu när ni ser
att verkligheten är en annan än den som ni målat
upp?
Den andra frågan gäller era löften om att både
sänka skatterna och höja anslagen till många olika
ändamål. Ni har från de borgerliga partiernas sida
lagt fram förslag på nya utgifter på sammanlagt
över 15 miljarder kronor. Ni har lagt fram förslag
om skattesänkningar, som innebär en försvagning
av statsfinanserna med ytterligare 37 miljarder
kronor.
Vilka löften är det som gäller? Är det löftena om
ökade anslag eller löftena om sänkta skatter? Eller
tror ni att man kan finansiera ökade utgifter med
sänkta inkomster?
Den tredje frågan gäller det förslag till systemskifte
för Sverige som högeralliansen har presenterat. Jag
kan inte finna ett enda förslag som inte redan har
genomförts i Storbritannien under Margaret
Thatchers tid. Vi vet vad som händer där.
Kan ni förklara hur den politik som gav upphov till
arbetslöshet och växande klassklyftor i
Storbritannien under 80-talet skall ge arbete och
rättvisa i Sverige på 90-talet?
Anf. 25 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Som skäl för sin sena ankomst hit i
dag angav finansministern att han var i Tyskland i
går. Själv stod jag i denna talarstol till strax före
klockan två i natt, men jag hann ändå hit i tid. Vid
den tidpunkten, strax före vår debatt om statliga
betalningar, förekom en debatt om högskolan. Då
var minister Bengt Göransson närvarande, utan att
vara uppsatt på talarlistan eller att gå in i debatten.
Jag tror inte att det uppfattades som påträngande
på något sätt. Jag tror att det uppfattas som en
artighet att man när viktiga frågor behandlas i
kammaren befinner sig här, och jag tycker nog att
finansministern skall tänka över det.
Det fanns i finansministerns anförande ingenting
om politiska åtgärder som är nödvändiga för att
råda bot på den djupaste avmattning som Sverige
har haft på mycket länge. Man fick en känsla av att
allt löser sig av sig själv och att det enda hotet är
att det blir en borgerlig majoritet i riksdagen efter
valet -- då skulle det gå åt skogen. Detta är faktiskt
inte någon särskilt trovärdig beskrivning, och jag
tror inte att någon ekonom av facket verkligen
ställer upp på att detta skulle vara läget just nu.
Jag såg i televisionen en kväll med förvåning
finansministern säga att Sverige enligt tidningen
The Economist skulle bli främst ut ur den här
nedgången.
Det är mycket konstigt, eftersom man i samma
tidning varje månad har publicerat en rangordning
av viktiga länder när det gäller de ekonomiska
utsikterna för 1991 och även för 1992.
Rangordningen avser tillväxt, inflation och
bytesbalans. Sverige har sedan i somras varit
parkerat på trettonde och sista plats i detta
avseende. Detta är inte något tecken på att man på
tidningen anser att det skall gå uppåt. Om inte
finansministern läser The Economist ända fram till
slutet kunde han ha sett detta i den moderat-
liberala motionen.
Finansministern menar att stabiliseringsavtalet
löser allt. Jag har sagt det förr, och jag upprepar
det: Som gammal förhandlare vet jag att det går att
fästa alltför stort avseende vid avtal.
Det påminner mig om när finansminister Feldt för
några år sedan hade påbjudit att inga avtal fick
överstiga 4 %. Det var mycket lätt för parterna att
komma överens om avtal som uppgick till just 4 %,
men därutöver, i den praktiska utvecklingen, steg
lönerna med 8--10 %. Det är vad som händer på
marknaden som betyder något.
På samma sätt är det väldigt lätt att definiera bort
inflationen genom att ställa upp en optimistisk
prognos och sedan räkna tolv månader framåt. Då
kan man komma ned till låga tal. Men den aktuella
inflationssiffran såsom den mäts på årsbasis -- och
den har bekräftats i dag i siffran för maj -- är
fortfarande över 10 %.
Jag fick inte Hans Gustafsson att medge oro för
investeringsflykten. Jag citerade tidigare -- jag tror
att Allan Larsson hade hunnit hit då -- vad Lars
Ramqvist på Ericsson har sagt. Kan Allan Larsson
förklara för mig hur man skall kunna få hejd på den
pågående utvecklingen utan att göra det som Allan
Larsson så ivrigt bekämpar, nämligen att sänka
skattetrycket, att få ned de höga skatterna i
Sverige?
Anf. 26 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Finansministern uppehöll sig som
alltid vid den optimistiska bilden. Det är kanske
naturligt att en finansminister gör så. Om han hade
varit här och lyssnat skulle han ha noterat att även
jag i mitt anförande sade många vänliga saker om
en hel del av de beslut som har fattats under det
senaste året. Efter det att man avfärdade den tredje
vägens politik har man faktiskt ändrat på en hel del
ting och fattat beslut om en viktig skattereform, om
EG-ansökan, om energipolitiken, om förändringar
i sjukförsäkringen och annat. Jag tror alltså inte att
vi behöver tvista på den punkten. Men problemet
är vad man skall göra sedan. Det har ju skett
väsentliga förbättringar och förändringar även i
omvärlden. Det är förhållandet till omvärlden som
är avgörande för svensk industris förmåga att
konkurrera. Man kan inte jämföra läget i Sverige
nu med läget i Sverige för tio år sedan. Vad det
handlar om är att jämföra svensk industris
möjligheter nu med utländsk industris möjligheter
nu. Det är den jämförelsen som Allan Larsson
glömmer bort. Det handlar alltså om vad man skall
göra i fortsättningen för att få stopp på en del
negativa processer, som fortsätter att vara negativa,
framför allt investeringsflykten och bristen på
utvecklingskraft hos mindre och medelstora företag
i Sverige i dag. Dessa hämmas nämligen starkt av
många besvärande regler, som alla är restposter av
gammal traditionell socialdemokratisk politik.
Jag vill därför gärna att Allan Larsson ändå
kommenterar en av de frågor jag ställde i mitt
anförande: Är Allan Larsson en av de, förmodligen
utomordentligt sällsynta individer i Sverige som på
fullt allvar anser att Sveriges ekonomiska problem
automatiskt går över när utlandskonjunkturen
vänder? Är det bara konjunkturproblem som Allan
Larsson anser att vi har? Finns det inga
strukturproblem? Om det finns strukturproblem
också, vilket alla seriösa debattörer i svensk
ekonomisk debatt anser, har Allan Larsson ett
problem, och han har ännu icke besvarat hur det
skall föras.
Allan Larsson försökte göra sig litet lustig genom
att tala om tävlingar i skattesänkning. Han
förklarade att detta inte var någonting för
socialdemokraterna. Det är beklämmande om man
ser skattepolitiken som någon slags tävlan om att
vara mest populär. Jag inser att det är detta synsätt
som ligger bakom socialdemokraternas beslut om
matmomsen. Men jag beklagar Allan Larsson, som
skall försöka driva någon slags enhetlig linje i ett
parti som resonerar med utgångspunkt från
populariteten som enda princip. För oss liberaler är
skattepolitik faktiskt betydligt viktigare än så. Jag
tror att Allan Larsson skulle ha glädje av att
försöka hålla sig till några slags principer om
någonting här i verkligheten.
Anf. 27 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Vi har hört finansministern berätta
för oss hur det kapitalistiska Sverige hävdar sig i
den internationella kapitalistiska konkurrensen.
Nu är de internationella krafterna helt övertygade
om att det går bra i Sverige. Då inställer sig utifrån
ett arbetarrörelseperspektiv frågan: Vad är det som
har övertygat? Är det en bra arbetsorganisation, en
rättvis fördelning av lönerna, en hög produktivitet
och ett högt deltagande av arbetande i arbetslivet?
Icke! I direkt anslutning till EG har vi fått en sämre
sjukförsäkring, återhållsamma löneavtal framför
allt för de lågavlönade, en skatteomläggning som
gynnar de högavlönade, en ny arbetslöshetspolitik
framför allt ur regionalpolitisk synpunkt och ett
stopp för kärnkraftsavvecklingen. Detta är bara
några exempel på det som jag anar har övertygat
den internationella marknaden. Jag tycker inte att
detta kan vara bra för de balansproblem som jag
tycker att Allan Larsson underskattar, nämligen de
balansproblem som handlar om de ekonomiska
klyftorna i samhället. Hur skall vi kunna få en hög
produktivitet om vi har en stor lönespridning och
stora klassklyftor i samhället, som började på 80-
talet och som nu fortsätter med marknadens hjälp?
Hur skall det bli med kompetensen i arbetslivet?
Räcker det med de insatser som görs för de
arbetslösa via AMS? Naturligtvis inte! Det behövs
oerhört mycket större insatser för att hävda
kompetensen i arbetslivet.
Regionalpolitiken ser ut att ha drabbats av
ytterligare svårigheter, inte minst på grund av de
varsel som sker inom industrin, något som kan ha
stor regionalpolitisk betydelse. Detta borde vara
oerhört centrala problem för regeringen att ta tag i.
Jag instämmer i att det skall vara reallöner. Man
skryter med att man nu har tagit bort alla FUG-ar,
PUG-ar och LUG-ar. Den som varit verksam inom
industrin vet att just förtjänstutvecklingsgarantin
kanske var den lågavlönades enda chans att få
någon löneökning.
Men de rikens, och välavlönades
förtjänstutvecklingsgaranti har alltid varit som en
kork och varit den verkliga drivkraften till
inflationen. Det har inte varit de lågavlönade, som
arbetar på fast timlön och som skulle behöva
förtjänstutvecklingsgarantin för att, såsom de
arbetskamrater som går på ackord, få del av
produktivitetsutvecklingen i industrin. Den
förtjänstutvecklingsgarantin måste vi ha kvar.
Klyftorna ökar med de avtal vi har i dag. Däremot
skall vi städa på det översta trappsteget. Då blir inte
verkställande direktörer och andra högavlönade
med. Min fråga är: Kommer städpatrullen att finnas
efter 1991 och 1992 både för riksdagsmän och
statsråd? I annat fall kanske FUG-en kommer in
igen.
Anf. 28 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Det är kanske naturligt att
finansministern pratar mest om pengar, men det är
inte alltid som det räcker.
Det är alldeles utmärkt att vi har fått den här
återhållsamheten på lönesidan, så att vi kan minska
inflationen. Det är också alldeles utmärkt att vi fått
ett ökat sparande. Det innebär att vi kan minska
det privata konsumtionsutrymmet, något som
också minskar det materiella slöseriet.
Detta kan faktiskt leda till att vi kan få en
omfördelning av produktionen till export och bort
från inhemsk konsumtion. Det måste ju vara
väldigt bra för vår bytesbalans.
Finansministern glömmer gärna bort de andra
delarna av våra problem, nämligen att vi också har
ekologiska problem. Vi har ständigt framfört
behovet av att minska den materiella
förbrukningen, bl.a. genom att minska behovet av
fossila bränslen och mycket annat. Det kan ske
genom olika åtgärder, bl.a. genom en effektivare
energianvändning. Det leder till att vi får en
minskad import och därmed återigen en förbättrad
bytesbalans. Men den typen av frågor tar
finansministern inte gärna upp. Jag kan inte förstå
det, eftersom bytesbalansfrågorna ändå borde vara
av stort intresse för en finansminister.
Vi har sagt att vi vill höja energiskatter och annat
och kompensera detta med en sänkning av
arbetsgivaravgifterna. Det har många positiva
verkningar när det gäller sysselsättningen runt om i
landet.
Det är intressant att notera att finansministern inte
tar upp dessa frågor. Det är underligt att
finansministern inte tar upp hela vår dubbla
problematik, nämligen såväl de ekonomiska som
de ekologiska problemen, eftersom dessa faktiskt
långsiktigt hör ihop. Jag tycker att det måste vara
en av en finansministers uppgifter att inte bara
diskutera de omedelbara och mycket näraliggande
problemen. Vi måste ha en långsiktig vy över vad vi
kan tänka oss att åstadkomma i framtiden. De
ekonomiska och ekologiska problemen hör intimt
samman. Man kan inte långsiktigt klara sin
ekonomi om man inte bryr sig om skeendet i den
ekologiska omgivningen.
Jag är medveten om att jag kanske är litet tjatig på
den här punkten, men jag tror faktiskt att vi här har
en av de allra viktigaste framtidsfrågorna, och det
är därför jag är litet envis. Det skulle vara
intressant om finansministern på något sätt kunde
beröra den här problematiken samtidigt som han
talar om behovet av att vi skall vara återhållsamma
med våra löner, att vi skall spara osv. för att på olika
sätt minska vår materiella konsumtion och
samtidigt komma till rätta med våra budgetproblem
och våra bytesbalansproblem och därmed också
börja att komma till rätta med de ekologiska
problemen.
Anf. 29 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Finansministern har letat efter
ljuspunkter i dimman, och varje ljuspunkt han
funnit har han sett som en vändpunkt. Jag måste
erkänna att jag tycker att det är en mycket
optimistisk person som i varje ljuspunkt ser någon
slags vändpunkt.
Jag tycker att det är ett ganska lättsinnigt
resonemang som finansministern för. Han bortser
från den verklighet som vi befinner oss i. Även om
konjunkturen skulle vända, något som vi ser fram
emot, är problemen inte lösta med det. Det tycker
jag att det är viktigt att komma ihåg. Flera av de
artiklar finansministern skrivit under den senaste
tiden har gett bilden av ett visst lättsinne -- han
försöker tiga ihjäl verkligheten. Man kan inte
blunda sig igenom valrörelsen genom att bara tala
om några ljuspunkter långt fram som man inte vet
något om.
När det gäller Rehnbergavtalet tycker jag att det är
bra att 85 % av marknaden är klar. Jag tror ändå
att det har varit bra att man har försökt göra det
man kan. Det är åtminstone bättre än att inte göra
någonting alls. Däremot måste man naturligtvis
inse att den dag de här avtalen släpper kan det
uppstå betydande problem.
När det gäller budgeten och andras lösningar tycker
jag att man kanske skall vara litet försiktig. Man
kan inte kritisera de andra partierna för att de
försämrar och kommer med dåliga förslag till hur
man skall spara pengar och i nästa mening säga att
man inte finansierar för att därefter i en tredje
mening lägga ihop vad de tre icke socialistiska
partierna tillsammans har föreslagit. De har ändå
finansierat sina alternativ var för sig. Med tanke på
utfallsprognosen över nuvarande budget bör man
kanske vara litet försiktig från regeringens sida med
att kritisera andra partier.
Finansministern är ganska säker på att
arbetslöshetstalen skall stanna upp. Vi hoppas att
han har rätt. Men hur säker kan man vara på att
finansministern har rätt på den punkten? Det
kanske bara är ett sätt att försöka skjuta problemen
ifrån sig. Det kan faktiskt tolkas så.
När det gäller att kritisera andra för
skattesänkningar vill även socialdemokraterna nu
sänka eller omfördela mervärdeskatten. Studerar
man Larssons egna budgetar blir man inte så
imponerad över hur han har räknat på t.ex.
skattereformen. Inkomstsidan har inte riktigt blivit
den man har tänkt sig, för att inte tala om
utgiftssidan. Man kanske skall vara försiktig när
man kritiserar andra.
Det är viktigt att komma ihåg att vi behandlar en
reservation. Jag frågade tidigare vilka åtgärder
finansministern har tänkt vidta för att komma till
rätta med det bekymmersamma
budgetunderskottet.
Anf. 30 Finansminister ALLAN LARSSON (s)
replik:
Herr talman! Låt mig börja med att säga till Carl
Frick att jag personligen tycker att frågorna om
samspelet mellan ekonomi och ekologi är viktiga.
Jag och regeringen har markerat detta både i
budgetpropositionen och
kompletteringspropositionen. Vi skall ställa om vår
ekonomi långsiktigt både vad det gäller produktion
och konsumtion så att vi får en uthållig tillväxt. Vi
skall ha ökad tillväxt och även ta ökad hänsyn till
naturen och miljön. Det finns inget tvivel på den
punkten.
Det genomgående draget i oppositionens
kommentarer är att man ännu ivrigare stirrar i
backspegeln. Allt man kan hitta om det som har
varit tas fram, men man säger ingenting om
framtiden. Det är uppenbart att det finns en
opposition som präglas av den djupaste pessimism
och dysterhet inför framtiden. Hur skall man ta sig
an de stora viktiga frågorna om ens tillstånd är så
präglat av pessimism? Hur skall ni kunna ta er an
detta om ni inte ens upptäcker vad som händer, det
som ni kan läsa om och det som ni kan ta del av i
uttalanden från alla håll?
Vad har vi åstadkommit med den ekonomiska
politiken? Vi har åstadkommit en radikal
nedväxling av kostnaderna. Det är något som alla
mina kolleger utomlands frågar med stort intresse
om, men inte ni. Vi åstadkommer en radikal
nedväxling av inflationstakten. Se på hushållens
förväntningar för framtiden, som har uppmätts av
SCB. Titta på de prognoser som finns om
prisutvecklingen. Jag kan med stort självförtroende
diskutera med mina västtyska kolleger och säga att
vi kommer att ha en inflationsutveckling på god
europeisk nivå. Det är ingenting att skämmas för.
Jag är stolt över att vi gör det här.
Vi har tagit ned räntorna. Från årsskiftet har de
korta räntorna sjunkit med ungefär 3 % och de
rörliga bostadsräntorna med ungefär 4 %. Det är
resultat som talar. Vi har lagt en god grund för att
återvinna tillväxten, och vi möter ett ökat
förtroende. Percy Barnevik har sagt att nu ser mera
positivt på att investera i Sverige än vad han har
gjort på många år. Volvochefen har också
understrukit detta, och flera andra ser en god
framtid. Financial Times säger att utländska
investerare ser att Sverige har en stark ekonomisk
framtid.
Varför kan inte ni ge ett erkännade och låta oss
diskutera utifrån samma underlag om framtiden?
Ni målar in er med svart färg i ett hörn.
Med den inriktning vi nu har kommer vi också att
få en tillväxt som har en bättre sammansättning,
därför att den är starkare inriktad på
utlandsmarknaden och för att vi håller tillbaka
hemmamarknaden. Det är nödvändigt att göra så
om vi skall kunna klara de balansproblem vi har i
utrikeshandeln.
Anne Wibble frågar om Allan Larsson tror att alla
probblem är lösta bara det blir en
konjunkturuppgång. Jag måste säga att jag tycker
att det var enfaldigt. Anne Wibble är en
utomordentligt intelligent, kunnig och klok person,
men det var under Anne Wibbles nivå. Jag har
hållit ett anförande där jag försökt ta upp några av
de stora centrala frågorna som vi står inför. Det
gäller hur vi skall klara stabiliseringspolitiken
framöver, var vi har källan till framtida tillväxt och
hur vi skall få ett samspel mellan ekonomisk politik
och det arbete som utförs i företagen. Jag har pekat
på samspelet mellan tillväxtpolitik och
fördelningspolitik. Det är de huvudfrågor som vi
står inför. Och så står Anne Wibble här och frågar
på det sättet -- märkligt.
Vad är alternativet till regeringens ekonomiska
politik? Om SIFOs siffror står sig skall ni i höst
tillsammans med Ian Wachmeister som kommer in
här ''vid lunchtid'' som tungan på en våg att lägga
upp politiken. Vad är det för politik? Vi har läst en
gemensam reservation ifrån tre av partierna. Men,
herr talman, detta är politisk vattvälling. Det kan
man inte leva på. Det kan man inte styra Sverige
med. Alla de viktiga frågorna har ni lagt åt sidan.
Ni skulle bli en regering som inte kunde handla. Vi
skulle vara totalförlamade. Det är precis detta som
många fristående bedömare nu pekar på. De stora
riskerna för Sverige är att vi får en regering av det
här slaget. Alla viktiga frågor återstår. Vi kanske
kan få ett svar här i dag innan vi lämnar riksdagen
för den här sessionen och valdebatten börjar.
Hur skall ni hantera kommunernas ekonomi? Skall
det ske med fortsatt lagstiftning som moderaterna
och folkpartiet vill, eller är det fritt fram för
skattehöjningar som Björk vill? Kommer ni att
sopa stabiliseringstalen åt sidan, eller kommer
Björk och centern att ha ett inflytande på det
området? Hur kommer det att gå med den aktiva
arbetsmarknadspolitiken? Moderaterna vill rösta
ned. Kommer centern att kunna stå emot på den
punkten? Det är en oerhört viktig fråga. Vi har nu
en arbetslöshet som har legat på 2,1--2,3 % under
vintern och våren. Det kommer att bli en uppgång
under sommaren enligt det säsongsmässigt normala
mönstret, och det når en topp i början av
september. Sedan kan det börja pressas ned igen.
Det krävs en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik
för att ge människor chansen att komma tillbaka
och få utbildning, utveckling och rehabilitering.
Hur går det med detta om det blir som SIFO nu
säger?
Hur kommer det att gå med familjepolitiken? Blir
det folkpartiets linje eller moderaternas linje som
innebär att några hundra tusen kvinnor med
småbarn inte får något ekonomiskt utbyte av sitt
förvärvsarbete? Med de marginaleffekter som ni
lägger in undergräver ni deras möjligheter
fullständigt. Hur kommer det att gå med
matpriserna om det blir en sådan regering? Hur blir
det med gränsskyddet? Kommer moderaterna och
centern att ta kommando eller kommer folkpartiet
att kunna stå upp för en konsumentlinje?
Vilken utgiftspolitik skall ni bedriva? Hur mycket
mer skall försvaret kosta, och hur skall ni finansiera
det? Hur blir det med biståndet? Blir det
folkpartiets ökning eller moderaternas
nedskärning?  Hur blir det med bensinskatten:
centerns höjning, eller moderaternas sänkning?
Så här ser det ut. Jag tog bara några exempel. Jag
har en lång lista på ytterligare ett antal sådana
frågor som jag skulle vilja ställa. Jag skall inte tynga
med mer än detta, men ge oss nu ett bidrag på dessa
områden. Ni har väl ändå diskuterat det när ni har
skrivit er samman och tänkt efter vad som kan
hända i höst. Inte går ni väl till valet och till en
möjlig regeringsbildning utan att veta var ni
befinner er på dessa områden?
Låt mig avsluta med en fråga till. Det som ni talat
om här som den enda avgörande frågan för den
ekonomiska utvecklingen är vad ni kallar att sänka
skattetrycket.
Jag är också för att sänka skattetrycket, men jag vill
göra det genom att åstadkomma en god ekonomisk
utveckling i Sverige och samtidigt en mycket
hårdhänt utgiftsprövning.
Jag är inte beredd att offra viktiga
välfärdsförhållanden för människorna på det
skattesänkningens altare som ni har. Det är viktigt
att stå upp för barnen, pensionärerna, för dem som
är sjuka, för ungdomarna som skall ha en bra
utbildning. Det tänker jag göra.
När ni talar om att det enda som behövs är att sänka
skattekvoten, borde det vara lätt för er att visa vilka
fantastiska resultat ni kan få genom att peka på de
länder som har en lägre skattekvot.
I USA är skatternas andel bara 30 %, mot 56 i
Sverige. Om skattetrycket är avgörande, varför
lever då 20 miljoner fattiga under existensminimum
i USA? Varför kommer produktionen där nu att
visa stagnation?
I Storbritannien är skatternas andel 36 %, klart
lägre än i Sverige. Om det bara är skattetrycket det
beror på, varför går då 2 miljoner engelsmän utan
arbete och varför är inflationen ungefär lika hög
som i Sverige?
I Italien är skatternas andel 38 %. Om skattetrycket
är det avgörande varför har Italien, näst efter
Grekland, OECDs största underskott i offentliga
finanser?
I Finland är skattetrycket 38 %. Om det bara
hänger på skattetrycket, varför har Finland
nordens lägsta BNP per invånare?
Anf. 31 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Jag måste erkänna att
finansministern är en ganska obotlig optimist. Först
bekymrar han sig inte över att inflationen stiger,
men sedan gläder han sig åt att han får ned den.
Han bekymrar sig tydligen inte för allt vad den
socialdemokratiska regeringen har ställt till med,
men firar när han lyckas rätta till det som är
självklart.
Jag tycker det är viktigt att säga om denna
reservation att den rör den ekonomiska politiken.
Ingen har gjort anspråk på att det skall vara en
valpolitisk plattform i vidare mening. Vi har inte
haft den hanteringen.
Jag instämde inte i kritiken över att finansministern
inte var närvarande. Jag förstod att han hade
viktiga saker att göra. Men jag börjar inse att det är
synd att han inte var här. När han började klaga på
centern och kommunalskattehöjningar borde han
ha fått höra vad jag sade. Jag sade så här: Såväl den
statliga som den kommunala konsumtionen måste
hållas tillbaka. Det innebär att vi inte alls anser att
kommunernas skatt skall höjas, utan vi har en
mycket sträv hållning.
Däremot tycker vi illa om lagstiftning. Vi tror att
kommunalmän är ganska kloka personer som man
kan göra upp med.
När det gäller oenigheten mellan olika
grupperingar, vet jag inte om Allan Larsson läste i
en lista från ett socialdemokratiskt gruppmöte här i
riksdagen eller vad det var.
Ifrån centerns sida är vi ändå ganska nöjda med den
reservation som finns. Det finns betydelsefulla
delar i den. Det gäller fördelarna med regional
balans, att tillväxten skall vara långsiktigt hållbar,
dvs. att miljöns restriktioner skall vara uppfyllda.
Vi har en ordentlig skrivning om
infrastruktursatsningar med gemensamma åsikter i
den frågan. Sedan kan man ha olika åsikter om
vägarna, det vore konstigt annars. Vi har klart sagt
att arbetslösheten inte skall användas som ett
medel i den ekonomiska politiken.
Jag skulle kunna fortsätta. Vi är alltså nöjda med
den reservation som finns, och jag tycker att det är
ett bra dokument att studera.
Det är en sak som jag inte fått svar på. I stället för
att bara titta på ljusglimtarna, försök ge besked
själv, finansministern: Vad har finansministern,
som är ansvarig för budgetunderskottet, för
konkreta initiativ att ta till för att råda bot på den
bekymmersamma situationen vi i dag har med ett
minus på minst 25 miljarder kronor? Ge ett besked
här i riksdagen. Det tycker jag finansministern är
skyldig riksdagen i stället för att enbart fundera
över andras åsikter.
Anf. 32 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Finansministern gav till slut ett svar
beträffande skatterna. Han sade att han vill sänka
skattetrycket genom en god ekonomisk utveckling.
Där är den avgörande skillnaden. Jag hävdar, och
det är också andemeningen i ''Ny start för Sverige'',
att det inte går att få en god ekonomisk utveckling
uan att man börjar med att sänka skatterna.
Finansministern hade i slutet av sitt anförande
några frågor med sifferuppgifter, som jag inte
kände igen. Jag vill ändå besvara med att säga att
uppgiften att arbetslösheten skulle stiga till 5 % är
en uppgift jag återgivit av vad Handelsbankens och
Industriförbundets ekonomer sagt skall hända
nästa år.
När det gäller räntan undrar jag om det går att
hämta hem ett lån utifrån med 12 %, vilket vi
förgripligt skulle ha angett. Men det lär, om det går,
vara en följd av att man från socialdemokraternas
sida godtagit vårt gamla krav att knyta kronan till
ecun.
Om inflationen har jag sagt 12 % som max. Jag ber
om ursäkt, den blev 13 % i februari. För
närvarande är det över 10 %, och enligt regeringens
prognosorgan kommer den att vara drygt 9 % vid
årets slut.
Det är inte vi som tittar i backspegeln. Vi ser de
problem Sverige har. Vi oroar oss för någonting
finansministern inte har berört, nämligen den
pågående investeringsflykten.
Vi har ställt upp ett program för hur vi skall möta
detta. Jag tror att finansministern nog kommer att
få studera detta program noga på ett eller annat sätt
i fortsättningen.
Jag fäster mig vid att vi inte fick höra det vanliga
talet om borgerlig splittring. Finansministern
gjorde i alla fall ett försök att kasta ut några frågor,
även om jag inte kände igen dem. Han
dementerade samtidigt genom att tala om
högeralliansen, i vilken han nu räknar in även
centerpartiet.
Får jag fråga: Var är er allians? Ni kan väl inte tro
att ni kan få egen majoritet i nästa val? Vem skall
ni bilda regering med? Partierna längre ut på
vänsterkanten här i riksdagen? Eller hur skall ni få
ihop det hela? Vad har ni för program för den
kommande treårsperioden med de ekonomiska
problem som finns där?
Skall ni t.o.m. kanske börja riva upp de beslut ni
tvingats fatta, som innebär tillgodoseende av
moderata ståndpunkter, just därför att ni har ett
samarbete planerat med vänstern?
Det brukar vara vanligt så här års, herr talman, att
man avtackar avgående utskottsordförande och
andra veteraner, när vi närmar oss slutet på det sista
riksmötet för mandatperioden. Jag vill i stället
passa på att hälsa Allan Larsson välkommen hit till
riksdagen i höst, efter valet. Det kommer att
behövas en konstruktiv oppositionspolitik, om inte
den av honom utlovade vändningen skall
äventyras. Allan Larssons optimistiska läggning
kommer säkert att bli en tillgång i t.ex. ett
finansutskott med borgerlig majoritet.
Anf. 33 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag ber att få tacka för
finansministerns senaste inlägg. Jag lyckades med
en föresats, nämligen att provocera honom att
erkänna att Sverige förutom konjunkturproblemen
också har allvarliga strukturella problem. Det är ett
av de få klara besked som har givits i dag. Jag tror
att det kommer att vara värdefullt för den fortsatta
ekonomiska debatten att nu även
socialdemokraterna erkänner detta.
Jag tycker att Allan Larsson har åtminstone en
skyldighet till som finansminister. Det har under de
senaste veckorna -- det kom siffror så sent som i
går -- diskuterats mycket om det svenska
budgetunderskottet. Det har ställts en rad frågor,
både av mig och av andra, om hur
socialdemokraterna avser att hantera detta. Vi har
sett siffror som visar att budgetunderskottet i stort
sett har tiodubblats på de senaste fem månaderna,
från 3 till 30 miljarder i underskott. Av den
diskussion som har förts i finansutskottets
betänkande, på debattsidor i tidningar och på annat
sätt kan man utläsa att alla de besparingar som har
föreslagits av andra partier, till exempel folkpartiet,
moderaterna och centerpartiet, är elaka,
löntagarfientliga, ett uttryck för illasinnad
högerpolitik, som egentligen vill försämra för
människor. Jag förstår att det inte är sådana
besparingar som Allan Larsson tänker sig.
Jag har också läst att skattehöjningar inte är så
alldeles lyckade. Det står i finansutskottets
betänkande att det skulle vara bra om man kunde
sänka skatterna. Allan Larsson sade alldeles nyss
att han gärna vill sänka skatterna. Det står faktiskt
mycket tydligt att höjda skatter är skadliga för den
ekonomiska tillväxten. Det står mycket precist i
betänkandet, men jag kommer inte ihåg på vilken
sida. Med anledning av detta resonemang infinner
sig följande dilemma. Om besparingar är
högerpolitik och höjda skatter förstör den
ekonomiska tillväxten, hur tänker Allan Larsson
lösa problemet med budgetunderskottet, eller
tänker han bara strunta i det?
Det har utkristalliserats några skiljelinjer i den här
debatten. Skattepolitiken är en sådan. Det är
alldeles uppenbart att Allan Larsson inte har
förstått vilken betydelse detta har. Därmed inte
sagt att det bara är skattepolitiken som har
betydelse. Jag tror inte att någon som gör anspråk
på att ha läst programmet Ny start för Sverige
skulle drömma om att hävda att detta bara handlar
om en ändring av skattepolitiken. Hela poängen
med detta program är att det innehåller en samlad
åtgärdsbeskrivning på en rad olika punkter som rör
konkurrensen, ägandeförhållande, sparande,
valfrihet, energi och inte minst medlemskapet i
EG. Det är detta samlade åtgärdsbatteri som krävs
för att få fart på Sverige. Tyvärr har Allan Larsson
inte förstått det.
Anf. 34 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Det är mycket lätt att hålla med
finansministern om farorna från höger. Det är nog
ingen konst att hitta en gemensam front mot dem.
Samtidigt är det pris som den svenske arbetaren,
det svenska folket, har fått betala faktiskt
regeringens eftergifter till höger.
Om vi tittar i SIFO-siffrorna, som finansminstern
gjorde när han ställde frågan till högeralliansen om
hur den skulle göra, skulle man närmast ställa
frågan till regeringspartiet om man verkligen kan
göra de här högereftergifterna samtidigt som man
helt struntar i de fördelningspolitiska frågorna, om
man ser farorna med de ökade klyftorna och
mobiliseringen av grunden av arbetarrörelsen. Det
är egentligen detta som hotar hela Sveriges
ekonomi. Jag tror att hökarna på finanssidan
markant underskattar att solidariteten och rättvisan
i samhället faktiskt är grunden för en bra
produktivitet i hela samhället, inte minst i
industrin. Det vi nu ser framför oss är ökade klyftor
och ökade marknadsinslag. Jag vet inte vilket inslag
i politiken som Allan Larsson menar att man skall
kunna använda för att genomföra den goda
arbetsorganisationen. Snarare tappar de fackliga
arbetsorganisationerna mark på grund av
marknadskrafternas ökade styrka. Vad ställer
regeringen upp med? Knappast någonting. Då ser
vi åt vilket håll det lutar. Det är ett stort och
avgörande problem som jag ser framför mig.
Jag vill beröra problemet med arbetslösheten. Jag
refererade i mitt inlägg, då Allan Larsson inte var
här, till Villy Bergström, som pekat på de
regionalpolitiska aspekterna av regeringens ny
arbetslöshetspolitik. Han konstaterade att det inte
fanns beredskapsarbeten eller jobbsökarklubbar
och kom så fram till den tredje försvarslinjen för en
kommun i Älvdalen, där man inte har nya arbeten.
Vilka åtgärder skall regeringen, om den kan få
majoritet, vidta i glesbygden, i de utsatta
regionerna, i bruksorterna, där man hänsynslöst
lägger ned verksamheten? Vi ser inte att några
ersättningsindustrier är på gång för närvarande.
Vad skall människorna arbeta med framöver? Skall
de gå ut på marknaden och stämpla, eller vad är det
fråga om? Det är alltså tredje försvarslinjen som
man kan fråga efter. Det är just de här bristerna
som avslöjas och ses ute bland de människor som
egentligen skulle kunna slå tillbaka högerkrafterna.
Men de ser ihåligheten i politiken, de dubbla
tungorna, just sådana saker som Villy Bergström
har pekat på inte bara i den här frågan, utan i fler
frågor.
Anf. 35 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Det gladde mig att höra att
finansministern inte kände någon tvekan inför det
viktiga sambandet mellan ekologi och ekonomi.
Men jag saknar de faktiska åtgärder som präglas av
denna brist på tvekan.
Vi har mycket svåra balansproblem i vår
utrikeshandel. Jag hade faktiskt förväntat mig
förslag om en hel rad konkreta åtgärder för att
komma till rätta med dem. Vi har några områden
som är mycket energitunga. Det är jordbruket och
energiproduktionen inom trafikområdet, där vi
faktiskt slösar med stora mängder icke förnybara
resurser, som ställer till stora miljöstörningar. Jag
hade förväntat mig en lång rad åtgärder, som hade
kunnat bidra till att minska vårt underskott i
bytesbalansen samtidigt som man kom till rätta
med miljöproblemen.
När man säger att man inte känner någon tvekan på
den här punkten, varför tvekar regeringen att lösa
den kombinerade problematiken och komma till
rätta med bytesbalansproblemen samtidigt som
man kommer till rätta med miljöproblemen? Jag
kan inte förstå varför det på något sätt skulle kunna
störa den av finansministern eftersträvade
ekonomiska tillväxten om de här problemen
hanterades på ett samlat och bra sätt. Jag hoppas på
ett bra svar.
Anf. 36 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):
Herr talman! Till Lars-Ove Hagberg vill jag säga
att det är nödvändigt att ha en fast grund för
fördelningspolitiken. Det arbete vi nu bedriver för
att få ner inflationen och varaktigt få bort detta
problem ur vår ekonomi är den allra viktigaste
delen av fördelningspolitiken, tillsammans med
arbetet att upprätthålla sysselsättningen och klara
den omställning som nu sker på arbetsmarknaden.
Om man ser på 80-talet finner man att problemen
framför allt låg i förmögenhetsfördelningen. Det
hänger samman med två faktorer, inflationen och
skattesystemet. Det var de som ledde till den
utveckling som vi då hade. På båda dessa områden
har vi vidtagit och vidtar åtgärder. Skattesystemet
reformeras. Vi får bort mycket av det osunda som
låg i detta system. Vi får ner inflationen och därmed
kan vi också lägga grunden till en bra
fördelningspolitik under 90-talet.
Lars-Ove Hagberg skall kanske vara litet försiktig.
Jag har nu i mina kontakter internationellt kunnat
konstatera, som jag sade inledningsvis, att det är
problemen i Östeuropa som kommer att dominera
vår tillvaro under lång tid framöver. Det är
effekterna av den politik som Lars-Ove Hagberg
har stått som företrädare för här i Sverige och i den
svenska riksdagen. I Östeuropa ser vi effekerna av
en sådan politik. Det vi behöver ha är en politik
som ger utrymme för både flexibilitet för
produktionen och trygghet för individerna. Det är
det som vår politik syftar till att uppnå.
Anne Wibble gjorde ett stort nummer av, som hon
sade, att hon nu har fått finansministern att erkänna
att vi har strukturproblem. Vilken framgång!
Här har jag i många sammanhang skrivit och talat
om både konjunkturproblem och strukturproblem.
Jag har visat på några viktiga sådana i dag och på
att just lönebildningen är ett strukturproblem i vår
ekonomi. Vi visar nu att vi kan hantera dessa saker,
och det kommer vi att göra också i fortsättningen.
Jag har också visat på att det finns viktiga
strukturproblem som vi är på väg att lösa och som
vi har hanterat genom olika åtgärder. Detta skall
förenas också med utvecklingen i arbetslivet.
Jag har i andra sammanhang talat om
bytesbalansproblemet som ett allvarligt
strukturproblem. Det är skälet till att vi nu försöker
åstadkomma en inriktning av den ekonomiska
politiken, så att tillväxten blir starkast i det område
som är utlandsgenererat, och till att vi medvetet
håller tillbaka tillväxten inom hemmasektorn. Det
är ett sätt att åstadkomma en lösning. Vi kommer
att se att det går att rätta till det hela.
Om Anne Wibble inte har upptäckt att jag har talat
och skrivit -- över huvud taget har jag ägnat mig
mycket åt dessa saker -- om strukturproblemen i
svensk ekonomi, är det på tiden att det upptäcks
nu. Och om Anne Wibble vill kamma hem detta
som ett erkännande, skall jag gärna bjuda på det.
Men jag tycker att det är litet väl enkelt att föra
diskussionen på det planet.
Anne Wibble frågade vad vi gör åt
budgetunderskottet. Jag kan då säga att vi under
förra året fattade ett antal viktiga beslut som har
effekt långsiktigt på utgiftssidan. Vi har sparat och
gnetat, och vi håller igen och emot. En del förslag
här i riksdagen från oppositionen skulle ha
inneburit ytterligare försämringar. En del av dem
har antagits. Men vi har lyckats ganska väl med att
hålla stånd här.
Vi har nu ett budgetunderskott om 2 % av BNP.
Det lättar litet grand nästa år. Men året därefter blir
ett svårt år. Sedan kan vi se att situationen
förbättras i takt med tillväxten.
Det är en av de frågor som vi diskuterade på
OECDs ministermöte i Paris förra veckan. Alla
länder står inför samma problem. I en del länder är
problemet av mycket större omfattning. I Italien
t.ex. har man ett budgetunderskott om 10 % av
BNP. Den rekommendation som ministerrådet i
OECD enades om var att man skall ha siktet inställt
på att reducera de här underskotten på medellång
sikt. Men det fanns inte någon uppfattning om att
man nu skulle ha en mycket kraftig åtstramning för
att klara upp detta. I stället får man ha en långsiktig
inriktning.
Samma synsätt återfinns inom EG, där -- och det
gäller då den ekonomiska unionen -- frågan om
budgetdisciplinen är en viktig fråga.
Sedan vill jag understryka att vår linje icke är den
som ni har, nämligen att med ofinansierade
skattesänkningar försöka lösa det här problemet.
Därmed löses inte problemet, utan ni förvärrar och
fördjupar problemet. Med den politik som ni har
presenterat skulle vi få ökad uppmärksamhet vid
våra internationella kontakter för att vi går fel väg.
Vi skall gå i riktning mot en ökad balans i de statliga
och offentliga finanserna.
Jag ställde ett antal frågor. Jag fick svar på en
punkt, och det var från Gunnar Björk, nämligen att
det när det gäller kommunalskatten finns en
bestående meningsskiljaktighet mellan centern och
de andra partierna. De andra partierna vill ha
fortsatt lagstiftning, vilket centern inte vill, utan
man hoppas att det skall gå bra. Ja, vi har träffat
en överenskommelse med Kommunförbundet och
Landstingsförbundet och vill verka för att det skall
gå att klara detta. Men om så skulle behövas, är jag
också beredd att se till att det blir fortsatt
lagstiftning. Det är ett exempel på de
meningsskiljaktigheter som består.
Det bestående intrycket av den här debatten är att
man kan se att det i oppositionens resonemang och
förslag finns en stor lättsinnighet när det gäller
statsfinanserna. Här finns en lättsinnighet i fråga
om att lova ut skattesänkningar av väldig
omfattning. Men det finns inte någon motsvarande
klarhet eller överensstämmelse när det gäller
finansieringen. Därför innebär detta en mycket
allvarlig risk beträffande den ekonomiska
utvecklingen framöver.
Vi för vår del har lagt upp en ekonomisk politik, där
vi kan visa att vi har nått resultat på viktiga
områden i stabiliseringspolitiken, som måste
fullföljas med konsekvens. Vi skall driva en
tillväxtpolitik, där vi tar vara på de goda krafterna
ute i arbetslivet för att få det samspel som behövs
mellan en förnyelse i arbetslivet och den
ekonomiska politiken. Vidare skall vi hävda en
fördelningspolitik, där människors trygghet står i
centrum för vårt arbete.
Tredje vice talmannen anmälde att Lars-Ove
Hagberg anhållit att till protokollet få antecknat att
han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 37 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Det finns några få blad i
kompletteringspropositionen som rör
utrikesutskottet. Jag tänker ta upp de frågorna. Det
gäller då resurser till information om Sveriges
samarbete med EG.
I samband med riksdagsbeslutet den 12 december
1990 -- dvs. att regeringen har rätt att under vissa
förutsättningar lämna in en ansökan om
medlemskap i EG -- beställde riksdagen pengar till
ytterligare informationsinsatser för att främja en
allsidig belysning av och en diskussion om Sveriges
Europasamarbete.
Insmuget i kompletteringspropositionen kom så
regeringens besked. Civildepartementet anslår 1
milj.kr. för upplysning beträffande kvinnor och
EG, och fackföreningarna får 4,3 miljoner från
arbetsmiljöfonden för bevakning av
integrationsarbetet. Det här är småsmulor i
jämförelse med vad t.ex. Industriförbundet lägger
ned på helsidesannonser och på insatser för att tala
om för olika grupper, exempelvis jordbrukare och
småföretagare, hur viktigt det är att vi blir
medlemmar i EG. Resten överlämnar regeringen
till studieförbundens ordinarie verksamhet.
Men härmed kan man omöjligen säga att
regeringen har verkställt riksdagens beställning av
ytterligare resurser till en allsidig genomlysning!
Regeringen själv tänker ta från anslaget E 2,
Exportfrämjande verksamhet, och fördubbla sin
egen informationsinsats. Men regeringen kan inte
se till att informationen blir allsidig. Det finns ju
andra partier än det som regeringen tillhör, och
folkrörelserna har möjligheter som en regering inte
har när det gäller att fokusera också de
kontroversiella frågorna.
Det är naturligt att en regering inte ger raka
omdömen om andra länders förhållanden som kan
uppfattas som mindre artiga. Umgänget stater
emellan bör ju vara diplomatiskt angenämt. Men
nu måste också det som är mindre smickrande
komma fram. Det är faktiskt fråga om huruvida vi
skall ingå ett oupplösligt förbund med de aktuella
staterna eller inte.
För att demokratin skall ha chans att fungera är det
nödvändigt att olika folkrörelser får möjlighet att
bidra till diskussionen med synpunkter som bygger
på korrekt information. Till detta behövs det
pengar. Regeringen kommer inte att undersöka
alternativen till ett medlemskap. Det får
folkrörelserna själva göra, och detta kostar mycket
pengar. Regeringens förslag är naturligtvis helt
otillräckligt.
I morgon kommer statsministern att lämna en
deklaration i denna talarstol -- förmodligen ett
utdrag ur ett hemligstämplat dokument som
framförhandlats mellan socialdemokraterna,
moderaterna, folkpartiet och centern och som man
har kommit överens om i utrikesnämnden.
Om beskedet till riksdagen blir att regeringen har
fått klarsignal om att överlämna en ansökan om
medlemskap, är det viktigt att betona -- det vill jag
gärna understryka -- att en ansökan inte är lika med
medlemskap. Att lämna in en ansökan är som att
begära en offert. Vi är naturligtvis intresserade.
Men inte förrän vi har sett avtalet vet vi vad ett
medlemskap innebär, och först då kan vi avgöra om
vi vill acceptera det och bli medlemmar eller inte.
Vi måste själva ta reda på vad EG och dess
målsättning är.
Vad kommer EG att vara när det är dags att ta
ställning till ett avtal? Just nu förhandlar EGs
regeringar om att bilda en ekonomisk och politisk
union, med en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, och i förlängningen antagligen
med ett eget försvar. Ingen vet ännu om de kommer
att bli eniga om detta? Men det är deras uttalade
målsättning.
Kommer Sverige att ingå i en europeisk krigsmakt?
Det talas om behovet av att sätta in insatsstyrkor
för att försvara europeiska intressen i världen.
Detta är ett sätt att tänka som vi lämnade i början
av 1800-talet, men det är faktiskt högaktuellt i EG
och kan naturligtvis inte förenas med vår
neutralitetspolitik. Vi är inte neutrala bara i
Europa.
Sverige har fört en självständig utrikespolitik och
särskilt arbetet för större rättvisa åt världens
majoritet, de fattiga folken. Vi är mycket aktiva
både i Europa och i världen och samarbetar med de
neutrala och alliansfria u-länderna samt med s.k.
likasinnade, t.ex. de övriga nordiska länderna och
Holland. Vi skiljer oss ofta från t.ex. Frankrike när
det gäller exempelvis atombombsprängningarna i
Stilla havet.
En gemensam utrikespolitik betyder rimligen att
Sverige får finna sig i vad majoriteten beslutar. Vi
kommer inte längre att ha en egen röst i världen.
Vill vi det? Vilka är alternativen?
Det blir oerhört spännande att följa utvecklingen
och mycket viktigt att undersöka alternativen. Det
är väsentligt att vi alla sätter oss in i detta
ordentligt. Det svenska folket, varifrån ännu så
länge all offentlig makt i Sverige utgår enligt vår
grundlag, kommer att få fatta det slutliga beslutet
om medlemskap i en folkomröstning.
Folkomröstning har varit regel i alla andra länder.
Jag vill påminna om att Norge röstade nej till ett
framförhandlat avtal.
Massmedia utför numera en förtjänstfull bevakning
av EG-frågan, och allt märkligare uppgifter
kommer fram om EGs befogenheter. Skall de i
Bryssel bestämma om vi får snusa eller ej i Sverige?
Det är inte särskilt allmänt känt i Sverige att
Sverige, Norge och Finland är rikare mätt i BNP än
något EG-land. Vi har betydligt högre BNP per
person än det forna Västtyskland, som ju anses vara
en ''ekonomisk gigant''. Som medlem skulle
Sverige därför betala en rundlig summa till EG, ca
16 miljarder kronor per år, dvs. betydligt mer än u-
biståndet. Av detta kan vi genom ansökan få
tillbaka en del till ändamål som EG bestämmer, och
om vi ligger i ordentligt i lobbyarbetet kanske vi
kan få litet mer. 8--10 miljarder kommer det
emellertid att kosta oss netto enligt inofficiella
beräkningar. Enligt andra uppgifter är det bara få
länder inom EG som nu betalar. Storbritannien och
Tyskland bl.a. betalar, men det är oklart om det är
fler, eftersom det är svårt att få fram siffrorna. Men
det är väldigt många som får pengar från de norra
staterna.
Många miljarder skulle vi skänka till EGs jordbruk
så att det kan konkurrera ut vårt eget jordbruk.
Jordbruket får två tredjedelar av hela EG-kassan. I
EG är det tillåtet med antibiotika och hormoner i
djurens foder, och djurskyddet är betydligt sämre.
Åkrarna sprutas med gifter som inte är tillåtna i
Sverige, och spannmålen pressas fram med
mängder av konstgödsel. Skall vårt eget jordbruk
ha en chans att få del av EG-subventionerna, måste
vi väl återinföra de regleringar som vi just
avskaffat.
En stor del av EGs pengar lär myglas bort. EGs
egna revisorer kritiserar EGs forskningsprogram
och menar att miljarderna i stort sett varit
bortkastade -- detta enligt tidningsuppgifter. Det
finns de som menar att EG snart kommer att falla
sönder enligt vad jag har hört från EG-
parlamentariker. Det finns för mycket byråkrati i
EG, för mycket ord och för litet genomförande av
fattade beslut. Ibland tar man sig för pannan och
undrar hur i hela världen vi har kunnat gå på all
propaganda om EG!
De enorma utlandsinvesteringar som svenska
företag gjort de senaste åren har visat sig ge sämre
utdelning än den produktion man behöll i Sverige
enligt Svenska Dagbladets näringslivsbilaga.
Svartmålningen av vårt rika, vackra och trygga
fosterland och bristen på självförtroende är
verkligen egendomlig och beklaglig. Det är viktigt
att vi tar reda på alternativen till EG-medlemskap.
Tror ni t.ex. att kanadensarna känner sig isolerade
och utanför, därför att de inte är medlemmar i
Amerikas förenta stater? Norden är Europas
Canada.
Hur vi än väljer, medlem eller ej, skall vi
naturligtvis också i framtiden ha nära och livliga
förbindelser med våra grannländer också söderut,
till ömsesidig glädje. Men vi kanske väljer att göra
det som suveräna stater.
Det borde stå klart att folkrörelserna måste få mer
resurser för opinionsbildningsarbetet i EG-frågan.
Det står antagligen också klart att det finns starka
motiv för dem som inte vill ifrågasätta
medlemskapet att hindra oss från att få dessa
resurser. Det är ett prov, herr talman, på vårt lands
demokratiska styrka att vi tillåter andra åsikter än
de dominerande att komma fram.
Finansutskottet instämmer i utirikesutskottets
bedömning att det kommer att behövas ''ytterligare
insatser till stöd för en allsidig Europainformation,
bl.a. genom folkrörelserna''. Det är ett viktigt
påpekande, som vi har anledning att bevaka.
Centern och vänsterpartiet har reserverat sig för att
omedelbart anslå 10 milj.kr.
Herr talman! Jag yrkar bfall till reservation nr 30.
Anf. 38 STIG ALEMYR (s):
Herr talman! Birgitta Hambraeus pläderade i sitt
anförande emot ett svenskt medlemskap i EG. Jag
går inte in i den debatten därför att det inte är det
som vi talar om i dag. Jag är själv en varm
anhängare av ett svenskt medlemskap i EG. Nu
gäller frågan på vilket sätt man skall informera den
svenska allmänheten om den gemensamma
marknaden och vad det för Sverige betyder att bli
medlem i denna. Det pågår, som finns redovisat i
utrikesutskottets yttrande till finansutskottet, en
mycket omfattande informationsverksamhet. Det
sker framför allt genom folkrörelserna. I alla de
olika folkrörelserna gör man nu mycket stora
ansträngningar och ett fint arbete för att informera
allmänheten. Man har just nu pengar till detta.
Vi säger i utrikesutskottet att man även
fortsättningsvis måste ha pengar till information,
men vi vill inte nu säga hur mycket i nästa års
budget som skall anvisas till detta. Jag vill bara,
herr talman, säga att det är självklart att de svenska
folkrörelserna även i fortsättningen skall ha medel
för att ge god information om den gemensamma
marknaden. Det bör ankomma på den regering
som kommer att tillsättas i höst att avgöra hur stora
dessa belopp skall vara i förslag till riksdagen som
sedan får ta ställning.
Birgitta Hambraeus ger en felaktig bild av den
informationsverksamhet som pågår. Hon är inte på
det klara med hur omfattande den är. I det
avseendet, herr talman, vill jag yrka bifall till
utskottets förslag.
Anf. 39 LEO PERSSON (s):
Herr talman! Med anledning av finansutskottets
behandling av motion 1990/91:Fi46, som berört
turistnäringen, vill vi motionärer först tacka
utskottet för den positiva behandling som motionen
har fått. Det finns dock ett problem kvar.
Problemet är att regeringens direktiv till SIND
endast berör de områden som omfattas av s.k.
regionalpolitiskt stöd, vilket troligtvis medför att de
förslag som SIND presenterar endast omfattar
dessa områden.
Av den anledningen tvingas jag yrka bifall till vår
motion Fi46, eftersom inte heller reservation 22
med Anne Wibble berör hela problematiken med
turistnäringen och annan industri. Reservationen
tar alltså inte upp behovet av att belysa de olikheter
i spelreglerna som finns mellan
tillverkningsindustrin och turistnäringen, eller
besöksnäringen som man oftast säger i dag. Skall
man skapa en likvärdig företagsmiljö vad avser
avgifter och stödformer, måste man be regeringen
att återkomma med förslag som likställer
kostnadsläget för turistnäringen och annan
industri, liksom förhållandena mellan svensk och
utländsk turism. Regeringen bör också utöka
direktiven till SIND -- till det nya närings- och
teknikerutvecklingsverket, NUTEK, som tar över
SINDs roll -- med anledning av de slutsatser som
redan nu kan skönjas i det pågående
sammanställningsarbetet av bokslutsresultaten hos
turistföretagen, så att vissa åtgärdsförslag får
omfatta hela landets turism.
Sverige är ett land med unika möjligheter. Låt
Sverige även i fortsättningen vara det, och låt oss
forsätta utveckla turistnäringen till den
kvalitetsprodukt som vi och Europa vill ha. Det gör
vi genom att stödja motion Fi46. Res gärna ut i vårt
sommarfagra land i sommar och kontrollera vilka
kvaliteter vi redan har uppnått. Med detta önskar
jag er en bra sommar.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till motion nr
Fi46.
I detta anförande instämde Bengt Kronblad och
Ulla Pettersson (båda s).
Överläggningen var härmed avlsutad.
(Beslut fattades under 8 §.)
7 § Partiledardebatt
Anf. 40 CARL BILDT (m):
Herr talman! Det ligger en riksdagsperiod bakom
oss och ett nytt val framför oss. Då är det kanske
naturligt att ägna någon tanke och några ord åt de
år som har gått, och att något försöka beskriva
visionen inför de år som ligger framför oss.
Med tanke framför allt på vår ekonomi har de
gångna tre åren tyvärr inte varit bra år för Sverige.
Den tredje vägens ekonomiska politik ledde åt fel
håll, skriver Kjell-Olof Feldt i sina omdebatterade
och omtalade memoarer. Det är värt att notera att
inte ens de kvarvarande socialdemokratiska
statsråden längre tycker att det är mödan värt att
säga emot honom på denna punkt.
För tre år sedan, 1988, gick socialdemokraterna till
val med ett lättsinnets budskap om ekonomin, som
samme Feldt i samma bok nu beskriver som ett
''bedrägeri'' -- ett hårt ord i sammanhanget. Och
det var när detta bedrägeri konfronterades med
verkligheten -- Feldts ord igen -- som serien av
krispaket, av helomvändningar och av interna
strider inleddes.
Sällan har så många varit så osams så länge om
någonting så viktigt, som socialdemokraterna om
den ekonomiska politiken under de tre år som
ligger bakom oss. Och resultatet blev inte heller
bra.
Tvångssparandet infördes. Kan någon i efterhand
känna stolthet över detta elände?
Vi fick en extra momshöjning. Vem tycker
fortfarande att den frågan var särskilt väl hanterad?
Sedan presenterades -- om statsministern
ursäktar -- förra året den fullständigt bisarra idén att
försöka lösa Sveriges ekonomiska problem genom
en total planhushållning med politisk reglering av
alla löner och priser under två år. Då var det
intellektuella, politiska sammanbrottet när det
gäller den ekonomiska politiken närmast totalt.
Vi kan se resultatet av de konkreta siffrorna. Under
dessa tre år har Sverige haft snabbare
kostnadsökningar, klart högre inflation,
långsammare tillväxt och därmed sämre
välfärdsmöjligheter och lägre investeringar -- och
det handlar om framtiden -- än så gott som varje
annat land i Västeuropa.
Vi halkade efter redan förut, men vi har halkat
efter ännu mer under dessa tre år.
Om det skall sättas ett betyg på den ekonomiska
politiken och på den ekonomiska utvecklingen
under dessa tre år, kan det inte bli annat än, herr
statsminister, underkänt.
Under dessa tre år har regeringen ständigt
förklarat: Nå, det finns problem och det går inte
bra, men nu har det äntligen vänt. Med en lätt
travesti på den av mig ofta citerade boken finns det
anledning att tala om ''alla dessa vändpunkter''.
Sällan har det talats så mycket om någonting som
vi sett så litet av som alla dessa vändpunkter under
dessa tre år.
Sedan början av detta år har det varit en formlig
detonation av vändpunkter. Minsta lilla statistiska
darr har föranlett statsministern och
finansministern att förkunna att en vändpunkt av
närmast unik styrka och uthållighet nu inträtt.
Men retorik och verklighet är inte alltid samma sak.
I förrgår publicerade Industriförbundet sin
planenkät. Såvitt jag förstår har den inte föranlett
några entusiastiska kommentarer av berörda
statsråd. Dess budskap var tyvärr: fortsatt dystert.
Planenkäten inleds med: ''Industrins
försäljningsförväntningar respektive produktions-
och sysselsättningsplaner har sällan varit så
nedskruvade som under våren 1991''.
Företagen talar själva om hur de på område efter
område håller på att försvagas. Och det
allvarligaste på sikt är kanske utvecklingen när det
gäller sysselsättningen. Enkäten konstaterar att det
är ''uppenbart att industrisysselsättningen nu är på
väg nedåt i en takt som sällan tidigare''.
Från våren 1990 till sommaren 1992 räknar nu
industrin med att man kommer att tappa ca 140 000
industriarbetsplatser. Det är en minskning av den
totala industrisysselsättningen med närmare 15 %
under ganska kort tid. Det handlar om vare sig mer
eller mindre än en avindustrialisering som pågår
inom vår ekonomi. Det sker en unik utslagning av
jobb, samtidigt som det skapas praktiskt taget inga
nya jobb som kan ersätta de gamla.
Detta är en allvarlig och farlig utveckling, inte
minst för de individer och familjer som drabbas av
arbetslösheten och av den industriella
utslagningen, men också för oss som nation,
eftersom utslagning av industrin innebär att basen
för det välstånd som till syvende och sist bär upp vår
välfärd hela tiden försvagas.
Som finansministern påpekade i den tidigare
debatten vänder ju förr eller senare
konjunkturerna i omvärlden uppåt. Just nu ser det
kanske lite bättre ut i USA, även om siffrorna för
Europa torde vara bättre.
Det avgörande är inte om det går mer eller mindre
bra eller dåligt i andra länder. Det råder vi tyvärr
inte över. Det för oss avgörande är att oavsett hur
bra eller dåligt som det går i omvärlden, går det
sämre i Sverige. Vi hänger inte med. Vi fortsätter
att halka efter. Vi har våra problem.
Jag döljer inte -- och det tycker jag inte heller att
någon annan skall göra -- att jag är oroad över
Sveriges ekonomiska utveckling. Vi förlorar i
position. Alla vet det. Men få vågar säga det. Att
skönmåla är att så oerhört mycket politiskt
bekvämare än att våga säga sanningen.
MoDo lägger ned nya anläggningar i Sverige och
investerar i stället miljardbelopp i Frankrike. Det
är en ögonblicksbild ur verkligheten.
Hyllad av pressen presenterar Volvo sin nya 800-
serie, men bilarna kommer inte att sättas samman
i Sverige utan i stället i Belgien. Det är en annan
ögonblicksbild ur samma verklighet. Det finns
många fler.
Regeringen säger att den trots allt och till sist gjort
en del för att vända utvecklingen. Det är också
sant.
Det var rätt att sänka inkomstskatterna, att begrava
den eländiga förtida avvecklingen av kärnkraften --
vem som nu hittade på denna dumma idé --, att
sänka sjukersättningen, att äntligen fatta beslutet
om Öresundsbron, att ändra åsikt i
Europapolitiken -- Välkommen! --, och att anknyta
kronan till ecun.
Allt detta som vi har krävt sedan länge har
socialdemokraterna motarbetat in till de yttersta av
dagar. Man har vänt först under värjan. Det är
bättre än att inte vända alls, men det är i alla fall
litet sent.
Detta har självfallet skadat Sverige. Jag hävdar att
miljarder kronor i investeringar och därmed
tusentals framtidsjobb har drivits ur Sverige under
dessa år av socialdemokratisk vacklan och
socialdemokratiska strider.
Denna utveckling fortsätter.
Industriinvesteringarna i Sverige faller kraftigt,
medan de ökar i andra länder.
Ett viktigt skäl till att det fortfarande är på det
sättet, trots att det nu fattats en del beslut i enlighet
med vad vi har sagt, är att dessa olika vändningar
under galgen inte ingår i en samlad och trovärdig
politik. När skattetrycket benhårt skall hållas kvar
i världstoppen -- här är Sverige förvisso unikt -- går
det helt enkelt inte att varaktigt vända denna
utveckling.
Med Ny start för Sverige har folkpartiet liberalerna
och vi moderater gemensamt lagt fram förslag om
en ny ekonomisk politik för Sverige. Och jag skäms
inte för att säga att detta är den enda vägen för att
klara Sveriges problem under de kommande åren.
Det är den enda vägen dels därför att
socialdemokraterna inte har förmått att lägga fram
något motsvarande program, dels därför att ingen
annan politik kan ge oss de nya jobb som krävs för
att ta oss ur arbetslöshetsfällan och ge oss den
tillväxt som krävs för att klara välfärden.
Detta är vårt alternativ. Och vi noterar att det får
ett allt bredare stöd. Det gäller såväl partier här i
riksdagen som partier utanför riksdagen. Det
börjar att bildas en liten kö för att få vara med och
genomföra Ny start för Sverige. Och det är denna
politik som måste genomföras under den
kommande mandatperioden.
Den innebär att vi målmedvetet vill sänka
skattetrycket. Den innebär sänkta skatter för de
småföretag som kan ge oss de nya jobben. Och den
innebär en successiv sänkning av momsen ned mot
EG-nivåer. Socialdemokraterna däremot sänker
momsen på en femtedel av varorna, men höjer den
på fyra femtedelar av varorna. Vi vill sänka
momsen på allt.
Detta är inte -- som socialdemokraterna i den
billigare delen av sin retorik vill göra gällande -- ett
hot mot välfärden. Det är i stället en förutsättning
för välfärden. Utan en stark ekonomi kommer
nämligen välfärden att fortsätta att försvagas.
Då kommer bristerna i vården -- och de finns,
förneka dem inte -- att bli allt tydligare. Då
kommer krisen när det gäller äldrevården -- och få
saker tycker jag borde engagera oss så mycket -- att
bli ännu mer plågsam för oss alla. Då kommer
möjligheten att ge de människor i vårt samhälle
som verkligen behöver hjälp, vård och omsorg att
bli allt sämre.
Socialdemokraterna har ingen politik för
framtiden. Restupplagan av det s.k. 90-
talsprogrammet har väl gått till pappersinsamling
vid det här laget.
Att det är på detta sätt är egentligen inte så svårt att
förstå. Det finns ett klart budskap i Feldts bok, och
det finns ett lika klart budskap från LO-kongressen
under just dessa dagar. Det vi ser är en politisk
apparat där ett försvagat parti i viktiga frågor styrs
av banden till en försvagad LO-ledning. Jag vill
med en lätt tillspetsning säga: Sverige är på fel
väg -- och det är Stig Malm som driver på.
Nu vet jag att kärleken till LO-ledningen i
allmänhet och Stig Malm i synnerhet känner sina
gränser inom delar av regeringen. Men ändå går det
inte att undvika att se hur regering och parti i fråga
efter fråga har agerat som om de hade varit närmast
kedjefångar till denna LO-ledning. Så var det med
löntagarfonderna -- detta elände. Så var det med
engångsskatten på det privata pensionssparandet.
Läs Feldt! Så var det med avdragsrätten för
fackföreningsavgifter. Läs Feldt! Så var det med
omsättningsskatten på värdepapper, med de
problem som detta medförde. Läs Feldt! Så är det
nu med AP-fondernas rätt att köpa aktier. En ny
LO-beställning för att kunna socialisera allt mer av
företagande och ägande. När alla andra länder
överger socialismen skall Sverige ensamt gå vidare
på denna felaktiga väg.
På punkt efter punkt är det LO-ledningen som i
gammalt politiskt nit driver politiken åt fel håll. Att
det sker genom strid, det vet vi alla. Feldt mot
Malm har hört till de stående såpoperorna under
senare år. Men vi vet resultatet. Feldt har avgått,
och Malm har blivit omvald.
Vi står inför betydelsefulla år för Sverige. Det är nu
det kommer att avgöras om också 90-talet skall bli
ett förlorat decennium för Sverige, eller om vi skall
få den nya start som vi så innerligt väl behöver.
Det handlar om att få ordning på ekonomin och om
att föra in Sverige i det nya europeiska samarbetet.
Och det kommer inte att gå om inte politiken
förmår att frigöra sig från det gamla och från det
som har misslyckats. Då krävs det en regering som
inte är fånge i gamla bindningar. En regering som
vägrar att sänka skattetrycket kommer aldrig att
kunna göra Sverige till en vinnare i det nya Europa.
En regering som vägrar att se bristerna i välfärden
kommer aldrig att lyckas att göra denna välfärd
bättre. Det är därför, och det lär oss de tre år som
ligger bakom oss, som Sverige behöver en ny
riksdagsmajoritet, en ny regering och en ny politik.
Socialdemokraterna har gjort sitt. Nu behöver
Sverige en ny start. Då är det våra idéer --
framtidens idéer -- som är bäst för Sverige på 90-
talet.
Anf. 41 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag vet inte hur många av kammarens
ledamöter som läste om Karl Gottne Broman från
Matfors i Dagens Nyheter i morse. Gottne är en av
de ca 3 000 patienter som ligger kvar på sjukhus
runt om i Sverige trots att de är färdigbehandlade.
Han tillhör arbetarklasssen i en landsdel där
ålderdomshemmen har lagts ned.
En fyrbäddssal har blivit Gottnes hem men
samtidigt ett fängelse. Han försöker ofta rymma,
skriver reportern.
Jag vet att han skulle må så mycket bättre om han
fick bo på ett vårdhem i ett eget rum med sina egna
saker, säger hans brorsdotter Catarina. Sedan i
julas har hon kämpat för att få Gottne från
sjukhuset. Men det är tio års kö till sjukhemmet.
Någon i kammaren kanske minns Saga Skarin, en
gammal dam från Uddevalla, som ville flytta till
Stockholm för att komma nära sin enda dotter,
Inger Törnell. Jag har berättat om dem förr.
Första gången som jag kom i kontakt med Saga och
Inger var för tre år sedan, sommaren 1988. Under
de år som har gått har jag haft regelbundna
kontakter med dem. Jag har följt turerna i
socialnämnder och domstolar. Jag har sett hur Saga
och Inger har kastats mellan hopp och förtvivlan.
Numera har ärendet avancerat så långt att
Stockholms kommun i princip är beredd att ta emot
henne, men ändå har ingenting hänt. Nu är
problemet platsbrist.
Så Saga bor fortfarande kvar i Uddevalla, 50 mil
från sin dotter. Den 3 april i år fyllde hon 93 år.
Jag måste tillstå att jag sällan har känt mig så
svarslös som inför Sagas och Ingers frågor. Jag kan
bara inte förklara för dem varför de inte skall kunna
få bo i samma stad. Jag kan inte förklara, och än
mindre försvara, att människor som betalar
världens högsta skatter inte skall kunna få så
rimliga önskemål tillgodosedda.
En god vän till mig berättade häromdagen om
Gustaf Bonde som är 70 år. Sedan ett tiotal år
tillbaka lider han av Parkinsons sjukdom. Hans
hustru Maud, som är ett par år yngre, har i det
längsta försökt att ta hand om honom hemma. Men
i mitten av april i år gick det inte längre. Då togs
han in på Södertälje sjukhus.
I morgon stänger avdelningen, och Gustaf skall
skickas hem. Han kan inte äta själv, inte klä sig,
förflytta sig eller tvätta sig. Hemma väntar Maud
som är handikappad och som inte klarar av att natt
efter natt, varannan timme, flytta på Gustaf i
sängen, för att sedan hela dagarna ensam sköta
honom. Men något alternativ erbjuds inte.
Gottne Broman, Saga Skarin och Gustaf Bonde är
inte de enda. Överallt i Sverige tvingas gamla
människor ligga kvar på sjukhus, fast de är
färdigbehandlade, eller bo kvar i sin egen bostad,
trots att de känner sig isolerade och trots att
anhöriga inte längre orkar sköta dem.
Alla dessa historier är upprörande -- framför allt för
det lidande som de orsakar de människor som
direkt drabbas men också för all den oro och
ängslan som de sprider till andra äldre och till de
yngre människor som anar en otrygg framtid både
för sina anhöriga och för sig själva.
Herr talman! Därför är det en prioriterad politisk
uppgift att undanröja grunderna för detta lidande
och denna oro. Jag ser fem huvuduppgifter:
Den första är att se till att det, vid sidan om egen
bostad, finns ett varierat utbud av boendeformer
för äldre. I dag saknas platser i stort sett överallt:
på ålderdomshem, i servicehus, på sjukhem och i
gruppbostäder för dementa. Stockholm är ett
belysande exempel. I Sveriges största kommun
finns ett enda ålderdomshem. Men nu har staden
fått ny regering och nu skall det byggas fler!
Den andra uppgiften är att förbättra
demensvården. Den är så allvarligt eftersatt i
Sverige att den uppgiften måste betraktas som en
av de allra viktigaste för 90-talet. Här krävs
utbyggnad av dagvård för dem som fortfarande kan
bo kvar hemma och av gruppbostäder för dem som
inte längre klarar sig på egen hand eller med
anhörigas hjälp.
På vårt initiativ införs från årsskiftet statsbidrag för
att stimulera utbyggnad av gruppbostäder. Bidraget
ger möjligheter att bygga ungefär 25 000 nya platser
under de närmaste fem åren. Nu är det
kommunernas ansvar att utbyggnaden verkligen
kommer i gång.
Den tredje uppgiften är att se till att gamla och
sjuka på långvården får rätt till eget rum. Vi
liberaler har sedan mitten av 80-talet aktivt drivit
den frågan.
Ofta har vi fått höra att de gamla inte vill ha eget
rum. Det kan nog finnas undantag -- och även deras
önskemål skall naturligtvis tillmötesgås -- men de
flesta vill. Motiven kan variera. När jag häromåret
besökte Vickelbygården i Skärblacka utanför
Norrköping, berättade föreståndaren om ett äkta
par, som man hade försökt placera i ett av de få
dubbelrummen, men de ville abosolut ha var sitt
enkelrum för att äntligen kunna förverkliga en
gammal dröm, nämligen att kunna titta på var sin
TV-kanal!
Nu har vi genom Ädelbeslutet äntligen fått gehör
för att det skall bli statsbidrag också till egna rum.
Under fem år skall staten hjälpa till att finansiera
20 000 nya egna rum. Nu kan vi äntligen börja
hoppas att flerbäddsrummen i långvården snart
skall vara ett minne blott och att gamla och sjuka
skall slippa dela rum med främlingar.
Den fjärde uppgiften är att se till att alla får en egen
husläkare, en doktor som man känner och som
känner en själv. Husläkare är bra för alla men
särskilt bra för dem som är äldre. Vi liberaler har
länge arbetat för husläkare. En del har tyckt att vi
har varit tjatiga i denna kamp. Men vi har varit
envisa därför att vi är så övertygade om att ett
husläkarsystem är bäst.
Som tur är har det inte varit lika trögt överallt som
i Sveriges riksdag och i flertalet av våra landsting.
Folkpartiet i Stockholms läns landsting lyckades i
slutet av 1980-talet få gehör för att ett försök med
husläkare skulle genomföras i Vasastan inte så långt
härifrån. Vi har nu snart fyra års erfarenheter av
det försöket. Det har blivit en stor framgång. De
gamla i Vasastan får träffa sin doktor när de
behöver, och de får hembesök när det är bäst.
Husläkarsystemet får toppbetyg av både personal
och patienter. Det manar till efterföljd. Vi liberaler
vill att alla svenskar till 1995 skall ha sin egen
husläkare.
Den femte uppgiften, till sist, är förstås att kapa
operationsköerna. Inom 100 dagar -- eller tre
månader -- måste alla ha rätt att få viktiga
operationer utförda. Det ankommer nu på
landstingen att se till att denna vårdgaranti
förverkligas.
Herr talman! Det finns naturligtvis mycket i svensk
åldringsvård som fungerar väl. Men det hjälper
inte. Situationen är totalt sett inte acceptabel. Det
beror på att ni socialdemokrater i regering och
riksdag länge har varit alltför senfärdiga och
fantasilösa i er hantering av de här frågorna. Gång
på gång har ni avvisat våra förslag. Länge
bekämpade ni ålderdomshemmen. Varje nedlagt
ålderdomshem ansågs av statssekreteraren på
socialdepartementet, Sture Korpi, vara en seger.
Länge sade ni nej till att ge statsbidrag till eget rum
och till gruppbostäder för dementa. Ni försenade
beslutet att lägga ansvaret för dementas boende på
kommunerna. In i det sista har ni avvisat rimligare
normer för demensbostäder. Ni har bromsat försök
med att använda sjukförsäkringspengar för att kapa
operationsköerna. Ni har motarbetat husläkare.
Det är bra att ni på många punkter nu har tänkt om
eller tvingats vika er för riksdagsmajoriteten. Men
ni kan aldrig undandra er ansvaret för de problem
som finns i dag och som varje dag möter oss i
reportage i media och i direkta kontakter med
människor. Nu är det en viktig uppgift att med kraft
undanröja de brister som den socialdemokratiska
politiken har skapat och se till att de äldre kan få
den trygghet som de har rätt till.
Herr talman! En fungerande äldreomsorg är viktig
inte bara för de direkt berörda, de äldre. Den är
viktig också för kvinnorna. Det är i praktiken
kvinnor som får dra lasset om äldreomsorgen inte
fungerar. Så var det förr i Sverige och så är det
fortfarande i många andra länder. Visst skall det
finnas en kontakt mellan generationerna. Men den
skall bygga på kärlek, värme och samhörighet, inte
på tvång. Oron för gamla och sjuka föräldrar är en
av många bördor som den moderna kvinnan bär på
sina axlar. Alltför många kvinnor lever under hård
press när de, förutom ett förvärvsarbete, ensamma
tvingas sköta större delen av hushållsarbetet.
Målet för jämställdhetsarbetet har varit att kvinnor
skulle få rätt till förvärvsarbete och egen
försörjning, att med sin kompetens och begåvning
spela en roll i arbetslivet. Det målet har vi närmat
oss, men vi har långt kvar. Men vi som har
förespråkat kvinnors rätt till förvärvsarbete har
naturligtvis inte tänkt oss att kvinnor dessutom mer
eller mindre ensamma skulle ha ansvaret för
arbetet med barn och hem. Ändå är det många
kvinnors erfarenhet att det var så det blev. Ja,
statistiken bekräftar att det gäller de flesta.
Kvinnor har fått dubbla arbetsbördor, och många
av dem sliter, bokstavligt talat, livet ur sig.
Kvinnors ohälsa ökar.
Det finns dem som vill dra slutsatsen att det är dags
att vrida klockan tillbaka, att återgå till den gamla
arbetsfördelningen, där kvinnor sköter
hushållsarbetet och män förvärvsarbetet. Från
liberala utgångspunkter är den vägen utesluten.
Att återgå till en situation där kvinnor är helt
ekonomiskt beroende av sina män och får minskade
möjligheter att utnyttja och utveckla sina talanger
vore ett stort steg tillbaka i utvecklingen och ett
minst lika stort hot mot kvinnors hälsa och
välbefinnande som dagens stressade situation. I
stället måste vi:
*  Se till att det finns dagis till alla som vill utnyttja
det. En jublande barnomsorgsminister
rapporterade häromdagen att dagiskön har minskat
från drygt 60 000 till knappt 60 000. Jublet skvallrar
om en alltför låg ambitionsnivå. Dagisköerna måste
bort.
*  Ge familjerna ökad valfrihet när de formar sin
vardag. Med en barnomsorgspeng, som vi har
föreslagit, kan de t.ex. själva välja den barnomsorg
som passar dem och deras barn bäst.
*  Se till att kvinnor får mer att säga till om på
jobbet och större frihet på arbetsmarknaden. Alla
de kvinnor som jobbar inom vård, omsorg och
utbildning har i dag i princip bara en arbetsgivare
att gå till, nämligen landstinget eller kommunen.
Och där är organisationen ofta både hierarkisk och
byråkratisk. De har små möjligheter att påverka
sitt arbete.
Vi kan som arbetsgivare och politiker revolutionera
kvinnors arbetsmarknad genom att decentralisera
mer inom den offentliga sektorn och framför allt
genom att ge de kvinnor som vill chansen att starta
eget inom de områden där många kvinnor är
yrkesverksamma.
Herr talman! Det är kärvt i svensk ekonomi nu.
Ekonomin växer inte alls. Arbetslösheten stiger. I
april varslades fler människor än någon gång sedan
varselstatistiken infördes. Industrisysselsättningen
är på väg mot en nivå som vi hade före andra
världskriget. Investeringsflykten tilltar.
Budgetunderskottet ökar snabbt.
Jag känner en mycket stark, djup oro för Sveriges
framtid som industrination. Svartmålning, säger
regeringen. Sverige är unikt! Vi har passerat
vändpunkten! Jag hoppas att regeringen har rätt.
Men det vore oansvarigt att inte peka på de mörka
moln som hopar sig över Sverige, inte bara
bokstavligt även om det just nu ser litet klarare ut,
utan även bildligt.
En del av de nödvändiga åtgärderna har vidtagits.
Viktigast är skattereformen. Men de som redan har
gjorts räcker inte. Det krävs mer. Låt mig ge några
exempel:
*  Det är angeläget att sänka det svenska
skattetrycket. För några år sedan sa sig Ingvar
Carlsson dela den målsättningen, men den tycks
han nu ha övergivit helt.
*  Det är viktigt att skapa bättre
expansionsmöjligheter för de mindre företagen,
t.ex. genom att avskaffa förmögenhetsskatten på
arbetande kapital.
*  Det är nödvändigt att staten koncentrerar sig på
det som bara staten kan klara och överlåter annat
åt företagen och marknaden. Därför bör statliga
företag och en del andra tillgångar säljas ut och
pengarna i stället investeras i vägar och järnvägar,
utbildning och forskning.
*  Det är angeläget att förändra den offentliga
sektorn så att medborgarna kan får mer valuta för
skattepengarna. Ökad valfrihet och mer
konkurrens, där det finns utrymme också för
enskilda alternativ, är viktigt.
Detta, och mer till, har vi tillsammans med
moderaterna redovisat i vår gemensamma
plattform om den ekonomiska politiken, Ny start
för Sverige.
Det är en politik efter dessa riktlinjer som Sverige
behöver efter valet i höst. Och det är bråttom. Om
inte de rätta signalerna kommer snabbt är jag orolig
för att problemen i svensk ekonomi kommer att
förvärras och att sysselsättningen långsiktigt hotas
genom att fler och fler verksamheter flyttas ut.
Herr talman! Jag hissar inte denna varningsflagg för
att jag misstror Sveriges möjligheter. Tvärtom.
Förutsättningarna är goda för bättre utveckling.
Det finns t.o.m. anledning till optimism. Det vore
tragiskt om vi spelade bort våra chanser genom att
fortsätta föra en felaktig politik. Sverige är värt en
bättre regering! De gamla i Sverige är värda en
bättre regering. Och kvinnorna är det.
Anf. 42 OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Väljarna gav i 1988 års val ökat stöd
till partier som klart markerade kraven på rättvis
fördelning och god miljö. Centern har fullföljt
dessa väljarnas uppdrag, d.v.s. den politik som vi
begärde och fick stöd för.
Vi har varit beredda att ta ansvar för den
ekonomiska balansen genom att medverka till att
dämpa överhettningen 1989. Det har bl.a.
inneburit uppbyggnad av resurser för rehabilitering
och bättre arbetsmiljö. Vi har aktivt bekämpat
höjningen av mervärdeskatten, vi har målmedvetet
arbetat för en rättvisare fördelning med sänkt skatt
på nödvändig konsumtion; mat, boende och
persontransporter. Skatteomläggningens generella
och höga moms på bl.a. turismen har vi kritiserat
hårt. Den slår fel och motverkar t.o.m. sitt eget
syfte -- att finansiera inkomstskattesänkningarna.
Den har i stället skrämt bort turisterna från Sverige,
både svenskar och utlänningar. Det har drabbat
turistanläggningar och restauranger, i storstad och
glesbygd.
Under senare delen av perioden har vi börjat få
framgång för våra krav på skattesystemet. Men än
återstår mycket. Därför kommer vi att fullfölja vår
politik för rättvis fördelning. Därför prioriterar vi
vård och omsorg. Därför kommer vi också i
fortsättningen att kritisera skatteomläggningen i de
delar den leder till ökat bidragsberoende och ökad
rundgång i ekonomin. Många pensionärer har
tvingats till socialbyrån. Kompensation har blivit
nödvändig. Det är ovärdigt när vi i välfärdens
Sverige tvingar pensionärer med smala ekonomiska
marginaler att ''stå med mössan i hand''. Under
nästa valperiod måste vi börja bygga ett system med
höjd grundpension. Det är både rationellt och
rättvist.
Ökad valfrihet förutsätter rättvis fördelning. Det är
särskilt tydligt inom barnomsorgen, där mer än en
tredjedel av familjerna inte får del av samhällets
barnomsorgsstöd. Därför måste en
vårdnadsersättning införas, lika för alla, med
början nästa valperiod.
Med de ekonomiska obalanser Sverige har, måste
vi få ner kostnadsutvecklingen. Vi kan inte
långsiktigt leva över våra tillgångar. Därför behövs
ett stabiliseringsavtal.
Skatteomläggningen skulle ju leda till
kostnadsnedväxling. Om det ska förverkligas,
måste det ske nu. Alla måste ta sitt ansvar. Först då
kan den olyckliga jakten på förmåner för den egna
gruppen i förhållande till andra dämpas,
kompensationskraven likaså. Det är därför det är
så avgörande för lönebildningen att
skattesänkningar sätts in så att inflationsspiralen
vänds neråt. Sänkt skatt på nödvändig konsumtion
gynnar dessutom den som har störst anledning att
kräva kompensation, dvs. den som har allra smalast
ekonomisk marginal. Därför är sänkt skatt på
maten och boendet så avgörande. Det skapar
dessutom förståelse för de skattesänkningar som
krävs för att stärka Sveriges konkurrenskraft, t.ex.
sänkta kapitalskatter, att ta bort
förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Hela
denna diskussion försöker det ekonomiska
etablissemanget förvandla till en fråga om
populism. Det är cyniskt och dessutom
kontraproduktivt. Avtalsmarknaden och
lönebildningen har ju tydligt visat, att den inte
kunnat hålla sig inom samhällsekonomiskt
ansvarsfulla ramar. Kompensationsklausulerna har
grasserat. Naturligtvis förklaras detta också av
protesten mot vårt höga skattetryck. Därför är det
utmärkt, att vi äntligen lyckats driva fram en
majoritet för sänkt matmoms. Omvändelsen från
socialdemokraterna kom i elfte timmen. Därför
finns inga beslut. Därför måste väljarna skapa de
majoriteter som behövs för att sänkt skatt på maten
ska bli verklighet, inte bara deklarationer.
Sälarna hade ingen rösträtt i valet 1988, men
sälarnas sak blev nationens. Väljarna gav klara
besked att miljön var valets viktigaste fråga. Då
ville alla partier plötsligt vara miljöpartier.
Centerrörelsen välkomnade självklart att
miljöfrågorna äntligen kom i fokus. I nästan trettio
år hade vi fört fram kravet på god miljö, påtalat att
god miljö är förutsättningen för hållbar tillväxt och
utveckling, och att miljön därför inte kan hanteras
som en i raden av frågor som någon sorts
sektorspolitik. Ekonomin och ekologin är olika
sidor av samma sak, och samma grundläggande
regler skall tillämpas på båda områdena. Det gäller
att rätta munnen efter matsäcken, att inte leva över
sina tillgångar. Miljön -- och freden -- kommer före
allt, annars saknar alla andra frågor betydelse.
Väljarnas besked i valet 1988 gav hopp. Men
förhoppningarna kom på skam.
Än en gång har miljöfrågorna satts på undantag av
regering och av riksdagsmajoritet.
Socialdemokratins stolta programförklaring att bli
ett miljöparti i ordets bästa bemärkelse fick ringa
genomslag i verkligheten. De segrar som miljön,
trots allt, har vunnit under valperioden har
uppnåtts i dialog mellan riksdagens partier.
I riksdagsöverenskommelsen om den ekonomiska
politiken våren 1989 fick vi i centern framgång för
vårt krav att god miljö skall vara ett mål också för
den ekonomiska politiken. Först i vår presenterade
regeringen sin miljöproposition -- en myckenhet av
deltaljåtgärder, men ingen helhetssyn. Inga
miljöavgifter på det naturvidriga kloret, inte heller
på elproduktionens koldioxidutsläpp och inga
ekonomiska styrmedel för att minska avfallet, öka
återvinningen och skapa ren produktion. Dess
värre fanns det heller ingen annan majoritet inom
räckhåll i riksdagen. Miljöbeslutet i förra veckan
blev därför ett ofullbordat verk.
Nästan elva år efter folkomröstningen om
kärnkraft kunde centerpartiet, folkpartiet och
socialdemokraterna komma överens om
energipolitiken. Vi fokuserar medlen, åtgärderna, i
den överenskommelsen -- sedermera i
propositionen -- och det är utmärkt. Det är bara
genom aktiv handling som vi kan nå målen att
kärnkraften skall vara borta senast år 2010 och att
användningen av olja och kol steg för steg skall
minska. Nu blir det miljardsatsningar på
hushållning och sparande, på effektiv
energianvändning och på förnybar energi -- främst
biobränslen. Resultaten bestämmer
kärnkraftsavvecklingens inledning, och alla kan
hjälpa till.
I samma ögonblick som vi genom en politisk
överenskommelse skapar stabilitet i
energipolitiken, kommer attacken från samhällets
nyliberaler -- energipolitiken skall avvecklas, heter
det. Nu har det bekräftats; nyliberaler har inget
minne. Annars skulle de ha erinrat sig den totala
kollapsen för den -- bortsett från kärnkraften --
politiklösa perioden före 1975 i vårt land. Det var
då vi hade 70 % oljeberoende. Det var då två
oljeprischocker fick hela den svenska
samhällsekonomin på knä. Tack för att ni påminde
oss om den tiden! Men vi önskar verkligen inte den
tillbaka.
Valperioden har också inneburit början till en ny
jordbrukspolitik. Fem av riksdagens sex partier
samlades till ett beslut, som skulle ge jordbruket tid
för omställning i ordnade former. I stället för
prispress och överskottsproduktion, nedläggning
och granskog, blir det ny produktion för nya
marknader. Åkerjorden skall tas till vara -- bl.a. för
odling av energi- och industriråvaror. Men på en
punkt har beslutet om jordbrukets omställning
kommit på skam. Inga ensidiga svenska sänkningar
eller förändringar av gränsskyddet skulle ske -- det
var riksdagen enig om för ett år sedan. Men mitt i
en av de svåraste omställningar som
jordbruksnäringen någonsin varit med om svek
socialdemokrater, vänsterpartister och
folkpartister. De sänkte gränsskyddet och
äventyrar därmed en omställning i ordnade former.
Det här sveket är ett spel med miljö och öppna
landskap som insats. Det skapar betydande oro i
jordbrukarleden. Därför måste jordbruksbeslutet
från 1990 återupprättas.
Miljömålet, energipolitiken och värnet av
åkerjorden som natur- och råvaruresurs är tre
viktiga miljöframgångar under valperioden, med
det undantag jag redovisat beträffande det
jordbrukspolitiska beslutet. En rad andra beslut
gör att Sveriges alla miljöengagerade människor
måste konstatera att väljarnas förväntningar inte på
allvar kunde luckra upp riksdagsmajoritetens fäste
i betongen. Majoriteten har tagit del, men inte
förstått. På annat vis kan inte de konkreta besluten
tolkas, t.ex. om Öresundsbron. Men än är den inte
byggd. Nu lägger centern fram förslag i Nordiska
rådet om skärpning av den nordiska
miljökonventionen. Det är uppenbart att den inte
ger vare sig naturen eller grannfolken fullgott
skydd. Nya motorvägar planeras och därmed mer
biltrafik i storstäderna, medan upprustning av
kollektivtrafik, järnvägar och grusvägar i olika
delar av landet hålls tillbaka. Vi föreslår ett
tiomiljardersprogram för infrastruktur och
modernisering av hela Sverige. Hade inte centern
tagit utskottsinitiativ till riksdagen, hade väl
inlandsbanan redan varit nedlagd vid det här laget.
Förändringarna i vår världsdel sedan 1988 har varit
större än vi någonsin vågade drömma om. En rad
av våra grannfolk i Öst- och Centraleuropa har tagit
de avgörande stegen till frihet och demokrati. Vi
ger vårt stöd till de central- och östeuropeiska
folkens kamp för frigörelse och utveckling. Vi ger
vårt stöd till de baltiska folkens kamp för
suveränitet.
Även Västeuropa har förändrats. Europeiska
Gemenskapen har lagt fast kursen för fördjupat
samarbete. Samtidigt markerar miljöhoten behovet
av gränslöst samarbete. Ett historiskt avtal om
säkerhet i Europa har undertecknats.
I detta nya Europa, med nya möjligheter, har vi i
Sverige anledning att pröva frågan om svenskt
medlemskap i EG. Från centerns sida slår vi vakt
om det riksdagsbeslut som fattades den 12
december förra året, att -- med riksdagens ord --
''eftersträva medlemskap i EG med bibehållen
neutralitetspolitik''. Vi är t.o.m. beredda att överse
med det sätt på vilket frågan initierades -- som en
fotnot i ett ekonomiskt krispaket.
Men låt mig inför morgondagens säkerhetspolitiska
deklaration understryka med betydande eftertryck,
att Sveriges samarbete med EG är en i djupaste
mening demokratisk fråga. Ställningstagandena till
såväl ett EES-avtal som ansökan om medlemskap
förutsätter att svenska folket är med. Därför kräver
vi folkomröstning, när ett avtal om medlemskap
föreligger. Detta ställningstagande kan aldrig
degraderas till en angelägenhet enbart för politker
och näringsliv.
Med fler partier i riksdagen och ännu en
socialdemokratisk minoritetsregering blev valet
1988 också en markering av riksdagens betydelse.
Väljarna lade helt enkelt mer makt i riksdagens
händer -- fler frågor skulle bestämmas genom
dialog och diskussion i riksdagens utskott.
En minoritetsregering kan aldrig diktera beslut.
Det har den socialdemokratiska regeringen fått
känna av -- inte minst under en valperiod då stödet
i riksdagens socialistiska majoritet vilat på ett
vänsterparti som söker sin roll. Många förslag har
dramatiskt förändrats på vägen från
regeringsproposition till riksdagsbeslut. Ett av de
mycket viktiga under senare delen av riksmötet var
naturligtvis vår ambitionshöjning när det gäller att
förlänga yrkesutbildningen i gymnasieskolan utan
att urholka kvaliteten i de övriga gymnasielinjerna.
Det ser vi som en mycket viktig framgång för ett
tioårigt krav från centerns sida -- att vi skall få mer
kvalitet också i yrkesutbildningen.
Under den här perioden har vi t.o.m. fått erfara en
regerings avgång -- och därefter en ny regering, näst
intill likadan, framsläppt av den förstas banemän.
Inför en ny valperiod har väljarna rätt att få besked
om partiernas program i sakfrågorna. Centern
kommer att presentera sin politik för rättvis
fördelning, ekonomisk balans och full
sysselsättning, för ekologisk balans, dvs. god miljö,
och en politik för att modernisera Sverige och för
att hela Sverige skall leva.
Dessutom anser vi att väljarna kan kräva att man
anger sin målsättning i regeringsfrågan. Centern
eftersträvar en icke-socialistisk majoritet och en
regering baserad på denna majoritet, i första hand
en majoritetsregering. Till sist avgör väljarna.
Med denna grund möter vi den kommande
valperioden med tillförsikt. Vi vet att väljarna
kommer att ge centern och det politiska mittfältet
en betydande roll i en kommande valperiod. Så har
det varit under den gångna valperioden. Och det
här landet är tillräckligt demokratiskt moget för att
inte tro på ytterlighetspolitik.
Anf. 43 LARS WERNER (v):
Herr talman! Detta är, som har sagts tidigare, den
sista partiledardebatten under den här
mandatperioden. Det är av naturliga skäl också
inledningen och uppmarschen till valrörelsen, och
det brukar innebära vissa positionsbestämningar.
Man har redan på olika håll försökt utmåla valet i
svart och vitt, uteslutande som ett val mellan två
alternativ.
Moderaterna och folkpartiet har slagit sig samman
som ett slags högerallians och utropat sig som det
ena regeringsalternativet. Centern får bara haka på
tåget om stinsen och lokföraren vill -- och om
centern vill vara med. Det är litet oklart vem som
bestämmer i högeralliansen.
Socialdemokraterna ser sig naturligtvis som det
andra regeringsalternativet. Det står alltså ett val,
säger man, mellan högeralliansen och
socialdemokraterna. Så ser de här två alternativen
på sig själva.
Men jag tror inte att verkligheten är så enkel och
svart-vit som situationen utmålas. I verkligheten
kommer inget av de här två självutnämnda
alternativen att få egen majoritet. Man behöver
inte vara något stor siare när man påstår det.
Verkligheten är ju att det finns andra färger än de
svarta och vita. Verkligheten är att det finns röd--
gröna alternativ både i partipolitiken och som
lösning på landets olika politiska utmaningar.
Det röd--gröna tänkandet med värnandet om såväl
fördelningspolitik som miljö, demokrati och
framtid är ett av alternativen i valet. Det är ett
nödvändigt alternativ, eftersom ingen kan skapa
majoritet i riksdagen utan hänsyn till dessa frågor,
dessa partier och de opinionskrav som de för fram.
Herr talman! Det har under det senaste året odlats
en del myter om vårt parti, inte minst av
statsministern själv och hans parti. Det gäller t.ex.
att det skulle vara speciellt svårt att göra upp med
oss och att komma överens med oss. När
påståendena är berättigade kan man ta åt sig, men
när de är lösa myter blir man lätt irriterad, särskilt
när myterna är intriganta och tjänar ett syfte att
skylla ifrån sig och förklara sitt eget partis dåliga
opinionssiffror. För hur är det, Ingvar Carlsson?
Stod vi inte i backen, som man kan säga i
skidsammanhang, när det ven kring öronen i fråga
om kommunalisering av lärarna. Vi och regeringen
kom överens, vi genomförde reformen och vi fick
ekonomiska medel till skolorna. Om vi fick någon
politisk poäng på detta, vet jag inte. Genomförde vi
inte en bostadsfinansieringsreform som kritiserades
från olika håll? Och den kritiseras fortfarande.
Vek vi oss? Nej, vi har stått för denna reform. Även
gymnasiereformen är en reform som vi har stått för
och som vi har försvarat. På alla dessa områden och
några till har vi genomfört reformer tillsammans
och trott på dem. När vi har trott dem har vi
försvarat dem.
Däremot var vi skeptiska och kritiska till
orättvisorna som finns i skattereformen. Vi har
upprepat, och jag kan upprepa det i dag, att det
hade varit bättre att göra upp om skatterna med
oss, centern och miljöpartiet, men ni valde av
taktiska skäl att göra upp med folkpartiet för att få
undan marginalskattefrågan från valrörelsen.
Däremot skulle ju vi kunna hävda, med viss rätt, att
det är svårt att göra upp med er. Det tog er över 20
år och en underbar natt för Erik Åsbrink att
acceptera vårt förslag om en sänkning av
matmomsen. Så är det med den frågan. Jag har
frågat Erik Åsbrink hur långt vi kommer ner med
matmomsen om han får en underbar natt till.
Däremot, Ingvar Carlsson, står vi fortfarande för
vägran att komma överens och göra upp om det
omöjliga förslag till lönestopp och strejkförbud
som ni lade fram för drygt ett år sedan. Om det
hade genomförts hade det varit en olycka för hela
arbetarrörelsen och för hela fackföreningsrörelsen.
Jag är övertygad om att då hade LO-kongressen
som pågår den här veckan varit stormig och fylld av
misstro.
Jag tror i stället att det är så att det
socialdemokratiska raset i opinionsmätningarna är
orsakat av den politik som finansdepartementet
och regeringen har valt under större delen av 80-
talet. Regeringen ansåg 1982, när man kom tillbaks
i regeringsställning, att det fanns två viktiga frågor,
nämligen arbetslösheten och Sveriges eftersläpning
i ekonomisk tillväxt. I fråga om att bekämpa
arbetslösheten delade vi regeringens uppfattning,
och delar den fortfarande, men talet om svensk
eftersläpning har varit ett skenproblem som Walter
Korpi skrev i en artikel i Aftonbladet för ett par
veckor sedan. Sverige har inte halkat efter hävdar
han. Siffror och statistik visar motsatsen. Genom
att olika politiska företrädare och andra har valt att
efter eget gottfinnande använda internationella
genomsnittssiffror, undviker man att analysera
verkligheten.
Internationella genomsnittssiffror har varit
missvisande, eftersom fattigare länder har ökat sin
tillväxt snabbare, medan mogna industriländer som
Sverige och andra konkurrentländer har haft
ungefär samma tillväxt. Medan en del i
utlandsjämförelser har använt internationella
genomsnittsiffror som har gett en falsk och ljusare
bild av utlandet, har man om Sverige använt siffror
som ger en överdrivet mörk bild.
Det gäller t.ex. frågan om produktiviteten. Vi vet
att det är mycket svårt att beräkna produktivitet
inom privat och offentlig tjänsteproduktion. Det
har lett till osäkra statistiska gissningar.
Produktiviteten inom offentlig tjänstesektor har
man statistiskt satt till noll. Produktiviteten i den
privata tjänstesektorn är lika svårberäknad, men i
statistiken antar man att den är låg. Det är också
den privata tjänstesektorn som växt snabbt under
80-talet, och inte den offentliga konsumtionen.
På dessa osäkra antaganden grundas lika osäkra
uttalanden om tillväxten. Med skenbara problem
om ekonomins tillväxt och felaktig statistik för
ögonen, satte regeringen i gång
strukturförändringar för att röja undan de inbillade
tillväxthindren som man ansåg fanns.
Man genomförde skattereformen, man ökade
inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och man
försökte sig på nedskärningar i den offentliga
sektorn och socialförsäkringarna. Hela huvudlinjen
i den politik som fördes medan Feldt var
finansminister syftade till att öka företagens vinster
och hålla nere lönerna. Det var själva grundbulten
för regeringens politik att med ökade
företagsvinster samtidigt hålla nere lönerna. Men
när resultatet blev enorma omfördelningar till dem
som redan hade det hyggligt, till aktieägare och
höginkomsttagare kunde den politiken inte hålla.
Då var man på väg åt fel håll -- mot ojämlikhet och
mot orättvisa. Jag menar att det är orsaken till att
många av socialdemokraternas tidigare väljare
säger att man inte känner igen sig. De känner inte
igen partiet. Det är inte vårt fel, Ingvar Carlsson.
Nu har vi hört de borgerliga lova förändringar som
sänkt arbetsgivaravgift, ändrade
förmögenhetsskatter osv. Effekterna av dessa
förslag blir en slags inre devalvering. De blir ju
desamma som vid vanliga reguljära devalveringar.
De borgerliga kliver alltså rakt in i samma
problemfyllda politik som de egentligen i dag
kritiserar.
En effekt av devalveringar -- vare sig de är
borgerliga eller socialdemokratiska -- är att man
många gånger låser fast industrin i dess gamla
strukturer. Precis detta kommer att hända när en
eventuell borgerlig regeringen genomför sina
förmögenhetsvänliga förslag och sänker
arbetsgivaravgifter m.m.
Detta kommer också att förstärkas genom de
borgerligas förslag och tankegångar om
utförsäljning av statliga företag och privatisering.
Tror ni verkligen att svenska folket skulle gynnas av
att de borgerliga säljer ut och realiserar billigt och
till halva priset, som en slags mellandagsrea?
Mot detta vill vi ställa en annan politik. Vi vill satsa
på utbildning och forskning för industriell tillväxt
och höjd produktivitet. Vi vill investera i
infrastruktur och miljövänliga transportsystem.
Det behövs riktade insatser för miljöteknik och
energialternativ till kärnkraften.
Vi menar att felet är att man i finansdepartementet,
även i dag Allan Larsson, i regeringen och bland de
borgerliga alltför mycket har accepterat myterna
om den svenska eftersläpningen i tillväxt och alltför
mycket litat till marknadslösningar och till
föreställningar om att ojämlikheten kanske är
nödvändig och därför kan vara bra.
Herr talman! Livet består ju till en viss del av
önskningar och förhoppningar. Det har vi väl alla.
En av politikens uppgifter är att skapa
förutsättningar för människor att nå sina mål. Men
det gäller också för oss politiker att ge visioner om
det samhälle vi vill skapa.
Politik får aldrig reduceras till enbart frågan om
taktik, teknik och fingerfärdighet i kammaren.
Inledningsvis poängterade jag att det går inte att
förenkla politiken till en fråga om svart eller vitt. I
dag går det inte ens att enbart göra politiken till en
fråga om rött eller blått. Det är därför vi i vänstern
talar om en röd politik för en grön miljö.
Det kan finnas skäl att göra detta påpekande när
några företrädare försöker spela upp en pjäs där det
bara skall finnas två aktörer. Men så är det inte i
verklighetens värld, och det vet svenska folket.
Efter höstens val är det föga sannolikt att något av
de självutnämnda regeringsalternativen --
socialdemokraterna eller högeralliansen -- kan
samla en parlamentarisk majoritet. En regering
måste vila på ett bredare underlag.
Vi i vänsterpartiet är villiga att konstruktivt
medverka i en ny majoritet som sätter arbete åt alla
i förgrunden och som hyllar frågan om en rättvis
fördelningspolitik -- och som även sätter
miljöfrågorna i förgrunden.
Jag tror inte att en sådan majoritet kan utlova stora
skattesänkningar. Det vore lättsinne att säga något
sådant i ett läge när budgetunderskotten ökar och
vi fortfarande har stora eftersatta behov inom vård-
och omsorgssektorn. En sådan majoritet kan inte
heller utlova någon snabb lösning av den privata
konsumtionen. I den meningen är vi kanske litet
kärva, men det är en hederlighet som jag tror
uppskattas på litet sikt.
Vi vill göra det nödvändiga till verklighet. Vår
utgångspunkt är att Sverige behöver en ekologiskt
balanserad tillväxt. Den skapas inte med hjälp av
ofinansierade skattesänkningar. Sverige behöver
industrinvesteringar, inte finansiella klipp.
Rätten till sjukvård och de äldres behov av omsorg
får aldrig prisges åt marknadskrafter och
plånboksransonering. Bättre arbetsmiljö
förhindrar utslagning ur arbetslivet. Med en
offensiv sjukvård kan fler rehabiliteras och antalet
sjukskrivningar minskas.
Herr talman! För en sådan politik och för en sådan
majoritet är vi beredda att göra konstruktiva
insatser. Jag tror att det redan finns en majoritet för
ett sådant röd-grönt alternativ hos det svenska
folket. Det gäller nu att skapa majoritet även i
kammaren. Det är detta jag menar att höstens val
ytterst handlar om. Vi i vänsterpartiet går in för att
möta väljarna med ett budskap om solidaritet,
rättvisa och gemenskap. Det är ett budskap som
håller.
Anf. 44 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Efter dessa tre år finns det anledning
att summera. Trots att hänsyn till miljön och
hushållning med naturresurser är klart
övergripande frågor, behandlas de inte som sådana
i riksdagen. Själva basen för samhällsutveckling
och välstånd är en god hushållning med naturens
resurser. De negativa effekterna kommer många
gånger långt efter att naturens gränser har
överskridits.
Det finns många exempel på att det tar tid för
miljöförstöring att slå i genom i form av försämrad
hälsa och sämre materiellt välstånd. Försurningen
av skogsmark har pågått i decennier. Från början
kan marken försvara sig genom sin
buffringsförmåga, men till slut faller pH-värdet.
Det som är giftigt för trädens rötter löses ut.
I dag i Sverige är 1 gran på 20 skadad och har fått
halva sin krona utglesad eller förstörd. Vad händer
i morgon? Det är på samma sätt med de globala
miljöproblemen, växthuseffekten och ozonskiktet.
När processen inleds märks inte sviterna så mycket.
Men på sikt kommer konsekvenserna.
En jämförelse kan göras med finanspolitiken. Den
ekonomiska politiken och finanspolitiken sätter
gränser för den övriga politiken. Förslag inom olika
politiska områden som påverkar ekonomin måste
rymmas inom de ekonomiska ramarna. Därför har
finansdepartementet och finansutskottet en
särställning.
Men miljöfrågorna behandlas i stället som vilka
politiska sakfrågor som helst. Regeringens
miljöpolitiska proposition var ett tydligt exempel
på detta. Miljöpolitiken fick vika för det som ansågs
viktigare. I miljöpropositionen hänvisades till
tillväxtpropositionen, och där fanns förslag till
investeringar i järnväg som är bra ur
miljösynpunkt. Men dessa små
järnvägsinvesteringar, och de positiva miljöeffekter
som satsningarna skulle kunna ge, drunknar
fullkomligt i större investeringar i vägar som
kommer att öka vägtrafiken och belasta miljön
ytterligare. Intresset för att öka vägtrafiken har
tagit över där miljön med hjälp av miljöpolitiken
borde ha fått sätta gränserna.
Samma problem fanns i energipropositionen. Om
miljön hade behandlats som en övergripande fråga,
hade regeringen lagt fram förslag till avveckling av
kärnkraft. Men eftersom andra intressen anses
viktigare, skall i stället kärnkraften börja avvecklas
när det ''går'' med hänsyn tagen till andra faktorer.
Förståelsen för att miljöförstöring är ett hot mot
hälsa och en bra levnadsstandard för kommande
generationer saknas i de beslut som riksdagen
fattar. För att få miljöfrågorna att behandlas som
överordnade måste miljön få sätta gränser. Därför
borde riksdagen för länge sedan ha inrättat ett
miljöutskott med minst samma status som
överordnat utskott som finansutskottet.
Regeringen borde också i sitt arbete ge
miljödepartementet den överordnade roll som
finansdepartementet i dag har.
I förra valet lovade alla partier att ta miljöfrågorna
på allvar. Vad har hänt under denna valperiod? Jo,
mängder med miljösvek har passerat riksdagen.
Miljöavgiftsutredningen lade fram tre
betänkanden. Det tredje och sista handlade
framför allt om avgifter på varor och produkter.
Hittills har miljöpolitiken mest gått ut på att
komma åt punktutsläppen till luft och vatten.
Utredningen lämnade några försiktiga exempel på
hur man skulle kunna börja använda avgifter för att
komma åt miljöproblemen. Men regeringen gör
tvärtom, och i miljöpropositionen slopas nästan
alla dessa förslag. Det gäller t.ex. avgifter på
osorterade sopor, klorerade lösningsmedel, klor i
massaindustrin, träskyddsmedel och kadmium.
Dessutom undantas utsläppt koldioxid vid
elproduktion från koldioxidavgift. Tala om
konsekvens! Skattereformen skulle ha kunnat bli
en miljöreform om beskattningen utformats så att
beskattningen på mänskligt arbete minskats och
skatten på energi ökats. Ovanpå detta har
kollektivtrafiken momsbelagts.
Inför för valet 1988 lovade samtliga partier att
miljölagstiftningen skall utgå från vad naturen tål.
Ingvar Carlsson lovade i partiledardebatten i höstas
att miljökvalitetsnormer skall införas. Men i
miljöpropositionen stod bara några rader om
riktlinjer för luftkvalitet i storstäderna. Skall
bindande gränsvärden införas, Ingvar Carlsson?
Håller det löftet?
Alla partier lovade före förra valet i SNFs enkät att
skydda den fjällnära skogen. Första gången frågan
var uppe i riksdagen svek moderaterna tillsammans
med socialdemokraterna. Är det så ni håller era
löften, Carl Bildt? Man hänvisade i stället till en
utredning som skogsstyrelsen arbetade med.
Utredningen innehöll inte ens en analys av
miljöproblematiken. När propositionen
behandlades svek alla partier utom miljöpartiet.
Centern, folkpartiet och socialdemokraterna
gjorde i utskottet upp om ett tandlöst förslag.
Folkpartiet svängde i kammaren och stödde sin
egen motion med prutade miljökrav. Inom
vänsterpartiet var man oenig och passade genom att
skjuta hela problemet till skogsutredningen.
Det största vågmästarpartiet, socialdemokraterna,
har haft minst två alternativ under den gångna
perioden, dels betongalternativtet, dels det gröna
alternativet. Men tyvärr har socialdemokraterna
hela tiden valt betongvägen framför allt med
moderater och fokpartister.
Jag har några exempel på regeringens fuskpolitik
inom detta område. År 1983 skrev Sverige på
Bernkonventionen, som innebär skydd för hotade
arters livsmiljö. Sverige har inte brytt sig om att
följa konventionen. Det är fortfarande tillåtet att
avverka de sista urskogarna. Är statsministern
beredd att göra någonting åt detta?
Birgitta Dahl har i kammaren lovat att de klorerade
utsläppen från massaindustrin skall upphöra till år
2000. Enligt miljöpropositionen skall utsläppen ner
till ofarliga nivåer. Vad är ofarliga nivåer? Enligt
industrin är dagens nivåer ofarliga.
I miljöpropositionen 1988 fanns inte
avfallsfrågorna med. Avfallsfrågorna var så viktiga
att de skulle komma i en särskild proposition. Den
kom så småningom som en bilaga till nådiga luntan
i januari 1990. Där saknades helt strategi för att få
ner avfallsmängderna. Inget förslag till avfalls- och
återvinningslag fanns med.
Riksdagen har fattat beslut om målsättningen för
NOX-utsläppen. De skall minska med 30 %. I
miljöpropositionen säger regeringen att detta
tyvärr inte går på grund av trafikökningen. Vilka är
egentligen regeringens förslag till åtgärder?
Regeringen släpper tanken på att halvera NOX-
utsläppen till år 2000. De förslag från
naturvårdsverket som finns i Luft-90 om skärpta
avgaskrav ställer sig regeringen inte bakom. Inte
heller gör man någonting åt arbetsfordon, sjöfart
eller luftfart.
År 1986 uttalade Ingvar Carlsson: Kärnkraften hör
inte hemma i ett civiliserat samhälle. Riksdagen
fattade beslut om att stänga två kärnkraftverk
1995--1996. Enligt Birgitta Dahl var det ett
oåterkalleligt beslut. Nu är beslutet återkallat.
Dessutom är avvecklingsåret 2010 borttaget. Jag
noterade i går att både socialdemokrater och
centerpartister röstade emot en avveckling till år
2010. Att folkpartiet har velat fortsätta med
kärnkraften efter år 2010 har vi vetat sedan en tid
tillbaka. Men att Ingvar Carlsson och Olof
Johansson har denna åsikt är någonting nytt.
I det trafikpolitiska beslutet våren 1988 sades det
att samhällsekonomin skall vara styrande för
trafikinvesteringarna och att varje trafikslag skall
bära sina kostnader. Men ScanLink byggs trots att
de samhällsekonomiska kalkylerna visar på minus.
En riksdagsmajoritet beslutade i går att bygga
Öresundsbron, där vägtrafiken inte betalar sina
kostnader. Ur miljösynpunkt har en rad
katastrofala beslut fattats. Dit hör både
Öresundsbron och inlandsbanan. Miljöpolitiken
har varit dålig. Men tyvärr har vi inget hopp om att
den skulle bli bättre med en borgerlig regering. Jag
skulle gärna vilja att Carl Bildt och Bengt
Westerberg i så fall vederlägger detta.
Alla var överens om att den gamla
jordbrukspolitiken inte uppfyllde de
jordbrukspolitiska målen eller miljömålet.
Miljömålet glömdes bort när ett nytt förslag
kompromissades fram. Förslaget som antogs av
socialdemokrater, moderater, folkpartister,
centerpartister och vänsterpartister innebär att
25 % av Sveriges åkermark läggs ned och tas ur
produktion i stället för att man minskar
användningen av kemiska bekämpningsmedel och
handelsgödsel.
En stor del av denna mark kommer att planteras
med granskog, och därmed försvinner en stor del av
det öppna svenska kulturlandskapet. Hur kan t.ex.
Lars Werner och Olof Johansson försvara detta?
Enligt uppgift kommer Sverige vid en EG-
anslutning att årligen betala 13 miljarder till EGs
budget medan vi får tillbaka 5 miljarder. Kostnaden
för Sverige blir alltså 8 miljarder. Huvuddelen av
dessa pengar, 60 % går till jordbruksstöd inom EG.
Det betyder i klartext att vi stödjer Danmarks
baconexport och den starkt kemikaliserade
veteodlingen i centrala Frankrike.
Man kan fråga sig om det kan vara vettigt att vi skall
lägga ytterligare 8 miljarder på subventioner till
sådant jordbruk när vi själva brottas med ett
stigande budgetunderskott. Jag har i debatten
tidigare här i dag hört att det uppgår till ca 30
miljarder. Är det på detta sätt budgetbalansen skall
förstärkas, Carl Bildt och Bengt Westerberg?
I EG-frågan har rusningen varit värst. På mindre än
tio månader har kursen ändrats totalt. I dag verkar
alla de stora partierna vara beredda till
medlemskap utan neutralitetsförbehåll. Korrigera
mig om jag har fel! Hemlighetsmakeriet har
fortsatt. I utrikesnämnden har uppenbarligen
enighet uppnåtts om en ansökan utan
neutralitetsförbehåll. Hur kan man i centern vara
beredd att acceptera detta, Olof Johansson?
För att undvika diskussioner blir det ingen
ordentlig debatt i kammaren i morgon om
deklarationen. Men det kanske är bäst utan debatt.
Det blir ju lugnare på det sättet. Men hur går det
med insynen och demokratin, Ingvar Carlsson?
Anf. 45 Statsminister INGVAR CARLSSON
(s):
Herr talman! Under de veckor och månader som
återstår till den 15 september är det tre frågor som
är centrala.
För det första: Är Sverige i dag ett bättre land att
leva och bo i jämfört med för tre år sedan?
För det andra: Vilka värderingar och idéer skall
genomsyra vårt samhälle i framtiden under de
kommande tre åren?
För det tredje: Hur skall Sverige styras under 90-
talet? Blir det samarbete och breda lösningar, eller
blir det kaos i politiken?
I socialdemokraternas valmanifest från 1989 slog vi
fast att kampen mot arbetslöshet och inflation
kräver en stram och uthållig ekonomisk politik.
Trots lågkonjunkturen har vi lyckats upprätthålla
en mycket hög sysselsättning i Sverige. Antalet
sysselsatta är i dag 4 449 000, och av dem är
2 000 000 kvinnor. Sverige har världens högsta
förvärvsfrekvens bland kvinnor, 81 %.
Arbetslösheten är nu omkring 2 %. Det är en
mycket låg siffra i ett internationellt perspektiv.
Det är också en låg siffra, om man ser bakåt i tiden.
Sedan 1988 har arbetslösheten bara ökat med en
halv procent, men med våra ambitioner i Sverige är
det en hög siffra. Därför har vi satt in kraftfulla
marknadspolitiska åtgärder för att motverka ökad
arbetslöshet. Arbetslinjen har förstärkts, och
utbildningen har byggts ut.
Inför framtiden kan jag garantera: En
socialdemokratisk regering kommer aldrig att vika
från linjen arbete åt alla!
I socialdemokratins valmanifest 1988 utlovade vi en
genomgripande skattereform med sänkta
inkomstskatter och en rättvisare beskattning
mellan arbete och kapital. Århundradets
skattereform är nu genomförd. Vi har fått ett
enklare och rättvisare skattesystem som bidrar till
den ekonomiska utvecklingen och som kan
finansiera välfärden.
Ett omfattande program för ökad tillväxt och
produktivitet har inletts. 100 miljarder satsas på
investeringar i järnvägar, vägar och kollektivtrafik,
lika mycket i telekommunikationer.
Investeringsfonderna har släppts fria.
Öresundsbron skall byggas.
En långsiktig energipolitik ligger fast.
Ett historiskt trendbrott har skett när det gäller
inflationsbekämpningen. Genom
Rehnberggruppens framgångsrika arbete har
stabiliseringsavtal slutits för 1991 och 1992.
Kostnadsutvecklingen har dämpats och ger goda
förutsättningar för ökad konkurrenskraft. De
kommande tolv månaderna förväntas inflationen
ligga kring 4 %.
Samtidigt faller räntorna.
Och det blir billigare mat med en socialdemokratisk
regering. Vad händer med matmomsen, om vi får
en borgerlig regering? Det skulle vara intressant,
om vi kunde få en liten indikation om detta i dag.
När Olof Johansson säger att här gäller det att
väljarna skapar majoritet för sänkt matmoms,
håller jag med Olof Johansson om det. Det är en
viktig fråga i höstens val. Men jag konstaterar att
än så länge är det bara med en socialdemokratisk
regering som vi kommer att kunna garanteras sänkt
matmoms.
Industriproduktionen tar fart och Sveriges
utrikesaffärer förbättras successivt. Steg för steg
närmar sig den svenska ekonomin den definitiva
vändpunkten. Grunden är lagd för en stark
ekonomi under 90-talet. Men fortsatt stramhet är
nödvändig. Vi har inte råd med några
extravaganser, varken gigantiska skattesänkningar
eller nya stora utgiftsökningar. En ansvarsfull
politik är nödvändig med tanke på det
statsfinansiella läget.
Carl Bildt beskrev, som vanligt, hur eländigt
eländigt det är med vår ekonomi. Låt mig då citera
ur Dagens Industri vad tidningens ekonomiexpert
Olle Fahlén säger på denna punkt: ''Svensk
ekonomi befinner sig just nu i ett utmärkt läge med
låga inflationsförväntningar, fullt förtroende för
kronan och en vändning uppåt i
världskonjunkturen runt hörnet. -- -- -- Frågan är
väl om utsikterna att rätta till balansproblemen
varit bättre någon gång sedan början av 1970-
talet.''
Läs Dagens Industri innan valrörelsen börjar, Carl
Bildt, så slipper vi de där jeremiaderna!
Sedan säger Carl Bildt att vi har en
avindustrialisering i Sverige. Under de sex
borgerliga regeringsåren rasade
industriinvesteringarna med 40 %, och man
började tala om Sverige som en andra rangens
industrination. Sedan 1982, Carl Bildt, har
industriinvesteringarna ökat med ungefär 100 %.
Jag tror nog att hotet om en avindustrialisering är
avvärjt.
Om Carl Bildt sedan vill dra slutsatser av
lågkonjunkturen, kan jag konstatera att i USA
minskar tillväxten med 1,8 % under första
halvåret, i Storbritannien med 2,0 % och i Kanada
med 2,1 %. Det är tre länder med högerregeringar,
Carl Bildt. Hur i all sin dar kan då Carl Bildt
förklara -- eftersom lösningen på våra
tillväxtproblem skulle vara en borgerlig politik -- att
i dessa tre länder rasar industriproduktionen?
I Sverige, om Carl Bildt vill fly till hemmaplan, har
det under åren 1970--1990 -- med undantag då för
de sex borgerliga åren -- varit en riktigt bra tillväxt.
Det var bara under åren när de borgerliga regerade
som det blev en riktigt dålig utveckling. I övrigt
under perioden 1970--1990, då socialdemokraterna
hade regeringsansvaret, ser det faktiskt riktigt bra
ut.
I socialdemokratins valmanifest 1988 utlovade vi
konkreta reformer för att öka tryggheten och
välfärden, inte minst åtgärder som förbättrar
barnens situation. Sedan 1988 har 60 000 nya
daghemsplatser tillkommit. Två av tre platser har
gått till barn från LO-familjer. 86 % av alla barn har
i dag någon form av barnomsorg.
Föräldraförsäkringen har byggts ut från nio till tolv
månader, plus tre månader med garantipeng. Det
är världens överlägset bästa föräldraförsäkring,
trots att vi inte lyckats bygga ut den så mycket som
vi skulle önska.
Barnbidragen har förbättrats kraftigt under
perioden. För ett barn ökade det från knappt 6 000
till 9 000 kr. Samtidigt har bostadsbidragen till
barnfamiljerna höjts kraftigt.
Skolan reformeras och byggs ut. Gymnasieskolans
alla utbildningslinjer blir treåriga, och det är en
viktig jämlikhets- och kunskapsreform.
Den här uppräkningen visar hur mycket vi satsar på
barnen i vårt land. Jag tror att jag vågar påstå att
inget annat land i världen gör så mycket för barnen
som vi faktiskt gör i Sverige. Och det är inte
konstigt att det sedan 1988 har fötts rekordmånga
barn i vårt land, 384 000. Vi går förbi det ena
katolska landet efter det andra. Snart ligger vi först.
I socialdemokratins valmanifest slår vi fast att
arbetslivets villkor måste göras mer rättvisa. De
400 000 mest utsatta arbetsplatserna är nu
kartlagda, och arbetsmiljökommissionen har
lämnat förslag till åtgärder.
Genom arbetslivsfonden finns nu 15 miljarder
kronor för att förbättra arbetsmiljöerna. Hittills
har fonden fördelat 1,2 miljarder kronor på drygt
1 500 arbetsplatser. Insatser har gjorts som berör
200 000 löntagare.
Arbetsgivarnas och försäkringskassornas ansvar för
rehabilitering efter sjukdom och arbetsskada
kommer att skärpas. Ingen förtidspension skall
beviljas förrän alla rehabiliteringsmöjligheter är
uttömda.
Den lagstadgade semestern har förlängts från 25 till
27 dagar, en rättvisereform.
Varför i all sin dar, Carl Bildt, skall
arbetslivsfonden delas ut till arbetsgivarna, den
som är en av våra största sociala landvinningar
någonsin i Sverige?
I socialdemokratins valmanifest för tre år sedan
lovade vi att ta hårdare tag för bättre miljö, och jag
skall svara Claes Roxbergh.
Det internationella miljöarbetet har utvecklats. En
konkret plan är fastställd för att återställa
Östersjöns ekologi. Sverige har internationellt
drivit på avvecklingen av freoner.
Vägtrafikens utsläpp minskar nu stadigt i takt med
att avgaskraven skärps. Koldioxidskatt har införts
på bensin. Överenskommelse har träffats om
trafiken i storstäderna.
Anslagen för inköp av mark för naturvårdsändamål
har genom riksdagens beslut höjts till 140 milj.kr.
Ytterligare två nationalparker har inrättats.
Markägarna kommer att få ett vidgat ansvar för den
biologiska mångfalden och naturskyddet.
Industrins utsläpp har fortsatt att minska.
Källsortering av sopor börjar ta fart, och
återvinningen ökar.
Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp ytterligare
konkreta exempel. Jag hävdar att Sverige är på rätt
väg i miljöpolitiken.
I socialdemokratins valmanifest slog vi fast att vi vill
utveckla Sveriges förbindelser med övriga Europa.
Under de senaste tre åren har det hänt oerhört
mycket positivt, händelser som kommer att
påverka Europa under lång tid framöver. De
kommunistiska diktaturerna i Östeuropa har fallit,
en efter en.
En ny säkerhetsordning för Europa
undertecknades förra året i Paris, och samarbetet
mellan de europeiska staterna fördjupas och
breddas. Sverige har varit en av de pådrivande
krafterna i förhandlingarna mellan EG och EFTA.
Det samarbetet kommer att beröra över 350
miljoner européer. Avtalet väntas träda i kraft om
ett och ett halvt år.
I morgon kommer nästa steg att tas i denna för vårt
land så viktiga process. Regeringen kommer då att
lämna in sin deklaration till riksdagen angående
ansökan om medlemskap i den europeiska
gemenskapen.
Har Sverige blivit ett bättre eller ett sämre land att
leva i under de gångna tre åren? För min del är
svaret givet: Ja. På område efter område är vårt
land starkare och bättre än för tre år sedan.
Det är inte bara jag som anser att Sverige är ett bra
land och har framtiden för sig. Många andra delar
den uppfattningen.
Vi är friast i världen, enligt en stor undersökning
gjord av FN.
Vi har lägst arbetslöshet i Europa enligt OECD.
Vi är en hörnpelare för ABB-gruppen, enligt Percy
Barnevik.
Vi har världens mest utbyggda barnomsorg och vi
är nöjda med den enligt en undersökning i Veckans
Affärer.
Vi har den bästa arbetsmarknadspolitiken enligt
EG-kommissionens företrädare.
Vi har en stark framtid enligt den engelska
affärstidningen Financial Times.
Vi svenskar har mycket att känna stolthet över.
Friheten, demokratin, välfärden, sysselsättningen,
naturen och miljön. Men vi vill naturligtvis gå
vidare och göra ett bra land ännu bättre. Vi vill leva
i ett samhälle där välfärden är utbyggd och kommer
alla medborgare till del på rättvisa villkor.
Vilka värderingar och idéer skall då genomsyra vårt
samhälle i framtiden? Jag tror att svaret är ganska
självklart, oss svenskar emellan.
Vi vill öka rättvisan, inte minska den.
Vi vill stärka jämställdheten, inte försvaga den.
Vi vill värna jobben, inte öka arbetslösheten.
Vi svenskar vill att Sverige skall vara ett samhälle
med värme och omtanke. Ingen skall stå utanför,
alla skall kunna känna mening, få växa och
utvecklas i frihet och trygghet. Sverige behöver
därför de värderingar och idéer som
socialdemokratin står för.
Därför, kammarledamöter, kommer med
nödvändighet frågan: Hur skall Sverige styras de
närmaste tre åren?
Vi socialdemokrater här i riksdagen har,
tillsammans med andra partier, kunnat samla breda
majoriteter i för nationen mycket viktiga frågor.
Det gäller Europapolitiken och skattereformen.
Det gäller energipolitiken och arbetsmiljön. Det
gäller socialförsäkringarna och
bostadsfinansieringen, för att ta några exempel.
Skulle en borgerlig regering, vare sig den består av
två partier, eller tre, fyra eller kanske t.o.m. fem
partier ha kunnat samla sig kring något enda av
dessa beslut?
Och hur blir det under den kommande
valperioden?
Hur skall folkpartiet, t.ex. kunna samarbeta med
kds om familjepolitiken?
Hur skall moderaterna kunna samarbeta med
centern om skattepolitiken?
Hur skall någon över huvud taget kunna samarbeta
med Ny demokrati?
Jag skall läsa upp ett citat från en intervju i SAF-
tidningen med SAFs ordförande Ulf Laurin: Jag
tycker också att summan av framgångarna för Ny
demokrati och kds är positiv. Adderar man dessa
nya inslag till vad vi i övrigt har så finner vi en
starkare betoning än på mycket lång tid för
liberalism, företagsamhet, hederlighet, etik och
vilja att göra rätt för sig.
Så uttalar sig Svenska arbetsgivareföreningens
ordförande år 1991, aktiv moderat.
Nu ställer jag frågan till samtliga borgerliga partier:
Är detta uttalande representativt för
borgerligheten? Är det denna inställning ni i själva
verket har till Ny demokrati? Är det inte dags att
nu entydigt ta ställning för att man icke kommer att
basera något politiskt handlande i denna kammare
på detta parti? Jag gör det desto mer som Carl Bildt
håller öppet för att ta in Ian Wachtmeister i en
borgerlig regering. Det är dags att tala klarspråk nu
när det gäller detta parti. Det har varit väldigt dåligt
med det från de borgerliga partiernas sida.
Jag har varnat länge för att vi kan få en
parlamentarisk situation som blir svårhanterlig.
Risken för parlamentariskt kaos är uppenbar. Allt
fler tycks nu börja dela min uppfattning. Sverige
har inte råd med en bräcklig koalitionsregering som
bedriver en ytterkantspolitik. Sverige behöver en
regering som förmår samla breda, hållfasta
majoriteter i politikens huvudfåra och en politik
som bygger på ansvar för ekonomin,
sysselsättningen, medmänsklighet och solidaritet,
jämställdhet och allas lika rätt.
När jag lyssnat på debatten här i dag har jag dragit
två slutsatser så här långt.
Bengt Westerberg markerade en ovanligt stark
vänsterprofil, vilket jag tror förvånade många. Jag
tror det återspeglar oron i folkpartiet efter det man
gick in i högeralliansen och den reaktion som
kommit om man skall tro på opinionssiffror.
Det andra som är intressant är att det egentligen var
hårda attacker från folkpartiet och centern framför
allt mot moderaterna men delvis mot varandra. Det
nya var att man inte nämnde namnet på det andra
partiet. Bengt Westerberg sade att det finns de
som -- och så gav han moderaterna en riktig såsop.
Men på något sätt vill han smyga in det anonymt,
för vi skall ha val och de har högeralliansen. Men
detta håller ju inte i verkligheten.
Herr talman! Till min förvåning fortsatte Carl Bildt
debatten om Kjell-Olof Feldts bok. Jag trodde
Bildt hade fått tillräckligt på nöten i den frågan
häromdagen i TV, men så tycks inte vara fallet.
Därför skall jag citera ur boken vad Feldt skriver:
Den största gropen att falla i tycks den s.k.
alliansen moderater-liberaler vara i färd med att
gräva.
Återigen, Carl Bildt, läs hela Feldts bok, så
kommer Bildt inte att citera så förtjust i
fortsättningen.
Det finns en memoarbok till, skriven av en tidigare
politiker, Britt Mogård. Varför inte läsa den, Carl
Bildt? Den visar hur diskussion i den borgerliga
regeringen förbjöds. I stället drog sig Fälldin,
Bohman och Ullsten in i låsta rum, och sedan var
varje annan diskussion förbjuden. Undra på att det
blev den politik det blev.
Då föredrar jag en diskussion i en
socialdemokratisk regering. Där diskuterar vi så
det går härliga till. Sedan kommer vi fram till
vettiga beslut. Men en regering där diskussion
förbjöds --? Läs Britt Mogårds bok eller avstå från
att citera Feldt. Jag är beredd att ställa upp på vilket
som.
Anf. 46 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Jag skall göra statsministern
besviken -- jag kommer att fortsätta att citera Feldts
bok. Den ger den sammanfattande beskrivningen
av det tumult och det elände som varit
socialdemokratisk ekonomisk politik under denna
period. Den ger det sammanfattande omdömet om
den tredje vägens ekonomiska politik: Den ledde åt
fel håll, säger Kjell-Olof Feldt.
Jag skall vara hänsynsfull nog att inte citera vad
Kjell-Olof Feldt skriver om det s.k. stoppaket från
förra året som statsministern ibland fortfarande,
trots all vetskap om motsatsen, hävdar var bra. Det
är ett förödande omdöme om socialdemokratins
sätt att på grund av splittring, och inte minst på
grund av fjättringen vid LO och Stig Malm och det
interna tumultet, misslyckas med den avgörande
uppgiften, dvs. att driva en ekonomisk politik som
förhindrar att Sverige tappar mark i förhållande till
andra länder och drabbas av den ökade
arbetslöshet som nu tydligen börjar smyga sig på
oss.
Sanningen är att Sverige under dessa tre år haft
högre inflation, lägre tillväxt och sämre
investeringar än så gott som varje annat
västeuropeiskt land. Vi har halkat efter.
Det finns sådant som är bra i detta land och som
inte är regeringens förtjänst: naturen. Sen finns det
sådant som är dåligt som inte är regeringens fel
t.ex. vädret -- det tror jag inte vi kan lasta Ingvar
Carlsson för. Men när det gäller de avgörande
uppgifterna har regeringen misslyckats med den
ekonomiska politiken. Vi har halkat efter.
140 000 industrijobb slås ut inom loppet av ett och
ett halvt år. Det är den snabbaste
avindustrialiseringsprocess som vi har varit inne i.
Men Ingvar Carlsson står och säger att utvecklingen
är på väg åt rätt håll!
Har socialdemokratin förlorat sin själ? Är det inte
just en hälsosam, bra och växande industrisektor
som skall skapa det välstånd som gör välfärden
möjlig? Har ni förlorat er själ när ni kan vifta bort
det faktum att industrijobb slås ut i den omfattning
som nu är fallet?
Bara en fråga till Ingvar Carlsson om skatten: Vill
ni sänka skattetrycket eller vill ni höja det?
Vill man sänka skattetrycket men inte har en
medveten politik för att sänka det, hamnar man
ofelbart förr eller senare i en politik som i stället
höjer skattetrycket.
Höjer vi skatterna ytterligare i detta land kommer
den ekonomiska utvecklingen att bli ännu mer
besvärlig. Det drabbar ytterst sysselsättning och
välfärd.
Sedan till regeringsfrågan och samarbetsfrågorna.
Jag jämför Ingvar Carlssons framträdande med hur
det var för ett år sedan. Jag märker en viss
bitterhet. För ett år sedan stod statsministern här i
talarstolen och sade: Alla vill samarbeta kring
socialdemokratin, ingen vill samarbeta med de
isolerade moderaterna. Det var hans
huvudstrategi. Men under det senaste året har
denna strategi fallit sönder och samman. Det ena
sammanbrottet i relationerna har följt det andra för
socialdemokratin. Jag noterade att Ingvar Carlsson
stod på LO-kongressen häromdagen och
ironiserade över Anne Wibble som
skilsmässoadvokat. Ja någonting behövdes tydligen
för skilsmässan där är högst påtaglig.
Och vad är situationen nu? Vi har ett program ''Ny
start för Sverige''. Det är den enda vägen för att
klara Sveriges ekonomiska problem. Det är det
enda program som är framlagt inför denna
valrörelse. Till att förverkliga detta ekonomiska
program är det nu köbildning av gamla och nya
partier.
Medan vi har köproblem -- jag erkänner dem
gärna -- står Ingvar Carlsson och socialdemokratin
där öde och övergivna. Lasse Werner volonterar
visserligen litet lätt, han kanske kan vara med på ett
och annat om han får sitt parti med sig, men i övrigt
är det litet öde, övergivet, snubblande och
splittrande. Det finns ingen linje.
Vi har, det är vårt besked, en allians. Vi har en
politik. Allt fler vill vara med.
Men vad har socialdemokratin? Finns det över
huvud taget någon vänsterallians? Finns det några
möjligheter att driva politik på den planhalvan?
Jag lyssnade i förmiddags på finansministern när
han citerade utländska bedömare av vår ekonomi.
Det kan för all del gälla även Dagens Industri. Han
nämnde Kleinmut Benson, som rekommenderade
utländska investerare att köpa svenska aktier. Jag
slog upp det för att se vad han sade. Det är rätt,
man rekommenderar svenska aktier av två skäl: Att
regeringen äntligen gjort ecuanknytning, som vi
länge krävt men som regeringen tvekat om alldeles
för länge. Det andra skälet är ännu viktigare och
det är talande nog: Kleinmut Benson säger att med
nuvarande politiska utveckling går Sverige mot ett
regeringsskifte, och då blir det en bättre politik och
då finns det förutsättningar för att det skall bli
tillväxt i svensk ekonomi igen.
Anf. 47 BENGT WESTERBERG (fp)
replik:
Herr talman! Jag har läst Kjell-Olof Feldts bok
väldigt noga. Jag kände inte igen det citat som
Ingvar Carlsson drog. Det kan möjligen vara
hämtat ur någon senare tidningsartikel, men det
skulle vara intressant att få en sidhänvisning till var
i boken det är hämtat. Jag tvivlar på att det finns
där.
Hur står det till i svensk ekonomi? Nu har jag hört
både Allan Larsson och Ingvar Carlsson tala i dag.
Bägge har använt samma citat av Olle Fahlén i
Dagens Industri. Det var alldeles fantastiskt att
denne Olle Fahlén skrev någonting som ni kunde
åberopa, men ni kunde ha koordinerat er med
varandra och kanske hittat någonting annat att
citera.
Men vi läser ju alla Dagens Industri, och det är inte
svårt att hitta andra citat i den tidningen som pekar
i en annan riktning, som t.ex. utfärdar varningar för
att övertolka de positiva tecken som alltid finns i en
bild av den ekonomiska utvecklingen.
På nationaldagen, den 6 juni, skrev man på
ledarplats så här i Dagens Industri:
''Riksbankschefen Bengt Dennis kände sig
uppenbarligen föranledd att understryka att det är
för tidigt att blåsa faran över för svensk ekonomi
när han främträdde vid Nationalekonomiska
föreningens möte i Stockholm i tisdags.
Riksbankschefen var naturligtvis rätt. Inflationen i
Sverige är inte kväst. Eventuella låga avtal 1991 och
1992 är ingen garanti för en fortsatt löneutveckling
i takt med produktivitetsförbättringarna inom
industrin.-- -- --
Det skenande budgetunderskottet exemplifierar att
Bengt Dennis oro har handfast konkret bakgrund.''
Jag säger inte att Bengt Dennis heller har rätt, men
att göra Olle Fahlen till ett orakel som vet precis
hur det skall gå i ekonomin det är något förvånande
grepp för att komma från regeringen, tycker jag.
Ingvar Carlsson sade så här i sitt tal: Har Sverige
blivit ett bättre eller ett sämre land att leva i? För
mig är svaret otvetydigt ja.
I detta kan jag instämma.
Ingvar Carlsson var förvånad över att jag i mitt
anförande berörde sådana saker som eget rum på
långvården, husläkare, gruppbostäder för dementa
och jämställdhet mellan kvinnor och män. Men
Ingvar Carlsson måste rimligen hört mig tala om
detta många gånger förr. I snart sagt varje
anförande här i kammaren och i varje debatt sedan
han blev statsminster har alla dessa frågor, eller
åtminstone några av dem varit uppe till diskussion.
Det är naturligtvis inte Carl Bildt eller Olof
Johansson eller Alf Svensson som är måltavlorna
för detta, utan det är Ingvar Carlsson. De exempel
ur verkligheten som jag inledde mitt anförande
med, är hämtade ur Ingvar Carlssons Sverige. Det
är här åldringsvården inte fungerar. Det är här det
inte finns institutioner. Det är ni som genom
oförmåga har bidragit till att vi har den situation vi
har i dag med massor av gamla människor som
ligger kvar, färdigbehandlade, på sjukhusen eller
som finns hemma och som inte kommer därifrån
därför att det inte finns institutioner,
ålderdomshem eller gruppbostäder, som kan ta
hand om dem.
Det är socialdemokratin och Ingvar Carlsson som
är måltavlan och ingen annan.
Det är ni som har en barnomsorgskö på 60 000,
trots att ni hade lovat att bygga bort
barnomsorgskön vid det här laget.
Man kan inte anklaga någon annan för det.
Vi kan ha en diskussion om vad som skulle ha hänt
med en annan regering eller med andra partier vid
rodret, men det är ni som har haft ansvaret, och det
är er verklighet som jag har plockat tragiska bilder
ur för att illustrera hur det går.
Jag kunde ha fortsatt. Solidariteten har satts på
undantag under de socialdemokratiska
regeringsåren, och i synnerhet under de senaste
åren. På luciadagen 1989 var det den
socialdemokratiska regeringen, under Ingvar
Carlssons ledning, som skärpte den svenska
flyktingpolitiken. Detta fick de tragiska följder som
vi kan läsa om snart sagt varje dag i svenska
tidningar. Människor som tidigare ansågs ha
tillräckligt goda skäl för att få stanna i Sverige får
inte längre stanna därför att ni har lagt om
flyktingpolitiken.
Det är ni som har skurit ned det svenska biståndet.
Nästa år kommer det att vara en miljard kronor.
lägre i förhållande till det atagande som vi har gjort
gentemot de fattiga länderna. Biståndsministern --
som själv råkar vara här i kammaren -- har själv
erkänt att detta är en urholkning av det svenska
biståndet. En miljard -- det är lika mycket som det
svenska katastrofbiståndet nästa år kommer att
uppgå till. Detta sker i ett läge då katastroferna i
världen är fler och större än på mycket länge och
dessutom möjligheterna i många länder är större än
på länge att dels göra verkligt positiva insatser för
att utveckla ekonomi och demokrati, dels och göra
humanitära insatser. I t.ex. flera afrikanska stater
har man börjat införa flerpartisystem.
Utvecklingsmöjligheterna är större än på mycket
länge.
Det är ni som har sagt nej till omfattande
handikappreformer. Det är ni som har tyckt att det
är viktigare att subventionera medlemsavgifter i
fackliga organisationer och arbetsgivarföreningar
än att satsa på stöd till handikappade i Sverige. Ni
har därför år efter år -- också denna vår -- sagt nej
till angelägna handikappreformer. Detta är att sätta
solidariteten på undantag. Det är ni som är
måltavlan för vår kritik -- inga andra.
Herr talman! Till sist vill jag beröra frågan om Ny
demokrati. De har haft några frågor som de har
kört hårt med. Det är sänkt matmoms och att man
skall dricka mer alkohol -- bl.a. skall vi ha sänkt
inköpsålder på Systemet. Jag har noterat att det är
några frågor som Ingvar Carlsson under våren
radikalt svängt i. Det är dels matmomsen -- plötsligt
vände det för någon månad sedan --, dels
inköpsåldern på Systemet -- jag noterade för någon
månad sedan att Ingvar Carlsson förordade sänkt
inköpsålder på Systemet. Jag undrar för vem Ny
demokrati med Ian Wachtmeister och Bert
Karlsson i spetsen är inspirationskälla.
Anf. 48 OLOF JOHANSSION (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja anmäla att jag inte har
läst Kjell-Olof Feldts bok. Jag läser däremot gärna
vad Allan Larsson skriver. Jag tycker att det har
insmugit sig något slags obalans mellan forntid och
nutid. Jag skall läsa den om jag får tid någon gång
och inte har något viktigare för mig -- det är en
osannolik situation.
Jag har noterat att det även i övrigt är
uppochnedvända världen. Carl Bilt står här och
jublar över kösamhället. Om jag vore i Carl Bildts
kläder -- det är jag ju inte; de är mycket längre än
mina -- skulle jag ta det väldigt lugnt och framför
allt skulle jag ta reda på vad kön vill. Bland de
köande befinner sig Ian Wachtmeister, Bert
Karlsson och annat löst folk. Statsministern begär
på fullt allvar att man skall svara på hur vi skall ha
det med dem.
Jag skall bli mycket allvarlig. Jag säger -- som jag
sade i slutet av mitt inledningsanförande -- att jag
har stort förtroende för detta lands väljarkår och
dess mognad. Jag tror inte att den svenska väljaren
kommer att falla i trans för den sortens
ytterkantspiruetter som herrarna Karlsson och
Wachtmeister representerar. Minst av alla har ett
centerparti någon anledning att räkna in dem i
något sorts underlag. De kör i sin egen satellitbana.
Jag vill sedan beröra något av det som
statsministern tog upp. Jag tyckte nog att Ingvar
Carlsson gav en felaktig bild av historien. Vi skall
komma ihåg att det socialdemokratiska regerandet
har pågått under i stort sett oavbruten
högkonjunktur -- nio år. Det verkade ett tag som
om det var bortglömt. Det stämmer inte riktigt med
den förväntansfulla attityd som Allan Larsson
visade upp på förmiddagen. Han talade om en
vändpunkt -- att man hoppas på en högkonjunktur
och att allt då skall bli bättre. Glöm inte den
högkonjunktur som ni har haft att regera under!
Matmomsen intresserar många -- i synnerhet en
majoritet av svenska folket. Det är den viktigaste
skattepolitiska åtgärd som kan -- och bör -- vidtas.
Jag välkomnar naturligtvis den omsvängning som
har inträtt också här i parlamentet. Jag välkomnar
den opinion som har börjat framträda. På
vårkanten började ju regeringen faktiskt att röra på
sig. Det var först kvinnoförbundets ordförande,
sedan Margot Wallström och Mona Sahlin. Jag har
väldigt svårt att tro att någon av dem hade charmats
av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Det måste
vara något annat som låg bakom. Den 21 maj
kapitulerade regeringen för folktrycket -- det är
min analys av detta. På socialdemokratiskt håll är
man mycket medveten om att detta är en i
folkopinionen väl förankrad fråga. Vi tycker att det
är bra om vi på något sätt har bidragit till att driva
fram den opinionen.
Ingvar Carlsson säger att det är socialdemokraterna
och en socialdemokratisk regering som är en
garanti för att det skall bli något av detta. Men ni
hade faktiskt möjlighet att ta ställning nu. Vi hade
nämligen lagt ett konkret förslag -- med lagtext och
allt. Det var bara att rösta. Det hade man väl hunnit
med tidigare under perioden också. Man hade
kunnat lagrådsgranska osv. Det fanns inga tekniska
hinder för att genomföra sänkt matmoms under
denna period. Det är det ena. Om ni inte gillade
vårt förslag kunde ni ju ha lagt en proposition. Det
är ju regeringens privilegium, men det gjorde ni
inte.
I och med att ni valt denna modell är problemet nu
att inget parti kan ge någon garanti om varken det
ena eller det andra. Sanningen är ju att väljarna
skall ha ett ord med i laget. Vi garanterar att vi står
fast vid vårt förslag om sänkt skatt på maten.
Slutsatsen är därför att den som röstar på
centerpartiet vet att han röstar för sänkt skatt på
maten. Det är den garanti som ett parti kan ge.
Inget parti här vill väl så långt förutsäga
valresultatet att man tror att man får egen
majoritet. Ingen inbillar sig väl att den lyckan skall
vederfaras något av partierna.
Jag vill till sist bara för Claes Roxbergh påpeka att
han väl häromdagen har deltagit i ett beslut om
energipolitiken vars innebörd han uppenbarligen
inte har förstått. Han uttalade nämligen en lögn i
fråga om avvecklingen av kärnkraften. Men den
frågan kan vi väl återkomma till.
Anf. 49 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! För att inte verka utanför i debatten
skulle jag gärna till protokollet få antecknat att jag
har läst Kjell-Olof Feldts bok, men jag tänker inte
ytterligare beröra den här i dag.
Jag vet inte hur jag skall tolka Ingvar Carlssons
tystnad om de anklagelser som han under detta år
har riktat mot oss. Om det är en omvärdering är det
bra, men jag tror inte att det bara går att låtsas som
om ingenting har hänt. Det svänger ju litet i
opinionsundersökningarna för
socialdemokraterna -- och för alla. Ingvar Carlsson
sade häromdagen på LO-kongressen att det beror
på gnällspikar. Jag räknar inte in mig i den
gruppen -- jag har som bekant en annan bakgrund.
Jag tror att Ingvar Carlsson får söka orsakerna på
annat håll. Orsakerna till påståendet att man inte
känner igen socialdemokratin, att det inte går att
känna igen den socialdemokratiska politik som har
förts under de gångna tre åren, är att
socialdemokraterna har sökt kompromisser åt än
det ena än det andra hållet och gjort omvärderingar
på en hel rad områden.
Det är sant att en minoritetsregering måste söka
kompromisser och uppgörelser, men en
minoritetsregering behöver ju inte av tvång göra
upp med alla partier. En minoritetsregering bör
inte ansluta sig till den politik man har bekämpat i
den senaste valrörelsen.
Detta är just vad socialdemokraterna delvis har
gjort under de gångna tre åren. På några punkter
har ni sökt samverkan åt vänster, men i den
övervägande delen av fallen är det fråga om
uppgörelser med de borgerliga partierna. Den
snabbaste högersvängningen var skatteuppgörelsen
med folkpartiet. Där anslöt sig socialdemokraterna
till det skattealternativ som vi gemensamt i förra
valrörelsen bekämpade. I andra fall har det varit
samverkan enbart med centern. Mest
anmärkningsvärt är kanske ändå att det inte i så få
fall har varit uppgörelser och bildande av
majoriteter med moderaterna. Det gäller i
trafikpolitiska frågor, det gäller försämringen av
sjukförsäkringen och en rad andra frågor.
När man suddar ut gränsen mellan
socialdemokrater och liberalmoderater i riksdagen
leder det lätt till att den gränsen överskrids i
väljaropinionen.
Nu finns det förslag om en sänkning av momsen på
mat, och socialdemokraterna hånas för att de har
ändrat uppfattning i frågan. Jag tycker i stället att
det är ett intressant trendbrott. Vi har ju, skulle
man kunna säga, som parti drivit det här kravet
längre än livslängden på en förstagångsväljare. Vi
räknar förslaget som en framgång för alla dem som
har krävt lägre skatt på mat, eftersom vi anser att
det gynnar barnfamiljer, ensamstående och
personer med låg inkomst.
Nu hälsar Olof Johansson alla välkomna in i den
här familjen. Också jag välkomnar dem som har
ändrat sig. Jag välkomnar att Olof Johansson och
centerpartiet äntligen har anslutit sig till den här
frågan. Ni anslöt er visserligen några år före
socialdemokraterna, men välkomna ändå!
Från högeralliansen kritiseras nu förslaget om
sänkt matmoms. Som alternativ vill man sänka all
moms med 1,5 %. Jag tror inte att högeralliansens
förslag skulle ge några effekter. Det skulle inte bli
fråga om några prissänkningar för konsumenterna.
Priserna skulle inte sjunka med 1--1,5 %.
Det är ju det som är skillnaden mellan de två
förslagen. En sänkning av matmomsen med 7--8 %
skulle ge prissänkningar, men en allmän
momssänkning på någon enstaka procent skulle
inte ge samma prissänkning för konsumenterna.
Vilken butiksägare skulle skicka ut sina anställda
för att märka om alla varor och hyllor för några
procents lägre pris? Ett par strumpor som kanske
kostar 19:90 kr. -- fast så litet kostar de väl inte nu
för tiden -- skulle aldrig märkas om till 19:70 kr.
Skulle butiksägaren betala tusentals arbetstimmar
för att med tioöringar, som nästan är avskaffade,
märka om strumpor, tvålar och tvättmedel? Nej,
det skulle inte ge någon effekt. Det skulle inte ge
effekter i vare sig priser eller inflation. Men en
sänkt livsmedelsmoms kan ge genomslag -- i vissa
fall kanske priset på köttfärs skulle sänkas med en
femma kilot. Det är den politiska skillnaden mellan
förslagen.
Jag vill ställa samma fråga som Ingvar Carlsson
ställde. Olof Johansson försökte besvara den, men
jag är inte lika beskedlig som Carlsson i den här
frågan. Jag vill inte bara, Olof Johansson, ha en
indikation om vad som händer om det blir en annan
majoritet i riksdagen, om Olof Johansson och
centern ingår i en högerregering. Jag vill ha ett rakt
och rejält besked, Olof Johansson.
Jag skulle också vilja ha ett besked från dem som
står bakom Ny start för Sverige. Vad kommer ni att
göra åt matmomsen om ni -- Gud bevare mig! --
skulle få majoritet i riksdagen efter valet?
Anf. 50 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Jag ställde en rad frågor tidigare,
men jag fick inte något speciellt bra svar på någon
av frågorna.
Jag noterar att Carl Bildt inte svarade alls på min
fråga om de fjällnära skogarna. Jag måste tolka det
så att han anser att det är fullständigt okej att ett
part i går ut i valrörelsen och säger att man skall
göra en sak och sedan gör tvärtom. Är det vad
moderaternas vallöften är värda?
Sedan till Olof Johansson. I ett av de betänkanden
vi debatterade igår, nämligen näringsutskottets
betänkande om energipolitiken, fanns en
reservation, nr 9, som innebar att vi skulle avveckla
kärnkraften och sätta upp år 2010 som ett slutdatum
för kärnkraften. Voteringssiffrorna för
reservationen blev 280 ja och 36 nej. V och mp
röstade för reservationen. Det betyder att centern
röstade för utskottets skrivning, och i utskottets
skrivning säger man definitivt nej till en sista
avvecklingsdag. Det står i utskottets skrivning att
man skall avveckla i den takt som är möjligt med
tanke på samhällsekonomi och en massa andra
saker. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än
att centern avviker från år 2010. Ingen blir gladare
än jag om ni har ändrat er, men beslutet i går står
där det står.
Olof Johansson sade i sitt anförande heller
ingenting om neutralitetsförbehållet. Jag kan inte
tolka det på något annat sätt än att centern
accepterar en medlemskapsansökan utan
neutralitetsförbehåll. Det är ju också i så fall ett
nytt ställningstagande.
Lars Werner sade ingenting som motiverade
vänsterns ställningstagande i fråga om
jordbrukspolitiken, i fråga om ett borttagande av
500 000 hektar jordbruksmark och plantering av
gran på större delen av den marken och i fråga om
ett omöjliggörande av en ekologisk
jordbrukspolitik. Varför, Lars Werner?
Av Bengt Westerberg och Carl Bildt fick jag heller
inget argument för varför man skall betala 8
miljarder till EGs jordbruksunderstöd, varför man
skall understödja den danska baconexporten och
det kemikaliserade jordbruket i centrala Frankrike.
Det är kanske den typen av understöd som vi skall
ägna oss åt i framtiden i stället för u-hjälp.
Det är klart att regeringen har gjort en del. Visst,
det vill jag inte ta ifrån er. Men frågan är vad ni
kunde ha gjort. Det är det som är det intressanta.
Jag frågar mig då om Öresundsbron ingår som en
del i den Östersjöplan som statsministern talar om.
Den ena handen gör ju en sak, och den andra gör
något helt annat. Öresundsbron riskerar ju att
sabotera hela Östersjön, och då hjälper inga
miljöplaner i världen. Saker och ting måste ju
hänga ihop. Om Öresundsbron kommer att
förstöra syresättningen av Östersjön kan vi satsa
miljard på miljard på Östersjöplaner utan att det
hjälper. Miljöpolitiken måste vara en helhet,
annars går det inte.
Jag är, Carl Bildt och Bengt Westerberg, mycket
intresserad av att veta vad det blir för miljöpolitik
om det blir en borgerlig regering i höst. Jag har nu
kunnat stå här och kritisera den socialdemokratiska
regeringen för att den bedriver en dålig
miljöpolitik, men frågan är om den miljöpolitik
som den borgerliga regeringen kommer att bedriva
blir sämre eller bättre. Det skulle jag vilja veta.
Jag uppskattar Bengt Westerbergs engagemang när
det gäller handikappade, flyktingar, sjukvård och
äldrevård. Det är ett äkta engagemang, och det är
ett sådant engagemang som politiker bör ha. Men,
Bengt Westerberg, sitter ni inte med ett problem på
halsen? Även om ni genomför en förändring av den
offentliga sektorn så skall ni ju sänka skatten. Ni
sitter med samma budgetunderskott som den
socialdemokratiska regeringen. Dessutom har ni
dessa 8 miljarder till EG m.m. Frågan är således om
omstruktureringen av den offentliga sektorn
verkligen räcker för att klara de här problemen. Jag
tvivlar på det.
Anf. 51 Statsminister INGVAR CARLSSON
(s) replik:
Herr talman! Jag gjorde en reflexion när Lars
Werner klagade över att jag ännu inte har hunnit
svara honom på en viss fråga. Detta är min första
replik. I min inledning lyckades jag ändock svara på
ett antal frågor från andra partier. Men miljöpartiet
ställde någon fråga till de övriga partierna, och då
var det dödstyst. Jag skall komma tillbaka till en
fråga som jag ställde.
Till Lars Werner vill jag säga att det inte är en myt
att vänstern inte har ställt upp på det sätt som jag
skulle önska. Visst har vänsterpartiet ställt upp på
en del frågor. Men våren 1989, Lars Werner, hade
vi en ordentlig diskussion. Resultatet av den och
handlingen från Lars Werners sida gjorde mig djupt
besviken, och det medför att jag har känt en
osäkerhet om möjligheterna att träffa uppgörelser
med vänsterpartiet. Det Bo Hammar sedan har sagt
om de interna diskussionerna i vänsterpartiet har
gjort mig än mer övertygad på den punkten -- tyvärr
i fel riktning.
Herr talman! Jag ställde en fråga om Ny demokrati.
Jag fick ett rakt och klart svar från Olof Johansson.
Jag tackar för det. Carl Bildt nämnde inte detta
med ett ord. Carl Bildt har kaskader av angrepp
mot mig. Han tog inte upp denna avgörande fråga
med ett ord, trots att han har gjort uttalanden som
tyder på att han skulle vara beredd att ta in Ian
Wachtmeister i en borgerlig regering. Jag kan bara
konstatera att det är dystert. Jag blev inte gladare
av Bengt Westerbergs inlägg. Det var faktiskt ett
inlägg på bottennivå. Han sade att vi har samma
uppfattning när det gäller alkoholskatten. Det är
fel. Om Bengt Westerberg hade tagit del av mitt
inlägg skulle han ha vetat att jag redovisat
argument för och emot, men jag anser att vi skall
ha kvar nuvarande åldersgränser. Matmomsen togs
också upp. Jag skulle vilja säga om att man i Ny
demokrati har samma uppfattning som
socialdemokraterna, är det så, Bengt Westerberg,
att även en trasig klocka visar rätt tid två gånger om
dygnet. Det är inte alls något bevis på Ny
demokratis pålitlighet i vare sig det ena eller andra
avseendet. Kom tillbaka med ett rejält svar, Bengt
Westerberg, med ett klart avståndstagande för vad
Ny demokrati står för.
Till Olof Johansson vill jag säga när det gäller
matmomsen att vi anser att man måste gå via
lagrådet och att det förslag som centern lade fram
inte håller för ett direkt beslut i riksdagen. Vi hade
gärna tagit det på vårriksdagen, men nu får vi gå via
lagrådet och det kommer en proposition i höst. Det
behöver inte vara något fel i att väljarna får ett ord
med i laget.
Carl Bildt! Alla journalister som beskriver mig
säger att jag ser väldigt nöjd ut. Jag tror att det är
en förhoppning hos Carl Bildt att jag skulle se
besviken ut. Jag var särskilt nöjd efter debatten
med Carl Bildt häromkvällen. Jag visar ingen
bitterhet. Jag tror faktiskt att jag kan visa att jag har
förmåga att träffa politiska uppgörelser över
blockgränserna. Jag kan visa det i praktiken. Var
någonstans var Carl Bildt i energifrågan? Var
någonstans var Carl Bildt när det gällde
skattereformen? Var någonstans var Carl Bildt när
det gällde skolan? Carl Bildt har i fråga efter fråga
satsat på konfrontation, medan jag sytt ihop
samlande lösningar. Det jag har hört av Carl Bildt i
dag har inte gjort mig övertygad om att han skulle
bli en statsminister som förmår att samla nationen,
borgerligheten, Bengt Westerberg och hans åsikter
i en rad frågor och ännu mindre Olof Johansson.
Jag tror aldrig att jag har upplevt en opposition som
gör anspråk på att ta över regeringsansvaret och
som har en så pass stark ställning i
opinionsundersökningar, uppvisa en sådan total
splittring. De angriper varandra hej vilt. Det enda
nya är att de inte tilltalar varandra med namn
längre utan är anonyma. Det skall bli intressant att
följa denna uppvisning i fortsättningen av
valrörelsen.
Det citat av Kjell-Olof Feldt som jag redovisade var
från Dagens Nyheter. Det gällde risken med den
nyligen föreslagna skattesänkningarna från
högeralliansen. Jag kan även citera ur boken där
Feldt säger att tvärtom härskar i nationen och bland
oppositionspartierna uppfattningen, att nu var det
tid för både reformer och skattesänkningar. Litet av
detta låg det väl i Bengt Westerbergs inlägg i dag.
Kjell-Olof Feldt hade ingenting att säga om Britt
Mogårds bok. Jag får väl fortsätta att återkomma
till den. Carl Bildt har inte ens redovisat om han har
läst boken. Har Carl Bildt läst Mogårds bok? Däri
beskrivs fruktansvärda interiörer av att man inte
fick diskutera i den borgerliga regeringen, utan det
var pang och så gick de tre ut och sedan blev det
beslut. Det är inte att undra på att det blev som det
blev. Nu tror jag inte att Bildt har den auktoriteten
att han skulle klara det om han blir statsminister.
Så jag tror att det blir betydligt mer diskussion i en
framtida borgerlig regering.
Kjell-Olof Feldt satt i en socialdemokratisk
regering i nästan 14 år. Han skulle inte ha stått ut
en dag i en regering som Carl Bildt skulle företräda.
Det kan jag försäkra.
Jag tycker att Bengt Westerbergs inlägg visade litet
av desperation. Bengt Westerberg angrep
flyktingpolitiken. När folkpartiet satt i regering
föreslog man med ett långt mindre tryck på
flyktingsidan precis sådana här åtgärder. Bengt
Westerberg klagar också över biståndet. Inom
högeralliansen föreslår moderaterna direkta
nedskärningar. Kom igen Bengt Westerberg när
Carl Bildt står upp för ökningar av biståndet. Hur
skall handikappreformen förenas med löften om
skattesänkningar på 30 miljarder, och där Carl
Bildt vill gå ännu längre?
Om Bengt Westerberg inte tål mina frågor skulle
jag i stället vilja citera ur folkpartiets egen tidning
Nu. En ledamot säger där att nu när folkpartiet har
chansen att få gehör för sina socialliberala idéer
väljer man att sätta sig i knät på moderaterna. Det
är inte jag som säger detta, Bengt Westerberg. Det
är en medlem av Bengt Westerbergs eget parti.
Mats Sahlin, AU-ordförande i folkpartiets
ungdomsförbund, och Olle Pilsäter, förste vice
ordförande, säger att som vi ser det saknar
moderaterna ett genuint engagemang i
välfärdspolitiken. I det valet är det självklart vad
folkpartiet måste välja. Samarbete med
socialdemokraterna bevarar möjligheten till en
generell välfärdspolitik. Samarbete med
moderaterna försvårar på sikt möjligheter till
denna. Det är precis detta problem jag försöker ta
upp. Det är i och för sig bra med Bengt Westerbergs
engagemang för ålderdomshem och för
handikappade. Vi har tillsammans faktiskt lyckats
lyfta fram 5,5 miljarder för att satsa på de äldres
omsorg. Men hur går det med det tillsammans med
moderaterna? I Stockholms kommun utlovar man
nu skattesänkningar. Bengt Westerberg och
moderaterna lovar sänkningar på 30 miljarder i
landet. Allt det som Bengt Westerberg räknar upp
och talar med sådant engagemang om kräver
betydande skatter. Det är detta man alltid har
kritiserat oss socialdemokrater för. Det finns ett
samband mellan att ta hand om de gamla och
åstadkomma de där institutionerna och de
inkomster man kan redovisa. Om man i stället från
folkpartiet satsar tillsammans med moderaterna på
en skattesänkningspolitik -- jag anser inte att det
finns utrymme för sådant i dag -- är det klart att jag
ställer mig frågan inte bara om trovärdigheten på
de områden som Bengt Westerberg räknar upp här
utan också på andra områden.
Hur skall Bengt Westerberg klara jämställdheten,
som han utmärkt redovisade i inledningen,
tillsammans med moderaterna som vill ha en
barnomsorgspolitik som definitivt skulle driva
tillbaka kvinnorna till hemmet? Det var väl det
Bengt Westerberg avsåg när han sade att det finns
de som vill återgå till gamla tider. Jag tycker att
Bengt Westerberg skall förklara hur han skall ta
bort dagisköerna tillsammans med moderaterna.
De vill verkligen ta bort dagisköerna, genom att se
till att kvinnorna inte kan förvärvsarbeta. Nog finns
det mycket för Bengt Westerberg att redovisa efter
den s.k. högeralliansens ingång. Men Bengt
Westerberg väljer det allra enklaste, nämligen att
angripa socialdemokrater som ändå på alla dessa
punkter har arbetat i den riktning som Bengt
Westerberg här argumenterar så bra för. Det borde
kanske Bengt Westerberg tänka på innan han på en
gång säger att högeralliansen är alternativet till
svensk politik och rikta ett så våldsamt angrepp mot
det som socialdemokratin står för. Okej, vi har inte
klarat allt så som vi skulle önska, men vi står
faktiskt upp i praktiken för det Bengt Westerberg
vackert talar om.
Anf. 52 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Var det inte bitterhet i detta något
förgrämda utbrott över borgerliga partier, så vet jag
inte vad det är.
Kort angående Feldts bok, denna berömda
produkt. Nu säger statsministern att det citat som
han sade kom från Feldts bok inte kom från Feldts
bok. Nej, det gjorde det faktiskt inte. Det var en
artikel i Dagens Nyheter. Läs om den! Den är
huvudsakligen riktad mot de momsmanipulationer
som den socialdemokratiska regeringen nu ägnar
sig åt.
Det enda som Ingvar Carlsson egentligen har att
komma med är att Kjell-Olof Feldt inte skulle ha
stått ut i en borgerlig regering. Det tror jag i och
för sig är en korrekt bedömning. Frågan skulle över
huvud taget inte kunna uppkomma, eftersom han
inte platsar i en sådan. Det anmärkningsvärda är
dock att han inte stod ut i en socialdemokratisk
regering. Det är rätt remarkabelt.
När det gäller skatten fanns det i alla fall ett
halvbesked från Ingvar Carlssons sida, dvs. inga
sänkta skatter. Jag tolkar detta som att svaret på
min fråga, om en socialdemokratisk regering vill
sänka skattetrycket, är nej. Jag misstänkte det,
men det finns anledning att inregistrera det.
Då uppkommer frågan vad man skall göra med
matmomsen som man har blåst upp till att bli så
viktig. Upp kommer en debatt om huruvida denna
plötsliga omsvängning beror på att Ingvar Carlsson
har charmats av Bert Karlsson eller Olof Johansson
i en debatt som jag för övrigt föredrar att hålla mig
på avstånd ifrån. Den intressanta frågeställningen
är dock den här: Om ni inte får igenom den höjning
av momsen som ni vill driva igenom i riksdagen i
höst på blöjor, kläder, bensin, vatten, ja på 80 % av
allt det som det betalas moms på, skall ni då inte
genomföra sänkning av momsen på mat? Det är
värt att notera att ni inte talar om någon
momssänkning utan en momsomfördelning. Höjd
moms på det mesta skall betala sänkt moms på vissa
saker. Hur blir det med det om ni inte hittar någon
som vill vara med på er momshöjning?
Det upphör inte att förvåna mig att Ingvar Carlsson
är så sorglös när det gäller ekonomins utveckling.
När 140 000 industrijobb håller på att slås ut och
utlandsinvesteringarna ökar mycket snabbt medan
de utländska investeringarna i Sverige är mycket
dåliga, säger han att vi är på rätt väg. Vi är inte på
rätt väg så länge arbetslösheten ökar. Låt det vara
ett klart besked från vår sida. Vi kan aldrig säga att
vi är på rätt väg så länge arbetslösheten ökar. Det
är anmärkningsvärt att en socialdemokratisk
statsminister säger detta.
När det gäller samarbetsfrågorna är attityden från
Ingvar Carlssons sida gentemot oss litet varierande.
I ena stunden är vi är oerhört enade om en förfärlig
högerpolitik som hotar det mesta. Jag noterade ett
anförande, jag tror att det var av Allan Larsson, där
det sades att vi t.o.m. hotar livet för männsikorna.
Ingvar Carlsson var mycket nära det på LO-
kongressen. Vi skulle vara oerhört enade om att
hota livet på svenska medborgare. I nästa stund
anses vi däremot vara fantastiskt splittrade och kan
inte genomföra någonting. Sanningen är att vi har
ett program. Det är konkret, öppet redovisat och
handfast. Allt fler vill vara med om att genomföra
det.
Ingvar Carlsson säger att han är bra på att träffa
överenskommelser. Det ligger en del i det, men det
är inte det frågan gäller. Frågan gäller om han är
bra på att hålla överenskommelser. Det är lätt att
träffa överenskommelser, men det är också lätt att
springa ifrån dem.
Det är riktigt som Ingvar Carlsson säger att vi har
stått vid sidan om t.ex. diskussionerna fram och
tillbaka när det gäller kärnkraftsavvecklingen som
ni har ägnat er åt. De oåterkalleliga
förtidsavvecklingarna som förkunnades i förra
valrörelsen är nu helt bortglömda. Vi moderater
har stått vid sidan om och sagt att vi icke deltar i
sådant spel. Ni har slutit överenskommelser hit och
dit, än med den ena och än med den andra. Jag har
bara stått vid sidan om och häpnat över den
vårdslöshet med vilken socialdemokratin
decennium efter decennium behandlar de partier
som den då och då samarbetar med. När det passar
kan socialdemokratin samarbeta med alla om allt,
men när det inte passar är det maktens arrogans
som träder fram från detta stora parti som vi skall
förpassa från regeringsmakten.
Vem som skall bli minister har jag inte den blekaste
aning om. Här gäller det att vi skall vinna ett val.
Jag har inte gjort några uttalanden av den art som
Ingvar Carlsson säger. Jag rannsakar mitt samvete
för att få fram vad jag kan ha sagt som Ingvar
Carlsson kan ha tolkat på detta snedvridna sätt.
Hans citatkonst har inte direkt firat några triumfer
i denna debatt. Det enda jag möjligtvis kan ha sagt
som kommer i närheten av detta är att nästan vem
som helst skulle kunna ersätta Roine Carlsson som
försvarsminister. Jag ber att få understryka att
ordet nästan fanns med i detta uttalande.
Vi har ett program. Vi har en allians. Vi har en
politik. Vi har ambitioner för framtiden.
Socialdemokratin har ingen allians och inget
program. 90-talsprogrammet blev makulatur
eftersom en central del i det gällde nej till EG. Vi
har den vision, framtidsanda och optimism som kan
göra Sverige till en vinnare i Europa på 90-talet.
Det är detta som måste ske efter decennier då vi har
halkat efter och förlorat mark.
Anf. 53 BENGT WESTERBERG (fp)
replik:
Herr talman! Det här med citaten var ganska
lustigt. Jag funderade på om jag skulle skicka över
en bok, Kjell-Olof Feldts memoarer, till Ingvar
Carlsson och skriva i boken att den kommer från en
som känner Feldt. Jag känner åtminstone hans bok
ganska väl.
Ingvar Carlsson citerade säkert för första gången
någonsin ett par ledande LUF-are som de numera
kallas, medlemmar av liberala ungdomsförbundet,
nämligen Mats Sahlin och Olle Pilsäter. Det är
riktigt att de har förespråkat ett samarbete med
socialdemokraterna så småningom. Men de säger
också att det nu behövs ett samarbete med
moderaterna för att få ordning på svensk ekonomi.
Om Ingvar Carlsson vill betrakta dem som
auktoriteter, hoppas jag att det gäller hela den
artikel som han citerade ur.
Statsministern meddelade att han inte var glad över
mitt förra inlägg. Det var väl inte meningen att han
skulle jubla särskilt mycket över det. Det är dock
ett faktum att socialdemokraterna har satt
solidariteten på undantag. Ingvar Carlsson försöker
nu fly undan genom att säga att det kommer att bli
sämre i framtiden, och han frågar sig hur folkpartiet
och Bengt Westerberg skall göra i samarbete med
andra i framtiden. Det får vi väl se. Om vi
misslyckas med att förverkliga vår politik skall jag
ta emot den berättigade kritik som Ingvar Carlsson
då kan komma med.
Nu handlar det emellertid om de praktiska
resultaten av socialdemokratisk politik. Ingvar
Carlsson och socialdemokraterna har inte i
praktiken stått upp för de värden som jag talar för.
Det är tvärtom så att ni hela tiden har satt dem på
undantag -- inte så sällan för övrigt i samarbete med
moderaterna här i riksdagen. Vilka har ni fått stöd
av i kammaren när ni har skurit ned det svenska u-
landsbiståndet? Kan Ingvar Carlsson redovisa det
från talarstolen. När ni stramade upp
flyktingpolitiken på luciadagen, som en extra
julklapp strax före jul 1989, vilka var det som gick
upp i talarstolen, applåderade beslutet och sade:
Detta är precis den flyktingpolitik som vi har tyckt
att man skall föra? Kan Ingvar Carlsson redovisa
vilka som applåderade ert beslut om
flyktingpolitiken den 13 december 1989?
Vi har under våren behandlat en mängd förslag om
handikappreformer här i riksdagen. Vilka är det
som tillsammans med socialdemokraterna har
avslagit alla dessa förslag? Kan Ingvar Carlsson
redovisa med vilkas hjälp ni har fått majoritet för
att avslå förslag om viktiga handikappreformer?
Det skulle vara intressant att höra hur ni har byggt
upp era majoriteter under den gångna perioden.
Herr talman! Vi liberaler har två viktiga uppgifter.
Den ena är att ge livsluft åt förnyelsen, att riva
murar, att bekämpa fördomar och att undanröja
hinder. Den andra är att slå vakt om och utveckla
välfärden.
Förnyelsen är nödvändig för ekonomisk utveckling.
Vi vill att Sverige skall ha en framtid som
industrination, och vi känner en stark oro för att
den framtiden nu är hotad. Vi vill att det skall
finnas riktiga jobb för unga människor som
kommer ut på arbetsmarknaden. Vi vill att vanliga
löntagare skall få litet mer över i plånboken, så att
de kan förverkliga en del av det som de går och
drömmer om, men som den svaga löneutvecklingen
under de senaste 10--15 åren inte har givit dem
möjlighet att göra. Att förnya kräver utmaningar,
det kräver äventyr och det kräver mod. Vi vill gärna
uppmuntra i synnerhet dem som är unga att söka
äventyret och utmaningen. Men vi är övertygade
om att det sker bäst om man har en trygg bas, dvs.
en välfärdspolitik i grunden.
Det är mycket lätt att ta saker för givet här i
tillvaron. Jag kommer ihåg när jag själv var ung
politiker på 1960-talet. Vi var alldeles övertygade
om -- och inte bara vi som var unga för övrigt -- att
tillväxten var självklar. Tre fyra fem procent tillväxt
kunde man räkna med och hela debatten handlade
om hur vi skulle fördela alla de resurer vi skulle få.
Men vi togs snabbt ur den villfarelsen i början av
1970-talet. Då var det ingen tillväxt alls i ekonomin.
Vi fick lära oss det som Bertil Ohlin egentligen
hade predikat under hela sin tid som politiker,
nämligen att man måste vårda de välståndsbildande
krafterna.
Misstaget att ta tillväxten för given håller man nu
på att göra om i välfärdspolitiken. Nu tar man
välfärden för given. Nu finns det de som går ut och
säger att man kan sänka skatterna med flera hundra
miljarder kronor och ändå få behålla den välfärd
som vi har. Detta är nonsens. Det går inte. I detta
ligger också ett mycket klart avståndstagande från
partiet Ny demokrati, vilket Ingvar Carlsson
efterlyste. Det som har gjort det partiet attraktivt
för många tidigare i synnerhet socialdemokratiska
väljare är löftet om stora skattesänkningar. Men
det går inte att genomföra dessa skattesänkningar
och behålla den välfärdspolitik som vi tycker är
viktig.
Men välfärdspolitiken måste förnyas. Vi måste se
till att ge mer valuta för skattepengarna. Vi måste
bättre ta hand om de mest utsatta i vårt samhälle.
Gottne Broman, Saga Skarin och Gustaf Bonde
måste få ett bättre bemötande än de får i
socialdemokratins Sverige. Detta, herr talman, är
det liberala budskapet inför höstens val. Vi tävlar
inte om att vara bäst i rollen som alla goda gåvors
givare. Med 30 miljarder i budgetunderskott, med
växande arbetslöshet, med investeringsflykt och
utan tillväxt vore det ansvarslöst. Vi tillhandahåller
en kompass, den liberala ideologin. Målet är att alla
skall vara fria och att alla skall vara trygga. Vi vill
gärna söka nya utmaningar och nya äventyr, men
med välfärden som bas.
Applåder)
Anf. 54 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Några saker ur de tidigare
replikskiftena vill jag ta upp. Jag tycker att det är
viktigt att understryka det som statsministern har
sagt tidigare om vilka stora möjligheter som ligger i
de satsningar på arbetsmiljö och rehabilitering som
vi har åstadkommit under denna valperiod. Jag
hoppas också att de som vill ta pengar ur den här
potten håller fingrarna borta. Det har förekommit
försök även från regeringens sida på den punkten.
Men vi har till sist blivit överens om att vi inte skall
göra på det sättet. De här pengarna behövs för de
svagaste människorna på arbetsmarknaden och för
dem som vill komma in på arbetsmarknaden igen.
Då behöver de stöd.
Beträffande matmomsen hänvisade jag till
folktrycket. Jag tror att det är viktigt att människor
inför valet har klart för sig att om vi inte kan uppnå
klara majoriteter för sänkt moms på nödvändig
konsumtion -- maten tillhör den gruppen -- den här
gången, kommer det aldrig att lyckas. Det finns en
risk, säger jag som svar till Ingvar Carlsson, att den
här frågan återkommer valrörelse efter valrörelse,
utan att människor märker något resultat. Det är
sådant som gör att man kan tappa tron, om man
tillfrågas så ofta och ingenting händer. Den här
frågan var minsann aktuell också tidigare
valrörelser.
Låt mig också göra en liten kommentar till det i
kärnkraftsfrågan omaka paret Bildt--Roxbergh.
När vi deltog i överenskommelsen om
energipolitiken var det för att ge stabilitet över
valperioderna åt en fråga som kräver just
långsiktighet. Det går inte att ändra energisystem
över några få år. Det vet alla. Vi har beklagat djupt
att så litet har hänt under 80-talet. När vi såg
möjligheten att göra något konkret, satsa på
hushållning, effektivisering, sparande och förnybar
energi, tog vi den chansen. De som inte tänker leva
upp till den energipolitiken skall få tillfälle att i
valrörelsen bekänna färg. Vi har inte ändrat oss. Vi
kommer att arbeta lika hårt som någonsin tidigare
för att kärnkraften skall ut ur det svenska
energisystemet.
Apropå politiskt beslutade årtal är det viktigt att
säga att inget årtal nu är utpekat, men inget årtal är
heller uteslutet. Nu är det resultaten det handlar
om, resultat som vi har möjligheter att påverka
genom en miljardsatsning på förnybar energi,
hushållning och effektivisering. Detta vill jag stryka
under med grova streck.
Varför skall man rösta på en reservation, Claes
Roxbergh, när det i ett betänkande har klargjorts
att i denna fråga har ingen ändring skett. Frågan
har nämligen inte förändrats och då ligger det förra
energibeslutet kvar, dvs. avveckling senast 2010.
Detta borde vara självklarheter.
Den andra frågan, om neutralitetspolitiken,
återkommer vi till i morgon.
Sveriges ekonomiska obalanser måste angripas på
hemmaplan. Ibland har det funnits en benägenhet
att fly ut i Europa, som om man trodde att någon
annan skulle hjälpa oss. Det är viktigt att
understryka att ingen annan kommer att hjälpa oss.
Därför krävs återhållsamhet av alla här hemma.
Det är därför vi hela tiden konsekvent har arbetat
för ett stabiliseringsavtal på arbetsmarknaden. Det
är naturligtvis oerhört viktigt att det arbetet
fullföljs, även om 85 % nu har anslutit sig. Detta är
snarast en vädjan till dem som fortfarande inte har
tagit steget. Här rör det sig verkligen om ett
handlande i hela nationens intresse.
Det är inte lätt att sänka skatter i en situation med
ökande budgetunderskott, men vi måste ha den
inriktningen. Utrymmet är dock begränsat i
dagsläget.
Efter 80-talet med ökande klyftor måste välfärden
dessutom fördelas rättvisare i Sverige både mellan
människor och mellan regioner. Jag instämmer
gärna i Bengt Westerbergs engagerade anförande,
där han talade för en generell välfärdspolitik. En
gång inbjöd jag till överläggningar om en sådan
politik. Inte minst gäller det vården av och
omsorgen om våra äldre. Vi har kämpat längre än
de flesta för ålderdomshemmen i vårt land, dvs. för
en dräglig tillvaro på ålderdomen.
Vi arbetar vidare för en rejält höjd grundpension.
Dessutom har vi presenterat ett
tiomiljardersprogram med förslag om upprustning
av järnvägar och vägar samt av utbildningen. Vi vill
använda pengar som kan tas in genom försäljning
av statliga företag för att modernisera Sverige, och
då hela Sverige. Vi kommer också att arbeta vidare
för ett samhälle i ekologisk balans med en god
miljö.
Med den politiken ser vi med tillförsikt
valresultatet den 15 september an, då väljarna har
att avge sina röster.
Avslutningsvis vill jag tacka mina kolleger för ett
gott samarbete under de gångna åren.
(Applåder)
Anf. 55 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Ingvar Carlsson säger att det inte har
varit den samverkan mellan våra partier som han
önskat. Ja, det är en sak och det är mycket möjligt
att han har rätt. Möjligen kan det vara så, att vi
ömsesidigt tycker detta.
Men när Ingvar Carlsson sedan som slagträ i
debatten försöker använda vad Bo Hammar
eventuellt har sagt i interna diskussioner och
debatter, tillämpar han en ganska ful
debattmetod -- en metod som påminner om en
annan med nästan samma namn.
Tror verkligen Ingvar Carlsson att jag är helt
okunnig om en del av socialdemokraternas interna
diskussioner? Så är det naturligtvis inte. Men de
skulle aldrig falla mig in att använda mig av det i
kammarens talarstol. Men nog om detta.
En av det här valets huvudfrågor för oss handlar om
att stoppa högeralliansen. Det är naturligtvis en
debatt som förs långt utanför det här huset, inte
minst inom fackföreningsrörelsen och i dess press.
Jag vill till protokollet läsa in slutet av en
ledarartikel i tidningen Kommunalarbetaren:
''FÖR ATT SKYDDA VÄLFÄRDEN,
sysselsättningen, högre skolutbildning åt alla, klara
sjukvården, omsorgen om barn och gamla och
övriga nämnda framtidsfrågor, krävs det en politik
som bygger på stark parlamentarisk majoritet, en
politik som svarar mot de breda folkgruppernas
behov. En sådan politik kan aldrig vila på någon
högerallians. Den måste vila på socialdemokratin
och en bred vänstersamverkan. Med den
framtoning centern har i dag borde partiet kunna
bidra till en sådan parlamentarisk stabilitet och
tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet
säkra en politik i de stora folkgruppernas intresse.''
Jag tror att det ligger mycket i ett sådant
resonemang.
Herr talman! Jag har poängterat att vi i vårt parti är
villiga att konstruktivt medverka i en
riksdagsmajoritet som utgår från principerna om
arbete, rättvisa, demokrati och en grön miljö. Det
är också rubriken när det gäller vår valplattform. Vi
är villiga att samverka. Hur mycket vi kan uträtta
beror naturligtvis på det stöd som vi får i valet och
på vilken opinion som finns efter valet. Men vi
kompromissar inte bort vår politik vare sig på
förhand eller i efterhand. Det har vi visat under den
gångna valperioden.
Valets huvudfråga kan aldrig vara frågan om sänkt
skattetryck eller inte. Löftesballongerna
beträffande detta med kraftiga skattesänkningar är,
i bästa fall, bara blå löftesballonger. I värsta fall rör
det sig om ett öppet hot mot välfärden.
Vidare står vi upp för arbetarrörelsens klassiska
grundvärderingar. Men det gäller inte att ta upp
socialdemokraternas avlagda dräkt, utan det gäller
att förnya och att gå vidare. Vi vet att människor
har kraft att gemensamt förändra och leda
utvecklingen i nya banor.
Valet i höst är ett vägval. Det handar inte om ett val
mellan två regeringsalternativ, utan det handlar om
ett val mellan rättvisa och solidaritet å ena sidan
och en passiv anpassning till näringslivets och
marknadens krav å andra sidan. Alla som har
förlorat på den omfördelning från arbetet till
kapital som har skett behöver ett alternativ som
kämpar för ett samhälle där inte finns några
orättvisor eller klassklyftor, ett socialistiskt
alternativ.
Vi vill stoppa högervridningen. Ett förstärkt
vänsteralterntiv ger kraft åt en folklig rörelse för ett
självständigt och solidariskt Sverige -- ett Sverige,
där människor lever i samverkan och gemenskap.
Anf. 56 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Det är så att man kan bli lätt
förvirrad, Olof Johansson! När det gäller det som
han hänvisar till står det i fråga om riksdagens
uttalande från 1980 att kärnkraften skall vara
avvecklad år 2010. Detta har inte varit föremål för
förnyad behandling. Det står att
kärnkraftsavvecklingen kan inledas. I vilken takt
det kan ske avgörs av resultatet av hushållningen
med el, av tillförseln av el från miljöacceptabel
kraftproduktion osv.
Detta gäller utifrån givna förutsättningar. Jag
tolkar detta så, att det är de här aktuella
förutsättningarna som avgör i vilken takt
kärnkraften skall avvecklas. Det betyder att år 2010
inte längre gäller. Jag begriper alltså inte hur man
kan ha ett äpple kvar samtidigt som man äter upp
det. På något sätt är det vad Olof Johansson
försöker sig på. Man måste ju bestämma sig för vad
man vill göra, och det är precis vad vi har gjort. År
2010, som centern röstat bort, skall kärnkraften
vara borta. Sedan får vi anpassa vår
kraftproduktion utifrån detta förhållande. Det är ju
på det viset det fungerar.
Prisnivån och politiska beslut kommer att vara
styrande för hur elproduktionen kommer att se ut i
vårt land. Detta gör att vi skjuter på
kärnkraftsavvecklingen, så att vi hamnar bortom år
2010.
Carl Bildt talar väldigt gärna om andra som sviker
givna löften. Men han har ännu inte kommenterat
detta med den fjällnära skogen. Där har vi ett
exempel på löften som moderaterna har svikit.
Vidare har jag ännu inte fått någon kommentar från
Olof Johansson om neutralitetsförbehållet i fråga
om EG-ansökan.
Jag har en sammanställning av voteringar som
förekommit under den gångna mandatperioden.
Det gäller alltså samtliga tre år som har gått efter
förra valet. Riksdagens utredningstjänst har gjort
en sammanställning av hur många gånger
socialdemokraterna och moderaterna har röstat för
samma sak under de här tre riksdagsåren. Av listan
framgår det, och detta är mycket intressant, i vilka
frågor socialdemokraterna och moderaterna har
funnit varandra. Detta anknyter mycket bra till det
som Bengt Westerberg sade tidigare.
I vilka frågor har de då funnit varandra? Ja, när det
gäller riksdagsåret 1988/89 rör det sig om
bevarandet av ett antal åar. Det handlar alltså om
bevarandeintressen. Vidare gäller det den
ekonomiska politiken och miljön. Det gäller
avvecklingen beträffande massaindustrins utsläpp.
Det gäller PCB, katastrofersättning, skyddet av
utrotningshotade djur, naturvårdsgränsen,
avgaskrav för lastbilar och bussar,
vattendomstolarnas sammansättning,
saltvatteninträngningen i grundvattnet, satsningar
på inhemska bränslen, kontroll över tillverkning av
krigsmateriel, uppehållstillstånd för make och
maka, flyktingkvot, barnutredningar, förvar av
barn, västkustbanan, vissa övriga projekt i
Västsverige när det gäller upprustning av skilda
bandelar osv.
Det här är alltså några axplock gällande riksmötet
1988/89. Och det är likadant när det gäller andra
riksmöten. Detta bestyrker att det i svensk politik
alltså inte är fråga om höger -- vänster, utan vi får
se det i ett helt annat perspektiv. För vilka krafter är
det som finner varandra? Det är, precis som Bengt
Westerberg var inne på, de tillväxtorienterade
krafterna, som vill ha tillväxt till varje pris. Dessa
krafter är massivt representerade i moderata
samlingspartiet. De är väl representerade i det
socialdemokratiska partiet. De finns även i andra
partier, men dessa två partier har alltså lyckats
finna varandra i många frågor som går emot
miljöintressen och många gånger emot
flyktingfrågan och andra frågor av humanitär
karaktär. Vi skulle behöva ha en annan ordning i
svensk politik, där inte tillväxtintressena fann
varandra utan motsatsen, där miljöintressena och
de humanitära intressena fann varandra i stället.
Dessa intressen finns representerade i alla partier i
varierande utsträckning. Det är dessa intressen som
skulle behöva bilda en ny majoritet i svensk politik.
(Applåder)
Anf. 57 Statsminister INGVAR CARLSSON
(s) replik:
Herr talman! Får jag först säga till Lars Werner att
jag gjorde mina bedömningar efter Bo Hammars
offentliga uttalanden. Vad han har sagt internt har
jag ingen aning om, men det måste ha varit mycket
värre eftersom Lars Werner reagerade så våldsamt.
Ålderdomshemmen har tagits upp i debatten. Av
några inlägg från de borgerliga företrädarna skulle
man kunna tro att de inte känner till att det finns
ålderdomshem här i landet. Det finns faktiskt 800
ålderdomshem med närmare 40 000 platser. Detta
är sant att en del har försvunnit: ålderdomshem på
så där 11--12 kvadratmeter utan dusch, utan ens en
kokplatta och med en standard som inte är värdig
de gamla som har varit med och byggt upp det här
landet. Vi har i stället fått 25 000 platser sedan 1982
i servicelägenheter och långt fler möjligheter till
omvårdnad än vad vi hade när vi tog över
regeringsmakten. Men det är inte tillräckligt.
Därför vill vi satsa mer på gemensamma sektorn.
Jag tror att de äldre som har varit med och kämpat
för förändringar och förbättringar vet vilka som har
varit för reformerna, de nödvändiga
skattehöjningarna, och vilka som har varit emot.
De gamla vet bättre än någon annan vilka de kan
lita på.
För framtiden vill jag säga att i valet mellan
skattesänkningar -- detta riktat till Bengt
Westerberg och Carl Bildt -- och de gamlas trygghet
väljer vi att ge de gamla en värdig ålderdom.
Jag noterar med tillfredsställelse att Olof
Johansson reagerade mot, som han uttryckte det,
dem som vill ta pengar från arbetslivsfonden. Det
är bra att Olof Johansson sade det. Det belyser
återigen detta att han inte i klartext vill säga att det
är Carl Bildt -- han står nu där mitt i salen och
brukar ju bli oerhört irriterad, om inte statsråd hör
på vartenda ord av vad han själv tycker -- som vill
ta pengarna från arbetslivsfonden och ge till
arbetsgivarna. Det var som sagt bra att Olof
Johansson sade detta, och jag får väl stå ut med att
det sammanhållande kittet mellan de borgerliga
partiledarna är att de inte längre kallar varandra vid
namn. Det är ett lysande framsteg.
Jag måste säga att det är sorgligt att varken
folkpartiet eller moderaterna här i dag klart har
kunnat ta avstånd från Ian Wachtmeisters parti.
Uppriktigt sagt hade jag förväntat mig det, men jag
får väl nöja mig med att Olof Johansson var klar
och entydlig på den punkten. Så vill jag gärna tala
om att Carl Bildt i en intervju i tidningen i Dag den
11 maj svarade på frågan om han var beredd att ge
Ian Wachtmeister och Ny demokrati en
ministerpost i en borgerlig regering: ''Jag vet inte
om han ens är intresserad. Ny demokrati är en så
diffus företeelse, ett parti som knappt har ett
program. Vi får väl se.'' I stället för ett rakt nej
håller Carl Bildt denna fråga öppen. Det gör mig
utomordentligt förvånad.
Får jag då rätta en felaktighet i det Carl Bildt sade,
och det gäller momsen. Momsen kommer inte att
höjas den 1 januari. Den kommer att ligga kvar på
oförändrad nivå utom när det gäller matvaror, där
socialdemokraterna vill sänka momsen. Där
utlovar vi att om vi inte får en borgerlig regering så
kommer det inte att bli tal om höjning av momsen.
Sedan till Bengt Westerberg: I vilket land tas
flyktingar emot bättre än i Sverige? Vilket land --
bortsett från ytterligare tre länder -- har ett högre u-
landsbistånd? Sverige och tre andra länder har det
högsta u-landsbiståndet i världen. I vilket land har
de handikappade det bättre än i Sverige? Hur skulle
det gå med de handikappade barnen, om man
genomförde de förslag till barnomsorg och
barnpenning som moderaterna framför?
Bengt Westerberg ställde när det gäller områden
där vi inte alltid kunnat göra vad vi önskat i
tillräcklig snabb takt frågan: Vilka är det som har
applåderat? Jo, Bengt Westerberg avsåg
moderaterna, fastän han inte ville säga det. Det är
just med moderaterna som Bengt Westerberg nu
vill söka inte bara ett samarbete punktvis utan ett
etablerat samarbete om den ekonomiska politiken,
med huvuduppgiften att sänka skatter. Hur blir det
då med biståndet? Hur blir det då med de
handikappade? Hur blir det då med de gamla?
Detta är de tre behjärtansvärda exempel som Bengt
Westerberg tog. För dessa människor borde de
partier som tror på solidaritet och samverkan
tillsammans göra någonting för att skapa en rimlig
tillvaro. Jag tror inte ett ögonblick att det kommer
att lyckas tillsammans med moderaterna.
Det finns behov av en fortsatt politik som bygger på
medmänsklighet. Jag har trots allt förhoppningar
om att det skall gå att bygga upp ett sådant
samarbete, men jag är bergsäker på att det inte går
att konstruera ett sådant samarbete tillsammans
med moderata samlingspartiet.
Från folkpartiets sida har det utlovats ökade
utgifter och sänkta skatter. Men först skall vi skapa
ett ekonomiskt utrymme och sedan genomföra de
reformer på de områden som Bengt Westerberg här
har argumenterat för. Jag tror faktiskt att om Bengt
Westerberg menade allvar med sitt inlägg i dag --
jag hoppas verkligen att han gjorde det -- så
kommer Bengt Westerberg och folkpartiet förr
eller senare behöva vända sig till
socialdemokraterna för att skapa en praktisk
majoritet för en sådan politik.
Bengt Westerberg klagade över att Allan Larsson
jag citerade ur Dagens Industri. Om det inte räcker
kan jag citera ur Veckans Affärer, som skriver:
Orderingången uppåt redan i sommar.
Jag har naturligtvis citerat ur dessa tidningar därför
att det visar att den svartmålning som framför allt
moderaterna ägnar sig åt, och i dag stundtals även
folkpartiet, inte stämmer med verkligheten. Då
skulle inte våra ledande affärstidskrifter uttrycka
sig på det sätt som de gör.
Vi får, herr talman, säkert tillfälle att återkomma
till en del av de frågor som vi har diskuterat i dag
efter sommaren i den valrörelse som skall äga rum.
Om vi inte har kunnat få svar på alla frågor i dag
ges förhoppningsvis möjligheter till det längre
fram.
Under tiden hoppas jag att kammarens ledamöter
skall få en bra sommar med möjligheter till
avkoppling och att vi skall mötas i en valrörelse,
vilken gärna får bli hård, där vi alla bör känna ett
ansvar för att det blir en sjyst valrörelse i enlighet
med den tradition som vi brukar ha förmåga att
genomföra en valrörelse i Sverige.
Många kommer säkerligen att uppfatta detta val
som ett mycket utomordentligt viktigt val när det
gäller hur 90-talets samhälle skall se ut, vilka
värderingar som skall styra och påverka. Vi har
uttalat oro över att resultatet kan bli en
sammansättning som kan medföra att Sverige blir
svårare att styra och ta ansvar för. Det är ändå min
förhoppning att valrörelsen skall kunna
genomföras på ett sådant sätt att de dystra
spådomarna inte uppfylls, utan att det i samspelet
mellan regeringsmakt och riksdag skall kunna
utvecklas en politik som är till gagn för vårt land
och som gör att medborgarna fortfarande kommer
att uppleva Sverige som ett bra land att leva och bo
i.
Med det anförda ber jag att få önska kammarens
ledamöter en god och en stimulerande sommar.
(Applåder)
Partiledardebatten var härmed avslutad.
8 § Beslut rörande finansutskottets betänkande
FiU30
Företogs till avgörande finansutskottets
betänkande 1990/91:FiU30.
Mom. 1 (de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken)
Först biträddes reservation 2 av Lars-Ove
Hagberg med 22 röster mot 19 för reservation 3 av
Carl Frick. 270 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Anne Wibble
m.fl. med 134 röster mot 18 för reservation 2 av
Lars-Ove Hagberg. 161 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 146
röster mot 132 för reservation 1 av Anne Wibble
m.fl. 36 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (stabiliseringsavtalet)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 5 av Lars-Ove Hagberg -- bifölls med
acklamation.
Mom. 3 (AP-fonderna)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot
136 för reservation 6 av Anne Wibble m.fl.
Mom. 8 (sänkt mervärdeskatt på livsmedel och
serveringstjänster m.m.)
Först biträddes reservation 15 av Anne Wibble
och Lars De Geer med 41 röster mot 18 för
reservation 16 av Lars-Ove Hagberg. 255
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 14 av Gunnar Björk
m.fl. med 70 röster mot 40 för reservation 15 av
Anne Wibble och Lars De Geer. 205 ledamöter
avstod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 14 av Gunnar Björk
m.fl. med 70 röster mot 61 för reservation 13 av
Lars Tobisson m.fl. 184 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 144
röster mot 73 för reservation 14 av Gunnar Björk
m.fl. 98 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (mervärdeskattens nivå och utformning i
framtiden)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 17 av Anne Wibble m.fl. -- bifölls med
acklamation.
Mom. 12 (turistnäringen)
Först biträddes reservation 22 av Anne Wibble
m.fl. med 150 röster mot 34 för motion Fi46 av Leo
Persson m.fl. 128 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 158
röster mot 153 för reservation 22 av Anne Wibble
m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 14 (de allmänna riktlinjerna för
budgetregleringen)
Först biträddes reservation 26 av Gunnar Björk
och Ivar Franzén -- som ställdes mot reservation 28
av Carl Frick -- med acklamation.
Härefter biträddes reservation 25 av Anne Wibble
m.fl. med 101 röster mot 34 för reservation 26 av
Gunnar Björk och Ivar Franzén. 180 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 146
röster mot 106 för reservation 25 av Anne Wibble
m.fl. 63 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 37 (information om Sveriges samarbete med
EG)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot
68 för reservation 30 av Gunnar Björk m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
9 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 12 juni
Företogs till avgörande utbildningsutskottets
betänkande 1990/91:UbU21 samt finansutskottets
betänkande 1990/91:FiU37 och FiU34 (beträffande
debatten i dessa ärenden, se prot. 130).
Utbildningsutskottets betänkande UbU21
Mom. 8 (lokalisering av statens institut för
handikappfrågor i skolan)
Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 5 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.
Mom. 23 (ombildning av universitet och
forskningshögskolor till fristående stiftelser)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot
101 för reservation 10 av Ann-Cathrine Haglund
m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU37
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för omställning och
minskning av den statliga administrationen)
Först biträddes reservation 2 av Gunnar Björk
och Ivar Franzén -- som ställdes mot reservation 4
av Carl Frick -- med acklamation.
Härefter biträddes reservation 1 av Anne Wibble
m.fl. med 103 röster mot 34 för reservation 2 av
Gunnar Björk och Ivar Franzén. 177 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 144
röster mot 101 för reservation 1 av Anne Wibble
m.fl. 69 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU34
Mom. 1 (bankernas medverkan i den statliga
betalningsförmedlingen)
Utskottets hemställan bifölls med 206 röster mot
102 för reservation 1 av Anne Wibble m.fl. 3
ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
10 § Meddelande om utdelad statistik
Anf. 58 ANDRE VICE TALMANNEN:
På ledamöternas bänkar har utdelats statistik
avseende kammararbetet under valperioden 1988--
1991.
Ajournering
På förslag av andre vice talmannen beslöt
kammaren kl. 17.00 att ajournera förhandlingarna
till kl. 17.10 för att bereda finansutskottet tillfälle
att besluta om sammanställningen av statsbudgeten
m.m.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 17.10.
11 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Propositionerna
1990/91:197 Produktskadelag
1990/91:198 Vissa ändringar i aktiebolagslagen
1990/91:200 Statsrådens arvoden
Förslagen
1990/91:17 Riksdagens revisorers förslag angående
den svenska hälso- och sjukvården
1990/91:19 Riksdagens revisorers förslag angående
planeringen och genomförandet av boverkets
lokalisering
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:195 Aktiv flykting-
och immigrationspolitik m.m.
1990/91:Sf58 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1990/91:Sf59 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91:Sf60 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)
1990/91:Sf61 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
1990/91:Sf62 av Maria Leissner m.fl. (fp)
1990/91:Sf63 av Rune Backlund m.fl. (c)
Finansutskottets betänkanden
1990/91:FiU36 Sammanställning av tilläggsbudget
II för budgetåret 1990/91
1990/91:FiU38 Räntor på statsskulden, m.m.
1990/91:FiU39 Statsbudgetens inkomster för
budgetåret 1991/92
1990/91:FiU40 Statsbudgetens utgifter för
budgetåret 1991/92
1990/91:FiU41 Statsbudget för budgetåret 1991/92
12 § Kammaren åtskildes kl. 17.12.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 12 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 33
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 45
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m.
ajourneringen kl. 17.00 och
av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.