Regeringens proposition 
2000/01:80 
 
Ny socialtjänstlag m.m. 
Prop. 
2000/01:80 
 
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. 
 
Stockholm den 15 mars 2001 
 
Lena Hjelm-Wallén 
        Lars Engqvist 
        (Socialdepartementet)  
Propositionens huvudsakliga innehåll 
I propositionen föreslås en ny socialtjänstlag. Den nya lagen är kapitelindelad 
och språkligt moderniserad i förhållande till den nuvarande socialtjänstlagen. I 
 den nya socialtjänstlagen föreslås också vissa materiella ändringar i 
förhållande till den nuvarande. Det föreslås också en ny lag om behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten. Målsättningen för lagen är att se till att 
socialtjänsten har möjlighet att utnyttja modern informationsteknik för att höja 
 effektiviteten och kvaliteten i arbetet. Lagen skall gälla utöver 
personuppgiftslagen (1998:204) och innehålla de särbestämmelser som är 
nödvändiga i socialtjänstens verksamhet. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen 
 (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52) med vissa 
 bestämmelser om vård av unga (LVU) samt lagen (1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård (LSU). 
De föreslagna materiella ändringarna i socialtjänstlagen innebär att rätten till 
 bistånd för den enskilde vidgas och att rätten att överklaga genom 
förvaltningsbesvär skall omfatta i princip alla typer av biståndsbeslut, att 
länsstyrelserna ges utökade tillsynsinstrument samt att det blir obligatoriskt 
att upprätta vårdplaner när barn och unga skall vårdas utanför hemmet. 
Regeringen föreslår även en samlad strategi kring kunskapsutvecklingen inom 
socialtjänsten. 
De föreslagna ändringarna i LVM, LVU och LSU innebär att det införs en möjlighet 
 att ta urin-, blod- och utandningsprov på tvångsintagna i s.k. LVM-hem och 
särskilda ungdomshem. Vidare föreslås avseende LVM och LVU att vissa 
tvångsbefogenheter flyttas från socialtjänstförordningen (1981:750) till 
respektive lag. Dessutom föreslås vissa förändringar i LVM i syfte att klargöra 
dels när ett beslut om tvångsvård upphör att gälla vid olovlig frånvaro, dels 
vem som ansvarar för ledningen av verksamheten vid hemmet. 
Som ikraftträdandedag föreslås beträffande ändringarna i LVM, LVU och LSU den 1 
juli 2001, för lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten den 1 
oktober 2001 samt för socialtjänstlagen den 1 januari 2002.  
Innehållsförteckning 
1       Förslag till riksdagsbeslut     7 
2       Lagförslag      9 
2.1     Förslag till socialtjänstlag    9 
2.2     Förslag till lag om behandling av personuppgifter 
inom socialtjänsten     30 
2.3     Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken  33 
2.4     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken    35 
2.5     Förslag till lag om ändring i brottsbalken      37 
2.6     Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) 
om allmän försäkring    39 
2.7     Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda 
bestämmelser om unga lagöverträdare     41 
2.8     Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 43 
2.9     Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårds- 
lagen (1982:763)        45 
2.10    Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100)     47 
2.11    Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor 
48 
2.12    Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om 
vård av missbrukare i vissa fall        49 
2.13    Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och 
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning 
av barn 54 
2.14    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med 
särskilda bestämmelser om vård av unga  55 
2.15    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa 
sjukhem och andra vårdin- 
rättningar      59 
2.16    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas 
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård   60 
2.17    Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk 
tvångsvård      61 
2.18    Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481)    62 
2.19    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av 
asylsökande m.fl.       63 
2.20    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) om 
civilt försvar  64 
2.21    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:459) om 
arbetsförmedlingsregister       65 
2.22    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal 
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och 
sjukvård och socialtjänst       66 
2.23    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton 
 för kommuner och landsting     67 
2.24    Förslag till lag om ändring i lagen (1997:191) med anledning av Sveriges 
 tillträde till Haagkonventionen 
om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner   68 
2.25    Lag om ändring i lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling 
69 
2.26    Förslag till lag om ändring i lagen (1997:297) om 
försöksverksamhet med samtjänst vid medborgar- 
kontor  70 
2.27    Förslag till lag om ändring i socialförsäkrings- 
registerlagen (1997:934)        71 
2.28    Lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet 
av sluten ungdomsvård   73 
2.29    Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om 
patientnämndsverksamhet m.m.    74 
2.30    Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad 
ålderspension   75 
2.31    Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)    76 
2.32    Förslag till lag om ändring i lagen (1999:332) om ersättning till 
steriliserade i vissa fall      77 
2.33    Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension 
och efterlevandestöd till barn  78 
2.34    Förslag till lag om ändring i lagen (2000:625) om 
arbetsmarknadspolitiska program 79 
3       Ärendet och dess beredning      80 
4       Allmänna utgångspunkter 81 
5       En ny socialtjänstlag   85 
6       Rätten till bistånd     86 
6.1     Nuvarande ordning       86 
6.2     Den enskildes rätt till bistånd skall stärkas   87 
6.3     Överklagande    96 
7       Tillsynen över socialtjänsten   97 
7.1     Innebörden av tillsynsbegreppet 99 
7.2     Utökade tillsynsinstrument      100 
7.3     Samordning av tillsynen 102 
8       Vårdplan för barn som behöver vårdas i ett annat hem än 
det egna        104 
9       Avskaffande av samhällsrepresentanter i de auktoriserade 
adoptionsorganisationernas styrelser    106 
10      Stöd för anhöriga och närstående        108 
11      Nationellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten    111 
12      Vissa SiS-frågor        115 
12.1    Möjlighet att ta blod-, urin- och utandningsprov 
på intagna i LVM-hem och särskilda ungdomshem   115 
12.2    Frågan om ledning av verksamheten vid LVM- 
hemmen  119 
12.3    Klargörande av när ett LVM-beslut upphör att gälla      120 
12.4    Tvångsbefogenheter i socialtjänstförordningen 
flyttas till LVM och LVU        121 
13      Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten       122 
13.1    Författningsreglering av socialtjänstens behandling 
av personuppgifter      122 
13.2    Lagteknisk utformning   132 
13.3    Tillämpningsområde      135 
13.4    Ändamålen med behandlingen av personuppgifter   139 
13.5    Kategorier av personuppgifter   143 
13.6    Personuppgiftsansvar    145 
13.7    Sökbegrepp      146 
13.8    Samkörning      147 
13.9    Utlämnande av personuppgifter på medium för automatiserad behandling 
148 
13.10   Direktåtkomst   149 
13.11   Information     150 
13.12   Säkerhet vid behandling och tillsynsmyndighetens befogenheter   154 
13.13   Anmälan till tillsynsmyndigheten, m.m.  154 
13.14   Bevarande och gallring  155 
13.15   Sekretess       157 
13.16   Rättelse        158 
13.17   Skadestånd      158 
13.18   Överklagande    159 
13.19   Särskilt om s.k. sammanställningsregister       159 
14      Ekonomiska konsekvenser av förslagen    162 
15      Ikraftträdande  163 
16      Författningskommentar   163 
16.1    Förslaget till socialtjänstlag  163 
16.2    Förslaget till lag om behandling av personuppgifter 
inom socialtjänsten     173 
16.3    Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) 
om vård av missbrukare i vissa fall     177 
16.4    Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga    179 
16.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård      180 
Bilaga 1        Sammanfattning av betänkandet Socialtjänst i 
        utveckling (SOU 1999:97)        181 
Bilaga 2        Författningsförslag i betänkandet Socialtjänst i 
        utveckling (SOU 1999:97)        196 
Bilaga 3        Remissinstanser till betänkandet Socialtjänst i 
        utveckling (SOU 1999:97)        215 
Bilaga 4        Sammanfattning av betänkandet Behandling av 
        personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109)      216 
Bilaga 5        Författningsförslag i betänkandet Behandling av 
        personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109)      225 
Bilaga 6        Remissinstanser till betänkandet Behandling av 
        personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109)      229 
Bilaga 7        Jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna 
        nya socialtjänstlagen   230 
Bilaga 8        Lagrådsremissens lagförslag     235 
Bilaga 9        Lagrådets yttrande      264 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001   276 
Rättsdatablad   277 
 
1 
Förslag till riksdagsbeslut 
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 
1. socialtjänstlag, 
2. lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, 
3. till lag om ändring i rättegångsbalken, 
4. lag om ändring i föräldrabalken, 
5. lag om ändring i brottsbalken, 
6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 
7. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga 
lagöverträdare, 
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 
9. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 
10. lag om ändring i skollagen (1985:1100), 
11. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, 
12. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 
13. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av 
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, 
14. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 
15. lag om ändring i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra 
 vårdinrättningar, 
16. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss 
hälso- sjukvård, 
17. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 
18. lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481), 
19. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., 
20. lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar, 
21. lag om ändring i lagen (1994:459) om arbetsförmedlingsregister, 
22. lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med finansiell 
samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst, 
23. lag om ändring i lagen (1995:1518) om mervärdeskattekonton för kommuner och 
landsting, 
24. lag om ändring i lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till 
Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, 
25. lag om ändring i lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling, 
26. lag om ändring i lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst vid 
medborgarkontor, 
27. lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen (1997:934), 
28. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, 
29. lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m., 
30. lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension, 
31. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229), 
32. lag om ändring i lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa 
fall, 
33. lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och 
efterlevandestöd till barn, 
34. lag om ändring i lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska program. 
2 
Lagförslag 
2.1 Förslag till socialtjänstlag 
Härigenom föreskrivs följande. 
 
1 kap. Socialtjänstens mål 
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja 
 människornas 
- ekonomiska och sociala trygghet, 
- jämlikhet i levnadsvillkor, 
- aktiva deltagande i samhällslivet. 
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och 
andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och 
gruppers egna resurser. 
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och 
integritet. 
 
2 § När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets 
bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år. 
 
3 § Bestämmelser om vård utan samtycke ges i lagen (1988:870) om vård av 
missbrukare i vissa fall och i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga. 
2 kap. Kommunens ansvar 
1 § Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. 
 
2 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det 
stöd och den hjälp som de behöver. 
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra 
huvudmän. 
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande 
m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen. 
I 3 § och 16 kap. 2 § finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun 
 än den som den enskilde vistas i. 
 
3 § En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av 
ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av 
omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan 
att inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos den kommunen 
ansöka om sådana insatser. En sådan ansökan skall behandlas som om den enskilde 
vore bosatt i inflyttningskommunen. 
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen får inte 
beaktas vid prövning av en sådan ansökan. 
Hemkommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som 
inflyttningskommunen kan behöva för att kunna pröva ansökan. 
 
4 § Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de nämnder som 
 kommunfullmäktige bestämmer. 
Vad som i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd gäller i 
förekommande fall den eller de nämnder som utses enligt första stycket. 
 
5 § Kommunen får sluta avtal med annan om att utföra kommunens uppgifter inom 
socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt 
en annan kommun. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte med 
stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en 
samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ. 
 
6 § Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, den allmänna 
försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att, inom ramen för socialtjänstens 
uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga 
resurser. Kommunen skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som 
bedrivs i samverkan. 
Riksrevisionsverket får granska sådan verksamhet som bedrivits i samverkan med 
och delvis finansierats av försäkringskassan eller länsarbetsnämnden. Vid en 
sådan granskning har Riksrevisionsverket rätt att ta del av de uppgifter som 
behövs för att granska verksamheten. 
3 kap. Socialnämndens uppgifter 
1 § Till socialnämndens uppgifter hör att 
- göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen, 
- medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, 
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen, 
- informera om socialtjänsten i kommunen, 
- genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för 
goda levnadsförhållanden, 
- svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk 
hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. 
 
2 § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens 
sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och 
 äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga 
lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga 
för alla. 
Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder 
vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och 
ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. 
Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, 
bostad och utbildning. 
 
3 § Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet. 
För utförande av socialnämndens uppgifter skall det finnas personal med lämplig 
utbildning och erfarenhet. 
Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och 
säkras. 
 
4 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten 
och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden 
härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra 
föreningar. 
 
5 § Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras 
tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra 
samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 
När en åtgärd rör ett barn skall barnets inställning så långt det är möjligt 
klarläggas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och 
mognad. 
 
6 § Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan liknande 
social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakt med 
andra. 
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom 
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed 
jämförlig verksamhet. 
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift 
att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga 
angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn som 
inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare 
begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses 
endast om barnet självt begär eller samtycker till det. 
 
7 § Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av 
alkohol och andra beroendeframkallande medel. 
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och enskilda och 
 genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och 
om de hjälpmöjligheter som finns. 
4 kap. Rätten till bistånd 
1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda 
på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning 
(försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. 
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. 
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att 
leva ett självständigt liv. 
 
2 § Socialnämnden får ge bistånd utöver vad som följer av 1 § om det finns skäl 
för det. 
 
3 § Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för 
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och 
hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift, 
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening 
 och arbetslöshetskassa. 
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad regeringen 
närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm) 
på grundval av officiella prisundersökningar av olika hushållstypers 
baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl, skall 
socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå. Nämnden får också 
 i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre nivå, om det finns 
särskilda skäl för detta. 
 
4 § Socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid 
skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet 
 om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk 
åtgärd, och 
1. inte har fyllt tjugofem år, eller 
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande 
insatser, eller 
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men 
under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd. 
Praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket skall syfta 
 till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv. 
 Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på 
arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall 
utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och 
förutsättningar. 
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut fattas enligt 
första stycket. 
 
5 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan 
 kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 4 §, får fortsatt 
försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan 
godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten. 
 
6 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 3 § 
skall därvid inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den enskilde utför 
uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen 
utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock likställas med arbetstagare 
vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och 
8-10 §§ samt 7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om 
arbetsskadeförsäkring. 
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper 
Barn och unga 
1 § Socialnämnden skall 
- verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, 
- i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en 
gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom, 
- med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har 
visat tecken till en ogynnsam utveckling, 
- aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av 
 alkoholhaltiga drycker, andra berusnings- eller beroendeframkallande medel samt 
 dopningsmedel, 
- i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att 
utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till 
den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet, 
- i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och 
hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge 
eller adoption har avgjorts. 
 
2 § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda eller begränsa 
möjligheterna för en person som har sitt hem inom kommunen att i hemmet ta emot 
andras barn. 
Ett sådant förbud omfattar inte fall då det med hänsyn till särskilda 
omständigheter är uppenbart befogat att ett barn tas emot i hemmet. 
 
3 § Kommunen skall sörja för 
- att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå 
enighet i frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal) samt 
- att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra 
stycket eller 15 a § andra stycket föräldrabalken. 
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens försorg eller 
annars genom lämplig yrkesmässig rådgivare kan erbjudas dem som begär det. 
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som består i samtal med 
syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer. 
Äldre människor 
4 § Socialnämnden skall, med respekt för äldre människors självbestämmande och 
integritet, verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo 
självständigt, under trygga förhållanden. 
 
5 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och 
skall ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig 
service. 
Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för 
äldre människor som behöver särskilt stöd. 
 
6 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i 
kommunen för äldre människor samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om 
socialtjänstens verksamhet på detta område. 
Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall kommunen 
samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer. 
Människor med funktionshinder 
7 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller 
andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta 
i samhällets gemenskap och att leva som andra. 
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull 
sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes 
behov av särskilt stöd. 
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till följd av 
sådana svårigheter som avses i första stycket behöver ett sådant boende. 
 
8 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i 
kommunen för människor med fysiska och psykiska funktionshinder samt i sin 
uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på dessa områden. 
Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och psykiska 
funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt 
andra samhällsorgan och organisationer. 
Missbrukare 
9 § Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den 
hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden 
 skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka 
 att planen fullföljs. 
Anhörigvårdare 
10 § Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar 
närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder. 
Brottsoffer 
11 § Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes 
anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att 
kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet 
kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. 
Bemyndigande 
12 § För insatser inom omsorger om äldre människor eller människor med 
funktionshinder får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, 
meddela sådana föreskrifter som behövs till skydd för enskildas liv, personliga 
säkerhet eller hälsa. 
6 kap. Vård i familjehem och i hem för vård eller boende 
Allmänna bestämmelser om vård utom hemmet 
1 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett 
annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller 
boende. 
Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i 
ett annat hem än det egna får god vård. 
Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga 
och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. 
 
2 § Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och hem för 
 vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför 
det egna hemmet. Enligt 3 § skall dock behovet av vissa hem tillgodoses av 
staten. 
 
3 § Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av 
missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten. Statens 
institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa hem. Styrelsen 
leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen. 
Statens institutionsstyrelse får, om det finns särskilda skäl för det, genom 
avtal uppdra åt ett landsting eller en kommun att inrätta och driva ett sådant 
hem som avses i första stycket. 
För vård i ett hem som avses i denna paragraf får staten ta ut avgift av den 
kommun som begärt placeringen. 
 
4 § Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med 
socialnämnden. Detta gäller även sådana hem som avses i 3 §. 
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare 
föreskrifter om vård i familjehem och hem för vård eller boende. 
Särskilda bestämmelser om mottagande av barn 
5 § När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas 
emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall 
dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas. 
 
6 § Ett barn får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande 
vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller 
någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Som ett medgivande anses 
socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett visst familjehem. 
Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda 
hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. 
7 § Socialnämnden skall i fråga om de barn som avses i 6 § 
- medverka till att de får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma 
uppväxtförhållanden, 
- verka för att de får lämplig utbildning, 
- lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana barn råd, stöd och annan hjälp 
 som de behöver. 
 
8 § Vårdas ett barn med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna, skall 
socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande 
behövs. 
 
9 § Ett medgivande enligt 6 § att ta emot ett barn för stadigvarande vård och 
fostran meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens 
prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda 
med den kommunen innan den fattar sitt beslut. 
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 6 § fullgör skyldigheterna enligt 7 
§. 
 
10 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som 
syftar till att förmedla barn till hem som avses i 6 §. 
 
11 § Om vårdnaden av ett barn flyttats över till en eller två särskilt 
förordnade vårdnadshavare som barnet tidigare varit familjehemsplacerad hos, får 
 kommunen fortsätta att betala dessa vårdnadshavare skälig ersättning. 
Internationella adoptioner 
12 § Är det fråga om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att 
adoptera det, skall ett medgivande enligt 6 § inhämtas innan barnet lämnar det 
land där det har sitt hemvist. Medgivande får lämnas endast om den eller de som 
vill adoptera har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och har 
blivit informerade om den planerade adoptionens innebörd. Medgivandet upphör att 
 gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom två år från det medgivandet 
lämnades. 
 
13 § Den eller de som vill adoptera är skyldiga att anmäla till socialnämnden om 
 deras omständigheter ändras mer väsentligt under den tid medgivandet gäller. 
Medgivandet skall återkallas, om förutsättningarna för det inte längre finns. 
Medgivandet kan återkallas även när barnet har tagits emot av den eller de som 
vill adoptera, om en fortsatt vistelse hos dem inte vore förenlig med barnets 
bästa. 
 
14 § När ett visst barn har föreslagits för adoption, skall socialnämnden 
skyndsamt och senast inom två veckor från det att den eller de som vill adoptera 
 kommit in med en anmälan om detta pröva om samtycke skall ges till att 
adoptionsförfarandet får fortsätta. Om det är fråga om ett adoptionsförfarande 
som omfattas av lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till 
Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, 
skall därvid 3 § i den lagen tillämpas. Den tid inom vilken prövning enligt 
detta stycke skall ske får förlängas om det finns synnerliga skäl. 
 
15 § Ett medgivande enligt 12 § om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i 
syfte att adoptera det och ett samtycke enligt 14 § till adoptionsförfarandet 
meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun. 
I de fall samtycke enligt 14 § lämnats av socialnämnden i en annan kommun 
fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 7 §. 
 
16 § Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla barn 
från utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om 
internationell adoptionsförmedling. 
7 kap. Föreskrifter om enskild verksamhet 
1 § Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild 
individ får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet 
 i form av 
1. hem för vård eller boende, 
2. sådana boenden som motsvarar dem som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 5 
 kap. 7 § tredje stycket, 
3. hem för viss annan heldygnsvård, 
4. hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet. 
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall 
bedrivas. 
Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2 
kap. 5 § har överlämnat till en enskild att utföra. 
 
2 § Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 1 § får beviljas endast 
om verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet. 
Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för kvaliteten och säkerheten i 
verksamheten. 
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall nytt 
tillstånd sökas. 
 
3 § Bestämmelserna i 11 kap. 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar i enskild 
verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt denna lag. 
Dokumentationen skall bevaras så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i 
 verksamheten. 
 
4 § En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under 
länsstyrelsens tillsyn enligt denna lag skall, om det begärs av den som akten 
rör, så snart som möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på 
 stället eller i avskrift eller kopia, om inte annat följer av 15 kap. 1 §. 
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansvarar för 
personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den inte bör lämnas 
ut skall han eller hon genast med eget yttrande överlämna frågan till 
länsstyrelsen för prövning. 
5 § Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som står 
under länsstyrelsens tillsyn enligt denna lag skall tas om hand 
1. om verksamheten upphör, 
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas 
enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med 
stöd av lagen, eller 
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns ett 
påtagligt behov av att akten tas om hand. 
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och det inte 
finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i fråga om 
återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den som vid beslutet om 
omhändertagande ansvarade för personakten. 
Personakter som har tagits om hand skall förvaras avskilda hos arkivmyndigheten 
i den kommun där akterna omhändertagits. Personakterna skall bevaras i minst två 
 år från det att de kom in till arkivmyndigheten. En myndighet som har hand om 
en personakt som har omhändertagits har, om en uppgift ur akten begärs för ett 
särskilt fall, samma skyldighet att lämna uppgiften som den haft som ansvarat 
för akten före omhändertagandet. 
8 kap. Avgifter 
1 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnadsansvar 
för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträffande barn, ta ut 
ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika 
eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller 
 boende eller i ett familjehem. Regeringen meddelar föreskrifter om den högsta 
ersättning som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser får 
kommunen ta ut skälig ersättning. 
Om ett barn genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna, 
är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kommunens kostnader 
 enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden får i sådana fall 
uppbära underhållsbidrag som avser barnet. 
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänster för vilka avgift 
 har bestämts enligt 2 §. 
 
2 § För familjerådgivning, hemtjänst, verksamhet för barn och ungdom enligt 5 
kap. 1 § som inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär, sådant 
boende som avses i 5 kap 5 § andra stycket eller 7 § tredje stycket eller annan 
liknande social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som 
kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. 
 
Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 § 
tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så stort belopp 
att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov, 
boendekostnader och andra normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs 
skall kommunen försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas 
 av en oskäligt försämrad ekonomisk situation. 
9 kap. Återkrav m.m. 
1 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna 
uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 
§ utgetts obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad 
som har betalats ut för mycket. 
Om någon i annat fall än som avses i första stycket tagit emot sådant ekonomiskt 
 bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett 
detta, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket. 
 
2 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 1 §, återkräva bistånd som 
den enskilde har erhållit enligt 4 kap. 1 § endast om det har lämnats 
1. som förskott på en förmån eller ersättning, 
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller 
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över 
 hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar. 
Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § får 
socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om 
återbetalning. 
Ett beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas enligt denna 
paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgifter om den eller 
de omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för 
återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde. 
 
3 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte återbetalar 
frivilligt för ekonomisk hjälp som avses i 1 eller 2 § eller för kostnader som 
kommunen har haft enligt 8 kap. 1 § första eller andra stycket, skall talan 
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnader uppkom. Talan 
väcks vid den länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt. 
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att 
återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin 
försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl 
talar mot bifall till ersättningsanspråket. 
 
4 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som 
avses i 1 och 2 §§ och i 8 kap. 1 § första och andra styckena. 
10 kap. Nämndorganisation 
Socialnämnden 
1 § För en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen 
(1991:900). 
 
2 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och 
ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden. 
 
3 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga nämnder och 
hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade. 
Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunstyrelsen och 
övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det 
behövs för nämndens verksamhet. 
Delegation 
4 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild 
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som är en 
uppgift för nämnden enligt 6 kap. 6, 8 och 11-12 §§ denna lag, 4 och 6 §§, 11 § 
första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 
§§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 11 och 13 §§ 
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 
Första stycket gäller även i ärenden enligt 6 kap. 13 § om samtycke vägras och 
beslut enligt 9 kap. 3 § om att föra talan om återkrav enligt 9 kap. 1 §. 
 
5 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller 
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum 
- 1 kap. 4 § föräldrabalken, 
- 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 § att 
besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning, 
- 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken, 
- 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldrabalken, 
- 6 kap. 19 § föräldrabalken när det gäller beslut att utse utredare i mål och 
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge, 
- 7 kap. 7 § föräldrabalken när det gäller godkännande av avtal om att 
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader, 
- 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. 
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte omfatta befogenhet att 
meddela beslut i frågor som avses i 5 kap. 2 § denna lag eller att fullgöra 
nämndens uppgifter enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller 17 § 
 lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
6 § Bestämmelser om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe 
finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen 
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 
11 kap. Handläggning av ärenden 
1 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan 
eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda 
någon åtgärd av nämnden. 
Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes 
avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. 
2 § Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd 
eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera 
sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas 
så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte 
göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. 
Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. 
 Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för 
 viss tid. 
Den som berörs av en sådan utredning skall underrättas om att en utredning 
inleds. 
 
3 § När ett barn behöver vårdas i ett annat hem än det egna skall en plan 
upprättas för den vård som socialnämnden avser att anordna. Planen skall även 
uppta åtgärder och insatser som andra huvudmän har ansvar för. 
 
4 § Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta 
beslut i ärendet även om barnet byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en 
utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare. 
Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta 
över utredningen av ärendet. 
 
5 § Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om 
stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Dokumentationen skall 
utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och 
 händelser av betydelse. 
Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att 
obehöriga inte får tillgång till dem. 
 
6 § Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet. Den 
 enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra 
anteckningar som förs om honom eller henne. Om den enskilde anser att någon 
uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta antecknas. 
 
7 § Socialnämnden skall i alla ärenden tillämpa bestämmelserna i 13 § 
förvaltningslagen (1986:223). 
 
8 § I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild 
skall nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223): 
- 14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen, 
- 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter, 
- 20 § om motivering av beslut, 
- 21 § om underrättelse av beslut, 
- 26 § om rättelse av skrivfel och liknande. 
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som 
rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende som avses i 5 kap. 5 § 
 andra stycket eller 7 § tredje stycket eller om någon annan liknande social 
tjänst. 
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller 
ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör 
myndighetsutövning mot enskild hos denna. 
 
9 § Den som enligt vad som sägs i 8 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt 
17 § förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden, om 
inte särskilda skäl föranleder annat. 
Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få 
företräde inför nämnden. 
 
10 § Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och 
ärenden enligt denna lag. 
Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och 
barnet inte kan antas ta skada av det. 
 
11 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända 
 arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till 
enskilda, som har ärenden hos nämnden. Socialnämnden har vidare rätt att få 
uppgifter som lämnats till kommunen i ärenden om ekonomisk hjälp enligt lagen 
(1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra 
utlänningar. 
 
12 § I mål och ärenden enligt denna lag som avser myndighetsutövning mot enskild 
 får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen 
(1970:428). 
12 kap. Behandling av uppgifter 
Register m.m. 
1 § I sammanställningar av personuppgifter hos socialnämnden får det inte tas in 
 uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. 
Detta hindrar inte att det i en sådan sammanställning tas in uppgifter om 
åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär 
myndighetsutövning och den bestämmelse som ett beslut om en sådan åtgärd grundar 
 sig på. 
Bestämmelsen i första stycket hindrar heller inte att personuppgifter behandlas 
hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och 
framställning av statistik. 
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare 
föreskrifter om sammanställning av personuppgifter. 
 
2 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt hos socialnämnden som 
tillhör sådan sammanställning av uppgifter som avses i 1 § första stycket skall 
gallras fem år efter det sista anteckningen gjordes i akten. Uppgifterna skall 
dock inte gallras så länge uppgifter om samma person inte har gallrats av 
nämnden enligt andra stycket. 
Uppgifter i en sammanställning som avses i 1 § första stycket skall gallras fem 
år efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har upphört. 
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att 
gallringsskyldigheten inträdde. 
 
3 § I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter 
finns, utöver bestämmelserna i denna lag, föreskrifter i lagen (2001:000) om 
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten och personuppgiftslagen 
(1998:204). 
 
4 § Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 2 § första 
 stycket: 
1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om 
faderskap, 
2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om 
adoption, 
3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en underårig har 
placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett familjehem 
eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon 
annan som har vårdnaden om honom eller henne. 
Avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § andra stycket 
föräldrabalken som godkänts av socialnämnden får inte gallras förrän barnet 
fyller arton år. 
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 2 § av 
hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i 
övriga kommuner beträffande ett representativt urval av personer. 
Socialnämndens uppgiftsskyldighet m.m. 
5 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, lämna ut 
personuppgifter till Socialstyrelsen för angelägna statistiska ändamål. 
 
6 § Socialnämnden skall lämna ut personuppgifter till statliga myndigheter, när 
detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk för att den 
enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men. 
 
7 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet lämna uppgifter till 
denna om utbetalad ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga 
utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering. 
Om kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av flera nämnder skall varje 
 sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, till de övriga lämna 
1. uppgifter om att en person är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten, och 
2. de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av platser inom 
särskilda boendeformer i kommunen. 
Uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket gäller inte uppgifter som omfattas av 
sekretess enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). 
 
8 § Har någon som påföljd för brott överlämnats till vård inom socialtjänsten, 
skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten, om vården eller de andra 
åtgärder som redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd. 
Detsamma gäller om den som överlämnats till vård inom socialtjänsten bryter mot 
en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje stycket 2 
brottsbalken. 
 
9 § Om socialnämnden i sin verksamhet iakttagit något som tyder på att nya medel 
 används för missbruksändamål eller att ändringar sker i missbruksmönster av 
kända medel, skall nämnden utan dröjsmål anmäla detta till Statens 
folkhälsoinstitut. 
 
10 § Av 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) framgår att socialnämnden utan 
hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet. 
Detsamma gäller enligt 14 kap. 2 § femte stycket samma lag beträffande vissa 
brott som riktar sig mot underåriga. Av samma stycke följer också att sekretess 
inte hindrar att uppgifter, som angår misstanke om brott för vilket inte är 
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, lämnas till en 
åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot 
brottet. 
Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas 
1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende, om 
uppgifterna för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, 
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet, 
2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende om att 
avskilja denne från högskoleutbildning. 
13 kap. Tillsyn över socialtjänsten 
1 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet. Styrelsen skall 
följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna 
 lag utfärdar Socialstyrelsen allmänna råd. 
 
2 § Länsstyrelsen har tillsyn över den socialtjänst som kommunerna inom länet 
svarar för. 
Länsstyrelsen skall därvid 
- följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, 
- informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, 
- biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, 
- främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra 
samhällsorgan, 
- verka för att kommunerna planerar för att kunna tillgodose framtida behov av 
bistånd i form av hemtjänst samt sådant boende som avses i 5 kap. 5 § andra 
stycket och 5 kap. 7 § tredje stycket, 
- även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett 
ändamålsenligt sätt. 
 
3 § Länsstyrelsen har tillsyn över sådan enskild verksamhet som avser 
1. verksamhet för vilken det krävs tillstånd enligt 7 kap. 1 § första stycket, 
2. verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2 kap. 5 § har överlämnat till en 
enskild att utföra, 
3. annan enskild verksamhet än sådan som omfattas av 1-2 och som kommunen 
upphandlar tjänster från för att fullgöra skyldigheter enligt denna lag. 
 
4 § Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamhet som står under dess tillsyn 
 och får inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar och annat material 
som behövs för tillsynen. 
Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid 
inspektionen. 
 
5 § Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 7 kap. 1 § första stycket står 
under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten bedrivs. 
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och 
 ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. 
Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verksamhet som står 
under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden underrätta länsstyrelsen om 
det. 
 
6 § Om det förekommer något missförhållande i 
1. annat hem för vård eller boende än sådant som avses i 6 kap. 3 §, 
2. enskild verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 3 §, 
3. hemtjänst, 
4. sådant boende som avses i 5 kap 5 § andra stycket och 5 kap. 7 § tredje 
stycket, 
får länsstyrelsen förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa 
missförhållandet. 
Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som 
tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att det påtalade missförhållandet skall 
 kunna avhjälpas. 
Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte följs, 
får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet. 
 
7 § Om länsstyrelsen finner att en kommun inte fullgör vad som ålagts kommunen i 
 en lagakraftvunnen dom om rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § får länsstyrelsen 
 förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Föreläggandet får förenas med vite. 
Länsstyrelsen får inte meddela ett vitesföreläggande enligt första stycket om 
verkställighet av domen redan har sökts enligt utsökningsbalken. Ett meddelat 
vitesföreläggande förfaller om verkställighet söks enligt utsökningsbalken. 
14 kap. Anmälan om missförhållanden 
1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden 
behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. 
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom 
hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till 
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att 
socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är 
 anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem 
som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn 
och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och 
sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i 
stället vad som sägs i tredje stycket. 
De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till 
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas 
sexuellt eller misshandlas i hemmet. 
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är 
skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för 
utredning av ett barns behov av skydd. 
Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 § lagen (1993:335) om 
 Barnombudsman. 
 
2 § Var och en som är verksam inom omsorger om äldre människor eller människor 
med funktionshinder skall vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under 
trygga förhållanden. Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt 
missförhållande i omsorgerna om någon enskild skall genast anmäla detta till 
socialnämnden. Om inte missförhållandet avhjälps utan dröjsmål, skall nämnden 
anmäla förhållandet till tillsynsmyndigheten. 
Första stycket gäller även inom motsvarande yrkesmässigt bedriven enskild 
verksamhet. Anmälan skall göras till den som är ansvarig för verksamheten. Den 
ansvarige är skyldig att utan dröjsmål avhjälpa missförhållandet eller anmäla 
detta till tillsynsmyndigheten. 
15 kap. Tystnadsplikt 
1 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild 
verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han 
eller hon därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden. 
 
2 § Den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning får inte 
obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende eller som har 
inhämtats i samband med rådgivningen. 
 
3 § I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen (1980:100). 
16 kap. Övriga bestämmelser 
Överflyttning av ärende 
1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild 
person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till 
 det. 
Kommunernas ansvar i vissa fall 
2 § Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i 
familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som 
avses i 5 kap. 5 § andra stycket, 7 § tredje stycket och 7 kap. 1 § första 
stycket 2, har den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd 
enligt 4 kap. 1 § samt det individuellt behovsprövade stöd och de individuellt 
behovsprövade sociala tjänster enligt 3 kap. 6 § och 5 kap. 1 och 9 §§ som den 
enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas 
enligt 1 §. 
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en 
placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala tjänster 
1. under kriminalvård i anstalt, 
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon 
 annan än en kommun, 
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2. 
Överklagande av beslut 
3 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om 
nämnden har meddelat beslut i fråga om 
- ansökan enligt 2 kap. 3 §, 
- bistånd enligt 4 kap. 1 §, 
- vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 4 kap. 5 §, 
- förbud eller begränsning enligt 5 kap. 2 §, 
- medgivande enligt 6 kap. 6 §, 
- återkallelse av medgivande enligt 6 kap. 13 §, eller 
- samtycke enligt 6 kap. 14 §. 
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller 
kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det 
har vunnit laga kraft. 
 
4 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om 
- tillstånd enligt 7 kap. 1 §, 
- om omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 §, 
- om föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 §, 
- om avslag på en begäran om vitesföreläggande enligt 13 kap. 7 § får överklagas 
 hos allmän förvaltningsdomstol. 
I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 7 kap. 4 § gäller i 
tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100). 
Länsstyrelsens beslut om omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § och om 
föreläggande eller förbud enligt 13 kap. 6 § samt domstols motsvarande beslut 
gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att 
verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt. 
 
5 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut enligt 
 denna lag. 
Böter 
6 § Till böter döms den som 
- överträder ett förbud eller en begränsning som har meddelats med stöd av 5 
kap. 2 §, 
- åsidosätter någon av bestämmelserna i 6 kap. 6 § första stycket eller 12 §, 
eller, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1997:192) om 
internationell adoptionsförmedling, 10 §, 
- utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 §, 
- i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 13 kap. 6 § fortsätter 
verksamheten. 
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden, länsstyrelsen 
eller Socialstyrelsen. 
Berusningsmedel m.m. 
7 § I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs av 
landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte inneha 
alkohol eller andra berusningsmedel. Detsamma gäller i fråga om 
injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i 
människokroppen. 
Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans inom hemmet 
utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas. Den som förestår 
hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om 
beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av 
alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller 
staten. 
Kommuner utanför landsting 
8 § Vad som sägs i denna lag om landsting skall tillämpas också på en kommun som 
 inte tillhör något landsting. 
Socialtjänsten i krig m.m. 
9 § Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om socialtjänsten enligt denna 
 lag, om riket kommer i krig eller krigsfara eller om det råder sådana 
utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som 
riket har befunnit sig i.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002 då socialtjänstlagen (1980:620) 
upphör att gälla. 
2. Ett tillstånd eller ett förbud enligt den gamla lagen skall anses som ett 
tillstånd eller förbud enligt denna lag. 
3. Ett överklagande av socialnämnds eller länsstyrelses beslut som fattats före 
ikraftträdandet av denna lag skall prövas enligt bestämmelserna i den gamla 
lagen. 
4. En ansökan om tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 § 
som gjorts före denna lags ikraftträdande, men som gäller tid efter den 1 
januari 2002 skall prövas i enlighet med bestämmelserna i denna lag. 
 
2.2 
Lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
Härigenom föreskrivs följande. 
Lagens tillämpningsområde 
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, 
om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i 
eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är 
tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier. 
 
2 § I denna lag avses med socialtjänst 
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda 
lagstiftningen om vård utan samtycke av unga eller av missbrukare, 
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd, 
3. verksamhet som i övrigt bedrivs av Statens institutionsstyrelse, 
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå, 
5. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa 
funktionshindrade, 
6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt 
lagstiftning om mottagande av asylsökande m.fl., 
7. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa 
andra utlänningar, 
8. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade. 
Med socialtjänst avses även tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring 
och administration av verksamhet som avses i första stycket 1-8. 
 
3 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter hos domstolar. Den 
tillämpas inte heller vid behandling av personuppgifter för forsknings- och 
statistikändamål. 
Förhållandet till personuppgiftslagen m.m. 
4 § Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av personuppgifter inom 
 socialtjänsten, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har 
meddelats med stöd av denna lag eller annars av 2 § personuppgiftslagen. 
 
5 § Enligt socialtjänstlagen (2001:000) gäller särskilda bestämmelser om 
uppgiftsskyldighet, viss registrering och gallring hos socialnämnden. 
När behandling av personuppgifter är tillåten 
6 § Personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är nödvändig för att 
arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall kunna utföras. 
Personuppgifter får även behandlas för uppgiftsutlämnande som föreskrivs i lag 
eller förordning. 
En registrerad person har inte rätt att motsätta sig sådan behandling av 
uppgifter som är tillåten enligt denna lag. 
Personuppgifter som får behandlas 
7 § Socialtjänsten får behandla 
1. person- och samordningsnummer, 
2. känsliga personuppgifter som avses i 13 § personuppgiftslagen (1998:204), 
samt 
3.uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, 
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. 
Personuppgifter enligt första stycket får behandlas endast om uppgifterna har 
lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för verksamheten. 
Sekretess 
8 § I fråga om utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten 
gäller de begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100), 
socialtjänstlagen (2001:000) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa 
 funktionshindrade. 
Rättelse och skadestånd 
9 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd 
gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag. 
Överklagande 
10 § Beslut inom socialtjänsten om rättelse och om avslag på ansökan om 
information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204) får överklagas hos allmän 
 förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 
Övriga bestämmelser 
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela 
föreskrifter om vilka som är personuppgiftsansvariga och om begränsning av den i 
 6 § tillåtna behandlingen av personuppgifter samt om sökbegrepp, direktåtkomst 
och samkörning av personuppgifter. 
Regeringen får även meddela föreskrifter om när personuppgifter får föras över 
till tredje land.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001. 
2. Bestämmelserna i lagen skall inte börja tillämpas förrän den 1 oktober 2007 
när det gäller manuell behandling av personuppgifter, som påbörjats före den 24 
oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst bestämt ändamål, om 
manuell behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 1998. 
3. Har en begäran om registerutdrag enligt 10 § datalagen (1973:289) kommit in 
innan denna lag träder i kraft men har utdraget inte expedierats före 
ikraftträdandet, skall framställan anses som en ansökan om information enligt 26 
 § personuppgiftslagen (1998:204). 
4. Bestämmelsen om skadestånd skall tillämpas endast om den omständighet som 
yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att denna lag har trätt i kraft 
 för den aktuella behandlingen. 
5. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till 
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen 
(1980:620) 
 
2.3 
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 
Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
36 kap. 
5 §1 
Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen 
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa 
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan 
tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats. 
Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, 
psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (1980:620) och deras 
biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning 
anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet 
 i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. 
Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får lämna uppgifter som 
avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den 
till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det. 
Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, 
psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:000) och deras 
biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning 
anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet 
 i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. 
Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får lämna uppgifter som 
avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den 
till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det. 
Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som 
anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det. 
Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket föreligger skyldighet 
att vittna för 
1. andra än försvarare i mål angående brott som avses i 14 kap. 2 § femte 
stycket sekretesslagen (1980:100) och 
2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen (1980:620) i mål 
 enligt 25 eller 27 § samma lag eller enligt lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga. 
2. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen 
(2001:000) i mål enligt 5 kap. 2 § och 6 kap. 6 § och 13-14 §§ samma lag eller 
enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 
Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund har 
motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har 
erfarit under bikt eller enskild själavård. 
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 
kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som 
tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer. 
Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett 
visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under 
tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002 
 
. 
2.4 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 14, 17 a och 18 §§ samt 21 kap. 9 och 10 §§ 
föräldrabalken1 skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 kap. 
14 §2 
Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos socialnämnden 
finns bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620). Socialnämnden förmedlar 
kontakter med andra rådgivande samhällsorgan. 
Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos socialnämnden 
finns bestämmelser i socialtjänstlagen (2001:000). Socialnämnden förmedlar 
kontakter med andra rådgivande samhällsorgan. 
 
17 a §3 
Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) få hjälp att träffa 
avtal om vårdnad, boende och umgänge. 
Föräldrar kan enligt 5 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:000) få hjälp att träffa 
 avtal om vårdnad, boende och umgänge. 
Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett avtal mellan 
föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § andra stycket skall 
godkännas. 
Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att frågor om 
 vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan hinder av sekretess 
enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen (1980:100) är en annan 
socialnämnd som har tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för 
frågans bedömning skyldig att lämna sådana upplysningar på begäran av den 
socialnämnd som skall pröva avtalet. 
Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas. 
 
18 §4 
Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom samarbetssamtal 
få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. 
Föräldrar kan enligt 5 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:000) genom 
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. 
I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller 
något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå 
enighet mellan föräldrarna. 
Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet skall 
vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts och 
 fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan 
rätten förlänga den utsatta tiden. 
21 kap. 
9 §5 
Hämtning och annan åtgärd som rör barnet skall utföras på ett sätt som är så 
skonsamt som möjligt för barnet. 
Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närvara. Finns det en 
 sådan kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (1980:620) bör 
denne anlitas. Om möjligt skall också en barnläkare, barnpsykiater eller 
barnpsykolog medverka. Om barnet på grund av sjukdom inte bör flyttas eller om 
det möter något annat särskilt hinder, skall hämtningen uppskjutas. 
Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närvara. Finns det en 
 sådan kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (2001:000) bör 
denne anlitas. Om möjligt skall också en barnläkare, barnpsykiater eller 
barnpsykolog medverka. Om barnet på grund av sjukdom inte bör flyttas eller om 
det möter något annat särskilt hinder, skall hämtningen uppskjutas. 
 
10 §6 
Föreligger i mål enligt detta kapitel fara för att barnet förs ur landet eller 
är saken av annan anledning brådskande, kan länsrätten omedelbart förordna att 
barnet skall tas om hand på det sätt som länsrätten finner lämpligt. 
Kan ett beslut enligt första stycket inte avvaktas, får polismyndigheten, 
oavsett om något mål är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske 
utan skada för barnet. När en sådan åtgärd vidtas skall om möjligt närvara en 
läkare samt företrädare för socialtjänsten eller i förekommande fall en sådan 
kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (1980:620). Åtgärden 
skall genast anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall 
bestå. 
Kan ett beslut enligt första stycket inte avvaktas, får polismyndigheten, 
oavsett om något mål är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske 
utan skada för barnet. När en sådan åtgärd vidtas skall om möjligt närvara en 
läkare samt företrädare för socialtjänsten eller i förekommande fall en sådan 
kontaktperson för barnet som avses i socialtjänstlagen (2001:000). Åtgärden 
skall genast anmälas till länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall 
bestå.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.5 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken skall ha följande 
lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
31 kap. 
1 §1 
Kan den som är under tjugoett år och som begått brott bli föremål för vård eller 
 annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med 
särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten överlämna åt socialnämnden att 
 föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten enligt en för den tilltalade 
av nämnden uppgjord vårdplan. Överlämnande får ske endast om socialtjänstens 
planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med böter eller med särskild 
föreskrift om ungdomstjänst enligt tredje stycket, kan anses tillräckligt 
ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den 
tilltalades tidigare brottslighet. 
Kan den som är under tjugoett år och som begått brott bli föremål för vård eller 
 annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:000) eller lagen (1990:52) med 
särskilda bestämmelser om vård av unga får rätten överlämna åt socialnämnden att 
 föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten enligt en för den tilltalade 
av nämnden uppgjord vårdplan. Överlämnande får ske endast om socialtjänstens 
planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med böter eller med särskild 
föreskrift om ungdomstjänst enligt tredje stycket, kan anses tillräckligt 
ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den 
tilltalades tidigare brottslighet. 
Framgår det av den upprättade planen att den tilltalade skall bli föremål för 
vård eller annan åtgärd med stöd av socialtjänstlagen, skall rätten meddela 
föreskrift om att han skall genomgå sådan vård eller åtgärd. 
Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den 
tilltalades tidigare brottslighet, får rätten förena ett överlämnande till vård 
inom socialtjänsten med 
1. dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller 
 inte, eller 
2. en särskild föreskrift om att den tilltalade skall utföra oavlönat arbete 
eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet (ungdomstjänst) i lägst tjugo 
och högst etthundra timmar, om den tilltalade samtycker till det. 
En föreskrift om ungdomstjänst får ändras eller upphävas på talan av åklagare, 
när det finns skäl till det. 
Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms vara ägnat att 
främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i samband med överlämnande 
 enligt första stycket, föreskriva att den dömde på tid och sätt som anges i 
domen skall biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att 
avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av brottets och 
skadans art framstår som lämpligt. Sådan föreskrift får meddelas endast med den 
skadelidandes samtycke. 
 
2 §2 
Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen 
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åt 
socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan 
vård meddelas, åt styrelsen för hemmet att föranstalta om behövlig vård. Innan 
rätten beslutar om överlämnande skall socialnämnden eller styrelsen höras. 
Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen 
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna åt 
socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan 
vård meddelas, åt den som förestår hemmet att föranstalta om behövlig vård. 
Innan rätten beslutar om överlämnande skall socialnämnden eller styrelsen höras. 
Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får överlämnande 
enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda skäl.  
Denna lag träder i kraft i fråga om 2 § den 1 juli 2001 och i fråga om 1 § den 1 
 januari 2002.  
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 15 §, 10 kap. 3 § och 17 kap. 1 § lagen 
(1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 kap. 
15 § 2 
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade 
a) fullgör annan tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt än 
grundutbildning som är längre än 60 dagar; 
b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda lag; 
c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt; 
d) i annat fall än under b) eller c) sagts av annan orsak än sjukdom tagits om 
hand på det allmännas bekostnad. 
För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende 
 eller familjehem enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ger vård och 
behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen på 
begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas med 80 kronor, dock med 
högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Därvid skall det belopp varmed 
minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal. Det belopp som 
sjukpenningen minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minskningen 
har gjorts. 
För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende 
 eller familjehem enligt socialtjänstlagen (2001:000) som ger vård och 
behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen på 
begäran av den som svarar för vårdkostnaderna minskas med 80 kronor, dock med 
högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Därvid skall det belopp varmed 
minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal. Det belopp som 
sjukpenningen minskas med skall betalas ut till den på vars begäran minskningen 
har gjorts. 
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under 
c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid 
 bereds tillfälle att förvärvsarbeta. 
 
10 kap. 
3 §3 
Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad är 
intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, 
äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så 
 stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension, som 
svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den 
pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga 
behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för det fall att den 
pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av 
kommun eller landsting. 
Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberättigad som 
1. är helinackorderad i en sådan boendeform som avses i 20 § andra stycket 
socialtjänstlagen (1980:620), 
1. är helinackorderad i en sådan boendeform som avses i 5 kap. 5 § andra stycket 
 socialtjänstlagen (2001:000), 
2. bor i bostad med särskild service som avses i lagen (1993:387) om stöd och 
service till vissa funktionshindrade, eller 
3. skall betala ersättning enligt 34 § första stycket socialtjänstlagen. 
3. skall betala ersättning enligt 8 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen. 
 
17 kap. 
1 §4 
Har en ersättning enligt denna lag eller enligt en annan författning betalats ut 
 av en allmän försäkringskassa eller en arbetslöshetskassa och beviljas senare 
en annan ersättning retroaktivt enligt denna lag för samma tid som den tidigare 
utbetalade ersättningen skall den retroaktiva ersättningen minskas. Minskningen 
skall ske med det belopp som överstiger vad som skulle ha utgetts för perioden 
om beslut om båda ersättningarna hade förelegat samtidigt. 
Om någon i väsentlig mån har fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd 
enligt socialtjänstlagen (1980:620) utan villkor om återbetalning får 
socialnämnden från försäkringskassan uppbära retroaktivt beviljad periodisk 
ersättning enligt denna lag, till den del den motsvarar vad socialnämnden 
sammanlagt har betalat ut till dennes samt hans makes och minderåriga barns 
försörjning för den tid som den retroaktiva ersättningen avser. 
Om någon i väsentlig mån har fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd 
enligt socialtjänstlagen (2001:000) utan villkor om återbetalning får 
socialnämnden från försäkringskassan uppbära retroaktivt beviljad periodisk 
ersättning enligt denna lag, till den del den motsvarar vad socialnämnden 
sammanlagt har betalat ut till dennes samt hans makes och minderåriga barns 
försörjning för den tid som den retroaktiva ersättningen avser. 
I fråga om minskning av pension då livränta utgår enligt äldre lagstiftning om 
yrkesskador gäller 2 §.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om 
 unga lagöverträdare 
Härigenom föreskrivs att 11 och 17 §§ lagen (1964:167) med särskilda 
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
11 §1 
I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt arton år 
skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta yttrande från 
socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret 
för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig 
misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet 
är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för 
åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt. 
I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt arton år 
skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta yttrande från 
socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:000) har ansvaret 
för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig 
misstanke att han har begått brottet. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet 
är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för 
åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt. 
Ett yttrande enligt första stycket skall innehålla en redogörelse för vilka 
åtgärder som nämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge samt en plan för 
de åtgärder som nämnden avser att vidta, varvid arten, omfattningen och 
varaktigheten av åtgärderna skall framgå. Yttrandet skall, om åklagaren begär 
det eller om nämnden finner det nödvändigt, även innehålla en redogörelse för 
den unges personliga utveckling och hans levnadsomständigheter i övrigt. 
Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som 
 denne begär i fråga om den unge. 
 
17 §2 
Åtalsunderlåtelse får beslutas, om den unge blir föremål för sådan åtgärd som 
anges nedan och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är 
lämpligast för den unge: 
1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620), 
1. vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:000), 
2. vård eller annan åtgärd enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga, eller 
3. annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd. 
Åtalsunderlåtelse får också beslutas, om det är uppenbart att brottet har skett 
av okynne eller förhastande. 
Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklagaren utöver 
vad som följer av första och andra styckena särskilt beakta den unges vilja att 
ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller 
begränsa skadan eller att på annat sätt gottgöra målsäganden. 
Åtalsunderlåtelse får inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt 
intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av om något väsentligt allmänt 
intresse åsidosätts skall särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig 
skyldig till brott.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § samt 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1 
skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 kap. 
4 §2 
Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga 
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den 
enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller dock inte 
beslut om omhändertagande, beslut om vård utan samtycke eller beslut om sluten 
ungdomsvård. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild som 
uppnått myndig ålder om förhållanden av betydelse för att denne skall få vetskap 
 om vilka hans biologiska föräldrar är. 
Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har 
lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen. 
Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och 
den särskilda lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke 
samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd eller av 
Statens institutionsstyrelse. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos 
annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild 
tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med 
 socialtjänst jämställs ärenden om bistånd åt asylsökande och andra utlänningar, 
 ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar, 
ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, ärenden om allmän 
omvårdnad hos nämnd med uppgift att bedriva patientnämndsverksamhet samt 
verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa 
funktionshindrade. 
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av personakt enligt 70 c 
 § socialtjänstlagen (1980:620) för uppgift om enskilds personliga förhållanden. 
 Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till socialnämnd om uppgiften 
behövs för handläggning av ärende eller genomförande av beslut om stödinsatser, 
vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas. 
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av personakt enligt 7 
kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:000) för uppgift om enskilds personliga 
förhållanden. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till socialnämnd om 
uppgiften behövs för handläggning av ärende eller genomförande av beslut om 
stödinsatser, vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att uppgiften 
lämnas. 
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. 
Sekretess enligt första stycket gäller inte 
1. beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- 
 och sjukvård, eller 
2. beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av personakt. 
Beträffande anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom 
kommunal hälso- och sjukvård gäller sekretess om det kan antas att den som 
uppgiften rör eller någon honom närstående lider betydande men om uppgiften 
röjs. 
 
16 kap. 
1 §3 
Nuvarande lydelse 
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § 
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall 
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första 
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande 
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 
 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första 
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där 
tystnadsplikten följer av 
- - - - - - - - 
10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684) 
11. 71 c § socialtjänstlagen (1980:620) 
12. har upphävts genom lag (1998:624). 
 
Föreslagen lydelse 
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § 
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall 
är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8 samt 5 § 1 
och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första 
stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande 
av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 
 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första 
stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där 
tystnadsplikten följer av 
- - - - - - - - 
10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684) 
11. 15 kap 2 § socialtjänstlagen (2001:000) 
12. har upphävts genom lag (1998:624).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.9 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) 
Härigenom föreskrivs att 18, 22 och 26 §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)1 
skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
18 §2 
Varje kommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i en sådan 
boendeform eller bostad som avses i 20 § andra stycket och 21 § tredje stycket 
socialtjänstlagen (1980:620) eller som efter beslut av kommunen bor i sådan 
särskild boendeform som avses i 69 § första stycket 2 samma lag. Varje kommun 
skall även i samband med dagverksamhet, som omfattas av 10 § socialtjänstlagen, 
erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas där. 
Varje kommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i en sådan 
boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 5 kap. 7 § 
tredje stycket socialtjänstlagen (2001:000) eller som efter beslut av kommunen 
bor i sådan särskild boendeform som avses i 7 kap 1 § första stycket 2 samma 
lag. Varje kommun skall även i samband med dagverksamhet, som omfattas av 3 kap. 
 6 § socialtjänstlagen, erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas 
där. 
En kommun får även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen hälso- och 
sjukvård i hemmet (hemsjukvård). 
Landstinget får till en kommun inom landstinget överlåta skyldigheten att 
erbjuda sådan vård, som sägs i andra stycket, om landstinget och kommunen kommer 
 överens om det samt regeringen medger det. Överenskommelsen får avse även 
ansvar för förbrukningsartiklar som avses i 3 c §. 
Kommunens ansvar enligt första och tredje styckena och kommunens befogenhet 
enligt andra stycket omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av 
läkare. 
En kommun får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som 
kommunen ansvarar för enligt denna lag. En uppgift som innefattar 
myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till 
ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ. 
 
22 §3 
Ledningen av kommunens hälso- och sjukvård utövas av den eller de nämnder som 
kommunfullmäktige enligt 4 § socialtjänstlagen (1980:620) bestämmer. 
Ledningen av kommunens hälso- och sjukvård utövas av den eller de nämnder som 
kommunfullmäktige enligt 2 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:000) bestämmer. 
I en kommun som inte ingår i ett landsting utövas ledningen av den hälso- och 
sjukvård som avses i 18 § första eller andra stycket i enlighet med 10 §. 
 
26 §4 
Av patienter får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller 
kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter som 
är bosatta inom landstinget respektive kommunen, liksom patienter som avses i 3 
c §, skall därvid behandlas lika. Landstinget får dock för sluten vård 
fastställa avgiftsnivåer i olika inkomstintervall och besluta om vilka regler om 
 nedsättning av avgiften som skall gälla. Högsta avgiftsbelopp för sluten vård 
är 80 kronor för varje vårddag. 
Endast kommunen får ta ut vårdavgifter för sådan vård som den har 
betalningsansvar för enligt 2 § lagen (1990:1404) om kommunernas 
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Detsamma gäller i fråga om sådan 
psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsinriktning för vilken 
kommunen enligt 9 § samma lag har åtagit sig betalningsansvar. 
Avgifter för vård enligt 18 §, för förbrukningsartiklar enligt 18 c § eller för 
sådan långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 § 
 lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård 
får inte, tillsammans med avgifter som avses i 35 § andra stycket 
socialtjänstlagen (1980:620), uppgå till så stort belopp att den enskilde inte 
förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov, boendekostnad och andra 
 normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs skall kommunen försäkra sig 
 om att vårdtagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad 
ekonomisk situation. 
Avgifter för vård enligt 18 §, för förbrukningsartiklar enligt 18 c § eller för 
sådan långtidssjukvård som en kommun har betalningsansvar för enligt 2 eller 9 § 
 lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård 
får inte, tillsammans med avgifter som avses i 8 kap. 2 § andra stycket 
socialtjänstlagen (2001:000), uppgå till så stort belopp att den enskilde inte 
förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov, boendekostnad och andra 
 normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs skall kommunen försäkra sig 
 om att vårdtagarens make eller sambo inte drabbas av en oskäligt försämrad 
ekonomisk situation.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.10 Förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100) 
Härigenom föreskrivs att 2 a kap. 9 § skollagen (1985:1100)1 skall ha följande 
lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 a kap. 
9 §2 
Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin 
utveckling skall anvisas plats i förskola eller fritidshem, om inte barnens 
behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt. 
Kommunen skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver 
anvisas plats enligt första stycket. Kommunen skall verka för att barnen 
utnyttjar den anvisade platsen och informera föräldrarna om verksamheten och 
syftet med denna. 
Om ett barn efter beslut av en kommun vistas i familjehem eller i hem för vård 
eller boende i en annan kommun, har den kommun som beslutat om vistelsen 
ansvaret för det individuellt behovsprövade stöd enligt första stycket som 
barnet kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas 
enligt 72 § socialtjänstlagen (1980:620). 
Om ett barn efter beslut av en kommun vistas i familjehem eller i hem för vård 
eller boende i en annan kommun, har den kommun som beslutat om vistelsen 
ansvaret för det individuellt behovsprövade stöd enligt första stycket som 
barnet kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas 
enligt 16 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:000).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor 
Härigenom föreskrivs att lagen (1987:813) om homosexuella sambor1 skall ha 
följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som 
gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även 
på de homosexuella samborna: 
 
1. lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 
2. ärvdabalken, 
3. jordabalken, 
4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken, 
5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken, 
6. inkomstskattelagen (1999:1229), 
7. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 
8. bostadsrättslagen (1991:614), 
9. lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 
10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), 
11. 5 och 12 §§ lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av 
finansiella instrument, 
12. 14 kap. 3 §, 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen (1997:157), 
13. 36 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval, m.m., 
14. 4 § lagen (1997:159) om brevröstning i vissa fall, 
15. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 
 9 §§ föräldrabalken, 
16. säkerhetsskyddslagen (1996:627), 
17. lagen (1996:1231) om skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid 
1997-2001 års taxeringar, 
18. lagen (1993:737) om bostadsbidrag, 
19. 35 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620), 
19. 8 kap. 2 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:000), 
20. 26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 
21. 2 kap. 4 § utlänningslagen (1989:529), samt 
22. 12 § 1 stycket 2 lagen (2001:000) om svenskt medborgarskap. 
Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, 
gäller det också de homosexuella samborna.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i 
vissa fall 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa 
fall 
dels att 1, 2, 4, 12, 22, 29, 34, 44 och 47 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 32 a och 33 a §§ av 
följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 § 
De i 1 § socialtjänstlagen (1980:620) angivna målen för samhällets socialtjänst 
skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor 
 att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. 
Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och 
integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan 
 med den enskilde. 
De i 1 § socialtjänstlagen (2001:000) angivna målen för samhällets socialtjänst 
skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor 
 att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. 
Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och 
integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan 
 med den enskilde. 
 
2 § 
Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med honom enligt 
bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620). En missbrukare skall dock beredas 
 vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar som anges i denna lag 
(tvångsvård). 
Vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med honom enligt 
bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:000). En missbrukare skall dock beredas 
 vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar som anges i denna lag 
(tvångsvård). 
För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i 
socialtjänstlagen, om inte något annat anges i denna lag. 
 
4 § 
Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk av 
alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma 
 ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt 
socialtjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till följd av 
missbruket. 
Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk av 
alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma 
 ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt 
socialtjänstlagen (2001:000) eller på något annat sätt och han till följd av 
missbruket. 
1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, 
2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller 
3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. 
Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk 
tvångsvård hindrar detta inte ett beslut om tvångsvård enligt denna lag. 
 
12 § 
Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till att beslutet 
verkställs genom att missbrukaren bereds vård i ett hem som avses i 22 § eller, 
i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus. 
Rättens beslut upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor 
från den dag då beslutet vann laga kraft. 
Beslutet upphör också att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, 
under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför ett hem 
som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt 
Beslutet upphör också att gälla om, sedan vården har påbörjats, den tid som 
enligt 21 § inte skall räknas som vårdtid, uppgår till sammanlagt minst sex 
månader i följd. 
 
22 §1 
Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna 
lag (LVM-hem). Ett sådant hem skall ha en styrelse som utses av Statens 
institutionsstyrelse. 
Hemmets styrelse förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har 
överlåtits på en särskild föreståndare. 
Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsedda att lämna vård enligt denna 
lag (LVM-hem). 
 
29 § 
Har en intagen vistats i ett LVM-hem i tre månader utan att vård i annan form 
kommit till stånd skall föreståndaren anmäla detta till hemmets styrelse med 
angivande av orsaken till det. 
Har en intagen vistats i ett LVM-hem i tre månader utan att vård i annan form 
kommit till stånd skall den som förestår vården vid hemmet anmäla detta till 
Statens institutionsstyrelse och ange orsaken till det. 
 
32 a § 
 
Den intagne är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, 
skyldig att efter uppmaning, vid ankomsten till LVM-hemmet och inför vistelse i 
annan form enligt 27 §, lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av 
om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra 
berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot 
vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om förbud 
 mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är påverkad 
 av något sådant medel. 
 
33 a § 
 
Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att ringa och ta emot 
telefonsamtal samt ta emot besök. Den intagne får dock förvägras telefonsamtal 
och besök om det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet. Beslut om 
inskränkning i rätten att föra telefonsamtal och ta emot besök fattas av den som 
 förestår vården vid hemmet. 
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns 
bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag. 
 
34 § 
Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får 
hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i 
rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Hans 
rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra intagnas 
eller till personalens säkerhet. 
 
Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får 
hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i 
rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras.  
Den intagne får beredas vård vid en enhet som är låsbar eller på annat sätt 
inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med hänsyn till den 
 intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om det är 
nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i övrigt 
genomföra vården. 
Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om 
särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå 
längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i andra stycket fortfarande 
 föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare 
former eller utanför hemmet. 
 
Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller 
 är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till 
ordningen, får den intagne hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller 
hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock 
inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt 
 och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. 
 
44 § 
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde 
 hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, avslag på begäran 
om utskrivning eller förstörande av egendom enligt 36 §. 
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde 
 hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, innebär 
inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 
33 a § föra telefonsamtal eller ta emot besök eller avser avslag på begäran om 
utskrivning eller förstörande av egendom enligt 36 §. 
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får 
inte överklagas. 
Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte 
överklagas. 
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första stycket eller andra stycket får 
inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § 
tredje stycket är inte inskränkt till viss tid. 
 
47 § 
Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 3 § 
socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den enskilde får det stöd och 
den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan 
socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 72 § socialtjänstlagen. 
Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun som enligt 2 kap 
2 § socialtjänstlagen (2001:000) har ansvaret för att den enskilde får det stöd 
och den hjälp som han behöver. Att överflyttning av ärenden till en annan 
socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av 16 kap. 1 § socialtjänstlagen. 
Beslut om tvångsvård enligt 5 § och med anledning av omhändertagande enligt 13 § 
 fattas av den länsrätt inom vars domkrets den ansvariga kommunen är belägen. 
Den länsrätt som meddelade beslutet om vård beslutar också i frågor som avses i 
44 § första stycket.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001. 
2. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till 
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen 
(1980:620).  
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och 
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn 
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet 
av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn skall ha 
följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
20§1 
Har talan enligt denna lag inte väckts eller kan ett beslut enligt 19 § första 
stycket inte avvaktas, får polismyndigheten genast omhänderta barnet eller vidta 
 andra omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. När en sådan 
åtgärd vidtas skall om möjligt en läkare samt en företrädare för socialtjänsten 
eller i förekommande fall en sådan kontaktperson för barnet som avses i 
socialtjänstlagen (1980:620) vara närvarande. Åtgärden skall genast anmälas till 
 länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall bestå. 
Har talan enligt denna lag inte väckts eller kan ett beslut enligt 19 § första 
stycket inte avvaktas, får polismyndigheten genast omhänderta barnet eller vidta 
 andra omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. När en sådan 
åtgärd vidtas skall om möjligt en läkare samt en företrädare för socialtjänsten 
eller i förekommande fall en sådan kontaktperson för barnet som avses i 
socialtjänstlagen (2001:000) vara närvarande. Åtgärden skall genast anmälas till 
 länsrätten, som utan dröjsmål prövar om den skall bestå.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
 vård av unga 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga 
dels att 1, 10, 24, 25 och 42 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15 a-c och 17 a §§, av 
följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
1 § 
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med 
den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen 
(1980:620). 
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med 
den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen 
(2001:000). 
Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de 
situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig 
vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om 
honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv. 
Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om 
sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt 
är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan 
ges med den unges samtycke. 
 
10 § 
Vården skall anses påbörjad när den unge på grund av ett beslut om omedelbart 
omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt eget hem. 
För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen 
(1980:620) och föreskrifterna i 11-20 §§. 
För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen 
(2001:000) och föreskrifterna i 11-20 §§. 
 
15 a § 
 
Den intagne har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal, ta emot besök samt 
vistas utanför hemmet i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den intagne får 
dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra vården eller 
ordningen vid hemmet. 
En vistelse utanför hemmet skall avse en på förhand bestämd tid, dock högst fyra 
 veckor. 
Beslut om inskränkning i rätten att föra telefonsamtal, ta emot besök samt om 
vistelse utanför hemmet fattas av den som förestår vården vid hemmet. Beslut om 
vistelse utanför hemmet skall fattas efter samråd med socialnämnden. 
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns 
bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag. 
 
15 b § 
 
Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på 
annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med 
hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om 
det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i 
övrigt genomföra vården. 
Den intagne får vårdas vid en sådan enhet under högst två månader i följd. Om 
särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå 
längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket 
fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse 
 i öppnare former eller utanför hemmet. 
 
15 c § 
 
Om det är särskilt påkallat på grund av att den intagne uppträder våldsamt eller 
 är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan hållas till 
ordningen, får den intagne hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller 
hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock 
inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt 
 och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. 
Är den intagne under 15 år skall läkare skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som 
vidtas enligt första stycket. Om läkaren begär det skall åtgärden genast 
avbrytas. 
 
17 a § 
 
Den intagne är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, 
skyldig att efter uppmaning vid ankomsten till hemmet samt inför vistelse 
utanför hemmet lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av om han 
eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra 
berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot 
vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om förbud 
 mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är påverkad 
 av något sådant medel. 
 
24 § 
Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare 
förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som 
avses i 25 § socialtjänstlagen (1980:620) om det finns en påtaglig risk för att 
den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet 
(flyttningsförbud). 
Länsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare 
förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som 
avses i 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:000) om det finns en påtaglig risk 
för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet 
(flyttningsförbud). 
 
25 § 
Ansökan om flyttningsförbud görs av den socialnämnd som har lämnat medgivande 
enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620) att ta emot den unge i ett enskilt hem. 
 Samma nämnd beslutar om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §. 
Ansökan om flyttningsförbud görs av den socialnämnd som har lämnat medgivande 
enligt 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:000) att ta emot den unge i ett 
enskilt hem. Samma nämnd beslutar om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §. 
 
42 § 
Ett beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn 
får överklagas hos länsrätten, om beslutet avser förstörande eller försäljning 
av egendom enligt 20 §. 
Beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn får 
överklagas hos länsrätten, om beslutet innebär inskränkningar i särskilt fall av 
 rätten för den som vistas i hemmet att enligt 15 a § föra telefonsamtal eller 
ta emot besök eller avser förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 §.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001. 
2. Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till 
utgången av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen 
(1980:620).  
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa 
sjukhem och andra vårdinrättningar 
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem 
och andra vårdinrättningar skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 § 
Sjukhem och andra vårdinrättningar, som övertagits av kommunerna med stöd av 
denna lag, skall anses som sådana boendeformer som anges i 20 § andra stycket 
socialtjänstlagen (1980:620). 
Sjukhem och andra vårdinrättningar, som övertagits av kommunerna med stöd av 
denna lag, skall anses som sådana boendeformer som anges i 5 kap. 5 § andra 
stycket socialtjänstlagen (2001:000).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas 
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård 
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar 
för viss hälso- och sjukvård skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 §1 
En kommun skall betala ersättning till ett landsting för kostnader för hälso- 
och sjukvård åt personer som är folkbokförda i kommunen enligt vad som sägs i 
denna lag. 
Betalningsansvaret för personer som efter beslut av en kommun vistas i en annan 
kommun i sådan särskild boendeform eller bostad som avses i 20 § andra stycket, 
21 § tredje stycket och 69 § första stycket 2 socialtjänstlagen (1980:620) har 
dock den kommun som beslutat om vistelsen. 
Betalningsansvaret för personer som efter beslut av en kommun vistas i en annan 
kommun i sådan särskild boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § andra 
stycket, 5 kap. 7 § tredje stycket och 7 kap. 1 § första stycket 2 
socialtjänstlagen (2001:000) har dock den kommun som beslutat om vistelsen. 
Vad som i denna lag sägs om landsting gäller även kommuner som inte ingår i ett 
landsting.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 
Härigenom föreskrivs att 31 a § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 
skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
31 a §1 
Om en patient önskar att stödpersonens uppdrag skall övergå till ett uppdrag som 
 kontaktperson enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) när tvångsvården upphört 
 och stödpersonen samtycker till det, skall den nämnd som avses i 30 § 
underrätta socialnämnden i den kommun där patienten är folkbokförd om patientens 
 önskemål. 
Om en patient önskar att stödpersonens uppdrag skall övergå till ett uppdrag som 
 kontaktperson enligt 3 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:000) när tvångsvården 
upphört och stödpersonen samtycker till det, skall den nämnd som avses i 30 § 
underrätta socialnämnden i den kommun där patienten är folkbokförd om patientens 
 önskemål.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.18 Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481) 
Härigenom föreskrivs att 15 § folkbokföringslagen (1991:481) skall ha följande 
lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
15 § 
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad för äldre människor som 
avses i 20 § socialtjänstlagen (1980:620) i en annan församling än den, där han 
var eller borde ha varit folkbokförd när han flyttade till den aktuella 
bostaden, får folkbokföras i sistnämnda församling. Han folkbokförs då på den 
fastighet där han förut var eller borde ha varit folkbokförd eller endast i 
församlingen eller, om det finns särskilda skäl, på en annan fastighet. 
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad för äldre människor som 
avses i 5 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:000) i en annan församling än den, 
där han var eller borde ha varit folkbokförd när han flyttade till den aktuella 
bostaden, får folkbokföras i sistnämnda församling. Han folkbokförs då på den 
fastighet där han förut var eller borde ha varit folkbokförd eller endast i 
församlingen eller, om det finns särskilda skäl, på en annan fastighet. 
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad som anges i första stycket 
 och är folkbokförd i den församling där bostaden ligger får folkbokföras på en 
annan fastighet i församlingen om det finns särskilda skäl. 
Första och andra styckena skall även tillämpas på den som vistas i ett hem för 
äldre som drivs av någon annan än kommunen, om boendet med hänsyn till 
upplåtelseform och tillgång till vård kan anses motsvara vistelse som avses i 
första stycket.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande 
 m.fl. 
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. 
 skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 §1 
I denna lag ges bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till utlänningar 
som 
1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige enligt 3 kap. 2 eller 3 § 
utlänningslagen (1989:529) (asylsökande), 
2. har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av bestämmelserna i 2 
 kap. 4 a § utlänningslagen, eller 
3. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts 
rätt att vistas här medan ansökan prövas. 
Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt 6 § 
socialtjänstlagen (1980:620) för förmåner av motsvarande karaktär. 
Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § 
socialtjänstlagen (2001:000) för förmåner av motsvarande karaktär. 
Barn under 18 år som saknar uppehållstillstånd och som inte vistas på en 
förläggning omfattas inte av denna lag, om de bor hos en vårdnadshavare som har 
uppehållstillstånd.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar 
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 § lagen (1994:1720) om civilt försvar skall 
ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
8 kap. 
11 §1 
Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar 
som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och 
sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande 
m.fl. 
Kommuners och landstings skyldighet att ta hand om utrymmande och utlänningar 
som söker skydd i Sverige regleras i socialtjänstlagen (2001:000), hälso- och 
sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande 
m.fl.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:459) om arbetsförmedlingsregister 
Härigenom föreskrivs att 7 och 8 §§ lagen (1994:459) om 
arbetsförmedlingsregister skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 § 
En registrering enligt 6 § 2-4 får innehålla uppgift om den arbetssökandes 
sjukdom eller hälsotillstånd och om den arbetssökande fått ekonomisk hjälp med 
stöd av socialtjänstlagen (1980:620). Den får också innehålla omdömen och andra 
värderande upplysningar om den arbetssökande. 
En registrering enligt 6 § 2-4 får innehålla uppgift om den arbetssökandes 
sjukdom eller hälsotillstånd och om den arbetssökande fått ekonomisk hjälp med 
stöd av socialtjänstlagen (2001:000). Den får också innehålla omdömen och andra 
värderande upplysningar om den arbetssökande. 
Uppgifter om den arbetssökande som registreras med stöd av första stycket skall 
grundas antingen på muntliga uppgifter från den arbetssökande eller på 
skriftliga uppgifter i en handling som förs till en akt för den arbetssökande. 
Av daganteckning skall framgå att den arbetssökande har tagit del av uppgift som 
 avses i första stycket och att han skriftligen har samtyckt till att uppgiften 
registrerats. Av daganteckning skall också framgå att den arbetssökande 
skriftligen har samtyckt till registrering enligt 6 § 1. 
 
8 §1 
En registrering enligt någon av 5-7 §§ får inte innehålla uppgifter om att den 
arbetssökande misstänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff 
eller har fått annan påföljd för brott eller har varit föremål för 
tvångsingripande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av 
unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om 
 psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård eller 
smittskyddslagen (1988:1472). 
Registreringen får inte heller innehålla uppgift om att den arbetssökande har 
vårdats med stöd av socialtjänstlagen (1980:620) eller varit föremål för åtgärd 
enligt utlänningslagen (1989:529). 
Registreringen får inte heller innehålla uppgift om att den arbetssökande har 
vårdats med stöd av socialtjänstlagen (2001:000) eller varit föremål för åtgärd 
enligt utlänningslagen (1989:529).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet 
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och 
socialtjänst 
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet med 
finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och 
socialtjänst skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 § 
Till den som enligt 2 § skall bedriva försöksverksamheten får de parter som 
deltar i försöket överföra medel för sådana kostnader som är hänförliga till 
försöksperioden och som avser 
1. hälso- och sjukvård, 
2. sjukreseersättning, 
3. verksamhet enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda 
 bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i 
vissa fall och verksamhet som i annat fall enligt lag skall handhas av 
socialnämnd och inte omfattas av 1, samt 
3. verksamhet enligt socialtjänstlagen (2001:000), lagen (1990:52) med särskilda 
 bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i 
vissa fall och verksamhet som i annat fall enligt lag skall handhas av 
socialnämnd och inte omfattas av 1, samt 
4. sjukpenning och rehabiliteringsersättning enligt lagen (1962:381) om allmän 
försäkring, sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och 
medel avsedda för den allmänna försäkringskassans köp av yrkesinriktade 
rehabiliteringstjänster. 
Parterna får också till den som bedriver försöksverksamheten överföra medel för 
beräknade kostnader för administration av verksamheten. 
Den som bedriver försöksverksamheten övertar ansvaret för att i försöksområdet 
täcka de kostnader som parterna beslutat skall ingå i försöket.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton 
för kommuner och landsting 
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för 
kommuner och landsting skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 §1 
Vid utbetalning av ersättning enligt 5 § tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 9, 
10, 15 och 16 §§ mervärdesskattelagen (1994:200). Bestämmelsen i 8 kap. 9 § 
första stycket 1 mervärdesskattelagen skall dock inte tillämpas i fråga om 
sådana boendeformer som anges i 20 § andra stycket och 21 § tredje stycket 
socialtjänstlagen (1980:620) samt 9 § 8 och 9 lagen (1993:387) om stöd och 
service till vissa funktionshindrade. 
Vid utbetalning av ersättning enligt 5 § tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 9, 
10, 15 och 16 §§ mervärdesskattelagen (1994:200). Bestämmelsen i 8 kap. 9 § 
första stycket 1 mervärdesskattelagen skall dock inte tillämpas i fråga om 
sådana boendeformer som anges i 5 kap. 5 § andra stycket och 5 kap. 7 § tredje 
stycket socialtjänstlagen (2001:000) samt 9 § 8 och 9 lagen (1993:387) om stöd 
och service till vissa funktionshindrade.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:191) med anledning av Sveriges 
tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid 
internationella adoptioner 
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1997:191) med anledning av Sveriges 
tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid 
internationella adoptioner skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 § 
Ansökningar som avses i artikel 14 i konventionen skall göras hos socialnämnden 
i sökandens eller sökandenas hemkommun. 
Socialnämnden skall 
a) sammanställa rapporter enligt artikel 15.1. i konventionen, 
b) pröva frågor om samtycke enligt artikel 17.c i konventionen, 
c) vidta åtgärder enligt artikel 21 i konventionen. 
I 25 § socialtjänstlagen (1980:620) finns bestämmelser om att socialnämnden 
prövar frågor om medgivande att i adoptionssyfte ta emot barn med hemvist 
utomlands. 
I 6 kap 12-15 §§ socialtjänstlagen (2001:000) finns bestämmelser om att 
socialnämnden prövar frågor om medgivande att i adoptionssyfte ta emot barn med 
hemvist utomlands.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.25 Lag om ändring i lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling 
Härigenom föreskrivs att 8 och 11 §§ lagen (1997:192) om internationell 
adoptionsförmedling skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 2001.  
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:297) om försöksverksamhet med 
samtjänst vid medborgarkontor 
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst 
 vid medborgarkontor skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
8 § 
En arbets- eller uppdragstagare som omfattas av ett särskilt avtal enligt 5 § 
får i den kommunala myndighetens namn. 
1. bereda ärenden om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) till den 
som fyllt 65 år för dennes försörjning, 
2. ta emot ansökningar om plats i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg, 
fördela sådana platser och lämna erbjudanden om plats enligt 14 a § 
socialtjänstlagen,  
3. lämna ekonomiskt stöd till inackordering för elever i gymnasieskolan och 
kommunal vuxenutbildning enligt skollagen (1985:1100), 
1. bereda ärenden om bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:000) till 
 den som fyllt 65 år för dennes försörjning, 
2. ta emot ansökningar om plats och, med undantag för barn som behöver särskilt 
stöd enligt 2 a kap. 9 § skollagen (1985:1100), fördela platser och lämna 
erbjudanden om plats för barn som skall tillhandahållas förskoleverksamhet och 
skolbarnsomsorg enligt 2 a kap. skollagen, 
3. lämna ekonomiskt stöd till inackordering för elever i gymnasieskolan och 
kommunal vuxenutbildning enligt skollagen, 
4. ge tillstånd till att inrätta annat slag av toalett än vattentoalett enligt 
en kommunal föreskrift, eller 
5. i enklare fall bevilja parkeringstillstånd för handikappade.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.27 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsregisterlagen (1997:934) 
Härigenom föreskrivs att 7 § socialförsäkringsregisterlagen (1997:934) skall ha 
följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 §1 
Som särskilda ärendeuppgifter får inte registreras sådana uppgifter som avses i 
13 och 21 §§ personuppgiftslagen (1998:204) eller som utgör omdöme eller annan 
värderande upplysning om den registrerade. 
Utan hinder av första stycket får följande uppgifter registreras: 
1. förekomsten av ansökan eller anmälan i ärenden som omfattas av 1 § första 
stycket, 
2. tidpunkter, tidsperioder och belopp dels för ersättningar, dels för 
ersättningsgrundande förhållanden, i ärenden som omfattas av 1 § första stycket, 
 
3. grad av nedsatt arbetsförmåga, 
4. förekomsten av intyg och utlåtande av läkare eller annan intygsgivare, 
5. förekomsten av rehabiliteringsutredning eller annan utredning i 
rehabiliteringsärende samt av fastställd rehabiliteringsplan, 
6. arten av och tidpunkter för föreslagna, planerade och vidtagna 
rehabiliteringsåtgärder, 
7. förekomsten av sådan särskild grund för beaktande av högre bostadskostnad som 
 avses i 14 § tredje stycket och 17 § tredje stycket lagen (1993:737) om 
bostadsbidrag, 
8. om den registrerade får eller har fått vård eller försörjning helt eller 
delvis på det allmännas bekostnad, 
9. om den registrerade är häktad, intagen i kriminalvårdsanstalt eller i övrigt 
har tagits om hand på det allmännas bekostnad, 
10. om den registrerade vistas eller bor i en särskild boendeform enligt 
socialtjänstlagen (1980:620) eller vistas eller bor på annat liknande sätt, 
10. om den registrerade vistas eller bor i en särskild boendeform enligt 
socialtjänstlagen (2001:000) eller vistas eller bor på annat liknande sätt, 
11. om fråga om återbetalningsskyldighet har uppkommit 
12. vilken personkrets enligt 5 § förordningen (1988:890) om bilstöd till 
handikappade som den bilstödsberättigade hör till, 
13. att godmanskap eller förvaltarskap är anordnat enligt föräldrabalken, 
14. att en förälder på grund av sjukdom eller handikapp varaktigt saknar förmåga 
 att vårda barn, 
15. att den registrerade får aktivitetsstöd enligt 5 § tredje stycket 
förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd, 
16. att den registrerade har rätt till ersättning enligt 16-22 §§ förordningen 
om aktivitetsstöd, 
17. bevakningsanledning, samt 
18. anledningen till att ett ärende avslutats. 
I socialförsäkringsregister som förs för handläggning av ärenden om ersättning 
för tandvård enligt 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och 
förordningen (1998:1337) om tandvårdstaxa får dessutom, i fråga om vårdgivare, 
registreras uppgift om namn på praktik. I sådana register får vidare registreras 
 uppgift om 
1. förekomsten av begäran om förhandsprövning enligt förordningen om 
tandvårdstaxa samt kod för behandlingsförslag som begäran avser, 
2. kod för behandling som avses i förordningen om tandvårdstaxa, 
3. att den registrerade har rätt till ersättning enligt 9, 13 eller 14 § 
förordningen om tandvårdstaxa, 
4. förhållanden som anges i 15 § andra stycket förordningen om tandvårdstaxa, 
5. förekomsten av remiss, remitterande vårdgivares namn och namnet på den 
vårdgivare till vilken remiss har skett, samt 
6. patientavgift och tandvårdsersättning.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.28 Lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten 
ungdomsvård skall införas en ny paragraf, 18 a §, av följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
18 a § 
 
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig 
 att efter uppmaning vid ankomsten till det särskilda ungdomshemmet samt inför 
vistelse utanför hemmet enligt 18 § lämna blod-, urin- eller utandningsprov för 
kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, 
andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud 
mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om 
förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den dömde är 
påverkad av något sådant medel.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.  
2.29 
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. 
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. 
skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 § 
I varje landsting och kommun skall det finnas en eller flera nämnder med uppgift 
 att stödja och hjälpa patienter inom 
1. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som 
bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting, 
2. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som 
bedrivs av kommuner eller enligt avtal med kommuner och den allmänna omvårdnad 
enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ges i samband med sådan hälso- och 
sjukvård, samt 
2. den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som 
bedrivs av kommuner eller enligt avtal med kommuner och den allmänna omvårdnad 
enligt socialtjänstlagen (2001:000) som ges i samband med sådan hälso- och 
sjukvård, samt 
3. den tandvård enligt tandvårdslagen (1985:125) som bedrivs av landsting. 
För sådana nämnder gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen (1991:900).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad 
ålderspension 
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 8 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad 
ålderspension skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
12 kap. 
8 § 
Om en person som är berättigad till pension enligt denna lag i väsentlig 
omfattning har fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd enligt 
socialtjänstlagen (1980:620) utan villkor om återbetalning, får retroaktivt 
beviljad sådan pension betalas ut till socialnämnden till den del den motsvarar 
vad socialnämnden sammanlagt har betalat ut till den pensionsberättigades och 
dennes familjs försörjning för den tid som den retroaktiva pensionen avser. 
Om en person som är berättigad till pension enligt denna lag i väsentlig 
omfattning har fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd enligt 
socialtjänstlagen (2001:000) utan villkor om återbetalning, får retroaktivt 
beviljad sådan pension betalas ut till socialnämnden till den del den motsvarar 
vad socialnämnden sammanlagt har betalat ut till den pensionsberättigades och 
dennes familjs försörjning för den tid som den retroaktiva pensionen avser.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.31 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall ha 
följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
8 kap. 
11 § 
Bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) och liknande ersättningar är 
skattefria. 
Bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:000) och liknande ersättningar är 
skattefria.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:332) om ersättning till 
steriliserade i vissa fall 
Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1999:332) om ersättning till steriliserade 
 i vissa fall skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 a §1 
För den som har fått ersättning enligt denna lag skall tillgångar uppgående till 
 ett belopp om etthundrasjuttiofemtusen (175 000) kr anses som förmögenhet och 
inte beaktas vid tillämpning av 
1. 5 § lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer, 
2. 5 § lagen (1993:737) om bostadsbidrag, 
3. 6 och 35 §§ socialtjänstlagen (1980:620), 
3. 4 kap. 1 § och 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:000), 
4. 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 
5. 19 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, samt 
6. 16 § lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän försäkring. 
Anmälan enligt 8 § första stycket lagen om bostadstillägg till pensionärer 
behöver inte göras på grund av ersättning som har utgetts enligt denna lag.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och 
efterlevandestöd till barn 
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 9 § lagen (2000:461) om efterlevandepension och 
efterlevandestöd till barn skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
7 kap. 
9 § 
Om en person som är berättigad till efterlevandepension eller efterlevandestöd 
till barn i väsentlig omfattning har fått sin försörjning genom ekonomiskt 
bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) utan villkor om återbetalning, får 
retroaktivt beviljad sådan pension eller efterlevandestöd betalas ut till 
socialnämnden till den del ersättningen motsvarar vad socialnämnden sammanlagt 
har betalat ut till den ersättningsberättigades och dennes familjs försörjning 
för den tid som den retroaktiva ersättningen avser. 
Om en person som är berättigad till efterlevandepension eller efterlevandestöd 
till barn i väsentlig omfattning har fått sin försörjning genom ekonomiskt 
bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:000) utan villkor om återbetalning, får 
retroaktivt beviljad sådan pension eller efterlevandestöd betalas ut till 
socialnämnden till den del ersättningen motsvarar vad socialnämnden sammanlagt 
har betalat ut till den ersättningsberättigades och dennes familjs försörjning 
för den tid som den retroaktiva ersättningen avser.  
2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska 
program 
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2000:625) om arbetsmarknadspolitiska program 
 skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
4 §1 
Den som är berättigad till ersättning enligt lagen (1997:238) om 
arbetslöshetsförsäkring har vid deltagande i verksamhet som anordnas av kommunen 
 enligt 3 § rätt till aktivitetsstöd. 
Kommunen skall till den som tar del av verksamhet enligt 3 § och som uppbär 
försörjningsstöd enligt 6 och 6 b §§ socialtjänstlagen (1980:620) när han eller 
hon börjar delta i verksamheten utge ersättning med ett belopp som motsvarar 
försörjningsstödet. Detsamma skall gälla beträffande den för vilken fattas 
beslut om sådant försörjningsstöd som avses i första stycket under tid som han 
eller hon deltar i verksamheten. 
Kommunen skall till den som tar del av verksamhet enligt 3 § och som uppbär 
försörjningsstöd enligt 4 kap. 1 och 2 §§ socialtjänstlagen (2001:000) när han 
eller hon börjar delta i verksamheten utge ersättning med ett belopp som 
motsvarar försörjningsstödet. Detsamma skall gälla beträffande den för vilken 
fattas beslut om sådant försörjningsstöd som avses i första stycket under tid 
som han eller hon deltar i verksamheten. 
Kommunen skall till deltagare som inte erhåller ersättning enligt första eller 
andra stycket betala ut ersättning med 2 562 kronor per månad. 
Ersättningen enligt andra och tredje stycket skall benämnas 
utvecklingsersättning.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
3 Ärendet och dess beredning 
Genom beslut den 25 september 1997 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet 
Margot Wallström att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en 
översyn av vissa frågor om socialtjänstlagen (1980:620). Utredaren skulle 
analysera och lämna förslag som bl.a. berör lagens konstruktion och struktur, 
socialtjänstens finansiering, socialtjänstens uppgift att främst bistå vid 
tillfälliga sociala eller ekonomiska problem samt formerna för tillsynen över 
socialtjänsten (dir. 1997:109). Utredningen antog namnet 
Socialtjänstutredningen. Regeringen beslutade den 3 september 1998 om 
tilläggsdirektiv till utredaren att lämna förslag till hur den ekonomiska 
tryggheten för vissa äldre invandrare ska utformas (dir. 1998:70). 
Utredningen har avgett slutbetänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97). 
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns 
 i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över 
remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns 
 tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S1999/7149/ST). 
Regeringen beslutade den 4 september 1997 att tillkalla en särskild utredare för 
 att utarbeta ett förslag till särskild författningsreglering av behandlingen av 
 personuppgifter inom socialtjänsten. Utredningen, som antog namnet 
Socialdatautredningen (S 1997:15), har avlämnat betänkandet Behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten (SOU 1999:109). En sammanfattning av 
betänkandet finns i bilaga 4. Utredningens lagförslag finns i bilaga 5. 
Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns 
 i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i 
Socialdepartementet (dnr S1999/8114/ST). 
I propositionen behandlas vidare framställningar från Statens 
institutionsstyrelse SiS om ändringar i vissa lagar och författningar inom SiS 
ansvarsområde. Förslagen har remissbehandlats. En sammanställning över 
remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S1996/3966/IFO). 
Dessutom behandlas ett förslag ur Barnpsykiatriutredningens betänkande Det 
gäller livet (SOU 1998:31). Förslaget har remissbehandlats. En sammanställning 
av remissyttrandena finns tillgängliga i Socialdepartementet (dnr S1998/987/HS). 
Slutligen behandlas också en skrivelse från Svenska Kommunförbundet om 
gallringsregler i socialtjänsten, dnr S98/6675/ST. 
Lagrådet 
Regeringen beslutade den 8 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över de 
lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. 
Lagrådet har föreslagit vissa förtydliganden och justeringar i lagförslagen. 
Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets yttrande 
kommenteras närmare under avsnitt 6.2, 7.2, 13.2-5 samt i 
författningskommentaren. 
Övriga lagändringar har, på grund av att de enbart är av enkel beskaffenhet, 
inte underställts Lagrådets granskning. 
4 Allmänna utgångspunkter 
Socialtjänsten utgör en central del av välfärdspolitiken. Genom att tillgodose 
individuella behov hos socialt och ekonomiskt utsatta grupper utgör 
socialtjänstens insatser ett viktigt komplement till de generella ekonomiska 
stödsystemen. 
Någon form av rättslig reglering för den enskildes rätt till stöd för överlevnad 
 har funnits sedan 1700-talet. Denna rätt har ytterst sin ideologiska grund i 
uppfattningen att staten har plikt att vårda medborgarna och att medlemskap i 
samhället innebär att ha vissa rättigheter som samtidigt kräver motprestationer. 
 Denna uppfattning om relationen mellan staten och individen utvecklades under 
upplysningstiden. 
Det ideologiska synsättet men även ekonomiska orsaker har föranlett ändringar i 
den lagstiftning som sedan dess avsett att skydda den enskildes försörjning. 
Bl.a. har omfattningen av rätten till stöd för försörjning samt rätten till 
domstolsprövning av beslut om socialbidrag i vissa tider begränsats med hänsyn 
till samhällets bristande resurser. 
Ett rättighetsbegrepp finns alltså i socialrätten sedan lång tid tillbaka. Som 
lagstiftningsstrategi har det använts till att förverkliga och bygga upp 
välfärdsstaten. Begreppet har i dessa sammanhang dels betecknat behovet av 
samhällelig resursfördelning, dels varit ett verktyg för att lösa konflikter när 
 enskildas intressen kolliderar med offentliga myndigheters. 
Genom 1980 års socialtjänstreform lades de grundläggande målsättningarna och 
värderingarna som nu gäller för socialtjänsten fast. Det gäller principerna om 
helhetssyn, frivillighet, det förebyggande perspektivet och att den enskildes 
egna resurser skall tas tillvara. Individens delaktighet och egna ansvar skall 
beaktas. Socialtjänsten skall också präglas av frivillighet och 
självbestämmande, kontinuitet, flexibilitet, normalisering, närhet och 
valfrihet. Det finns anledning att betona att de grundläggande värderingar som 
präglade 1980 års socialtjänstreform alltjämt skall gälla. Principerna ger inte 
bara vägledning för socialtjänstens praktiska verksamhet, utan för den 
människosyn som alltjämt skall prägla reformarbetet inom socialtjänsten. Det är 
emellertid angeläget att påpeka att begreppen måste konkretiseras och 
manifesteras i det dagliga arbetet, så att de inte utvecklas till tomma 
honnörsord utan konkret innehåll. 
Utvecklingen under 1990-talet har i flera avseenden påverkat förutsättningar för 
 socialtjänsten arbete. Sedan år 1992 har kommunerna stor möjlighet att själva 
utforma sin nämnd- och förvaltningsorganisation samtidigt som 
ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting har förändrats. Det har på 
sina håll påverkat helhetssynen i det praktiska arbetet. Den djupa ekonomiska 
kris som präglade 1990-talets första hälft, med en femdubbling av 
arbetslösheten, förde med sig stora nedskärningar i statsbudgeten för att komma 
tillrätta med obalansen i statens finanser. För medborgarna innebar 
nedskärningarna bl.a. sänkta nivåer eller ändrade förutsättningar i sjuk-, 
arbetslöshets- och föräldraförsäkringarna samt höjda kommunala taxor och 
avgifter. Detta drabbade inte minst barnfamiljerna hårt. Allt fler människor 
hamnade under s.k. skälig levnadsnivå och blev därmed berättigade till 
socialbidrag. Med en fördubbling av socialbidragskostnaderna mellan åren 1990 
och 1997 innebar utvecklingen för kommunernas del kraftigt ökade kostnader. 
Utvecklingen sammanföll med en rekordstor flyktinginvandring år 1994 samt flera 
olika reformer som innebar nya uppgifter för kommunerna och ett vidgat ansvar 
för dem som bor eller vistas i kommunen. År 1998 genomfördes vissa förändringar 
i socialtjänstlagen. I förarbetena betonades att det inte fanns skäl att frångå 
grundtankarna i 1980 års reform, men att det mot bakgrund av 
samhällsutvecklingen sedan reformens införande fanns anledning att ompröva 
medlen för att uppnå målen. Ändringarna innebar bl.a. att en riksnorm för 
försörjningsstöd infördes, att rätten till bistånd därutöver preciserades samt 
att rätten att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär inskränktes. 
Utvecklingen under 1990-talets sista och 2000-talets första år har dock gått i 
en annan och för landet positiv riktning. Den ekonomiska utvecklingen vände vid 
mitten av 1990-talet åter uppåt, och den svenska ekonomin har sedan dess 
utvecklats positivt. Den tidigare åtstramningspolitiken har ersatts av en 
reformpolitik, med mer resurser till vård, skola och omsorg. Arbetslösheten har 
sjunkit, vilket inneburit att målet om att sänka den öppna arbetslösheten till 
fyra procent har uppnåtts. 
Som en följd härav har antalet socialbidragshushåll minskat och därmed 
kommunernas kostnader för socialbidragen. Det finns emellertid människor grupper 
 som oavsett arbetsmarknadsläget har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Det 
 kan bero på personliga problem eller sämre sociala förutsättningar. För dessa 
utgör socialtjänstens insatser ett skyddsnät i utsatta situationer eller 
perioder i livet. Ett kompromisslöst mål är att välfärden skall omfatta samtliga 
 medborgare. Det är därför angeläget att stärka det yttersta skyddsnätet, så att 
 människor som av skilda anledningar utsätts för ekonomiska eller sociala 
påfrestningar ges förutsättningar att leva ett värdigt och självständigt liv. 
Principer för socialtjänstlagen 
Socialtjänstlagen är en välfärdslag. De övergripande målen för socialtjänsten 
har definierats i lagens portalparagraf. Även om bestämmelsens juridiska status 
i den rättsliga processen kan diskuteras har den haft stor betydelse för 
inriktningen av det sociala arbetet. Den tydliggör och anger riksdagens 
ambitioner med lagverket. 
Socialtjänstlagen avspeglar den lagstiftningsteknik som vann insteg under 
1970-talet. Ramlagstekniken ansågs vara det effektivaste sättet för regleringar 
som syftar till att uppnå välfärdsmålen. Den kom därför att användas både när 
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen utformades. Ramlagstekniken har 
också gjort det möjligt att anpassa dessa lagar till nya behov och på så sätt 
bidragit till att de överlevt trots de förändringar som skett i samhället under 
de senaste tjugo åren. Men förändringar har gjorts och för socialtjänstlagens 
del har det inneburit att flera detaljerade regler har införts. Dess karaktär av 
 ramlag har dock inte ifrågasatts. 
Ramlagstiftning, samt rättighets- och skyldighetslagstiftning är de 
lagstiftningsstrategier som används för att reglera det sociala arbetet. 
Ramlagstiftningen innehåller regler av flera olika slag. De varierar inom ett 
brett spektrum från mycket detaljerade regler till så generella bestämmelser, 
som anger mål eller operativa riktlinjer och som är avsedda att ge vägledning. 
Socialtjänstlagen har också kritiserats från flera håll för att ett 
spänningsförhållande mellan statens, kommunernas och den enskilde individens 
intressen finns inbyggt i den. 
Ramlagstekniken och det kommunala utjämningssystemet har varit de verktyg som 
riksdag och regering främst använt för att styra samhällsutvecklingen på det 
kommunala området. Dessutom tillkommer någon form av statligt kontrollsystem 
ofta utformat som en skyldighet för någon statlig myndighet att ha tillsyn över 
verksamheterna. Även riksdagens möjlighet att genom lagstiftning föreskriva rätt 
 till domstolsprövning kan anses vara statlig kontroll eller statligt styrmedel 
eftersom prövningen skall tillgodose den enskildes intressen ur de aspekter som 
staten anser väsentliga och som huvudmannen för verksamheten är skyldig att 
tillämpa. 
Besvärsinstitut och den statliga tillsynen liksom formaliserade 
handläggningsregler kan också anses kompensera de brister som ramlagstekniken 
innebär med allmänt formulerade mål och riktlinjer i förhållande till en 
detaljerad/preciserad lagstiftning för olika verksamheter. 
Ramlagstekniken har kunnat användas under lång tid utan att behöva ändras i 
någon större utsträckning. I stället har de verksamheter som kommuner eller 
statliga förvaltningsmyndigheter bedriver anpassats. Vissa menar också att 
tekniken är fördelaktig eftersom den kan innebära att socialtjänstens 
arbetsmetoder utvecklas på ett positivt sätt. 
Det finns inte någon definition av vad en rättighetslag eller en skyldighetslag 
är. Ingen lagprodukt är heller enbart en rättighets- eller skyldighetslag. Vad 
det handlar om är regler i en lagstiftningsprodukt som reglerar en skyldighet 
eller en rättighet för något subjekt. Den skyldighet som regleras är ofta en 
huvudmans ansvar. I socialtjänstlagen finns t.ex. regler om skyldigheter för 
kommunerna att bedriva vissa verksamheter för att tillgodose medborgarnas behov. 
 Med denna utgångspunkt kan kommunen bestämma hur verksamheterna skall bedrivas. 
 Kommunen frihet i detta avseende begränsas bara i den mån det i lagen finns 
bestämmelser som inskränker den. De kommunala beslut som grundas på en allmän 
skyldighet att bedriva viss verksamhet överklagas enligt bestämmelserna i 
kommunallagen. 
För att en lagbestämd social rättighet i juridiskt hänseende skall anses 
föreligga måste den uppfylla vissa krav. Även om utformningen av 
rättighetsbestämmelser inte alltid uppfyller dessa krav tycks det råda enighet 
inom doktrinen om dem. Rättigheten skall vara noggrant preciserad både vad 
gäller innehåll och förutsättningar och den skall vara utkrävbar. För att vara 
utkrävbar fordras möjlighet till överprövning för att den enskilde genom ett 
domstolsutslag skall kunna hävda sin rätt mot den ansvarige huvudmannen. Ibland 
krävs också statlig tillsyn och kontroll av de myndigheter som har hand om 
förvaltningen. 
Statens styrning och kontroll 
Statens ansvar för medborgarnas sociala välstånd har i socialtjänstlagen ålagts 
kommunerna. I enlighet med den decentraliserade förvaltningspolitikens syfte är 
bestämmelserna i socialtjänstlagen generellt utformade. Ett undantag är lagens 
rättighetsbestämmelser, med möjlighet till domstolsprövning som syftar till att 
stärka den enskildes ställning och ge likhet i tillämpningen över landet. Den 
kontroll som sker via den statliga tillsynen över socialtjänsten är ett viktigt 
komplement till den kontroll som sker genom att den enskilde har rätt att 
överklaga beslut via förvaltningsbesvär. En aktiv statlig tillsyn syftar till 
att trygga rättssäkerheten och lagligheten i det kommunala åtagandet men också 
att skapa en likvärdig verksamhet över hela landet. En väl fungerande tillsyn är 
 ett viktigt instrument för att se till att socialtjänstlagen efterlevs och för 
att garantera den enskilde god kvalitet och säkerhet i de insatser som ges. 
Mot bakgrund av en fortsatt decentralisering, generella istället för riktade 
statsbidrag och en tilltagande privatisering av vården har tillsynsfrågorna 
under senare år fått ökad tyngd. Uppmärksammade fall av brister i vård och 
omsorg har understrukit behovet av en effektivare och mer slagkraftig tillsyn. 
Frågan om hur den statliga regionala tillsynen över kommunala verksamheter bör 
vara ordnad är och har varit föremål för överväganden i flera olika utredningar. 
 Tillsynen har kritiserats för att vara otydlig och svag. Behov av ökade 
befogenheter för tillsynsmyndigheterna, motsvarande vad som gäller inom hälso- 
och sjukvården har efterlysts. 
Socialutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1996/97:SoU13, 
 rskr.1996/97:185) uttalat att tillsynen över äldreomsorgen bör förbättras. 
Tillsynen måste skärpas och inriktas på frågor om laglighet och rättssäkerhet. 
Tillsynen måste också inriktas på att säkra kvalitet och kompetens i vården och 
omsorgen, så att de äldres självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet 
säkras. Utskottet ansåg vidare att det är angeläget att skapa en tydligare 
organisation för tillsynen. Det får inte råda någon tvekan om vart den enskilde 
skall vända sig med sina synpunkter och klagomål. Informationen om möjligheten 
att klaga måste förbättras. Utskottet pekar också på hur uppdelningen mellan 
länsstyrelsen och Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter medför svårigheter 
och en otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan kommunal och 
landstingskommunal verksamhet. 
Länsstyrelserna och Socialstyrelsen har olika roller i fråga om tillsyn över den 
 kommunala socialtjänsten. Socialstyrelsen har den övergripande tillsynen över 
socialtjänsten i riket och skall följa och vidareutveckla denna. Länsstyrelserna 
 svarar för den primära tillsynen över socialnämndernas tillämpning av 
socialtjänstlagen. Länsstyrelsen skall inom länet bl.a. informera och ge råd 
till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med 
råd i deras verksamhet samt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter 
på ett ändamålsenligt sätt. Länsstyrelsen ansvarar för tillsynen av verksamheter 
 inom såväl offentlig som privat regi. 
Socialstyrelsen svarar för såväl den övergripande som den primära tillsynen över 
 hälso- och sjukvården och dess personal. Styrelsen utövar tillsyn över all 
hälso- och sjukvård oavsett driftsform. Socialstyrelsens tillsyn över hälso- och 
 sjukvården utövas främst genom sex regionala tillsynsenheter. Inom hälso- och 
sjukvården finns en rättslig reglering som saknar motsvarighet inom 
socialtjänstområdet. 
Socialtjänstlagen är i stora delar en ramlag, även om den innehåller 
rättighetsbestämmelser, där den enskildes rättssäkerhet tryggas genom 
möjligheter att överklaga beslut till domstol. Ifråga om tillsynen över sådana 
verksamheter som ligger inom ramen för den kommunala självstyrelsen finns ett 
behov av samordning på nationell nivå för en enhetlig tillämpning vilket skulle 
kunna bidra till en utveckling av tillsynen över socialtjänsten. 
Det är därför angeläget att Socialstyrelsen och länsstyrelserna i samverkan 
utvecklar tillsynen över socialtjänsten för att göra tillsynen effektivare. 
Redan idag görs mycket för att förbättra och effektivisera den sociala tillsynen 
 såväl på regional som på nationell nivå. För en tillräckligt effektiv tillsyn 
krävs dock en starkare samordning mellan den regionala och nationella nivån än 
vad som hittills varit fallet. Samordningen mellan tillsynen på socialtjänstens 
och hälso- och sjukvårdens områden måste också utvecklas vidare och förstärkas. 
Bland de frågor som bör ställas i centrum för tillsynen är personalens 
kompetens, effekt och resultat av verksamheterna samt bemötande av klienter och 
allmänhet. 
5 En ny socialtjänstlag 
Regeringens förslag: Socialtjänstlagen redigeras om och delas in i kapitel. 
Lagens karaktär av ramlag för det sociala arbetet bibehålls. Likaså skall 
helhetssynen på den enskildes behov alltjämt prägla det sociala arbetet. Rätten 
till bistånd regleras i ett särskilt kapitel. 
 
Socialtjänstutredningens förslag: Bestämmelserna om ekonomiskt bistånd lyfts ut 
ur socialtjänstlagen och regleras i en särskild lag om socialbidrag. Beträffande 
 lagen i övrigt föreslår utredningen vissa redigeringar. 
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad när det gäller frågan om en 
särskild socialbidragslag. Flera remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen och 
Länsstyrelsen i Västra Götaland, framhåller risken med att helhetsperspektivet 
inom socialtjänsten förloras med en sådan konstruktion. Kammarrätten i Stockholm 
 och Socialstyrelsen m.fl. påtalar risken för tillämpnings- och 
tolkningsproblem, då den nya lagen medför en oklar uppdelning av vilka behov som 
 skall bedömas. Statskontoret anför att förslaget saknar tillräcklig analys för 
att kunna bedömas. Några remissinstanser, däribland Folkhälsoinstitutet anser 
att förslaget är positivt om det innebär att resurser frigörs för det 
förebyggande arbetet. 
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget om att socialtjänstlagen 
 redigeras om. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller dock att det inte är 
helt utan komplikationer att numrera om i stort sett alla paragrafer och anför 
att en kapitelindelning bör övervägas. 
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande socialtjänstlag trädde i kraft den 1 
januari 1982 efter ett omfattande reformarbete (prop. 1979:80:1, bet. SoU 
1979/80:44). Genom socialtjänstlagen samlades tidigare vårdlagar - 
socialhjälpslag, barnavårdslag, nykterhetsvårdslag samt barnomsorgslag i en 
gemensam lag för hela det sociala området. Syftet med detta var bl.a. att skapa 
en helhetssyn på människans behov och förutsättningar i det sociala arbetet. 
Genom åren har lagen ändrats ett flertal gånger, nya bestämmelser har tillkommit 
 och andra har upphört att gälla. Utvecklingen i samhället har bl.a. medfört att 
 en stor del av det vård- och behandlingsarbete som tidigare utfördes av 
kommuner eller landsting numera utförs som enskild verksamhet. Den enskildes 
rätt till bistånd har detaljreglerats på ett sätt som inte var avsett när 
socialtjänstlagen ursprungligen kom till. Detta har lett till att lagen kommit 
att bli alltmer svåröverskådlig och förlorat sin ursprungliga konstruktion och 
tydlighet. 
Genom de ändringar som har skett under åren har, förutom att nya bestämmelser 
inte alltid har placerats på ett genomtänkt sätt, också språket i själva 
lagtexten kommit att verka något föråldrat och brista i konsekvens. Förslaget 
innebär därför också att språket moderniseras och görs mer enhetligt. 
Ett problem som har framhållits är också blandningen av bestämmelser av 
målsättningskaraktär, bestämmelser som reglerar skyldigheter för kommunerna och 
bestämmelser som ger enskilda särskilda rättigheter. Regeringen anser inte att 
det finns skäl att ändra lagens karaktär i det avseendet. 
Syftet med den föreslagna konstruktionen är att göra lagen mer lättillgänglig 
och överskådlig. Bestämmelsernas olika karaktär blir därigenom tydligare, vad 
som är målsättningsbestämmelser, kommunernas direkta skyldigheter respektive 
individens rättigheter. Rätten till bistånd föreslås regleras i ett särskilt 
kapitel. 
Regeringens förslag innebär inte att lagens karaktär av ramlag för det sociala 
arbetet ändras. Inte heller innebär den föreslagna lydelsen att lagens 
grundläggande utgångspunkter såsom individens självbestämmande, inflytande och 
helhetssynen i det sociala arbetet förändras. De ändringar i de materiella 
bestämmelserna som föreslås, behandlas i kommande avsnitt i denna proposition. 
6 Rätten till bistånd 
6.1 Nuvarande ordning 
Sedan den 1 januari 1998 gäller beträffande rätten till bistånd att den som inte 
 själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt har 
rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i 
övrigt (annat bistånd) på särskilt angivna villkor. Vad som skall anses ingå i 
försörjningsstödet preciseras i lagen och en riksnorm som innefattar skäliga 
kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, 
hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift fastställs av 
regeringen för varje år. Utöver det belopp som utgör riksnormen har den enskilde 
 rätt till bistånd för skäliga kostnader för boende, hushållsel, arbetsresor, 
hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening 
 och arbetslöshetskassa. Vad som avses med annat bistånd preciseras också i 
lagen, nämligen hjälp i hemmet samt särskilt boende för service och omvårdnad 
för äldre eller bostad med särskild service för funktionshindrade. 
Kommunen har därutöver getts en befogenhet att kunna utge bistånd även i annan 
form eller utöver vad som anges om det finns skäl för det. Sådant bistånd är 
dock inte utformat som en rättighet för den enskilde, utan som en möjlighet för 
kommunen. 
Biståndsbeslut som avser försörjningsstöd eller annat bistånd kan överklagas av 
den enskilde genom förvaltningsbesvär, vilket innebär att domstolen prövar såväl 
 beslutets laglighet som dess lämplighet och kan fatta ett nytt beslut med en 
annan innebörd. Övriga biståndsbeslut kan enbart bli föremål för 
laglighetsprövning enligt kommunallagens (1991:900) bestämmelser. 
6.2 Den enskildes rätt till bistånd skall stärkas 
Regeringens förslag: Socialtjänstlagens bestämmelser om rätt till bistånd ändras 
 på så sätt att de begränsningar i fråga om annat bistånd som gäller i dag tas 
bort. Bestämmelsen kommer i princip att återgå till vad som gällde före den 1 
januari 1998. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem 
tillgodosedda på annat sätt skall ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin 
försörjning eller sin livsföring i övrigt. Begreppet skälig levnadsnivå skall 
kvarstå i lagen med den innebörd som begreppet har vad gäller innehåll och 
nivåbestämning av biståndet. Likaså kvarstår bestämmelsen om att biståndet skall 
 utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett 
självständigt liv. 
Försörjningsstödet preciseras till att avse, förutom de poster som ingår i 
riksnormen, skäliga kostnader för boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring 
 samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa. Övriga poster som nu 
finns i uppräkningen ingår, utan precisering, i begreppet livsföring i övrigt. 
 
Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. 
Utredningen föreslog dock att bestämmelserna om försörjningsstöd skulle regleras 
 i en särskild lag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser välkomnar förslaget om att 
rättssäkerheten skall stärkas för den enskilde genom att det återigen blir 
möjligt att överklaga biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär. Bland kommunerna 
är bilden splittrad, hälften av de kommuner och kommunförbund som har yttrat sig 
 tillstyrker förslaget. Den enskildes rättssäkerhet och demokratiskäl väger 
tungt hos de kommuner som tillstyrker förslaget att återinföra 
överklagningsrätten. Oxelösunds kommun framhåller dock att kommunalekonomiska 
restriktioner är ett legitimt intresse vid avvägning av bistånd i enskilda fall, 
 men ställer sig bakom utredarens förslag. Stockholms stad anför att det är en 
grundläggande rättssäkerhetsfråga att beslut inom socialtjänsten skall kunna 
överklagas av den enskilde, och välkomnar förslaget i den delen. Lidköpings 
kommun anför att det är positivt att myndigheten får sin tolkning av lagen 
prövad i högre instans, vilket innebär en kvalitetssäkring såväl för den 
enskilde som för beslutsfattaren. Bland övriga kommuner som tillstyrker kan 
nämnas Jönköping, Gävle, Hällefors, Karlsborg, Skellefteå och Skinnskatteberg. 
Kommunförbundet Stockholms län anser att en återinförd besvärsrätt måste följas 
av preciserade anvisningar från Socialstyrelsen och andra myndigheter så att 
domstolsprövningar av besvär i allmänhet kan utfalla så att utslaget kan 
uppfattas som rimligt av såväl medborgare som landets socialnämnder. De 
kommuner, bl.a. Haninge, Gnosjö, Mörbylånga, Karlstad, Sala och Luleå, och 
kommunförbund som avstyrker förslaget anför framförallt att det strider mot den 
kommunala självbestämmanderätten samt att det har gått för kort tid sedan de nya 
 bestämmelserna trädde i kraft. Många kommuner anför att det är politiker och 
professionella som vet bäst och att det är viktigare att utveckla 
tjänstegarantier och klagomålshantering. Svenska Kommunförbundet anser att den 
enskilde skall ha en allmän rätt till omprövning av tjänstemannabeslut i en 
politisk instans. Statskontoret avstyrker förslaget. Man bedömer att ett utökat 
rättighetsinslag skulle innebära ökade bidragskostnader och kostnader inom 
förvaltningsdomstolarna. Avvägningen mellan rättighets- och 
skyldighetslagstiftning samt betydelsen för det kommunala självstyret bör 
belysas ytterligare. 
Skälen för regeringens förslag: Vid reformeringen av socialtjänstlagen 
(1980:620) år 1998 (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rsk. 1996/97:264) 
infördes förändringar när det gäller den enskildes rätt till vissa 
biståndsinsatser genom att det dels infördes en precisering av 
försörjningsstödet, dels att rätten till prövning av ett biståndsbeslut genom 
förvaltningsbesvär begränsades till beslut om försörjningsstöd och vissa andra 
preciserade insatser, nämligen färdtjänst, hjälp i hemmet samt särskilt boende 
för service och omvårdnad för äldre eller bostad med särskild service för 
funktionshindrade. Färdtjänst har sedermera utmönstrats ur socialtjänsten. Som 
skäl för denna begränsning av den enskildes rätt till prövning av biståndsbeslut 
 anförde regeringen bl.a. att genom bestämmelserna om att socialnämndens 
insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom, 
den enskilde är tillförsäkrad ett inflytande över insatserna. Den enskilde själv 
 spelar en mer aktiv roll när det gäller bedömningen av behovet av olika 
åtgärder och bestämmandet av målet för en viss insats. Vad den enskilde och 
kommunen kan ha olika uppfattningar om är i första hand valet av insats eller 
utformningen av insatsen. Regeringen konstaterade mot denna bakgrund att 
möjligheten att anföra förvaltningsbesvär över denna typ av beslut inte behövdes 
 för att kommunerna skulle tillgodose varierande behov av stöd, vård eller 
behandling som enskilda kan ha. Regeringen betonade samtidigt det stora ansvar 
som kommuner har för att det finns lämpliga åtgärder att sätta in för bl.a. barn 
 och unga i svårigheter och för människor med missbruksproblem. Regeringen 
utgick vidare från att kommunen även i fortsättningen tillförsäkrar den enskilde 
 en skälig levnadsnivå och att stödet utformas så att det stärker dennes 
resurser att leva ett självständigt liv. Begreppet skälig levnadsnivå kvarstod i 
 lagen likväl som den hittillsvarande tolkningen av ambitionsnivåer och kvalitet 
 på stödinsatser. 
De utvärderingar som har gjorts av dels Socialstyrelsen, dels länsstyrelserna 
har emellertid visat att ändringarna i socialtjänstlagen har fått vissa effekter 
 som inte var avsedda. 
Socialstyrelsens uppföljning av ändringarna i lagen har redovisats till 
regeringen i rapporten Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:3. 
Uppföljningen har bl.a. innefattat frågan hur kommunerna har utnyttjat den ökade 
 friheten att bestämma. Hur har t.ex. bedömningen av tandvård påverkats när det 
numera i lagen anges att endast akut tandvård ingår i försörjningsstödet? Har 
hushåll med korta hjälptider bedömts på annat sätt än hushåll med längre? 
Socialstyrelsens uppföljning grundar sig på en rad olika studier, både egna och 
andras. 
Andelen kommuner som generellt avslår olika 6 g §-poster har inte ökat enligt 
Socialstyrelsen. Starka restriktioner för socialbidrag till semesterresor och 
psykoterapi fanns t.ex. redan före lagändringen. De flesta kommuner hade även 
sänkt socialbidragsnormen för barnfamiljer redan före lagändringen. 
Socialbidragsprövningen är dock både till innehåll och karaktär komplex, vilket 
ger utrymme för den enskilde handläggarens personliga bedömningar och 
värderingar även sedan hänsyn tagits till riktlinjer och praxis. Flera studier 
visar att socialbidragshandläggare som ställs inför en och samma fallbeskrivning 
 kan göra mycket olika bedömningar, såväl vid jämförelse mellan handläggare i 
olika kommuner som mellan handläggare inom samma kommun. 
I en rapport till regeringen redovisade Socialstyrelsen i juni 1999 samt i 
rapporten Rättssäkerheten inom äldreomsorgen (februari 2001) en uppföljning av 
konsekvenserna av ändringarna vad gäller överklagningsrätten inom äldreomsorgen. 
 Resultatet visar att det även inom äldreomsorgen skett en uppdelning av 
biståndsprövningen på två olika bestämmelser, 6 f § och 6 g §, och därmed två 
besvärsvägar. 
Länsstyrelserna har haft regeringens uppdrag att i sin verksamhets- och 
individtillsyn uppmärksamma effekterna av ändringarna i överklagningsrätten när 
det gäller bistånd till vård- och behandlingskostnader samt annat ekonomiskt 
stöd än försörjningsstöd. Länsstyrelserna har kunnat konstatera att många 
kommuner har infört en mer restriktiv bedömning av biståndsansökningarna samt 
att det råder stor skillnad mellan olika kommuner och olika handläggare. Flera 
av länsstyrelserna pekar därutöver på de problem som uppdelningen av 
biståndsprövningen på två olika bestämmelser har medfört. Ändringarna i 
överklagningsrätten har medfört att vissa beslut tas med stöd av 6 g § trots att 
 de borde höra hemma under 6 b §, vilket fått till följd att den enskilde fått 
felaktig information om hur man överklagar, och därigenom kanske gått förlustig 
rätten till bistånd. 
De indikationer som getts genom dessa uppföljningar tillsammans med det starka 
stöd som utredarens förslag har fått bland remissinstanserna visar på behovet av 
 en återgång till tidigare ordning där den enskilde som inte själv kan 
tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt ges en rätt till 
bistånd för såväl sin försörjning som för sin livsföring i övrigt. Den 
uppdelning eller gradering av olika gruppers behov, som den nuvarande ordningen 
ger uttryck för, tycks inte ha lett till några positiva effekter vare sig för 
enskilda eller kommunerna, utan snarare bidragit till ökad administration på 
socialbyråerna och en osäkerhet om vad som gäller. En ökad rättssäkerhet för den 
 enskilde är därför även av vikt för att undvika oskäliga skillnader i 
biståndsprövningen. Den föreslagna ändringen innebär inte någon ändring när det 
gäller den enskildes eget ansvar att efter sin förmåga bidra till sin 
försörjning. Inte heller föreslår regeringen någon ändring i de bestämmelser som 
 reglerar vilka krav socialtjänsten kan ställa på den enskilde för att bistånd 
skall komma i fråga. 
Syftet med rättighetsbestämmelser är att garantera enskilda människor det stöd 
som de är i behov av i de fall detta inte kan tillgodoses av dem själva eller 
någon annan. Detta är ett uttryck för människans eget ansvar att klara sin 
livsföring. Men det är också ett uttryck för att samhället i vissa fall skall 
träda in med stöd när den enskilde inte kan klara detta. 
Några remissinstanser framhåller att en återgång till det tidigare gällande 
systemet med rätt att överklaga alla typer av biståndsbeslut till 
förvaltningsdomstol, står i strid med det kommunala självstyret. Exempelvis 
innebär prövning genom förvaltningsbesvär ett mer ingripande förfarande för 
kommunerna än laglighetsprövning. Ingrepp i den kommunala självstyrelsen är inte 
 unikt, utan detta gäller hela socialtjänstlagen och även hälso- och 
sjukvårdslagstiftningen som kan sägas vara en inskränkning av det kommunala 
självstyret. Regeringens uppfattning är dock att hänsynen till den enskildes 
rättssäkerhet väger tyngre än kommunernas intresse i detta fall och att 
förslaget därför är motiverat. 
Utgångspunkten för den föreslagna ändringen är att alla personer skall ha rätt 
till insats efter behov. Ingen grupps behov skall vara starkare skyddat än 
andras. Det kan inte vara rimligt att personer med behov av olika vårdinsatser 
eller barn och unga som behöver vård inte ges samma rättstrygghet som t.ex. 
äldre och personer med funktionshinder. Socialtjänstlagen skall säkra att de 
medborgare som har behov av socialt stöd, men även vård- och 
behandlingsinsatser, får det stöd och den behandling som de behöver. Ofta är det 
 fråga om människor som lever i en utsatt och pressad situation och som därför 
är i behov av hjälp. 
Detta innebär att den nuvarande preciseringen till försörjningsstöd och bistånd 
i form av hjälp i hemmet eller särskilt boende för äldre och personer med 
funktionshinder upphör och att rätten till bistånd kommer att gälla insatser som 
 avser den enskildes livsföring, oavsett vilken grupp den enskilde tillhör. 
Innehållet i insatserna behöver därmed inte preciseras i lagen. Begreppet "för 
sin livsföring" sammanfattar en lång rad olika behov av stöd och hjälp, service, 
 behandling, vård och omsorg. Behoven kan tillgodoses med olika insatser, som i 
vissa fall varierar utifrån såväl individuella förhållanden som tillgängliga 
resurser. Möjliga insatser påverkas också genom metodutveckling och över tid. 
Här är socialtjänstens professionella kunskap av stor betydelse och också 
samspelet med den enskilde. 
När det gäller att bestämma nivån för biståndet har det som tidigare kopplats 
till begreppet skälig levnadsnivå. Skälig levnadsnivå innebär inte bara en 
nivåbestämning utan ger också uttryck för vilken form av insats, vård och 
behandling, andra stödformer eller ekonomiskt bistånd, som kan komma ifråga. Att 
 tydligt särskilja nivå från innehåll är omöjligt utan att den skäliga 
levnadsnivån blir ett uttryck för kvaliteten i insatsen och vilken ambitionsnivå 
 som kan vara rimlig i ett enskilt fall mot bakgrund av rättighetsbestämmelsens 
syfte. 
Förutom kravet på anpassning till enskildas behov och den nivå som kan komma 
ifråga måste en bestämmelse av detta slag kunna användas oberoende av de 
samhällsförändringar som sker. Förändringar sker ständigt på andra områden och 
särskilt förändringar i socialförsäkringssystem och inom hälso- och sjukvården 
har konsekvenser för hur socialtjänstverksamheterna skall utformas. Även ändrade 
 förutsättningar i själva arbetsformerna till följd av metodutveckling kräver en 
 generell utformning. Därtill kommer att över tiden ändrade ekonomiska 
förutsättningar ställer krav på en flexibel användning. En alltför detaljerad 
lagstiftning kan därmed antas innebära att tillämpningen över tiden skulle 
försvåras. 
Mot bakgrund av detta anser regeringen att det är viktigt att markera 
socialtjänstlagens grundläggande syfte att garantera att medborgarna får sina 
behov av bistånd tillgodosedda. Nivåerna på insatserna måste därför vara sådana 
att detta uppfylls. I detta hänseende blir begreppet skälig levnadsnivå ett 
uttryck för vissa minimikrav på insatsen vad gäller kvaliteten. Många gånger har 
 begreppet emellertid vållat problem eftersom det har givit upphov till tvister 
om olika alternativ och kostnaderna för dessa. Vid bedömningen av vilken insats 
som kan komma ifråga måste en sammanvägning göras av olika omständigheter såsom 
den önskade insatsens lämplighet som sådan, kostnaderna för den önskade insatsen 
 i jämförelse med andra insatser samt den enskildes önskemål. Det kan enligt 
regeringens mening inte finnas en obegränsad frihet för den enskilde att välja 
sociala tjänster oberoende av kostnad. 
I både kommunens och den enskildes intresse ligger att biståndet skall utformas 
så att det svarar mot det mål man vill uppnå. Oftast innebär det att det råder 
samstämmighet mellan den enskilde och tjänstemannen om lämplig insats. I de fall 
 det inte är möjligt måste tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå ske mot 
bakgrund av rättighetsbestämmelsens grundläggande syfte dvs. en yttersta garanti 
 för medborgarnas livsföring i olika avseenden. Detta utesluter emellertid inte 
att kommunen när likvärdiga insatser finns att tillgå, ges möjlighet att välja 
det billigaste alternativet. 
Förhållandet mellan enskildas krav på social service i olika former och vad som 
kan erbjudas dem kan i större utsträckning förtydligas. Riktlinjer, 
tjänstegarantier och även klagomålshantering är olika uttryck för detta. Om 
dessa utformas utifrån den enskildes perspektiv på vad som kan förväntas, men 
även vad som är möjligt att erhålla, kan medborgarnas krav anpassas till de 
lokala förutsättningarna. Avvägningen är svår men sannolikt nödvändig för att 
upprätthålla enskildas förtroende för socialtjänsten. 
Konflikter kan uppstå i all samverkan oavsett hur professionell en tjänsteman är 
 och hur välformulerade riktlinjerna än är och även om de ekonomiska 
förutsättningarna är goda. Dessa konflikter måste hanteras. 
Rättighetsbestämmelsen är i detta hänseende en nödvändighet. Risken är annars 
stor att den enskildes förtroende för socialtjänsten försvagas vilket sannolikt 
leder till sämre förutsättningar för att bedriva verksamheten. Detta gäller 
såväl individuellt arbete som arbete av förebyggande karaktär. 
Försörjningsstödet 
Försörjningsstödet föreslås, liksom tidigare, bestå av två delar. Dels den 
schablonberäknade "riksnormen", som är lika för alla, dels de poster som 
varierar individuellt. Från uppräkningen i nuvarande 6 b § första stycket 2. 
socialtjänstlagen har läkarvård, akut tandvård och glasögon tagits bort. Detta 
innebär inte att socialbidrag inte skall kunna utgå för dessa behov, men genom 
den ändring som föreslås i övrigt, omfattas dessa poster av begreppet livsföring 
 i övrigt. Försörjningsstödet renodlas på det sättet till att enbart omfatta 
sådana kostnader som är regelbundet återkommande. Detta utan att innebära någon 
försämring för den enskilde eller att kostnaderna ökar för kommunerna. När det 
gäller riksnormen föreslår regeringen ingen förändring från vad som gäller i 
dag. 
Lagrådet har anfört att det saknas anledning att bibehålla den nuvarande 
regleringen av s.k. försörjningstöd, eftersom den nuvarande uppräkningen av 
poster hör samman med att beslut om försörjningsstöd kan överklagas genom 
förvaltningsbesvär. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen i paragrafen 
utformas annorlunda och att ordet försörjningsstöd i lagen i övrigt byts ut. 
Begreppet försörjningsstöd är emellertid inte enbart kopplat till rätten att 
överklaga, utan också till de krav som socialnämnden kan ställa på en person, 
framförallt gäller detta ungdomar, för att denne skall få rätt till 
försörjningsstöd. Regeringen anser därför att begreppet försörjningsstöd och 
uppräkningen av vilka poster som skall ingå har en vidare betydelse än enbart 
kopplingen till överklagandemöjligheter. 
Livsföring i övrigt 
Begreppet "livsföring i övrigt" har funnits med allt sedan socialtjänstlagen 
trädde i kraft för snart tjugo år sedan. Den begränsning av begreppet, till att 
endast avse hjälp i hemmet och särskilt boende för service och omvårdnad för 
äldre eller bostad med särskild service för funktionshindrade, som skedde i 
samband med ändringen av biståndsbestämmelsen den 1 januari 1998, föreslås tas 
bort. Med begreppet avses alla de olika behov som den enskilde kan ha för att 
tillförsäkras en skälig levnadsnivå och som inte omfattas av försörjningsstödet. 
 Det kan vara fråga om bistånd till läkarvård eller tandvård, glasögon, möbler, 
husgeråd, vinterkläder, vård- och behandlingsinsatser för missbrukare, 
hemtjänst, särskilt boende för äldre eller funktionshindrade m.m. Det är inte 
möjligt att lämna en uttömmande uppräkning av vilka insatser eller behov som 
skall anses ingå. En individuell bedömning måste, liksom är fallet nu, göras i 
varje enskilt fall. Den rättspraxis som har utvecklats under de snart tjugo år 
socialtjänstlagen har varit i kraft, liksom allmänna råd från Socialstyrelsen 
bör kunna tjäna till ledning vid bedömningen av vilken biståndsinsats som kan 
komma i fråga. Regeringen vill dock här kommentera några insatser. 
Tandvård 
Ansökningar om ekonomiskt bistånd till tandvård och bedömningen av vilken 
omfattning och kostnad som kan godtas för detta är ständigt förekommande hos 
socialnämnderna. Som framkommit av de uppföljningar som Socialstyrelsen och 
länsstyrelserna har gjort så är det framförallt bistånd till tandvård som har 
reducerats sedan förändringen år 1998. Ofta är det fråga om personer som skjutit 
 upp behovet av tandvård alltför länge på grund av knappa ekonomiska resurser. 
Följden av detta har blivit en eftersatt tandvård som ofta kräver omfattande 
insatser till höga kostnader. Nya regler har genom tandvårdsreformen införts som 
 inneburit högre kostnader för den enskilde och för många innebär att behovet av 
 tandvård blivit än mer eftersatt. Akuta åtgärder är ofta av provisorisk 
karaktär och kräver inte sällan efterföljande behandling för att ge en mer 
permanent effekt. Det är därför inte rimligt att begränsa rätten till bistånd 
för tandvård till enbart akut sådan. Självfallet skall i detta fall liksom vid 
andra biståndsansökningar en skälighetsbedömning göras av kostnaden för 
ingreppet. 
I frågan vad som skall anses vara nödvändig tandvård och vad som är skälig 
kostnad, ligger naturligtvis först och främst en bedömning av en tandläkare. 
Många kommuner anlitar redan i dag en förtroendetandläkare för att bedöma behov 
och insatser. En professionell bedömning av behov och insatser behöver inte 
automatiskt leda till en restriktivare bedömning, utan till att den enskilde 
erhåller adekvat behandling. 
Om den enskildes behov av ekonomiskt bistånd bedöms vara av kortvarig art och 
denne själv kan tillgodose sitt behov inom en rimlig tid, bör detta naturligtvis 
 vägas in i bedömningen av hur omfattande biståndet till tandvård skall vara. 
Vård och behandling 
Den vård och behandling som närmast avses är sådan som ligger inom 
socialtjänstens ansvarsområde, dvs. framför allt behandling för missbruk av 
alkohol, narkotika och liknande. Men även behandling för spelmissbruk kan i 
vissa fall vara en insats som ligger inom socialtjänstens ansvarsområde. Vård- 
och behandling av barn och unga är också sådana insatser som blir föremål för 
biståndsbedömning. 
Den skiljelinje som måste dras är, enligt regeringens uppfattning, mot sådana 
insatser som är att hänföra till hälso- och sjukvård och som är 
sjukvårdshuvudmannens ansvar att tillgodose. Det kan inte vara rimligt att t.ex. 
 kostnader för psykoterapi, alternativ medicinsk behandling eller andra 
sjukvårdande insatser skall bekostas av socialtjänsten. Det är viktigt att 
markera att kommunernas yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det 
 stöd och den hjälp som de behöver inte skall omfatta insatser som åligger annan 
 huvudman. Att enskilda i vissa fall kan vara missnöjda med att de inte får den 
behandling de önskar inom hälso- och sjukvården får inte medföra att kommunerna 
tvingas ta över det ansvaret från landstingen. 
Samtidigt måste vikten av att socialtjänsten och sjukvården utvecklar samverkan 
kring personer som har problem, vilka kräver insatser från båda huvudmännen, 
betonas. 
"Inte själv kan tillgodose sina behov" - biståndsbedömningen 
Förslaget till lydelse av biståndsparagraferna innebär ingen ändring i 
förhållande till nuvarande reglering eller praxis vad gäller den enskildes 
ansvar att göra vad han eller hon kan för att försörja sig själv. 
Försörjningsstödets karaktär av ett yttersta skyddsnät för den som inte själv 
kan tillgodose sina behov kvarstår. I uttrycket "inte själv kan tillgodose sina 
behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt" ligger bl.a. att den enskilde 
måste utnyttja alla de möjligheter som normalt står honom eller henne till buds. 
 Den som kan arbeta är skyldig att söka arbete. I skyldigheten att söka arbete 
inbegrips också en skyldighet att delta i verksamheter som anordnas för 
arbetslösa, kompetenshöjande verksamhet etc. liksom att söka andra former av 
bidrag som finns, såsom bostadsbidrag, studiebidrag, a-kasseersättning. Den som 
har ekonomiska tillgångar måste först använda sig av dem innan försörjningsstöd 
kan komma i fråga. Det är dock viktigt att betona att det alltid måste göras en 
individuell bedömning vid prövning av rätt till bistånd. 
Några särskilda situationer som har aktualiserats i olika sammanhang, och som 
också har berörts av utredningen, är hur man skall se på ideella skadestånd och 
barns tillgångar vid prövning av rätten till ekonomiskt bistånd. Ytterligare en 
fråga som har aktualiserats är i vilken utsträckning den enskildes ekonomiska 
situation skall beaktas vid prövning av andra former av bistånd än rent 
ekonomiska, t.ex. hemtjänst. 
Inom arbetsmarknadspolitiken finns olika system som särskilt riktar sig till 
ungdomar som har svårighet att få arbete eller personer som är beroende av 
socialbidrag under lång tid, t.ex. aktivitetsgarantin och utvecklingsgarantin 
för ungdomar mellan 20-24 år. Biståndsbehov tillgodoses genom de särskilda 
ersättningarna som utgår. Dessutom ges i socialtjänstlagen socialnämnden rätt 
att kräva att den som har socialbidrag och är under 25 år deltar i praktik eller 
 annan kompetenshöjande verksamhet som villkor för att få socialbidrag. 
Regeringen avser ta initiativ till en översyn som belyser samspelet mellan dessa 
 regelverk och olika huvudmäns ansvar för utbildning och arbete när det gäller 
socialbidragsberoende ungdomar. Översynen skall också innefatta en utvärdering 
av hur dessa bestämmelser tillämpats inom socialtjänstlagen och hur utvecklingen 
 på arbetsmarknaden svarat mot bestämmelserna, samt överväga bestämmelser av 
mindre tvingande karaktär i socialtjänstlagen. 
Ideella skadestånd 
Frågan om att undanta ideella skadestånd från socialbidragsprövningen har 
berörts i flera sammanhang. Skadeståndsrätten skiljer mellan ekonomiskt och 
ideellt skadestånd. Det ekonomiska skadeståndet är till för att kompensera 
ekonomiska förluster, medan det ideella skadeståndet avser att ersätta bl.a. 
fysiskt och psykiskt lidande vid personskador och kränkning av den personliga 
integriteten. Den fråga som uppkommit är då om det är rimligt att kräva att en 
person som har fått ett ideellt skadestånd skall behöva använda detta till sin 
försörjning. 
Frågeställningen måste ses mot bakgrund av socialbidragets funktion som det 
yttersta skyddsnätet för människors försörjning. De flesta människor försöker 
med egen kraft lösa sina ekonomiska problem och först när inga andra möjligheter 
 står till buds till försörjning kan socialbidrag komma i fråga. För att 
principen för socialbidrag skall kunna upprätthållas gentemot de som gör sitt 
yttersta för att klara sin försörjning kan det inte vara rimligt att tillgångar 
inte avräknas i sedvanlig utsträckning vid prövningen. Utan att i grunden göra 
om socialbidragets konstruktion, är det därför inte möjligt att generellt skydda 
 vissa tillgångar mot att beaktas vid prövning av rätt till ekonomiskt bistånd. 
I sammanhanget kan även nämnas att kommunerna enligt kommunallagen (1991:900) 
har att behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något 
annat (likställighetsprincipen). Ömmande skäl utgör i sig inte något sakligt 
skäl för särbehandling. 
Det måste dock samtidigt betonas att en individuell bedömning alltid måste göras 
 i varje enskilt fall. Ibland kan det därför vara rimligt att det individuella 
synsättet vidgas eftersom förutsättningarna avviker från det som normalt 
förekommer vid socialbidragshantering. Ett sådant exempel kan vara en enskild 
som har fått ett ideellt skadestånd på grund av att han eller hon har varit 
utsatt för ett brott av något slag, och t.ex. kan ha behov av långvariga och 
kostsamma behandlingar. Detta bör då rimligtvis beaktas vid biståndsbedömningen. 
Barns tillgångar 
När det gäller barns tillgångar, måste först och främst slås fast att barn 
aldrig är försörjningsskyldiga gentemot sina föräldrar. Däremot kan förekomsten 
av tillgångar hos ett barn beaktas när det gäller barnets del av 
försörjningsstödet eller en ansökan om ekonomiskt bistånd som avser barnet. Även 
 här är det dock viktigt att poängtera att det måste göras en individuell 
bedömning i det enskilda fallet. Enbart det förhållandet att barnets tillgångar 
är satta under s.k. överförmyndarspärr är inte i sig ett hinder för att ta i 
anspråk barnets tillgångar till barnets behov. Tillgångar som i realiteten inte 
kan disponeras bör dock inte tas med vid bedömningen. Det kan vara fråga om 
försäkringsersättningar som är avsedda att täcka framtida inkomstbortfall, 
bankmedel eller fast egendom som inte är möjligt att förfoga över på grund av en 
 bestämmelse i gåvobrev eller testamente. Däremot kan det finnas fall där det är 
 uppenbart att föräldrar skänkt/skrivit över tillgångar på sina underåriga barn 
i syfte att undgå beskattning eller få tillgång till olika former av bidrag. 
En annan fråga som då och då dyker upp, är hur man ska se på pengar som barn 
tjänar på sommararbete. Detta kan svårligen regleras i lag, utan att rucka på 
hela konstruktionen av socialbidraget. Men här måste, liksom vid alla andra 
situationer, göras en individuell bedömning. Som sagts i föregående stycke, är 
barn dock aldrig försörjningsskyldiga visavi sina föräldrar. Utan vad det 
närmast handlar om är i vilken utsträckning ett barn som lever i en familj 
beroende av socialbidrag, liksom sina kamrater skall ha möjlighet att tjäna lite 
 egna pengar. Den enskilda kommunen har själv möjlighet att besluta om vilken 
policy som skall tillämpas. 
Hemtjänst m.m. 
När det gäller bistånd i form av vård- och behandlingsinsatser, stöd och hjälp, 
bistånd som inte har karaktären av ekonomiskt stöd för livsföringen, blir 
biståndsbedömningen en annan. Enligt regeringens mening får inte den enskildes 
ekonomi avgöra om han eller hon skall få biståndsinsatser som han eller hon är i 
 behov av. Äldre eller funktionshindrade människor ska inte behöva få sina 
biståndsbehov bedömda i relation till sin ekonomi. Enligt nuvarande 35 § SoL har 
 kommunerna rätt att ta ut inkomstrelaterade avgifter för den typen av insatser. 
 Den ekonomiska bedömningen kommer därför in vid bestämmandet av vilken avgift 
som den enskilde skall betala. Regeringen är oroad över den utveckling som har 
framskymtat från en del håll i landet där äldre människor blivit nekade 
hemtjänst, i främst ordinärt boende men även i särskilt boende, med hänvisning 
till att han eller hon har tillräckligt med pengar att själva bekosta t.ex. 
städning. 
6.3 Överklagande 
Regeringens förslag: Alla former av biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen 
skall kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. 
 
Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Se redogörelsen under 6.2 
Utredarens uppfattning att lagändringen inte kommer att ta i anspråk ökade 
resurser för domstolarna delas inte av någon av rättsinstanserna. Tvärtom menar 
samtliga att förslaget kommer att innebära ökade kostnader. 
Skälen för regeringens förslag: Som en följd av att regeringen nu föreslår att 
biståndsbestämmelsen i socialtjänstlagen skall utformas som en 
rättighetsbestämmelse avseende alla former av socialt bistånd, bör också 
överklagandebestämmelserna ändras. För att kunna förverkliga en rättighet måste 
det finnas ett sätt för den enskilde som är missnöjd med ett myndighetsbeslut 
att kunna få det prövat på rättslig väg. 
Laglighetsprövning innebär enbart en kontroll av att beslutet har fattats i laga 
 ordning och kan inte i materiell mening gynna den som överklagar. I inget fall 
har ett överklagande bifallits. Detta visar dels kommunernas svårigheter att 
informera om möjligheterna till laglighetsprövning på ett sådant sätt att det 
inte skapar felaktiga förväntningar hos dem som söker bistånd, dels på ett 
onödigt merarbete för förvaltningsdomstolarna. 
Flera av länsstyrelserna pekar också, som anförts ovan, i sina uppföljningar av 
1998 års ändringar i socialtjänstlagen, på de problem som en uppdelning av 
biståndsprövningen på två olika bestämmelser har medfört. Ändringarna i 
överklagningsrätten har medfört att vissa beslut tas med stöd av 6 g § trots att 
 de borde höra hemma under 6 b §. Detta får till följd att den enskilde inte 
bara fått felaktig information om hur man överklagar, utan också gått miste om 
möjligheten att få sin sak prövad. 
Flera remissinstanser befarar att en ökad rätt till domstolsprövning av 
biståndsbeslut kommer att leda till en ökad belastning på 
förvaltningsdomstolarna. De utvärderingar som har gjorts av såväl 
Socialstyrelsen som länsstyrelserna tyder inte på något sätt på att så kommer 
att bli fallet. 
För en bedömning av vilka effekter de nu föreslagna reglerna kommer att få på 
domstolarna är förändringarna av måltillströmningen i den aktuella målgruppen 
under senare år av särskilt intresse. 
Domstolsverkets statistik över inkomna mål till länsrätterna i målgruppen mål 
enligt socialtjänstlagen visar på en nedgång mellan åren 1997 och 1998 med ca 14 
 000 mål (från 34 259 mål år 1997 till 20 388 mål år 1998). Antalet inkommande 
mål i denna målgrupp har fortsatta att sjunka och under år 2000 inkom 13 744 mål 
 till länsrätterna. Hur många av dessa mål som gäller prövning av bistånd finns 
inte särredovisat. Nedgången i antalet inkomna mål torde emellertid till stor 
del vara en följd av de ändringar i möjligheterna att överklaga beslut om 
bistånd som trädde ikraft den 1 januari 1998. En annan viktig faktor i detta 
sammanhang är också den riksnorm för försörjningsstödet som infördes den 1 
januari 1998. Riksnormen har rimligen inneburit att biståndsbeslut avseende 
socialbidragets storlek inte längre blir föremål för överklagande i någon större 
 omfattning. 
Domstolsverket har därutöver under hand redovisat att under samma period ökade 
antalet inkomna laglighetsprövningsmål med 2 616 mål, vilket innebär mer än en 
fördubbling av antal inkomna mål. Någon särredovisning över hur många av dessa 
mål som avser socialtjänstlagen föreligger inte. Eftersom inga andra större 
förändringar i lagstiftningen genomförts vid samma tidpunkt, som kan förklara 
den stora ökningen, är det rimligt att anta att den beror på den reducerade 
besvärsrätten när det gäller beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen. 
Socialstyrelsen har i den tidigare refererade utvärderingen (1999:3) gjort den 
bedömningen att det också är rimligt att anta att överklagandena i första hand 
avser ekonomiskt bistånd. 
De nu föreslagna ändringarna av möjligheterna att överklaga innebär i princip en 
 återgång till de regler om överklagande som gällde före den 1 januari 1998. 
Regeringen gör den bedömningen att måltillströmningen till de allmänna 
förvaltningsdomstolarna därmed också kommer att öka. Det är emellertid svårt att 
 dra några säkra slutsatser om hur stor måltillströmningen, och därmed också 
resursåtgången i de allmänna förvaltningsdomstolarna, kommer att bli. Den nyss 
nämnda riksnormen innebär med all sannolikhet att betydligt färre beslut kommer 
att överklagas än som överklagades under 1997 och åren dessförinnan. 
Frågan om domstolarnas kapacitet och möjlighet att ta hand om överklaganden är 
viktig, inte minst ur den enskildes rättsäkerhetsperspektiv. Regeringen avser 
därför att noga följa utvecklingen och förvaltningsdomstolarnas eventuella behov 
 av resursförstärkningar. 
7 Tillsynen över socialtjänsten 
Bakgrund 
Tillsynen över den enskilda och kommunala socialtjänsten utövas av 
Socialstyrelsen och länsstyrelserna. Socialstyrelsen har enligt 67 § i den 
nuvarande socialtjänstlagen (SoL) tillsynen över socialtjänsten i riket. 
Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten bl.a. genom att bedriva 
en kvalificerad uppföljning, utvärdering och kunskapsförmedling. 
Länsstyrelsen har enligt 68 § SoL det regionala tillsynsansvaret över hur 
kommunerna tillämpar socialtjänstlagen. Länsstyrelserna skall vidare informera 
och ge råd till allmänhet och biträda socialnämnderna med råd i deras 
verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och 
andra samhällsorgan samt i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina 
uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. 
Vid behandlingen av regeringens proposition Ändring i socialtjänstlagen (prop. 
1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264) beslutade riksdagen att 
precisera länsstyrelsernas tillsynsansvar och utvidga deras uppgifter i samband 
med tillståndsgivning för vissa enskilt bedrivna verksamheter. Sedan den 1 
januari 1998 krävs därmed länsstyrelsens tillstånd för att yrkesmässigt bedriva 
hem för vård eller boende, särskilda boendeformer, hem för viss heldygnsvård, 
samt hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet. 
Tillståndspliktig verksamhet som regleras i socialtjänstlagen skall stå under 
länsstyrelsernas tillsyn (69 b § SoL). Tillsynen skall omfatta också viss annan 
verksamhet. Häri ingår både entreprenadverksamhet och sådan icke 
tillståndspliktig enskild verksamhet från vilken kommunen upphandlar tjänster 
för att fullgöra sina skyldigheter enligt socialtjänstlagen. Länsstyrelsens 
tillsyn omfattar också hem för vård och boende enligt 23 § SoL. 
Länsstyrelsen har således enligt 69 b § SoL ett särskilt tillsynsansvar för 
enskilt bedrivna verksamheter och för hem för vård eller boende oavsett 
driftsform. Länsstyrelsen har rätt att inspektera sådan verksamhet samt har rätt 
 att inhämta upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. 
Länsstyrelsen kan om den upptäcker något missförhållande i verksamheten, 
förelägga den som ansvarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Någon 
 möjlighet att kombinera föreläggandet med vite finns dock inte. Om 
missförhållandet är allvarligt och föreläggandet inte åtlyds får länsstyrelsen 
förbjuda fortsatt verksamhet. Den som driver verksamhet utan tillstånd eller som 
 i strid med förbud fortsätter att driva verksamhet kan dömas till böter. 
Tillsynen över andra kommunala verksamheter, bl.a. sådana kommunala särskilda 
boendeformer och bostäder med särskild service som sägs i 20 § andra stycket och 
 21 § tredje stycket SoL samt kommunal hemtjänst är således inte formellt 
förenad med åtgärder som inspektion, inhämtande av upplysningar och handlingar, 
föreläggande och förbud. 
Länsstyrelsen har fr.o.m. den 1 juli 2000 fått ökad möjlighet att ingripa mot 
domstolstrots. I enlighet med de ändringar som skett i lagen (1993:387) om stöd 
och service till vissa funktionshindrade (LSS) och socialtjänstlagen får 
länsstyrelsen förelägga en kommun eller - i vissa fall - ett landsting vid vite 
att avhjälpa brister i verkställigheten av en lagakraftägande dom som ger en 
enskild rätt till vissa förmåner enligt någon av lagarna. 
Utöver vad som sagts är länsstyrelsens sanktionsmöjligheter gentemot kommunerna 
begränsade. Socialstyrelsen har inga sanktionsmöjligheter. Länsstyrelsen kan vid 
 behov påkalla ändring och göra påpekanden hos kommunens socialnämnd men saknar 
med vissa undantag befogenhet att ålägga kommunen att genomföra viss åtgärd. 
Efter förslag i regeringens proposition Nationell handlingsplan för 
äldrepolitiken (prop.1997/98:113) har införts en bestämmelse i 
socialtjänstlagen, nuvarande 71 a §, som ålägger var och en som är verksam inom 
omsorger om äldre och funktionshindrade att vaka över att enskilda får god 
omvårdnad och lever under trygga förhållanden. Den som uppmärksammar eller på 
annat sätt får kännedom om allvarliga missförhållanden i omsorgen om någon 
enskild är skyldig att utan dröjsmål anmäla detta till socialnämnden eller till 
den som är ansvarig för verksamheten. Om missförhållandena inte kan åtgärdas 
omedelbart skall den verksamhetsansvarige anmäla missförhållandena till 
tillsynsmyndigheten. 
7.1 Innebörden av tillsynsbegreppet 
Regeringens förslag: Det tydliggörs i socialtjänstlagen att länsstyrelsen har 
tillsyn över den socialtjänst kommuner och enskilda bedriver. 
 
Socialtjänstutredningens förslag: Utredningen föreslår att det i 
socialtjänstlagen införs en bestämmelse som bl.a. klargör att tillsyn är 
kontroll av laglighet och rättssäkerhet i individärenden och verksamheten. 
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Många 
av länsstyrelserna ser en fara i att ge tillsynen en för snäv innebörd. Det 
begränsar utvecklingen att finna nya sätt att utöva tillsyn och sprida kunskap. 
Skälen för regeringens förslag: Den statliga tillsynen är viktig för att stärka 
efterlevnaden av de föreskrifter regering och riksdag beslutat. En aktiv statlig 
 tillsyn syftar till att bevaka den enskildes rättssäkerhet och lagligheten i 
socialtjänstens verksamheter men också till att uppnå en likvärdig verksamhet 
över hela landet. Den statliga tillsynen har sedan länge utvecklats mot en 
mindre grad av kontroll och med ökad tonvikt på uppföljning, utvärdering, 
kunskapsförmedling och rådgivning. Bakgrunden till denna utveckling är en 
medveten strävan att minska inslaget av detaljanvisningar och myndighetskontroll 
 till förmån för ett mer aktivt arbetssätt. 
Regeringen kan dock konstatera att det alltsedan socialtjänstlagens tillkomst 
rått en viss oklarhet kring innebörden av tillsynsbegreppet. Som framgår av 
redogörelsen ovan används tillsyn som en övergripande beteckning för delvis 
olikartade verksamheter såsom normering, information och rådgivning. Det framgår 
 t.ex. inte tydligt i lagstiftningen att länsstyrelsens uppgifter i förhållande 
till kommunerna definieras som tillsyn. Det har i olika sammanhang påpekats att 
oklarheter i tillsynsbegreppets innebörd bidrar till osäkerhet om hur tillsyn 
bör bedrivas. Det kan också finnas en risk för dubbelarbete mellan de båda 
tillsynsmyndigheterna eftersom deras roller till viss del är överlappande. 
Det kan därför finnas fördelar med att som utredningen föreslår, tydliggöra och 
avgränsa tillsynsbegreppets innebörd i lagstiftningen. En mer precis definition 
av tillsyn skulle också kunna ge bättre förutsättningar för nationell 
enhetlighet när det gäller hur länsstyrelserna bedriver sin tillsyn. 
Å andra sidan kan en snävare definition av tillsynen begränsa utvecklingen att 
finna nya sätt att utöva tillsyn och sprida kunskap. Denna invändning har 
framförts av många länsstyrelser. Det finns risk att verksamheten blir statisk 
och fattig på idéer, passiv och ineffektiv. 
Regeringen föreslår att det i socialtjänstlagen tydliggörs att länsstyrelsen har 
 tillsyn över socialtjänsten i länet. Detta innebär emellertid inte att 
länsstyrelsernas tillsynsuppgifter begränsas i förhållande till vad som gäller i 
 dag. 
Regeringen aviserade i samband med propositionen Statlig förvaltning i 
medborgarnas tjänst (prop. 1997/98:126) att den skulle återkomma till riksdagen 
med en samlad redovisning av den statliga tillsynsverksamheten. Regeringen har 
nyligen tillkallat en särskild utredare med uppdrag att utreda hur den statliga 
tillsynen kan göras till ett tydligare och effektivare förvaltningspolitiskt 
instrument som bättre bidrar till kontroll och genomförandet av demokratiskt 
fattade beslut (Ju 2000:06, dir. 2000:62). Regeringen avser att i detta 
sammanhang ytterligare belysa frågan om tillsynsbegreppets innebörd och 
tillsynens reglering. 
7.2 Utökade tillsynsinstrument 
Regeringens förslag: Länsstyrelsen skall ha rätt att inspektera all 
socialtjänstverksamhet som står under dess tillsyn och skall få inhämta de 
upplysningar och ta del av handlingar och annat material som krävs för 
tillsynen. Länsstyrelsen ges vidare en utvidgad rätt att ingripa mot 
missförhållanden i vissa kommunala verksamheter. Om det föreligger något 
missförhållande i kommunala boendeformer för service och omvårdnad för äldre, 
bostäder med särskild service för funktionshindrade samt kommunal hemtjänst får 
länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för verksamheten att avhjälpa 
missförhållandet. 
 
Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. 
Utredningens förslag är dock betydligt vidare och ger bl.a. 
tillsynsmyndigheterna rätt att med föreläggande och vite ingripa mot 
missförhållande i hela socialtjänstens verksamhet. 
Remissinstanserna: Många remissinstanser ställer sig bakom förslaget att 
förstärka tillsynsinstrumenten. Däremot finns viss tveksamhet till ett 
sanktionsinstrument som vite. JO påpekar att lagtexten delvis är oklar när det 
gäller i vilka situationer som en tillsynsmyndighet skall tillgripa ett 
föreläggande. Svenska Kommunförbundet menar att förslaget om vite är 
oacceptabelt. Länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län, Östergötlands 
län och Dalarnas län är tveksamma till sanktionsinstrument som ger rätt att 
förelägga och utdöma vite. Flera länsstyrelser anser att påtalade 
missförhållanden löses bättre genom konstruktiv dialog och inte genom vite och 
föreläggande. Ett antal kommuner, bl.a. Malmö, Göteborg och Lidköping avstyrker 
förslaget med motiveringen att länsstyrelsen tillsammans med kommunerna skall 
försöka utveckla verksamhetens kvalitet och inte reducera sin roll till att vara 
 kontrollorgan och klagomur. 
Skälen för regeringens förslag: Länsstyrelsen har i dag ingen formell rätt att 
inspektera verksamheten inom socialtjänsten eller inhämta de upplysningar och ta 
 del av de handlingar som behövs för tillsynen. Även om utredningen inte 
redovisar några svårigheter för länsstyrelserna att hittills kunna få de 
upplysningar och handlingar de begär, är det enligt regeringens mening rimligt 
att tydliggöra lagstiftningen på denna punkt. 
Länsstyrelsen har som tidigare nämnts, enligt nuvarande 69 b § 
socialtjänstlagen, ett förstärkt tillsynsansvar för enskild verksamhet, 
entreprenadverksamhet och hem för vård eller boende. Det innebär bl.a. att 
länsstyrelsen kan ingripa mot missförhållanden genom att förelägga den som 
ansvarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Regeringen anser att 
det finns behov att utvidga denna möjlighet till att gälla även tillsynen över 
ytterligare kommunala verksamheter utöver vad som gäller beträffande hem för 
vård eller boende. Det gäller särskilda boendeformer, bostäder med särskild 
service samt kommunal hemtjänst. I sådana verksamheter bedrivs ofta både hälso- 
och sjukvård och socialtjänst och tillsynen sker således genom olika 
tillsynsmyndigheter. Behovet av en bättre samordning av tillsynen motiverar att 
länsstyrelsens befogenheter i högre grad likställs med de befogenheter 
Socialstyrelsen har när det gäller tillsynen över hälso- och sjukvården. 
Regeringen föreslår därför att länsstyrelsen ges rätt att rikta ett föreläggande 
 att avhjälpa missförhållanden vid kommunala boendeformer och bostäder med 
särskild service enligt nuvarande 20 § andra stycket respektive 21 § tredje 
stycket socialtjänstlagen samt kommunal hemtjänst. 
Tillsynsmyndighetens uppgift är att bedöma kvalitet och säkerhet i den 
verksamhet som är föremål för tillsyn. Ett föreläggande skall innehålla uppgift 
om de åtgärder tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att de påtalade 
missförhållandena skall kunna avhjälpas. 
Lagrådet har ifrågasatt hur sanktionsmöjligheten böter skall kunna tillämpas när 
 det är en kommun som är huvudman för verksamheten, och anfört att om 
sanktionsmöjligheter anses behövas även gentemot kommuner, en annan lösning bör 
väljas på denna punkt. 
Den ändring som regeringen föreslår innebär inte någon egentlig nyhet, utan är 
en utvidgning av vad som gäller i dag. Redan i dag kan en länsstyrelse rikta ett 
 föreläggande eller förbud mot kommunal verksamhet i form av hem för vård eller 
boende, och sanktionen böter kan användas när en kommun som driver en sådan 
verksamhet vidare i strid mot ett förbud. Lagrådet har ifrågasatt hur 
sanktionsmöjligheten böter skall kunna tillämpas när det är en kommun som är 
huvudman för verksamheten och anfört att en annan lösning bör väljas på denna 
punkt om sanktionsmöjligheter anses behövas även gentemot kommuner. Lagrådet har 
 därvid utgått från att den gällande möjligheten att förbjuda fortsatt 
verksamhet endast omfattar enskild verksamhet. En länsstyrelse kan dock redan i 
dag rikta ett föreläggande eller ett förbud mot kommunal verksamhet i form av 
hem för vård eller boende. Sanktionen böter kan också användas när en kommun 
driver en sådan verksamhet vidare i strid mot ett förbud. Den ändring som 
regeringen föreslår är därför inte någon principiell nyhet utan innebär endast 
en utvidgning av vad som redan gäller. Såvitt regeringen erfarit har det aldrig 
förekommit att en kommun i detta sammanhang blivit föremål för en bötessanktion. 
 Som framgår av paragrafen skall ett åtal föregås av ett medgivande av 
socialnämnden, länsstyrelsen eller Socialstyrelsen. Man bör kunna utgå ifrån att 
 de missförhållanden som är anledningen till ett förbud regelmässigt kan rättas 
till i samråd med tillsynsmyndigheterna. Även om det således kan förutsättas att 
 situationer där det blir aktuellt att utdöma böter för överträdelse av förbud 
som avser kommunal verksamhet i praktiken blir mycket sällan förekommande bör 
det ytterst finnas en möjlighet att utdöma böter, om det t.ex. skulle förekomma 
att den ansvarige medvetet nonchalerar förelägganden och därefter fortsätter att 
 bedriva viss verksamhet i strid med förbud. Från principiell synpunkt kan det 
också ifrågasättas om det är rimligt att behandla kommunal och enskild 
verksamhet olika i detta avseende. Enligt allmänna straffrättsliga principer kan 
 en juridisk person, exempelvis en kommun, inte bli föremål för böter utan 
sanktionen måste riktas mot en företrädare för den juridiska personen. Vem som 
är företrädare för kommunen kan variera och får utredas i det enskilda fallet. 
7.3 Samordning av tillsynen 
Regeringens bedömning: En utökad samordning och samverkan mellan Socialstyrelsen 
 och länsstyrelserna i deras tillsynsfunktion är angelägen. Det pågående 
samarbetet mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i syfte att stärka 
tillsynsarbetet och utveckla tillsynen mot en större samordning och enhetlighet 
i tillsynen bör fortsätta. 
 
Socialtjänstutredningens förslag: Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ges 
en tillsynsvägledande roll i fråga om tillsynen över socialtjänsten. 
Remissinstanserna: Många remissinstanser föredrar ett mer långtgående förslag 
där tillsynsrollen förläggs till en myndighet. De som förklarat sig positiva 
till förslaget har sett utredarens förslag som ett steg på vägen mot en gemensam 
 tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård och socialtjänst. Samtliga 
länsstyrelser är kritiska mot förslaget. Man anser det vara oacceptabelt att 
Socialstyrelsen ges rätt att förfoga över delar av länsstyrelsens uppgifter. 
Socialstyrelsen anser att författningsförslaget bör kompletteras så att det 
tydligare uttrycker innebörden i Socialstyrelsens roll. 
Skälen för regeringens bedömning: Länsstyrelsen och Socialstyrelsen har som 
tidigare nämnts olika roller i fråga om tillsyn över den kommunala 
socialtjänsten. Länsstyrelsen ansvarar för den operativa tillsynen genom 
uppgiften att följa de kommunala nämndernas tillämpning av socialtjänstlagen och 
 även i övrigt se till att nämnderna fullgör sina uppgifter inom socialtjänsten 
på ett ändamålsenligt sätt. Socialstyrelsens roll är att på olika sätt följa och 
 vidareutveckla socialtjänsten. Socialstyrelsen har formellt sett ingen särskild 
 roll i förhållande till länsstyrelsernas uppgifter och ingen formell möjlighet 
att styra länsstyrelserna när det gäller hur dessa skall fullgöra sina 
tillsynsuppgifter. Däremot förekommer sedan flera år en väl utvecklad och delvis 
 formaliserad samverkan mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i frågor som 
rör tillsyn över socialtjänsten. Till skillnad från vad som gäller inom 
socialtjänsten svarar Socialstyrelsen via sina regionala tillsynsenheter ensam 
för tillsynen över hälso- och sjukvården. 
Den nuvarande tillsynsorganisationens effektivitet har ifrågasatts av flera 
skäl. Organisationen har ansetts hindra en nödvändig samordning av 
tillsynsresultat och metoder på nationell nivå som en förutsättning för att 
skapa en enhetlig tillämpning och möjlighet till gemensam utveckling av 
tillsynen. Många länsstyrelser har relativt små tillsynsfunktioner vilket kan 
leda till sårbarhet och försvåra tillsynsverksamheten. 
Det faktum att den regionala tillsynen över socialtjänsten respektive hälso- och 
 sjukvården sker genom olika myndigheter har på vissa hålla fört med sig 
samordningsproblem mellan Socialstyrelsens regionala enheter och 
länsstyrelserna. Genom ÄDEL-reformen har kommunerna fått större ansvar för 
sjukvårdsinsatser i särskilda boendeformer för äldre och i bostäder för särskild 
 service för funktionshindrade. I ungefär hälften av landets kommuner har 
kommunen också tagit över ansvaret för hemsjukvården i ordinärt boende. 
Svårigheterna med det delade tillsynsansvaret är särskilt tydliga inom dessa 
verksamheter. De boende har många gånger behov av såväl medicinska insatser och 
omvårdnadsinsatser som av sociala omsorgsinsatser. De förra omfattas av 
Socialstyrelsens tillsyn medan de senare omfattas av länsstyrelsernas tillsyn. 
Även om problemen med samordning av den medicinska och sociala tillsynen är 
störst inom äldre- och handikappomsorgen förekommer samma problem på andra 
områden. Det gäller t.ex. inom missbrukarvården och den öppna vården av psykiskt 
 sjuka där sociala och medicinska insatser ofta behövs parallellt. 
Socialutskottet uttalade i sitt betänkande (bet.1996/97:SoU13) att tillsynen 
över äldreomsorgen bör förbättras. Tillsynen måste skärpas och inriktas på 
frågor om laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen måste också inriktas på att 
säkra kvalitet och kompetens i vården och omsorgen, så att de äldres 
självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet säkras. Informationen om 
möjligheten att klaga måste förbättras. Utskottet pekar också på hur 
uppdelningen mellan länsstyrelsen och Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter 
 medför svårigheter och en otydlighet vid tillsynen i gränsområdet mellan 
kommunal och landstingskommunal verksamhet. Enligt utskottet bör övervägas om 
tillsynen kan läggas på samma statliga myndighet för såväl socialtjänsten som 
hälso- och sjukvården för att härigenom skapa en slagkraftigare organisation. 
Det finns mycket som talar för att tillsynen över hälso- och sjukvården och 
socialtjänsten bör organiseras och utövas enhetligt i en gemensam 
tillsynsmyndighet. Utredningen har övervägt detta och andra alternativ och 
stannar vid att föreslå att samordningen mellan länsstyrelserna och 
Socialstyrelsen förstärks ytterligare genom att Socialstyrelsen får en 
författningsreglerad ställning som tillsynsvägledare i förhållande till 
länsstyrelserna innefattande en rätt att utfärda föreskrifter och allmänna råd. 
För de verksamheter som gränsar till hälso- och sjukvården innebär detta att 
Socialstyrelsen ges en formell rätt att styra länsstyrelserna så att samordning 
kan ske om, när och hur tillsyn skall ske i nämnda verksamheter. 
Regeringen konstaterar att behovet av en ökad samordning och samverkan mellan 
myndigheterna i deras tillsynsfunktion är angelägen. Däremot är regeringen 
tveksam till att formalisera denna samverkan genom att ge Socialstyrelsen i 
uppgift att leda länsstyrelsernas tillsyn genom allmänna råd och föreskrifter. 
Enligt vad som också uttalas i betänkandet skulle förslaget leda till att 
länsstyrelserna förlorar en del av sin självständighet. Det bör inte bortses 
ifrån att detta kan leda till att länsstyrelsernas tillsyn inte kan anpassas 
till de regionala förhållandena och efter kunskapen om förhållandena i olika 
kommuner. En förändring av länsstyrelsernas självständighet i detta avseende kan 
 på sikt leda till att deras auktoritet minskar. Förslaget innebär också 
oklarheter vad gäller ledningsfunktionen. 
Regeringen har sedan några år tillbaka i regleringsbreven för Socialstyrelsen 
och länsstyrelserna pekat på nödvändigheten av att Socialstyrelsen och 
länsstyrelserna i samverkan utvecklar tillsynen över socialtjänsten för att 
kunna göra tillsynen effektivare. Enligt regeringens mening har Socialstyrelsen 
därför redan i dag de befogenheter som krävs för att kunna stödja, samordna och 
följa upp länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Regeringen vill i detta 
sammanhang framhålla det omfattande arbete som äger rum mellan Socialstyrelsen 
och länsstyrelserna för att samordna och effektivisera tillsynen över hela det 
sociala området. I detta arbete har Socialstyrelsen i praktiken en 
tillsynsvägledande roll genom utvärdering, uppföljning och samordning av den 
operativa tillsynen samt genom att ge råd och stöd till den operativa 
tillsynsmyndigheten. Regeringen kan konstatera att det finns en enighet kring 
det nuvarande samarbetet och därmed en bra grund för fortsatt utvecklingsarbete. 
 
8 Vårdplan för barn som behöver vårdas i ett annat hem än det egna 
Regeringens förslag: När ett barn behöver vårdas utom hemmet skall socialnämnden 
 ansvara för att en vårdplan upprättas. Av vårdplanen skall det tydligt framgå 
vem som ansvarar för vad i genomförandet av planen. 
 
Barnpsykiatrikommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens 
förslag. Kommitténs förslag begränsas dock till den situationen att ett barn 
skall placeras i ett hem för vård eller boende. 
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har lämnat synpunkter på 
utredningens förslag om individuell vårdplan. Socialstyrelsen tillstyrker 
förslaget om individuella planer i sig, men ställer sig tveksam till själva 
begreppet. Länsstyrelsen i Hallands län anser att individuella vårdplaner bör 
omfatta allt behandlingsarbete som rör barn. Stockholms stad anser att kravet på 
 en plan inte bör begränsas till hem för vård eller boende utan gälla vid alla 
placeringar utom hemmet. 
Skälen för regeringens förslag: När ett barn placeras för vård i ett annat hem 
än det egna innebär detta ett stort ingrepp för såväl barnet som för dess 
familj. Samtidigt tar socialnämnden på sig ett stort ansvar för att barnet får 
en god vård. Barn och ungdomar som placeras utanför det egna hemmet har sällan 
en renodlad problembild och de befinner sig ofta i en komplicerad social 
situation. En övergripande vårdplan som innefattar barnets behov, behandlingsmål 
 m.m. utgör en förutsättning för att socialnämnden skall kunna ta ett vårdansvar 
 för barnet. 
Barnets behov i fokus 
Det övergripande syftet med den vårdplanen är att tydliggöra mål och medel 
utifrån det enskilda barnets behov. Vårdplanen utgör ett dokument där 
socialtjänstens bedömning tydligt framgår för barnet och dess vårdnadshavare och 
 blir på så sätt en bra utgångspunkt i arbetet med att genomföra vården. 
Vårdplanen tydliggör om det enskilda barnet har flera olika behov. Det kan t.ex. 
 handla om olika behov när det gäller social situation, fysisk och psykisk hälsa 
 samt utbildning. I de fall barnets problembild är komplex krävs ofta samarbete 
mellan barnets vårdnadshavare, socialtjänsten och andra huvudmän. Med en 
vårdplan som tydligt och gemensamt avstamp i ett sådant samarbete skapas bättre 
förutsättningar för ett lyckat utfall av vården. 
Vårdplanen bör bidra till genomtänkta placeringar, vilket på lång sikt innebär 
en mer kvalitativ och effektiv användning av socialtjänstens och andra 
vårdgivares resurser. Vidare torde den kostnad i resurser själva upprättandet av 
 vårdplanen innebär, mer än väl kompenseras av de behandlingsmässiga vinster som 
 vårdplanen ger. Bland annat handlar vinsterna om att tydlighet vid samtycket 
till vård ger mer välplanerade placeringar samt ett bättre underlag vid 
övervägande om fortsatt vård. 
Ökad rättssäkerhet för barnet och dess vårdnadshavare 
För närvarande är vårdplan obligatorisk vid ansökan om vård enligt lagen 
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. En vårdplan skall 
presenteras för länsrätten i samband med ansökan om vård och utgör i praktiken 
ett underlag för den enskilde att samtycka eller inte till vården. Detsamma 
gäller när socialnämnden skall avge yttrande enligt bestämmelserna i lagen 
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ett sådant 
yttrande skall bl.a. innehålla en plan över de åtgärder som nämnden avser att 
vidta beträffande den unge. Arten, omfattningen och varaktigheten av de åtgärder 
 som nämnden avser att vidta skall framgå av planen. 
Barnets problembild är emellertid ofta densamma oavsett om barnet bereds vård på 
 frivillig eller tvångsmässig grund. Skillnaden är att den frivilliga vården 
grundar sig på samtycke från barnets vårdnadshavare och i förekommande fall även 
 barnet. För såväl barnet som för dess vårdnadshavare, vanligen en eller båda 
föräldrarna, är det ett rättssäkerhetskrav att det oberoende av placeringsgrund 
finns en individuell vårdplan vid en så pass ingripande åtgärd som en placering 
utanför hemmet utgör. Socialnämnden måste på ett lättfattligt sätt kunna visa 
vilka syften som placeringen har och hur man ämnar uppnå dessa syften. Det är 
vidare viktigt att vårdplanen är realistisk och att den följs upp. 
Barnpsykiatrikommittén föreslog att en vårdplan skulle upprättas vid beslut om 
vård vid hem för vård eller boende, s.k. HVB-hem. Det finns inga sakliga skäl 
för en sådan uppdelning. Barnets behov av en planerad vård är detsamma oavsett 
om barnet placeras i ett familjehem eller på ett HVB-hem. Placeringen är snarare 
 ett led i vården och beroende av vilket vårdbehov barnet har. En vårdplan bör 
därför upprättas för alla barn som placeras utanför det egna hemmet. 
Tydlighet för barnet och dess vårdnadshavare, socialtjänsten och andra huvudmän 
En noggrant utformad vårdplan utgör ett i flera avseenden viktigt dokument. Dels 
 för att underlätta tydlighet och kommunikation mellan socialnämnden och barnet 
och dess vårdnadshavare, dels som underlag för uppföljning och utvärdering av 
vård och behandling av barnet. Vårdplanen kan också skapa tydlighet mellan olika 
 huvudmäns ansvar. I planen skall även redovisas åtgärder och insatser som andra 
 huvudmän har ansvar för. Det kan t.ex. handla om extra stödinsatser i skolan 
eller behandling inom barn- och ungdomspsykiatrin. 
I vårdplaneringen är det viktigt att så långt möjligt söka inkludera barnets 
vårdnadshavare, och i förekommande fall andra närstående. Familjens engagemang 
har många gånger visat sig vara en värdefull faktor för barnets 
behandlingsmotivation och utfall och underlättar även barnets återkomst till det 
 egna hemmet. 
Vårdplanen utgör också ett viktigt dokument, inte minst för barnet och/eller 
dennes vårdnadshavare, för att kunna följa och förstå syftet med vården. 
Vårdplanens innehåll 
Innehållet i en vårdplan måste avgöras utifrån förhållandena i det individuella 
fallet. Det är därför inte lämpligt att i lag fastställa vad en vårdplan skall 
innehålla. Ett grundläggande krav på en vårdplan är dock att det tydligt framgår 
 vilken vård som socialnämnden har för avsikt att anordna. Detta är en 
förutsättning för att barnet och dess vårdnadshavare skall kunna ta ställning 
till vården. Den form för vårdplan som utvecklats vid vård enligt LVU bör kunna 
vara tillämplig även vid vård som sker i frivillig form. Detta skapar 
förutsättningar för ett mer enhetligt system både för socialtjänsten och det 
enskilda barnet oberoende av skälen till och formen för placeringen. 
Vårdplanen behöver sedan kompletteras med en behandlingsplan som beskriver hur 
insatserna skall genomföras. Vårdplanen tydliggör det enskilda barnets behov, 
hur dessa konkret skall täckas framgår i en behandlingsplan. 
Planen förutsätts bli undertecknad av vårdnadshavaren, barnet när han eller hon 
är över 15 år, vårdgivaren samt handläggande tjänsteman hos den socialnämnd som 
beslutar om placeringen. Alla som berörs av vårdplaneringen blir på så sätt 
införstådda med vad som förväntas av just honom eller henne. Vårdplanen blir ett 
 dokument att gemensamt konsultera och revidera under vårdtiden så att den 
kontinuerliga uppföljningen av vården blir en angelägenhet för alla inblandade. 
Vid generella utvärderingar och planering för socialnämndens fortsatta arbete 
kan en genomgång av befintliga vårdplaner och deras resultat vara väsentligt. 
9 Avskaffande av samhällsrepresentanter i de auktoriserade 
adoptionsorganisationernas styrelser 
Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (1997:192) om internationell 
adoptionsförmedling om samhällsrepresentanter i de auktoriserade 
adoptionsorganisationerna styrelser skall upphävs. 
 
Förslag från Statens Nämnd för Internationella Adoptionsfrågor (NIA): I en 
skrivelse från den 12 augusti 1998 föreslår NIA att de bestämmelser i lagen 
(1997:192) om internationell adoptionsförmedling som reglerar 
samhällsrepresentanter i adoptionsorganisationernas styrelser och deras 
arbetsuppgifter skall upphävas. 
Kontakter med adoptionsorganisationer och samhällsrepresentanter: NIA har 
diskuterat frågan om samhällsrepresentanternas arbetsuppgifter i den nya 
situationen med de auktoriserade organisationerna och med 
samhällsrepresentanterna. Inga vägande invändningar mot NIA:s förslag har 
framförts. Det har påpekats att samhällsrepresentanterna ibland stött 
organisationerna med råd i andra typer av frågor än förmedlingsbeslut. Likaså 
har de, genom den koppling till länsstyrelserna de i regel haft, stött 
länsstyrelserna i deras tillsyn av kommunernas verksamhet när det gäller 
familjehemsprövningar. 
Skälen för regeringens förslag: När lagen (1979:552) om internationell 
adoptionsförmedling tillkom (prop. 1978/79:108, bet. SoU 1978/79:41, rskr. 
1978/79:346) förutsattes att adoptionsorganisationerna skulle fatta 
självständiga förmedlingsbeslut. Det ansågs då rimligt att det fanns en 
samhällelig insyn i detta förmedlingsarbete, varför regler om 
samhällsrepresentanter infördes. Förmedlingsverksamheten har varit skälet för 
att ha offentliga företrädare i organisationernas styrelser och denna verksamhet 
 har varit deras huvudsakliga arbetsuppgift. I regel har dessa 
samhällsrepresentanter utsetts bland länsstyrelsernas socialkonsulenter. 
Den centrala arbetsuppgiften för samhällsrepresentanterna har varit att delta i 
beslut om sökande par eller enskilda är lämpliga som adoptivföräldrar. Genom de 
lagändringar som gjordes i samband med Sveriges anslutning till Haagkonventionen 
 om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner (prop. 
1996/97:91, bet. 1996/97:SoU15, rskr 1996/97:192) är det inte längre en uppgift 
för organisationerna att göra en sådan prövning. Reglerna om 
samhällsrepresentanter fördes dock oförändrade över till den nya lagen 
(1997:192) om internationell adoptionsförmedling. 
Adoptionsorganisationerna skall inte längre göra någon egen prövning av 
adoptanternas lämplighet. De beslut som i frågan fattas av de kommunala 
socialnämnderna, med möjlighet att överklaga beslut till länsrätt, kammarrätt 
och regeringsrätt skall vara tillfyllest när det gäller föräldrarnas 
lämplighetsprövning. Detta innebär att samhällsrepresentanternas huvudsakliga 
arbetsuppgift bortfallit. Det finns därför inte längre skäl att förordna 
samhällsrepresentanter och bestämmelserna i dessa avseenden kan därför 
avskaffas. 
Den mer inofficiella funktion samhällsrepresentanterna haft som rådgivare åt 
sina organisationer bör i fortsättningen ingå i NIA:s allmänna 
rådgivningsverksamhet. Tillsynen över kommunernas verksamhet med att pröva 
blivande adoptivföräldrars lämplighet enligt socialtjänstlagen åvilar 
länsstyrelsen. Denna uppgift bör tas på lika stort allvar även i fortsättningen 
oavsett att samhällsrepresentanterna i de auktoriserade 
adoptionsorganisationernas styrelser försvinner. 
10 Stöd för anhöriga och närstående 
Regeringens bedömning: Den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen om stöd och 
avlösning för dem som vårdar närstående samt det av riksdagen under åren 
1999-2001 beslutade stimulansbidraget för insatser riktade mot anhöriga har 
medfört en positiv utveckling av anhörigstödet i kommunerna. Satsningen kommer 
att fortsätta inom ramen för arbetet med att genomföra Nationella 
handlingsplanen för hälso- och sjukvården under åren 2002-2004. 
 
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att kommunerna skall bli skyldiga att 
 erbjuda stöd och avlastning åt närstående som vårdar anhöriga samt att 
målgruppen för stödet utvidgas. 
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker i stort 
utredningens förslag. Riksrevisionsverket framhåller att förslaget kan innebära 
ökade kostnader för kommunerna och saknar en uppskattning av dessa kostnader i 
utredningen. Handikappombudsmannen tillstyrker förslaget under förutsättning att 
 förarbetsuttalandena är tydliga avseende individens valmöjligheter samt rätt 
till självbestämmande och personliga integritet. De flesta kommuner ställer sig 
positiva till utredningens förslag. Många kommuner, däribland Västerås, Vingåker 
 och Stockholms kommun, framhåller dock att förslaget sannolikt kommer att 
innebära utökade kostnader för kommunerna. 
Skälen för regeringens förslag: Utvecklingen under senare decennier har 
inneburit att samhället har tagit över många vård- och omsorgsuppgifter som 
tidigare omhändertagits inom familjen. Ett antal studier från senare år har dock 
 visat att anhörigas insatser alltjämt är mycket stora. När det gäller 
äldreomsorg finns uppgifter från början av 1990-talet som visar att omfattningen 
 på dessa insatser uppgår till i runda tal två tredjedelar av den samlade omsorg 
 som ges till äldre. Det är de äldre kvinnorna samt döttrarna och svärdöttrarna 
som i stor utsträckning står för dessa insatser. 
Intresset för anhörigas insatser i vård och omsorg har ökat under 1990-talet 
bl.a. till följd av det kraftigt ökade antalet äldre i befolkningen. De 
strukturförändringar inom vård och omsorg som kommuner och landsting genomfört 
bl.a. till följd av lågkonjunkturen i början av decenniet har också medfört att 
vård- och omsorgsuppgifter som dessa huvudmän tidigare svarade för delvis har 
övertagits av anhöriga och andra närstående. Därtill kommer 
huvudmannaskapsförändringar inom ramen för Ädel-reformen som delvis förändrat 
förutsättningarna för främst kommunerna att tillgodose äldres behov av vård- och 
 omsorg. 
Bland annat mot bakgrund av den ökade betydelse som anhörigas insatser fått inom 
 vård och omsorg föreslog Socialtjänstkommittén i dess huvudbetänkande Ny 
socialtjänstlag (SOU 1994:139) att socialtjänstens uppgift att ge stöd till 
anhöriga skulle lagfästas. Enligt kommittén skulle detta medföra en markering 
från samhällets sida att omsorgen om bl.a. äldre skall bygga på ett samarbete 
mellan den offentliga vården/omsorgen och de anhöriga/närstående. Den preventiva 
 ansatsen skulle enligt kommittén vara ledstjärnan för ett utökat anhörigstöd. 
 I 1997 års proposition om ändring i socialtjänstlagen (prop.1996/97:124) 
föreslog regeringen en ny bestämmelse om stöd för anhöriga som utgick från 
kommitténs förslag. Genom ett tillägg i 5 § socialtjänstlagen (1980:620), som 
reglerar socialtjänstens uppgifter, gavs socialnämnden uppgiften att "... genom 
stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt 
sjuka eller äldre eller som har funktionshinder". Som exempel på anhöriginsatser 
 nämns allt från socialt stöd, tillsyn och praktisk hjälp med hushållssysslor 
till mer omfattande hjälp med personlig omvårdnad och uppgifter av 
sjukvårdskaraktär. Förslaget utformades som en frivillig insats för kommunen 
som, enligt regeringen, borde ha stort inflytande över utformningen av 
stödinsatsen. Socialutskottet tillstyrkte förslaget och anförde bl.a. att 
avsikten med den nya bestämmelsen inte skall vara att öka trycket på anhöriga 
utan att stödja och underlätta för dem som vårdar närstående. Viktiga 
förutsättningar för att intentionerna med bestämmelsen skall uppnås är, enligt 
utskottet, tidiga och förebyggande insatser, förbättrat och utvecklat innehåll i 
 olika stödinsatser och en medveten strategi för att organisera stödet till 
anhöriga. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (bet. 
1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264). 
Som ett stöd för kommunerna att utveckla anhörigstödet i enlighet med den nya 
bestämmelsen fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att fördela vissa 
utvecklings- och stimulansbidrag inom området. Under år 1997 fördelades totalt 
7,5 miljoner kronor till 25 projekt. 
Socialstyrelsens uppföljning av den nya bestämmelsen visar att nästan två 
tredjedelar av kommunerna har tagit särskilda initiativ för att utveckla 
anhörigstödet. Exempel på initiativ som tagits är kartläggning av behov, 
uppsökande verksamhet, utökat antal korttidsplatser samt utveckling av 
stödgrupper för anhöriga. När det gäller vidareutveckling och utbyggnad av 
befintligt anhörigstöd har flertalet kommuner satsat på avlösning, stöd i 
samband med demenssjukdom samt information och utbildning. Uppföljningen visar 
dock att det är förhållandevis få kommuner som utvecklat nya och individuella 
former av anhörigstöd. De vanligaste stödformerna är alltjämt växelvård, 
dagverksamhet samt ekonomiskt stöd. 
I samband med riksdagens behandling av regeringens förslag till Nationell 
handlingsplan för äldrepolitiken (prop.1997/98:113, bet. 1997/98:SoU24, rskr 
1997/98:307) som förelades riksdagen i april 1998 beslutades att sammanlagt 300 
miljoner kronor under en treårsperiod skulle fördelas till kommunerna för 
anhöriginsatser i samverkan med anhöriga och frivilligorganisationer. I det 
regeringsbeslut om medlens närmare användning som regeringen fattade i december 
samma år angavs att inriktningen på arbetet skulle vara att åstadkomma en 
varaktig kvalitetshöjning i det stöd som kommunerna erbjuder anhöriga. I 
beslutet gav riksdagen också regeringen i uppdrag att överväga en tydligare 
lagreglering av anhörigstödet. 
Socialstyrelsen, som gavs i uppgift att fördela medlen till samtliga kommuner 
och följa upp dess användning, har i en delrapport till regeringen redovisat de 
första erfarenheterna och resultaten av stimulansbidraget. Socialstyrelsen 
konstaterar att kommunerna i hög utsträckning har ägnat det första året av 
satsningen (Anhörig 300) åt planering av insatser inom ramen för bidraget. 
Planeringsarbetet har bl.a. innehållit utarbetande av handlingsplaner och mer än 
 hälften av kommunerna har genomfört någon form av behovsinventering. 
Vidare framgår att många kommuner fortsätter att utveckla de former av stöd som 
redan etablerats. I flera kommuner har även utveckling av nya stödformer 
påbörjats, t.ex. individuellt utformade stöd och centraler/träffpunkter för 
anhöriga. Uppföljningen pekar på en tydlig utökning av olika typer av 
anhörigstöd. 
Många kommuner anser att den hittills viktigaste effekten av satsningen är att 
anhörigas situation fått ökad uppmärksamhet bland beslutsfattare, vårdpersonal 
och allmänhet. 
Regeringen anser att de anhörigas insatser är av avgörande betydelse för att 
äldre, sjuka och andra grupper skall få den vård och omsorg, det stöd och den 
hjälp i övrigt som de behöver. Samhället kan av flera skäl inte överta mer än en 
 del av detta ansvar. Det är heller inget självändamål att så ska ske men det är 
 viktigt att påpeka att samhället skall ha det yttersta ansvaret för att alla 
människor får hjälp och stöd i relevanta former när/om behov av hjälp uppstår. I 
 den mån anhöriga vill och kan svara för hela eller delar av hjälpen skall 
samhället på olika sätt underlätta för de anhöriga att kunna genomföra dessa 
insatser. 
Av skäl som tidigare redovisats har de anhörigas insatser inom bl.a. vård och 
omsorg uppmärksammats betydligt mer än tidigare under 1990-talet. I dag är dessa 
 insatser allmänt erkända och behovet av dem är väl dokumenterade. Fortfarande 
finns dock brister i det stöd som samhället erbjuder anhöriga. Ett väl utbyggt 
anhörigstöd är viktigt både ur de anhörigas och ur samhällets synpunkt. För de 
anhöriga handlar det om att känna stöd och uppskattning för att orka med de 
insatser man vill göra för en närstående, samtidigt som det också handlar om att 
 ibland få t.ex. avlösning. För samhället handlar det om att kunna se att 
anhöriginsatser faktiskt kan begränsa och fördröja behovet av insatser från 
kommunen eller landstinget. Att satsa på anhörigstöd blir då också ett bidrag 
till en effektiv användning av offentliga medel. 
Stöd för anhöriga som är beredda att ta på sig ett ansvar - eller ett delat 
ansvar - för vård och omsorg har haft hög prioritet i regeringens arbete på det 
socialpolitiska området under 1990-talet. Som tidigare redovisats har detta 
bl.a. resulterat i ny lagstiftning på området samt stimulansbidrag för 
utvecklingsinsatser inom bl.a. det kommunala anhörigstödet. 
I stort sett alla kommuner erbjuder i dag någon form av stöd till anhöriga som 
vårdar närstående. I många kommuner pågår också en utbyggnad av anhörigstödet 
bl.a. som ett resultat av det statliga stimulansbidraget. Kommunerna har dock 
kommit olika långt i detta arbete vilket innebär att omfattningen av och 
inriktningen på stödet liksom kvaliteten varierar mellan olika kommuner. 
Stimulansbidragen kommer att utgå t.o.m. år 2001. I Nationella handlingsplanen 
för utveckling av hälso- och sjukvården (prop.1999/2000:149) som regeringen 
överlämnade till riksdagen i juni 2000 föreslog regeringen att den särskilda 
satsningen för att utveckla stödet till anhöriga skulle fortsätta också under 
åren 2002-2004. Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har 
i avtal enats om vilka utvecklingsinsatser inom vården och omsorgen som inom 
ramen för de utökade resurserna skall prioriteras under åren 2002-2004. I 
avtalet anges att kommunerna svarar för att anhöriga som vårdar svårt sjuka 
eller äldre eller människor med funktionshinder även fortsättningsvis skall 
erhålla stärkt stöd i enlighet med den nationella handlingsplanen för 
äldrepolitiken. 
Bestämmelserna i socialtjänstlagen om anhörigstöd har varit i kraft i drygt tre 
år. Det är ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser om effekterna av 
 detta. Inte heller effekterna av det statliga stimulansbidraget kan utläsas 
fullt ut förrän tidigast om två till tre år. De uppföljningar som genomförts av 
kommunernas insatser till följd av dessa förändringar visar dock på i huvudsak 
positiva resultat. Det är uppenbart att det pågår ett omfattande arbete i 
flertalet kommuner med att utveckla såväl befintligt anhörigstöd som nya 
stödformer och att anhöriga och frivilligorganisationer deltar aktivt i detta 
arbete. Den i den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och 
sjukvården aviserade satsningen på fortsatt utveckling av anhörigstöd i 
kommunerna under perioden 2002-2004 kommer att ytterligare säkerställa och 
påskynda denna utveckling. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det inte nu 
 är motiverat att genomföra ytterligare förändringar i befintlig lagstiftning i 
syfte att påskynda utvecklingen inom området. 
11 Nationellt stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten 
Regeringens bedömning: Det bör tas ett samlat grepp kring kunskapsläget inom 
socialtjänsten. Ytterst är detta en rättvise- och rättssäkerhetsfråga för de 
mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Regeringen avser att lämna ett uppdrag 
till Socialstyrelsen att påbörja genomförandet av en strategi för nationellt 
stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten och avsätter under en 
treårsperiod 50 miljoner kronor för detta ändamål. 
 
Socialtjänstutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens 
bedömning. Utredningen framhåller vikten av att främja en metodutveckling i det 
sociala arbetet, med inriktning på tidiga insatser i form av social rådgivning 
och personligt stöd. Utredningen föreslår att Socialstyrelsen får i uppdrag att 
fördela särskilda stimulansmedel för att stödja en sådan metodutveckling. 
Remissinstanserna: Kriminalvårdsstyrelsen och Statens Institutionsstyrelse 
välkomnar särskilt utredningens förslag. De länsstyrelser som yttrat sig stödjer 
 utredningens förslag men menar att det finns starka skäl att låta 
länsstyrelserna fördela stimulansmedlen. De flesta kommuner som yttrat sig 
tillstyrker utredningens förslag och betonar vikten av att metodutveckling sker 
i nära samarbete mellan forskning och praktik. Malmö kommun och Göteborgs kommun 
 ser hellre en utveckling av kvalitativt inriktade forskningsstudier eftersom 
enskilda projekt ofta upphör när bidraget upphör. Akademikerförbundet SSR 
understryker vikten av metodutveckling och vill se en satsning på ökat 
förebyggande stöd vilket skulle leda till att socialtjänsten får en ökad folklig 
 legitimitet. Föreningen Sveriges Socialchefer tillstyrker utredningens förslag. 
Skälen för regeringens bedömning: 
Bakgrund 
Kunskapsläget inom socialtjänsten, det vill säga individ- och familjeomsorg samt 
 vård och omsorg om äldre och funktionshindrade, har varit föremål för debatt i 
åtminstone tre decennier. Ett flertal utredningar har belyst området, bland 
andra Socialutredningen (SOU 1974:39) och Socialtjänstkommittén (SOU 1994:139 
och SOU 1995:58). 
I stora drag handlar det om två områden. Det ena rör frågor som hänger ihop med 
socialarbetarnas kompetens och socialtjänstens organisation och ledning. Det 
handlar om socionom- och sociala omsorgsprogrammens utformning, socialarbetarnas 
 fortbildning och vidareutbildning, förmåga att skapa systematiska erfarenheter 
av god praktik samt hur arbetsledarna och arbetsorganisationen stödjer detta 
arbete. 
Det andra området rör frågor om kunskapsproduktionen och kunskapsutvecklingen 
inom socialt arbete. Det handlar om utvecklingen av ämnet socialt arbete och 
studiepraktiken på högskolorna, förhållandet mellan central och lokal 
kunskapsproduktion, samspelet mellan utbildning, praktik och forskning samt 
huvudmannaskap och ansvar för kunskapsproduktion/kunskapsutveckling. 
Behovet att i ökad utsträckning kunna värdera effekter och resultat av 
socialtjänstens verksamhet har länge uppmärksammats. Vikten av uppföljning och 
utvärdering av de sociala insatsernas värde för klienter/brukare och för 
samhället har betonats av de utredningar som varit verksamma inom 
socialtjänstområdet under de senaste åren. 
Det som saknats är bl.a. statistiska basuppgifter inom socialtjänstområdet, en 
mer systematisk process av prövning och utvärdering av metoder och arbetssätt 
och ett systematiskt tillvaratagande av erfarenheter från kommunernas lokala 
utvecklingsarbete. 
Med andra ord är frågan mångfacetterad och rymmer ett stort antal samspelande 
faktorer. 
Ett nationellt program för kunskapsutveckling 
Regeringen anser att det är viktigt med en samlad strategi för 
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Ytterst är detta en rättvise- och 
rättssäkerhetsfråga för de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. 
Socialstyrelsen fick därför under 1999 i uppdrag att i samråd med berörda 
intressenter utforma ett förslag till program för nationellt stöd till 
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Socialstyrelsen har haft programmet 
ute på remiss och i november 2000 avrapporterat uppdraget (SoS-rapport 2000:12). 
 
Socialstyrelsens program innehåller ett antal förslag till hur ett nationellt 
stöd för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten bör utformas. I 7 a § SoL 
fastslås att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet samt att det 
för utförande av socialnämndens insatser skall finnas personal med lämplig 
utbildning och erfarenhet. Socialstyrelsen ser ett behov av att kommunerna med 
utgångspunkt i bestämmelserna i  7 a § SoL utformar en strategi för 
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Vidare finns enligt planen behov av 
nationella riktlinjer baserade på forskning, utvärdering och utvecklingsarbete 
samt nationella och internationella kunskapsöversikter. 
Ett flertal remissinstanser har yttrat sig över de olika förslagen i 
Socialstyrelsens plan. Generellt ser remissinstanserna positivt på att 
regeringen lyfter fram kunskapsutvecklingen vilken uppfattas som en av de mer 
centrala frågorna inom socialtjänsten. Bland andra Örebro Universitet, 
Länsstyrelsen i Dalarnas län, Svenska Kommunförbundet, SKTF, Linköpings kommun 
och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser att det är viktigt för att 
ge det sociala forskningsarbetet och utvecklingsarbetet stabilitet, kontinuitet 
och samordning. Behovet av att utveckla en kunskapsbaserad verksamhet där 
utfallet av olika insatser så långt möjligt kan förutses och värderas ur såväl 
de enskilda klienternas, olika gruppers som samhällets perspektiv, lyfts också 
fram. 
Ett nationellt program för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten omfattar ett 
 stort antal intressenter. Nya samarbets- och samverkansformer ska initieras och 
 det är viktigt att alla relevanta intressenter involveras i processen. 
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2001 avsatt 50 miljoner kronor under 
 en treårsperiod för att stödja denna process. Medlen kommer att disponeras och 
fördelas av Socialstyrelsen. Regeringen anser att Socialstyrelsen som nationell 
expert och tillsynsmyndighet är bäst lämpad att fungera som samordnare och motor 
 i arbetet med kunskapsutvecklingen. I den plan som Socialstyrelsen presenterat 
finns ett antal förslag som faller inom styrelsens eget ansvarsområde och där 
arbetet med att realisera förslagen bör kunna komma igång relativt snabbt. Andra 
 förslag måste för att kunna genomföras diskuteras och förankras med respektive 
huvudman. Det är dock av yttersta vikt att andra intressenter även 
fortsättningsvis är nära involverade i arbetet. Inte minst gäller detta klient 
och brukarorganisationerna inklusive pensionärs- och handikapporganisationerna. 
En strategi för kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten bör enligt regeringen 
vara en förutsättning för att kommunerna ska kunna leva upp till målen i 7 a § 
SoL. Socialstyrelsen lyfter i sin plan fram behovet av kunskapsunderlag för både 
 kompetensutveckling och kompetenskrav samt för utbildningsanordnare. 
Kompetenskrav inom socialtjänsten är en fråga som diskuterats i många 
sammanhang. I dag saknas underlag för att precisera vilka kompetenskrav som bör 
gälla i socialtjänstens olika verksamheter. För den enskilde som är i behov av 
socialtjänstens insatser är det dock viktigt att mötas av rätt kompetens. 
Socialstyrelsen bör därför, även fortsättningsvis, tillsammans med berörda 
intressenter undersöka förutsättningarna för vilken kompetens som är nödvändig i 
 socialtjänstens olika verksamheter. 
Det finns behov av att utveckla och sammanställa kunskap om vad som är god 
praktik inom skilda områden av socialtjänsten och ge stöd till systematiskt 
arbete med jämförande studier mellan kommuner. Den tillgängliga kunskapen på 
socialtjänstområdet måste också sammanställas och samordnas. 
Statistiken inom socialtjänsten behöver enligt regeringen förbättras och detta 
arbete måste ske i nära samråd med de organisationer som företräder 
socialtjänstens brukare samt övriga berörda. Det är i dag mycket svårt att 
bedöma tillståndet och utvecklingen inom socialtjänsten. De studier som bland 
annat Socialstyrelsen gjort tyder på en rådande begreppsförvirring vilket 
försvårar uppföljning och tillsyn. Regeringen ser därför behov av att utveckla 
en enhetlig terminologi inom socialtjänsten. Detta utgör en nödvändig grund för 
att kunna hämta in uppgifter av god kvalitet. 
När det gäller organisation och ledning ser regeringen dels att frågan om 
förutsättningar och former för ledarutbildning för socialtjänsten, dels att 
behovet av forskning kring ledning och organisering av socialtjänsten 
uppmärksammas. 
Socialstyrelsen presenterar i sin plan ett antal förslag som rör socionom- och 
social omsorgsutbildningarna. Det handlar såväl om utbildningens utformning och 
resurser som förhållandet mellan utbildningen och studiepraktiken. Enligt planen 
 behöver även fortbildning och vidareutbildning inom ramen för 
magisterutbildningen utvecklas. För de grupper som enbart har grundskole- 
och/eller gymnasiekompetens måste det också skapas en stabil struktur för 
fortbildning och vidareutbildning inom socialtjänsten. Enligt 1993 års 
högskolereform är det inte regeringens sak att ta ställning till hur olika 
högskoleutbildningar utformas. Högskoleverket presenterade år 2000 en 
utvärdering av socionomutbildningar (Högskoleverkets rapportserie 2000:6 R) som 
för närvarande remissbehandlas. I utvärderingen poängteras bl.a. vikten av att 
lärarna har praktisk kunskap om hur socionomers arbete gestaltar sig i 
verkligheten. Kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten skulle sannolikt gynnas 
av en systematisk dialog mellan yrkespraktiken, utbildningen och forskningen. 
Enligt vad regeringen erfar kommer socialtjänsten få ökade personal- och 
kompetensförsörjningsproblem i framtiden. Detta är en fråga som måste följas på 
både kort och lång sikt. Socialstyrelsen föreslår i sin plan att en 
referensgrupp bildas med representanter för berörda myndigheter och 
organisationer. 
Långsiktiga programstöd bör enligt socialstyrelsens plan ges till 
(forskningsmässigt) underförsörjda kunskapsområden. Det gäller frågor om de 
sociala insatsernas värde för klienter/brukare inom samtliga verksamhetsområden 
inom socialtjänsten. Det gäller också ledarskaps- och organisationsutveckling 
samt socialtjänstekonomi. I den nyligen lagda Forskningspolitiska propositionen 
Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3) beskrivs det fr.o.m. årsskiftet 
2000/2001 nyinrättade Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. 
Forskningsrådet skall främja såväl grundläggande forskning som behovsstyrd 
forskning rörande välfärd, folkhälsa, omsorg, arbetsmarknad, arbetsorganisation 
och arbetsmiljö. Ansvarsområdet innefattar även socialtjänstens område. 
Det statliga stödet till lokala och regionala FoU-enheter bör enligt regeringen 
utvärderas för att se om stödet bör ges en annan eller tydligare inriktning. När 
 det gäller satsningen på regionala FoU-center inom äldreområdet omfattar den 
inte bara äldreomsorgen utan även äldrevården. Detta har varit ett krav från 
regeringen för att erhålla stimulansbidrag. När det gäller utvärdering av denna 
satsning stödjer regeringen en utvärdering, som genomförs av Göteborgs 
Universitet på uppdrag av Socialstyrelsen. 
Inför framtiden har riksdagen godkänt regeringens förslag om fortsatt 
stimulansbidrag till regionala FoU-center inom äldreområdet under åren 
2002-2004. 
Kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten är ytterst en rättvise- och 
rättssäkerhetsfråga för de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. Detta gör det 
 enligt regeringen särskilt angeläget att de etiska överväganden som uppstår 
blir ordentligt belysta, inte minst ur klient och brukarperspektiv. Det är även 
angeläget att utveckla kunskaperna om hur socialtjänsten fungerar ur ett 
könsperspektiv. 
Ett samlat grepp på kunskapsutvecklingen innebär att vissa frågor berör flera 
politikområden, vilket kräver en fördjupad samordning i den fortsatta 
beredningen inomregeringskansliet. 
12  Vissa SiS-frågor 
12.1 Möjlighet att ta blod-, urin- och utandningsprov på intagna i LVM-hem och 
särskilda ungdomshem 
Regeringens förslag: En likalydande bestämmelse införs i lagen (1988:870) om 
vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga samt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård som 
ger Statens institutionsstyrelse (SiS) möjlighet att ta blod-, urin- och 
utandningsprov på tvångsintagna i LVM-hem och i särskilda ungdomshem samt på dem 
 som bereds sluten ungdomsvård vid sådana ungdomshem. Av rättssäkerhetsskäl 
skall ett positivt resultat åtföljas av en verifikationsanalys för att undanröja 
 eventuella misstankar om ett falskt positivt svar. 
 
Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer i stort med regeringens 
förslag. SiS föreslog dock att drogkontroll även skulle omfatta dem som 
frivilligt vårdas på SiS institutioner. Sedan SiS skrivelse inkom har påföljden 
sluten ungdomsvård införts i straffsystemet. 
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, 
Barnombudsmannen, Kammarrätten i Stockholm, Göteborgs kommun, Stockholms kommun, 
 Luleå kommun, Sundsvalls kommun, Svenska Kommunförbundet, Föreningen Sveriges 
socialchefer, Kriminalvårdsstyrelsen, Länsstyrelsen i Örebro län samt 
Norrköpings kommun stöder förslaget om lagreglering av drogkontroller inom 
tvångsvården. Några remissinstanser är tveksamma till om förslaget också skall 
gälla de frivilligt vårdade. 
Socialstyrelsen anser det angeläget att drogkontroller inom tvångsvården 
lagregleras, men anser att frågan bör beredas ytterligare, eftersom förslaget 
avser en tvångsåtgärd och det saknas vetenskaplig utvärdering av konsekvenserna, 
 för bl.a. den enskilde. 
Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet samt Malmö kommun 
avstyrker förslaget om lagreglering av drogkontroller i tvångsvården. Skälen är 
främst att LVM och LVU är vårdlagar med andra mål än kriminalvården. 
Skälen för regeringens förslag: Vård och behandling av vuxna missbrukare sker i 
de allra flesta fall på frivillig väg, som bistånd enligt socialtjänstlagen 
(1980:620). Detsamma gäller när det är fråga om insatser för ungdomar med 
missbruks- eller andra sociala problem. Det finns dock tillfällen när det är 
nödvändigt att utan den enskildes samtycke meddela behandlingsinsatser. Detta 
regleras i fråga om vuxna missbrukare i lagen (1988:870) om vård av missbrukare 
i vissa fall (LVM) och när det gäller ungdomar i lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga (LVU). För vård av ungdomar som behöver stå under 
särskild tillsyn skall det enligt 12 § LVU finnas särskilda ungdomshem, ibland 
kallade § 12-hem. Statens institutionsstyrelse är huvudman för de hem som avses 
i 12 § LVU samt 22 och 23 §§ LVM (s.k. LVM-hem). Vid de särskilda ungdomshemmen 
verkställs också påföljden sluten ungdomsvård. Påföljden, som infördes den 1 
januari 1999, kan bli aktuell för den som begått brott före fyllda 18 år och är 
tänkt som ett alternativ till fängelse. Vid påföljdsbestämningen skall domstolen 
 - om den finner att en ung lagöverträdare har begått så allvarliga brott att 
påföljden skall bestämmas till fängelse - först pröva om påföljden i stället kan 
 bestämmas till sluten ungdomsvård. Vid påföljdsbestämningen skall den unges 
behov av vård inte tillmätas någon betydelse. Den unges behov av vård skall 
däremot tillmätas stor betydelse vid verkställigheten. Frågor om 
verkställigheten av påföljden regleras i lagen (1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård (LSU). 
SiS har i två skrivelser till regeringen (dnr. S1995/1528/IFO och S1998/1061/ST) 
 med likartat innehåll tagit upp frågan om lagreglering av drogkontroller i 
tvångsvården. SiS anser att det i vissa fall finns behov av att kunna förelägga 
en intagen klient att lämna prov för kontroll av drogfrihet. Det gäller främst 
vid intagning i och inför vistelse utanför institutionen. Lagstödet bör enligt 
SiS också gälla dem som frivilligt vårdas på SiS institutioner samt dem som är 
dömda till sluten ungdomsvård. 
Det förekommer vid såväl LVM-hemmen som vid de särskilda ungdomshemmen 
situationer då den intagnes drogfrihet behöver kontrolleras. Detta förekommer i 
större utsträckning inom LVM-vården än inom vården vid de särskilda 
ungdomshemmen. Sådan kontroll sker inte sällan med urinprov. Urinprov tas vid 
SiS institutioner i regel dels vid intagning som underlag för bedömning av 
avgiftning, dels inför överflyttning till öppnare vårdformer, inför utevistelse 
på egen hand samt inför placering i annan vårdform med stöd av 27 § LVM. Det 
händer också att urinprov tas vid misstanke om drogpåverkan samt ibland även 
stickprovsvis. Det finns dock varken i LVM, LVU eller LSU något lagstöd för att 
kräva att en intagen lämnar urinprov för att styrka drogfrihet. Riksdagens 
ombudsmän (JO) har vid flera tillfällen uttalat att det inte finns någon 
anledning att kritisera användningen av urinprov så länge en intagen vid ett 
LVM-hem, som frågeställningarna för JO:s prövning har gällt, frivilligt lämnar 
ett sådant prov. Däremot skulle det enligt JO inge betänkligheter om en 
myndighet utan lagstöd förvägrar en intagen någon förmån eller beslutar om 
bestraffning enbart för att han vägrar lämna urinprov. I ett beslut år 1994 
(JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 294) som rörde en anmälan från en grupp 
intagna vid ett LVM-hem ansåg JO att de regler som gällde inte var tillräckligt 
tydliga i fråga om urinprovstagning och kanske inte heller tillräckliga för att 
effektiv vård skall kunna bedrivas. JO konstaterade därför med 
tillfredsställelse att SiS övervägt att till regeringen inkomma med förslag om 
närmare lagreglering. 
Situationen för en intagen i kriminalvårdsanstalt påminner i viss mån om den som 
 gäller för en intagen i LVM-hem respektive särskilt ungdomshem. Även i 
kriminalvården används blod-, urin- och utandningsprov för att kontrollera 
drogfrihet. Detta regleras i 52 d § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 
(KvaL). Där regleras att en intagen är skyldig att på anmaning lämna blod-, 
urin- eller utandningsprov för kontroll att han inte är påverkad av 
beroendeframkallande medel eller något dopningsmedel. Ett positivt urinprov kan 
vara en signal om att motivationsinsatserna behöver ökas. Det kan också 
föranleda begränsningar i rörelsefriheten för den intagne, t.ex. att permission 
eller förflyttning till öppen anstalt inte beviljas samt påverka tidpunkten för 
villkorlig frigivning. 
SiS har utarbetat interna allmänna råd för verksamheten vid LVM-hemmen och de 
särskilda ungdomshemmen. I de interna allmänna råden för verksamheten vid 
LVM-hemmen (1997:2) anges att urinprov kan vara ett viktigt pedagogiskt 
instrument i vården, men att det skall användas restriktivt och med urskiljning. 
 Urinprov skall framför allt inte ersätta den professionella bedömningen av om 
en klient är drogpåverkad som behandlingspersonalen gör i den nära kontakten med 
 klienten. Uppkommer misstanke om att en intagen är narkotikapåverkad och denne 
nekar till det, kan klienten erbjudas lämna urinprov för att styrka sin 
drogfrihet. Accepterar inte klienten detta erbjudande är personalens bedömning 
avgörande för den fortsatta behandlingen. Ett positivt urinprov skall som regel 
alltid innebära att klienten konfronteras med resultatet och att behandlings- 
och motivationsinsatserna anpassas därtill. Däremot utgör ett positivt urinprov 
eller vägran att lämna urinprov inte grund för bestraffning eller indragen 
förmån. För att undvika felkällor och felaktig hantering av urinproven bör 
institutionschefen utse ett begränsat antal personer att handha provtagningen 
och analysen av proverna. Ett positivt urinprov bör inte föranleda polisanmälan 
om misstänkt narkotikabrott. 
Liknande formuleringar finns i SiS interna allmänna råd för verksamheten vid de 
särskilda ungdomshemmen (1997:1). 
Enligt SiS bedömning kräver urinprov som ett behandlingsinstrument inte någon 
särskild lagreglering. Med hantering av urinprov i enlighet med de interna 
allmänna råden är frivilligheten för klienten i de allra flesta fall reell. Som 
framgår av de interna allmänna råden erbjuds en intagen att lämna ett urinprov 
för att styrka sin drogfrihet i det fall personalen misstänker att den intagne 
är drogpåverkad. Det finns dock situationer som enligt SiS bedömning kräver en 
närmare lagreglering för att skapa den klarhet som bl.a. JO har efterlyst. Den 
ena gäller vid intagning. Vid det tillfället är det enligt SiS viktigt att kunna 
 avkräva den intagne ett prov för att fastställa aktuellt missbruk, både för 
hantering av avgiftningen och för den fortsatta behandlingsplaneringen. Eftersom 
 klienten vid intagningstillfället är ny för institutionspersonalen, torde det 
vara svårt att i den situationen förlita sig på personalens iakttagelser av om 
den intagne är påverkad av någon drog och vilken eller vilka droger det i sådant 
 fall kan röra sig om. En annan situation är inför permission (LVU och LSU) 
eller placering i annan vårdform (LVM). Om en intagen vid ett sådant tillfälle 
har droger i kroppen kan den tilltänkta åtgärden innebära en uppenbar risk för 
rymning eller återfall i missbruk eller brott, vilket kan äventyra hela 
behandlingen. 
Regeringen anser att de av SiS framförda skälen till lagreglering av användning 
av drogtester inom tvångsvården är väl underbyggda. Främst rättssäkerhetsskäl, 
men också behandlingsaspekter, talar för att det finns starka motiv att frångå 
den i princip frivilliga hanteringen som gäller vid institutionerna i dag. Av 
rättssäkerhetsskäl är det viktigt att det tydligt framgår vilka tester den 
intagne kan bli skyldig att genomgå. Regeringen anser därför att en intagen är, 
om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att vid 
ankomst till ett LVM-hem eller särskilt ungdomshem och inför vistelse utanför 
institutionen efter uppmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för 
kontroll om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, 
andra berusningsmedel, något sådant dopningsmedel som avses i 1 § lagen 
(1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av 
 lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas 
att den intagne är påverkad av något sådant medel. Ett positivt utslag i ett 
drogtest vid en sållningsanalys bör alltid följas upp av en verifikationsanalys. 
 Detta är särskilt viktigt om den intagne förnekar att han eller hon har intagit 
 droger. Med en verifikationsanalys undviker man risken att en intagen oskyldigt 
 blir misstänkt för att ha varit drogpåverkad. Det torde också vara 
betydelsefullt för vårdens fortsatta genomförande, eftersom en förtroendefull 
relation mellan personal och intagna är en viktig förutsättning för ett 
framgångsrikt påverkans- och motivationsarbete. 
Särskilda regler bör därför införas i LVM, LVU och LSU där skyldigheten att vid 
misstanke om drogpåverkan lämna prov för drogkontroll vid intagning i 
institutionen samt inför vistelse utanför hemmet regleras. Det är emellertid 
viktigt att understryka att den föreslagna regleringens syfte är att under vissa 
 förutsättningar möjliggöra kontroll av drogfriheten med hjälp av blod-, urin- 
eller utandningsprov, inte att utvidga användningen av sådana kontroller så att 
de sker mer eller mindre rutinmässigt. Provtagning bör ske med urskiljning och 
skall endast genomföras då det på grund av omständigheterna i det särskilda 
fallet finns anledning att misstänka att en intagen är drogpåverkad. De 
vägledande principerna för urinprovstagning i SiS interna allmänna råd bör vara 
gällande även i de fall kontroll sker med stöd av här föreslagen lagreglering. 
En reglering av drogtest genom urinprov av de som tvångsvårdas vid SiS 
institutioner får inte förväxlas med den reglering som finns i dag inom ramen 
för polisens befogenheter i samband med utredning av brottmål, bl.a. urinprov 
som bevis vid misstanke om narkotikakonsumtion. Dessa drogtester omfattar inte 
unga under 15 år eftersom dessa inte är straffmyndiga. När regeringen föreslår 
en lagreglering av urinprovstagning vid SiS institutioner finns ingen nedre 
åldersgräns och kan således även omfatta unga under 15 år som befinner sig under 
 tvångsvård enligt LVU. Då handlar det inte om att säkra bevis vid misstanke om 
narkotikakonsumtion utan om ett verksamt och relevant instrument för att vid 
behov säkra en god behandling av ungdomar som också kan upplevas som ett stöd 
för den unge t.ex. i samband med permissioner eller inför placering i annan 
vårdform. 
Regeringen har viss förståelse för SiS förslag att också de som vårdas 
frivilligt på SiS institutioner skall omfattas av lagstödet. Det kan dock varken 
 anses rimligt eller möjligt att vidta tvångsåtgärder mot någon som på frivillig 
 grund sökt vård för sina missbruksproblem på någon av SiS institutioner. 
Tvångsbefogenheter mot en frivilligt vårdad skulle i de allra flesta fall 
tendera att bli ett slag i luften, eftersom personen i fråga är fri att lämna 
institutionen så snart han eller hon inte accepterar en sådan åtgärd. Kravet på 
drogfrihet, som utan tvekan skall råda på SiS institutioner, måste dock 
självfallet också gälla för frivilligt vårdade. Det bör framgå av den 
behandlingsplan eller motsvarande som ligger till grund för utformning av 
vården, och som såväl SiS som den enskilde och den betalande kommunen har ställt 
 sig bakom. Här bör också konsekvenserna av att bryta mot detta villkor framgå. 
Kravet på drogfrihet bör som för de tvångsvårdade upprätthållas och kontrolleras 
 på det sätt som beskrivs i SiS interna allmänna råd. 
12.2 Frågan om ledning av verksamheten vid LVM-hemmen 
Regeringens förslag: En ändring görs i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i 
 vissa fall med innebörden att ett LVM-hem skall ledas av en chef, inte en 
styrelse. 
 
Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har uttalat sig om uppgiften att 
 leda verksamheten vid LVM-hemmen är positiva till förslaget. Institutionen för 
socialt arbete vid Göteborgs universitet har pekat på vikten av att utveckla 
former för insyn i verksamheten. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 § lagen (1988:870) om vård av 
missbrukare i vissa fall (LVM) skall ett LVM-hem ledas av en styrelse som också 
förestår vården, i den mån detta inte har överlåtits på en särskild 
föreståndare. SiS har föreslagit en ändring av LVM som innebär att ett LVM-hem 
skall ledas av en chef som utses av SiS. Skälen härtill är att SiS, efter 
huvudmannaskapsändringen år 1993, i praktiken övertagit det ansvar för 
verksamheten vid LVM-hemmen som tidigare åvilade LVM-styrelsen. SiS svarar 
enligt sin instruktion för planering, ledning och drift av samt tillsyn över 
hemmen samt för ekonomisk styrning, resultatuppföljning och kontroll. 
LVM-styrelsens roll vid chefstillsättningar är efter huvudmannaskapsförändringen 
 enligt SiS endast en formalitet som inte längre används i praktiken. 
LVM-styrelsens enda kvarvarande uppgift är att ta emot anmälningar om intagna 
som varit i LVM-vård tre månader utan att vård i annan form kommit till stånd 
(29 § LVM). Uppdraget att utveckla vården så att vård i annan form kan komma 
till stånd samt att tillgodose kravet på rättssäkerhet i detta avseende är också 
 viktiga delar i SiS huvudmannaskap, bl.a. inom ramen för myndighetens 
tillsynsuppdrag. Sammantaget innebär situationen att LVM-styrelsen efter det 
statliga huvudmannaskapet har förlorat sin roll och att styrelsen därför bör 
avskaffas. 
Frågan om LVM-styrelserna behandlades i propositionen om ändrat huvudmannaskap 
för vissa institutioner inom ungdoms- och missbrukarvård (prop. 1992/93:61) som 
låg till grund för förändring av huvudmannaskapet år 1993. Regeringen fann då 
skäl för att det även efter ett statligt övertagande av huvudmannaskapet skulle 
finnas en styrelse för LVM-hemmen. Lokala styrelserepresentanter förmodades 
underlätta samverkan med kommunerna, samtidigt som styrelsens uppgift att följa 
vårdens innehåll var en styrka ur rättssäkerhetssynpunkt. Samtidigt menade 
regeringen att SiS nära skulle följa utvecklingen och vid behov återkomma till 
regeringen med förslag till ändring. 
Regeringen instämmer i SiS bedömning att LVM-styrelsen med det samlade 
huvudmannaskapet över LVM-vården förlorat det mesta av sin tidigare funktion. 
Det gäller framför allt frågor som har att göra med styrning av verksamheten och 
 rättssäkerheten, där SiS lednings- och tillsynsfunktion i allt väsentligt 
ersätter den roll som LVM-styrelsen tidigare har spelat. I prop. 1992/93:61 
förväntades LVM-styrelsen utgöra en länk till samarbete med kommuner och andra 
lokala aktörer. SiS verkar på socialtjänstens uppdrag. Utan en förtroendefull 
relation med kommuner och andra lokala aktörer torde det vara svårt att få till 
stånd en effektiv verksamhet som svarar mot kraven i LVM och socialtjänstlagen. 
LVM-styrelsens roll att stärka det samspelet förefaller av allt att döma ha 
spelat ut sin roll. För en väl fungerande verksamhet är det viktigt att det inte 
 finns någon tvekan om chefs- och ledningsfunktionen. Med nuvarande ordning kan 
det innebära tveksamhet vem som innehar den funktionen på ett LVM-hem, styrelsen 
 eller den av SiS tillsatta institutionschefen. Regeringen föreslår därför en 
ändring i LVM med innebörden att verksamheten vid ett LVM-hem skall ledas av en 
chef, som utses av SiS. Regeringen utgår ifrån att SiS i sin ledningsfunktion 
strävar efter att tillgodose de krav på öppenhet och insyn i verksamheten som 
LVM-styrelsen förmodats tillgodose. 
12.3 Klargörande av när ett LVM-beslut upphör att gälla 
Regeringens förslag: Ett beslut om vård enligt lagen (1988:870) om vård av 
missbrukare i vissa fall upphör att gälla, i det fall den intagne olovligen 
under sammanlagt sex månader har vistats utanför institutionen eller varit 
intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt 
 
Statens institutionsstyrelses förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget är positiva 
till det. 
Skälen för regeringens förslag: Ett förtydligande bör göras i 12 § lagen 
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) om när ett beslut om vård 
upphör att gälla. Nuvarande utformning av bestämmelsen innebär att ett sådant 
beslut upphör att gälla om en missbrukare under minst sex månader i följd 
antingen vistats olovligen utanför hemmet eller varit intagen i häkte eller 
kriminalvårdsanstalt. Justitiekanslern beslutade år 1996 att utge ersättning 
till en missbrukare för vilken beslutet inte upphört trots att hon varit 
frånvarande från LVM-hemmet under mer än sex månader, först som avviken och 
därefter omhändertagen av polis och intagen i kriminalvårdsanstalt. JK ansåg i 
sitt beslut att den språkliga utformning av 12 § inte överensstämde med 
motivskrivningarna i propositionen som föregick lagen. Enligt JK talar lagens 
förarbeten för att det är den sammanlagda bortovaron från vården som skall vara 
avgörande för om beslut om tvångsvård skall anses upphört att gälla eller inte. 
JK anser därför att det i ett framtida lagstiftningssammanhang kan finnas 
anledning att uppmärksamma frågan om när tvångsvård skall anses upphöra enligt 
12 § LVM. Regeringen föreslår mot den bakgrunden en precisering av 12 § LVM så 
att det klart framgår att det är den sammanlagda tiden för bortovaron som avgör 
när ett beslut om tvångsvård upphör att gälla. 
12.4 Tvångsbefogenheter i socialtjänstförordningen flyttas till LVM och LVU 
Regeringens förslag: De bestämmelser i socialtjänstförordningen (1981:750) som 
medger användning av vissa tvångsåtgärder mot intagna i LVM-hem och särskilda 
ungdomshem flyttas till lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 
(LVM) respektive lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 
(LVU). 
 
Skälen för regeringens förslag: Verksamheten vid LVM-hemmen och de särskilda 
ungdomshemmen regleras i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 
(LVM) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Inom 
 båda lagområdena finns bestämmelser om särskilda befogenheter för vårdgivaren. 
Bestämmelserna är i princip desamma i de båda lagarna. De innebär förbud för en 
intagen att inneha alkohol och andra berusningsmedel, regler för hur sådan 
egendom, om den har anträffats, skall hanteras, regler om kroppsvisitering och 
ytlig kroppsbesiktning samt regler om att en intagen får förhindras att lämna 
institutionen samt i övrigt underkastas begränsningar i rörelsefriheten. I lagen 
 (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) finns motsvarande 
bestämmelser. Som framgått ovan föreslår regeringen därutöver att det i LVU, LVM 
 och LSU införs en bestämmelse om att drogkontroll av en intagen får genomföras 
med blod-, urin- eller utandningsprov. I socialtjänstförordningen (1981:750) 
finns utöver regleringen i LVM och LVU bestämmelser som gäller för intagna i hem 
 för särskild tillsyn, dvs. hem som avses i 12 § LVU och 23 § LVM. 
Bestämmelserna innebär att en intagen får beredas vård vid låsbar enhet upp till 
 två månader samt att en intagen vid behov kan avskiljas från övriga vid 
institutionen upp till 24 timmar. En intagens rätt att i lämplig utsträckning ta 
 emot telefon och besök regleras också här. Vad gäller LSU återfinns motsvarande 
 bestämmelser i lagen. 
Att vårda någon utan dennes samtycke är en grannlaga uppgift. Hur välmotiverat 
ingreppet än är, ställer tvångsvården särskilda krav på vårdens innehåll och 
utformning av insatserna. Vården bör därför i största möjliga utsträckning 
planeras och utformas i samråd och samförstånd med den enskilde och med respekt 
för dennes integritet. Det finns dock tillfällen då tvångsåtgärder måste 
tillgripas för att vården skall kunna genomföras. I dag återfinns, som framgår 
ovan, regleringen av dessa i såväl LVM och LVU som i socialtjänstförordningen. 
Enligt regeringens uppfattning bör de bestämmelser som nu återfinns i 
socialtjänstförordningen och som medger att tvångsåtgärder kan vidtas mot en 
intagen föras över till LVM och LVU. Skälen är att de grundläggande fri- och 
rättigheter som regeringsformen garanterar en medborgare enligt dess 2 kap. 6 § 
endast kan begränsas genom lag. Nuvarande ordning, som medger relativt 
ingripande frihetsinskränkningar utan direkt lagstöd, är därför enligt 
regeringens uppfattning inte tillfredsställande. Det gäller främst möjligheten 
till inlåsning samt isolering från övriga intagna, men det finns enligt 
regeringens uppfattning skäl att också i lag reglera bestämmelsen om möjligheten 
 att i lämplig utsträckning ta emot telefonsamtal och besök. 
13 Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
13.1 Författningsreglering av socialtjänstens behandling av personuppgifter 
Nuvarande författningsreglering - nationella och internationella regler 
Någon lagstiftning som direkt avser behandling av personuppgifter som förekommer 
 inom socialtjänstens område finns i princip inte. Det finns dock en rad 
bestämmelser som tar sikte på en mer generell behandling av personuppgifter 
oberoende av på vilket samhällsområde registren kommer till användning. Inom 
socialtjänstens område finns dessutom bestämmelser som siktar till att bygga upp 
 ett integritetsskydd för enskilda i samband med att socialtjänsten griper in 
och hjälper den enskilde i olika situationer. 
I det följande redovisas några av de viktigaste bestämmelserna av intresse när 
det gäller behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
Regeringsformen 
Det grundläggande skyddet för den personliga integriteten finns i 
regeringsformen. I 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen anges bl.a. att det 
 allmänna skall värna den enskildes privatliv och familjeliv. En särskild 
bestämmelse om den personliga integriteten och automatisk databehandling finns i 
 2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen. Där anges att varje medborgare skall 
i den utsträckning som närmare anges i lag skyddas mot att hans personliga 
integritet kränks genom att uppgifter om honom registreras med hjälp av 
automatisk databehandling. Den närmare reglering som åsyftas i lagrummet 
återfinns sedan den 24 oktober 1998 i personuppgiftslagen (1998:204). 
Sekretesslagen 
Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det 
allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar. I det 
sistnämnda avseendet innefattar sekretesslagens bestämmelser begränsningar i den 
 i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar. 
Sekretessen innebär ett förbud att röja en uppgift oberoende av hur detta sker. 
Sekretessen gäller både mot enskilda och mot andra myndigheter men också i 
förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet om de är att 
betrakta som självständiga i förhållande till varandra. 
Sekretess på socialtjänstens område regleras i 7 kap. 4 § sekretesslagen. 
Sekretessen avgränsas med ett omvänt skaderekvisit. Uppgifter får därmed inte 
lämnas ut om det inte står klart att dessa kan röjas utan att den enskilde eller 
 någon honom närstående lider men. Beslut om omhändertagande, beslut om vård 
utan samtycke och beslut om sluten ungdomsvård är emellertid alltid offentliga. 
Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift lämnas till enskild som uppnått 
myndig ålder om förhållanden av betydelse för att denne skall få vetskap om 
vilka hans biologiska föräldrar är. 
Sekretess för personuppgifter i personregister regleras i 7 kap. 16 §. Sekretess 
 gäller om det kan antas att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften 
behandlas i strid med personuppgiftslagen. 
I 9 kap. 4 § sekretesslagen regleras den s.k. statistiksekretessen. Sekretess 
gäller i sådan verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik 
samt, i den utsträckning regeringen föreskriver det samt i annan därmed 
jämförbar undersökning som utförs av myndighet, för uppgift som avser enskilds 
personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. 
 Sekretessen är enligt huvudregeln absolut men det finns fem undantag för vilka 
det gäller ett omvänt skaderekvisit. Till undantagen hänförs bl.a. uppgifter som 
 behövs för forsknings- och statistikändamål och uppgift som inte är direkt 
hänförlig till den enskilde. 
Datalagen 
Den 24 oktober 1998 upphörde datalagen (1973:289) att gälla och ersattes av 
personuppgiftslagen (1998:204), som genomför Europaparlamentets och rådets 
direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med 
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana 
uppgifter. 
Eftersom datalagen i enlighet med övergångsbestämmelserna till 
personuppgiftslagen fortsätter att i vissa fall gälla ytterligare en tid in på 
2000-talet, finns det anledning att redovisa regelsystemet i datalagen. 
Enligt datalagen får personregister inrättas, varmed förstås även insamling av 
uppgifter som skall ingå i registret, och föras endast av den som har anmält sig 
 hos Datainspektionen och fått licens. En licens berättigar den 
registeransvarige att föra ett eller flera personregister. 
Med hjälp av ADB för Datainspektionen ett register över licensanmälningar, 
licensregistret. Licensregistret får Datainspektionen använda för sin tillsyns- 
och informationsverksamhet samt som underlag för uppbörd av licensavgifter. För 
vissa typer av register med känsliga personuppgifter krävs utöver licens även 
ett särskilt tillstånd från Datainspektionen 
Myndigheter inom socialtjänsten behöver inte ha tillstånd för att inrätta och 
föra personregister som innehåller uppgifter om att någon fått ekonomisk hjälp 
eller vård inom socialtjänsten. Enligt förarbetena avses sådana kommunala 
register, vilka som ett led i en myndighets normala verksamhet innehåller 
uppgift om social omsorg. De uppgifter som får registreras är sådana som behövs 
för de verksamheter som regleras av socialtjänstlagen (1980:620), lagen om vård 
av missbrukare i vissa fall (1988:870) och lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga. Enligt Datainspektionens praxis innebär detta att 
det endast är uppgift om beslut om ekonomisk hjälp eller vård samt den paragraf 
som beslutet grundar sig på som får registreras. Skall andra känsliga uppgifter 
registreras blir registret tillståndspliktigt. Detsamma gäller om registret 
skall användas för annat än administrativt ändamål. 
Det krävs synnerliga skäl för att andra än myndigheter som enligt lag eller 
annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter skall kunna få 
tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller vissa angivna typer 
 av känsliga uppgifter, såsom exempelvis uppgift om att någon misstänks eller 
har dömts för brott eller varit föremål för vissa tvångsingripanden. Tillstånd 
att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller uppgifter om någons 
sjukdom, hälsotillstånd eller sexualliv eller uppgift om att någon fått 
ekonomisk hjälp eller vård inom socialtjänsten får bara om det finns särskilda 
skäl meddelas någon annan än en myndighet. 
Personuppgiftslagen 
Personuppgiftslagen (1998:204) som trädde i kraft den 24 oktober 1998, har 
ersatt den tidigare datalagen. Lagen innebär ett genomförande i svensk 
lagstiftning av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 
oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av 
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. 
Regeringen har i personuppgiftsförordningen (1998:1191) gett kompletterande 
föreskrifter beträffande sådan behandling av personuppgifter som omfattas av 
personuppgiftslagen. Vidare har Datainspektionen meddelat föreskrifter om, dels 
skyldigheten att anmäla behandlingar av personuppgifter till inspektionen (DIFS 
1998:2), dels undantag från förbudet för andra än myndigheter att behandla 
personuppgifter om lagöverträdelser m.m. (DIFS 1998:3). 
Tillämpningsområde 
Personuppgiftslagen omfattar all behandling av personuppgifter som är helt eller 
 delvis automatiserad (5 §). Lagen gäller även för manuell behandling av 
personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en 
strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller 
sammanställning enligt särskilda kriterier, dvs. i ett register. 
Personuppgiftslagen gäller inte för sådan behandling av personuppgifter som en 
fysisk person utför som ett led i en verksamhet av rent privat natur (6 §). 
Lagen innehåller också en bestämmelse som anger att personuppgiftslagen inte 
skall tillämpas, om en sådan tillämpning skulle inskränka myndigheternas 
skyldighet att lämna ut uppgifter enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen (7 §). 
Definitioner 
Genom personuppgiftslagen utmönstras en rad begrepp som använts i datalagen, 
t.ex. personregister och i stället införs en rad nya begrepp, vilka definieras i 
 3 §. Med behandling (av personuppgifter) avses varje åtgärd eller serie av 
åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk 
väg eller inte, t.ex. insamling, registrering, organisering, lagring, 
bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom 
 översändande, spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, 
sammanställning eller samkörning, blockering, utplåning eller förstöring. 
Personuppgifter definieras som all slags information som direkt eller indirekt 
kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Personuppgiftsansvarig är den 
 som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för 
behandlingen av personuppgifter. 
Behandling av personuppgifter 
I lagen läggs fast vissa grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter 
(9 §). Den personuppgiftsansvarige skall se till att 
a) personuppgifter behandlas bara om det är lagligt, 
b) personuppgifter alltid behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god 
sed, 
c) personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och 
berättigade ändamål, 
d) personuppgifter inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det 
för vilket uppgifterna samlades in, 
e) de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till 
 ändamålen med behandlingen, 
f) inte fler personuppgifter behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till 
ändamålen med behandlingen, 
g) de personuppgifter som behandlas är riktiga och, om det är nödvändigt, 
aktuella, 
h) alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana 
personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen 
med behandlingen, och 
i) personuppgifter inte bevaras under en längre tid än vad som är nödvändigt med 
 hänsyn till ändamålen med behandlingen. 
För behandlingen av personuppgifter för historiska, statistiska eller 
vetenskapliga ändamål gäller vissa särregler. Behandling för sådana ändamål 
skall inte anses oförenlig med de ändamål för vilka uppgifterna samlades in och 
personuppgifter insamlade för sådana ändamål får bevaras under en längre tid än 
vad som sägs i punkten i) ovan. Dock gäller att uppgifterna inte får bevaras 
under en längre tid än som behövs för dessa ändamål. 
Lagen innehåller en uttömmande uppräkning av de fall då personuppgifter får 
behandlas. Om känsliga personuppgifter, uppgifter om lagöverträdelser m.m. eller 
 personnummer skall behandlas, måste behandlingen dessutom vara tillåten i 
enlighet med 13-22 §§. Innebär behandlingen att personuppgifter överförs till 
tredje land, dvs. till en stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är 
ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, måste också 33-35 §§ 
följas. 
Förbudet mot behandling av känsliga personuppgifter är emellertid inte 
undantagslöst (14 §). I 15-19 §§ regleras under vilka omständigheter en 
behandling av känsliga uppgifter trots förbudet är tillåten. 
Enligt 21 § är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla 
personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, 
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. Som 
exempel på administrativa frihetsberövanden nämns i förarbetena (prop.1997/98:44 
 s. 76) tvångsingripanden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen 
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Regeringen eller den myndighet som 
regeringen bestämmer får dock meddela föreskrifter om undantag från förbudet. 
Anmälningsskyldighet 
Något tillståndsförfarande - motsvarande det som finns i datalagen - förekommer 
inte i personuppgiftslagen. Däremot föreskrivs i lagen att behandling av 
personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad skall anmälas till 
tillsynsmyndigheten, dvs. Datainspektionen (36 §) Undantag från sådan 
anmälningsskyldighet gäller bl.a. för sådan behandling av personuppgifter som 
regleras genom särskilda föreskrifter i lag eller förordning. 
Information 
I 23-27 §§ finns bestämmelser om information till den registrerade. 
Enligt 23 § skall den personuppgiftsansvarige i samband med att uppgifter om en 
person samlas in från personen själv, självmant lämna den registrerade 
information om behandlingen av uppgifterna. 
När uppgifterna samlas in från någon annan källa än den registrerade, skall den 
personuppgiftsansvarige självmant lämna den registrerade information om 
behandlingen av uppgifterna när de registreras (24 §). Är uppgifterna avsedda 
att lämnas ut till tredje man, behöver informationen dock inte ges förrän 
uppgifterna lämnas ut för första gången. Information enligt 24 § behöver dock 
inte lämnas, om det finns bestämmelser om registrerandet eller utlämnandet i en 
lag eller någon annan författning (24 § andra stycket). 
Enligt samma lagrum behöver information inte heller lämnas om detta visar sig 
omöjligt eller skulle innebära en oproportionerligt stor arbetsinsats. Om 
uppgifterna används för att vidta åtgärder som rör den registrerade, skall dock 
information lämnas senast i samband med att så sker. 
I 25 § anges vilken information som skall lämnas självmant. Informationen enligt 
 23 eller 24 § skall omfatta uppgift om den personuppgiftsansvariges identitet, 
uppgift om ändamålen med behandlingen och all övrig information som behövs för 
att den registrerade skall kunna ta till vara sina rättigheter i samband med 
behandlingen, såsom information om mottagarna av uppgifterna, skyldighet att 
lämna uppgifter och rätten att ansöka om information och få rättelse. 
Information behöver dock inte lämnas om sådant som den registrerade redan känner 
 till. 
Enligt 26 § är den personuppgiftsansvarige skyldig att till var och en som 
ansöker om det en gång per kalenderår gratis lämna besked om personuppgifter som 
 rör den sökande behandlas eller ej. Behandlas sådana uppgifter skall skriftlig 
information lämnas också om vilka uppgifter om den sökande som behandlas, 
varifrån dessa uppgifter har hämtats, ändamålen med behandlingen, och till vilka 
 mottagare eller kategorier av mottagare som uppgifterna lämnas ut. I 26 § andra 
 stycket finns det bestämmelser dels om den registrerades ansökan om 
information, dels om vid vilken tidpunkt efter ansökan som den 
personuppgiftsansvarige skall lämna informationen. I 26 § tredje stycket finns 
vissa undantagsbestämmelser beträffande personuppgifter i löpande text. Med 
mottagare avses (3 §) den till vilken personuppgifter lämnas ut. När 
personuppgifter lämnas ut för att en myndighet skall kunna utföra sådan tillsyn, 
 kontroll eller revision som den är skyldig att sköta, anses dock inte 
myndigheten som mottagare. 
I den utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning 
eller i beslut som har meddelats med stöd av författning att uppgifter inte får 
lämnas ut till den registrerade gäller, enligt 27 §, inte bestämmelserna om 
information. En personuppgiftsansvarig som inte är myndighet får därvid i 
motsvarande fall som avses i sekretesslagen (1980:100) vägra att lämna ut 
uppgifter. 
Överklagande m.m. 
Tillsynsmyndighetens beslut enligt personuppgiftslagen om annat än föreskrifter 
får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Myndigheten får dock bestämma att 
 beslutet skall gälla även om det överklagas. Prövningstillstånd krävs vid 
överklagande till kammarrätt. 
I 48 § föreskrivs att den personuppgiftsansvarige skall ersätta den registrerade 
 för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av 
personuppgifter i strid med lagen vid behandling av personuppgifter har orsakat. 
 Ersättningsskyldigheten kan dock i den utsträckning det är skäligt jämkas om 
den personuppgiftsansvarige visar att felet inte berodde på honom eller henne. 
Socialtjänstlagen 
Dokumentation 
I nuvarande 50-52 §§ socialtjänstlagen (1980:620), ges bestämmelser om 
dokumentation inom socialtjänsten. Dessa bestämmelser infördes, enligt vad 
regeringen uttalade i prop. 1996/97:124 (s. 149 f.), främst i förtydligande 
syfte och som ett komplement till förvaltningslagens regler. Reglerna om 
dokumentation är vidare generellt tillämpliga på sådan enskilt bedriven 
verksamhet inom socialtjänsten som står under länsstyrelsens tillsyn. 
Ytterligare regler om dokumentation finns i socialtjänstförordningen (1981:750) 
och i förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård. 
Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om 
stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Enligt förarbetena (a. 
prop. s. 151 f. och 181) avses med handläggning av ärenden alla åtgärder från 
det att ett ärende anhängiggörs - genom ansökan eller på något annat sätt, t.ex. 
 på initiativ av myndigheten själv - till dess att det avslutas genom beslut. 
Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet samt att 
 den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra 
anteckningar som förs om honom. Vad som har kommit fram vid utredning som har 
betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt, 
och handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att 
den som är obehörig inte får tillgång till dem. 
Register 
Hos en socialnämnd finns personuppgifter om de enskilda klienterna i nämndens 
protokoll och i bilagor till dessa, i olika sammanställningsregister som kan 
föras manuellt eller med hjälp av ADB, och - framför allt - i personakterna. 
Dessa personakter innehåller en mängd uppgifter om klienten och hans anhöriga. 
Som regel innehåller akten löpande anteckningar från samtal som förts med den 
enskilde i samband med planerade eller genomförda insatser. Dessutom finns det i 
 personakterna handlingar av skiftande natur. Där förvaras utredningar och 
kopior av beslut i tidigare ärenden, kopior av yttranden till andra myndigheter, 
 inkomna anmälningar och rapporter, läkarintyg, skriftväxling med andra sociala 
myndigheter m.m. Som sökregister till personakterna finns ofta ett slag- eller 
sökregister som är upplagt på namn och personnummer. Ett sådant sökregister - 
som numera oftast torde föras med hjälp av ADB - med därtill hörande personakter 
 bildar ett personregister (prop. 1979/80:1 Del A s. 435). Det blir vidare allt 
mer vanligt att även personakterna förs med hjälp av ADB, s.k. elektroniska 
akter. 
I sådana personregister hos en socialnämnd som utgör sammanställningar av 
uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. Denna 
bestämmelse gäller inte innehållet i de personakter som ingår i socialnämndernas 
 personregister utan endast sådana register i mer inskränkt bemärkelse som utgör 
 sammanställning av uppgifterna (prop. 1979/80:1 Del A s. 568 f.). Enligt 
förarbetena hör framför allt de databaserade personregistren hit men även alla 
former av manuella register såsom t.ex. kortregister över utbetalningar, 
bevakningsregister av olika slag, servicekort etc. I de register som avses i 
bestämmelsen får inte integritetskänsliga uppgifter tas in rörande t.ex. 
sjukdom, arbetsförmåga, missbruk, kriminalitet. Om sådana anteckningar behöver 
göras, blir det nödvändigt att lägga upp en personakt. I registret får sedan 
göras hänvisning till personakten. 
En socialnämnd får dock i personregister av angivet slag ta in uppgifter om 
åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär 
myndighetsutövning samt den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd 
grundas. Ett exempel på detta är beslut i ärenden om bistånd enligt 
socialtjänstlagen. 
Gallring 
Enligt 60 § i den nuvarande socialtjänstlagen gäller som huvudregel att 
anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens 
personregister skall gallras fem år efter det att sista anteckningen gjordes i 
akten. Från denna gallringsregel undantas handlingar i faderskapsärenden, 
adoptionsärenden och i ärenden om placering av barn. Därutöver undantas från 
gallring vissa handlingar av hänsyn till forskningens behov. 
Uppgifts- och underrättelseskyldighet 
I 63-66 §§ nuvarande socialtjänstlag finns vissa bestämmelser om uppgifts- och 
underrättelseskyldighet för socialnämnd. Bl.a. skall socialnämnden, enligt vad 
regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna ut uppgifter till 
Socialstyrelsen för angelägna statistiska ändamål. Sådana närmare föreskrifter 
har meddelats i förordningen (1981:1370) om skyldighet för socialnämnderna att 
lämna statistiska uppgifter. Vidare skall socialnämnden lämna ut uppgifter ur 
personregister till statliga myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål 
 och det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående 
lider men. 
Arkivlagen 
Arkivlagen (1990:782) innehåller bestämmelser om myndigheternas och vissa andra 
organs arkiv samt om arkivmyndigheterna. Enligt 3 § bildas en myndighets arkiv 
enbart av de allmänna handlingarna från myndighetens verksamhet samt av sådana 
handlingar som avses i 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen (vissa 
minnesanteckningar och utkast eller koncept) och som myndigheten beslutar skall 
tas om hand för arkivering. 
EG:s dataskyddsdirektiv 
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd 
för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det 
fria flödet av sådana uppgifter ålägger EU:s medlemsstater att inom tre år genom 
 lagstiftning eller på annat sätt ge föreskrifter av det innehåll som framgår av 
 direktivet. Sedan den 24 oktober 1998 gäller i Sverige personuppgiftslagen 
(1998:204), vars bestämmelser i huvudsak följer direktivets text och 
disposition. Syftet med direktivet är dels att skydda fysiska personers 
grundläggande fri- och rättigheter, särskilt rätten till privatliv i samband med 
 behandling av personuppgifter, dels att främja det fria flödet av 
personuppgifter mellan EU:s medlemsstater. 
Dataskyddsdirektivet är endast bindande i fråga om det resultat som skall uppnås 
 och överlämnar åt medlemsländerna att själva välja form och metod för detta. 
Medlemsstaterna får inom den ram som ges i direktivet närmare precisera 
villkoren för när behandling av personuppgifter får förekomma. Dessa 
preciseringar får dock inte hindra det fria flödet av personuppgifter inom 
unionen. 
Europarådets dataskyddskonvention 
Europarådets ministerkommitté antog år 1980 en konvention till skydd för 
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (SÖ 1982:50), den s.k. 
 dataskyddskonventionen. Konventionen trädde i kraft den 1 oktober 1985 och har 
ratificerats av ett antal länder, bl.a. Sverige. 
Syftet med konventionen är att säkerställa respekten för grundläggande fri- och 
rättigheter, särskilt den enskildes rätt till personlig integritet i samband med 
 automatisk databehandling av personuppgifter. Utgångspunkten är att vissa av 
den enskildes rättigheter kan behöva skyddas i förhållande till den princip om 
fritt flöde av information, oberoende av gränser, som finns inskriven i 
internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. 
Varje konventionsstat kan göra vissa allmänna inskränkningar eller utvidgningar 
i tillämpningsområdet för konventionen i dess helhet. Därutöver finns vissa 
möjligheter att göra undantag från några av de enskilda bestämmelserna. 
Europarådets rekommendationer om dataskydd 
Europarådet har antagit ett flertal rekommendationer om dataskydd inom olika 
områden. Dessa rekommendationer är i och för sig inte bindande för 
medlemsländerna men genom att anta en rekommendation utan reservation anses 
medlemslandet i princip åtagit sig att följa den och försöka anpassa sin 
nationella lagstiftning till rekommendationens innehåll. Av intresse torde vara 
endast rekommendationen om skydd för personuppgifter som används för forskning 
och statistik, No. R (83) 10. 
OECD:s riktlinjer 
Inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har en 
expertgrupp utarbetat vissa riktlinjer i fråga om integritetsskyddet och 
persondataflödet över gränserna. Riktlinjerna antogs år 1980 av OECD:s råd 
tillsammans med en rekommendation till medlemsstaternas regeringar om att beakta 
 riktlinjerna i nationell lagstiftning. Samtliga medlemsländer, däribland 
Sverige, har godtagit rekommendationen och därmed åtagit sig att följa denna. 
 
Regeringens förslag: Behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten 
författningsregleras. 
 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är positiva till förslaget 
och anser att det finns behov av en lagreglering. Barnens rätt i samhället 
(BRIS), Håby kommun och Riksförbundet PensionärsGemenskap anser att behoven av 
reglering borde kunna lösas i befintliga lagar. Solna och Gävle tingsrätter 
anser att en reglering i stället kan göras genom undantag i personuppgiftslagen. 
Skälen för regeringens förslag: Särskilda registerförfattningar har på senare år 
 blivit allt mer vanliga. En registerförfattning innebär en specialreglering i 
förhållande till personuppgiftslagen i syfte att komplettera den eller i vissa 
delar ersätta den. En särskild författning anses under vissa förutsättningar 
innebära en bättre garanti för utformning av integritetsskyddet i särskilt 
känsliga register. Sådan särskild författningsreglering av personregister har 
skett utifrån det principiella ställningstagandet att personregister med ett 
stort antal registrerade personer och ett integritetskänsligt innehåll bör vara 
reglerade i lag (prop. 1990/91:60 s. 56 ff. och bet. 1990/91:KU11 s. 11). Detta 
framhålls också i förarbetena till personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s. 41). 
 Registerförfattningar finns i dag inom flera områden och omfattar bl.a. 
behandling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga, skatteregister, 
hälsodataregister, vårdregister, social och polisregister. 
Det har länge funnits krav på en reglering av behandlingen av personuppgifter 
inom socialtjänsten. Frågan om författningsreglering av socialtjänstens 
personregister har tidigare behandlats av Socialtjänstkommittén (se kommitténs 
slutbetänkande dokumentation och socialtjänstregister SOU 1995:86). Regeringen 
fann emellertid att utredningen inte gav ett tillräckligt tillfredställande 
underlag för att förelägga riksdagen ett förslag i frågan (prop. 1996/97:124). 
För behandling av personuppgifter inom socialtjänstens område gäller i dag 
personuppgiftslagen (1998:204) och övergångsvis datalagen (1973:289). 
För verksamheten inom socialtjänsten är det nödvändigt med en omfattande 
hantering av känsliga personuppgifter. Det är i dag inte helt känt i vilken 
utsträckning personuppgifter behandlas automatiserat i kommunerna för 
socialtjänständamål. År 1995 gjorde Socialtjänstkommittén i sitt slutbetänkande 
Dokumentation och socialtjänst register (SOU 1995:86 s. 43) bedömningen att de 
flesta kommuner i landet vid den tidpunkten använde sig av automatiserad 
databehandling (ADB) för åtminstone något av socialtjänstens verksamhetsområden. 
 
I de ADB-system som byggts upp i kommunerna lagras i huvudsak individrelaterade 
person-, ärende-, beslut- och verkställighetsuppgifter inom socialtjänsten. 
Personregistren används i första hand som stöd för handläggningen av de 
uppgifter där socialtjänsten har en utredningsskyldighet och som stöd för de 
beslut som utredningen mynnar ut i. Även under verkställighetsfasen används 
personregister som administrativt stöd vid handläggningen av arbetsplaner, 
genomförandet av olika insatser, utbetalningar av ekonomiskt bistånd, 
hanteringen av egenavgifter inom äldreomsorg m.m. Därutöver används 
personregistren - om än i mindre omfattning - som underlag för tillsyn, 
uppföljning och utvärdering av socialtjänstens verksamhet. Registren underlättar 
 också rapporteringen av uppgifter till Socialstyrelsen som underlag för den 
officiella statistiken. 
Socialtjänsten bör på samma sätt som i övrigt inom offentlig och privat 
förvaltning ha möjlighet att utnyttja modern informationsteknik för att höja 
effektiviteten och kvalitén i arbetet. Det gäller inte bara arbetet i enskilda 
ärenden utan även i hög grad möjligheten att uppfylla ökade krav i fråga om att 
följa, analysera och utveckla verksamheten, dvs. dokumentationen samt 
framställning av olika sammanställningar och statistik. En särskild 
författningsreglering av behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten kan 
 ses som ett led i denna strävan. 
Inom socialtjänstens område hanteras många uppgifter av mycket känslig natur och 
 behandlingen av personuppgifter kan därför av den enskilde ses som ett intrång 
i den personliga integriteten. Mångfalden av uppgifter och det behov som finns 
inom socialtjänstens område av att hantera känsliga uppgifter av detta slag 
medför enligt regeringens mening att det finns behov av en särskild 
författningsreglering. Eftersom en sådan behandling bör få ske oavsett den 
enskildes inställning är det av vikt att författningen garanterar ett för detta 
område specialanpassat integritetsskydd för den enskilde. 
Reglerna skall gälla för sådan behandling av personuppgifter som utförs av en 
socialnämnd i sin verksamhet eller av annan motsvarande kommunal inrättning vid 
handläggning av ärenden, den verksamhet som Statens institutionsstyrelse utför 
inom socialtjänstens område och sådan behandling som för tillsyn m.m. utförs av 
centrala förvaltningsmyndigheter. Även enskilda som behandlar personuppgifter 
inom socialtjänstens område kommer att omfattas av reglerna. 
13.2 Lagteknisk utformning 
Regeringens förslag: En ny lag om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten skall införas som anpassas till bestämmelserna i 
personuppgiftslagen (1998:204). Förslaget innebär bl.a. att lagen utgår från 
personuppgiftslagens tillämpningsområde, begrepp och terminologi. Bestämmelserna 
 anger de undantag och preciseringar i förhållande till personuppgiftslagen som 
är motiverade. 
Lagen skall ges namnet lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är positiva till 
utredningens förslag. Några menar dock att lagen i sig framstår som otymplig och 
 innehållsfattig och föreslår i stället andra lösningar för att få den mer 
ändamålsenlig. Justitieombudsmannen (JO) och Hovrätten för Övre Norrland anser 
att lagen även bör innefatta regler om undantag från eller kompletteringar till 
personuppgiftslagen (1998:204). Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet 
ifrågasätter om förslaget uppfyller målsättningen att styra och precisera. För 
att fylla en funktion bör det i lagen anges närmare avgränsningar för när 
personuppgifter skall få behandlas. Datainspektionen framhåller att det är 
nödvändigt att införa begränsningar beträffande ändamål, personuppgiftsansvar, 
sökmöjligheter och direktåtkomst samt särskilda bestämmelser om information i 
samband med att uppgifterna registreras och om rätt att överklaga. 
Skälen för regeringens förslag: Verksamheten inom socialtjänsten innefattar en 
omfattande hantering av personuppgifter som är känsliga från 
integritetssynpunkt. Därtill kommer att verksamheten berör ett mycket stort 
antal enskilda individer. Redan detta förhållande talar för att behandlingen av 
personuppgifter inom socialtjänsten bör regleras i lag. Ett annat skäl är att 
regeringen i samband med införandet av personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s. 
40 f.) uttalade att den nya lagen i princip bara bör innehålla generella regler 
och att behovet av undantag och särregler för mer speciella områden får 
tillgodoses genom andra författningar. Det framhölls att registerförfattningarna 
 innehåller många preciserade och viktiga regler som inte rimligen kan ersättas 
av de generella bestämmelser som den nya lagen innehåller. Vid 
utskottsbehandlingen av förslaget till personuppgiftslag uttalade 
Konstitutionsutskottet, i sitt av riksdagen godkända betänkande, att det saknas 
anledning att nu avvika från den tidigare fastlagda målsättningen att 
myndighetsregister med ett stort antal registrerade personer och ett särskilt 
känsligt innehåll skall regleras särskilt i lag (bet. 1997/98:KU 18 s. 43, rskr. 
 1997/98:180). 
Det finns emellertid även andra skäl som talar för en särskild lagreglering, 
bl.a. rätt att behandla personuppgifter som är att anse som känsliga i 
personuppgiftslagens mening. Även vissa andra undantag, som regeringen 
återkommer till, behöver göras från regleringen i personuppgiftslagen. 
Det är visserligen inget som hindrar att sådana undantag som nämnts ovan görs i 
annan form än i en särskild lag, t.ex. får enligt 20 § personuppgiftslagen 
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om 
ytterligare undantag från förbudet i 13 § mot att behandla känsliga 
personuppgifter. Eftersom frågan om undantag från personuppgiftslagens 
bestämmelser rör en så integritetskänslig verksamhet som socialtjänsten, bör 
dock saken underställas riksdagen. 
Avsikten med lagstiftningen är inte att på något sätt utvidga socialtjänstens 
nuvarande möjligheter att registrera uppgifter om medborgarna. Huruvida 
personuppgifter i det enskilda fallet skall samlas in eller lämnas ut avgörs av 
annan lagstiftning (t.ex. tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen (1980:100) 
och socialtjänstlagen (1980:620)) och inte av personuppgiftslagen eller av den 
lag som nu föreslås. Vad som däremot är viktigt att åstadkomma är att den 
lagstiftning som skall reglera under vilka förutsättningar personuppgifter i 
övrigt får behandlas inom socialtjänsten, inte hindrar att personuppgifter får 
behandlas när så krävs för att socialtjänsten skall kunna fullgöra sina 
arbetsuppgifter. 
Utgångspunkten för en ny lag bör vara att lagen innehåller de bestämmelser om 
behandling av personuppgifter som avviker från personuppgiftslagen. Den 
föreslagna lagen kommer inte att innehålla en fullständig reglering utan kan mer 
 ses som en ramlag som reglerar de frågor som är av särskild betydelse inom 
socialtjänstens område. Sambandet med personuppgiftslagen görs tydligt genom att 
 det införs en särskild bestämmelse som markerar detta förhållande och att 
rubriksättningen - så långt möjligt - anknyter till den lagen. 
Lagrådet  har ifrågasatt om inte lagen har fått alltför mycket karaktär av 
ramlag och om inte fler materiella bestämmelser bör införas på detta 
integritetskänsliga område samt att detta bör övervägas i det fortsatta 
lagstiftningsarbetet. Ett alternativ som regeringen har övervägt har varit att 
utforma lagen på ett sådant sätt att den blir mer "självbärande" i förhållande 
till personuppgiftslagen (1998:204). En fördel med en sådan lösning skulle vara 
att regelsystemet för socialtjänsten då skulle bli mer lättöverskådligt. Enligt 
regeringens mening råder det inte heller något tvivel om att det från 
integritetssynpunkt skulle vara en fördel om det i lagtext på ett mer konkret 
sätt kunde anges fler materiella regler, t.ex. precisera för vilka ändamål 
personuppgifter får behandlas inom socialtjänsten. Regeringen har emellertid 
bedömt det som i praktiken omöjligt att göra så. 
Lagrådet har i yttrande i propositionen 2000/01:33 Behandling av personuppgifter 
 inom skatt, tull och exekution, där man använde sig av en lagstiftningsteknik 
för att få hanteringen mer självbärande i förhållande till personuppgiftslagen, 
uttalat att en sådan teknik som där användes var otillfredsställande. Även om 
tekniken användes i ett annat sammanhang och inte går att överföra direkt på 
socialtjänstens område bäddar, enligt regeringens mening, en mer självbärande 
lagstiftning för särskilda risker samt kan leda till ofullständighet och 
dubbelreglering i förhållande till personuppgiftslagen. Därför bör den nu 
föreslagna lagen begränsas till att avse sådant som är specifikt för 
socialtjänstområdet med dess höga krav när det gäller integritetsskydd. 
Ett avgörande skäl för att hålla sig till en mer allmän reglering är att 
socialtjänstens område är mångfacetterad och svår att detaljreglera. 
Möjligheterna att mer ingående reglera själva behandlingen av personuppgifter 
inom socialtjänsten är små. Graden av integritetskänslighet varierar i stor 
utsträckning och inom socialtjänsten finns behov av att behandla ett synnerligen 
 stort antal olika personuppgifter. Stora delar av den kommunala verksamheten, 
Statens institutionsstyrelses verksamhet och även olika typer av enskild 
verksamhet kommer att omfattas av bestämmelserna (se avsnitt 13.3). 
I lagen görs inte någon uppräkning av för vilka ändamål som behandling får ske 
(se avsnitt 13.4). I stället anges att behandling av uppgifter får ske endast om 
 behandlingen är nödvändig för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall 
kunna utföras. Såvitt gäller ärendehandläggningen i en verksamhet som 
socialtjänsten har regeringen i direktiven till Socialdatautredningen uttalat 
att regler som begränsar vad som får registreras för att uppnå ett 
integritetsskydd är det som mest försvårar ett rationellt utnyttjande av 
informationstekniken i verksamheten. 
Samtliga kategorier av personuppgifter kommer i och för sig att få behandlas 
inom socialtjänsten (se avsnitt 13.5). Det finns dock särskilda regler i 
socialtjänstlagen (2001:000) som begränsar och preciserar socialnämnds m.fl. 
hantering av personuppgifter. Dessutom finns det särskilda bestämmelser om 
tystnadsplikts- och sekretessbestämmelser i sekretesslagen (1980:100), 
socialtjänstlagen (2001:000) och i lagen (1993:387) om stöd och service till 
vissa funktionshindrade som begränsar hanteringen av personuppgifter. 
Enligt regeringens mening kan det dock vara befogat att ytterligare begränsa den 
 tillåtna behandlingen samt direktåtkomst, sökbegrepp och samkörning inom 
särskilda verksamhetsområden. För att skapa ett effektivt integritetsskydd som 
inte sätter hinder i vägen för en föränderlig verksamhet bör regeringen eller 
den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att meddela föreskrifter i detta 
 avseende. Därutöver bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges 
 rätt att meddela föreskrifter om personuppgiftsansvaret. Regeringen bör även 
ges rätt att meddela föreskrifter om i vilken utsträckning personuppgifter får 
föras över till tredje land. Se avsnitt 13.6-13.10. 
Det kan även tilläggas att begränsningar i fråga om vad som får registreras, 
m.m. inte är den enda möjligheten att skapa ett effektivt integritetsskydd. 
Möjligheterna att skapa ett verksamt skydd genom fortlöpande kontroll av 
användning i efterhand (loggning) och andra säkerhetsfunktioner har förbättrats 
starkt genom teknik- och systemutvecklingen under senare år. 
Eftersom den föreslagna lagen bör ha samma tillämpningsområde som 
personuppgiftslagen och enhetliga regler bör gälla för såväl manuell behandling 
av uppgifter som automatiserad används inte registerbegreppet i lagen. Lagen ges 
 därför namnet lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
13.3 Tillämpningsområde 
Regeringens förslag: Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
skall tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Begreppet 
 socialtjänst föreslås bli definierat i lagen. 
Lagen skall - liksom personuppgiftslagen (1998:204) - gälla för sådan behandling 
 av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad och även för annan 
behandling, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad 
samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning 
 enligt särskilda kriterier, dvs. för manuell behandling av personuppgifter. 
Det införs inte några särbestämmelser för den automatiserade behandlingen av 
personuppgifter. 
Lagen omfattar myndigheter och enskilda som behandlar personuppgifter inom 
socialtjänstens område. 
Lagen är inte tillämplig vid behandling av personuppgifter för forsknings- och 
statistikändamål och inte heller vid behandling av personuppgifter hos 
domstolar. Behandling för sådana ändamål kommer att få regleras av 
bestämmelserna i personuppgiftslagen och av eventuell annan särlagstiftning på 
området. 
 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frågan. 
Hovrätten för Övre Norrland, Stockholm kommun, Lessebo kommun, Skara kommun och 
Föreningen Sveriges socialchefer tillstyrker förslaget. Gävle tingsrätt 
avstyrker förslaget då det inte behövs någon särskild definition av begreppet 
socialtjänst just för detta område. Justitieombudsmannen (JO) anger att det bör 
uttryckas tydligare att begreppet socialtjänst även inrymmer verksamhet i 
enskild regi. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att socialtjänstbegreppet i 
stället bör tas in i socialtjänstlagen. Skolverket anger att deras tillsyn av 
den utbildning som anordnas på särskilda ungdomshem inte bör omfattas av 
begreppet socialtjänst. Socialvetenskapliga forskningsrådet anger att 
gränsdragningen mellan forskning och utvärdering är oklar och att även forskning 
 bör omfattas av reglerna. 
Skälen för regeringens förslag 
Begreppet socialtjänst 
Till socialtjänst räknas sedan socialtjänstlagen (1980:620) trädde i kraft inte 
enbart verksamhet enligt denna lag utan även på området närliggande verksamhet 
som regleras enligt annan lagstiftning. Reglerna i socialtjänstlagen tillämpas i 
 den mån dessa lagar saknar särskilda bestämmelser i frågan. Enligt regeringens 
mening är verksamhetsområdet så vidsträckt att det behövs en särskild definition 
 av begreppet socialtjänst. Det kan inte, som Länsstyrelsen i Stockholms län 
föreslår, anses tillräckligt att ta in socialtjänstbegreppet i 
socialtjänstlagen. Enligt regeringens mening är det väsentligt att regleringen 
av hur personuppgifter behandlas får en gemensam grund att stå på. En lämplig 
väg är att samla all verksamhet som innefattar socialtjänst och reglera 
hanteringen av personuppgifter särskilt. Som tidigare nämnts föreligger det även 
 andra skäl som talar för att behandlingen av personuppgifter bör regleras 
särskilt (se avsnitt 13.2). 
När det gäller definitionen av begreppet socialtjänst får det, såsom utredningen 
 framhållit anses lämpligt att söka ledning i den definition av begreppet 
socialtjänst som återfinns i 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100). Det är också 
praktiskt att begreppet därvidlag inte skiljer sig alltför mycket åt. 
Enligt regeringens mening skall med socialtjänst förstås; 
- verksamhet enligt lagstiftning om socialtjänst och anslutande särskild 
lagstiftning om vård av unga och av missbrukare utan samtycke, 
- verksamhet som i annat fall bedrivs av socialnämnd, 
- verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse, 
- verksamhet hos kommunal invandrarbyrå, 
- verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa 
funktionshindrade, 
- handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt 
lagstiftning om mottagande asylsökande m.fl., 
- handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa 
andra utlänningar, 
- handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade samt 
- tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration, under 
förutsättning att det anknyter till det huvudsakliga verksamhetsområdet. 
Förslaget innebär - när det gäller Statens institutionsstyrelse - emellertid en 
viss avvikelse från vad som gäller enligt 7 kap. 4 § tredje stycket 
sekretesslagen. Detta har sin grund i att styrelsen även bedriver verksamhet som 
 endast är reglerad i förordning, men som lämpligen bör omfattas av den 
föreslagna lagstiftningen. 
Den nämnda uppräkningen av verksamheter m.m. som innefattas i begreppet 
socialtjänst är uttömmande. Förslaget inkluderar även sådan verksamhet som 
bedrivs av enskilda. Det bör dock framhållas att sådan verksamhet som inte 
omfattas av denna lag eller av annan särlagstiftning omfattas av 
personuppgiftslagen (1998:204). Konsekvensen av att man låter en verksamhet 
falla utanför lagens tillämpningsområde blir alltså inte att behandlingen av 
personuppgifter i den verksamheten förblir oreglerad. Huruvida de 
personuppgifter som har samlats in med stöd av denna lag får behandlas för t.ex. 
 sådan verksamhet som nu nämnts, dvs. utanför socialtjänsten, får således 
avgöras efter en tillämpning av personuppgiftslagen. 
Med verksamhet förstås inte enbart den verksamhet som utgörs av handläggning av 
ett ärende utan även rent faktisk verksamhet, som t.ex. handlingar och uppgifter 
 i övrigt som gäller uppsökande verksamhet, social hemhjälp, kommunal 
färdtjänst, behandlingshem och servicehus samt socialnämnds utredning och 
framställning enligt särskild lagstiftning om vård av unga och av missbrukare 
utan samtycke. 
Manuell samt hel och delvis automatiserad behandling 
Personuppgiftslagen (1998:204) gäller för sådan behandling av personuppgifter 
som helt eller delvis är automatiserad. Lagen gäller även för annan behandling 
av personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en 
strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller 
sammanställning enligt särskilda kriterier (5 § personuppgiftslagen). 
Enligt regeringens mening bör en lag som avser behandling av personuppgifter 
inom socialtjänsten ha samma tillämpningsområde som personuppgiftslagen. Det 
finns flera skäl för en sådan lösning. 
För det första förekommer det fortfarande i en inte obetydlig utsträckning att 
personuppgifter inom socialtjänsten behandlas manuellt i register. Det finns 
skäl att tro att det kommer att förhålla sig på det viset under en längre 
övergångsperiod. Vidare kan det väl knappast uteslutas att det alltid kommer att 
 finnas ett visst behov av att behandla personuppgifter manuellt i register. 
Om tillämpningsområdet för lagen om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten begränsades till att avse endast automatiserad behandling av 
personuppgifter, skulle den manuella behandlingen av sådana uppgifter i ett 
register komma att regleras enbart av personuppgiftslagen. Personuppgiftslagen 
gäller i den mån det inte i annan lag eller författning finns avvikande 
bestämmelser. Detta skulle få till följd att känsliga personuppgifter inte 
skulle kunna behandlas manuellt i ett register inom socialtjänsten. Lagen bör 
därför gälla inte bara för all automatiserad behandling av personuppgifter utan 
även för manuell behandling av personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är 
avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är 
tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier. 
Huruvida manuell behandling av personuppgifter i personakter kommer att omfattas 
 av lagens tillämpningsområde är beroende av om de personaktsystem som används 
inom socialtjänsten är att anse som register i personuppgiftslagens mening, dvs. 
 om de är sökbara på det sätt som där krävs. De sökregister som finns till 
personakterna är slag- och sökregister som är upplagda på namn och personnummer. 
 När en stor mängd personuppgifter på papper behandlas på sådant sätt får de 
anses ha struktur av ett register (proposition 1997/98:44 s. 39) För att så 
skall anses vara fallet talar också det förhållandet att sökregistret och akten 
bör ses i ett sammanhang (proposition 1979/80:1 s.438 samt betänkandet 
Socialtjänst och socialförsäkringstillägg - Lagar och motiv SOU 1977:40 s. 740). 
 Utanför lagens tillämpningsområde faller således manuell behandling av 
personuppgifter som inte ingår i och inte heller är avsedda att ingå i ett 
register. 
Enligt regeringens uppfattning bör lagen - i likhet med personuppgiftslagen - 
inte innehålla några särregler för när uppgifter behandlas automatiserat. Det är 
 viktigt att den nya lagen så litet som möjligt hämmar användningen av modern 
informationsteknik. 
Forsknings- och statistikändamål samt behandling av personuppgifter hos 
domstolar 
I förarbetena till personuppgiftslagen uttalade regeringen (prop. 1997/98:44 s. 
71) att vikten av att värna om forskningens frihet gör att det förefaller 
lämpligare att göra en avvägning i varje enskilt fall än att i den nya lagen 
införa generella regler om vilken forskning och statistik som skall tillåtas. 
Regeringen tillade att många av dessa olikartade forsknings- och 
statistikprojekt som regel pågår bara under en begränsad tid. (s. 71) 
Den bedömning som regeringen gjorde i lagstiftningsärendet om en ny 
personuppgiftslag bör gälla även inom detta område. Inte heller lagen om 
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer således explicit ange 
när personuppgifter får behandlas för forskning och statistik. Behandling för 
sådana ändamål faller således utanför lagens tillämpningsområde. I lagen skall 
därför - eftersom definitionen av socialtjänst i vissa fall kan innefatta även 
t.ex. forskning, se t.ex. 2 § första stycket 4 förordningen (1996:610) med 
instruktion för Statens institutionsstyrelse - tas in en uttrycklig bestämmelse 
om att lagen inte skall tillämpas vid behandling av personuppgifter för 
forsknings- och statistikändamål. 
Endast i den mån förutsättningarna i personuppgiftslagen är uppfyllda kommer 
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten att kunna användas för 
forsknings- och statistikändamål. Av 9 § andra stycket personuppgiftslagen 
följer att behandling för historiska, statistiska och vetenskapliga ändamål inte 
 skall anses oförenlig med det ändamål för vilka uppgifterna ursprungligen 
samlades in. I 19 § personuppgiftslagen finns en allmän bestämmelse i ämnet. 
Känsliga personuppgifter får behandlas för forsknings- och statistikändamål, om 
behandlingen är nödvändig enligt särskilda förutsättningar och om 
samhällsintresset av det forsknings- eller statistikprojekt där behandlingen 
ingår klart överväger den risk för otillbörligt intrång i enskildas personliga 
integritet som behandlingen kan innebära. Det är i första hand den 
personuppgiftsansvarige som på eget ansvar gör avvägningen (undantag om 
behandlingen godkänts av en forskningsetisk kommitté). Personuppgiften får 
lämnas ut för att användas i sådana projekt om inte något annat följer av regler 
 om sekretess och tystnadsplikt. 
Begreppet forskning bör beröras något eftersom forskning inte får förväxlas med 
uppföljning, utvärdering eller kvalitetssäkring. I propositionen 
Rättspsykiatriskt forskningsregister (prop. 1998/99:72 s. 36 f.) hänvisar 
regeringen till bl.a. ett uttalande i betänkandet Forskningsetisk prövning - 
Organisation, information och utbildning (SOU 1989:74 s. 25) samt framhålls att 
det är svårt att ge någon mera exakt definition av begreppet forskning. Där 
uttalade Forskningsetiska utredningen att begreppet forskning i ett 
OECD-dokument från år 1970 har fått en tvådelad förklaring, och tillade; 
 
Där talar man om dels grundforskning, dels tillämpad forskning, riktad 
forskning. I båda fallen finns det emellertid en gemensam kärna som getts 
formuleringen att man med forskning menar "ett systematiskt och metodiskt 
sökande efter ny kunskap och nya idéer". Denna allmänt inriktade och vida 
definition utgår jag också i från, när jag talar om "forskning", oberoende av 
inriktning, område och finansiering. 
 
I förarbetena till personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44 s. 127) uttalades om 
begreppet forskning bl.a. följande. 
 
Med forskning avses i paragrafen [19 §] i första hand den verksamhet som bedrivs 
 vid etablerade institutioner, såsom universitet och högskolor eller privata, 
väletablerade forskningsinstitut. Även sådana epidemiologiska undersökningar som 
 utförs vetenskapligt omfattas. Släktforskning faller utanför, liksom annan 
forskning eller utredningsverksamhet av mera privat natur. Det måste finnas ett 
samhällsintresse av att forskningen bedrivs, och den måste vara vetenskaplig i 
någon mening. 
 
I enlighet med Lagrådets förslag har tillagts att lagen inte heller tillämpas 
vid behandling av personuppgifter hos domstolar. Lagrådet har anmärkt att en 
sådan undantagsbestämmelse innebär att automatiserad behandling av 
personuppgifter i mål hos domstolar faller under personuppgiftslagen, om inte 
annat följer av lag eller förordning. I detta sammanhang kan nämnas att 
regeringen har tillsatt en utredning, den s.k. Domstolsdatautredningen (Ju 
2000:08), som har i uppdrag att se över behandlingen av personuppgifter hos 
samtliga domstolar samt föreslå de författningsändringar som behövs för den 
framtida behandlingen av personuppgifter hos dessa. Utredningen beräknas lämna 
ett delbetänkande den 31 mars 2001 och lägga fram förslag som är föranledda av 
att den övergångsvisa tillämpningen av datalagen upphör att gälla den 30 
september 2001. Uppdraget i sin helhet skall redovisas den 31 december 2001. 
Regeringen förbehåller sig därför möjlighet att återkomma i frågan vid ett 
senare tillfälle. 
13.4 Ändamålen med behandlingen av personuppgifter 
Regeringens förslag: Personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är 
nödvändig för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten skall kunna utföras. 
Enskilda har inte rätt att motsätta sig sådan behandling som är tillåten enligt 
lagen. 
Personuppgifter får lämnas ut om det följer av lag eller förordning. 
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter 
 som begränsar den tillåtna behandlingen av personuppgifter. 
 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens, förutom att 
utredningen föreslår att det får ankomma på den personuppgiftsansvarige i 
respektive verksamhet att med beaktande av personuppgiftslagen (1998:204) ange 
för vilka ändamål personuppgifter behandlas. Endast ändamål som är nödvändiga 
för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall kunna utföras kan därvid vara 
 berättigade. 
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig tillstyrker 
eller har inget att invända mot förslaget. Riksdagens ombudsman (JO), 
kammarrätten i Göteborg och Datainspektionen anser att ändamålen bör 
specificeras alternativt exemplifieras i lagen. Hovrätten för Övre Norrland 
ställer sig tveksam till om förslaget uppfyller EG-direktivet och anser att 
ändamålen borde preciseras i förordning eller föreskrifter för respektive 
verksamhetsområde. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt personuppgiftslagen gäller att 
personuppgifter får samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och 
berättigade ändamål samt att uppgifterna senare inte får behandlas för något 
ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in. Tanken är 
att den personuppgiftsansvarige själv, redan när uppgifterna samlas in, skall 
ange särskilda ändamål för sin behandling av personuppgifterna. Dessa ändamål 
sätter sedan gränser för hur uppgifterna får behandlas. 
Personuppgiftslagen innehåller vidare en uppräkning av när behandling av 
personuppgifter är tillåten. Det är bl.a. tillåtet att behandla personuppgifter 
efter den registrerades samtycke. I vissa fall får personuppgifter behandlas 
trots att samtycke från den registrerade saknas. En förutsättning i samtliga 
fall är att behandlingen är nödvändig för ändamålen. 
Det finns ett allmänintresse att socialtjänstens verksamhet bedrivs effektivt 
och säkert. Även med beaktande av den enskildes krav på integritet bör 
personuppgifter få behandlas i verksamheten utan att den som uppgiften avser har 
 gett sitt samtycke. 
Behandling av personuppgifter inom socialtjänstens område är integritetskänsliga 
 i de flesta fall. Behandling kommer därutöver att omfatta även särskilt 
känsliga uppgifter, t.ex. uppgifter om lagöverträdelser och frihetsberövanden. 
För att bibehålla förtroendet för en sådan behandling är det viktigt att 
grundläggande krav ställs på behandlingen och att den tillgodoser den enskildes 
integritetsskydd. 
För att uppnå ett tillräckligt integritetsskydd för den enskilde anser flera 
remissinstanser att ändamålen för behandling av uppgifter bör preciseras eller 
åtminstone exemplifieras. Det kan därför finnas skäl att närmare diskutera olika 
 alternativ. I det följande redovisas kortfattat de modeller för 
ändamålsbestämning som utredningen lagt fram i betänkandet. 
Socialdatautredningens modeller för ändamålsbestämning 
Den första modell som utredningen har diskuterat innebär att det i en 
ändamålsbestämmelse anges endast ett ändamål. Enligt utredningen skulle en sådan 
 bestämmelse med nödvändighet bli ganska vid till sin utformning, eftersom det 
inte är möjligt att i en ändamålsbestämmelse, av det slag som Datainspektionen 
har meddelat i sina tillståndsbeslut, fånga en verksamhet som är så omfattande 
och mångskiftande som socialtjänsten. Ändamålsbestämmelsen skulle kunna utformas 
 så att den innebär att personuppgifter får behandlas för att en arbetsuppgift 
inom socialtjänsten skall kunna utföras. 
Enligt utredningen är fördelarna med en sådan lösning att personuppgifterna 
samlas in och att de sedan kan - i den mån sekretess inte lägger hinder i vägen 
- flöda fritt inom socialtjänsten och används för alla de skilda arbetsuppgifter 
 som förekommer där. Detta innebär inte något negativt för den enskilde eftersom 
 det i en och samma akt redan finns uppgifter som rör olika delar av 
socialtjänstverksamheten (till skillnad från vad som är fallet vid nästan all 
annan offentlig handläggning är hanteringen inom socialtjänsten uppbyggd efter 
person i stället för ärende). En ändamålsbestämmelse som är något lite vidare 
till sin utformning blir, enligt utredningen också mer flexibel och hindrar 
eller försvårar inte en förändring av verksamheten. 
En nackdel med att ha alltför preciserade ändamålsbestämmelser är, enligt 
utredningen, dock att det finns en risk för att vissa arbetsuppgifter inte kan 
utföras, eftersom de inte går att föra in under en ändamålsbestämmelse. Det är 
även mycket tveksamt om en sådan ändamålsbestämmelse uppfyller EG-direktivets 
och personuppgiftslagens krav på att ändamålen skall vara särskilda. En annan 
fråga är om det från integritetssynpunkt är godtagbart att den stora mängd 
personuppgifter som finns och kommer att finnas inom socialtjänsten utan hinder 
av lagen kan flöda så fritt inom socialtjänsten som skulle bli fallet om 
ändamålet utformades på det sätt som nu diskuteras. Enligt utredningen torde 
detta kunna avhjälpas genom interna föreskrifter. Men sekretesslagen ställer 
dock vissa hinder i vägen mot utlämnande och det finns även annan lagstiftning 
som begränsar fritt flöde av uppgifter. 
Enligt utredningen är den kanske mest allvarliga invändningen som kan riktas mot 
 den nu diskuterade modellen emellertid att den registrerade skulle ha mycket 
svårt att bilda sig en uppfattning om i vilka sammanhang uppgifter som samlas in 
 beträffande honom eller henne kan användas. Den enda information som den 
registrerade skulle få om man angav ändamålet på det sätt som nu diskuteras, är 
att de personuppgifter som samlas in får behandlas för att en arbetsuppgift inom 
 socialtjänsten - vilken som helst - skall kunna utföras. Så snart en 
arbetsuppgift inom socialtjänsten - en verksamhet som spänner över ett mycket 
stort område - behöver utföras skulle uppgifterna således kunna användas. 
Vid en samlad bedömning anser därför utredningen att det - även om det skulle 
innebära vissa fördelar - inte är någon framkomlig väg att i lagen ange endast 
ett ändamål för behandlingen av personuppgifter inom socialtjänsten. 
I en andra modell som utredningen har diskuterat anges det flera särskilda 
ändamål för när personuppgifter får behandlas inom socialtjänsten. Denna 
uppräkning är tänkt att vara uttömmande. Enligt utredningen är den största 
fördelen med en sådan modell att den enskilde, genom att det är angivet flera 
olika preciserade ändamål, skulle få en bättre och klarare uppfattning om i 
vilka sammanhang insamlade personuppgifter beträffande honom kan användas. 
Enligt utredningen kan dock samma kritik som i den första modellen i allt 
väsentligt riktas mot denna bestämmelse. Eftersom det är svårt att förutse för 
vilka ändamål personuppgifter kan behöva behandlas inom socialtjänsten, beroende 
 på att det är fråga om en mycket bred verksamhet, har ändamålsbestämmelsen - 
för att inget ändamål skall falla utanför - fått en förhållandevis allmän 
utformning. Det finns, enligt utredningen, även med denna modell en viss risk 
för att den inte uppfyller EG-direktivets och personuppgiftslagens krav på att 
ändamålen skall vara särskilda. 
Vidare menar utredningen framstår en sådan ändamålsbestämmelse för den 
registrerade som föga upplysande. Den ger knappast den enskilde mer information 
om vad insamlade personuppgifter kan användas till än den tidigare diskuterade 
modellen. En möjlighet att lösa detta menar utredningen vore att göra ändamålen 
mer preciserade än som nu redovisats. Utredningen bedömer dock att en sådan 
lista över olika ändamål skulle bli mycket lång och att det ändå skulle kvarstå 
en risk för att ett angeläget ändamål inte tagits med i den uttömmande 
uppräkningen. Dessutom anger utredningen att ändamålen även skulle behöva 
utformas på olika sätt beroende på hur verksamheten är organiserad i det 
enskilda fallet, t.ex. i en kommun. Enligt utredningens uppfattning är 
nackdelarna även med denna modell alltför stora för att den skall kunna 
användas. 
Istället förordar utredningen en tredje modell enligt vilken det överlåts på den 
 personuppgiftsansvarige att ange de särskilda ändamål för behandlingen som just 
 denne vill uppnå. Enligt utredningen är det viktigt att en 
författningsreglering, som anger under vilka förutsättningar personuppgifter 
skall få behandlas, datoriserat eller manuellt i register inom socialtjänsten, 
inte innebär sådana begränsningar att det går ut över effektiviteten och behovet 
 av flexibilitet. Modellen medför att den personuppgiftsansvarige skräddarsyr 
ändamålen så att de passar den aktuella verksamheten och hur den är organiserad. 
 Personuppgifter inom socialtjänsten kan även behandlas för andra ändamål, under 
 förutsättning att dessa nya ändamål inte är oförenliga med de ändamål för vilka 
 uppgifterna ursprungligen samlades in. 
Mot modellen kan, anser utredningen, invändas att den i ett avseende måhända 
inte utgör ett tillräckligt skydd för den personliga integriteten. Utredningen 
menar dock att denna farhåga inte bör överdrivas. I första hand är naturligtvis 
utfallet av denna "oförenlighetsprövning" beroende av hur pass preciserat det 
ursprungliga ändamålet är. Vid en sådan prövning blir det fråga om en 
tillämpning av bestämmelsen i 9 § första stycket d personuppgiftslagen och 
utrymmet för att behandla redan insamlade personuppgifter för andra ändamål blir 
 följaktligen litet. Utredningen framhåller särskilt att det är den modell man 
faktiskt enats om inom EU och att de personuppgiftsansvariga har ett 
EG-rättsligt grundat anspråk på att få använda personuppgifter för alla tillåtna 
 ändamål som inte är oförenliga med de ursprungliga. Vidare utgör redan det 
förhållandet, att denna oförenlighetsprövning måste göras, ett skydd för 
integriteten. Alternativet är ju att ange ett enda mycket brett ändamål. För att 
 personuppgifter inom socialtjänsten inte skall kunna samlas in för vilka 
ändamål som helst bör dock, enligt utredningen, i lagen anges en yttersta ram 
inom vilken de särskilda, uttryckligt angivna ändamålen måste hålla sig. Endast 
sådana ändamål kan anses som berättigade. 
Slutsats 
För att tillgodose den enskildes integritet bör denne ges en så klar uppfattning 
 som möjligt om i vilka sammanhang insamlade personuppgifter rörande honom/henne 
 kan användas. Ändamålen bör vara så preciserade att förhållandena utgör ett 
tillräckligt skydd för den personliga integriteten samtidigt som de inte utgör 
ett hinder vid förändring av verksamheten. 
Lagrådet har uttryckt att lagen saknar en föreskrift om ändamålet med 
personuppgiftsbehandlingen, vilket får anses vara en brist. Enligt regeringens 
mening blir det emellertid ohanterligt att ange ändamålen direkt i lagen - på 
sätt som Socialdatautredningen också gett uttryck för i redovisningen ovan av 
olika tänkbara modeller. I likhet med utredningen anser regeringen att det är 
tillräckligt att det föreskrivs i lagen om att personuppgifter får behandlas 
bara om behandling är nödvändig för att arbetsuppgifter inom socialtjänsten 
skall kunna utföras. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ges 
därutöver rätt att meddela föreskrifter om de begränsningar som är nödvändiga i 
detta hänseende. En sådan lösning är mer flexibel och ställer inte hinder i 
vägen eller försvårar en förändrad verksamhet. 
I den föreslagna lagen föreskrivs vidare att lagen - liksom är fallet enligt 
personuppgiftslagen - inte hindrar att personuppgifter lämnas ut om det följer 
av lag eller förordning. Det finns en rad författningar/föreskrifter som innebär 
 att myndigheter eller enskilda får eller skall lämna ut uppgifter. När 
bestämmelser om sådant uppgiftslämnande har införts får det förutsättas att det 
har gjorts en avvägning mellan intresset av att uppgiften lämnas ut och 
intresset av att skydda enskilda personers integritet, vid vilken avvägning man 
funnit att uppgiften bör lämnas ut. Enligt regeringens mening saknas det därför 
anledning att i en integritetsskyddslagstiftning, som den nu föreslagna, 
särskilt reglera dessa fall av redan författningsreglerat uppgiftslämnande. 
13.5 Kategorier av personuppgifter 
Regeringens förslag: Samtliga kategorier av personuppgifter kommer att få 
behandlas inom socialtjänsten. 
En särskild bestämmelse införs i lagen för att tillåta hanteringen av vissa 
känsliga personuppgifter m.m. 
Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall personuppgifter får 
överföras till tredje land. 
 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig är överlag positiva till 
förslaget. Kammarrätten i Göteborg och Datainspektionen anger att känsliga 
uppgifter om enskilds politiska åsikter inte bör behandlas. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening skulle det vara en 
fördel om det direkt i lag på ett konkret sätt kunde anges vilka personuppgifter 
 som får behandlas inom socialtjänsten. I praktiken handlar det emellertid om en 
 mycket omfattande och mångskiftande verksamhet och socialtjänstens behov av att 
 behandla ett synnerligen stort antal olika personuppgifter, som när det gäller 
graden av integritetskänslighet varierar i stor utsträckning. En reglering 
skulle antingen innebära stora risker för att socialtjänstarbetet försvårades 
eller - om listan över vilka uppgifter som fick behandlas gjordes mycket 
omfattande - knappast medföra några vinster från integritetssynpunkt. Såvitt 
gäller ärendehandläggning i en verksamhet som socialtjänst kan konstateras att 
en sådan väg att uppnå ett integritetsskydd är den som mest försvårar ett 
rationellt utnyttjande av informationstekniken i verksamheten. Enligt 
regeringens mening bör det därför inte införas några begränsningar när det 
gäller vilka kategorier av personuppgifter som bör få behandlas. Det bör dock 
understrykas att socialtjänsten skall iaktta försiktighet vid behandlingen av 
personuppgifter, varför det har ansetts motiverat att ta in en erinran om detta 
i lagen som bygger på 9 § första stycket e och f personuppgiftslagen. 
Behandlingen av vissa kategorier av personuppgifter, närmare bestämt känsliga 
personuppgifter och uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott m.m. samt 
 överföring av personuppgifter till tredje land har reglerats restriktivt i 
personuppgiftslagen (1998:204). Även uppgifter om personnummer och 
samordningsnummer har reglerats särskilt. 
Person- och samordningsnummer 
Enligt personuppgiftslagen får person- och samordningsnummer som huvudregel 
behandlas endast om samtycke lämnats (22 §). Sådana uppgifter får dock behandlas 
 även när det är klart motiverat med hänsyn till a) ändamålet med behandlingen, 
b) vikten av en säker identifiering, eller c) något annat beaktansvärt skäl. 
I syfte att få en säker identifiering finns det inom socialtjänsten behov av att 
 regelmässigt behandla uppgifter om person- och samordningsnummer. 
Känsliga personuppgifter 
I personuppgiftslagen finns ett principiellt förbud mot att behandla 
personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, 
religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening, eller som rör 
hälsa eller sexualliv (13 §). Uppgifter av den angivna arten betecknas i lagen 
som känsliga personuppgifter. Det finns - för att socialtjänsten skall kunna 
klara sina uppgifter - ett behov av att behandla även personuppgifter som är 
känsliga i personuppgiftslagens mening. Sådana uppgifter bör enligt regeringens 
mening få behandlas. Att socialtjänsten skall kunna utföra sina arbetsuppgifter 
på ett tillfredsställande sätt är ett viktigt allmänt intresse. 
Datainspektionen och Kammarrätten i Göteborg har uttryckt att känsliga 
personuppgifter av politisk natur generellt bör undantas. Lagrådet har påpekat 
att det kan förekomma fall där behandling av personuppgifter som avslöjar sådana 
 uppgifter framstår som klart motiverat även inom socialtjänsten. Som exempel 
har Lagrådet framhållit ungdomar som bl.a. på grund av sina politiska åsikter 
ägnar sig åt kriminalitet eller annat beteende som föranleder att socialnämnden 
skall ta sig an dem eller att det bland invandrare från ett land finns grupper 
som är starkt politiskt fientliga mot varandra och där socialnämnden behöver 
veta vilken gruppering en viss individ tillhör för att undvika att personen 
placeras tillsammans med politiska motståndare och riskerar att råka illa ut. 
Regeringen konstaterar att de exempel som Lagrådet fört fram visar att det kan 
finnas fog för att behandla även uppgifter av sådan karaktär i ett ärende inom 
socialtjänsten. Naturligtvis bör det inte ske slentrianmässigt. Enligt 
regeringens mening bör sådana uppgifter behandlas i ett ärende i första hand i 
det fall det har särskild betydelse för att garantera framför allt ungdom en 
nödvändig vård- eller behandlingsinsats. 
Brott, domar i brottmål m.m. 
I personuppgiftslagen ges ett förbud för andra än myndigheter att behandla 
personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, 
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden (21 §). 
Som exempel på administrativa frihetsberövanden nämns i förarbetena (proposition 
 1997/98:44 s. 76) tvångsingripanden enligt lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa 
 fall. Eftersom det uppenbarligen finns ett behov inom socialtjänsten av att 
låta såväl myndigheter som andra än myndigheter behandla personuppgifter om 
lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella 
tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden, bör lagen tillåta att även 
sådana uppgifter får behandlas generellt inom socialtjänsten. 
Det bör dock särskilt framhållas att de personuppgifter som behandlas enligt 
dessa bestämmelser skall vara nödvändiga med hänsyn till den behandling som är 
tillåten. Ett särskilt stycke om detta tas därför in i den föreslagna lagen i 
anslutning till bestämmelsen som anger vilka personuppgifter som får behandlas. 
Tredje land 
I personuppgiftslagen finns vidare en bestämmelse om att förbud mot överföring 
av personuppgifter till tredje land (33-35 §§). Med tredje land förstås en stat 
som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska 
 samarbetsområdet. Detta förbud är emellertid inte undantagslöst. I 
personuppgiftslagen finns en uppräkning av i vilka fall det är tillåtet att föra 
 över personuppgifter till tredje land. 
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter 
 om undantag från förbudet, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt 
intresse eller om det finns tillräckliga garantier till skydd för de 
registrerades rättigheter. 
Enligt regeringens mening bör det även göras möjligt att inom socialtjänsten 
föra över personuppgifter till tredje land. Sådana behov kan t.ex. finnas i ett 
faderskapsmål. Regeringen bör därför ges rätt att meddela föreskrifter om när 
personuppgifter får föras över till tredje land. 
13.6 Personuppgiftsansvar 
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om vem eller vilka som är personuppgiftsansvariga för 
behandling av personuppgifter. 
 
Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår att den 
personuppgiftsansvarige för viss behandling av personuppgifter skall avgöras 
efter en tillämpning av bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204). Enligt 
utredningens mening behövs det inte någon lagregel härom. 
Remissinstanserna: Några remissinstanser har avstyrkt förslaget och menar att 
den personuppgiftsansvarige bör anges i lagen. Borås kommun, Falköpings kommun 
och Lessebo kommun har uttryckt behov av metoder för hanteringen och att man bör 
 göra kontinuerliga uppföljningar. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt definitionen i 3 § personuppgiftslagen 
(1998:204) är den personuppgiftsansvarige den som ensam eller tillsammans med 
andra bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av personuppgifter. Av 
 definitionen följer att personuppgiftsansvaret kan delas av flera. 
Personuppgiftsansvaret innebär bl.a. en skyldighet att se till att de i 9 § 
personuppgiftslagen angivna grundläggande kraven på behandlingen av 
personuppgifter iakttas. Vidare innebär personuppgiftsansvaret en skyldighet att 
 lämna information till den registrerade (23-27 §§), att på begäran av den 
registrerade rätta, blockera eller utplåna personuppgifter som inte behandlats i 
 enlighet med personuppgiftslagen (28 § ), att vidta lämpliga tekniska och 
organisatoriska åtgärder för att skydda de personuppgifter som behandlas (31 §), 
 att - enligt huvudregeln i 36 § - anmäla all automatiserad behandling av 
personuppgifter till Datainspektionen, samt att ersätta den registrerade för den 
 skada en lagstridig behandling av personuppgifter för med sig (48 §). 
I särlagstiftningen som är knuten till personuppgiftslagen finns det exempel 
dels på att det direkt i författningen angetts vem som är 
personuppgiftsansvarig, dels på att frågan om personuppgiftsansvaret inte 
berörts. Båda varianter förekommer således. Den sistnämnda lösningen innebär att 
 personuppgiftslagens regler gäller och att frågan om vem som är 
personuppgiftsansvarig får avgöras genom en tillämpning av den lagen. 
Enligt regeringens uppfattning ter det sig inte lämpligt att, i en lagstiftning 
som omfattar ett så stort verksamhetsfält som socialtjänsten och som berör så 
många olika aktörer, direkt i lag reglera personuppgiftsansvaret. Ett lämpligare 
 sätt att begränsa och synliggöra den krets som kan komma i fråga är att i en 
förordning eller i föreskrifter närmare upplysa om vem eller vilka som faktiskt 
bestämmer vilken behandling som är tillåten och medlen för behandlingen av 
personuppgifter. 
13.7 Sökbegrepp 
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om begränsningar i sökmöjligheterna för särskilt känsliga 
personuppgifter. 
 
Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon särskild 
begränsning i sökmöjligheterna. Bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100), 
personuppgiftslagen (1998:204) och socialtjänstlagen (1980:620) bedöms utgöra 
ett tillräckligt integritetsskydd för den enskilde. 
Remissinstanserna: Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Göteborg och 
Datainspektion avstyrker förslaget och menar att begränsning av sökmöjligheterna 
 bör göras generellt i lag eller förordning. Datainspektionen anser att 
begränsning bör göras åtminstone för känsliga personuppgifter. 
Skälen för regeringens förslag: En myndighets möjligheter - och därmed 
allmänhetens - att få tillgång till sammanställningar av sådana uppgifter som 
finns i myndighetens ADB-system kan underkastas såväl tekniska som rättsliga 
begränsningar. När det gäller personregister följer av 2 kap. 3 § andra stycket 
tryckfrihetsförordningen att en myndighets befogenhet att göra upptagningar 
tillgängliga för egen räkning kan begränsas genom lag, förordning eller 
särskilda beslut, som grundar sig på lag. Rättsliga begränsningar av detta slag 
kan ske genom föreskrifter om användningen av s.k. sökbegrepp i personregister. 
Om inga begränsningar görs av sökbegreppen i ett personregister, följer av 
offentlighetsprincipen att en myndighet måste använda sig av alla till buds 
stående sökmöjligheter när någon begär uppgifter ur myndighetens ADB-register. 
Det finns i ett antal olika författningar exempel på att användningen av 
sökbegrepp har begränsats. Sådana begränsningar finns t.ex. i 18 § 
socialförsäkringsregisterlagen (1997:934), i 7 § lagen (1998:544) om 
vårdregister och i 14 § lagen (1998:938) om behandling av personuppgifter om 
totalförsvarspliktiga. Även lagstiftning som har anpassats till regleringen i 
personuppgiftslagen, vilket är fallet med de båda sistnämnda författningarna, 
innehåller sålunda begränsningar beträffande vilka sökbegrepp som får användas. 
Vanligen omfattar en sådan begränsning uppgifter som anses som särskilt känsliga 
 från integritetssynpunkt. 
Som tidigare framhållits anser regeringen att det inte är möjligt att i lagen 
ange några begränsningar när det gäller vilka kategorier av personuppgifter som 
bör få behandlas inom socialtjänsten. Det ligger i sakens natur att många av 
dessa personuppgifter kommer att vara av integritetskänslig natur, t.ex. kommer 
det att finnas uppgifter om utbetalda socialbidrag, missbruk och andra sociala 
problem. Uppgifter om sjukdomar kan också förekomma. Vidare kan man anta att 
användningen av elektronisk akthantering inom socialtjänsten kommer att öka i 
omfattning, vilket - med de möjligheter tekniken innebär - ger i princip 
obegränsade möjligheter att söka information. Detta förhållande talar för att 
användningen av sökbegrepp av integritetshänsyn bör begränsas i något avseende, 
dvs. att det inte blir möjligt att söka uppgifter eller göra sammanställningar 
efter eget gottfinnande. Sökordsbegränsningen bör därför inriktas på de mest 
känsliga personuppgifterna enligt personuppgiftslagens mening. Regeringen eller 
den myndighet regeringen bestämmer bör därför ges rätt att meddela föreskrifter 
om begränsning av sökmöjligheterna i detta avseende. 
Regeringen utgår även från att den personuppgiftsansvariga utformar de tekniska 
systemen så att endast behöriga personer kan göra sökningar samt att det finns 
behörighetskontrollsystem. Det skall i efterhand gå att fastställa vilka 
personer som har tagit del av informationen (loggning). Den enskilde 
handläggarens sökmöjligheter borde kunna begränsas mycket kraftigt. Den 
personkrets som arbetar med uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, 
forskning och framställning av statistik borde kunna begränsas till vad som är 
ytterst nödvändigt. 
13.8 Samkörning 
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om villkoren för samkörning. 
 
Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon särskild 
bestämmelse som tillåter eller förbjuder att uppgifter som finns inom 
socialtjänsten samkörs. 
Remissinstanserna har i stort inte yttrat sig i denna fråga. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt personuppgiftslagen (1998:204), som 
innebär ett tillståndslöst system, är samkörning tillåten så länge behandlingen 
är förenlig med det ändamål för vilka personuppgifterna ursprungligen samlades 
in. Vidare måste behandlingen - samkörningen - för det nya ändamålet, liksom 
behandlingen för de ursprungliga ändamålen, kunna hänföras under något av de 
tillåtna fall av behandling som anges i 10 § personuppgiftslagen och, om 
känsliga personuppgifter skall behandlas, dessutom vara tillåten enligt 13-20 §§ 
 samma lag. Sekretessbestämmelser och bestämmelsen i nuvarande 59 § 
socialtjänstlagen (1980:620) kan också hindra att uppgifter samkörs. 
Möjligheterna att samköra personregister är en vanlig anledning till den oro som 
 enskilda kan känna inför behandling av känsliga uppgifter. En sådan oro kan 
uppstå trots det skydd som sekretesslagen (1980:100) och socialtjänstlagen ger. 
Samkörning bör med hänsyn till de vidgade möjligheterna att nyttja insamlade 
data inte förbjudas, men inhämtande av uppgifter från andra register som 
hanterar personuppgifter bör dock begränsas när den enskildes integritet kan 
påverkas negativt. Eftersom saken i hög grad kommer att anknyta till begränsning 
 av den tillåtna behandlingen, som kommer att regleras i en förordning eller i 
föreskrifter, bör även villkoren för samkörning få meddelas i sådan form. 
13.9 Utlämnande av personuppgifter på medium för automatiserad behandling 
Regeringens bedömning: Någon regel som tillåter att personuppgifter inom 
socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behandling bör inte 
införas. 
 
Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan. 
Skälen för regeringens bedömning: Enligt personuppgiftslagen (1998:204) behövs 
inte tillstånd för att behandla - t.ex. registrera - personuppgifter. Om inget 
annat har föreskrivits får personuppgifter - under förutsättning att utlämnandet 
 (behandlingen) är tillåten enligt personuppgiftslagen och eventuellt anslutande 
 speciallagstiftning - lämnas ut på vilket medium som helst, även på medium för 
automatiserad behandling. Bestämmelser om sekretess kan dock hindra att 
uppgifterna över huvud taget får lämnas ut. I vissa fall, t.ex. i nuvarande 64 § 
 socialtjänstlagen (1980:620), finns särskilda bestämmelser om utlämnande av 
personuppgifter som tar över personuppgiftslagens bestämmelser. 
Följaktligen behövs ingen regel som tillåter att personuppgifter inom 
socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behandling. Inte heller 
 finns det från integritetssynpunkt tillräckliga skäl för att i lagstiftningen 
förbjuda att personuppgifter inom socialtjänsten lämnas ut på ett sådant medium. 
 
13.10 Direktåtkomst 
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om vilka som skall få ha direktåtkomst till personuppgifter 
 som behandlas automatiserat inom socialtjänsten. 
 
Socialdatautredningens förslag: Utredningen föreslår inte någon regel som 
begränsar åtkomsten till personuppgifter som behandlas automatiserat inom 
socialtjänsten utan anser att bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) och 
personuppgiftslagen (1998:204) ger ett tillräckligt skydd. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig i frågan. 
Hovrätten för Övre Norrland anser att generella regler härom bör föras in i lag 
eller förordning. Datainspektionen anger att åtkomsten bör begränsas åtminstone 
för de institutioner för vilka Statens institutionsstyrelse ansvarar. 
Skälen för regeringens förslag: De sekretessbestämmelser som gäller vid 
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten innebär, oavsett om det är 
fråga att lämna ut uppgifter på papper eller om det rör sig om direktåtkomst, 
ett mycket starkt skydd för personuppgifterna. Vidare innebär 
personuppgiftslagens regler om att personuppgifter inte får behandlas för något 
ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in, att de 
personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande 
till ändamålen med behandlingen, samt att inte fler personuppgifter får 
behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen (9 § 
första stycket d, e och f), ett ytterligare skydd för personuppgifterna. Även 
detta gäller oavsett på vilket medium uppgifterna tas fram. 
I den särlagstiftning som är knuten till personuppgiftslagen har direktåtkomsten 
 preciserats, antingen direkt i lag eller i förordning. 
Regeringen anser att det finns skäl för en regel som innebär att direktåtkomsten 
 till personuppgifter som behandlas automatiserat inom socialtjänsten begränsas. 
 Starka integritetsskäl talar också för detta. Som tidigare nämnts spänner 
socialtjänsten inom ett vitt område och hanterar en ansenlig mängd känsliga 
personuppgifter. Ett riktmärke bör vara att åtkomsten begränsas till att avse 
uppgifter som behövs för handläggningen av ett ärende inom socialtjänsten. Det 
finns uppgifter vilka myndigheterna inte har något eller mycket lite behov att 
få del av. Enligt regeringens mening bör en begränsning av direktåtkomsten 
kopplas till de områden där den tillåtna behandlingen begränsas och endast 
förekomma när det finns starka effektivitetsskäl som talar för det. Eftersom 
begränsningar av den tillåtna behandlingen kommer att regleras i förordning, bör 
 regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer även ges rätt att meddela 
föreskrifter om direktåtkomst till personuppgifterna. 
13.11 Information 
Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser om den 
personuppgiftsansvariges informationsplikt bör gälla även när personuppgifter 
behandlas inom socialtjänsten. 
 
Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regeringens utom i den del 
det gäller att regler om dokumentation som finns bl.a. i socialtjänstlagen 
(1980:620) utgör ett sådant undantag från informationsskyldigheten som avses i 
personuppgiftslagen. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig i frågan. 
Riksdagens ombudsmän (JO) anser att förvaltningslagen (1986:223) inte kan 
användas för att generellt tillämpa undantaget i personuppgiftslagen (1998:204) 
beträffande verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa 
funktionshindrade/LSS. Datainspektionen anser att information alltid ska lämnas 
om behandling av personuppgifter och tillstyrker att även tredje man bör 
informeras. 
Skälen för regeringens bedömning: I 23-27 §§ personuppgiftslagen (1998:204) 
finns bestämmelser om information som den personuppgiftsansvarige skall lämna 
till den registrerade. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i EG-direktivet. 
Personuppgiftslagen går i detta avseende inte längre än vad direktivet kräver. 
Enligt regeringens förslag skall personuppgifter inom socialtjänsten få 
behandlas oavsett vilken inställning den enskilde har till att uppgifterna blir 
behandlade. Mot bakgrund härav är det ur integritetssynpunkt angeläget att den 
enskilde får information om att personuppgifterna behandlas, syftet med 
behandlingen, vad för slags uppgifter som behandlas, vem som är 
personuppgiftsansvarig för behandlingen och vilka rättigheter den enskilde har i 
 anledning av behandlingen. Information är även viktig för att skapa en 
nödvändig grund för allmänhetens förtroende för behandlingen. Enligt regeringens 
 mening finns det inget behov av att i detta sammanhang utvidga 
informationsskyldigheten utöver vad som följer av personuppgiftslagen. Några 
ytterligare inskränkningar i densamma kan man inte göra. När personuppgifter 
behandlas inom socialtjänsten har man således att utgå från personuppgiftslagens 
 bestämmelser om information. I sammanhanget kan nämnas att det åvilar den 
personuppgiftsansvarige att skapa rutiner som garanterar att 
informationsskyldigheten fullgörs. 
Följande genomgång av personuppgiftslagens regler om information och dess 
tillämplighet på socialtjänstens område är inte avsedd att vara heltäckande, men 
 kan ge vägledning i tillämpningen. 
Information skall lämnas självmant 
När uppgifter om en person samlas in från personen själv, skall den 
personuppgiftsansvarige i samband med insamlandet självmant lämna den 
registrerade information om behandlingen av uppgifterna (23 § 
personuppgiftslagen). Från denna informationsskyldighet har inte föreskrivits 
något uttryckligt undantag. I praktiken torde informationen kunna lämnas t.ex. i 
 en broschyr som lämnas till den registrerade eller på den blankett där denne 
lämnar sina uppgifter. Denna informationsskyldighet torde knappast förorsaka 
socialtjänsten något större arbete eller innebära några särskilda svårigheter. 
Mer problematiskt kan det naturligtvis bli i de sannolikt ofta förekommande 
situationer där uppgifterna samlas in från annan än den registrerade. Enligt 
regleringen i personuppgiftslagen skall information i sådana fall lämnas i 
princip när uppgifterna registreras (24 § första stycket). Denna regel är 
emellertid försedd med några undantag. 
Undantag från informationsskyldigheten 
Information behöver inte lämnas om det finns bestämmelser om registrerandet 
eller utlämnandet av personuppgifter i en lag eller någon annan författning (24 
§ andra stycket personuppgiftslagen). 
Utredningen har dragit den slutsatsen att de regler om dokumentation som finns i 
 15 § förvaltningslagen (1986:223), 51 § socialtjänstlagen (1980:620), i 14 § 
socialtjänstförordningen (1981:750) och i 6 § förordningen (1998:641) om 
verkställighet av sluten ungdomsvård utgör sådana särskilda bestämmelser som 
avses med undantaget. Enligt regeringens mening är det emellertid inte sådana 
allmänna bestämmelser som man i första hand avser i 24 § andra stycket. De 
bestämmelser som avses torde behöva vara mer preciserade, t.ex. i form av sådan 
särlagstiftning som den regeringen nu föreslår. Eftersom regeringens avsikt är 
att denna lag och till den hörande förordning på området kommer att innehålla 
sådana bestämmelser som personuppgiftslagen avser kommer det att finnas ett 
betydande utrymme för socialtjänsten att på den grunden underlåta att lämna 
information i samband med att uppgifterna registreras. 
Det bör emellertid framhållas att avsikten inte är att de uppgifter som 
registreras skall undanhållas den registrerade. Denne kommer förr eller senare 
att få del av uppgifterna men då med stöd av andra bestämmelser, t.ex. 
socialtjänstlagens regel om att den enskilde bör hållas underrättad om de 
journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom (52 §), 15 § 
förvaltningslagen (1986:223) eller då han eller hon ansöker om information 
enligt 26 § personuppgiftslagen. Undantaget innebär emellertid att 
socialtjänsten befrias från bördan att omedelbart lämna information till den 
registrerade om förhållanden som har att göra med att uppgifterna behandlas. 
Information behöver inte heller lämnas när uppgifter samlats in från en annan 
källa än den registrerade, om det visar sig vara omöjligt eller skulle innebära 
en oproportionerligt stor arbetsinsats (24 § tredje stycket 
personuppgiftslagen). Om uppgifterna används för att vidta åtgärder som rör den 
registrerade, skall dock informationen lämnas senast i samband med att så sker. 
När det gäller behandling av personuppgifter inom socialtjänsten torde dock 
detta undantag endast mera sällan komma att tillämpas. Dock att det kan få en 
viss betydelse i de situationer där personuppgifter inom socialtjänsten 
antecknas om andra personer än den som är föremål för åtgärd. Något som lär 
förekomma i en inte obetydlig utsträckning, det kan t.ex. röra sig om uppgifter 
om anhöriga, kontaktpersoner m.fl. 
Enligt regeringens mening kan det inte anses tillåtet att göra ytterligare 
undantag från informationsskyldigheten. I de allra flesta fall kan man 
förmodligen underlåta att lämna information med hänvisning till den nu 
föreslagna lagen och till den hörande förordning. Det är också möjligt att 
åberopa undantaget i 24 § tredje stycket personuppgiftslagen. 
Särskilt om tredje man 
Beträffande den som i informationshänseende kan betraktas som "tredje man" bör 
man kunna hävda att så länge det är fråga om ett fåtal harmlösa personuppgifter 
bör en avvägning göras om den registrerades intresse av att bli informerad står 
i någon rimlig proportion till den arbetsinsats som krävs för att kunna lämna 
information. Den personuppgiftsansvarige måste i varje enskilt fall göra en 
bedömning av hur stort intresset är av att informera. Det kan ju inte uteslutas 
att de uppgifter som antecknats om "tredje man" är så pass integritetskänsliga 
eller så pass omfattande att det framstår som högst motiverat att vederbörande 
informeras om att dessa uppgifter samlats in. 
Eftersom "tredje man" kanske inte känner till att personuppgifter om honom eller 
 henne behandlas och därför inte på samma sätt kan bevaka sin rätt bör det inte 
var lämpligt att helt undanta "tredje man" från kravet på information i 24 § 
personuppgiftslagen. Under förutsättning att personuppgiftslagens bestämmelser 
om information tillämpas på ett rimligt och förnuftigt sätt behöver de inte 
försvåra eller hindra socialtjänsten från att arbeta på ett rationellt sätt. 
En sådan tolkning av undantagsbestämmelsen i 24 § tredje stycket 
personuppgiftslagen kan enligt regeringens mening vara godtagbar från 
integritetssynpunkt. Det bör alltså inte - annat än om någon 
sekretessbestämmelse kan åberopas - bli fråga om att dölja för den enskilde att 
vissa uppgifter som gäller denne eller dennes förhållanden har samlats in. En 
avvägning får dock göras från fall till fall. Förhållandet innebär att - vid 
tvist om undantaget är tillämpligt - bevisbördan torde ligga på den 
personuppgiftsansvarige, en viss spärr mot en alltför generös tillämpning av 
undantagsbestämmelsen. Den som avstår från att lämna information löper således 
en viss risk att bli skadeståndsskyldig gentemot den registrerade. 
Andra undantag från informationsskyldigheten 
Ytterligare ett undantag i personuppgiftslagen från informationsskyldighet 
återfinns i 27 § personuppgiftslagen. Information behöver inte lämnas i den 
utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning eller i 
beslut som har meddelats med stöd av författning att uppgifter inte får lämnas 
ut till den registrerade. En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet får 
 därför i motsvarande fall som avses i sekretesslagen (1980:100) vägra att lämna 
 ut uppgifter till den registrerade. Bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt 
 gäller således alltid före skyldigheten att lämna information. Ibland hindrar 
bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt att någon får reda på uppgifter om 
sig själv, t.ex. 7 kap. 6 § sekretesslagen (paragrafen innehåller bestämmelser 
till skydd för den som lämnar uppgifter till bl.a. socialvårdsmyndigheter om 
andras förhållanden). 
Slutligen kan nämnas att information inte behöver lämnas om sådant som den 
registrerade redan känner till (25 § andra stycket personuppgiftslagen). Det 
förhållandet att - vid tvist om undantaget är tillämpligt - bevisbördan torde 
ligga på den personuppgiftsansvarige, innebär en viss spärr mot en alltför 
generös tillämpning av undantagsbestämmelsen. 
Information efter ansökan 
Vilken information som skall lämnas efter ansökan regleras i 26 § första stycket 
 personuppgiftslagen. Denna bestämmelse är självfallet tillämpbar även inom 
socialtjänsten. Där sägs att skriftlig information skall lämnas om a) vilka 
uppgifter om den sökande som behandlas, b) varifrån dessa uppgifter har hämtats, 
 c) ändamålen med behandlingen, och d) till vilka mottagare eller kategorier av 
mottagare som uppgifterna lämnas ut. Informationen om vilka personuppgifter som 
behandlas skall, enligt EG-direktivet, vara begriplig för den registrerade. När 
det gäller information om varifrån uppgifterna kommer, behöver den 
personuppgiftsansvarige bara lämna all den information som finns tillgänglig för 
 honom eller henne. Den personuppgiftsansvarige behöver således inte hålla reda 
på varifrån uppgifterna har hämtats, men vet han eller hon det när den 
registrerade begär information skall det uppges (prop. 1997/98:44 s. 81 f.). 
Skyldigheten att lämna uppgifter enligt 26 § personuppgiftslagen omfattar 
samtliga personuppgifter om den registrerade som den personuppgiftsansvarige 
behandlar. Även personuppgifter i löpande text i ett ordbehandlingsdokument 
omfattas, dock att det i 26 § tredje stycket personuppgiftslagen görs undantag 
för personuppgifter i löpande text som inte fått sin slutliga utformning när 
ansökan gjordes eller som utgör minnesanteckning eller liknande. Beträffande 
sådana personuppgifter finns det särskilda svårigheter att söka fram alla 
uppgifter om en och samma person som behandlas. I förarbetena till 
personuppgiftslagen har emellertid regeringen uttalat (prop. 1997/98:44 s. 82 
f.) att den personuppgiftsansvarige bara är skyldig att utnyttja alla de sök- 
och sammanställningsmöjligheter som han eller hon har tillgång till för att få 
fram information. 
En särskild fråga är om förbudet i 59 § första stycket socialtjänstlagen mot att 
 i s.k. sammanställningsregister ta in uppgifter om ömtåliga personliga 
förhållanden, kan utgöra hinder mot att hos en socialnämnd göra de sökningar och 
 sammanställningar som är nödvändiga för att uppfylla kraven på information 
enligt 26 § personuppgiftslagen. Enligt regeringens mening innebär nuvarande 59 
§ första stycket socialtjänstlagen inget sådant hinder. Syftet med förbudet i 
den bestämmelsen är nämligen att skydda den enskildes personliga integritet och 
den kan därför knappast tillämpas när en sökning eller sammanställning skall 
göras på den enskildes egen begäran, just för att denne skall kunna ta tillvara 
sina intressen gentemot myndigheten. För övrigt är det inte fråga om en 
sammanställning av uppgifter om den enskilde som skall lämnas ut. 
13.12 Säkerhet vid behandling och tillsynsmyndighetens befogenheter 
Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser om säkerhet 
vid behandlingen och tillsynsmyndighetens befogenheter bör gälla också när 
personuppgifter behandlas inom socialtjänsten. 
 
Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i frågan. 
Skälen för regeringens bedömning: Personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser 
om säkerheten vid behandling av personuppgifter och tillsynsmyndighetens 
befogenheter skall gälla även när personuppgifter behandlas inom socialtjänsten. 
 Några särskilda regler därutöver behövs inte i denna lag. 
Det bör dock i sammanhanget framhållas att de uppgifter som finns och kommer att 
 finnas inom socialtjänsten mycket ofta kommer att vara av integritetskänslig 
natur. Regeringen förutsätter att myndigheterna bedriver ett aktivt arbete i 
syfte att vidmakthålla en hög säkerhetsnivå. Datainspektionen har även möjlighet 
 att med stöd av 13 § personuppgiftsförordningen meddela närmare föreskrifter om 
 de säkerhetsåtgärder som behövs. Som regeringen uttalade i propositionen om 
hälsodata- och vårdregister (prop. 1997/98:108 s. 86) rör säkerhetsfrågor ofta 
sådana områden som behörighetskontrollsystem, förvaring av datamedia, 
säkerhetskopiering, m.m., dvs. frågor med klar inriktning på teknik. Sådana 
frågor lämpar sig, menade regeringen, mindre väl för en reglering på lag- eller 
förordningsnivå och bör i stället - liksom hittills - hanteras på 
myndighetsnivå. 
13.13 Anmälan till tillsynsmyndigheten, m.m. 
Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om anmälan till 
tillsynsmyndighet m.m. bör inte införas. 
 
Socialdatautredningens bedömning överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har i stort inte yttrat sig särskilt i denna fråga. Riksdagens 
 ombudsmän (JO) uttrycker att det bör övervägas om inte 36 § första stycket och 
37 § personuppgiftslagen bör gälla. 
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 36 § första stycket personuppgiftslagen 
 (1998:204) omfattas behandling av personuppgifter som är helt eller delvis 
automatiserad av anmälningsskyldighet. Den personuppgiftsansvarige skall göra en 
 skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan en sådan behandling eller en 
serie av sådana behandlingar med samma eller liknande ändamål genomförs. 
Denna anmälningsskyldighet är emellertid inte utan undantag. Av 
personuppgiftslagen följer att anmälan inte behöver göras om den 
personuppgiftsansvarige har anmält att ett personuppgiftsombud har utsetts och 
vem det är (37 §). Vidare får regeringen eller den myndighet som regeringen 
bestämmer enligt 36 § tredje stycket personuppgiftslagen meddela föreskrifter om 
 undantag från anmälningsskyldigheten för sådana typer av behandlingar som 
sannolikt inte kommer att leda till otillbörligt intrång i den personliga 
integriteten. Sådana föreskrifter finns i 3-5 §§ personuppgiftsförordningen 
(1998:1191) och i 4 och 5 §§ i Datainspektionens föreskrifter (DIFS 1998:2) i 
fråga om skyldigheten att anmäla behandlingar av personuppgifter till 
Datainspektionen. 
I 3 § 3 personuppgiftsförordningen föreskrivs, såvitt här är av intresse, att 
anmälningsskyldigheten enligt 36 § första stycket personuppgiftslagen inte 
gäller för behandling av personuppgifter som regleras genom särskilda 
föreskrifter i lag eller förordning. Denna bestämmelse innebär att behandling av 
 personuppgifter inom socialtjänsten som sker med stöd av denna lag inte kommer 
att omfattas av den nämnda anmälningsskyldigheten. 
Regeringen anser att det inte framkommit tillräckliga skäl för att föreskriva 
att anmälningsskyldighet för berörda myndigheter skall gälla. Allmänhetens 
intresse av information tillgodoses även om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten är undantaget från kravet på anmälningsskyldighet. 
Personuppgiftslagens bestämmelser om informationsskyldighet (23-27 §§) torde 
vara tillräckliga. Upplysningarna skall - med vissa undantag - omfatta det som 
en anmälan enligt personuppgiftslagen skulle ha omfattat. 
Vidare kan nämnas bestämmelsen i 15 kap. 11 § första stycket sekretesslagen 
(1980:100), där det föreskrivs att varje myndighet skall för allmänheten hålla 
tillgänglig beskrivning av de register, förteckningar eller andra anteckningar 
hos myndigheten som förs med hjälp av automatisk databehandling (ADB-register). 
En förutsättning är att registret till någon del utgör allmän handling och att 
beskrivningen inte är obehövlig från offentlighetssynpunkt. I bestämmelsens 
andra stycke anges vad en sådan beskrivning skall innehålla, bl.a. skall 
beskrivningen ge upplysning om registrets ändamål och vilka typer av uppgifter 
som myndigheten har tillgång till och på vilket sätt dessa uppgifter normalt 
inhämtas. 
13.14 Bevarande och gallring 
Regeringens förslag: Bevarande och gallring skall ske med beaktande av reglerna 
i personuppgiftslagen (1998:204) och socialtjänstlagen (1980:620). 
Av socialnämnden godkända avtal om vårdnad, boende och umgänge får inte gallras 
förrän barnet fyller arton år. 
 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer i stort med regeringens. 
Remissinstanserna har överlag inte yttrat sig i frågan. Riksarkivet avstyrker 
förslaget eftersom socialtjänstlagens regler om bevarande och gallring är allt 
mer obsoleta och det är angeläget med en översyn. De nuvarande reglerna 
tillgodoser endast delvis forskningens behov. Möjligheterna att i framtiden 
allsidigt forska om vår tids samhälle minskar. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelserna i arkivlagen (1990:782) , 
som är tillämpliga på bl.a. myndigheter inom socialtjänsten, skall allmänna 
handlingar bevaras så att de tillgodoser rätten att ta del av sådana handlingar, 
 behovet av information för rättsskipningen och förvaltningen samt forskningens 
behov (3 § arkivlagen). Vidare föreskrivs att allmänna handlingar får gallras, 
varvid hänsyn skall tas till dessa ändamål samt till att arkiven är en del av 
kulturarvet (10 §). Beträffande vissa handlingar inom socialtjänsten finns dock 
särskilda bestämmelser rörande gallring, närmare bestämt beträffande 
anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens 
personregister och personregister som avses i nuvarande 59 § socialtjänstlagen 
(1980:620). Sådana uppgifter skall enligt huvudregeln gallras fem år efter det 
att sista anteckningen gjordes i akten (60 § socialtjänstlagen). Undantag från 
gallring skall dock göras bl.a. med hänsyn till forskningens behov i ett 
representativt urval av kommuner och i övriga kommuner beträffande ett 
representativt urval av personer (62 §). I 51 § socialtjänstförordningen 
(1981:750) preciseras de urvalsmetoder som skall komma till användning. 
Metoderna är ett datumurval och urval enligt intensivdataområdesmodellen. 
Riksarkivet har särskilt påtalat att den aktuella gallringsbestämmelsen endast 
delvis tillgodoser forskningens behov. Enligt Riksarkivet har metoden att bevara 
 ett urval främst tillkommit för att tillgodose sådan forskning som bedrivs med 
statistiska metoder: socialt material används emellertid för många andra typer 
av forskning. Riksarkivet anger att det t.ex. har blivit allt vanligare med 
longitudinella studier där enskilda följs under en längre tid, ibland i flera 
generationer. I och med ADB-teknikens senaste utveckling har, enligt 
Riksarkivets mening, även skälen för gallring i kombination med ett 
urvalsbevarande i stora delar försvunnit. 
Regeringen är medveten om att den nuvarande regleringen i socialtjänstlagen 
avseende anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör 
socialnämndens personregister och sådana personregister som avses i 59 § 
socialtjänstlagen kan innebära begränsningar beträffande forskningen i olika 
avseenden. Bestämmelserna om bevarande och gallring utgör dock resultatet av 
avvägningar mellan å den ena sidan integritetsskyddsintressen och å den andra 
sidan insyns- och rättssäkerhetsaspekter, myndigheternas informationsbehov samt 
forskningsintresset (se prop. 1989/90:72 s. 51 ff och prop.1997/98:108 s. 80). 
Regeringen är mot denna bakgrund inte beredd att i nuläget föreslå någon 
ändring. 
I lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten bör erinras om att 
gallring skall ske med beaktande av bestämmelser i personuppgiftslagen. I 9 § 
läggs det fast vissa grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter. 
Bland annat anges att personuppgifter inte skall bevaras under längre tid än vad 
 som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Personuppgifter 
får dock bevaras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål under 
en längre tid än vad som nu sagts. Vidare bör med hänsyn till den stora 
praktiska betydelse som socialtjänstlagens regler om bevarande och gallring har, 
 en hänvisning härtill göras i lagtexten. Någon hänvisning till arkivlagens 
bestämmelser behöver däremot inte göras (jfr prop. 1997/98:108 s. 80). Av 8 § 
andra stycket personuppgiftslagen följer nämligen uttryckligen att lagen inte 
hindrar att en myndighet bevarar allmänna handlingar eller att arkivmaterial tas 
 om hand av en arkivmyndighet. 
Särskilda gallringsregler för avtal om vårdnad m.m. inom socialtjänsten 
Sedan den 1 oktober 1998 kan föräldrar som är överens reglera frågor om vårdnad, 
 boende och umgänge genom avtal som godkänns av socialnämnden. Ett avtal som har 
 godkänts av socialnämnden gäller och kan verkställas som ett lagakraftvunnet 
domstolsavgörande (prop. 1997/98:7 och bet. 1997/98:LU12). 
Hos socialnämnden gäller i dag som huvudregel att en personakt skall gallras fem 
 år efter det att sista anteckningen gjorts i akten. I socialtjänstlagen görs 
vissa undantag från gallringsskyldigheten dock inte såvitt avser avtal om 
vårdnad m.m. 
Svenska Kommunförbundet har i en framställning till Socialdepartementet 
(S98/6675/ST) anhållit om att departementet tar initiativ till en ändring av 
gallringsreglerna i socialtjänstlagen, så att avtal om vårdnad m.m. inte får 
gallras förrän barnet fyllt 18 år. 
Som kommunförbundet påpekar finns det behov av att bevara avtal om vårdnad, 
boende och umgänge till dess att barnet blir myndigt. En förälder kan t.ex. 
behöva få en kopia av avtalet för att kunna begära verkställighet hos 
länsrätten. Det är vidare av största vikt att det alltid går att slå fast vem 
som har vårdnaden om ett barn. Regeringen delar därför uppfattningen att 
godkända avtal bör bevaras till dess att barnet fyller 18 år. 
Gallringsbestämmelserna uppmärksammades inte i samband med 1998 års reform men 
bör ändras nu. 
13.15 Sekretess 
Regeringens förslag: I lagtexten införs en uttrycklig erinran om de 
sekretessregler som skall beaktas vid behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten. 
 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har inte särskilt yttrat sig i denna fråga. 
Skälen till regeringens förslag: I det allmännas verksamhet gäller 
sekretesslagens (1980:100) regler om handlingssekretess och tystnadsplikt. I 
socialtjänstlagen (1980:620) finns föreskrifter om tystnadsplikt för den som är 
eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet. 
Motsvarande regel finns i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa 
funktionshindrade. 
I vilken utsträckning uppgifter som finns inom socialtjänsten om enskilds 
personliga förhållanden kan lämnas ut, prövas mot bakgrund av bestämmelserna i 
främst 7 kap. 4 § sekretesslagen, under förutsättning att verksamheten bedrivs 
av det allmänna. Bedrivs i stället verksamheten i privat regi, görs prövningen 
enligt nuvarande 71 b § eller 71 c § socialtjänstlagen, och 29 § lagen om stöd 
och service till vissa funktionshindrade. 
Vad särskilt gäller den verksamhet som bedrivs av det allmänna bör det dessutom 
framhållas att sekretess gäller inte bara mellan myndigheter utan även mellan 
olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet, om dessa är att betrakta som 
självständiga i förhållande till varandra (1 kap. 3 § sekretesslagen). 
Dessa grundläggande integritetsskyddsbestämmelser kompletteras av en bestämmelse 
 i nuvarande 51 § andra stycket socialtjänstlagen. I bestämmelsen sägs att 
handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att den 
som är obehörig inte får tillgång till dem. Enligt förarbetena skall alla som 
inte har legitim anledning att ta del av handlingen i sin tjänsteutövning anses 
vara obehöriga (prop. 1979/80:1 om socialtjänsten s. 563). 
Den nu redovisade lagstiftningen innebär ett väl avvägt skydd för de uppgifter 
som kan förekomma inom socialtjänsten. Att ytterligare komplettera dessa regler 
till följd av att en lag om behandling av personuppgifter införs är därför inte 
nödvändigt. Eftersom frågan om skydd mot okontrollerat utlämnande av uppgifter 
är en fråga som för den enskilde är av mycket stor betydelse är det dock 
motiverat att i lagen ta in en uttrycklig erinran om de sekretessregler som 
skall beaktas vid utlämnande av personuppgifter inom socialtjänsten. 
13.16 Rättelse 
Regeringens förslag: De bestämmelser om rättelse som finns i personuppgiftslagen 
 (1998:204) skall gälla även behandlingar som utförts i strid med lagen om 
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan. 
Skälen till regeringens förslag: Enligt 28 § personuppgiftslagen (1998:204) är 
den personuppgiftsansvarige skyldig att på begäran av den registrerade snarast 
rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som inte har behandlats i 
enlighet med personuppgiftslagen eller föreskrifter som har utfärdats med stöd 
av den. Med blockering avses en åtgärd som vidtas för att personuppgifterna 
skall vara förknippade med information om att de är spärrade och om anledningen 
till spärren och för att personuppgifterna inte skall lämnas ut till tredje man 
annat än med stöd av 2 kap. tryckfrihetsförordningen (3 § personuppgiftslagen). 
Den personuppgiftsansvarige skall också enligt 28 § personuppgiftslagen, under 
vissa förutsättningar, underrätta tredje man till vilken uppgifterna har lämnats 
 ut om åtgärden. 
Enligt regeringens mening skall personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse 
gälla även behandling som utförts i strid med lagen om behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten. Beroende på det sätt som 28 § 
personuppgiftslagen har utformats är det nödvändigt att i de särskilda 
"registerförfattningarna" ha en egen bestämmelse om rättelse eller att ha en 
uttrycklig hänvisning till denna bestämmelse. 
13.17 Skadestånd 
Regeringens förslag: De bestämmelser om skadestånd som finns i 
personuppgiftslagen (1998:204) skall gälla även behandlingar som utförts i strid 
 med lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
Socialdatautredningens förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna har inte särskilt yttrat sig i frågan. 
Skälen till regeringens förslag: Enligt 48 § personuppgiftslagen (1998:204) 
skall den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och 
kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i 
strid med den lagen har orsakat. Ersättningsskyldigheten kan i den utsträckning 
det är skäligt jämkas, om den personuppgiftsansvarige visar att felet inte 
berodde på honom eller henne. 
Enligt regeringens mening bör personuppgiftslagens bestämmelser om skadestånd 
gälla även behandling som utförts i strid med lagen om behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten. Eftersom personuppgiftslagens regler om 
skadestånd endast gäller för uppgifter som behandlats i strid med den lagen är 
det nödvändigt att i lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
göra en uttrycklig hänvisning till personuppgiftslagens bestämmelser om 
skadestånd. 
13.18 Överklagande 
Regeringens förslag: En myndighets beslut om att avslå en ansökan om information 
 och om rättelse skall kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. 
Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätt. 
 
Socialdatautredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det inte införs 
någon särskild regel om överklagande av beslut i olika frågor. 
Remissinstanserna: har i stort inte yttrat sig över detta förlag. Kammarrätten i 
 Göteborg, Datainspektionen och Juridiska fakulteten vid Lunds universitet 
avstyrker förslaget och anser det angeläget att den enskilde ges möjlighet att 
överklaga besluten. Falköpings och Skara kommun tillstyrker förslaget. 
Skälen till regeringens förslag: Regeringen är av den meningen att beslut 
angående behandling av personuppgifter som direkt berör den enskilde skall kunna 
 överklagas. En myndigheters beslut att avslå en ansökan om information enligt 
26 § personuppgiftslagen bör därför kunna överklagas. Även beslut om rättelse av 
 beslut bör kunna överklagas. 
Besluten bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol och det bör krävas 
prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten. 
Andra beslut som en myndighet fattar i sin verksamhet som rör behandling av 
personuppgifter är interna eller administrativa. Dessa beslut rör inte den 
enskilde direkt och bör inte kunna överklagas. 
13.19 Särskilt om s.k. sammanställningsregister 
Regeringens förslag: Förbudet mot att i s.k. sammanställningsregister anteckna 
uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden skall inte hindra att 
personuppgifter behandlas hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, 
kvalitetssäkring, forskning och framställan av statistik. 
 
Socialdatautredningen förslag överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: I stort sett alla remissinstanser är negativa till förslaget 
i denna fråga och anser att bestämmelsen bör upphävas då den utgör ett hinder 
för socialtjänstens hantering av uppgifter. Socialstyrelsen anser att förslaget 
bör sträcka sig längre än vad som föreslås. Hovrätten för Övre Norrland, 
Datainspektionen, Sveriges akademikers Centralorganisation (SACO) och 
Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende tillstyrker 
förslaget. Hovrätten för Övre Norrland uttrycker att behovet av enskild 
integritet väger tyngre än socialtjänstens behov. SACO ställer sig positiv till 
att socialtjänstens metoder i framtiden stimuleras att bygga på vetenskap och 
beprövad erfarenhet. Justitieombudsmannen (JO) anser att förslaget inte är 
tillräckligt underbyggt för att bryta förbudet i socialtjänstlagen, medan 
Socialvetenskapliga forskningsrådet menar risken för oklarhet i tillämpningen är 
 stor då förslaget till lagen där forskning undantas inte är konsistent med den 
föreslagna regeln. Göteborgs kommun menar att möjligheten att sammanställa 
personuppgifter bör tas in i den föreslagna lagen om behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten. 
Skälen till regeringens förslag: Enligt 59 § i den nuvarande socialtjänstlagen 
gäller att i sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställningar 
 av uppgifter inte får tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. 
Dock att det i sådana register får tas in uppgifter om åtgärder som har 
beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighetsutövning och den 
bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd grundas. Bestämmelsen gäller 
 inte innehållet i de personakter som ingår i socialnämndernas personregister 
utan endast sådana av socialnämnden förda register som utgör sammanställning av 
uppgifter om klienterna. Hit hör framför allt de databaserade personregistren. 
Till register av förevarande slag räknas, enligt förarbetena till 
socialtjänstlagen emellertid även alla former av manuella register, såsom t.ex. 
kortregister över utbetalningar, bevakningsregister av olika slag, servicekort 
etc. (prop. 1979/80:1 s. 568). 
Socialstyrelsen har med stöd av 50 § socialtjänstförordningen (1981:750) 
meddelat föreskrifter om personregister inom socialtjänsten (SOSFS S 1981:26). 
Enligt föreskrifterna får i s.k. sammanställningsregister tas in endast 
uppgifter som i allmänhet framstår som neutrala, t.ex. namn, personnummer, 
adress, civilstånd och övriga familjeförhållanden, uppgift om vårdnadshavare, 
förmyndare eller god man samt nära anhörig eller annan liknande uppgift, yrke, 
arbetsgivare, bostadsförhållanden, samt inkomst- och förmögenhetsförhållanden. 
Mot bakgrund av att bestämmelsen om förbud för s.k. sammanställningsregister i 
socialtjänstlagen infördes för snart tjugo år sedan finns det skäl att fråga om 
inte bestämmelsen har spelat ut sin roll. Den moderna tekniken att söka 
information som finns lagrad i datorer är nämligen sådan att information, även 
om den inte finns i ett register, kan tas fram sekundsnabbt med de sökmotorer 
som numera finns. 
Flera remissinstanser har uppgett att informationsflödet ökar inom 
socialtjänsten och måste kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt. Inkommet 
 material som inte leder till ett ärende och därmed personakt, kan med nuvarande 
 och med den utformningen som bestämmelsen har inte förvaras på ett sätt som är 
mest ändamålsenligt för verksamheten, dvs. på ett sätt som möjliggör sökning. 
Upprepade anmälningar av oskyldig karaktär kan sammantaget tyda på behov av 
insatser från socialtjänstens sida. Det är vare sig lämpligt eller ens möjligt 
enligt socialtjänstlagen att vid varje situation inleda en utredning och sedan 
avskriva i de fall det inte finns anledning att vidta någon åtgärd. 
Förbudet mot att i s.k. sammanställningsregister anteckna uppgifter om ömtåliga 
personliga förhållanden har tillkommit för att värna den enskildes personliga 
integritet. Enligt regeringens mening bör det - om förbudet i något avseende 
skall lättas upp - kunna presenteras ett starkt behov därav; ett behov som får 
anses väga tyngre än behovet av att skydda den enskildes personliga integritet. 
Det kan därför inte rent allmänt hävdas att bestämmelsen inte längre fyller 
någon funktion. Den moderna tekniken och dess sökmöjligheter kan t.o.m. medföra 
att behovet av en sådan bestämmelse är större i dag än tidigare då sådana 
sökmotorer möjliggör att ett sådant s.k. sammanställningsregister kan skapas på 
ett ögonblick. Naturligtvis får bestämmelsen inte - om det inte finns starka 
integritetsskäl som talar i den andra riktningen - hindra att personuppgifter 
kan behandlas inom socialtjänsten på ett modernt, effektivt och rationellt sätt. 
 Remissinstansernas invändning att det finns behov av att hålla lämnade 
uppgifter till socialtjänsten ordnade i sökbart skick, dvs. i personnummerföljd 
är emellertid den typen av register som bestämmelsen är avsedd att förhindra. En 
 möjlighet som även utredningen tar upp är att socialtjänsten i en sådan 
situation lägger upp ett ärende och därmed en personakt och sedan, när man kan 
konstatera att det inte behövs någon åtgärd avskriver ärendet. Detta kan 
visserligen, som remissinstanserna också invänt, ses som både tidsödande och 
arbetsbetungande men enligt regeringen innebär det samtidigt en garanti och en 
säkerhet i hanteringen. Man får en ansvarig handläggare för ärendet, vilket inte 
 ges i annat fall. 
Socialstyrelsen anger att från förbudet bör kunna undantas sådana inkomna 
uppgifter till nämnden som kan innebära att nämnden framöver behöver inleda en 
utredning till skydd för den enskilde. Ett sådant undantag är emellertid förenat 
 med nackdelar för den enskilde. Det överlåts på socialnämnden att avgöra när en 
 uppgift bör lagras i personregistren. Därigenom läggs ett mycket stort ansvar 
på nämnden för att den behandling som den ägnar sig åt är laglig. Förslaget ger 
stort utrymme för skälighetsbedömningar. Det kan ifrågasättas om inte ett sådant 
 undantag i allt för hög grad luckrar upp det integritetsskydd som är avsikten 
med bestämmelsen. 
Enligt regeringens mening finns det inte fog för att vare sig göra ett generellt 
 undantag eller ta bort förbudet. 
Utredningen har föreslagit en viss utvidgning av undantaget från förbudet i den 
nämnda bestämmelsen i de situationer där personuppgifter behandlas hos 
socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och 
framställning av statistik. I sådant fall rör det sig om tillfälliga 
sammanställningar av uppgifter, som förstörs efter en viss tid. Ett sådant 
undantag gör det också möjligt att för sådana ändamål använda modern 
informationsteknik genom att bearbeta redan insamlade personuppgifter. Enligt 
regeringens mening kan inte hänsynen till enskildas personliga integritet anses 
utgöra hinder mot att tillåta att uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden 
får antecknas i ett s.k. sammanställningsregister för sådana mer övergripande 
ändamål. Regeringen föreslår därför ett undantag från förbudet i sådana 
situationer. Det är viktigt att ett sådant sammanställningsregister endast blir 
tillgängligt för ett begränsat antal personer. Det får ankomma på 
Socialstyrelsen att, enligt socialtjänstlagen och socialtjänstförordningen 
meddela ytterligare föreskrifter, om det anses påkallat. 
Socialvetenskapliga forskningsrådet menar att ett sådant undantag i 
socialtjänstlagen som det föreslagna synes inkonsekvent med förslaget i den nya 
lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten att exkludera 
hanteringen för sådana ändamål. Göteborgs kommun har framhållit att regleringen 
av sammanställningsregister m.m. bör föras in i den nu föreslagna lagen. 
Regeringen hänvisar till tidigare avsnitt var de närmare skälen anges för att 
den nya lagen inte skall tillämpas för behandling av personuppgifter för 
forskning och statistik (se avsnitt 11.3). Bearbetning för forskning m.m. av 
redan insamlade uppgifter ska ske med stöd av förekommande bestämmelser i 
personuppgiftslagen och socialtjänstlagen. 
14 Ekonomiska konsekvenser av förslagen 
En viktig princip för socialtjänstens arbete är att insatserna skall utformas 
utifrån den enskildes behov och livssituation. Reformeringen av 
socialtjänstlagen år 1998 innebar inget avsteg från denna viktiga princip. I 
samband med förslaget om att beslut om annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd 
 inte skulle kunna överklagas genom förvaltningsbesvär, utgick regeringen ifrån 
att kommunerna även fortsättningsvis skulle tillförsäkra den enskilde en skälig 
levnadsnivå samt att stödet skulle utformas så att det stärker dennes resurser 
att leva ett självständigt liv. Begreppet skälig levnadsnivå kvarstod i lagen 
likväl som den hittillsvarande tolkningen av ambitionsnivåer och kvalitet på 
stödinsatser. 
Uppföljningar har visat att det råder stor skillnad mellan olika kommuner och 
olika handläggare vid biståndsbedömningen. Av den anledningen anser regeringen 
att det är viktigt att stärka rättssäkerheten för den enskilde. Ett annat skäl 
är att det inte anses rimligt att personer med behov av olika vårdinsatser eller 
 barn och unga som behöver vård inte ges samma rättstrygghet som t.ex. äldre och 
 funktionshindrare. 
Utgångspunkten för den föreslagna ändringen är att alla personer skall ha rätt 
till insats efter behov, enligt den princip som hela tiden varit bärande inom 
socialtjänstlagen. Förslag till ny socialtjänstlag bedöms således inte innebära 
ökade kostnader för kommunerna. 
Regeringen gör den bedömningen att de förslag som innebär förändringar i 
möjligheterna att överklaga myndigheternas beslut kommer att innebära en ökad 
arbetsbelastning i framförallt de allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen 
avser därför att noga följa utvecklingen och behovet av resursförstärkningar i 
domstolarna. 
Regeringen bedömer att de övriga förslag som föreslås i propositionen inte 
kommer att medföra några ökade kostnader. 
15 Ikraftträdande 
Den nya socialtjänstlagen föreslås träda ikraft den 1 januari 2002. Härigenom 
ges kommuner och Socialstyrelsen tid för översyn av rutiner, riktlinjer, 
allmänna råd m.m. samt för de informations- och utbildningsinsatser som bedöms 
nödvändiga innan lagen träder i kraft. 
Lagen som reglerar behandling av personuppgifter inom socialtjänsten föreslås 
träda i kraft den 1 oktober 2001. Av övergångsbestämmelserna till 
personuppgiftslagen (1998:204), som trädde ikraft den 24 oktober 1998, följer 
att för sådan behandling av personuppgifter som påbörjats före ikraftträdandet 
skall till och med den 30 september 2001 datalagen (1973:289) tillämpas. Sådan 
behandling får således fortsätta oberörd av personuppgiftslagen fram till dess 
att lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten (2001:000) träder 
 ikraft den 1 oktober 2001. 
I fråga om sådan manuell behandling av personuppgifter som påbörjats före den 24 
 oktober 1998 eller manuell behandling av personuppgifter som utförs för ett 
visst ändamål, om manuell behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 
 1998, skall bestämmelserna i den nya lagen inte börja tillämpas förrän den 1 
oktober 2007. När det gäller begäran om registerutdrag enligt 10 § datalagen, 
som kommit in innan den nya lagen träder i kraft men inte hunnit expedieras 
dessförinnan, skall framställan anses som en ansökan om information enligt den 
nya lagen. Den nya lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas endast om 
den omständighet som yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att den 
nya lagen trätt i kraft. För behandling av personuppgifter som har påbörjats 
före ikraftträdandet kommer skadeståndsbestämmelserna i datalagen att vara 
tillämpliga. 
Ändringarna i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen 
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt lagen (1998:603) om 
verkställighet av sluten ungdomsvård föreslås träda i kraft den 1 juli 2001. 
16 Författningskommentar 
16.1 Förslaget till socialtjänstlag 
1 kap. Inledande bestämmelser 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § första - tredje styckena. 
 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § fjärde stycket. Ett tillägg har gjorts i 
avsikt att förtydliga vad som skall avses med uttrycket barn. I enlighet med den 
 definition av barn som ges i FN:s konvention om barnets rättigheter, skall med 
barn avses varje människa under 18 år. Lagrådet har påpekat att det i lagen 
används såväl uttrycket barn som uttrycket underårig, vilket synes ha samma 
betydelse men som ibland kan ge anledning till tvekan om vilken åldersgräns som 
avses. Med detta förtydligande och en konsekvent användning fortsättningsvis i 
lagen av ordet barn när det gäller personer under 18 år, torde den källan till 
missförstånd vara undanröjd. 
 
3 § 
I paragrafen som är ny erinras om att det finns bestämmelser avseende vård utan 
samtycke i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen 
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 
2 kap. Kommunens ansvar 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 2 §. 
 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 3 §. Ändringarna är endast språkliga och 
redaktionella. 
 
3 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 6 h §. Endast språkliga justeringar har gjorts. 
 
4 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § första och andra styckena. 
 
5 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § tredje stycket, med en språklig justering. 
 
6 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § fjärde och femte styckena. 
3 kap. Socialnämndens uppgifter 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § första stycket, dock med en redaktionell 
justering. 
 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 §. 
 
3 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 a § första - tredje styckena. 
 
4 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 §. 
 
5-6 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 9 och 10 §§. Endast språkliga justeringar har 
gjorts. 
7 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 § första och andra styckena. 
4 kap. Rätten till bistånd 
1 § 
Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2. 
Första stycket har sin motsvarighet i nuvarande 6 §. Den ändring som har skett 
är att begränsningen av rätten till bistånd till endast försörjningsstöd och 
sådant bistånd som benämndes annat bistånd och definierades i 6 f § har tagits 
bort. Rätten till bistånd skall således omfatta olika insatser som den enskilde 
kan vara i behov av för sin livsföring om hans eller hennes behov inte kan 
tillgodoses på annan sätt. 
Andra stycket motsvarar den nuvarande 6 a §. Ordet resurser har bytts ut mot 
möjligheter, utan att någon ändring i sak har avsetts. 
 
2 § 
Paragrafen är ny och ger kommunerna en befogenhet att ge bistånd även i andra 
fall än de som omfattas av 1 § om det finns skäl för det. 
Lagrådet har i anledning av bestämmelsen i 9 kap. 2 § som ger socialnämnden rätt 
 att återkräva ekonomisk hjälp som har lämnats i annat fall än som avses i 4 
kap. 1 §, väckt frågan om när kommunen kan betala ut ekonomisk hjälp till en 
enskild utan att det föreligger någon rätt till bistånd. Lagrådet anför att 
detta visserligen tidigare har förekommit i praxis, men att en sådan befogenhet 
bör ges lagstöd. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och föreslår därför att 
lagen kompletteras med en bestämmelse som ger kommunen en sådan befogenhet. 
 
3 § 
Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2. 
Paragrafen motsvarar i huvudsak den nuvarande 6 b §. I första stycket 2. har den 
 ändringen skett att posterna läkarvård, akut tandvård och glasögon tagits bort 
ur uppräkningen av vad som skall anses ingå i försörjningsstödet. Genom den 
ändring som har gjorts i 1 § avseende omfattningen av rätten till bistånd, ingår 
 sådant i vad som benämns livsföring i övrigt. Försörjningsstödet kan härigenom 
renodlas till regelbundet återkommande kostnader. 
Andra stycket motsvarar helt nuvarande 6 b § andra stycket. 
 
4-6 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 6 c-6 e §§. 
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 12 §. I fjärde strecksatsen har uttrycket 
beroendeframkallande medel kompletterats med berusningsmedel. Syftet med detta 
är att täcka in, förutom alkohol, alla typer av narkotika och hälsofarliga varor 
 som ungdomar kan tänkas använda sig av i berusnings-eller annat syfte som kan 
vara farligt för deras hälsa och utveckling. Jfr. 8 § narkotikastrafflagen 
(1968:64) och lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. I övrigt 
har endast redaktionella ändringar gjorts. 
 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 27 §. I första stycket har ordet underåriga 
strukits som en konsekvens av vad som anförts under kommentaren till 1 kap. 2 §. 
 
Lagrådet har anfört att bestämmelsen, som gäller socialnämndens befogenhet att i 
 vissa fall förbjuda eller begränsa möjligheterna för någon att i hemmet ta emot 
 andras underåriga barn, hellre bör placeras i 6 kap. 
Denna bestämmelse har emellertid en vidare räckvidd än situationer som gäller 
mottagande av barn för vård och fostran utanför det egna hemmet. Regeringen har 
därför valt att ta in bestämmelsen som en allmän bestämmelse till skydd för 
barn. Syftet med bestämmelsen är att socialnämnden skall kunna ingripa när det 
behövs för att skydda barn från att vistas i olämpliga miljöer. Exempel på 
situationer när bestämmelsen torde kunna tillämpas är vid missförhållanden i 
feriehem eller privata familjedaghem. Det finns också situationer när en person 
upplåter sitt hem till ungdomar och där bjuder på alkohol e.d. och där miljön är 
 klart olämplig för barn att vistas i. Jfr även prop. 1996/97:124 s. 177 f. 
 
3 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 12 a §. Endast redaktionella och språkliga 
ändringar har gjorts. 
 
4-6 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 19-20 a §§. Endast språkliga ändringar har 
gjorts. 
 
7-8 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 21 och 21 a §§. Endast språkliga ändringar har 
gjorts. 
9 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 § tredje stycket. 
 
10 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § andra stycket. 
 
11 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 a § i den lydelse som föreslås i prop. 
2000/01:79. 
6 kap. Vård i familjehem och i hem för vård eller boende 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 22 § första - tredje styckena. 
 
2-4 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 23-24 §§ med vissa språkliga och redaktionella 
justeringar. 
 
5 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 22 § fjärde stycket med en språklig justering. 
 
6 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 25 § första och andra styckena med vissa 
språkliga ändringar. Ordet underårig har bytts ut mot barn i konsekvens med vad 
som anförts i kommentaren till 1 kap. 2 §. 
 
7 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 26 §. 
Vissa språkliga och redaktionella ändringar har gjorts. Även här har uttrycket 
underårig bytts ut mot barn i konsekvens med vad som anförts ovan. 
 
8 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 28 §. Även här har underårig bytts ut mot barn i 
konsekvens med vad som tidigare anförts. 
 
9 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 30 § första stycket och tredje stycket första 
meningen. Redaktionella ändringar har gjorts. 
 
10 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 31 §. Språkliga och redaktionella ändringar har 
gjorts. I konsekvens med vad som tidigare anförts har uttrycket underårig bytts 
ut mot barn. 
 
11 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 b §. Även i denna paragraf har uttrycket 
underårig ersatts med barn i konsekvens med vad som tidigare anförts. 
 
12-14 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 25 § tredje - femte styckena, med endast en 
redaktionell ändring i 12 §. 
 
15 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 30 § andra stycket och tredje stycket andra 
meningen. Vissa redaktionella ändringar har gjorts. 
 
16 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 31 § andra stycket. 
7 kap. Föreskrifter om enskild verksamhet 
1-2 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 69-69 a §§ med vissa språkliga och 
redaktionella ändringar.  
3-5 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 70 a-70 c §§ med vissa språkliga och 
redaktionella ändringar. 
8 kap. Avgifter. 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 34 §. Uttrycket underårig har bytts ut mot barn i 
 konsekvens med vad som anförts i kommentaren till 1 kap. 2 §. 
Lagrådet har anfört att grunden för de bemyndiganden som förekommer i nuvarande 
34 § är oklar. Lagrådet ifrågasätter om 8 kap. 9 § regeringsformen jämfört med 8 
 kap. 5 och 7 §§ medger ett bemyndigande på det aktuella området. Det är i så 
fall endast verkställighetsföreskrifter som kan komma ifråga. Regeringen delar 
Lagrådets uppfattning, varför bestämmelsen har justerats i enlighet med 
Lagrådets påpekande. Regeringen har för avsikt att meddela 
verkställighetsföreskrifter. 
 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 35 §. 
9 kap. Återkrav m.m. 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 33 a §. I andra stycket har endast en språklig 
justering gjorts. 
 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 33 §. 
I första stycket anges att socialnämnden får återkräva bistånd som den enskilde 
har fått enligt 4 kap. 1 §. Detta är en ändring mot tidigare, då bestämmelsen 
endast gällde rätt att återkräva försörjningsstöd som den enskilde fått under 
angivna förhållanden. 
Andra stycket reglerar den situationen att den enskilde har fått ekonomisk hjälp 
 i annat fall än som avses i 4 kap. 1 §. Sådan ekonomisk hjälp får återkrävas 
endast om den har getts under villkor om återbetalning. 
 
3-4 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 36-37 §§ med vissa språkliga justeringar. 
10 kap. Nämndorganisation 
1-3 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 38-40 §§. 
 
4-6 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 47-49 §§ med vissa redaktionella justeringar. 
11 kap. Handläggning av ärenden m.m. 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 §. 
 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 a § med vissa språkliga justeringar. Uttrycket 
 en underårigs har i konsekvens med vad som anförts under 1 kap 2 § bytts ut mot 
 ett barns. 
 
3 § 
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 8. 
Bestämmelsen anger att en vårdplan skall upprättas i de fall ett barn behöver 
vårdas i ett annat hem än det egna. Planen skall även uppta åtgärder och 
insatser som andra huvudmän ansvarar för. Det kan t.ex. gälla insatser från den 
psykiatriska barn- och ungdomsvården, vilken landstinget ansvarar för. Vid en 
ansökan om vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av 
unga skall en vårdplan medfölja ansökan. Med denna bestämmelse blir det 
obligatoriskt att upprätta en vårdplan även i de fall en utredning leder till 
att vård kan ges under frivilliga former. 
 
4 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 50 b §. Även här har uttrycket underårig bytts ut 
 mot barn i konsekvens med vad som anförts tidigare. 
 
5-7 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 51-53 §§ med vissa språkliga och redaktionella 
justeringar.  
8 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 54 §. Bestämmelsen har kompletterats med en 
hänvisning även till 21 § förvaltningslagen (1986:223). I den bestämmelsen ges 
föreskrifter om underrättelse av beslut. Någon motsvarande bestämmelse finns 
inte i nuvarande socialtjänstlag, vilket snarast torde bero på ett förbiseende. 
Regeringen finner det därför lämpligt att nu komplettera förevarande bestämmelse 
 i detta avseende. 
12 kap. Behandling av uppgifter 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 59 §. 
I enlighet med Lagrådets påpekande har uttrycket personregister i första och 
andra stycket bytts ut mot uttryckssätt som ansluter till personuppgiftslagen 
(1998:204) och den föreslagna lagen om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten. 
Tredje stycket är nytt och behandlas i avsnitt 10.19. 
Fjärde stycket motsvarar nuvarande tredje stycket. Uttrycket register har bytts 
mot sammanställning av uppgifter i enlighet med vad som anförs ovan. 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 60 §. Även här har uttrycket personregister 
ersatts i enlighet med vad anförs ovan. 
 
3 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 61 §. Ett tillägg har gjorts som hänvisar till 
lagen (2001:000) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
 
4 § 
Paragrafens första och tredje stycke motsvarar nuvarande 62 §. Språkliga och 
redaktionella ändringar har gjorts. 
Andra stycket är nytt. I bestämmelsen slås fast att av socialnämnden godkända 
avtal om vårdnad, boende och umgänge, trots vad som sägs i 2 §, inte får gallras 
 förrän barnet har fyllt 18 år. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.14. 
 
5-6 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 63-64 §§ med vissa språkliga justeringar. 
Personregister har bytts ut i enlighet med vad som anförts i kommentaren till 1 
§, utan att någon förändring i sak avses. 
 
7-8 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 65-65 a §§ med endast en språklig justering. 
 
9 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 65 b §. En ändring har gjorts så till vida att 
Folkhälsoinstitutet har bytts ut mot Statens Folkhälsoinstitut i enlighet med 
vad regeringen föreslagit i prop. 2000/01:99. 
10 § 
Paragrafen motsvaras av nuvarande 66 §. 
13 kap. Tillsyn över socialtjänsten 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 67 §. 
 
2 § 
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.1. 
Första stycket är nytt och tydliggör att länsstyrelsen har tillsyn över den 
socialtjänst som kommunerna ansvarar för. 
Andra stycket motsvarar nuvarande 68 §. Ändringen under femte strecksatsen 
innebär ingen ändring i sak. Den tidigare hänvisningen till 6 §, som inte längre 
 finns, har ersatts med en uppräkning av de biståndsbehov som avses. 
 
3 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 69 b §. Skillnaden mot tidigare är att 
bestämmelsen nu enbart anger den enskilt bedrivna verksamhet som länsstyrelsen 
har tillsyn över. 
4 § 
Paragrafen är ny och anger de tillsynsinstrument som länsstyrelsen skall ha. 
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2. 
Första stycket motsvarar i princip andra stycket i nuvarande 69 b §. Det som är 
nytt är att bestämmelsen nu utsträcks till att gälla all verksamhet inom 
socialtjänsten, således även den som bedrivs i kommunal regi. 
I andra stycket ges en skyldighet för den som svarar för verksamheten att bistå 
tillsynsmyndigheten vid inspektionen. 
 
5 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 69 c § med redaktionella och språkliga 
justeringar. 
 
6 § 
Paragrafen behandlas i avsnitt 7.2. 
Paragrafen motsvarar i viss utsträckning nuvarande 70 §. 
Genom bestämmelsen i första stycket ges länsstyrelsen möjlighet att meddela 
föreläggande för att komma till rätta med uppdagade missförhållanden i 
verksamheter inom socialtjänsten. Länsstyrelsen har tidigare haft denna 
befogenhet gentemot enskilt och viss kommunalt bedriven verksamhet. Nu utsträcks 
 denna befogenhet till att gälla även kommunernas hemtjänst, särskilda 
boendeformer för service och omvårdnad för äldre samt bostäder med särskild 
service för funktionshindrade. 
I andra stycket anges att ett föreläggande skall innehålla uppgift om de 
åtgärder som länsstyrelsen anser nödvändiga för att missförhållandena skall 
kunna avhjälpas. 
I tredje stycket anges att länsstyrelsen vid allvarliga missförhållanden får 
förbjuda fortsatt verksamhet, om ett föreläggande om att avhjälpa brister inte 
har följts. Även denna bestämmelse finns sedan tidigare (70 § tredje stycket), 
men utsträcks nu till gälla fler kommunalt drivna verksamheter än hem för vård 
eller boende. 
 
7 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 68 a §. Den ändring som har gjorts är att 
hänvisningen till 6 b eller 6 f § har ersatts med en hänvisning till 4 kap. 1 §. 
 Innebörden av detta är inte enbart redaktionell, då den föreslagna 
biståndsbestämmelsen omfattar fler former av bistånd. Detta medför att 
länsstyrelsen kan förelägga en kommun att fullgöra ett domslut om bistånd även i 
 andra fall än enligt tidigare 6 b eller 6 f §§. 
14 kap. Anmälan om missförhållanden 
1-2 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 71 och 71 a §§ med redaktionella och språkliga 
justeringar. I 1 § har uttrycket underårig bytts ut mot barn i konsekvens med 
vad som anförts tidigare, jfr 1 kap. 2 §. 
15 kap. Tystnadsplikt 
1-2 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 71 b och 71 c §§. Språkliga justeringar har 
gjorts. 
 
3 § 
Paragrafen är ny och innehåller en erinran om att sekretesslagen (1980:100) 
gäller i den offentliga verksamheten. 
16 kap. Övriga bestämmelser 
1 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 §. 
 
2 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 72 a §. Redaktionella ändringar har gjorts. 
Innebörden av att hänvisningen till 6 § har ersatts med en hänvisning till 4 
kap. 1 § är inte enbart redaktionell, då den föreslagna biståndsbestämmelsen 
omfattar fler former av bistånd än nuvarande 6 §. Jfr. författningskommentaren 
till 4 kap. 1 §. 
 
3 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 73 §. 
I första stycket har den ändringen gjorts att rätten att överklaga beslut om 
bistånd gäller alla beslut enligt 4 kap. 1 §. Detta behandlas i avsnitt 5.3. I 
övrigt har endast redaktionella justeringar gjorts. 
Nuvarande andra stycket har strukits då det ej fyller någon funktion. Av 
bestämmelserna i 22 § förvaltningslagen (1986:223) och 33 § 
förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer att ett beslut endast får överklagas 
av den som beslutet angår. 
Lagrådet har ifrågasatt om hänvisningen till förvaltningslagen till fullo 
tillgodoser syftet med det nuvarande stycket. Det framgår emellertid inte av 
förarbetena vad lagstiftarens syfte med bestämmelsen varit, vilka överklaganden 
man har velat undvika. Regeringens anser därför att då syftet med bestämmelsen 
är diffust och den uppenbarligen inte fyller något behov, den kan undvaras. 
Andra stycket motsvarar nuvarande tredje stycket i 73 §. 
 
4-8 §§ 
Paragraferna motsvarar nuvarande 74-77 §§ med vissa redaktionella och språkliga 
justeringar. 
 
9 § 
Paragrafen motsvarar nuvarande 78 §. 
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 
I enlighet med vad Lagrådet har anfört har lagen kompletterats med de 
övergångsbestämmelser som regeringen finner nödvändiga. 
16.2 Förslaget till lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
Lagens tillämpningsområde 
1 § 
Paragrafen anger - med de begränsningar som följer av 3 § - lagens 
tillämpningsområde. 
Lagen skall tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, om 
behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i 
eller är avsedda att ingå i ett register (s.k. manuellt register). Lagen avser 
således samma typ av behandling och personuppgifter som personuppgiftslagen 
(1998:204). 
Begreppen behandling och personuppgifter definieras i 3 § personuppgiftslagen. 
Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd eller serie av åtgärder som 
 vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller 
inte, t.ex. insamling, registrering, organisering, lagring, bearbetning eller 
ändring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom översändande, 
spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller 
samkörning, blockering, utplåning eller förstöring. Med personuppgifter avses 
all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk 
person som är i livet. Uppgifter om avlidna och ännu inte födda personer 
omfattas således varken av personuppgiftslagen eller av denna lag (prop. 
1997/98:44 s. 117). 
Lagen är tillämplig endast om det är fråga om behandling av personuppgifter inom 
 socialtjänsten och så som detta begrepp definieras i 2 §. 
 
2 § 
Bestämmelsen återfanns tidigare i 3 § men har nu, i enlighet med Lagrådets 
synpunkter, flyttats till 2 §. 
I denna paragraf definieras uttömmande begreppet socialtjänst. 
Lagen är tillämplig oavsett vilket subjekt som behandlar personuppgifter, under 
förutsättning att åtgärden är att anse som socialtjänst. Det innebär att även 
enskilda som behandlar personuppgifter inom socialtjänsten har att tillämpa 
lagen. 
Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftning om socialtjänst. Detta 
följer av första stycket punkten 1. Vidare avses med socialtjänst verksamhet 
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52) 
med särskilda bestämmelser om vård av unga. Verksamheten består inte enbart i 
handläggning av ärende utan kan utgöras av faktisk verksamhet som uppsökande 
verksamhet, social hemhjälp, vård och behandling vid behandlingshem, servicehus 
och annan social service som lämnas av socialnämnden. 
Enligt punkten 2 förstås med socialtjänst också verksamhet som i annat fall 
enligt lag handhas av socialnämnd. T.ex. finns i föräldrabalken regler om 
socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap och underhållsbidrag till 
barn, om medverkan i frågor om vårdnad, boende och umgänge samt om medverkan i 
samband med adoptioner. 
Av punkten 3 följer att verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse 
är socialtjänst i lagens mening. 
Statens institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för sådana hem som 
 avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 
(särskilda ungdomshem) samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare 
 i vissa fall (LVM-hem). Vidare bedriver institutionsstyrelsen verksamhet som är 
 att hänföra till socialtjänst enligt förordningen (1996:610) med instruktioner 
för Statens institutionsstyrelse samt enligt lagen (1998:603) om verkställighet 
av sluten ungdomsvård. 
Även verksamheten vid en kommunal invandrarbyrå hänförs i detta sammanhang - 
liksom i sekretesshänseende - till socialtjänsten. Detta framgår av punkten 4. 
Men med stöd av även denna punkt så kommer all behandling av personuppgifter vid 
 en kommunal invandrarbyrå att omfattas av lagen. T.ex. kommer behandling av 
personuppgifter som sker inom ramen för kommunens tolkförmedling att omfattas av 
 lagen, om den äger rum vid en kommunal invandrarbyrå. 
Även verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa 
funktionshindrade förstås i detta sammanhang som socialtjänst. Detta framgår av 
punkten 5. 
Enligt punkten 6 förstås som socialtjänst också handläggning av ärenden om 
bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mottagande av 
asylsökande m.fl. Beträffande vissa av utlänningarna - de som har ansökt om 
uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts rätt att vistas här 
medan ansökan prövas - beslutar och betalar socialnämnden i den kommun där 
utlänningen vistas ut bistånd. 
Handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa 
andra utlänningar är också att anse som socialtjänst vid tillämpning av denna 
lag. Detta följer av punkten 7. 
I lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av 
offentlig plats, m.m. och i vägtrafikkungörelsen (1972:603) finns bl.a. 
bestämmelser om att rörelsehindrade av kommunen får befrias från skyldighet att 
erlägga parkeringsavgift och att kommunen när det gäller rörelsehindrade får 
besluta om undantag från bestämmelser som avser stannande och parkering. 
Ansökningar om parkeringstillstånd för rörelsehindrade prövas av en kommunal 
nämnd. Även denna verksamhet anses, enligt punkten 8, som socialtjänst. 
Slutligen förstås enligt andra stycket som socialtjänst tillsyn, uppföljning, 
utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamhet som avses i 
första stycket punkterna 1-8. 
 
3 § 
På Lagrådets inrådan har bestämmelsen flyttats från 2 § till 3 §. Rubriken 
närmast före denna paragraf har tagits bort. 
I bestämmelsen anges att lagen inte tillämpas vid behandling av personuppgifter 
för forsknings- och statistikändamål. I enlighet med Lagrådets förslag har 
tillagts att lagen inte heller tillämpas vid behandling av personuppgifter hos 
domstolar. Lagrådet har anmärkt att en sådan undantagsbestämmelse innebär att 
automatiserad behandling av personuppgifter i mål hos domstolar faller under 
personuppgiftslagen, om inte annat följer av lag eller förordning. Saken har 
kommenterats under avsnitt 13.3. 
När det gäller uppgifter för forsknings- och statistikändamål är det emellertid 
inte något som hindrar att de uppgifter som samlats in för att myndigheter och 
andra skall kunna utföra sina arbetsuppgifter inom socialtjänsten, dvs. med stöd 
 av denna lag, även används för forsknings- och statistikändamål. Vid sådan 
behandling tillämpas i stället bestämmelserna i personuppgiftslagen och 
eventuell särlagstiftning på området. I den mån det finns särskilda föreskrifter 
 i lag eller förordning om utlämnande av uppgifter för forskningsändamål, gäller 
 emellertid dessa bestämmelser före personuppgiftslagens regler. 
Förhållandet till personuppgiftslagen, m.m. 
4 § 
I förevarande paragraf uttrycks förhållandet mellan personuppgiftslagen och 
denna lag på det sättet att personuppgiftslagen gäller om inget annat sägs i 
denna lag. Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten har 
utformats så att den endast gör vissa undantag från personuppgiftslagen och i 
övrigt preciserar vissa för behandlingen viktiga förhållanden. Enligt Lagrådets 
förslag har även hänvisats till 2 § personuppgiftslagen (1998:204) eftersom även 
 andra bestämmelser avviker från den lagen, t.ex. bestämmelser i den föreslagna 
socialtjänstlagen (2001:000) 
 
5 § 
I bestämmelsen erinras om att det finns särskilda bestämmelser om register, 
uppgiftsskyldighet, gallring hos socialnämnden i socialtjänstlagen. I 
socialtjänstlagen ges förbud mot att i s.k. sammanställningsregister ta in 
uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. Övriga bestämmelser avser 
gallring och uppgiftsskyldighet (se nuvarande 59-60 och 62-66 §§ SoL (1980:620) 
och föreslagna 11 kap. 13-14 §§ och 16-22 §§ socialtjänstlagen (2001:000)). 
Bestämmelsen har ändrats i enlighet med Lagrådet förslag i syfte att tydliggöra 
förhållandet mellan denna lag och socialtjänstlagen (se även föreslagna 11 kap. 
15 § socialtjänstlagen (2001:000)). 
När behandling av personuppgifter är tillåten 
6 § 
Av bestämmelsens första stycke, som ersätter 10 § personuppgiftslagen, följer 
att samtliga kategorier av personuppgifter i och för sig får behandlas. Någon 
uttömmande reglering av för vilka ändamål personuppgifter skall få behandlas 
inom socialtjänsten görs inte i lagen. Bestämmelsen innebär emellertid att det 
läggs fast en yttersta ram när behandling av personuppgifter är tillåten. Endast 
 sådan behandling kan anses berättigad. I syfte att tydliggöra detta har 
rubriken närmast före paragrafen ändrats. Regeringen bemyndigas därutöver att 
meddela föreskrifter om de begränsningar som därvid kan vara nödvändiga, se 11 
§. 
Ett nytt andra stycket har infogats som tidigare återfanns i 6 § (se nedan). 
Av tredje stycket framgår att den enskilde inte kan motsätta sig att 
personuppgifter behandlas enligt lagen. 
Vilka personuppgifter som får behandlas 
7 § 
Inom socialtjänsten får, enligt första stycket, behandlas också uppgifter om 
person- och samordningsnummer och sådana känsliga personuppgifter som avses i 13 
 § personuppgiftslagen (1998:204). Vidare får socialtjänsten och då även andra 
än myndigheter behandla personuppgifter som innefattar brott, domar i brottmål, 
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. Lagrådets 
 synpunkter, att det kan förekomma fall där behandling av personuppgifter som 
avslöjar politiska åsikter framstår som klart motiverat även inom 
socialtjänsten, har godtagits. Som Lagrådet framhållit kan det gälla ungdomar 
som bl.a. på grund av sina politiska åsikter ägnar sig åt kriminalitet eller 
annat beteende som föranleder att socialnämnden skall ta sig an dem eller att 
det bland invandrare från ett land finns grupper som är starkt politiska 
fientliga mot varandra och där socialnämnden behöver veta vilken gruppering en 
viss individ tillhör för att undvika att personen placeras tillsammans med 
politiska motståndare och riskerar att råka illa ut. Se även avsnitt 13. 5. 
Det bör särskilt understrykas att socialtjänsten iakttar försiktighet vid 
behandlingen av personuppgifter. Därför har det ansetts motiverat att i tredje 
stycket ta in en erinran som bygger på 9 § första stycket e och f 
personuppgiftslagen. I enlighet med vad Lagrådet anfört bör stycket inbegripa 
att personuppgifter även får behandlas om de är nödvändiga för verksamheten. 
Regeringen delar Lagrådets synpunkter om oklarheter vad gäller andra stycket som 
 handlar om utlämnande av uppgiftsutlämnande enligt lag eller förordning. 
Eftersom även placeringen kan ifrågasättas har bestämmelsen flyttats till 6 § 
där de övriga bestämmelserna om när behandling av uppgifter är tillåtna 
återfinns. 
Ändringen av rubrik närmast före 6 § föranleder en ny rubrik även före denna 
paragraf. 
Sekretess 
8 § 
I paragrafen erinras om de tystnadsplikts- och sekretessbestämmelser som gäller 
för utlämnande av personuppgifter inom socialtjänsten. 
Rättelse och skadestånd 
9 § 
Personuppgiftslagens bestämmelser skall tillämpligas även i de fall 
överträdelser sker enligt lagen om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten. 
Överklagande 
10 § 
Socialtjänstens beslut om rättelse och om avslag på ansökan om information skall 
 kunna överklagas. Talan mot dessa beslut förs vid allmän förvaltningsdomstol. 
Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag. Lagrådet har anmärkt att 
lydelsen "andra beslut enligt denna lag" inte torde vara avsett att omfatta 
beslut om skadestånd som grundas på 9 §. 
Övriga bestämmelser 
11 § 
Det finns behov av att närmare begränsa den behandling som tillås enligt lagen, 
direktåtkomst, sökmöjligheter och samkörning samt precisera 
personuppgiftsansvaret samt vilka personuppgifter som får föras över till tredje 
 land (se avsnitt 13.4-13.8 och 13.10). Enligt Lagrådets förslag har meddelar 
ersatts med får meddela då det också är fråga om att ge ett bemyndigande som 
inte bara avser regler för myndigheter utan även - och framför allt - s.k. 
betungande föreskrifter för kommuner och enskilda. 
Andra stycket har omformulerats på Lagrådets inrådan. 
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 
Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer att gälla för 
all automatiserad behandling oavsett när den påbörjats. 
I fråga om manuell behandling av personuppgifter innebär övergångsbestämmelserna 
 (punkten 2) att lagen - när det gäller sådan behandling som har påbörjats före 
den 24 oktober 1998 - träder i kraft först den 1 oktober 2007. Manuell 
behandling av personuppgifter som har påbörjats efter den 24 oktober 1998 kommer 
 emellertid att omfattas av bestämmelserna i lagen om behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten den 1 oktober 2001. Enligt Lagrådets förslag 
 har ytterligare en övergångsbestämmelse lagts till samt ett tillägg gjorts i 
punkten 3 i övergångsbestämmelserna. 
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i 
vissa fall 
12 § 
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.3. 
Ändringen innebär ett förtydligande av att ett beslut om tvångsvård upphör att 
gälla om missbrukaren sammanlagt minst sex månader i följd har vistats olovligen 
 utanför ett s.k. LVM-hem, eller varit intagen i häkte eller 
kriminalvårdsanstalt 
 
22 § 
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.2. 
Det har inte längre ansetts nödvändigt att ha kvar styrelserna för LVM-hemmen. 
Bestämmelserna om styrelser tas därför bort. Någon särskild lagreglering om att 
det skall finnas en chef som förestår vården behövs inte. Någon sådan reglering 
finns heller inte i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga i 
 fråga om de särskilda ungdomshemmen. Av 7 § förordningen (1996:620) med 
instruktion för Statens institutionsstyrelse framgår att chefen för de särskilda 
 ungdomshemmen och LVM-hemmen anställs av Statens institutionsstyrelse. 
 
29 § 
Som en följd av att styrelserna för LVM-hemmen tas bort (se 22 §) ändras 
paragrafen på så sätt att det är den som förestår vården som skall göra en 
anmälan enligt paragrafen till Statens institutionsstyrelse i stället för som 
tidigare hemmets styrelse. 
 
32 a § 
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.1. 
I bestämmelsen ges en skyldighet, och motsvarande befogenhet, för en person som 
är intagen i ett LVM-hem att vid ankomsten lämna blod-, urin- eller 
utandningsprov för kontroll av om han eller hon påverkad av alkohol, narkotika, 
andra berusningsmedel, hälsofarliga varor eller dopningsmedel, om det föreligger 
 misstanke att han eller hon är påverkad av något sådant medel. För att ett prov 
 skall få tas krävs att misstanken är välgrundad. Detsamma gäller inför vistelse 
 utanför hemmet enligt vad som föreskrivs i 27 §. Ett positivt prov eller vägran 
 att lämna prov får dock inte utgöra grund för bestraffning eller indragen 
förmån. 
 
33 a § 
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4 
I första stycket införs en bestämmelse om rätt för den som vårdas i ett LVM-hem 
att meddela sig med andra genom telefonsamtal och att ta emot besök i den 
utsträckning som det kan ske med hänsyn till vården eller ordningen vid hemmet. 
Motsvarande bestämmelse finns i dag i 28 § socialtjänstförordningen (1981:750). 
Det har ansetts lämpligt att nu i lag reglera frågan om rätt att föra 
telefonsamtal. Lagrådet har anfört att det till bestämmelsen bör fogas en rätt 
för den intagne att ta emot besök samt även lämnat förslag på utformningen av 
bestämmelsen. Regeringen har följt Lagrådets förslag. 
Beslut skall fattas av den som förestår vården vid hemmet. Detta motsvarar också 
 vad som gäller i dag enligt socialtjänstförordningen. 
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård har införts 
regler för att anpassa svensk lagstiftning i fråga om besöksrestriktioner så att 
 de uppfyller bestämmelserna i den europeiska konventionen om skydd för 
mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna. En erinran om 
bestämmelserna i nämnda lag görs i paragrafens andra stycke. 
 
34 § 
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4. 
I paragrafen har lyfts in de bestämmelser om inskränkning av en intagens 
rörelsefrihet som nu återfinns i 26 och 27 §§ socialtjänstförordningen 
(1981:750). Bestämmelsen har i huvudsak utformats i enlighet med vad Lagrådet 
föreslagit. 
 
44 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. Genom tillägget i första 
stycket ges en intagen i ett LVM-hem, möjlighet att överklaga beslut i enskilt 
fall av rätten att föra telefonsamtal. Generella beslut om begränsningar i fråga 
 om telefonsamtal eller besök kan däremot inte överklagas enligt denna 
bestämmelse. 
16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser 
om vård av unga 
15 a § 
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4. 
I första stycket införs en bestämmelse om rätt för den som vårdas i ett särskilt 
 ungdomshem att meddela sig med andra genom telefonsamtal och att ta emot besök 
i den utsträckning som det kan ske med hänsyn till vården eller ordningen vid 
hemmet samt möjligheten att under en i förväg bestämd tid vistas utanför hemmet. 
 Motsvarande bestämmelse finns i dag i 28 § socialtjänstförordningen (1981:750). 
 Det har ansetts lämpligt att nu i lag reglera dessa frågor. Lagrådet har anfört 
 att det till bestämmelsen bör fogas en rätt för den intagne att ta emot besök 
samt även lämnat förslag på utformningen av bestämmelsen. Regeringen har följt 
Lagrådets förslag. 
Beslut skall fattas av den som förestår vården vid hemmet. Detta motsvarar vad 
som gäller i dag enligt socialtjänstförordningen. 
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård har införts 
regler för att anpassa svensk lagstiftning i fråga om besöksrestriktioner så att 
 de uppfyller bestämmelserna i den europeiska konventionen om skydd för 
mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna. Erinring om 
bestämmelserna i nämnda lag görs i paragrafens andra stycke. 
 
15 b § 
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.4. 
I bestämmelsen ges befogenheter att under vissa angivna förhållanden placera en 
intagen på ett hem för särskild noggrann tillsyn vid enhet som är låsbar eller 
på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Bestämmelsen motsvarar vad 
 som gäller i dag enligt 26 § socialtjänstförordningen. 
 
15 c § 
Även denna paragraf är ny och behandlas i avsnitt 12.4. 
Paragrafen motsvarar bestämmelserna i fråga om den som är intagen i ett särskilt 
 ungdomshem i nuvarande 27 § socialtjänstförordningen. 
 
17 a § 
Paragrafen är ny och behandlas i avsnitt 12.1. 
I bestämmelsen ges en skyldighet, och motsvarande befogenhet, för en person som 
är intagen i ett särskilt ungdomshem att vid ankomsten lämna blod-, urin- eller 
utandningsprov för kontroll av om han eller hon påverkad av alkohol, narkotika, 
andra berusningsmedel, hälsofarliga varor eller dopningsmedel, om det föreligger 
 misstanke att han eller hon är påverkad av något sådant medel. För att ett prov 
 skall få tas krävs att misstanken är välgrundad. Detsamma gäller inför vistelse 
 i utanför hemmet. Ett positivt prov eller vägran att lämna prov får dock inte 
utgöra grund för bestraffning eller indragen förmån. 
 
42 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande. Genom tillägget i första 
stycket införs en möjlighet för en intagen i ett hem för särskilt noggrann 
tillsyn möjlighet att överklaga beslut i enskilt fall av rätten att föra 
telefonsamtal eller ta emot besök. Generella beslut om begränsningar i fråga om 
telefonsamtal eller att ta emot besök kan däremot inte överklagas enligt denna 
bestämmelse. 
16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av 
sluten ungdomsvård 
18 a § 
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 12.1. 
I paragrafen föreskrivs att den dömde vid ankomst till ett särskilt ungdomshem 
och inför vistelse utanför hemmet är skyldig att efter uppmaning lämna blod-, 
urin- eller utandningsprov för kontroll om han eller hon är påverkad av 
narkotika, alkoholhaltiga drycker, dopningsmedel eller hälsofarliga varor, om 
det föreligger misstanke att den dömde är påverkad av något sådant medel. För 
att ett prov skall få tas krävs att misstanken är välgrundad. Ett positivt prov 
eller vägran att lämna prov får inte utgöra grund för bestraffning eller 
indragen förmån.  
Sammanfattning av betänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97) 
Hösten 1997 fick jag regeringens uppdrag att se över vissa frågor om 
socialtjänstlagen, dess uppgifter och tillsynen över den. Mot bakgrund av de 
lagändringar och organisatoriska eller ekonomiska förändringar som skett i 
samhället under 1990-talet skulle förslag lämnas om bl.a. lagens struktur och 
konstruktion, sambandet mellan socialbidrag och övriga trygghetssystem, 
socialtjänstens finansiering och tillsynen över socialtjänsten. 
Genom tilläggsdirektiv utvidgades uppdraget till att även lämna förslag till hur 
 den ekonomiska tryggheten för vissa äldre invandrare ska utformas. Vidare 
uppdrog regeringen i december 1998 åt utredningen att överväga en tydligare 
reglering av anhörigstödet och att analysera effektiviteten i tillsynen av vård, 
 service och stöd till psykiskt störda. 
Som stöd i utredningsarbetet har förutom sekretariatet funnits sakkunniga och 
experter. Flera departement, myndigheter och intresseorganisationer har varit 
representerade. Till största delen råder enighet om de förslag som läggs. I 
vissa delar har dock särskilda yttranden lämnats. 
Grundläggande principer för socialtjänsten 
Översyn av socialtjänstlagen och socialtjänstens uppgifter har skett med 
utgångspunkten att grundläggande målsättningar och värderingar för 
socialtjänsten ska ligga fast. Detta anges i direktiven. Det gäller principerna 
om helhetssyn, det förebyggande perspektivet och att den enskildes resurser ska 
tas tillvara. Men förutsättningarna för kommunala verksamheter är i dag 
annorlunda än när förarbetena till socialtjänstlagen (1980:682) utarbetades. Det 
 gäller såväl ansvarsfördelning som organisatoriska och ekonomiska förhållanden. 
 Med hänsyn till detta har utredningen funnit skäl att närmare analysera 
begreppet helhetssyn, som har varit ett centralt begrepp när vårdsektorn 
successivt har reformerats. 
När socialtjänstreformen genomfördes i början av 1980-talet innebar helhetssynen 
 ett uppbrott från den traditionella socialvårdens arbetsmetoder med dess 
uppdelning på olika funktioner. Helhetssynen innebär att en individs totala 
situation och omgivning ska beaktas i skilda behandlings- och servicesammanhang. 
 För att underlätta ett sådant förhållningssätt skulle huvudansvaret för 
socialtjänsten ligga på en nämnd. Socialtjänstens indelning i verksamhetsnivåer 
- individinriktade, allmänt inriktade och strukturinriktade insatser - var också 
 ett uttryck för det inflytande helhetssynen hade, liksom socialtjänstlagens 
karaktär av ramlag. 
Sedan år 1992 har kommunerna stor frihet att själva utforma sin nämnd- och 
förvaltningsorganisation. Det är t.ex. inte längre obligatoriskt att ha en 
socialnämnd. Att ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner förändrats 
under 1990-talet har också bidragit till organisatoriska förändringar. 
Helhetssynen som organisatorisk princip har därför inte samma tyngd som 
tidigare. 
Trots detta är utredningen av den uppfattningen att en helhetssyn med fokus på 
den enskildes behov fortfarande är en grundläggande utgångspunkt för det sociala 
 arbetet. Socialtjänsten ska ha ett brett perspektiv på enskilda människors 
situation, problem och resurser. Det gäller att förstå den enskildes situation i 
 förhållande till det sammanhang och den omgivning som han eller hon ingår i 
eller är en del av. De stödinsatser som behövs ska också ges på sådant sätt att 
den enskilde kan ta tillvara och utveckla sina egna resurser. Principen om att 
ta tillvara den enskildes egna resurser äger alltså fortfarande stor giltighet 
liksom principen om det förebyggande perspektivet i socialt arbete. 
Socialtjänstlagens struktur och konstruktion 
Under utredningsarbetet har socialtjänstlagens struktur och konstruktion 
ingående diskuterats och analyserats. Den slutsats utredningen kommit fram till 
är densamma som socialtjänstkommitténs (SOU 1994:139), nämligen att 
socialtjänstlagens grundläggande struktur och konstruktion inte bör förändras. 
Dess grundläggande karaktär av ramlag ska alltså behållas. De främsta skälen för 
 detta är att den öppna karaktären på bestämmelser i en sådan lag ger utrymme 
för att anpassa tillämpningen av den till såväl omständigheterna i det enskilda 
fallet som till samhällsutvecklingen och huvudmannens inflytande. 
Men socialtjänstlagen är ingen renodlad ramlag. Den innehåller också 
bestämmelser som är mer styrande och formella till sin karaktär. Att ha sådana 
bestämmelser i en ramlag har ibland ifrågasatts med hän visning till det 
kommunala självbestämmandet. Behov från regeringens och riksdagens sida att 
särskilt framhålla och genomdriva en viss viljeinriktning eller skapa ett 
särskilt skydd för vissa personer eller värden kommer dock alltid att finnas. 
Men också detta är uttryck för den demokratiska process som kommer till uttryck 
i lagstiftningen. Det bör inte i sig ge anledning till att överge 
ramlagstekniken och de fördelar den ger så länge inslagen av detaljerad styrning 
 är begränsad. En ramlag för socialtjänsten som anger övergripande ambitioner 
och mål för vissa verksamheter i socialtjänsten och stödet till vissa grupper i 
samhället är alltså enligt socialtjänstutredningen att föredra framför en 
detaljreglering. En sådan lag ger möjligheter att anpassa tillämpningen efter 
lokala behov och förutsättningar. Men det finns också nackdelar såsom att lagen 
tillämpas på olika sätt, dvs. med bristande likvärdighet, i skilda delar av 
landet. En aktiv tillsyn, uppföljning och utvärdering kan motverka och utjämna 
sådana nackdelar. 
En särskild lag om socialbidrag 
En förändring i socialtjänstlagens konstruktion bör ändå göras. 
Socialbidragshanteringen ska visserligen även fortsättningsvis vara en del av 
socialtjänstens verksamhet, men utredningen föreslår att bestämmelserna om 
ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag lyfts ut ur socialtjänstlagen och 
regleras i en särskild lag om socialbidrag. 
Det främsta skälet för ett sådant förslag är att socialbidraget under 1990-talet 
 mist sin karaktär av tillfälligt ekonomiskt stöd. Antalet personer som är 
långvarigt beroende av socialbidrag har flerdubblats under detta decennium. 
Oberoende av konjunkturläget tyder också utvecklingen på att fler människor än 
för ett tiotal år sedan kommer att vara beroende av socialbidrag för mer 
varaktiga behov. Socialbidraget kan då också förväntas få en svagare koppling 
till renodlade sociala problem, medan dess koppling till bristande fotfäste på 
arbetsmarknad eller utbildning förstärks. Det blir alltså människors 
försörjningsproblem som står i fokus. Mer generella lösningar som alternativ 
till socialbidrag torde åtminstone på kort sikt anses alltför kostsamma för att 
vara reella alternativ. 
Många verksamhetsföreträdare har länge förespråkat att socialbidraget 
organisatoriskt skiljs ut från övrigt socialt arbete. Detta är också vanligt i 
länder utanför Norden. 
Kravet på helhetssyn är inget hinder för en särskild lag om socialbidrag. Det är 
 viktigt att slå fast att de grundläggande värderingar, som gäller för 
socialtjänstens arbete och som kommer till uttryck i socialtjänstlagens 
portalparagraf, fortfarande ska ha giltighet för socialbidraget. Dessutom 
föreslås en övergripande bestämmelse, som anger målinriktningen för lagens 
tillämpning. 
Socialbidraget är och ska vara det yttersta ekonomiska skyddsnätet för 
medborgarna. En viktig uppgift för socialtjänsten är att i nära samverkan med 
arbetsmarknadsmyndigheter och försäkringskassor stödja enskilda att efter 
förmåga ta ansvar för sin och sin familjs försörjning. Socialbidraget ska träda 
in när det inte finns några andra möjligheter till försörjning. Denna princip 
upprätthålls i dag genom kravet på individuell behovsprövning. Den fyller väl 
sin funktion och ska gälla också framöver. 
Den individuella behovsbedömningen har i vissa fall uppfattats om 
åldersrelaterad. Exempelvis finns det skäl att ha en särskilt restriktiv 
hållning vad gäller socialbidrag till ungdomar. Samhällets insatser för unga 
människor bör koncentreras på områden som stödjer positiva attityder till och 
ger möjligheter till egenförsörjning. 
Bestämmelserna för socialbidraget föreslås utformas som rättighetsbestämmelser. 
Beslut om socialbidrag ska alltså kunna överklagas med förvaltningsbesvär. Detta 
 är i huvudsak fallet redan i dag och gäller även för socialförsäkringsförmåner. 
Begränsningen till socialbidrag för akut tandvård upphör. Det ska vara möjligt 
att få socialbidrag också för annan tandvård. 
En samlad lag om vård och omsorg fordrar en särskild översyn 
Äldreomsorg är inget entydigt begrepp. Det används ibland för att beteckna de 
sociala insatser för äldre som ryms i socialtjänstlagens reglering. Men det är 
också ett samlande begrepp för olika insatser i form av vård och omsorg som ges 
till äldre. Det omfattar då både allmänna och individinriktade insatser och 
såväl sociala som medicinska insatser. I denna betydelse är äldreomsorgen en 
verksamhet som regleras av två lagar, socialtjänstlagen och hälso- och 
sjukvårdslagen. Att samla de bestämmelser som i dag reglerar äldreomsorgen i en 
särskild vård- och omsorgslag har i olika sammanhang framförts som ett 
alternativ. Under utredningsarbetet har möjligheterna till en sådan lag 
analyserats. Men socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen har 
principiellt olika strukturer och konstruktioner. En förändring i riktning mot 
en särskild vård- och omsorgslag är en så komplex och omfattande förändring att 
den fordrar en särskild översyn. 
Ändringar i och omredigering av socialtjänstlagen 
I socialtjänstlagen regleras socialnämndens (motsvarande) uppgifter i samma 
omfattning som tidigare med undantag av behovet av ekonomiskt stöd till 
grundläggande försörjning. Ekonomiskt stöd till vård- och behandlingsinsatser 
ska alltså prövas enligt socialtjänstlagen. Några förändringar när det gäller 
socialtjänstens uppgifter att verka för att människor ska ha goda 
levnadsförhållanden och svara för enskildas behov av upplysningar, råd, stöd, 
omsorg och vård föreslås i princip inte. Likaså kvarstår bestämmelserna som 
reglerar omsorg om barn och ungdomar, äldre och personer med funktionshinder och 
 åtgärder för missbrukare. Däremot behöver socialtjänstlagen redigeras om. Detta 
 är en följd av såväl denna utrednings förslag om regleringen av socialbidraget 
och vissa preciseringar i socialtjänstlagen som tidigare ändringar som gjorts i 
lagen under årens lopp. 
Rättssäkerheten för den enskilde förstärks 
I socialtjänstlagen införs en bestämmelse om att den enskilde som har behov av 
stöd och hjälp, service, vård, omsorg och behandling ska ha rätt till bistånd om 
 behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Det råder också stor samstämmighet 
om att frågor om enskilda människors rättsäkerhet ska väga tungt. Hur den 
enskildes rättssäkerhet ska utformas finns det dock skilda uppfattningar om, 
vilka också varierar över tid, mellan olika samhällssektorer och mellan skilda 
politiska uppfattningar. Hur rättssäkerheten kommer till uttryck beror slutligen 
 alltid på vilka avvägningar som görs mellan skilda intressen och viljor. 
Den prövning och analys som skett inom utredningens ram leder fram till 
ställningstagandet att den enskildes ställning inom socialtjänsten måste få ett 
särskilt skydd. Även om lagens materiella bestämmelser är ett skydd i sig för 
den enskilde, är det inte alltid verkningsfullt i det individuella fallet för 
att hävda lagens mening mot det offentliga. Det ska därför i alla situationer 
finnas en möjlighet för enskilda att kunna överklaga biståndsbeslut genom 
förvaltningsbesvär. För detta talar särskilt att socialtjänsten vänder sig till 
människor, som av olika skäl kan ha svårt att hävda sin rätt i den offentliga 
debatten. 
- och ska vara lika för alla 
Socialtjänstlagen ska alltså innehålla en bestämmelse av rättighetskaraktär för 
att tillgodose enskildas behov av insatser. Alla medborgare som berörs av lagen 
ska då också ha samma skydd och rätt till stöd. Utredningen kan inte finna några 
 skäl vare sig för att utmönstra några individers behov av stöd och hjälp bara 
för att de hänförs till någon särskild grupp eller för att ha olika regler för 
olika slags insatser. 
Genom stödet ska den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå 
Nivån på biståndet har kopplats till begreppet skälig levnadsnivå. Men med 
ledning av detta begrepp ska inte bara nivån på biståndet, utan också vilken 
form av insats som kan komma i fråga, bestämmas. Det är inte möjligt att tydligt 
 skilja nivån från innehållet utan att den skäliga levnadsnivån blir ett uttryck 
 också för kvaliteten i insatsen och för vilken ambitionsnivå som kan anses vara 
 rimlig i varje enskilt fall mot bakgrund av rättighetsbestämmelsens syfte. 
En bestämmelse av detta slag, dvs. att tillförsäkra den enskilde en skälig 
levnadsnivå, ska kunna användas även om förutsättningarna förändras genom 
samhällsutvecklingen. Över tiden ändrade ekonomiska och andra förutsättningar, 
liksom metodutveckling, som medför ändrade arbetsformer, kräver en generell 
utformning som tillåter en flexibel uttolkning och användning. Även om 
nackdelarna med en såväl till nivå som innehåll allmänt hållen bestämmelse är 
kända ser utredningen i dag inget bättre alternativ för att säkerställa den 
enskildes behov av stöd än en i lag föreskriven individuell rätt till insats för 
 livsföringen i vissa fall. 
Rättigheter och de kommunala resurserna 
Både den nya lagen om socialbidrag och den reviderade socialtjänstlagen innebär 
utökade möjligheter att överklaga för den enskilde. 
För båda lagarna ska enligt utredningens uppfattning gälla att det i det 
enskilda fallet ska tas rimliga hänsyn till kommunens resurser. Ekonomiska 
restriktioner är ett legitimt intresse som ska få vägas in vid beslut om 
bistånd. 
Stödet för anhöriga/närstående förtydligas i socialtjänstlagen 
I samband med att vissa förändringar gjordes i socialtjänstlagen år 1998 
infördes en ny bestämmelse om stöd för anhöriga som vårdar närstående som är 
långvarigt sjuka, gamla eller funktionshindrade. Detta skedde genom ett tillägg 
i den paragraf (5 § SoL), som reglerar socialtjänstens uppgifter. Anhöriga och 
andra närstående gör omfattande och mycket betydelsefulla insatser vid vården av 
 äldre och sjuka personer. Att stödja dem i detta arbete är så viktigt att det 
bör vara en särskilt reglerad skyldighet för kommunen att göra det. Utredningen 
föreslår att detta sker genom att en ny paragraf införs i socialtjänstlagen, där 
 skyldigheten förtydligas. 
Målet för anhörigstödet är enligt utredningens mening trehövdat. Det första 
handlar om att visa anhörigvårdarna samhällets uppskattning, det andra är att 
medverka till anhörigvårdares livskvalitet trots deras vårdåtagande och det 
tredje är att förebygga utbrändhet. I detta sammanhang är det viktigt att 
framhålla att skyldigheten för kommunerna att ge stöd inte får bli eller 
upplevas som krav på anhöriga. Det får heller inte innebära att personer med 
behov av vård och omsorg känner krav på att ta emot vård av anhöriga. 
Ömsesidigheten i förtroendet vårdtagare - vårdgivare kan inte nog betonas. 
Särskilda stimulansmedel för att främja metodutvecklingen i det sociala arbetet 
Tidiga insatser i form av social rådgivning och personligt stöd är centrala 
inslag i ett effektivt och framgångsrikt socialt arbete. Det är viktigt att 
regering och riksdag främjar en fortsatt metodutveckling inom detta område. 
Detta kan ske genom att Socialstyrelsen får i uppdrag att fördela särskilda 
stimulansmedel. 
Begreppet skälig levnadsnivå fyller väl sin funktion 
Utredningsuppdraget har omfattat uppgiften att analysera begreppet skälig 
levnadsnivå och då behandla frågan om det med hänsyn till den enskildes 
rättssäkerhet är möjligt att ge kommunerna mer utrymme för lokalt anpassade 
lösningar. 
Begreppet skälig levnadsnivå avser innehåll och nivåer för alla former av 
bistånd, inte bara det ekonomiska. Socialnämnden kan utfärda rekommendationer 
eller riktlinjer till vägledning vid biståndsbedömningar om vad som i den egna 
kommunen är att betrakta som skälig levnadsnivå. Detta gäller med undantag av de 
 preciseringar som gäller för försörjningsstödet. Men begreppets grundläggande 
betydelse anges i socialtjänstlagens portalparagraf. Oavsett vilka riktlinjer 
som finns måste en prövning av rätten till bistånd i varje enskild fall alltid 
ske utifrån den enskildes behov. 
En rättsvetenskaplig undersökning av begreppet skälig levnadsnivå inom 
socialtjänstlagen och motsvarande begrepp i LSS har nyligen presenterats. Efter 
att ha gått igenom Regeringsrättens domar konstaterar författaren att det från 
början vaga begreppet skälig levnadsnivå har preciserats genom domstolens 
avgöranden när det gäller socialbidrag men inte för andra former av bistånd. 
Utredningens slutsats efter en samlad analys är att lagen i sin nuvarande 
utformning ger kommunerna ett betydande utrymme för lokalt anpassade lösningar. 
I detta måste också ligga att domstolarna i valet mellan olika instanser ska ha 
att väga in kostnadsaspekter när biståndsinsatser vägs mot varandra. 
Försörjning 
Sambandet mellan socialbidraget och övriga trygghetssystem ska, enligt 
direktiven, analyseras utifrån övergripande förändringar i samhället under 
1990-talet, särskilt när det gäller förändringar i de statliga 
transfereringarna. Dessutom ska förslag lämnas om hur individ- och 
familjeomsorgen kan förändras så att den bättre stämmer överens med den avsedda 
funktionen att främst stödja enskilda med ett individuellt bistånd som är 
föranlett av tillfälliga sociala eller ekonomiska problem. 
Förslagen får inte medföra att de sammantagna offentliga åtagandena utökas. Om 
detta även avser kostnader bör noteras att utredningen inte kunnat lägga förslag 
 som, utan kostnadskonsekvenser för den offentliga sektorn, påtagligt minskar 
socialbidragsberoendet. Detta beror i huvudsak på socialbidragets 
kostnadseffektivitet genom dess träffsäkerhet och den individuella 
behovsprövningen. 
Socialbidraget under 1990-talet - en försörjningskälla 
Under 1990-talets första sju år fördubblades kostnaderna, i reala termer, för 
socialbidraget. Under samma tidsperiod mer än fördubblades den andel hushåll som 
 under flera år var beroende av socialbidrag. Socialbidraget fungerar därmed 
inte längre enbart som ett yttersta skyddsnät, utan har stor betydelse för många 
 människors försörjning. Den huvudsakliga förklaringen till detta är 
utvecklingen på arbetsmarknaden med hög arbetslöshet särskilt bland nya 
invandrare och ungdomar. Att många bland dem inte lyckades etablera sig på 
arbetsmarknaden medförde i sin tur att de inte omfattades av de försäkringar som 
 byggts upp till skydd för den enskilde vid arbetslöshet och sjukdom. 
Den offentliga sektorns svaga budgetssituation till följd av problemen i den 
svenska ekonomin i början av 1990-talet bidrog också till att 
socialbidragskostnaderna ökade. Staten tvingades bl.a. sänka nivåerna i 
socialförsäkringssystemet samtidigt som kommunerna ökade brukaravgifterna, 
särskilt inom barnomsorgen. Till detta kom att skattepolitiken lades om i början 
 av 1990-talet. Växlingen från direkt till indirekt beskattning kom att 
missgynna hushåll med låga inkomster. 
Det förtjänar att påpekas att utvecklingen med ökade socialbidrag brutits under 
de senaste två åren. Kostnaderna för socialbidrag var en miljard kronor lägre år 
 1998 jämfört med år 1997. Detta beror främst på den förbättrade 
arbetsmarknaden, men kommunernas möjligheter att kräva deltagande i 
kompetenshöjande åtgärder kan också haft en viss inverkan. 
Av samstämmiga uppgifter från kommunföreträdare är det unga människor med 
förhållandevis goda förutsättningar som fatt arbete, medan många andra är 
fortsatt beroende av socialbidrag för sin försörjning. Detta gäller särskilt 
gruppen nya invandrare. 
Ett långvarigt beroende av socialbidrag riskerar att påverka den enskildes 
motivation och förmåga att försörja sig själv. Om det ekonomiska utbytet av 
arbete uteblir genom höga marginaleffekter eller om den enskildes kunskaper och 
färdigheter inte utnyttjas ökar risken att den enskilde anpassar sig till ett 
liv utanför arbetsmarknaden. 
Oroande i detta sammanhang är att många barnfamiljer är långvarigt beroende av 
socialbidrag. År 1996 levde 120 000 barn i sådana familjer. Hur deras självbild 
och attityder påverkas finns skäl att fundera över. Oroande är också att en inte 
 obetydlig grupp människor "faller mellan" arbetsförmedling och socialtjänst. De 
 är arbetslösa men bedöms av arbetsförmedlingen som inte förmedlingsbara och får 
 därför ingen eller begränsad service. Socialtjänsten menar ofta att samma 
personer står till arbetsmarknadens förfogande och därför bör få del av 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 
Vägar ut ur beroendet av socialbidrag 
För att minska beroendet av socialbidrag behövs insatser inom flera 
politikområden inte bara socialpolitiken. Det förslag och de bedömningar som 
utredningen gör har en socialpolitisk grund, som inte helt kunnat avvägas mot 
andra berörda områden. Bedömningarna bör därför närmast ses som en katalog över 
tänkbara förändringar som behöver beredas ytterligare. 
- introduktionsersättning i stället för socialbidrag 
Utredningen föreslår att det ska vara obligatoriskt för kommunerna att betala ut 
 introduktionsersättning i stället för socialbidrag till skyddsbehövande och 
andra som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet under den tid de 
introduceras i det svenska samhället. Ofta handläggs det i dag som ett 
socialbidrag. Men vid handläggningen av introduktionsersättningen ska det vara 
tydligt att det är en ersättning för det introduktionsprogram den enskilde 
deltar i och inte ett socialt bidrag. 
Om en statlig beskattad introduktionsersättning infördes skulle det bli än 
tydligare att försörjningsstödet under introduktionstiden inte är ett 
socialbidrag. Enligt utredningens bedömning finns det skäl att överväga att på 
längre sikt införa en sådan typ av ersättning till flyktingar som får permanent 
uppehållstillstånd. Den skulle kunna utbetalas under en tvåårsperiod och inte 
prövas mot andra inkomster. Ersättningen bör inte kvalificera till ersättningar 
inom socialförsäkringssystemet eller räknas som kvalifikationstid för 
arbetslöshetsersättning. En introduktionsersättning av detta slag skulle stärka 
flyktingarnas möjlighet att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Men det 
 är en relativt kostnadskrävande reform. 
- förändringar i vissa transfereringar 
Mot bakgrund av vissa beräkningar inom ramen för utredningsarbetet bedömer 
utredningen att förändringar i vissa transfereringar skulle bidra till att 
minska beroendet av socialbidrag. Att höja studiemedlen till studerande med barn 
 är en sådan förändring. Antalet studenter med barn har ökat under 1990-talet. I 
 dagens studiemedelssystem saknas dock möjligheter att utöka studiemedlen genom 
extra lån eller bidrag för barnfamiljer. 
Det långvariga socialbidragsberoendet skulle minska påtagligt om de lägsta 
ersättningarna vid deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder höjdes. Det är 
idag stora skillnader i nivå på ersättning till personer som deltar i olika 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Många tvingas söka kompletterande socialbidrag 
 för att klara sin försörjning. Det torde vara en dålig användning av offentliga 
 resurser att välja nivåer i försörjningssystemet så att regelmässigt flera 
delar av den offentliga förvaltningen engageras vid handläggning av en enskilds 
försörjning vid studier eller annan kompetenshöjande verksamhet. 
Under 1990-talet försämrades försörjningssituationen för många barnfamiljer. En 
höjning av barndelen i bostadsbidraget skulle ha en relativt stor effekt på 
socialbidragskostnaderna. En höjning med 300 kronor per månad skulle till mer än 
 en tredjedel återvinnas genom sänkta socialbidragskostnader. 
Avgifter för barnomsorg bör inte bekostas med socialbidrag. Men i vissa kommuner 
 tillämpas riktlinjer som innebär att så sker i stället för att hushållet får en 
 nedsatt barnomsorgsavgift. Detta strider mot en tidigare rekommendation från 
Socialstyrelsen. Barnomsorgen är numera en del av utbildningspolitiken och en 
sådan rekommendation saknar därför lagstöd. I årets vårproposition förutskickade 
 regeringen en s.k. maximitaxereform. Utredningen vill framhålla att det också 
ur socialbidragssynpunkt finns behov av sänkta avgifter för barnomsorgen. Därför 
 är det väsentligt att förslaget om maximitaxa utformas på sådant sätt att det 
väger in marginaleffekterna för hushåll med låga och mycket låga inkomster. 
Också en vidgad användning av lönesubventioner skulle enligt utredningens 
bedömning kunna minska det långvariga socialbidragsberoendet. För närvarande 
ökar lönebidragsanställningar möjligheterna för personer med nedsatt 
arbetsförmåga, och vissa arbetshandikappade, att få anställning på den öppna 
marknaden. Våren 1999 var drygt 50 000 personer anställda med lönebidrag, vilket 
 är en ökning jämfört med år 1997. Men denna utveckling har inte inrymt den 
grupp som varit långvarigt beroende av socialbidrag, dvs. i regel personer som 
har stora svårigheter på arbetsmarknaden men oftast varken är arbetshandikappade 
 eller har nedsatt arbetsförmåga. 
Utvidgade kriterier för anställning med lönesubvention skulle kunna t spela en 
viktig roll för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden. Kriterierna 
skulle vara andra än de som gäller för lönebidrag till arbetshandikappade. Det 
klart uttalade syftet skulle vara att den är en övergång till ordinarie 
arbetsmarknad. Bristande kunskaper i svenska kan vara ett sådant kriterium. 
- samverkan ger resultat, ytterligare incitament behövs 
Att hjälp och stödåtgärder till en enskild genomförs på ett samordnat sätt är 
viktigt för att det ska leda till avsett resultat. Många försök med samverkan 
har genomförts och det är sannolikt att samverkan mellan den offentliga sektorns 
 skilda delar minskar socialbidragsberoendet. Men det kan och bör göras mer för 
att stimulera samverkan. Så kan t.ex. arbetsförmedlingsnämndernas roll utvidgas 
och utvecklingsgarantin utvidgas till att omfatta fler kategorier. Redan idag 
har nämnderna ett uttryckligt ansvar inom ramen för utvecklingsgarantin. En 
annan uppgift är att ansvara för att en individuell handlingsplan upprättas. Det 
 som utmärker utvecklingsgarantin är gränsöverskridandet mellan utbildning, 
personlig utveckling och arbete. Den arbetslöses idéer står i centrum och får 
möjlighet att utvecklas. Det är naturligt att arbetsförmedlingsnämnderna får ett 
 utökat ansvar i linje med ansvaret inom ramen för utvecklingsgarantin. 
Det bör vara möjligt för en kommun att ordna försörjning via en särskild 
aktiveringsersättning i stället för socialbidrag till personer som deltar i 
aktiveringsprogram som ordnas av kommunen eller av kommunen i samverkan med 
arbetsförmedlingen. Detta är idag inte möjligt enligt principen om 
fikabehandling i kommunallagen. Ersättningens nivå bör bestämmas av respektive 
kommun. Det bör också vara möjligt att samordna utbetalningen med t.ex. 
försäkringskassan. 
Organisation av och metoder vid socialbidragshandläggning har betydelse för 
kostnaderna 
Flera studier under senare år har visat att socialbidragskostnaderna inte enbart 
 beror på strukturella faktorer. Hur kommunerna organiserar handläggningen och 
vilka arbetsmetoder som tillämpas spelar också in och kan förklara en del av 
variationerna i socialbidragskostnader mellan skilda kommuner. Dessa frågor bör 
ägnas ökad uppmärksamhet i kommunerna. 
Ekonomisk trygghet för vissa äldre invandrare m.fl. 
Bland människor som till följd av låg eller ingen pension har svårt att försörja 
 sig återfinns de som kommit till Sverige vid relativt hög ålder från länder 
utanför EU och som beviljats permanent uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 § 
utlänningslagen. Enligt tilläggsdirektiv (Dir. 1998:70) ska förslag lämnas till 
hur deras ekonomiska trygghet ska utformas. 
För att tillförsäkra den som är bosatt i Sverige och 65 år eller äldre en 
grundläggande försörjning föreslås att ett äldreförsörjningsstöd införs. Det ska 
 regleras i en särskild lag och finansieras av staten. 
Grundläggande krav som ställs på äldreförsörjningsstödet och som påverkat 
utformningen är att det 
  bygger på krav på bosättning, 
  gäller lika för alla, 
  innebär en individuell behovsprövning, 
  tillförsäkrar den enskilde en skälig levnadsnivå, 
  har karaktären av en social hjälpförmån snarare än en trygghetsförmån och 
  är enkelt att administrera och kontrollera. 
 
Lagen om försörjningsstöd till äldre är inte tänkt att kompensera dem som väljer 
 att använda sig av ålderspensionssystemets möjligheter att anpassa 
pensionsutbetalningarna efter personliga önskemål. Äldreförsörjningsstödet ska 
heller inte kunna utnyttjas för att kompensera ett tidigt eller partiellt uttag 
enligt de möjligheter som pensionsbestämmelserna ger utrymme för. För att 
förhindra detta måste undantagsbestämmelser fastställas. Den som inte har 
tillgodoräknats pensionsrätt eller vars pensionspoäng har reducerats på grund av 
 att han eller hon inte betalat sina avgifter fullt ut ska heller inte ha rätt 
till äldreförsörjningsstöd. 
Äldreförsörjningsstödet föreslås administreras av Riksförsäkringsverket och de 
allmänna försäkringskassorna. Ansökan om stöd ska lämnas personligen till 
försäkringskassan, som både prövar och beslutar om ärendet. Stöd kan beviljas 
för högst tolv sammanhängande månader. För tid därefter krävs en ny ansökan. 
På kort sikt beräknas kostnaderna för äldrestödet uppgå till 700 miljoner 
kronor. Samtidigt beräknas kommunernas socialbidragskostnader minska med 500 
miljoner kronor. På något längre sikt beräknas ytterligare kostnader på mellan 
40 och 200 miljoner kronor att tillkomma. Finansieringsförslag har presenterats. 
Socialtjänstens finansiering 
I utredningens uppdrag ingår att analysera eventuella behov av att förändra 
principerna för socialtjänstens finansiering för att få till stånd en mer 
långsiktig stabilitet i resurserna inom socialtjänstens omsorgsområden. Några 
konkreta förslag läggs inte fram när det gäller finansieringsfrågorna. Däremot 
diskuteras behovet av ett ökat statligt ansvar för socialbidragskostnaderna. 
Ett generellt finansiellt stöd 
En grundläggande princip för statens bidrag till kommunerna är att de inte 
riktas till någon särskild verksamhet. Skälet för detta är uppfattningen att 
kommunala verksamheter bedrivs bättre och effektivare om de så långt möjligt 
styrs av lokalpolitiska överväganden mot bakgrund av mål som formulerats på 
nationell nivå. Därför finns det heller ingen statlig finansiering direkt riktad 
 till socialtjänsten. Ett annat viktigt skäl för generella statsbidrag är att de 
 ger en bättre överblick och kontroll över den samlade kommunala verksamheten. 
Det kommunala statsbidrags- och utjämningssystemet består av tre delar; ett 
invånarbaserat statsbidrag, en långtgående inkomstutjämning och en 
kostnadsutjämning. Det förstnämnda innebär att knappt 6 000 kronor per invånare 
lämnas till kommunerna. Inkomstutjämningen medför en omfördelning av medel 
mellan kommunerna på ca åtta miljarder kronor. Kostnadsutjämningen ska utjämna 
strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan kommunerna. De ska i princip 
neutralisera kostnadsskillnader som kommunerna själva inte kan påverka. Det 
finns 15 delmodeller inom kostnadsutjämningen där bl.a. individ- och 
familjeomsorgen liksom äldreomsorgen ingår. 
Vissa riktade statsbidrag 
I vissa fall förekommer riktade statsbidrag trots att den generella 
finansieringen är grundprincipen. De riktade bidragen motiveras med att 
verksamheterna är så speciella att generella finansieringsformer inte anses 
lämpliga. Ett exempel på detta är flyktingmottagandet. Andra är riktade 
statsbidrag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där kommunerna har en central 
roll som arbetsgivare, och med särskilda utbildningsinsatser för vuxna, bl.a. 
kunskapslyftet. 
Kopplingen mellan resurs- och behovsutveckling 
Vid årliga överläggningar mellan representanter för regeringen och kommunerna 
bedöms för varje sektor hur stort resursutrymmet är. Däremot finns det i 
statsbidrags- och utjämningssystemen som sådana inga automatiskt verkande 
mekanismer för att anpassa resurserna till behovsutvecklingen. Den enda 
automatiskt rörliga delen i det kommunala finansieringssystemet är därför 
skattebasen. För att öka resurserna på annat sätt krävs alltså särskilda beslut 
av statsmakterna eller kommunerna själva, t.ex. beslut om att höja anslaget till 
 de generella statsbidragen och beslut om att höja den kommunala skattesatsen. 
Detta innebär bl.a. att det finns ett negativt samband mellan förändringar i 
skattebasen och förändringar i behovet av socialbidrag. Även om behoven inom 
övrig individ- och familjeomsorg inte följer samma mönster som socialbidragen 
påverkas de i viss mån av det samhällsekonomiska tillståndet. Sannolikt finns 
det också här ett liknande negativt samband som mellan skattebas och 
socialbidrag. När det gäller äldre- och handikappomsorgerna är det däremot svårt 
 att se några kortsiktiga kopplingar mellan skattebas och behovsutveckling. 
Istället har demografiska faktorer en kraftig påverkan på behovsutvecklingen. 
Det är huvudsakligen kostnaderna för socialbidragen som är problematiska genom 
att de inte är stabila i ett kortare tidsperspektiv. I den mån denna 
instabilitet inte följer tydliga mönster som går att förutse försämras 
kommunernas planeringsförutsättningar. 
Ett ökat statligt ansvar för socialbidragskostnaderna bör övervägas 
Det finns skäl att staten och kommunerna bör dela på ansvaret för variationer i 
kostnaderna för socialbidragen. Det är främst tre skäl som talar för detta. Det 
första har samband med de förslag som utredningen lägger fram när det gäller 
lagregleringen av socialbidragen. Det andra skälet är det starka samband som 
finns mellan det statliga trygghetssystemet och kommunernas kostnader för 
socialbidragen och det tredje är att variationerna i ekonomin får effekter för 
socialbidragskostnaderna. 
Det finns olika modeller för hur ett delat ekonomiskt ansvar kan utformas, t.ex. 
 riktade statsbidrag, formaliserade förhandlingar och en "särskild påse" i 
kombination med formaliserade förhandlingar. Den förstnämnda modellen medför 
risker för att insatser för att underlätta för långvarigt socialbidragsberoende 
att bli självförsörjande inte prioriteras. Nackdelarna med denna modell 
överväger fördelarna. De andra två modellerna har såväl för- som nackdelar, där 
kopplingen mellan kommunernas kostnader för socialbidragen och statsbidragen är 
tydligast i den sistnämnda. 
Samverkan och gemensamt ansvar 
Det är utredningens uppfattning att frågorna om socialtjänstens finansiering 
till inte oväsentlig del handlar om samordning av de resurser som finns hos 
flera offentliga aktörer. Socialtjänstens verksamhetsområde tangerar såväl 
statlig som landstingskommunal verksamhet. En god samverkan bör leda till en 
effektiv användning av de tillgängliga resurserna. 
Utvecklingen i samhället under 1990-talet har dock kommit att innebära att 
fördelningen av ansvaret inom den offentliga sektorn för försörjningsfrågorna 
har blivit otydligare. Utredningens bedömning om ett ökat statligt ansvar för 
socialbidragskostnaderna ska ses mot den bakgrunden. Ett delat ansvar bör öka 
förutsättningarna för att den offentliga sektorns olika delar ska uppfatta 
försörjningsfrågorna som gemensamma. 
Problemen att på lång sikt finansiera äldreomsorgen måste bedömas som stora. 
Detta finansieringsproblem bör mötas bl.a. genom lösningar som ger resurser. 
Därför måste de offentliga styr- och finansieringssystemen vidareutvecklas, med 
inriktning på samverkan och gemensamt ansvar, så att de bidrar till att ge goda 
förutsättningar till försörjning genom arbete för befolkningen i yrkesaktie 
ålder. 
Tillsynen över socialtjänsten 
Tillsynen över socialtjänsten utövas av Socialstyrelsen och länsstyrelserna. 
Länsstyrelserna har det operativa ansvaret för tillsynen. De ska följa 
socialnämndens tillämpning av lagen och se till att den fullgör sina uppgifter 
på ett ändamålsenligt sätt. 
Socialstyrelsens tillsynsroll när det gäller socialtjänsten är att samordna, 
följa upp och utvärdera socialtjänsten. Styrelsen strävar också efter att i 
samråd med länsstyrelserna utveckla enhetliga tillsynssystem och strukturer för 
tillsyn. Socialstyrelsen har vidare det direkta ansvaret för tillsynen över 
hälso- och sjukvården. 
Regering och riksdag har i olika sammanhang uttalat att tillsynen över 
socialtjänsten behöver effektiviseras. Det gäller framför allt tillsynen över 
äldreomsorgen och stödet till personer med psykiska funktionshinder. 
Socialutskottet har efterlyst en skarpare tillsyn som inriktas på frågor om 
laglighet och rättssäkerhet och på att säkra kvaliteten i vården och omsorgen 
(bet. 1996/97:SoU13). Riksdagen har också givit regeringen tillkänna att den bör 
 överväga om tillsynen kan läggas på en och samma myndighet för såväl 
socialtjänsten som hälso- och sjukvården för att på så sätt skapa en 
slagkraftigare organisation. 
Tillsynsbegreppet förtydligas 
Begreppet tillsyn är inte enhetligt. Det är inte klart avgränsat mot andra 
närliggande begrepp såsom uppföljning och utvärdering. I detta betänkande 
används begreppet tillsyn för att beteckna kontroll av rättssäkerhet och 
laglighet i individärenden och verksamheter. Tillsynen görs i förhållande till 
lagens mål och bestämmelser. Uppföljning är en kontinuerlig eller regelmässig 
produktion av data om vissa verksamheter. Utvärdering är att analysera och 
värdera resultatet av verksamheten i relation till fastställda mål. 
Utvärderingen grundas bl.a. på uppgifter från uppföljning och tillsyn. 
För att klargöra att tillsyn enligt socialtjänstlagen handlar om kontroll av 
laglighet och rättssäkerhet i individärenden och verksamheter i förhållande till 
 lagens mål och bestämmelser föreslås innebörden i begreppet bli lagreglerad. 
Laglighetskontrollen ska också omfatta kontroll av att det i verksamheterna 
finns ett väl fungerande kvalitetssystem med regler för kvalitetssäkring. 
Socialstyrelsen ska ha en vägledande roll i tillsynen över socialtjänsten 
Inom ramen för utredningsarbetet har olika organisatoriska alternativ för att få 
 en mer samordnad tillsyn över socialtjänst och hälso- och sjukvård skisserats 
och analyserats. Varje sådant alternativ har sina för och nackdelar. Utredningen 
 är inte beredd att i detta sammanhang föreslå en så omfattande omorganisation 
av den statliga tillsynen över socialtjänsten och hälso- och sjukvården att all 
tillsyn över dessa verksamheter samordnas. 
Den lösning utredningen föreslår bygger i stället på att den nuvarande ordningen 
 behålls tills vidare. Länsstyrelserna är alltså operativt ansvariga för 
tillsynen över socialtjänsten och Socialstyrelsen operativt ansvarig för hälso- 
och sjukvården. Men för att åstadkomma en bättre samordning ska Socialstyrelsen 
ha en tydlig vägledande roll vid tillsynen av socialtjänsten. Det innebär att 
styrelsen ska ha en formell rätt att styra länsstyrelsernas tillsynsverksamhet 
på sådant sätt att en reell samordning i praktiken kan ske. Detta är framför 
allt viktigt när det gäller tillsynsinsatser inom boendeformer för äldre, 
bostäder med särskild service för funktionshindrade och hemtjänst för äldre och 
personer med funktionshinder. På så sätt är det möjligt att tillgodose 
önskemålen om att samordna tillsynen över socialtjänsten och hälso- och 
sjukvården. Såväl kommunen eller den enskilde vårdgivaren som vårdtagaren kan 
möta en gemensam statlig tillsynsgrupp. 
Tillsynsinstrumenten utökas och förstärks 
Utredningen föreslår också att en författningsreglerad möjlighet för 
länsstyrelserna att inspektera all verksamhet inom socialtjänsten införs. 
Dessutom ska länsstyrelserna få möjlighet att meddela förelägganden för att 
avhjälpa missförhållanden. När tillsynen gäller sådana verksamheter där sociala 
och medicinska insatser ges parallellt ska även Socialstyrelsen kunna ge 
förelägganden. 
Utan vårdtagarnas medgivande får inspektioner inte ske i deras bostäder. Vårdrum 
 vid kommunala och enskilda sjukhem liksom rum i andra boendeformer eller 
bostäder med särskild service räknas som vårdtagarnas bostäder, varför samtycke 
krävs. Men detta torde knappast vålla några problem i praktiken. Om den enskilde 
 själv på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd inte kan lämna sitt 
medgivande kan en nära anhörig eller god man sannolikt bedöma hur den enskilde 
skulle vilja ha det om han eller hon själv kunde bestämma. 
Redan i dag har länsstyrelserna med stöd av socialtjänstlagen möjligheter att 
utfärda förelägganden, med eller utan vite, och besluta om att förbjuda 
verksamheter när det gäller sådana som drivs i enskild regi men också i hem för 
vård eller boende som drivs av kommunen. Denna möjlighet föreslås nu utvidgas 
till att gälla hela socialtjänstområdet oavsett verksamheternas driftform. Det 
skulle göra det lättare att komma till rätta med missförhållanden som uppdagas i 
 samband med besök eller inspektioner vid särskilda boendeformer för äldre och 
bostäder med särskild service för funktionshindrade. Föreläggandet föreslås 
också kunna kombineras med vite i de fall tillsynsmyndigheten anser att det är 
nödvändigt för att föreläggandet ska bli åtlytt. 
Särskilda brukarråd inrättas 
Länsstyrelserna och Socialstyrelsens regionala enheter har i dag god insikt om 
hur tillsyn bör bedrivas. Men de kan inte ha sådan total överblick att de alltid 
 upptäcker vad som kan kräva särskild uppmärksamhet från deras sida. Här kan 
särskilda brukarråd spela en roll. Utredningen föreslår därför att särskilda 
brukarråd inrättas som kan stödja länsstyrelserna och Socialstyrelsens regionala 
 enheter när det gäller att bedöma vilka verksamheter som kräver särskild 
uppmärksamhet från staten. Brukarråden ska alltså informera om människors 
sociala situation och lämna förslag till myndigheterna om områden som kan vara 
angelägna att granska.  
Författningsförslag i betänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97) 
Förslag till 
Lag om ändring i Socialtjänstlagen (1980:620) 
Härigenom föreskrivs följande i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)1 
dels att 6 a-g §§, 69 b skall upphöra att gälla, 
dels att nuvarande2 6 h §, skall betecknas 15 §, att nuvarande 7 och 7 a §§ 
skall betecknas 6 och 7 §§, att nuvarande 8 a § skall betecknas 12 §, att 
nuvarande 11-12 a §§ skall betecknas 16-18 §§, att nuvarande 20 a-28 §§ skall 
betecknas 21-31 §§, att nuvarande 30-40 §§ skall betecknas 32-43 §§, att 
nuvarande 47-66 §§ skall betecknas 44-67 §§, att nuvarande 67-68 §§ skall 
betecknas 75-76 §§, att nuvarande 69-69 a §§ skall betecknas 68-69 §§, att 
nuvarande 69 c § skall betecknas 70 §, att nuvarande 70 a-70 c § skall betecknas 
 71-73 §§, att nuvarande 71-78 §§ skall betecknas 80-93 §§, 
dels att 3, 5 och 10 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att de nya 11 §, 25-26 §§, 32-33 §§, 35-40 §§ 44-45 §§, 49 §, 53-54 §§, 59 
§, 61 §, 68-78 §§, samt rubriken före 11 § skall ha följande lydelse, 
dels att rubriken närmast före 6 skall sättas närmast före 14, att rubriken 
närmast före 7 skall sättas närmast före 6, att rubriken närmast före 11 skall 
sättas närmast före 16, att rubriken närmast före 12 skall sättas närmast före 
17, att rubriken närmast före 21 skall sättas närmast före 22, att rubriken 
närmast före 22 skall sättas närmast före 24, att rubriken närmast före 25 skall 
 sättas närmast före 28, att rubriken närmast före 33 skall sättas närmast före 
35, att rubrikerna närmast före 38 skall sättas närmast före 41, att rubriken 
närmast före 47, skall sättas närmast före 44, att rubriken närmast före 50 
skall sättas närmast före 47, att rubriken närmast före 59 skall sättas närmast 
före 58, att rubriken närmast före 67 skall sättas närmast före 74, att rubriken 
 närmast före 69 skall ställas närmast före 68, att rubrikerna närmast före 71 
skall ställas närmast före 80, att rubriken närmast före 71 a skall ställas 
närmast före 81, att rubriken närmast före 71 b skall ställas närmast före 82, 
att rubriken närmast före 72 skall ställas närmast före 84, att rubriken närmast 
 före 73 skall ställas närmast före 87, att rubriken närmast före 75 skall 
ställas närmast före 90, att rubriken närmast före 77 skall ställas närmast före 
 92, att rubriken närmast före 78 skall ställas närmast före 93, 
dels att det i lagen skall införas nya paragrafer 13-15 §§, 29 §, 41-45 §§, 79 
§, 85 §, 87-88 §§, 90 § av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 §3 
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd 
 och den hjälp som de behöver. 
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra 
huvudmän. 
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande 
m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen. 
I 6 h och 72 a §§ finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun än 
den i vilken den enskilde vistas. 
I 15 och 85 §§ finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun än den 
 i vilken den enskilde vistas. 
 
5 §4 
Till socialnämndens uppgifter hör att 
göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen, 
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, 
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen, 
informera om socialtjänsten i kommunen, 
genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda 
levnadsförhållanden, 
svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp 
och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. 
Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar 
närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder. 
svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp 
och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. 
 
10 §5 
Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan liknande social 
tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakt med andra. 
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom 
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed 
jämförlig verksamhet. 
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift 
att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den 
enskilde begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får 
kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till 
det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet självt 
begär eller samtycker till det.  
Speciella riktlinjer för socialnämndens verksamheter 
11 §6 
 
Socialnämnden skall genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar 
närstående. 
 
13 §7 
 
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift 
att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den 
enskilde begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får 
kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till 
det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet självt 
begär eller samtycker till det. 
 
14 §8 
 
Den som inte själv kan tillgodose sina behov för sin livsföring eller kan få dem 
 tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden. 
 Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. 
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes resurser att leva 
ett självständigt liv. 
Särskilda bestämmelser om ekonomiskt stöd i form av socialbidrag finns i lagen 
om socialbidrag (1999:00). 
 
15 §9 
En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av ålderdom, 
funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande 
vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan att 
inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos den kommunen ansöka om 
 sådana insatser som avses i 6 f §. En sådan ansökan skall behandlas som om den 
enskilde var bosatt i inflyttningskommunen. 
En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av ålderdom, 
funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av omfattande 
vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan att 
inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos den kommunen ansöka om 
 sådana insatser enligt 14 §. En sådan ansökan skall behandlas som om den 
enskilde var bosatt i inflyttningskommunen. 
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen får inte 
beaktas vid prövning enligt första stycket. 
På begäran av inflyttningskommunen är hemkommunen skyldig att bistå den förra 
kommunen med den utredning som kan behövas för bedömningen av ansökan. 
 
25 §10 
Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och hem för 
vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför 
det egna hemmet. Enligt 23 a § skall dock behovet av vissa hem tillgodoses av 
staten. 
Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och hem för 
vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför 
det egna hemmet. Enligt 26 § skall dock behovet av vissa hem tillgodoses av 
staten. 
 
26 §11 
Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av 
missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten. Statens 
institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa hem. Styrelsen 
leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen. 
Staten kan om det finns särskilda skäl för det genom avtal uppdra åt ett 
landsting eller en kommun att inrätta och driva hem som avses i första stycket. 
För vård i ett sådant hem som avses i första stycket får avgift tas ut av den 
kommun som begärt placeringen. 
Bestämmelserna i 24 § gäller även i fråga om vård i hem som avses i denna 
paragraf. 
Bestämmelserna i 27 § gäller även i fråga om vård i hem som avses i denna 
paragraf.  
29 §12 
Socialnämnden skall medverka till att de underåriga som avses i 25 § får god 
vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden, verka för att de 
får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana 
underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver. 
Socialnämnden skall medverka till att de underåriga som avses i 28 § får god 
vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden, verka för att de 
får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana 
underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver. 
 
32 §13 
Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av socialnämnden i 
vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan 
kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar 
sitt beslut. 
Ett medgivande enligt 25 § tredje stycket och ett samtycke enligt 25 § femte 
stycket meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun. 
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna enligt 26 
 §. I de fall samtycke enligt 25 § femte stycket lämnats av socialnämnden i en 
annan kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 26 §. 
Ett medgivande enligt 28 § första stycket meddelas av socialnämnden i 
vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan 
kommun, skall nämnden informera och samråda med den kommunen innan den fattar 
sitt beslut. 
Ett medgivande enligt 28 § tredje stycket och ett samtycke enligt 28 § femte 
stycket meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun. 
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 28 § fullgör skyldigheterna enligt 29 
 §. I de fall samtycke enligt 28 § femte stycket lämnats av socialnämnden i en 
annan kommun fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 29 §. 
 
33 §14 
Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som syftar 
till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 §. 
Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som syftar 
till att förmedla underåriga till hem som avses i 28 §. 
Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla barn från 
utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om internationell 
adoptionsförmedling. 
 
35 §15 
Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 33 a §, återkräva 
försörjningsstöd som den enskilde har erhållit enligt 6 b § endast om det har 
lämnats 
1. som förskott på en förmån eller ersättning, 
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller 
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över 
 hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar. 
Har ekonomisk hjälp lämnats med stöd av 6 g §, får socialnämnden återkräva 
hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning. 
Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 36 §, återkräva ekonomiskt 
bistånd som den enskilde har erhållit enligt 14 § om det har getts under villkor 
 om återbetalning. 
Beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas enligt denna 
paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgift om den eller de 
 omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för återbetalningsplikten. 
 Beslutet skall delges den enskilde. 
 
36 §16 
Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgifter 
eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 6 b eller 6 g § 
utgått obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad som 
 har betalats ut för mycket. 
Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna uppgifter 
eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 14 § utgått 
obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad som har 
betalats ut för mycket. 
Om någon i annat fall än som avses i första stycket uppburit sådant ekonomiskt 
bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta, 
 får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket. 
 
37 §17 
Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnadsansvar för 
den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom beträffande underårig, ta ut 
ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika 
eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller 
 boende eller i ett familjehem. Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om 
den högsta ersättning som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och 
hjälpinsatser än som angetts nu får kommunen ta ut skälig ersättning. 
Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det 
egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens 
kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver Socialnämnden får i sådant 
fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige. 
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken avgift 
har bestämts enligt 35 §. 
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken avgift 
har bestämts enligt 38 §. 
 
38 §18 
För familjerådgivning, hemtjänst, verksamhet för barn och ungdom enligt 12 § som 
 inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär, sådant boende som avses 
 i 20 § andra stycket eller 21 § tredje stycket eller annan liknande social 
tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen 
bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. 
För familjerådgivning, hemtjänst, verksamhet för barn och ungdom enligt 17 § som 
 inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär, sådant boende som avses 
 i 20 § andra stycket eller 22 § tredje stycket eller annan liknande social 
tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen 
bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. 
Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 § 
tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så stort belopp 
att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov, 
boendekostnad och andra normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs 
skall kommunen försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas 
 av en oskäligt försämrad ekonomisk situation. 
 
39 §19 
Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar 
godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 eller 33 a § eller för kostnad som 
 kommunen har haft enligt 34 § första eller andra stycket, skall talan väckas 
hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid 
den länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt. 
Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar 
godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 35 eller 36 § eller för kostnad som 
kommunen har haft enligt 37 § första eller andra stycket, skall talan väckas hos 
 länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid den 
länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt. 
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att 
återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin 
försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl 
talar mot bifall till ersättningsanspråket  
40 §20 
Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som avses 
i 33 och 33 a §§ samt 34 § första och andra styckena. 
Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som avses 
i 35 och 36 § samt 37 § första och andra styckena. 
 
44 §21 
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild 
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som 
ankommer på nämnden enligt 25 första-fjärde styckena och 28 § denna lag, 4 och 6 
 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 
27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 11 
och 13 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 
Första stycket gäller även i ärenden enligt 25 § femte stycket om samtycke 
vägras och beslut enligt 36 § om att föra talan om återkrav enligt 33 a §. 
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild 
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som 
ankommer på nämnden enligt 28 § första-fjärde styckena och 31 § denna lag, 4 och 
 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 
26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 
 11 och 13 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 
Första stycket gäller även i ärenden enligt 28 § femte stycket om samtycke 
vägras och beslut enligt 39 § om att föra talan om återkrav enligt 36 §. 
 
45 §22 
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken 
avse endast uppgifter som anges i följande lagrum 
1 kap. 4 § föräldrabalken, 
2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 § att 
besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning, 
3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken, 
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldrabalken, 
6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål och 
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge, 
7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att 
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader, 
11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. 
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet 
att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att fullgöra vad 
som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller 
 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet 
att meddela beslut i frågor som avses i 30 § denna lag eller att fullgöra vad 
som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller 
 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
49 §23 
Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 50 a § och fatta 
beslut i ärendet även om den underårige byter vistelsekommun. Detsamma gäller om 
 en utredning inletts enligt 50 § och ärendet avser vård av missbrukare. 
Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 48 § och fatta beslut 
i ärendet även om den underårige byter vistelsekommun. Detsamma gäller om en 
utredning inletts enligt 47 § och ärendet avser vård av missbrukare. 
Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta 
över utredningen av ärendet. 
 
53 §24 
I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild skall 
 nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223): 
14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen, 
16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter, 
20 § om motivering av beslut, 
26 § om rättelse av skrivfel och liknande. 
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som 
rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende som avses i 20 § andra 
 stycket eller 21 § tredje stycket eller om någon annan liknande social tjänst. 
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som 
rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende som avses i 20 § andra 
 stycket eller 22 § tredje stycket eller om någon annan liknande social tjänst. 
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller 
ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör 
myndighetsutövning mot enskild hos denna. 
 
54 §25 
Den som enligt vad som sägs i 54 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt 17 § 
 förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden, om inte 
särskilda skäl föranleder annat. 
Den som enligt vad som sägs i 53 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt 17 § 
 förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden, om inte 
särskilda skäl föranleder annat. 
Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få 
företräde inför nämnden. 
59 § 
Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens 
personregister skall gallras fem år efter det sista anteckningen gjordes i 
akten. Gallring skall dock inte ske så länge uppgifter om samma person inte har 
gallrats av nämnden enligt andra stycket. 
Uppgifter i personregister som avses i 59 § första stycket skall gallras fem år 
efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört. 
Uppgifter i personregister som avses i 58 § första stycket skall gallras fem år 
efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört. 
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att 
gallringsskyldigheten inträdde. 
 
61 §26 
Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 60 § första 
stycket: 
1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om 
faderskap, 
2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om 
adoption, 
3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en underårig har 
placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett familjehem 
eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller 
någon annan som har vårdnaden om honom. 
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 60 § av 
hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i 
övriga kommuner beträffande ett representativt urval av personer. 
Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 59 § första 
stycket: 
1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om 
faderskap, 
2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om 
adoption, 
3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en underårig har 
placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett familjehem 
eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller 
någon annan som har vårdnaden om honom. 
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 59 § av 
hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i 
övriga kommuner beträffande ett representativt urval av personer. 
 
68 §27 
Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ 
får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet i form 
av 
1. hem för vård eller boende, 
2. särskilda boendeformer motsvarande sådana som avses i 20 § andra stycket 
eller 21 § tredje stycket, 
3. hem för viss annan heldygnsvård, 
4. hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet. 
Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ 
får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet i form 
av 
1. hem för vård eller boende, 
2. särskilda boendeformer motsvarande sådana som avses i 20 § andra stycket 
eller 22 § tredje stycket, 
3. hem för viss annan heldygnsvård, 
4. hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet. 
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall 
bedrivas. Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen genom avtal 
enligt 4 § tredje stycket har överlämnat till en enskild att utföra. 
 
69 §28 
Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 69 § får beviljas endast om 
verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet. 
Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 68 § får beviljas endast om 
verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet. 
Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för kvalitet och säkerhet i 
verksamheten. 
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall nytt 
tillstånd sökas. 
 
70 §29 
Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 69 § första stycket står under 
löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten är belägen. 
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och 
 ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. 
Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 68 § första stycket står under 
löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten är belägen. 
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och 
 ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. 
Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verksamhet som står 
under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden underrätta länsstyrelsen om 
det. 
 
71 §30 
Bestämmelserna i 51 och 52 §§ gäller i tillämpliga delar i enskild verksamhet 
som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 69 b §. Dokumentationen skall 
bevaras så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i verksamheten. 
Bestämmelserna i 50 och 51 §§ gäller i tillämpliga delar i enskild verksamhet 
som står under länsstyrelsens tillsyn enligt 76 §. Dokumentationen skall bevaras 
 så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i verksamheten. 
 
72 § 
En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under länsstyrelsens 
tillsyn enligt 69 b § skall, om det begärs av den som akten rör, så snart som 
möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på stället eller i 
avskrift eller kopia, om inte annat följer av 71 a §. 
En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under länsstyrelsens 
tillsyn enligt 76 § skall, om det begärs av den som akten rör, så snart som 
möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på stället eller i 
avskrift eller kopia, om inte annat följer av 81 §. 
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansvarar för 
personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den inte bör lämnas 
ut, skall han genast med eget yttrande överlämna frågan till länsstyrelsen för 
prövning. 
 
73 §31 
Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som står under 
länsstyrelsens tillsyn enligt 69 b § skall tas om hand 
1. om verksamheten upphör, 
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas 
enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med 
stöd av lagen, eller 
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns ett 
påtagligt behov av att akten tas om hand. 
Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som står under 
länsstyrelsens tillsyn enligt 76 § skall tas om hand 
1. om verksamheten upphör, 
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas 
enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med 
stöd av lagen, eller 
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns ett 
påtagligt behov av att akten tas om hand. 
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och det inte 
finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i fråga om 
återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den som vid beslutet om 
omhändertagande ansvarade för personakten. Personakter som har tagits om hand 
enligt första stycket skall förvaras avskilda hos arkivmyndigheten i den kommun 
där akterna omhändertagits. Personakterna skall bevaras i minst två år från det 
att de kom in till arkivmyndigheten. En myndighet som har hand om en personakt 
som har omhändertagits har, om en uppgift ur akten begärs för särskilt fall, 
samma skyldighet att lämna uppgiften som den haft som ansvarat för akten före 
omhändertagandet. 
 
74 §32 
 
Tillsyn i denna lag är kontroll av laglighet och rättssäkerhet i individärenden 
i kommunal och enskild verksamhet som svarar för uppgifter inom socialtjänsten 
samt att verksamheten uppfyller de krav som anges i 7 §. 
 
75 §33 
 
Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket utom sådan verksamhet 
som Statens institutionsstyrelse skall svara för. 
Socialstyrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för 
kommuner och enskilda som svarar för uppgifter inom socialtjänsten får 
Socialstyrelsen utfärda allmänna råd. 
Socialstyrelsen leder genom föreskrifter och allmänna råd länsstyrelserna i 
deras tillsyn över socialtjänsten. 
 
76 §34 
 
Länsstyrelserna har tillsyn över den socialtjänst som kommuner och enskilda inom 
 länet svarar för. 
Länsstyrelserna skall 
informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, 
främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra 
samhällsorgan, 
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, 
hålla Socialstyrelsen underrättad om vad som framkommer under länsstyrelsernas 
tillsynsverksamhet. 
 
77 §35 
 
Den som står under Socialstyrelsens och länsstyrelsens tillsyn är skyldig att på 
 tillsynsmyndighetens begäran lämna handlingar och annat material som rör 
verksamheten samt lämna de upplysningar som tillsynsmyndigheten behöver för sin 
tillsyn eller uppföljning och utvärdering av socialtjänsten. 
Tillsynsmyndigheten får förelägga den som svarar för verksamheten att lämna vad 
som begärs. I föreläggandet får vite sättas ut. 
Tillsynsmyndigheten har rätt att inspektera verksamhet som står under dess 
tillsyn. Vid tillsynen har myndigheten rätt att få tillträde till de lokaler och 
 andra utrymmen, dock ej bostäder, som används för verksamheten. 
Den som utför inspektionen har rätt att tillfälligt omhänderta handlingar och 
annat material som rör verksamheten. 
Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid 
inspektionen. 
 
78 §36 
 
Om tillsynsmyndighet får kännedom om att verksamhet inom socialtjänsten inte 
uppfyller kraven på laglighet och rättssäkerhet eller de krav som anges i 7 § 
och om missförhållandet är av betydelse för enskildas möjligheter att få de 
insatser de har rätt till, får tillsynsmyndigheten förelägga den som svarar för 
verksamheten att avhjälpa missförhållandet. I föreläggandet får vite sättas ut. 
Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som 
tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att de påtalade missförhållandena skall 
 kunna avhjälpas. 
Om ett föreläggande att avhjälpa ett missförhållande inte följs och om detta är 
allvarligt får tillsynsmyndigheten helt eller delvis förbjuda fortsatt 
verksamhet. 
Om ett föreläggande innebär att kommunen skall se till att viss verksamhet skall 
 förbättras eller tillskapas och föreläggandet inte följs skall detta 
rapporteras till regeringen. 
 
79 § 
 
Om ett missförhållande innebär fara för enskildas liv, säkerhet, eller hälsa får 
 tillsynsmyndigheten utan föregående föreläggande förbjuda fortsatt verksamhet. 
Beslut enligt första stycket går i omedelbar verkställighet. 
 
85 § 
Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i familjehem, 
hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som avses i 20 § 
andra stycket, 21 § tredje stycket och 69 § första stycket 2, har den kommun som 
 beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd enligt 6 § samt det individuellt 
 behovsprövade stöd och de individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 
10-12 §§ som den enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om 
ärendet överflyttas enligt 72 §.  
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en 
placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala tjänster  
1. under kriminalvård i anstalt, 
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon 
 annan än en kommun, 
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2. 
Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i familjehem, 
hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som avses i 20 § 
andra stycket, 22 § tredje stycket och 68 § första stycket 2, har den kommun som 
 beslutat om vistelsen ansvaret för det socialbidrag enligt 5 § lagen om 
socialbidrag (1999:00) och bistånd enligt 14 § samt det individuellt 
behovsprövade stöd och de individuellt behovsprövade sociala tjänster enligt 10, 
 13, 16-17 §§ som den enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om 
ärendet överflyttas enligt 84 §. 
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en 
placeringskommun enligt första stycket för socialbidrag enligt lagen om 
socialbidrag (1999:00) och bistånd enligt 14 §, stöd och sociala tjänster 
1. under kriminalvård i anstalt, 
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon 
 annan än en kommun, 
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2. 
 
87 § 
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden 
har meddelat beslut i fråga om 
försörjningsstöd enligt 6 b §, vägran eller nedsättning av fortsatt 
försörjningsstöd enligt 6 d §, 
annat bistånd enligt 6 f §, 
ansökan enligt 6 h §, 
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 25 §, eller 
förbud eller begränsning enligt 27 §. 
Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om nämnden 
har meddelat beslut i fråga om 
bistånd enligt 14 §  
ansökan enligt 15 §, 
medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 28 §, eller 
förbud eller begränsning enligt 30 §. 
Beslut i fråga om bistånd till annan får inte överklagas enligt första stycket. 
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller 
kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det 
har vunnit laga kraft. 
 
88 § 
 
Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 77 § andra stycket eller 78 § 
 fösta stycket samt förbud enligt 78 § tredje stycket eller 79 § får överklagas 
hos allmän förvaltningsdomstol. 
 
90 § 
Till böter döms den som 
1.åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen 
 i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1997:192) om internationell 
adoptionsförmedling, 
2. överträder förbud eller begränsning som har meddelats med stöd av 27 §, 
3. utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 69 §, 
4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verksamheten. 
Till böter döms den som 
1. åsidosätter bestämmelserna i 28 § eller 33 § första stycket, om inte 
gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1997:192) om 
internationell adoptionsförmedling, 
2. överträder förbud eller begränsning som har meddelats med stöd av 30 §, 
3. utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 68 §, 
4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 78 § tredje stycket eller 79 
§ fortsätter verksamheten. 
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden, länsstyrelsen 
eller Socialstyrelsen. 
 
Förslag till 
Lag om socialbidrag (1999:00) 
 
Härigenom föreskrivs följande 
 
1 § Denna lag gäller enskildas rätt till ekonomiskt stöd i form av socialbidrag 
samt rådgivning för att tillgodose behov av grundläggande försörjning. 
 
2 § Socialbidraget skall främja människors ekonomiska trygghet och utformas så 
att det stärker den enskildes resurser att leva ett självständigt liv. 
 
3 § Den som inte själv kan tillgodose sina grundläggande behov av försörjning 
eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till socialbidrag av 
socialnämnden. 
Rätten till socialbidrag förutsätter att den enskilde efter sin förmåga ansvarar 
 för sin försörjning genom arbete, utbildning eller motsvarande. 
 
4 § Den enskilde skall genom socialbidraget tillförsäkras en skälig levnadsnivå.  
5 § Socialbidrag lämnas för skäliga kostnader för 
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och 
hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift, 
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, tandvård, glasögon 
 samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa. 
3. andra grundläggande ekonomiska försörjningsbehov som inte avser vård- eller 
behandlingsinsatser, 
4. ekonomisk rådgivning. 
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad regeringen 
närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm) 
på grundval av officiella prisundersökningar rörande olika hushållstypers 
baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl, skall 
socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå. Nämnden får också 
 i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre nivå, om det finns 
särskilda skäl för detta. 
 
6 § Socialnämnden får begära att den som uppbär socialbidrag under viss tid 
skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet 
 om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk 
åtgärd, och 
1. inte har fyllt tjugofem år, eller 
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande 
insatser, eller 
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men 
under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd. 
Praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket skall syfta 
 till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv. 
 Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på 
arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall 
utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och 
förutsättningar. 
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut fattas enligt 
första stycket. 
 
7 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan 
 kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 6 §, får fortsatt socialbidrag 
vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan godtagbart skäl 
uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten. 
 
8 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 6 § 
skall därvid inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den enskilde utför 
uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen 
utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock likställas med arbetstagare 
vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och 
8-10 §§ samt 7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om 
arbetsskadeförsäkring. 
 
9 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 10 §, återkräva socialbidrag 
som den enskilde har erhållit enligt 5 § 1 och 2 endast om det har lämnats 
1. som förskott på en förmån eller ersättning, 
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller 
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över 
 hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar. 
Har socialbidrag lämnats med stöd av 5 § 3 får socialnämnden återkräva hjälpen, 
om den har getts under villkor om återbetalning. 
Beslut som avser socialbidrag som kan komma att återkrävas enligt denna paragraf 
 skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgift om den eller de 
omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för återbetalningsplikten. 
Beslutet skall delges den enskilde. 
 
10 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna 
uppgifter eller på annat sätt förorsakat att socialbidrag enligt 5 § utgått 
obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad som har 
betalats ut för mycket. 
Om någon i annat fall än som avses i första stycket uppburit socialbidrag 
obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta, får 
socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket. 
 
11 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar 
godvilligt för socialbidrag som avses i 9 § eller 10 §, skall talan väckas hos 
länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid den 
länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt. 
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att 
återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin 
försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl 
talar mot bifall till ersättningsanspråket. 
 
12 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som 
avses i 9 och 10 §§. 
 
13 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om 
nämnden har meddelat beslut ifråga om socialbidrag enligt 5 § eller vägran eller 
 nedsättning av socialbidrag enligt 7 §. 
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller 
kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det 
har vunnit laga kraft. 
 
14 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut 
enligt denna lag.  
Denna lag träder i kraft den  
Remissinstanser till betänkandet Socialtjänst i utveckling (SOU 1999:97) 
 
Riksdagens ombudsmän (JO), Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, 
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsrätten i 
Jönköpings län, Länsrätten i Örebro län, Kriminalvårdsstyrelsen, Statskontoret, 
Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Riksförsäkringsverket, 
Försäkringskasseförbundet, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Statens 
institutionsstyrelse, Handikappombudsmannen, Hjälpmedelsinstitutet, 
Barnombudsmannen, Riksrevisionsverket, Arbetsgivarverket, Konsumentverket, 
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i 
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Örebro län, 
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, 
Ungdomsstyrelsen, Diskrimineringsombudsmannen, Integrationsverket, Landstinget i 
 Stockholms län, Landstinget i Kalmar län, Landstinget i Skåne län, Landstinget 
i Västerbottens län, Arbetsmarknadsstyrelsen, Haninge kommun, Järfälla kommun, 
Nynäshamns kommun, Stockholms kommun, Tyresö kommun, Oxelösunds kommun, 
Vingåkers kommun, Ödeshögs kommun, Gnosjö kommun, Jönköpings kommun, Mörbylånga 
kommun, Hörby kommun, Trelleborgs kommun, Örkelljunga kommun, Burlövs kommun, 
Malmö kommun, Falkenbergs kommun, Göteborgs kommun, Partille kommun, Karlsborgs 
kommun, Marks kommun, Töreboda kommun, Ulricehamns kommun, Lidköpings kommun, 
Mariestads kommun, Karlstads kommun, Degerfors kommun, Hällefors kommun, Örebro 
kommun, Sala kommun, Skinnskattebergs kommun, Västerås kommun, Avesta kommun, 
Gagnefs kommun, Malungs kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Skellefteå 
kommun, Åsele kommun, Haparanda kommun, Luleå kommun, Rädda Barnen, 
Handikappförbundens Samarbetsorgan, De Handikappades Riksförbund, Pensionärernas 
 Riksorganisation, Sveriges Pensionärsförbund, Svenska Kommunförbundet, 
Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers 
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Akademikerförbundet SSR, 
Familjehemmens Riksförbund, Föreningen Sveriges socialchefer, Grekiska 
Riksförbundet, Kommunförbundet i Stockholms län, Kommunförbundet i Skåne län, 
Kommunförbundet i Gävleborgs län, Kommunförbundet i Norrbottens län, 
Länsstyrelsernas socialtjänstförening, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, 
Reumatikerförbundet, Riksförbundet för behandlingshem, Riksförbundet för Hjälp 
åt Narkotika- och Läkemedelsberoende, Riksförbundet för Mag- och Tarmsjuka, 
Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, Riksförbundet för social 
och mental hälsa, Riksförbundet för utvecklingsstörda Barn, Riksförbundet 
PensionärsGemenskap, Samarbetsorgan för invandrarorganisationer, Stadsmissionen, 
 Sverige-finska Riksförbundet, Sveriges Dövas Riksförbund, Sveriges 
kommunaltjänstemannaförbund, Synskadades Riksförbund och Sällskapet Länkarnas 
Riksförbund.  
Sammanfattning av betänkandet Behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
(SOU 1999:109) 
Inledning 
Utredningens förslag innebär att socialtjänstens behandling av personuppgifter 
författningsregleras och anpassas till bestämmelserna i personuppgiftslagen 
(1998:204). Förslaget utgår från personuppgiftslagens tillämpningsområde, 
begrepp och terminologi och bestämmelserna har utformats så att de anger de 
undantag och preciseringar i förhållande till personuppgiftslagen som är 
motiverade. Lagen föreslås få namnet lag om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten (avsnitten 6.1.1-6.1.4). 
Utredningens förslag innebär vidare vissa ändringar i socialtjänstlagen 
(1980:620). 
Syftet med den föreslagna lagstiftningen är inte att utvidga socialtjänstens 
nuvarande möjligheter att registrera uppgifter om medborgarna. Huruvida 
personuppgifter i det enskilda fallet skall samlas in eller lämnas ut avgörs av 
annan lagstiftning och inte av personuppgiftslagen eller av den föreslagna 
lagstiftningen. Avsikten med utredningens förslag är bl.a. att anpassa de regler 
 som styr förutsättningarna för när personuppgifter får behandlas inom 
socialtjänsten så att de inte hindrar att personuppgifter får behandlas när så 
krävs för att socialtjänsten skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. 
Förslaget till lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
Lagens tillämpningsområde, m.m. 
Den föreslagna lagen skall tillämpas vid behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten. 
Personuppgiftslagen är generellt tillämplig på behandling av personuppgifter och 
 anger de begränsningar i fråga om att behandla personuppgifter som kan anses 
nödvändiga för att skydda den personliga integriteten. Att personuppgiftslagen 
är generell innebär att lagen är tillämplig vid behandling av personuppgifter 
inom socialtjänsten, om inte särskilda bestämmelser meddelas som avviker från 
personuppgiftslagens. Den föreslagna lagen innehåller sådana bestämmelser. Om 
inget annat följer av den föreslagna lagen, tillämpas emellertid 
personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
Begreppet socialtjänst definieras i lagen (avsnitt 6.2.1). Med socialtjänst 
förstås i detta sammanhang 
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda 
lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke, 
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd, 
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse, 
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå, 
5. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt asylsökande 
och andra utlänningar, 
6. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa 
andra utlänningar, 
7. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, 
8. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa 
funktionshindrade, samt 
9. tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av 
verksamhet som avses i 1-8. 
Den nämnda uppräkningen av verksamheter m.m. som innefattas i begreppet 
socialtjänst är uttömmande. Utanför lagens tillämpningsområde kommer därmed att 
falla t.ex. färdtjänstverksamhet samt förskoleverksamhet m.m., vilka 
verksamheter regleras av lagen (1997:735) om riksfärdtjänst och lagen (1997:736) 
 om färdtjänst respektive skollagen (1985:1100). Det bör dock framhållas att 
sådan verksamhet och annan verksamhet som inte omfattas av denna lag eller av 
annan särlagstiftning omfattas av personuppgiftslagen. Konsekvensen av att man 
låter en verksamhet falla utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde blir 
alltså inte att behandlingen av personuppgifter i den verksamheten förblir 
oreglerad. Huruvida de personuppgifter som har samlats in med stöd av denna lag 
får behandlas för t.ex. sådan verksamhet som nu nämnts, dvs. utanför 
socialtjänsten, får således avgöras efter en tillämpning av personuppgiftslagen. 
 Frågan om uppgifterna får lämnas ut måste naturligtvis också prövas enligt 
sekretesslagen (1980:100). 
Enligt förslaget är lagen tillämplig oavsett vilket subjekt som behandlar 
personuppgifter, under förutsättning att det är fråga om socialtjänst i lagens 
mening. Det innebär att inte bara myndigheter utan även enskilda som behandlar 
personuppgifter inom socialtjänsten har att tillämpa lagen. 
Liksom personuppgiftslagen föreslås lagen gälla inte endast för behandling av 
personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad utan även för annan 
behandling, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad 
samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning 
 enligt särskilda kriterier, dvs. för manuell behandling av personregister 
(avsnitt 6.2.2). Det föreslås inte några särskilda bestämmelser för den 
automatiserade behandlingen av personuppgifter. 
Lagen är dock inte tillämplig vid behandling av personuppgifter för forsknings- 
och statistikändamål (avsnitt 6.2.3). Behandling för sådana ändamål regleras av 
bestämmelserna i personuppgiftslagen och av eventuell annan särlagstiftning på 
området. Det bör dock påpekas att det inte är något som hindrar att de uppgifter 
 som samlats in för att myndigheter och andra skall kunna utföra sina 
arbetsuppgifter inom socialtjänsten, dvs. med stöd av den föreslagna lagen, även 
 används för forsknings- och statistikändamål. Av 9 § andra stycket 
personuppgiftslagen följer nämligen att behandling för historiska, statistiska 
och vetenskapliga ändamål inte skall anses oförenlig med de ändamål för vilka 
uppgifterna ursprungligen samlades in. Huruvida behandlingen av 
personuppgifterna, t.ex. själva utlämnandet, är tillåten i det enskilda fallet 
får emellertid avgöras av bestämmelserna i personuppgiftslagen och 
sekretesslagen. I 19 § tredje stycket personuppgiftslagen finns en allmän 
bestämmelse i ämnet. I den mån det, som t.ex. i 64 § socialtjänstlagen, finns 
särskilda föreskrifter i lag eller förordning om utlämnande av uppgifter för 
forskningsändamål, gäller dessa bestämmelser före personuppgiftslagens regler (2 
 § personuppgiftslagen). 
När personuppgifter får behandlas och ändamålen med behandlingen av 
personuppgifter 
Bestämningen av ändamål för behandlingen av personuppgifter anses vara av 
central betydelse från integritetssynpunkt. Utredningen har därför noga övervägt 
 om det skulle vara möjligt att direkt i lagen uttömmande ange för vilka ändamål 
 personuppgifter skall få behandlas inom socialtjänsten. Utredningen har 
emellertid av skäl som redovisas utförligt i avsnitt 6.3 ansett att det inte är 
möjligt att föreslå en sådan lösning. 
Utredningen har i stället stannat för en modell som innebär att det överlåts på 
de personuppgiftsansvariga i respektive verksamhet att - inom en i lagen angiven 
 ram - ange de ändamål för vilka personuppgifter skall få behandlas inom 
socialtjänsten. En sådan modell framstår - menar utredningen - som den bästa 
inte bara när det gäller skyddet för den enskildes personliga integritet utan 
även när det gäller verksamheten inom socialtjänsten. 
Utredningens förslag innebär således att det i lagen föreskrivs att 
personuppgifter, förutom med den registrerades samtycke, får behandlas bara om 
behandlingen är nödvändig för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall 
kunna utföras. Lagen hindrar dock inte att personuppgifter lämnas ut, om det 
följer av lag eller förordning. I lagen regleras inte för vilka ändamål 
personuppgifter skall få behandlas inom socialtjänsten. Det ankommer således på 
de personuppgiftsansvariga i respektive verksamhet att med beaktande av 9 § 
första stycket c personuppgiftslagen - dvs. bestämmelsen att personuppgifter 
bara får samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål - 
ange för vilka ändamål personuppgifter behandlas. Endast ändamål som är 
nödvändiga för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall kunna utföras kan 
därvid vara berättigade. 
Vilka kategorier av personuppgifter bör få behandlas? 
Föreskrifterna i 9 § första stycket e och f personuppgiftslagen - att de 
personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande 
till ändamålen med behandlingen samt att inte fler personuppgifter får behandlas 
 än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen - och viss 
annan lagstiftning, t.ex. socialtjänstlagens bestämmelser om dokumentation, 
innebär viktiga begränsningar av vilka personuppgifter som får behandlas. Det 
skydd som dessa föreskrifter ger för den personliga integriteten är menar 
utredningen tillräckligt. I den föreslagna lagen finns det därför inte några 
särskilda begränsningar beträffande vilka kategorier av personuppgifter som får 
behandlas inom socialtjänsten (avsnitt 6.4). Samtliga kategorier av 
personuppgifter kommer således i och för sig att få behandlas inom 
socialtjänsten, även bl.a. känsliga personuppgifter i personuppgiftslagens 
mening. 
Utredningen framhåller att det inte råder något tvivel om att det från 
integritetssynpunkt skulle vara en fördel om det i lagtexten på ett konkret sätt 
 kunde anges vilka personuppgifter som får behandlas inom socialtjänsten. 
Utredningen har emellertid bedömt det som i praktiken omöjligt att göra så. Det 
beror på den mycket omfattande och mångskiftande verksamhet som lagstiftningen 
skall omfatta och socialtjänstens behov av att behandla ett synnerligen stort 
antal olika personuppgifter, som när det gäller graden av integritetskänslighet 
varierar i stor utsträckning. En reglering skulle nämligen - menar utredningen - 
 antingen innebära stora risker för att socialtjänstarbetet försvårades eller - 
om listan över vilka uppgifter som fick behandlas gjordes mycket omfattande - 
knappast medföra några vinster från integritetssynpunkt. 
Personuppgiftsansvaret 
I den föreslagna lagen anges inte vem som skall vara personuppgiftsansvarig för 
de behandlingar av personuppgifter som utförs inom socialtjänsten (avsnitt 6.5). 
 Frågan om vem som är personuppgiftsansvarig för en viss behandling av 
personuppgifter enligt lagen om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten får i stället avgöras efter en tillämpning av bestämmelserna i 
personuppgiftslagen. Någon särskild regel om detta behövs inte i den föreslagna 
lagen. 
Sökbegrepp 
Med sökbegrepp förstås bokstäver eller siffror med vars hjälp man kan söka fram 
lagrad information. Frågan om sökbegränsningar har behandlats i avsnitt 6.6. 
De sekretessbestämmelser som gäller för personuppgifter inom socialtjänsten 
(bl.a. 7 kap. 4 § sekretesslagen 1980:100 och 51 § andra stycket 
socialtjänstlagen) innebär ett mycket starkt skydd för uppgifterna, inte bara i 
förhållande till verksamhet utanför socialtjänsten, utan även mellan myndigheter 
 på socialtjänstens område samt inom en och samma myndighet. Möjligheterna att 
söka information begränsas emellertid inte endast av sekretessbestämmelser, utan 
 även av personuppgiftslagens bestämmelse (9 § första stycket d) om att redan 
insamlade personuppgifter inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt 
 med det ändamål för vilket uppgifterna ursprungligen samlades in. Vidare 
innebär bestämmelsen i 59 § socialtjänstlagen om förbud mot att i s.k. 
sammanställningsregister hos socialnämnd ta in uppgifter om ömtåliga personliga 
förhållanden ytterligare begränsningar av sökmöjligheterna. Dessa bestämmelser 
innebär ett tillräckligt integritetsskydd. I lagen föreslås därför inte någon 
särskild begränsning i möjligheten att med olika sökbegrepp hämta information 
som finns inom socialtjänsten. 
Utredningen framhåller dock att det vid denna bedömning förutsätts att den 
personuppgiftsansvarige utformar de tekniska systemen så att i princip endast 
behöriga personer kan göra sökningar samt att det finns 
behörighetskontrollsystem och att det i efterhand går att fastställa vilka 
personer som har tagit del av information (loggning). Den enskilde handläggarens 
 sökmöjligheter torde kunna begränsas mycket kraftigt (jfr bl.a. 51 § andra 
stycket socialtjänstlagen). Den personkrets som arbetar med uppföljning, 
utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och framställning av statistik - och 
som naturligtvis är beroende av att kunna söka information i en helt annan 
omfattning än en enskild handläggare - torde i de flesta fall kunna begränsas 
till ett minimum. 
Samkörning 
Enligt utredningen saknas det anledning att i den föreslagna lagen ha en 
särskild bestämmelse som tillåter eller förbjuder att de personuppgifter som 
finns inom socialtjänsten samkörs (avsnitt 6.7). Personuppgiftslagens 
bestämmelser (9 § första stycket d, e och f) - att personuppgifter får behandlas 
 för andra ändamål än de för vilka uppgifterna ursprungligen samlades in bara om 
 de nya ändamålen inte är oförenliga med de ursprungliga ändamålen, att de 
personuppgifter som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande 
till ändamålen med behandlingen samt att inte fler uppgifter får behandlas än 
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen - innebär ett 
tillräckligt integritetsskydd för den enskilde. I praktiken begränsar dessa 
bestämmelser möjligheterna till samkörning på ett sätt som är godtagbart från 
integritetssynpunkt samtidigt som de innebär att personuppgifter kan samköras 
när det är ändamålsenligt och lämpligt. Även 59 § socialtjänstlagen och 
bestämmelserna i sekretesslagen kan hindra att personuppgifter samkörs. 
Utlämnande av personuppgifter på medium för automatiserad behandling 
I den föreslagna lagen behövs ingen regel som tillåter att personuppgifter inom 
socialtjänsten får lämnas ut på medium för automatiserad behandling (avsnitt 
6.8). Personuppgifter får lämnas ut på vilket medium som helst om behandlingen - 
 utlämnandet - inte är oförenlig med det ändamål för vilket uppgifterna 
ursprungligen samlades in. Detta följer direkt av personuppgiftslagen. Det finns 
 inte heller tillräcklig anledning att förbjuda att personuppgifter lämnas ut på 
 ett sådant medium. Sekretesslagen eller andra bestämmelser kan dock hindra att 
uppgifterna över huvud taget får lämnas ut. 
Direktåtkomst 
Den som har direktåtkomst till information som behandlas automatiserat kan, när 
han eller hon vill, ta del av informationen på en bildskärm. Åtkomsten kan avse 
all information som finns eller endast en del av denna. Direktåtkomst ger inte i 
 sig möjlighet att påverka informationsinnehållet. Frågan om direktåtkomst har 
behandlats i avsnitt 6.9. 
De sekretessbestämmelser som gäller vid behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten (bl.a. 7 kap. 4 § sekretesslagen och 51 § andra stycket 
socialtjänstlagen) innebär, oavsett om det är fråga att lämna ut uppgifter på 
papper eller om det rör sig om direktåtkomst, ett mycket starkt skydd för 
personuppgifterna. Vidare innebär personuppgiftslagens regler om att 
personuppgifter inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt med det 
för vilket uppgifterna samlades in, att de personuppgifter som behandlas skall 
vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen, samt 
att inte fler personuppgifter får behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till 
 ändamålen med behandlingen (9 § första stycket d, e och f), ett ytterligare 
skydd för personuppgifterna. Även detta gäller oavsett på vilket medium 
uppgifterna tas fram. Det finns inget behov av att härutöver föreslå en regel 
som innebär begränsningar av åtkomsten till personuppgifter som behandlas 
automatiserat inom socialtjänsten. 
Utredningen framhåller att en förutsättning för att en lösning som den 
föreslagna skall ge ett tillräckligt integritetsskydd är att den 
personuppgiftsansvarige begränsar den krets av personer som har direktåtkomst 
till information - vilket redan med hänsyn till gällande sekretessregler är 
nödvändigt - och att det finns system för behörighetskontroll. Utredningen har 
vid sin bedömning också utgått från att så blir fallet och att de tekniska 
systemen utformas så att det i efterhand går att fastställa vilka personer som 
har tagit del av information. 
Information 
Personuppgiftslagens bestämmelser om den personuppgiftsansvariges 
informationsplikt skall gälla även när personuppgifter behandlas inom 
socialtjänsten (avsnitt 6.10). Några särskilda bestämmelser om information 
behövs inte i den föreslagna lagen. I betänkandet gör utredningen en bedömning 
av hur personuppgiftslagens bestämmelser om information kan komma att tillämpas 
inom socialtjänsten. 
Säkerheten vid behandling och tillsynsmyndighetens befogenheter 
Personuppgiftslagens bestämmelser om säkerheten vid behandling och 
tillsynsmyndighetens befogenheter skall gälla också när personuppgifter 
behandlas inom socialtjänsten (avsnitt 6.11). Några särskilda bestämmelser 
därutöver behövs inte i den föreslagna lagen. Datainspektionen skall vara 
tillsynsmyndighet även enligt den föreslagna lagen. 
I betänkandet erinrar dock utredningen om att de uppgifter som finns och kommer 
att finnas inom socialtjänsten mycket ofta kommer att vara av integritetskänslig 
 natur. Utredningen understryker därför betydelsen av att det bedrivs ett aktivt 
 arbete i syfte att vidmakthålla en hög säkerhetsnivå. Det kan också, framhåller 
 utredningen, förväntas att Datainspektionen med stöd av 13 § 
personuppgiftsförordningen (1998:1191) kommer att meddela närmare föreskrifter 
om de säkerhetsåtgärder som behövs. 
Anmälan till tillsynsmyndigheten, m.m. 
Enligt 36 § första stycket personuppgiftslagen gäller att behandling av 
personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad omfattas av 
anmälningsskyldighet. Den personuppgiftsansvarige skall göra en skriftlig 
anmälan till tillsynsmyndigheten (Datainspektionen) innan en sådan behandling 
eller serie av sådana behandlingar med samma eller liknande ändamål genomförs. 
Emellertid innebär bestämmelsen i 3 § 3 personuppgiftsförordningen att den 
anmälningsskyldighet som följer av 36 § första stycket personuppgiftslagen inte 
gäller för behandling av personuppgifter som regleras genom särskilda 
föreskrifter i lag eller förordning. Denna undantagsbestämmelse från 
anmälningsskyldigheten bör - menar utredningen - gälla också när personuppgifter 
 behandlas med stöd av lagen om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten (avsnitt 6.12). När personuppgifter behandlas automatiserat inom 
socialtjänsten behöver anmälan således inte göras till Datainspektionen. 
Personuppgiftslagens bestämmelse (42 §) om att den personuppgiftsansvarige till 
var och en som begär det skall lämna upplysningar om sådana automatiserade eller 
 andra behandlingar av personuppgifter som inte har anmälts till 
tillsynsmyndigheten, skall däremot gälla även vid behandling av personuppgifter 
inom socialtjänsten (avsnitt 6.12). 
Bevarande och gallring 
Det finns inget behov av bestämmelser i fråga om bevarande och gallring som 
avviker från regleringen härav i andra författningar (avsnitt 6.13). Detta 
innebär att bevarande och gallring skall ske med beaktande av reglerna i 
personuppgiftslagen och socialtjänstlagen. En bestämmelse härom tas in i lagen. 
Sekretess 
I den föreslagna lagen tas inte in någon särskild reglering av sekretessfrågor 
som avviker från gällande lagstiftning (avsnitt 6.14). I lagtexten införs dock 
en uttrycklig erinran om de sekretessregler som skall beaktas vid behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten. 
Rättelse och skadestånd 
De bestämmelser om rättelse och skadestånd som finns i personuppgiftslagen skall 
 gälla även behandlingar som utförts i strid med lagen om behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten (avsnitten 6.15 och 6.16). En föreskrift som 
 anger detta förhållande tas in i den sistnämnda lagen 
Överklagande 
Utredningen föreslår inga särskilda regler om överklagande av den 
personuppgiftsansvariges beslut i olika frågor (avsnitt 6.17). Frågan om en 
sådan överklaganderätt bör finnas är av principiellt slag och bör därför 
övervägas i ett annat sammanhang. 
Det är, menar utredningen, ingen lämplig ordning att riksdagen i varje enskilt 
fall i olika specialförfattningar om behandling av personuppgifter, skall ta 
ställning till om vissa beslut som den personuppgiftsansvarige fattar bör kunna 
överklagas. Den bästa lösningen är att riksdagen i ett sammanhang - lämpligen i 
ett lagstiftningsärende rörande personuppgiftslagen - får ta ställning till om 
en sådan överklaganderätt bör finnas. 
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 
Lagen om behandling av personuppgifter föreslås träda i kraft den 1 juli 2000 
(avsnitt 7.2). 
Som inledningsvis nämndes bygger lagen om behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten på personuppgiftslagen och skall tillämpas sida vid sida med den. 
 Mot denna bakgrund bör, menar utredningen, den föreslagna lagens 
övergångsreglering och personuppgiftslagens i princip överensstämma. 
Utredningen föreslår därför i fråga om automatiserad behandling av 
personuppgifter, en övergångsbestämmelse som innebär att lagen - liksom 
personuppgiftslagen - skall tillämpas först den 1 oktober 2001 på sådana 
automatiserade behandlingar som har påbörjats före den 24 oktober 1998. Detsamma 
 bör - liksom enligt personuppgiftslagen - gälla beträffande automatiserad 
behandling som utförs för ett visst ändamål, om behandling för ändamålet har 
påbörjats före den 24 oktober 1998. 
Lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kommer således att 
gälla för de automatiserade behandlingar som pågår den 1 juli 2000 och som har 
påbörjats efter den 24 oktober 1998. Den 1 oktober 2001 kommer denna lag - 
liksom personuppgiftslagen - i princip att gälla fullt ut för all automatiserad 
behandling av personuppgifter, oavsett när den har påbörjats. 
När det sedan gäller manuell behandling av personuppgifter som påbörjats före 
den 24 oktober 1998, anser utredningen att den föreslagna lagen bör träda i 
kraft först den 1 oktober 2007. För sådan manuell behandling av personuppgifter 
inom socialtjänsten kommer således endast personuppgiftslagen att gälla till och 
 med den 30 september 2007. När det gäller manuell behandling som påbörjats 
efter den 24 oktober 1998 gäller däremot såväl personuppgiftslagens bestämmelser 
 som lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten redan den 1 juli 
 2000. 
Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen 
Utredningens förslag innebär vidare att det i socialtjänstlagen tas in en ny 
bestämmelse, 59 a §, som innebär att förbudet i 59 § första stycket samma lag 
mot att i s.k. sammanställningsregister hos socialnämnden anteckna uppgifter om 
ömtåliga personliga förhållanden inte skall hindra att personuppgifter behandlas 
 hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och 
 framställning av statistik (avsnitt 6.1.5). 
Vidare föreslås en ändring i 61 § socialtjänstlagen, som innebär att det i den 
paragrafen tas in en hänvisning inte bara till personuppgiftslagen utan även 
till lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten (avsnitt 8.2). 
Även ändringarna i socialtjänstlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2000 
(avsnitt 7.2). Beträffande 61 § socialtjänstlagen föreslås en viss 
övergångsreglering.  
Författningsförslag i betänkandet Behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten (SOU 1999:109) 
1       Förslag till 
Lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
 
Härigenom föreskrivs följande. 
Lagens tillämpningsområde 
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, 
om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i 
eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är 
tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier. 
 
2 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter för forsknings- och 
statistikändamål. 
 
3 § Med socialtjänst förstås i denna lag 
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda 
lagstiftningen om vård av unga och av missbrukare utan samtycke, 
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd, 
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse, 
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå, 
5. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt asylsökande 
och andra utlänningar, 
6. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa 
andra utlänningar, 
7. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade, 
8. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa 
funktionshindrade, samt 
9. tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av 
verksamhet som avses i 1-8. 
Förhållandet till personuppgiftslagen, m.m. 
4 § Om inget annat följer av denna lag, tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) 
 vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
 
5 § I socialtjänstlagen (1980:620) finns särskilda bestämmelser om register m.m. 
 hos socialnämnden. 
När personuppgifter får behandlas 
6 § Personuppgifter får, förutom med den registrerades samtycke, behandlas bara 
om behandlingen är nödvändig för att en arbetsuppgift inom socialtjänsten skall 
kunna utföras. 
Lagen hindrar dock inte att personuppgifter lämnas ut om det följer av lag eller 
 förordning. 
Ändamålen med behandlingen 
7 § Det ankommer på den personuppgiftsansvarige att, inom den ram som anges i 6 
§ och med beaktande av 9 § första stycket c personuppgiftslagen (1998:204), 
bestämma för vilka ändamål personuppgifter får behandlas. 
Känsliga personuppgifter, m.m. 
8 § En tillåten behandling av personuppgifter enligt 6 § innebär 
1. att även uppgifter om personnummer och sådana känsliga personuppgifter som 
avses i 13 § personuppgiftslagen (1998:204) får behandlas, 
2. att även andra än myndigheter får behandla personuppgifter om 
lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella 
tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden, samt 
3. att personuppgifter får föras över till tredje land. 
Av 9 § första stycket e och f personuppgiftslagen följer att de personuppgifter 
som behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med 
 behandlingen samt att inte fler personuppgifter får behandlas än som är 
nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. 
Bevarande och gallring 
9 § Utöver vad som följer av personuppgiftslagen (1998:204) finns särskilda 
bestämmelser om bevarande och gallring i socialtjänstlagen (1980:620). 
Sekretess 
10 § För utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten gäller de 
begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100), socialtjänstlagen 
(1980:620) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa 
funktionshindrade. 
Rättelse och skadestånd 
11 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd 
gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. 
2. I fråga om automatiserad behandling av personuppgifter, som påbörjats före 
den 24 oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst ändamål, om 
behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 1998, skall lagen 
tillämpas först den 1 oktober 2001. 
3. I fråga om manuell behandling av personuppgifter, som påbörjats före den 24 
oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst ändamål, om manuell 
behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 1998, skall lagen 
tillämpas först den 1 oktober 2007.  
2       Förslag till 
        Lag om ändring i socialtjänstlagen      (1980:620) 
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620) 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 59 a §, 
dels att 61 § skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
59 a § 
 
Bestämmelsen i 59 § första stycket hindrar inte att personuppgifter behandlas 
hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och 
framställning av statistik. 
 
61 § 
I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter finns 
bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204). 
I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter finns 
bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204) och i lagen (2000:000) om 
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. 
2. Under den tid datalagen (1973:289) skall tillämpas på viss behandling av 
personuppgifter, gäller dock 61 § i dess lydelse före den 24 oktober 1998 för 
sådan behandling.  
Remissinstanser till betänkandet Behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten (SOU 1999:109) 
 
Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Övre Norrland, Solna tingsrätt, 
Norrköpings tingsrätt, Gävle tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, 
Justitiekanslern (JK), Datainspektionen, Statistiska centralbyrån, Statens 
invandrarverk, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Statens 
institutionsstyrelse, Riksrevisionsverket, Skolverket, Riksarkivet, Juridiska 
fakulteten vid Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, 
Socialvetenskapliga forskningsrådet, Länsstyrelsen i Stockholm län, 
Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen 
 i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Göteborgs kommun, Malmö 
kommun, Stockholms kommun, Håbo kommun, Partille kommun, Täby kommun, Borås 
kommun, Gävle kommun, Östersunds kommun, Avesta kommun, Falköpings kommun, 
Ronneby kommun, Degerfors kommun, Lessebo kommun, Sandvikens kommun, Färgelanda 
kommun, Herrljunga kommun, Valdemarsviks kommun, Dorotea kommun, Malungs kommun, 
 Sollefteå kommun, Marks kommun, Norrtälje kommun, Skara kommun, Hammarö kommun, 
 Strömstads kommun, Åmåls kommun, Landsorganisationen i Sverige (LO), 
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges kommunaltjänstemannaförbund 
(SKTF), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska 
Arbetsgivareföreningen (SAF), Föreningen Sveriges socialchefer, Svenska 
Kommunförbundet, Pensionärernas Riksorganisation, Sveriges Pensionärsförbund, 
Riksförbundet PensionärsGemenskap, Statspensionärernas Riksförbund, Svenska 
Kommunalpensionärernas förbund, Riksförbundet för hjälp åt 
läkemedelsmissbrukare, Sällskapet Länkarnas Riksförbund, Rädda Barnen och 
Barnens rätt i samhället (BRIS)  
Jämförelse mellan den nuvarande socialtjänstlagen och den föreslagna nya 
socialtjänstlagen 
Nuvarande socialtjänstlag 
Föreslagen socialtjänstlag 
 
1 § första-tredje stycket 
 
1 § fjärde stycket 
 
2 § 
 
3 § 
 
4 § första och andra styckena 
 
4 § tredje stycket 
 
4 § fjärde och femte styckena 
 
5 § första stycket 
 
5 § andra stycket 
 
6 § 
 
6 a § 
 
6 b § 
 
6 c § 
 
6 d § 
 
6 e § 
 
6 f § 
 
6 g § 
 
6 h § 
 
7 § 
 
7 a § första - tredje styckena 
 
7 a § fjärde stycket 
 
8 § 
 
8 a § 
9 § 
 
10 § 
 
11 § första och andra styckena 
 
11 § tredje stycket 
 
12 § 
 
12 a § 
 
13-18 a §§ upphävda 
 
19 § 
 
20 § 
 
20 a § 
 
21 § 
 
21 a § 
 
22 § första - tredje styckena 
 
22 § fjärde stycket 
 
23 § 
 
23 a § 
 
24 § 
 
25 § första och andra styckena 
 
25 § tredje stycket 
 
25 § fjärde stycket 
 
25 § femte stycket 
 
26 § 
 
27 § 
 
28 § 
 
29 § upphävd 
 
30 § första stycket och tredje stycket första meningen 
 
30 § andra stycket och tredje stycket andra meningen 
 
31 § första stycket 
 
31 § andra stycket 
 
32 § 
 
33 § 
 
33 a § 
 
34 § 
 
35 § 
 
36 § 
 
37 § 
 
38 § 
 
39 § 
 
40 § 
 
41-46 §§ upphävda 
 
47 § 
 
48 § 
 
49 § 
 
50 § 
 
50 a § 
 
50 b § 
 
51 § 
 
52 § 
 
53 § 
 
54 § 
 
55 § 
 
56 § 
 
57 § 
 
58 § 
 
59 § 
 
60 § 
 
61 § 
 
62 § 
 
63 § 
 
64 § 
 
65 § 
 
65 a § 
 
65 b § 
 
66 § 
 
67 § 
 
68 § 
 
68 a § 
 
69 § 
 
69 a § 
 
69 b § första stycket 
 
69 b § andra stycket 
 
69 c § 
 
70 § 
 
70 a § 
 
70 b § 
 
70 c § 
71 § 
 
71 a § 
 
71 b § 
 
71 c § 
 
72 § 
 
72 a § 
 
72 b § 
 
73 § 
 
74 § 
 
74 a § 
 
75 § 
 
76 § 
 
77 § 
 
78 § 
1 kap. 1 § 
 
1 kap. 2 § 
 
2 kap. 1 § 
 
2 kap. 2 § 
 
2 kap. 4 § 
 
2 kap. 5 § 
 
2 kap. 6 § 
 
3 kap. 1 § 
 
5 kap. 10 § 
 
4 kap. 1 § första stycket 
 
4 kap. 1 § andra stycket 
 
4 kap. 3 § 
 
4 kap. 4 § 
 
4 kap. 5 § 
 
4 kap. 6 § 
 
upphört 
 
4 kap. 2 § 
 
2 kap. 3 § 
 
3 kap. 2 § 
 
3 kap. 3 § 
 
5 kap. 12 § 
 
3 kap. 4 § 
 
5 kap. 11 § 
3 kap. 5 § 
 
3 kap. 6 § 
 
3 kap. 7 § 
 
5 kap. 9 § 
 
5 kap. 1 § 
 
5 kap. 3 §  
5 kap. 4 § 
 
5 kap. 5 § 
 
5 kap. 6 § 
 
5 kap. 7 § 
 
5 kap. 8 § 
 
6 kap. 1 § 
 
6 kap. 5 § 
 
6 kap. 2 § 
 
6 kap. 3 § 
 
6 kap. 4 § 
 
6 kap. 6 § 
 
6 kap. 12 § 
 
6 kap. 13 § 
 
6 kap. 14 § 
 
6 kap. 7 § 
 
5 kap. 2 § 
 
6 kap. 8 §  
6 kap. 9 §  
6 kap. 15 §  
6 kap. 10 § 
 
6 kap. 16 § 
 
upphävs 
 
9 kap. 2 § 
 
9 kap. 1 § 
 
8 kap. 1 § 
 
8 kap. 2 § 
 
9 kap. 3 § 
 
9 kap. 4 § 
 
10 kap. 1 § 
 
10 kap. 2 § 
 
10 kap. 3 §  
10 kap. 4 § 
 
10 kap. 5 § 
 
10 kap. 6 § 
 
11 kap. 1 § 
 
11 kap. 2 § 
 
11 kap. 4 § 
 
11 kap. 5 § 
 
11 kap. 6 § 
 
11 kap. 7 § 
 
11 kap. 8 § 
 
11 kap. 9 § 
 
11 kap. 10 § 
 
11 kap. 11 § 
 
11 kap. 12 § 
 
12 kap. 1 § 
 
12 kap. 2 § 
 
12 kap. 3 § 
 
12 kap. 4 § 
 
12 kap. 5 § 
 
12 kap. 6 § 
 
12 kap. 7 § 
 
12 kap. 8 § 
 
12 kap. 9 § 
 
12 kap. 10 § 
 
13 kap. 1 § 
 
13 kap. 2 § 
 
13 kap. 7 § 
 
7 kap. 1 § 
 
7 kap. 2 § 
 
13 kap. 3 § 
 
13 kap. 4 § 
 
13 kap. 5 § 
 
13 kap. 6 § 
 
7 kap. 3 § 
 
7 kap. 4 § 
 
7 kap. 5 § 
14 kap. 1 § 
 
14 kap. 2 § 
 
15 kap. 1 § 
 
15 kap. 2 § 
 
16 kap. 1 § 
 
16 kap. 2 § 
 
6 kap. 11 § 
 
16 kap. 3 § 
 
16 kap. 4 § 
 
16 kap. 5 § 
 
16 kap. 6 § 
 
16 kap. 7 § 
 
16 kap. 8 § 
 
16 kap. 9 §  
Lagrådsremissens lagförslag 
Förslag till socialtjänstlag 
1 kap. Socialtjänstens mål 
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja 
 människornas 
- ekonomiska och sociala trygghet, 
- jämlikhet i levnadsvillkor, och 
- aktiva deltagande i samhällslivet. 
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och 
andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och 
gruppers egna resurser. Socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för 
människornas självbestämmanderätt och integritet. 
När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen 
till barnets bästa kräver. 
2 kap. Kommunens ansvar 
1 § Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. 
 
2 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas där får det stöd 
och den hjälp som de behöver. 
Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra 
huvudmän. 
I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande 
m.fl. finns särskilda bestämmelser i den lagen. 
I 3 § och 14 kap. 2 § finns föreskrifter om ansvar i vissa fall för annan kommun 
 än den där den enskilde vistas. 
 
3 § En person som önskar flytta till en annan kommun, men till följd av 
ålderdom, funktionshinder eller allvarlig sjukdom har ett varaktigt behov av 
omfattande vård- och omsorgsinsatser och därför inte kan bosätta sig där utan 
att inflyttningskommunen erbjuder behövliga insatser, får hos den kommunen 
ansöka om sådana insatser. En sådan ansökan skall behandlas som om den enskilde 
vore bosatt i inflyttningskommunen. 
Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i hemkommunen får inte 
beaktas vid behandling av en sådan ansökan. 
Hemkommunen är skyldig att på begäran bistå med den utredning som 
inflyttningskommunen kan behöva för att kunna pröva ansökan. 
 
4 § Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de nämnder som 
 kommunfullmäktige bestämmer. 
Vad som i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd gäller i 
förekommande fall den eller de nämnder som utses enligt första stycket. 
 
5 § Kommunen får sluta avtal med annan om att utföra kommunens uppgifter inom 
socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt 
en annan kommun. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte med 
stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en 
samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ. 
Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, den allmänna 
försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att, inom ramen för socialtjänstens 
uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga 
resurser. Kommunen skall bidra till finansieringen av sådan verksamhet som 
bedrivs i samverkan. 
 
6 § Riksrevisionsverket får granska sådan verksamhet som bedrivits i samverkan 
med och delvis finansierats av försäkringskassan eller länsarbetsnämnden. Vid en 
 sådan granskning har Riksrevisionsverket rätt att ta del av de uppgifter som 
behövs för att granska verksamheten. 
3 kap. Socialnämndens uppgifter 
1 § Till socialnämndens uppgifter hör att 
- göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen, 
- medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, 
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen, 
- informera om socialtjänsten i kommunen, 
- genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för 
goda levnadsförhållanden, 
- svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk 
hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. 
 
2 § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens 
sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och 
 äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga 
lokaler och allmänna kommunikationer utformas så att de blir lätt tillgängliga 
för alla. 
Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder 
vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och 
ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. 
Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, 
bostad och utbildning. 
 
3 § Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet. 
För utförande av socialnämndens uppgifter skall det finnas personal med lämplig 
utbildning och erfarenhet. 
Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och 
säkras. 
 
4 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten 
och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden 
samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 
 
5 § Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras 
tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra 
samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. 
När en åtgärd rör ett barn skall barnets inställning så långt det är möjligt 
klarläggas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och 
mognad. 
 
6 § Socialnämnden bör genom hemtjänst, dagverksamheter eller annan liknande 
social tjänst underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakt med 
andra. 
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom 
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, samt genom social jour eller 
annan liknande verksamhet. 
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift 
att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga 
angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn som 
inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare 
begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses 
endast om barnet självt begär eller samtycker till det. 
 
7 § Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk av 
alkohol och andra beroendeframkallande medel. 
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och enskilda och 
 genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbruk och 
om de hjälpmöjligheter som finns. 
4 kap. Rätten till bistånd 
1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda 
på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för 
 sin livsföring i övrigt. 
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. 
Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att 
leva ett självständigt liv. 
 
2 § Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för 
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och 
hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift, 
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening 
 och arbetslöshetskassa. 
Skäliga kostnader enligt första stycket 1 skall i enlighet med vad regeringen 
närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm) 
på grundval av officiella prisundersökningar av olika hushållstypers 
baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl, skall 
socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå. Nämnden får också 
 i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre nivå, om det finns 
särskilda skäl för detta. 
 
3 § Socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid 
skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet 
 om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk 
åtgärd, och 
1. inte har fyllt tjugofem år, eller 
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande 
insatser, eller 
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men 
under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd. 
Praktik eller kompetenshöjande verksamhet som avses i första stycket skall syfta 
 till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv. 
 Verksamheten skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på 
arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall 
utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och 
förutsättningar. 
Socialnämnden skall samråda med länsarbetsnämnden innan beslut fattas enligt 
första stycket. 
 
4 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan 
 kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 3 §, får fortsatt 
försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan 
godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten. 
 
5 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 3 § 
skall inte anses som arbetstagare. I den utsträckning den enskilde utför 
uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen 
utförs vid förvärvsarbete, skall han eller hon dock likställas med arbetstagare 
vid tillämpning av 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 1-4 §§ och 7-14 §§, 4 kap. 1-4 §§ och 
8-10 §§ samt 7-9 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) och av lagen (1976:380) om 
arbetsskadeförsäkring. 
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper 
1 § Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den 
hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden 
 skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga bevaka 
 att planen fullföljs. 
 
2 § Socialnämnden skall 
- verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, 
- i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en 
gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom, 
- med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har 
visat tecken till en ogynnsam utveckling, 
- aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av 
 alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel samt dopningsmedel, 
- i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att 
utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till 
den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet, samt 
- i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och 
hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge 
eller adoption har avgjorts. 
 
3 § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda eller begränsa 
möjligheterna för en person som har sitt hem inom kommunen att i hemmet ta emot 
andras underåriga barn. 
Ett sådant förbud omfattar inte fall då det med hänsyn till särskilda 
omständigheter är uppenbart befogat att ett barn tas emot i hemmet. 
 
4 § Kommunen skall sörja för 
- att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå 
enighet i frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal) samt 
- att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra 
stycket eller 15 a § andra stycket föräldrabalken. 
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens försorg eller 
annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som begär det. 
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs av det 
allmänna eller yrkesmässigt av en enskild och som består i samtal med syfte att 
bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer. 
 
5 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och 
 bo självständigt, under trygga förhållanden och med respekt för sitt 
självbestämmande och sin integritet. 
 
6 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och 
skall ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig 
service. 
Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för 
äldre människor som behöver särskilt stöd. 
 
7 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena för 
äldre människor i kommunen samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om 
socialtjänstens verksamhet på detta område. 
Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall kommunen 
samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och organisationer. 
 
8 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller 
andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta 
i samhällets gemenskap och att leva som andra. 
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull 
sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes 
behov av särskilt stöd. 
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till följd av 
sådana svårigheter som avses i första stycket behöver ett sådant boende. 
 
9 § Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i 
kommunen för människor med fysiska och psykiska funktionshinder samt i sin 
uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på dessa områden. 
Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och psykiska 
funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med landstinget och med 
andra samhällsorgan och organisationer. 
 
10 § Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar 
närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder. 
 
11 § Socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för 
våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin 
situation. 
6 kap. Vård i familjehem och i hem för vård eller boende 
1 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett 
annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller 
boende. 
Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i 
ett annat hem än det egna får god vård. 
Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga 
och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. 
När ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas emot 
av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock 
alltid beaktas. 
 
2 § Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång till familjehem och hem för 
 vård eller boende för enskilda och familjer som behöver vårdas och bo utanför 
det egna hemmet. Enligt 3 § skall dock behovet av vissa hem tillgodoses av 
staten. 
 
3 § Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda 
bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av 
missbrukare i vissa fall skall tillgodoses av staten. Statens 
institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för dessa hem. Styrelsen 
leder och har tillsyn över verksamheten vid hemmen. 
Staten kan, om det finns särskilda skäl för det, genom avtal uppdra åt ett 
landsting eller en kommun att inrätta och driva ett sådant hem. 
För vård i ett sådant hem som avses i första stycket får avgift tas ut av den 
kommun som begärt placeringen. 
 
4 § Vård i familjehem, hem för vård eller boende och sådana hem som avses i 3 § 
skall bedrivas i samråd med socialnämnden. 
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare 
föreskrifter om vård i sådana hem. 
Särskilda regler till skydd för underåriga 
5 § En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för 
stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av 
föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne. Som ett 
medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i ett 
visst familjehem. 
Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda 
hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda. 
 
6 § Är det fråga om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att 
adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar det land där det 
har sitt hemvist. Medgivande får lämnas endast om den eller de som vill adoptera 
 har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och har blivit 
informerade om den planerade adoptionens innebörd. Medgivandet upphör att gälla 
om inte barnet har tagits emot i hemmet inom två år från det medgivandet 
lämnades. 
 
7 § Den eller de som vill adoptera är skyldiga att anmäla till socialnämnden om 
deras omständigheter ändras mer väsentligt under den tid medgivandet gäller. 
Medgivandet skall återkallas, om förutsättningarna för det inte längre finns. 
Medgivandet kan återkallas även när barnet har tagits emot av den eller de som 
vill adoptera, om en fortsatt vistelse hos dem inte vore förenlig med barnets 
bästa. 
 
8 § När ett barn har föreslagits för adoption, skall socialnämnden skyndsamt och 
 senast inom två veckor från det att den eller de som vill adoptera kommit in 
med en anmälan om detta pröva om samtycke skall ges till att 
adoptionsförfarandet får fortsätta. Om det är fråga om ett adoptionsförfarande 
som omfattas av lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till 
Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, 
skall 3 § i den lagen tillämpas. Den tid inom vilken prövning enligt detta 
stycke skall ske får förlängas om det finns synnerliga skäl. 
 
9 § Socialnämnden skall i fråga om de underåriga som avses i 5 § 
- medverka till att de får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma 
uppväxtförhållanden, 
- verka för att de får lämplig utbildning och 
- lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan 
 hjälp som de behöver. 
 
10 § Vårdas en underårig med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna, 
skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården 
fortfarande behövs. 
 
11 § Ett medgivande att ta emot en underårig för stadigvarande vård och fostran 
enligt 5 § meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens 
prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden informera och samråda 
med den kommunen innan den fattar sitt beslut. 
Ett medgivande om att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att 
adoptera det enligt 6 § och ett samtycke till adoptionsförfarandet enligt 8 § 
meddelas av socialnämnden i den eller de sökandes hemkommun. 
Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 5 § fullgör skyldigheterna enligt 9 
§. I de fall samtycke enligt 8 § lämnats av socialnämnden i en annan kommun 
fullgör i stället den nämnden skyldigheterna enligt 9 §. 
 
12 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet som 
syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 5 §. 
Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall förmedla barn från 
utlandet för adoption finns bestämmelser i lagen (1997:192) om internationell 
adoptionsförmedling. 
7 kap. Föreskrifter om enskild verksamhet 
1 § Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild 
individ får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet 
 i form av 
- hem för vård eller boende, 
- sådana boenden som motsvarar dem som avses i 5 kap. 6 § andra stycket eller 5 
kap. 8 § tredje stycket, 
- hem för viss annan heldygnsvård, 
- hem eller öppen verksamhet för vård under en begränsad del av dygnet. 
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall 
bedrivas. 
Tillstånd behövs inte för sådan verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2 
kap. 5 § har överlämnat till en enskild att utföra. 
 
2 § Tillstånd att bedriva sådan verksamhet som avses i 1 § får beviljas endast 
om verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet. 
Tillstånd får förenas med villkor av betydelse för kvaliteten och säkerheten i 
verksamheten. 
Om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras eller flyttas, skall nytt 
tillstånd sökas. 
 
3 § Bestämmelserna i 11 kap. 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar i enskild 
verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn. Dokumentationen skall bevaras 
så länge den kan antas ha betydelse för åtgärder i verksamheten. 
 
4 § En handling i en personakt i enskild verksamhet som står under 
länsstyrelsens tillsyn skall, om det begärs av den som akten rör, så snart som 
möjligt tillhandahållas denne för läsning eller avskrivning på stället eller i 
avskrift eller kopia, om inte annat följer av 14 kap. 1 §. 
Frågor om utlämnande enligt första stycket prövas av den som ansvarar för 
personakten. Anser denne att personakten eller någon del av den inte bör lämnas 
ut skall han eller hon genast med eget yttrande överlämna frågan till 
länsstyrelsen för prövning. 
 
5 § Länsstyrelsen får besluta att en personakt i enskild verksamhet som står 
under länsstyrelsens tillsyn skall tas om hand 
1. om verksamheten upphör, 
2. om det på sannolika skäl kan antas att personakten inte kommer att handhas 
enligt föreskrifterna i denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med 
stöd av lagen, eller 
3. om den som ansvarar för personakten ansöker om det och det finns ett 
påtagligt behov av att akten tas om hand. 
En omhändertagen personakt skall återlämnas, om det är möjligt och det inte 
finns skäl för omhändertagande enligt första stycket. Beslut i fråga om 
återlämnande meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av den som vid beslutet om 
omhändertagande ansvarade för personakten. 
Personakter som har tagits om hand skall förvaras avskilda hos arkivmyndigheten 
i den kommun där akterna omhändertagits. Personakterna skall bevaras i minst två 
 år från det att de kom in till arkivmyndigheten. En myndighet som har hand om 
en personakt som har omhändertagits har, om en uppgift ur akten begärs för ett 
särskilt fall, samma skyldighet att lämna uppgiften som den haft som ansvarat 
för akten före omhändertagandet. 
8 kap. Avgifter 
1 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnadsansvar 
för den enskilde vårdtagaren. Kommunen får dock, utom för underåriga, ta ut 
ersättning för uppehället av den som på grund av missbruk av alkohol, narkotika 
eller därmed jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller 
 boende eller i ett familjehem. Regeringen får meddela föreskrifter om den 
högsta ersättning som får tas ut för varje dag. För andra stöd- och 
hjälpinsatser får kommunen ta ut skälig ersättning. 
Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det 
egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning bidra till kommunens 
kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden får i sådana 
fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige. 
Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänster för vilka avgift 
 har bestämts enligt 2 §. 
 
2 § För familjerådgivning, hemtjänst och verksamhet för barn och ungdom enligt 5 
 kap. 2 § som inte är stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär, sådant 
boende som avses i 5 kap 6 § andra stycket eller 8 § tredje stycket eller annan 
liknande social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som 
kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. 
 
Avgifter för hemtjänst får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 § 
tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så stort belopp 
att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov, 
boendekostnader och andra normala levnadskostnader. När avgifterna fastställs 
skall kommunen försäkra sig om att omsorgstagarens make eller sambo inte drabbas 
 av en oskäligt försämrad ekonomisk situation. 
9 kap. Återkrav m.m. 
1 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att lämna 
uppgifter eller på annat sätt förorsakat att ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 
§ utgetts obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad 
som har betalats ut för mycket. 
Om någon i annat fall än som avses i första stycket fått sådant ekonomiskt 
bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta, 
 får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket. 
 
2 § Socialnämnden får, i andra fall än som avses i 1 §, återkräva bistånd som 
den enskilde har erhållit enligt 4 kap. 1 § endast om det har lämnats 
1. som förskott på en förmån eller ersättning, 
2. till den som är indragen i arbetskonflikt, eller 
3. till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte kunnat råda över 
 hindrats från att förfoga över sina inkomster och tillgångar. 
Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § får 
socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om 
återbetalning. 
Ett beslut som avser ekonomisk hjälp som kan komma att återkrävas enligt denna 
paragraf skall vara skriftligt. Beslutet skall innehålla uppgifter om den eller 
de omständigheter som enligt denna paragraf utgör grund för 
återbetalningsplikten. Beslutet skall delges den enskilde. 
 
3 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte återbetalar 
frivilligt för ekonomisk hjälp som avses i 1 eller 2 § eller för kostnader som 
kommunen har haft enligt 8 kap. 1 § första eller andra stycket, skall talan 
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnader uppkom. Talan 
väcks vid den länsrätt inom vars domkrets den enskilde är bosatt. 
Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att 
återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin 
försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl 
talar mot bifall till ersättningsanspråket. 
 
4 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som 
avses i 1 och 2 §§ och i 8 kap. 1 § första och andra styckena. 
10 kap. Nämndorganisation 
Socialnämnden 
1 § För en socialnämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen 
(1991:900). 
 
2 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och 
ärenden som enligt denna lag eller annan författning är en uppgift för 
socialnämnden. 
 
3 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga nämnder och 
hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade. 
Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunstyrelsen och 
övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det 
behövs för nämndens verksamhet. 
Delegation 
4 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild 
avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som är en 
uppgift för nämnden enligt 6 kap 5-7 och 10 §§ denna lag, 4 och 6 §§, 11 § 
första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 
§§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 11 och 13 §§ 
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 
Första stycket gäller även i ärenden enligt 6 kap. 8 § om samtycke vägras och 
beslut enligt 8 kap. 5 § om att föra talan om återkrav enligt 8 kap. 2 §. 
 
5 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller 
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum 
- 1 kap. 4 § föräldrabalken, 
- 2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 § att 
besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning, 
- 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken, 
- 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldrabalken, 
- 6 kap. 19 § föräldrabalken när det gäller beslut att utse utredare i mål och 
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge, 
- 7 kap. 7 § föräldrabalken när det gäller godkännande av avtal om att 
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader, 
- 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. 
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte omfatta befogenhet att 
meddela beslut i frågor som avses i 5 kap. 3 § denna lag eller att fullgöra 
nämndens uppgifter enligt 5 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller 17 § 
 lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
6 § Bestämmelser om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe 
finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen 
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. 
11 kap. Handläggning av ärenden m.m. 
1 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan 
eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda 
någon åtgärd av nämnden. 
Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes 
avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. 
 
2 § Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs 
skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera 
 sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas 
 så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte 
göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet. 
Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. 
 Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för 
 viss tid. 
Den som berörs av en sådan utredning som anges i första stycket skall 
underrättas om att en utredning inleds. 
 
3 § När ett barn behöver vårdas utom hemmet skall en plan upprättas för den vård 
 som socialnämnden avser att anordna. Planen skall även uppta åtgärder och 
insatser som andra huvudmän har ansvar för. 
 
4 § Socialnämnden är skyldig att slutföra en utredning enligt 2 § och fatta 
beslut i ärendet även om den underårige byter vistelsekommun. Detsamma gäller om 
 en utredning inletts enligt 1 § och ärendet avser vård av missbrukare. 
Första stycket gäller inte om den nya vistelsekommunen samtycker till att ta 
över utredningen av ärendet. 
 
5 § Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om 
stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Dokumentationen skall 
utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och 
 händelser av betydelse. 
Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att 
obehöriga inte får tillgång till dem. 
 
6 § Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet. Den 
 enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra 
anteckningar som förs om honom eller henne. Om den enskilde anser att någon 
uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta antecknas. 
 
7 § Socialnämnden skall tillämpa bestämmelserna i 13 § förvaltningslagen 
(1986:223) om remiss i alla ärenden. 
 
8 § I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild 
skall nämnden tillämpa följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223): 
- 14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig muntligen, 
- 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter, 
- 20 § om motivering av beslut, 
- 26 § om rättelse av skrivfel och liknande. 
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som 
rör någon annan sökande i ett ärende om ett sådant boende som avses i 5 kap. 6 § 
 andra stycket eller 8 § tredje stycket eller om någon annan liknande social 
tjänst. 
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller 
ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör 
myndighetsutövning mot enskild hos denna. 
 
9 § Den som enligt vad som sägs i 8 § skall ges tillfälle att yttra sig enligt 
17 § förvaltningslagen (1986:223) har rätt att få företräde inför nämnden, om 
inte särskilda skäl föranleder annat. 
Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få 
företräde inför nämnden. 
 
10 § Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och 
ärenden enligt denna lag. 
Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och 
barnet inte kan antas ta skada av det. 
 
11 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända 
 arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till 
enskilda, som har ärenden hos nämnden. Socialnämnden har vidare rätt att få 
uppgifter som lämnats till kommunen i ärenden om ekonomisk hjälp enligt lagen 
(1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra 
utlänningar. 
 
12 § I mål och ärenden enligt denna lag som avser myndighetsutövning mot enskild 
 får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen 
(1970:428). 
Register m.m. 
13 § I sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställningar av 
uppgifter får det inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden. 
Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgärder som 
 har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighetsutövning och den 
bestämmelse som ett beslut om en sådan åtgärd grundar sig på. 
Bestämmelsen i första stycket hindrar heller inte att personuppgifter behandlas 
hos socialnämnden för uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring, forskning och 
framställning av statistik. 
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare 
föreskrifter om registren. 
 
14 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens 
personregister skall gallras fem år efter det sista anteckningen gjordes i 
akten. Uppgifterna skall dock inte gallras så länge uppgifter om samma person 
inte har gallrats av nämnden enligt andra stycket. 
Uppgifter i personregister som avses i 13 § första stycket skall gallras fem år 
efter det att de förhållanden som uppgifterna avser har upphört. 
Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att 
gallringsskyldigheten inträdde. 
 
15 § I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter 
finns bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204) och i lagen (2001:xxx) om 
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. 
 
16 § Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 14 § 
första stycket: 
- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om 
faderskap, 
- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om adoption, 
 
- handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att en underårig har 
placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, i ett familjehem 
eller i ett annat enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon 
annan som har vårdnaden om honom eller henne. 
Avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket 
föräldrabalken som godkänts av socialnämnden får inte gallras förrän barnet 
fyller arton år. 
Handlingar skall vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 14 § av 
hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i 
övriga kommuner för ett representativt urval av personer. 
 
17 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur 
personregister lämna ut uppgifter till Socialstyrelsen för angelägna statistiska 
 ändamål. 
 
18 § Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga 
myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk 
för att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider men. 
 
19 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet lämna uppgifter till 
denna om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga 
utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering. 
Om kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av flera nämnder skall varje 
 sådan nämnd, i den utsträckning det begärs, till de övriga lämna 
1. uppgifter om att en person är aktuell i ett ärende inom socialtjänsten, och 
2. de uppgifter som behövs för att administrera fördelningen av platser inom 
särskilda boendeformer i kommunen. 
Uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket gäller inte uppgifter som omfattas av 
sekretess enligt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). 
Socialnämndens uppgiftsskyldighet m.m. 
20 § Har någon som påföljd för brott överlämnats till vård inom socialtjänsten, 
skall socialnämnden underrätta åklagarmyndigheten, om vården eller de andra 
åtgärder som redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd. 
Detsamma gäller om den som överlämnats till vård inom socialtjänsten bryter mot 
en föreskrift som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje stycket 2 
brottsbalken. 
 
21 § Om socialnämnden i sin verksamhet iakttagit något som tyder på att nya 
medel används för missbruksändamål eller att ändringar sker i missbruksmönster 
av kända medel, skall nämnden utan dröjsmål anmäla detta till 
Folkhälsoinstitutet. 
 
22 § Socialnämnden kan enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) utan hinder 
av sekretess polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet. Detsamma gäller 
enligt 14 kap. 2 § femte stycket samma lag för vissa brott som riktar sig mot 
underåriga. Av samma stycke följer också att sekretess inte hindrar att 
uppgifter, som gäller misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet 
lindrigare straff än fängelse i två år, lämnas till en åklagarmyndighet, 
polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet. 
Från socialtjänsten skall utan hinder av sekretess lämnas 
1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boende, om 
uppgiften för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, 
polismyndighet, kronofogdemyndighet eller skattemyndighet, 
2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende om att 
avskilja denne från högskoleutbildning. 
12 kap. Tillsyn över socialtjänsten 
1 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet. Styrelsen skall 
följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna 
 lag utfärdar Socialstyrelsen allmänna råd. 
 
2 § Länsstyrelsen har tillsyn över den socialtjänst som kommuner och enskilda 
inom länet svarar för. 
 
3 § Länsstyrelsen skall 
- följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, 
- informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, 
- biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, 
- främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra 
samhällsorgan, 
- verka för att kommunerna planerar för att kunna tillgodose framtida behov av 
bistånd i form av hemtjänst samt sådant boende som avses i 5 kap. 6 § andra 
stycket och 5 kap. 8 § tredje stycket, 
- även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett 
ändamålsenligt sätt. 
 
4 § Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamhet som står under dess tillsyn 
 och får inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar och annat material 
som behövs för tillsynen. 
Den vars verksamhet inspekteras är skyldig att lämna den hjälp som behövs vid 
inspektionen. 
 
5 § Verksamhet för vilken tillstånd krävs enligt 7 kap. 1 § första stycket står 
under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där verksamheten finns. 
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten och får inhämta de upplysningar och 
 ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. 
Om socialnämnden får kännedom om missförhållanden i enskild verksamhet som står 
under länsstyrelsens tillsyn, skall socialnämnden underrätta länsstyrelsen om 
det. 
 
6 § Om det förekommer något missförhållande i 
1. annat hem för vård eller boende än sådant som avses i 6 kap. 3 §, 
2. verksamhet för vilken det krävs tillstånd enligt 7 kap. 1 § första stycket, 
3. verksamhet som kommunen genom avtal enligt 2 kap. 5 § första stycket har 
överlämnat till en enskild att utföra, 
4. annan enskild verksamhet än sådan som omfattas av 1-3 och som kommunen 
upphandlar tjänster från för att fullgöra skyldigheter enligt denna lag, 
5. hemtjänst, 
6. sådant boenden som avses i 5 kap 6 § andra stycket och 5 kap. 8 § tredje 
stycket, 
får länsstyrelsen förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa 
missförhållandet. 
Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som 
tillsynsmyndigheten anser nödvändiga för att de påtalade missförhållandena skall 
 kunna avhjälpas. 
Om missförhållandena är allvarliga och länsstyrelsens föreläggande inte följs, 
får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet. 
 
7 § Om länsstyrelsen finner att en kommun inte fullgör vad som ålagts kommunen i 
 en lagakraftvunnen dom om rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § får länsstyrelsen 
 förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Föreläggandet får förenas med vite. 
Länsstyrelsen får inte meddela ett vitesföreläggande enligt första stycket om 
verkställighet av domen redan har sökts enligt utsökningsbalken. Ett meddelat 
vitesföreläggande förfaller om verkställighet söks enligt utsökningsbalken. 
13 kap. Anmälan om missförhållanden 
1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden 
behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till nämnden. 
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom 
hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till 
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att 
socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem 
som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också 
 dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör 
barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- 
 och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i 
stället vad som sägs i tredje stycket. 
De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till 
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig utnyttjas 
sexuellt eller misshandlas i hemmet. 
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är 
skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för 
utredning av en underårigs behov av skydd. 
Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 3 § lagen (1993:335) om 
 Barnombudsman. 
 
2 § Var och en som är verksam inom omsorger om äldre människor eller människor 
med funktionshinder skall vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under 
trygga förhållanden. Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt 
missförhållande i omsorgerna om någon enskild skall genast anmäla detta till 
socialnämnden. Om inte missförhållandet utan dröjsmål avhjälps, skall nämnden 
anmäla förhållandet till tillsynsmyndigheten. 
Första stycket gäller även inom motsvarande yrkesmässigt bedriven enskild 
verksamhet. Anmälan skall göras till den som är ansvarig för verksamheten. Den 
ansvarige skall utan dröjsmål avhjälpa missförhållandet eller anmäla detta till 
tillsynsmyndigheten. 
14 kap. Tystnadsplikt 
1 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild 
verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obehörigen röja vad han 
eller hon därvid har fått reda på om enskildas personliga förhållanden. 
 
2 § Den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning får inte 
obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende eller som har 
inhämtats i samband med rådgivningen. 
15 kap. Övriga bestämmelser 
Överflyttning av ärende 
1 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild 
person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till 
 det. 
 
2 § Om någon efter beslut av en socialnämnd vistas i en annan kommun i 
familjehem, hem för vård eller boende eller sådan boendeform eller bostad som 
avses i 5 kap. 6 § andra stycket, 8 § tredje stycket och 7 kap. 1 § första 
stycket 2, har den kommun som beslutat om vistelsen ansvaret för det bistånd 
enligt 4 kap. 1 § samt det individuellt behovsprövade stöd och de individuellt 
behovsprövade sociala tjänster enligt 2 kap 6 § och 5 kap 1 och 2 §§ som den 
enskilde kan behöva. Placeringskommunens ansvar upphör om ärendet överflyttas 
enligt 1 §. 
Den kommun där den enskilde är folkbokförd har samma ansvar som en 
placeringskommun enligt första stycket för bistånd, stöd och sociala tjänster 
1. under kriminalvård i anstalt, 
2. under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon 
 annan än en kommun, 
3. som aktualiserats inför avslutningen av vård enligt 1 eller 2. 
 
3 § Om vårdnaden av en underårig flyttats över till en eller två särskilt 
förordnade vårdnadshavare som den underårige tidigare varit familjehemsplacerad 
hos, får kommunen fortsätta att betala dessa vårdnadshavare skälig ersättning. 
Överklagande av beslut 
4 § Socialnämndens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om 
nämnden har meddelat beslut i fråga om 
- ansökan enligt 2 kap. 3 §, 
- bistånd enligt 4 kap. 1 §, 
- vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 4 kap. 4 §, 
- förbud eller begränsning enligt 5 kap. 3 §, eller 
- medgivande, återkallelse av medgivande eller om samtycke enligt 6 kap. 5-8 §§. 
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En länsrätt eller 
kammarrätt får dock förordna att dess beslut skall verkställas först sedan det 
har vunnit laga kraft. 
 
5 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 7 kap. 1 §, om 
föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 5 § och om omhändertagande av personakt 
 enligt 7 kap 5 § och beslut om avslag på en begäran om vitesföreläggande enligt 
 12 kap. 6 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I fråga om 
överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 7 kap. 4 § gäller i tillämpliga 
delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100). 
Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 5 § och om 
omhändertagande av personakt enligt 7 kap. 5 § samt domstols motsvarande beslut 
gäller omedelbart. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att 
verkställa ett beslut om omhändertagande av personakt. 
 
6 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut enligt 
 denna lag. 
Böter m.m. 
7 § Till böter döms den som 
- överträder ett förbud eller en begränsning som har meddelats med stöd av 5 
kap. 3 §, 
- åsidosätter bestämmelserna i 6 kap. 5 § första stycket, 6 § och 12 § första 
stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen 
(1997:192) om internationell adoptionsförmedling, 
- utan tillstånd driver sådan verksamhet som avses i 7 kap. 1 §, 
- i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 12 kap. 5 § fortsätter 
verksamheten. 
Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden, länsstyrelsen 
eller Socialstyrelsen. 
 
8 § I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende, som drivs av 
landsting eller kommun, beslutar det, får de som bereds vård där inte inneha 
alkohol eller andra berusningsmedel. Det gäller även injektionssprutor eller 
kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen. 
Om sådan egendom påträffas hos en intagen eller någon annanstans inom hemmet 
utan att det finns känd ägare till den, får den omhändertas. Den som förestår 
hemmet skall låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om 
beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av 
alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som erhålls vid försäljning tillfaller 
staten. 
Kommuner utanför landsting 
9 § Vad som sägs i denna lag om landsting skall tillämpas också på en kommun som 
 inte tillhör något landsting. 
Ytterligare föreskrifter 
10 § För insatser inom omsorger om äldre människor eller människor med 
funktionshinder får regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, 
meddela sådana föreskrifter som behövs till skydd för enskildas liv, personliga 
säkerhet eller hälsa. 
Socialtjänsten i krig m.m. 
11 § Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om socialtjänsten enligt 
denna lag, om riket kommer i krig eller krigsfara eller om det råder sådana 
utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som 
riket har befunnit sig i.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.  
Förslag till lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
Härigenom föreskrivs följande. 
Lagens tillämpningsområde 
1 § Denna lag tillämpas vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, 
om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgifterna ingår i 
eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är 
tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier. 
 
2 § Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter för forsknings- och 
statistikändamål. 
Definitioner 
3 § I denna lag avses med socialtjänst 
1. verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda 
lagstiftningen om vård utan samtycke av unga och av missbrukare, 
2. verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd, 
3. verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse, 
4. verksamhet hos kommunal invandrarbyrå, 
5. verksamhet enligt lagstiftningen om stöd och service till vissa 
funktionshindrade, 
6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd åt asylsökande 
och andra utlänningar, 
7. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa 
andra utlänningar, 
8. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade. 
Med socialtjänst avses även tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring 
och administration av verksamhet som avses i 1-8. 
Förhållandet till personuppgiftslagen m.m. 
4 § Om inget annat följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd 
 av lagen, tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten. 
 
5 § I socialtjänstlagen (2001:000) finns särskilda bestämmelser om 
uppgiftsskyldighet, register och gallring m.m. hos socialnämnden. 
Behandling av personuppgifter 
6 § Personuppgifter får behandlas bara om behandlingen är nödvändig för att en 
arbetsuppgift inom socialtjänsten skall kunna utföras. 
En registrerad person har inte rätt att motsätta sig sådan behandling av 
uppgifter som är tillåten enligt denna lag. 
 
7 § Socialtjänsten får behandla 
1. person- och samordningsnummer, 
2. känsliga personuppgifter som avses i 13 § personuppgiftslagen (1998:204) med 
undantag för uppgifter om politiska åsikter, 
3. uppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, 
straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden, samt 
Personuppgifter får även behandlas för uppgiftsutlämnande som föreskrivs i lag 
eller förordning. 
Personuppgifter enligt första och andra styckena får behandlas endast om 
uppgifterna har lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för handläggningen av 
det. 
Sekretess 
8 § För utlämnande av personuppgifter som finns inom socialtjänsten gäller de 
begränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100), socialtjänstlagen 
(2001:000) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa 
funktionshindrade. 
Rättelse och skadestånd 
9 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd 
gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag. 
Överklagande 
10 § Socialtjänstens beslut om rättelse och om information som skall lämnas 
efter ansökan får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt 
 denna lag får inte överklagas. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 
Övriga bestämmelser 
11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar 
föreskrifter om för vilka ändamål personuppgifter får behandlas, om 
personuppgiftsansvaret för behandlingen samt om sökbegrepp, direktåtkomst och 
samkörning av personuppgifter. 
Regeringen meddelar även föreskrifter om i vilka fall personuppgifter får 
behandlas för tillhandahållande av information som behövs inom socialtjänsten 
för fullgörande av åligganden som följer av lag.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001. 
2. Bestämmelserna i lagen skall inte börja tillämpas förrän den 1 oktober 2007 
när det gäller manuell behandling av personuppgifter, som påbörjats före den 24 
oktober 1998 och sådan behandling som utförs för ett visst ändamål, om manuell 
behandling för ändamålet påbörjats före den 24 oktober 1998. 
3. Har en begäran om registerutdrag enligt 10 § datalagen (1973:289) kommit in 
innan denna lag träder i kraft men har utdraget inte expedierats före 
ikraftträdandet, skall framställan anses som en ansökan om information enligt 
denna lag. 
4. Bestämmelsen om skadestånd skall tillämpas endast om den omständighet som 
yrkandet hänför sig till har inträffat efter det att denna lag har trätt i kraft 
 för den aktuella behandlingen.  
Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa 
fall 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa 
fall 
dels att 12, 22, 29, och 44 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 27 a och 34 a-c §§, med 
följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
12 § 
Har rätten beslutat om tvångsvård skall socialnämnden se till att beslutet 
verkställs genom att missbrukaren bereds vård i ett hem som avses i 22 § eller, 
i fall som avses i 24 § första stycket, på sjukhus. 
Rättens beslut upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor 
från den dag då beslutet vanna laga kraft. 
Beslutet upphör också att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, 
under minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför ett hem 
som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt 
Beslutet upphör också att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, 
under sammanlagt minst sex månader i följd har vistats olovligen utanför ett hem 
 som avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt. 
 
22 §1 
Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsett att lämna vård enligt denna 
lag (LVM-hem). Ett sådant hem skall ha en styrelse som utses av Statens 
institutionsstyrelse. 
Hemmets styrelse förestår vården vid hemmet i den mån uppgiften inte har 
överlåtits på en särskild föreståndare. 
Tvångsvård lämnas genom hem som är särskilt avsett att lämna vård enligt denna 
lag (LVM-hem). 
 
27 a § 
 
Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att i den utsträckning 
som det kan ske utan att äventyra vården eller ordningen vid hemmet ta emot och 
föra telefonsamtal. Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet. 
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns 
bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag. 
 
29 § 
Har en intagen vistats vid ett LVM-hem i tre månader utan att vård i annan form 
kommit till stånd skall föreståndaren anmäla detta till hemmets styrelse med 
angivande av orsaken till det. 
Har en intagen vistats vid ett LVM-hem i tre månader utan att vård i annan form 
kommit till stånd skall den som förestår vården vid hemmet anmäla detta till 
Statens institutionsstyrelse och ange orsaken till det. 
 
34 a § 
 
Den intagne får vid någon av de omständigheter som anges i 34 § vårdas vid en 
enhet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. 
Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om 
särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå 
längre tid, förutsatt att någon av de omständigheter som anges i 34 § 
fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse 
 i öppnare former eller utanför hemmet. 
Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet. 
 
34 b § 
 
Den som omfattas av bestämmelserna i 34 § får, om han eller hon uppträder 
våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han eller hon inte kan 
hållas till ordningen, hållas avskild från de övriga vid hemmet. Han eller hon 
skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den intagne får dock inte 
hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt och 
inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd. 
Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet.  
34 c § 
 
Den som vårdas enligt denna lag vid ett LVM-hem är, om inte annat föranleds av 
medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning, vid ankomsten till 
LVM-hemmet och inför vistelse i annan form enligt 27 §, lämna blod-, urin- eller 
 utandningsprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av narkotika, 
 alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § 
lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som 
omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan 
misstänkas att den intagne är påverkad av något sådant medel. 
 
44 § 
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde 
 hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, avslag på begäran 
om utskrivning eller förstörande av egendom enligt 36 §. 
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av den enskilde 
 hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §, innebär 
inskränkningar i särskilt fall av rätten för den som vistas i hemmet att enligt 
27 § föra telefonsamtal eller avser avslag på begäran om utskrivning eller 
förstörande av egendom enligt 36 §. 
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett LVM-hem får 
inte överklagas. 
Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket får inte 
överklagas. 
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första stycket eller andra stycket får 
inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § 
tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001. 
 
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård 
 av unga 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga 
dels att 42 § skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15 a, 15 b, 15 c och 17 
a §§, med följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
15 a § 
 
Den som omfattas av bestämmelsen i 15 § har rätt att i den utsträckning det 
lämpligen kan ske med hänsyn till vården eller ordningen vid hemmet ta emot och 
föra telefonsamtal och vistas utanför hemmet. En vistelse utanför hemmet skall 
avse en bestämd tid, dock högst fyra veckor. Beslut fattas av den som förestår 
vården. Beslut om vistelse utanför hemmet skall fattas efter samråd med 
socialnämnden. 
I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns 
bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag. 
 
15 b § 
 
Den som är intagen i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får vid någon av de 
omständigheter som anges i 15 § vårdas vid en enhet som är låsbar eller på annat 
 sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Den unge får vårdas vid en sådan 
enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder 
det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att någon av de 
omständigheter som anges i 15 § fortfarande föreligger och att den unge 
samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet. 
Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet. 
 
15 c § 
 
Den som vårdas av en sådan anledning som anges i 3 § och som vistas i ett hem 
för särskilt noggrann tillsyn får, om det är särskilt påkallat på grund av att 
den intagne uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han 
eller hon inte kan hållas till ordningen, hållas avskild från de övriga vid 
hemmet. Han eller hon skall då stå under fortlöpande uppsikt av personalen. Den 
intagne får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än vad som är 
oundgängligen nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i 
följd. 
Är den intagne under 15 år skall läkare skyndsamt yttra sig om varje åtgärd som 
vidtas enligt första stycket. Om läkaren begär det skall åtgärden genast 
avbrytas. 
Beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet. 
 
17 a § 
 
Den som vårdas av en sådan anledning som anges i 3 § är, om inte annat föranleds 
 av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning vid ankomsten 
till ett sådant hem som avses i 12 § samt inför vistelse utanför hemmet enligt 
15 a § lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han eller hon 
 inte är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, 
sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel 
 eller sådana medel som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa 
hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är påverkad av något 
sådant medel. 
 
42 § 
Ett beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn 
får överklagas hos länsrätten, om beslutet avser förstörande eller försäljning 
av egendom enligt 20 §. 
Beslut av den som förestår vården vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn får 
överklagas hos länsrätten, om beslutet avser förstörande eller försäljning av 
egendom enligt 20 § eller innebär inskränkningar i särskilt fall av rätten för 
den som vistas i hemmet att enligt 15 a § föra telefonsamtal.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001. 
 
Lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten 
ungdomsvård att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, med följande 
lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
18 a § 
 
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig 
 att efter uppmaning vid ankomsten till det särskilda ungdomshemmet samt inför 
vistelse utanför hemmet enligt 18 § lämna blod-, urin- eller utandningsprov för 
kontroll av att han eller hon inte är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga 
drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) 
om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana medel som omfattas av lagen 
(1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den 
dömde är påverkad av något sådant medel.  
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.  
Lagrådets yttrande 
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-05 
 
Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet 
Susanne Billum, justitierådet Göran Regner. 
 
Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 2001 (Socialdepartementet) har regeringen 
 beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 
1. socialtjänstlag, 
2. lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, 
3. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 
4. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 
5. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. 
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Carin Jahn och 
kammarrättsassessorn Maria Norberg. 
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: 
Förslaget till socialtjänstlag 
I remissen föreslås en ny socialtjänstlag vilken skall ersätta den nuvarande 
lagen från 1980. Bestämmelserna har omgrupperats och indelats i kapitel. 
Samtidigt föreslås vissa materiella förändringar, främst beträffande 
möjligheterna att överklaga beslut om bistånd. 
Lagrådet finner det tillfredsställande att den nuvarande lagen, vilken genom 
olika tillägg blivit alltmera svårtillgänglig, ersätts av en ny och mera 
överskådlig lag. Kapitelindelning och placering av bestämmelser kan i vissa fall 
 diskuteras. Lagrådet tar i det följande upp sådana frågor under respektive 
kapitel. Vidare kan konstateras att vissa oklarheter i de nuvarande 
bestämmelserna, vilka överförts i huvudsak oförändrade till den nya lagen, 
kvarstår. Som exempel kan nämnas användningen av uttrycken "underårig" och 
"barn", vilka synes ha samma betydelse men som ibland kan ge anledning till 
tvekan om samma åldersgräns avses, dvs. arton år. Enligt Lagrådets mening bör en 
 mera konsekvent begreppsbildning eftersträvas. Det kan även ifrågasättas om 
inte flera bestämmelser bort göras till föremål för kritisk granskning när de nu 
 överförs till en ny lag. Det gäller t.ex. de bestämmelser som reglerar 
förhållandet till den nu gällande förvaltningslagen. En sådan omfattande 
granskning har inte varit möjlig inom ramen för Lagrådets behandling av ärendet. 
 Dessa frågor bör övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. 
När det gäller den närmare utformningen av lagförslaget vill Lagrådet anföra 
följande. 
 
2 kap. 
Kapitlet innehåller bestämmelser av allmän räckvidd rörande kommunens ansvar för 
 socialtjänsten och förutsättningarna för samverkan med andra huvudmän. I 3 § 
finns emellertid en mera speciell bestämmelse rörande rätten för äldre m.fl. som 
 är bosatta i annan kommun att före flyttning ansöka om vissa insatser. Lagrådet 
 har förståelse för om paragrafen anses ha särskild betydelse och därför anses 
böra ges en framträdande placering. Sakligt sett hör dock paragrafen mera hemma 
i ett senare kapitel, t.ex. 5 kap. vilket innehåller särskilda bestämmelser om 
kommunens skyldigheter gentemot bl.a. äldre och funktionshindrade. Lagrådet 
anser att en sådan placering av paragrafen bör övervägas. 
Den föreslagna 2 kap. 5 § innehåller i första stycket bestämmelser om avtal med 
annan om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. I andra stycket 
finns en mera speciell bestämmelse om samverkan med landstinget, den allmänna 
försäkringskassan och länsarbetsnämnden i syfte att uppnå en effektivare 
användning av tillgängliga resurser. I 6 § finns en bestämmelse om 
Riksrevisionsverkets granskning av sådan verksamhet som avses i andra stycket av 
 5 §. Enligt Lagrådets mening skulle lagtexten bli klarare om 5 § första stycket 
 fick bilda en egen paragraf, varefter 5 § andra stycket samt 6 § sammanfördes i 
 en följande paragraf. 
 
4 kap. 
I 1 och 2 §§ föreslås vissa ändringar jämfört med nuvarande bestämmelser om 
bistånd. Dessa sammanhänger med att det enligt remissförslaget skall bli möjligt 
 att överklaga alla beslut om bistånd med förvaltningsbesvär. Under dessa 
omständigheter saknas emellertid anledning att bibehålla den nuvarande 
regleringen av s.k. försörjningsstöd, innebärande att vissa angivna poster 
beräknas enligt en riksnorm medan vissa andra beräknas efter omständigheterna i 
det individuella fallet. Den nuvarande uppräkningen av poster sammanhänger ju 
med att beslut om försörjningsstöd kan överklagas genom förvaltningsbesvär, 
medan ekonomiskt bistånd därutöver endast kan överklagas genom 
laglighetsprövning enligt kommunallagen. Vad som behövs i fortsättningen är 
endast en precisering av vilka poster som skall ingå i den av regeringen 
bestämda riksnormen. Alla beslut kommer ju att kunna överklagas genom 
förvaltningsbesvär. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att första meningen i 2 
 § utformas enligt följande. 
"Skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, 
förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift 
skall i enlighet med vad regeringen närmare föreskriver beräknas enligt en för 
hela riket gällande norm (riksnorm) på grundval av officiella prisundersökningar 
 av olika hushållstypers baskonsumtion." 
Vidare bör ändringar göras i 3 och 4 §§ på så sätt att ordet "försörjningsstöd" 
ersätts med uttrycket "bistånd för sin försörjning", vilket återfinns i 1 §. 
(Även i 15 kap. 4 § bör en sådan ändring göras.) Det kan även vara lämpligt att 
komplettera 1 § första stycket med en mening som anger att det i 2-5 §§ finns 
vissa föreskrifter om bistånd. 
 
5 kap. 
I kapitlet finns ett antal bestämmelser som preciserar kommunens skyldigheter 
gentemot vissa särskilda grupper. Enligt Lagrådets mening skulle kapitlet bli 
betydligt överskådligare om det försågs med underrubriker som preciserade vilka 
grupper de olika bestämmelserna handlar om. Sådana rubriker kan t.ex. vara "Barn 
 och unga", "Missbrukare", "Äldre människor", osv. 
I 5 kap. 2 §, vilken anger kommunens allmänna skyldigheter när det gäller barn 
och unga, har den förändringen vidtagits att uttrycket "andra 
beroendeframkallande medel" ersatts med "andra berusningsmedel". I 
författningskommentaren anges att detta är en anpassning till den ändring av 
begreppet som gjorts i bl.a. narkotikastrafflagen. Detta är emellertid inte 
korrekt. Enligt 8 § narkotikastrafflagen (i lydelse enligt SFS 1999:43) förstås 
med narkotika "läkemedel eller andra hälsofarliga varor med beroendeframkallande 
 egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan 
omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter". I lagen om förbud 
mot vissa hälsofarliga varor talas om "varor som används eller kan antas 
användas i syfte att uppnå berusning eller annan påverkan". Den senare lagen är 
emellertid endast avsedd att ge möjlighet till kontroll av varor som inte anses 
som narkotika. Den ändring som föreslås i remissen skulle därför enligt 
Lagrådets mening medföra ett ändrat och något snävare tillämpningsområde för 
bestämmelsen än för närvarande. Detta kan knappast vara åsyftat. Lagrådet 
föreslår därför att det nuvarande uttrycket behålls. Ett alternativ kan vara 
att, såsom i den föreslagna 17 a § LVU, använda uttryckssättet "narkotika, 
alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel ..". I sammanhanget kan erinras om 
 att det i 3 § LVU används uttrycket "andra beroendeframkallande medel". I 
remissen föreslås ingen ändring i denna del. Ett mera konsekvent uttryckssätt är 
 önskvärt. 
I 5 kap. 3 § förekommer en bestämmelse av annorlunda slag än de övriga i 
kapitlet. Den gäller socialnämndens befogenhet att i vissa fall förbjuda eller 
begränsa möjligheterna för någon att i hemmet ta emot andras underåriga barn. 
Enligt Lagrådets mening bör en sådan bestämmelse hellre placeras i 6 kap. under 
avsnittet "Särskilda regler till skydd för underåriga", vilket innehåller mera 
närliggande bestämmelser. 
I 5 kap. 11 § finns en bestämmelse rörande socialnämndens stöd till kvinnor som 
varit utsatta för våld eller andra övergrepp. I en annan lagrådsremiss om stöd 
till brottsoffer föreslås att motsvarande bestämmelse i 1980 års lag (8 a §) 
ändras till en mera generell regel rörande stöd till brottsoffer med 
ikraftträdande den 1 juli 2001. Enligt Lagrådets mening bör det nu aktuella 
lagförslaget anpassas med hänsyn härtill. 
 
6 kap. 
I kapitlet förekommer dels allmänna bestämmelser om vård i familjehem och i hem 
för vård eller boende, dels speciella bestämmelser till skydd för barn och unga 
som vårdas i annat hem än det egna. Över det senare avsnittet finns en 
underrubrik. Enligt Lagrådets mening kan det vara lämpligt att förse även det 
första avsnittet med en underrubrik, t.ex. "Allmänna bestämmelser om vård 
utanför det egna hemmet". Den senare underrubriken, "Särskilda bestämmelser till 
 skydd för underåriga", framstår som mindre upplysande eftersom sådana 
bestämmelser finns på olika ställen i lagen. Lagrådet föreslår att rubriken 
ändras till exempelvis "Särskilda bestämmelser om mottagande av barn". 
I 6 kap. 1 § fjärde stycket finns en särskild bestämmelse om att när barn 
placeras det i första hand skall övervägas om barnet kan tas emot av någon 
anhörig eller närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock alltid beaktas. 
Enligt Lagrådets mening skulle bestämmelsen hellre göras till en egen paragraf 
och placeras under den rubrik som gäller särskilda bestämmelser om barn. Den 
andra meningen i bestämmelsen bör samtidigt utformas som en hänvisning till 
bestämmelsen om beaktande av barnets bästa i 1 kap. 1 §, eftersom detta gäller 
vid all tillämpning av bestämmelserna i socialtjänstlagen. 
Bestämmelserna i 6-8 §§ rör samtliga mottagande av barn för adoption enligt 
reglerna om internationella adoptioner. Enligt Lagrådets mening kan det vara 
lämpligt att sammanföra dessa i en paragraf eller under en särskild rubrik så 
att eventuella skillnader gentemot socialnämndens kontroll av vanliga familjehem 
 klarläggs. 
Lagrådet erinrar också om vad som inledningsvis anförts om den växlande 
användningen av uttrycken "barn" och "underårig". 
 
8 kap. 
I 8 kap. 1 § första stycket förekommer ett bemyndigande till regeringen att 
meddela föreskrifter om den högsta ersättning som får tas ut för varje dag. 
Bemyndigandet kan möjligen uppfattas som om det omfattar också föreskrifter om 
skälig ersättning för andra stöd- och hjälpinsatser. I andra stycket av samma 
paragraf finns en bestämmelse om att föräldrarna i skälig utsträckning skall 
bidra till kostnaderna för vård av ett barn i ett annat hem än det egna enligt 
grunder som regeringen föreskriver. Om det senare är ett bemyndigande eller en 
erinran om rätten att besluta verkställighetsföreskrifter (8 kap. 13 § första 
stycket 1 regeringsformen) är inte helt klart. Bestämmelserna har sin 
motsvarighet i nuvarande 34 § socialtjänstlagen. Grunden för bemyndigande berörs 
 inte i remissen. Lagrådet ifrågasätter emellertid om 8 kap. 9 § regeringsformen 
 jämfört med 8 kap. 5 och 7 §§ medger ett bemyndigande på det aktuella området 
(jfr Strömberg: Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl. s. 
94). Det är i så fall endast verkställighetsföreskrifter som kan komma i fråga. 
Enligt Lagrådets mening bör därför paragrafen utformas så att den inte 
innehåller några bemyndiganden eller något som kan uppfattas som bemyndiganden. 
En erinran om att regeringen kan meddela verkställighetsföreskrifter behöver 
inte tas in i lagtexten. 
 
9 kap. 
I 9 kap. 2 § andra stycket finns en bestämmelse om att, om ekonomisk hjälp har 
lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 §, socialnämnden får återkräva 
hjälpen om den har getts under villkor om återbetalning. Bestämmelsen väcker 
frågan om när kommunen kan betala ut ekonomisk hjälp till en enskild utan att 
det föreligger någon rätt till bistånd. Detta har visserligen tidigare 
förekommit i praxis. Enligt Lagrådets mening bör emellertid en sådan befogenhet 
framgå av lagen. När nu reglerna om bistånd görs om kommer ingen motsvarighet 
till den nuvarande 6 g § att finnas. Det bör därför övervägas att komplettera 4 
kap. med en bestämmelse som ger socialnämnden rätt att ge ekonomisk hjälp även i 
 andra fall när det finns skäl för det. 
 
11 kap. 
I kapitlet, som är tämligen omfattande, finns underrubriker över två avsnitt, 
"Register m.m." samt "Socialnämndens uppgiftsskyldighet m.m.". Enligt Lagrådets 
mening skulle lagen vinna i överskådlighet om kapitlet delades upp, förslagsvis 
så att de två senare avsnitten fick bilda ett eget kapitel. En lämplig 
beteckning för ett sådant kapitel kan vara "Behandling av uppgifter". De båda 
underrubrikerna är mindre adekvata och bör utgå. 
I 13, 14, 17 och18 §§ finns bestämmelser som talar om personregister. Den 
föreslagna nya lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
reglerar - i anslutning till personuppgiftslagens avfattning - vad som kallas 
automatiserad behandling av personuppgifter samt viss manuell registrering. Som 
anges i remissen (avsnitt 9.1) används i personuppgiftslagen inte längre 
begreppet personregister, vilket däremot förekommer i datalagen som alltjämt är 
tillämplig i viss utsträckning (se punkt 2 i övergångsbestämmelserna till 
personuppgiftslagen). Inte heller i den nya lagen om behandling av 
personuppgifter inom socialtjänsten används något registerbegrepp (se avsnitt 
9.2 i remissen). Eftersom datalagen inte längre kommer att vara tillämplig när 
den nya socialtjänstlagen träder i kraft, bör enligt Lagrådets mening begreppet 
personregister inte användas i den lagen utan i stället uttryckssätt som 
ansluter till personuppgiftslagen och lagen om behandling av personuppgifter 
inom socialtjänsten. Bl.a. undviker man då risk för missförståndet att 
"personregister" innefattar sådan manuell registrering som de två sistnämnda 
lagarna är tillämpliga på men som datalagen inte omfattar. 
I 15 § hänvisas i fråga om automatiserad och viss manuell behandling av 
personuppgifter till dels personuppgiftslagen, dels den föreslagna nya lagen om 
behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Den sist nämnda lagens 5 § 
hänvisar på liknande sätt till socialtjänstlagen. Man kan då fråga sig hur de 
olika lagarnas bestämmelser förhåller sig till varandra. Avsikten torde vara att 
 socialtjänstlagen skall innehålla vissa mera detaljerade bestämmelser om 
personuppgiftsbehandling, medan den andra nya lagen är av ramlagskaraktär. 
Enligt Lagrådets mening skulle förhållandet mellan de två lagarna bli något 
tydligare om socialtjänstlagens paragraf löd, förslagsvis: "I fråga om 
automatiserad behandling och viss manuell behandling av personuppgifter finns, 
utöver bestämmelserna i denna lag, föreskrifter i lagen (2001:000) om behandling 
 av personuppgifter inom socialtjänsten och personuppgiftslagen (1998:204)." 
Föreskriften i 5 § lagen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
skulle i så fall lyda: "Enligt socialtjänstlagen (2001:000) gäller särskilda 
bestämmelser om uppgiftsskyldighet, viss registrering och gallring hos 
socialnämnderna." 
 
12 kap. 
Enligt 2 §, som inte har någon motsvarighet i den nu gällande socialtjänstlagen, 
 har länsstyrelsen tillsyn över den socialtjänst som kommuner och enskilda inom 
länet svarar för. Av 4 § framgår att länsstyrelsen har rätt att inspektera 
verksamhet som står under dess tillsyn samt ta del av handlingar m.m. Av 7 kap. 
3 § framgår vidare att dokumentationsskyldigheten i enskild verksamhet är knuten 
 till om den står under länsstyrelsens tillsyn. Frågan är då vilken enskild 
verksamhet som står under länsstyrelsens tillsyn. Detta framgår inte klart av 
förslaget. Enligt Lagrådets mening är det - mot bakgrund av de rättsverkningar 
för enskilda som är förbundna med att deras verksamhet står under tillsyn enligt 
 de aktuella bestämmelserna - nödvändigt att i lagen precisera vilka 
verksamheter som omfattas. Lagrådet anser alltså att förslaget måste 
kompletteras med en motsvarighet till den nuvarande 69 b § socialtjänstlagen. 
Det kan därvid vara lämpligt att sammanföra bestämmelserna om tillsyn över 
kommunal verksamhet respektive om tillsyn över enskild verksamhet. 
Följdändringar bör göras i 6 § första stycket punkterna 2-4. 
I 6 § tredje stycket finns en bestämmelse om att länsstyrelsen, om dess 
föreläggande inte följs och missförhållandena är allvarliga, får förbjuda 
fortsatt verksamhet. Motsvarande bestämmelse i den nu gällande socialtjänstlagen 
 (70 § andra stycket) omfattar endast enskild verksamhet. Enligt förslaget skall 
 länsstyrelsens föreläggande- och förbudsmöjlighet omfatta även kommunal 
verksamhet. Sanktionen är dock fortfarande endast böter (se 15 kap. 7 §). Man 
kan fråga sig hur detta skall tillämpas när det gäller en kommun som huvudman 
för verksamheten. Enligt Lagrådets mening bör, om sanktionsmöjligheter anses 
behövas även gentemot kommuner, en annan lösning väljas på denna punkt. 
 
14 kap. 
Kapitlet innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Dessa gäller dock enbart 
enskild verksamhet. Ingenting sägs om vad som gäller i den offentliga 
verksamheten. Lagrådet föreslår att det av tydlighetsskäl läggs till en ny 
paragraf vari anges att för det allmännas verksamhet gäller bestämmelserna i 
sekretesslagen (1980:100). Jfr t.ex. 2 kap. 8-10 §§ lagen (1998:531) om 
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. 
 
15 kap. 
Underrubriken före 1 §, Överflyttning av ärende, gäller egentligen endast 1 § 
medan 2 § utpekar vilken kommun som i vissa fall har ansvaret. En annan 
underrubrik bör väljas. 
3 § behandlar inte frågor om vilken kommun som har ansvaret utan avser att ge en 
 befogenhet för en tidigare placeringskommun att ge skälig ersättning till 
tidigare familjehemsföräldrar som fått vårdnaden om barnet överflyttad till sig. 
 Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening placeras i ett tidigare kapitel, t.ex. 
 i anslutning till de särskilda reglerna i 6 kap. om mottagande av barn i annat 
hem än det egna. 
I 4 § finns regler om överklagande, vari bl.a. anges att beslut om bistånd 
enligt 4 kap. 1 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Vidare har den 
 förändringen vidtagits jämfört med den nuvarande överklagandebestämmelsen (73 
§) att det stycke som f.n. anger att beslut om bistånd till annan inte får 
överklagas enligt första stycket har utgått. Detta motiveras i 
författningskommentaren med en hänvisning till 22 § förvaltningslagen. Enligt 
nämnda lagrum får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har 
gått honom emot och beslutet kan överklagas. Det kan diskuteras om detta till 
fullo tillgodoser syftet med det nuvarande stycket. Ett beslut angår självfallet 
 den det riktar sig till, men det kan också angå andra som mer eller mindre 
direkt berörs. Enligt Lagrådets mening bör en ytterligare analys göras av 
rättsläget. 
I 7 § finns bestämmelser om böter. Det gäller bl.a. för mottagande av underårig 
för stadigvarande vård och fostran utan att först ha inhämtat socialnämndens 
medgivande. Frågan kan ställas om bestämmelsen verkligen avser att 
straffsanktionera samtliga fall då någon under 18 år bosätter sig i ett annat 
hem, eventuellt med föräldrarnas medgivande. Detta bekräftar behovet av att se 
över innebörden av uttrycket "underårig", vilket Lagrådet berört i det 
föregående. Lagrådet hänvisar vidare till vad som anförts under 12 kap. 5 §. 
I 10 § finns ett bemyndigande till regeringen att för insatser inom omsorger om 
äldre människor eller människor med funktionshinder meddela sådana föreskrifter 
som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa. 
Bestämmelsen bör enligt Lagrådets mening hellre placeras i anslutning till 
bestämmelserna om sådana omsorger i 5 kap. 
Övergångsbestämmelser 
I remissförslaget har inte upptagits några övergångsbestämmelser. Vid 
lagrådsföredragningen har upplysts att sådana inte ansetts behövliga. Enligt 
Lagrådets mening kan detta starkt ifrågasättas. Det gäller främst olika beslut 
som meddelats enligt den nuvarande lagen och som gäller vid den nya lagens 
ikraftträdande eller sådana som överklagats och ännu inte avgjorts av 
domstolarna. Ett exempel kan vara överklagade beslut om bistånd enligt de 
nuvarande reglerna. Enligt vilka regler skall det överklagade beslutet prövas 
efter den nya lagens ikraftträdande? Ett annat exempel kan vara ett gällande 
förbud att fortsätta viss enskild verksamhet, vilket är straffsanktionerat. I 
avsaknad av övergångsbestämmelser torde i sådant fall grund saknas för en 
straffrättslig sanktion efter den nya lagens ikraftträdande. Lagrådet anser med 
hänvisning till det anförda att lagförslaget måste kompletteras med en analys av 
 samtliga fall där behov av övergångsbestämmelser kan finnas. 
Förslaget till lag om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
Lagrådet instämmer i det angelägna i att behandlingen av personuppgifter inom 
socialtjänsten görs till föremål för en särskild författningsreglering. Som 
framhålls i remissen (avsnitt 9.2) rör det sig om en så integritetskänslig 
verksamhet med ett stort antal registrerade personer att registreringen bör 
lagregleras. Avsikten är att den nya lagen skall innehålla de bestämmelser om 
behandling av personuppgifter som avviker från de allmänna bestämmelserna i 
personuppgiftslagen. Lagrådet har förståelse för att en ny lag inte kan 
innehålla en detaljerad reglering av personuppgiftsbehandlingen inom 
socialtjänsten. Frågan är emellertid om inte lagen har fått alltför mycket 
karaktär av ramlag. 
De bestämmelser i lagförslaget som är av egentlig materiell karaktär, dvs. 
reglerar själva behandlingen av personuppgifter, är 6 och 7 §§. Dessa två 
paragrafer framstår närmast som en reglering som gör undantag från de 
restriktioner som gäller sådan behandling av personuppgifter som faller under 
personuppgiftslagen. I övrigt hänvisas till annan lagstiftning (4, 5, 8 och 9 
§§) eller bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att 
 meddela föreskrifter (11 §). Slutligen finns det i 1-3 §§ bestämmelser om 
lagens tillämpningsområde samt i 10 § regler om överklagande. 
Mot denna bakgrund kan frågan ställas om inte riksdagen bör underställas förslag 
 till fler materiella bestämmelser på detta integritetskänsliga 
verksamhetsområde. Lagrådet anser därför att det i det fortsatta 
lagstiftningsarbetet bör övervägas om inte fler regler om behandlingen av 
personuppgifter bör tas in i lagen. 
Beträffande de särskilda bestämmelserna vill Lagrådet anföra följande. 
 
1-3 §§ 
I 3 § anges vad som avses med begreppet socialtjänst i bl.a. 1 §. Paragrafen är 
därmed snarare ett komplement till den inledande paragrafen om lagens 
tillämpningsområde än en "definitionsparagraf" där man skulle förvänta sig fler 
definitioner, t.ex. av vad som avses med personuppgifter och andra termer som är 
 hämtade främst från personuppgiftslagen. Lagrådet anser att lagen blir klarare 
utformad om rubriken före 3 § slopas och paragrafen sålunda kommer under 
rubriken "Lagens tillämpningsområde". 
Paragrafen anger vad som avses med uttrycket socialtjänst efter mönster av 
bestämningen av denna term i 7 kap. 4 § sekretesslagen. Den bestämningen 
innefattar också omprövning i förvaltningsdomstolarna av beslut i verksamheten. 
Den beskrivning av verksamheter som finns i förevarande paragraf torde också 
inbegripa sådan omprövning och dessutom visst beslutsfattande av domstol som 
första instans, t.ex. beträffande vård utan samtycke enligt LVU eller LVM. Vid 
lagrådsföredragningen har emellertid upplysts att domstolars behandling av 
personuppgifter inte är avsedd att regleras i lagen. Detta bör i så fall 
uttryckligen framgå av denna, förslagsvis i 2 § som upptar ett annat undantag 
från lagens tillämpningsområde. Eftersom den paragrafen då skulle ange ett 
undantag närmast från 3 § i det remitterade förslaget, bör 2 och 3 §§ byta 
plats, och den sålunda nya 3 § kunna ges följande lydelse. 
"Lagen tillämpas inte vid behandling av personuppgifter hos domstolar. Den 
tillämpas inte heller vid behandling av personuppgifter för forsknings- eller 
statistikändamål." 
Lagrådet vill anmärka att en sådan undantagsbestämmelse innebär att 
automatiserad behandling av personuppgifter i mål hos domstolar faller under 
personuppgiftslagen, om inte annat följer av lag eller förordning. 
 
4 § 
Paragrafens avfattning ger intrycket att endast avvikande bestämmelser i den nya 
 lagen och föreskrifter meddelade med stöd av denna innebär undantag från 
personuppgiftslagens tillämpningsområde såvitt gäller socialtjänsten. Enligt 2 § 
 personuppgiftslagen gäller dock också andra bestämmelser som avviker från den 
lagen i stället för denna. Detta förhållande skulle enligt Lagrådets mening 
kunna komma till tydligare uttryck om 4 § avfattades t.ex. som följer. 
"Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av personuppgifter inom 
socialtjänsten, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som har 
meddelats med stöd av denna lag eller annars av 2 § personuppgiftslagen."  
5 § 
Lagrådet hänvisar till vad som sagts beträffande 11 kap. 15 § socialtjänstlagen. 
 
6 § 
En avsikt med första stycket i paragrafen torde vara (se avsnitt 9.4 i remissen) 
 att den skall ange ett ändamål för behandlingen av personuppgifter inom 
socialtjänsten (jfr 9 § första stycket personuppgiftslagen). Paragrafen framstår 
 emellertid som en motsvarighet till 10 § personuppgiftslagen och inte som en 
ändamålsbestämning. Lagen torde därför sakna en föreskrift om ändamålet med 
personuppgiftsbehandlingen, vilket får anses som en brist. 
 
7 § 
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om vissa typer av uppgifter, 
vilkas behandling är särskilt reglerad i 13-22 §§ personuppgiftslagen. I punkten 
 2 tillåts behandling av sådana känsliga uppgifter som avses i 13 § 
personuppgiftslagen. Ett undantag görs dock för uppgifter om politiska åsikter. 
Detta undantag från undantaget från 13 § personuppgíftslagen torde innebära att 
uppgifter om politiska åsikter aldrig får behandlas inom socialtjänsten, alltså 
inte ens i de fall där detta skulle vara tillåtet om saken reglerades enbart i 
personuppgiftslagen (se dennas 14-18 §§). Man kan då undra om ett sådant 
totalförbud inte är alltför långtgående. Det kan förekomma fall där behandling 
av personuppgifter som avslöjar politiska åsikter framstår som klart motiverad 
även inom socialtjänsten. Ett exempel är ungdomar som bl.a. på grund av sina 
politiska åsikter ägnar sig åt kriminalitet eller annat beteende som föranleder 
att socialnämnden skall ta sig an dem. Ett annat exempel kan vara att det bland 
invandrare från ett land finns grupper som är starkt politiskt fientliga mot 
varandra. Socialnämnden kan då behöva veta vilken gruppering en viss individ 
tillhör för att undvika att denna person placeras tillsammans med sina politiska 
 motståndare och därmed riskerar att råka illa ut. Lagrådet förordar att den nu 
diskuterade frågan övervägs ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. 
Enligt tredje stycket i 7 § får personuppgifter enligt första och andra styckena 
 behandlas endast om uppgifterna lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för 
handläggningen av det. Som stycket är avfattat inbegriper det inte faktisk 
verksamhet, trots att en stor del av socialtjänsten utgörs av sådan (jfr 3 § i 
remissförslaget). Det synes vidare oegentligt att tala om personuppgifter enligt 
 andra stycket, eftersom detta anger att personuppgifter får behandlas även för 
uppgiftslämnande som föreskrivs i lag eller förordning och alltså inte tar sikte 
 på någon eller några angivna typer av personuppgifter. Det förefaller vidare 
oklart vad hänvisningen till andra stycket innebär över huvud taget, eftersom 
det handlar om utlämnande av personuppgifter generellt och även till någon 
utanför socialtjänsten. En möjlighet kan vara att det tredje stycket bara bör 
reglera behandlingen av personuppgifter enligt första stycket. Lagrådet förordar 
 att styckets avfattning övervägs ytterligare.  
10 § 
Beträffande överklagande inom socialtjänsten av beslut om information som skall 
lämnas efter ansökan torde avsikten vara att det skall vara fråga om avslag på 
en ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen. Detta skulle framgå 
bättre om första stycket gavs följande lydelse. 
"Beslut inom socialtjänsten om rättelse eller om avslag på ansökan om 
information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204) får överklagas hos allmän 
 förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas." 
Lagrådet vill anmärka att "andra beslut enligt denna lag" inte torde vara avsett 
 att omfatta beslut om skadestånd som grundas på 9 §. 
 
11 § 
Paragrafen innehåller bestämmelser om delegation av normgivningskompetens. Det 
är utformat på det sätt som är vanligt när det är fråga om att erinra om 
regeringens normgivningsbefogenhet enligt 8 kap. 13 § regeringsformen. 
Emellertid lär det också vara fråga om att ge ett bemyndigande som inte bara 
avser regler för myndigheter under regeringen utan också - och framför allt - 
s.k. betungande föreskrifter för kommuner och enskilda. Det är då ett 
bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket 8 regeringsformen. Med hänsyn 
härtill föreslår Lagrådet att "meddelar" ersätts av "får meddela" i paragrafens 
båda stycken. 
Med utgångspunkten att 11 § är avsedd att utgöra bemyndiganden enligt 8 kap. 7 § 
 första stycket regeringsformen vill Lagrådet påpeka att det är viktigt att 
paragrafen täcker de behov av delegation som anses kunna föreligga. Det 
förefaller tveksamt om paragrafen skulle tillåta regeringen att meddela 
föreskrifter om när personuppgifter får föras över till tredje land (jfr avsnitt 
 9.5 i remissen). Lagrådet förordar att paragrafens utformning ses över i 
belysning av det nu anförda. 
Övergångsbestämmelserna 
Lagen skall träda i kraft den 1 oktober 2001, dvs. innan den föreslagna 
socialtjänstlagens ikraftträdande vid årsskiftet 2001/2002. Lagen har i 5 och 8 
§§ hänvisningar till den nya socialtjänstlagen, men det saknas någon 
övergångsbestämmelse som "översätter" dessa hänvisningar till att under den 
sista delen av år 2001 gälla motsvarande bestämmelser i 1980 års 
socialtjänstlag. Lagrådet föreslår därför att det i ytterligare en 
övergångsbestämmelse anges t.ex. följande. 
"Hänvisningar i denna lag till socialtjänstlagen (2001:000) skall till utgången 
av år 2001 i stället avse motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen 
(1980:620)." 
I analogi med det som Lagrådet anfört angående lydelsen av 10 § förordas att 
punkt 3 i de föreslagna övergångsbestämmelserna i slutet skall lyda: "... en 
ansökan om information enligt 26 § personuppgiftslagen (1998:204)." 
Förslaget till lag om ändring i lagen om vård av missbrukare i vissa fall 
Vid lagrådsgranskningen har uppmärksammats att t.ex. 47 § LVM innehåller en 
hänvisning till 1980 års socialtjänstlag som inte föreslås ersatt av någon 
hänvisning till den nya socialtjänstlagen. Jfr också bl.a. 24 § LVU. Lagrådet 
förutsätter att även sådana bestämmelser ändras i det aktuella 
lagstiftningsärendet och förenas med en övergångsbestämmelse av det slag som 
Lagrådet förordat beträffande den nya lagen om behandling av personuppgifter 
inom socialtjänsten. 
 
12 § 
I paragrafens tredje stycke i nuvarande lydelse föreskrivs att beslut om 
tvångsvård upphör att gälla om missbrukaren, sedan vården har påbörjats, under 
minst sex månader i följd antingen har vistats olovligen utanför ett hem som 
avses i 22 § eller varit intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt. 
Styckets lydelse har i tillämpningen vållat problem. I syfte att klarlägga att 
det är den sammanlagda tiden för bortovaron som avgör när ett beslut om 
tvångsvård upphör att gälla föreslås i lagrådsremissen viss ändring i lagtexten. 
 Enligt Lagrådets mening kvarstår emellertid med remissförslaget ovisshet om när 
 ett LVM-beslut upphör att gälla. Lagrådet föreslår att tredje stycket i stället 
 ges följande lydelse: 
"Beslutet upphör också att gälla om, sedan vården har påbörjats, den tid som 
enligt 21 § inte skall räknas som vårdtid, uppgår till sammanlagt minst sex 
månader i följd." 
 
27 a § 
I socialtjänstförordningen finns bestämmelser som medger att vissa 
tvångsåtgärder får vidtas mot en intagen. Dessa bestämmelser, som rätteligen 
borde ha fått sin plats i LVM och LVU redan från lagarnas tillkomst, föreslås nu 
 bli överförda till LVM och LVU. Till förevarande paragraf överförs från 28 § 
socialtjänstförordningen bestämmelser om rätt till telefonsamtal och om 
inskränkningar i denna rätt. Enligt Lagrådets mening bör i likhet med vad som 
gäller enligt 16 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård till 
förevarande paragraf fogas också en bestämmelse om rätt till besök. Paragrafens 
första stycke kan lämpligen utformas med nämnda 16 § som förebild. I 
lagrådsremissen föreslås att i stycket även förs in en bestämmelse om att beslut 
 fattas av den som förestår vården i hemmet. Lagrådet anser att bestämmelsen bör 
 ges en mer preciserad utformning. 
Mot bakgrund av det anförda föreslår Lagrådet att första stycket ges följande 
lydelse: 
"Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att ringa och ta emot 
telefonsamtal samt ta emot besök i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den 
intagne får dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra vården 
eller ordningen vid hemmet. Beslut om inskränkning i rätten att föra 
telefonsamtal och ta emot besök fattas av den som förestår vården vid hemmet." 
Paragrafen bör vidare placeras som 33 a §. 
 
34 a § 
I paragrafen har tagits in bestämmelser i fråga om intagen som vårdas vid enhet 
som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. 
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 26 § socialtjänstförordningen. Enligt 
Lagrådets uppfattning bör första meningen i första stycket till förevarande 
paragraf utformas med förordningens 26 § som förebild och brytas ut till ett 
nytt första stycke. Återstoden av det första stycket i remissförslaget får bilda 
 ett nytt andra stycke. I det föreslagna andra stycket har tagits in en 
bestämmelse om att beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet. 
Bestämmelsen saknar betydelse i lagen och stycket bör därför utgå. Lagrådet 
föreslår med hänsyn till det anförda att paragrafen ges följande lydelse: 
"Den intagne får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på 
annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt med 
hänsyn till den intagnes, övriga intagnas eller personalens säkerhet, eller om 
det är nödvändigt för att förhindra att den intagne avviker eller för att i 
övrigt genomföra vården. 
Den intagne får vårdas inom en sådan enhet under högst två månader i följd. Om 
särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå 
längre tid, förutsatt att något av de fall som anges i första stycket 
fortfarande föreligger och att den intagne samtidigt ges möjlighet till vistelse 
 i öppnare former eller utanför hemmet." 
 
34 b § 
Om vad Lagrådet anfört i anslutning till föregående paragraf godtas bör 
förevarande paragraf betecknas 34 a §. Bestämmelsen i det andra stycket om att 
beslut fattas av den som förestår vården vid hemmet är liksom motsvarande 
bestämmelse i 34 a § betydelselös och bör utgå. 
 
34 c § 
Paragrafen bör lämpligen placeras i anslutning till 32 §. 
 
44 § 
Den föreslagna ändringen i 27 a § för med sig en följdändring i förevarande 
paragraf. 
Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga 
Lagrådet erinrar om vad som anförs angående LVM inledningsvis. 
Bestämmelser motsvarande de i remissen föreslagna 27 a §, 34 a §, 34 b § och 34 
c § LVM har tagits in i 15 a §, 15 b §, 15 c § och 17 a § i förevarande lag. 
Bestämmelserna bör ändras i enlighet med vad Lagrådet föreslår beträffande de 
förstnämnda paragraferna. 
Förslaget till lag om ändring i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård 
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. 
 
Socialdepartementet 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001 
 
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Thalén, Winberg, 
 Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, 
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm 
 
Föredragande: statsrådet Engqvist  
Regeringen beslutar proposition 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.  
Rättsdatablad 
 
Författningsrubrik 
Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett 
normgivnings-bemyndigande 
Celexnummer för bakomliggande EG-regler 
 
Socialtjänstlagen 
(2001:000) 
5 kap. 12 § 
 
Lagen (2001:000) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten 
11 §  
1 Senaste lydelse 1999:293. 
1 Lagen omtryckt 1995:974. 
2 Senaste lydelse 1998:319. 
3 Senaste lydelse 1998:319. 
4 Senaste lydelse 1998:319. 
5 Senaste lydelse 1983:485. 
6 Senaste lydelse 1983:485. 
1 Senaste lydelse 1998:604. 
2 Senaste lydelse 1994:97. 
1 Lagen omtryckt 1982:120. 
2 Senaste lydelse 1999:800. 
3 Senaste lydelse 1993:743. 
4 Senaste lydelse 1997:315. 
1 Senaste lydelse 1998:608. 
2 Senaste lydelse 1994:1760. 
1 Lagen omtryckt 1992:1474. 
2 Senaste lydelse 1998:1658. 
3 Senaste lydelse 2000:576. 
1 Lagen omtryckt 1992:567. 
2 Senaste lydelse 1997:316. 
3 Senaste lydelse 1992:567. 
4 Senaste lydelse 2000:356. 
1 Lagen omtryckt 1997:1212. 
2 Senaste lydelse 1998:352. 
1 Senaste lydelse 2001:000. 
1 Ändringen innebär att halva första stycket och andra stycket upphävs. 
1 Senaste lydelse 1993:212. 
1 Senaste lydelse 1997:317. 
1 Senaste lydelse 2000:353. 
1 Senaste lydelse 1996:1384. 
1 Senaste lydelse 1999:949. 
1 Senaste lydelse 1997:729. 
1 Senaste lydelse 1998:588. 
1 Lydelse enligt prop.2000/01:69. 
1 Senaste lydelse 1999:857. 
1 Senaste lydelse 2000:1360. 
1 Lagen omtryckt 1988:871. 
2 Senaste lydelse av 6 h § 1997:740, 7 a §, 35, 71 a § 1998:855, 8 a § 1998:409, 
 11-12 a §§ 65 b § 1999:48, 20 a §, 71 b § 1993:390, 21 § 1990:1403, 21 a § 
1994:1098, 23 §, 27 §, 30 , 33 §, 33 a §, 37 §, 47 §, 50-52 §§, 68-71 §§, 72 b 
§, 75 § 1997:313, 23 a § 1993:1, 25 §, 31 §  1997:193, 28 §, 32 §, 49 § 1990:53, 
 34 § 1987:377,36 § 1997:1091, 38-39 §§, 76-77 §§ 1991:1667, 48 § 1998:323, 53 
§, 55 § 1986:1186, 54 §, 65, 72 a § 1997:1229, 57 § 1992:1071, 60 §, 62 § 
1990:789, 61 § 1998:719, 53 § 1995;608, 65 a § 1998:615, 66 § 1991:526, 71 c § 
1996:140, 73-74 a §§ 1998:384, 78 § 1987:380. 
3 Senaste lydelse 1997:313. 
4 Senaste lydelse 1997:313. 
5 Senaste lydelse 1998:855. 
6 Senaste lydelse 1999:48. 
7 Tidigare 13 § upphävd genom 1997:1229. 
8 Tidigare 14 § upphävd genom 1997:1229. 
9 Senaste lydelse 1997:740. 
10 Senaste lydelse 1997:193. 
11 Senaste lydelse 1993:1. 
12 Tidigare 29 § upphävd genom 1990:53. 
13 Senaste lydelse 1997:313. 
14 Senaste lydelse 1997:313. 
15 Senaste lydelse 1998:855. 
16 Senaste lydelse 1997:1091. 
17 Senaste lydelse 1997:313. 
18 Senaste lydelse 1991:1667. 
19 Senaste lydelse 1997:1091. 
20 Senaste lydelse 1997:313. 
21 Tidigare 44 § upphävd genom 1997:313. 
22 Tidigare 45 § upphävd genom 1997:313. 
23 Senaste lydelse 1990:53. 
24 Senaste lydelse 1986:1186. 
25 Senaste lydelse 1997:1229. 
26 Senaste lydelse 1998:719. 
27 Senaste lydelse 1997:313. 
28 Senaste lydelse 1997:313. 
29 Senaste lydelse 1997:313. 
30 Senaste lydelse 1997:313. 
31 Senaste lydelse 1998:384. 
32 Senaste lydelse 1998:384. 
33 Senaste lydelse 1997:313. 
34 Senaste lydelse 1991:1667. 
35 Senaste lydelse 1987:380. 
36 Senaste lydelse 1987:380. 
1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.  
Prop. 2000/01:80  
180  
1  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 1  
195  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 1  
181  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 2  
214  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 2  
196  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 3  
215  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 3  
215  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 4  
223  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 4  
216  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 5  
227  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 5  
224  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 6  
229  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 6  
228  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 7  
233  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 7  
229  
Prop.2000/01:80 
Bilaga 8  
262  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 8  
234  
Prop.2000/01:80 
Bilaga 9  
274  
Prop. 2000/01:80 
Bilaga 9  
275  
Prop. 2000/01:80  
Prop. 2000/01:80  
277  
276