Observera att dokumentet är inskannat och att det kan förekomma fel i texten nedan. Kontrollera därför alltid texten mot pdf-filen till höger eller den tryckta versionen.

Kungl. Maj :ts proposition nr 152 år 1974  Prop. 1974:152

Nr 152

Kungl.   Maj:ts  proposition   med   förslag  till  lag  om   ändring  i förköpslagen (1967:868); given den 4 oktober 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­rådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

CARL GUSTAF

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förköpslagen ger kommun förköpsrätt vid försäljning av fastighet som behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. I pro­positionen föreslås att kommun får förköpsrält även i fråga ora fastighet som är i behov av upprustning.

F. n. gäller att förköp inte får ske om fastigheten är mindre än 3.000 kvadratmeter och har ett taxeringsvärde, som är lägre än 200.000 kronor. Genom dennas, k. areal-och värderegel utesluts cirka 60 procent av af färs-och hyresfastigheterna i landet från förköpsrätt. 1 propositionen föreslås att areal- och värderegeln upphävs för att kommunernas saneringsverksamhet skall underlättas. Förköpsrätt skall dock inte föreligga i fråga om egnahems­bebyggelse inklusive fritidsbebyggelse under förutsättning att köpet avser fastighet som är mindre än 3.000 kvadratmeter.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1975.


 


Prop. 1974:152

Förslag till

Lag om ändring i förköpslagen (1967:868)

Härigenora förordnas i fråga ora förköpslagen (1967:868)

delsatt 17 § skall upphöra att gälla,

delsatt 1, 3, 7, 9 och 12 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 §'


Kommun har förköpsrält enligl denna lag vid försäljning omfatt­ande sådan fast egendom sora raed hänsyn till den fraratida utveck­lingen kräves för tätbebyggelse eller därraed samraanhängande an­ordning. Förköpsrätt föreligger även vid försäljning av tomträtt i sådan egendom.

Vad i lagen sägs ora fast egendom eller fastighet skall, om ej annal är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla även lomlrält. Vad som sägs om lagfart skall, när försäljning omfat­tar tomträtt, i stället avse in­skrivning av förvärv av tomträtt.


Kommun har förköpsrätt enligt denna lag vid försäljning omfatt­ande sådan fast egendom sora raed hänsyn lill den fraratida utveckling­en kräves för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande an­ordning. Kommun har även för­köpsrätt vid försäljning omfattande sådan fast egendom som behöver rustas upp.

Förköpsrätt föreligger även vid försäljning av tomträtt i sådan egendom som avses i första stycket. Vad i lagen sägs ora fast egendom eller fastighet skall, om ej annal är föreskrivei, i tillämpliga delar gälla även tomträtt. Vad sora sägs om lagfart skall, när försäljning omfat­lar tomträtt, i stället avse in­skrivning av förvärv av tomträtt.


3§


Förköpsrätt får ej utövas, om /. den sålda fastigheten eller, när försäljning avser flera fastigheter, varje fastighet har en ägovidd som understiger 3000 kvadratmeter och ett värde som är lägre än 200000 kronor.

2.    staten är säljare,

3.    staten eller landstingskommun är köpare.


Förköpsrält får ej utövas, ora /. försäljningen endast avser fastighet, som haren ägovidd under­stigande 3000 kvadratmeter och är bebyggd med friliggande småhus eller rad- eller kedjehus om huset är inrättat till permanent bostad eller bostad för fritidsändamål för högst två familjer,

2.    slalen är säljare,

3.    slalen eller landstingskoramun är köpare.


' Senaste lydelse 1973:544. - Senaste lydelse 1973:544.


 


Prop.  1974:152                                                                       3

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4.    köparen är säljarens make och 4. köparen äi säljarens make och ej heller om köparen eller, när            ej heller om köparen eller, när ma-makar förvärvar gemensarat, ende- kar förvärvar gemensamt, endera ra av dem är säljarens eller också, av dem är säljarens eller också, om om denne är gift, hans makes av- denne är gift, hans makes avkom-koiTiling, syskon eller syskons av- ling, syskon eller syskons av-komling,         komling,

5.    försäljningen sker på exekutiv 5. försäljningen sker pä exekutiv auktion, auktion,

6.    försäljningen avser endast an- 6. försäljningen avser endasl del av fastighet samt köparen redan         andel av fastighet samt köparen re-äger annan andel i fastigheten och dan äger annan andel i fastigheten denna andel förvärvals på annat sätt och denna andel förvärvats på annat än genora gåva.         sätt än genom gåva.

Första stycket 1 äger raotsvarande tillämpning om försäljningen avser del av fastighet. Frågan huruvida förköpsrätt får utövas skall därvid bedömas som om köpet avsett den odelade fastigheten. Sökes lagfart innan för­köpsrält utövas, bedömes frågan iställetmed hänsyn lill delen, om denna är utbruten, eller, när försäljningen avser område av fastighet, fastighetsbUd­ningsbeslut meddelats.

Som värde gäller taxeringsvärdet på fastigheten eller den taxerings­enhet, i vilken fastigheten ingår, året före det år då försäljningen skedde. Sökes lagfart innan förköpsrätt ut­övas, gäller i stället taxeringsvärdet året före det år då lagfart sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finns fördet året, det värde som lägges till grund för bestämmandet av stäm­pelskatten.

Omfattar försäljningen tomträtt och finns ej taxeringsvärde som nu sagts, bestämmes värdet tUl det be­lopp som skulle ha lagts till grund för bestämmande av stämpelskatt vid en överlåtelse som omfattat utom tomträtten även äganderätten till fastigheten.

Förköp i strid med bestämmelserna i denna paragraf är utan verkan.

7§=' Förköpsrätien utövas genom att kommun inom tid som anges i andra stycket underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt samt anmäler detta beslut till inskrivningsmyndigheten med företeende av bevis om underrättelserna. Avser beslutet fastighet inom annan kommuns områ­de, gäller vad som sagts om underrättelse till säljare och köpare också den

Senaste lydelse 1970:1021.


 


Prop. 1974:152

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

andra kommunen. Beslutet skall antecknas i faslighelsboken för varje fastighet som ingår i försäljningen.


Förköpsrätten skall utövas sist på den inskrivningsdag sora infaller närmasl efter tre raånader från det lagfart söktes på köparens förvärv eller, ora förvärvstillslånd fordras enligt jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) eller lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränk­ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vis­sa bolag, från del tillstånd söktes. Om säljaren eller köparen, med överläranande av styrkt avskrift av köpehandlingen, innan lagfart eller tillstånd sökts, anmäler försälj­ningen till den eller de kommuner där den fasta egendomen är belä­gen, räknas tiden i stället från det kommunen mottog sådan anraälan. Var avskrift av köpehandlingen ej bifogad ansökan eller anmälan, räk­nas tiden först från det kommunen mottog sådan handling.


Förköpsrätien skall utövas sist på den inskrivningsdag sora infaller närmast efter tre raånader från det lagfart söktes på köparens förvärv eller om förvärvstillslånd fordras enligt jordförvärvslagen (1965:290) eller lagen (1916:156) om vissa in­skränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m., från del till­stånd söktes. Om säljaren eller kö­paren, med överlämnande av styrkt avskrift av köpehandlingen, innan lagfart eller tillstånd sökts, anraäler försäljningen till den eller de kom­muner där den fasta egendoraen är belägen, räknas tiden i stället från det komraunen mottog sådan anmä­lan. Var avskrift av köpehandlingen ej bifogad ansökan eller anmälan, räknas tiden först från det kommu­nen raollog sådan handling.


Utövas förköpsrätien ej inom föreskriven lid, är förköpsrätten förlorad.


Kommun som utövat förköpsrält är skyldig att söka tillstånd till för­köpet, om säljaren eller köparen be­strider förköpsrätien på sätt och inora tid sora anges i andra siycket. Frågan ora tillstånd till förköp prö­vas av Konungen. Tillstånd skall vägras ora,

1.    egendora som avses i I § ej ingår i försäljningen eller ingår däri men ej är belägen inom kommunens eget område eller inom kommun­block som anges 12 §,

2.    enligt 4 § första styckel förköp ej får ske,

3.    det är obilligl att förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller villkoren för eller oraständigheterna vid försälj­ningen.


Kommun som utövat förköpsrätt ärskyldig att söka tillstånd till förkö­pet, om säljaren eller köparen be­strider förköpsrätien på sätt och inom tid som anges i andra stycket. Frågan om tillstånd till förköp prö­vas av regeringen. Tillstånd skall vägras om,

1.   egendom som avses i I § ej ingår i försäljningen eller ingår däri men ej är belägen inom kommunens eget oraråde eller inora koraraun-block sora anges i 2 §,

2.   enligt 4 § första styckel förköp ej fårske,

3.   det är obilligt a» förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller villkoren för eller oraständigheterna vid försälj­ningen.


J Senaste lydelse 1970:1021.


 


Prop.  1974:152


Nuvarande lydelse

Bestridande enligt första styckel anmäles hos inskrivnings­myndigheten för anteckning i fas­tighetsboken sist på den inskriv­ningsdag sora infaller närmast efter en månad från del förköpsrätten ut­övades. Inskrivningsmyndigheten skall ofördröjligen underrätta kom­munen om bestridandet. Kommu­nens ansökan om tillstånd till förkö­pet skall ha inkommil till Konungen inom en månad från det be­stridandet antecknades. Sökes till­stånd ej i rätt tid, är förköpet utan verkan.

När en kommun utövar förköps­rätt i fråga om egendom i annan kommun, äger den kommun där egendomen är belägen påkalla att Konungen prövar frågan om tillstånd lUl förköpet. Ansökan om sådan prövning skall ha inkommit till Konungen inom en månad från det förköpsrätten utövades. Tillstånd tiU förköpet skall vägras, om för­köpsrätt ej får utövas enligt 2 §.


Föreslagen lydelse

Bestridande enligt första stycket
anmäles
     hos        inskrivnings-

myndigheten för anteckning i fastig­hetsboken sist på den inskrivnings­dag som infaller närmast efter en månad från del förköpsrätten ut­övades. Inskrivningsmyndigheten skall ofördröjligen underrätta kom­munen om bestridandet. Kommu­nens ansökan om tillstånd lill förkö­pet skall ha inkommit till regeringen inom en månad från det be­stridandet antecknades. Sökes till­stånd ej i rätt lid, är förköpet utan verkan.

När en kommun utövar förköps­rätt i fråga om egendom i annan koramun, äger den kommun där egendoraen är belägen påkalla att regeringen prövar frågan om till­stånd tiU förköpet. Ansökan om så­dan prövning skall ha inkommit till regeringen inom en månad från det förköpsrätten utövades. Tillstånd tiU förköpet skall vägras, om för­köpsrätt ej får utövas enligt 2 §.


12 §5 Köp av fast egendom är för sin gUtighet beroende av att förköp ej sker.


Har lagfart för köparen beviljats i strid med 20 kap. 7 § 10 jorda­balken, är förköpsrätten förlorad. Har förköp skett, är det utan ver­kan. Motsvarande gäller när för­värvstillstånd meddelats i strid med 2 § andra stycket jordförvärvslagen (1965:290)elleristridmed5 § andra styckel lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rälten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.


Har lagfart för köparen beviljats i strid raed 20 kap. 7 § 10 jorda­balken, är förköpsrätten förlorad. Har förköp skett, är det utan ver­kan. Motsvarande gäller när för-värvstiUstånd meddelats i strid raed 2 § andra stycket jordförvärvslagen (1965:290) eller i strid med 5 § andra stycket lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätlen alt förvärva fast egendom m. m.


När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av betydelse för kommunen såsom ägare av fastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.1 fråga om köp eller byte som skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1970:1021.


 


Prop.  1974:152

Utdrag ur protokollet över justitieärenden hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 4 oktober 1974.

Närvarande: Statsråden HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledaraöter fråga om ändringar i förköpslagen (1967:868) och anför.

1 Inledning

Enligt förköpslagen (1967:868) (FL) har kommun förköpsrält vid försäljning som omfattar sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed samman­hängande anordning. FL trädde i kraft den 1 januari 1968. Under hösten 1970 utfördes inora justitiedepartementet en undersökning rörande erfarenheterna av den kommunala förköpslagstiftningen. Resultatet av denna undersökning har sammanställts i en promeraoria (Ds Ju 1971:1). I saraband med behandlingen av bosiadssaneringslagen (1973:531) uttalade sig riksdagen för en översyn av FL (prop. 1973:22, CU 1973:18, rskr. 1973:207).

Inora justitiedepartementet har upprättats en promemoria (Ds Ju 1974:6) om ändring i förköpslagen (1967:868). Promemorians förslag till ändringar i FL torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

1974 års promemoria har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av
Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, domstolsväsendets organisations­
nämnd (DON), lantbruksstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens planverk,
slatens lantmäteriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,
Göieborgs och Bohus samt Skaraborgs län, boendeutredningen,
Hyresgästernas riksförbund. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Närings­
livets byggnadsdelegalion. Svenska bankföreningen. Svenska
kommunförbundet, Stockholras, Malmö, Göteborgs, Örebro och Luleå
kommuner, Svenska riksbyggen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsarafund,        Sveriges
          fastighetsägareförbund,        Sveriges

jordbrukskasseförbund och Sveriges villaägareförbund. Göta hovrätt har bifogat yttranden från sju tingsrätter inom hovrättens område. Länsslyrelserna har bifogat yttranden från nio kommuner. Länsstyrelsen i Malmöhus län har dessutom bifogat yttranden från lantbruksnämnden i länet och Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne.


 


Prop.  1974:152

2 Gällande rätt

FL trädde ikraft den I januari 1968 (SOU 1966:23 — 24, prop. 1967:90, 3LU 1967:54, rskr 1967:362). Närmare bestäramelser för tiUämpningen av FL har meddelats i förköpskungörelsen (1967:873). Förfarandet enligl FL har saraordnats med tillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen (1965:290) och lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (prop. 1967:121, 3LU 1967:54, rskr 1967:362, SFS 1967:870 och 871).

Enligt 1 § FL har kommun förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Förköpsrätt föreligger även vid försäljning av tomträtt i sådan egendom. Den allmänna regeln om förköpsrättens tillämpningsområde innebär enligl 1967 års proposition (prop. 1967:90 s. 77) att förköpsrätt i huvudsak föreligger i fråga ora obebyggd eller glesbebyggd mark i anslutning till expanderande tätorter samt beträffande saneringsområden och andra områden där behov att omdana bebyggelsen gör sig gällande. Utanför förköpsrätten faller däremot sådan mark beträffande vilken någon förändring av användningen inte kan förväntas (jfr 2 kap. 1 § tredje stycket expropriationslagen, 1972:719, i fråga om tätbebyggt område).

Enligt 3 § första stycket första punkten FL får förköpsrätt inte utövas om fastigheten har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och dessutom ett värde som är lägre än 200 000 kronor. Som värde gäller i allmänhet föregående års taxeringsvärde. För att fastigheten skall gå fri från förköp måste båda förutsättningarna vara uppfyllda. Om en försäljning omfattar flera fastigheter måste saratiiga fastigheter var och en för sig uppfylla förutsättningarna för att försäljningen skall gå fri från förköp. Om försäljning avser andel eller område av fastighet skall areal-och värderegeln i allmänhet tillämpas som om köpet avsett den odelade fastigheten.

Syftet med areal- och värderegeln är att genom en schablonregel utesluta sådana fastigheter som inte kommer i fråga för förköp på grund av ändamålsbestämningen i 1 §. Genom arealregeln utesluts huvuddelen av den bebyggda marken, eftersom den vanligen är uppdelad i fastigheter med mindre areal än 3 000 kvadratmeter. Arealregeln har kompletterats med en värderegel så att förköp skall kunna ske av fastigheter inom saneringsområden i stadskärnorna. Sådana fastigheter har nämligen vanligen ett i förhållande till arealen högt värde (prop. 1967:90 s. 78).

Något särskilt förfarande har inte anordnats för den rättsliga prövningen av areal- och värderegelns innebörd. I praktiken kommer prövningen att handhas av inskrivningsmyndigheten. Finner myndigheten att regeln medför att förköpsrätt inte får utövas, torde lagfart komma att meddelas.


 


Prop. 1974:152                                                         8

Meddelas lagfart för köparen är förköpsrätten enligl 12 § andra siycket FL förlorad. Förköp i strid med areal- och värderegeln är enligt 3 § sista stycket FL utan verkan. Tvist härom får prövas av allmän domstol, sora tvist om äganderätten till fast egendora.

Förköpsrätien innebär enligt 5 § FL att kommunen får förvärva den egendom som köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Förköpsrätten utövas enligt 7 § FL genom att komraun inom viss angiven tid underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt särat anmäler detta beslut till inskrivningsrayndigheten raed företeende av bevis om underrättelserna. Enligt 9 § FL ar kommun skyldig atl hos Kungl. Maj:t (bostadsdepartementet) söka tillstånd till förköpet, om säljaren eller köparen bestrider förköpsrätten. Tillstånd skall vägras bl. a. om egendora som avses i 1 § FL inte ingår i försäljningen eller om det är obilligl atl förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid försäljningen.

Enligt 2 § andra stycket jordförvärvslagen (1965:290) skall ansökan om förvärvstillstånd inte prövas innan det bhvit slutiigt avgjort ora förköp skall äga rum. Detta gäller inte om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas (prop. 1969:23 s. 7). Lantbruksnämnden kan alltså i vissa fall underlåta att höra kommunen. Avsikten är att genom ett informellt saraarbete mellan kommunerna och lantbruksnämnderna kommunernas befattning med förvärvsärendena skall kunna begränsas i stor utsträckning och att de endast skall behöva ta ställning tUl sådana markförsäljningar som kan vara av intresse från markpolitisk synpunkt. Motsvarande bestämmelse finns i 5 § andra stycket lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (1916 års lag). Ansökan ora förvärvstUlstånd enligt sistnämnda lag skall ges in till länsstyrelsen.

3 Riksdagens begäran om översyn av FL m. m.

Saneringsutredningen föreslog i beiänkandena (SOU 1971:64 och 65) Sanering I och II bl. a. atl areal- och värderegeln inte skulle gälla inom av kommunen preciserat saneringsområde (se prop. 1973:22 s. 34 och 65-67).

I proposition med förslag till bostadssaneringslag m. m. anförde föredragande statsrådet följande om detta förslag (prop. 1973:22 s. 99):

Denna areal- och värderegeln medför enligt utredningen att ett stort antal fastigheter inom saneringsområden faller utanför FL:s tillämpnings­område. Genom bearbetningar av material från 1970 års fastighetstaxering har utredningen sålunda koramit fram tUI att 60 % av affärs- och hyresfastigheterna i landet har ett taxeringsvärde som är lägre än 200 000 kr. För att ge kommunerna ökade möjligheter att förköpa fastigheter inom saneringsområden föreslår utredningen att areal- och värderegeln inte skall gälla inom sådant saneringsområde som redovisas i saneringsprogram som antagits av kommunen. Förslaget har i huvudsak fått ett positivt mottagande. Några remissinstanser är dock kritiska och framhåller bl. a.


 


Prop. 1974:152                                                         9

att fastställande av saneringsområde måste ske i andra och raer reglerade forraer än vad ulredningen tänkt sig.

Den avgränsning av förköpsrätien sora ligger i areal- och värderegeln och de konsekvenser den för med sig vid den prakiiska tiUämpningen är frågor som rör omfattningen av förköpsrätten som sådan. Avgränsningen har således betydelse utöver de fall som saneringsutredningen åsyftar. En eventuell ändring av areal- och värderegeln bör därför ske vid en prövning av hela förköpsinstitutet. F. n. finns inte underlag för en sådan prövning. Efter samråd med statsrådet Lidbom förordar jag därför att utredningens förslag i denna del inte genomförs.

Civilutskoltet anförde följande (CU 1973:18 s. 5):

Enligl utskottets mening bör hjälpmedlen för en aktiv kommunal markpolitik som hittills samordnas inbördes i lagstiftningen. De bör även saraordnas med nya uttryck för samhällets mark- och bostadspolitiska målsättningar. 1 fråga om den inbördes samordningen torde bl. a. böra beaktas att de särskilda reglerna för expropriation inom tätbebyggt område utgör undantagsregler i expropriationsfallen. Dessa regler bör inte inverka på tiUämpningen av förköpslagen. En motsatt uppfattning skulle motverka strävanden mot en vidgad saneringsverksamhet. Den skulle också svårligen kunna förenas raed vad inrikesministern (prop. 1973:21 s. 83) anfört om viklen av att kommunen förvärvar saneringsfastigheter i ökad omfattning. Även i fråga om förköpslagen får kommunens obetingande företrädesrätt till mark som avses för ny eller förändrad tätbebyggelse tas lill utgångspunkt för den fortsatta prövningen. Med hänsyn till vikten av denna samordning och till att den torde böra få klara uttryck i lagstift­ningen är en översyn av förutsättningarna för tUlämpning av främst förköpslagen befogad.

Kommer en sådan översyn till stånd bortfaller i väsentliga delar även de skäl som anförts (prop. 1973:22 s. 99) mot att pröva areal- och värde­reglerna i förköpslagen utifrån saneringsutredningens förslag.

Riksdagen har sora sin mening givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om översyn av FL m. m. (rskr 1973:207).

CivUutskottet anförde vid samma tillfälle följande i fråga om förutsättningarna för markförvärvslån (CU 1973:19 s. 39).

I prop. 1973:21 (s. 84) anges att ändamålsreglerna för markförvärvs­lånen har utformats efter mönster av förköpslagen, vilket skulle innebära att markförvärvslån för kommunalt förvärv av fastighet som skall saneras skulle kunna utgå endast om fastighetsindelningen eller fastighetens omfattning ändras. För att öppna möjlighet till kreditstöd för förvärv av även enstaka fastigheter som är i behov av förnyelseåtgärd föreslås att i fråga om förvärv inom saneringsområden lån fär utgå för mark och bebyggda fastigheter som skall utnyttjas för bostadsändamål. För bebyggda fastigheter skall gälla att byggnaderna är i behov av sådan förnyelseåtgärd att statligt bostadslån eller förbättringslån kan utgå för den planerade åtgärden.

Utskottet har i betänkandet CU 1973:18 förordat en översyn av förköpslagen m. ra. Detta beslut har utgått bl. a. frän att uttrycken för sarahällets markpolitiska vilja bör samordnas inbördes. I det nämnda betänkandet lämnas en översiktlig redogörelse för vissa grundläggande beslut   i   fråga   om   tillämpningsområdet   för   de   lagstiftningsmässiga


 


Prop. 1974:152                                                                       10

hjälpmedlen i denna politik — förköp och expropriation.

Statsmakternas beslut i fråga om förköpslagens tillämpningsområde torde inle ha syftat tUl en så snäv begränsning beträffande förvärv inom saneringsområden som den i propositionen angivna. Utskottet har dock ingen erinran mot atl förutsättningarna för markförvärvslån vidgas enligt förslaget i propositionen. Den föreslagna särskilda prövningen för bebyggda fastigheter av saneringens omfattning och aktualilelsbehovet torde dock kunna utgå ur förulsältningarna för atl vid behov enligt Kungl. Maj:ts bedömande kunna beakias vid prioriteringar. Vidare bör enligt utskottets mening en översyn av förutsättningarna för markförvärvslån anknytas till den enligt ovan förordade översynen av de legala hjälpmedlens tillämpningsområde. Ulgångspunklen bör där vara att de grundläggande uttrycken för markpolitiska syften blir enhetliga och att inskränkningar med budgetpolilisk bakgrund får uttryck i prioriterings-regler. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge Kungl. Maj:l till känna.

Riksdagen har beträffande ändringar i grunderna för markförvärvslån godkänt vad i statsrådsprotokollet förordats samt som sin mening givit Kungl. Maj:t till känna vad utskotlet anfört (rskr 1973:208). Med stöd av riksdagens beslut har utfärdats kungörelsen (1973:536) om ändring i kungörelsen (1968:227) ora raarkförvärvslån till koraraun.

Saratidigt behandlades etl förslag i raotion 1973:878 om atl riksdagen skulle begära sådana förslag att FL:s regler blir tillämpliga även vid marköverföring i samband med fastighetsreglering enligt fastighets­bildningslagen. CivUutskottet anförde följande (CU 1973:18 s. 5 — 6):

Förköpslagen syftar till atl ge kommunerna möjlighet atl träda in som köpare enligl etl föreliggande avtal där köpeskilling och andra villkor angetts. Förköpslagen har avsetts vara ett alternativ till ett expropriationsförfarande, ett alternativ vars fördel ligger i att det är väsentligt enklare att tillämpa. Fastighetsregleringen syftar till alt skapa en lämpligare fastighetsindelning eller eljest uppnå en mer ändamålsenlig markanvändning. För mark som genom överföring frångår faslighet skall vederlag utgå i mark m. ra. eller genora ersättning i pengar efter en likvidvärdering. Etl kommunalt anspråk på förköpsrätt utgår från atl marken krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Markens sålunda avsedda användning är en faktor atl beakta vid bedömningen av fastighetsregleringens lämplighet.

Skulle förköpslagens regler i enlighet med molionsförslagel bli tUlärapliga vid marköverföring i saraband med fastighetsreglering lorde detta innebära alt förköpsrätien skulle avse de överförda områdena med pris enligt likvidvärderingen. Därmed skulle dock i regel förutsättningarna att nå förrättningens syfte brista om inte möjlighet öppnades att lösa även de områden i övrigt som avsetts ingå i fasligheten. I fråga om dessa områden ger förrättning emellertid inte några avtalsraässigt anknutna köpevillkor i vilka koramunen kan träda in. Med hänsyn bl. a. därtill torde motionärernas intresse böra tillgodoses på annat, med lagstiftnings­principerna förenligt sätt. Det ligger därvid närmast lill hands atl skapa förutsättningar för atl koraraunens avsikter med raarken kan bli kända vid förrättningen även i de fall där de inle fått uttryck i formella planer. De kan då tillsammans raed övriga omständigheter läggas till grund för bedömningarna. Del bör därför undersökas om della kan ske genom före-


 


Prop.  1974:152                                                       II

skrifter om samråd. Vare sig förrättningen kommer till slånd eller inle kvarstår möjligheten till expropriation enligt de nya och processuellt enklare reglerna därom. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen i anledning av raotionen som sin raening ge Kungl. Maj:t till känna.

Riksdagen har som sin mening givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande fastighetsreglering i anledning av motionen 1973:878 (rskr 1973:207).

FL har i anledning av motioner behandlats av riksdagen även under 1974 års vårsession (CU 1974:6).

4 Departementspromemorian

I promemorian konstateras efter en redogörelse för ändamåls­bestämningen i 1 § FL att förköpsrätt torde föreligga om byggnad på fastigheten skall rivas eller om fasligheten i något avseende bör bringas i överensstämmelse med kommunens intentioner i fråga om ett område. Däremot är del enligt promemorian tveksamt om förköp kan ske för upprustning i fråga om enstaka fastighet som inte skall få någon ändrad användning.

1 saraband med tillkomsten av bostadssaneringslagen klarlades enligt promemorian att det fortfarande finns ett belydande saneringsbehov, särskilt inom tätorterna och i flerfamiljshusbeståndet, och atl del är en angelägen bostadspolitisk uppgift att främja en snabb avveckling av nuvarande brister i det äldre bostadsbeståndet. Ansvaret för sanerings­verksamheten lades på kommunerna inom ramen för det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet. Möjligheterna till förköp bör enligt promemorian vidgas till att omfatta saneringsmogna fastigheter, till vars upprustning kan utgå statligt stöd. I promemorian föreslås pågrund av det anförda atl förköp skall kunna ske av fast egendora som enligt kommunens saneringsplanering bör bli föremål för upprustning av icke ringa omfattning.

Enligt 2 kap. 7 § expropriationslagen finns — om tälbebyggelse-exproprialion inte får ske — rätt tiU expropriation för att försätta eller hålla fastighet i tUlfredsställande skick, när grov vanvård föreligger eller kan befaras uppkomma (se prop. 1972:109 s. 208 — 211). Expropriations-möjligheten kompletteras av de tvångsmöjligheter inklusive rätt till inlösen som koramunen har enligl bostadssaneringslagen. Frågan huruvida det finns anledning att utvidga möjligheten till expropriation i fråga om bebyggelse som är omodern utan att grov vanvård föreligger eller kan befaras kommer enligt promemorian att övervägas av den nyligen tillkallade utredningen (Ju 1974:12) för översyn av lagstiftningen om tvångsförvaltning av bostadsfastighel.

Enligt promemorian har FL stor belydelse för utövandet av en aktiv kommunal  markpolitik.  Samtidigt är tvångsmomentet i ett förköp av


 


Prop. 1974:152                                                                       12

mindre betydelse än vid expropriation, eftersom förköp kan ske först när ägaren beslutat sig för all sälja sin fastighet och han dessutom är tillförsäkrad atl erhålla avtalat pris för fastigheten. Sanerings­verksamheten ulgör enligl promeraorian en viktig del i kommunernas mark- och bostadspolitik. Det finns enligl promemorian etl belydande behov av uppprustning av det äldre bostadsbeståndet. Det har visat sigatl areal- och värderegeln utesluter från förköp raånga fasligheter som kommunerna är intresserade av att förvärva för atl uppfylla sitt ansvar för saneringsverksamheten. Areal- och värderegeln utgör enligt promemorian alltså etl större hinder för komraunerna än man hade anledning alt antaga vid FL:s tillkomst. Regeln raedför å andra sidan en lättnad för enskilda och myndigheter genom all ett slort antal fastigheter undantas från förköp. Atl upphäva areal- och värderegeln medför viss belastning för fastighets-omsättningen och administrativt merarbete framför allt för inskrivnings-rayndigheterna. Dessa olägenheter är enligt promeraorian emellertid inle av den karaktär att de kan uppväga den stora vinning som etl upphävande av regeln skulle medföra för kommunernas saneringsverksamhet. I promemorian föreslås på grund av det anförda att areal- och värderegeln upphävs och att förköp alltså skall kunna ske utan hänsyn lill faslighetens ägovidd och värde.

1 fråga om egnahemsbebyggelse kan enligt proraemorian dock övervägas atl bibehålla vissa restriktioner i fråga om förköp. Förköpet som sådant påverkar visserligen inte den enskilde säljaren, eftersora han är tillförsäkrad den löseskilling han frivilligt avtalat med köparen. Kommunernas iniresse av att förvärva enstaka egnahemsfastigheter torde dock vara mycket ringa och ett undantag för egnahemsbebyggelse utgör enligt promemorian därför inte något hinder för kommunernas mark­politik. Ett sådani undanlag skuHe däremot underlätta överlåtelser av egnahemsfasligheter. Den lämpligaste formen för ett sådant undantag torde enligt promemorian vara att areal- och värderegeln ersätts av en bestämraelse atl förköp inte får ske om försäljningen endast avser bebyggd fastighet sora innehafts av säljaren i huvudsakligt syfte atl bereda bostad ål säljaren och honom närstående. Forrauleringen är hämtad från den s. k. egnahemsgaranlien i 4 kap. 3 § tredje stycket expropriationslagen och bör i FL ges motsvarande innebörd. Den kommer alltså även att omfatta fritidsbebyggelse. En fastighet som är större än 3 000 kvadratraeter bör enligl promemorian dock inte omfattas av undanlaget, eftersom etl förvärv av sådan fastighet ofta torde ske för exploatering. Det ankommer enligt promemorian i första hand på inskrivningsmyndigheten att pröva om undantagsregeln är tillämplig. Ledning torde i allmänhet kunna erhållas i de bebyggelse- och lypkoder som finns i fastighetstaxeringslängden. Av bebyggelsekoderna framgår om fastigheten är bebyggd eller inte samt i förstnämnda faU om marken innehas med tomträtt. Av typkoderna svarar


 


Prop. 1974:152                                                        13

följande fyra mot den föreslagna undantagsbestämmelsen: 13 (enfamiljsviUa), 14 (tvåfamiljsvilla), 15 (rad- eller kedjehus), 16 (fri­tidshus). Koderna framgår inte av taxeringsbevis utan den som söker lagfart bör enligt promemorian genom ändring i förköpskungörelsen (1967:873) åläggas att ge in utdrag av taxeringslängden. Prövningen av om undantagsregeln är tillämplig kan enligt promemorian i andra hand ske i tvist vid allmän domstol om bättre rätt till fastigheten.

Enligt 2 kap. 1 § fjärde stycket expropriationslagen får tätbebyggelse-expropriation ske till förmån för landstingskommun eller kommunalförbund (prop. 1972:109 s. 195). Det kan enligt promemorian givetvis övervägas att ge landstingskommun och kommunalförbund motsvarande rätt tUl förköp. En sådan rätt skulle emellertid med hänsyn till FL:s konstruktion medföra kompUkationer främst genom konkurrensen med markkommunen. Landstingskommun och kommunalförbund får enligt promemorian därför anses vara tUlgodosedda med möjligheten till expropriation.

Enligt jordförvärvslagen och 1916 års lag skall ansökan om förvärvstiUstånd inte prövas innan det blivit slutiigt avgjort om förköp skall äga rum. Detta gäller emeUertid inte om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas. Om areal- och värderegeln tas bort, kan det enligt promemorian givetvis övervägas att ta bort ifrågavarande undantag. Det måste enligt promemorian emellertid även i fortsättningen anses lämpligt med ett informellt saraarbete mellan kommunerna och lantbruksnämnden resp. länsstyrelsen för att i uppenbara fall undgå det uppskov med avgörandet som en remiss till kommunen skulle innebära. Möjligheten atl underlåta formell remiss till kommunen bör enligt promeraorian alltså finnas kvar.

FL är inte tUläraplig vid marköverföring genom fastighetsreglering. Som riksdagen uttalat (CU 1973:18, rskr 1973:207) finns emellertid inte några avtalsmässigt anknutna villkor i vilka kommunen kan träda in för förvärv av hela den utökade fastigheten. Däremot finns enligt promemorian goda förutsättningar för att kommunens ev. avsikter med marken blir kända vid fastighetsbildningsförrättningen, eftersom byggnadsnämnden alltid underrättas enligt 4 kap. 15 och 20 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Dessutom föreligger alltid möjligheten tUl expropriation. Något förslag i fråga om fastighetsreglering är enligt promemorian därför inte påkallat.

1 svaren på den enkät som justitiedepartementet utfört (se Ds Ju 1971:1) och i den allmänna debatten har enligt promemorian anförts olika långtgående förslag tiU utvidgning av FL. Sålunda har framställts önskemål om nya förutsättningar för förköp. I vissa fall har man begärt att även enstaka andra expropriationsgrunder än de som avser tätbebyggelseexpropriation skulle grunda rätt till förköp. I andra fall har framförts önskemål om att förköp generellt skulle fä ske i fall där expropriation är möjlig. I motioner till riksdagen har framförts tanken atl


 


Prop. 1974:152                                                        14

raan skuUe korama ifrån kommunens bundenhet vid det mellan partern - avtalade priset genom att medge raöjlighet till fri prövning av fastighetens värde i samband med att kommunen utövade sin förköpsrätt.

Om man önskar väsentiigt utvidga kommunens möjlighet till förköp, finns det enligl promemorian knappast anledning att stanna vid atl göra de särskilda expropriationsändamålen till förutsättningar för förköp. I så fall skulle det krävas en prövning i varje enskilt fall av om etl bestämt expropriationsändamål föreligger eller ej. Ar raan beredd att underkasta sig en sådan prövning beträffande alla fall då expropriationslagen är tiUämplig är det enligt promemorian lika enkelt att begära expropriation. En ändring i den riktning som nu diskuterats skulle därför enligl promeraorian få verklig praktisk betydelse först om kommunen fick en generell förköpsrätt, dvs. en rätt till förköp vid varje överlåtelse av fast egendom inom koramunen oavsett ändaraålet med förköpet. Den år 1972 antagna nya expropriationslagen bygger emellertid på en avvägning mellan olika intressen. Sålunda fraragår exempelvis av 2 kap. 12 § första stycket atl expropriation inte får ske, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annal sätt eller om ölägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genora den. Även om det inte finns anledning att ta hänsyn till motstående intressen i samma utsträckning vid förköp som vid expropriation, eftersom den lidigare fastighetsägaren ändå är beredd att göra sig av med sin fastighet, skulle dock i vissa fall kunna finnas anledning att göra en avvägning mellan kommunens behov av fastigheten och köparens intresse att få behålla den. En så omfattande utvidgning av förköpsrätten som nu diskuterats väcker enligt promeraorian därför betänkligheter.

Om koramunen inte vill betala del mellan parterna överenskomna priset, har koramunen så snart expropriationsgrund föreligger möjlighet att begära expropriation och får om tillstånd till expropriation ges en prövning av fastighetens värde vid fastighetsdomstol. Någon annan form för prövning av fastighetens värde är inte gärna tänkbar, ora förköp såsom föreslagits skulle kunna ske med möjlighet att få priset prövat. Det finns enligt promeraorian inte anledning att ersätta FL:s enkla övertagande­möjligheter i de fall där priset kan accepteras med etl sådant mer komplicerat förfarande vid sidan av expropriationsraöjligheten.

Enligt proraemorian bör FL också i fortsättningen bygga på den nuvarande grundvalen, näraligen att kommunen i vissa angelägna och klart avgränsade fall skall ha möjlighet atl överta köp eller byte av fastighet mot att kommunen erlägger det överenskomna vederlaget.

Det har under de år FL varit i tillämpning visat sig att det finns möjligheter all kringgå FL eller att hindra förköp. Del torde enligt promemorian dock inle vara möjligt atl genoraföra en fastighetsförsäljning utan att koramunen får tillfälle att utöva sin förköpsrätt, om inte rent bedrägliga metoder kommer till användning. Ett köp betecknas exempelvis


 


Prop.  1974:152                                                       15

som gåva trots att vederlag förekommer. Olika lösningar kan givetvis tänkas för atl göra FL mer effektiv. Sådana lösningar skulle enligt proraeraorian eraellertid komplicera regelsystemet och göra handläggningen av förköpsärenden besvärligare. Den slora fördelen med FL är just det enkla förfarandet och det bör inte uppoffras. Om förköp i något fall hindras bör enligt promemorian kommunerna i stället använda sig av expropriation för atl förvärva äganderätten till fastigheten.

5 Remissyttrandena

Departementspromemorian har fått ett positivt mottagande vid remiss­behandlingen. De i promemorian föreslagna utvidgningarna av den kommunala förköpsrätten tillstyrks eller läranas i huvudsak utan erinran av det övervägande antalet av remissinstanserna. Några reraissinstanser framför önskemål om ytterligare utveckling av de markpolitiska hjälpmedlen. De i promemorian föreslagna ändringarna avstyrks av fem remissinstanser, nämligen LRF, Näringslivets byggnadsdelegation. Svenska bankföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges jordbrukskasseförbund.

Statens planverk finner de i promemorian föreslagna ändringarna i FL väl ägnade att ligga till grund för lagstiftning och anser att de kommer att innebära en förstärkning av kommunernas raöjligheter att genomföra sina saneringsprogram. Planverket anser att övriga i promemorian redovisade önskemål om utvidgning av förköpsrätten inte bör leda tUl några ändringar i FL. Svenska kommunförbundet tiWstyrkeT de föreslagna ändringarna i FL och anser atl de ur kommunal synpunkt är väl raotiverade och lämpligt utformade. Förbundet ansluter sig tUI vad som i promemorian anförs om kringgående av FL. Om förköp i något fall hindras bör kommunerna i stället använda sig av expropriation för att förvärva äganderätten till fastigheten. Tre ledamöter i förbundets styrelse anser sig inte kunna tillstyrka promemorians förslag, som innebär ett ytterligare urgröpande av den enskilda äganderätten till mark. De kommuner som har yttrat sig över promemorian anser det genomgående angeläget att de föreslagna ändringarna genomförs. Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar att för­slaget är väl motiverat med hänsyn till det kommunala ansvaret för markpolitik och bostadsförsörjning och atl förslaget kan ses som ett inte oväsentligt komplement till de möjligheter att förbättra bostadsbeståndets kvalitet som ges genom bostadssaneringslagen, expropriationslagen och kommunens vidgade lånemöjligheter för förvärv av saneringsfastigheter. Även övriga länsstyrelser som har yttrat sig över promemorian tillstyrker de föreslagna ändringarna. I Stockholms län anser dock två ledamöter i styrelsen att länsstyrelsen bort avstyrka förslaget och i Malmöhus län anser en ledamot i styrelsen att förköp enligt förslaget inle bör få ske när det är klarlagt att köparen själv vill och kan genomföra upprustning av fastigheten.


 


Prop. 1974:152                                                        16

Några remissinstanser framför som jag redan nämnt önskemål om ytterligare   utveckUng  av   de   markpoliiiska  hjälpmedlen.   Stockholms kommun, som tillstyrker att de föreslagna ändringarna i FL genomförs snarast,   framhåller  betydelsen  av   att  de   markpolitiska  hjälpmedlen ytterligare   utvecklas.   Den   orafattande   spekulationen  med  sanerings­fastigheter i Stockholm försvårar allvarligt ansträngningarna att förnya de äldre bostadsområdena på villkor som är rimliga för hyresgästerna. Under år    1973   beslöt   komraunfullmäktige   att   utnyttja   förköpsrätten   för samraanlagt nitton fastigheter, varav 18 i innerstaden. Kommunen kan endast förvärva fasligheter med hjälp av FL när en frivillig överens­kommelse ora köp har träffats mellan två fristående parter och dessutom gäller atl kommunens övertagande skall ske på oförändrade villkor. Som FL är konstruerad har den enligt kommunen begränsad betydelse som markpolitiski instrument, t. ex. när det gäller att dämpa prisutvecklingen. Saratidigt innebär lagens garantier för säljarens ställning att det inte kan anföras några bärande skäl för en snäv tUlämpning av FL. Vid beslutande av kommunstyrelsens remissyttrande anmäldes reservationer dels för ett avstyrkande av promemorieförslaget dels för ett yttrande som inte inne­håller önskemål om  ytterligare utveckling av de markpoliiiska hjälp­medlen. Luleå kommun anser att kommunen bör kunna få köpeskillingens skälighet prövad, förslagsvis av fastighetsdomstol. En regel ora prövning av köpeskillingen skulle sannolikt vara starkt förebyggande i fråga om bulvanköp   och   liknande.   Även   prisnivån   i   stort   skulle   påverkas. Hyresgästernas riksförbund, som anser att de i promemorian föreslagna ändringarna bör genomföras snarast, hemställer om ändring av FL, så atl överlåtelsepriset   vid   förköp   kommer   atl   bestämmas   enligt   samma principer sora gäUer vid tätbebyggelse- och värdestegringsexpropriation. Med denna princip som grund bör komraunerna få raöjlighet att förhandla med säljaren om priset. Om inte överenskommelse kan träffas, måste en domstolsprövning ske. Förbundet förordar vidare en fortsatt utredning om vilka ytterligare ändringar i FL som bör vidtas för att förbättra förköpet som markpolitiski medel. Vid denna utredning måste enligt förbundets mening det  förhållandet  att  förköp  kan ske först  när  markägaren dokumenterat sin vilja att frånträda äganderätten väga mycket tungt i intresseavvägningen.   Boendeutredningen  ansluter  sig  till   vad  som  i promemorian anförs om prisprövning vid förköp men erinrar om behovet av information tiU kommunerna om den nya expropriationslagen och om bostadssaneringslagen. Utredningen, som tillstyrker de i promemorian föreslagna ändringarna i FL, anser att kommunen bör ges förköpsrält i samtliga fall där kommunen förklarar sig ha behov av fastigheten för ny eller förändrad tätbebyggelse inom ett inte alltför kort tidsperspektiv förslagsvis tjugo år. Med hänsyn tUl undantaget för egnahemsbebyggelse kommer endast 5 — 10 % av det totala antalet fastighetsköp att kunna bli föremål för förköp med  den av utredningen förordade ändamålsbe-


 


Prop. 1974:152                                                        17

stämningen. Verkningsfulla medel i den kommunala markpolitiken behöver därför inte innebära allvarliga olägenheter för fastighets­omsättningen och inskrivningsmyndigheterna. Obillighetsregeln i 9 § FL är enligt utredningen en tiUräcklig garanti för en rimlig avvägning mellan kommunens och köparens intressen. En ledamot i boendeutredningen anser att FL bör upphävas. Nacka kommun (majoriteten i kommun­styrelsen) anser att förköp bör kunna ske även om kommunens syfte enbart är att förhindra att en flerfamiljsfastighet används som spekulationsobjekt. En sådan vidgning av förköpsrätten kan enligt kommunen bryta en spekulationskedja. För att redan nu stoppa spekula­tion fordras emellertid prisingrepp enligt en ny FL eller annan lagstiftning. Som jag redan nämnt är det fem remissinstanser som avstyrker de i promemorian föreslagna ändringarna i FL. Näringslivets byggnads­delegation anser att förslaget att vidga FL till att omfatta också upprust­ning av äldre fastighetsbestånd inte är ägnat att främja saneringsverk­samheten. Tvärtom skulle en sådan intervention från kommunernas sida ofta störa pågående sanerings verksamhet. En vidsträckt detaljkontroll av sanerings- och bostadsmarknaden kan bli följden. En sådan utveckling medför enligt delegationen risker för en irrationell utformning av saneringsinsatserna. Bostäderna kan komma att utformas på ett sätt som inte motsvarar konsumenternas efterfrågan. Tillräckliga rättsliga hjälp­medel för saneringsverksamheten står enligt delegationen att få inom ramen för bostadssaneringslagen och lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet. FL bör inle få ett tillämpningsområde som i en väsentlig fråga skiljer sig från reglerna i expropriationslagen. - Den föreslagna ändringen i FL innebär enligt delegationen att en kommunal förvärvs­kontroll utvecklas över mycket stora delar av fastighetsmarknaden i äldre bebyggelse. I praktiken kan exempelvis all bebyggelse i det centrala Stockholm, som inte moderniserats , komma att omfattas av 'kommunens saneringsplanering' i den föreslagna lagstiftningens mening. Förvärven med direkt eller indirekt stöd av FL kan alltså komma att bli mycket omfattande och utnyttjas för en kommunalisering av det äldre fastighets­beståndet. Delegationen anser det på sin plats att varna för en sådan utveckling innan välgrundad dokumentation föreligger om de kommunala företagens verkliga kostnadsnivå och effektivitet på bostadsmarknaden. Detta är särskilt angeläget, om de kommunala företagen skall tUIdelas en prisbildande roll i saneringsverksamheten. Delegationen betonar också att styrningen av bostadsutformning och därmed av bostadsval i det äldre bostadsbeståndet kan bli mycket stor genom en omfattande kommunalisering av fastighetsbeståndet. Denna styrning kan genom villkorsgivning tänkas bli utsträckt till stora delar av fastighetsbeståndet. Som villkor för att underlåta förköp kan kommunen exempelvis kräva att olika kommunala anspråk uppfylls också i fastigheter som tillåts vara kvar i enskild ägo.  Kommunen kan på så sätt inta en dirigerande roll på


 


Prop. 1974:152                                                        18

fastighets- och bostadsmarknaden. Villkor kan mycket väl tänkas koraraa atl utvecklas att gäUa ändrad lägenhetsindelning, utformning av saneringsåtgärder, val av hyresgäster, hyressättning ra. m. I realiteten kan kommunen komma att bestäraraa byggherre- och förvaltarfunktioner, som normalt tUlkommer företag och fastighetsägare. En sådan utveckling kan enligt delegationen inte vara önskvärd. - Genom förköp övertar kommunen enbart de gynnsammaste fastighetsaffärerna, som kunnat ge en relativt billig nivå på ingångsvärdena vid frivUlig sanering. Härigenom får den övriga delen av marknaden nöja sig med sämre och relativt sett dyrare ingångsvärden. Den inte kommunala saneringssektorn blir på så sätt prismässigt missgynnad, vilket enligt delegationen kan försämra saneringstaklen och därmed utbudet av moderniserade lägenheter på bostadsmarknaden. - Eventuella ändringar i FL för att göra denna tillämplig i upprustningssyfte måste enligt delegationens uppfattning begränsas till att gälla klart påvisbara brister i enskild fastighets­förvaltning, som kan avhjälpas utan hinder av offentliga regleringar. Förfarandet skulle i så fall syfta till att initiera förhandlingar om upprust­ning till lägsia godtagbara standard. Ett förköpsanspråk som grundades pä detla kriteriura skulle i så fall kunna förklaras vilande i avvaktan på förhandlingar ora upprustning inför hyresnämnd. Hyresnämnd skulle härvid kunna få förklara förköpet fullbordat, ora det var uppenbart atl en upprustning till lägsta godtagbara standard inte kunde komma tiU stånd på frivillighetens väg. I övriga fall skuHe däremot förköpsärendet få avskrivas, när åtagande om erforderlig upprustning lämnats.

Det av Näringslivets byggnadsdelegation avgivna yttrandet åberopas även av Svenska bankföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund. Fastighetsägareförbundet tillägger för egen del att de fastigheter som genom förevarande förslag skulle komma att dras in i kretsen av presumtiva förköpsobjekt närmast är de som inte berörs av planer på ändrad markanvändning eller omdaning av den befintliga bebyggelsen. Det är alltså fråga om fasligheter, vilkas värden endast i raindre mån kan tänkas vara påverkade av en ny plan. När det gäller sådana fastigheter kan förköpsinstilulet enligt fastighetsägareförbundet inte väntas få någon verklig betydelse som värdestegringsbroms. Överhuvudtaget synes man i fråga om saneringsfastigheter inte ha kunnat motivera önskade förköp med påvisade tendenser till eller risker för markvärdestegring eller enskild spekulationsvinst i följd av beslutad planändring. Enligt 1973 års riktlinjer för saneringsverksamheien skall enskilda fastighetsägare få möjlighet och hjälp till atl i ökad omfattning deltaga i saneringen. De fastigheter som den nu föreslagna utvidgningen av förköpsrätten tar sikte på är just sådana saneringsobjekt sora med fördel kan hanteras av enskilda intressenter. När del däremot gäller fastigheter sora berörs av en omfattande omdaningsplan kan det vara rationellt atl saneringen sker i komraunal regi. I sådana situationer är det eraellertid redan enligl gällande lydelse av 1 § FL raöjligt


 


Prop.  1974:152                                                       19

för kommunen att utöva förköpsrält. Enligl fastighetsägareförbundets mening är det i fråga om fastigheter som kan saneras enskilt särskill angelägel atl tillvarata, underlätta och stimulera de enskilda sanerings­intressenternas engagemang. Det torde inte kunna motbevisas att praktiskl taget alla de som nu köper saneringsmogna fastigheter är beredda att svara för den sanering sora erfordras och köparnas förmåga atl genomföra den avsedda saneringen kan sällan ifrågasättas . Genom den föreslagna lag­ändringen skulle kommunerna animeras att satsa resurser på förvärv av saneringsfastigheter som ändå skulle upprustas inom kort.

Sveriges jordbrukskasseförbund, sora också avstyrker promemorie­förslaget, finner att övervägande skäl talar för atl en utvidgad förköpsrätt får en prissänkande effekt, bl. a. beroende på en minskning av antalet köpare, som kan ifrågakomma för vissa objekt. Eftersom förslaget kan få konsekvenser innebärande risk för opåräknade förluster för enskilda och kreditgivare, kan förbundet ur de intressen förbundet företräder inte ansluta sig till förslaget. Enligt förbundets mening bör det närmare övervägas om FL verkligen har någon funktion alt fylla inom ramen för den markpoliiiska lagstiftning som kommit till sedan är 1967. Enligt förbundet ger den övriga markpolitiska lagstiftningen tillräckliga instrument för att tillgodose det allmännas intresse. Förköp förekommer dessutom i mycket blygsam utsträckning. Även LRF avstyrker promemorieförslaget och åberopar de olägenheter för säljare och köpare som förköpsrätten medför. De föreslagna ändringarna i FL kan enligt LRF inte anses varaltillfredställandemotiveradepålf öreliggande material. Frågor som följderna för byggnadsproduktionens utformning och hyresgästernas valmöjUgheter vid en kommunalisering av en stor del av bostadsbeståndet, kommunal vUlkorsgivning och detaljkontroll med stöd av FL, inverkan på fastighetspriserna etc. berörs inte i promemorian. LRF finner det angeläget att en effektiv sanering kommer till stånd men vill erinra om att 1973 års riktiinjer för saneringsverksamheten förutsätter en samverkan mellan kommuner och enskilda. En genereU kommunal förköpsrätt avseende det äldre bostadsbeståndet skulle enligt LRF ofta omotiverat ingripa i pågående saneringsverksamhet. Detta är knappast påkallat annat än då den enskUda fastighetsförvaltningen uppvisar mera påtagliga brister. - LRF understryker att obillighetsregeln i 9 § FL blir allt viktigare ju mer FL:s tUlämpningsområde utvidgas. LRF vUl i anslutning härtill siarkt betona att FL inte vare sig i nuvarande eller i en ändrad utformning får tillämpas så att den hindrar aktiva etablerade lantbrukare att rationalisera sina företag genom tUlskottsförvärv (se prop. 1967.90 s. 141). Eftersom redan ett överklagande medför betydande olägenheter för köpare och säljare, är det enligt LRF vidare angeläget att komraunerna själva beaktar att de inte överskrider sina befogenheter i fråga om förköpsrätt.

Den i promemorian föreslagna nya ändamålsbestämningen i 1 § FL diskuteras i flera yttranden. Bostadsstyrelsen anmärker på att samord-


 


Prop. 1974:152                                                        20

ningen med exempelvis kungörelsen (1968:227) om markförvärvslån till komrauner och bostadssaneringslagen inte har behandlats utförligare i promemorian. Begreppet kommunens saneringsplanering klargörs inte i promemorian  men torde  syfta  på kommunala bostadsbyggnads- och bostadssaneringsprogram. Det framgår inte om sådan fast egendora som är i behov av upprustning och inle är avsedd för bostadsändamål skall anses undantagen från  lagens tillämpningsområde.  Bostadssaneringsprograra upprättas inte av alla kommuner och vidare är bosladsbyggnadspro­grammen  beträffande  behov  av  saneringsåtgärder ofullständiga.  Med beaktande   härav   finner   bostadsstyrelsen   det  olämpligt  att  använda uttrycket kommunens saneringsplanering. Styrelsen föreslår att i lagtexten i stället införs uttrycket kommunens planering som har en vidare innebörd. Av förarbetena till lagen bör framgå vUka krav som skall kunna stäUas på denna planering. Kraven bör därvid inte sättas högre än att de motsvaras av vad som nu gäller i samband med förköp. Innebörden av det föreslagna uttrycket   upprustning   av   icke   ringa   omfattning   bör   i   förarbetena förtydligas så att upprustningens omfattning bedöms från behovs- och funktionssynpunkt och inte från kostnadssynpunkt. Förslaget att definiera upprustning av icke ringa omfattning som sådan upprustning för vilken kan utgå statligt stöd anser styrelsen vara raindre lämpligt. Av vikt är att lagen blir tUläraplig på fastigheter som bör bli föremål för gårdssanering. Vid utformningen av lagen bör därför klargöras att sådana fastigheter i fort­sättningen    omfattas    av    förköpslagens    tillämpningsområde.    Enligt lantmäteriverket bör innebörden av begreppet kommunens sanerings­planering belysas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. 1 och för sig är det enligt verkets raening ingenting som hindrar att begreppet tUläggs en ganska allmän innebörd och att det alltså inte ställs krav på en till form och innehåll mera specifik planering.  En vidgad förköpsrätt till sanerings­fastigheter bör enligt lantmäteriverket bedömas positivt också från gårds-saneringssynpunkt.   Avsedd  upprustning  av gårdsutrymmen bör tas i beaktande vid bedömande av om upprustning skall anses vara av 'icke ringa omfattning'. Boendeutredningen anser att hänvisningen till möjlig­heten av statiigt stöd bör utgå, eftersom frågan härom knappast kan utredas vid fÖrköpstillfäUet. Den varierande redovisningen i sanerings­programmen gör enligt ulredningen att en formaliserad anknytning till dessa program är olämplig. Vidare bör i komraande lagförslag undanröjas aU tveksamhet om att förköpsrätten inle endast knyter an till preciserade upprustningsbehov utan föreligger även vid avsedd totalsanering. Det är enligt utredningen i detta sammanhang angeläget att precisera området för den kommunala kompetensen. Kommunen bör alltså i samtliga fall genom frivilligt köp kunna förvärva fastigheter som kan förköpas. Stockholms kommuns juridiska avdelning framhåller att den oklarhet som synes före­ligga om kommuns rätt att utöva förköp för att upprusta en fastighet nu bör kunna skingras. Emellertid är den föreslagna lagtexten inte helt tydlig.


 


Prop.  1974:152                                                       21

Helst bör i lagtexten men • vart fall i motiven klart anges vilka krav som skall uppfyllas för att en fastighet skall anses omfattad av kommunens saneringsplanering. Enligl en 1974 gjord inventering finns det i Stockholms innerstad närmare 950 omoderna och knappt 1.100 halvmoderna fastig­heter, vilka alltså enligt den statliga och komraunala planeringen skall bli förmål för sanering. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att del måste klargöras vilka krav som måste uppfyUas för att en fastighet skall anses omfattad av kommunens saneringsplanering. Länsslyrelsen ställer sig tveksam till behovet av ett vUlkor om statligt stöd, som för övrigt inte fraragår av lagtexten. Även Örebro kommun menar alt det klart måste uttalas hur detaljerad saneringsplaneringen skall vara för att kommunen skall få utöva förköp. Malmö kommun anser att det såväl ur lagteknisk synpunkt sora raed hänsyn lill den praktiska tillämpningen är olämpligt att göra avsteg från den nu gällande principen om ett allmänt hållet krav för utövande av förköp. Saneringsavsnittet i ett kommunalt bostads­byggnadsprogram måste hållas flexibelt. Det är därför mindre lämpligt som grund för förköpsrält beträffande uppmslningsfasligheter. Göta hovrätt föreslår att förutsättningen för att utöva förköp för sanerings­ändamål — liksom vid förköp för lätbebyggelseändamål — anges på etl mer objektivt sätt, nämligen att fråga är om sådan fast egendom, på vilken finns byggnad som är i behov av upprustning av inle ringa omfattning. Svenska riksbyggen framhåller att det i fråga om upprustning bör vara tillräckligt att fastigheten i fråga ingår i det kommunala sanerings-prograraraet. Krav på viss omfattning av de ålgärder som är aktuella bör alltså inte uppställas. Det kan finnas fastigheter som var för sig skall göras till föremål för upprustningsåtgärder av ringa omfattning medan det ändå för hela områdets del kan vara värdefullt att kommunen genom förköp kan förvärva samtliga fastigheter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärker att uttrycket kommunens saneringsplanering är alltför opreciserat för att användas som avgränsning för förköpsrätten. Den föreslagna avgräns­ningen bör kompletteras med regler som medger medborgarna insyn och givetvis med regler om antagande av kommunen. Sveriges fastighetsägareförbund, sora avstyrker hela förslaget, finner det oklart vilken planering som skall användas som kriterium i avvaktan på fastiagda bostadssaneringsprogram.

Med hänsyn till de kulturhistoriska och miljömässiga värden som kan vara förknippade raed den äldre bebyggelsen anser planverket att ytterligare en ändamålsbestämning bör anges i I § FL av innebörd att kommun även har förköpsrätt för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse. Boendeutredningen anser att det klart bör anges att förköpsrätt föreligger för upprustning av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer. Enligt Malmö kommun bör det över­vägas om inle fastigheter som är av kulturhistoriskt intresse bör omfattas av förköpsrätt, även om upprustning för bostadsändamål i någon mera


 


Prop. 1974:152                                                        22

betydande orafattning inte är aktuell.

Saneringsutredningen föreslog i SOU 1971:64 och 65 att areal- och värderegeln i FL inte skulle gälla inora av kommunen preciserat saneringsområde. Lantmäteriverket, Jönköpings tingsrätt saml Möre och Ölands tingsrätt framhäller att delta förslag är ett möjligt alternativ till den i promemorian föreslagna lösningen. Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne tillstyrker i promemorian föreslagen utvidgning av förköpsrätten under förutsättning att komraunen åläggs att i kommunplan precisera inom vilka områden kommunen är intresserad av att utnyttja sin förköpsrält. Koramunen skall inte behöva underrättas om förvärv inora övriga områden. Helsingborgs kommun framhåller att de i promemorian föreslagna ändringama är till fördel för koraraunema raen ifrågasätter om inte FL bör ersättas med någon förra av herabudsskyldighet vid försäljning inom i förväg fastställda områden. Luleå kommun anser att det erfordras en total förköpsrält när det gäller sanering av cenlrumoraråden där centruraplaneringsprogram föreligger, dvs. där skulle alla hinder enligt 3 § FL för förköp upphöra att gälla. Koraraunen för frara tanken att fastighetsdorastol skulle kunna fastställa vad sora avses raed en centrumzon.

I fråga ora areal- och värderegeln framhåller Örebro kommun att man kan få en utvidgad tillämpning av FL även genom en förändring av det värde som utgör värdegräns. Genom att låta det högsta värdet av köpe­skillingen och taxeringsvärdet vara avgörande skulle kommunernas förköpsmöjligheter utökas väsentligt. Med ett sådant alternativ skulle man även få den fördelen att samma regler skulle gälla vid bestämmande av stämpelskatt och vid förköp. Sveriges fastighetsägareförbund, som avstyrker hela förslaget, framhåller alt värdegränsen i realiteten kommer atl sänkas genom att fastighetstaxeringsvärdena kommer att justeras upp åtminstone tjugo procent vid 1975 års allraänna fastighetstaxering. Ett betydande antal av de affärs- och hyresfastigheter som med 1970 års taxeringsvärden ännu är uteslutna från förköp, kommer uppenbarligen atl hamna ovanför gränsen. Därmed försvagas enligt förbundei ytterligare det i promemorian åberopade skälet för att upphäva areal- och värderegeln.

Flertalet remissinstanser tillstyrker etl undantag för egnahemsbebyggelse. Viss kritik framförs dock. Bostadsstyrelsen anser atl undantaget begränsar förköpsrätten på ett olärapligt sätt, eftersom ett stort antal fastigheter i s. k. förnyelse- och förtätningsområden skulle falla utanför. Enligt en utredning på länsstyrelsen i Stockholras län har cirka 75 procent av fritidshusfastigheterna inora förnyelseoraråden i Stockholras-regionen en tomtstorlek understigande 3 000 kvadratmeter. Förhållandena torde vara likartade på andra håll i landet. Eftersom det är angeläget att en aktiv kommunal markpolitik kan bedrivas även inora dylika områden, anser bostadsstyrelsen att frågan om ett egnahemsundantag med en areal­regel behöver utredas ytterligare. Nynäshamns kommun framhåller att


 


Prop. 1974:152                                                        23

slopandet av areal- och värderegeln visserligen kan underlätta för många kommuner alt driva en aktiv saneringspolitik men atl i en tätort som Nynäshamn dessa möjligheter blir kraftigt beskurna på grund av att normalstora enfamiljsfastigheter undantas. Ortens centrala partier upptas näraligen till betydande del av enfamiljsfastigheter med arealer under 3 000 kvadratmeter. Lidköpings kommun framför motsvarande synpunkter men anser att egnahemsundantaget ändå är motiverat med hänsyn dels till att det minskar antalet förköpsärenden dels till att kommunen under alla omständigheter har möjlighet att expropriera. Svenska riksbyggen fram­håller att säljaren, när förköp kan komma i fråga, frivilligt har gjort upp om försäljning och anser att det inte behövs särskilda spärregler för att skydda hans intressen. En spärregel bör därför begränsas till de fall då en säljaren närstående person förvärvar fastigheten som bostad. ObiUighetsregeln i 9 § FL ger dessutom ett allmänt skydd för parternas intressen. Hyresgästernas riksförbund anser att frågan ora undantag för de raindre egnahemmen bör övervägas i det fortsatta utredningsarbete som förbundet förordar. Det kan finnas situationer där möjligheten tUI förköp även av sådana fastigheter skulle vara till stor nytta för koramunen. Göteborgs kommun tillstyrker promemorieförslagel i dess helhet. 1 fråga om egnahemsundantaget framför emellertid en minoritet i kommunfullmäktige (39 mot 41) kritik mot promemorieförslaget och förordar att kommunen får möjlighet att underrätta inskrivningsmyndigheten om att visst villaområde eller viss stadsdel med villabebyggelse bör omfattas av förköpsrätten raed hänsyn till planerad ändrad markanvändning.

Några remissinstanser vUl ha ett i olika avseenden vidsträcktare undantag än som föreslagits i promemorian. Sveriges villaägareförbund, som hälsar det i promeraorian föreslagna undantaget med tillfredsställelse, är tveksamt inför bibehållandet av arealgränsen 3 000 kvadratmeter i fråga om fritidshus. Hos förbundets medlemskader finns åtskilliga fritids­husfastigheter med en större areal raen beträffande vilka försäljning sker uteslutande av andra skäl än exploatering. LRF, som avstyrker hela förslaget, framhåller att avstyckningar från jordbruksfastigheter som sålts och där säljaren kvarbor på avstyckningen ofta av praktiska skäl fått en större areal än 3 000 kvadratmeter. Dessa fastighetsägare bör enligt LRF skyddas mot förköp antingen genom att arealgränsen höjs avsevärt eller genom att man inför etl undantag som gäller oavsett ägovidd för sådana bebyggda avstyckningar eller raotsvarande från jordbruksfastigheter som innehafts i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt säljaren och honom närstående. Lantmäteriverket frarahåller atl den i proraemorian föreslagna undantagsregeln inte omfattar obebyggda fastigheter. Enligt verket är det inle ulan vidare klart atl del för tillgodoseende av saneringsverksamheten är behövligt att i den utsträckning som föreslås föra in obebyggda fastig­heter under FL:s prövningsförfarande. Om man tUl det i promeraorian anförda motivet lägger intresset av att underlätta kommunernas förvärv av


 


Prop. 1974:152                                                                       24

mark för plangenomförande erhålls en bredare grundval för förslagen. Emellertid blir olägenheterna för de enskUda av uppkommande väntetider kanske mest påtagliga när del gäller obebyggda fastigheter, eftersom köparen i dessa fall ofta står i begrepp att bygga. En tänkbar lösning är enligt lantmäteriverket atl begränsa den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighet på det sättet att obebyggda fastigheter avsedda för småhusbebyggelse faller uianför. Till de enligt proraemorian undantagna lypkoderna 13 — 16 (bebyggda fastigheter) skulle alltså fogas typkoderna 11 och 12 (tomt avsedd för permanent bostad resp. fritidsändamål). Även Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt och bankföreningen föreslår att egnahemsundantagel utvidgas atl omfatta obebyggd mark. Bankföreningen anser atl det ur markpolitisk synpunkt knappast bör möta något hinder atl låta undantagsbestämmelsen omfatta även obebyggd tomt med mindre areal än 3 000 kvadratmeter när tomlen enligt gällande plan får användas endast för egnahemsbebyggelse.

Frågan om förköp av obebyggda tomter tas upp också av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som tillstyrker promemorieförslaget. Enligl förslaget skulle samtliga obebyggda tomter inom delaljplanelagda exploaterings­områden kunna förköpas. Vid exploatering ingås regelmässigt exploateringsavtal mellan kommun och exploatör och det måste enligt länsstyrelsen antas atl förköpsrätt endasl sällan skulle komma att utövas i dylika fall. Samma antagande gäller vissa andra fall exempelvis försäljning av tomt för vilken dispens medgivits för nybyggnad utanför detaljplan. Enligl länsstyrelsen kan det dock tänkas fall då förköpsrätt,utan den begränsning som areal- och värderegeln utgör, kan vara av värde även inom obebyggda detaljplaneområden, såsom då fastställd plan inte genomförts inom rimlig tid och planen därför hunnit bli föråldrad och inaktuell. Enligt länsstyrelsens mening borde de skäl som kan föreligga för slopande av areal- och värderegeln beträffande mark utanför sanerings­områden ha blivit bättre belysta.

I fråga ora den lagtekniska utformningen av egnahemsundantaget framförs viss kritik. Lantmäteriverket anser att egnahemsundantagel för att underlätta tillämpningen bör utformas på grundval av typ-kodsättningen, vilket innebär att undantaget för bebyggda egnahem skall avse fastigheter med typkoderna 13 — 16. Motsvarande önskeraål framförs av flera tingsrätter, DON, Svenska bankföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund. Stockholms tingsrätt framhåller att enligt förarbetena till expropriationslagen egnahemsgarantin inte skall gälla när syftet med faslighelsinnehavet är att bereda ägaren inkomster genom uthyrning eller när fastigheten har förvärvats av någon enbart för vidare­försäljning. I dessa hänseenden kommer alltså att fordras utredning i lagfartsärendet utöver typkoderna. Emellertid är enligt tingsrätten grunderna för egnahemsgarantin i expropriationslagen inte identiska med de motiv som ligger bakom en undantagsregel i FL. Från förköpssynpunkt


 


Prop. 1974:152                                                                       25

saknar enligl tingsrättens mening säljarens huvudsakliga avsikt med fastighetsinnehavet betydelse. Utanför tillämpningsorarådet komraer enligt promeraorieförslaget vidare att faUa alla förstagångsförsäljningar inora exploateringsområden av mark med ny egnahemsbebyggelse samt i princip alla transportköp och försäljningar från juridiska personer. Göta hovrätt förordar att egnahemsundantaget anknyts till definitionen för en-och tvåfamiljsfastigheter i 24 § 2 mom. första stycket kommunal­skattelagen (1928:370).

Frågan om hur det i promeraorian föreslagna egnahemsundanlaget skall tillämpas vid överlåtelse av del av fastighet las upp av några remiss­instanser. DON ifrågasätter om det inte med hänsyn till arealgränsen behövs en motsvarighet till nu gällande 3 § andra stycket FL. Detta lagrum avser försäljning av del av fastighet. Frågan om förköpsrält får utövas skall i sådant fall bedömas som ora köpet hade avsett den odelade fastigheten. Söks lagfart innan förköpsrält utövas bedöras frågan i stället med hänsyn tUl delen, om den är utbruten, eller när försäljning avser område av faslighet, fastighetsbUdningsbeslut meddelats. DON anför följande exempel. A, som äger en fastighet på 10 000 kvadratmeter med en sommarstuga, säljer till B ett område om 2 500 kvadratmeter omfattande den plats där somraarstugan är belägen. DON frarahåller vidare atl det inte bör öppnas möjlighet att undgå förköp genom successiva överlåtelser av fastighetsandelar. Stockholms tingsrätt anser att egnahemsundanlaget i allmänhet bör gälla köp av områden som antingen ensamma eller efter sammanläggning med annan fastighet är avsedda att bilda egnahems­fastighet samt köp av andelar i egnahemsfastigheter. I fråga om andelsköp bör uttryckligen föreskrivas att förköpsfrågan skall bedömas som om köpel avsett den odelade fastigheten.

Enligt promemorian framgår typkoderna inte av taxeringsbevis utan den som söker lagfart bör genom ändring i förköpskungörelsen åläggas att ge in utdrag av taxeringslängden. Enligt lantmäteriverket bör det övervägas om inte inskrivningsmyndigheten kan åläggas att själv ta frara behövliga uppgifter. Detta kan ske genom att myndighelen erhåller ett exemplar av fastighetstaxeringslängden. Beträffande nybildade uppgifter finns uppgift om typkod på de avier som sänds från fastighetsregistermyndigheten till inskrivningsmyndigheten. Norrköpings tingsrätt förordar atl inskrivnings­myndigheten får en kopia av fastighetstaxeringslängden. DON anser att uppgiften om typkod bör godtas även om den avser förhållandet närmast före det år då lagfart söks, eftersom man inte gärna kan belasta förfarandet med två intyg från skattemyndigheten, ett avseende föregående år (för stämpelskatleberäkningen) och ett avseende det aktuella året (för prövning enligt FL). Det bör enligt DON övervägas om inte taxeringsbevis alltid skall kompletteras med uppgift om typkod. Frågan om vilken utredning sökanden skall förebringa i inskrivningsärenden är ofullständigt reglerad i författningar. DON föreslår därför en bestämraelse med generell räckvidd


 


Prop. 1974:152                                                        26

i kungörelsen (1971:784) med tillärapningsföreskrifter för inskrivnings­väsendet enligt jordabalken. Svenska bankföreningen anser att det vore värdefullt ora taxeringsbevisen innehöll typkod med förklaring av kodens innebörd. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att uppgift om typkod bör införas i taxeringsbevisen.

Ingen remissinstans har yttrat sig över vad som i promemorian anförs om ev. förköpsrält för landstingskommun och kommunalförbund, om samordningen med jordförvärvslagen och 1916 års lag samt ora fastighetsreglering.

1 fråga om möjligheterna att kringgå FL eller att hindra förköp framhåller Stockholms kommuns juridiska avdelning att det är väl känt atl det finns många raöjligheter atl undvika en tUlärapning av lagen. Det är då naturligt att man utreder dessa möjligheter och undersöker vilka lösningar som är tänkbara innan raan, som sker i promemorian, avfärdar tanken härpå. En särskild utredning bör ulföras om denna fråga. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att möjligheterna att förhindra kringgående av FL bör studeras närmare.

Remissinstanserna tar upp vissa frågor sora inte har berörts i promeraorian. Örebro kommun ifrågasätter om inte förköpsrätten bör utökas att även gälla sådana försäljningar där stat eller landstingskommun är part (se 3 § första stycket andra och tredje punkterna FL). Luleå kommun framför moisvarande önskemål och ifrågasätter även undantaget för försäljning vid exekutiv auktion (femte punkten). Sveriges villaägareförbund ifrågasätter om inte undantaget för försäljning mellan äkta makar (fjärde punkten) bör utvidgas att gälla även för faktiskt samboende. Stockholms tingsrätt framhåller vidare att det inte finns något undantag för transportköp eller för köp av andel som svarar mot en lägenhet i en fastighet. I dessa och liknande fall då det är uppenbart atl förköpsrätt inle koramer alt utövas, bör inskrivningsrayndigheten — på sararaa sätt som nu gäller för lantbruksnämnd och länsstyrelse — kunna underlåta att formellt höra kommunen. Tingsrätten föreslår etl tillägg i 20 kap. 7 § punkt 10 jordabalken av innehåll att lagfartsansökan inte skall förklaras vilande när det är uppenbari att förköpsrält inte koraraer att utövas. Genom underhandskontakt raed behörig representant för kommunen skulle inskrivningsmyndigheten utan tidsutdräkt kunna få veta om koramunen avser att utöva sin förköpsrätt. Beslut varigenom kommunen uttryckligen avvisat hembud skulle också, i motsats till vad som gäller nu, kunna beaktas i ett lagfartsärende. Bostadsstyrelsen framför motsvarande tankegångar. En kommun skulle exerapelvis kunna besluta att inora vissa områden tills vidare inte utnyttja sin rätt att utöva förköp. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, med 3 kap. 1 § expropriationslagen som förebild, att möjlighet tillskapas för regeringen atl till länsslyrelserna delegera beslutanderätten i förköpsärenden av mindre vikt. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle handläggningstiden


 


Prop.  1974:152                                                                      27

för ärenden ora tillstånd till förköp vidare kunna nedbringas avsevärt om på centralt håll utformades blanketter på vilka remissinstansen hade atl lämna kortfattade uppgifter i de avseenden som bedöms vara relevanta för regeringens tillståndsprövning. Svenska bankföreningen frarahåller atl en pantförskrivning av köparen inle blir gällande mot kommunen om denna utnyttjar sin förköpsrätt. Koraraunen är inte skyldig att till den kreditgivande banken betala någon del av köpeskUlingen, fastän banken har raedverkal till atl säljaren har fått betalt. Bankföreningen föreslår en bestämmelse i FL av innebörd att komraunen skall ha att till kreditgivaren belala så stor del av köpeskillingen som motsvarar till kreditgivaren pantsatta pantbrev och blivande pantbrev. Enligl 15 § FL, anses kommunen ha fullgjort föreskriven underrättelseskyldighet genom att avlämna rekommenderat brev. Bankföreningen anser att bestämmelsen bör ändras sä atl mottagandet av brevet eller forraell delgivning skall vara utgångspunkt för tidräkningen. Enligl Malmö kommun förekomraer det att parterna i samband med överlåtelse av en fastighet avtalar ora särskUda villkor som kommunen endast med svårighet kan uppfylla. Ett aktuellt exempel från Malmö är avtal om att en tUl säljaren knuten arkitektfirma skall anlitas vid upprustning av fastigheten. De möjligheter till jämkning av avtalade villkor som ges i 5 § FL är enligt kommunens mening otiUräckliga. Svenska riksbyggen framför motsvarande synpunkter och anser att sådana sidoavtal inte skall beaktas vid förköp. Sveriges advokatsamfund föreslår en ändring av 13 § FL så atl köparen får rätt till ersättning av kommunen inte endast som nu för nödvändiga kostnader utan även för nyttiga kostnader. Efiersom det är fråga om ett tvångsförvärv, skulle det enligt samfundets mening för övrigt stå i bättre överensstämmelse med rimliga krav på rättssäkerhet om köparen berättigades tiU ersättning för skäliga kostnader i samband med köpet. Stockholms kommuns juridiska avdelning anser att det bör övervägas atl förlänga den tid inom vilken förköpsrätt skall utövas enligt 7 § FL från tre till fyra månader, eftersom det har visat sig vara svårt att hinna behandla ärendena inom tre månader särskilt under somraartid.

6 Föredraganden

Den grundläggande principen för markpolitiken måste vara atl det är samhället som ytterst bestämmer över markanvändningen. Detta är nödvändigt för att utvecklingen skaU kunna styras mot de sociala, mUjö-politiska och andra mål som samhället ställer upp. Ett erforderligt samhällsinfiytande över markanvändningen kan bara åstadkommas genom att kommunerna för en aktiv markpolitik. Förköpsrätten är ett av instrumenten för den kommunala markpolitiken. Förköpsrätien enligt förköpslagen (1967:868) (FL) innebär att kommunen får förvärva den egendom som köpet avser från säljaren på de villkor sora avtalats mellan


 


Prop.  1974:152                                                       28

denne och köparen. Från expropriation skiljer sig förköpet genom att förvärvet alltid sker först när ägaren är beredd att avhända sig egendomen och till etl pris som säljare och köpare kommii överens om.

Den principiella utgångspunkten raåste enligl rain mening vara den att förköpsrätt skall kunna utövas närhelst det behövs för atl en kommun skall kunna genomföra sina markpolitiska intentioner. Nuvarande förköpslag­stiftning går förhållandevis långt därvidlag. Enligt FL har koramun förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller där­med samraanhängande anordning. Enligt uttalande av föredragande statsrådet vid FL:s tillkomst (prop. 1967:90 s. 77) innebär detta atl förköpsrält i huvudsak föreligger i fråga om obebyggd eller glesbebyggd mark i anslutning tiU expanderande tätorter samt belräffande sanerings-områden och andra områden där behov atl omdana bebyggelsen gör sig gäUande. Begreppei med tätbebyggelse sammanhängande anordning avser främst trafikleder och allmänna platser men även t. ex. mark för fri­tidsändamål under förutsättning att marken är ägnad att tillgodose läl-ortsbornas behov av utrymme för fritid och rekreation.

Gällande regler om förköpsrätt för lätbebyggelseändamål ger alltså kommunerna vidsträckta möjligheter tUl förköp. När det gäller befintiig bebyggelse är det emellertid i vissa avseenden oklart i vilken utsträckning kommun kan ulnyttja förköpsrätten. Enligl uttalanden under förarbetena liU FL faUer nämligen uianför förköpsrätten sådan mark beträffande vilken någon förändring av användningen inte kan förväntas. Av detta uttalande skulle kunna dras den slutsatsen att förköpsrält inte föreligger när det är fråga om enstaka fastigheter som behöver saneras.

I samband med tUlkomsten av bostadssaneringslagen klarlades att det fortfarande finns ett betydande saneringsbehov, särskUt inora tätorterna och i flerfamiljshusbeståndet. Den totala stocken av halvraoderna öch omoderna lägenheter kan i dag beräknas omfatta inemot 550 000 lägenheter, varav drygt 250 000 lägenheter i flerfamiljshus. Det är, som chefen för bostadsdepartementet närmare utvecklar i prop. 1974:150, angeläget att det från kvalitetssynpunkt bristfäUiga bostadsbeståndet förbättras i någorlunda snabb lakt.

Ansvaret för saneringsverksamheten ligger på kommunen inom ramen för det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet. Självfallet måsle kommunerna kunna förfoga över de instrument som behövs för att sane­ringsverksamheten skall kunna fullgöras. Kommunerna bör därför kunna använda sig av förköpslagstiftningen inte bara när det är fråga om saneringar som innebär bebyggelseomdaning utan också när det gäller upprustning av en enstaka fastighet. Jag föreslår därför atl i 1 § FL tas in en ny ändamålsbesläraning av innehåll att kommunen har förköpsrält vid för­säljning som omfattar fast egendom som behöver rustas upp.

Den föreslagna förköpsrätten för kommunen bygger på att komraunen


 


Prop.  1974:152                                                       29

har ansvar för saneringsverksamheten och att kommunen skall upprätta bostadssaneringsprogram. I etl ärende ora tillstånd till förköp bör därför inte ske någon avvägning mellan kommunens och den enskUde fastighets­ägarens möjligheter att genomföra upprustningen. Det bör vara tillräckligt att upprustningsbehov föreligger och att kommunen gör gällande sin förköpsrätt. Däremot kan kommunen givetvis vid sitt avgörande av frågan om förköp skall utövas eller inte bl. a. ta hänsyn till om erforderlig upprustning kan garanteras utan ingripande av kommunen. Det torde ligga i sakens natur att förköpsrätt inle kan anses föreligga om det visserligen finns ett visst behov av upprustning men detta är obetydligt både från kvalitativ och kvantitativ synpunkt. Någon särskUd regel härom synes knappast erforderlig. Efter ändring av det slag som här föreslås torde det i vart fall för framtiden inte behöva råda någon tvekan om att förköp kan ske när det föreligger behov av upprustning av t. ex. gårdsutrymmen eller rivning av befintlig undermålig bebyggelse på en enstaka fastighet.

Del avgörande bör alltså vara ora del föreligger behov av upprustning. Huruvida statligt stöd kan utgå för upprustning bör däremot inte ha någon betydelse. 1 första hand bör självfallet förköpsrält utövas när det är fråga om bostadsfastigheter. Det finns emellertid inte någon anledning att begränsa lagstiftningen till sådana fastigheter. Förköpsrätt bör sålunda kunna komma i fråga även beträffande fastigheter som används för annat ändamål än bostadsändamål och som är i behov av upprustning.

Redan den gällande rätlen till förköp för tätbebyggelseändamål är synnerligen vidsträckt. Med de av mig föreslagna ändringarna i FL komraer komraunerna att kunna göra gällande förköpsrält i prakliskt tagel alla de situationer då ett köp framstår som önskvärt från raark- och bostadspolitisk synpunkt. Därmed uppnås det av riksdagen uppstäUda målet att förköpslagen skall bygga på kommunens obetingade företrädes­rätt till mark som avses för ny eller förändrad tätbebyggelse. Det är svårt att finna praktiska exempel på fall som skulle ligga inom den kommunala kompetensen raen likväl inte täckas av de föreslagna bestämmelserna om förköp. När del exempelvis gäller kulturhistoriskt intressant bebyggelse torde kommunens intresse av att kunna förvärva den så gott som alltid vara betingad av atl det föreUgger ett upprustningsbehov. Förköp kan i så fall ske enligt mitt förslag. Under sädana omständigheter finns det inte någon anledning att ändra lagtexten därhän att, sora ifrågasatts, i lagen anges att kommunen har en rätt till förköp vid varje överlåtelse av fast egendom.

Förköpsrätten innebär, såsom detta institut är utformat, att kommunen inträder i köpeavtalet i köparens ställe. Kommunen blir alltså skyldig att erlägga det pris som avtalats meUan de ursprungliga parterna. Detta pris kan naturligtvis i det särskilda fallet te sig alltför högt. Kommunen har då möjlighet att begära expropriation. Om tillstånd till expropriation ges, sker en prövning av fastighetens värde vid fastighetsdomstol i enlighet med


 


Prop.  1974:152                                                                      30

expropriationslagens bestämraelser. Dessa bestämmelser är, främst genom den s.k. presumtionsregeln, konstruerade så att komraunerna vid expropriation för tätbebyggelseändamål inte skall behöva ersätta värden som har samband med förväntningar om ändring av markanvändningen. SkuUe motsvarande regler införas i FL, skulle det förhållandevis enkla förfarandet enligt FL avsevärt kompliceras. Man skulle då förmodligen tvingas konstruera bestäramelser sora i praktiken innebär att förköpsför­farandet glider över i etl expropriationsförfarande. Jag tror inte att raan har så mycket att vinna på en sådan ordning. I åtskilliga fall överstiger del avtalade priset inte det värde som skaU ersättas vid expropria-tionsförfärandet. Och för de situationer där det avtalade priset är högre står som nyss nämndes alltid expropriationsraöjligheten öppen. Saraspelel mellan FL och expropriationslagstifiningen raåste förutsättas fungera så att expropriationslagstiftningens regler bidrar till att hålla nere prisnivån på fastighetsraarknaden. Indirekt kan expropriationslagstifiningen alltså åtminstone på sikt komma att påverka de priser som får betalas i förköpsfallén. Jag finner inte anledning att föreslå några ändringar i nuvarande regler om att kommunen vid förköp inträder i köpeavtalet i köparens ställe.

I vissa situationer får enligl FL förköpsrätt inte utövas. Den viktigaste av dessa begränsningar följer av den s. k. areal- och värderegeln. Denna innebär att förköpsrält inte får utövas om fastigheten har en ägovidd son understiger 3 000 kvadratmeter och dessutom ett värde som är lägre än 200 000 kronor. Som värde gäller i allmänhet föregående års taxeringsvärde.

Huvuddelen av den bebyggda marken är uppdelad i fastigheter med mindre areal än 3 000 kvadratraeter. Värderegeln raöjliggör i vissa fall förköp av fastigheter med mindre areal inom saneringsområden i stadskärnorna. Sådana fastigheter har nämligen vanligen elt i förhållande till arealen högt värde. Saneringsutredningen har emellerlid vid bearbet­ning av 1970 års fastighetstaxering erhållit följande uppgifler (SOU 1971:64 s. 149). Genom värdegränsen utesluts ca 60 % av affärs- och hyresfastigheterna i landet frän förköpsrält. I kommuner med mer än 50 000 invånare, frånsett kommunerna i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Malmö-Lund-området, utesluts ca 65 % av affärs- och hyresfastigheterna.

Areal- och värderegeln medför alltså att många fastigheter som kommunerna är intresserade av atl förvärva för att uppfylla sill ansvar för saneringsverksamheten faller utanför förköpsrätten. Detta är inle förenligt med den av raig i det föregående angivna principiella uppfattningen att kommunerna skall kunna driva en aktiv mark- och bostadspolitik och förvärva den mark som behövs härför. Den från samhäUets synpunkt så betydelsefulla saneringsverksaraheten skulle underlättas om areal- och värderegeln upphävs. Etl upphävande av areal- och värderegeln skulle


 


Prop.  1974:152                                                       31

visserligen medföra en viss belastning för fastighetsomsältningen och elt visst adminislrativt merarbete fraraför allt för inskrivningsmyndigheten. Dessa olägenheter är enligt min raening emellertid långtifrån av den karaktären all de kan motväga den stora vinning som ett upphävande av regeln skulle medföra främst för komraunemas saneringsverksamhet. Jag föreslår därför att areal- och värderegeln upphävs så atl förköp i princip skall kunna ske utan hänsyn till den berörda fastighetens ägovidd och värde.

I fråga om egnahemsbebyggelse kan det dock enligt rain mening övervägas atl bibehålla vissa restriktioner i fråga om förköp. Kommunernas intresse av att förvärva enstaka egnahemsfastigheter lorde i allmänhel vara ringa. Behöver kommunen förvärva elt sammanhängande egnahemsområde för att omdana bebyggelsen är förköpslagen ett opraktiskt instruraent. Kommunen kan i sådant fall överväga frivilliga köp eller expropriation. Ett undantag för typisk egnahemsbebyggelse skulle därför inte utgöra något hinder för kommunernas markpolilik. En fördel med att uppställa ett sådant undanlag skulle vara att man därmed under­lättar överlåtelser av egnahemsfastigheter. Köparen av en sådan fastighet skulle nämligen inte behöva avvakta besked från kommunen huruvida denna önskar utöva förköpsrätt. Den belastning på inskrivnings­myndigheten som förköpslagstiftningen otvivelaktigt innebär skulle inte, heller bli så besvärande, om egnahemsbebyggelse undantas från förköps­rätten. Övervägande skäl talar därför enligt rain mening för att överlåtelser av typiska egnahem undantas från förköp. Undantaget bör ges en så enkel och klar utformning att inskrivningsmyndigheten inte skall behöva tveka om huruvida undantagsregeln är tUlämplig eller inte. Undantagsregeln måste med andra ord utformas så att det blir möjligt för inskriv­ningsmyndigheten att direkt utläsa av de handlingar som inges i ett lagfartsärende huruvida regeln är tillämplig eller ej.

För att detla syfte skall kunna uppnås bör undanlagsregeln anslutas till de typkoder som finns i fastighetstaxeringslängden. Av typkoderna svarar följande fyra mot syftet med egnahemsundantaget: 13 (enfamiljsviUa), 14 (tvåfamiljsvilla), 15 (rad- eller kedjehus) och 16 (fritidshus). Jag föreslår alltså att nuvarande areal- och värderegel ersätts med ett undantag för egnahemsbebyggelse som svarar mot typkoderna 13 — 16. Undantags­bestämmelsen för egnahemsbebyggelse bör dock enligt min mening endast gälla ifråga om fastigheter som har mindre ägovidd än 3 000 kvadratmeter. Är det fråga om en större fastighet än så kan nämligen ofta kommunen tänkas ha intresse av att förvärva fastigheten i fråga för exploatering.

Med den utformning som egnahemsregeln sålunda föreslås få kommer förvärv av obebyggd mark att omfattas av förköpsrätt, även om marken i fråga är avsedd för egnahemsbebyggelse. 1 och för sig kan vissa skäl anföras för att även sådan mark borde undantas från FL. Svårigheter uppkommer emellertid när det gäUer att avgränsa regeln sä att den endast


 


Prop.  1974:152                                                       32

kommer att träffa sådan obebyggd mark som enligt kommunens planering är avsedd för egnahemsbebyggelse. Jag viU i detta sammanhang också peka på atl FL innehåller en bestämmelse (4 § andra stycket) som innebär all, om kommun har förklarat sig avstå från att utöva förköpsrätt i fråga om en tillämnad försäljning inom dess område, förköp inte heller får ske med anledning av försäljningen. Detta betyder att en exploatör av ett område för egnahemsbebyggelse har raöjlighet atl i samband med exploateringen få klarlagt att komraunen inte ämnar utöva förköpsrätt. Köpare av egnahemstomter kan i sådant fall få lagfart utan atl lagfarts­ärendet behöver fördröjas av alt koramunen skall lämna besked huruvida den vill utöva förköpsrätt. Lagfartsansökan får nämligen bifallas om sökanden företer bevis om atl komraunen avstått från förköp enligt 4 § andra siycket. I enlighet med det anförda har jag stannat för all undantagsregeln för egnahemsbebyggelse inte bör utsträckas att gälla även obebyggd mark.

Om försäljning avser andel eller område av en faslighet gäller f. n. enligt 3 § andra stycket FL att areal- och värderegeln skall äga motsvarande lillämpning. Huvudregeln är att frågan huruvida förköpsrätt får utövas därvid skall bedömas som ora köpet avsett den odelade fastigheten. Under vissa förutsättningar skall frågan i stället bedömas med hänsyn tiU del­fastigheten. Eftersora även det nu föreslagna egnahemsundantaget innehåller en arealbegränsning är det nödvändigt att reglera frågan om tillämpning av egnahemsundantaget vid försäljning av del av fastighet. Enligt rain mening kan de nuvarande bestämmelserna tillämpas även i förhållande till det föreslagna egnahemsundantaget. 3 § andra stycket FL bör alltså bibehållas utan ändring. Detta innebär att om en fastighet omfattas av egnahemsundantaget så kommer även delar av denna fastighet atl omfattas av undanlaget oavsett om delen är bebyggd. Det betyder vidare att om en fastighet inte omfattas av egnahemsundantaget, så kommer inte heller delar av den fastigheten atl gå fria från förköp. Som exempel kan näranas det fallet att en person, som äger en fastighet på 10 000 kvadratmeter med en sommarstuga, säljer ett område på 2 000 kvadratmeter omfattande den plats där sommarstugan är belägen. Förköpsrält kommer atl föreligga i fråga om en sådan försäljning. Jag vill vidare peka på att det enligl mitt förslag inte är möjligt atl kringgå syftet med egnahemsundantaget genom successiva andelsöverlåtelser. Om lagfart söks innan förköpsrätt utövas, gäller både vid andels- och vid arealöverlåtelse att frågan ora förköp kan korama all bedömas med hänsyn till delfastigheten. Så blir fallet när delen är utbruten eller vid arealupplåtelse när fastighetsbildningsbeslut har meddelats. Ora i del nyss angivna exeraplet beslut om avstyckning har meddelats för området med sommarstugan föreligger alltså inte förköpsrält. Att bestämmelserna fåll denna utformning skall ses mot bakgrund av att komraunen har raöjlighet att genom byggnadsnämnden påverka själva fastighetsbildningen.


 


Prop. 1974:152                                                                       33

Om en försäljning omfattar flera fasligheter måste komraunen enligt gällande lag utöva förköpsrätt beträffande alla fastigheterna eller också hell avstå från att utöva förköpsrält. I fråga om areal-och värderegeln gäUer vidare att samtliga fastigheter var och en för sig måste uppfylla förutsättningarna för att försäljningen skall gå fri från förköp. Motsvarande bör gälla i fråga om egnahemsundanlaget. Detta kan åskådliggöras med ett exempel. En köpare söker lagfart för en egnahems­fastighet som i och för sig omfattas av undantaget men försäljningen avser även fast egendom av annat slag. I detta fall skall inskrivningsmyndigheten endast meddela vilande lagfart för egnahemsfastigheten och bereda komraunen tiUfälle att utöva förköpsrält i fråga om hela försäljningen.

Som jag förut anförde kommer uppgifterna i fastighetstaxeringslängden om lypkod att få avgörande betydelse i frågan om egnahemsundantaget är tillämpligt eller inte. Jag kommer att i annat sammanhang för Kungl. Maj:t anmäla frågan om erforderliga författningsbestämmelser om uppgifts­skyldighet för den som söker lagfart. Jag vill emellertid redan nu klargöra atl jag anser att inskrivningsmyndigheten skall bedöma frågan om egna­hemsundantaget med ledning av typkod från föregående år, om inte den lagfartssökande förebringar särskild utredning exempelvis om att fastigheten bebyggts.

FL är inte tUlämplig vid marköverföring genom fastighetsreglering. Som riksdagen uttalat (CU 1973:18, rskr 1973:207) finns emellertid inte några avtalsmässigt anknutna villkor i vilka kommunen kan träda in för förvärv av hela den utökade fastigheten. Detta gör att särskilda svårigheter möter när det gäller frågan om förköpsrätt bör kunna ifrågakomma vid marköverföring. Goda förutsättningar finns dessutom för att kommunens eventuella avsikter med marken blir kända vid fastighetsbildningsför­rättningen. Byggnadsnämnden måste nämligen alltid underrättas om förrättningen (se 4 kap. 15 och 20 §§ fastighetsbildningslagen). HärtUl kommer att kommunen alltid har möjlighet att tillgripa expropriation. Jag anser därför att del inte är nödvändigt med några ändrade regler som tar sikte på marköverföring genom fastighetsreglering.

Det har under de år FL varit i tillämpning visat sig att det finns möjlig­heter att kringgå FL eller att förhindra förköp. Det torde dock knappast vara möjligt att genomföra en fastighetsförsäljning utan att kommunen får tillfälle att utöva sin förköpsrätt, om inte rent bedrägliga metoder kommer till användning. Ett köp betecknas exempelvis som gåva trots att vederlag förekommer. Olika lösningar kan tänkas för att göra FL mer effektiv. Sådana lösningar skulle emellertid komplicera regelsystemet och göra handläggningen av förköpsärenden besvärligare. Den stora fördelen med FL är enligt min mening just det enkla förfarandet och det bör inte uppoffras. Om förköp i något fall hindras genom åtgärder av nu antytt slag anser jag att kommunerna i stället bör använda sig av expropriation för att förvärva äganderätten tUI fastigheten.


 


Prop. 1974:152                                                        34

Jag finner inte heller i övrigl skäl föreligga att föreslå några ändringar i FL utöver vad jag redan har angivit. Frågan om räntebestämmelserna i 13 § FL komraer jag att ta upp på grundval av köplagsutredningens betänkande (SOU 1974:28) Räntelag. Frågan ora utvidgning av möjlig­heterna att expropriera till att gälla bebyggelse som är omodern utan att grov vanvård föreligger eller kan befaras behandlas av utredningen (Ju 1974:12) för översyn av lagstiftningen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet.

Avslutningsvis viU jag i detta sammanhang erinra om att de markpolitiska hjälpmedlen förstärks avsevärt genom det vUlkor om att mark för bebyggelse med statliga län skall upplåtas av kommunen som föreslås i prop. 1974:150.

1 enlighet raed vad jag nu har anfört har inora justitiedeparteraentet upprättats förslag tUl lag ora ändring i FL. 1 1 § första stycket anges den nya ändaraålsbestämningen om förköp för saneringsändamål. Av redaktionella skäl tas bestämmelserna om tomträtt utan ändring upp i 1 § andra stycket. Areal- och värderegeln i 3 § första stycket punkt 1 tas bort och ersätts av ett undantag för egnahemsbebyggelse. Som en följd av slopandet av areal- och värderegeln kan 3 § tredje och fjärde styckena upphävas. Däremot bibehålls 3 § andra stycket som knyter an tUI arealgränsen i egnahemsundantaget. I 7 och 12 §§ ändras rubriken för 1916 års lag i enlighet med dess lydelse enligt SFS 1973:307 och i 9 § byts ordet 'Konungen' ut raot 'regeringen'. Även i 17 § förekoramer ordet 'Konungen'. Paragrafen är eraellertid obehövlig och kan upphävas (se prop. 1973:160 s. 560 och 599).

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1975. 1 fråga om köp eller byte som skett före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser gälla.

7 Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

alt antaga förslaget till lag om ändring i förköpslagen (1967:868).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly­delse bilaga till detta protokoU utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten


 


Prop.  1974;152


35


Bilaga Promemorieförslaget

Förslag till

Lag om ändring i förköpslagen (1967:868)

Härigenom förordnas i frågaom förköpslagen (1967:868)

dels all 17 § skall upphöra att gälla,

de/satt 1, 3, 7,9 och 12 §§ skall hanedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


I §'


Komraun har förköpsrätt enligt denna lag vid försäljning omfatt­ande sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utveckling­en kräves för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anord­ning. Förköpsrätt föreligger även vid försäljning av tomträtt i sådan egendom.

Vad i lagen sägs om fast egendora eller fastighet skall, om ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla även tomträtt. Vad som sägs ora lagfart skall, när försäljning omfat­tar toraträtl, i stället avse in­skrivning av förvärv av toraträtl.


Kommun har förköpsrält enligt denna lag vid försäljning omfatt­ande sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utveckling­en kräves för tätbebyggelse eller därraed sammanhängande an­ordning. Kommun har även för­köpsrätt vid försäljning omfattande sådan fast egendom som enligt kom­munens saneringsplanering bör bli föremål för upprustning av icke ringa omfattning.

Förköpsrätt föreligger även vid försäljning av tomträtt i sådan egendom som avses i första stycket. Vad i lagen sägs om fast egendom eller fastighet skall, om ej annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla även toraträtl. Vad sora sägs om lagfart skall, när försäljning omfat­tar tomträtt, i stället avse in­skrivning av förvärv av toraträtl.


 


Förköpsrätt får ej utövas, om

1.    den sålda fastigheten eller, när försäljningen avser flera fastigheter, varje fastighet har en ägovidd som understiger 3000 kvadratmeter och ett värde som är lägre än 200000 kronor,

2.    staten är säljare,

3.    staten eller landslingskoraraun är köpare.


Förköpsrätt får ej utövas, om /. försäljningen endast avser be­byggd fastighet som innehafts i hu­vudsakligt syfte att bereda bostad åt säljaren och honom närstående och fastigheten har en ägovidd som un­derstiger 3 000 kvadratmeter,

2.    staten är säljare,

3.    staten eller landstingskommun är köpare.


' Senaste lydelse 1973:544. - Senaste lydelse 1973:544.


 


Prop.  1974:152


36


 


Nuvarande lydelse

4.    köparen är säljarens make och ej heller ora köparen eller, när ma­kar förvärvar gemensamt, endera av dem är säljarens eller också, om denne är gift, hans makes av-koraling, syskon eller syskons av-koraling,

5.    försäljning sker på exekutiv auktion,

6.    försäljningen avser endast andel av fastighet samt köparen re­dan äger annan andel i fasligheten och denna andel förvärvals på annat sätt än genora gåva.

Första stycket I äger mot­svarande tillämpning om försälj­ningen avser del av fastighet. Frå­gan huruvida förköpsrätt får utövas skall därvid bedömas som om köpet avsett den odelade fastigheten. Sö­kes lagfart innan förköpsrätt ut­övas, bedömes frågan i stället med hänsyn till delen, om denna är ut­bruten, eller, när försäljningen avser område av fastighet, fastighetsbild­ningsbeslut meddelats.

Som värde gäller taxeringsvärdet på fastigheten eller den taxerings­enhet, i vilken fastigheten ingår, året före det år då försäljningen skedde. Sökes lagfart innan förköpsrätt ut­övas, gäller i stäUet taxeringsvärdet året före det år då lagfart sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finns för det året, det värde som lägges till grund för bestämmandet av stämpelskatten.

Omfattar försäljningen tomträtt och finns ej taxeringsvärde som nu sagts, bestämmes värdet till det be­lopp som skuUe ha lagts tiU grund för bestämmande av stämpelskatt vid en överlåtelse som omfattat utom tomträtten även äganderätten till fastigheten.


Föreslagen lydelse

4.    köparen är säljarens raake och ej heller ora köparen eller, när ma­kar förvärvar gemensamt, endera av dem är säljarens eller också, om denne är gift, hans makes av-komling, syskon eller syskons av-koraling,

5.    försäljningen sker på exekutiv auktion,

6.    försäljningen avser endast andel av fastighet samt köparen re­dan äger annan andel i fastigheten och denna andel förvärvats på annal sätt än genora gåva.


Förköp i strid med bestämmelserna i denna paragraf är utan verkan.


 


Prop.  1974:152


37


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 §

Förköpsrätien utövas genom att kommun inom tid som anges i andra stycket underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt samt anmäler detta beslut till inskrivningsrayndigheten med företeende av bevis om underrättelserna. Avser beslutet fastighet inom annan kommuns områ­de, gäller vad som sagts om underrättelse till säljare och köpare också den andra kommunen. Beslutet skall antecknas i fastighetsboken för varje fastighet som ingår i försäljningen.


Förköpsrätien skall utövas sist på den inskrivningsdag som infaller närmasl efter tre månader från det lagfart söktes på köparens förvärv eller, om förvärvstillstånd fordras enligt jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) eller lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränk­ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vis­sa bolag, från det tUlstånd söktes. Om säljaren eller köparen, med överlämnande av styrkt avskrift av köpehandlingen, innan lagfart eller tUlstånd sökts, anmäler försälj­ningen till den eller de kommuner där den fasta egendomen är belä­gen, räknas tiden i stället från det kommunen mottog sådan anmälan. Var avskrift av köpehandlingen ej bifogad ansökan eller anmälan, räk­nas tiden först från det kommunen mottog sådan handling.


Förköpsrätien skall utövas sist på den inskrivningsdag som infaller närmast efter tre månader från det lagfart söktes på köparens förvärv eller om förvärvstiUstånd fordras enligt jordförvärvslagen (1965:290) eUer lagen (1916:156) om vissa in­skränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., från det tUl­stånd söktes. Om säljaren eller kö­paren, med överlämnande av styrkt avskrift av köpehandlingen, innan lagfart eller tiUstånd sökts, anmäler försäljningen till den eller de kom­muner där den fasta egendomen är belägen, räknas tiden i stället från det kommunen mottog sådan anmä­lan. Var avskrift av köpehandlingen ej bifogad ansökan eller anmälan, räknas tiden först från det kommu­nen mottog sådan handling.


Utövas förköpsrätten ej inom föreskriven tid, är förköpsrätten förlorad.


Kommun som utövat förköpsrätt är skyldig atl söka tillstånd till för­köpet, om säljaren eller köparen be­strider förköpsrätten på sätt och inom tid som anges i andra stycket. Frågan om tillstånd tUI förköp prö­vas av Konungen. Tillstånd skall vägras om,

1. egendom som avses i 1 § ej ingår i försäljningen eller ingår däri raen ej är belägen inom kommunens egel område eller inora kommun­block som anges i 2 §,


Kommun som utövat förköpsrält är skyldig att söka tillstånd till för­köpet, om säljaren eller köparen be­strider förköpsrätten på sätt och inom tid som anges i andra styckel. Frägan om tillstånd till förköp prö­vas av regeringen. Tillstånd skall vägras om,

1. egendom som avses i 1 § ej ingår i försäljningen eller ingår däri men ej är belägen inom kommunens eget område eller inom kommun­block som anges i 2 §,


Senaste lydelse 1970:1021. Senaste lydelse 1970:1021.


 


Prop.  1974:152


38


 


Nuvarande lydelse

2.    enligt 4 § första styckel förköp ej får ske,

3.    del är obilligt atl förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid försälj­ningen.

Bestridande enligl första stycket
anmäles        hos
   inskrivnings-

myndigheten för anteckning i fastig­hetsboken sist på den inskrivnings­dag som infaller närmast efter en månad från det förköpsrätten ut­övades. Inskrivningsmyndigheten skaU ofördröjligen underrätta kom­munen om bestridandet. Kommu­nens ansökan om tillstånd till förkö­pet skall ha inkomrait till Konungen inom en raånad från det be­stridandet antecknades. Sökes till­stånd ej i rätt tid, är förköpet utan verkan.

När en kommun utövar förköps­rätt i fråga om egendom i annan kommun, äger den kommun där egendomen är belägen påkalla att Konungen prövar frågan om till­stånd till förköpet. Ansökan om så­dan prövning skall ha inkommit till Konungen inom en månad från det förköpsrätten utövades. Tillstånd till förköpet skall vägras, om för­köpsrätt ej får utövas enligt 2 §.


Föreslagen lydelse

2.    enligt 4 § första styckel förköp ej fårske,

3.    del är obilligl att förköp sker med hänsyn tUl förhållandet mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid för­säljningen.

Bestridande enligt första stycket
anraäles
     hos      inskrivnings-

rayndigheten för anteckning i fas­tighetsboken sist på den in­skrivningsdag som infaller närmasl efter en månad från del förköps­rätten utövades. Inskrivnings­myndigheten skall ofördröjligen un­derrätta kommunen om be­stridandet. Koraraunens ansökan om tillstånd till förköpet skall ha inkomrait till regeringen inora en månad från det bestridandet anteck­nades. Sökes tillstånd ej i rätl tid, är förköpet ulan verkan.

När en kommun utövar förköps­rält i fråga om egendom i annan kommun, äger den kommun där egendomen är belägen påkalla atl regeringen prövar frågan om till­stånd till förköpet. Ansökan om så­dan prövning skall ha inkommit till regeringen inom en månad från det förköpsrätien utövades. Tillstånd tiU förköpet skall vägras, om för­köpsrätt ej får utövas enligl 2 §.


12 §5 Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av atl förköp ej sker.


Har lagfart för köparen beviljats i strid med 20 kap. 7 § 10 jorda­balken, är förköpsrätien förlorad. Har förköp skell, är det utan ver­kan. Motsvarande gäller när för­värvstillstånd meddelats i strid med 2 § andra stycket jordförvärvslagen (1965:290) eller i strid med 5 § andra stycket lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätlen att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.


Har lagfart för köparen beviljats i strid med 20 kap. 7 § 10 jorda­balken, är förköpsrätien förlorad. Har förköp skett, är del utan ver­kan. Motsvarande gäller när för­värvstillstånd meddelats i strid med 2 § andra stycket jordförvärvslagen (1965:290)elleristridmed5 § andra siycket lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätlen att förvärva fast egendom m. rn.


Senaste lydelse 1970:1021.


 


Prop. 1974:152                                                        39

När förköpet fullbordats, skall köparen till komraunen överlämna de handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av betydelse för kommunen såsom ägare av fastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.1 fråga om köp eller byte som skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.