Bilaga 4
Fördelningspolitisk
redogörelse
Bilaga 4
Fördelningspolitisk redogörelse
Innehållsförteckning
Sammanfattning 5
Skatters och bidrags omfördelande effekt 5
Hushållens beteende påverkar inkomstfördelningen och den
offentliga sektorns budget 5
Tid, val och inkomstfördelning 6
1 Hur mycket utjämnar skatter och bidrag 6
1.1 Dekomponering 6
1.2 Inkomstslagens marginalfördelning 8
1.3 Avslutande kommentarer 10
2 Skatter, bidrag och arbetsutbud 10
2.1 Anpassar hushållen sin arbetstid? 11
2.2 Hushållens budgetmängd och val av arbetstid 11
Marginalskatt och marginaleffekt 11
2.3 Empiriska studier 12
Nyttofunktionen 12
Analysgrupp och analysvariabel 12
Data 12
2.4 Regelexperiment 13
Selektion av hushåll som kan ändra sin arbetstid 13
Metod 13
Vad jämförs resultaten med? 13
2.4.1 Grundavdrag höjs till 24 000 kronor 14
2.4.2 Barnbidrag höjs till 2 000 kr 15
2.5 Avslutande kommentarer 15
3 Tid, val och inkomstfördelning 16
3.1 Inledning 16
3.2 Inkomstfördelning vid heltidsarbete 17
3.3 Inkomstfördelning med värdet av hemproduktion 18
Omfattande hemproduktion 18
Värdering av hemproduktion 19
Faktaruta 1 19
Beräkning av hemproduktionens värde 19
Utökad inkomst jämnare fördelad 19
3.4 Val av arbetstid ger överskattning av välfärdsklyftor 21
4 Underbilaga 21
Gemensamma begrepp och definitioner 21
Data och begrepp i avsnitt 1 22
Data och begrepp i avsnitt 3 22
Beräkning av disponibel inkomst vid heltidsarbete 22
HUS-undersökningen och jämförbarhet med SCB:s inkomstför-
delningsundersökning, HINK 22
Bakomliggande analyser i avsnitt 3 23
Jämförelse mellan marknadsprincipen och alternativkostnads-
principen 23
Känslighetsanalys av val av timlön för marknadsvärdering av
hemproduktion 23
Tidsanvändningens betydelse för olika hushåll 24
Sammanfattning
Inkomst- och välfärdsfördelningen i samhället
beskrivs ofta genom att studera hur den
disponibla inkomsten fördelar sig på olika
grupper. Man bortser vanligen från det värde
som hushållen sätter på offentlig produktion,
arbete i hemmet och fritid, samt att hushållen
anpassar sig efter olika regler. I redogörelsen
belyses denna problematik med tre delstudier
som på olika sätt utvidgar fördelningsanalyserna.
Studierna visar att statiska fördelningsanalyser
av disponibla inkomster ger en begränsad och
delvis vilseledande bild av fördelningen av
ekonomiska resurser. Ojämnheten överskattas
eftersom man inte tar hänsyn till det ekonomiska
värdet av offentlig konsumtion och
hemproduktion. En betydande del av den
ojämnhet som finns i nuvarande
inkomstfördelning beror dessutom på att många
personer av olika skäl väljer kortare arbetstid
eller längre ledigheter under året. Valen påverkas
av regelsystemen och marginaleffekterna.
Skatters och bidrags omfördelande effekt
För att förstå hur inkomstfördelningen direkt
kan påverkas med regeländringar måste man
känna till hur olika skatter och bidrag
omfördelar. I den första delstudien används en
dekomponeringsanalys för att beräkna hur olika
delar statiskt bidrar till att utjämna inkomsterna.
Analysen visar att faktorinkomsterna ger störst
bidrag till den totala ojämnheten. Skatterna och
transfereringarna medför i kombination med den
offentliga konsumtionen sammantaget en
betydande utjämning av inkomsterna.
Pensionerna och subventionerna inom
äldreomsorgen bidrar till en ojämnare fördelning
av den ekonomiska välfärden. Det beror på att
värdet av offentlig konsumtion har lagts till de
disponibla inkomsterna för att bättre mäta
omfördelningen. Stora värden omfördelas till
äldre genom subventionerna till äldreomsorgen,
vilket innebär att många äldre hamnar högt i
inkomstfördelningen.
Inkomstskatten är den faktor som, tillsammans
med arbetsmarknadsstödet, utjämnar och
omfördelar inkomsterna mest. Övriga
transfereringar har också en utjämnande verkan.
Skatternas, bidragens och den offentliga
konsumtionens marginella fördelningseffekter
undersöks också genom att hushållen tilldelas ett
schablonbelopp i enlighet med de olika
inkomstslagens fördelning. Med denna
stiliserade metod är det endast den statliga
skatten och subventionerna till äldreomsorgen
som vid en marginell förändring bidrar till en
ojämnare fördelning. Starkast utjämnande effekt
har socialbidraget.
Analysen visar att med ett utvidgat mått på
hushållens ekonomiska resurser som inkluderar
den offentliga konsumtionen blir skatternas,
bidragens och subventionernas direkta
omfördelande effekter mindre tydliga och delvis
annorlunda än vid traditionella analyser av enbart
disponibla inkomster.
Hushållens beteende påverkar inkomstfördelningen
och den offentliga sektorns budget
I en statisk fördelningsanalys visas bara de
direkta utjämningseffekterna av reglerna. Men
reglerna kan också påverka inkomstfördelningen
om hushållen anpassar sitt beteende när regler
för skatter och bidrag ändras. Med en dynamisk
analys kan man få vägledning om vilka effekter
som kan förväntas. När reformer skall bedömas
är hushållens eventuella anpassning av
arbetstiden särskilt viktig.
I den andra delstudien illustreras att hushållen
kan förväntas anpassa arbetsutbudet när en
reform påverkar deras inkomster och avkastning
på arbete. Med hjälp av två exempel åskådliggörs
vilka anpassningar som kan förväntas och hur
detta påverkar inkomstfördelningen och de
offentliga finanserna. Resultaten jämförs med de
som erhålls i en statisk analys, där det antas att
hushållen inte anpassar arbetsutbudet.
Höjt grundavdrag: En stiliserad höjning av den
lägsta nivån på grundavdraget från 8 700 kronor
till 24 000 kronor medför i en statisk
fördelningsanalys att de disponibla inkomsterna
blir betydligt ojämnare fördelade. Men en sådan
regeländring kan väntas stimulera framförallt de
som står utanför arbetsmarknaden eller har låga
inkomster till att arbeta mer. Då ökar lönerna
bland dem med lägst inkomster. Ett ökat
arbetsutbud i denna grupp medför därför att
inkomstspridningen inte ökar i samma
omfattning som vid en statisk analys, och att
kostnaden för re-
geländringen blir lägre.
Höjt barnbidrag: Om barnbidraget höjs från
850 kronor till 2 000 kronor per månad utjämnas
inkomstfördelningen i den statiska analysen.
Men höjda barnbidrag leder också till att färre
personer behöver socialbidrag, där
marginaleffekten är 100 procent på ökat arbete.
Regeländringen kan därför väntas medföra ett
ökat arbetsutbud bland framförallt ensamstående
mödrar vilket ytterligare minskar inkomstsprid-
ningen samtidigt som kostnaden för
regeländringen minskar.
Analyserna pekar på att regeländringar som
minskar marginaleffekterna för de som arbetar i
liten omfattning dynamiskt kan bidra till en
jämnare inkomstfördelning. De visar också att
belastningen på de offentliga finanserna kan bli
något lägre än vad som visas i statiska analyser
där hushållen inte väntas anpassa arbetstiden.
Tid, val och inkomstfördelning
I den tredje delstudien utvidgas
inkomstbegreppet för att bättre avspegla hur
hushållens val mellan marknadsarbete å ena sidan
och fritid och hemproduktion å andra sidan
påverkar inkomst-
fördelningen. Resultatet av de båda
analysmetoder som används visar att
fördelningen av den ekonomiska välfärden blir
betydligt jämnare fördelad än vad som normalt
visas i inkomststatistiken.
I den ena analysen illustreras vad det betyder
för inkomstfördelningen att många personer
frivilligt väljer att inte arbeta eller att arbeta bara
litet. Det görs schablonmässigt genom att
beräkna vad som händer med fördelningen av
disponibla inkomster om alla med frivilligt lågt
deltagande på arbetsmarknaden antas arbeta
heltid under hela året. Inkomsterna ökar framför
allt för de grupper som i den vanliga statistiken
synes ha låga disponibla inkomster.
Fördelningen av inkomsten blir således betydligt
jämnare och andelen hushåll med en svag
ekonomi (under halva medianinkomsten)
minskar cirka 30 procent.
I den andra analysen värdesätts
hemproduktionen, som i de västeuropeiska
länderna uppskattats motsvara ca 40-50 procent
av BNP. Genom att prissätta tiden för hemarbete
beräknas värdet av hushållens hemproduktion.
När denna tid värdesätts och beaktas blir
inkomstfördelningen jämnare. Andelen hushåll
som har en inkomst under halva
medianinkomsten minskar med 25 procent.
1 Hur mycket utjämnar skatter och
bidrag
För att förstå hur inkomstfördelningen är
uppbyggd och vilka möjligheter det finns att
med politiska medel förändra den, krävs insikt
om hur fördelningen påverkas av olika
inkomstslag. Syftet med detta avsnitt är att
beskriva hur olika offentliga åtgärder omfördelar
ekonomiska resurser mellan hushåll. Förutom
skatter och bidrag analyseras även effekterna av
viss offentligt finansierad privat konsumtion
(t.ex. sjukvård, utbildning och olika typer av
omsorg). När analysen utvidgas till att även
omfatta offentlig konsumtion förändras
förutsättningarna för analysen av skatter och
bidrag. Hushållens position inom
inkomstfördelningen påverkas av att inkomsten
inte snävt definieras som kontant disponibel
inkomst. Hushåll med låg kontantinkomst kan
klassas som medelinkomsthushåll när värdet av
offentlig konsumtion inkluderas i dess inkomst.
Hushåll med relativt god kontantinkomst kan
hamna mitt i inkomstfördelningen om de i
mindre utsträckning än andra gynnas av de
offentliga subventionerna. Den analys som
presenteras skall därför betraktas som utvidgad
jämfört med tidigare liknande analyser och
resultaten kan komma att avvika.
Skatter, bidrag och offentlig konsumtion
påverkar inkomstfördelningen både direkt och
indirekt. Fördelningen av faktorinkomster
(löner, företagarinkomster och
kapitalinkomster) påverkas indirekt, dels via
individernas val av arbetstid, dels genom pris-
och lönepåverkan. Om skatte- och
bidragssystemen inte fanns eller var annorlunda
utformade skulle sannolikt individernas val av
arbetstid, lönestrukturen och avkastningskraven
på kapital m.m. sett annorlunda ut. På lång sikt
påverkar t.ex. subventionerad utbildning
fördelningen av inkomstmöjligheter och således
även inkomsterna. I detta avsnitt analyseras
endast de direkta effekterna. I avsnitt 2
undersöks vilka tänkbara effekter skatter och
bidrag har på individernas val av arbetstid.
Effekter på pris- och lönestrukturer behandlas
inte i denna bilaga.
1.1 Dekomponering
Den gängse metoden för att beskriva skatternas
och bidragens direkta fördelningseffekter är att
dekomponera inkomstspridningen. Den totala
inkomstspridningen delas då upp med avseende
på de inkomstslag som bygger upp den totala
inkomsten. Ett alternativ till dekomponering är
att beräkna spridningen stegvis. Först beräknas
då ojämnheten hos ett inkomstslag, t.ex.
faktorinkomst, därefter läggs inkomstslagen till
ett i taget. Efter varje komponent beräknas
ojämnheten på nytt och jämförs med det tidigare
resultatet. På detta sätt kan man avgöra om
ojämnheten ökar eller minskar när inkomstslaget
adderas till inkomsten. Effekterna kommer vid
en sådan analys att bero på i vilken ordning
komponenterna adderas vilket undviks med
dekomponeringsmetoden.
I dekomponeringsanalysen delas den totala
inkomstspridningen upp i ett antal klart
avgränsade delkomponenter (inkomstslag). Varje
delkomponent är i sin tur en produkt av två
faktorer, dels en vikt som anger komponentens
relativa storlek (eller betydelse) och dels ett
koncentrationsindex.
Koncentrationsindex som kan anta värden
mellan -1 och 1, är ett mått på hur ett
inkomstslag är fördelat i förhållande till den
totala inkomsten. Ett negativt värde på
koncentrationsindex betyder att det aktuella
inkomstslaget motverkar ojämnheten i
inkomstfördelningen, dvs inkomsterna från
inkomstslaget är koncentrerade till hushåll med
relativt låga totala inkomster. Ett sådant
inkomstslag sägs vara progressivt. Ett positivt
koncentrationsindex betyder att inkomstslaget
bidrar till ojämnhet i fördelningen av total
inkomst eller är regressivt.
Vikten är inkomstens genomsnittliga andel av
den totala inkomsten. Skatternas vikt antar
negativa värden eftersom de utgörs av
transfereringar från hushållen. Vid tolkning av
skatternas bidrag till inkomstspridningen utifrån
koncentrationsindexet blir därför värdet omvänt.
Den totala inkomstspridningen, mätt som
Gini-koefficienten för total inkomst , uppgår
här till knappt 0,20 (tabell 1.1). Den totala
inkomsten består i genomsnitt till ca 96 procent
av faktorinkomster. Dessa står också för det
största bidraget till inkomstfördelningens totala
ojämnhet. Faktorinkomsternas bidrag till
ojämnheten (0,31) överstiger den totala
ojämnheten vilket betyder att övriga inkomstslag
utjämnar fördelningen med ca 0,11 enheter.
Förutom faktorinkomsterna bidrar pensionerna
och subventionerna till äldreomsorgen till den
uppmätta ojämnheten. Att pensionerna är
koncentrerade till den övre halvan av
inkomstfördelningen är ett vanligt resultat även
när endast kontant disponibel inkomst
analyseras. När värdet av den offentliga
konsumtionen ingår blir detta resultat än
tydligare. De offentliga subventionerna är i stor
utsträckning inriktade mot en konsumtion som
de äldre står för (äldreomsorg, sjukvård och
läkemedel) vilket medför att de lyfts upp ännu
högre i inkomstfördelningen när värdet av denna
konsumtion beaktas. Subventionerna av
barnomsorg och utbildning bidrar även de till
ojämnheten. Den kraftigaste utjämnande
effekten står inkomstskatten för men övriga
skatter motverkar också ojämnheten. Bland
transfereringarna är det framförallt
arbetsmarknadsstödet som har en utjämnande
effekt. De flesta övriga transfereringarna verkar
utjämnande men effekterna är små.
Som tidigare nämnts beror inkomstslagens
fördelningseffekter inte bara på hur progressiva
eller regressiva de är utan även på hur stor andel
av den totala inkomsten de utgör. Mest
progressiv är den statliga inkomstskatten följt av
socialbidraget, mest regressiva är subventionerna
till äldreomsorgen följt av faktorinkomsterna.
Att den subventionerade äldreomsorgen är så
kraftigt regressiv beror på att de värden som
påförs mottagarna i vissa fall är mycket stora.
Äldreomsorgen är här försäkringsmässigt
utlagd. Detta innebär att alla, oavsett egen
konsumtion, erhåller genomsnittliga värden för
det egna könet och den egna åldersklassen. Trots
denna utjämning blir subventionerna höga i de
aktuella åldersklasserna. Som exempel kan
nämnas att män som är 90 år eller äldre påförs ett
nettovärde (efter betalda avgifter) motsvarande
180 000 kronor per år. I kombination med (även
en låg) pension lyfter detta mottagaren högt upp
i fördelningen.
Tabell 1.1 Inkomstslagens bidrag till ojämnheten i
fördelningen av total inkomst enligt
dekomponeringsmetoden
Progression
Vikt
Gini-bidrag
Faktorinkomst
0,3231
0,9606
0,3104
Transfereringar
Pension
0,1236
0,2179
0,0269
Arbetsmarkn. stöd
-0,2332
0,0564
-0,0131
Sjukpenning
-0,0187
0,0142
-0,0003
Föräldrapenning
-0,2727
0,0176
-0,0048
Barnbidrag
-0,0626
0,0205
-0,0013
Bostadsbidrag
-0,3220
0,0071
-0,0023
Bostadstillägg till
pensionärer
-0,1004
0,0056
-0,0006
Underhållsstöd
(mottaget)
-0,0721
0,0077
-0,0006
Socialbidrag
-0,5536
0,0094
-0,0052
Studiestöd
-0,0498
0,0168
-0,0008
Transfereringar
(restpost)
0,1103
0,0120
0,0013
Offentlig konsumtion
Utbildning
0,0348
0,0752
0,0026
Sjukvård
0,0170
0,0516
0,0009
Äldreomsorg
0,4478
0,0255
0,0114
Läkemedels-
subvention
0,0402
0,0077
0,0003
Barnomsorg
0,0925
0,0280
0,0026
Tandvård
0,0296
0,0015
0,0000
Skatt och avgifter
Kommunalskatt
0,2273
-0,3146
-0,0715
Statlig skatt
0,7085
-0,0304
-0,0215
Övriga skatter
0,3590
-0,0845
-0,0304
Moms
0,0759
-0,1037
-0,0079
Underhållsstöd
(betalt)
-0,0027
-0,0023
0,0000
Total inkomst
0.1963
1.0000
0.1963
Källa: HINK, SCB, Finansdepartementets beräkningar.
Koncentrationsindexet skall tolkas som
inkomstslagets fördelning givet den nuvarande
omfattningen och givet fördelningen av övriga
inkomster. Om ett inkomstslag vid låg
omfattning är utjämnande kan det trots detta
bidra till ökad ojämnhet om omfattningen ökar.
Om man t.ex. tänker sig ett bidrag som endast
går till den fattigaste medborgaren (när detta
bidrag inte räknas in i inkomsten) så skulle detta
verka utjämnande vid låga nivåer. Om detta
bidrag sedan höjs successivt kommer den totala
inkomsten (inkl. bidraget) till slut att bli så hög
att mottagaren av bidraget flyttas upp till den
övre delen av inkomstfördelningen. Bidraget kan
då övergå till att istället bidra till ojämnheten i
inkomstfördelningen. Ett positivt
koncentrationsindex behöver alltså inte betyda
att fördelningen skulle vara jämnare om bidraget
inte fanns. Det behöver inte heller med
nödvändighet innebära att en marginell ökning
av bidraget leder till ökad ojämnhet (se vidare
avsnitt 1.2).
Resonemanget kan utvidgas till de flesta
inkomstslag. Vid någon nivå kommer en
transferering som till en början har minskat
ojämnheten i inkomstfördelningen att få omvänd
effekt om omfattningen ökar. Dekomponering
kan framstå som komplicerad och svår att förstå,
varför det blir svårt att använda resultaten som
beslutsunderlag när t.ex. alternativa reformer
skall värderas. I avsnitt 1.2 presenteras därför en
alternativ metod som beskriver några
inkomstslags marginella fördelningseffekter.
1.2 Inkomstslagens marginalfördelning
Metoden är förhållandevis enkel. Ett
inkomstslags marginella fördelningseffekt
analyseras genom att en fast summa delas mellan
alla hushåll så att de erhåller en andel som
motsvarar deras andel av inkomstslaget i
utgångsläget. Därefter jämförs den erhållna
inkomstfördelningen med den ursprungliga. De
"reformer" som dessa utläggningar innebär antas
här vara ofinansierade och motsvarar således
utnyttjande av ett reformutrymme. På
motsvarande sätt kan även en neddragning
analyseras. I ett läge då en faktisk
reform/besparing är aktuell analyseras en sådan
dock med betydligt högre precision i en
mikrosimuleringsmodell.
Fördelen med denna metod är att den är
förhållandevis enkel att förstå och att
inkomstslagens fördelningseffekter på
marginalen kan analyseras. Nackdelen är att
metodens egenskaper, till skillnad från
dekomponeringsmetoden, inte finns belysta i
vetenskaplig litteratur samt att flera av de
reformer som analyseras inte går att utforma i
praktiken. Tolkningen blir därför mer intuitiv än
formell.
Det belopp som används i analysen är 1
miljard kronor, vilket är att betrakta som ett
marginellt påslag. För vissa inkomstslag utgör
dock denna summa en betydande ökning. För att
försäkra sig om att resultaten inte kraftigt
påverkas av storleken på den summa som delas ut
har analysen upprepats med olika belopp. Även
negativa belopp, d.v.s. minskningar, har prövats
och resultatet blir då spegelvänt mot en ökning.
Beloppets storlek påverkar inte resultaten i
någon större utsträckning utan en flerdubbling
av beloppet ger en flerdubbling av effekterna.
Sambanden kan dock inte antas vara linjära.
Effekten av ett ökat bidrag eller minskad skatt
redovisas som relativ förändring av Gini-
koefficienten respektive decilkvoten D9/D1. En
Gini-elasticitet som motsvarar den procen-
tuella förändringen av Gini-koefficienten då de
olika inkomstslagen ökas med 1 procent, i stället
för med 1 miljard kronor, redovisas också.
Alla påslag är gjorda netto, vilket innebär att
det inte blir någon interaktion med skatt och
andra transfereringar som bostadsbidrag och
socialbidrag (såvida inte något av dessa
inkomstslag analyseras). Detta innebär att för
skattepliktiga transfereringar skulle ett betydligt
större bruttobelopp än 1 miljard kronor läggas ut
för att uppnå de effekter som här redovisas. Som
en tumregel bör bruttobeloppet för
skattepliktiga transfereringar vara cirka 75
procent högre än nettobeloppet. Storleken beror
dock på vilken regelförändring som beräknas.
Även för bostadsbidrag och barnbidrag är
bruttobeloppet något högre än nettobeloppet, då
dessa transfereringar visserligen inte är
skattepliktiga men påverkar socialbidraget.
I analysen (tabell 1.2) uppkommer den till
synes paradoxala effekten att när omfattningen
ökar av ett inkomstslag som, enligt
dekomponeringsanalysen, bidrar till den totala
ojämnheten i fördelningen så minskar
ojämnheten. Detta är dock förväntat i de fall
inkomstslagets koncentrationsindex understiger
Gini-koefficienten. Om omfattningen av ett
inkomstslag som har en jämnare fördelning än
den totala inkomsten ökas, kommer den totala
jämnheten att öka även om inkomstslaget i sig
inte är utjämnande. Dess bidrag till den totala
ojämnheten kommer dessutom att öka.
Tabell 1.2 Fördelningseffekt av en reform som innebär att
1 mdkr delas ut (skatt/avgift sänks)
Procentuell ändring
Gini
Decilkvot
(D9/D1)
Elasticitet
Transferering
Pension
-0,050
-0,028
-0,050
Arbetsmarknadsstöd
-0,202
-0,157
-0,101
Sjukpenning
-0,101
-0,184
0
Föräldrapenning
-0,302
-0,235
-0,050
Barnbidrag
-0,151
-0,194
0
Bostadsbidrag
-0,302
-0,134
0
BTP
-0,101
-0,231
0
Underhållsstöd (mottaget)
-0,151
0,143
0
Socialbidrag
-0,403
-0,512
-0,050
Studiestöd
-0,101
-0,212
0
Offentlig konsumtion
Utbildning
-0,050
-0,069
-0,050
Sjukvård
-0,050
-0,009
-0,050
Äldreomsorg
0,101
0,101
0,050
Läkemedelssubvention
-0,050
0,005
0
Barnomsorg
-0,050
-0,032
0
Tandvård
-0,050
-0,065
0
Skatt och avgift
Kommunalskatt
=
0,046
0,050
Statlig skatt
0,302
0,189
0,101
Moms
-0,050
-0,065
-0,050
Underhållsstöd (betalt)
-0,101
0,014
0
Källa: HINK, SCB, Finansdepartementets beräkningar.
Effekterna av påslagen innebär i samtliga fall
utom för äldreomsorgen och den statliga skatten
att ojämnheten, mätt som Gini-koefficienten,
minskar. Detta är det förväntade resultatet då
dessa inkomstslag är de enda undersökta som
enligt dekomponeringen har en ojämnare
fördelning än total inkomst. Den statliga skatten
verkar utjämnande och när dess omfattning
minskar så ökar den totala ojämnheten.
Om spridningen istället mäts med decilkvoten
ger även påslagen på läkemedelssubventionerna,
kommunalskatten och underhållsstöd (mottaget
såväl som betalt) en ojämnare fördelning. Den
reform som minskar ojämnheten mest är so-
cialbidraget. Påslaget minskar i detta fall Gini-
koefficienten med 0,4 procent och decilkvoten
med 0,5 procent. Även detta resultat är förväntat
då socialbidrag, enligt dekomponeringen, är det
mest progressiva inkomstslaget.
När inkomstslagen ökas i relation till deras
storlek blir bilden något annorlunda. Den
enprocentiga ökningen är i många fall för liten
för att ha någon mätbar effekt på Gini-
koefficienten
(fjärde decimalen). De effekter som uppkommer
har samma tecken som tidigare men starkast
utjämnande effekt har arbetsmarknadsstödet.
1.3 Avslutande kommentarer
När hänsyn tas till den offentliga konsumtionen
är utjämningen av den ekonomiska standarden
långt driven. Analyserna tyder på att det inom
dagens skatte- och transfereringssystem finns
små möjligheter till ytterligare utjämning. Den
marginella avkastningen av att öka omfattningen
av de befintliga omfördelningssystemen är liten.
För att driva utjämningen längre krävs att prog-
ressionen ökar. En ökad progression medför
dock att, redan skadligt höga, marginaleffekter
späds på ytterligare. En framåtblickande
fördelningspolitik bör därför möjligen ta sikte
mot andra metoder än statisk omfördelning av
ekonomiska resurser.
2 Skatter, bidrag och arbetsutbud
Skatter och bidrag används för att finansiera den
offentliga sektorns verksamhet och omfördela
ekonomiska resurser mellan hushåll. En ofta icke
önskvärd effekt är att hushållens konsumtionsval
och arbetsutbud påverkas vilket kan leda till att
resurserna inte alltid utnyttjas på bästa sätt.
Denna reaktion används ibland för att nå
bestämda syften. Våra höga skatter på t.ex.
alkohol, tobak och drivmedel motiveras främst
med en önskan om låg konsumtion.
Inför en ändring av regler för skatter och
bidrag finns det olika förslag att ta ställning till.
Som underlag genomförs i de flesta fall en analys
som visar vilka hushållsgrupper som
vinner/förlorar på de olika alternativen och hur
de offentliga finanserna påverkas. Analysen är
ofta statisk; hushållen antas då inte förändra sitt
beteende på grund av nya regler. Den statiska
effekten kan tolkas som den omedelbara eller
kortsiktiga effekten. En statisk ansats kan
försvaras i ett längre perspektiv vid mindre
justeringar av de befintliga reglerna eller då det
inte finns någon anledning att tro att beteendet
påverkas. I andra fall bör en dynamisk analys
eftersträvas, där målsättningen är att ta hänsyn
till att hushållen ändrar sin konsumtion.
Även när det inte går att argumentera för en
statisk analys är det vanligen den som används.
Bidragande orsaker är att dynamiska analyser är
betydligt mer krävande att genomföra och att
resultaten alltid är diskutabla. Försvarare av
statiska analyser brukar just hävda fördelen med
en metod där alla förutsättningar är väl kända.
De som förespråkar dynamiska analyser har
också lätt att hitta argument i form av absurda
exempel. En statisk analys av en inkomstskatt på
90 procent skulle till exempel medföra en kraftig
förstärkning av de offentliga finanserna samtidigt
som fördelningen av inkomster blir jämnare.
Regeländringens kostnad i form av
produktionsbortfall skulle helt negligeras och
därmed ger den statiska analysen en vilseledande
bild.
Hur skatter och bidrag påverkar hushållens
arbetsutbud har länge engagerat forskare och
regeringar världen över. En orsak är att
arbetsmarknaden och dess funktion har en
central betydelse för ett samhälle, både socialt
och ekonomiskt. Moderna begrepp som
marginali-
sering , social exklusion och fattigdomsfällor
avspeglar en trend mot en mer proaktiv politik
som syftar till att öka hushållens förmåga och
möjlighet till självförsörjning. Arbetsmarknaden
har därmed ökat i betydelse för att uppnå
fördelningspolitiska mål.
Nedan beskrivs kortfattat den forskning som
försöker förklara vad som bestämmer hushållens
arbetsutbud. Det presenteras också beräkningar
där det framgår hur resultaten skiljer sig åt i en
statisk och dynamisk analys av två fiktiva
reformer. Som alltid kan storleken på hushållens
be-
teendeanpassningar diskuteras. Målet med den
dynamiska analysen är i första hand att ge en
vägledning om vilka effekter som kan förväntas,
och skall inte tolkas i absoluta tal.
Den vanliga kritiken mot partiella analyser av
utbud och efterfrågan gäller även här.
Forskningen och de exempel som kommer att
redovisas bygger inte på analyser av ett
jämviktsläge, där efterfrågan och utbud möts.
Istället är målet att mäta hur det potentiella
arbetsutbudet påverkas av skatter och regler. När
det gäller olika förändringar av dagens regler tas
ingen hänsyn till hur finansieringen sker, eller
hur ett eventuellt överskott fördelas.
2.1 Anpassar hushållen sin arbetstid?
I ovanstående exempel med en hypotetisk
höjning av skattesatsen till 90 procent är det
rimligt att tänka sig att en del hushåll väljer att
minska sin arbetstid. Men trots en intensiv
forskning är det svårt att få tag på användbara
resultat som visar hur nettolönen påverkar
hushållens val av arbetstid. De publicerade
resultaten skiljer sig mycket åt, inte bara i fråga
om hur mycket arbetsutbudet påverkas, utan
även i vilken riktning. Dessutom är det vanligt
att underliggande antaganden skiljer sig åt. ,
Ett vanligt antagande för att förenkla analysen
är att alla hushåll kan anpassa sin arbetstid. Detta
är naturligtvis ett mycket grovt antagande som
till exempel inte gäller personer som är ofrivilligt
arbetslösa eller som av hälsoskäl inte kan arbeta.
Många gånger gäller det inte ens de som har en
fast förankring på arbetsmarknaden. Regler och
avtal medför att det är svårt att anpassa sin
arbetstid.
Även om man i ett första steg antar att
arbetstiden är flexibel går det inte att teoretiskt
säga hur en förändring av skatte- och
bidragsregler påverkar arbetstiden. Om
avkastningen på en arbetad timma ökar blir det
dyrare att vara ledig, eller med andra ord, priset
på fritid ökar. Enligt ekonomisk teori minskar då
efterfrågan på fritid och arbetstiden ökar
(substitutionseffekt). Å andra sidan medför en
högre avkastning, vid en given arbetstid, att
inkomsten ökar och därmed också
konsumtionen av bl.a. fritid, vilket leder till en
minskad arbetstid (inkomsteffekt).
Det är således en empirisk fråga vilken effekt
som dominerar. Storleken på de båda effekterna
varierar mellan hushållen och hur de påverkar
arbetsutbudet beror på utformningen av
regelalternativen. I det tidigare exemplet med en
kraftigt ökad skatt kan man förvänta sig att det
bara är hushåll som idag betalar skatt som
anpassar sin arbetstid. En sänkning av skatten
skulle däremot även kunna påverka de som idag
inte betalar skatt: valet att börja arbeta blir mer
attraktivt när avkastningen ökar.
Om man ändå försöker sammanfatta
forskningen så påverkas hushållens arbetsutbud
av skatter och bidrag, och kvinnor är mer
benägna än män att ändra sitt beteende när
reglerna förändras. Även om det finns undantag
så är det vanligaste resultatet att
substitutionseffekten dominerar
inkomsteffekten. Detta innebär att om
avkastningen på arbete ökar genom t.ex. en
minskad marginalskatt så är ett förväntat resultat
att arbetsutbudet kommer att öka.
2.2 Hushållens budgetmängd och val av
arbetstid
En vanlig utgångspunkt för empiriska studier av
arbetsutbudet är att anta att hushållen väljer den
arbetstid som genererar mest nytta. Hushållet
erhåller nytta av fritid och av den konsumtion
som blir möjlig genom arbete och bidrag. Fritid
antas således vara något som värderas positivt
och som kan säljas i form av arbetstid på
arbetsmarknaden mot en ökad inkomst. Ju mer
arbetstid ett hushåll säljer på arbetsmarknaden,
desto mer kan det konsumera av andra varor som
i sin tur genererar nytta. Kombinationen av
möjliga val av konsumtion och fritid kallas för
hushållets budgetmängd. Budgetmängdens
utseende beror på reglerna för skatter och bidrag,
och på hur mycket hushållet tjänar brutto på en
arbetad timma.
Till varje möjlig kombination av disponibel
inkomst och arbetstid finns en motsvarande
nytta. En person som ökar sin arbetstid kan
erhålla en större nytta om den ökade
konsumtionen värderas högre än förlusten av
fritid. På samma sätt kan en ökad arbetstid
minska nyttan om fritid värderas högre än
konsumtion. Hushållen antas välja den arbetstid
som genererar den högsta nyttan.
Marginalskatt och marginaleffekt
Det progressiva skattesystemet, där
marginalskatten ökar med inkomsten, ledde i
början av 1980-talet till en högsta marginalskatt
på över 80 procent. Inför skattereformen
1990/1991 talades det mycket om att de höga
nivåerna bidrog till välfärdsförluster och att en
sänkning skulle få hushållen att öka sitt
arbetsutbud. Reformen
innebar att den högsta marginalskatten minskade
till ca 50 procent. De grupper som redan hade ett
högt arbetsutbud gynnades mest av reformen.
I ESO-studien Lönar sig arbete
uppmärksammas att det kanske inte är de som
redan arbetar i stor utsträckning som drabbas
mest av reglerna för skatter och bidrag, utan de
som står utanför arbetsmarknaden. Om syftet
med reformen är att öka arbetsutbudet finns
dessutom den största potentialen för en ökad
arbetstid i denna grupp.
De som står i valet mellan att arbeta halvtid
eller inte alls, påverkas inte i första hand av en
progressiv inkomstskatt. Istället är det skatterna i
kombination med reglerna för socialbidrag,
bostadsbidrag och kostnader för barnomsorg
som medför höga marginaleffekter.
Syftet med socialbidrag och bostadsbidrag är
att stödja hushåll med låga inkomster. Problemet
med den här typen av utjämningssystem är att
det många gånger inte lönar sig att arbeta, eller
att öka sin arbetstid, då det ekonomiska stödet
trappas av i samma omfattning som
arbetsinkomsten ökar. Det finns olika sätt att
mildra denna effekt, till exempel genom att inte
reducera bidraget till 100 procent mot
arbetsinkomsten. Bostadsbidraget fungerar på
detta sätt då reduktionen sker med 20 respektive
33 procent av den del av inkomsten som ligger
över en viss nivå. Socialbidraget reduceras med
100 procent mot inkomsten. De stora
marginaleffekterna bidrar till fattigdomsfällor
eftersom stora grupper in-
te får något, eller endast marginellt, omedelbart
ekonomiskt utbyte av en ökad arbetstid.
2.3 Empiriska studier
Nyttofunktionen
För att kunna jämföra olika kombinationer av
fritid och inkomst används i den ekonomiska
forskningen en matematisk funktion som
transformerar antalet timmar med fritid och den
disponibla inkomsten i kronor till ett tal. Detta
tal brukar refereras till som hushållets nytta och
funktionen kallas därför för en nyttofunktion.
Den empiriska delen av forskningen om
hushållens arbetsutbud består framförallt av att
härleda en nyttofunktion som skall representera
hushållens preferenser för konsumtion och fritid.
Det finns många olika sätt att göra detta på,
vilket är ytterligare en källa till att det är svårt att
jämföra olika studier.
Analysgrupp och analysvariabel
I tidiga studier mättes arbetsutbudet i antalet
timmar som betraktades som en kontinuerlig
variabel. Analyserna begränsades ofta till män
som redan arbetade. Detta innebar att ingen
hänsyn togs till de kanske viktigaste
beteendeanpassningarna; att gå från icke-arbete
till arbete, eller tvärtom som i pensionsbeslutet.
En reform av skattesystemet kunde medföra att
en person ändrade sitt årliga arbetsutbud med ett
par timmar. I senare studier definieras ofta hela
hushållet som en enhet och utgör då
analysgruppen. Det är också vanligt att valet
mellan att arbeta eller inte behandlas samtidigt
som valet av arbetstid. Den kontinuerliga
arbetstiden kan då ersättas med en diskret, där
hushållen t.ex. väljer mellan att arbeta heltid,
halvtid eller inte alls. Analysvariabeln är då en
arbetstidsklass, där antalet klasser kan variera.
Data
Ett av de största problemen vid analyser av
arbetsutbudet är bristen på information. Många
länder har registeruppgifter om inkomster och
hushållets sammansättning, medan information
om timlöner och arbetstid ofta saknas. Sverige är
i många sammanhang ett föregångsland när det
gäller statistik på hushållsnivå, men även här
saknas information om arbetstid och löner för
stora grupper. Det har visat sig att resultaten är
mycket känsliga beroende på hur löner och
arbetstid härleds då det inte finns några exakta
uppgifter.
2.4 Regelexperiment
I detta avsnitt presenteras hur två stiliserade
regeländringar påverkar hushållens arbetsutbud
enligt en modell som utvecklats i Sesimpro-
jektet. Analyserna illustrerar hur
beteendeanpassningen påverkar de offentliga
finanserna, hushållens disponibla inkomst och
inkomstfördelningen. Resultaten jämförs med de
som erhålls med en statisk analys där
arbetsutbudet inte påverkas.
Selektion av hushåll som kan ändra sin arbetstid
Som tidigare nämnts är det orimligt att anta att
alla hushåll kan anpassa sin arbetstid. I den här
studien tillåts inte följande grupper att anpassa
sin arbetstid.
1. Personer yngre än 19 år.
2. Personer äldre än 64 år.
3. Personer som erhåller pension.
4. Personer som är föräldralediga för barns
födelse.
5. Personer som studerar i stor omfattning.
6. Personer som i huvudsak är arbetslösa.
7. Personer med en hög sjukfrånvaro.
Dessa personer kommer istället att behålla sin
observerade arbetstid och arbetsinkomst oavsett
hur regelverket för skatter och bidrag förändras.
Metod
Då olika typer av hushåll förväntas ha olika
preferenser för fritid och konsumtion delas
hushållen in i fyra olika grupper: ensamstående
mödrar, ensamstående kvinnor utan barn,
ensamstående män och sammanboende. Med hjälp
av olika undersökningar och registeruppgifter
har sedan en nyttofunktion anpassats till varje
familjetyp. Hushållens preferenser för fritid
tillåts variera mellan hushållen beroende på
antalet barn, familjemedlemmarnas ålder och de
vuxnas utbildningsnivå. Ett resultat är att
kvinnans fritid genererar större nytta i hushåll
med barn jämfört med hushåll utan barn.
I ett hushåll med en vuxen beräknas den
disponibla inkomsten vid sju olika årsarbetstider.
För varje kombination av arbetstid och
disponibel inkomst beräknas sedan en nytta med
hjälp av nyttofunktionen. Den vuxna personen
antas sedan välja den arbetstid som ger högst
nytta. Om det finns två vuxna påverkas
hushållets totala nytta av hur arbetstiden
fördelas. I detta fall beräknas nyttan för alla
kombinationer av arbetstider för de båda vuxna.
Med sju arbetstidsklasser för varje vuxen innebär
det att hushållet har 49 kombinationer att välja
mellan.
När den disponibla inkomsten beräknas för
olika val av arbetstid får alla hushåll tillgång till
socialbidrag och bostadsbidrag. Således tas det
ingen hänsyn till att alla inte är berättigade till
socialbidrag, trots inkomster under
socialbidragsnormen, eller att det finns hushåll
som avstår från socialbidrag och bostadsbidrag
trots att de är berättigade.
Vad jämförs resultaten med?
Innan någon regelanalys genomförs används
nyttofunktionerna till att simulera en arbetstid
för alla hushåll med nu gällande regler för skatter
och bidrag. Resultatet av simuleringen, som
presenteras i underbilagetabell 4, liknar den
observerade fördelningen av arbetstider.
Männens arbetstid är koncentrerad runt heltid
medan kvinnor i större utsträckning arbetar
deltid. Det kan dock vara stora skillnader mellan
observerad och simulerad arbetstid för enskilda
hushåll. I måttet arbetstid ingår ledighet som
semester och arbetsfria helgdagar.
Då alla hushåll som i ekonomiska termer är
berättigade till socialbidrag och bostadsbidrag
inte erhåller dessa kommer den offentliga
sektorns utgifter att överskattas. Detta medför
också att den absoluta ökningen/minskningen av
de offentliga utgifterna för dessa bidrag, liksom
beteendeeffekterna, i vissa fall kan överskattas i
de olika regelexperimenten.
I den offentliga sektorns ekonomi ingår
transfereringar till hushållen och skatter och
bidrag från hushållen. Arbetsgivaravgifter och
indirekta skatter som moms ingår inte i analysen.
Detta innebär att den absoluta ökningen/-
minskningen av de offentliga inkomsterna
underskattas. En överskattning av
ökade/minskade utgifter för socialbidrag och
bostadsbidrag motverkas alltså av en
underskattning av minskade/ökade inkomster
från indirekta skatter och arbetsgivaravgifter.
Vid en analys av ett regelexperiment jämförs
den simulerade arbetstiden, efter
regelförändringen, med den simulering som
genomfördes med de nu gällande reglerna.
Förändringen i arbetstid påverkar
arbetsinkomsten som i sin tur påverkar den
offentliga sektorns ekonomi, hushållens
disponibla inkomst och inkomstfördelningen.
2.4.1 Grundavdrag höjs till 24 000 kronor
I det första regelexperimentet höjs den lägsta
nivån på grundavdraget från 8 700 kronor till
24 000 kronor per år. Grundavdraget är ett
generellt avdrag som beror på den taxerade
inkomsten. Avdraget uppgår till lägst 8 700
kronor och högst 18 200 kronor för inkomstår
2000.
En höjning av grundavdraget medför att den
disponibla inkomsten ökar bland de som idag har
en taxerad inkomst som överstiger det nuvarande
grundavdraget. Resultatet av en statisk analys
visar att regeländringen kostar den offentliga
sektorns 28,7 miljarder kronor i form av
minskade skatteinkomster, samtidigt som
kostnaderna för transfereringar till hushållen
minskar med 1,8 miljarder kronor. Den totala
försämringen av statens budget med 26,9
miljarder kronor tillfaller hushållen.
Inkomstfördelningen blir något ojämnare.
I en dynamisk analys anpassar hushållen sitt
arbetsutbud när nivån på grundavdraget höjs. De
personer som innan regeländringen har en
arbetsinkomst över grundavdraget kommer i
huvudsak att utsättas för en inkomsteffekt och
ett förväntat resultat är att arbetsutbudet inte
ökar i denna grupp. För de som har en inkomst
under grundavdraget kommer det nu att löna sig
bättre att öka arbetstiden. Den totala effekten
beror på hur stora effekterna är i de båda
grupperna och på antalet hushåll i respektive
grupp.
I underbilagetabell 4 beskrivs hur vuxna i de
olika hushållen fördelar sig i olika
arbetstidsklasser, och hur denna bild förändras
efter en anpassning till ett högre grundavdrag.
Andelen som valt att inte arbeta minskar med
0,7-2,0 procent-
enheter beroende på familjetyp. Samtidigt ökar
andelen med en arbetstid omkring heltid som en
följd av övergångar från icke-arbete till arbete.
Arbetstiden ökar i genomsnitt med 18-42
timmar per år.
Diagram 2.1 visar hur den disponibla
inkomsten förändras i olika inkomstgrupper. En
statisk analys medför att enbart de som idag
arbetar tjänar på ett höjt grundavdrag. Den
disponibla inkomsten för hushåll i de lägre
decilerna består till största del av olika bidrag,
vilket medför att de inte påverkas särskilt mycket
av storleken på grundavdraget. I en dynamisk
analys börjar en del av dessa hushåll att arbeta
och ökar på så sätt sin disponibla inkomst.
Diagram 2.1 Dynamiska och statiska fördelningseffekter av
ett höjt grundavdrag
Procentuell förändring av justerad disponibel inkomst
I tabell 2.1 sammanfattas den statiska och
dynamiska analysen för alla typer av hushåll. Den
statiska analysen överskattar kostnaden av
regeländringen då ingen hänsyn tas till att fler
börjar arbeta. På samma sätt överskattar den
statiska analysen ojämnheten i disponibel
inkomst efter regeländringen. Ett höjt
grundavdrag stimulerar framförallt de som står
utanför arbetsmarknaden, och har låga
inkomster, att börja arbeta. Av detta följer en
utjämning av inkomstskillnaderna jämfört med
den statiska analysen. En ökning av hushållens
disponibla inkomster med 32,5 miljarder kronor
kostar enligt denna simulering 21,0 miljarder
kronor, samtidigt som ojämnheten i
inkomstfördelningen ökar marginellt.
Tabell 2.1 Sammanfattning av höjt grundavdrag
Hushållens disponibla inkomst och offentliga sektorns budget i
miljarder kronor. Absoluta förändringar i Gini-koefficienten
Statisk analys
Dynamisk analys
Hushållen
+26,9
+32,5
Offentliga sektorn
-26,9
-21,0
Gini-koefficient
+0,0022
+0,0006
2.4.2 Barnbidrag höjs till 2 000 kr
I detta regelexperiment höjs grundbeloppet för
barnbidrag från 850 kronor till 2 000 kronor per
månad. Flerbarnstillägget behålls på den
nuvarande nivån. Barnbidraget är oberoende av
hushållets övriga inkomster och påverkar inte
heller inkomstskatten. Däremot påverkas hushåll
med socialbidrag eftersom socialbidraget
minskar i samma takt som barnbidraget ökar.
Detta får en positiv effekt på incitamenten att
börja arbeta för socialbidragstagare eftersom
dessa hushåll får behålla en större del av
arbetsinkomsten efter ett höjt barnbidrag.
Samtidigt ökar inkomsterna för de barnfamiljer
som redan arbetar och fungerar då som en ren
inkomsteffekt. Det är således en empirisk fråga
hur ett ökat barnbidrag påverkar det totala
arbetsutbudet.
I en statisk analys medför regelexperimentet
att de offentliga utgifterna ökar med 21,2
miljarder kronor. Hushållens disponibla
inkomster ökar i samma utsträckning.
Inkomstfördelningen blir också något jämnare
med ett högre barnbidrag.
Resultaten från en dynamisk analys förutser
att det totala arbetsutbudet faktiskt ökar i detta
regelexperiment. I underbilagetabell 4 framgår
det att antalet ensamstående mödrar som inte
arbetar minskar med hela 3,6 procentenheter.
Medelarbetstiden för samma grupp ökar med 53
timmar om året. Som tidigare nämnts erhåller
samtliga hushåll under normen socialbidrag,
vilket kan leda till att effekten överskattas. En
tolkning av resultatet är att marginaleffekterna
har minskat för hushåll med svag ekonomi. Det
krävs inte längre lika höga arbetsinkomster för
att komma över normen för socialbidrag.
Diagram 2.2 beskriver hur anpassningen av
arbetstid påverkar den disponibla inkomsten i
olika deciler jämfört med en statisk analys.
Många av de ensamstående mödrarna som nu
börjat arbete tillhörde innan regeländringen
hushåll med svag ekonomi. I decil 5-10 minskar
den disponibla inkomsten något vilket är ett
resultat av inkomsteffekten som får en del
hushåll att gå ner i arbetstid.
Diagram 2.2 Dynamiska och statiska fördelningseffekter av
ett höjt barnbidrag
Procentuell förändring av justerad disponibel inkomst
Tabell 2.2 sammanfattar analyserna av ett högre
barnbidrag. En statisk analys överskattar
kostnaden och underskattar regeländringens
förmåga att jämna ut inkomsterna. Då det
framförallt är hushåll med låga inkomster som
ökar arbetsutbudet förstärks effekten på
inkomstfördelningen: Gini-koefficienten
minskar ytterligare vid en dynamisk analys. Efter
beteendeanpassningen ökar hushållens
disponibla inkomst med 23,2 miljarder kronor
till en kostnad av 18,5 miljarder kronor.
Tabell 2.2 Sammanfattning av höjt barnbidrag
Hushållens disponibla inkomst och offentliga sektorns budget i
miljarder kronor. Absoluta förändringar i Gini-koefficienten
Statisk analys
Dynamisk analys
Hushållen
+21,2
+23,2
Offentliga sektorn
-21,2
-18,5
Gini-koefficient
-0.0014
-0,0025
2.5 Avslutande kommentarer
Skatter och bidrag påverkar hushållens ekonomi
och avkastningen på arbete. Höga
marginaleffekter för hushåll som står utanför
arbetsmarknaden, eller deltar i begränsad
omfattning, och höga marginalskatter för hushåll
med ett högt arbetsutbud minskar incitamenten
för att öka arbetsinkomsten. I det här avsnittet
har en modell för hushållens arbetsutbud använts
för att visa hur olika regelalternativ kan påverka
arbetsutbudet. Även om storleken på de
redovisade resultaten är osäkra antyder
experimenten ändå att det finns betydande
dynamiska effekter. Hushållen anpassar
arbetsutbudet när en reform påverkar
budgetmängden.
Anpassningen av arbetstider medför att
arbetskraftsdeltagandet ökar då reformer minskar
marginaleffekterna för hushåll med svag ekonomi.
Detta innebär i sin tur en utjämning av inkomster
och en lägre kostnad för reformen.
Det finns även andra dynamiska effekter som
kanske får en allt större betydelse i framtiden.
Med en allt äldre befolkning kommer
försörjningsbördan att öka för de som befinner
sig i förvärvsaktiv ålder. Det kommer därför att
bli nödvändigt att bryta trenden mot en förtida
pensionering. Ett sätt är att skapa regler som gör
det mer lönsamt att arbeta även då pensionering
är möjlig i det nya pensionssystemet.
Beslutet att utbilda sig eller inte är ett annat
område som till viss del styrs av regler för skatter
och bidrag. En progressiv inkomstskatt
missgynnar hushåll med en relativt hög inkomst
under ett färre antal år, jämfört med ett hushåll
med en jämn inkomstprofil över livet. Om
livsinkomsten före skatt är densamma om man
utbildar sig eller inte medför en progressiv
inkomstskatt att det är ekonomiskt ofördelaktigt
att utbilda sig.
På sikt kanske den ökade rörligheten mellan
olika länder bidrar till de största dynamiska
effekterna. Det blir allt lättare att utnyttja de
regler för skatter och bidrag som är mest
gynnsamma. Inom EU görs försök att
harmonisera beskattningen av kapital och att
skapa konkurrens på lika villkor. När det gäller
regler för t.ex. inkomstskatter utfärdas istället
rekommendationer till medlemsländerna där det
framhålls behovet av att öka incitamenten för
arbete genom lägre marginaleffekter och
marginalskatter. Det är således en nationell
angelägenhet att skapa ett system för
inkomstskatter och bidrag som skapar
incitament för arbete och utbildning samtidigt
som de politiska målen för hur välfärden skall
fördelas beaktas.
Det bör återigen påpekas att beräkningarna av
hur mycket hushållen väljer att anpassa sina
arbetstider vid regeländringar och den exakta
fördelningen på olika grupper beror mycket på
vilka metoder som används och det empiriska
underlaget. Med andra metoder och andra
underlag skulle både nivån och profilen kunna bli
något annorlunda. Man bör dock kunna vänta sig
att många andra metoder och underlag skulle ge
anpassningar med liknande riktning och
fördelning. Syftet med dessa regelexperiment är
främst att visa hur viktigt det är att vid stora
regeländringar bättre bedöma hur arbetstiderna
kan påverkas. De visar också ett stort behov av
att vidareutveckla fördelningsanalyserna så att
hänsyn tas till tänkbara beteendeeffekter.
3 Tid, val och inkomstfördelning
3.1 Inledning
De flesta analyser av fördelningen av ekonomisk
välfärd baseras på disponibla inkomster. Den
disponibla inkomsten är emellertid inte ett
tillräckligt heltäckande begrepp för att bedöma
omfattningen och fördelningen av de
ekonomiska resurserna i hushållen. Exempelvis
ingår inte resurser som sjukvård, utbildning,
boende eller värdet av den produktion som
utförs i hushållen och inte heller värdet av
fritid .
I föregående avsnitt redogjordes för hur
hushållen väljer den kombination av arbete och
fritid som passar dem bäst. Eftersom den
disponibla inkomsten inte innefattar värdet av
fritid kan den ekonomiska ojämlikheten komma
att överskattas som en följd av de val människor
gör. Frivilligt deltidsarbete och att frivilligt avstå
från arbete är uttryck för ett val, och
inkomstskillnader som beror på detta val bör inte
tolkas som tecken på ojämlikhet .
I detta avsnitt används två metoder att
beskriva fördelningen av inkomster som på olika
sätt tar hänsyn till effekterna av hur hushållen
väljer att använda sin tid. Den första metoden
beaktar frivilligt lågt deltagande på
arbetsmarknaden genom att beräkna
inkomstfördelningen då arbetsinsatsen ökas till
heltidsarbete vilket ger disponibel inkomst vid
heltidsarbete. I den andra metoden beräknas
värdet av den del av fritiden som hushållen
använder till så kallad hemproduktion. Detta
värde läggs till hushållens disponibla inkomst
och man erhåller vad som kallas utökad inkomst.
Genom att beakta dessa förhållanden
framträder en annan bild av
inkomstfördelningen.
3.2 Inkomstfördelning vid heltidsarbete
Fördelningen av de disponibla inkomsterna
beror i betydande utsträckning på graden av
arbetsinsats på arbetsmarknaden. I Sverige
arbetar omkring 1,5 miljoner personer deltid
vilket motsvarar drygt en tredjedel av samtliga
sysselsatta. Då många av dessa personer valt
deltidsarbete istället för heltidsarbete i syfte att
skapa mer tid för annan verksamhet, är de i
statistiken registrerade disponibla inkomsterna
missvisande som mått på levnadsstandard.
Den fritid individer och hushåll får genom att
inte arbeta heltid har för många ett stort värde.
För att kunna värdera fritiden i ekonomiska
termer krävs att det lägre deltagandet på
arbetsmarknaden är frivilligt. Den fritid som
uppstår genom ofrivilligt lågt deltagande på
arbetsmarknaden, t.ex. på grund av arbetslöshet,
kan inte värderas på samma sätt. Exempel på
ofrivilligt deltidsarbete (och därmed ofrivillig
fritid) kan gälla personer som är deltidsarbetslösa
eller till viss del förtidspensionerade. För de
grupper av individer vars lägre grad av
arbetsinsats kan antas vara mer eller mindre
ofrivillig görs därför ingen värdering alls av den
extra fritiden.
Värdet av den extra fritiden kan beräknas som
den ökning i disponibel inkomst personen skulle
ha vid heltidsarbete. Skälet för detta är att
eftersom man valt att arbeta mindre, så är värdet
av denna extra fritid värd minst lika mycket som
skillnaden mellan disponibel inkomst vid full
arbetsinsats och faktisk disponibel inkomst.
Nedan visas den beräknade effekten på
inkomstfördelningen, för samtliga hushåll, av
frivilligt lågt eller inget deltagande på
arbetsmarknaden. Beräkningen har utförts med
HINK-undersökningen för år 1997 som
anpassats till ekonomiska förhållanden år 2001.
Beräkningen visar effekten på
inkomstfördelningen då arbetstiden ökas till
heltid för de som inte förvärvsarbetar och för
deltidsarbetande i åldersgruppen 18 64 år.
Arbetstiden har hållits oförändrad för arbetslösa,
pensionärer, föräldralediga, studerande och
värnpliktiga eftersom dessa personers låga eller
uteblivna deltagande på arbetsmarknaden kan
betraktas som ofrivilligt. (Studerande har
uteslutits eftersom arbete ofta inte är ett
alternativ till utbildning, utan utbildning är en
förutsättning för arbete). Antalet personer vars
arbetstid och lön ökas till att motsvara heltid
uppgår till 1,1 miljoner. Av dessa arbetar ca 0,7
miljoner personer deltid. En individuell timlön
som baseras på marknadsavlönat arbete
används för att beräkna värdet av den extra
fritiden.
I diagram 3.1 visas hur mycket högre den
genomsnittliga disponibla inkomsten blir om
hänsyn tas till frivilligt lågt eller inget
arbetsmarknadsdeltagande fördelat på olika
inkomstgrupper. Den relativa effekten på
disponibel inkomst då arbetstiden utökas till
heltid är störst i grupperna med lägre
inkomststandard. Det sammanlagda värdet av
den extra fritiden beräknas uppgå till 75
miljarder kronor vilket motsvarar sju procent av
de sammanlagda disponibla inkomsterna.
Genom att lägga till detta värde kan
inkomstfördelningen sägas ha justerats för olika
val av arbetstid.
Diagram 3.1 Effekt på justerad disponibel inkomst av
frivilligt lågt eller inget arbetsmarknadsdeltagande fördelat
på inkomstgrupper
Procent
Som framgår av tabell 3.1 nedan minskar Gini-
koefficienten, som är det övergripande måttet på
inkomstfördelningen. Mest påtaglig är effekten
på den s.k. relativa fattigdomen som brukar
mätas som andelen hushåll med en
inkomststandard som understiger halva
medianinkomsten. Denna andel minskar kraftigt,
med 31 procent.
Tabell 3.1 Effekt på justerad disponibel inkomst av
frivilligt lågt eller inget arbetsmarknadsdeltagande
Nyckeltal
Disponibel
inkomst
Disponibel
inkomst vid
heltidsarbete
Diffe-
rens, %
GINI-koefficient
0,265
0,254
-4
Decilkvot (D9/D1)
2,82
2,70
-4
Andel under halva
medianen, %
4,8
3,3
-31
Källa: HINK, SCB, Finansdepartementets beräkningar
Bland olika familjetyper är det främst i hushåll
med barn, där deltidsarbete är vanligt
förekommande, som den relativa positionen i
inkomstfördelningen förskjuts uppåt då hänsyn
tas till värdet av den kortare arbetstiden.
För att belysa hur effekten skiljer sig mellan
kvinnor och män har effekten på den individuella
disponibla inkomsten beräknats. Detta innebär
att ingen hänsyn tas till att sammanboende delar
ekonomi. Effekten är större för kvinnorna
(diagram 3.2). Deras individuella disponibla
inkomst ökar med 8 procent medan männens
ökar med 3 procent. Den frivilligt valda kortare
arbetstiden bidrar dock bara marginellt till
skillnaden mellan kvinnors och mäns disponibla
inkomster.
Diagram 3.2 Individuell disponibel inkomst vid
heltidsarbete fördelat på kvinnor och män
Kronor
I beräkningen har hänsyn tagits till att
heltidsarbete medför ökade löneinkomster,
ökade inkomstskatter, minskade sociala
ersättningar samt ökade inkomstrelaterade
avgifter. Beräkningen är statisk och syftar endast
till att visa storleksordningen på värdet och
betydelsen för inkomstfördelningen av frivilligt
lågt eller inget deltagande på arbetsmarknaden.
3.3 Inkomstfördelning med värdet av
hemproduktion
Omfattande hemproduktion
Ett annat sätt att belysa hur hushållens val att
disponera sin tid påverkar inkomstfördelningen
är att värdera produktion i hushållen. En del av
fritiden används till att laga mat, diska, betala
räkningar etc. Denna typ av aktiviteter kan kallas
hemproduktion eftersom det i någon mening
handlar om att producera varor och tjänster.
Förutom hushållsarbete kan även underhålls-
och reparationsarbeten i hemmet, att ta hand om
barn och att handla räknas som hemproduktion.
Värdet av hemproduktionen har i de
västeuropeiska länderna uppskattats till ett värde
som motsvarar 40 50 procent av BNP .
Den tid som ägnas åt dessa aktiviteter är
således omfattande. År 1993 ägnade 18 64-
åringar drygt tre timmar per dag i genomsnitt åt
hemproduktion och samma människor ägnade i
genomsnitt fyra timmar åt marknadsavlönat
arbete .
Den tid som människor lägger ned på
hemproduktion varierar kraftigt, liksom
arbetstiderna. Preferenser och faktiska
möjligheter att välja ser olika ut.
Familjeförhållanden spelar en stor roll.
Tidsanvändningsundersökningar visar att
barnfamiljer ägnar mer tid åt hemproduktionen
än hushåll utan barn, äldre mer än yngre och
människor utan marknadsavlönat arbete mer än
de med. Av tabell 3.2 framgår också att i hushåll
med sammanboende tar kvinnorna ett större
ansvar för hemproduktionen, framför allt när
man har barn.
Tabell 3.2 Genomsnittlig tid för hemproduktion i olika
hushåll fördelat på kvinnor och män
Timmar per vecka
Hushåll utan barn
Hushåll med barn
Kvinnor
Män
Kvinnor
Män
Ensamstående
12
14
18
..
Sammanboende
22
13
30
21
Källa: HUS 1993, Göteborgs universitet, Finansdepartementets beräkningar.
Värdering av hemproduktion
Hushållens uppmätta välfärd blir större om man
tar hänsyn till värdet av hemproduktionen
eftersom värdet av denna inte registreras i
inkomststatistiken. Det är däremot inte självklart
på vilket sätt fördelningen av hushållens
inkomster ändras. Främst beror det på vilka
hushåll som ägnar mest tid åt hemproduktion.
Om det är hushåll med låga inkomster som gör
detta får man en jämnare inkomstfördelning,
men om hushållen med höga inkomster arbetar
mer hemma kan effekten bli en ojämnare
inkomstfördelning.
Hur man värdesätter hemproduktionen har
också betydelse. Värdet av hemproduktionen
uppskattas genom att prissätta den tid som
hushållen använder för hemarbete. Här har mark
nadprincipen använts, vilket innebär att man
försöker värdera tiden enligt vad det skulle kosta
att köpa motsvarande vara eller tjänst på
marknaden. Ett annat vanligt sätt är att värdera
tiden i termer av vad personen förlorar på att
minska den marknadsavlönade arbetsinsatsen för
samma tid, alternativkostnadsprincipen.
Faktaruta 1
Beräkning av hemproduktionens värde
Hemproduktionen har värderats enligt
marknadsprincipen, vilket innebär att man
försöker värdera hemproduktionen efter vad det
skulle kosta att köpa motsvarande tjänst på
marknaden.
Beräkningen innebär att den tid som vuxna
(äldre än 17 år) under ett år ägnar åt
hemproduktion summeras för varje hushåll.
Denna tid multipliceras med en timlön som
motsvarar ungdomslönen för ett okvalificerat
arbete 1992 (58 kr). Detta ger det totala värdet av
hemproduktionen i hushållet.
För att ta hänsyn till att hushåll kan vara olika
stora har hemproduktionens värde justerats.
Detta har gjorts på motsvarande sätt som för den
disponibla inkomsten (se avsnitt 4, underbilaga).
När hushållets disponibla inkomst läggs
samman med värdet av hemproduktionen får
man den utökade inkomsten.
Den timlön som använts är den rena timlönen
utan hänsyn till skatter. I avsnitt 4, underbilaga
görs en känslighetsanalys av vad nivån på
timlönen betyder för omfördelningen. Analysen
visar att resultatet är relativt okänsligt för mindre
förändringar i timlönen.
Beräkningarna har utförts på HUS-data för
1993. Se vidare avsnitt 4, underbilaga.
Utökad inkomst jämnare fördelad
Flest timmar ägnas åt hemproduktion i
kvintilgrupperna 2 och 3. Hushåll i
kvintilgrupperna 1-3 är i genomsnitt något större
än hushåll med de högsta inkomsterna. Tar man
hänsyn till detta framstår hemproduktionen som
jämnt fördelad mellan kvintilgrupperna 2 5,
medan kvintilgrupp 1 har en lägre
hemproduktion. I hushåll med lägre
inkomststandard står hemproduktionen för en
större andel av de totala ekonomiska resurserna
(den utökade inkomsten). När värdet av
hemproduktionen inkluderas blir därför den
relativa fördelningen av ekonomiska resurser
jämnare än om man enbart ser till den justerade
disponibla inkomsten (diagram 3.3).
Diagram 3.3 Effekt på justerad disponibel inkomst av att
inkludera värdet av hemproduktion fördelat på
inkomstgrupper
Procent
Den utjämnande effekten är kraftig. Gini-
koefficienten sjunker från 0,257 till 0,225 (tabell
3.3). Andelen som har en inkomst under halva
medianinkomsten minskar med 25 procent.
Värdet av hemproduktionen ökar i genomsnitt
hushållens inkomst med 62 procent när en
timmes hemproduktion värderas till 58 kronor
(se faktaruta 1).
Som en följd av att kvintilgrupp 1 har en lägre
hemproduktion än övriga inkomstgrupper är
detta resultat dock beroende av vilket värde man
sätter på en timmes hemproduktion. Ju högre en
timmes hemproduktionen värderas, desto
mindre blir den utjämnande effekten. Se vidare
underbilagetabell 2.
Tabell 3.3 Effekt på justerad disponibel inkomst av att
inkludera värdet av hemproduktion
Nyckeltal
Disponibel
inkomst
Utökad
inkomst
Differens,
%
Gini-koefficent
0,257
0,225
-12
Decilkvot (D9/D1)
3,2
2,9
-9
Andel under halva
medianinkomsten , %
10,5
7,9
-25
Anm: Nyckeltalen för disponibel inkomst skiljer sig åt från de i tabell 3.1.
Anledningen är troligen att HINK-undersökningen är av bättre kvalitet, framför
allt vad gäller hushåll med de lägsta inkomsterna.
Källa: HUS 1993, Göteborgs universitet, Finansdepartementets beräkningar
Då inkomstbegreppet vidgas förändras de
relativa positionerna i inkomstfördelningen.
Sammanboende, familjer med barn i åldern 0 3
år, och personer utan marknadsavlönat arbete
skiftar upp.
Då hänsyn tas till värdet av hemproduktionen
ökar såväl kvinnors som mäns individuella
inkomster (diagram 3.4). För kvinnorna innebär
beaktandet av hemproduktionen nästan en
fördubbling av den individuella inkomsten,
medan männens individuella inkomst ökar med
nära 50 procent. Skillnaden mellan kvinnors och
mäns inkomst utjämnas kraftigt när värdet av
hemproduktionen tas med.
Diagram 3.4 Individuell utökad inkomst fördelat på kvinnor
och män
Kronor
Sammantaget visar resultaten att
hemproduktionen utgör en betydande del av
hushållens inkomst. Genom att värdera även
detta arbete synliggörs framför allt kvinnornas
bidrag till den gemensamma välfärden och
hushållens resurser framstår som jämnare
fördelade.
3.4 Val av arbetstid ger överskattning av
välfärdsklyftor
Fördelningen av de disponibla inkomsterna är av
stor betydelse vid bedömning av fördelningen av
ekonomisk välfärd men är långtifrån ett
tillräckligt underlag.
Som beräkningarna visar har det fria valet av
tid för marknadsavlönat arbete, fritid och hem-
produktion en betydande inverkan på
inkomstfördelningen. Då hänsyn tas till dessa
faktorer utjämnas inkomstfördelningen kraftigt,
särskilt då hänsyn tas till hemproduktion. En
kraftig inkomstutjämning mellan män och
kvinnor kan även observeras. De båda analyserna
visar på att barnfamiljernas relativa position i
inkomstfördelningen förbättras.
Även om fördelningen av de disponibla
inkomsterna är av stort intresse går det inte att
bortse från den mycket betydande inverkan som
fritid och hemproduktion (liksom nyttjande av
offentlig konsumtion) har för
inkomstfördelningen. Fördelningen av
nyttjandet av den offentliga konsumtionen har,
som tidigare visats, även den en utjämnande
effekt. En förändring av de disponibla
inkomsterna från en period till en annan kan vara
en god indikator på hur välfärdsfördelningen
förändrats men får bedömas som osäker.
Anledningen till denna osäkerhet är att
förändrade val av arbetstider (och därmed val av
inkomst), förändrad fördelning av
hemproduktion och offentlig konsumtion kan
medföra betydande effekter på
välfärdsfördelningen.
4 Underbilaga
Gemensamma begrepp och definitioner
Disponibel inkomst: Hushållets totala inkomster
från arbete, kapital och transfereringar minus
betald skatt, betalt underhållsbidrag samt
återbetalt studiemedel och socialbidrag. Erhållet
studiemedel betraktas som transferering.
Hushåll: Två hushållsbegrepp används. I
avsnitt 2 och i de analyser som baseras på
HINK-undersökningen i avsnitt 3 består ett
hushåll av en eller två vuxna plus eventuella barn
under 18 år. Barn över 18 betraktas som separata
hushåll även om de bor kvar hos sina föräldrar. I
avsnitt 1 och i de analyser som baseras på HUS-
undersökningen används s.k. kosthushåll där alla
personer ingår som bor i samma bostad och kan
antas ha gemensam hushållsekonomi.
Justering för försörjningsbörda: Den disponibla
inkomsten divideras med hushållets
sammanlagda "konsumtionsvikt" som baseras på
Socialstyrelsens norm för socialbidrag
kompletterad med en schablonmässig
boendekostnad enligt "trångboddhetsnorm 2".
Den boendekostnadskompletterade normen har
parametriserats enligt följande formel:
Hushållets vikt = (N+0,7*n)0,7 där N = antal
vuxna, n = antal barn.
Ekonomisk standard: Hushållets disponibla
inkomst justerad för försörjningsbörda.
Individens ekonomiska standard: Hushållets
justerade disponibla inkomst påförs samtliga
personer i hushållet. Redovisning sker sedan på
individnivå.
Individuell disponibel inkomst: Disponibel
inkomst definieras på individnivå och justeras
inte för försörjningsbörda. Skattefria
hushållstransfereringar summeras på hushållsnivå
och delas lika mellan de vuxna i hushållet.
Analyserna avser endast vuxna.
Median: 50 procent av befolkningen har lägre
inkomst än medianinkomsten.
Gini-koefficient: Det vanligaste måttet på
ojämnheten i inkomstfördelningen vilket antar
värdet 0 när inkomsten är lika för alla och värdet
1 vid maximal ojämnhet, dvs. när en person får
alla inkomster. Koefficienten är mest känslig för
vad som händer i mitten av fördelningen. Den
kan sägas visa hur stor den förväntade
inkomstskillnaden är mellan två slumpmässigt
valda individer/hushåll. Om Gini-koefficienten
är 0,250 och medelinkomsten för alla är 90 000
kronor skall man vänta sig att den genomsnittliga
skillnaden är 2*0,250 eller 50 procent av
medelinkomsten, dvs. 45 000 kronor.
Decilgrupp: Befolkningen delas in i 10 lika
stora grupper där de 10 procent med lägst
standard hamnar i decilgrupp 1, de med näst lägst
standard i decilgrupp 2 osv. ända upp till
decilgrupp 10 med den högsta ekonomiska
standarden.
Kvintilgrupp: Motsvarande indelning med 5
grupper som vardera omfattar 20 procent av
befolkningen.
Decilkvot: Den disponibla inkomsten (vid
övre decilgränsen) bland dem med högre
ekonomisk standard divideras med inkomsten
för dem med lägre standard.
Data och begrepp i avsnitt 1
Data: Analyserna baseras på SCB:s undersökning
av hushållens inkomster 1997 (HINK) som
kompletteras med värdet av en del offentliga
tjänster som urvalspersonerna har utnyttjat
under året. Information om hushållens
konsumtion av offentliga tjänster bygger till viss
del på enkätuppgifter och därför används endast
den del av HINK-urvalet som svarat på enkäten.
Total inkomst: Summan av hushållets justerade
disponibla inkomst och värdet av hushållets
konsumtion av offentligt finansierade tjänster
definieras som total inkomst . Offentlig
konsumtion räknas per capita. Inkomsterna
räknas samman på hushållsnivå, men analyserna
redovisas på individnivå.
Dekomponering: Den totala
inkomstspridningen delas upp med avseende på
de inkomstslag som ingår i den totala inkomsten.
Varje delkomponents storlek beror på dess vikt
och koncentrationsindex, där vikten är
inkomstslagets andel av den totala inkomsten
och värdet på koncentrationsindex anger dess
progression. Inkomstfördelningen, mätt som
Gini-koefficienten (G), kan på detta sätt skrivas
som:
G = V1*K1 + V2*K2 + ... + Vn*Kn
där Vi och Ki står för vikt respektive
koncentrationsindex för inkomstkomponent i,
och n är det antal inkomstslag som ingår i total
inkomst.
Data och begrepp i avsnitt 3
Beräkning av disponibel inkomst vid heltidsarbete
Arbetstiden ökas till heltid för alla i
åldersgruppen 18-64 år som inte arbetar eller
som deltidsarbetar. Undantag görs för personer
som har
- folkpension
- mer än 60 dagar i arbetslöshet
- mer än 60 dagars föräldraledighet
- mer än 60 dagars sjukskrivningsperiod räknat
från första sjukdagen inklusive karensdagen
- minst 40 dagars värnpliktsersättning
- minst 9 000 kronor i studiebidrag
- studiebidrag vid gymnasiestudier
- vuxenstudiestöd större än arbetsinkomsten
eller, om arbetsinkomsten är mindre än ett
basbelopp, större än ett basbelopp.
Eftersom arbetstiden ökas till heltidsarbete
under hela året så reduceras de sociala
ersättningar och bidrag som är förknippade med
lägre arbetsmarknadsdeltagande helt och hållet.
För de personer som varit arbetslösa,
föräldralediga eller sjukskrivna en period om
minst en dag och högst 60 dagar beräknas
heltidslönen för övriga dagar under året. För
dessa personer reduceras inte
arbetslöshetsunderstödet, sjukpenningen eller
föräldrapenningen.
HUS-undersökningen och jämförbarhet med SCB:s
inkomstfördelningsundersökning, HINK
HUS-undersökningen (Household market and
nonmarket activities) är en panelundersökning
med urval åren 1984, 1986, 1988, 1991, 1993,
1996 och 1998. Åren 1984 och 1993 tillfrågades
urvalspersoner i åldern 18-74 år om sin
tidsanvändning. Vi har utnyttjat data för 1 152
personer i tilläggsurvalet för 1993. Personer äldre
än 64 år samt de som saknar uppgift om
disponibel inkomst eller hemproduktion ingår
inte i analysen. Förutom uppgifter om
tidsanvändning finns data om inkomst och skatt,
arbetsmarknadsstatus, lön, utbildning,
socioekonomisk bakgrund, boende och
barnomsorg.
Den disponibla inkomsten har beräknats
utifrån registeruppgifter och vid intervjuer
lämnade uppgifter. Intervjupersonerna avgjorde
själva om inkomstuppgifterna skulle hämtas från
register eller om de själva skulle lämna dessa.
SCB:s inkomstfördelningsundersökning
(HINK) är mer heltäckande både vad gäller
inkomster och skatter och har dessutom
registeruppgifter tillgängliga för samtliga
individer i alla åldrar. Urvalsstorleken varierar
mellan 10 000 och 19 000. En jämförelse visar
att HUS-urvalets inkomstfördelning relativt väl
liknar den som SCB publicerat för år 1991, med
undantag av decilgrupp 1 och 2. I dessa
decilgrupper och i decilgrupp 10 underskattas
inkomsten i HUS, medan den överskattas i
övriga decilgrupper. Inkomstspridningen
underskattas därmed i HUS jämfört med HINK.
Inkomstuppgifterna avser 1992 och
tidsanvändningen 1993, vilket också medför en
viss osäkerhet.
Mer information om undersökningen finns på
http://cent.hgus.gu.se/econ/econometrics/hus/
Underbilagetabell 1 Jämförelse mellan justerad disponibel
inkomst i HUS och HINK
Kronor per år och skillnad i procent
Decilgrupp
HUS 1992
HINK 1991
Skillnad
1
26 900
35 000
-23
2
57 300
62 500
-8
3
69 100
72 000
-4
4
81 300
80 900
0
5
92 000
89 000
3
6
103 300
98 400
5
7
113 900
109 100
4
8
128 100
121 100
6
9
144 100
137 200
5
10
196 600
206 700
-5
Gini-koefficient
0,255
0,261
-2
Bakomliggande analyser i avsnitt 3
Jämförelse mellan marknadsprincipen och
alternativkostnadsprincipen
För att värdera hemproduktionen används ofta
marknadsprincipen - vad det skulle kosta att
köpa en timmes motsvarande tjänst på
marknaden, eller alternativkostnadsprincipen -
vad det kostar personen att avstå från en timme
marknadsavlönat arbete. Den viktigaste
skillnaden mellan de båda principerna för
värdering är att marknadsprincipen ger alla
individer samma värde för en timmes
hemproduktion, medan värdet enligt
alternativkostnadsprincipen kommer att skilja sig
åt mellan individer. Ju högre lön en individ har,
desto högre värderas en timmes hemproduktion.
Detta innebär att alternativkostnadsprincipen ger
en mindre utjämning av inkomsten än vad
marknadsprincipen gör. Lönen beräknas efter
skatt, vilket bidrar till att minska skillnaden i
utjämning mellan de båda värderingsprinciperna.
För 70 procent av personerna finns uppgift
om timlön. För de personer som saknar
löneuppgift har en lön skattats med en
löneekvation som tar hänsyn till att sambandet
mellan lön och icke observerbara egenskaper kan
skilja sig åt mellan de som har och de som inte
har ett arbete. Lönen multipliceras med den
individuella marginalskatten (som gäller för den
monetära inkomsten, eller i de fall en sådan
saknas, med den lägst observerade
marginalskatten).
Underbilagediagram 1 Effekt på justerad disponibel
inkomst av att att värdera hemproduktion enligt
marknadskostnadprincipen och alternativkostnadsprincipen
Procent
Oavsett vilken värderingsprincip som används
bidrar hemproduktionen kraftigt till en jämnare
inkomstfördelning. Alternativkostnadsprincipen
ger dock en något mindre jämn fördelning
(underbilagediagram 1).Gini-koefficienten mins-
kar till 0,233 respektive 0,225 (från 0,257).
Känslighetsanalys av val av timlön för
marknadsvärdering av hemproduktion
Huruvida den utökade inkomsten blir mer eller
mindre jämnt fördelad än den disponibla
inkomsten beror på a) hur jämnt fördelade
disponibel inkomst och värdet av
hemproduktion är i relation till varandra, b)
storleken på disponibel inkomst och på värdet av
hemproduktion och c) på vilket sätt disponibel
inkomst och värdet av hemproduktion är
korrelerade med varandra.
Ett högre timlöneantagande ökar värdet på
hemproduktionen och hemproduktionens
relativa vikt ökar. Eftersom hemproduktionens
ojämnhet är större än den disponibla inkomstens
ojämnhet leder den större vikten till att den
utökade inkomsten blir mindre utjämnad än vid
lägre timlöneantagande (och lägre vikt).
Med en timlön på 58 kronor blir Gini-
koefficienten för den utökade inkomsten 0,225
vilket är 0,032 enheter mindre än för den
disponibla inkomsten. Den utjämnande effekten
är relativ okänslig för mindre förändringar i
timlönen. Om timlönen minskas eller ökas med
10 kronor minskar respektive ökar Gini-koeffi-
cienten med 0,003 enheter.
Med en timlön på 138 kronor är fördelningen
av utökade inkomster inte längre jämnare än
fördelningen av den disponibla inkomsten.
Beräkningarna med högre timlöner medför att
fördelningen blir mer ojämn.
Underbilagetabell 2 Effekt på inkomstfördelningen av att
variera timlönen vid marknadsvärdering av hemproduktion
Inkomst per konsumtionsenhet
Gini-koefficient
Disponibel inkomst
0,257
Utökad inkomst, timlön:
48 kr
0,222
58 kr
0,225
68 kr
0,228
138 kr
0,257
I beräkningarna med marknadsvärdering tas
vanligen ingen hänsyn till skatter . En grov
uppskattning av sociala avgifter, vinst,
overheadkostnader och moms ökar timlönen
från 58 kronor till en lönekostnad på 120 kronor,
vilket minskar Gini-koefficienten till 0,250.
Tidsanvändningens betydelse för olika hushåll
Av underbilagetabell 3 framgår att
tidsanvändningens betydelse är större för
sammanboende än för ensamstående och att
framför allt värdet av hemproduktionen bidrar
till att öka barnfamiljernas inkomster.
Underbilagetabell 3 Effekt på justerad disponibel inkomst
av att beakta val av tidsanvändning fördelat på
hushållstyper
Procent
Värdet av
extra fritid
Värdet av
hemproduktion
Ensamstående utan barn
5,2
44
Ensamstående med 1 barn
2,9
77
Ensamst. m 2 eller fler barn
4,7
58
Sammanboende utan barn
5,5
55
Sammanboende med 1 barn
4,9
78
Sammanboende med 2 barn
5,2
87
Sammanbo. m 3 el fler barn
8,0
87
Pensionär ensamstående
0,0
-
Pensionär sammanboende
2,0
-
Totalt
7,4
62
Underbilagetabell 4 Hushållens simulerade arbetstid och anpassningen till följd
av ändrade regler för skatter och bidrag
Årsarbetstider timmar per år, procent i olika arbetstidsklasser och förändring i
procentenheter
Hushållstyp
Arbetstid
Andel (simulerad)
Höjt grundavdrag
Höjt barnbidrag
Ensamstående kvinna
0
16,1
-0,8
-3,6
med barn
250
2,8
0,0
0,0
750
7,2
0,0
0,8
1250
18,1
0,0
1,2
1750
26,5
0,0
0,8
2250
24,9
0,8
0,8
2750
4,4
0,0
0,0
medelvärde
1433
18
53
Ensamstående kvinna
0
29,7
-2,0
0,0
utan barn
250
1,9
-0,1
0,0
750
3,4
0,0
0,0
1250
12,3
0,4
0,0
1750
26,4
0,5
0,0
2250
22,9
1,1
0,0
2750
3,2
0,1
0,0
medelvärde
1252
42
0
Ensamstående man
0
27,9
-0,7
0,0
250
0,1
0,0
0,0
750
1,9
-0,1
0,0
1250
6,2
-0,1
0,0
1750
24,3
0,6
0,0
2250
31,2
0,3
0,0
2750
8,4
0,0
0,0
medelvärde
1450
15
0
Sammanboende kvinna
0
12,4
-1,1
-0,7
250
1,3
0,0
-0,1
750
5,8
0,0
0,0
1250
19,8
0,1
0,3
1750
37,0
0,4
0,3
2250
22,7
0,6
0,2
2750
0,9
0,0
0,0
medelvärde
1479
22
13
Sammanboende man
0
24,2
-1,6
-0,9
250
0,0
0,0
0,0
750
0,3
0,0
0,0
1250
3,4
0,1
0,3
1750
22,5
0,6
0,5
2250
43,7
0,8
0,7
2750
6,0
0,0
0,0
medelvärde
1586
32
14
För en sammanfattning av forskningen om hushållens arbetsutbud se
Blundell, R och MaCurdy, T (1999): Labor Supply: A Review of
Alternative Approaches, in O. Ashenfelter and D. Cards (eds.),
Handbook of Labor Economics, North Holland.
För en beskrivning om hur empirisk forskning om hushållens
arbetsutbud kan användas i praktiskt arbete se Flood, LR (1994):
Microsimulation and Labor Supply, Memorandum 206, Department of
Economics, University of Gothenburg.
ESO (1997):Lönar sig arbete, Ds 1997:73.
Burtless, G och Hausman, J (1978): The Effect of Taxes on Labour
Supply, Journal of Political Economy, 86.
Ett exempel på en hushållsmodell med diskreta val av arbetstiden är Van
Soest, A (1995): Structural Models of Family Labor Supply: A Discrete
Choice Approach, Journal of Human Resources, 30.
Ericson, P och Flood, LR (1997): A Monte Carlo Evaluation of Labor
Supply Models, Empirical Economics, 22.
För mer information om Sesim-projektet se www.sesim.org.
I denna analys används data från SCB:s Hink, Linda och
strukturlönestatistik. För en utförlig beskrivning av data, modell och
nyttofunktioner se Pylkkänen, E (2000): Modeling Wages and Hours of
Work, Paper presented at The 6th Nordic Seminar On Micro Simulation
Models 8-9 June 2000 Copenhagen, Denmark..
En analys av sannolikheten att ansöka om socialbidrag går utanför den
här studien.
Då analysen utgår ifrån simulerade arbetstider avviker beräkningarna
från de som bygger på observerade arbetsinkomster.
I den fördelningspolitiska redogörelsen hösten 1999 (prop.
1999/2000:1, bilaga 4) analyseras den offentliga konsumtionens betydelse
för inkomstfördelningen.
Haveman, R., Bershadker, A., The inabiliy to be self-reliant as an
indicator of poverty: Trends for the U.S., 1975-1995, University of Wis-
consin, 1998 och Jenkins, S., O Leary, N., Household income plus
household production: The distribution of extended income in the U.K.,
Review of Income and Wealth, Series 42, Number 4, 1996
I avsnitt 4, underbilaga visas den exakta selektionen.
Den individuella timlönen i datamaterialet har inhämtats från tre håll.
För 42 procent individerna har den s.k. strukturlönestatistiken år 1997
använts. För 18 procent av individerna har enkätinformation rörande
arbetstid och arbetsinkomst från HINK använts. För 40 procent av
individerna har en timlöneregression, som utförts på strukturlönedata,
använts för att skatta timlönen.
Bonke J., Distribution of economic resources: Implikations of
including household production, The Review of income and wealth, 38
(1), 1992.
HUS-undersökningen 1993. Se avsnitt 4, underbilaga.
Jenkins, S., O Leary, N., Household income plus household
production: The distribution of extended income in the U.K., Review of
Income and Wealth, Series 42, Number 4, 1996.
I en värdering enligt alternativkostnadsprincipen kommer värdet av en
timmas hemproduktion att skilja sig åt mellan olika hushåll och innebär
en något mindre utjämning. Se avsnitt 4, underbilaga.
Ekvivalensskalans konstruktion beskrivs i Prop. 1999/2000:100
Bilaga 3.
Exempelvis är D9 den inkomst som avgränsar de 10 procent med högst
ekonomisk standard.
Databasen med offentlig konsumtion och inkomstbegreppet beskrivs
närmare i Prop. 1999/2000:1 Bilaga 4.
Den dekomponeringsmetod som används finns presenterad i
Kakwani, N.C. (1977): Applications of Lorenz Curves in Economic
Analysis. Econometrica, Vol. 45, No 3.
Se Bonke J., Distribution of economic resources: Implications of
including household production, The Review of income and wealth, 38
(1), 1992 och Jenkins, S., O Leary, N., Household income plus household
production: The distribution of extended income in the U.K., Review of
Income and Wealth, Series 42, Number 4, 1996.
PROP. 2000/2001:1 BILAGA 4
PROP. 2000/2001:1 BILAGA 4
2
27