Internationellt bistånd
7
Förslag till statsbudget för 2001
Internationellt bistånd
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd 9
2.1 Utgiftsutveckling 9
3 Politikområde Internationellt utvecklingssamarbete 11
3.1 Omfattning 11
3.2 Utgiftsutveckling 12
3.3 Mål 12
3.4 Politikens inriktning 12
3.5 Insatser 19
Multilateralt utvecklingssamarbete 19
Bilateralt utvecklingssamarbete 37
Övrigt 52
3.6 Resultatbedömning 53
3.6.1 Resultat 53
3.6.2 Analys och slutsatser 60
3.7 Revisionens iakttagelser 60
3.8 Budgetförslag 60
3.8.1 8:1 Biståndsverksamhet 60
3.8.2 8:2 Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) 64
3.8.3 8:3 Nordiska Afrikainstitutet 65
4 Politikområde Samarbete med Central- och Östeuropa 67
4.1 Omfattning 67
4.2 Utgiftsutveckling 67
4.3 Mål 68
4.4 Politikens inriktning 68
4.5 Insatser 74
4.5.1 Statliga insatser inom politikområdet 74
4.5.2 Insatser utanför politikområdet 74
4.6 Resultatbedömning 74
4.6.1 Resultat 75
4.7 Revisionens iakttagelser 77
4.8 Budgetförslag 77
4.8.1 9:1 Samarbete med Central- och Östeuropa 78
4.8.2 9:2 Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier 80
Tabellförteckning
Anslagsbelopp 7
2.1 Utgiftsutvecklingen inom utgiftsområdet 9
3.1 Biståndsram, avräkningar och biståndsanslag 12
3.2 Utgiftsutvecklingen inom politikområdet 12
3.3 Anslagsposten 1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete 19
3.4 Basbudgetstöd till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1997-2000 samt
beräknat 2001 22
3.5 Internationella finansieringsinstitutioner 25
3.6 Övrigt multilateralt samarbete 29
3.7 Anslagsposten 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete 38
3.8 Gällande och indikativa ramar i samarbetsavtal 39
3.9 Utvecklingssamarbete genom enskilda organisationer 46
3.10 Anslagsposten 1.3 Övrigt 52
3.11 Anslagsutveckling 60
3.12 Anslaget 8:1 Biståndsverksamhet 60
3.13 Utgående reservation på anslaget 8:1 Biståndsverksamhet 61
3.14 Bemyndiganden om ekonomiska förpliktelser inom det multilaterala
utvecklingssamarbetet 62
3.15 Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser inom det bilaterala
utvecklingssamarbetet 63
3.16 Anslagsutvecklingen 64
3.17 Beräkning av anslaget för 2001 64
3.18 Anslagsutvecklingen 65
3.19 Beräkning av anslaget för 2001 65
4.1 Utgiftsutvecklingen inom politikområdet 67
4.2 Anslagsöversikt för Samarbete med Central- och Östeuropa 77
4.3 Anslagsutveckling 78
4.4 Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser 78
4.5 Anslagsutveckling 80
Diagramförteckning
4.1 Stödet 1989-99 fördelat på länder 73
4.2 Utveckling per land 1997-99 74
4.3 Utveckling 1997-99 per mål 77
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. fastställer biståndsramen för internationellt
utvecklingssamarbete till 0,73 procent av
vid budgeteringstillfället beräknad
bruttonationalinkomst (BNI) för 2001,
2. bemyndigar regeringen att för verksamhet
inom reservationsanslaget 8:1
Biståndsverksamhet under år 2001 göra
ekonomiska utfästelser och åtaganden som
inklusive tidigare gjorda åtaganden medför
utgifter efter år 2001 om högst
28 511 000 000 kronor (avsnitt 3.8.1
Bemyndigande om ekonomiska
förpliktelser),
3. bemyndigar regeringen att för verksamhet
inom reservationsanslaget 8:1
Biståndsverksamhet under år 2001 ikläda
staten betalningsansvar i form av garantier
till ett belopp inklusive tidigare ställda
garantier om högst 12 000 000 000 kronor
(avsnitt 3.8.1 Bemyndigande om
ekonomiska förpliktelser),
4. bemyndigar regeringen att för verksamhet
inom reservationsanslaget 9:1 Samarbete
med Central- och Östeuropa under år 2001
göra ekonomiska utfästelser och åtaganden
som inklusive tidigare gjorda åtaganden
medför utgifter under åren 2002-2004 om
högst 860 000 000 kronor (avsnitt 4.8.1
Bemyndigande om ekonomiska
förpliktelser),
5. bemyndigar regeringen att för verksamhet
inom reservationsanslaget 9:2 Avsättning för
förlustrisker vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier under år 2001
ikläda staten betalningsansvar i form av
garantier för finansiellt stöd till länder i
Central- och Östeuropa till ett belopp om
högst 150 000 000 kronor (avsnitt 4.8.2
Regeringens överväganden),
6. för budgetåret 2001 anvisar anslagen under
utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
enligt följande uppställning:
Anslagsbelopp
Tusental kronor
Anslag
Anslagstyp
Anslagsbelopp
8:1
Biståndsverksamhet
reservationsanslag
13 603 884
8:2
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
ramanslag
451 213
8:3
Nordiska Afrikainstitutet
ramanslag
10 914
9:1
Samarbete med Central- och Östeuropa
reservationsanslag
865 000
9:2
Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt
stöd och exportkreditgarantier
reservationsanslag
35 000
Summa
14 966 011
2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
2.1 Omfattning
Utgiftsområdet Internationellt bistånd omfattar
politikområdena Internationellt
utvecklingssamarbete respektive Samarbete med
Central- och Östeuropa.
Förvaltningsmyndigheter inom utgiftsområdet
är Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida) och Nordiska
Afrikainsitutet (NAI).
Ramen för utgiftsområdet
Ambitionen är att Sverige åter skall uppnå
enprocentmålet för biståndsramen när de
statsfinansiella förutsättningarna för detta
föreligger. Biståndsramen år 2001 beräknas till
15 695 miljoner kronor, vilket motsvarar 0,73
procent av prognostiserad
bruttonationalinkomst (BNI) för år 2001. Det
föreslagna beloppet för internationellt
utvecklingssamarbete nedan är i förhållande till
biståndsramen minskat med avräkningar, vilka
beskrivs närmare i avsnitt 3.1. I förhållande till
regeringens ekonomiska vårproposition
1999/2000:100 är anslagen nedjusterade med
totalt 63 miljoner kronor, varav 34 miljoner
kronor på grund av en förändrad BNI-prognos
och 29 miljoner kronor med anledning av en
ökad avräkning för flyktingkostnader.
Vad gäller samarbetet med Central- och
Östeuropa har ingen förändring skett i
förhållande till vårpropositionen.
2.1 Utgiftsutveckling
Tabell 2.1 Utgiftsutvecklingen inom utgiftsområdet
Miljoner kronor (löpande priser)
Utfall
1999
Anslag
2000
Utgifts-
prognos
2000
Förslag
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
Beräknat
anslag
2003
Politikområde Internationellt utvecklingssamarbete
11 625
12 487
14 135
14 066
14 970
17 285
Politikområde Samarbete med Central- och Östeuropa
794
750
975
900
600
900
Totalt för utgiftsområde 7
12 419
13 237
15 110
14 966
15 570
18 185
3 Politikområde Internationellt
utvecklingssamarbete
3.1 Omfattning
Politikområdet Internationellt
utvecklingssamarbete består av
Biståndsverksamhet och förvaltningsanslagen för
Sida respektive Nordiska Afrikainstitutet.
Politikområdets resurser beräknas utifrån
biståndsramen. Från biståndsramen görs
avräkningar för kostnader, vilka klassificeras som
bistånd, inom andra utgiftsområden.
Biståndsramen
Biståndsramen för 2001 uppgår till 15 695
miljoner kronor, dvs. 0,73 procent av beräknad
bruttonationalinkomst (BNI). För år 2002 höjs
ramen till 0,74 procent och år 2003 till 0,81
procent av BNI.
Avräkningar från biståndsramen
Avräkningarna från biståndsramen minskar år
2001 i förhållande till föregående år. Avseende
avräkningen för kostnader för asylsökande från
utvecklingsländer beror minskningen
på att det år 2000 tillkom särskilda kostnader för
mottagande av flyktingar från Kosovo. För 2001
uppgår avräkningen för asylkostnader till 617
miljoner kronor vilket är en höjning med 29
miljoner kronor i förhållande till regeringens
ekonomiska vårproposition på grund av en
beräknad ökning av antalet flyktingar från västra
Balkan. Från biståndsramen avräknas vidare
kostnader för det svenska bidraget till den del av
EG:s gemensamma bistånd som finansieras över
den Europeiska kommissionens reguljära budget.
För 2001 uppgår avräkningen till 732 miljoner
kronor, vilket beräknats som biståndets andel av
den totala EG-budgeten multiplicerat med
Sveriges medlemsavgift.
Avräkningen för administrativa kostnader
m.m. består främst av Utrikesdepartementets
administration av utvecklingssamarbetet samt
den del av FN-bidrag som utbetalas från andra
utgiftsområden och som klassificeras som
bistånd. Avräkningsbeloppet har år 2001 minskat
till 280 miljoner kronor, vilket förklaras av att
FN-bidragen minskat något och att vissa övriga
biståndskostnader inte längre är aktuella.
Tabell 3.1 Biståndsram, avräkningar och biståndsanslag
Miljoner kronor
BUDGETÅR
1998
1999
2000
2001
2002
2003
Biståndsram
12 418
12 840
14 299
15 695
16 598
1
18 946
1
- Avräkningar
1 794,4
1 690,4
1 812
1 629
1 628
2
1 661
2
varav
Flyktingkostnader
778
659,6
763
617
599
2
611
2
EG-bistånd
707
740,7
757
732
745
2
760
2
Adm m.m.
309,4
290,1
292
280
284
2
290
2
A Internationellt utvecklings-
samarbete3
10 623,6
11 149,6
12 487
14 066
14 970
17 285
Biståndsram i % av beräknad BNI
0,70 %
0,705 %
0,72 %
0,73 %
0,74 %
0,81 %
1. Biståndsramen för 2002 och 2003 enligt nu gällande prognos för BNI
2. Omräknas vid budgeteringstillfället enligt då gällande prognos
3. Internationellt utvecklingssamarbete består av 8:1 Biståndsverksamhet, 8:2
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete och 8:3 Nordiska
Afrikainstitutet.
3.2 Utgiftsutveckling
Tabell 3.2 Utgiftsutvecklingen inom politikområdet
Miljoner kronor
Utfall
1999
Anslag
2000
Utgifts-
prognos
2000
Förslag
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
Beräknat
anslag
2003
Anslag inom uo 7
8:1 Biståndsverksamhet
11 166
12 060
13 666
13 604
14 478
16 782
8:2 Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida)
449
1
416
456
451
481
491
8:3 Nordiska Afrikainstitutet
10
1
11
13
11
11
11
Totalt för Politikområde Internationellt utvecklingssamarbete
11 625
12 487
14 135
14 066
14 970
17 285
1. Avser utfall på anslagspostnivå för anslaget A2 (1999) Biståndsförvaltning
3.3 Mål
Det övergripande målet för det svenska
utvecklingssamarbetet är att höja de fattiga
folkens levnadsnivå. Målet har uttytts i sex
delmål för utvecklingssamarbetet som fastställts
av riksdagen, att bidra till:
- resurstillväxt,
- ekonomisk och social utjämning,
- ekonomisk och politisk självständighet,
- demokratisk samhällsutveckling,
- framsynt hushållning med naturresurser
och omsorg om miljön och
- jämställdhet mellan kvinnor och män.
3.4 Politikens inriktning
Det svenska biståndets uppgift är att bidra till
fred, rättvisa och hållbar utveckling. Det görs
genom insatser i enlighet med de
biståndspolitiska målen som stärker
utvecklingsländerna och deras folks förmåga att
höja sig ur sin fattigdom. Det görs genom ett
aktivt deltagande i det internationella samarbetet
för att normer och spelregler som sätts skall
stärka också de fattiga ländernas förmåga att ta
tillvarata möjligheterna och hantera svårigheterna
som globaliseringen medför. Fattigdom och brist
på demokrati orsakar konflikter och mänskligt
lidande. Konflikter och vanstyre är hinder för
utveckling som måste undanröjas. Centrala
frågor i utvecklingssamarbetet är därför
konflikförebyggande åtgärder, humanitära och
försoningsfrämjande insatser och
återuppbyggnad. Utvecklingspolitiken bygger på
solidaritet, hävdar människovärdet och syftar till
internationell rättvisa.
Biståndet fortsätter att öka. För år 2001 höjs
biståndsramen till 0,73 procent av BNI, år 2002
till 0,74 procent för att år 2003 uppnå 0,81
procent. Tre faktorer samverkar till att
utbetalningarna av bistånd kan öka kraftigt under
de kommande åren: växande andelar av BNI i
anslag, hög ekonomisk tillväxt och ett planerat
utnyttjande av reservationer. Ambitionen är att
Sverige åter skall uppnå enprocentmålet för
biståndsramen när de statsfinansiella
förutsättningarna för detta föreligger. Ökningen
av biståndsramen år 2003 är ett steg mot att
enprocentmålet uppnås. För 1999 uppgick
utbetalningarna till 0,70 procent av BNI vilket
innebär att Sverige är ett av fyra länder som
uppfyller FN:s rekommenderade nivå.
Det ökade biståndet ger oss bl.a. större
möjligheter att intensifiera arbetet mot hiv/aids,
liksom att utveckla u-länders IT-kapacitet,
förebygga och avhjälpa väpnade konflikter samt
stödja regionalt samarbete mellan u-länder.
Fattigdomsbekämpning i fokus
Andelen fattiga av världens befolkning minskar,
om än långsamt. Fler barn överlever, andelen
analfabeter minskar och aldrig har så många levt
under demokrati. Samtidigt ökar det absoluta
antalet fattiga i världen. Skillnaderna i inkomster
mellan rika och fattiga länder fortsätter att öka.
1999 levde 34,3 miljoner människor med
hiv/aids. I vissa länder har hiv/aids sänkt
medellivslängden med över 15 år.
Kampen mot fattigdomen står idag högst på
den internationella utvecklingsagendan. 1990-
talets stora FN-konferenser inspirerade
givarsamfundet till strategin Shaping the 21st
Century: the Contribution of Development
Cooperation, som har fattigdomsbekämpning
som övergripande mål. Det konkretiseras i ett
antal mätbara mål, de s.k. internationella
utvecklingsmålen. Dessa mål är nära länkade till
de svenska biståndspolitiska målen och kan ses
som en operationalisering av dessa.
Det övergripande målet är att halvera andelen
extremt fattiga människor (med en inkomst
under en eller två dollar om dagen) till år 2015.
Övriga mål är bl.a. allmän grundskola för alla
barn före år 2015; att diskrimineringen vad gäller
flickors rätt till utbildning skall elimineras år
2005; minskning av barnadödligheten (under
fem år) med två tredjedelar och av
mödradödligheten med tre fjärdedelar till år
2015. Då skall också alla människor ha tillgång
till reproduktiv hälsovård. Dessutom skall alla
länder ha antagit nationella planer för hållbar
utveckling år 2005 och utarmningen av natur-
och miljöresurser skall ha vänts till en positiv
trend år 2015. FN, OECD, Världsbanken och
IMF har under året tagit fram ett dokument "A
Better World for All" som årligen skall uppdateras
och visa världssamfundets framsteg vad gäller
uppfyllandet av dessa mål.
Målen är viktiga av flera skäl. De baseras på en
lång process med brett deltagande, har ett globalt
stöd och är möjliga att följa upp. De speglar
också ett synsätt som integrerar frågor om
ekonomisk och social utveckling, jämställdhet
och ekologiskt hållbar utveckling. Den svenska
politiken, som redovisats i regeringens skrivelse
De fattigas rätt vårt gemensamma ansvar
(skr.1996/97:169), innefattar alla dessa
dimensioner och har sina rötter i det
övergripande målet att höja de fattiga folkens
levnadsnivå, som formulerades för snart 40 år
sedan (prop. 1962:100). Utbildning och
grundläggande social service utgör en viktig
investering i människors utveckling, som varit
och skall fortsätta vara en profilfråga i vårt
bistånd.
Under den s.k. Millennieförsamlingen, som
nyligen hölls i FN, lade FN:s generalsekreterare
fram en rapport om FN:s roll i det nya
århundradet, som betonar och förstärker de
internationella utvecklingsmålen. I rapporten
lyfts fattigdom, säkerhet och miljö fram som de
huvudsakliga globala utmaningarna för
framtiden.
Fattigdom är ett mångdimensionellt begrepp.
Fattigdom handlar inte bara om brist på
materiella resurser utan innefattar även brister
vad gäller människors säkerhet, förmåga och
möjligheter. Säkerhet och social trygghet är
grundläggande behov för alla men tar sig olika
uttryck för kvinnor och män, t.ex. vid
oförutsedda händelser som sjukdom,
arbetslöshet, våld inom eller utom familjen och
kriser av olika slag. Brist på trygghet tvingar ofta
fattiga människor att agera kortsiktigt, vilket
undergräver en säker försörjning på lång sikt,
urholkar de sociala nätverken och gör de fattiga
än mer utsatta för kriser, konflikter och
sjukdom. En ond cirkel skapas som är svår att ta
sig ur. Fattigdom och ökade klyftor är även en
grogrund för människosmuggling och sexuellt
utnyttjande.
Människors förmåga stärks genom utveckling
av egna resurser som inkomst, tillgångar, hälsa
och kunskap. Människors möjligheter att
påverka sina liv bestäms ofta av de samhälleliga
förutsättningarna, t. ex. respekt för mänskliga
fri- och rättigheter och möjlighet att delta i
beslut som rör det egna livet, liksom av den
ekonomiska politiken och fördelning av resurser.
Demokrati och mänskliga rättigheter
Fattigdomsbekämpning är i hög grad en fråga
om att utmana rådande maktstrukturer och
egenintressen. Delaktighet och kontroll över
resurser är nyckelbegrepp - att ge enskilda
människor, inte minst kvinnor, möjlighet att
påverka sina liv och ta sig ur sin fattigdom. Ofta
är det männen som i kraft av traditioner och
gällande värderingar tar makten över resurserna.
Demokratisering är ett sätt att sprida makten
på fler händer på alla nivåer även inom familjen.
Att föra in ett rättighetsperspektiv på
strävandena att minska fattigdomen innebär att
lyfta upp principen om allas lika rätt och värde.
Demokrati kräver demokrater. En
demokratisk kultur, som präglas av dialog,
kompromissvilja och deltagande, är nödvändig
för att de demokratiska institutionerna skall
fungera. Demokrati kan inte införas utifrån, den
måste växa inifrån. Omvärlden kan stödja
demokratisering men avgörande för demokratin
är de små och stora beslut som fattas av
invånarna i ett land.
Demokrati är både ett mål och ett medel i
utvecklingssamarbetet. Det är ett värde i sig att
människor får inflytande över sitt eget liv genom
de politiska systemen. Det är ett medel därför att
det bidrar till spridning av makt och resurser på
ett sätt som gör att allas intressen kan komma till
uttryck. Utvecklingssamarbetet kan stödja
demokratisering genom insatser som stärker den
statliga förvaltningens möjligheter att på ett
hederligt, ansvarstagande och öppet sätt tjäna ett
demokratiskt system. Stöd till parlament och
olika mekanismer för dialog mellan väljare och
förtroendevalda ökar representativitet och
legitimitet för det politiska systemet. Media och
det civila samhället bidrar till pluralism i debatt
och åsiktsbildning samt ger fler människor
oavsett kön, etnicitet och ålder möjlighet att få
göra sin röst hörd. Korruption är allvarligt
utvecklingshämmande och drabbar de fattigaste
hårdast.
Konventionerna om de mänskliga
rättigheterna kodifierar gemensamma normer
om alla människors lika rätt och värde. Med
dessa konventioner som verktyg kan vi föra en
dialog med våra samarbetsparter, identifiera
eftersatta områden och prioritera våra insatser.
MR-konventionerna innefattar element som är
centrala för demokratisering, som deltagande,
yttrandefrihet, föreningsfrihet m.m. Ett
rättighetsbaserat utvecklingssamarbete bygger på
en förändrad metod - från ett arbetssätt som
definierar problem och lösningar åt mottagare till
ett förhållningssätt där varje människa ses som
subjekt, tillfrågas om behov och lösningar och
ges tillfälle att delta i processen.
Kvinnors och barns rättigheter är två viktiga
dimensioner av det rättighetsbaserade
utvecklingssamarbetet. Barnkonventionen är den
enda konvention om mänskliga rättigheter som
alla Sveriges samarbetsländer har ratificerat. Den
och FN:s kvinnokonvention utgör viktiga
plattformar för samarbete. Att skapa goda villkor
för barn och kvinnor är en viktig
utvecklingsinsats. Barns skolgång, försvar av
barnets rättigheter och deras möjlighet att aktivt
påverka sin tillvaro skapar möjligheter för resten
av familjen och samhället att resa sig ur
fattigdom. På samma sätt är stärkandet av
kvinnors rättigheter och möjligheter ett effektivt
sätt att bekämpa fattigdom.
Utvecklingssamarbetets roll
Fattigdom bekämpas bäst när varaktiga
förutsättningar skapas för människor att själva ta
sig ur sin fattigdom. De grundläggande ansvaret
ligger hos länderna och deras egen befolkning.
Viljan och förmågan att föra en politik som
bekämpar fattigdom bl.a. genom att föra en sund
makroekonomisk politik är avgörande.
Utvecklingssamarbetet har främst en katalytisk
roll en hjälp till självhjälp genom att bidra till
att undanröja hinder och stärka förutsättningarna
för fattigdomsbekämpning men också att
påverka den nationella politiken inom ramen för
ett partnerskap. Ett genuint partnerskap syftar
till mer jämlika relationer i samarbetet baserade
på ömsesidiga intressen och tydligt redovisade
mål. Det måste baseras på en gemensam
värdegrund om kvinnors och mäns rätt till ett
värdigt liv. Detta kräver i sin tur ökad lyhördhet
för samarbetslandet, ökat deltagande av det civila
samhället och näringslivet samt öppenhet och
flexibilitet i samarbetet.
I fokus står också god samhällsstyrning,
mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och
främjande av jämställdhet. Respekt för mänskliga
rättigheter, demokrati, rättsstat och god
samhällsstyrning utgör också den gemensamma
värdegrunden i det nya avtal som
undertecknades i juni mellan EU och de s.k.
AVS-länderna i Afrika, Västindien och Stilla
havet (Cotonou-avtalet). Målsättningen är att
åstadkomma ett genuint partnerskap baserat på
lokalt ansvarstagande, en öppen dialog och
ömsesidiga åtaganden. Fattigdomsbekämpning
skall vara det övergripande målet för samarbetet.
En fördjupad politisk dialog mellan parterna skall
bidra till fred, säkerhet och till en demokratisk
utveckling. Reformer skall genomföras av
utvecklingssamarbetet i syfte att höja dess
effektivitet och kvalitet. Avtalet innefattar även
en överenskommelse om en ny handelsordning.
Målet är att skapa förutsättningar för ökad
integration av AVS-länderna i världsekonomin
genom WTO-förenliga regionala frihandelsavtal
mellan EU och grupper av eller enskilda AVS-
länder. Det är regeringens bedömning att
partnerskapsavtalet utgör en bra grund för det
fortsatta samarbetet mellan EU och AVS-
länderna.
Under de närmaste åren kommer nationella
fattigdomsstrategier att utarbetas i många länder.
En av drivkrafterna är den tydliga länken mellan
skuldlättnad och fattigdomsbekämpning i det
utvidgade initiativet för skuldlättnader för de
fattigaste länderna, Heavily Indebted Poor
Countries Initiative (HIPC). Strategierna skall
ligga till grund för Världsbankens och
Internationella valutafondens utlåning samt bör
även vara vägledande för övriga givares stöd.
Även fattiga länder som inte är aktuella för
HIPC-initiativet förutses utarbeta sådana
strategier. Sverige driver att länderna skall ha det
reella ansvaret för processen. Inordningen av
biståndsresurser i samarbetslandets egna system
behöver förbättras liksom samordningen av
insatser och procedurer mellan biståndsgivarna.
Regeringen har i de riktlinjer för stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnad som
antogs 1999 angivit att sådana nationella
fattigdomsstrategier skall utgöra ett centralt
bakgrundsdokument för beslut om stöd.
Sverige har aktivt arbetat för den förstärkta
fattigdomsinriktningen inom HIPC-initiativet
och kommer att nära följa och utvärdera
processerna i de viktigaste samarbetsländerna.
Sverige har bidragit med sammanlagt 225
miljoner kronor till HIPC Trust Fund som
administreras av Världsbanken. Därtill uppgår
Sveriges andel av EU:s bidrag till HIPC Trust
Fund till 20 miljoner euro. I samarbete med
övriga nordiska länder har Sverige också utlovat
320 miljoner kronor i ytterligare stöd förutsatt
att andra större givarländer också bidrar.
Inom OECD:s biståndskommitté, DAC,
pågår ett arbete med att ta fram gemensamma
internationella riktlinjer för
fattigdomsbekämpning inom
utvecklingssamarbetet, som väntas antas i början
av 2001. Sverige deltar aktivt i detta arbete, som
bl.a. baseras på konsultationer i ett antal
samarbetsländer. Riktlinjerna kommer att
behandla bl.a. metoder, landstrategier,
effektivitet, partnerskap och institutionella
förutsättningar i givarorganisationen. En
fristående del kommer att behandla frågan om
hur andra politikområden påverkar
utvecklingsmålen och hur en bättre
samstämmighet kan åstadkommas.
Vårt bilaterala utvecklingssamarbete genom
Sida omfattar i först hand långsiktigt samarbete
med och betydande finansiella
resursöverföringar till en kärna av
samarbetsländer. 1999 hade Sida ett sådant
långsiktigt samarbete, som regel baserat på
landstrategier, med 37 länder. Att utveckla ett
partnerskap med dessa samarbetsländer, som
ökat till antalet, ställer krav på fördjupad dialog
och ett breddat angreppssätt som också omfattar
andra aktörer än regeringar och nya
arbetsformer. I samarbetsländer med allvarliga
problem i form av krig och bristande demokrati,
men där en positiv utveckling på sikt bedöms
möjlig, är huvudinriktningen uthållig närvaro på
lägre resursnivå med insatser som kan bidra till
att undanröja nuvarande problem.
I en annan kategori länder, också växande till
antalet, utgörs samarbetet av strategiska insatser,
främst i form av stöd till kunskaps- och
kapacitetsutveckling. Samarbetet syftar främst
till att stärka institutioner för utveckling och
bidra till kompetensuppbyggnad. På sikt bör ett
brett partnerskap kunna utvecklas också med
länder i denna krets.
Den internationella samsynen på
fattigdomsbekämpning som det övergripande
målet för allt utvecklingssamarbete underlättar
samordningen mellan det bilaterala och
multilaterala stödet. Kampen mot fattigdom står
också i fokus för Sveriges agerande i det
multilaterala samarbetet. De multilaterala
organisationernas globala och specifika
kunnande i vissa frågor, tillgång på resurser och
möjlighet till givarsamordning är väsentliga
element när valet av kanal för biståndet avgörs.
Regeringen fortsätter att verka för att
samordningen mellan de olika multilaterala
organen sinsemellan förbättras.
Ett allt viktigare inslag i utvecklingssamarbetet
är stöd till regionalt samarbete och insatser som
gör det möjligt för u-länder att utbyta
erfarenheter och lära av varandra. Som ett
exempel kan nämnas ECA:s (UN Economic
Commission for Africa) arbete med afrikanska
beslutsfattare kring hiv/aids-problematiken.
Den snabba utvecklingen inom informations-
och kommunikationsteknikens (IT) område har
väsentligt underlättat förutsättningarna för
kommunikation och kunskapsöverföring. Den
nya tekniken medför många möjligheter för u-
länder att utvecklas och minska fattigdomen.
Bättre tillgång till kommunikationsmöjligheter
och information förbättrar människors
möjligheter till utbildning och upplysning.
Genom Internet kan åsikter och information
spridas som främjar debatt och därmed en
demokratisk utveckling. Förbättrade
kommunikationer och informationsflöden
underlättar också för små och medelstora företag
i den informella och privata sektorn att bättre nå
ut med sina produkter samt effektivisera sin
produktion. Utmaningen är att förbättra u-
ländernas och fattiga gruppers möjligheter att dra
nytta av den moderna tekniken. Detta är också
en utgångspunkt i Sidas nya strategi för IT-
biståndet. Sverige bör, som ett föregångsland
inom IT-området, verka för att ytterligare
satsningar kommer till stånd. Verksamheten
lämpar sig väl för ett nära samarbete mellan
offentlig och privat sektor och ansträngningar
bör därför göras för att engagera svenskt
näringsliv i de fattiga ländernas IT-utveckling.
Globaliseringen bidrar även till att
transnationella utmaningar som miljö, säkerhet,
hiv/aids blir mer påtagliga. Frågan för det
internationella samfundet är hur globala
offentliga nyttigheter (s.k. global public goods)
för att möta dessa utmaningar, som inte kan
tacklas av ett land ensamt, skall tillhandahållas
och finansieras. Kostnaderna blir ofta kännbara
för andra länder än de som orsakat problemen.
Det internationella samarbetet har ett ansvar att
komma fram till regler och överenskommelser
som underlättar för u-länderna att ta del i globala
åtgärder för att lösa problemen. Ett långsiktigt
åtagande i kombination med nationella program
bör vara ledstjärnan för Sverige och andra
givarländer.
Insatser för att förebygga och lindra
effekterna av hiv/aids ges hög prioritet i
biståndet. Aidsepidemin påverkar inte endast
hälsosektorn i ett land utan även utbildning,
statlig förvaltning, jordbruk m.fl. sektorer.
Sverige ger stöd till förebyggande åtgärder samt
till att stärka olika sektorers förmåga att bemöta
effekterna av aids. Ett regionalt hiv/aids-kontor
för Afrika söder om Sahara är under etablerande
och ökat stöd kommer att lämnas till UNAIDS.
Svenska prioriteringar för arbetet med hållbar
utveckling lades fast i skrivelsen Sveriges
internationella samarbete för hållbar utveckling
(skr. 1996/97:2). Hållbar utveckling förutsätter
att sociala, ekonomiska, ekologiska och
kulturella aspekter integreras i alla
politikområden.
En stor global utmaning är att förhindra
klimatförändringar. Klimatförändringarna kan
komma att få mycket långtgående konsekvenser
för alla samhällen. Höjd havsvattennivå, utarmat
jordbruk, reducerade vattenflöden, ökade
hälsorisker, väderförändringar och potentiella
sociala spänningar illustrerar tydligt att
klimatförändringarna måste tas på allvar. I-
länderna har ett särskilt ansvar för att minska
utsläppen av växthusgaser, som antas ligga
bakom klimatförändringarna. Ett särskilt ansvar
åligger dessutom i-länderna med att bistå u-
länderna i deras strävan att anpassa sig till och
minska skadorna av klimatförändringar.
Regeringen anser att sådant stöd bör mobiliseras
i ökad utsträckning, både inom ramen för
biståndet men också inom ramen för andra
utgiftsområden.
Andra ödesfrågor utgörs av sötvattenfrågan
och dess konsekvenser för livsmedelssäkerheten,
det ohållbara utnyttjandet av biologiska resurser,
torka, ökenspridning och oavsiktlig avskogning,
ökad risk för biologiska katastrofer, liksom
risker för människors hälsa av farliga kemikalier
och föroreningar samt konsekvenserna av en
snabbt växande urbanisering.
Vatten är nödvändigt för alla livsformer.
Mängden sötvatten på jorden är begränsad och
efterfrågan ökar p.g.a. befolkningsökning,
industrialisering, förbättrad levnadsstandard och
urbanisering. Man räknar idag med att en
femtedel av världens befolkning inte har tillgång
till rent dricksvatten. Vid det andra Världsvatten-
forumet som hölls i Haag i början av år 2000
lyftes världens vattenproblem fram, liksom
förslag om hur de skulle kunna lösas. Regeringen
fäster stor vikt vid att de föreslagna åtgärderna
kan genomföras i dialog med u-länderna och
avser öka insatserna på detta område.
FN:s generalsekreterare pekade i sin rapport
till Millenieförsamlingen på de framsteg som
gjorts sedan miljökonferensen i Stockholm 1972.
Åtagandena har dock varit för få, för små och för
sena. Generalsekreterarens förhoppning är att
grunden för nya åtaganden skall kunna läggas vid
tioårsöversynen av Riokonferensen år 2002.
Det finns en växande insikt om
utvecklingsprocessernas komplexitet och om att
globaliseringen ställer nya krav på samsyn och
samstämmighet mellan olika politikområden
både på nationell och internationell nivå. Denna
fråga står i fokus för den parlamentariska
kommitté som tillsatts för att utreda Sveriges
politik för global utveckling. Kommittén
påbörjade sitt arbete under våren 2000 och skall i
slutet av 2001 lämna ett samlat förslag till hur
politiken bör utformas inom relevanta områden
utifrån det övergripande målet om
fattigdomsbekämpning och de nya
förutsättningar som globaliseringen skapar. Ett
av uppdragen är också att stimulera till öppen
debatt om dessa frågor i Sverige.
Bistånd och väpnade konflikter
Krig och väpnade konflikter förblir ett mycket
allvarligt hinder för utveckling i många fattiga
länder. Den avmattning av antalet konflikter som
noterades under 1998 har inte fått sin efterföljd
under 1999 eller första halvåret år 2000. Istället
har nya krig utbrutit, både inom och mellan
länder.
De krig som nu pågår, inte minst i Afrika, är
uttryck för den politiska instabilitet som följt på
det kalla krigets slut. Fattigdom, etniska
motsättningar, brister i politiska system och brist
på demokrati är viktiga delorsaker. Starka
ekonomiska intressen verkar därtill pådrivande i
många konflikter och har givit upphov till en
gråzon mellan väpnad kamp för uttalade politiska
syften å ena sidan och grov brottslighet för
vinning å den andra. Kontroll över
diamantfyndigheter i Västafrika, av
narkotikaproduktion i Afghanistan eller
Colombia, över oljeutvinning i Kongo
Brazzaville, över smuggeltrafik på Balkan eller en
okontrollerad handel med lätta vapen och
ammunition har förlängt och gynnat konflikter.
Antingen det rör sig om krig mellan eller
inom länder, i stora länder som Indonesien eller
småstater som Fiji och Salomonöarna så är ett
genomgående kännetecken våld mot civila,
uppdämda sociala spänningar och orättvisor med
etniska eller religiösa undertoner samt en
kompromisslöshet som försvårar fredliga
lösningar.
Den laglöshet som både gett upphov till och
haft sitt ursprung i många av dagens väpnade
konflikter har spridit fruktan hos miljontals
människor och undergrävt den fysiska
säkerheten och den sociala gemenskap som är
grundstommen i alla samhällen. Studier av så
skilda organisationer som ICRC och
Världsbanken pekar åt samma håll: det är
osäkerheten inför framtiden som inger störst
oro. Humanitära katastrofer och sammanbrott i
samhällets utveckling undergräver fredlig
samexistens och tilltron till att det politiska
ledarskapet kan förvalta framtidens utveckling.
Att förebygga, hantera och finna hållbara
lösningar på dagens konflikter utgör därför ett
centralt tema i svensk utrikes- och
biståndspolitik. DAC har tagit fram riktlinjer för
bistånd i konfliktsituationer som blivit
vägledande också för svenskt metodarbete.
Det humanitära biståndet syftar till att lindra
det lidande som orsakas inte minst av krig och
konflikter, men därutöver även till att på lokal
nivå bidra till att skapa förutsättningar för
utkomst och ett drägligt liv, även under osäkra
förhållanden. Det humanitära biståndet
innefattar också möjligheter för Sverige att stödja
lokalt förankrade konfliktförebyggande och
försoningsfrämjande insatser.
Det långsiktiga bilaterala
utvecklingssamarbetet är inriktat på att
undanröja såväl ekonomiska som sociala och
politiska grundorsaker till krig och konflikt. Det
är också inriktat på att återuppbygga samhällen
efter väpnade konflikter, och då se till både
kvinnors och barns intressen. Inom dess ram
genomförs även mer specifika insatser för att
höja samarbetsländernas och regionala
organisationers kapacitet att förebygga och
hantera konflikter.
Regeringen avser stärka samordningen mellan
olika biståndsinstrument när det gäller
konflikthantering, med särskild tonvikt på
långsiktig kapacitetsuppbyggnad inom detta
område. I akuta krislägen, då långsiktigt
utvecklingssamarbete allvarligt försvåras eller
t.o.m. omöjliggörs, är det särskilt viktigt att alla
tillgängliga instrument används för att främja en
fredlig utveckling. Biståndet kommer också att
närmare samordnas med andra utrikespolitiska
initiativ för att höja effektiviteten i det svenska
agerandet som stödjer den roll som FN och
regionala organisationer, inte minst EU, kan och
bör spela. Konfliktförebyggande är ett av de
områden som Sverige särskilt kommer att
uppmärksamma under det svenska
ordförandeskapet i EU våren 2001.
Tillväxt och resursflöden
Tillväxt är en förutsättning för att fattigdomen
skall kunna utrotas. Öppen handel och en
ansvarsfull makroekonomisk politik främjar
ekonomisk tillväxt. Handel och
direktinvesteringar tillför u-länderna betydligt
större resurser än biståndet. Det har skett en
dramatisk förändring av finansiella flöden till
utvecklingsländerna. Kvoten mellan offentliga
och privata har gått från 80:20 till 20:80 de
senaste 20 åren. De privata flödena har dock
koncentrerats till få men folkrika länder. Mindre
än en procent av de utländska
direktinvesteringarna i u-länder går till de 48
minst utvecklade länderna.
Efter misslyckandet med att inleda en ny bred
förhandlingsrunda inom WTO vid
ministermötet i Seattle i december 1999, pågår
nu arbete med att skapa en bas för att kunna
återuppta processen. Det måste finnas enighet
om att ta avgörande steg för att förbättra
marknadstillträdet i industriländerna, speciellt
för de minst utvecklade länderna.
Utvecklingsländerna måste också ges stöd för att
utveckla sin kapacitet att delta i och dra fördel av
multilaterala handelsförhandlingar. Ett positivt
tecken är den ökade samordningen av
utvecklings- och handelsfrågor, exempelvis
mellan WTO, Världsbanken, IMF och
UNCTAD.
För att fattigdomen skall minska krävs att
tillväxten ökar och fördelas jämnare. För att
uppnå det internationella utvecklingsmålet om
halverad fattigdom till år 2015 skulle exempelvis
Afrika behöva en tillväxt på 7 procent per år och
en mer jämlik fördelning av inkomsterna. Enbart
att förhindra en ökning av antalet fattiga i Afrika
under de närmaste femton åren kräver en årlig
tillväxt på 5 procent. Biståndet kan bidra till att
skapa förutsättningar genom att stödja reformer
och program som befrämjar långsiktigt hållbar
tillväxt och inkomstutjämning.
För att uppnå de internationella
utvecklingsmålen behövs internationellt ökat
stöd och ökade resurser. Den främsta
finansieringskällan utgörs av mobilisering av
inhemska resurser, t.ex. skatter och privata
investeringar. Utvecklingssamarbetet har
samtidigt en fortsatt viktig roll att spela, dels för
att överföra resurser till de fattigaste länderna
och grupperna, dels för att stärka internationella
regelverk och finansiera regionala och globala
offentliga nyttigheter för att möta
gränsöverskridande problem.
Under år 2001 planeras ett mellanstatligt
högnivåmöte om utvecklingsfinansiering
Financing for Development. Mötet utgör ett
utmärkt tillfälle att samlas kring frågan hur olika
finansieringskällor inhemska, privata och
offentliga tillsammans kan verka för att nå de
internationella utvecklingsmålen. Sverige är
mycket aktivt engagerat i den pågående
förberedelseprocessen tillsammans med andra
medlemsländer, FN, Världsbanken, IMF, WTO,
enskilda organisationer, privata sektorn m.fl.
EU-ordförandeskapet
EG:s utvecklingssamarbete är en integrerad del
av unionens samlade externa politik och ska
komplettera medlemsstaternas egna
biståndsinsatser. Sverige har därför som
medlemsstat ett delat ansvar för hur sammanlagt
ca 8,5 miljarder euro (ca 70 miljarder kronor)
allokeras varje år från EG:s biståndsbudget och
Europeiska utvecklingsfonden. Sveriges andel av
kostnaderna är ca en miljard kronor per år.
Våren 2001 kommer Sverige att vara
ordförande i EU. Som ordförandeland har
Sverige ansvar för att föra pågående
beslutsprocesser vidare i Ministerrådet och EU-
parlamentet. Regeringen ser det pågående
reformarbetet inom Kommissionen och en
höjning av EG:s biståndseffektivitet som de
viktigaste frågorna för 2000 och 2001. Ett EU
som är öppet mot omvärlden och präglas av
internationell solidaritet kommer också att vara
en ledstjärna under det svenska
ordförandeskapet. EU:s samarbete med FN
kommer särskilt att uppmärksammas.
En viktig fråga är att stödja och driva på de
beslut som krävs för genomförandet av en ny
policy för utvecklingssamarbete som
Kommissionen föreslagit utvecklingsrådet i maj
2000. Detta är ett led i uppföljningen av EG:s
bistånd som presenterades 1999. Sverige anser att
den föreslagna fattigdomsinriktningen med
jämställdhetsperspektiv samt koncentration av
biståndet och förbättrad samordning med
medlemsstaterna och övriga biståndsgivare är
nödvändiga för att uppnå en högre kvalitet i
EG:s utvecklingssamarbete.
Vid utvecklingsrådet i maj 2001 förväntas
beslut kunna fattas om förordningar som
reglerar samarbetet inom det sociala området,
samarbetet med europeiska enskilda
organisationer och vissa institutioner i
partnerländerna. Andra frågor som kan bli
aktuella är fastställande av handlingsprogram för
fattigdomsbekämpning, för ökad jämställdhet i
utvecklingssamarbetet och för integrering av
hållbar utveckling. En policy för civil
krishantering och konfliktförebyggande åtgärder
i utvecklingsländer är under beredning och kan
också bli aktuell under svenskt ordförandeskap.
Andra frågor som sannolikt kommer upp är
en ny utvärdering från 2000 av EG:s bistånd för
livsmedelssäkerhet samt ett nytt förslag från
Kommissionen om bekämpning av hiv/aids och
relaterade sjukdomar.
Sverige kommer under ordförandeskapet att
inbjuda till två högnivåmöten, som rör angelägna
områden i svenskt utvecklingssamarbete. Barn i
krig och på flykt är ett seminarium som äger rum i
Norrköping i mars 2001. I juni kommer en
informell konsultation om globalisering och
utvecklingssamarbete att äga rum i Kramfors,
Making Globalisation Work for the Poor
Informal High Level Meeting on the European
Contribution. Dessutom skall Sverige medverka
aktivt vid en FN-konferens i maj i Bryssel om de
minst utvecklade länderna.
Sammanfattningsvis vill regeringen särskilt
lyfta fram följande prioriteringar för det samlade
svenska utvecklingssamarbetet under 2001 såväl
bilateralt genom Sida, som multilateralt genom
EU, FN, utvecklingsbankerna och andra organ.
- Förstärka betoningen på
fattigdomsbekämpning, i ett
mångdimensionellt perspektiv, som det
övergripande målet för allt bistånd.
- Stödja införandet av nationella strategier för
fattigdomsbekämpning i samarbetsländerna
och använda dessa strategier som
utgångspunkt för biståndet.
- Sätta demokrati och mänskliga rättigheter
inklusive barns rättigheter i centrum och
stödja utveckling av institutioner för god
samhällsstyrning och bekämpning av
korruption.
- Intensifiera arbetet med hiv/aids, utveckling
av u-länders IT-kapacitet och åtgärder för
att förebygga och avhjälpa väpnade
konflikter.
- Vidareutveckla arbetet med att integrera
miljöhänsyn i det samlade
utvecklingssamarbetet.
- Verka för förbättrad samordning mellan
biståndsgivare, inklusive multilaterala
organisationer.
- Förstärka stödet till regionalt samarbete.
- Verka för att det utökade initiativet för
skuldreduktion (HIPC) fullföljs med
förstärkt fattigdomsinriktning.
- Under EU-ordförandeskapet våren 2001
prioritera pågående reformarbete i
kommissionen och att höja EG-biståndets
kvalitet.
3.5 Insatser
Multilateralt utvecklingssamarbete
Multilateralt utvecklingssamarbete omfattar
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet,
internationella finansieringsinstitutioner och
fonder, övrigt multilateralt samarbete respektive
Europeiska utvecklingsfonden.
Tabell 3.3 Anslagsposten 1.1 Multilateralt
utvecklingssamarbete
Tusental kronor
Budget
2000
Beräknat
2001
1 FN:s ekonomiska och sociala
verksamhet
1 827 500
1 954 000
2 Internationella finansie-
ringsinstitutioner
1 260 000
1 350 000
3 Övrigt multilateralt samarbete
171 500
413 000
4 Europeiska utvecklingsfonden
118 000
250 000
Summa
3 377 000
3 967 000
Inledning
Kampen mot fattigdomen står i fokus i det
multilaterala utvecklingssamarbetet. FN:s
världskonferenser och strategin Shaping the 21st
Century: the Contribution of Development
Cooperation utgör en plattform för det globala
och regionala utvecklingssamarbetet. Regeringen
har under året verkat för ett samordnat agerande
mellan de olika multilaterala organisationerna för
att utveckla och fullfölja denna plattform.
Samarbetet mellan olika aktörer har utvecklats
under året, såväl på högkvarters- som på
landnivå. Särskilt påtagligt är det ökade
samarbetet mellan FN och Världsbanken. Ett
nära samarbete pågår också genom
förberedelserna inför den världskonferens om
utvecklingsfinansiering som enligt planerna skall
hållas under 2001.
Världsbanken har under det senaste året
vidareutvecklat arbetet med Comprehensive
Development Framework (CDF). Ett av syftena
med CDF är att få en bättre givarsamordning på
landnivå. Samtidigt samordnar de olika FN-
organen sina insatser genom s.k. UNDAF, UN
Development Assistance Framework. Genom
UNDAF gör FN-organen gemensamma
analyser på landnivå, gemensamma prioriteringar
och en tydligare arbetsfördelning.
Pilotverksamhet har bedrivits i 19 länder och
följs nu upp i ett sjuttiotal länder.
Genom ordförandeskapet i EU våren 2001
kommer Sverige att få en särskild roll inom FN:s
ekonomiska och sociala verksamhet. FN:s tredje
världskonferens om de fattigaste länderna och
generalförsamlingens särskilda möten om
uppföljning av FN:s världskonferens om boende,
bebyggelse och stadsutveckling ISTANBUL + 5
är konferenser som skall förberedas och hållas
under ordförandeskapet. Vidare kommer
generalförsamlingens uppföljning av
barntoppmötet 1990 att förberedas under våren
2001 liksom det första högnivåmötet om
utvecklingsfinansiering. Ett särskilt högnivåmöte
om hiv/aids kommer också att förberedas under
våren 2001. Detta innebär att Sverige inför
samtliga möten skall utarbeta förslag till
gemensam position för EU och föra EU:s talan
vid respektive möte och under förhandlingar.
Sverige kommer också att få en viktig uppgift
att föra EU:s talan i FN:s funktionella
kommissioner som t.ex. kommissionen för
hållbar utveckling, kvinnokommissionen,
befolkningskommissionen, sociala utvecklings-
kommissionen samt narkotikakommissionen.
Det multilaterala miljöarbetet har successivt
ökat i omfattning. De olika
miljökonventionernas uppföljning blir allt mer
omfattande och en rad nya fora har skapats för
att behandla frågor som skog och vatten.
Frågorna inom området miljö och hållbar
utveckling börjar nu fragmentiseras i allt för
många olika organ. Generalförsamlingen beslöt
förra året om reformer av FN:s arbete inom
detta område. Regeringen arbetar nu aktivt för
att dessa reformer skall genomföras. De olika
FN-organens insatser måste samordnas
effektivare och UNEP:s roll som ett centralt
organ för miljöfrågorna bör stärkas. I maj 2000
genomfördes under svenskt värdskap det första
extra högnivåmötet i UNEP:s styrelse. Ett
hundratal miljöministrar samlades i Malmö för
att bl.a. diskutera vidare samverkan med det
civila samhället och näringslivet i miljöarbetet.
Resultatet av mötet utgör också ett bidrag till
toppmötet om miljö och utveckling 2002.
På det humanitära området är FN:s
flyktingkommissarie (UNHCR) och FN:s
livsmedelsprogram (WFP) fortsatt de mest
tongivande aktörerna inom FN-systemet.
UNHCR har kraftigt expanderat sin verksamhet
under senare år. Både UNDP och Världsbanken
har tagit sig an större ansvar för insatser i
samband med naturkatastrofer och länder i kris.
FN:s barnfond, UNICEF, har en allt viktigare
roll på det humanitära området i enlighet med
intentionerna i konventionen om barnets
rättigheter. FN:s fackorgan som WHO och
FAO ingår numera i FN:s konsoliderade
appeller (CAP) för insatser i länder drabbade av
komplexa humanitära katastrofer. Sammantaget
uppgick CAP för år 2000 till drygt 21,5 miljarder
kronor i 14 krisområden. Sverige är en
betydande biståndsgivare till FN:s humanitära
verksamhet. Detta stöd kompletteras med ett
aktivt deltagande i styrelsearbetet och i annan
dialog med relevanta FN-organ och syftar till att
stärka förmågan att på ett samordnat, effektivt
och förutsägbart sätt ingripa vid humanitära
katastrofer i enlighet med den internationella
humanitära rätten.
Under de senaste årtiondena har de privata
kapitalflödena till utvecklingsländerna ökat
markant, en utveckling som har fortsatt efter
återhämtningen från den internationella
finansiella krisen år 1997-1998. En orsak till detta
är att privat kapital investeras inom sektorer och
områden där utvecklingsbankerna tidigare varit
de främsta finansiärerna. Bankerna deltar till
exempel numera sällan i projekt för stora
investeringar i infrastruktur, vilka allt oftare av
privata banker och företag bedöms vara
lönsamma investeringar.
Även om bankerna för många fattiga länder
fortsatt har en stor betydelse för att förmedla
finansiella resurser, har rollen som rådgivare och
kunskapsbank blivit mer uttalad. Bankernas
verksamhet har förändrats för att tydligare
adressera de breda utvecklingsfrågorna med
fattigdomsbekämpning som övergripande mål
och en starkare betoning på bl.a. miljö och
jämställdhet och sociala faktorer. Likaså har
bankerna börjat betona angelägenheten av en
demokratisk samhällsutveckling byggd på god
samhällsstyrning och effektiv statsförvaltning.
Från svensk sida är vi pådrivande i detta arbete,
inte minst när det gäller kamp mot korruption.
Genom det s.k. Heavily Indebted Poor
Counties Initiative (HIPC-initiativet) deltar
utvecklingsbankerna i de internationella
ansträngningarna för att minska de fattigaste
ländernas skulder. Frågan om skuldlättnader blev
mycket uppmärksammad under 1999, då
initiativet fördjupades, breddades och snabbades
på. Vid Världsbankens och IMF:s årsmöten
beslutade man också att skuldlättnaderna mer
direkt skulle användas för att bekämpa
fattigdom.
Regeringen har välkomnat den ändrade
inriktningen av bankernas verksamhet och har på
olika sätt bidragit till utarbetandet av strategier
för arbete med frågor såsom
fattigdomsbekämpning, miljö, gender, civila
samhällets deltagande, och god samhällsstyrning.
Samtidigt har förändringarna väckt en diskussion
om vilken roll bankerna skall ha i det
internationella samfundet och hur
arbetsfördelningen skall vara mellan IMF,
Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna
och FN. Regeringen avser att aktivt delta i denna
diskussion, bl.a. inför planeringen av nästa års
högnivåmöte om utvecklingsfinansiering och
inför IMF:s och Världsbankens årsmöten hösten
2000.
Genom Sveriges medlemskap i EU har vi
möjligheter att påverka en betydande del av
världens bistånd. Europeiska Gemenskapen
(EG) är världens femte största finansiär av
biståndssamarbete. Medlemskapet innebär också
att vi kan påverka det biståndspolitiska tänkandet
i en grupp länder som tillsammans svarar för mer
än hälften av världens offentliga bistånd.
Gemenskapsbiståndet har kritiserats för brister i
kvalitet och effektivitet, både i OECD:s
biståndsorgan DAC (Development Assistance
Committee)och i en grundlig utvärdering som
gjorts av det totala EG-biståndet på uppdrag av
medlemsländerna. Till utvecklingsrådet i maj
2000 presenterade Kommissionen en rapport om
vidtagna och planerade åtgärder samt ett
meddelande om en ny utvecklingspolitik. Sverige
ser utvärderingen av utvecklingssamarbetet som
en grund för en långsiktig reformprocess, vilken
måste genomföras av Kommissionen gemensamt
med medlemsländerna och Europaparlamentet.
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet
Det svenska stödet till FN:s ekonomiska och
sociala verksamhet omfattar årsbidrag till FN:s
utvecklingsprogram (UNDP), FN:s barnfond
(UNICEF), FN:s kvinnofond (UNIFEM),
FN:s befolkningsfond (UNFPA), FN:s
kapitalutvecklingsfond (UNCDF), FN:s
narkotikabekämpningsprogram (UNDCP),
FN:s världslivsmedelsprogram (WFP), FN:s
flyktingkommissarie (UNHCR), FN:s
hjälporganisation för palestinaflyktingar
(UNWRA), FN:s aidsprogram (UNAIDS),
FN:s industriutvecklingsprogram (UNIDO),
FN:s boende och bebyggelsecenter (Habitat)
samt till multilateral handelsrelaterad
verksamhet. Sveriges bidrag till dessa
organisationer 2001 beräknas till 1 954 miljoner
kronor. I de flesta organisationerna tillhör
Sverige de största bidragsgivarna med årsbidrag
motsvarande 4-10 procent av den totala
frivilligfinansierade budgeten. Därtill kommer
medel som utbetalas via Sida till specifika
projekt, s.k. multibistöd.
Under 1999 genomförde
Utrikesdepartementet och Sida en översyn av
Sveriges bidragsgivning till olika multilaterala
organ. Översynen visade att
Utrikesdepartementet och Sida arbetar med
samma FN-organ men sällan gemensamt.
Utrikesdepartementet deltar i styrelsearbetet och
i andra fora där policy och
verksamhetsinriktning diskuteras. Sidas
samarbete med FN är i första hand inriktat på
multibifinansierade projekt och program. Under
år 1999 fördelade Sida 1,4 miljarder kronor till
olika FN-organ. Det multilaterala och
multibilaterala stödet samordnas sällan och
bristen på en gemensam inriktning och synsätt
på de olika FN-organen är uppenbar. För att få
en mer sammanhållen svensk policy föreslås i
översynen att integrerade strategier utvecklas för
respektive FN-organ.
Tabell 3.4 Basbudgetstöd till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1997-2000
samt beräknat 2001
Tusental kronor
Årsbidrag 1997
Årsbidrag 1998
Årsbidrag 1999
Årsbidrag 2000
Årsbidrag 2001
FN:s utvecklingsprogram, UNDP
460 000
470 000
490 000
500 000
530 000
FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF
40 000
42 000
42 000
42 000
50 000
FN:s barnfond, UNICEF
283 000
250 000
265 000
280 000
297 000
FN:s kvinnofond, UNIFEM1
5 000
5 000
8 000
10 000
14 000
FN:s befolkningsfond, UNFPA
116 000
125 000
140 000
145 000
160 000
FN:s världslivsmedelsprogram, WFP
200 000
180 000
180 000
195 000
210 000
FN:s flyktingkommissarie, UNHCR2
248 500
260 000
270 000
370 000
392 000
FN:s hjälporganisation för palestinaflyk-
tingar, UNRWA
135 000
145 000
150 000
160 000
160 000
Multilateral handelsrelaterad
biståndsverksamhet
5 000
8 000
12 000
25 000
30 000
Narkotikainsatser genom FN-systemet (UNDCP,
WHO/PSA)
40 000
45 000
47 000
45 500
50 500
FN:s boende och bebyggelsecenter, Habitat3
5 000
5 000
5 000
5 000
7 000
UNAIDS
35 000
37 000
37 000
37 000
47 000
FN:s industriutvecklingsorganisation, UNIDO4
8 000
8 000
8 000
13 000
6 500
Summa
1 580 500
1 580 000
1 654 000
1 827 500
1 954 000
1 T.o.m. 1999 finansierades bidragen till UNIFEM över delpost 3, Övriga
multilaterala insatser
2 Fr.o.m. 2000 flyttades 100 mkr i stöd till UNHCR från den bilaterala
anslagsposten till basbudgetstödet
3 T.o.m. 1999 finansierades bidragen till Habitat över delpost 3, Övriga
multilaterala insatser
4 Det totala bidraget 2001 uppgår till 9 mkr då en ingående reservation
utnyttjas
.
Regeringen har beslutat att ge Sida i uppdrag att
genomföra ett pilotprojekt för att utarbeta
svenska strategier för olika FN-organ. Projektet
skall leda till att strategier utvecklas för det
svenska biståndet till UNDP, UNICEF och
UNFPA liksom till FN:s fackorgan som WHO,
ILO och FAO. Regeringen kommer slutligt att
fastställa dessa strategier på samma sätt som
beslut fattas om strategier för bistånd till
enskilda länder.
Regeringen kommer också att uppdra åt Sida
att spela en mer central roll i bedömningen och
uppföljningen av biståndet till FN:s fonder och
program. För att få en mer samlad bedömning av
det svenska biståndet kommer regeringen att
uppdra åt Sida att också ansvara för utbetalning
och uppföljning av det reguljära stödet till ovan
nämnda fonder och program fr.o.m 2001.
Under 1999 har arbete pågått för att med
FN:s utvecklingsprogram, (UNDP), FN:s
barnfond, (UNICEF) och FN:s
befolkningsfond (UNFPA) utveckla nya
modeller för finansiering av organisationerna i
syfte att öka långsiktighet, förutsägbarhet och en
mer rättvis bördefördelning. En del i detta arbete
innebär att UNDP, UNFPA och UNICEF
inför en mål- och resultatstyrd budgetprocess för
att skapa en tydligare koppling mellan
tillgängliga resurser och verksamhetens
inriktning. Sverige har varit pådrivande i detta
arbete. Under åren 2000-2001 kommer arbetet
att inriktas på att genomföra de nya
finansieringssystemen.
Inom ramen för det nya finansieringssystemet
har UNDP under år 2000 presenterat en första
resultatrapport om organisationens samlade
verksamhet. Inom FN-systemet har UNDP en
nyckelroll vad gäller att föra en aktiv dialog kring
övergripande utvecklingsfrågor.
Reformprocessen inom UNDP har under
ledning av organisationens nye chef, som
tillträdde hösten 1999, ytterligare intensifierats.
Ansträngningarna att reformera UNDP har
dock ännu inte förmått hejda den nedåtgående
trenden i bidragen. Den svenska bidragsnivån, ca
9 procent av den totala basbudgeten, placerar
Sverige på femte plats bland givarna. Under nästa
budgetår beräknas en viss ökning av Sveriges
bidrag. Sverige verkar för ett ökat gemensamt
ansvarstagande för UNDP:s finansiering bland
organisationens medlemmar och för att UNDP
ska komma ur den rådande finansiella krisen.
UNFPA är en väl fungerande organisation
som framgångsrikt bidrog till att
Kairokonferensen om befolkning och utveckling
resulterade i användbara och konkreta
rekommendationer. UNFPA arbetar särskilt
med att stärka människors sexuella och
reproduktiva hälsa och rättigheter och bidrar till
att stärka den politiska viljan för att öppet
diskutera och hantera dessa känsliga frågor.
Sveriges bidrag till UNFPA år 2000 placerar
Sverige på sjunde plats bland givarna. En ökning
av bidraget till UNFPA beräknas för nästa
budgetår.
FN:s barnfond, UNICEF, arbetar för att
stärka barnets rättigheter, dess sociala och
ekonomiska livsvillkor, överlevnad, trygghet,
utveckling och deltagande. FN:s konvention om
barnets rättigheter och målen från
barntoppmötet 1990 är viktiga utgångspunkter.
UNICEF har under senare år genomfört ett
omfattande internt utvecklingsarbete för ökad
effektivisering och förbättrat resursutnyttjande.
Svenska profilfrågor i UNICEF är ett
fördjupat rättighetsperspektiv, ökad
fattigdomsinriktning, kapacitetsuppbyggnad och
långsiktighet i utvecklingssamarbetet, ökad fokus
på orsaker, konsekvenser och åtgärder rörande
utsatta barns livsvillkor och rättigheter samt
förstärkt vikt vid barns och ungas deltagande.
Sverige ger vidare högsta prioritet åt
uppföljningen av barntoppmötets mål från år
1990 som äger rum i ett särskilt möte år 2001 i
FN:s generalförsamling (UNGASS 2001). Ökat
stöd beräknas under delposten.
UNIFEM, FN:s kvinnofond, bedriver ett
arbete med god katalytisk effekt för att integrera
ett jämställdhetsperspektiv i FN:s arbete, både
vad gäller policy och fältverksamhet. Fokus
ligger på stöd till kvinnliga småföretagare,
åtgärder för att stärka kvinnors rättsliga och
sociala ställning och motverka våld mot kvinnor
samt stöd till kvinnor som organiserar sig lokalt
för att förbättra sina villkor. För år 2001
beräknas en höjning av bidraget till UNIFEM.
UNCDF, FN:s kapitalutvecklingsfond, skall
bidra till fattigdomsbekämpning genom insatser i
syfte att förbättra lokal samhällsstyrning och
decentralisering. Stöd ges till
mikrofinansieringsprojekt, vissa
infrastrukturprojekt, lokala uvecklingsfonder
och ekologiska utvecklingsprojekt. En
oberoende utvärdering som genomfördes 1999
visade att UNCDF på mycket kort tid lyckats
omorientera sin verksamhet och projektportfölj i
enlighet med de intentioner som UNCDF
presenterade i sitt policydokument 1995. Sverige
avser att öka bidraget till organisationen under
nästa budgetår.
UNHCR, FN:s flyktingkommissarie, är en av
FN-systemets mest tongivande humanitära
aktörer. Flyktingfrågan har blivit alltmer
förknippad med politisk konfliktlösning och
FN:s högkommissarie för flyktingar har betonat
behoven att angripa grundorsakerna till
flyktingproblemen. Sverige har varit drivande i
UNHCR:s styrelse när det gäller förbättrad
öppenhet, ökad flexibilitet och förutsägbarhet i
UNHCR:s resurser. Exekutivkommittén antog
1999 för första gången en enhetlig
programbudget som ersätter den tidigare
uppdelningen på insatser för flyktingar och
katastrof- och repatrieringsinsatser. I enlighet
med Amsterdamfördraget har UNHCR en
viktig rådgivande roll i förhållande till EU, och
deltar aktivt bl.a. i den av Sverige prioriterade
högnivågruppen om asyl och migration. Det
svenska bidraget fördelas av UNHCR i dialog
med Sverige i enlighet med ett ingånget avtal
mellan parterna. Denna finansieringsmodell har
av UNHCR framhållits som mönsterbildande
och ligger i linje med svenska strävanden att
verka för en mer stabil och förutsägbar samt
tillräcklig finansiell bas i olika FN-organ. En
mindre höjning av bidragsnivån förutses för
nästa budgetår.
Under 1999 bistod WFP, FN:s
livsmedelsprogram, närmare 90 miljoner
människor. WFP har varit en stor aktör när det
gäller länder med akuta försörjningsproblem till
följd av strukturella ekonomiska problem.
Nordkorea var WFP:s enskilt största mottagare
under 1999.
I takt med att WFP:s verksamhet har
förändrats och programmet fått ett både utvidgat
och mer komplext ansvar behöver styrelsens roll
förändras. Under 1999/2000 har styrelsen arbetat
med att ta fram förslag till bättre styrformer och
med en strategi för resursmobilisering.
Sverige var 1999 den tionde störste givaren till
WFP. För år 2001 förutses en höjning av
årsbidraget. Det svenska stödet skall användas
för WFP:s verksamhet i samband med katastrof-
och humanitära insatser och vid övergång till
utvecklingsinsatser. Övrigt stöd till WFP
kommer att utgå från medel som disponeras av
Sida.
UNRWA, FN:s hjälporganisation för
Palestinaflyktingar, spelar genom sitt mandat för
att bistå de palestinska flyktingarna en
betydelsefull roll för stabiliteten och en fredlig
utveckling i regionen. UNRWA:s instabila
finansiella situation är fortsatt ett problem och
de ständiga underskotten med påföljande
appeller ödesdigra för organisationens
möjligheter att genomföra sitt mandat.
UNRWA genomförde 1999 en reformering av
sitt budgetsystem vilket var ett viktigt steg mot
ökad öppenhet i organisationens verksamhet.
Sverige var år 2000 organisationens tredje största
bidragsgivare och en av de få givare som ger sitt
bidrag icke öronmärkt till UNRWA:s allmänna
fond. Sverige avser fortsatt att aktivt verka för att
UNRWA skall kunna fullgöra sina uppgifter på
ett effektivt och förutsägbart sätt och att dess
verksamhet skall grundas på öppenhet och
effektiv medelsanvändning. Mot bakgrund av
den vikt Sverige lägger vid UNRWA:s
verksamhet både ur en humanitär och politisk
synvinkel bör bidragsnivån till organisationen
bibehållas.
FN:s boende- och bebyggelsecenter, Habitat,
har en central roll för uppföljning av
Habitatagendan som antogs vid
världskonferensen i Istanbul 1996 om boende,
bebyggelse och stadsutveckling. FN:s
generalförsamling skall år 2001 hålla ett särskilt
möte för att följa upp Habitatagendans
genomförande hittills. Inom Habitat pågår ett
omfattande reformarbete vilket bland annat
resulterat i en ny och flexibel organisation, en
total översyn av de finansiella rutinerna samt
åtgärder för att förstärka den normativa
verksamheten i syfte att ge centret en identitet
som "The UN City Agency". Mot bakgrund av
de reformansträngningar som Habitat genomgår
samt de ökade arbetsuppgifter som
uppföljningen av Habitatagendan år 2001 medför
förutses stödet till Habitat ökas.
FN:s program för hiv/aids, UNAIDS, har
under sina fem verksamhetsår utvecklat sitt
arbete och fått en klar roll för att få ett samlat
agerande inom FN-systemet mot spridningen av
hiv/aids. Det ökade politiska gensvaret för
hiv/aids, internationellt och nationellt, liksom
det växande förtroendet för UNAIDS medför
att Sverige och en rad andra givare nu ökar sitt
stöd till organisationen. Genom upprättandet av
ett regionalt hiv/aids kontor för Afrika söder om
Sahara stärker Sverige sitt arbete med att bemöta
epidemin i regionen på olika nivåer och med
olika aktörer som t.ex. UNAIDS. Det svenska
arbetet kommer också att stödja den externa
femårsutvärderingen av UNAIDS år 2001 samt
främja en långsiktig, stabil finansiering.
UNDCP, FN:s
narkotikabekämpningsprogram, spelar en central
roll i den internationella kampen mot narkotika.
Med dess begränsade resurser kan dock
programmet endast spela en katalytisk roll och
måste därför involvera andra bilaterala och
multilaterala givare i gemensamma insatser. I
syfte att stärka organisationens arbete har Sverige
aktivt deltagit i att utforma förslag till hur
programmets styr- och finansieringssystem kan
utvecklas med en bättre multilateral styrning och
mer förutsägbar finansiering. Förslagen antogs
av förra årets generalförsamling och Sverige
arbetar nu aktivt för förslagens genomförande.
Handelsrelaterat tekniskt bistånd bedrivs av
UNCTAD, ITC och WTO. Verksamheten, som
prioriterar de minst utvecklade länderna, är av
stor betydelse för mottagarländerna och syftar
till att stärka dessa länders integration i
världsekonomin och världshandeln. Det
förändrade internationella handelsmönstret med
bl.a. större krav på informationsöverföring, ökad
kapacitetsuppbyggnad, förbättrad
utbudskapacitet och allmän handelskompetens
visar att fortsatta biståndsinsatser genom de tre
organisationerna är nödvändiga.
För att göra tvistelösningsmekanismen inom
WTO-systemet mer användarvänlig för u-länder,
har ett antal i-länder, varav Sverige är ett, i
samarbete med några u-länder utarbetat ett
förslag till ett Advisory Centre on WTO Law
(ACWL). Detta center, som beräknas kunna
starta sin verksamhet under 2001, kommer att
vara oberoende och komplettera det existerande
utbildnings- och tekniska bistånd som hanteras
av WTO-sekretariatet.
Sverige stöder på olika sätt denna
biståndsverksamhet, bl.a. genom frivilliga bidrag.
Under 2000 uppgick stödet till 25 miljoner
kronor. I takt med de ökade behoven och kraven
från mottagarländerna förutses ökat stöd.
FN:s industriutvecklingsprogram, UNIDO,
har haft svårt få in både de förhandlade bidragen
och frivilliga bidrag och lider av akut medelsbrist
för att genomföra de integrerade
industriprogram som tagits fram med aktiv hjälp
av EU. Det miljöinriktade arbetet med t.ex.
Montrealprotokollet har rönt uppskattning och
ett närmare samarbete har inletts med den
Globala miljöfonden (GEF).
Basbidraget till UNIDO bygger på den av
generalkonferensen i december 1999 beslutade
skalan för bidrag till den reguljära budgeten
2000-2001. Sverige står där för drygt 1,5 procent
av budgeten vilket beräknas bli ca 10 miljoner
kronor per år.
De internationella finansieringsinstitutionerna
Tabell 3.5 Internationella finansieringsinstitutioner
Tusental kronor
Budget 2000
Beräknat 2001
Världsbanksgruppen
870 000
1 010 000
Regionala
utvecklingsbanker
180 000
210 000
Övriga
utvecklingsbanker och
fonder
210 000
130 000
Summa
1 260 000
1 350 000
Världsbanksgruppen
Världsbanksgruppen består av den
Internationella återuppbyggnads- och
utvecklingsbanken (IBRD), den Internationella
utvecklingsfonden (IDA), det Internationella
finansieringsbolaget (IFC), det Multilaterala
investeringsgarantiorganet (MIGA) och det
Internationella centret för biläggande av
investeringstvister (ICSID). Sveriges bidrag till
Världsbanksgruppen under budgetåret 2001
avser IDA. Världsbanksgruppen är i dag den i
särklass största enskilda källan för offentligt
utvecklingsbistånd och lån till utvecklings- och
östländer. Under verksamhetsåret 1999 lånade
IBRD ut ca 22 miljarder US-dollar och IDA ca 7
miljarder US-dollar.
Det interna reformprogram som
Världsbanken sjösatte 1997 avslutades i slutet av
1999. Positiva resultat har uppnåtts inom
programmets huvudområden: större fokus på
fattigdomsbekämpning, starkare inriktning på
reformer och sociala frågor, högre kvalitet i
samarbetsprojekten, decentralisering av
organisationen till fältet samt högre prioritering
av partnerskap med andra aktörer i det
internationella utvecklingssamarbetet och med
mottagarländerna. Reformprogrammet har på
det stora hela hittills svarat mot de förväntningar
på programmet som Sverige och de nordiska
länderna betonade när det utarbetades.
En ny långsiktig ansats för
fattigdomsbekämpning lanserades av
Världsbanken under 1999. Om den genomförs
fullt ut kommer den att få stor påverkan på det
internationella utvecklingssamarbetet. Den nya
ansatsen bygger på principer som formulerades i
Världsbankens under 1999 lanserade s.k.
Comprehensive Development Framework
(CDF), som ska omsättas i praktiken genom
fattigdomsstrategier som upprättas av
samarbetsländerna och sedan ligger till grund för
givarnas biståndsprogram. Den nya ansatsen
överensstämmer väl med grundtankar i svensk
biståndspolitik och har fått starkt svenskt stöd.
Sverige deltar aktivt i uppföljningen av
genomförandet i fält.
Världsbankens arbete med World
Development Report 2000/01, som har
fattigdom som huvudtema och den omfattande
intervjuundersökningen Voices of the Poor har
redan gett viktiga bidrag till det nya tänkandet
kring fattigdomsbekämpning. Sverige har gett
finansiella bidrag till båda projekten och stod i
februari i år som värd för en konsultation med
ett stort antal FN-organ om det första utkastet
till rapporten.
Skuldlättnadsinitiativet HIPC är ytterligare en
komponent i den ökade fokuseringen på
fattigdomsbekämpning. Vid Världsbankens och
IMF:s årsmöten i september 1999 fattades beslut
om att bredda, fördjupa och öka takten i
initiativets genomförande. Sverige agerar
tillsammans med de övriga nordiska länderna för
att få till stånd en förhandlingsmekanism för den
långsiktiga finansieringen av HIPC-initiativet
och för en rimlig bördefördelning mellan
givarländerna.
Världsbanken stärker nu också sitt samarbete
med andra aktörer inom det internationella
utvecklingssamarbetet, främst IMF, FN, WTO
och de regionala utvecklingsbankerna och deltar
aktivt i förberedelserna för det internationella
högnivåmöte om utvecklingsfinansiering som
ska äga rum 2001 enligt beslut i FN:s
generalförsamling.
Framsteg görs inom flera av Sverige
prioriterade områden i Världsbankens
verksamhet som arbete med reformering av
offentlig förvaltning, stöd till den finansiella
sektorn, jämställdhet och miljöfrågor.
Bekämpning av hiv/aids lyfts fram som en
central komponent i bankens arbete med att
minska fattigdomen.
Förhandlingar om den trettonde påfyllnaden
av IDA-fonden beräknas påbörjas i början av
2001. Under dessa förhandlingar får Sverige goda
tillfällen att på ett samlat sätt föra fram sina
prioriteringar vad gäller riktlinjer för bankens
utlåning till de fattigaste länderna. Sverige bidrog
med 2,4 miljarder kronor i den tolfte IDA-
påfyllnaden.
Om man bortser från de två verksamhetsåren
1997-1999, då långivningen sköt i höjden på
grund av den finansiella krisen, kan man skönja
en tendens till långsiktig minskning av
Världsbankens utlåning. Främsta skälet är att
privat kapital i allt högre grad träder in där
Världsbanken (och övriga utvecklingsbanker)
tidigare var det enda alternativet, vilket är en
positiv utveckling. En minskad utlåningsvolym
aktualiserar frågor om bankens framtida roll,
organisation och resursbehov.
Afrikanska utvecklingsbanken
De åtgärder som vidtagits för att stärka
Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB) sedan
krisen i början av 1990-talet har, enligt
regeringens bedömning, skapat de nödvändiga
förutsättningarna för att bankens verksamhet
skall bli mer effektiv och tydligare inriktad på att
stödja de regionala medlemsländernas kamp mot
fattigdomen.
Den femte höjningen av bankens kapital som
slutligen kunde antas under våren 1999, borgar
för att bankens finansiella ställning kan hållas
stark. Sverige bidrar med ca 11 miljoner kronor
årligen i åtta år och lämnar statsgarantier för ett
kapital om 1,3 miljarder kronor.
Vidare har den åttonde påfyllnaden av
Afrikanska utvecklingsfonden (AfDF) med 2,4
miljarder US dollar ökat bankens kapacitet för
aktiviteter i de fattigaste länderna. Riktlinjerna
för utlåningen från fonden ligger väl i linje med
svenska prioriteringar, med betoning på frågor
som god samhällsstyrning, miljö och
jämställdhet.
Ramverket för bankens verksamhet har stärkts
betydligt genom visionsdokumentet som antogs
år 1999. Visionen har följts upp med antagandet
av ett antal riktlinjer och policies för bl.a. god
samhällsstyrning, regional samverkan, dialog
med det civila samhället och för aktiviteter inom
utbildnings-, hälso- och privata sektorn. En
jämställdhetsstrategi och riktlinjer för
miljöinsatser är under framtagande.
Banken har under det senaste året antagit en
serie landstrategier, där planerna för bankens
verksamhet läggs fast på basis av en analys och
utvärdering av landets tidigare utveckling.
Den interna omstruktureringen och
effektiviseringen har också fortsatt. Under året
har en ny personalpolicy antagits och banken har
beslutat att återupprätta sina landkontor för att
få en bättre och direkt närvaro i sina
samarbetsländer.
Sammantaget utgör dessa reformåtgärder en
god bas för bankens framtida verksamhet.
Utrikesdepartementet planerar, tillsammans med
Sida, att under året genomföra en konsultation
med banken, för att bl.a. diskutera möjliga
samarbetsformer i länder i Västafrika där Sverige
inte tidigare haft betydande närvaro.
Framtiden för banken är dock inte helt
bekymmersfri p.g.a. en till viss del omodern
beslutsstruktur som orsakar onödig byråkrati.
Personalens sammansättning speglar ännu inte i
tillräcklig grad verksamhetens nya inriktning.
Dessa frågor skall under år 2000 och 2001
belysas i en särskild organisationsstudie.
Ett annat problem är de kroniska
skuldländerna, vilket lett till en lägre
kreditvärdighet och därmed dyrare upplåning.
Det är ännu för tidigt att utvärdera hur
banken lyckats genomföra och uppfylla de nya
riktlinjer och mål som satts upp i
reformprocessen. Ett första steg i utvärderingen
kommer att ske under det närmaste året då
givare samlas för att diskutera genomförandet av
riktlinjerna för den åttonde påfyllnaden av
fonden.
Asiatiska utvecklingsbanken
Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) har under
det gångna året fortsatt utvecklingen mot en
komplett utvecklingsbank. Verksamheten, som i
tilltagande utsträckning inriktats på att åtgärda
de ekonomiska och sociala effekterna av
Asienkrisen, har alltmer präglats av en tydlig
fattigdomsinriktning. President Chino fastslog i
samband med sitt tillträde i januari 1999 att
bankens övergripande mål är att minska
fattigdomen i regionen, vilket i december 1999
följdes upp med att styrelsen antog en
fattigdomsstrategi, som bl.a. skall ligga till grund
för riktlinjer på områden såsom god
samhällsstyrning, hälsa, jämställdhet och miljö.
Bankens roll i det multilaterala systemet
kommer att beröras i bankens vision som är
under utarbetande. Visionen, som tar sitt
avstamp i de internationella utvecklingsmålen
och bankens fattigdomsstrategi, kommer att
presenteras i december 2000. För att befästa
bankens roll i regionen har en ny policy tagits
fram som bl.a. väntas leda till ett ökat antal
regionkontor. För att stärka styrelsens roll och
effektivitet har president Chino presenterat en
tio-stegs handlingsplan som kommer att
verkställas med början under 2000.
AsDB:s insatser med anledning av den
finansiella krisen har tärt på bankens finansiella
resurser. Upplånings- och utlåningsutrymmena
förutses vara uttömda före 2002, vilket väntas
leda till en tidigareläggning av bankens femte
kapitalökning.
Nya påfyllnadsförhandlingar, de åttonde i
ordningen, för Asiatiska utvecklingsfonden
(AsDF) påbörjades i oktober 1999 och kommer
förhoppningsvis att kunna avslutas före
innevarande års utgång. Den givarrapport, som
kommer att utgöra förhandlingarnas slutresultat,
kommer att behandla policyfrågor såsom god
samhällsstyrning, miljö och jämställdhet,
institutionella frågor samt bankens och fondens
roll i det multilaterala systemet. Sverige och
övriga nordiska länder spelar en drivande roll i
flertalet av dessa frågor.
Interamerikanska utvecklingsbanken
Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) är
idag regionens största multilaterala långivare.
Banken har på senare år, ytterligare stärkt sin
fattigdomsprofil bl.a. genom en ökad utlåning till
de fattigaste länderna i regionen och en större
andel socialt inriktade projekt.
Under de två senaste åren har Sverige
tillsammans med de nordiska länderna varit
drivande i diskussionen om bankens framtida
roll i regionen, där vi betonat vikten av att
fattigdomsbekämpning lyfts fram som den
övergripande målsättningen för IDB:s
verksamhet. De nordiska länderna har också
understrukit vikten av att IDB analyserar sin roll
i förhållande till andra aktörer. Sverige har också
aktivt drivit på bankens arbete med god
samhällsstyrning och jämställdhet, där viktiga
framsteg har gjorts under senare år. Sverige avser
att fortsatt betona vikten av att banken ökar
personalens kompetens på dessa områden och att
verksamheten i ökad omfattning decentraliseras
till fältkontoren.
Bankens verksamhet präglades under 1999 av
efterverkningarna av de senaste årens finansiella
oro och naturkatastrofer. IDB agerade snabbt på
dessa externa chocker genom en omfattande
kris- och katastroflångivning.
Sverige har sedan 1998 förhandlat om
medlemskap i Interamerican Investment
Corporation (IIC), en till IDB-gruppen knuten
organisation, vilken stödjer utvecklingen av små
och medelstora privata företag. Först vid IDB:s
årsmöte i mars 2000 skedde ett genombrott i
förhandlingarna, vilket ledde till en
övergångslösning för den svenska anslutningen
till organisationen. En definitiv lösning väntas
under 2000.
Internationella valutafonden
Internationella valutafonden (IMF) har under
senare år stärkt sina insatser i de fattigaste
länderna. IMF har också en viktig roll i
finansieringen av HIPC-initiativet för
skuldlättnad.
I fonden finns ett särskilt fönster för stöd till
reformering av de fattigaste ländernas
ekonomier, Poverty Reduction and Growth
Facility (PRGF). Mjuka lån lämnas som stöd till
ekonomiska reformer inom ramen för
genomförandet av de fattigdomsstrategier, s.k.
PRSP (Poverty Reduction Strategy Papers) som
länderna utarbetar. Detta sker i nära samarbete
med Världsbanken.
IMF:s deltagande i finansieringen av HIPC
sker dels genom försäljning av en del av fondens
guldinnehav, dels genom bilaterala insatser till
vilka Sverige kommer att bidra.
Övriga utvecklingsbanker och -fonder
Internationella jordbruksutvecklingsfonden
(IFAD) har ett mycket tydligt fokus på
fattigdomsbekämpning genom sin inriktning på
fördelaktiga lån och projekt för att förbättra
levnadsförhållandena för
landsbygdsbefolkningen i de fattigaste länderna.
Vid årsmötet i februari 1999 inleddes
konsultationer om en påfyllnad av fondens
kapital, vilka beräknas bli klara under 2000.
Sverige kommer även fortsättningsvis i IFAD:s
styrelse, i nära samarbete med Norge, Danmark
och Finland, bl.a. verka för att ytterligare
förankra prioriterade mål i fondens verksamhet
och för att förbättra samarbetet och
arbetsfördelningen mellan de Rombaserade FN-
organen verksamma på
jordbruksutvecklingsområdet.
Fonden för kapacitetsuppbyggnad i Afrika
(ACBF) har huvudsakligen arbetat med att
stärka utvecklingsländers kapacitet att utarbeta
och genomföra makroekonomisk politik. Under
1999 fattades beslut om att bredda mandatet till
att även innehålla insatser för att stärka
kapaciteten inom den offentliga sektorn och dess
skärningspunkt gentemot den privata sektorn.
Inledningsvis skall ACBF koncentrera sig på
områden som offentlig redovisning, statistisk
analys och liknande, men verksamheten kommer
successivt att omfatta ett bredare område.
Regeringen bedömer att breddningen ligger
mycket väl i tiden och att ACBF kan bli en viktig
aktör inom några betydelsefulla områden t.ex. i
anslutning till utarbetandet av s.k Poverty
Reduction Strategy Papers.
Nordiska utvecklingsfonden (NDF) ger
fördelaktiga lån motsvarande IDA-villkor till
främst låginkomstländer. Lånen, som finansieras
genom bidrag från de nordiska länderna, ges till
projekt som är av nordiskt intresse och som
främjar ekonomisk och social utveckling. NDF
ger krediter endast i samfinansiering med andra
finansiärer - utvecklingsbanker och nordiska
biståndsorgan.
En utvärdering av NDF presenterades i juli
1999. Den gav ett övervägande gott betyg åt
NDF och förordade ökat fokus på insatser inom
infrastruktur respektive avveckling av
privatsektorverksamheten i dess nuvarande form
på basis av en bibehållen liten organisation,
inriktning på "nordisk nytta" i form av
upphandling av varor och tjänster och renodling
av fondens komparativa fördelar vad gäller
erfarenhet, kompetens i organisationen och den
nordiska resursbasen.
Samtliga nordiska länder har enats om att
NDF:s komparativa fördelar talar för en fortsatt
tyngdpunkt på ekonomisk infrastruktur,
samtidigt som det är viktigt att integrera sociala
dimensioner i projekten. Den tidigare angivna
målsättningen att 40 procent av projekten skall
avse social infrastruktur, multisektor och miljö
bör ligga fast. Detta slås fast i en rapport med
riktlinjer för en kapitalökning som de nordiska
länderna enats om. Överenskommelsen innebär
en påfyllnad om 330 miljoner euro för en
femårsperiod från 2001. Sveriges andel är 32
procent. Nordiska ministerrådet har tillstyrkt
kapitalökningen liksom förslag att fondera
räkenskapsvaluta SDR (Speciella
Dragningsrätter) till euro.
NORSAD-fonden är ett samarbete mellan de
nordiska länderna Danmark, Finland, Norge och
Sverige samt medlemsländerna i Southern
African Development Community (SADC).
Fonden har som syfte att bidra till ekonomisk
utveckling och självförsörjning i SADC-länderna
främst med lån till s.k. joint ventures. De
nordiska länderna beslutade i fjol om en
förlängning av fondens mandat till utgången av
mars 2003 och om en kapitalpåfyllnad om 150
miljoner danska kronor. Sveriges bidrag under en
treårsperiod uppgår till 66 miljoner svenska
kronor.
Övrigt multilateralt samarbete
Tabell 3.6 Övrigt multilateralt samarbete
Tusental kronor
Budget 2000
Beräknat 2001
Miljöinsatser
0
111 000
Konfliktförebyggande insatser
50 500
120 000
Särsk. multilaterala insatser:
- Utsatta barn i fattiga länder
- Särsk. jämställdhetsinsatser
0
0
27 000
5 000
Övriga insatser
121 000
150 000
Summa
171 500
413 000
Multilaterala miljöinsatser
FN:s generalsekreterare pekar i sin rapport till
Millennieförsamlingen på de framsteg som gjorts
ända sedan 1972, då den första miljökonferensen
hölls i Stockholm. Samtidigt konstaterar han att
utmaningarna vida överträffar de åtaganden som
ändå gjorts. Dessa är, enligt rapporten, för få, för
små och för sena. Generalsekreterarens
förhoppning är att världens ledare skall ta
tillfället i akt att skapa nytt liv i debatten om
hållbar utveckling samt lägga grunden för
konkreta åtaganden i samband med toppmötet
om miljö och utveckling år 2002.
Regeringen medverkar aktivt i det
förberedande arbetet inför översynen och
kommer under det första halvåret 2001 att
inneha en nyckelroll i dessa förberedelser som
EU:s ordförande. Redan under hösten 2000
kommer FN:s generalförsamling att besluta om
syfte, inriktning, omfattning, tidpunkt och plats
för den konferens som troligen kommer att
hållas på toppmötesnivå i ett utvecklingsland. En
nationalkommitté har tillsatts för att bistå
regeringen i detta förberedande arbete. Dess
rapport är del i ett världsomspännande nationellt
Agenda 21-arbete. Regeringen fäster också stor
vikt vid att EU våren 2001 skall kunna anta en
strategi för hållbar utveckling som ett regionalt
bidrag till toppmötet 2002.
Sveriges prioriteringar för
utvecklingssamarbetet utgår från
rekommendationerna från FN:s konferens om
miljö och utveckling (UNCED) 1992 vilka
ytterligare har konkretiserats och befästs sedan
regeringens skrivelse om Sveriges
utvecklingssamarbete för hållbar utveckling
(rskr. 1996/97:2) behandlades i riksdagen.
I allt högre grad svarar nu de multilaterala
organisationerna upp när det gäller att
genomföra visionen om hållbar utveckling i den
konkreta verksamheten. Världsbanken har under
de senaste åren utarbetat riktlinjer för hållbar
utveckling inom särskilda områden som bl.a.
energi och skog. Under innevarande år pågår ett
intensivt arbete för att i en konsultativ och
öppen process utveckla en sammanhållen
miljöstrategi. Regeringen fäster stort avseende
vid detta arbete som är ett gott exempel på hur
Sverige i styrande församlingar medverkar i
angeläget policyskapande arbete.
Sveriges ordförandeskap i EU kommer att i
hög grad prägla regeringens förberedelser för
nästa års möte med FN:s kommission för hållbar
utveckling (CSD). Energifrågorna ges en
framskjuten plats liksom frågor rörande bl.a.
atmosfären och transporter. Regeringen verkar
för att CSD:s beslut skall understryka
energifrågornas betydelse inom ramen för
utvecklingssamarbetet. Av särskild vikt är att
underlätta för u-länderna att delta i det globala
energisamarbetet.
Sveriges åtagande i förhållande till den Globala
Miljöfonden (GEF), som är finansiell mekanism
för FN:s konvention för klimatförändringar och
konventionen om biologisk mångfald, innebär
att ett belopp om ca 35 miljoner kronor skall
inbetalas. Redan under innevarande år kommer
förhandlingar att inledas om påfyllnad av
fondens resurser för den tredje
påfyllnadsperioden (2002-2006).
Sverige anser att genomförandet på landnivå
av åtagandena och intentionerna i de globala
miljökonventionerna är av mycket stor vikt.
Särskilda ansträngningar är motiverade för att
underlätta u-ländernas deltagande i det
omfattande policyarbetet. Regeringen kommer
därför att lämna särskilt strategiskt stöd för att
bidra till detta.
Under år 1999 nåddes en överenskommelse
om påfyllnad av den Multilaterala Fonden för
utfasning av ozonfarliga ämnen med ett belopp
om sammanlagt 440 miljoner dollar för perioden
2000-2002. Detta är ett uttryck för givarnas stöd
till det fortsatta arbetet med att förhindra
ozonlagrets förtunning. Sverige avser att
fortsätta verka för att stöd i större omfattning
skall inriktas på sektorprogram och stärkande av
nationella institutioner. Sveriges bilaterala
program bör fortsätta på den inslagna vägen med
betoning på förstärkning av de nationella
ozonenheterna och andra institutionella insatser
och med utnyttjande av svensk erfarenhet och
svenska resurser. Fonden bör arbeta fram flexibla
regler för bistånd till utfasning av freon inom
kylsektorn i u-länder. Samtliga dessa
eftersträvade policyförändringar bör bidra till
bättre måluppfyllelse i utfasningsarbetet under
2001 och åren därefter.
För budgetåret 2001 avsätts totalt 18,5
miljoner kronor för den första inbetalningen till
fonden under den nya påfyllnadsperioden.
I början av år 2000 hölls i Haag det andra
mötet med Världsvattenforumet. Såväl
regeringar som en rad andra aktörer bidrog
aktivt till att lyfta fram världens vattenproblem
och kom med förslag om hur de skall kunna
lösas. Sverige deltog aktivt i förberedelserna för
konferensen och vid utarbetandet av den
ministerdeklaration som antogs. Nu vidtar det
angelägna arbetet med att följa upp de föreslagna
åtgärderna. Regeringen fäster mycket stort
avseende vid att de kan genomföras i dialog med
u-länderna. Den särskilda kompetens som
Sverige besitter genom de i Stockholm belägna
vatteninstitutionerna har därvid en viktig roll
som bör kunna utnyttjas och förstärkas.
Förhandlingarna om en global konvention om
begränsning av användningen av beständiga
organiska föroreningar, s.k. POPs påbörjades år
1998. De skall enligt planerna avslutas i
december år 2000. Konventionen skall sedan
undertecknas vid en diplomatkonferens i
Stockholm våren 2001.
Regeringen anser att en global
överenskommelse om användningen av POPs är
en viktig och prioriterad fråga och Sverige var
också ett av de länder som var starkt pådrivande
för att påbörja förhandlingarna. U-länderna har
uttalat att en förutsättning för att
förhandlingarna skall kunna slutföras enligt
planerna är att i-länderna är beredda att bidra till
u-ländernas begränsning och sanering av POPs.
Det kan därför bli aktuellt att både via
multilaterala och bilaterala kanaler bidra till sådan
finansiering.
Efter förhandlingar som pågått i olika fora
sedan Riokonferensen har FN beslutat inrätta ett
globalt skogsforum (UN Forum on Forests) för
att diskutera, ge rekommendationer och följa
upp beslut rörande världens skogar. Uppgörelsen
innebär att en ny mer handlingsinriktad fas för
de globala skogsfrågorna kan inledas. För
givarländerna innebär detta att man åtagit sig att
stödja u-länderna att vidta de åtgärder på vägen
mot hållbart skogsbruk som rekommenderats.
Multilaterala konfliktförebyggande insatser
Betonandet av FN:s ansvar för internationell
fred och säkerhet är ett traditionellt inslag i
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Svensk
medverkan i och finansiering av FN-beslutade
fredsoperationer och fredsbyggande verksamhet
är betydande. Kravet på FN:s ingripande har
överstigit organisationens förmåga att möta
alltmer komplexa behov i situationer av bräcklig
fred, brutna fredsavtal och framtvingande
åtgärder enligt FN-stadgans kapitel 7.
Erfarenheterna från Balkan, Afrika och Östtimor
visar på behovet av tidigt planerade och
samordnade insatser där militära, civila,
humanitära och fredsfrämjande
utvecklingsinsatser samverkar trots bibehållna
distinkta mandat. Generalsekreteraren har härvid
en samordnande roll av avgörande betydelse.
Insikten om att konfliktförebyggande måste
genomsyra FN:s hela verksamhetsfält har, bl.a.
med svensk aktiv tillskyndan, stärkts.
Utrikesdepartementet har genom ett
handlingsprogram för konfliktförebyggande
stärkt samordningen av analysarbetet kring dessa
och andra aspekter på dagens konfliktskeenden.
Inom Utrikesdepartementet innefattar
analysarbetet om konfliktförebyggande olika
områden, såsom säkerhets-, FN-, regional-,
bistånds-, migrations- och MR-politik.
Förutom de medel som ställts till
Rikspolisstyrelsen (RPS) förfogande för
polismedverkan i fredsoperationer i bl.a.
Västafrika och Bosnien har stöd lämnats till den
temporära internationella bevakningen av
Hebron (TIPH) och FN:s internationella
vaktstyrka i Irak (UNGCI) som under viss tid
varit under svensk ledning. Sverige stödjer att
systemet med FN:s generalsekreterares särskilda
sändebud för konflikthantering och tillhörande
ämnesområden (SRSG) effektiviseras. Stöd för
detta ändamål har när det gäller SRSG för
specifika politiska uppdrag lämnats till UNITAR
(United Nations Institute for Training and
Research). När det gäller SRSG med tematiskt
ansvar kommer det nära samarbetet med SRSG
för barn i väpnade konflikter respektive för
internflyktingar att fortsätta.
Sverige har under flera år lämnat stöd till de
två internationella krigsförbrytartribunalerna för
forna Jugoslavien och för Rwanda. Det har bl.a.
gällt utgrävningar för att utröna brott mot
mänskligheten som massaker på
civilbefolkningen. Stödet för dessa ändamål
kommer att fortsätta under mer samordnade
former i nära dialog med tribunalernas
chefsåklagare.
Sverige har sedan gammalt nära kontakter
med ett flertal regionala organisationer med
ansvar för olika aspekter av konflikthantering.
Det gäller särskilt i den mest konfliktdrabbade
kontinenten Afrika. Det etablerade samarbetet
med dessa kommer att fortsätta med stöd för
deras olika ansträngningar.
När det gäller internationella insatser utanför
FN-systemet men kopplat till FN:s
ansvarsområden kommer samverkan med ICG
(International Crisis Group), Henry Dunant
institutet och IPA, (International Peace
Academy) att fortsätta.
Det svenska engagemanget för
konfliktförebyggande har fått brett
internationellt erkännande. Förväntningarna på
svensk medverkan och svenskt stöd har därmed
också ökat. Det finns också ett egenintresse för
en aktiv svensk utrikespolitik med såväl FN-
som EU-orientering att upprätthålla och utöka
Sveriges deltagande i konfliktförebyggande i
bred mening.
Särskilda multilaterala insatser: jämställdhet
Utöver bidrag till FN:s kvinnofond (UNIFEM)
om 10 miljoner kronor användes år 2000
reservationsmedel för fortsatta insatser av
pilotkaraktär för att stärka
jämställdhetssträvandena inom det multilaterala
utvecklingssamarbetet. Medel från posten har
under år 1999 och 2000 utbetalts bl.a. för
seminarier, publikationer och kurser i ett
strategiskt arbete med att integrera ett
jämställdhetsperspektiv inom såväl FN som
internationella utvecklingsbanker. Som ett led i
arbetet med att stärka rapportering och
synliggöra kvinnors och mäns olika villkor
arrangerades i samverkan med UNDP ett
seminarium våren 1999 för Estland, Ukraina och
Kazakstan och våren 2000 anordnades ett
seminarium på ministernivå med åtta afrikanska
länder samt Portugal som ordförandeland i EU.
Särskilda bidrag har också utgått till den
Afrikanska och den Asiatiska utvecklingsbanken
för att höja kompetens och medvetenhet om
kvinnors och mäns olika villkor som
utgångspunkt för analys och operativ
verksamhet.
Medlen har syftat till att under en begränsad
tidsperiod bistå organisationer bl.a. med att
utveckla handlingsplaner för jämställdhet i
utvecklingssamarbetet. Grundtanken är att
organisationerna på sikt själva skall ta ett klart
och tydligt ansvar för att uppmärksamma
kvinnor och män på lika villkor i sin verksamhet.
En successiv nedtrappning av anslagna medel
förutses därför. Samtidigt beräknas basbidraget
till UNIFEM öka.
Särskilda multilaterala insatser: barn
Inom Utrikesdepartementet pågår sedan 1998 en
översyn av barnfrågor i det internationella
utvecklingssamarbetet med målet att utforma en
sammanhållen policy för barnfrågor och att
utveckla ett systematiskt barnrättsperspektiv i
det internationella utvecklingssamarbetet utifrån
FN:s konvention om barnets rättigheter, FN-
konferenserna och de svenska biståndsmålen.
Inom ramen för den pågående översynen
utarbetas strategier inom särskilt angelägna
områden som barnarbete, kommersiell sexuell
exploatering av barn, barn på institutioner, barn
och hiv/aids, barn i väpnade konflikter samt barn
med funktionshinder. En skrivelse skall lämnas
till riksdagen och projektet skall vara avslutat i
januari 2002.
Särskilda medel har anvisats för multilaterala
insatser för att stimulera ett barnrättsperspektiv i
FN:s fonder och program m.fl. multilaterala
aktörer. Beslut om stöd har fattats avseende bl.a.
barnarbete, sexuell exploatering av barn och barn
på institution. Vidare har regeringen beslutat att
uppdra åt Sida att bereda och företrädesvis
genom internationella organisationer genomföra
biståndsinsatser för särskilt utsatta barn.
År 2001 genomför FN:s generalförsamling ett
särskilt möte kring uppföljningen av målen från
barntoppmötet år 1990 (UNGASS 2001). En
förberedande kommitté med UNICEF som
sekretariat, svarar för förberedelsearbetet. I
denna egenskap har UNICEF identifierat behov
av framsteg på tre områden: att säkerställa
välbefinnande för de yngsta barnen, att garantera
att alla barn får en god grundutbildning samt att
ge alla ungdomar möjlighet att utvecklas till
medkännande och produktiva medborgare.
UNICEF har vidare lanserat en global rörelse
för barn, Global Movement for Children, för att
mobilisera såväl det civila samhället, inklusive
enskilda organisationer, som den privata sektorn.
Sverige ger hög prioritet åt det särskilda mötet
och avser aktivt stödja förberedelsearbetet.
Sverige avser vidare stödja ett aktivt deltagande
av det samlade FN-systemet inklusive Bretton
Woods-institutionerna i utarbetandet av
förnyade åtaganden för barn och barnets
rättigheter under 2000-talets första årtionde.
Ett nytt internationellt partnerskap har bildats
i form av det Globala Vaccininitiativet (GAVI).
WHO och UNICEF ingår liksom bilaterala
givare och privata intressen. Syftet är att genom
stöd till u-länder vaccinera fler barn mot de
vanligaste barnsjukdomarna och på det viset
rädda livet på uppskattningsvis tre miljoner barn.
Regeringen avser att stödja detta initiativ.
Övriga multilaterala insatser
Årsbidrag till organisationer inom och utom
FN-systemet finansieras från denna post. Därtill
kommer fördjupningsstudier med extern
expertis, analyser, seminarier och andra
aktiviteter som främjar internationell samverkan
och utveckling t.ex. insatser till stöd för
uppföljning av FN-konferenser.
FN:s kontor för samordning av humanitärt
bistånd, OCHA, har befäst sin centrala roll.
Både beträffande policy och den konkreta
samordningen i fält har en positiv utveckling
skett, även om problemen är betydande bl.a.
p.g.a av medelsbrist. Sverige bidrog under 2000
dels till OCHA:s årsbudget med åtta miljoner
kr, dels med fem miljoner kronor till en särskild
fond för fältsamordning. Fonden har tillkommit
på svenskt initiativ för att ge OCHA möjlighet
att snabbt och flexibelt sätta upp erforderlig
samordningskapacitet. Härtill har Sida
regelmässigt i enlighet med regeringens direktiv
stött OCHA:s samordning i fält i anslutning till
beslut om bidrag till FN:s konsoliderade appeller
(CAP). För år 2001 beräknas det svenska
årsbidraget till OCHA öka. Härutöver kommer
Sidas stöd till OCHA att fortsätta.
International IDEA (Internationella institutet
för demokrati och fria val) är en mellanstatlig
organisation som bildades på svenskt initiativ i
Stockholm år 1995. IDEA är en internationell
mötesplats för medlemmarna, för närvarande 19
länder och fem internationella enskilda
organisationer. Gemensamt arbetar dessa för att
stödja en demokratisk utveckling i bred
bemärkelse, inklusive fria val. IDEA:s
verksamhet är inriktad på såväl normativt arbete
som kapacitetsutveckling och tillämpad
forskning. Institutet har på kort tid etablerat sig
och är idag en välrenommerad organisation, vars
tjänster efterfrågas på många håll i världen.
Sverige som initiativtagare och värdland för
organisationen har ett speciellt ansvar för och
intresse av att stödja dess utveckling.
ICRC (Internationella Rödakorskommittén)
har genomfört en reformering av såväl
verksamhetsbudget och program som av
ledningen av organisationen syftande till större
öppenhet och effektivitet. Organisationen
bygger sin verksamhet på de fyra Genéve-
konventionerna, jämte tilläggsprotokoll, om den
humanitära rätten i väpnade konflikter. Dess
verksamhet har blivit än mer betydelsefull i
dagens komplexa konfliktsituationer. ICRC är
på grund av sitt unika mandat och sin integritet
en särskilt viktig aktör vad gäller att ge skydd
och hjälp till drabbad civilbefolkning i väpnade
konflikter. En särskilt viktig del av ICRC:s
verksamhet är att värna om genomförandet av
och sprida kunskap om den internationella
humanitära rätten. I november 1999 antogs en
handlingsplan som utgör grunden för
medlemsstaternas och rödakorsrörelsens
åtaganden under de kommande åren. Mot
bakgrund av den vikt Sverige lägger vid ökade
kunskaper och bättre genomförande av den
internationella humanitära rätten beräknas en
mindre ökning av det svenska bidraget till
ICRC:s centrala verksamhet avseende den
humanitära rättens efterlevnad. Stöd till ICRC:s
fältverksamhet bereds av Sida i samråd med
regeringen. Sverige har fått gehör i ICRC för att
ersätta den tudelade budgeten uppdelad på
huvudkvarters- respektive fältkostnader med en
integrerad budget. Detta innebär ett gemensamt
samordnat svenskt bidrag till ICRC.
Bidraget till IOM (Internationella
migrationskommittén) utgår enligt en i förväg
fastställd skala. Det svenska bidraget förväntas
sänkas något under 2001 på grund av inträdet av
tre nya medlemmar i organisationen.
Generalförsamlingen genomför nu en rad
särskilda extramöten för att följa upp 1990-talets
stora världskonferenser. Sverige har på olika sätt
gett stöd till FN:s arbete för att få en bättre
överblick av effekterna av konferenserna liksom
för att garantera en aktiv medverkan från de
minst utvecklade länderna inför extramötena om
befolkning, jämställdhet och sociala frågor.
Liknande stöd kommer att ges inför
uppföljningsmötet av barntoppmötet och
extramötet om boende- och
stadsutvecklingsfrågorna samt inför
världskonferenserna om de minst utvecklade
länderna och utvecklingsfinansiering.
Sverige har varit drivande i arbetet att
effektivisera och reformera FN:s ekonomiska
och sociala verksamhet med tonvikt på en bättre
integrering av FN:s operativa verksamhet med
huvudsaklig inriktning på landnivå. Sverige
kommer också fortsättningsvis att driva detta
reformarbete liksom insatser som syftar till ett
fortsatt utvecklat samarbete mellan FN och
Bretton Woods-systemet. Sverige kommer också
att ge stöd till insatser som syftar till att utveckla
nya och mer förutsägbara finansieringssystem.
Finansieringsprojektet Development
Financing 2000 har under året genomfört ett
antal studier och seminarier om den framtida
finansieringen av det multilaterala systemet.
Under år 2001 kommer nya studier att
genomföras och projektet kommer särskilt att
vara engagerat i förberedelserna och
genomförandet av högnivå-mötet om
utvecklingsfinansiering som förväntas äga rum
under året. Projektet förväntas vara avslutat vid
slutet av år 2001.
Europeiska Unionen (EU)
EU är en av världens största finansiärer av
utvecklingssamarbete. Tillsammans svarar
gemenskapen och medlemsstaterna för ca 60
procent av världssamfundets offentliga bistånd.
Ungefär två tredjedelar av EG-biståndet
finansieras över den reguljära budgeten, vilken
fastställs av Europaparlamentet. Resten
finansierar medlemsstaterna dels via europeiska
utvecklingsfonden, EUF, i huvudsak till de s.k.
AVS-länderna i Afrika, Västindien och Stilla
Havet, dels med ca 7 procent genom lån från
Europeiska investeringsbanken.
Årligen avsätts ca 6 miljarder euro av den
totala EG-budgeten för internationellt
utvecklingssamarbete. Budgetåret 2001 beräknas
732 miljoner kronor avräknas från
biståndsramen för att täcka Sveriges andel.
Därtill kommer Sveriges åtagande om bidrag till
EUF 8 om 350 miljoner euro samt ett beräknat
bidrag till EUF 9 om 377 miljoner euro.
Reformer
1999 presenterade kommissionen resultaten av
den övergripande utvärdering av EG:s
utvecklingssamarbete som initierades av
medlemsstaterna 1995. Utvärderingen pekade på
allvarliga brister i såväl planering, beslutsprocess,
genomförande, uppföljning som
utvärderingsverksamheten. Samtidigt
konstaterades att kommissionen lider av
underbemanning på biståndsområdet.
Utvecklingsrådet gav kommissionen i uppdrag
att utarbeta ett program över de åtgärder som
krävdes för att komma till rätta med de problem
utvärderingen pekade på. Vid Utvecklingsrådet i
maj 2000 presenterade kommissionen en rapport
om vidtagna och planerade åtgärder samt ett
förslag till en samlad policy för
utvecklingssamarbetet.
Gemenskapens utvecklingssamarbete
kännetecknas idag av låg effektivitet. Detta tar
sig bl.a. uttryck i långa beredningstider,
förseningar i verkställighet, låg uthållighet efter
avslutat stöd samt svag samverkan med
partnerlandets myndigheter och med andra
biståndsgivare. Användningen av fattigdoms-,
jämställdhets- och problemanalyser är sporadisk.
Utvärderingar görs, men resultaten återförs inte i
tillräcklig utsträckning till
verksamhetsplaneringen.
Dessa och andra missförhållanden förväntas
åtgärdas dels genom kommissionens stora
reformprogram, dels genom den omorganisation
och nya utvecklingspolitik som lagts fast.
De viktigaste åtgärderna kan sammanfattas i
följande punkter:
- ett globalt synsätt med samstämmighet
mellan utvecklingssamarbetet och den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken samt med andra
politikområden,
- förstärkt fokus på fattigdomsbekämpning,
som inkluderar institutionella aspekter,
jämställdhet och hållbar utveckling,
- främjande av den privata sektorns
utveckling,
- närmare koppling mellan katastrofinsatser,
återuppbyggnad och utvecklingsstöd,
- en bättre arbetsfördelning mellan EG:s
utvecklingsbistånd och andra
biståndsgivares, inte minst
medlemsländernas, baserat på landstrategier
som utformas i nära samarbete med
partnerlandets myndigheter,
- en starkare länk mellan utvärderingar,
"lessons learned", och utformningen av nya
program.
Efter utredningar och intensiva konsultationer
med medlemsstaterna och internationella
organisationer har kommissionen beslutat att på
sikt inrätta en särskild institution för EG-
bistånd. Som ett första steg inrättas under 2000
en ny avdelning för utvecklingssamarbete. Den
kommer att ledas av en styrelse med
kommissionären för utrikes relationer som
ordförande och kommissionären för
utvecklingssamarbete som verkställande
direktör.
De ca 120 EU-delegationerna i
utvecklingsländer skall få ökade resurser och
befogenheter. Detta förutsätter dock en
revidering av såväl budgetförordning som
personalreglemente.
Samarbetet mellan EG och medlemsstaternas
förvaltningar skall stärkas och fokuseras på
landsstrategier, sektorprogram och
erfarenhetsutbyte. På sikt kan också
samfinansiering och utkontraktering av EG-
bistånd till medlemsstater prövas.
Sverige har varit en av de ivrigaste
förespråkarna för en reformering av EG:s
utvecklingssamarbete. Även om organisations-
och effektivitetsfrågor är kommissionens eget
mandat är det naturligt att Sverige och andra
medlemsstater engagerar sig i arbetet i
expertgrupper, informella möten,
rådsarbetsgrupper och
verkställighetskommittéerna som kommer att
behandla olika aspekter av effektivisering.
Ordförandeskapet 2001
Ett EU som är öppet mot omvärlden och präglas
av internationell solidaritet kommer att vara en
ledstjärna under det svenska ordförandeskapet.
Så långt det är möjligt för ordförandeskapet att
påverka Utvecklingsrådets dagordning, kommer
Sverige att arbeta för att den skall ingå i den
kontinuitet som Frankrikes, Sveriges och
Belgiens ordförandeskap bör bilda. EU-
ordförandeskapet innebär ett ökat engagemang
både i processer och i substans. Framför allt
måste Utrikesdepartementet och Sida medverka
till att sådana rådsprocesser som främjar
genomförandet av kommissionens nya
utvecklingspolicy förs framåt. Förutom
kontinuitet och effektivitet kommer även frågor
om fattigdomsbekämpning, jämställdhet och
hållbar utveckling att stå högt på dagordningen
under det svenska ordförandeskapet.
Ordföranden i Utvecklingsrådet,
biståndsministern, har ett brett uppdrag som
kräver snabb och solid hantering av ärenden.
Detta gäller redan från inträdet i vår trojka-
period 1 juli 2000. Från den 1 januari 2001
kommer svenska tjänstemän att under ett halvår
leda de förhandlingar som sker i fyra
rådsarbetsgrupper på utvecklingssamarbetets
område. Sammanlagt kommer de två
ordförandena för fyra rådsarbetsgrupper vardera
att leda ett drygt sextiotal halv- eller
heldagsmöten i vilka minst en svensk nationell
delegat per möte deltar. Inom ramen för det
globala utvecklingssamarbetet svarar
Utrikesdepartementet för fem
förhandlingsprocesser och hundratals EU-
samråd inför FN-konferenser och -möten.
Vid sidan av att ansvara för att formulera EU-
gemensamma ståndpunkter och att företräda EU
både i internationella organisationer och i tredje
land fortsätter det löpande arbetet i bl.a. de 25
verkställighetskommittéer och expertgrupper där
Utrikesdepartementet och Sida deltar under
kommissionens ledning.
I Sverige arrangeras två högnivåmöten under
ordförandeskapet:
- Barn i krig och på flykt är ett
högnivåseminarium som äger rum i
Norrköping i mars,
- Making Globilisation Work for the Poor är
en konsultation om globalisering och
utvecklingssamarbete, som äger rum i
Kramfors i juni.
En FN-konferens om de minst utvecklade
länderna äger rum i maj 2001 i Bryssel. Ett
arrangemang med deltagare från enskilda
organisationer och det civila samhället anordnas i
anslutning till konferensen.
En övergripande svensk målsättning är att vi
som ordförande skall bidra till ökad effektivitet
och kvalitet i Gemenskapens bistånd och stödja
EU att kunna axla en roll som en pålitlig och
solidarisk del av det internationella
utvecklingssamfundet, särskilt gentemot FN.
AVS-samarbetet
I juni undertecknades det nya
partnerskapsavtalet det s.k. Cotonou-avtalet
mellan Europeiska gemenskapen,
medlemsstaterna och de 71 AVS-länderna i
Afrika, Västindien och Stilla havet. Avtalet
kommer att ersätta Lomékonventionen, som
reglerat samarbetet under de senaste 25 åren.
Förhandlingarna har gällt omfattande
förändringar av det tidigare samarbetet, vars
resultat varit blandat. Utvecklingssamarbetet har
kritiserats för att vara ineffektivt och
handelspreferenserna har inte lett till en ökad
integration av AVS-länderna i världsekonomin.
Målet har för båda parter varit att åstadkomma
ett genuint partnerskap baserat på lokalt
ägarskap och ömsesidiga åtaganden.
Fattigdomsbekämpning skall utgöra det
övergripande målet för samarbetet. Ett brett
deltagande skall eftersträvas, som också skall
omfatta det civila samhället och den privata
sektorn. En fördjupad politisk dialog mellan
parterna skall bidra till fred och säkerhet och en
demokratisk utveckling.
Avtalet lägger ökad tonvikt vid respekt för
mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och
god samhällsstyrning. Brott mot dessa värden
skall vara föremål för konsultationer. Om inte en
lösning kan nås, kan utvecklingssamarbetet helt
eller delvis avbrytas. De tre första elementen
utgör sedan tidigare avtalets grundsatser. Frågan
om god samhällsstyrning skulle utgöra en fjärde
grundsats var länge omdebatterad. Genom aktivt
svenskt agerande kunde en kompromiss nås, som
innebär att god samhällsstyrning utgör ett
grundelement i avtalet. Allvarliga fall av
korruption skall vara föremål för särskilda
konsultationer mellan parterna. Migrationsfrågor
skall vara föremål för en nära dialog.
En svår fråga i förhandlingarna var den
framtida handelsregimen. Den kompromiss som
parterna kom överens om innebär att de
nuvarande handelspreferenserna förlängs fram
till år 2008 och att ett undantag begärs från
WTO:s regler. Under tiden skall gemenskapen
förhandla om WTO-förenliga regionala
frihandelsavtal med de AVS-regioner eller -stater
som så önskar. Syftet med dessa s.k. regionala
ekonomiska partnerskapsavtal är att främja
regional liberalisering och ökad handel inom en
region, som ett led i AVS-ländernas integration i
världsekonomin.
Biståndet skall fördelas på basis av både behov
och uppnådda resultat. Landsstrategier skall
utgöra basen i planeringen av
utvecklingssamarbetet. Biståndet är uppdelat på
ett samlat anslag för gåvobistånd och en särskild
investeringsfacilitet för stöd till
näringslivsutveckling. Den nionde europeiska
utvecklingsfonden, EUF 9, kommer att beräknas
till 13,8 miljarder euro, vilket tillsammans med
outnyttjade medel från tidigare år skall täcka
perioden 2000-2007. Sveriges bidrag beräknas till
377 miljoner euro. Hela avtalet löper på tjugo år
med möjlighet till revidering vart femte år.
Regeringen välkomnar det nya avtalet som
utgör en bra plattform för att utveckla
samarbetet med AVS-länderna.
MEDA
Inom den s.k. Barcelonaprocessen förs en
politisk, ekonomisk och kulturell dialog som
syftar till att öka stabiliteten och främja
samarbetet i Medelhavsregionen. Genom MEDA
skall gemenskapen stödja 12 länder runt
Medelhavet i deras ekonomiska utveckling och
bidra till att de står bättre rustade att möta
konkurrensen från den europeiska industrin, när
ett planerat frihandelsområde införs år 2010.
Samarbetets omfattning har ökat markant under
1990-talet. För perioden 1995-1999 har ca fem
miljarder euro avsatts för stöd till dels
ekonomisk anpassning och integration, dels mer
traditionellt utvecklingssamarbete.
Kapacitetsbrist och organisatoriska problem i
Kommissionen har lett till svårigheter att
genomföra programmet. MEDA-förordningen,
som styr biståndets innehåll och inriktning, är
under omförhandling. Under 2000 förväntas
beslut dels om den nya förordningen, dels om
omfattningen av stödet för perioden 2000-2005.
ALA
Samarbetet med Asien och Latinamerika (ALA)
har under senare år breddats till att omfatta både
bistånd och ekonomiskt samarbete.
Tyngdpunkten ligger på de fattigaste länderna
och de fattigaste delarna av befolkningen samt på
regioner och länder med betydande kommersiell
potential. Den finansiella ramen för perioden
1996-2000 beräknas till fem miljarder euro. Av
detta går ca 60 procent till Asien och 40 procent
till Latinamerika. Per capita är dock biståndet till
Asien betydligt mindre än till Latinamerika.
Samtidigt har behovet av stöd till flera av de
asiatiska länderna ökat i spåren av Asienkrisen
1997-98, där negativa sociala effekter kvarstår i
t.ex. Indonesien och Thailand. Enligt svensk syn
bör en omfördelning inom ALA-biståndet
övervägas. Sverige välkomnar kommissionens
planer att utarbeta nya landsstrategier för
utvecklingssamarbetet med länderna i Asien och
Latinamerika.
OBNOVA/CARDS
Efter 1990-talets krig och konflikter är västra
Balkan ett viktigt område för EG:s
utvecklingssamarbete. Insatserna, som knyter an
till Stabilitets-pakten för sydöstra Europa och
Stabiliserings- och associationsprocessen, skall
bland annat bidra till förutsättningar för fred och
stabilitet i regionen, samt hjälpa länderna att
integreras i de europeiska strukturerna.
Gemenskapens utvecklingssamarbete på västra
Balkan har hittills skett inom ramen för två olika
program: Obnova och Phare. Under år 2000
förväntas beslut om en ny förordning, CARDS,
som ska ersätta båda dessa program och i
fortsättningen styra EG:s insatser i regionen.
Under perioden 1991-1999 uppgick insatserna ur
gemenskapsbudgeten till totalt 4,5 miljarder
euro, men för perioden 2000-2006 planeras en
ökning. Det största stödet ges för närvarande till
Kosovo och Bosnien-Hercegovina. Betydande
belopp kan också frigöras för andra delar av
Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ), utöver
Kosovo, den dagen då en demokratisk regim har
kommit till makten i Belgrad.
Livsmedelsbistånd och livsmedelssäkerhet
EG:s program för livsmedelsbistånd och
livsmedelssäkerhet syftar till att främja
livsmedelssäkerheten i de fattigaste länderna.
Programmet är i storleksordningen 505 miljoner
euro. Nära hälften av resurserna används för att
stödja livsmedelssäkerheten i AVS-länderna.
FN:s livsmedelsprogram (WFP) och enskilda
organisationer är viktiga samarbetspartner.
Livsmedelssäkerhet och jordbruksutveckling
har identifierats som ett prioriterat område för
EG:s framtida utvecklingspolitik. En omfattande
utvärdering av programmet har gjorts och en
förändring av nuvarande förordning kan bli
aktuell under det svenska ordförandeskapet.
Ambitionen är att integrera livsmedelssäkerhet i
det bredare perspektivet av
fattigdomsbekämpning.
ECHO
Gemenskapens humanitära bistånd uppgick 1999
till ungefär 800 miljoner euro vilket gör
Kommissionens kontor för humanitärt bistånd,
ECHO (European Community Humanitarian
Office), till en av världens största enskilda
finansiärer av humanitärt bistånd. Stödet
kanaliseras i huvudsak via enskilda
organisationer, FN-organ och Internationella
Rödakorskommittén.
Parallellt med den övergripande översynen av
EG:s utvecklingssamarbete har en särskild
utvärdering genomförts av verksamheten inom
ECHO under åren 1996-1999. Utvärderingen
uppmärksammar särskilt brister i koordinering
inom Kommissionen och med andra humanitära
aktörer, avsaknaden av ett tydligt mandat och
klar policy samt övergripande administrativa
svagheter. Vid Utvecklingsrådet i maj 2000
antogs rekommendationer om hur
kommissionen bör åtgärda identifierade brister. I
rekommendationerna uppmanas ECHO bl.a att
tydliggöra sitt mandat, att stärka samarbetet med
FN och Internationella Rödakorsrörelsen och att
effektivisera sin interna organisation. Vidare
uppmärksammas Kommissionens avsikt att
presentera en strategi för kopplingen mellan
humanitärt bistånd, rehabilitering och
utvecklingsinsatser. ECHO har påbörjat en
förändringsprocess i syfte att åtgärda
identifierade brister. Sverige instämmer överlag
med utvärderingens slutsatser och har för avsikt
att följa upp utvecklingsrådets
rekommendationer bl.a. genom fortsatt dialog
med ECHO. Sverige kommer som ordförande i
EU under våren 2001 att vara värd för ECHO:s
årliga policymöte.
Konfliktförebyggande
Under senare år har inom EU ett bredare synsätt
anlagts på konflikt- och säkerhetsfrågor med
ökat fokus på såväl förebyggande av väpnade
konflikter som på civil och militär krishantering.
Vid ministermötet i Helsingfors i december 1999
antog EU nya riktlinjer för utvecklingen av den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
(GUSP). Sverige var då tillsammans med
Storbritannien en av de drivande krafterna
bakom beslutet att upprätta en icke-militär
mekanism för krishantering, som skall samordna
och effektivisera de olika civila medel och
resurser som står till unionens förfogande.
I den nya Civilkommittén, som upprättats på
svenskt initiativ, ges en möjlighet att ta ett brett
grepp på EU:s bidrag till konflikt- och
krisförebyggande, eftersom arbetet inkluderar
såväl förstapelarfrågor (utvecklingssamarbetet
och det humanitära biståndet) som
andrapelarfrågor (utrikespolitiken). En
prioriterad uppgift kommer att vara att stärka
unionens samlade kapacitet för civil
krishantering där utvecklingssamarbetet ingår
som ett viktigt bidrag. Konfliktförebyggande är
också en av Sveriges prioriteringar inför
ordförandeskapet. Målet är att utarbeta en
samordnad EU-policy där EU:s samtliga
instrument utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det nya synsätt på konflikt-och
säkerhetsfrågor som man inom EU antagit under
senare år har också fått ett konkret genomslag på
biståndsområdet. EU:s senaste insatser på den
afrikanska kontinenten speglar den prioritet som
man ger preventiva, konfliktförebyggande
åtgärder. Stöd har utgått från EU till
Lusakaprocessen, vilken har som mål att
åstadkomma fred i den komplicerade konflikten
i Demokratiska Republiken Kongo,
rehabiliteringsprocessen i Rwanda och Burundi
och gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea.
Bilateralt utvecklingssamarbete
Inledning
Huvuddelen av det svenska
utvecklingssamarbetet ca två tredjedelar är
bilateralt, dvs. sker direkt mellan Sverige och
enskilda utvecklingsländer. Sida ansvarar för den
helt övervägande delen av det bilaterala
biståndets genomförande.
Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete sker
med ett stort antal länder. För länder med vilka
Sverige har mer omfattande eller komplext
samarbete styrs detta genom landstrategier.
Dessa bygger i ökande grad på en nära dialog
med samarbetslandet, både regeringen och det
civila samhället. För att integrera det svenska
samarbetet så långt som möjligt i
samarbetslandets egna utvecklingsansträngningar
och samordna insatserna med andra givares
bistånd, läggs ökad vikt vid att koppla de svenska
landstrategierna till de strategier som utvecklas i
första hand av samarbetslandet självt men också
till de strategier som andra ledande givare, som
Världsbanken och FN, utvecklar i nära
samarbete med landets regering och civila
samhälle. Syftet är att komplettera landets egna
ansträngningar och bidra till finansiering av
större program, exempelvis för sektorer som
undervisning och hälsovård. Samtidigt betonas
samarbetslandets ansvar och de olika rollerna
tydliggörs.
Biståndet får också en allt viktigare roll som
katalysator för ökade privata kapitalflöden, både
nationellt och internationellt. I många länder
finns förutsättningar för att gradvis minska
biståndsfinansieringen till förmån för inhemska
och utländska privata resurser. Biståndet kan
underlätta detta genom att stödja utveckling av
t.ex. ländernas finansiella sektorer.
Av Sidas utbetalningar 1999 var den
geografiska fördelningen: Afrika 35 procent,
Asien 19 procent, Latinamerika 16 procent och
Europa/Centralasien 14 procent. Av
verksamhetsgrenarna gick den största andelen,
17 procent, till humanitärt bistånd medan 16
procent gick till sociala sektorer, 13 procent till
mänskliga rättigheter och demokratisk
samhällsstyrning och 12 procent till
infrastruktur, näringsliv och urban utveckling.
Genom en stärkt inriktning på små och
strategiska insatser, inte minst inom området
demokrati och mänskliga rättigheter, ökar också
antalet insatser och uppgick 1999 till 4620.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet
utvärderas inom Sida, dels av Sekretariatet för
utvärdering och intern revision som är direkt
underställt Sidas styrelse, dels av olika
avdelningar och av de integrerade ambassaderna.
Utvärderingsverksamheten vid Sida under 1999
redovisas under Resultat (avsnitt 3.6.1).
För att kontinuerligt förbättra
utvecklingssamarbetet krävs ökad återföring och
kunskapsutveckling inom
utvärderingsverksamheten samt bättre
utnyttjande av forsknings- och
utredningsresultat. Expertgruppen för
utvecklingsfrågor (EGDI) som tillsattes av
regeringen 1995 spelar här en viktig roll genom
extern rådgivning och kontakter med
forskarsamhället. Under 1999 publicerade EGDI
fyra studier om bl.a. biståndsberoende,
landsbygdsutveckling i Tanzania och den
internationella finansiella arkitekturen.
Utrikesutskottet har i betänkandet
1999/2000:UU2 hemställt att regeringen ges i
uppdrag att se över formerna för hur den
utvärderingsverksamhet som finns utanför
biståndsförvaltningen kan stärkas med särskilt
fokus på möjligheterna att stärka EGDI:s
utvärderande funktion. En översyn av detta har
påbörjats inom Utrikesdepartementet och en
referensgrupp med deltagande från
Utrikesdepartementet, Sida, EGDI och
Utredningen om Sveriges politik för global
utveckling har tillsatts. Översynen kommer
också kopplas till den översyn av EGDI som är
aktuell. Resultatet av översynen av
utvärderingsverksamheten beräknas redovisas i
budgetpropositionen för 2002.
Mål- och resultatstyrning av Sida (MÅRS)
I regleringsbrevet för 1999 gavs
Utrikesdepartementet och Sida i uppdrag att
gemensamt se över resultatstyrningen av Sidas
verksamhet. Syftet med översynen var
framförallt att tillgodose regeringens behov av
att styra och bedöma verksamheten respektive
behovet av uppföljning och information för
rapportering till riksdagen.
Projektet har identifierat vilken typ av
resultatinformation som kan antas behövas för
regeringens och riksdagens behov. Detta innebär
bl.a. att regeringen kommer att beställa särskilda
utvärderingar mot effektmålen med vissa
intervaller. I samband med regleringsbreven för
2001 beräknas en sådan beställning kunna göras.
En grundstruktur för den årliga
rapporteringen av verksamhetsgrenarna liksom
formuleringen av verksamhetsmålen har
utarbetats. För resultatrapporteringen betonas
särskilt analyser och kommentarer i större
utsträckning än i nuvarande redovisning. Denna
grundstruktur kommer att tillämpas i
regleringsbrevet för 2001 och
resultatinformationen därmed rapporteras i
budgetpropositionen för 2003.
Vissa förändringar har gjorts i
verksamhetsindelningen och anslagsstrukturen.
Utgångspunkten för arbetet var att dessa skulle
sammanjämkas och att en indelning skulle väljas.
Översynen visade att detta inte var praktiskt
genomförbart. För att förbättra informationen
kommer dock en matris med dels
verksamhetsindelningen, dels anslagsstrukturen
att redovisas i Sidas budgetunderlag inför
kommande budgetår. Anslagsstrukturen blir den
styrande ledden medan verksamhetsgrenarna
visar den prognostiserade fördelningen. Den
budgeterade matrisen följs sedan upp i Sidas
årsredovisning med en matris över den faktiska
fördelningen inklusive en analys av eventuella
större förändringar.
Anslagstrukturen har omarbetats något för att
i högre utsträckning integrera det bistånd som
Sida handhar i respektive region. Detta innebär
att regionposterna inte är jämförbara med
föregående års siffror.
Under hösten kommer ett utvecklingsarbete
bedrivas i syfte att identifiera effektivitetsmått
för myndigheten Sida.
Medelsfördelning och anslagsstruktur
Tabell 3.7 Anslagsposten 1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete
Tusental kronor
Budget 2000
Beräknat 2001
Afrika
1 850 000
2 330 000
Asien
1 000 000
1 415 000
Latinamerika
620 000
785 000
Europa
450 000
705 000
Särskilda utvecklingsprogram
1 070 000
Globala utvecklingsprogram
1 162 000
U-krediter
450 000
430 000
Forskningssamarbete
570 000
Enskilda organisationer
880 000
890 000
Humanitärt bistånd och kon-
fliktförebyggande
1 000 000
1 077 000
Ekonomiska reformer
665 000
700 000
Information
50 000
50 000
Summa
8 605 000
9 544 000
Anslagsposten för det bilaterala
utvecklingssamarbetet ökar år 2001 med 939
miljoner kronor till 9 544 miljoner kronor. Vid
fördelningen av medel har reservationer på
respektive delpost beaktats.
Anslagsstrukturen för 2001 har ändrats
jämfört med innevarande år: delposten 5
Särskilda utvecklingsprogram samt delposten 7
Forskningssamarbete har avskaffats. Insatser
under dessa poster som kan land- eller
regionfördelas överförs till regionposterna.
Under en ny delpost 5 Globala
utvecklingsprogram finansieras forskning och
andra insatser inom olika ämnesområden som
inte avser ett visst land eller region.
Medelsfördelning mellan de olika delposterna
framgår av tabell 3.7. Sida, som disponerar
merparten av anvisade medel under
anslagsposten, har rätt att omfördela mellan
delposter.
Delposten 1 Afrika omfattar dels landramar
för programländer, dels medel för regionalt
samarbete och övriga insatser. Delposten
beräknas öka till 2 330 miljoner kronor.
Delposten 2 Asien omfattar dels landramar för
programländer, dels medel för regionalt
samarbete och övriga insatser. Delposten
beräknas öka till 1 415 miljoner kronor.
Delposten 3 Latinamerika omfattar
samarbetet med Central- och Sydamerika
inklusive Nicaragua och Bolivia. Delposten
beräknas öka till 785 miljoner kronor.
Delposten 4 Europa omfattar insatser på
västra Balkan och stöd till vissa länder i Kaukasus
och Centralasien. Delposten beräknas öka till
705 miljoner kronor.
I tabell 3.8 anges gällande och indikativa årliga
ramar i länder med vilka Sverige har
samarbetsavtal. Därutöver tillkommer insatser
som finansieras såväl under regionposterna som
under andra delposter, t.ex. inom näringsliv,
demokrati, forskning, humanitärt bistånd och
stöd till ekonomiska reformer.
Delposten 5 Globala utvecklingsprogram
omfattar globala program, metodutveckling,
rekrytering och utbildning av fältpersonal,
internationella kurser samt
utvärderingsverksamhet och internrevision.
Delposten 6 U-krediter omfattar subventioner
av u-krediter. Biståndskrediter finansieras under
regionposterna.
Delposten 7 Enskilda organisationer utgör
stöd till bistånd som genomförs av svenska
folkrörelser och enskilda organisationer.
Delposten 8 Humanitärt bistånd används för
att lindra följderna av väpnade konflikter för
civilbefolkningen, stöd till tidig återuppbyggnad
och konfliktförebyggande samt insatser för offer
för naturkatastrofer.
Delposten 9 Ekonomiska reformer används
för betalningsbalansstöd och skuldlättnad, främst
inom ramen för internationellt samordnande
skuldinitiativ, till fattiga och skuldtyngda länder
som genomför ekonomiska reformprogram.
Delposten 10 Information beräknas till 50
miljoner kronor för att ge ett fortsatt utrymme
för en ökad satsning på information om och
opinionsbildning kring utvecklingssamarbetet.
Tabell 3.8 Gällande och indikativa ramar i samarbetsavtal
Tusental kronor
2000
2001
Afrika
Angola
80 000
75 000
Eritrea
20 000
1
Etiopien
130 000
2
Guinea-Bissau
5 000
Kenya
65 000
65 000
MoVambique
300 000
320 000
Namibia
65 000
65 000
Sydafrika
200 000
200 000
Tanzania
260 000
290 000
Uganda
150 000
150 000
Zimbabwe
110 000
Asien
Bangladesh
140 000
140 000
Kambodja
100 000
100 000
Laos
100 000
100 000
Sri Lanka
60 000
60 000
Vietnam
200 000
220 000
Västbanken/Gaza
120 000
120 000
1 I regeringsbeslut i december 1999 sänktes landramen till 10 miljoner kronor.
2 I regeringsbeslut i december 1999 sänktes landramen till 70 miljoner kronor.
Utöver ramarna tillkommer insatser som finansieras under regionposter eller
andra delposter.
Verksamhetsgrenar
Demokratisk samhällsstyrning och mänskliga
rättigheter
Målet för utvecklingssamarbetet avseende
demokrati och mänskliga rättigheter är att bidra
till en demokratisk samhällsstyrning och en ökad
respekt för de mänskliga rättigheterna.
Demokratimålet bidrar till det övergripande
fattigdomsmålet genom att tillföra den politiska
dimensionen.
Resultatet av utvecklingssamarbetet mäts
ytterst i hur enskilda människors villkor
förbättras och vilken makt de har att påverka sina
liv. Det kan översättas i termer av hur de
mänskliga rättigheterna respekteras och
förverkligas. Sverige skall därför i
utvecklingssamarbetet stödja sig på de
internationella konventionerna om de mänskliga
rättigheterna, framför allt FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna samt de
sex centrala FN-konventionerna.
Utvecklingssamarbetet inom området skall
användas till att stärka en demokratisk
samhällsstyrning och respekt för de mänskliga
rättigheterna. Det innebär bland annat ett
förvaltningsstöd som stärker och effektiviserar
den statliga förvaltningen i våra samarbetsländer i
syfte att bättre tjäna ett demokratiskt system.
Utvecklingssamarbetet inriktas också på
rättsväsenden i bred bemärkelse. Dessa är ofta
underfinansierade och lider av stora
eftersläpningar. Detta leder ofta till långa
väntetider i häkten och vid domstolar och
därmed en försämrad rättssäkerhet, vilket är ett
brott mot de mänskliga rättigheterna. Svenskt
stöd skall bland annat inriktas på administration
av rättsväsendet. Stöd kan också utgå till
rättshjälp och till enskilda organisationer som
bidrar till breddat tillträde också för mindre
bemedlade personer.
Utvecklingssamarbetet kan också användas
för att främja fria, självständiga, pluralistiska och
granskande media. Tillsammans med olika delar
av det civila samhället, framför allt vissa enskilda
organisationer utgör de kanaler för andra röster
och frågor och utgör egna demokratiska
mötesplatser i samhället.
Granskningsfunktionen kan också ligga inom
ramen för den offentliga förvaltningen t.ex. i
form av ombudsmän. Den svenska traditionen
på detta område är en unik resursbas för
utvecklingssamarbetet.
Demokratistöd måste omfatta en förståelse
för hela den demokratiska processen. Ett lands
konstitution ger de grundläggande spelreglerna.
Val är en form av temperaturmätare avseende
den politiska processen. Politiska partier är,
liksom valmyndigheter, centrala demokratiska
institutioner. Lokal demokrati är ett sätt att
komma närmare medborgarna och det handlar
om den dimension av fattigdom som rör makten
över den egna vardagen. Alla dessa institutioner
kan främjas genom utvecklingssamarbetet.
Sida har under året arbetat med fyra parallella
metodprojekt under rubriken demokratisk
samhällsstyrning. Projekten handlar om
rättsväsendet, god samhällsstyrning,
medborgerligt deltagande samt den politiska
processen (val, parlament, konstitutioner samt
valda församlingar på lokal nivå). Slutsatser av
delprojekten skall samlas i ett policypapper på
temat demokratisk samhällsstyrning vilket
kommer att färdigställas mot slutet av året.
Sida och Utrikesdepartementet har också
gemensamt arbetat fram en vägledning för land-
analysarbetet i syfte att stärka demokrati och
mänskliga rättighetsdimensionen. Att främja
demokrati och mänskliga rättigheter tar tid och
är ett processinriktat arbete. Det kräver en god
förmåga att kombinera instrument och kanaler
på nya och kreativa sätt. Det är väsentligt för
trovärdigheten att ett demokrati- och mänskliga
rättighetsperspektiv genomsyrar allt
utvecklingssamarbete.
Sedan skrivelserna Demokrati och mänskliga
rättigheter i Sveriges internationella
utvecklingssamarbete (skr.1997/98:76) samt
Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik
(skr.1997/98:89) presenterades våren 1998 har
ett intensivt uppföljningsarbete bedrivits.
Särskild prioritet har getts åt utvecklande av
kapacitet genom dels utbildning, dels
metodutveckling. Barnets rättigheter har som ett
särskilt prioriterat område aktivt integrerats i
såväl utbildnings- som metodsatsningar.
Det är väsentligt att Sida under kommande år
låter uppföljningsarbetet fortgå både genom
breddning och fördjupning, såväl som fortsatt
metod- och kompetensutveckling som genom
utveckling av kontakter och samarbetsformer
med svensk expertis och svenska aktörer på
området. I en begränsad skala har den svenska
politiken på området, liksom de praktiska
biståndserfarenheterna, presenterats i
internationella sammanhang. Detta arbete
kommer under året att fortsätta och den svenska
internationella profilen att höjas.
Sociala sektorer
Målet är att skapa förutsättningar för social
utveckling och trygghet, dvs. förbättra
levnadsvillkor genom stöd till hälso- och
utbildningsreformer, utveckling av nationella
hälso- och utbildningssystem samt stöd till
förbättrad vattenförsörjning och sanitet.
Samarbetet skall även bidra till att ge människor
med funktionshinder möjligheter att delta på lika
villkor i samhällslivet. Målet för kultursamarbetet
är att skapa förutsättningar för kreativitet och
kulturell mångfald.
Utvecklingssamarbetet inom hälsosektorn bör
liksom inom undervisningssektorn även
fortsättningsvis inriktas på att stödja
reformprocesser med målsättningen att
åstadkomma hälso- och sjukvård av god kvalitet
för alla samt att förbättra folkhälsan för utsatta
grupper. Med denna inriktning följer en
anpassning av arbetssätt främst genom övergång
från projektstöd till sektorprogramstöd. Under
året har en policy och handledning för
sektorprogramstöd tagits fram med hjälp av
erfarenheter från hälso- och
undervisningssektorn.
Undervisningsstödet fokuseras på att
förbättra utbildningens kvalitet i
samarbetsländerna, huvudsakligen inom
basutbildning där lärarfortbildnings- och
läromedelsinsatser samt skolbyggnadsprogram
ges fortsatt stöd. Målet är att skapa
förutsättningar för utbildningsreformer som
garanterar alla barns rätt att gå i skola av god
kvalitet med fokus på lika möjligheter för
flickor och pojkar, fattiga och funktionshindrade
barn, främjar läskunnighet för såväl barn och
ungdomar som vuxna och utvecklar hållbara
system för finansiering och skolförvaltning.
En reviderad policy blir klar år 2000. Den
inriktas på brett stöd till utbildningssektorn med
fortsatt prioritet till grundutbildning, både
formell och icke-formell.
För hälsobiståndet har en
verksamhetsinriktning för 1999-2001 tagits fram
under 1999. Hälsobiståndets innehåll fokuseras
på tre områden: hälsoreformer, främst
hälsosystems- och läkemedelsfrågor, sexuell och
reproduktiv hälsa och rättigheter, särskilt
hiv/aids-relaterade frågor samt folkhälsofrågor
som berör sambanden mellan hälsa, utveckling
och minskad fattigdom.
En utökning av hälsobiståndet i Afrika, såväl
regionalt som genom landinsatser förutses.
Hälsosituationen har inte förbättrats i Afrika så
som den har gjort i världen i stort.
Hälsobiståndet i Centralamerika förutses ligga
fast vad gäller antal insatser men öka i volym.
Demokrati och MR-perspektivet är mycket
tydligare i hälsostödet här än i någon annan
region. Hälsobiståndet i Asien har tonvikt på
institutionsuppbyggnads- och
reformperspektivet.
Studier och utvärderingar avseende
hälsosektorn genomfördes 1999 i Nicaragua,
Tanzania och Zimbabwe samt avseende
amningsbefrämjande verksamhet och fyra
nätverk/organisationer för jämställdhet och
kvinnors hälsa. Utvärderingarna har samtliga
pekat på behovet av ett tydligare fokus på
institutions-, organisations- och
utvecklingsfrågor.
Aidsepidemin kommer fortsatt att påverka de
flesta sektorer till vilka Sverige ger bistånd. I
vissa länder lever upp till 25 procent av den
vuxna befolkningen med hiv och aids. Biståndet
kan genom olika sektorer bidra till att förebygga
hiv samt stärka olika sektorers förmåga att
bemöta effekterna av aids. Etableringen av ett
hiv/aidskontor för Afrika söder om Sahara har
påbörjats.
Ett ny kultur- och mediapolicy har utarbetats
under 1999. Kultur- och mediasamarbetet är en
del av det svenska landsamarbetet med
Moçambique, Zimbabwe, Vietnam, Nicaragua,
Västbanken/Gaza, Tanzania och Sydafrika.
Planering pågår för regionala insatser i västra
Afrika samt i Medelhavsområdet.
Infrastruktur, näringsliv och urban utveckling
Infrastruktur, näringsliv och urban utveckling är
särskilt viktiga områden för att uppnå
målsättningen om hållbar utveckling. Målet för
stödet till infrastruktur är att bidra till
uppbyggnaden av en miljömässigt och
ekonomiskt bärkraftig infrastruktur med speciell
tyngdpunkt på transport-, kommunikation-,
energi-, och urban infrastruktur.
Förutsättningarna för, och utformningen av,
stödet har under senare år starkt påverkats av
avregleringar och en ökad ägarspridning i många
av samarbetsländerna. En del av biståndet har
därför inriktats på att underlätta för länderna att
genomföra denna process på ett transparent och
ansvarsfullt sätt. Sida blir alltmer en
dialogpartner i policyfrågor och finansiär av
kompetens- och institutionsutveckling från att
tidigare varit projektfinansiär. Trots detta har
stora infrastruktursatsningar i samband med
katastrofer som Mitch och konflikten i Kosovo
blivit ett nytt verksamhetsområde för Sida.
Nya finansieringsformer har prövats bl.a. i
form av en kreditfond för
landsbygdselektrifiering samt kombinationer av
mjuka krediter och gåvor. Inom ramen för en
treårig försöksperiod med fristående garantier
har Sida under 1999 lämnat den första garantin
och flera bereds. Garantiinstrumentet skall med
relativt begränsade insatser av statliga medel och
statligt risktagande mobilisera kommersiella
resurser som inte annars skulle vara tillgängliga
för utvecklingspolitiskt prioriterade projekt. Sida
har också antagit en policy för kreditfinansierat
utvecklingsarbete.
Miljöaspekterna har fått allt större betydelse.
Två av de fem områden som prioriteras i Sidas
handlingsprogram för hållbar utveckling berör
särskilt infrastrukturområdet, nämligen energi
och urban miljö.
Urban utveckling är ett förhållandevis nytt
biståndsområde som har ökat de senaste åren.
Ett strategiarbete för urbana transporter har
genomförts och beredning har inletts bl.a. i de
katastrofdrabbade länderna i Centralamerika.
Urban miljö kommer att särskilt
uppmärksammas. Det urbana vattenkretsloppet,
trafikplanering och avfallshantering kommer att
prioriteras. Organisationer som tillhandahåller
finansiella tjänster för bostäder för fattiga
stadsbor kommer att stödjas.
Energifrågornas betydelse för
utvecklingssamarbetet understryks av det faktum
att två miljarder människor saknar tillgång till
modern energi. Den tekniska utvecklingen i
fråga om nya energislag och produktions- och
distributionsformer skapar dock nya möjligheter.
Sida bör också framgent aktivt delta i det globala
energisamarbetet samt vidareutveckla stödet för
det nationella ansvarstagandet i
samarbetsländerna för att också de fattigaste ges
tillgång till energi.
Arbetet inom den finansiella sektorn bör
koncentreras till grundläggande ram- och
regelverk, finansiella marknader och
institutioner; finansiell krishantering, och
riskkapitaltillförsel. Mikrofinansiering, som
under de senaste åren vuxit fram som ett viktigt
verktyg för att höja levnadsstandarden för fattiga
grupper, är ett annat prioriterat område.
Verksamheten inom näringslivsutveckling
syftar till att stärka förutsättningarna för ett
konkurrenskraftigt näringsliv i
samarbetsländerna. Näringslivsprogrammet skall
fortsätta det påbörjade arbetet mot en starkare
koncentration på färre verksamhetsområden och
insatser och inriktas på utveckling av
institutionella ramverk, reformering av
samhällsägda företag, allianser mellan företag i
Sverige och samarbetsländerna,
kompetensutveckling för företagare, och
handelsfrämjande insatser.
Naturbruk
Målet för verksamhetsgrenen är att skapa
förutsättningar för bättre levnadsvillkor och
ökade inkomster för främst den fattiga
landsbygdsbefolkningen genom ett långsiktigt,
bärkraftigt och produktivt nyttjande av
förnyelsebara naturresurser. Verksamheten skall
särskilt inriktas på:
- landsbygdsutveckling för att främja
deltagande av kvinnor och män i ekonomisk
och social utveckling i enlighet med Sidas
handlingsprogram för hållbar utveckling,
- jordbruk med husdjursskötsel,
- skogsbruk för att utveckla hållbara och
effektiva produktionssystem. I detta
sammanhang skall de av världssamfundet
beslutade rekommendationerna från IPF
(Intergovernmental Panel on Forests) och
IFF (International Forum on Forests)
beaktas.
Produktionsaspekten, dvs. uthållig och
förbättrad användning av naturresurser, är både
en miljöfråga och en fattigdomsfråga. Uthållig
markanvändning medför inte bara ökad
produktion och därmed ökad tillväxt utan också
minskad erosion, minskade risker för
översvämningar och torkkatastrofer, förbättrad
vattenkvalitet och minskad avskogning inklusive
förbättringar för bevarande av viktiga
naturområden.
Fyra positionspapper för
landsbygdsutveckling, hållbart skogsbruk,
hållbart jordbruk och nyttjande av vattenresurser
har under året utvecklats av Sida och
distribuerats till externa intressenter. En
sammanfattande policy för Sidas arbete inom
naturresurssektorn har också utarbetats. Vidare
har en metodhandbok utarbetats för beredning
av insatser inom naturresursområdet och
metodutveckling bedrivits inom bl.a. områdena
fattigdomsbekämpning och integrering av
biologisk mångfald. Sida har även tillsammans
med bl.a. EU initierat ett arbete för att få
afrikanska länder att själva ta ledningen i
diskussionen om vad hållbar utveckling kan
innebära.
Insatserna inriktas i allt högre grad på
fattigdomsbekämpning och en större del av detta
arbete är inriktat på institutions- och
kompetensutveckling.
Prioritet bör även fortsättningsvis ges till
breda insatser för landsbygdsutveckling där jord-
eller skogsbruksinsatser ingår som komponenter.
Naturresursfrågorna berör ofta flera länder och
stödet till regionala insatser har därför ytterligare
ökat. Regionala initiativ och insatser finns nu i
södra Afrika, kring Victoriasjön, i Sydostasien
och i Centralamerika.
Vattenresursförvaltning bör även
fortsättningsvis vara ett prioriterat område. I
södra Afrika har stöd till förvaltning av
gemensamma vattenresurser givits till ett flertal
olika delprojekt. Inom ramen för ett projekt
inom vattensektorn och befrämjande av
jämställdhet har Sida i nära samarbete med
UNDP presenterat ett utkast till handbok för
integrering av jämställdhetsperspektiv i UNDP:s
vattenverksamhet. Detta arbete har också
medverkat till att jämställdhet integrerats i
arbetet med att utveckla en global vision om
vatten för 2000-talet. Visionen presenterades vid
World Water Forum i Haag i mars 2000. Det är
också angeläget att fortsätta stödja
kapacitetsuppbyggnad och nätverksbyggande
genom stöd till Global Water Partnership
(GWP). GWP:s kansli är för närvarande knutet
till Sida. Ett arbete har påbörjats för att
undersöka möjligheterna att etablera GWP som
en internationell organisation med säte i Sverige.
Markanvändning i ett brett perspektiv bör ges
hög prioritet i arbetet med en långsiktigt hållbar
utveckling. Skog och avskogningsproblematiken
bör därvid ges särskild uppmärksamhet.
Verksamheten skall även inriktas på att öka
långsiktig livsmedelssäkerhet, bl.a. genom att
stödja bevarandet och underlätta nyttjandet av
växtgenetiska resurser för bl.a. växtförädling.
Arbetet med att förverkliga intentionerna i de
internationella miljökonventionerna kräver nya
former och metoder för såväl det multilaterala
som det bilaterala utvecklingssamarbetet.
Metodutvecklingen bör leda till ett ökat
samarbete med samarbetsländerna i syfte att
bredda kunskapen om de krav som
konventionerna ställer och bygga upp
kompetens inom respektive område. I detta
sammanhang vill regeringen särskilt nämna
klimatområdet som framstår som en av de
största globala utmaningarna och som en central
del av arbetet med hållbar utveckling , och
kemikalieområdet, där förhandlingarna om en
konvention om beständiga organiska
föroreningar (POPs) väntas avslutas under
hösten 2000.
Ekonomiska reformer
Målet för verksamhetsgrenen är att stödja länder
som genomför ekonomiska reformprogram
syftande till ekonomisk tillväxt och hållbar
utveckling. Stödet skall utgöra ett incitament till
fortsatta reformer och anpassas till specifika
behov och förutsättningar i enskilda länder.
Många av de länder som erhåller svenskt stöd
har genomfört reformprogram i mer än ett
årtionde. Resultaten är överlag positiva vad gäller
makroekonomisk stabilitet och tillväxt. För att
uppnå hållbara förbättringar krävs dock att
reformprocessen fördjupas och mer inriktas på
strukturella och institutionella reformer.
Stödet till ekonomiska reformer koncentreras
till fattiga länder med svår skuldsituation, som
genomför ekonomiska reformprogram med
tydlig inriktning på fattigdomsbekämpning.
Stödet ges främst till länder med vilka Sverige
bedriver långsiktigt utvecklingssamarbete och
ges i samordning med IMF, Världsbanken och
andra givare. Våren 2000 fattade regeringen
beslut om att lämna stöd till insatser på en
miljard kronor för Bolivia, Honduras,
Kambodja, Kap Verde, Malawi, Moçambique,
Rwanda, Tanzania och Uganda.
Regeringen har under 1999 antagit riktlinjer
för betalningsbalansstödet. Riktlinjerna samt
förändrade och mer effektiva former för
beredningen innebär att stödet i högre grad kan
underlätta de ekonomiska reformprocesserna
och öka möjligheterna för samarbetsländerna att
fullgöra sina förpliktelser gentemot de
multilaterala institutionerna. Riktlinjerna ger
även utrymme att för samarbetsländer som
uppvisar särskilt stora ansträngningar vad gäller
ekonomiska reformer och
fattigdomsbekämpning bevilja fleråriga
åtaganden. I enlighet med detta kunde för första
gången beslut fattas om ett flerårigt stöd för
Bolivia, Moçambique, Tanzania och Uganda.
Ett antal länder har inrättat multilaterala
skuldfonder. Syftet är att kanalisera egna resurser
och bilaterala bidrag för multilateral skuldtjänst
inom ramen för en av landet självt utformad
skuldstrategi. Skuldfonder har visat sig vara
lämpliga kanaler för svenskt stöd till ekonomiska
reformer.
Regeringen har under en lång tid prioriterat
och internationellt verkat för en långsiktig
lösning på skuldfrågan för de fattigaste och mest
skuldsatta länderna. År 1996 lanserade
Internationella Valutafonden (IMF) och
Världsbanken ett initiativ för skuldlättnader för
de mest skuldtyngda länderna (det s.k. HIPC-
initiativet). År 1999 beslutades att påskynda,
fördjupa och förstärka det initiativet givet att
finansieringen kan lösas med en rimlig
bördefördelning mellan givarna. Förutom en
generell sänkning av kriterierna för att ett land
skall kunna kvalificera för skuldlättnad, har
initiativet även fått en tydlig
fattigdomsinriktning. Initiativet, som bygger på
att skuldländerna för en sund ekonomisk politik,
omfattar alla typer av fordringsägare och syftar
till att ge länderna en hållbar skuldsituation.
Under våren 2000 kunde de första stegen tas
för att påbörja en process mot ett långsiktigt
helhetsgrepp om finansieringen av HIPC-
initiativet med en rimlig bördefördelning mellan
givarna. Mot denna bakgrund beslutade
regeringen i juni 2000 att lämna ytterligare bidrag
till HIPC-initiativets skuldlättnadsfond om 320
miljoner kronor. Inbetalning till fonden kommer
ske i en takt som tar hänsyn till övriga givares
inbetalningar.
Länderna som kvalificerar för HIPC behöver
skuldlättnader och betalningsbalansstöd under
perioden fram till den tidpunkt när skuldlättnad
inom HIPC utfaller. Stödet under denna period
är extra viktigt eftersom länderna annars riskerar
att inte kunna uppfylla villkoren. Det kan
dessutom för ett antal länder, vara berättigat med
ett fortsatt svenskt stöd därefter i form av
budgetstöd.
Regeringen avser att bidra till HIPC-
initiativet successivt under dess genomförande.
För svenskt vidkommande lämnas bidrag i form
av stöd till den s.k. HIPC Trust Fund, som skall
finansiera skuldlättnader till Världsbanken och
de regionala utvecklingsbankerna, eller som
kompensation för vissa av de kostnader som
uppstår i samband med skuldavskrivningar inom
Parisklubben. Utöver detta kan bidrag lämnas till
IMF:s andel av skuldlättnader under HIPC-
initiativet. Sverige stödjer även två program
inriktade på att bygga upp fattiga länders
kapacitet att hantera skulder och upplåning.
Forskningssamarbete
Målet med forskningssamarbetet är att stärka
utvecklingsländernas forskningskapacitet och
främja utvecklingsinriktad forskning. Detta sker
genom stöd till forskningssamarbete med och
mellan utvecklingsländer, stöd till internationell
forskning med inriktning på utvecklingsländer
och u-landsrelaterade problem, samt till u-
landsforskning i Sverige.
I enlighet med de Riktlinjer för
forskningssamarbete som antogs under 1998 har
Sida berett en ökning av det bilaterala
forskningssamarbetet med u-länder. Beslut har
fattats om fortsatt forskningssamarbete med
Nicaragua, Sri Lanka och Vietnam och beredning
har inletts av nya samarbeten med Bolivia och
Uganda. Under 1999 introducerades en ny
samarbetsform, när ett avtal om särskilt
forskningspartnerskap tecknades med Sydafrika.
Vardera regering avsätter medel för sin
medverkan i gemensamma forskningsprojekt.
En ny policy för stöd till forskning om
hiv/aids har antagits av Sidas forskningsnämnd.
Ett nytt forskningsnätverk om malaria har
etablerats, som bygger på samverkan mellan
forskargrupper i Europa och
utvecklingsländerländer. Därtill har ett nytt
större forskningsprogram om bioteknik
påbörjats vars syfte är att stärka
forskningskapacitet i ett antal afrikanska länder
vad avser användning av modern bioteknologi
och att förbättra berörda länders beredskap att
delta i internationella förhandlingar kring
bioresurser. Fortsatt satsning på IT-relaterad
forskning har i första hand genomförts i form av
beredning av insatser i Etiopien, Moçambique
och Tanzania.
Forskningssamarbetet genom Sida har ökat
kraftigt i omfattning under senare år. Cirka en
tredjedel går till bilateralt samarbete med
utvecklingsländer och en tredjedel utgör
regionalt stöd. Internationella
forskningsprogram erhåller ungefär en fjärdedel
medan stödet till u-landsforskning i Sverige
utgör ca tio procent.
Sida har kommit att bli en betydande aktör
inom det svenska forskarsamhället och svarar för
ca tre fjärdedelar av all extern finansiering av u-
landsrelaterad forskning vid svenska universitet
och högskolor. Det forskningsinriktade
utvecklingssamarbetet bidrar därigenom i hög
utsträckning till internationalisering av den
svenska högskolan. Samtidigt kan Sidas insatser
ha medverkat till att övriga forskningsfinansiärer
avstått från att finansiera insatser som berör
utvecklingsländer eller utvecklingsproblem.
Sveriges ambitioner på det
utvecklingspolitiska området påkallar ökade
kunskaper vad gäller konsekvenserna av den
tilltagande globaliseringen. Ökade resurser bör
därför avsättas för forskning kring dess effekter
för u-länder, fattiga människor och deras miljö
samt globaliseringens potentiella konsekvenser
för Sveriges internationella
utvecklingssamarbete. I takt med det ökade
intresset för globalisering bör också
förutsättningarna att sådan forskning får ett
bredare stöd inom övrig finansiering av
forskning i Sverige öka.
Humanitärt bistånd och konfliktförebyggande
Det humanitära biståndets mål är att värna
människoliv och lindra de humanitära följderna
av väpnade konflikter och naturkatastrofer. I
denna strävan har det humanitära biståndet blivit
alltmer långsiktigt till sin karaktär. Fenomenet
beror dels på att långvariga kriser inte erbjuder
den drabbade befolkningen några alternativ till
den hjälp som biståndet utifrån ger, dels på att
det humanitära biståndet alltmer inriktats på att
utveckla den lokala förmågan att klara sina behov
på egen hand. Samtidigt finns en klar
medvetenhet om riskerna i att allt humanitärt
bistånd kan manipuleras i de krigförande
parternas egna intressen. Tonvikten vid
riskanalys i det humanitära biståndet har därmed
vunnit ökat gehör. Även stöd till lokalt
förankrad konflikthantering och
försoningsarbete kan ges. En särskild strategi har
utarbetats av Sida för detta ändamål med
utgångspunkt från DAC:s riktlinjer om
biståndets roll i konfliktsituationer.
Internflyktingarnas svåra situation ställer
särskilda krav på det humanitära biståndet.
Sverige stödjer att FN:s Emergency Relief Co-
ordinator intar en samordnande roll på central
nivå när det gäller stöd till internflyktingar men
att det operativa ansvaret tydligt anges från fall
till fall. Det skyddsmandat för flyktingar och
krigsutsatt civilbefolkning som åvilar ICRC och
UNHCR gör dem särskilt ägnade att axla detta
ansvar. Men även UNICEF, UNDP och andra
organisationer, inklusive enskilda organisationer,
har en viktig roll att fylla.
Det respektlösa våldet mot civilbefolkningen
och även hjälparbetare, som i strid mot
internationell rätt präglar många av dagens
konflikter ställer särskilda krav på de humanitära
hjälporganisationernas erfarenhet och
kompetens. Samsyn bör eftersträvas bland de
humanitära aktörerna kring konfliktanalys och
säkerhetsbedömningar. FN:s strategiska
samordning i fält bör i detta syfte
vidareutvecklas. Detta kommer bl.a. till uttryck i
FN:s konsoliderade appeller (CAP). Sveriges
engagemang att vidareutveckla CAP som
strategiskt samordningsinstrument bör fortsätta.
Mer förutsägbar finansiering av CAP krävs för
att skapa bättre balans och effektivitet i det
humanitära hjälparbetet.
Erfarenheterna från Kosovo-krisen visar på en
tendens till ökad bidragsgivning vid sidan om
FN-systemet vilket undergräver den nödvändiga
samordningen. Förtroendet för FN:s roll och
ansvar på det humanitära området bör stärkas. På
motsvarande sätt bör ICRC:s centrala
humanitära ansvar ges ökad tonvikt. Enskilda
organisationer bör mer aktivt medverka i den
strategiska samordningen som FN ansvarar för.
Kvinnor och barn hör till de mest utsatta i
dagens konfliktsituationer. Även de äldre
drabbas obarmhärtigt. Särskilda hänsyn krävs för
dessa grupper och deras delaktighet i hjälpens
utformning. Ett barnrättsperspektiv skall
systematiskt tillämpas när det gäller minderårigas
utsatthet. Sida har tagit fram riktlinjer för
beaktande av barns och kvinnors utsatta
situation i det humanitära biståndet. EU:s kontor
för humanitära bistånd (ECHO) har lyft fram de
äldres särskilda behov och flera FN-organ har
antagit strategier för barn-, jämställdhets- och
äldreperspektiv i sin humanitära verksamhet.
Sida visar i sin rapportering på hur väpnade
konflikter sätter sin prägel på flera andra
biståndsformer än det humanitära. Det gäller
förutom det långsiktiga utvecklingsbiståndet
särskilt verksamhetsområdet demokrati och
mänskliga rättigheter. Konfliktanalyser utgör
därför grundval för en rad olika
biståndsinstrument. Sida gör under år 2000 en
översyn av sina erfarenheter av den strategi om
konflikthantering och fredsbyggande som
tidigare utarbetats på regeringens uppdrag. Både
Utrikesdepartementet och Sida är betjänta av ett
nära samarbete när det gäller olika utrikes- och
biståndspolitiska initiativ som främjar en lösning
på de humanitära krisernas bakomliggande
orsaker och stärker förutsättningarna för
fredsbyggande insatser. Ett samordnat svenskt
agerande ökar Sveriges genomslag i förhållande
till FN och EU när det gäller
konfliktförebyggande.
Merparten av det humanitära biståndet
förutses även framöver avse humanitära
katastrofer förorsakade av väpnade konflikter
och okontrollerad våldsanvändning i mer eller
mindre sönderfallande stater. I ett flertal länder
hör Sverige till de största humanitära
biståndsgivarna. Det ger Sverige särskilda
förutsättningar att aktivt delta i den
internationella dialogen kring humanitära frågor.
Det ställer också krav på tydlig policy från
svensk sida, i synnerhet i fall där det humanitära
biståndet pågått under lång tid i politiskt
komplexa situationer. Sida har under 2000
inkommit med förslag på strategier för det
humanitära biståndet till Sudan, Stora
sjöregionen och Kosovo. En liknande strategi för
biståndet till Afghanistan är under utarbetande.
Under år 2001 kan även andra länder aktualiseras
för dylika strategier. En policy för humanitär
minröjning kommer att överlämnas till
regeringen.
En växande andel av det humanitära biståndet
har tagits i anspråk för naturkatastrofer. Denna
tendens beräknas fortsätta. Mycket tyder på att
översvämningarna i södra Afrika och Indien,
jordbävningarna i Turkiet, extrem kyla i
Mongoliet och torkan i Afrikas horn kommer att
följas av liknande katastrofer framöver.
Katastrofen Mitch i Centralamerika visar att det
största behovet efter en naturkatastrof ofta gäller
återuppbyggnaden. För detta krävs en beredskap
i utvecklingsbiståndet som faller utanför de mer
omedelbara humanitära ändamålen. Både UNDP
och Världsbanken tar ökat ansvar när det gäller
naturkatastrofer, inklusive förebyggande
åtgärder för att minska sårbarheten vid
naturkatastrofer hos människor och miljö.
Det humanitära biståndet tillhör Sidas största
verksamhetsområden. Huvuddelen av biståndet
under 1999 kanaliserades via enskilda
organisationer och FN-organ. Denna trend
beräknas fortsätta, samtidigt som också det
reguljära svenska stödet till vissa FN-
organisationer som UNHCR och delvis också
WFP och ICRC avser humanitära insatser inom
ramen för den s.k CAP-processen.
Utrikesdepartementet och Sida har därför ett
ömsesidigt intresse av gemensamt deltagande i
dialog om och uppföljning av FN:s och ICRC:s
verksamhet på det humanitära området. Detta
gäller även EU:s humanitära arbete och den
näraliggande civila krishanteringen. Under det
svenska ordförandeskapet i EU våren 2001
kommer Sverige i nära samråd svara för EU-
dialogen kring humanitära frågor, framför allt i
ECHO-kommitten. Detta omfattar även besök i
humanitära krisområden för att markera EU:s
och det svenska ordförandeskapets engagemang.
Stöd till enskilda organisationers
utvecklingssamarbete
Ett starkt civilt samhälle som ges möjlighet till
deltagande i beslutsprocesser är fundamentalt för
hållbar demokratisk och ekonomisk utveckling.
En god samverkan mellan det civila samhället
och staten är viktig om långsiktiga resultat i
utvecklingssamarbetet ska kunna uppnås.
Svenska enskilda organisationer har en tydlig
förankring i Sverige och folkrörelsetraditionen
och fyller en viktig funktion i stärkandet av det
civila samhället i samarbetsländerna. De enskilda
organisationerna har också en viktig roll i
information och opinionsbildning kring
utvecklingsfrågor.
Delposten för stöd till enskilda organisationer
omfattar endast medel för insatser som initieras
och planeras av de enskilda organisationerna
själva. Därutöver beslutar Sida om insatser där
organisationerna anlitas som genomförare.
Tabellen nedan visar den totala volymen som går
via enskilda organisationer.
Tabell 3.9 Utvecklingssamarbete genom enskilda
organisationer
Miljoner kronor
1998
1999
Svenska enskilda organisationer
1 542
1 494
Lokala och internationella enskilda
organisationer
855
1 059
Summa
2 397
2 553
Huvudmålet är att genom stöd till enskilda
organisationers utvecklingssamarbete främja
utveckling av ett livskraftigt och demokratiskt
civilt samhälle och stärka de lokala
samarbetsorganisationerna i utvecklingsländerna.
Sida ska därvid verka för att de enskilda
organisationerna betonar kunskapsuppbyggnad
och lokal kompetensutveckling.
De enskilda organisationernas
utvecklingssamarbete spänner över en mängd
olika verksamheter. Några organisationer
bedriver tillsammans med sina samarbetsparter
påverkan i normativa frågor, andra arbetar
tillsammans med en lokal organisation för att
förbättra t.ex. hälsosituationen. Sidas dialog med
de enskilda organisationerna om det civila
samhällets roll i demokratiseringsprocesserna
skall fortsatt fördjupas.
Resultatrapporteringen vad gäller
organisationsutveckling är fortfarande
huvudsakligen kvantitativ. Inom Sida pågår ett
metodutvecklingsarbete av kvalitativa
resultatmått inom området. I dialog med svenska
enskilda organisationer har verktyg utvecklats
för att bättre kunna analysera hur organisationer
utvecklas och värdera resultaten. Sida har
dessutom genomfört ett antal systemrevisioner
och kapacitetsstudier. Sammantaget har detta lett
till att de enskilda organisationerna i allt större
utsträckning själva bedriver ett
metodutvecklingsarbete.
Under 1999 har också ökade krav på
kompetens- och behovsanalys ställts. Sidas nya
anvisningar, som operationaliserar målet för
verksamhetsgrenen, har för första året fått
genomslag i fördelningen av anslagen till de
enskilda organisationernas utvecklingsinsatser.
Nya riktlinjer för informationsarbetet i
samarbete med de enskilda organisationerna har
utarbetats och börjat tillämpas under året.
Samordningen mellan de svenska enskilda
organisationerna har stärkts och seminarier med
de enskilda organisationerna har genomförts i
Indien, Bangladesh, Sri Lanka, Sydafrika, Kenya,
Zimbabwe och Tanzania.
För att underlätta för de svenska enskilda
organisationerna att söka bidrag från EU och för
att utveckla policyn om det civila samhällets roll i
utvecklingsansträngningarna har Sverige under
året bidragit till bildandet av en
verkställighetskommitté för
utvecklingssamarbete genom europeiska enskilda
organisationer. Sverige har också aktivt bidragit
till att nya och enklare riktlinjer för EU:s
samarbete med enskilda organisationer har
utarbetats.
Riksdagen har givit regeringen tillkänna att de
det saknas kriterier för urval av ram-
organisationer. Sidas arbete med att utarbeta
sådana kriterier skall, efter konsultationer med
berörda intressenter, avslutas 2001 och
rapporteras till regeringen.
Sida bör stimulera erfarenhetsutbyte mellan
svenska och internationella organisationer om
metod- och policyutveckling vad gäller
resursmobilisering och kapacitetsutveckling.
I regeringsskrivelsen om en svensk
Asienstrategi inför 2000-talet föreslås att Sida
tillsammans med enskilda organisationer
arrangerar en konferens i Sverige med
företrädare för svenska och asiatiska
organisationer på temat De enskilda
organisationernas roll i samhällen i förändring.
Konferensen kommer äga rum under 2001.
Information, rekrytering och
resursbasutveckling
Information
Målet för informationsverksamheten är att öka
stödet hos svenska folket för långsiktigt
utvecklingssamarbete samt öka kunskapen och
intresset för utvecklingsfrågor. Informationen
bör också främja en debatt om dessa frågor.
Verksamheten skall rikta sig mot hela samhället
med ungdomar som en särskilt prioriterad
målgrupp.
Sifos årliga undersökning av
biståndsopinionen visar att 83 procent anser det
viktigt att Sverige bidrar till utvecklingen i u-
länder, en ökning med fem procentenheter sedan
1998. 65 procent av svenska folket vill öka eller
bibehålla biståndet på nuvarande nivå, medan 35
procent vill sänka eller avskaffa biståndet helt.
Tilltron till biståndets möjligheter att skapa en
långsiktig utveckling har minskat. Detta kan
möjligen förklaras av bristande kunskap om
utvecklingsländernas potential bilden av u-
världen är ensidigt negativ, präglad av elände och
hopplöshet. Det kan också förklaras av bristande
eller föråldrad kunskap om
utvecklingssamarbetets inriktning.
Utrikesdepartementet ser för närvarande över
sin informationsverksamhet i syfte att förbättra
den samt att öka samordningen med Sida.
Regeringen anser det också betydelsefullt att
informationen om det multilaterala
utvecklingssamarbetet förbättras. Detta gäller
inte minst den Europeiska Unionens
utvecklingssamarbete. Det är också viktigt att ge
folkrörelserna bättre förutsättningar att verka på
såväl den europeiska som den multilaterala
debattarenan.
Rekrytering och resursbasutveckling
Målet för verksamheten inom rekrytering och
resursbasutveckling är att utvidga, utbilda och
öka utnyttjande av den svenska resursbasen i det
bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet
samt att öka andelen kvalificerad svensk personal
i prioriterade internationella organisationer.
Vidare skall utveckling av resursbas och
utnyttjande av svensk expertis på området
demokrati och mänskliga rättigheter ges hög
prioritet.
Sida har utökat programmet för multilaterala
biträdande experter (JPO), som mer än
fördubblats under de senaste två åren. Likaså
expanderar programmen för bilaterala biträdande
experter och Minor Field Studies (MFS).
Satsningen på kompetens- och
kapacitetsutveckling har också resulterat i det
nya utbytes-programmet Linnaeus-Palme.
Programmet möjliggör en stipendie- och
utbytesverksamhet för studenter och lärare vid
svenska universitet och högskolor samt
motsvarande institutioner i utvecklingsländer.
Samarbetet med länder och regioner
Afrika
Väpnade konflikter inom och mellan stater
präglar alltjämt stora delar av Afrika. Det gäller
bl.a. Demokratiska Republiken Kongo, Angola,
Sierra Leone, Sudan, Somalia och mellan
Etiopien och Eritrea. Dessa konflikter medför
förstörelse och mänskligt lidande. De försvårar
också utveckling och långsiktigt
utvecklingssamarbete.
Denna utveckling ställer stora krav på
konfliktförebyggande såväl som akut
krishantering. I detta arbete krävs samverkan
mellan FN, EU och afrikanska organisationer.
Positivt är att nästan samtliga konflikter är
föremål för afrikanskledda fredsprocesser.
Sverige vill stödja afrikanska regionala och
subregionala organisationers förmåga att
förebygga och hantera konflikter. En
arbetsgrupp har därför tillsatts med uppgift att
samordna och vidareutveckla svenska insatser
inom detta område. Det svenska stödet skall vara
långsiktigt. Särskild uppmärksamhet kommer att
ägnas åt möjligheterna att stödja regionala och
subregionala organisationer. Inom ramen för det
bilaterala utvecklingssamarbetet fortsätter
Sverige att bidra till att motverka orsakerna och
riskerna för konflikter.
Det finns också ljusare inslag i Afrikabilden.
Demokratiska val har under 1990-talet
genomförts i flertalet afrikanska länder. Trots
inrikespolitiska problem och konflikter
fortsätter demokratiseringen i Nigeria. I Senegal
har presidentval och maktväxling ägt rum under
fredliga former. I Zimbabwe har, trots många
problem och övergrepp, ett starkt
oppositionsparti tagit säte i parlamentet. Många
afrikanska länder har blivit öppnare och olika
samhällsgrupper har fått möjlighet att uttrycka
sina intressen och ambitioner på ett friare sätt än
tidigare. En omläggning av den ekonomiska
politiken mot ökad marknadsorientering har
medfört en positiv ekonomisk utveckling i
många afrikanska länder. För att den utbredda
fattigdomen skall kunna minskas krävs
emellertid en betydligt högre tillväxttakt med en
sådan inriktning att den kommer de fattigare
grupperna till godo. Såväl stödet till ekonomiska
reformer och skuldlättnader och individuella
landprogram måste utformas så att de bidrar till
en väsentligt ökad tillväxttakt. Biståndet måste
utformas så att det bidrar till att våra
samarbetsländer i ökad utsträckning kan
mobilisera egna resurser för sin utveckling. Detta
är en förutsättning för en på sikt hållbar
ekonomisk utveckling.
Den demokratiska och ekonomiska basen är
alltjämt svag. Det svenska utvecklingssamarbetet
med afrikanska länder måste därför fortsätta att
inriktas på att stödja en demokratisk
samhällsutveckling och främjandet av mänskliga
rättigheter samt ekonomiska reformer. Ett
rättighetsperspektiv läggs på våra
samarbetsprogram.
Samarbetet kommer att ske inom ramen för
ett förstärkt partnerskap i enlighet med den
skrivelse om en förnyad svensk Afrikapolitik
inför 2000-talet (skr. 1997/98:122) som
regeringen överlämnade till riksdagen 1998. Det
innebär att samarbetet förankras i
samarbetslandets egna utvecklingsvisioner och
god samordning sker med andra givare. Det
partnerskapsinriktade samarbetet bör utgå från
de fattigdomsbekämpande strategier som våra
samarbetsländer utarbetar i samråd med
Världsbanken, FN-organ, EU och bilaterala
givare. Ökad användning av sektorprogramstöd
är viktigt liksom ökad betoning på stöd till
uppbyggnad av samarbetsländernas egna
institutioner och kapacitet.
Regionalt samarbete är centralt för att främja
politisk stabilitet och ekonomisk utveckling.
Regeringen antog våren 1999 riktlinjer för
svenskt stöd till regionalt samarbete i Afrika
söder om Sahara under perioden 1999-2000. Ett
fördjupat strategiarbete skall genomföras utifrån
de erfarenheter som inhämtas under perioden.
Som exempel på regionala satsningar kan nämnas
ett långsiktigt arbete för att stödja en uthållig
utveckling i Viktoriasjöområdet. Detta initiativ
skall bidra till att vända den mångåriga
försämringen med ökande fattigdom och
miljöförstöring till uthållig ekonomisk, social
och miljömässig utveckling. En regional satsning
på att bemöta hiv/aids i Afrika söder om Sahara
kommer också att genomföras.
Den vikt regeringen tillmäter stödet till Afrika
återspeglas bl.a. i att ökningar beräknas för
Moçambique och Tanzania där förutsättningarna
för bl.a. ett förstärkt samarbete på grundval av
partnerskap föreligger. Dessutom beräknas ökat
stöd till regionalt samarbete och till vissa länder
som inte är programländer.
Utvecklingssamarbetet med Västafrika utökas
nu successivt i enlighet med de riktlinjer för ett
ökat samarbete med Västafrika som regeringen
antog våren 1999. Utöver fortsatt stöd till
Guinea-Bissau förbereds samarbete med Mali
och Burkina Faso, två av världens allra fattigaste
länder. Insatserna i dessa både länder avser
områden som demokrati, mänskliga rättigheter,
miljö och tillväxtinriktad
fattigdomsbekämpning. I Nigeria kommer
riktade insatser inom områdena demokrati och
mänskliga rättigheter att utvecklas. Samarbete
skall inledas med den regionala organisationen
ECOWAS. Som ett led i regeringens strävan att
öka samarbetet med Västafrika öppnade Sverige
en ambassad i Senegal i början av 2000.
Konflikten i Stora sjöregionen innebär oerhört
mänskligt lidande. Därför kommer humanitärt
bistånd även fortsättningsvis att utgöra en central
del av det svenska biståndet. Mer långsiktigt stöd
bör också prövas. En särskild strategi för
regionen (Burundi, Rwanda och Demokratiska
Republiken Kongo) har därför utarbetats för
perioden 2000-2001. Grundtanken är att Sverige
önskar fördjupa sitt engagemang i Stora
sjöregionen i den mån den politiska utvecklingen
tillåter. Stöd för konsolidering av pågående
fredsprocesser och insatser för demokrati och
främjande av mänskliga rättigheter kommer
härvid att spela betydande roll.
Samarbetet med Sydafrika illustrerar hur
traditionellt utvecklingssamarbete gradvis kan
övergå till ett bredare partnerskap. En bilateral
kommission har upprättats i syfte att underlätta
denna övergång.
Utvecklingen i Zimbabwe är oroande och
inget nytt samarbetsavtal med Zimbabwe har
slutits. Inriktningen och omfattningen av
samarbetet med Zimbabwe kommer att
bestämmas av den politiska utvecklingen i landet.
Med hänsyn till de stora reservationerna i
utvecklingssamarbetet med både Etiopien och
Eritrea och med beaktande av den osäkerhet som
konflikten alltjämt utgjorde för det fortsatta
samarbetet beslöt regeringen i december 1999 att
sänka landramarna till de bägge länderna. Ett
avtal om eldupphör slöts i juni 2000. Det är en
central uppgift att bistå parterna att finna en
politisk lösning och återuppbygga förtroendet
mellan länderna. I detta arbete kan bistånd spela
en viktig roll. Inriktningen och omfattningen av
det framtida samarbetet med Etiopien och
Eritrea blir avhängigt den fortsatta utvecklingen i
konflikten.
Asien
I Asien finns närmare tre fjärdedelar av världens
fattiga. Samtidigt finns där några av världens
rikaste länder.
Den finansiella krisen 1997-1998 avbröt en
lång period av snabb ekonomisk tillväxt i ett
antal länder i regionen. Krisen visade hur sårbara
länder är i en alltmer globaliserad ekonomi och
avslöjade bristfälliga institutioner och
strukturella svagheter, som det kommer att ta
flera år att rätta till. Även om återhämtningen är
på god väg i regionen har krisen inneburit att
många utsatta människor, särskilt i Indonesien,
åter hamnat under fattigdomsstrecket.
Med den tidigare höga ekonomiska tillväxten
följde en snabbt ökande miljöförstöring som
gjort Asien till en av världens mest förorenade
regioner. Tretton av världens mest förorenade
städer finns i Asien.
Demokratin har gjort framsteg i Asien, t.ex. i
Sydkorea, Thailand, Taiwan och Indonesien.
Den kinesiska reformpolitiken har inneburit en
dramatisk minskning av landets fattigdom och
ett vidgat personligt handlingsutrymme. Landets
brister när det gäller mänskliga rättigheter är
emellertid fortfarande betydande. Detta gäller
även ett antal andra asiatiska länder, främst
Nordkorea, Burma och Afghanistan men även i
varierande grad t.ex. Vietnam, Laos och Pakistan.
Den av riksdagen 1999 tillstyrkta
Asienstrategin kommer under de kommande
åren att utgöra ett viktigt styrinstrument för
samarbetet med regionen. Strategin fokuserar på
tre områden utbyggt miljösamarbete,
demokrati och mänskliga rättigheter med stöd
till reformprocesser och institutionsuppbyggnad
samt breddade och mer jämbördiga ömsesidiga
kontakter. Ökat kulturutbyte, beredning av ett
Start Asien-program med syftet att stödja
svenska små- och medelstora
företagsengagemang i Asien och en
miljökonferens i Stockholm är initiativ som
utgår från Asienstrategin. Möjligheterna till ett
utökat samarbete på miljöområdet är betydande.
År 2001 anordnar Sida en konferens för svenska
och asiatiska enskilda organisationer. I enlighet
med riksdagens önskemål görs en studie om
religionens betydelse i det framtida
Asiensamarbetet.
I samarbetet med Sydasien ligger tonvikten på
fattigdomsbekämpning och jämställdhet. I Sri
Lanka, där det allvarligaste utvecklingshindret är
den interna väpnade konflikten, inriktas
samarbetet på insatser för att främja fred,
demokrati och ekonomisk utveckling. I
samarbetsländerna i Sydöstasien dominerar stöd
till reformprocesser och insatser för att främja
uppbyggnad av institutioner.
Demokratiseringsprocessen i Indonesien har
öppnat vägen för stöd till detta land, som till
befolkning är världens fjärde största. Östtimor
inledde under 1999 sin väg mot självständighet
och det svenska biståndet till området syftar till
att stärka förutsättningarna för tillkomsten av en
stat byggd på demokrati, respekt för de
mänskliga rättigheterna och en fungerande och
öppen förvaltning. Med de mer utvecklade
länderna i Öst- och Sydöstasien inriktas
samarbetet på kunskapsöverföring. Detta gäller
för Kina där samarbetet i dessa former
koncentreras till miljö och rättsutveckling. U-
krediter till bl.a. miljöprojekt är ett annat viktigt
inslag, t.ex. i Kina.
Sverige är en framträdande givare av
humanitärt bistånd till Asien. Viktiga mottagare
under det senaste året har varit nödlidande i
Afghanistan, Östtimor och Nordkorea. Den
humanitära och ekonomiska situationen i
Nordkorea är fortsatt allvarlig och internationellt
stöd kommer att behövas även det kommande
året. Det är en viktig uppgift att följa upp
Sveriges och EU:s bistånd till detta land och öka
kraven på insyn. Nordkorea har visat ett ökat
intresse för erfarenhets- och kunskapsutbyte
med Sverige. 1999 inbjöds för första gången
nordkoreaner att delta i Sveriges internationella
kurser. Utvecklingen i relationerna mellan
Nord- och Sydkorea skapar nya möjligheter för
insatser som kan bidra till den fortsatta
fredsprocessen.
Det svenska biståndet till Bangladesh inom
landsbygdsprogrammet har åstadkommit goda
resultat. Utbyggnaden av infrastruktur har lett
till ökad ekonomisk aktivitet. Många kvinnor har
involverats i sysselsättningsskapande åtgärder
och landlösa har fått tillgång till krediter. Stödet
till primärskolan i Kambodja via UNICEF har
medfört att fler byar har fått tillgång till
undervisning av högre kvalitet. Stödet till det
kambodjanska minröjningsprogrammet har
möjliggjort att betydande arealer minfält har
omvandlats till åkermark.
Avsaknaden av lokala motparter och
konflikten i Afghanistan har förhindrat
utvecklingssamarbete vid sidan av den
humanitära hjälpen. Den fortsatt instabila
laotiska ekonomin och brister i administrationen
har gjort att biståndsprojekt försenats. I
Filippinerna har det varit svårt för mottagande
organisationer att få fram tillräckliga medel för
de lokala kostnaderna i biståndsprojekt.
Mellanöstern och Nordafrika
Det svenska bilaterala biståndet är
Västbanken/Gaza undantaget litet i
Medelhavsregionen. Huvuddelen av det bistånd
som ges utgörs av humanitärt bistånd, bidrag till
enskilda organisationer, tekniskt samarbete,
krediter samt finansiering av internationella
kurser. Dessutom ger Sverige ett omfattande
humanitärt bistånd till befolkningen i Irak.
De övergripande målen för svenskt
utvecklingssamarbete med Västbanken och Gaza
är att stärka fredsprocessen bl.a. genom stöd för
socialt och ekonomiskt förbättrade förhållanden
för det palestinska folket samt bidra till
uppbyggandet av en demokratisk palestinsk stat.
De riktlinjer för utvecklingssamarbetet med
Västbanken och Gaza som regeringen antog i
december 1997 (för åren 1998-2000) innebär att
det svenska utvecklingssamarbetet skall
koncentreras till tre områden:
- Insatser till stöd för fredsprocessen.
- Stöd till mänskliga rättigheter och
demokrati samt stöd till social och kulturell
utveckling med inriktning på barn och
ungdom.
- Stöd till att skapa förutsättningar för en
hållbar ekonomisk utveckling som kan leda
till ökad sysselsättning, genom uppbyggnad
av infrastruktur och näringslivet.
En ny landstrategi för utvecklingssamarbetet
med Västbanken/Gaza är under utarbetande.
Denna beräknas vara färdig före årsskiftet. Den
nya strategin sträcker sig över en femårsperiod
och innefattar åren 2001-2005. Huvuddragen i
strategin förväntas vara desamma. I ljuset av den
potentiellt avgörande fasen som fredsprocessen
nu befinner sig i kommer det att finnas stort
utrymme för flexibilitet i strategin.
Utöver det bilaterala biståndet till
Västbanken/Gaza och stöd till palestinska
flyktingar ger Sverige ett omfattande stöd till
FN-organet för palestinaflyktingar UNRWA.
Latinamerika
Demokratin i Latinamerika utsätts idag för stora
utmaningar i flera länder. Styrelseskicket är
behäftat med problem och brister i många fall. I
en del länder är presidentmakten i det närmaste
fullkomlig och utövas utan nämnvärt inflytande
från parlamenten. Rättssystemen är outvecklade i
flera länder. Korruptionen är ofta utbredd.
Allmänhetens förtroende för de demokratiska
institutionerna är lågt. Narkotikahandel och ökat
våld underminerar utvecklingen i vissa länder.
Fattigdomen och den ojämna
inkomstfördelningen är de främsta hindren för
konsolidering av demokratin.
Den ekonomiska utvecklingen har under
slutet av 1990-talet starkt påverkats av de globala
kriserna och sjunkande världshandelspriser. År
1999 var det första året i Latinamerika då
ekonomin totalt sett krympte sedan 1980-talet.
Även om den ekonomiska tillväxten var positiv
under 1990-talet som helhet, var den otillräcklig i
förhållande till befolkningstillväxten. Under
1900-talets två sista decennier ökade fattigdomen
i Latinamerika.
Det svenska utvecklingssamarbetet med
Latinamerika styrs av regionstrategier för
Centralamerika och Sydamerika samt av
landstrategier för samarbetet med Nicaragua och
Bolivia. Från och med år 2001 kommer en ny
regionstrategi att gälla för Centralamerika
inklusive Nicaragua samt för Karibien.
Det ekonomiska stödet lämnas främst genom
multilaterala organ och genom enskilda
organisationer. Endast en mindre del av det
svenska utvecklingssamarbetet med
Latinamerika sker bilateralt. Däremot ökar det
svenska stödet till offentliga statliga institutioner
såsom justitieombudsmannaämbeten och
reformering av rättsväsenden.
I Centralamerika pågår återuppbyggnaden
efter orkanen Mitch i främst Honduras, men
även Nicaragua och i viss mån Guatemala och El
Salvador. De svenska insatserna har
uppmärksammats genom att de genomförts
snabbt och effektivt, särskilt vad gäller broar och
övriga insatser inom infrastruktur. Detta gäller
även inom det sociala området. Sverige har en
viktig roll i uppföljningen av
Stockholmsdeklarationen som utgör en
gemensam plattform för både det svenska och
det övriga internationella utvecklingssamarbetet i
regionen. Social och ekologisk sårbarhet, god
samhällsstyrning och decentralisering betonas
och i genomförandet har det civila samhällets
aktörer fått en framträdande roll.
I Guatemala förväntas fredsprocessen gå in i
en andra etapp efter regeringsskiftet år 2000.
Sveriges utvecklingssamarbete följer
prioriteringarna i fredsagendan i landet.
Konsolideringen av demokratin i Central-
amerika är problematisk. Försök från
regeringarnas sida att begränsa
handlingsutrymmet för oberoende
kontrollinstanser som nationell revision och
ombudsmannaämbeten för mänskliga rättigheter
har varit tydliga i Honduras, Nicaragua och El
Salvador. I Guatemala hölls folkomröstning om
konstitutionsförändringar som skulle medföra
avmilitärisering liksom ökade rättigheter och
möjligheter till deltagande i demokratiska
processer för ursprungsbefolkningen. Resultatet
blev ett nej till de föreslagna
grundlagsreformerna vilket bromsar
demokratiseringsprocessen i landet.
Den regionala integrationsprocessen i
Centralamerika kommer ha stor betydelse för
den framtida utvecklingen.
Utvecklingssamarbetet genom EU har en
särskilt viktig roll i stödet till regionala
strävanden.
Vad gäller Karibien inriktas
utvecklingssamarbetet främst på insatser för
mänskliga rättigheter och demokrati i Kuba och
Haiti samt tekniskt samarbete i Dominikanska
Republiken och Jamaica. Vad gäller Kuba ligger
tonvikten på erfarenhetsutbyte mellan
institutioner och organisationer för att främja
reformer, demokratisk samhällsutveckling och
respekt för de mänskliga rättigheterna.
Regionstrategin för Sydamerika och
landstrategin för Bolivia är inriktade på
fattigdomsbekämpning samt stöd till demokrati
och mänskliga rättigheter. Bolivia är det
fattigaste landet i regionen och stödet riktar sig
främst till regeringens fattigdomsbekämpning
samt reformarbete inom utbildning och
statsförvaltning samt fattigdomsbekämpning.
Samarbetet i övrigt koncentreras till de fattigaste
och mest utsatta länderna i regionen såsom Peru,
Colombia, Ecuador och Paraguay. I Peru är
stödet till arbetet med mänskliga rättigheter och
demokrati av särskild vikt efter valet i maj 2000.
Fredsprocessen i Colombia har idag en stor
nationell politisk tyngd och internationell
uppmärksamhet. Sverige stödjer aktivt
fredsprocessen i Colombia och avser fortsatt att
göra detta, bl.a. genom att erbjuda en mötesplats
för parterna i konflikten och genom utvecklings-
samarbetet stärka de mänskliga rättigheterna,
främja konfliktförebyggande, ge stöd till
internflyktingar och bidra till stärkandet av det
civila samhället.
Europa
Västra Balkan
Situationen i västra Balkan-regionen är fortsatt
spänd. Etniska motsättningar, våld och
kriminalitet präglar alltjämt delar av området, i
synnerhet Förbundsrepubliken Jugoslavien,
inklusive Kosovo. Samtidigt skymtar en viss
ljusning i främst Kroatien och Makedonien som
uppfyllt kriterierna för förhandlingar om
Stabiliserings- och associationsavtal med EU och
gradvis närmare inlemmas i det europeiska
samarbetet.
De svenska insatserna i området präglas av ett
regionalt synsätt. Biståndet skall bidra till fred,
stabilitet och integration av regionen i det
europeiska samarbetet. Biståndet skall även bidra
till att förmå länderna i regionen att fredligt lösa
etniskt betingade konflikter och andra
spänningar. Uppbyggnad av demokratiska och
ekonomiska strukturer prioriteras samtidigt som
humanitära behov fortsatt beaktas. De svenska
insatserna bör också präglas av flexibilitet, vilket
bl.a. innefattar beredskap att snabbt agera i
händelse av positiva politiska förändringar.
Sverige deltar aktivt i den s.k. Stabilitetspakten
för sydöstra Europa och stödjer bland annat
insatser på investeringsområdet samt åtgärder för
att motverka korruption. Tillsammans med EU:s
stabiliserings- och associationsprocess för
länderna på västra Balkan representerar
Stabilitetspakten ett försök att genom regionalt
samarbete bryta den cykel av konflikter som
präglat Balkanområdet.
Omfattande åtaganden har gjorts från svensk
sida gällande rekonstruktionen av Kosovo.
Sverige stöder FN:s administration UNMIK,
och bidrar med en bataljon till KFOR samt
civilpoliser. Sida gav stöd till bland annat
upprustning av elnät, kraftverk och järnväg,
minröjning, hälsovård och återuppbyggnad av
bostäder och skolor. En uppdaterad strategi för
utvecklingssamarbetet med Kosovo och den
närliggande regionen har utarbetats under våren
2000. Huvudlinjen är att det humanitära stödet
fasas ut och att prioritet fortsatt bör ges till ett
antal infrastrukturella återuppbyggnadsprojekt.
Samtidigt bör stödet öka inom områden som
demokrati och institutionsuppbyggnad, med
betoning på strategiska förvaltningsfunktioner.
Stödet till Kosovo bör samtidigt ses i ett
regionalt perspektiv. Beredskap bör finnas att
något minska Kosovoprogrammets relativa andel
av västra Balkanbiståndet under 2001 till förmån
för insatser i andra delar av regionen, främst
Kroatien och Montenegro samt när politiska
förutsättningar föreligger också i Serbien.
I Förbundsrepubliken Jugoslavien utgår
företrädesvis stöd till olika projekt rörande
demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt
framväxten av oberoende media. Under vintern
1999/2000 riktades betydande humanitära
insatser i Serbien och Montenegro till de cirka
700 000 serbiska flyktingarna från Kosovo,
Bosnien och Kroatien.
Svenskt bistånd till Bosnien innefattar bland
annat stöd till flyktingåtervändande, främst
genom s.k. integrerade områdesprogram,
privatiseringsprocessen samt uppbyggnad av
administration och förvaltning. Den höga
ambitionsnivån kommer att bibehållas under de
närmaste åren. De svenska militära insatserna i
Bosnien-Hercegovina har under året minskat då
SFOR-bataljonen avvecklats till förmån för en
mindre insats med civilt-militärt samarbete.
Den politiska utvecklingen i Kroatien under år
2000 är glädjande. Insatserna för demokrati och
mänskliga rättigheter fortsätter. Stödet för
flyktingåtervändande bibehålls och kan
eventuellt utökas. Det finns även skäl att
närmare undersöka hur Stabiliserings- och
associationsprocessen kan stödjas.
I Makedonien utgår stöd till demokrati och
mänskliga rättigheter inom ramen för det
regionala stödet. Insatser för att stödja
Makedoniens anpassning till europeiska
strukturer genom den s.k. Stabiliserings- och
associationsprocessen bör ges prioritet liksom
bidrag till att stärka statsbildningen och till att
överbrygga motsättningar mellan
befolkningsgrupperna i Makedonien.
I Albanien stöder Sverige
institutionsuppbyggnad inom åklagarväsendet,
begränsandet av civilbefolkningens vapeninnehav
och förbättring av hälsovården. Jordbruk,
förvaltning, hälsa och miljö har identifierats som
områden för särskilt behov av stöd.
Södra Kaukasus och Centralasien
Länderna i Södra Kaukasus (Armenien,
Azerbajdzjan, Georgien) och Centralasien
(Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan,
Turkmenistan, Uzbekistan) har sedan
självständigheten drabbats hårt av ekonomisk
tillbakagång. Flera av länderna har dock en stor
utvecklingspotential särskilt vad gäller
energitillgångar och en långsam återhämtning
sker. Stödinsatserna som tidigare i huvudsak
varit av humanitärt slag har ändrat karaktär och
bedrivs nu i form av ett mer långsiktigt
utvecklingssamarbete.
I Södra Kaukasus ges tekniskt bistånd
huvudsakligen i form av kunskapsöverföring
inom mänskliga rättigheter, demokratisering,
offentlig förvaltning, sociala sektorer och miljön.
I Centralasien inriktas insatserna på att
förbättra miljön och befolkningens hälsa kring
Aralsjön, på reformering av den offentliga
sektorn, på den sociala sektorn och på
jämställdhet. Samarbete sker huvudsakligen med
Kirgizistan, Kazakstan och Uzbekistan.
Liksom tidigare läggs fortsatt tonvikt på
samarbetet med Moldavien inom det särskilda
OSS-programmet. Det svenska stödet till en
social investeringsfond som bidrar till utveckling
av den sociala infrastrukturen samt
kompetenshöjning inom barn- och äldreomsorg
fortsätter. Likaså fortsätter lantmäteriprojektet.
Ett skuldhanteringsprogram med svensk expertis
kvarstår med syfte att bidra till att lindra den
ekonomiska krisen i Moldavien. Nya områden
där samarbete planeras är energieffektivisering,
hälsoreform samt insatser inom
jordbrukssektorn.
Nödvändigheten av att skapa demokratiska
och marknadsekonomiska strukturer i länderna i
regionen bör fortsatt stå i centrum för de
svenska insatserna liksom upprätthållandet av
respekten för mänskliga rättigheter. Frågor inom
miljöområdet och den sociala sektorn bör också
fortsatt prioriteras liksom jämställdhetsfrågor.
Samarbetsprojekt av regional karaktär bör
eftersträvas.
Turkiet
Turkiet erhöll status som kandidatland vid
Europeiska rådets möte i Helsingfors i december
1999. Samtidigt kvarstår omfattande kränkningar
av de mänskliga rättigheterna liksom sociala och
ekonomiska klyftor mellan olika
befolkningsgrupper och regioner.
Den övergripande målsättningen med det
svenska utvecklingssamarbetet bör vara att
underlätta Turkiets EU-anpassning med tonvikt
på mänskliga rättigheter och demokrati, asyl- och
migrationspolitik och socio-ekonomisk
utveckling av sydöstra Turkiet. Det svenska
stödet skall utgöra ett komplement till EU:s och
andra internationella organs stöd. Sida kommer
att få i uppdrag att lämna förslag till en
landstrategi för Turkiet.
Under 1999 bidrog Sverige med bilateralt stöd
för att stödja offren för den stora jordbävningen
i augusti.
Övrigt
Från anslagsposten Övrigt finansieras
gäststipendie- och utbytesverksamhet genom
Svenska institutet, stöd till vissa organisationer,
utredningsverksamhet, Svenska institutet i
Alexandria samt kapitaltillskott till Swedfund
International AB.
Tabell 3.10 Anslagsposten 1.3 Övrigt
Tusental kronor
Budget 2000
Beräknat 2001
1 Gäststipendie- och
utbytesverksamhet genom
Svenska institutet
11 000
11 000
2 Utredningar m.m.
18 000
32 000
3 Övriga insatser
39 304
39 884
4 Svenska institutet i Alexandria
10 000
10 000
Summa
78 304
92 884
Svenska institutet
Verksamheten omfattar framförallt
gäststipendieprogram för högre studier och
forskning i Sverige för sökande från
utvecklingsländer, samt person- och
erfarenhetsutbyte med utvecklingsländer.
Utredningar
Från delposten finansieras bl.a. utredningar,
seminarier, konferenser och information.
Övriga insatser
Från delposten finansieras bl.a. det svenska
bidraget till den nordiskt samfinansierade
verksamheten vid Nordiska Afrikainstitutet,
bidrag till stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond och bidrag till United World
College (UWC) för kostnader för elever från
utvecklingsländer.
Den oberoende internationella kommissionen
för Kosovo får bidrag under delposten.
Kommissionens arbete syftar till att försöka
fastställa vad som hände före under och efter
kriget i Kosovo samt att redovisa systematiska
övergrepp mot mänskliga rättigheter i regionen.
Svenska institutet i Alexandria
Beslutet om att inrätta institutet fattades i
september 1998 efter utredningen Ett svenskt
institut i Alexandria (Ds 1998:28). Institutet
skall, inom ramen för målen för internationellt
utvecklingssamarbete, utgöra en mötesplats för
att främja ökande kontakter mellan Sverige och
övriga länder i Europa samt länder i
Mellanöstern och Nordafrika med aktiviteter
som konferenser, seminarier, föreläsningar och
publikationer samt stöd till forskning och
stipendier.
Institutet kunde i februari 2000 flytta in i den
nyrenoverade fastighet där det skall inrymmas.
Det egyptiska parlamentet har nu ratificerat
avtalet avseende Alexandriainstitutet.
Swedfund
Swedfund International AB bidrar till utveckling
av bärkraftiga företag i u-länder och länder i
Central- och Östeuropa genom
riskkapitalsatsningar i form av aktier eller lån,
främst i samverkan med svenskt näringsliv i s.k.
joint ventures. Under senare år har Swedfund
också i växande grad gått in i riskkapital- och
investeringsfonder, särskilt i Afrika söder om
Sahara.
Under 1999 har investeringsportföljen
minskat samtidigt som Swedfund under året
gjort sin största enskilda investering någonsin i
African Infrastructure Fund. Bolaget redovisade
för 1999 ett negativt resultat, vilket i huvudsak
förklaras av den ekonomiska krisen i Ryssland.
Dotterbolaget, som är inriktat på att bidra till ett
väl fungerande banksystem i Baltikum, gjorde
1999 sitt bästa rörelseresultat någonsin.
Sedan Swedfunds bolagisering 1991 har staten
tillfört bolaget 229 miljoner kronor för insatser i
u-länder och 165 miljoner kronor för insatser i
Central- och Östeuropa. Bolaget har hemställt
om ytterligare kapitaltillskott mot bakgrund av
att merparten av kapitalet är utnyttjat och för att
kunna fortsätta expandera. Ägaren avser att
bevilja ett ägartillskott på 50 miljoner kronor för
insatser i u-länder. Frågan om Swedfunds
framtida verksamhet i Central- och Östeuropa
har varit föremål för en särskild utredning och
behandlas närmare under politikområdet 9
Samarbete med Central- och Östeuropa.
3.6 Resultatbedömning
3.6.1 Resultat
För att utvärdera effekterna av det svenska
utvecklingssamarbetet skulle en bedömning
behöva göras dels av utvecklingen i de
mottagande länderna med avseende på målen,
dels av hur Sverige bidragit till utvecklingen. Det
är dock svårt att särskilja resultaten av
utvecklingssamarbete generellt och av de svenska
insatserna speciellt. Än svårare blir det för det
multilaterala utvecklingssamarbetet där Sverige
endast är en part i en organisation. Regeringen
avser framöver att med vissa intervaller göra
utvärderingar av effekterna av svenskt bistånd,
som kan avse ett eller flera av målen eller
avgränsas till en region eller ett land alternativt
en sektor. I samband med regleringsbreven för
2001 beräknas en sådan beställning kunna göras.
Nedan redovisas exempel på hur regeringen
och Sida arbetar för att uppnå effektmålen för
utvecklingssamarbetet. I Sveriges internationella
utvecklingssamarbete, Årsbok 2000 lämnas en mer
utförlig redogörelse fördelat på mål, länder och
verksamhetsgrenar.
Höja de fattiga folkens levnadsnivå
Fattigdomsbekämpning står idag högst på den
internationella utvecklingsagendan. En
utgångspunkt är den strategi, Shaping the 21st
Century the Contribution of Development
Cooperation, som tagits fram inom OECD:s
biståndskommitté DAC och bygger på 1990-
talets stora FN-konferenser. Sverige har aktivt
medverkat i detta centrala och viktiga arbete.
Strategin har fattigdomsbekämpning som
övergripande mål, vilket operationaliserats i ett
antal mätbara mål.
Inom DAC utarbetas riktlinjer för
fattigdomsbekämpning inom
utvecklingssamarbetet. Sverige deltar aktivt i
detta arbete, som bl.a. baseras på konsultationer i
ett antal samarbetsländer.
De närmaste åren kommer nationella
fattigdomsstrategier att utarbetas av de fattigaste
länderna. En viktig drivkraft är den förstärkta
länken mellan skuldlättnad och fattigdoms-
bekämpning i det utvidgade skuldinitiativet
Heavily Indebted Poor Countries Initiative
(HIPC). Fattigdomsstrategierna skall ligga till
grund för Världsbankens och IMF:s utlåning
samt i stor utsträckning även för övriga givares
stöd. Sverige följer löpande dessa processer i våra
samarbetsländer.
Strategierna liksom det av Världsbanken
tidigare lanserade Comprehensive Development
Framework (CDF) utgör viktiga instrument för
ett samordnat fattigdomsorienterat
utvecklingssamarbete. De är viktiga
utgångspunkter för arbetet med landstrategier
för våra samarbetsländer, vilket betonas i de
riktlinjer för landstrategiprocesser som
utarbetats gemensamt av Utrikesdepartementet
och Sida.
I regeringens fattigdomsskrivelse till riksdagen
1996, De fattigas rätt - vårt gemensamma ansvar,
slås fast att fattigdom är ett mångdimensionellt
begrepp. Det bekräftas i bl.a. en studie som
nyligen slutförts av Världsbanken med finansiellt
stöd från bl.a. Sverige, Voices of the Poor, där
60 000 människor i ett 60-tal länder intervjuats.
Studien utgör underlag för Världsbankens World
Development Report 2000/01, med
underrubriken Attacking Poverty, som kommer
att publiceras under 2000.
Sida klassificerar i sin årsredovisning för 1999
för första gången insatser i det bilaterala
utvecklingssamarbetet efter deras inverkan på
fattigdom. Resultatet, som skall tolkas med
försiktighet eftersom det bygger på
bedömningar, visar att 42 procent av
utbetalningarna avsåg insatser som direkt
påverkade fattigdomen eller där de fattiga var
inbegripna, medan 47 procent avsåg insatser med
indirekta effekter på fattigdomsminskning. Elva
procent av insatserna bedömdes sakna påverkan
på fattigdomssituationen.
Sida inledde under 1999 ett fattigdomsprojekt
som syftar till att dra lärdom av egna erfarenheter
samt till att bygga upp ny kunskap om
kopplingarna mellan fattigdom och fördelning,
tillväxt, sysselsättning och institutionella
förutsättningar. I det fortsatta arbetet med Sidas
handlingsprogram skall kopplingar tydliggöras
mellan det övergripande fattigdomsmålet och
målen avseende jämställdhet, miljö samt
demokrati.
Sverige har varit starkt drivande att FN:s
ekonomiska och sociala verksamhet skall ha en
tydlig prioritering på fattigdomsbekämpning.
Denna inriktning är mycket tydlig i FN:s
normativa verksamhet. I de
uppföljningskonferenser som nu äger rum fem år
efter 1990-talets konferenser står
fattigdomsfrågorna i fokus. Under år 2000 har
uppföljningskonferensen till det sociala
toppmötet (Köpenhamn + 5) liksom till
kvinnokonferensen (Peking +5) åter betonat
fattigdomsbekämpning som den centrala
utgångspunkten för ekonomisk tillväxt och
utveckling.
Inom FN:s operativa verksamhet har
fattigdomsfrågorna fått högre prioritet. Detta är
särskilt märkbart i UNDP. För att öka
genomslagsförmågan har Sverige fortsatt gett
starkt stöd till reformering av FN:s
utvecklingssamarbete, särskilt på två områden:
bättre samordning av FN:s insatser på landnivå
med ett ökat fokus på fattigdomsfrågorna och
bättre finansieringssystem med resultatbaserade
budgetar, där resultatredovisningar görs på
årsbasis om effekterna av respektive FN-organs
arbete.
Bland de multilaterala utvecklingsbankerna
antog den Asiatiska utvecklingsbanken en
fattigdomsstrategi i december 1999.
Resurstillväxt
Sverige har under det gångna året bidragit till att
frågan om tillväxtens innehåll fått en allt mer
framskjuten plats på den internationella
dagordningen bl.a. inom DAC och i Special
Programme of Assistance for Africa (SPA), som
koordineras av Världsbanken. För att främja
makroekonomisk balans och ekonomiska
strukturförändringar och därmed resurstillväxt
ger Sverige stöd till bl.a. ekonomiska reformer,
förvaltning och till utbyggnad av fysisk
infrastruktur.
Ett gott styrelseskick och en transparent
offentlig förvaltning är av central betydelse för
ett lands tillväxt. Bilateralt har svenskt stöd
främst gått till att stärka den offentliga finansiella
förvaltningen i samarbetsländerna. Sverige
arbetar även för dessa frågor i de multilaterala
organisationerna. Världsbanken har under det
senaste året utarbetat en strategi för stöd till de
samarbetsländer som arbetar med att stärka sitt
styrelseskick och sin offentliga förvaltning.
En väl fungerande infrastruktur är en annan
förutsättning för resurstillväxt. Sidas stöd inom
området har det gångna året ökat väsentligt,
främst genom omfattande insatser i
Centralamerika efter orkanen Mitch. Speciellt
viktigt för fattigdomsbekämpning är
infrastruktur som direkt berör de fattiga t.ex.
vatten, vägar och energi. Sida arbetar också
alltmer med urban utveckling, t.ex. bostäder för
fattiga.
En viktig faktor för resurstillväxt är utveckling
av en väl fungerande marknadsekonomi. Sida
stödjer reformering/privatisering av offentlig
affärsdrivande verksamhet, borttagande av
hinder för företagande och åtgärder för att
främja konkurrens, bl.a. genom stöd till
kompetensutveckling, affärsutveckling och,
kapitalförsörjning för det privata näringslivet.
Ekonomisk och politisk självständighet
I många av de svenska samarbetsländerna utgör
skuldbördan ett hinder för en självständig
ekonomisk och social politik. Sverige har aktivt
bidragit till ökade skuldlättnader för de fattigaste
länderna, bl.a. med bidrag till det utvidgade
skuldinitiativet Heavily Indebted Poor
Countries Initiative (HIPC). En stor del av
stödet till ekonomiska reformer ges i form av
stöd till skuldlättnader. Sida har under 1999 stött
ett program som syftar till att bistå främst
HIPC-länder att bygga upp en egen kapacitet att
hantera skulder och upplåning.
Sveriges handelspolitik syftar bl.a. till att
stärka de fattiga ländernas integration i
världsekonomin. Utvecklingssamarbetet kan i
ökad utsträckning bidra till detta. Sida har under
1999 antagit en handelspolicy med syfte att bl.a.
stärka de institutionella förutsättningarna för
handelsutveckling och att stärka
samarbetsländernas handelspolitiska kompetens.
Forskning är av stor betydelse för att länder
skall kunna ta ansvar för sin utvecklingsprocess
och hantera sitt beroende av omvärlden, t.ex.
genom stöd till inhemskt analysarbete,
kvalificerad kompetens och
kompetensförsörjning. Genom Sidas särskilda
satsning på kunskap och kompetens har en
expansion av forskningssamarbetet inletts. Den
största ökningen har avsett Afrika.
Ekonomisk och social utjämning
En jämnare fördelning av inkomster och
tillgångar samt en mer jämlik fördelning inom
hushåll är viktigt för en långsiktigt hållbar
utveckling i samarbetsländerna. Stöd till sociala
sektorer utgör en betydande del av Sidas
verksamhet, främst till utbildning och hälsovård,
som är centrala för att bidra till socio-ekonomisk
utjämning.
Stöd till landsbygdsutveckling i Asien,
Latinamerika och Afrika bidrar till att förbättra
levnadsvillkoren för fattiga på landsbygden. Ett
exempel är jordbruksrådgivning för att förbättra
odlingsmetoder och utsäde. Kvinnornas situation
på landsbygden ges särskild uppmärksamhet då
kvinnor i allt högre grad är ensamförsörjare i de
fattigaste hushållen på landsbygden. All
erfarenhet visar att åtgärder som riktas mot
kvinnor, t.ex. utbildningsinsatser eller stöd till
kvinnliga företagare, kan ha särskilt gynnsamma
effekter på social och ekonomisk utveckling.
Stöd till mikrofinansiering bidrar till att fattiga
människor får tillgång till finansiella tjänster och
arbetstillfällen och därmed möjlighet till egen
försörjning.
Demokratisk samhällsutveckling
För att främja och stärka demokratin utgår stöd
till såväl statliga strukturer och institutioner som
till att främja framväxten av ett civilt samhälle.
Det traditionella förvaltningsstödet håller
successivt på att integreras med demokrati och
mänskliga rättigheter. I flera samarbetsländer
finns integrerade program för demokratisk
samhällstyrning, där samarbetet fokuseras på
samspelet mellan det civila samhället och staten
och alltmer koncentreras till statliga institutioner
som bidrar till ett demokratiskt samhälle och
ökat folkligt deltagande. En pilotverksamhet har
bedrivits inom ramen för utarbetande av en
landstrategi för Zimbawe för att integrera
demokrati och mänskliga rättigheter med en
särskild tonvikt på barns rättigheter.
Utrikesdepartementet och Sida har under
1999 arbetat med policy- och analysarbete samt
kompetensutveckling i ambitionen att allt
utvecklingssamarbete skall genomsyras av
demokrati/mänskliga rättighetsaspekter. Tre
regionala rådgivare för demokrati/mänskliga
rättigheter har placerats i Harare, Nairobi och
Bangkok för att stärka kapaciteten i
genomförande av Sidas handlingsprogram för
fred och demokrati.
Under senare år har FN ökat samarbetet med
det civila samhällets organisationer. UNDP har
lagt ökad tonvikt vid att främja god
samhällsstyrning och förstärkt rättsväsende i
samarbetsländerna genom stöd till
kapacitetsutveckling och institutionsuppbyggnad
och genom dialog.
Inom ramen för Habitatagendan och de
åtaganden som gjordes vid FN:s konferens om
boende, bebyggelse och stadsutveckling i
Istanbul 1996 verkar Sverige för att främja lokalt
ledarskap och demokratiskt styre samt effektiv
förvaltning av samhällen, städer och
storstadsregioner. En viktig del i detta är
decentralisering av offentlig makt och ansvar till
den nivå som mest effektivt kan möta
människors lokala behov.
I UNICEF är ett förstärkt
rättighetsperspektiv utifrån barnkonventionen,
kapacitetsuppbyggnad och långsiktighet i
utvecklingsarbetet samt utsatta barns villkor och
rättigheter svenska profilfrågor. Barnets utsatthet
i väpnade konflikter har särskilt
uppmärksammats av de humanitära
organisationerna. UNHCR har en särskild
samordnare med uppgift att verka för ett
tydligare barnrättsperspektiv i organisationens
flyktingprogram.
Inom Utrikesdepartementet pågår sedan 1998
en översyn av barnfrågor i det internationella
utvecklingssamarbetet med målet att utforma en
sammanhållen policy för barnfrågor och att
utveckla ett systematiskt barnrättsperspektiv i
det internationella utvecklingssamarbetet utifrån
FN:s konvention om barnets rättigheter, FN-
konferenserna och de svenska biståndsmålen. En
skrivelse skall lämnas till riksdagen och projektet
skall vara avslutat januari 2002. Särskilda medel
har anvisats för multilaterala insatser för att
stimulera ett barnrättsperspektiv i FN:s fonder
och program m.fl. multilaterala aktörer rörande
bl.a. barnarbete, sexuell exploatering av barn och
barn på institution.
Bland de multilaterala utvecklingsbankerna
antog den Afrikanska utvecklingsbanken i slutet
av 1999 en policy och riktlinjer för insatser för
främjande av god samhällstyrning.
Framsynt hushållning med naturresuser och
omsorg om miljön
Sidas handlingsprogram för hållbar utveckling
har under 1999 reviderats inför tvåårsperioden
2000-2001. Nya riktlinjer för
miljökonsekvensbedömning (MKB) och
utbildningsinsatser har bidragit till att
miljöaspekter integrerats bättre i Sidas
verksamhet. Detta har kompletterats genom en
stödfunktion för MKB på Sveriges
Lantbruksuniversitet.
Integrering av miljöhänsyn i landstrategier har
fått ökad uppmärksamhet. För samtliga
prioriterade ämnesområden finns någon form av
miljöpolicy. Under 1999 utarbetades sådana för
vattenresurser, jordbruk, skogsbruk, landsbygds-
utveckling, urbana transporter, handel och miljö.
Under året har en metodhandbok utarbetats för
beredning av insatser inom naturbruksområdet.
Sida har också bidragit till EU-arbetet genom
projektet Biodiversity in Development Projects.
Renodlade insatser inom jord- och skogsbruk
håller successivt på att avvecklas och nya bredare
insatser bereds. Naturresursfrågorna berör ofta
flera länder och stödet till regionala insatser har
därför ökat. Regionala initiativ och insatser finns
nu i södra Afrika, kring Victoriasjön, i
Sydostasien och i Centralamerika. Sida har
antagit riktlinjer för miljöhänsyn i det
humanitära biståndet. Sida har också utvecklat
stödet till samarbetsländer i deras tillämpning av
de internationella miljökonventionerna.
Sekretariatet för Global Water Partnership
(GWP) har även under 1999 administrerats av
Sida. Under året har GWP utvecklat ett ramverk
för hur en global vattenvision ska kunna
genomföras. Särskilt stöd har bl.a. gått till World
Resources Institute för att utveckla en modell för
redovisning av miljötillståndet i världen och till
UNDP för att bygga upp ett
miljöledningssystem.
Inom styrande organ för FN:s operativa
verksamhet, de internationella
finansieringsinstitutionerna samt den globala
miljöfonden (GEF) vidareutvecklas arbetet med
aktivt svensk deltagande för att genomföra
rekommendationerna från Rio-konferensen
1992. I samband med det senaste styrelsemötet i
FN:s miljöprogram (UNEP) antog ett hundratal
miljöministrar under svenskt ordförandeskap en
deklaration med långtgående åtaganden att
integrera ett långsiktigt hållbart perspektiv i det
internationella utvecklingssamarbetet.
Världsbanken avser att under hösten 2000
presentera en ny miljöstrategi.
Sverige har fortsatt verkat för en förstärkt
integrering av miljö och hållbar utveckling i FN:s
verksamhet som en uppföljning av FN:s
generalförsamlings reformbeslut rörande hållbar
utveckling och bosättning. Sverige har i
UNHCR:s styrelsearbete verkat för att
organisationen i sitt övergripande mandat för
flyktingar integrerar miljöhänsyn i alla sina
flyktingprogram.
Sverige har verkat för att integrera
miljödimensionen i EU:s utvecklingssamarbete
och har inför och under vårt ordförandeskap en
viktig uppgift att bidra med erfarenheter till
Kommissionens åtgärdsplan för hur detta skall
omsättas i praktiken.
Jämställdhet mellan kvinnor och män.
Utvecklingssamarbetet inriktas på att stärka
kvinnors sociala, ekonomiska och politiska
rättigheter som ett led i att bekämpa fattigdom,
fördjupa demokratin samt främja en hållbar
utveckling. Sverige bedriver ett aktivt arbete med
att såväl multilateralt som bilateralt synliggöra
kvinnors och mäns olika villkor som
utgångspunkt för analys och åtgärder i all
utvecklingsplanering. Sverige finansierar en
särskild tjänst hos FN:s generalsekreterares
genderrådgivare från hösten 1999 för att stärka
kvinnors medverkan i beslutande fora, förbättra
kvinnors ekonomiska villkor och motverka våld
mot kvinnor, bl. a. med sikte på FN:s särskilda
möte om jämställdhet i juni 2000.
Sidas handlingsprogram för jämställdhet har
lagt grunden för ett mer systematiskt arbete bl. a.
med att integrera jämställdhet i samtliga
landstrategier. Sida har inlett ett särskilt
samarbete med Nicaragua, Tanzania och
Namibia för att stödja deras genomförande av
handlingsplanen från FN-konferensen om
kvinnor i Peking, bl.a. genom stöd till
jämställdhetsanalyser av ländernas nationella
budget. Utrikesdepartementet har också
presenterat en skiss till en kritisk granskning av
hur en landstrategi skulle se ut om kvinnor och
män uppmärksammades på lika villkor.
I länder där jämställdhet finns med som ett
viktigt mål för samarbetet och där ambassaderna
har särskild genderkompetens har jämställdhet
ett mycket starkt genomslag. I Bangladesh,
Indien, Sydafrika och Tanzania har 75-95
procent av utbetalda medel gått till projekt som
har jämställdhet som huvud- eller delsyfte.
Över 60 procent av utbetalda medel till de
sociala sektorerna, mänskliga rättigheter och
demokrati har gått till insatser med
jämställdhetsaspekter. Utfallet för infrastruktur,
näringsliv och urban utveckling är ca 40 procent.
Sverige har deltagit aktivt i OECD/DAC:s
arbetsgrupp om jämställdhet och bl. a.
medverkat i genomförandet av ett seminarium
1999 om stärkande av kvinnors ställning och i
utarbetande av riktlinjer för hur jämställdhet
skall genomsyra arbetet inom hälsa, utbildning
och miljö. Inom DAC arrangerade Sverige också
1999 ett seminarium om hur
jämställdhetaspekter uppmärksammats i DAC:s
utvärderingar.
Utrikesdepartementet har i en rad
överläggningar med bl.a. Världsbanken, FN och
externa forskare medverkat i utveckling av
metoder för att anlägga ett
jämställdhetsperspektiv i analyser och
åtgärdsförslag. På det humanitära området har
FN-organen utvecklat en gemensam policy för
genderfrågor i det humanitära biståndet.
UNHCR har uppmärksammat kvinnors
utsatthet, främst i flyktingläger.
Under 1999 genomfördes i Afrikanska
utvecklingsbanken ett nordiskt finansierat
seminarium för att höja kompetensen om
jämställdhetsfrågor hos bankens personal och
lägga grunden till en översyn av bankens
jämställdhetspolicy. Samma år inleddes ett
fördjupat samarbete med den Asiatiska
utvecklingsbanken i syfte att stärka kompetens
vad gäller jämställdhet och kunskap om kvinnors
och mäns olika villkor som utgångspunkt för
utvecklingsplanering. Under år 2000 har Sverige i
dialog med Världsbanken poängterat behovet av
att tydligare uppmärksamma kvinnor i analys
och åtgärder för att bekämpa fattigdom, bl. a. i
den översyn som inletts om IDA:s kreditgivning.
Såväl inom Världsbanken som i den Afrikanska
utvecklingsbanken pågår utarbetande av
genderstrategier.
Internt inom departementet har också
åtgärder vidtagits för att uppmärksamma
jämställdhetsaspekter, bl.a. inom
verksamhetsplaneringen.
Utvärderingsverksamheten vid Sida
Det bilaterala utvecklingssamarbetet utvärderas
inom Sida, dels av Sekretariatet för utvärdering
och intern revision (UTV) som är direkt
underställt Sidas styrelse, dels av olika
avdelningar och av de integrerade ambassaderna.
Från och med 1999 har Sida infört systematiska
ställningstaganden till utvärderingar och
revisionsinsatser, s.k. "management response".
Nedan sammanfattas de studier som slutförts
under 1999 och Sidas ställningstaganden till
dessa.
Effekterna av programstöd
Sekretariatet för utvärdering och intern revision
har slutfört en utvärdering av svenskt
programbistånd. Studiens syfte var att granska
programstödets effekter avseende tillväxt och
inkomstfördelning, policydialog samt
genomförande av politiska och ekonomiska
reformer. Sverige ställer sällan specifikt svenska
villkor för programstödet utan föredrar att
ansluta sig till de multilaterala institutionernas
villkor. Studien konstaterar att möjligheten för
givare att påverka genom formell konditionalitet
är begränsad. Istället är det oftast de inhemska
prioriteringarna som är avgörande för utfallet av
politiska och ekonomiska reformer.
Utvärderarna menar att det svenska
programbiståndet har haft en stabiliserande
effekt vilken har varit gynnsam för
mottagarländernas ekonomiska tillväxt.
Sida konstaterar att utvärderingen utgör en
utmärkt utgångspunkt för det fortsatta
metodarbetet, och i bedömningarna om process-
och substansfrågor vad gäller stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnader. Sida
kommer framöver att utveckla former för
budgetstöd som får en ökad betydelse i takt med
att behovet av skuldlättnader minskar.
Utvärdering av forskningssamarbetet mellan
Sverige och Uruguay
Under perioden 1986-1995 gavs stöd till
samarbete mellan forskningsinstitutioner i
Sverige och Uruguay genom SAREC. Ett tiotal
forskningsprojekt inom medicin, jordbruk,
teknologi och ekonomi fick ett sammanlagt stöd
om ca 45 miljoner kronor.
Utvärderingen konstaterar att värdefulla
forskningsresultat åstadkommits inom flera
projekt och att projekten som regel haft
betydande effekter för uppbyggnaden av
forskningskapacitet i Uruguay. En kritisk
synpunkt är att programmet tillkom utan en
föregående bedömning av Uruguays
forskningsbehov. Vidare involverades inte
samarbetslandets centrala forskningsorgan
tillräckligt i programmets uppläggning och
genomförande.
Sida konstaterar att det är väsentligt att initiera
ett forskningssamarbete genom en
samhällsekonomiskt orienterad analys av
samarbetslandets forskningsbehov, att en vid
krets av intressenter i samarbetsländerna bör
delta i stödets uppläggning och genomförande
samt att samarbetsländernas centrala
forskningsorgan regelmässigt bör involveras i
programmen.
Utvärdering om krediter och miljö
Hösten 1997 inledde UTV en utvärdering av hur
miljöaspekter beaktas i Sidas kreditfinansierade
projekt. Studien visar att miljömedvetandet och
kunnandet under de senaste åren ökat markant.
Sidas möjlighet att påverka miljöaspekterna i det
tidiga planeringsstadiet var dock små då
kreditprojekt normalt inkommer i ett sent skede.
Studien visar att det inte klart framgår hur Sida
har hanterat den miljöinformation som samlats
in. I större delen av fallen behandlade
dokumentationen de viktigaste förväntade
miljöeffekterna men inga referenser görs till
Sidas policies och regelverk för miljöhänsyn. I de
flesta fall saknades referenser också till
samarbetslandets miljölagar liksom till relevanta
internationella konventioner.
Studien konstaterar att den insamlade
miljöinformationen sällan följs upp under
genomförandefasen. Kvantitativa miljömål och
indikatorer är sällsynta och låneavtalen behandlar
i allmänhet inte de miljöfrågor som antas vara
relevanta för de studerade projekten.
Utvärderarna rekommenderar att Sida mer
proaktivt informerar potentiella intressenter om
myndighetens policies och för in
rekommendationer från miljöbedömningar av
projekt som villkor i låneavtal.
Sida konstaterar att miljöfrågor fått en alltmer
framskjuten plats även i kreditfinansierade
insatser, samtidigt som det finns begränsningar i
en reaktiv finansieringsform som
kreditfinansiering av projekt upphandlade i
internationell konkurrens.
Studie avseende effekterna av utvärdering av
enskilda organisationer
1994 genomförde SIDA en omfattande
utvärdering av utvecklingssamarbetet genom
svenska enskilda organisationer, den s.k. Proxy-
utvärderingen (Development by Proxy An
evaluation of the development impact of
government support to Swedish NGO:s). Ett av
de huvudsakliga resultaten var att de flesta av de
enskilda organisationerna lyckades bra med att
uppnå mål på projektnivå men att resultaten vad
gäller långsiktig utveckling var mindre bra. 1998
beslöt UTV att genomföra en kartläggning och
analys av effekterna av Proxy-utvärderingen, hur
den påverkat de enskilda organisationernas
arbete och samarbete med Sida och vad berörda
parter lärt av utvärderingen.
Studien visar bl.a. att Proxy-utvärderingen har
haft betydande inflytande på såväl
Utrikesdepartementet som Sida när det gäller
synen och kraven på biståndet genom enskilda
organisationer. Inom de tretton
ramorganisationer som Sida har långsiktiga avtal
med fanns en klar medvetenhet om Proxy-
utvärderingen och flera hade också aktivt använt
utvärderingsresultaten. Bland de organisationer
som inte har ramavtal med Sida kände en
majoritet inte till Proxy-utvärderingen och i de
fall de gjorde det hade den inte haft någon
påverkan på deras arbete. En av slutsatserna i
studien är att man kan ifrågasätta hur väl den
decentraliserade styrningsmodell som idag finns
mellan Sida och organisationerna fungerar.
Utvärderarna rekommenderar därför att Sida ser
över sitt styrningssystem för stöd till enskilda
organisationer med avseende på hur bl.a. lärande
och metodologisk utveckling kan nå huvud-
delen av de svenska enskilda organisationerna.
Studien bör även omfatta en bedömning av
(kostnads-) effektiviteten av bistånd genom
svenska enskilda organisationer.
Sida konstaterar att dialogen med
ramorganisationerna fördjupats under senare år
och att systemrevisioner och kapacitetsstudier i
ökande grad skall fokusera på
ramorganisationernas metoder för att föra en
dialog om frågor av policy- och metodkaraktär
med medlems- och underorganisationer samt
säkerställa att detta förs vidare till de lokala
organisationerna.
Studier av utvärderingsinstrumentet
Sekretariatet har slutfört två studier om
utvärderingsinstrumentet. Dessa fann att
utvärderingarna som initierades av Sida ofta
saknade ett genomtänkt och explicit syfte
överenskommet med berörda intressenter. I de
fall lärande var ett angivet syfte var det oklart för
vem, varför och hur lärandet skulle ske. Studien
indikerar att ett oklart syfte minskar
utvärderingens användbarhet och att det behövs
en klar idé om hur utvärderingens resultat skall
användas för att den skall bli meningsfull. Vidare
identifieras utvärderarna i huvudsak med hjälp av
kollegor då de flesta tidigare utfört uppdrag åt
Sida snarare än genom upphandling i
konkurrens.
Studien är särskilt kritisk beträffande
distributionen av utvärderingsrapporter, som
normalt sänds till en begränsad krets i huvudsak
inom Sida. Utvärderingsresultaten används ofta
av Sidas programhandläggare enligt studien har
rekommendationerna i 75 procent av de
undersökta fallen lett till konkreta resultat. Bland
övriga intressenter är användbarheten dock
begränsad av det enkla skälet att de ofta inte får
rapporterna. I de undersökta fallen
distribuerades utkast till utvärderingsrapporten i
hälften av fallen till den huvudsakliga
samarbetspartnern i landet, t.ex. ett
fackdepartement. De som direkt arbetar med
genomförande har dock ytterst sällan tillgång till
utvärderingsresultat och rekommendationer.
Fallstudier som gjorts visar att deltagande i
utvärderingar går hand i hand med bred lokal
användning av utvärderingsresultat.
Studien fann att kvaliteten var signifikant lägre
än vad som kunde förväntas. Utvärderingarna
hade i synnerhet metodologiska brister. Trots
detta var i de flesta av de undersökta fallen
programhandläggarna positiva till
utvärderingsprocessens resultat. Studien
bedömer att utvärderingarnas kvalitet kan höjas
om fler intressenter inkluderas i
utvärderingsprocessen och konstaterar att Sidas
utvärderingsrutiner inte återspeglar den
övergripande policyn där partnerskap och lokalt
ägarskap av program och projekt är viktiga
element.
Efter att studien har slutförts har den använts
som ett av underlagen i översynen av den
utvärderingspolicy som fastställdes 1999 och i
utarbetandet av en ny utvärderingsmanual.
Övriga utvärderingar
Utöver ovan beskrivna utvärderingar har Sidas
avdelningar genomfört 32 utvärderingar under
1999. Flertalet av dessa är projektnära och utgör i
första hand ett lärande för överväganden om
fortsatt stöd eller för bedömningar om
förändringar i ansats och genomförande. För
1999 kan konstateras att utvärderingar i det
traditionella landramsbiståndet är klart
underrepresenterade och att flera av de största
samarbetsländerna inte uppvisar någon
utvärdering under året. För det humanitära
biståndet, som utgör en betydande del av Sidas
totala biståndsvolym, förekom ingen utvärdering
1999 (liksom inte heller under 1998).
Utvärderarna har i flertalet fall, ca två
tredjedelar, dragit slutsatsen att insatserna visat
på god måluppfyllelse. Hög relevans, fungerande
kunskapsöverföring och god institutionell
uppbyggnad är återkommande omdömen.
Insatserna anges vidare i flera fall varit av
strategisk karaktär, fått genomslag i utvecklandet
av nationell policy samt skapat medvetande i
berörd institution eller motsvarande om
väsentliga frågeställningar.
I uppemot en tredjedel av utvärderingarna
redovisas mer betydande problem, som avser
bristande ägarskap, bristande bärkraft och
tveksam kostnadseffektivitet. Svaga
organisationsstrukturer, centralstyrning liksom
vaga målformuleringar är andra bidragande
orsaker.
Viktiga lärdomar som redovisas är vikten av
att anta ett programmatiskt angreppssätt, ett
tidigt och tydligt klargörande av roller och
betydelsen av att lägga kraft på dialogen. En
annan lärdom är betydelsen av att se bredare
samarbeten långsiktigt och att samarbete med
flera givare ger styrka, ökar kunskapen och
förbättrar både dialog och resultat.
3.6.2 Analys och slutsatser
Redovisningen visar att såväl det övergripande
fattigdomsmålet som de sex biståndsmålen spelar
en framskjuten roll i utformningen av bilaterala
insatser liksom i Sveriges agerande i det
multilaterala samarbetet. En betydande
metodutveckling sker för att integrera aspekter
som rör flera mål i projekt och program och
stärka effekterna vad gäller fattigdomsminskning
genom ett bredare angreppssätt.
I det bilaterala utvecklingssamarbetet har en
förskjutning skett mot fler insatser för att stärka
samarbetsländernas egen kapacitet och
kompetens att utforma och genomföra strategier
och program som engagerar de fattiga och leder
till minskad fattigdom. Stödet till lagstiftning,
regelverk och den offentliga förvaltningen för att
främja såväl utveckling av fungerande
marknadsekonomier som demokratiska
styrelseskick har stärkts. Detta är exempel på hur
biståndet som hjälp till självhjälp kan bidra till
samarbetsländernas egna ansträngningar att
skapa förutsättningar och mobilisera resurser för
utveckling.
Den internationella samsynen på
fattigdomsbekämpning i utvecklingssamarbetet
har också fått genomslag i multilaterala organ.
Detta skapar förutsättningar för ökad samverkan
och samordning mellan olika givare och därmed
ökad effektivitet. Det kräver samtidigt
förändringar i angreppssätt och utformning av
biståndet för att denna samsyn om mål och
policies skall få genomslag i praktiken, vilket är
en stor utmaning både för oss och andra aktörer.
Sidas fattigdomsprojekt liksom den
uppföljning av fattigdomsmålets behandling i
landstrategier och utvärderingar som Sida avser
redovisa i nästa årsredovisning, kan ge
vägledning för det fortsatta förändringsarbetet i
det bilaterala samarbetet. Ökat fokus på
redovisning och analys av resultat, som Sverige
verkat för också i multilaterala organ, är ett
viktigt verktyg för att dra lärdom av erfarenheter
och höja effektiviteten i biståndets bidrag till
utveckling.
3.7 Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket (RRV) har för
utgiftsområdets två förvaltningsmyndigheter,
Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida) och Nordiska
Afrikainstitutet, lämnat revisionsberättelser utan
invändning.
3.8 Budgetförslag
3.8.1 8:1 Biståndsverksamhet
Tabell 3.11 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1999
Utfall
11 165 541
Reservation
5 229 344
2000
Anslag
12 060 304
Utgifts-
prognos
13 666 000
2001
Förslag
13 603 884
2002
Beräknat
14 477 531
2003
Beräknat
16 782 002
Tabell 3.12 Anslaget 8:1 Biståndsverksamhet
Tusental kronor
Budget 2000
Beräknat 2001
1.1 Multilateralt utvecklings-
samarbete
3 377 000
3 967 000
1.2 Bilateralt utvecklings-
samarbete
8 605 000
9 544 000
1.3 Övrigt
78 304
92 884
Summa
12 060 304
13 603 884
Anslaget 8:1 Biståndsverksamhet består av tre
anslagsposter: Multilateralt
utvecklingssamarbete, Bilateralt
utvecklingssamarbete och Övrigt.
Utfall på anslaget 1999 var 11 166 miljoner
kronor, vilket var 434 miljoner kronor högre än
tilldelade medel. Anslagsutnyttjandet utöver
budget förklaras av att reservationer från tidigare
år tagits i anspråk. Biståndet hade en
utgiftsbegränsning 1999 vilken beräknas ha
inneburit senareläggningar av bidrag och
planerade projekt m.m. på ca 2,9 miljarder
kronor. Även för åren 2000-2002 kommer
utgiftsbegränsningar påverka
utvecklingssamarbetet, dessa beräknas till ca 1,7
miljarder kronor utöver tilldelade medel för
vardera åren 2000 och 2001 respektive ca 1,6
miljarder kronor för 2002.
Reservationer
Reservationerna, dvs. den del av anslagsmedlen
som kvarstod vid budgetårets slut, inom anslaget
8:1 Biståndsverksamhet uppgick vid utgången av
1999 till 5 229 miljoner kronor. Av de totala
reservationerna var 4 072 miljoner kronor
intecknade genom avtal eller beslut om visst
ändamål. Drygt två tredjedelar av de totala
ointecknade reservationerna och nästan hela
ointecknade reservationen på den bilaterala
posten utgörs av medel för stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnader. Beslut
om betalningsbalansstöd åren 2000-2002 samt
bidrag till Världsbankens skuldlättnadsfond för
HIPC-initiativet innebär dock att reservationen
för delposten nu är helt intecknad och delvis
redan har utbetalts.
Tabell 3.13 Utgående reservation på anslaget 8:1 Biståndsverksamhet
Miljoner kronor
1999-12-31
varav
intecknat
ointecknat
1.1 Multilateralt utvecklingssamarbete
1 864
1 585
279
1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete
3 297
2 420
877
1.3 Övrigt
68
66
2
8:1 BISTÅNDSVERKSAMHET
5 229
4 072
1 158
Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser
Utrikesutskottet har i betänkandet
(1999/2000:UU2) givit regeringen till känna att
en översyn av det nuvarande systemet med
bemyndiganden inom biståndet bör göras. I
översynen bör också formerna för förbättrad
information till riksdagen om dessa frågor
studeras. En översyn av systemet med
bemyndiganden har inletts inom
Utrikesdepartementet och Sida.
Inom anslaget 8:1 Biståndsverksamhet finns
för närvarande två olika beräkningsgrunder för
bemyndiganderamen, dels för det multilaterala
utvecklingssamarbetet och dels för det bilaterala.
Dessa särredovisas därför nedan.
För det multilaterala utvecklingssamarbetet
beräknas nya förpliktelser ingås år 2001 till ett
belopp om 2 850 miljoner kronor. Det rör sig
framförallt om en förutsedd ny påfyllnad av den
internationella utvecklingsfonden (IDA) till
vilket kommer en påfyllnad av den Asiatiska
utvecklingsfonden. De multilaterala
förpliktelserna vid utgången av 2001 beräknas
uppgå till 8 511 miljoner kronor. Knappt 60
procent av dessa utgörs av utfästelser till IDA.
Andra stora förpliktelser vid utgången av 2001 är
utfästelser till Nordiska utvecklingsfonden (ca
20 procent av totalen) och Afrikanska
utvecklingsfonden (ca 15 procent). Någon
särskild buffert för t.ex. växelkursförändringar
begärs inte för den multilaterala
bemyndiganderamen då sådant ryms inom den
totala bemyndiganderamen.
Inom det multilaterala utvecklingssamarbetet
föreslås regeringen få ikläda staten förpliktelser
som tillsammans med tidigare gjorda, utestående
utfästelser uppgår till högst 8 511 miljoner
kronor för år 2001 i enlighet med tabell 3.14.
Inom det bilaterala utvecklingssamarbetet
används för närvarande multiplikatorer för
beräkning av bemyndiganderamen. Riksdagen
har bemyndigat regeringen att ikläda staten
förpliktelser som tillsammans med tidigare
gjorda, utestående utfästelser motsvarar högst
fem gånger landramen på årsbasis för det
landramsfinansierade samarbetet med
programländer för vilka regeringen fastställt
landstrategier eller motsvarande. För övriga
landprogram och andra verksamheter får
utfästelseramen uppgå till högst tre gånger 2001
års medelstilldelning. Den totala bilaterala
bemyndiganderamen i enlighet med ovanstående
beräkningssätt skulle uppgå till 30 315 miljoner
kronor för 2001. Regeringen bedömer dock att
en bilateral ram om 20 000 miljoner kronor ger
bibehållen flexibilitet för de enskilda posterna.
Inför budgetpropositionen år 2002 bedömer
regeringen att multiplikatorerna kan avskaffas
och att bemyndiganderamen kan baseras på de
faktiska förpliktelser som beräknas ingås.
I enlighet med ovanstående föreslås
bemyndiganderamen för det bilaterala
utvecklingssamarbetet fastställas till 20 000
miljoner kronor för år 2001 enligt tabell 3.15.
Tabell 3.14 Bemyndiganden om ekonomiska förpliktelser inom det multilaterala
utvecklingssamarbetet
Miljoner kronor
1999
utfall
2000
prognos
2001
beräknat
2002
beräknat
2003
beräknat
Utestående förpliktelser vid årets början
5 728
7 865
7 608
Nya förpliktelser
3 564
1 400
2 850
Infriade förpliktelser*
1 427
1 657
1 947
1 735
6 776
Utestående förpliktelser vid årets slut
7 865
7 608
8 511
Erhållen/föreslagen bemyndiganderam
7 865
7 608
8 511
* Utgiftsutfall till följd av ingångna förpliktelser.
Tabell 3.15 Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser inom det bilaterala
utvecklingssamarbetet
Miljoner kronor
1999
utfall
2000
prognos
2001
beräknat
2002
beräknat
2003
beräknat
Utestående förpliktelser vid årets början
6 181
8 070
8 770
Nya förpliktelser
9 530
10 200
10 075
Infriade förpliktelser*
7 641
9 500
10 075
6 490
2 280
Utestående förpliktelser vid årets slut
8 070
8 770
8 770
Erhållen/föreslagen bemyndiganderam
24 083
27 690
20 000
* Utgiftsutfall till följd av ingångna förpliktelser.
Sammanlagt för anslaget 8:1 Biståndsverksamhet,
multi- och bilateralt utvecklingssamarbete,
uppgår således den föreslagna
bemyndiganderamen till 28 511 miljoner kronor.
Regeringen avser därutöver att återkomma till
riksdagen angående bidrag till den nionde
europeiska utvecklingsfonden. Sveriges bidrag
beräknas till 377 miljoner euro.
Garantigivning
För 2000 har riksdagen fastställt en ram för Sidas
garantigivning, varav huvuddelen utgörs av
biståndsgarantier för u-krediter. Vid årsskiftet
uppgick garantiförbindelserna för u-krediter till
drygt 8,6 miljarder kronor. Regeringen föreslår
att riksdagen bemyndigar regeringen att för 2001
ikläda staten betalningsansvar till ett belopp,
inklusive tidigare ställda garantier, om 12
miljarder kronor för garantigivning inom det
internationella utvecklingssamarbetet, dvs. en
oförändrad ram.
Regeringen beslutade i mars 1999 om
riktlinjer för en treårig försöksverksamhet med
en fristående garantigivning för biståndsändamål.
Sida får inom ramen för den totala garantiramen
utställa fristående garantier till ett belopp av
högst en miljard kronor. Säkerhetsreserven för
de fristående garantierna uppgår till 500 miljoner
kronor. Under 1999 beslutade Sida om en
garanti och flera är under beredning. Sida har på
begäran av regeringen utarbetat ett förslag, i
samråd med Exportkreditnämnden, till
riskpolicy för verksamheten med de fristående
garantierna. Regeringen avser att under hösten
fatta beslut om en reviderad riskpolicy.
Regeringens överväganden
Anslagen inom Internationellt
utvecklingssamarbete beräknas utifrån
biståndsramen exklusive de avräkningar som
görs för kostnader inom andra utgiftsområden
(se avsnitt 3.1 Omfattning). Anslagsbeloppet för
8:1 Biståndsverksamhet framkommer efter att
förvaltningsanslagen för Sida och Nordiska
Afrikainstitutet avräknats. Därav följer att
anslaget 8:1 påverkas i mycket hög grad av dels
förändringar i den beslutade procentandelen av
BNI, dels av förändringar i BNI-beräkningarna.
De prognostiserade anslagsbeloppen för 2002
och 2003 framgår av tabell 3.11.
För år 2001 beräknar regeringen anslaget 8:1
Biståndsverksamhet till 13 604 miljoner kronor.
Det beräknade anslaget har minskats med 30
miljoner kronor avseende en föreslagen
förstärkning av anslaget 8:2 Styrelsen för
internationellt utvecklingssamarbete (Sida).
3.8.2 8:2 Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida)
Tabell 3.16 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
449 236
1
Anslags-
sparande
43 000
2000
Anslag
415 844
Utgifts-
prognos
456 000
2001
Förslag
451 213
2002
Beräknat
480 856
2
2003
Beräknat
491 273
3
1. Avser utfall på A2.1 (1999) Biståndsförvaltning
2. Motsvarar 471 213 i 2001 års prisnivå
3. Motsvarar 471 213 i 2001 års prisnivå.
Tabell 3.17 Beräkning av anslaget för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
415 844
Pris- och löneomräkning
5 369
Överfört från 8:1 Biståndsverksamhet
30 000
Förslag 2001
451 213
I Sidas budgetunderlag för 2001 visar
myndigheten på olika sätt hur biståndet har
utökats och fördjupats och Sida bedömer att
denna trend kommer att fortsätta åren framöver.
Biståndsvolymen kommer också fortsatt att öka.
Det utökade biståndet är konsekvenser av
regeringens prioriteringar avseende dels nya
länder, dels ökade och fördjupade ambitioner
inom områden som t.ex. demokrati och
mänskliga rättigheter samt handel. Exempelvis
visar Sida att under perioden 1995-1999 har
antalet långsiktiga samarbeten med
länder/regioner (med strategier/riktlinjer) mer
än fördubblats, antalet väsentliga (mätt i
utbetalningsvolym) samarbetsländer ökat med
över 50 procent och antalet insatser fördubblats.
Utvecklingen mot institutions-, kompetens- och
kapacitetsuppbyggnad innebär mer
personalintensiva insatser ofta många mindre
men mer komplicerade insatser.
Sida föreslår vidare i myndighetens
budgetunderlag vissa anslagstekniska
förändringar liksom att en anslagskredit för det
humanitära biståndet skapas.
Regeringens överväganden
Regeringen delar Sidas uppfattning att
förändringarna i det svenska
utvecklingssamarbetet liksom den ökade
biståndsvolymen innebär att myndighetens
förvaltningsanslag bör höjas. För 2001 beräknas
därför anslaget 8:2 höjas med 30 miljoner kronor
och för 2002 beräknas en ytterligare höjning med
20 miljoner kronor utöver sedvanlig pris- och
löneomräkning.
Sidas förslag till anslagstekniska förändringar
omhändertas i den nya anslagsstruktur som
arbetats fram och lämnas därför utan vidare
åtgärd. Frågan om en anslagskredit kommer att
behandlas i samband med den översyn av
anslagsform som är aktuell för biståndet. Om en
sådan kredit skulle bli aktuell kan den tidigast
införas budgetåret 2003.
3.8.3 8:3 Nordiska Afrikainstitutet
Tabell 3.18 Anslagsutvecklingen
Tusental kronor
1999
Utfall
9 922
1
Anslags-
sparande
2 563
2000
Anslag
10 761
Utgifts-
prognos
13 000
2001
Förslag
10 914
2002
Beräknat
11 135
2
2003
Beräknat
11 374
3
1. Avser utfall på A2.2 (1999) Biståndsförvaltning
2. Motsvarar 10 914 i 2001 års prisnivå
3. Motsvarar 10 914 i 2001 års prisnivå.
Tabell 3.19 Beräkning av anslaget för 2001
Tusental kronor
Anslag 2000
10 761
Pris- och löneomräkning
153
Förslag 2001
10 914
Institutet föreslår oförändrade anslag.
Regeringens överväganden
De treåriga samarbetsavtalen med Danmark,
Finland och Norge förnyades fr.o.m. 1999 och
därmed höjdes också de nordiska anslagen till
Nordiska Afrikainstitutet (NAI). De höjda
anslagen underlättar för NAI att genomföra de
åtgärder som program- och forskningsrådet
rekommenderat, dvs. ett utökat gästforskar-
program och en ökad satsning på s.k.
policyrelaterade aktiviteter.
Institutet har under senare år varit engagerat i
utvecklingen i Burundi och Rwanda. Institutet
lämnar regelbundet analyser och rapporter över
utvecklingen i området med tonvikt på
mänskliga rättigheter. Institutet har
dokumenterat och spritt kunskap om biståndets
effektivitet och deltagit i två större utvärderingar
(International Alert och OAU:s African
Commission for Human and People''''s Rights).
Institutet kommer fortsatt att ha en hög profil
avseende utvecklingen i Centralafrika och i södra
Afrika. Institutet medverkar i den aktuella
nordiska Afrikadebatten och utarbetar
kvalificerade underlag för det nordiska
utvecklingssamarbetet.
Institutets forskningsprogram och projekt har
mer eller mindre direkta kopplingar till Sveriges
biståndspolitiska mål. Institutets policyrelaterade
verksamhet ligger även i linje med de
biståndspolitiska målen.
Omvärldens intresse för forskningen på NAI
ökar stadigt vilket märks genom att nordiska
biståndsmyndigheter i ökande utsträckning
söker samarbete med institutets forskare på olika
områden och genom att antalet ansökningar om
att få publikationer utgivna genom NAI ökar.
Detta tyder också på att forskningen håller en
hög kvalitet vilket bekräftats för ett par år sedan
då en utvärdering av institutets forskning
gjordes. Institutet arbetar för att upprätthålla och
förstärka sin position som ett nordiskt institut,
bl.a. genom att systematiskt hålla konferenser i
de olika nordiska länderna.
4 Politikområde Samarbete med Central-
och Östeuropa
4.1 Omfattning
Politikområdet Samarbete med Central- och
Östeuropa består av utvecklingssamarbete med
Central- och Östeuropa, som främst bedrivs
genom Sida och Svenska institutet, samt
avsättning för förlustrisker vad avser garantier
för finansiellt stöd och exportkreditgarantier.
4.2 Utgiftsutveckling
Tabell 4.1 Utgiftsutvecklingen inom politikområdet
Miljoner kronor
Utfall
1999
Anslag
2000 1
Utgifts-
prognos
2000
Förslag
anslag
2001
Beräknat
anslag
2002
Beräknat
anslag
2003
Anslag inom Uo 7
9:1 Samarbete med Central- och Östeuropa
794
725
943
865
600
900
9:2 Avsättning för förlustrisker vad avser garantier
för finansiellt stöd och exportkreditgarantier
0
25
32
35
0
0
Totalt Uo 7
794
750
975
900
600
900
Anslag inom andra Uo:
Uo 1:F1 Samarbete och utveckling
inom Östersjöregionen
185
-
190
-
-
-
Totalt politikområde 9
979
750
1 165
900
600
900
1 Inklusive beslut till följd av förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten
för budgetåret 2000 i samband med den ekonomiska vårpropositionen.
Avvikelsen mellan anslag och prognos 2000 på
anslaget 9:1 beror på att en del av reservationen
tas i anspråk. Budgetåret 2001 är det sista året i
det treåriga programmet för Central- och
Östeuropa. I en särproposition våren 2001 samt i
2001 års ekonomiska vårproposition kommer
regeringen att föreslå omfattning och inriktning
av samarbetet efter 2001, men redan i 2000 års
vårproposition bedömdes att samarbetet
kommer att fortsätta och preliminärt har
beräknats 600 miljoner kronor för år 2002 och
900 miljoner kronor för år 2003.
4.3 Mål
Målen för samarbetet med Central- och
Östeuropa är för treårsperioden 1999-2001:
- att främja en säkerhetsgemenskap,
- att fördjupa demokratins kultur,
- att stödja en socialt hållbar ekonomisk
omvandling,
- att stödja en miljömässigt hållbar
utveckling.
Allt utvecklingssamarbete skall präglas av ett
jämställdhetsperspektiv.
4.4 Politikens inriktning
Budgetåret 2001 är det tredje året inom ramen
för det treårsprogram för utvecklingssamarbetet
med Central- och Östeuropa som antagits av
riksdagen. Programmet baseras på regeringens
proposition 1997/98:70 Att utveckla ett
grannlandssamarbete.
Det av riksdagen fastslagna
samarbetsprogrammet för åren 1999-2001 skall
bidra till ett gott grannskap i Östersjöregionen
och ett demokratiskt integrerat Europa.
Prioriterade samarbetsländer skall vara Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina.
I Ryssland skall de nordvästra delarna inklusive
Kaliningrad prioriteras.
Relationen till länderna i Central- och
Östeuropa är en högt prioriterad fråga för
regeringen och samarbetet med dessa länder är
ett viktigt instrument både för att främja
utvecklingen i länderna och relationerna med
Sverige. Att verka för en utvidgning av EU,
fördjupade relationer till Ryssland och Ukraina,
för vilka EU har antagit särskilda
samarbetsstrategier, demokratiseringen av
Vitryssland samt ett intensifierat
Östersjösamarbete är centrala element i
regeringens politik. Landstrategier för
samarbetet med de prioriterade länderna under
perioden 1999-2001 har beslutats av regeringen
år 1999, vilka anger riktlinjer och prioriteringar
för samarbetet med respektive land.
De politiska förändringarna och den
ekonomiska utvecklingen har varit snabb i de
baltiska staterna och Polen. Förhandlingar om
EU-medlemskap pågår nu med samtliga dessa
länder. För kandidatländerna är stödet till EU-
anpassningen av avgörande betydelse. Prioritet i
det svenska stödet skall ges åt insatser på de
områden som har direkt relevans för
anpassningen.
Arbetet med att genomföra den av EU
antagna Nordliga dimensionen (ND) och dess
handlingsplan, där kommissionen fått en ledande
roll, kommer att ges prioritet. En fullödig
rapport om EU:s ND-politik skall avges inför
toppmötet i Göteborg i juni 2001. Regeringen
prioriterar särskilt handlingsplanens avsnitt om
miljö, inklusive kärnsäkerhet, brottsbekämpning
samt Kaliningrads situation. Stora förväntningar
fästs därvidlag på Sverige inför och under vårt
ordförandeskap i EU. Eftersom Ryssland och
andra länder i närområdet ingår i
Östersjöstaternas råd, Barentsrådet,
Helsingforskommissionen och Baltic 21 bör
dessa organ utnyttjas för att driva på det
regionala samarbetet i norra Europa. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas situationen i Sankt
Petersburg, Kaliningrad och på Kolahalvön. Det
bör också noteras att Sverige från mars 2001 och
cirka ett år framåt kommer att inneha
ordförandeskapet i Barentsrådet.
Under det senaste åren har det
decentraliserade samarbetet mellan kommuner,
länsstyrelser, landsting och storregioner ökat
alltmer inom utvecklingssamarbetet och
förväntas öka ytterligare under
programperioden.
Regeringen kommer i vårpropositionen år
2001 att lämna förslag på inriktning av
samarbetet efter 2001.
Samarbetets huvudområden
Att främja en säkerhetsgemenskap
Samarbetet är i första hand inriktat på insatser i
Estland, Lettland och Litauen men omfattar även
vissa projekt i Ryssland, Ukraina och Polen.
Samarbetet med Ryssland, inklusive Kaliningrad
är under utveckling.
Insatserna avser stöd till:
- säkerhetspolitisk kompetens,
- demokratiskt totalförsvar,
- fredsfrämjande insatser,
- gränsbevakning och insatser för stärkt yttre
gränskontroll,
- tullsamarbete,
- kampen mot internationell och organiserad
brottslighet,
- asyl- och migrationspolitisk kompetens,
- beredskap mot olyckor och katastrofer,
- icke-spridning och förstöring av
massförstörelsevapen,
- motverka skadliga miljöeffekter av militär
verksamhet.
Det säkerhetsfrämjande stödet är i hög grad
inriktat på att bygga upp relationer mellan
institutioner i Sverige och samarbetsländerna.
Projekt för att främja kandidatländernas
medlemskap i EU ges hög prioritet, exempelvis
genom utökade insatser inom det s.k.
tredjepelarområdet som polis, tull, gräns- och
migrationsområdet.
Regeringen ser det som angeläget att fortsätta
bidra till kampen mot den organiserade
brottsligheten kring Östersjön. Detta stöd bör
liksom hittills kanaliseras via de svenska
myndigheterna, men med en större koordinering
av de olika aktiviteterna, bilaterala och
multilaterala, som äger rum inom detta område.
Stöd till nationell säkerhetspolitisk
kompetensuppbyggnad och ett demokratiskt
totalförsvar i de baltiska länderna är fortsatt av
vikt. En betydelsefull del av det
säkerhetsfrämjande stödet består även i att stärka
kunskapen om samt stödja tillämpningen av
olika nedrustningsavtal. Stöd till nedrustning och
ickespridning i Ryssland kommer att prioriteras.
Insatser på kärnsäkerhetsområdet i Ryssland,
Baltikum och vissa andra länder i Central- och
Östeuropa är fortsatt viktiga.
Att fördjupa demokratins kultur
Den demokratiska processen i Central- och
Östeuropa fortsätter med vissa undantag att
utvecklas positivt. Den formella grunden för
demokrati är i huvudsak lagd. I allmänhet finns
en önskan att utveckla och stärka demokratin
samt att leva upp till de åtaganden som
anslutning till internationella konventioner om
mänskliga rättigheter innebär.
Det samarbete som har inletts på rättsområdet
och som syftar till att underlätta
kandidatländernas EU-integration, har resulterat
i ett flertal projekt såsom domar- och
polisutbildning, fängelsesamarbete och
frivårdsprojekt. Rättsligt samarbete är även
under uppbyggnad mellan EU och Ryssland.
Också samarbetet inom främst kultur,
utbildnings- och forskningsområdena bidrar till
att länderna finner sin egen historia, utvecklar
den egna demokratin och sin nya roll i det
gemensamma Europa.
Decentraliserat samarbete mellan kommuner,
länsstyrelser, landsting och storregioner spelar en
allt större roll i samarbetet med våra östliga
grannländer. Verksamheten avser att utveckla en
god förvaltning och en representativ demokrati
på lokal och regional nivå, men också eftersatta
samhällsområden under dessa instansers ansvar,
såsom hälso- och sjukvård, omvårdnad,
primärskola m.m. Det decentraliserade
samarbetet har inte endast karaktär av
utvecklingssamarbete utan syftar också till att
förbereda kandidatländerna för EU-medlemskap
(bl.a. genom att öka kompetensen att hantera
strukturfondsmedel) samt att stärka banden
mellan Sverige och de berörda länderna på
subnationell nivå. Det decentraliserade
samarbetet bärs upp av ett brett folkligt
engagemang och spelar en icke oväsentlig roll för
de svenska aktörernas egen internationalisering.
Att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling
Insatserna syftar till att stödja en ekonomisk
omvandling som är socialt hållbar.
Samarbetsländerna har på kort tid övergått från
planekonomi till marknadsekonomi.
Omfattande strukturomvandlingar har inletts.
En rad utmaningar kvarstår nu för att befästa den
ekonomiska strukturförändringen, främja ett
gott företagsklimat med allmän rättssäkerhet,
utveckla effektiva institutioner och förutsägbara
regler och säkerställa en god social nivå och
skydd för de svaga grupperna i samhället.
Stor vikt skall fästas vid insatser för att stödja
förvaltning på central, regional och kommunal
nivå, t.ex. på skatteområdet och för att undanröja
etablerings- och handelshinder i
Östersjöregionen. Vidare kommer
näringlivsfrämjande insatser även framgent att
vara betydelsefulla särskilt i Ryssland och
Ukraina. Exempel på insatser är Sidas StartÖst-
program och utbildning av företagsledare.
En förutsättning för att den ekonomiska
reformprocessen skall vara framgångsrik är att
sociala reformer är integrerade i den
övergripande ekonomiska politiken. Brister i den
sociala omsorgen utgör ett hot mot den fortsatta
ekonomiska och politiska utvecklingen.
Samarbetet på det sociala området, bland annat
genom stöd till ländernas reformering av hälso-
och sjukvård och social omsorg, kommer att
intensifieras. Åtgärder för att förbättra barnens
situation skall även fortsättningsvis göras samt
insatser för att förbättra folkhälsan och bekämpa
smittsamma sjukdomar.
Att stödja en miljömässigt hållbar utveckling
Miljöområdet har prioriterats av regeringen för
det fortsatta arbetet med den nordliga
dimensionen. Viktiga utgångspunkter för det
svenska miljöstödet är Åtgärdsprogrammet för
Östersjön och Agenda 21 för Östersjöområdet
Baltic 21. För kandidatländerna skall det
svenska stödet inriktas på de krav som ställs
inför dessa länders kommande EU-medlemskap.
Stödet bör fortsatt inriktas mot att åtgärda de
föroreningskällor som redovisats i
Åtgärdsprogrammet för Östersjön. Agenda 21
för Östersjöområdet - Baltic 21 är nu inne i sin
implementeringsfas och flera projekt kommer att
bli angelägna att stödja de närmaste åren. I de
flesta fall kommer åtgärderna också att bidra till
att underlätta EU-anpassningen inom
miljöområdet.
Inom området miljörelaterade energifrågor
skall svenska insatser inriktas på att öka
effektiviteten i produktion, distribution och
användning av såväl värme som elektricitet
liksom att minska utsläppen från
energiproduktionsanläggningar. I tillämpliga fall
skall insatserna utformas så att minskningen i
utsläpp av växthusgaser skulle kunna
tillgodoräknas Sverige i enlighet med
klimatkonventionens och Kyotoprotokollets så
kallade flexibla mekanismer.
Syftet med det svenska
kärnsäkerhetsprogrammet, kanaliserat via Statens
Kärnkraftinspektion och Statens
Strålskyddsinstitut, är att så långt som möjligt
minska sannolikheten för att en kärnkraftolycka
med stora radioaktiva utsläpp skall inträffa vid
något av kärnkraftverken i samarbetsområdet.
Samarbetet inriktas mot att sätta in sådana
åtgärder att uppenbara säkerhetsrisker undanröjs
i de reaktorer som av energiskäl inte omedelbart
kan stängas samt att stärka de oberoende
säkerhetsmyndigheterna.
Det svenska stödet är framför allt
koncentrerat till kärnkraftverket Ignalina i
Litauen. Efter att Litauen i maj i år antog den lag
som skall reglera avvecklingen av kärnkraftverket
Ignalina är det viktigt att stöd lämnas till Litauen
för avvecklingsprocessen. Regeringen tog därför
beslut våren 2000 att från anslaget E5
Näringslivsutveckling i Östersjöregionen under
utgiftsområde 24 stödja Litauen med 10 miljoner
kronor för bilaterala insatser på
avvecklingsområdet. Vidare beslöt regeringen att
lämna stöd med 50 miljoner kronor till den
internationella stödfond som inrättats för att
hjälpa Litauen med avvecklingen av
kärnkraftverket Ignalina och som administreras
av EBRD.
Stöd utgår även till säkerhetshöjande åtgärder
vid kärnkraftverken på Kolahalvön och i
Leningrads län. Vad gäller använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall är målet att avfallet skall tas
om hand, mellanlagras och slutförvaras på ett
från säkerhets- och miljösynpunkt acceptabelt
sätt. På detta område riktar Sverige särskild
uppmärksamhet mot det använda kärnbränslet
och det radioaktiva avfallet i nordvästra
Ryssland. Sverige är medlem i den under
internationella atomenergiorganet (IAEA)
etablerade Contact Expert Group (CEG) som
samordnar det internationella samarbetet
rörande omhändertagande av radioaktivt avfall i
Ryssland. Sverige deltar även i ett internationellt
projekt för att utveckla och licensiera en
transport- och förvaringsbehållare för använt
kärnbränsle från ryska atomubåtar. Projektet kan
beskrivas som en första länk i en kedja av
åtgärder för omhändertagande av använt
kärnbränsle.
Inom strålskyddsområdet, utanför den
kärntekniska verksamheten, är målet att genom
institutionsuppbyggnad, kunskapsöverföring och
tillhandahållande av viss utrustning bidra till ett
förbättrat strålskydd inom t.ex. boende, sjukvård
och industri i Central- och Östeuropa.
Jämställdhet
Det svenska utvecklingssamarbetet med Central-
och Östeuropa har också till uppgift att
underlätta genomförandet av handlingsplanen
från FN:s kvinnokonferens i Peking och
därigenom se till att kvinnor och män i
samarbetsländerna får samma rättigheter,
skyldigheter och möjligheter. Vid planering av
alla typer av insatser skall hänsyn tas till hur
dessa påverkar kvinnor respektive män ur ett
jämställdhetsperspektiv.
Därutöver görs särskilda insatser inom det
bilaterala utvecklingssamarbetet för att främja
kvinnors deltagande i samhällslivet, både i
politiska församlingar på lokal och central nivå
samt på arbetsmarknaden. Insatser görs också för
att ta fram könsuppdelad statistik i
samarbetsländerna, och ledarskapsutbildningar
ordnas för kvinnor i ledande positioner i
samhället.
Det är viktigt att de länder som kandiderar för
EU-medlemskap kan uppfylla det relativt
omfattande regelverk inom
arbetsmarknadsområdet som finns inom
unionen på jämställdhetsområdet.
Samarbetsländerna
De prioriterade länderna i utvecklingssamarbetet
med Central- och Östeuropa är Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Ukraina.
I Ryssland skall de nordvästra regionerna
inklusive Kaliningrad prioriteras, även om
insatser även förekommer i andra regioner och
på federal nivå. Särskild beredskap finns att
intensifiera samarbetet med Vitryssland när de
politiska förutsättningarna för detta föreligger.
Huvuddelen av det bilaterala
utvecklingssamarbetet sker med de prioriterade
länderna. Insatser kan även förekomma i övriga
länder men i mycket begränsad omfattning.
Estland och Polen hörde till den första vågen
av länder som påbörjade förhandlingar om EU-
medlemskap. Enligt beslut i december 1999 har
nu även Lettland och Litauen inbjudits att
förhandla om EU-medlemskap. Huvudmålet för
utvecklingssamarbetet med Estland, Lettland,
Litauen och Polen är att stödja dessa länders
anpassning inför EU-medlemskap. Insatser som
främjar EU-integrationen och anpassningen till
EU är därför prioriterade. Ländernas
förmedlemskapsstrategier bör ses som riktlinje
för detta stöd. Ett prioriterat mål i samarbetet
med Ryssland och Ukraina är att stödja dessa
länders vidare integration i europeiska
samarbetsstrukturer. Sverige verkar för att stärka
banden och samarbetet mellan dessa länder och
EU. Härvid är såväl Östersjösamarbetet,
Barentssamarbetet samt det nordiska
närområdessamarbetet betydelsefulla verktyg.
Vidare fästs från svensk sida stor vikt vid arbetet
med den Nordliga dimensionen.
Stödet till Estland och Polen förutses kunna
fasas ut under de närmaste åren. Även till de
övriga baltiska länderna förutses stödet kunna
fasas ut på medellång sikt.
Estland
Estland har drivit reformprocessen målmedvetet
och i snabb takt och är nu ett av de länder i
Central- och Östeuropa som nått längst i sin
ekonomiska omvandling. Den estniska
ekonomin har visat en stadig tillväxt på i snitt
över 4 procent sedan 1995. EU-medlemskap och
medlemskap i NATO är högt prioriterat på den
utrikespolitiska dagordningen. Estland påbörjade
förhandlingarna om EU-medlemskap i den
första vågen av länder 1998 och blev medlem i
WTO 1999.
Det svenska utvecklingssamarbetet med
Estland inleddes 1990. Under 1999 fattades
beslut om insatser för drygt 26 miljoner kronor,
vilket är en minskning med 20 miljoner kronor
jämfört med 1998. Stöd för Estlands EU-
integration är det övergripande syftet med
insatserna. Samarbetet var huvudsakligen inriktat
på förvaltning, bland annat med
miljömyndigheterna. Vissa begränsade insatser
gjordes inom social sektor och fysisk planering.
Enligt landstrategin för Estland som antogs
1999 och skall gälla perioden 1999-2001 skall en
ökad fokus på de sociala sektorerna eftersträvas.
Samarbetet på rättsområdet spelar en viktig roll.
Mot bakgrund av den starka utvecklingen i
ekonomin bedöms stödet till
näringslivsutveckling kunna minska under
planeringsperioden.
Lettland
Lettland har gjort stora framsteg i sin
ekonomiska omvandlingsprocess och har i flera
år sett en stark tillväxt i ekonomin. Integrationen
med EU är ett högt prioriterat mål. Medlemskap
i EU och i NATO utgör de främsta
utrikespolitiska prioriteringarna. I december
1999 inbjöds landet att starta förhandlingar om
EU-medlemskap. Lettland blev medlem i WTO i
februari 1999.
Det svenska utvecklingssamarbetet med
Lettland inleddes 1990. Under 1999 beslutades
om insatser på ca 60 miljoner kronor, vilket är en
minskning med 18 miljoner kronor jämfört med
1998. Det övergripande syftet med insatserna är
att stödja Lettlands integration i EU. Insatser på
det sociala området dominerar i Lettland, men
även inom infrastruktur, fysisk planering och
förvaltning, bland annat med
miljömyndigheterna, genomförs insatser. Under
året beviljades statlig kreditgaranti om ca 27
miljoner US dollar för upprustning av
fjärrvärmesystemet i Riga i samarbete med
Världsbanken. Liksom i Estland har stöd för
näringslivsfrämjande minskat i enlighet med
landstrategin.
Litauen
Även Litauen har gjort stora framsteg i
omvandlingsprocessen. Privatiseringen är långt
framskriden. Medlemskap i EU och NATO
utgör de högsta prioriteringarna i Litauens
utrikespolitik och landet inbjöds i december
1999 att inleda förhandlingar om EU-
medlemskap. Litauen har ännu inte blivit
medlem i WTO, men förväntas kunna bli det
inom kort.
Litauen är det land i Central- och Östeuropa
som fått den näst största andelen av svenskt stöd.
Sedan det tog sin början 1990 till och med 1999
uppgår det till drygt 800 miljoner kronor. Stödet
domineras av insatser för att förbättra säkerheten
vid kärnkraftverket Ignalina. Under 1999
beslutades om insatser uppgående till ca 34
miljoner kronor, vilket är en minskning med 4
miljoner kronor jämfört med 1998. Insatserna
omfattar bl.a. stöd till den sociala sektorn,
näringslivsfrämjande insatser samt insatser på
infrastrukturområdet. Fortsatta insatser på
förstärkning och effektivisering av offentlig
förvaltning är angelägna, liksom ökade insatser
på det sociala området och ett utökad samarbete
på rättsområdet, framför allt genom insatser för
långsiktig institutionell och administrativ
kapacitetsutveckling.
Polen
Polen är en av de övergångsekonomier som nått
längst i sin omvandlingsprocess. Tillväxten har
varit stabil på en hög nivå under 8 år. Landet hör
till den första våg av länder som började
förhandla om EU-medlemskap. Polen är
medlem av OECD och blev medlem i NATO i
mars 1999. Landet har kommit långt i sin EU-
anpassning även om utmaningar fortfarande
kvarstår. Omfattande reformer har genomförts
av pensionssystemet samt hälso- och sjukvård.
Genomgripande förändringar av den regionala
administrationen har gjorts. Omstrukturering av
den tunga industrin (kol och stål) och jordbruket
återstår dock. Omfattande insatser krävs för att
åstadkomma en förbättrad miljösituation.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Polen
har i hög grad fokuserat på insatser på
miljöområdet. Insatser för att utveckla offentlig
förvaltning har dock kommit alltmer i fokus
under senare år. Utvecklingssamarbetet med
Polen fasas nu emellertid gradvis ut för att
övergå i reguljärt grannlandssamarbete. Insatser
för att stödja EU-integrationen skall fortgå tills
landet blivit medlem i EU. Under 1999
beslutades om insatser på ca 63 miljoner kronor,
vilket är en ökning med 7 miljoner kronor
jämfört med 1998. Av dessa utgör 50 miljoner
kronor ett ytterligare tillskott till den polska
Ecofonden som är en s k "debt-for-environment
swap".
Ryssland
Huvuddelen av det svenska
utvecklingssamarbetet med Ryssland sker på
regional och lokal nivå, framför allt i nordvästra
Ryssland, insatser sker även i andra regioner och
på federal nivå. Ett viktigt syfte är att knyta
Ryssland närmare övriga Europa och underlätta
Rysslands deltagande i europeiska och regionala
samarbetsstrukturer. Under 1999 fattades beslut
om insatser om drygt 337 miljoner kronor, vilket
är en ökning med 108 miljoner kronor jämfört
med 1998. Exempel på insatser är upprättande av
fastighetsregister, managementutbildning,
utbildning och praktik i Sverige för ryska
företagsledare och utbildning av socialarbetare
samt samarbetet med miljömyndigheter på
regional nivå. Utöver detta fattades beslut om en
investering i ett avloppsreningsverk i Kaliningrad
på 115 miljoner kronor. Förberedelser för ett
avloppsreningsprojekt i Sankt Petersburg har
påbörjats. Sankt Petersburg är den största
enskilda föroreningskällan till Östersjön.
Ukraina
Ukraina hör sedan 1999 till de prioriterade
samarbetsländerna för det svenska
utvecklingsssamarbetet. Beslut om insatser för ca
66 miljoner kronor fattades under 1999, vilket är
en minskning med 10 miljoner kronor jämfört
med 1998. Insatser har gjorts avseende
fastighetsregister, statistik, kommunalt självstyre
och utbildning av socialarbetare samt inom
miljöområdet. De största projekten under 1999
avsåg lokalt självstyre, utbildning av
socialarbetare samt fastighetsregister. Enligt
landstrategin för Ukraina skall
förvaltningsstödet, det näringslivsfrämjande
stödet och stöd på det sociala området tillmätas
särskilt stor vikt. Stödet på miljö- och
energiområdet bör utvecklas. Stödet skall även
fortsättningsvis inriktas på kunskapsöverföring
och institutionsutveckling.
Diagram 4.1 Stödet 1989-99 fördelat på länder
Regionalt samarbete
Östersjösamarbetet har konsoliderats och en
enhetlig paraplystruktur för det mellanstatliga
samarbetet har etablerats under året inom ramen
för Östersjöstaternas råd. En ny energifunktion
har lokaliserats till det internationella
sekretariatet i Stockholm. Vid regeringschefernas
möte i Kolding lades grunden för ett regionalt
samarbete på IT-området och för att bekämpa
smittsamma sjukdomar.
Barentssamarbetet konkretiseras och inriktas
mer på lokalt förankrade initiativ. Prioritet ges åt
arbete för att förbättra förutsättningarna för
näringslivssatsningar och lokal utveckling. Andra
sektorer som berörs är energibesparing och
energieffektivisering, samarbete mellan
regionens tullmyndigheter och skogssamarbete.
Ungdomssamarbetet och det lokala
kultursamarbetet utvecklas väl. Det pågående
ryska ordförandeskapet prioriterar särskilt
transportfrågorna. Under Sveriges kommande
ordförandeskap avser regeringen verka för
förbättrade förutsättningar för närmare lokalt
samarbete i Barentsregionen.
Inom det arktiska samarbetet genomförs
avancerad klimatforskning och omfattande
studier med kartläggning av andra
miljöförändringar. Under det amerikanska
ordförandeskapet har arbete inletts på att
utforma en gemensam syn på hållbar utveckling i
de arktiska områdena. Det kommande finländska
ordförandeskapet avser lyfta fram
transportfrågorna.
EU:s INTERREG-program spelar en viktig
roll genom att stödja gränsöverskridande.
Svenska aktörer kan delta i ett flertal mindre
INTERREG-program i närområdet.
Det EU-relaterade utvecklingssamarbetet
Sverige verkar aktivt för att underlätta
anpassningsprocessen i de tio EU-
kandidatländerna Estland, Lettland, Litauen,
Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Rumänien,
Bulgarien och Slovenien. Detta är en viktig del av
den svenska utvidgningspolitiken. I enlighet med
regeringens proposition 1997/98:70 utgörs en
stor del av utvecklingssamarbetet med Estland,
Lettland, Litauen och Polen följaktligen av
kunskapsöverföring och institutionsuppbyggnad
med relevans för ländernas framtida medlemskap
i EU. Ett särskilt svenskt program för EU-
integrationsstöd till samtliga kandidatländer
hanteras av Utrikesdepartementet. Hittills har 19
miljoner kronor anslagits till detta stödprogram.
Sverige bidrar också genom avgifter till den
Europeiska gemenskapen till EU:s stöd till
kandidatländerna som kanaliseras genom Phare-
programmet och från år 2000 två nya program:
ISPA för stöd till miljö- och
transportinfrastrukturinvesteringar och
SAPARD för stöd till jordbruk och
landsbygdsutveckling.
Ett viktigt komplement till bilaterala insatser
till stöd för institutionsuppbyggnad är svenskt
deltagande i motsvarande verksamhet inom
ramen för Phare-programmet (s.k. "twinning").
Programmet innebär att experter från
förvaltningar i EU:s medlemsländer under viss
tid ställs till förfogande för att i kandidatländerna
bygga upp institutioner som är centrala ur ett
medlemskapsperspektiv.
Sverige har varit framgångsrikt vad gäller
deltagande i EU:s twinning-program. Svenska
myndigheter och departement deltar i ca 20
procent av dessa projekt. Endast Tyskland och
Frankrike är aktiva i fler twinningprojekt.
Regeringen gör fortsatt bedömningen att ett
svenskt deltagande i EU:s twinning-program,
främst i Estland, Lettland, Litauen och Polen
men också i övriga kandidatländer är av
betydande vikt, inte minst i ett
ordförandeskapsperspektiv. Den starka
prioritering som Sverige ger
utvidgningsprocessen i sin helhet motiverar att
ett svenskt deltagande i dessa
institutionsuppbyggande insatser bör
eftersträvas.
Utöver de redovisade insatserna i Ryssland
och Ukraina bidrar Sverige, genom
medlemskapsavgiften till EU, med insatser i
andra länder i OSS-regionen (Oberoende Staters
Samvälde) genom Tacis-programmet.
Programmet omfattar alla länder inom
Oberoende staters samvälde samt Mongoliet.
Insatserna inriktas på att stödja övergången till
en marknadsekonomi med speciell tonvikt på att
stödja demokrati och utveckling av ett
rättssamhälle. En ny Tacisförordning för år
2000-2006 antogs av rådet i slutet av 1999.
Förändringar i den nya förordningen innebär
främst en ökad koncentration av insatserna,
ökade investeringsmöjligheter samt nya
instrument såsom industriellt samarbete och
twinning. Ökad tonvikt läggs vidare på
miljöfrågor och gränsöverskridande samarbete.
Diagram 4.2 Utveckling per land 1997-99
4.5 Insatser
4.5.1 Statliga insatser inom
politikområdet
Under avsnitt 4.4 Politikens inriktning och
avsnitt 4.6 Resultatbedömning finns exempel på
insatser som gjorts med medel som anslagits
inom politikområdet.
Under 1999 genomfördes på regeringens
initiativ en fokuserad svensk satsning på Polen
benämnd "Polen i fokus". Syftet var att
tydliggöra det breda svenska engagemanget för
Polen och att långsiktigt stärka kontakterna
mellan alla samhällssektorer i de båda länderna. I
satsningen deltog lokala, regionala och nationella
aktörer.
En särskild satsning benämnd "De baltiska
ländernas år" genomförs under år 2000 för att
vidareutveckla samarbetet mellan Sverige och de
baltiska länderna. Projektet syftar dels till att
främja de bilaterala kontakterna mellan Sverige
och de baltiska länderna, särskilt inom
näringslivet, dels till att bistå de baltiska länderna
att stärka sin ställning bland Europeiska
unionens medlemsländer samt dels till att stödja
de baltiska regeringarnas insatser för att
informera om Europeiska unionen inom det
egna landet.
4.5.2 Insatser utanför politikområdet
Viktiga insatser görs också i de länder i Central-
och Östeuropa som enligt OECD:s
biståndsorgan, DAC, klassificeras som
utvecklingsländer. Det rör sig om vissa länder i
f.d. Sovjetunionen (Moldavien, Kaukasus och
Centralasien) och f.d. Jugoslavien samt
Albanien. Dessa insatser finansieras inom
utgiftsområde 7, politikområde Internationellt
utvecklingssamarbete och behandlas där.
För att främja tillväxt och sysselsättning i
Sverige genom näringslivsinriktade insatser i
Östersjöregionen har tidigare en miljard kronor
avsatts i den så kallade Östersjömiljarden.
Ytterligare en miljard kronor har beslutats av
riksdagen för femårsperioden 1999-2003.
Medlen skall användas för näringslivssatsningar
och omfatta stöd till såväl företagsetableringar
som projektexport och marknadssatsningar samt
stöd till angelägna miljö- och energisatsningar.
Insatserna, som samordnas med och
kompletterar utvecklingssamarbetet med
Östersjöländerna, finansieras inom
politikområde Utrikeshandel, export- och
investeringsfrämjande och behandlas under
utgiftsområde 24.
4.6 Resultatbedömning
I budgetpropositionen för 2000 angavs målen:
- att främja en säkerhetsgemenskap
- att fördjupa demokratins kultur
- att främja en socialt hållbar ekonomisk
omvandling
- att stödja en miljömässigt hållbar utveckling
4.6.1 Resultat
Verksamhetsresultat, analys och slutsatser
Inom samarbetet med Central- och Östeuropa
sker övergripande resultatbedömningar
fortlöpande. Vidare erhåller regeringen
uppföljningar av insatserna i samband med
regeringens beslut om landstrategier, som
fastställs vart tredje år för samarbetsländerna i
närområdet. De oberoende resultatanalyser som
genomfördes 1999 och 2000 för Estland,
Lettland, Litauen, Polen och Ryssland visade att
det svenska stödet genomgående lämnat positiva
bidrag till ländernas samhällsutveckling och att
stödet i huvudsak varit i linje med de
övergripande mål som anges för verksamheten.
Under år 1999 genomfördes också en
utvärdering av Stiftelsen Östekonomiska
Institutet. Utredarna drog slutsatsen att
institutets verksamhet har ett övergripande
långsiktigt värde för Sverige och för olika aktörer
på den svenska marknaden, även om
ansträngningar borde göras för att göra institutet
mer synligt och operativt för svenska aktörer.
Regeringen bedömer att de insatser som
genomförts under 1999 har varit relevanta för att
närma sig de mål som regeringen ställt för
verksamheten. Då denna typ av verksamhet
innebär att en mängd aktörer samverkar i en
internationell miljö, kan det för en enskild insats
vara svårt att bedöma dess bidrag till
måluppfyllelsen.
Under år 2000 skall en utvärdering av det
hittillsvarande samarbetet genomföras vilken
skall ligga till grund för en kommande
proposition om utvecklingssamarbetet med
Central- och Östeuropa efter 2001.
Nedan redovisas hur Regeringskansliet, Sida,
Svenska institutet m.fl. arbetat för att uppnå de
fastställda målen.
Främjande av en säkerhetsgemenskap
Under verksamhetsåret 1999 har Sida och
Regeringskansliet utgått från målsättningarna för
det säkerhetsfrämjande stödet som föreskrivs i
propositionen 1997/98:70 "Att utveckla ett
grannlandssamarbete". Samarbetet med
motparterna har överlag fungerat väl. Detta
framgår av rapportering och utvärdering från
myndigheterna. Insatserna har legat i linje med
de prioriteringar som gjorts.
Regeringen har med utgångspunkt i
propositionen genomfört vissa förändringar i det
säkerhetspolitiska stödet. Inom
Regeringskansliet bereds insatserna av en
beredningsgrupp som även fungerar som
samråds- och policyorgan. Vissa beslut som avser
insatser på myndighetsnivå har överförts till Sida,
nämligen att bereda och besluta om insatser
inom ramen för de civila myndigheternas
verksamhet. Från den 1 januari 2000 har Sidas
mandat utökats. Sida skall även kunna bereda
och besluta om insatser rörande säkerhetspolitisk
kompetens, fredsfrämjande insatser,
demokratiskt totalförsvar samt gränsbevakning i
den mån insatsen inte är av särskild utrikes- och
säkerhetspolitisk vikt.
Av de insatser som beretts och beslutats inom
Regeringskansliet har den volymmässiga
tyngdpunkten utgjorts av militär utbildning i
Baltikum samt stöd till den baltiska sjöstyrkan
BALTRON och den baltiska bataljonen
BALTBAT. Insatser för nedrustning och
ickespridning av massförstörelsevapen i Ryssland
har också varit av betydelse. Här kan nämnas
fortsatta svenska insatser genom Försvarets
forskningsanstalt vid kemvapenlagret i
Kambarka samt Statens Kärnkraftsinspektions
arbete med kärnämneskontroll, lagstiftning och
fysiskt skydd. Ett omfattande
försvarsupplysningsprojekt riktat till
försvarsmakten och allmänheten har påbörjats i
Lettland.
Av de insatser som genomförts av Sida har en
betydande del bestått av insatser för bekämpande
av internationell organiserad brottslighet.
Kunskapsöverföring och utbildning inom
områdena räddningstjänst, tullverksamhet och
asyl- och migrationspolitisk kompetens har
också varit omfattande. Samtliga dessa insatser
har betydelse för den civila säkerheten i
Östersjöregionen.
Kunskapsöverföringen har utgjort kärnan
inom samtliga verksamhetsområden. Detta
skapar långsiktighet och hållbarhet i stödet och
medverkar till utveckling mot ett normalt
grannlandssamarbete. Det materiella stöd som
förekommit har varit nära knutet till denna
kunskapsöverföring.
Fördjupande av demokratins kultur
Svenska institutet bedriver verksamhet som
syftar till ett fördjupande av demokratins kultur i
samarbetsländerna. Särskilt fyller institutet
härvidlag en viktig funktion på kultur-,
utbildnings- och forskningsområdena. De olika
samarbets- och utbytesprogrammen bidrar till att
främja det vetenskapliga och kulturella utbytet
mellan Sverige och samarbetsländerna, vilket i sin
tur ger vidgade kunskaper om demokrati och
därmed stärker demokratins förankring i
samhället. Som exempel kan nämnas insatser
genomförda inom området akademisk
förvaltning som bidragit till att göra
högskoleförvaltningarna i samarbetsländerna
mer öppna och effektiva, vilket parallellt med
annan samhällsutveckling gör demokratin mer
hållbar. Språk- och integrationsstödet, som
lämnas för integration av de ryskspråkiga
befolkningarna i Estland och Lettland, är en
angelägen insats. "Partnerskap för Kultur", ett
projekt för dialog och erfarenhetsutbyte om
kulturens möjligheter att främja yttrandefrihet
och mångfald, demokrati och gemensam
säkerhet, kommer att fortsätta till och med
Sveriges ordförandeskap i EU första halvåret
2001.
Sida-finansierade insatser på
demokratiområdet omfattar bl.a. utveckling av
det civila samhället, uppbyggnad av lokalt
självstyre, utveckling av rättssektorn och
utbildning av journalister. I Vitryssland pågår ett
särskilt demokratiorienterat stöd via svenska
enskilda organisationer.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de
insatser inom området demokrati som har
genomförts under 1999 varit relevanta för de mål
regeringen ställt på verksamheten och att
måluppfyllelsen därigenom varit god.
Stödjande av en socialt hållbar ekonomisk
omvandling
En betydande del av det svenska
utvecklingssamarbetet är att hänföra till målet
stöd till en socialt hållbar ekonomisk
omvandling. Stöd på det ekonomiska och
administrativa området är omfattande och
varierande. Lantmäteriprojekt, som har särskild
betydelse för jordreformer, genomförs i flera av
samarbetsländerna. Det näringslivsfrämjande
stödet till Ryssland är - förutom StartÖst -
främst inriktat på uppbyggnad och förstärkning
av utbildningsinstitut för management och
bankkunskap i Sankt Petersburg, Kaliningrad
och andra städer. Genom Nordpraktik får ca 100
ryska företagsledare praktik på svenska företag. I
Estland, Lettland och Litauen har det
näringslivsfrämjande stödet minskat något i
omfattning i enlighet med landstrategierna.
I enlighet med regeringens avsikter har fokus
ökat på det sociala området. Exempel på insatser
är hälsoreformer i samarbete med Världsbanken i
Litauen. Även i Ryssland har åtagandena i den
sociala sektorn ökat betydligt. Sociala projekt
pågår i alla regioner i nordvästra Ryssland och i
Moskva avseende metoder för socialt arbete
inom åldringsvård, handikapp, barn och familj
samt missbruksproblem. Uppbyggande av en
modern socialtjänst är ytterligare ett viktigt mål.
Hittills har 1 500 ryska socialarbetare utbildats.
Hiv/aids är ett område som tillmäts stor
betydelse och kampen mot tbc är av stor vikt.
Sverige medverkar i utvecklingen av
Världsbankens tbc/hiv-projekt. Insatser har även
gjorts genom ett nordiskt-baltiskt projekt som
syftar till att stärka de nationella
tuberkulosprogrammen. En regional satsning för
att bekämpa smittsamma sjukdomar har
beslutats av Östersjöstaternas regeringschefer.
Beslut om insatser uppgående till ca 348
miljoner kronor med målet att stödja en socialt
hållbar ekonomisk omvandling har fattats under
1999. I enlighet med samarbetsprogrammet ökar
tonvikten på samarbete på det sociala området.
De insatser som genomförts har varit relevanta
för att uppfylla målet.
Stödjande av en miljömässigt hållbar utveckling
I enlighet med programmet för
utvecklingssamarbetet 1999-2001 skall
miljöinsatser ges fortsatt hög prioritet. Sida har
under 1999 inom miljösamarbetet beaktat de
prioriteringar som finns inom Agenda 21 för
Östersjöområdet Baltic 21 samt
Åtgärdsprogrammet för Östersjön. Två exempel
är programmet för minskad miljöbelastning från
jordbruket och introduktion av
miljöledningssystem inom industrin i Sankt
Petersburg. Svenska insatser för
energieffektivisering och energibesparing i
nordvästra Ryssland har gjorts inom ramen för
Barentssamarbetet. Befrämjande av EU-
integrationen har varit en central aspekt i
miljösamarbetet med kandidatländerna för både
investeringar och kunskapsstöd. Genom
Naturvårdsverket har stöd lämnats till
uppbyggande av miljöförvaltningarna i Estland,
Lettland, Litauen och nordvästra Ryssland.
Miljösamarbetet har under året löpt smidigt i
de baltiska länderna. Två reningsverk har invigts.
Beslut har tagits om delfinansiering av ett
reningverk i Sigulda i Lettland. I Ryssland och
Ukraina är det svårt att få investeringsprojekt till
stånd på grund av omfattande finansiella och
institutionella svagheter. Förberedande och
kapacitetshöjande insatser är därför en viktig del
av miljöarbetet.
Statens kärnkraftinspektion och Statens
Strålskyddsinstitut har i sin verksamhet inom
Central- och Östeuropa under 1999 följt
målsättningarna för det svenska kärnsäkerhets-
programmet. I Litauen har verksamheten
inriktats på att fullfölja pågående projekt
avseende säkerhetshöjande åtgärder vid
kärnkraftverket i Ignalina. I Ryssland har
verksamheten karakteriserats av
säkerhetsanalyser och stöd till direkta
säkerhetsförbättringar vid Leningradverket och
Kola kärnkraftverk.
En allmän slutsats är att de insatser som
genomförts på miljöområdet under 1999 varit
relevanta för de mål som regeringen ställt på
verksamheten och att måluppfyllelsen därigenom
varit god.
Diagram 4.3 Utveckling 1997-99 per mål
Ekonomiskt resultat
Utfallet 1999 på anslaget 9:1 Samarbete med
Central- och Östeuropa ökade med 106 miljoner
kronor jämfört med 1998. Reservationen
minskade med 44 miljoner kronor.
Utgiftsbegränsningen innebar att
utbetalningarna blev lägre och reservationen
högre än vad som annars planerats. Fördelningen
av medlen på mål respektive länder framgår av
diagram 4.1, 4.2 och 4.3.
På anslaget 9:2 Avsättning för förlustrisker
vad avser garantier för finansiellt stöd och ex-
portkreditgarantier gjordes inga utbetalningar
för skadeförluster under 1999.
4.7 Revisionens iakttagelser
Riksrevisionsverket (RRV) har i sin
revisionsberättelse för Svenska institutet
redovisat två huvudinvändningar mot institutets
resultatredovisning, nämligen att
resultatredovisningen i väsentlig omfattning inte
uppfyller regleringsbrevets krav på
återrapportering samt att det finns väsentliga
brister i den underliggande dokumentationen av
resultatredovisningen.
Regeringen konstaterar att Svenska institutet
genomför en genomgripande rekonstruktion av
sin ekonomiadministration. Syftet är bland annat
att förbättra rutinerna vad gäller
återrapportering. Regeringen har därutöver
initierat en översyn av de anslags- och
styrningsmässiga förutsättningarna för Svenska
institutets verksamhet.
4.8 Budgetförslag
Tabell 4.2 Anslagsöversikt för Samarbete med Central- och
Östeuropa
Tusental kronor
Anvisat
2000
Beräknat
2001
9:1
Samarbete med Central-
och Östeuropa
9:1.1
Samarbete med Central-
och Östeuropa genom
Sida
531 000
610 000
9:1.2
Samarbete med Central-
och Östeuropa genom
Svenska institutet
54 000
54 000
9:1.3
Bidrag till Stiftelsen
Östekonomiska institutet
4 636
4 636
9:1.4
Övriga bidrag till
samarbetet med Central-
och Östeuropa
135 364
196 364
Summa anslag 9:1
725 000
865 000
9:2
Avsättning för
förlustrisker vad avser
garantier för finansiellt
stöd och
exportkreditgarantier
25 000
35 000
Summa anslag B
750 000
900 000
4.8.1 9:1 Samarbete med Central- och
Östeuropa
Tabell 4.3 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1999
Utfall
794 000
Reserva-
tion
1 022 849
2000
Anslag
725 000
Utgifts-
prognos
943 000
2001
Förslag
865 000
2002
Beräknat
600 000
2003
Beräknat
900 000
Ett program för samarbetet med Central- och
Östeuropa har beslutats av riksdagen för
perioden 1999-2001 som totalt omfattar 2 400
miljoner kronor.
Anslaget 9:1 Samarbete med Central- och
Östeuropa omfattar anslagsposterna Samarbete
med Central- och Östeuropa genom Sida,
Samarbete med Central- och Östeuropa genom
Svenska institutet, Bidrag till Stiftelsen
Östekonomiska Institutet samt Övriga bidrag
till samarbetet med Central- och Östeuropa.
Eftersom samarbetet med Central- och
Östeuropa är ett treårigt progam som temporärt
in
går i myndigheternas verksamhet belastas
anslaget 9:1 med vissa förvaltningsutgifter.
Utfallet 1999 var 29,5 miljoner kronor. Budgeten
för 2000 är 36,2 miljoner kronor. För 2001 avses
högst 44,8 miljoner kronor avdelas för
förvaltningsutgifter.
Av anslaget beräknar regeringen anslå 610
miljoner kronor till Sida, 54 miljoner till Svenska
institutet, 4,6 miljoner kronor till
Östekonomiska Institutet och 196,4 miljoner
kronor till Övriga bidrag till samarbetet med
Central- och Östeuropa.
Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser
Som framgår ovan under punkt 4.2
Utgiftsutveckling är budgetåret 2001 det sista
året i det treåriga programmet för Central- och
Östeuropa. Regeringen bedömer dock att
samarbetet kommer att fortsätta och preliminärt
har beräknats 600 miljoner kronor för år 2002
och 900 miljoner kronor år 2003. För att
verksamheten inte avsevärt skall påverkas
negativt under år 2001 föreslås att bemyndigande
ges att under 2001 göra ekonomiska åtaganden
om högst 860 miljoner kronor för insatser i
Central- och Östeuropa under åren 2002-2004.
Tabell 4.4 Bemyndigande om ekonomiska förpliktelser
Miljoner kronor
1999
utfall
2000
prognos
2001
beräknat
2002
beräknat
2003
beräknat
Utestående förpliktelser vid årets början
236
450
594
Nya förpliktelser
214
165
618
Infriade förpliktelser*
21
352
480
380
Utestående förpliktelser vid årets slut
450
594
860
Föreslagen bemyndiganderam
750
750
860
* Utgiftsutfall till följd av ingångna förpliktelser.
Regeringens överväganden
Samarbetet med Central- och Östeuropa genom
Sida
Med hänvisning till avsnittet 4.6
Resultatbedömning bedömer regeringen att de
insatser som görs via Sida är av stort värde för
samarbetsländerna och att de bidrar till en
utveckling mot normalt grannlandssamarbete.
Regeringen bedömer att Sidas insatser på det
säkerhetsfrämjande området har stor betydelse
för ökad säkerhet i Östersjöregionen.
Regeringen beräknar att anslå 610 miljoner
kronor till Sida för budgetåret 2001.
Samarbete med Central- och Östeuropa genom
Svenska institutet
Med hänvisning till avsnittet 4.6
Resultatbedömning bedömer regeringen att
Svenska institutets insatser för en fördjupning av
demokratins kultur i samarbetsländerna har varit
ändamålsenlig. Regeringen beräknar därför anslå
54 miljoner kronor till Svenska institutets
verksamhet i Central- och Östeuropa för
budgetåret 2001.
Den av Svenska institutet aktualiserade frågan
om en fortsättning av det s.k. Nya
Visbyprogrammet för samarbete inom
utbildning och forskning bereds vidare.
Bidrag till Stiftelsen Östekonomiska Institutet
Stiftelsen Östekonomiska Institutet bildades
1989 gemensamt av staten och näringslivet.
Institutets syfte är att främja kunnandet i Sverige
om de ekonomiska förhållandena i Östeuropa.
Institutets verksamhet inriktar sig främst på
akademisk forskning om
övergångsekonomierna. Östekonomiska
Institutet riktar sig till både stat och näringsliv
och förmedlar forskningsresultat genom
publikationer och seminarier. Institutet är även
internationellt verksamt och deltar i
internationella konferenser och
forskningsprojekt. Under våren 2000 har
tjänsten som ansvarig för kontakter med den
bredare svenska marknaden tillsatts.
Genom avtal åtar sig staten att lämna årliga
bidrag till Östekonomiska Institutet. Under
1999 tecknades ett nytt femårigt avtal där staten
förbinder sig att under perioden årligen lämna
4,6 miljoner kronor i bidrag. För budgetåret
2001 beräknas statens bidrag uppgå till 4,6
miljoner kronor.
Övriga bidrag till samarbetet med Central- och
Östeuropa
I denna anslagspost ingår bl.a. medel för
samarbete och stöd på det kärntekniska området,
medel för multilateralt stöd samt medel för
säkerhetsfrämjande insatser.
För att kunna bemöta den snabba
utvecklingen i de Central- och Östeuropeiska
länderna är det nödvändigt att det finns medel
till regeringens disposition. Det är av vikt att
stödja det samarbete som bedrivs genom
internationella organisationer eftersom det kan
uppstå synergieffekter genom samfinansiering
mellan bilaterala och multilaterala program och
projekt. Organisationerna skall huvudsakligen
finansiera sin verksamhet genom ordinarie
resurser, men regeringen avser även fortsätta att
finansiera insatser som är av särskild betydelse
för reformprocessen och som är otillräckliga i
det internationella utvecklingssamarbetet.
Utgifter för administrativa kostnader i
utrikesförvaltningen täcks av medel från denna
anslagspost. I anslagsposten ingår även medel till
handelshögskolan i Riga och juristhögskolan i
Riga.
Vad gäller säkerhetsfrämjande insatser skall
regeringen framgent bereda och besluta om
följande insatser i den mån de är av särskild
utrikes- och säkerhetspolitisk vikt:
- stöd till säkerhetspolitisk kompetens,
- fredsfrämjande insatser,
- demokratiskt totalförsvar,
- gränsbevakning,
- bekämpning av internationell och
organiserad brottslighet,
- ickespridning och förstöring av
massförstörelsevapen.
Regeringen beräknar att anslå 196,4 miljoner
kronor till Övriga bidrag till samarbetet med
Central- och Östeuropa för budgetåret 2001.
Utrikesdepartementet har, mot bakgrund bl.a.
av förslag från kommittén för ekonomiskt
samarbete i Östersjöregionen
(Näringslivsutveckling i Östersjöregionen, SOU
1999:125), låtit utföra en utredning av behoven
av och inriktningen på statliga satsningar på
riskkapital i Central- och Östeuropa samt det
statliga riskkapitalbolaget Swedfund
International AB:s verksamhet i Central- och
Östeuropa. Utredningen konstaterar att det
finns ett behov av svenskt statligt riskkapital för
satsningar i Östersjöområdet, både hos svenska
företag och hos företag på de lokala marknaderna
i Baltikum och Ryssland.
Regeringen föreslår att huvudansvaret för
riskkapitalsatsningar i Central- och Östeuropa
kvarstår hos Swedfund, och att en tydlig
uppdelning görs mellan denna verksamhet och
Swedfunds verksamhet i u-länder. Detta bör ske
genom en fortsättning och vidareutveckling av
den riskkapitalverksamhet som dotterbolaget
Swedfund Financial Markets AB bedriver för att
utveckla de finansiella sektorerna i Baltikum.
Därutöver kan kompletterande finansiering ske
ur Östersjömiljard 2 och anslaget för Samarbete
med Central- och Östeuropa.
4.8.2 9:2 Avsättning för förlustrisker vad
avser garantier för finansiellt stöd
och exportkreditgarantier
Tabell 4.5 Anslagsutveckling
Tusental kronor
1999
Utfall
0
Reserva-
tion
548 000
2000
Anslag
25 000
Utgifts-
prognos
32 000
2001
Förslag
35 000
2002
Beräknat
0
2003
Beräknat
0
Länderna i Central- och Östeuropa har behov av
finansiellt stöd för att påskynda
reformprocessen. Detta kan bland annat avse
betalningsbalansstöd eller exportkreditgarantier
till vissa länder i Central- och Östeuropa. Medel
avsätts för att täcka eventuella skadeförluster.
Regeringens överväganden
Finansiellt stöd
Sverige har under perioden 1991/92-1994/95
utfäst betalningsbalansstöd till 11 länder. Vid
utgången av år 2000 har fem länder återbetalat
sina lån. Den totala utestående skulden till
Sverige uppgår då till 1 295 miljoner kronor. För
eventuella skadeförluster skall 10%, i något fall
15%, av den utestående skulden avsättas. Det
sammanlagda behovet av avsättningar under år
2001 uppgår till 145 miljoner kronor. Hittills har
179 miljoner kronor avsatts för eventuella
skadeförluster. Skillnaden på 34 miljoner kronor
beror på återbetalda lån.
I och med att Sverige blev medlem i EU har
det bilaterala betalningsbalansstödet ersatts med
deltagande i EU:s gemensamma utlåning.
Regeringen bedömer att behovet av ytterligare
bilaterala insatser kommer att vara begränsat. En
viss beredskap för bilateralt betalningsbalansstöd
för vissa länder bör dock finnas i de fall
gemensamt EU-stöd inte kommer till stånd.
Regeringen föreslår därför att riksdagen
godkänner ett statligt garantiåtagande för
betalningsbalansstöd om 150 miljoner kronor
under år 2001. I det fall möjligheten att ge
betalningsbalansstöd skulle utnyttjas kommer
medel för avsättningar att reserveras i samband
med regeringsbeslut.
Exportkreditgarantiramen
Regeringen har inrättat en
exportkreditgarantiram på 2,5 miljarder kronor
för de baltiska länderna och Ryssland. Affärer
med Kazakstan, Ukraina och Vitryssland har
även inkluderats vid kredittider över ett år i
samfinansiering med internationella
finansieringsinstitutioner. Syftet med ramen är
att bidra till att utveckla näringsliv och
infrastruktur i berörda länder samt att bidra till
ett varaktigt samarbete mellan de berörda
länderna och svenska företag. Regeringen har
sedan 1993 avsatt 431 miljoner kronor för
eventuella skadeförluster vilket belopp belastat
anslaget för utvecklingssamarbete med Central-
och Östeuropa.
Budgetåret 1999 godkände riksdagen en
höjning av ramen från 2,0 till 2,5 miljarder mot
bakgrund av den utvärdering som genomfördes
under år 1998. Med hänsyn till den ekonomiska
krisen i Ryssland har dock denna höjda ram tills
vidare inte ställts till EKN:s förfogande. För att
förhindra skadeförluster bör en restriktiv
hållning intas till utnyttjande av ramen på
Ryssland tills dess att den ekonomiska
situationen har stabiliserats.
Verksamheten uppvisade en kraftig minskning
under 1999 beroende dels på den instabila
situationen i Ryssland, dels på att de baltiska
länderna kommit allt längre i sin ekonomiska
omvandling så att allt fler transaktioner kan tas
inom EKN:s ordinarie verksamhet.
I samband med utvärderingen av samarbetet
med Central- och Östeuropa inför förslaget om
ett nytt treårigt program kommer också en
utvärdering att göras av den särskilda
exportkreditgarantiramen.
Med anledning av höjningen av ramen med
500 miljoner kronor skall en avsättning för
skadeförluster ske med 100 miljoner kronor
under en treårsperiod. För 1999 avsattes 6
miljoner kronor och för 2000 avsattes 25
miljoner kronor. På anslaget finns också 34
miljoner kronor som tidigare avsatts för
finansiellt stöd. Regeringen föreslår att 35
miljoner kronor avsätts för budgetåret 2001.
Därmed har de beräknade 100 miljoner kronorna
avsatts.
Av de hittills gjorda avsättningarna på 431
miljoner kronor har 37 miljoner kronor
utbetalats till EKN för skadeförluster
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
2
7
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
8
9
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
64
65
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
PROP. 2000/2001:1 UTGIFTSOMRÅDE 7
80
81