Motion 2012/13:S10009

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör tillsammans med andra likasinnade länder vara pådrivande för att ETS-systemet utvecklas och att förslag på långsiktiga strukturella åtgärder för att lösa problemen tas fram.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen i klimatpolitiken, i EU och nationellt, ska använda långsiktiga signaler för att stärka svensk sysselsättning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utsläppsminskningar gjorda i CDM-krediter ej bör inräknas i det svenska klimatmålet till 2020.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska låta en oberoende part klarlägga vad svenska inhemska klimatinvesteringar (t.ex. KLIMP, olika stöd för förnybar energi, kollektivtrafik och energieffektiviseringar) kostar per ton minskade koldioxidutsläpp inberäknat att dessa kan tillgodoräknas för en längre tid än utsläppskrediterna och att dessa genererat arbetstillfällen och momsintäkter i Sverige.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen istället för en vision ska föreslå ett tydligt klimatmål till 2050.

Motivering

Utsläppshandeln ETS

Den svenska regeringen har inte agerat så klart och koncist som skrivelsen ger sken av i frågan om utvecklingen av EU:s handelssystem för utsläppsrätter, ETS. Så sent som den 30 oktober 2012 svarade miljöminister Lena Ek på en fråga¹ med anledning av den diskussion som fördes om EU-kommissionens förslag om ”backloading”, det vill säga att utsläppsrätter tillfälligt lyfts bort från handelssystemet för att minska överskottet.

Ministern klargjorde då att regeringen fortfarande inte hade tagit ställning till kommissionens förslag, än mindre till det mer långtgående förslag som fanns från Storbritannien. Det fanns fortfarande ingen ståndpunkt från regeringen när förhandlingarna i EU:s kommitté för klimatförändringar började några dagar senare. Och fortfarande den 27 november 2012 analyserade regeringskansliet, enligt ett interpellationssvar i samma ämne² kommissionens förslag.

Kommissionen fick ett svagt stöd och Sveriges tveksamhet förvånade omvärlden. En starkare uppbackning från den svenska regeringen i ett tidigare skede hade varit önskvärd och hade stärkt kommissionen i den fortsatta processen.

När sedan regeringen slutligen beslutat att stödja kommissionens förslag så röstade bl.a. representanter för regeringspartierna ner förslaget i EU-parlamentet.

EU-kommissionen diskuterar i en rapport som presenterades 14 november 2012 olika lösningar. Bland annat ett förslag om ett ”golv” för priset på utsläppsrätterna, något som Storbritannien fört fram.

EU:s utsläppshandel står nu inför en svår situation. Det finns idag inte en långsiktig drivkraft för investeringar i koldioxidsnål teknik.

Svensk industri kan sägas ha en konkurrensfördel eftersom våra svenska miljökrav och miljöskatter har drivit fram ny teknik. Förslaget att plocka bort utsläppsrätter från marknaden hade kunnat stärka deras konkurrenskraft och varit bra för jobben i Sverige eftersom mängden utsläppsrätter sätts efter den 10 procent av verksamheterna med minst CO2-utsläpp. Men överskottet av utsläppsrätter gör att den svenska industrin inte kan utnyttja sin konkurrensfördel. Denna analys borde ge den passiva regeringen anledning att driva frågan.

Vi välkomna att regeringen nu enligt skrivelsen kommer att ta en mer aktiv roll i diskussionen om att stärka handelssystemets prissignaler. Men när regeringen också i skrivelsen skriver att regeringskansliet nu ska analysera behovet av långsiktiga och strukturella förändringar av systemet så är det ett märkligt passivt beslut. Den analysen har kommissionen redan gjort och kommit fram till att det finns ett sådant behov. Själva ifrågasättandet av kommissionens analys omöjliggör Sveriges position som pådrivande nation i frågan. Vi menar att regeringen bör agera nu och tillsammans med andra likasinnade länder för att vara pådrivande så att ETS-systemet utvecklas och att förslag på långsiktiga strukturella åtgärder för att lösa problemen ska tas fram. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.

Ett svenskt utsläppsintensivt företag som ligger långt framme är LKAB. Företaget har med hjälp av en ny sintringsteknik ”Green pellets” kraftigt minskat utsläppen. Men detta har inte gett utdelning i handelssystemet eftersom EU skapar en egen kategori för LKAB och gett konkurrenterna betydligt fler utsläppsrätter.³ Vi undrar hur den svenska regeringen har kunnat gå med på detta beslut? Nu diskuterar LKAB ytterligare åtgärder som kan halvera utsläppen. För att trovärdigheten ska behållas i systemet är det viktigt att sådana investeringar görs lönsamma genom att LKAB kan sälja utsläppsrätter. Vi utgår från att regeringen i fortsättningen bevakar att svenska företags investeringar i grön teknik ger effekt.

Vi delar i grunden regeringens analys att ensidiga nationella skatter, t.ex. en svensk koldioxidskatt för de verksamheter som ingår i ett fungerande handelssystemet, bara flyttar utsläppen till andra delar av EU eller till andra delar av världen. Riksrevisionen har påtalat att Sverige bör överväga att fullt ut utnyttja sitt nationella handlingsutrymme för att förbättra effektiviteten. Bakgrunden är att överskottet av utsläppsrätter har skapat en ny situation. EU kommissionens skriver i grönboken om utsläppsmål för 2030⁴:

”Det låga koldioxidpriset ger inte investerare tillräckliga incitament för att investera och ökar risken för inlåsning i koldioxidintensiva strukturer. Vissa EU-länder oroas av denna utveckling och har vidtagit, eller överväger att vidta, nationella åtgärder, exempelvis skatter för koldioxidintensiva bränslen i sektorer som ingår i utsläppshandeln.”.

Det är regeringens uppgift att agera för att långsiktigt stärka sysselsättning och konkurrenskraft i Sverige. Vi saknar analysen av hur svensk konkurrenskraft långsiktigt påverkas av EU:s klimatpolitik. Regeringen behöver visa för riksdagen hur dess agerande i EU och nationell också stärker svensk sysselsättning långsiktigt. Framförallt bör behovet av långsiktiga signaler beaktas. Vilka risker finns för inlåsning i koldioxidintensiva strukturer, som kommissionen skriver om, finns i Sverige?

Flexibla mekanismer

Regeringen har i Riksrevisionens rapport Klimatinsatser utomlands – statens köp av utsläppskrediter (RiR 2011:8) fått tydlig kritik av Riksrevisionen.

”Regeringen bör besluta om startåret för etappmålet till 2020, i vilken takt utsläppen ska minska och hur många utsläppskrediter som högst ska tillgodoräknas under perioden för att nå målet till 2020. Det har betydelse för riksdagens beslut om storleken på anslag som får användas för köp av utsläppskrediter. Eftersom det tar lång tid att erhålla utsläppskrediter från det att avtal tecknats, bör regeringen ta fram en översiktlig plan för hur många utsläppskrediter som kan behövas för att uppnå etappmålet till 2020. En sådan plan kan justeras och uppdateras löpande under perioden fram till 2020. Planen kan ligga till grund för styrning av verksamheten och tilldelning av anslag.”.

Vi anser inte att de svar som regeringen gett och som den upprepar i skrivelsen är tillräckliga. Regeringen har fortfarande i budgetpropositionen inte tydliggjort en plan för inköp av krediter fram till 2020. Regeringen har visserligen slagit fast att krediter som motsvarar 40 miljoner ton ska köpas in till 2020. Men vilka år dessa mycket omfattande inköp ska göras är inte fastlagt. De anslag som finns angivna de närmsta åren är långt ifrån tillräckliga utan regeringen behöver göra stora ökningar av anslaget i budgetarna fram till 2020.

Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen att den ska följa Riksrevisionens krav och ange en inköpsplan för krediter fram till 2020. Självklart kan den kommande regeringen justera planen vid kontrollstationen 2015 men det är inget argument för att inte redovisa planen nu.

Regeringen instämmer också i Riksrevisionens påpekande att noggranna riskanalyser behöver göras när regeringen köper CDM och JI projekt. Vi noterar att vår kritik från motionen Motion 2011/12:MJ1 om att regeringen köper CDM där industrigasprojekt nu hörsammats. Bakgrunden är att dessa inte längre är godkända av kommissionen att ingå som krediter i EU:s utsläppshandel eftersom de inte kan sägas ge reella utsläppsminskningar och att de då inte heller borde kunna inräknas för att uppfylla det svenska klimatmål. I budgetpropositionen 2012/13:1 slår regeringen fast att den inte ska köpa krediter där industrigasprojekt ingår. Men vi konstaterar att dessa finns med i tidigare inköpta fonder och inräknas som klarade utsläppsminskningar i det svenska klimatmålet. Vi menar att detta är felaktigt. Stockholm Environment Institute, EU-kommissionen med flera har konstaterat att dessa projekt inte varit additionella, dvs. de har inte gett reella utsläppsminskningar. Tanken på att regeringen har investerat skattepengar i dessa projekt med avsikt att minska utsläppen och avstått från att investera i klimatinsatser i de svenska kommunerna som bevisligen haft effekt är direkt stötande.

En särskild granskning och översyn av regelverket för mekanismerna ska nu göras. Reglerna som kallas för Marrakesh-reglerna efter det möte med klimatkonventionen som skedde i Marrakesh (COP 7) 2001 innebär bland annat att en betydande del av ett lands utsläppsminskningar ska ske genom inhemska åtgärder. Vi menar att den stora andelen av det svenska klimatmålet (en tredjedel) som ska lösas genom köp av krediter inte stämmer överens med Marrakeshreglerna.

Effekterna av internationella insatser som FN:s CDM och JI projekt, det vill säga när industriländer bekostar klimatinsatser i utvecklingsländer, bör ständigt utvärderas. Vi anser inte att utsläppsminskningarna i dessa projekt som görs i andra länder ska räknas in i det svenska klimatmålet. Det bromsar den svenska omställningen och drabbar på sikt svensk industris konkurrenskraft eftersom kostnaden att ställa om ökar ju längre vi väntar med att göra hemläxan. Detta ska riksdagen tillkännage för regeringen.

Regeringen är i skrivelsen helt övertygad om att dess politik med omfattande köp av utsläppskrediter är mer kostnadseffektivt än inhemska åtgärder. Enligt Riksrevisionens rapport⁵ kan kostnaden för utsläppsminskningarna variera.⁶ Den beror på de faktiska minskningar som projektet gett. Regeringen använder oftast 85 kr per ton CO2 i utsläppsminskningar. Men det bygger på ett medeltal av genererade utsläppskrediter, om man räknar med att inköpen bara genererar miniminivån så blir kostnaden cirka 105 kronor per ton⁷. Regeringen jämför med marknadspriset på 150 kronor per ton eller marknadspriset på utsläppsrätter i ETS och konstaterar att inköp av utsläppskrediter är ett billigt sätt att minska utsläppen. Regeringen påstår också att Riksrevisionen står bakom samma slutsats vilket vi menar är ett märkligt konstaterande. Riksrevisionen resonerar⁸ kring om inhemska utsläppsminskningar genom klimatpolitik är dyrare men slutsatsen blir att det ”är svårt att göra rättvisande jämförelser”. Viktigt är att Riksrevisionen konstaterar att inhemska investeringar ger utsläppsminskningar en längre tid medan utsläppskrediterna bara kan tillgodoräknas ett år. Som exempel nämns subventioner för bergvärme. Det finns dock en noggrann redovisning från Naturvårdsverket om de klimatinvesteringar som skedde i de statliga KLIMP och LIP programmen. Dessa har kostat ca 100 kr per ton minskade utsläpp av koldioxidekvivalenter⁹. Med tanke på att en tredjedel av stödet gått till företag som är momspliktiga och att det också lett till ett flertal arbetstillfällen och därmed skatteinkomster för staten, menar vi att detta är ett mer kostnadseffektivt medel för den svenska staten att minska utsläppen.

Den argumentering som regeringen använder att klimatinvesteringar i andra länder är effektivare än åtgärder i Sverige är ifrågasatta också av andra skäl. En invändning som framförts är att jämförelsen inte är ”köpkraftskorrigerad”. Valutaskillnader mellan länder försvårar jämförelsen. Om den istället hade skett med köpkraftskorrigerad prissättning hade kostnaden för investeringar i de svenska utsläppsminskningarna varit lägre¹⁰.

För att klarlägga detta menar vi att regeringen bör låta en oberoende part klarlägga vad svenska inhemska klimatinvesteringar (t.ex. KLIMP, olika stöd för förnybar energi, kollektivtrafik och energieffektiviseringar) kostar, inberäknat att dessa kan tillgodoräknas för en längre tid än utsläppskrediterna och genererat arbetstillfällen och momsintäkter i Sverige.

Angående regeringens åtgärder

Regeringen skriver att den med anledning av Riksrevisionens iakttagelser kommer att fortsätta att utveckla och samordna de ekonomiska styrmedlen på klimat och energiområdet. Vi menar att just att det saknas tydliga långsiktiga signaler om vilka styrmedel svensk näringsliv kommer att arbeta efter är problemet. Investeringarna uteblir och, som kommissionen skriver, risken för inlåsning i koldioxidintensiv teknik ökar.

Regeringen refererar i skrivelsen till visionen ”Att Sverige ska vara fritt från nettoutsläpp 2050” som riksdagen beslutat om. Både det faktum att detta kallas för en vision och inte ett mål och att regeringen inte definierat begreppet ”nettoutsläpp” skapar osäkerhet. Nettoutsläpp kan innebära att den mängd kol som den svenska skogen och marken binder ska dras från de totala utsläppen. 2011 så var det 35 miljoner ton CO2 som den svenska skogen tog hand om netto, det framgår av den svenska rapporteringen till FN (Inventory Report). Eftersom de totala utsläppen 1990 var 73 miljoner ton så skulle noll i nettoutsläpp (73 miljoner ton -35 miljoner ton) motsvara en minskning med 52 procent jämfört med 1990. Om det är så visionen för 2050 ska tolkas så innebära den en mycket låg ambitionsnivå för utsläppsminskningar mellan 2020 och 2050.

I Naturvårdsverkets rapport för en plan för att nå 2050-målet¹¹ står att riksdagsbeslutet om en vision för 2050 kan tolkas som att utsläppen enligt visionen 2050 är nära noll i energi- och transportsektorn och att endast utsläpp i jordbrukssektorn samt små utsläpp i industrin kvarstår. Detta är en beskrivning som mer svarar mot det socialdemokratiska förslaget som innebär att målet för 2050 ska vara att utsläppen minskat med minst 90 procent jämfört 1990.¹² Verket skriver också att för att klara 2-gradersmålet bör utsläppen minska med 70-95 procent 2050 jämfört med 1990 i industriländerna.

För att Sverige ska kunna påbörja arbetet med en långsiktig plan som ger rätt signaler för investeringar i koldioxidsnål teknik bör riksdagens istället för en vision besluta om ett tydligt klimatmål för 2050. Regeringen bör lägga ett sådant förslag till riksdagen.