Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagen om tvångsomhändertagande för psykisk vård.

Motivering

Många människor med psykiska funktionshinder har återerövrat sina liv under 1990-talet. Från att tidigare ha tillbringat större delen av sina liv på mentalsjukhus, där de blev omhändertagna och i många fall berövade möjligheten att forma sitt eget liv, har de nu avsevärt större möjlighet att leva ett fullvärdigt liv. Avveckling av mentalsjukhusen, psykiatrireformen och en lång rad nya behandlingsformer har bidragit till denna utveckling. Även om situationen och villkoren för människor med psykiska besvär har förbättrats avsevärt är den långt ifrån tillfredsställande. Fortfarande är det många som drabbas av intolerans och fördomar som vilar på bristande kunskap. Många lever också under mycket svåra förhållanden. Personliga ombud, som har till uppgift att ge råd och stöd till den enskilde och verka för att samhällets insatser samordnas och kommer till bästa möjliga nytta, har visat sig vara ett framgångsrikt sätt att förbättra deras situation. Rättssäkerheten för människor med psykiska funktionshinder har historiskt sett varit sämre än för andra människor. Syftet med tvångsvård är att se till att patienten blir i stånd att frivilligt medverka i fortsatt vård. Men all lagstiftning om tvångsvård måste ständigt vara under diskussion och utvärderas. De lagar som reglerar tvångsomhändertagande av psykiskt sjuka förutsätter samordning av stöd och insatser från myndigheter och organisationer. Systemet fungerar i idealfallet bra, men kommunernas resurser är till stor del avgörande för hur det verkliga stödet blir. Enligt lagstiftningen skall samtliga förutsättningar för tvångsomhändertagande för psykiatrisk vård vara uppfyllda för att det skall ske. Inte sällan visar det sig dock att lagens intentioner tolkas olika av dem som utfärdar intyg om tvångsomhändertagande. För att få hjälp enligt nuvarande lagstiftning måste den psykiskt sjuke först bli så dålig att han utgör ett hot mot sig själv eller sin omgivning. Då kan personen i fråga tas in för tvångsvård. Det är välkänt att anhöriga ofta förgäves vädjar om att den psykiskt sjuke skall omhändertas för att få hjälp att bryta sin destruktiva cirkel av sjukt beteende, som skadar patienten själv, belastar anhöriga och orsakar kostnader för samhället. Detta beteende förstärker fördomarna om psykiska sjukdomar samtidigt som dess följder för patienten efter tillfrisknandet ibland är mycket svåra att hantera. Det finns alltså anledning att se allvaret i denna fråga och söka konstruktiva lösningar för att nå syftet med lagen om tvångsvård. Även om lagen om psykiatrisk tvångsvård är relativt ny, krävs det vissa justeringar i den och utöver det mer resurser till öppenvården och fler stödpersoner, också tydligare anvisningar om lagens tillämpning.

Stockholm den 2 oktober 2003

Kerstin Kristiansson Karlstedt (s)

Hans Stenberg (s)