anf.35 Mikael Damberg (S):
Herr talman! Den så kallade Nuonaffären har snurrat runt i medierna i snart två veckors tid, och regeringen har fått hård kritik. Statsministern har glidit på svaren, både till oss i oppositionen och till journalister. Därför är jag glad att statsministern är i riksdagen i dag och kan svara rakt och tydligt på mina frågor.
I februari 2009 köpte det helstatliga bolaget Vattenfall holländska Nuon för 97 miljarder kronor. Det var en mycket stor affär, faktiskt den största kontantaffären i Sveriges historia. Det var dock också en mycket dålig affär - en affär som skapat miljardförluster för svenska staten och de svenska skattebetalarna. Det var en affär statsministern avråddes från att godkänna, av sina egna tjänstemän.
Min fråga till statsministern i dag är väldigt enkel: Varför godkände du Vattenfalls köp av Nuon för 97 miljarder kronor trots att dina egna tjänstemän avrådde från detta?
anf.36 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag ska ge samma svar i dag som jag har givit i alla andra sammanhang: Regeringen har inte fattat något beslut om detta; det har gjorts i Vattenfalls styrelse. Det är förankrat i regeringen via då ansvarigt statsråd, Maud Olofsson. Detta har hon redogjort för.
Jag ifrågasätter om det är möjligt att som Socialdemokraterna nu gör i kampanjer framställa det som att 97 miljarder därmed har gått förlorade. Jag skulle tycka att det vore intressant om Mikael Damberg kunde redogöra för hur Stefan Löfven har kommit fram till denna siffra, att vi skulle ha förlorat 97 miljarder. Jag tror att det är för tidigt att säga något om detta. Nuon är en del av Vattenfall, och avkastningen har gått upp. Man måste se till mer än pris.
I Vattenfalls styrelse satt vid detta tillfälle den tidigare socialdemokratiske näringsministern Anders Sundström. Då blir onekligen frågan tillbaka till Socialdemokraterna: Finns det inget ansvar alls hos Vattenfalls styrelse för detta beslut?
anf.37 Mikael Damberg (S):
Herr talman! Allt detta kokar ned till ansvar. Statsministern har väldigt lätt att peka finger åt andra men väldigt svårt att se sig själv i spegeln. Någonstans måste också statsministern och regeringen ta eget ansvar för den politik man bedriver. Häromveckan var det Göran Perssons fel att klyftorna ökar i Sverige, och nu är det en avgången näringsministers fel att regeringen fattade ett felaktigt beslut om köpet av Nuon, trots att Regeringskansliets egna tjänstemän förklarade att det var alldeles för dyrt att göra köpet.
Statsministern måste fundera över sitt eget ansvar i denna situation. Han påstår nu att han var informerad. Varför agerade inte statsministern om han var informerad? Det var en affär på 97 miljarder kronor som Regeringskansliets egna tjänstemän sade var alldeles för dyr. Min fråga till statsministern kvarstår: Varför godkände regeringen att Vattenfall köpte Nuon för 97 miljarder kronor?
anf.38 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Nu kommer ni att höra att jag upprepar mig. Det gör jag därför att Mikael Damberg har så svårt att återge vad jag säger. Regeringen har alltså inte fattat något beslut i detta ärende. Om Mikael Damberg känner till något annat sätt att fatta beslut kring Vattenfall, som gällde under socialdemokratins tid vid makten, är jag intresserad av att höra om det. Gäller det till exempel inköp av kol- och kärnkraft? Fanns det andra sätt att fatta beslut under socialdemokratins tid vid makten?
Däremot var det då ansvariga statsrådet, Maud Olofsson, förankrad kring denna affär på det sätt hon har redogjort för. Det skiljer dock inte beslutet från Vattenfalls styrelse, och där hade vi den tidigare socialdemokratiske näringsministern. Förnekar Mikael Damberg detta? Förnekar Mikael Damberg att Vattenfalls styrelse har något ansvar i denna fråga?
anf.40 Mikael Damberg (S):
Herr talman! Det pinsamma för statsministern blir att Regeringskansliet nu har tillstått att de hade uppgifter bland sina tjänstemän om att det inte var en bra affär för Vattenfall. Man informerade dock inte ens styrelsen om dessa underlag. Detta har i alla fall framgått i medierna. Styrelsen fick alltså inte veta att Regeringskansliet trodde att affären inte var lönsam.
anf.41 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! De som fattade beslutet, Vattenfalls styrelse, ska alltså - beroende på att det i styrelsen sitter en socialdemokratisk tidigare näringsminister - nu framställas som att de inte visste någonting. Det är en fullkomligt fantastisk slutsats.
Jag är absolut beredd att stå upp för det ansvar regeringen har haft eftersom vi var förankrade via Maud Olofsson på det sätt som angivits. Socialdemokratin måste dock börja se till vilka som har fattat beslut och vara beredda att se att de också har ett ansvar.
anf.42 Gustav Fridolin (MP):
Herr talman! Nästa år är det tio år sedan Alliansen bildades. Alliansen hade två tydliga mål. Det ena var att bryta socialdemokratins långa monopolinnehav av regeringsmakten, och det andra var att sänka skatterna.
Jag får väl erkänna att detta är mål man kan ha viss sympati för, men det är också mål som är avklarade. De är färdiga och avbockade, och Sverige står nu inför mycket stora utmaningar: 150 000 unga söker jobb utan att få ett, 12 000 barn lämnar varje år nionde klass utan att ha med sig det de behöver för att gå vidare till gymnasiet, och i Alliansens takt kommer vi att nå klimatmålen först 150 år för sent.
Om fyra dagar möter statsministern sina partiledarkolleger i Alliansen i Annie Lööfs föräldrahem i Maramö. Jag vill därför fråga: När ni kommer ut från stugvärmen, har ni med er någon ny politik och några idéer för att möta utmaningarna med jobben, skolan och klimatet? Eller blir det bara nya arbetsgrupper?
anf.43 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Nästa år är det åttonde året i rad som de rödgröna har misslyckats med att formera ett regeringsalternativ som står gentemot Alliansen. Det är i grunden det regeringspolitik till slut handlar om. Det sitter åtta partier i denna riksdag, och det finns inget parti som har större stöd än 30 procent. Ödmjukt ska man då inför svenska väljare erkänna att ingen ensam kan göra anspråk på regeringsmakten.
Var och en av oss som representerar olika parter vill mycket, men förmågan att regera tillsammans med andra avgör om man kan bära regeringsmakten. Det har Alliansen insett, men det saknar de rödgröna partierna insikt om. Vad vi än producerar i Maramö gör vi alltså mer än vad ni har åstadkommit tillsammans någonsin.
(Applåder)
anf.44 Gustav Fridolin (MP):
Herr talman! Ibland är det mer tydligt än annars att statsministern är generationskamrat med Henrik Schyffert - för det där måste väl ändå ha varit ironi. Jag kom med en fråga om vad Alliansen vill göra åt den växande arbetslösheten, de sjunkande resultaten i skolan och den skenande klimatförändringen, och Alliansens företrädare svarar genom att börja prata om oppositionen.
Jag är uppriktigt oroad över att statsministern verkar ägna mer uppmärksamhet åt hur man ska hantera ett valresultat om ett och ett halvt år än åt de utmaningar Sverige står inför här och nu. Jag kan upplysa om en sak: Det är inte så att utmaningarna när det gäller skolan, jobben och klimatet tar paus i väntan på resultaten från Alliansens arbetsgrupper. Därför vill jag än en gång fråga statsministern: När ni kommer ut från mötet i Maramö, kommer ni att ha någon ny politik att presentera? Eller är det någon annan typ av möte - ska ni spåna valsloganer en gång till?
anf.45 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag är jättestolt över att få delta i möten som också handlar om att förbereda mig för kommande val och lägga grund för hur vi ska möta framtidsutmaningar. Jag är dock även stolt över att riksdagen har antagit den budget som innehöll satsningar på 23 miljarder till bland annat skolan och forskning och innovation.
Vi gör detta i ett Europa där nära nog alla andra drar ned, höjer skatter och gör nedskärningar på många områden. Sverige satsar för att kunna möta en internationell konjunkturavmattning och minskad efterfrågan på många av våra exportprodukter. Ja, det får sysselsättningseffekt här, som i många andra länder, men vi har haft resurser och utrymme att göra investeringar som andra saknar resurser för.
Det tycker jag i grunden är bra. Det är effekten av en ansvarsfull politik. Jag ska gärna erkänna att det tar tid att få till förändringar av resultaten i den svenska skolan - därför att reformer tar tid. Vi visste vad vi ville göra bland annat när det gäller betygssystemet när vi tillträdde 2006, men det var först strax före jul som sjätteklassarna fick nya betyg för första gången. Sådana är ledtiderna i demokratin, och det tar naturligtvis ännu längre tid innan resultaten syns.
anf.46 Jimmie Åkesson (SD):
Herr talman! Det finns många skäl för ett samhälle att straffa dem som begår brott på olika sätt, statsministern. Delvis handlar det givetvis om att man ska skydda samhället och de laglydiga medborgarna från grova brottslingar. Om man håller dem inlåsta kan de inte begå nya brott; det är ganska enkelt att förstå. Det är en viktig poäng.
En annan viktig poäng är att vi på något sätt måste upprätthålla respekten för de lagar som vi stiftar i den här församlingen i god demokratisk ordning. Ett annat skäl är att de som blir offer för ett brott har rätt till upprättelse på olika sätt.
Statsministern och även justitieministern har i många olika sammanhang gjort ett stort nummer av att man har skärpt straffen mycket, särskilt vad gäller grova våldsbrott. Häromdagen kunde vi ta del av en granskning från Brottsförebyggande rådet som visar att de så kallade skärpningarna inte har gett någon effekt över huvud taget. Straffnivåerna ligger kvar på ungefär samma nivå som tidigare.
Min fråga till statsministern är: När tänker regeringen vidta åtgärder som faktiskt får effekt och som skärper straffen på riktigt?
anf.47 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Rättsstatens princip bygger på att vi stiftar lag i Sveriges riksdag och att ett självständigt rättsväsen sedan har att både göra uttolkning och formera praxis. Det är via domstolspraxis som det faktiska utfallet i verkställighet av olika straffpåföljder uttolkas. Ofta fattar riksdagen beslut om långa spann inom vilka man ska lägga straffpåföljderna, och det är sedan i domstol som detta uttolkas. Det tycker jag är en riktig ordning.
Detta gör att vi med en majoritet till stöd i riksdagen kan fatta beslut om att vi vill se straffskärpningar för våldsbrott, vilket vi också initialt såg att man i rättsväsendet rättade sig efter för att sedan återgå till kortare påföljder, så som det såg ut förut. Vi har också sett en praxisförskjutning när det gäller påföljder för narkotikabrott, vilket gör att vi just nu ser en bred strafförkortning i Sverige.
Detta tar jag på fullt allvar. Det gör hela regeringen. Vi analyserar och följer detta och förbereder oss för att eventuellt vidta olika åtgärder. Vi är inte färdiga med analysen. Men det är helt rätt utformat med lagstiftning, och praxisförskjutning sker i domstolar. Jag vill inte ändra på det, utan det ska se ut så.
anf.48 Jimmie Åkesson (SD):
Herr talman! Det är behjärtansvärt att statsministern ändå erkänner att problematiken finns. Jag är väl medveten om ordningen. Jag har inget annat att säga om den än vad statsministern har.
Men det jag frågade var vilka åtgärder man avser att vidta för att komma åt problematiken. Detta är bevisligen ett problem. Om nu domstolarna väljer att hela tiden och ständigt, oavsett vilka signaler vi sänder ut härifrån eller från Regeringskansliet, lägga sig i den nedre delen av straffskalan får det ingen effekt. Det skadar inte minst tilltron till hela systemet när regeringen sänder ut signalen om att det ska bli straffskärpningar och att vi ska ta brotten på allvar och det sedan inte händer någonting. Det skadar tilltron till hela systemet, och så kan vi inte ha det.
Jag upprepar min fråga, herr talman: När får vi se åtgärder - och vilka åtgärder får vi se - från regeringen avseende denna problematik?
anf.49 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Vi har beställt en översyn som kommer nästa vår. Utvecklingen är inte alldeles entydig. Regeringen och riksdagen har fattat beslut om att till exempel införa en ny straffnivå när det gäller det som kallas för synnerligen grov misshandel. Där har vi lagt minimistraff på fyra år i straffskalan. Det beror på att vi senare såg att den tidigare straffskalan för grov misshandel, som rörde sig från ett till tio år, i realiteten i utfall bara låg nere på miniminivåerna. Jag tycker att det finns all anledning att analysera hur detta med synnerligen grov misshandel har använts.
Det är likadant när det gäller det faktum att vi har ändrat i straffskalan för mord, som tidigare antingen gav upp till 10 år eller livstid. Där har vi nu sagt att skalan går upp till 18 år eller livstid.
Det finns anledning att analysera detta, men det är inte någon entydig utveckling. Den stora förskjutningen har gällt narkotikapåföljderna. Det finns anledning att analysera detta särskilt. Vi ska återkomma. Vi har bland annat fått analysen beställd till nästa vår, och vi följer detta mycket noga.
anf.50 Ulla Andersson (V):
Herr talman! Nyligen visade Sveriges Television dokumentären
Lönesänkarna,
statsministern. Där redovisades att löneandelen av det samlade produktionsresultatet har sjunkit sedan 1980, medan vinstandelen har ökat. Politiken för ökade vinstandelar har ofta motiverats med att den ska öka investeringarna och minska arbetslösheten. Resultatet har emellertid blivit det motsatta. Investeringarna som andel av bnp har trendmässigt minskat sedan 1980, och arbetslösheten har tredubblats.
Som bland annat dokumentären, Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och professor Lars Calmfors har konstaterat går regeringens ekonomiska politik i form av jobbskatteavdrag och försämring av a-kassa, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik ut på att minska löneökningarna. Regeringen har emellertid varit ovillig att erkänna detta.
Lägre löneökningar leder till lägre efterfrågan, vilket i sin tur påverkar bnp och sysselsättning negativt. Det faktiska resultatet av regeringens politik har blivit detta. Vi har högre arbetslöshet, lägre sysselsättningsgrad och en ungdomsarbetslöshet som ligger på genomsnittet för euroländerna.
Min fråga till statsministern blir: Är du nu villig att erkänna att hela er arbetslinje går ut på att sätta press på lönerna nedåt?
anf.51 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Vi sade till svenska folket att det måste löna sig bättre att arbeta, och vi har levererat mycket breda skattesänkningar för alla dem som jobbar deltid såväl som heltid och för låg- såväl som normalinkomsttagare.
Ulla Andersson framställer frågan som att lyckoriket rådde 1980. Då gick jag i grundskolan. Det jag lärde mig det året var att det var generalstrejk i Sverige och att vi hade stora problem med vår ekonomi. Att framställa det som lyckoriket varifrån vi faller är något märkligt. Sanningen är att vi har haft en mycket bred reallöneförbättring åren därefter. Det går att belägga detta i alla typer av statistik.
Det lönar sig bättre att arbeta i dag än förr. Det är jag stolt över, och det har alliansregeringen bidragit till att möjliggöra.
anf.52 Ulla Andersson (V):
Herr talman! Trenden är mycket tydlig. Lönernas andel av det totala produktionsresultatet har minskat kraftigt, och vinstandelarna har ökat.
Det har alltid lönat sig att jobba, herr Reinfeldt. Det du har gjort med jobbskatteavdraget är att sätta en press på arbetstagarna och säga: Nu får ni sänkt skatt, och då kommer ni inte att kräva så stora löneökningar. Det är det hela teorin går ut på.
Din finansminister Anders Borg var tidigt ute och krävde att ingångslönerna i kommunsektorn skulle minska. Han tyckte att 16 000 för en undersköterska var för mycket. Din vice statsminister hängde på och krävde sänkta ingångslöner i kommunsektorn med 25 procent. Sedan toppade din näringsminister detta med att kräva sänkta ingångslöner på hela arbetsmarknaden. Resultatet av det skulle i så fall bli ungefär 8 500 för en undersköterska.
Du var nyligen ute i Davos och tyckte att Sverige behövde fler låglönejobb. Alla de reformer ni har gjort hittills - försämringarna i a-kassan, försämringarna i sjukförsäkringen och försämringarna i arbetsmarknaden samt jobbskatteavdraget - leder till en press nedåt på lönerna. Detta säger fler och fler: Finanspolitiska rådet, Calmfors, Konjunkturinstitutet och nu även dokumentären. Stå upp för er politik!
anf.53 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! I Sverige höjer vi lönerna. Vi avviker därmed från många andra länder, där man ägnar sig åt att sänka lönerna. Det tycker jag i grunden är bra. Vi har alltså förenat höjda löner med lägre skatt. Är det någonting som vi dock har lärt oss är det att akta oss för inflationsdriven löneutveckling, det vill säga att det på papperet ser ut som att man får höjd lön, men köpkraften förstärks inte.
Så hade vi det under lång tid. Det var många, inte minst lågavlönade, som sade: Detta är ingen bra utveckling. Vi vill ha förstärkt köpkraft. Vi vill se att effekterna av vårt arbete blir att vi får råd med mer - att vi kanske har råd med lite semester och kan unna våra barn lite mer. Det är den utveckling Sverige har sett. Det är i grunden bra.
Vi ska fortsätta ha denna utveckling i framtiden. Jag är beredd att ta fler steg för att göra det mer lönsamt att arbeta, och jag tycker definitivt att vi fortsatt ska förena det med att höja lönerna i Sverige. Men lönerna sätts av de avtalsslutande parterna och inte av politiker.
anf.54 Anna Kinberg Batra (M):
Herr talman! Den 7-8 februari samlades statsministern och hans kolleger bland de europeiska stats- och regeringscheferna och kom överens om EU:s så kallade långtidsbudget. Överenskommelsen var förhållandevis positiv jämfört med de förväntningar vi kanske hade. Den samlade budgetens omfång minskar, den svenska rabatten är värnad och den svenska medlemsavgiften har möjlighet att sjunka med ungefär 500 miljoner varje år framöver. Det är en modernare EU-budget där det även finns möjlighet att satsa lite grann.
Nu ligger bollen hos Europaparlamentet, där den tyske socialdemokratiske talmannen hotar med hemlig omröstning. Som tur är har åtminstone flera alliansledamöter från Sverige deklarerat att de röstar ja till budgeten. Inför statsministerns besök i morgon på Irland, EU:s ordförandeland, vill jag fråga vad regeringscheferna kan göra och vad statsministern kan göra för att uppmuntra till bästa möjliga ansvarstagande för skattepengarna - för transparens, för värnandet av öppenhet och för bästa möjliga budgetutfall.
anf.55 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Det är en bra uppgörelse som slutits. Den är bra för Europa och för Sverige. Det är unikt att vi i denna för många europeiska länder svåra stund kunnat komma överens om en budget som något minskas i omfattning. Det innebär att Sverige, som stod inför risken av kraftigt ökade medlemsavgifter, kommer att få den mest oförändrade och något sjunkande medlemsavgiften kommande år.
Nu ska detta hanteras av Europaparlamentet, och precis som angavs åker jag till EU:s ordförandeland Irland i morgon. Det finns inskrivet lösningar som ökar flexibiliteten i användandet av resurserna, som vi vet är viktigt för Europaparlamentet. Det är inte upp till oss att diskutera beslutsmetoderna i Europaparlamentet, men en bärande tanke i ett parlament är att man söker sig dit för att representera sina väljare. Rimligen blir det svårt om man röstar hemligt.
Jag har noterat och välkomnar det faktum att alliansledamöterna i Europaparlamentet har sagt sig stå bakom budgeten och rösta för den.
anf.56 Anders W Jonsson (C):
Herr talman! Jag skulle vilja ta vid där Ulla Andersson slutade. Hon beskrev ju Alliansens politik i rätt mörka ordalag. Jag delar inte alls hennes slutsatser. Vi kan bland annat glädjas över att vi i dag har 200 000 fler sysselsatta.
Trots att vi befinner oss i en lågkonjunktur kom det ganska glädjande rapporter från SCB häromdagen. De visar att vi i januari i år jämfört med januari i fjol har en rejäl ökning i sysselsättningen. Tyvärr når det inte alla. Framför allt känner jag oro för många av våra ungdomar, som går arbetslösa alldeles för länge.
Min fråga till statsministern blir därför: Hur ska en politik se ut framöver för att svenska ungdomar ska få del av den glädjande sysselsättningsökning som vi förhoppningsvis ser från och med nu?
anf.57 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Så är det, under Alliansens tid vid makten har sysselsättningen successivt ökat. Fler kommer in i arbetslivet. Jag ska dock inte sticka under stol med att en av de svåraste utmaningarna är hur vi ska sänka trösklarna för unga människor att kunna komma in på arbetsmarknaden.
Några saker måste göras. Vi måste se till att skolan når bättre resultat. Alldeles för många hoppar av eller har otillräckliga kunskaper. I många länder jobbar man med lärlingsformat, med tenureutbildningar - lite av det vi diskuterar inom den så kallade jobbpakten där vi försöker förena arbete med utbildning under handledning. Vi måste erkänna att det är sådant som vi gjort för lite av. Där har andra gjort mer. Det verkar vara ett sätt att få det att fungera bättre.
Vi tror också att man ska sänka kostnaderna men ändå ha samma lönenivåer för unga som får jobb. Vi har använt det i vissa branscher och när det gällt att anställa dem som är under 26. Vi tittar löpande på ytterligare åtgärder, såsom bättre coachningsstöd och bättre möjligheter att komplettera luckor i utbildningen. Jag tror att man behöver göra allt detta för att fler unga ska få möjlighet att komma in i arbetslivet.
anf.58 Roland Utbult (KD):
Herr talman! Jag har en fråga som gäller ett löfte från en myndighet till en yrkesgrupp, om det löftet ska hållas och vad som händer om det inte hålls.
År 2008 beslutade regeringen tillsammans med Fiskeriverket och ålfiskarna på västkusten om fortsatt fiske av ål. Yrkesfiskarna drog då ned 40 procent på sitt fiske. Två år senare fattade Fiskeriverket beslut om att stoppa allt fiske av ål på västkusten. I samband med det beslutet lovade generaldirektören för Fiskeriverket ersättning till dessa yrkesfiskare. Det löftet har inte hållits, vare sig beträffande förlorad inkomst eller beträffande de redskap som ligger och ruttnar på land. Därefter har Fiskeriverket införlivats i den nya myndigheten HaV medan ansvaret för ersättningen hamnat på regeringens bord.
Hur ser statsministern på att det utlovade löftet från en statlig myndighet till en yrkesgrupp inte hålls?
anf.59 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag känner inte till exakta fakta i ärendet och ska därför inte försöka framställa det så. Det jag känner till är att ål, liksom en del andra delar i fiskbeståndet, ständigt diskuteras utifrån uthållighet och ifall det finns tillräckligt stora bestånd. Vi har talat mycket om exempelvis torskens status i Östersjön. Jag har naturligtvis kunnat följa diskussionen om hur ålen klarar sig givet miljögifter, givet olika former av prövningar.
Vad exakt som varit bedömningen och vad en generaldirektör har lovat ber jag att få återkomma till i annat sammanhang, för det är jag inte helt insatt i.
anf.60 Roland Utbult (KD):
Herr talman! Det handlar om ett brutet löfte, om att en myndighetschef inte håller det löfte han avgivit. Det är poängen. Yrkesfiskarna står så att säga på torra land och får inte den ersättning som de utlovats.
anf.61 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! En generaldirektör har en tydlig domän inom vilken han eller hon kan röra sig. Det viktigt att de gör det.
När det gäller olika former av ersättning hänförs det ofta till budgetar av skilda slag, som riksdagen i sista hand förfogar över. Det är därför jag säger att jag inte är insatt i detta enskilda ärende och vem som egentligen ska fullfölja ett sådant löfte. Det måste rimligen hänga ihop med vem som utställer löftet. Jag vet inte i detalj mer än så.
anf.62 Krister Örnfjäder (S):
Herr talman! Jag har en fråga som delvis varit uppe till diskussion tidigare i dag, nämligen Vattenfall, men jag vill även tala om Telia. Jag vill ta upp hur regeringen gör för att tillgodose svenska folkets behov av att genom ett ansvarsfullt agerande äga bolag.
Vi i näringsutskottet fick en hel del information inför köpet av Nuon. Vi förutsätter att den informationen stämmer. Det innebär att den kommit från Regeringskansliet och från bolaget. Nu gick det inte som det var tänkt, och jag drar därför en parallell till Telia. Det var en likadan situation. Någonting gick inte som det var tänkt. Regeringen borde ha haft, och hade säkert också, en hel del information, men vi har ändå haft två klara misslyckanden.
Därför vill jag fråga statsministern om man nu har upprättat ett system som förhindrar den typen av misslyckanden som vi kunnat se i dessa två fall.
anf.63 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! I alla år jag varit i politiken, och oavsett vilka som varit i regeringsställning, har jag sett att ifall det varit fråga om att köpa eller sälja något har alla alltid varit överens om att det skett till fel pris. Ofta är man dessutom väldigt snabbt färdig med den analysen. Min erfarenhet är att den oftast görs för tidigt och att man ofta måste vänta längre innan man de facto kan avsluta med formuleringar av typen misslyckad eller lyckad.
I någon mån är det som förvärvats och finns kvar fortfarande föremål för utveckling. Man måste då se till vilken avkastning verksamheten ger och hur det som man köpt som del av företaget fungerar. Dessutom tycker jag att det är viktigt att hålla på principen att även när staten är helägare till bolag görs de affärsmässiga bedömningarna i bolaget skilt från regeringsmakten och att det finns ett särskilt ansvar för ledning och styrelse. Så tycker jag att det är nu. Så tycker jag att det ska vara i framtiden.
Vi är till och med beredda att titta på ifall vi ska lägga över det tydliga ansvarsägandet, eller utförandet av ansvaret kring ägandet, i en egen verksmyndighet just för att ännu tydligare skilja det från regeringsmakten. Vi styr rimligen inte stora bolag från kanslihusstolar.
anf.64 Carina Adolfsson Elgestam (S):
Herr talman! Jag vill fortsätta på spåret angående Vattenfall och affären med Nuon.
Statsministern brukar själv säga att vi alltid ska vara rädda om skattebetalarnas pengar. Där är vi väl helt överens.
Med tanke på den summa Vattenfall betalade för Nuon och utifrån det uppkomna läget finns det all anledning att känna en viss oro inför framtiden.
Det gäller inte minst det som handlar om omställningen till mer miljövänlig energi. Det var ett av de tyngsta argumenten för att affären skulle genomföras. Vi skulle höja teknikkunskapen så att vi skulle kunna få en bättre miljö för framtiden.
Mot bakgrund av det undrar jag om det även i framtiden kommer att vara möjligt med det ekonomiska läge som Vattenfall har.
anf.65 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Man bör ställa frågor om detta till Vattenfalls ledning och styrelse. Vi har ett ägarinflytande. Det är viktigt att skilja detta åt.
Det har ändrats i styrningen av Vattenfall och inriktningen bland annat mot mer förnybart. Jag hörde Vattenfalls vd i radion häromveckan påpeka att just detta leder till att man förändrar mycket av verksamheten.
Det är bättre att ledningen för Vattenfall får svara på frågan om de tycker att det finns begränsningar eller möjligheter för att uppnå de mål det har att leva efter.
anf.66 Mehmet Kaplan (MP):
Herr talman! Jag har i min hand en skrift. Det är Arbetsförmedlingens återrapportering 2012 Ekonomiskt utfall.
Arbetsmarknadspolitik är statens huvudområde. Kommunerna ska egentligen inte jobba särskilt mycket med detta. Vi vet att enligt den undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting gjorde nyligen känner sig 93 procent av kommunerna nödgade att jobba på området. Det är otaliga kolleger ute i kommunerna som sitter olika arbetsmarknadsnämnder.
Min fråga till statsministern är: Vad tänker statsministern göra när regeringen år efter år ger övertydliga direktiv och uppdrag till Arbetsförmedlingen och det varje år skickas miljarder tillbaka? Är det regeringen som räknar fel, eller är det Arbetsförmedlingen som räknar fel? På vilket sätt avser statsministern att hantera det framöver?
anf.67 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Anslagen till Arbetsförmedlingen har byggt på prognoser om arbetslöshet som har varit högre än det faktiska utfallet. Det får naturligtvis till konsekvens att det vid några tillfällen har blivit så att resurser har blivit över. Det är inget självändamål att göra slut på skattepengar. Det är rätt att det i så fall ska återföras till statskassan.
Nästan varje budget vi har lagt fram på riksdagens bord har sedan inneburit nya volymsatsningar bland annat i arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. Vi har dessutom tillfört mycket fler åtgärder i form av nystartsjobb och coachningsinsatser. Vi har tydliggjort att det finns möjlighet att erbjuda stöd redan från den första dagen när man kommer in på Arbetsförmedlingen. Allt detta finns nu hos Arbetsförmedlingen.
Det är en tuff arbetsmarknad och en vikande konjunktur. Det är dessutom så att vi har stängt den tidigare metoden att förtidspensionera bort stora delar av arbetskraften som Socialdemokraterna använde som metod för att dölja arbetslösheten och gått över till att numera försöka anstränga oss i mycket högre utsträckning.
Det har gjort att många av dem som är hos Arbetsförmedlingen står väsentligt längre från arbetsmarknaden jämfört med hur det var tidigare. Allt detta påverkar.
anf.68 Patrik Björck (S):
Herr talman! Jag skulle vilja fortsätta på den linje som Mehmet Kaplan började på och fråga om den misslyckade arbetsmarknadspolitiken.
Nu säger statsministern att det inte är något självändamål att använda pengar. Det kan vi vara överens om. Vi har nu hundratusentals arbetslösa samtidigt som var femte rekrytering misslyckas så att lediga jobb inte blir tillsatta.
Om man i det sammanhanget ser att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka många miljarder blir det kanske lite lättvindigt att säga att det inte är något självändamål att använda pengar. Pengarna ska naturligtvis användas för att matcha de hundratusentals arbetslösa mot de lediga jobb som finns.
Här har vi en stark kritik från företagen. De säger själva att de får säga nej till ordrar, att jobb inte blir utförda och att produktion inte blir gjord. Det finns ändå resurser för att lösa problemet, och det finns ett stort problem som alla vill ha löst.
Det handlar inte om ett självändamål utan om ett allvarligt samhällsproblem.
anf.69 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Det byggde på att prognoser om arbetslöshet låg mycket högre än det faktiska utfallet.
Jag har suttit ned med många av de arbetsgivare som är kritiska mot Arbetsförmedlingen. De tycker att det skickas personer från Arbetsförmedlingen som i grunden har varit alldeles för länge utanför arbetsmarknaden, kan för lite och har för lite erfarenhet. Menar Patrik Björck att vi ska sluta anstränga oss att försöka få in dessa personer på arbetsmarknaden?
Jag kan berätta vad arbetsgivare eftersöker. Det tror jag att de flesta känner till. De vill ha perfekt arbetskraft med gedigen erfarenhet, gärna med en eller två högskoleutbildningar och med inte alltför stora löneanspråk. Så låter det, Patrik Björck. Ska vi bara sätta oss ned och ge efter för detta och sluta anstränga oss för människor som stått länge utanför arbetsmarknaden, kanske kommer från långvarig sjukfrånvaro och inte har den perfekta erfarenheten?
Luras inte till att lyssna bara på arbetsgivarna, Patrik Björck. Lyssna också på dem som söker jobb. Då blir berättelsen lite annorlunda.
anf.70 Ylva Johansson (S):
Herr talman! Nästan 600 000 människor arbetar i den svenska industrin. De arbetar i en hårt konkurrensutsatt verksamhet där det ställs höga krav på effektivitet, kompetens och förnyelse.
Svensk industri står för 75 procent av den svenska exporten. Ändå kunde man höra statsministern säga på World Economic Forum i Davos nyligen att vi brukade ha människor anställda i industrin men att de i princip har försvunnit.
Min fråga är: Vad menar statsministern? Har 600 000 människor och 75 procent av svensk export i princip försvunnit?
anf.71 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Det är intressant att titta i de skolböcker från förr som beskrev industrigolv som var bemannade av flera tusen personer och sedan själv, som jag har gjort, nu i stora delar av Sverige besöka dessa industrigolv. De är väldigt ofta helt utan människor. Det är kanske en eller två som sitter i kontrollhytter i starkt automatiserad produktion.
Det är viktigt för att förstå arbetsmarknadens utmaningar. Det säger något om var vi har varit och var vi är i dag. Det innebär naturligtvis att industrin fortsatt har väldigt många sysselsatta. Men det är rimligen inte där som den stora mängden nya jobb genereras.
Jag får också här frågor från riksdagsledamöter: Vad ska vi göra för de ungdomar som söker jobb? Var växer de nya jobben fram? Det är precis det vi måste svara på.
Det är en kraftig förskjutning som sker i svensk arbetsmarknad. Många av jobben vi hade har vi fortfarande kvar. Många av dem har förändrats och ställer helt nya typer av krav än vad som gällde förut.
Det viktiga är att ställa frågan: Hur skapar vi grund för att det ska växa fram nya jobb så att ungdomar kan få komma in på svensk arbetsmarknad?
Det är vad jag försöker beskriva. Det är naturligtvis viktigt att alla deltar i den diskussionen.
anf.72 Eva-Lena Jansson (S):
Herr talman! Jag tänkte gå tillbaka till Nuonaffären och lite tidigare till regeringens hantering och presentation av budgetpropositionen 2008/09 och då utgiftsområde 24. Man skriver: Arbetet med den bolagsgenomgång som regeringen aviserat pågår och omfattar även Vattenfall i den del som rör eventuella förändringar eller förtydligande av uppdrag.
Jag uppfattar att budgetpropositionen är en del av hela regeringens och inte bara Näringsdepartementets ansvar. Min första fråga till statsministern är: Anser statsministern att han var delaktig när det gäller arbetet med budgetpropositionen?
Den andra frågan är följande. Den 23 februari kunde man läsa på regeringens hemsida: Förvärvet av det holländska Nuon är ett naturligt steg i att skapa ett ännu större värde i Vattenfall.
Var det ett för tidigt uttalande?
anf.73 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Enligt den svenska regeringsformen har vi kollektivt beslutsfattande i Sverige. Hela regeringen är ansvarig för allt det arbete som regeringen utför och de propositioner som läggs fram. Självklart är regeringschefen ytterst ansvarig.
anf.74 Pyry Niemi (S):
Herr talman! I ljuset av den köttskandal som pågår inom EU och även här i Sverige har jag en fundering till regeringen.
Det har pågått en intensiv debatt om konsumentmakt och livsmedelsindustrins ansvar. Det har också pågått en intensiv debatt om hur livsmedelskontrollerande myndigheter ska fullfölja sina uppgifter, vilka typer av rutiner de ska ha, och så vidare.
En fråga som ofta förekommer i sammanhanget och som har förekommit på EU-nivå handlar om obligatorisk ursprungsmärkning av mat. Det finns en sådan regel i dag när det gäller färskt och fryst kött.
Min fråga till statsministern blir: Kommer regeringen i ljuset av skandalen att driva på EU-nivå att det också ska bli obligatorisk ursprungsmärkning av processat kött?
anf.75 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag tror att vi som konsumenter uppskattar om vi vet var det vi handlar kommer ifrån. Frågan är väl mer om det verkligen går att belägga för alla olika typer av produkter, till exempel olika former av matprodukter. Jag har hört Eskil Erlandsson delta i den diskussionen vid flera tillfällen. Det är väl det som har varit grund för ifrågasättande: Hur väl skulle en reglering fungera? Hur går det att med säkerhet belägga vad som är ursprung i de olika fallen? Det måste man rimligen svara på, så att varje form av reglering verkligen leder till det man har önskat.
Rubriken är ofta rätt, men alltför ofta motsvarar det man sedan gör inte vad som står i rubriken. Det har jag lärt mig av gedigen erfarenhet. Det är väl också det som har varit föremål för diskussion i detta fall.
anf.76 Ibrahim Baylan (S):
Herr talman! Rätt nyligen, och till och med i dag, kunde vi läsa att förre statsministern Thorbjörn Fälldin tänker lämna tillbaka sin doktorshatt till Mittuniversitetet med anledning av nedläggningen av Campus Härnösand. Hela högskoleverksamheten ska läggas ned i Härnösand.
Bakgrunden är att regeringen under förra året och också i år väljer att dra ned på antalet högskoleplatser med sammantaget mellan 20 000 och 30 000 platser. Det tyder på att vi kommer att få se en rad av neddragningar över hela landet när det handlar om högskole- och universitetsplatser.
Samtidigt ser vi att antalet ungdomar som söker sig till högskolor och universitet är rekordstort. Samtidigt ser vi att antalet ungdomar som skriver högskoleprovet är rekordstort.
Min fråga till statsministern blir: Vari ligger klokskapen att under brinnande lågkonjunktur dra ned på antalet universitets- och högskoleplatser så att vi får se den effekt som vi ser nu, att högskolor och universitet försvinner från vissa delar av vårt land?
anf.77 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Vi har tillfört resurser till högre utbildning i Sverige och tycker att det är bra att vi kan förstärka kvaliteten. Det är två saker som har inträffat.
Det ena, som man bör se över åren, är att vi inte föder lika många barn varje år i Sverige. Variationerna är rätt stora. Ibland har vi stora ungdomskullar, och ibland är de mindre. Om man då möter en kull i högskoleåldern som är mindre kan det rimligen, åtminstone under en tid, påverka hur många platser man har.
Det andra är att vi har gjort den förändringen att vi inte utan avgift upplåter högskole- och universitetsplatser i Sverige till studenter som kommer från hela världen. Vi är ett av de sista länderna i världen som på det sättet inför avgifter. Vi kan naturligtvis - jag vet inte hur Socialdemokraterna ser på det - återgå till ett system där vi använder skattebetalarnas pengar till att betala för studenter som kommer från stora delar av världen för att läsa fritt i Sverige. Denna reform har haft den påverkan att färre söker, för det som var drivkraften att komma till Sverige var att det var gratis. Det visar att vi som ifrågasatte det möjligen hade rätt.
anf.78 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Något av det värsta man kan göra mot sitt barn är att mörda barnets förälder. Tyvärr är det en del föräldrar som mördar den andra föräldern. Det är i de flesta fall pappan som mördar mamman. Man kan verkligen ifrågasätta om den som har mördat barnens mamma är lämplig som vårdnadshavare. Trots detta behåller fyra av tio av dessa pappor vårdnaden om barnen och kan fortsätta att styra deras liv från fängelset.
Ett exempel är ett mord ganska nyligen i Malmö, där en kvinna blev ihjälhuggen av sin exman inför barnen, tre och sex år gamla. Under fyra månader hindrade pappan barnen från att få psykologhjälp, vilket de behövde då de skrek på nätterna på grund av detta trauma.
Det har kommit ett förslag om att man automatiskt ska sätta in en tillfällig vårdnadshavare och i extrema undantagsfall ompröva detta. Vad tycker statsministern om det förslaget?
anf.79 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag har vid upprepade tillfällen suttit ned med dem som har varit drabbade av eller arbetar med våld i familjenära relationer. Vi har säkerställt att det nu görs riktiga dödsfallsutredningar kopplat till mycket av detta, då det ofta är män som tar livet av kvinnor som de lever tillsammans med.
Det Hillevi Larsson i övrigt hänvisar till, och den beskrivning som det är lätt att känna för, är en följd av svensk lagstiftning. Det är en svår gränsdragning i lagstiftningen om man i det fall den ena föräldern har begått ett allvarligt brott ska anse föräldraskapet förverkat. Så länge man inte ändrar svensk lagstiftning kommer myndigheter och rättsvårdande myndigheter att agera.
Men de har att se till barnets bästa - det står också i lagstiftningen. De har möjlighet att göra bedömningar som innebär att man tilldömer någon annan vårdnaden om man anser att det är i barnets intresse.
Det finns alltså, och det handlar om att uttolka svensk lagstiftning. Det bör inte jag som representant för regeringen göra, utan det har andra att ta ansvar för.