Särskild debatt

2008/09:- besvaras av

anf.1 Mats Odell (Kd):

Fru talman! Effekterna av den globala finansiella krisen, som slagit till med full kraft över hela världen, har nu också nått in i den svenska välfärdens och den svenska ekonomins kärna. Alla delar av vårt samhälle har drabbats på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt. När varsel verkställs inom tillverkningsindustrin, byggsektorn, parti- och detaljhandeln och andra delar av ekonomin innebär det att de kommunala skatteintäkterna minskar i förhållande till vad vi tidigare hade förväntat oss. När skatteintäkterna minskar i ett land som har höga skatter får det stora konsekvenser, och det märks särskilt mycket. Vi upplevde det i början av 90-talet, och vi upplever det nu. År 2007 hade svenska staten de högsta överskotten någonsin i kronor räknat - 74 miljarder kronor. Förra året sjönk de till 38 miljarder kronor. I år räknar vi hittills med att det blir ett underskott på 47 miljarder kronor. Detta, fru talman, innebär att statens löpande finanser försämras med 121 miljarder kronor. Det är en dramatisk förändring av de ekonomiska förutsättningarna. Den svenska statens finanser är fortfarande starka och stabila. Statsskulden är internationellt sett låg. Det är så. Det hänger samman med att den nuvarande regeringen minskat det statliga ägandet. Vi har sålt Vin & Sprit, OMX, Vasakronan och 8 procent av Telia Sonera. Det har gett det svenska folkhushållet 121 miljarder kronor, pengar som kommer väl till användning för att kunna hantera den allvarliga kris som vi nu befinner oss i. Dagens ämne är kommunal ekonomi. Denna särskilda debatt har begärts av Vänsterpartiet, och det är mycket riktigt Vänsterpartiet som också vinner tävlingen mellan regeringen och de andra partierna när det gäller att ge de högsta statsbidragen till kommunerna. Men Vänsterpartiet har även, fru talman, de allra största skattehöjningarna, och om de genomfördes skulle jobb och företagande slås i spillror. Vad anser då regeringen? Mitt parti, Kristdemokraterna, och de övriga allianspartierna vill slå vakt om den välfärd som hårt arbetande medarbetare i kommuner och landsting ger våra gamla föräldrar samt våra barn och ungdomar i en bra förskola och skola. Det är självklart så. Det handlar om välfärdens kärna, och vi kommer att värna välfärden. Det är ju den som finns närmast oss alla ute i kommuner och landsting. I budgetpropositionen för 2009 tillkom resurser för 2009, 2010 och 2011 på 34 miljarder kronor till kommunsektorn. Vi ser nu att dessa pengar ändå inte skyddar kommunerna från att behöva varsla och säga upp medarbetare. Det är djupt beklagligt. Regeringen följer utvecklingen inom den kommunala sektorn mycket noggrant, och vi har också hög beredskap att skjuta till mer resurser till kommunsektorn, men först efter en noggrann budgetprocess. Det var en gynnsam utveckling på arbetsmarknaden 2006, 2007 och 2008, vilket skapade goda förutsättningar för kommunsektorn genom stigande skatteintäkter. Skatteintäkterna ökade med 25 miljarder 2007 och med 27 miljarder 2008. Det är väldigt stora resurser jämfört med det som kan diskuteras beträffande ytterligare tillskott från staten. Det är nämligen det som avgör hur det går med den kommunala ekonomin. I år väntas skatteintäkterna, fram till 2010, öka med 12 miljarder kronor. Fru talman! Regeringen är klar över att det behövs mer pengar till kommunsektorn under denna djupa globala kris. Vi vet också att just resurser till kommunsektorn både stärker välfärdens kärna och är en effektiv sysselsättningsåtgärd. Vi har alltså hög beredskap att skjuta till mer resurser. Samtidigt måste vi vara kloka hushållare och väga av alla de behov som under den här krisen riktas mot de offentliga finanserna, våra gemensamma resurser, så att de räcker under hela krisens förlopp. Vi vet ju inte vart krisen tar vägen. Jag har noterat att oppositionen har gott om pengar. I budgetarbetet övertrumfades regeringens budget, som antagligen var den mest offensiva i hela Europeiska unionen, genom att varje parti tömde sitt ymnighetshorn över Moder Svea. När det var klart upptäckte man emellertid att det skulle till mer pengar till kommunsektorn. Det klarade man raskt genom den beredning som det innebar att skriva ihop en debattartikel till DN Debatt. Där kom 10 helt ofinansierade miljarder. Alliansregeringen kommer inom knappt två månader, den 15 april, att lämna besked om hur mycket resurser som kan komma till kommunsektorn. Det görs genom en noggrann prövning inför vårpropositionen. Det, fru talman, är ett ansvarsfullt sätt att bedriva politik.

anf.2 Thomas Östros (S):

Fru talman! När vi lämnade över regeringsmakten 2006 hade de officiella finanserna ett överskott på 70 miljarder kronor. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade tillsammans med svenska folket arbetat upp detta. Sedan dess har Mats Odell och den högerledda regeringen sänkt skatterna med 80 miljarder kronor, och nu är vi snart uppe i offentliga underskott på 80 miljarder kronor. Det är orsaken till att Mats Odell nu har så svårt att ge det viktiga beskedet till kommunerna om mer resurser. En djupt oansvarig ekonomisk politik med ofinansierade skattesänkningar fortsätter trots att människor sägs upp i skolan, vården, barnomsorgen och äldreomsorgen. Man måste ta ansvar i sådana här svåra tider. I går hörde jag en intervju med Sandra från Eskilstuna. Hon har precis gått ut omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och drömmer om att få jobba med välfärdsjobben, med omvårdnad, i sjukvård eller äldreomsorg. Men Sandra får inget jobb för kommunen har inte råd att anställa unga. Tvärtom säger de upp unga. Sandra hänvisas till att söka socialbidrag för att klara sin försörjning. I Eskilstuna ökar socialbidragen bland unga mycket kraftigt. Här har vi välfärdskrisen och jobbkrisen i ett nötskal. Kommunerna har inte råd att anställa unga för Mats Odell har sänkt skatten för framför allt dem med mycket höga inkomster och mycket stora förmögenheter. Arbetsmarknadspolitiken fungerar inte. Unga får inget framtidshopp utan hänvisas till socialbidrag, och socialbidragen undergräver kommunernas möjlighet att klara äldreomsorgen, skolan och sjukvården. Så kan krisen i välfärden samt jobbkrisen och jobbmisslyckandet beskrivas. Unga människor som vi vill ska satsa på välfärdsjobben gör det men välkomnas inte utan kastas nu ut från välfärdsjobben. Sverige befinner sig i djup ekonomisk recession tillsammans med stora delar av övriga världen. Jobbkrisen förvärras varje dag. Den berör inte bara dem som drabbas av arbetslöshet. Jobbkrisen drabbar oss alla. Den drabbar välfärden i och med att arbete är den viktigaste faktorn bakom resurserna till välfärden. Det är därför jobbfrågan är så viktig. Vi från den rödgröna oppositionen är helt överens om att det krävs investeringar i jobben nu för att minska arbetslösheten och för att klara välfärden. Nu krävs det att bördorna fördelas rättvist, inte den politik som regeringen har fört under två år: riktade skattebonusar till dem som har det riktigt bra ställt på lånade pengar. Nu krävs det mer resurser till välfärden, inte ofinansierade skattesänkningar. Sätt stopp för att låna pengar till att sänka skatten för dem som har högst inkomster! Ge resurser till välfärden, äldreomsorgen, skolan och sjukvården, som är så viktiga! Det behövs minst 5 miljarder redan i år för att sätta stopp för de uppsägningar som nu väller in. Vi har också sagt att det behövs minst 5 miljarder nästa år. Med de prognoser som nu kommer kan det krävas mer för att klara kvaliteten i välfärden. Det krävs mer resurser, men det krävs också framtidshopp för den viktiga välfärdssektorn. Vi från den rödgröna oppositionen bjuder in arbetsgivare och fackliga organisationer till ett gemensamt arbete om hur vi samtidigt stärker utvecklingsmöjligheterna i de viktiga välfärdsjobben för barnskötarna och undersköterskorna, för sjuksköterskor och socionomer, för lärare och andra viktiga yrkesgrupper. Man ska känna att det är ett framtidsjobb att jobba i välfärden. Vi ställer alla upp på att detta ska utvecklas, så att vi kan attrahera den unga generationen och klara det stora generationsskifte vi har framför oss. Sveriges Kommuner och Landsting gjorde för ett par månader sedan bedömningen att 20 000 jobb i välfärden hotas. Sedan dess har prognoserna försämrats med ytterligare 11 miljarder. Det kan vara 30 000 jobb som hotas. Kommunalarbetarförbundet har rapporterat att det redan sker personalnedskärningar på två av tre arbetsplatser. Vikarierna får gå, timanställda kallas inte in och visstidsanställda får inte förlängt. Utanför kammaren protesterar nu flera starka fackliga organisationer och ber politiken att vakna för vad som är på väg att ske i välfärden. Vårt första gemensamma initiativ från den rödgröna oppositionen handlade om detta. Det behövs resurser till välfärden för att stoppa uppsägningarna, stoppa kvalitetsraset och starta utvecklingsarbetet för de här viktiga jobben. Men regeringen väljer skattesänkningar. Mats Odell, som har en inkomst i enmiljonsklassen, får på lånade pengar i år 13 000 kronor i skattesänkningar. Pensionärerna fick 68 kronor, Mats Odell får 13 000 kronor på lånade pengar. Samtidigt är beskeden till de fackliga organisationerna: Nej, vi kan inte ge några resurser i det här läget till välfärden, för det är många andra angelägna frågor som kommer före, till exempel ofinansierade skattesänkningar till dem som sannerligen inte behöver ytterligare skattesänkningar. Jag vill ha ett klart besked i dag från Mats Odell. Sätt stopp för ofinansierade skattesänkningar! Sätt stopp för den ansvarslösa ekonomiska politiken, som satsar på dem som har det allra bäst! Ge ett besked till välfärden! Det behövs resurser, och det behövs utvecklingstro och framtidshopp i en sektor som betyder så mycket för oss alla. Välfärden är ett framtidsjobb! (Applåder) I detta anförande instämde Agneta Gille, Tommy Ternemar, Christina Zedell, Karin Åström och Krister Örnfjäder (alla s).

anf.3 Anna Lilliehöök (M):

Fru talman! Jag vill till att börja med ge en kort kommentar till Thomas Östros anförande. Vi ska komma ihåg att alliansen har fört en politik som har betytt en betydligt bättre ekonomi för oss alla här i Sverige, inte minst för alla dem som arbetar i den viktiga kommunala tjänstesektorn. En sjuksköterska har fått 1 500 kronor mer i månaden, det vill säga en hel månadslön till per år. Det är någonting som jag tror är väldigt viktigt för att se till att man ska arbeta bättre och känna sig uppskattad i sitt arbete. Lågkonjunkturen slår hårdast mot ekonomin utanför kommunerna. Regeringens åtgärder har därför inriktats på de delar som slår hårdast. Vi är i en bättre situation än de flesta andra länder. Regeringen har skapat en stor beredskap för att agera genom solida finanser. Vår regering har fått beröm världen över. I debatten har det från vänsterblocket kommit fram en rad förslag. Jag skulle vilja diskutera dem i perspektivet av den stora delen av den kommunala verksamheten, det vill säga all den verksamhet som pågår, inte bara det där lilla som man kan lägga till. Till exempel har det kommit fram ett förslag att staten ska ta ansvar för att jämna ut den kommunala ekonomin mellan högkonjunktur och lågkonjunktur genom att dra in pengar i högkonjunktur och ge bidrag i lågkonjunktur. Tillsammans med alla andra utjämningsmekanismer vore detta emellertid att förvandla kommunerna till kasperdockor i statens händer. Det kommunala självstyret skulle bli helt överkört. Det visar att man inte litar på att våra kommuner kan och har förmåga att ta sitt ansvar och uppfylla sin uppgift. Vi får som ekonomiministern sade inte glömma att kommunerna har haft mycket goda år och har kunnat bygga upp sin ekonomi. Det kommer också nya uppgifter från kommuner. Det kommer nya anställda. Det utvecklas hela tiden ny kompetens. Kriskrav ställs från många håll, från oppositionen och från intresseorganisationer. De utgår alltid från att kommunerna ser precis likadana ut. Men så är det inte. De är mycket olika. Det finns många välskötta kommuner med mycket god ekonomi. Det finns problemkommuner med mycket allvarliga strukturella obalanser. I många av de kommunerna är det helt andra åtgärder som krävs än till exempel en ökning av statsbidragen. I högkonjunktur såväl som lågkonjunktur drar kommunerna sitt strå till stacken inom den offentliga ekonomin genom arbetet med att förbättra sina verksamheter och prioritera de viktiga verksamheterna. Att införa en automatisk uppräkning av statsbidragen enligt pris- och lönekostnadsindex, som Vänsterpartiet föreslår, skulle knappast stärka det arbetet. Kommunernas verksamheter är som sagt olika. På många håll finns stor möjlighet att utveckla verksamheten och använda alla de jämförelser som nu kommit i gång för att förbättra vård, skola och omsorg. Alliansens politik för att öka valfriheten och visa på alternativ i vård och skola visar vägar för utveckling och kvalitet. Det betyder också för alla som arbetar i kommuner och landsting att de kan välja arbetsgivare, att de har flera typer av arbetsplatser att välja på. Det betyder, tror jag, mycket för arbetsvillkoren. Vi ser till exempel att sjukfrånvaron sjunker drastiskt. Det visar också enkätundersökningen. Jag tror att underlagen som cirkulerar i debatten behöver synas. Till exempel visade den enkät som SKL skickade ut tyvärr att det fanns ett mycket stort antal anställda som angavs vara i riskzonen för att varslas från Sveriges kommuner. Jag vet emellertid att 4 000 av dessa avser Stockholms stad. Den siffran avser varken varsel eller uppsägningar, utan arbetsplatser som knoppas av från den kommunala verksamheten. Siffran avser alltså inte neddragningar av anställningarna, utan byte av arbetsgivare. Kommunernas ekonomi kommer att bli sämre när skatteintäkterna sjunker när lågkonjunkturen slår till. Det kommer att slå också mot kommunerna. Det är väldigt klokt av regeringen att säga att man noga följer utvecklingen i den kommunala ekonomin, har beredskap och återkommer under våren med en samlad bedömning, inklusive det stöd som kommunala verksamheter behöver.

anf.4 Jörgen Johansson (C):

Fru talman! Kommuner och landsting har det svårt i den globala finanskrisens spår. Personalnedskärningar och varsel på det här området är knappast den väg som vi löser problemet på. Det är inom kommuner och landsting som välfärdens grundpelare finns. Jag vill därför vara tydlig med att det är viktigt att vi på alla nivåer i det politiska systemet ställer upp i en kris och hjälper till för att värna vår välfärd. Fru talman! Signalen från kommunerna är tydlig: Vi behöver mer pengar. Även samhället i övrigt har problem. Här gäller det att göra en avvägning och se vad som bäst gagnar helheten. Sysselsättningen i samhället är A och O för att kommunerna ska kunna bedriva sin verksamhet. Därför är arbetslinjen viktig, och den har alliansregeringen också prioriterat under sitt arbete. Välfärdskedjan har fungerat bra under de två senaste åren. Välfärdskedjan är kopplingen mellan företagande, arbete och löner som i sin tur ger skatter, och därmed får stat, kommun och landsting pengar för att kunna bedriva sin verksamhet. Det krävs alltså en helhetssyn för att på bästa sätt kunna lösa problemet för alla. Därför kommer det pengar till kommuner och landsting i samband med vårpropositionen. Det innebär att det beskedet kommer i god tid till kommuner och landsting den 15 april. Ska vi ha ett anständigt arbetssätt i de här frågorna är det detta besked som kan ges vid det här tillfället. Jag är övertygad om att alla är medvetna om att det inte bara är kommuner och landsting som har problem och knackar på dörren hos regeringen. Kön är lång. Jag har själv varit kommun- och landstingspolitiker under många år, och jag har förståelse för den oro som finns hos kommunerna. Jag känner med dem i deras vånda. Men vi måste ändå inse vissa realiteter. Aldrig förr har vi haft en global finanskris av det slag som vi ser i dag. Förmodligen har vi inte heller sett botten på krisen. Situationen är allvarlig. I en sådan situation gäller det dels att ha klara spelregler för hur ekonomin ska skötas, dels att vi är överens om verklighetsbilden. Vi kunde höra Thomas Östros stå här och säga att för en månad sedan beräknade SKL att man skulle avskeda 20 000 i kommuner och landsting. Samtidigt kan man läsa SKL:s handlingar från förra torsdagen. Där redovisar man att det handlar om 8 928 från kommunerna och 3 274 från landstingen, det vill säga tillsammans 12 202 personer. Vi är alltså inte överens om verklighetsbilden i det sammanhanget. Fru talman! Ansvar och befogenheter går hand i hand. Det innebär att ingen politiskt ansvarig kan rymma från sitt ansvar. Därför har vi det kommunala självstyret och finansieringsprincipen. Därför krävs det av politiker på varje nivå att de tar sitt ansvar för verksamheten i såväl hög- som lågkonjunktur. Vi kan konstatera att ekonomin hos landets kommuner och landsting varierar kraftigt. Överskotten de senaste fyra åren har legat på nivån 10-15 miljarder om året, alltså 40-60 miljarder under den här tidsperioden. Under 2007 steg det kommunala skatteunderlaget med 5,7 procent, vilket är en mycket kraftig höjning. Regeringens bruttosatsningar för 2009 är 9,1 miljarder kronor, och för den kommande treårsperioden är de 33,6 miljarder kronor. Fru talman! Jag vill i det sammanhanget göra en jämförelse mellan hur det enligt SKL:s beräkningar ser ut i den värsta bedömningen framöver och hur det såg ut under den socialdemokratiska regeringen. Av SKL:s beräkningar förra veckan kan vi konstatera att vi i det värsta perspektivet hamnar i samma situation och på samma nivå när det gäller skatteunderlaget som utfallet var under den socialdemokratiska regeringen under den förra mandatperioden. Då var det högkonjunktur. Nu är det lågkonjunktur. Då, i en högkonjunktur med samma låga utfall av skatteunderlaget för kommuner och landsting som nu beräknas i det värsta perspektivet, räknade inte regeringen upp statsbidraget. Jag tycker att det här förhållandet är väl värt att notera, allra helst som många socialdemokratiskt styrda kommuner hävdar att regeringen ska häva frysningen av statsbidraget. Fru talman! Olikheten mellan landets kommuner och landsting är stor. Det finns de som har bra ekonomi, och det finns de som är i kris. Här är det viktigt att betona att effektiviseringar måste fortsätta och nytänkande måste till i kommunerna. Det är inte rimligt och framtidsinriktat att ständigt begära att någon annan ska betala notan när ekonomin blir dålig. Ansvaret för den kommunala politiken vilar faktiskt på kommunpolitikerna. Trots det är det viktigt att ta kommunpolitikernas oro på allvar. Jag är övertygad om att vi kommer att lösa frågan på ett bra sätt för kommuner och landsting, men det fråntar som sagt inte kommunpolitikerna deras ansvar. Fru talman! Vid sidan av den här krisen finns det andra frågor som också måste lösas. Det är frågor som den demografiska utvecklingen, generationsskiftet inom kommuner och landsting och den allt snabbare kostnadsutvecklingen för läkemedel. Detta visar att problem finns och alltid kommer att finnas. Jag är helt övertygad om att vi i kommuner, stat och landsting kommer att lösa dem tillsammans.

anf.5 Gunnar Andrén (Fp):

Fru talman! Jag ska börja med att rikta mig till nationalekonomen Thomas Östros och ställa en fråga. Var finns de gratispengar som Thomas Östros delar ut till kommunerna? Det är den enda fråga jag har till nationalekonomen Thomas Östros. Fru talman! Jag vill tacka för att vi i dag får debattera kommunernas ekonomi. För oss liberaler, och för alla andra också, handlar det om viktiga ting som rör alla människors vardag och trygghet. Det handlar verkligen om vår välfärd i vid mening. Det handlar om dagis, förskola, grundskola, gymnasium, handikappomsorg, äldreomsorg, individ- och familjeomsorg och inte minst hälso- och sjukvård. Vi är alla beroende av att denna välfärd fungerar. Den som råkar ut för något ska veta att det finns resurser som gör att man kan känna trygghet. Den enskildes trygghet vilar absolut på den kollektiva finansieringen, fru talman. Låt oss tänka oss att någon bryter en arm eller ett ben. Sådant kan ju inträffa. Vart vänder sig denna patient? Om han går till doktor Oppositionen blir behandlingen snabb. Doktorn ordinerar huvudvärkspulver. Vissa doktorer nöjer sig dock med att bara sticka till patienten lite mer pengar. Vänder sig patienten till doktor Alliansen blir det en helt annan behandling. Doktorn säger att detta måste vi göra någonting åt. Det måste gipsas så att patienten blir frisk igen. Vi måste till och med se till att samma sak inte händer igen. Vi skulle kunna omsätta detta på Sverige. Nu ljuder kraven från många av kravmaskinerna. Jag säger inte att Thomas Östros är den enda kravmaskinen. Det finns många kravmaskiner i dagens Sverige, även arbetsgivare som vill ha mer pengar, och det tycks som om alla dessa pengar är gratis. Nu vill man ha pengar till kommunsektorn. Jag säger verkligen inte att det inte kommer att behövas mer pengar till kommunsektorn. Skatteintäkterna håller nu på att sjunka på många håll, och det är inte lätt att göra någonting åt det. Men vi måste se till hur vi skapar välfärden. Det tycker jag är det fundamentala problem som man hör Thomas Östros gå förbi här. Varifrån kommer kommunernas och landstingens intäkter? Jo, till 70 procent kommer de från arbete som vi utför via kommunalskatt och landstingsskatt. Det är arbete som beskattas. Ungefär 17-20 procent kommer från statsbidrag, och det är dem som vi mest hanterar här. Lite drygt 10 procent kommer från avgifter av olika slag. Men statens intäkter kommer också i huvudsak från arbete. Det är därför man måste gå tillbaka och se de bakomliggande orsakerna till att kommunernas ekonomi nu sviktar. Det är sjunkande skatteintäkter i första hand. Baksidan på detta är också högre sociala kostnader. Vi har dessutom en tredje faktor som man inte vill tala så mycket om, men det är klart att 2007 års kommunala avtal nu slår igenom med full kraft. Det har också sin betydelse. Det är sysselsättningens nivå som avgör hur vi klarar att finansiera välfärden. Det är på det sättet man måste se hur vi som liberaler och andra - jag inkluderar verkligen andra i detta - ska klara att finansiera välfärden. Om vi inte kan upprätthålla sysselsättningen i den privata företagsamheten, den konkurrensutsatta företagsamheten, kommer vi inte heller att få tillräckliga resurser till sjuksköterskor, lärare, dagispersonal och så vidare. Det beror på att man inte bara kan säga att man ska ta pengar någonstans ifrån, för de pengarna är inte gratis. Min fråga till Thomas Östros är återigen: De pengar som du nu har delat ut och vill ha här, varifrån kommer de? Finns det några gratispengar någonstans? I så fall är jag villig att ställa dem till kommunsektorns förfogande. Men är de inte gratis måste vi väga dem mot andra saker, och vi får se till att vi hanterar de pengar som så småningom säkert måste komma till kommunsektorn på grund av de sjunkande skatteintäkterna på ett korrekt sätt. Det är god hushållning med skattebetalarnas medel. Tänk på Gustaf Möller som sade: Varje förslösad krona är en stöld från folket!

anf.6 Ulla Andersson (V):

Fru talman! I dag på morgonen har hundratusentals föräldrar åkt med alla sina käraste ögonstenar, sina barn, till förskola, skola och fritidshem. Samtidigt låter många av oss hemtjänsten göra vardagen bättre för våra allra käraste åldrande föräldrar. Det visar vilken betydelse kommunernas och landstingens verksamheter har för oss i vår vardag för vår trygghet, för vår frihet och för samhällsekonomin i stort. För oss kvinnor som fortfarande har huvudansvaret för hem och barn är det extra viktigt, men också för att det är vi kvinnor som i huvudsak är anställda i verksamheterna. När det blir nedskärningar, varsel och uppsägningar är det vår arbetsmiljö som drabbas. Det såg vi tydligt på 90-talet, och det är många som än i dag betalar priset för de besparingar som då gjordes. Fru talman! De kommunala välfärdstjänsterna har stort stöd hos det svenska folket. Nio av tio föredrar bättre kvalitet i välfärden, för vård, skola och omsorg, före sänkt skatt. Åtta av tio säger: Höj skatten om det behövs! Det visar en stor undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting har låtit göra. Vi begärde den här debatten redan före jul eftersom det redan då var mycket tydligt att stora neddragningar skulle ske. I över hälften av landstingen befarade man underskott liksom i ett sextiotal kommuner. Skatteprognoserna visade på 12 miljarder mindre i intäkter. Besparingskrav och varsel började komma på allt fler håll. Nu står vi här drygt två månader senare, och nya prognoser har kommit. 15 000 färre anställda motsvarar prognosen för i år, och 33 000 nästa år. Till det, fru talman, ska man lägga frysningen av de generella statsbidragen som regeringen har beslutat om, en frysning som motsvarar 14 000 heltidsanställda. Dessutom får kommunerna ökade kostnader för försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen och står därmed sämre rustade för att möta lågkonjunkturen. Det måste anses vara ett nödläge i välfärden. En ansvarsfull och klok regering hade i det här läget sagt till de lokalt förtroendevalda: Gör inga drastiska nedskärningar! Vi löser det här tillsammans! Vi har inte råd med försämringar i skolan, vården eller omsorgen. Vi har inte heller råd med att ni ska tvingas till neddragningar som späder på arbetslösheten. Det både förvärrar och fördjupar lågkonjunkturen. Men i stället har vi en regering som prioriterar inkomstskattesänkningar i 80-miljardersklassen, främst för oss som redan har det väldigt gott ställt. Och sedan säger man till kommunerna: Ni måste prioritera! Vilka är det de ska prioritera, statsrådet? Är det de gamla, de sjuka eller barnen? Är det de anställda kvinnornas hälsa som återigen ska sättas på spel? På vilket sätt blir Sverige ett bättre land av det? Fru talman! Låt mig ta några exempel på det som händer. Inte för att jag tror att regeringen ändrar sin ideologiska bana för det, men jag gör ett försök. I Örnsköldsvik riskerar en fjärdedel av de anställda på sjukhuset att förlora sina jobb. På Karolinska är det 900. På Malmö sjukhus är det 1 000, i Kalmar 150 och på Akademiska 300. Kalix lånar till löner. Sorsele vädjar till regeringen om hjälp. Arvika, Olofström, Oxelösund och Avesta, alla kommuner med stora varsel, såg sina budgeterade överskott försvinna över en natt. Botkyrka trodde sig behöva spara 20 miljoner - nu kanske det blir 50. Ljusdal behöver spara 7 procent av sin budget och Hudiksvall 138 miljoner - man letar besparingar på tidningsprenumerationsnivå. 183 kommuner och 16 landsting beräknar att man kommer ha mindre personal 2010. Två av tre kommuner tvingas spara. 70 procent av landets kommuner har ökade kostnader för socialbidrag på grund av försämringar i sjukförsäkring och a-kassa. Var tredje arbetslös är utan a-kassa liksom varannan arbetslös ungdom under 25 år. SKTF tar i sin rapport upp att var fjärde personalchef redan har lagt varsel eller kommer att göra det och uppmanar regeringen: Vakna! Det är dags att vakna! Därav den väckarklocka som finns på papperet jag har här, men också uppe på läktaren i dag. Men regeringen gör inget utan verkar driva en arbetslöshetslinje. Inga väckarklockor eller visselpipor verkar få den att vakna upp eller ändra sin ideologiska bana. Trots att alla de ekonomiska argumenten talar för att göra motsatsen väljer man en ideologisk väg av nedskärningar. Regeringen menar att det är ansvarsfullt att satsa på sänkta skatter men säger när det kommer till att rädda de basala välfärdstjänsterna att det är slöseri med skattepengar. Man får inte göra så! Om den här lyssnande regeringen inget har hört om läget i välfärden vore det ett under. Visst har den både sett och hört, men den politiska viljan att agera finns inte. Bankpaket kom så det svischade om det. Att man inte lyckats genomföra dem är en annan historia. Fordonspaket drev opinionen fram. Men kommuner och landsting, de basala välfärdstjänsterna vars omfång och kvalitet är helt avgörande för välfärden, för oss kvinnor i vår vardag och för de kvinnodominerade arbetsplatserna, dem kan regeringen hålla undan och lite nonchalant vifta bort. Regeringen vägrar ta samhällsansvar. Den kan sänka skatterna med 80 miljarder men låter sjuka, barn och gamla leva med besparingar i sin vardag. Och när kommunpolitiker av alla färger vädjar om stöd blir svaret: Prioritera! Vad ska de prioritera, Odell? De gamla, de sjuka eller barnen? Vilka visioner har en sådan regering? (Applåder) I detta anförande instämde Lena Olsson och Kent Persson (båda v).

anf.7 Mats Pertoft (Mp):

Fru talman! När jag lyssnar på denna debatt får jag en upplevelse av att lyssna på två olika världar. Vi i den rödgröna oppositionen har tagit till oss verkligheten ute i kommuner och landsting och i vårt avlånga land. Vi har lyssnat på att det är fara å färde. Vi har lyssnat på kommun- och landstingspolitiker och fackföreningarna som allt ljudligare berättar om varsel, hot och nedskärningar som är på gång. Allianspolitikerna verkar leva i en annan värld eller någonstans uppe i det blå och talar om helt andra saker. Jag förstår inte detta. Även i alliansen borde det finnas kompetens i kommunal- och landstingspolitiska frågor. Regeringen har fortfarande inte presenterat några nya pengar till kommuner och landsting trots att Sveriges Kommuner och Landsting och även många ekonomer pekat på att det är absolut nödvändigt att komma med detta för inte ytterligare späda på konjunkturförsämringarna. Det spelar ingen roll att varken Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg är de som bär ansvaret för finanskrisen. Regeringen har ansvaret för att minska skadeverkningarna från krisen och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att få ordning på finansmarknaderna och minska nedgången, och det har man misslyckats med. Man har misslyckats med att tydligt visa att vi måste gå vidare här. Miljöpartiet är tillsammans med den övriga oppositionen berett att ta ett stort ansvar. Vi har kommit med konstruktiva förslag. Vi har accepterat och förhållit oss till extremt korta motionstider. Vi har slutit upp bakom akuta insatser som regeringen föreslagit. Vi har inte gjort några populistiska utspel, som det låter ibland, och vi har inte bidragit till att minska regeringens handlingsutrymme. Vi har tagit vårt ansvar men regeringen har brustit i sitt. Läget är mycket allvarligt ute i kommuner och landsting. Det är det regeringen måste förstå. Jag vill börja med att instämma i både Thomas Östros och Ulla Anderssons tidigare kritik av regeringen. Jag vill också lyfta fram en fråga som ligger mig speciellt varmt om hjärtat, nämligen skolan och utbildningen och hur skolan påverkas av att regeringen är senfärdig och inte kommer med besked till kommunerna. Från Miljöpartiets sida har vi föreslagit ökade bidrag redan i år och även nästa år med 5 miljarder vardera. Det vi måste förstå gemensamt här i kammaren och det som regeringen måste förstå är att det är allvarligt. Vi vill också från den rödgröna sidan bidra till utvecklingen. Det är väldigt viktigt att vi gemensamt tar initiativ till att utveckla den offentliga sektorn och inte står still. När det finns prognoser om att 20 000 jobb är i fara måste man agera. Jag frågar mig också som skolpolitisk talesperson för Miljöpartiet: Hur många lärare kommer att drabbas? Under 90-talets nedskärningar och kris såg vi alla hur den offentliga sektorn drabbades av nedskärningar. Ska vi åter se detta för att vi har en senfärdig regering? Vi behöver lärare och utbildning. Vi behöver komma vidare och utveckla verkligheten i stället för att låta krisen skjuta den i sank. Kommuner har många gånger inget val. De måste reagera på den ekonomiska verkligheten. Vi kan konstatera att regeringen inte skjuter till de medel som behövs. Jag möter ofta utbildningsminister Jan Björklund här i kammaren. Han brukar ge sken av att skolan är ett område som regeringen ska satsa på. Kunskaperna måste öka. Hur ska det gå när lärarna måste sluta och det inte finns pengar i kommunerna? Förra året fick regeringen omfattande kritik för att man för sent kom med besked om kommunbidraget. Det kom först i höstbudgeten. Nu talar man om att komma med besked i vårbudgeten men inte för innevarande år. År 2009 kommer att vara ett förlorat år. Varslen kommer att läggas och måste läggas av ekonomiskt ansvariga politiker ute i kommuner och landsting. Sedan ska det komma pengar år 2010, och det är för sent. Det är nu vi behöver det. Regeringen verkar sakna den tajmning som behövs för att klara en verklighet. Det gick fort på andra områden. Men när det gäller den offentliga sektorn eller kommuner och landsting verkar regeringen inte klara av krishanteringen. Vi ska också komma ihåg att regeringen kraftigt har försämrat trygghetssystemen. Det gör att många människor nu står utanför. Det kommer att kosta dyrt. Socialtjänstkostnaderna börjar redan öka i de kommuner som är utsatta, bland annat min hemkommun Södertälje. Vi har mitt inne i en mandatperiod en regering som inte klarar av detta. Vi blir besvikna över vad som händer här. Min fråga till statsrådet Odell är: När kommer de pengar för år 2009 som kommuner och landsting verkligen behöver? Hur mycket kommer det att vara år 2010? (Applåder)

anf.8 Mats Odell (Kd):

Fru talman! Thomas Östros var väldigt generös här. Han hade gott om pengar. Jag vill ändå säga att man kanske ska titta på den här generositeten i backspegeln. Det lät som att det var ett paradis i kommunsektorn under den tid som Socialdemokraterna styrde. I valrörelsen år 2002 lovade Socialdemokraterna 10 000 nya äldreboendeplatser. Jag har för mig att det var så. Thomas Östros får korrigera mig om jag har fel. Fru talman! Sanningen var att mellan år 2000 och år 2006 försvann det 18 000 särskilda äldreboenden under er regeringsperiod. Det är lätt att ha en hög retorik i opposition, det är svårare att hantera problemen i regeringsställning. Thomas Östros låter som att han var emot de skattesänkningar som regeringen har gjort. Sanningen är, fru talman, Thomas Östros får korrigera mig om jag har fel, att Socialdemokraterna har accepterat ungefär 45 miljarder i inkomstskattesänkningar. Vi har satt det till 15 miljarder. Stämmer det, Thomas Östros? Sandra i Eskilstuna ska nog vara lite skeptisk till Thomas Östros fagra löften. Socialdemokraterna finansierar sina generösa gåvor på ett ganska speciellt sätt och bland annat genom att riva upp den halvering av arbetsgivaravgiften för ungdomar som regeringen har genomfört. Det innebär att kommunsektorn går miste om ungefär 2,9 miljarder i ökade resurser. Det handlar framför allt om att Sandra och andra ungdomar hamnar i ett betydligt sämre läge. De ska ut och ha en dubbelt så hög arbetsgivaravgift som de har i dag, Thomas Östros. Vad innebär det för dagens ungdomar när de söker jobb? En annan kommunal skatteintäkt som Thomas Östros vill avskaffa är den kommunala fastighetsavgiften. Den utgör nu en långsiktigt växande skattebas för kommunsektorn. Vi diskuterar nu fler reformer som ytterligare skulle kunna stärka kommunernas skatteintäkter inom sektorn, det vill säga att man har en egen skattebas och tar in en kommunal fastighetsavgift. Det ska Socialdemokraterna ta bort. Man säger visserligen att man kompenserar det för kommunerna första året. Men om man kompenserar ökningen av intäkterna från avgifterna framåt är mer oklart. Vi har i varje fall inte hittat någon sådan kompensation i ert budgetalternativ. Ofta handlar detta om landsbygdskommuner. Sammanlagt handlar det om 6,1 miljarder kronor som kommunsektorn skulle förlora med Socialdemokraternas politik. Jag kanske inte ska ägna så mycket tid åt Vänsterpartiet. Nu har det fått ett ökat inflytande och kommer att få det. Jag tycker ändå att det är intressant. Jag reser runt i landet och träffar företag, fackliga organisationer och kommuner för att se hur det ser ut i krisen och vad som behöver göras ytterligare. Den stora frågan är att få fram kapital till företagen så att de slipper avskeda sina anställda. Vad gör då Vänsterpartiet? De vill införa en straffskatt på kapital. De ska återföra förmögenhetsskatten. De vill inte sänka bolagsskatten. I den ökande globala konkurrens som vi nu ser ska ni hugga hälsenorna av svenska företag genom att höja skatten för dem. Det är inte seriöst, Ulla Andersson. Ni säger nej till sänkta arbetsgivaravgifter både för äldre och för ungdomar. Ni höjer bensinskatten, på tal om glesbygd. De små kommunerna i glesbygd är de som drabbas verkligt hårt för närvarande och som vi måste ha ett särskilt öga på. Där höjer ni bensinskatten med ytterligare 2 miljarder. Ni vill lägga en skatt på inrikesflyget med 1 ½ miljard. Hur drabbar det de företag som fortfarande finns ute i glesbygd och som är helt beroende av goda kommunikationer? (Applåder)

anf.9 Thomas Östros (S):

Fru talman! Det var sannerligen ett påvert inlägg från regeringen! Fyra minuter ägnades åt oppositionen, men det var inte ett enda budskap från regeringen om vad man ämnar göra för att sätta stopp för det kvalitetsras som nu pågår i välfärden och de uppsägningar av undersköterskor, lärare och barnskötare - väldigt viktiga yrkesgrupper i vårt land - som rullar ut för fullt. Fyra minuter ägnades åt oppositionen! Det kanske vi ska vara tacksamma för, men de fackliga organisationer som har samlats här, som representerar hundratusentals anställda ute i välfärden, har rätt att få veta vad Sveriges regering vill göra åt att man nu sparar, skär och säger upp i de viktiga kommunala verksamheterna - sjukvården, skolan, äldreomsorgen och barnomsorgen. Jag tycker att det är påvert. Ni fick ärva ett överskott, som svenska folket tillsammans med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet arbetat ihop. Men pengarna brände i fickan på Borg och Odell. Det sattes i gång den största skattesänkningsoffensiv vi sett - gigantiska skattesänkningar riktade till dem som har mycket höga inkomster framför allt. Den tiondel som har det allra bäst i Sverige och har högst inkomster fick mer i kronor och ören än 60 procent av den svenska befolkningen. En sådan fördelningspolitik! Pengarna brände i fickan. Överskotten försvann. Nu har vi underskott som ser ut att bli lika stora som de skattesänkningar som Odell och Borg har genomfört. Det är en djupt ansvarslös politik. Nu står vi i läget där dessutom kniptången drabbar de kommunala verksamheterna. Jag berättade om Sandra från Eskilstuna. Regeringens misslyckade jobbpolitik för ungdomar gör att hon inte får jobb utan tvingas leva på socialbidrag. Socialbidragen ökar nu i två av tre kommuner. 500 000 människor har tvingats lämna a-kassan efter att Borg och Odell kraftigt har höjt a-kasseavgifterna så att människor inte har råd att vara med. Socialbidragen ökar kraftigt. Samtidigt tvingar ni kommunerna att finansiera statliga vägar och järnvägar i kniptången. Det tränger också ut äldreomsorgen, sjukvården och barnomsorgen. Det är ansvarslöst. Att få ärva starka offentliga finanser, att känna hur pengarna bränner i fickan och att satsa på stora skattesänkningar - och när krisen kommer är ni inte förberedda. Då finns inte pengarna där för att sätta stopp för att uppsägningarna nu också rullar in i den gemensamma välfärden. Jag tycker att det som nu sker är djupt olyckligt. Jag förstår inte att Mats Odell inte har sett alla dessa rapporter om vad som är på väg att hända. Akademiska sjukhuset i Uppsala säger upp mycket personal. Karolinska sjukhuset i Stockholm säger upp mycket personal. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg säger upp personal. Landstingen i Sörmland och Västernorrland tvingas säga upp personal. Och här säger Odell att det är ganska bra, och Centerpartiet säger att det bara handlar om att prioritera. Ja, det är exakt det de tvingas göra. De säger upp personal. Det beror på att regeringen till och med i år, trots att det är underskott i offentliga finanser, är beredd att låna pengar på kapitalmarknaden för att ge skattesänkningar särskilt riktade till dem som tjänar bäst. Det är sannerligen ingen framtidspolitik. Vi vill se till att kommunerna får de resurser de behöver för att kunna bevara kvaliteten och börja ett utvecklingsarbete. Vi behöver unga människor in i välfärden. Vi står inför ett jättestort generationsskifte. De här besparingarna kommer att få konsekvenser under många år framöver. (Applåder)

anf.10 Anna Lilliehöök (M):

Fru talman! Jag vill återgå till den utgångspunkt som jag tyckte att debatten hade, nämligen de kommunala verksamheterna. Återigen tycks allting i hela verksamheten och kvaliteten alltid hänga på den sista procenten. Man glömmer lätt bort de 99 procenten. När det gäller inkomsterna är det ständigt en extra procent statsbidrag som blir avgörande. Bilden vi har är då att kommunerna helt beror av och lever på statsbidrag. Så är det inte. De stora inkomsterna är inkomstskatt, och kommunernas ekonomi beror därför helt på hur många som arbetar utanför kommunsektorn. Därför är det alliansens jobbpolitik som på lång sikt är det absolut viktigaste för att säkra kommunernas välfärdstjänster. Det finns inget annat recept för en god långsiktig kommunal ekonomi. Det är lätt att vara lättsinnig när man är i opposition. Om oppositionens förslag hade genomförts under de senaste tre åren hade kostnaderna legat över 100 miljarder högre, och vi hade haft många färre i arbete. Skuren av krisförslag skapar lätt en känsla av panik, och panik att göra något genast. Det är en frestelse att göra något oövertänkt. Det är också en frestelse att locka med luftpengar, uppenbarligen. Jag vill bara nämna herr Östros, som tydligen hade lite problem med räkningen. Det påstods i budgetdebatten att Socialdemokraterna avsatte 5 miljarder extra till kommunerna. Hur mycket blir det nu, två motioner senare och 5,5 miljarder senare? Det är fortfarande 5 miljarder. Fil.lic. Thomas Östros kanske kan reda ut detta för mig? Jag tycker att det är lite allvarligt, fru talman. Jag menar att detta knappast visar på någon större respekt för kommunernas och landstingens ekonomi. Situationen förtjänar att hanteras i god ordning och förtroendet att upprätthållas. Regeringen är klok när den ordentligt överväger sina beslut. Den svenska staten ska vara att lita på. Det är genom väl övertänkta förslag som också den långsiktiga ekonomin i kommuner och landsting kan säkras.

anf.11 Jörgen Johansson (C):

Fru talman! De grundläggande förutsättningarna är olika i olika kommuner. Motsättningarna är dessutom alltför ofta stora mellan tillväxt- och landsbygdskommuner. Danderyd får exempelvis in drygt 60 000 kronor per invånare i skatteintäkter medan Årjäng får in ca 27 000 kronor per invånare, alltså knappt hälften så mycket. Det kan naturligtvis avfärdas med att det här är en fråga för skatteutjämningssystemet. Så är det givetvis, men skatteutjämningssystemet är en viktig del av den kommunala och landstingskommunala ekonomin. Även här gäller det att ha ett nytänkande som ger bättre och mer rimliga lösningar på sikt, samtidigt som motsättningar mellan kommuner elimineras. Inom Centerpartiet har vi en diskussion om att slopa grundavdraget för alla, givetvis med full kompensation för den enskilde. Resultatet skulle vara en klar och tydlig förstärkning av skattebasen för alla kommuner och landsting då beskattningen börjar från första kronan. Jag vill med det här säga att det även i svåra tider gäller att vi som politiker analyserar och ser möjligheterna även i framtida finansieringsmodeller för kommunerna, för att på det viset skapa en stabilare bas. Fru talman! Avgörande för kommunernas ekonomi är tveklöst sysselsättningen. Vi ser bland annat SKL:s bedömning av effekten om bromsen skulle slå till för pensionernas utveckling och hur hårt den drabbar kommunsektorn. Trots att det alltså är 0,2 procent får det ett mycket stort genomslag för kommunerna. Arbetslinjen är tveklöst det viktigaste för landets kommuner. Om vi ser på bokslutet efter regeringen Perssons arbete under förra perioden är det ingen ljuv läsning. Jag tycker att man ska ha med det i bakhuvudet när man diskuterar det här. 140 personer om dagen förtidspensionerades. Ökningen av andelen arbetslösa kvinnor var 55 procent. Listan kan göras lång, och den är föga uppmuntrande för den tidigare regeringen. I dag förefaller oppositionen ha alla goda lösningar. Det förvånar något. När förslaget från Socialdemokraternas budget för den kommunala sektorn kom i höstas kunde vi sammanfatta den i två värdeord, nämligen utarmning och toppstyrning. Det är knappast så kommuner och landsting vill se framtidens förhållande med staten. Jag vill upprepa vad jag sade i mitt tidigare anförande: Vi har nu den värsta kris vi någonsin har upplevt. Trots det har vi en regering som har ekonomiska muskler att vidta åtgärder som dämpar krisen. Den kommer också att göra det för att stärka kommuner och landsting. Regeringens ansvarsfulla politik där man verkligen ser till att skattebetalarnas pengar används rätt inger dessutom förtroende. När man då hör den verklighetsbild som oppositionen ger där man säger att vi lever i två olika världar undrar jag vilken värld som då är den rätta. Jag visar här, fru talman, den overheadbild som visades på SKL i förra veckan. Jag tror att även den synsvage på sista plats på läktaren kan se skillnaden mellan den socialdemokratiska regeringen de fyra sista åren och nu. Skillnaden är så markant, så frågan är om det ändock inte är den verklighetsbilden som är den rätta. Trots detta måste regeringen vidta åtgärder för att stärka kommuner och landsting. Men jag noterar att oppositionen lever i en helt annan verklighet än den reella verkligheten.

anf.12 Gunnar Andrén (Fp):

Fru talman! Jag valde att ställa en enda fråga till Thomas Östros, nämligen: Var finns de gratispengar som han så flitigt delar ut? Jag förstår varför inte Thomas Östros svarar på den frågan. Det är jag fullständigt på det klara med. Det finns nämligen inget bra svar. Ulla Andersson är däremot tydlig med svaret på frågan: Det finns inga gratispengar. Vi tar dem från era börsar - från er som sitter på läktaren. Alla de skattesänkningar som har genomförts på 80 miljarder, sägs det att det är, ska vi dra in. Vi ska sänka köpkraften för svenska folket med 80 miljarder kronor. Jag skulle kunna ställa en fråga till, som jag har ställt vid något annat tillfälle. Hur många nya Saabbilar eller Volvobilar säljs om vi minskar köpkraften med 80 miljarder i det här landet för enskilda människor? Men det är inte den frågan det handlar om nu. Den får Thomas Östros kompisar svara på en annan gång. Jag vill ha svar på en annan fråga, nämligen: Var finns de gratispengar som Thomas Östros delar ut så flitigt överallt? Mats Pertoft diskuterar en annan fråga. Den är verkligen intressant. Jag begär inte att alla ska läsa allt vad SKL skriver, men det finns en skrift som heter Välfärdsmysteriet? som kom ut i augusti förra året. Där beskrivs ganska bra i fasta priser vad som har gjorts. Det är många regeringar som har haft ansvar för det här, mellan 1980 och 2005. Det är en väldigt lång tidsperiod - 25 år. Där ser man vad som har gjorts i fasta priser på olika områden inom välfärden. Man ser att grundskolan bara har fått 8 procents ökning, medan många andra har fått mer. Sjukvården har till exempel fått 42 procent. Handikappomsorgen har fått mest med 232 procent. Det finns goda skäl till att man behöver satsa just på grundskolan och på gymnasiet. Rapporten är väldigt bra på den punkten. Den ger ett bra svar, och jag rekommenderar Mats Pertoft att läsa den. När det gäller Vänsterpartiet måste jag ändå säga något. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har till och med sagt att han kan tänka sig att man köper Saab för skattepengar och hjälper GM. Men, Ulla Andersson, om man skulle göra på det sättet och inte pressa GM ordentligt blir det inte en spänn kvar till någon välfärd över huvud taget. Det blir inte en enda krona kvar till detta. Ni kan inte använda pengar hur många gånger som helst; det går inte. Inom den offentliga sektorn finns det otroligt många skickliga och hängivna medarbetare. Det tror jag att vi ska ha klart för oss. Vi är alla beroende av dem i någon del av livet. Vi som har lämnat skolan vet särskilt vilka det var som lärde oss läsa, räkna och så vidare. Och så småningom hamnar vi i en eller annan vårdform. Men vi kan ändå inte ha en gräddfil, som oppositionspartierna här nu vill måla upp. Vi måste se till att också de välståndsbildande krafterna bakom det hela - företagsamheten - fungerar. Vi måste se till att sysselsättningen höjs i den sektorn. Det är det största problemet inte bara i Sverige utan i världen runt just nu. Vi har fått ett tvärstopp i den internationella ekonomin, och det slår dessvärre in i välfärden också. Men, Thomas Östros, varifrån tar du de gratispengar du delar ut? Det vill jag gärna ha svar på.

anf.13 Ulla Andersson (V):

Fru talman! Vänsterpartiet har prioriterat en uppräkning av de generella statsbidragen. Vi menar att det är basalt för välfärden. Vi har dessutom prioriterat att införa ett anställningsstöd för kommunsektorn. Vi menar att det behövs fler barnskötare, undersköterskor, lärare, fritidspedagoger med flera. Vi har prioriterat att kraftigt förstärka a-kassan och genom ökad efterfrågan i samhället skapa fler jobb inom såväl det offentliga som det privata. Det är våra prioriteringar. Det är vår vision om ett jämlikt och jämställt samhälle. Det kanske inte är den enda sanningen eller den rätta sanningen, men det är vad vi vill uttrycka och vad vi står för. Till skillnad mot detta har vi en regering som sänker inkomstskatten med 80 miljarder, framför allt för sådana som mig och statsrådet Odell här i kammaren i dag. Det är tydligen en prioritering de gör. Statsrådet Odell har fortfarande inte svarat på min fråga. Vilka ska kommunerna prioritera? Är det de gamla? Är det de sjuka? Eller är det barnen? Svara på det, Odell, är du snäll! Debatten om regeringens passivitet inför den akuta situationen i kommuner och landsting måste sättas i sitt ideologiska och politiska sammanhang. Vägran att ingripa beror inte på oförstånd - fast jag nästan börjar fundera över det här i dag - utan är en logisk konsekvens av den borgerliga politiska agendan. Stödet för gemensamt finansierad välfärd är så starkt hos det svenska folket, alltför starkt för att borgerliga partier ska kunna vinna sympatier på att öppet tala om nedskärningar och privatiseringar. Men högerns politiska agenda där alltmer av social trygghet, vård och omsorg, ska finansieras privat har inte förändrats - bara dess retorik. De nya Moderaterna är som de gamla. Men en sak skiljer dem åt. De vågar inte längre uttrycka sin ideologiska vision, nämligen att de vill skära ned välfärdstjänsterna. Det genomför de nu i stället genom passivitet inför krisen. Trots att alla ekonomiska argument talar för att göra motsatsen väljer de en ideologisk väg av nedskärningar. De kommer med all sannolikhet att försöka täcka över den med symboliska småsatsningar inför valet. Men hade de velat ta itu med problemet på allvar, på riktigt, hade de redan reagerat och försökt stoppa neddragningar, varsel och uppsägningar. Den här regeringen har redan genomfört historiska försämringar i arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringar. Den har lagt stora besparingskrav på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och infört kraftigt försämrade och svårbegripliga ersättningar i sjukförsäkringen. Det är naturligt att en sådan utveckling leder till att allt fler känner missnöje med och misstro mot de gemensamma trygghetssystemen. De som har möjlighet kommer rimligen att söka sig till kompletterande privata försäkringar för att kompensera för bristerna i de gemensamma systemen. Det uppmuntras av den här borgerliga regeringen. Strategin är att skapa stöd för en gradvis avveckling av de solidariska skattefinansierade välfärdssystemen genom att sabotera dem. Vi menar att det är mot denna bakgrund som regeringens passivitet gentemot det som nu händer i kommuner och landsting ska ses. Den ekonomiska krisen används i syfte att genomföra ett hett eftertraktat systemskifte. Det blir alltmer uppenbart. Kommun- och landstingspolitiker, oavsett politisk färg, tvingas nu göra det otacksamma jobbet att skära ned den redan hårt ansatta välfärdssektorn. Mats Odell, vilken vision har en regering som tvingar kommunpolitiker att prioritera mellan vården av gamla och sjuka och barnen och deras utbildning? Vilken vision har en sådan regering? (Applåder)

anf.14 Mats Pertoft (Mp):

Fru talman! Flera allianspolitiker, däribland statsrådet Odell, frågar hela tiden: Varifrån kommer pengarna? I går utanför kammaren efter frågestunden uttalade finansministern att besked om pengarna ska komma i vårpropositionen. Det verkar som att det finns pengar. Det verkar som att ni vet vilka pengar som finns. Det verkar som att det finns klara resurser och att regeringen diskuterar detta. Då undrar jag: Varför berättar ni inte detta för Sveriges Kommuner och Landsting, för de anställda i offentlig sektor och för människor ute i Sverige? Varför frågar ni hela tiden var pengarna kommer ifrån när ni själva vet att de finns? Vi i den rödgröna oppositionen och Sveriges Kommuner och Landsting vill veta det nu, inte i april. Om ni har någon kompetens i det kommunalekonomiska arbetet med budget och så vidare vet ni att arbetet med nästa års budget pågår redan nu. Man lägger redan nu pusslet ute i Sverige för hur många människor man har råd att anställa och hur många man måste varsla. När ni väntar till april med att ge besked är det ni som bär ansvaret för dessa människor. Därför behöver vi veta det nu, inte i morgon. Gunnar Andrén håller med mig, till och med, om behoven i till exempel skolan. Han verkar hålla med mig i sak, men han verkar inte vara beredd att stå för det när det kommer till verkligheten. Det är ju där vi vill veta: Kommer den här regeringen att ta sitt ansvar när det gäller offentlig sektor? Jag satt med i Kommunförbundets styrelse under förra mandatperioden, och jag minns speciellt ett tillfälle - jag tror att det var ungefär 2005 - då ekonomichefen höll en föredragning inför hela styrelsen och beskrev läget som att man inte hade något att klaga över, vilket var en unik situation som man inte hade upplevt i mannaminne. Så lät Kommunförbundet under förra mandatperioden. Jag säger inte att allting var bra då. Det fanns mycket kvar att göra. Men i dag låter det väldigt annorlunda från Sveriges Kommuner och Landsting, och där vet man faktiskt vad man talar om. Man vet vad man talar om när man tvingas varsla och lägga förslag om att skära ned. Det man behöver är en enda sak: Man behöver ett tydligt besked från denna regering om akuta stödåtgärder i år, 2009, och man behöver veta i god tid vad som gäller 2010. Det är då vi kan värna den svenska välfärden. Det är då vi kan slippa avskeda. Det är detta som den här debatten handlar om, och det är dessa frågor som jag skulle vilja ha svar från alliansregeringen på. Jag undrar: Har Mats Odell mandat att svara och gå ett steg längre än Anders Borg gjorde i går, då han bara allmänt sade att det ska komma pengar? Vi vill veta nu: När kommer de, hur mycket blir det, och hur kan vi förhindra en neddragning av välfärden? (Applåder)

anf.15 Mats Odell (Kd):

Fru talman! Den som lyssnar på den här debatten måste få intrycket att det är en himmelsvid skillnad mellan debattörerna. Sanningen är ju att om en och en halv månad - om 47 dagar, närmare bestämt - kommer regeringen att presentera en samlad bedömning av hur mycket pengar som kan satsas på kommunsektorn, hur mycket som ska satsas på andra angelägna områden och göra en avvägning, för det är en väldigt allvarlig kris som vi är mitt inne i. Jag vill tydliggöra vad regeringen har gjort. Vi har fört en aktiv politik, en jobbpolitik, som har ökat sysselsättningen så att skatteintäkterna för kommuner och landsting under 2007 ökade med 25 miljarder. Under 2008 ökade de med 27 miljarder. Vi har lagt fram en budget som började gälla den 1 januari. Där finns nya resurser till kommunsektorn, som de kommande åren ska få ytterligare 34 miljarder kronor. Det är kraftfulla förstärkningar som redan ligger i korten, men vi vet att det kommer att behövas mer. Under den här debattens gång har det kommit ett meddelande från Statistiska centralbyrån. Där säger man att den globala krisen nu är så allvarlig att Sveriges bruttonationalprodukt under fjärde kvartalet förra året föll med nästan 5 procent - 4,9 procent. Det är första gången som bnp faller på årsbasis sedan mätningarna började. Det är en mycket allvarlig situation. Jag tror att svenska folket uppskattar att det finns en regering som tar ansvar för att statsfinanserna ska räcka under hela krisen. Vi kommer inte att överge gamla och sjuka eller våra barn och ungdomar. Vi kommer att värna välfärdens kärna, men vi kommer att göra en samlad bedömning och presentera denna den 15 april. (Applåder)

anf.16 Thomas Östros (S):

Fru talman! Sveriges ekonomi är nu inne i en mycket allvarlig situation. Därför är jag så bekymrad över att regeringen inte ser vart det är på väg. De offentliga underskotten ökar nu i rask takt. Ändå sänker Mats Odell och Anders Borg skatten, nu med lånade pengar. Samtidigt visar den här debatten att pengar behövs i den kommunala sektorn. Vi gjorde det valet när vi lade fram vår budget. Vi har inte råd att låna pengar till skattesänkningar särskilt riktade till dem som tjänar bäst. De pengarna måste användas för att säkra välfärden. Där går ju skillnaden mellan högern, som även när underskotten stiger fortsätter med det man så länge har drömt om, nämligen att sänka skatten ytterligare och att rikta dessa skattebonusar till dem som har det riktigt bra ställt. Det känner vi igen sedan gammalt. Bo Lundgren ler när han ser att hans politik äntligen genomförs, nu av Mats Odell. Vi väljer att prioritera välfärden, för den är så central och viktig. Jobben är ju avgörande. Jag kan inte förstå att en regering som gick till val på jobben nu fullständigt glömmer dem. Jobbpolitiken har ju havererat! Det försvinner 100 000 jobb i år. Nästa år bedömer de flesta att arbetslösheten blir 9 procent. Ungdomsarbetslösheten stiger snabbare i Sverige än genomsnittet i Europa. Regeringen har lagt jobben åt sidan. Förklara för mig hur det skapas jobb av att en höginkomsttagare som Mats Odell får 13 000 kronor i skattesänkning för lånade pengar! Förklara för mig hur avskaffad förmögenhetsskatt är det enda besked du har kunnat ge till kommunsektorn i dag. På vilket sätt gynnar det dem? Det har ökat underskotten. Det har tvingat regeringen att börja låna pengar. Och vi som lämnade efter oss ett överskott för att kunna utveckla välfärden, de viktiga framtidsjobben där vi måste locka den unga generationen att vilja jobba: vården, omsorgen och skolan! Det handlar om lärarna, vårdarbetarna och omsorgsarbetarna. Det är dem vi måste ge goda utvecklingsmöjligheter, så att vi höjer kvaliteten i välfärden. (Applåder)

anf.17 Anna Lilliehöök (M):

Fru talman! Vi ser en världskris där länder, företag, institutioner och människor berörs världen över från öst till väst och norr till söder. Vi kan inte låta oss invaggas i någon bedräglig trygghet. Det är inte rimligt att just de svenska kommunerna skulle vara de enda ställena i hela världen som inte berörs av krisen. De berörs givetvis, och det behöver vidtas åtgärder. Frågan är bara hur de ska se ut för att vara klokt utformade, för att gagna verksamheten i framtiden. Hur ska tillskotten för mycket välskötta kommuner med stora överskott se ut? Hur ska tillskotten för mindre välskötta kommuner se ut? Det finns en rad mycket svåra frågor i det här, och jag är tacksam för att vår regering tänker sig riktigt noga för innan den fattar beslut. Lågkonjunkturen är inget skäl att inte ta tag i strukturella problem. Det är ju det viktigaste. Det handlar om det enträgna dagliga förbättringsarbetet ute i kommunerna. Det är så de viktiga välfärdstjänsterna förbättras. Jag vill avsluta med att säga att den politiska agendan i alliansregeringen har inneburit en fokusering på patienter, på elever, på kvalitet i vården, på att avskaffa vårdköer, på att införa rehabilitering, på lugn i skolan och inte minst på kvalitet i äldrevården. Det är med det siktet inställt som man ska överväga kloka och långsiktigt hållbara åtgärder också när det gäller statens hjälp till kommunerna.

anf.18 Jörgen Johansson (C):

Fru talman! Barnomsorg, äldreomsorg, hälso- och sjukvård - ja, listan kan göras lång över de områden som vi alla känner som det offentliga uppdragets kärnområden. Om vi inte klarar att erbjuda en bra service på de här områdena, om vi inte kan finansiera verksamheten på ett bra sätt och om verksamheten inte utförs på ett kvalitativt och effektivt sätt kommer domen över oss som politiker att bli hård. Fru talman! Vi har alltså ett uppdrag från medborgarna som politiker, oavsett om vi är kommun-, landstings- eller rikspolitiker. Och det uppdraget kräver väljarna att vi sköter på ett bra sätt. Sedan när det gäller att finna vägar för att lösa frågorna på bästa möjliga sätt handlar det, som jag ser det, om fler i arbete och en ständig förnyelse av verksamheten. Det är ett par av de vägar vi måste gå. Alliansregeringen har aktivt arbetat med att stärka arbetslinjen. Det är tveklöst den väg som också gagnar den kommunala ekonomin på bästa sätt. Fru talman! Jag tror att vi alla är överens om behovet av tillskott till kommuner och landsting. De kommunala kamrerarna får sitt besked i samband med vårpropositionen. Min erfarenhet, som gammal kommun- och landstingspolitiker, är att det är i god tid för att klara en situation och att inte genomföra varsel och uppsägningar. De får en rimlig framförhållning för att klara sitt välfärdsuppdrag. Och det här är en fråga om respekt för den situation som regeringen sitter i med den kö av intressenter som tveklöst står framför finansministerns dörr och kräver att få hjälp för att klara krisen. Den yviga och spretiga politik som oppositionen har redovisat här i dag inger knappast den respekt och den framtidstro som landet i dag kräver.

anf.19 Gunnar Andrén (Fp):

Fru talman! Jag tycker att det var klokt av Thomas Östros att han även i sitt tredje inlägg avstod från att svara på frågan om det finns några gratispengar, även om han antydde att det ändå var fråga om skattehöjningar. Det var liksom det som var frågan. Det fanns en antydan om detta. Men vid något annat tillfälle skulle jag vilja be Thomas Östros att ta av sig partikostymen och klä i sig nationalekonomrollen och komma med ett något mer nyanserat svar på den frågan. Finns det några gratispengar? Det är nämligen en intressant fråga att få svar på från Thomas Östros, i olika roller. Fru talman! Den här regeringen och de fyra allianspartierna har trots allt gjort något för kommunerna - det kommer ju nästan bort. Vi har sänkt arbetsgivaravgifterna för 2009 med 3 miljarder och de sociala avgifterna för dem som är under 26 år med ungefär 3 miljarder. Den kommunala fastighetsavgiften tillför kommunerna 1,7 miljarder, och riktade statsbidrag är 1,3 miljarder. Det där blir ungefär 9-10 miljarder. Det är dock ganska små pengar jämfört med det som är det allra viktigaste, nämligen hur skattebasen utvecklar sig. Jag noterar att nästan ingen har berört ordet skattebas. Det är vårt arbete. Det finns i stort sett inget annat som vi kan beskatta. Det är bara arbete som kommunerna kan beskatta. Jag började med frågan om hur en patient som hade brutit benet skulle bete sig. Jag menar att man ska sätta in adekvata åtgärder. Jag vill uppmana alla tv-tittare och er på läktaren att fundera över om det är klokt att bara sätta in åtgärder som huvudvärkspulver. Mitt svar är nej.

anf.20 Ulla Andersson (V):

Fru talman! Sveriges Kommuner och Landsting har skrivit vädjande brev till regeringen: "Genom mer pengar till kommunsektorn kan regeringen - förutom att bidra till att säkerställa kvaliteten - också bidra till att stabilisera den svenska arbetsmarknaden. Att ytterligare spä på arbetslösheten genom att låta kommuner och landsting minska sin personal är inte rimligt. Dessutom är kostnaden för varje jobb som skapas låg jämfört med andra tänkbara stimulansåtgärder." Men den här regeringen har i stället valt att öka den ekonomiska ojämlikheten. Den har inte varit så hög sedan mätningarna började här i Sverige. Dessutom har inkomstskillnaden mellan kvinnor och män ökat med 1 000 kronor per månad på två år, och vi har drygt 140 000 fler fattiga i Sverige. Samtidigt har man fryst de generella statsbidragen till kommuner och landsting och försämrat de generella trygghetssystemen, a-kassan och sjukförsäkringen. I stället har man valt att prioritera att sänka skatterna för de mest välbeställda, för sådana som Mats Odell och mig. Vi, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har sagt att det behövs minst 10 miljarder till de här två åren. För oss är valet enkelt. Vi prioriterar tryggheten och friheten genom att satsa på vård, skola och omsorg, genom att anställa fler och värna kvinnors hälsa. Det är en politik för ökad jämlikhet och jämställdhet. Mot den ska ställas en regering som tvingar kommun- och landstingspolitiker att prioritera mellan sjuka, gamla och barn. Vilken vision har en sådan regering? Vilken framtid väntar när man prioriterar stora skattesänkningar framför fler anställda i hemtjänsten, fler lärare i skolan, fler undersköterskor, sjuksköterskor och lärare i sjukvården. Vilken framtid väntar med en sådan regering? (Applåder)

anf.21 Mats Pertoft (Mp):

Fru talman! Vi kan väl konstatera, när vi har lyssnat på den här debatten, att regeringens politik är väldigt defensiv. Vi har inte fått ett enda besked i dag. I går gav Anders Borg oss åtminstone ett besked att någonting skulle komma i vårpropositionen. Det klingar falskt när statsministern bland annat talar om superbudget och att det finns pengar som kan underlätta krisens bördor - falsk matematik. Varslen duggar tätt, och för regeringen verkar politiken ha kvar sina soliga dagar. Det är en världsfrånvänd politik som inte verkar kunna ta till sig verkligheten, och den skrämmer. Den skrämmer i alla fall mig. Jag minns faktiskt 90-talets kris som alliansen verkar ha glömt bort. Jag vill inte ha det en gång till. Jag vill inte ha dessa försämringar i välfärden och offentlig sektor. Det måste vi förhindra. Då räcker det inte att tala om 2010 som det kommer att vara i vårpropositionen. Då räcker det inte med det. Det måste finnas akuta åtgärder i dag. Det måste finnas akuta åtgärder för 2009, för att de lagda varslen, de hotade jobben i kommuner och landsting ska kunna räddas, för att det ska finnas kvar lärare, sjuksköterskor, barnomsorgspersonal och allt möjligt. Det är ni som bär ansvaret. Det som skrämmer mig när jag lyssnar på den här debatten är att regeringen inte svarar någonting. Det är ni som bär ansvaret. Ta det då! (Applåder)