Aktuell debatt om klimatförändringen

anf.1 Gustav Fridolin (MP):

Fru talman! Klimatförändringen är, för att citera statsministerns första regeringsförklaring i denna kammare, "en ödesfråga för Sverige och för världen". Jag önskar att jag kunde säga att läget ljusnat sedan dess, att den samlade globala klimatrörelsen lett fram till förändring hos världens politiker. Men tyvärr är det precis tvärtom. Under det senaste året har varningsklockornas signaler övergått i ett öronbedövande dån. FN:s vetenskapliga panel, Världsbanken, Internationella energiorganet, Europeiska miljöbyrån, våra egna miljömyndigheter - alla bekräftar de detta. Utsläppen ökar, och jorden rusar på mot en global uppvärmning med ödesdigra konsekvenser under vår livstid. Världsbanken talar om risk för fyra grader så tidigt som 2060. Fyra grader, vad innebär det? Jo, det innebär torka, översvämningar, orkaner, naturkatastrofer, extrem hetta, svält, krig, konflikter och miljontals människor som drivs på flykt. Det är det som denna debatt måste handla om. Ändå får man leta för att hitta klimatfrågan i Alliansens senaste regeringsförklaring. Fredrik Reinfeldt pratade mer om skatterna än om klimatet. Vi kan möta klimathotet. Vi har kunskapen och tekniken. Det som saknas i dag är den politiska viljan. Med den takt som regeringen håller i klimatarbetet kommer vi inte att nå EU:s klimatmål för 2050 i tid. Faktum är att vi kommer att nå det först framåt år 2200, 150 år för sent. Vi gör inte ens det som vi har lovat i de internationella förhandlingarna. Vi använder tricks och det regeringen själv kallar bokföringsmetoder. Möjligen lurar det någon, men det lurar inte klimatet. Därför har vi i Miljöpartiet föreslagit ett nytt politiskt ramverk för att skapa ordning och reda i den svenska klimatpolitiken, ett samlat klimatpolitiskt ramverk med politiskt och vetenskapligt förankrade utsläppstak. Jag skulle i den här debatten vilja veta hur övriga partier ställer sig till ett sådant ramverk.

anf.2 Miljöminister Lena Ek (C):

Fru talman! Ärade åhörare! Ärade ledamöter! Jag är glad över att få vara här i dag. Jag skulle vilja tacka Miljöpartiet för initiativet att hålla en särskild debatt om klimatförändringarna och därmed om klimatpolitiken. Det är ingen hemlighet att klimatdebatten har förts lite grann i skymundan de senaste åren. Det finns de som menar att det beror på finansoron och politiska kriser runt om i världen. Men som miljöminister och miljöengagerad Europaparlamentariker i sju år innan dess ser jag också andra skäl, nämligen att samhället klimatanpassas runt omkring oss i stadig riktning. Energisystemen görs resurssnålare, byggsektorn förgrönas och både livsmedel och bilar produceras med helt andra miljökrav i dag än för bara tio år sedan. Klimatfrågan har blivit en del av vår vardag. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi får in klimatfrågan i varje politikområde för att kunna göra den samhällsomställning som är nödvändig. Just det här är Sverige ett av världens bästa exempel på. Sedan tre år tillbaka har vi en nationell lagstiftning på plats i syfte att sänka våra utsläpp med 40 procent till år 2020. Vi ska ha en fossiloberoende fordonsflotta 2030, och hela landet ska vara klimatneutralt 2050. Vi bedriver stora delar av vår energiproduktion utan att släppa ut koldioxid. Vi miljöanpassar fordonsparken i snabb takt och har en industri som är i den absoluta framkanten i användningen av miljöteknik, vilket vi hörde på nyheterna så sent som i går. Allt detta har givit oss nya jobb och sker med bibehållen tillväxt och med ordning i statens finanser. Men behovet av politiska överenskommelser om utsläppsminskningar är ändå mer akut i dag än tidigare. Det visade inte minst Världsbankens och Internationella energiorganets, IEA:s, rapporter från början av december. Dessa ringar in vilken desperat situation världen står inför när det gäller klimatförändringarna. Det är mer nödvändigt än någonsin att samla människor, gräsrötter, för att bilda opinion och sprida kunskap om klimatarbetet: varför vi måste ställa om, varför vi måste sänka utsläppen, varför vi måste bereda oss på genomgripande samhällsförändringar och hur vi ska kunna göra detta och samtidigt bibehålla jobb och konkurrenskraft. Fru talman! Regeringens uppfattning i det internationella klimatarbetet är att vi vill se ett globalt avtal på plats så snart det går. Men därmed måste vi också vara krassa i vår bedömning av hur samtalen förflyter. Klimatmötet i Doha i december blev inget lyft för att stoppa den globala uppvärmningen. Även om beslut fattas om en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet kvarstår det faktum att 85 procent av planetens utsläpp ännu inte omfattas av några bindande avtal om minskningar. Hur bidrar Sverige bäst för att få andra länder att skärpa ambitionerna, och vad måste förbättras för att världen snabbare ska nå en vändpunkt i klimatförändringarna? Jag hoppas att de här aspekterna ska lyftas fram i dagens debatt och att vi också får höra lite mer från oppositionen om synen på Sveriges roll internationellt. Jag noterar att Miljöpartiet, som förtjänstfullt tagit initiativ till dagens riksdagsdebatt, har många ambitiösa klimatförslag. Men de lägger närmast ingen vikt vid Sveriges roll som förhandlingspartner internationellt. Den enda fungerande globala mekanism som finns för klimatsatsningar i fattiga länder, nämligen CDM-projekt, Clean Development Mechanism, vill man att Sverige ska sluta använda, trots att systemet nu levererar bättre och bättre och i långt fler länder, och dessutom mer och mer i de fattigaste länderna, som behöver detta mest. När det gäller outnyttjade utsläppsrätter i FN-systemet, så kallade AAU:er, vill Miljöpartiet och Vänsterpartiet att Sverige ska låsa fast sig vid en ensidig makulering och syna alla sina kort på en gång. Jag tycker att Sverige ska vara förhandlingsbenäget och spelbart för att kunna använda sin traditionella medlande och mäklande roll i internationella förhandlingar. Regeringens ambition är att det här ska ske med bevarad miljöintegritet, men att vi ändå ska kunna finnas på planen och inte på läktaren. I dag bidrog regeringen till en överenskommelse där rätterna behålls men görs värdelösa genom att köparländer lovar varandra att inte köpa. Vi fick dessutom en lösning på plats som ska förhindra att liknande överdrivna överskott byggs upp i framtiden. Det är en taktisk seger för klimatet som ger resultat i verkligheten och som är ett resultat av att vi har kunnat vara spelbara i förhandlingarna. Självklart är det vårt ansvar att arbeta också på hemmaplan för att minska vår klimatpåverkan. Men från regeringens sida är vi mycket tydliga med att vi inte hjälper utvecklingsländerna genom att själva ta på oss tagelskjorta och duscha kallt. Sverige måste agera som ett konstruktivt land som ger och tar i samtal och bidrar till att andra gör detsamma. Vi måste också, med tanke på hållbarhetsarbete och fattigdomsbekämpning, visa att det här går hand i hand och att det går att göra samtidigt som ekonomin utvecklas och människor får det bättre. (Applåder)

anf.3 Matilda Ernkrans (S):

Fru talman! Klimatförändring, koldioxidutsläpp, växthusgaser och global uppvärmning - allt det här och lite till var min tolvåriga sons läxa i förra veckan. Vad jag minns lärde inte skolan mig de sakerna när jag var tolv år. I dag lär man ut det. Jag vet inte om jag ska vara ledsen eller glad, glad för att skolan i dag ger min son viktig kunskap som jag inte fick, ledsen över att det måste ske. Insikten finns att om inte vi nu gör vår hemläxa och minskar vår klimatpåverkan kommer han och de i hans generation påtagligt att behöva hantera vårt misslyckande. Klimatförändringarna är vår tids ödesfråga. Ska nästa generation kunna ha det lika bra som vi eller bättre krävs omställning, mer av samarbete och mer av gemensamt ansvar i Sverige och i världen. Fru talman! I Sverige råder en politisk oklarhet och uppgivenhet i klimatfrågan hos den nuvarande regeringen. Det gäller tricksandet med klimatmålen och utsläppsredovisningen och bristen på långsiktiga signaler. Allt detta gör att Sverige tappar fart i den så viktiga klimatförändringen. Eller för att tala klarspråk: Regeringen har misslyckats med klimatet på samma sätt som den har misslyckats med jobben. Det behövs en långsiktig plan för svensk klimatpolitik, ett klimatvägval i massarbetslöshetens Sverige som samtidigt skapar förutsättningar för nya jobb och en omställning ända fram till slutmålet då vi i princip inte längre har några klimatpåverkande utsläpp. Jag vill vara mycket tydlig med Socialdemokraternas besked: Omställningen ska fortgå. Det är nämligen inte politiken för att stoppa klimatförändringarna som hotar vårt sätt att leva. Det är avsaknaden av politik. Det vetenskapliga läget är robust och budskapet kraftfullt. Temperaturen kan stiga fyra till fem grader om vi inte nu gör vår hemläxa och minskar vår klimatpåverkan. Enligt källor som Nasa, Världsbanken och FN:s klimatpanel IPCC innebär temperaturförändringar redan på två grader mycket stora påfrestningar. Det handlar om minskad matproduktion, översvämningar och katastrofer i ovädrens spår. Stora flyktingströmmar är att vänta. En värld med temperaturförändringar på fyra till fem grader är en värld där mänsklig existens som vi känner den är hotad. Vi vet detta, så vad gör vi? Fredrik Reinfeldt, Sveriges statsminister och moderatledare, deltog aktivt i det nu väl kända misslyckade klimattoppmötet 2009 i Köpenhamn. När han lämnade det mötet sade han: Det är så här världen ser ut. Det är en inställning som bara kan kallas uppgiven, defensiv och pessimistisk. Klimatförändringarna är vår tids ödesfråga, och den svenska regeringen gav upp. Fru talman! Vi socialdemokrater har en annan inställning. Vi tror på vår förmåga, vi ser människors kraft och vi kan förändring. Det är vad vi i samarbete med andra gjorde när vi tog Sverige från Fattigsverige till välfärdsland. Nu är det dags att ta Sverige från oljeberoende till klimatbra. Vi föreslår nu vårt nästa klimatvägval. Det är klimatpolitiska regler, en plan och ett ramverk. Det är en lösning med inspiration från Storbritannien, där det har varit mycket framgångsrikt. Det är klimatpolitiska regler för varje regering att följa och utsläppsmål för tidsperioder och varje sektor. Det är någonting för regeringen att följa, ungefär på samma sätt som man gör i budgetpolitiken. Planen innebär också investeringar i järnväg, förnybar energi, fler miljöbilar och energieffektivisering. Vi socialdemokrater ger besked och långsiktiga signaler för Sverige. Det handlar om hur Sverige i samverkan kan bygga framtidsinvesteringar utifrån dessa långsiktiga besked. Ja, Gustav Fridolin och Miljöpartiet, vi ser gärna klimatpolitiska regler i en framtid. Sverige ska vara ett föredöme i klimatpolitiken. Gör vi det rätt kan också den gröna omställningen skapa många nya jobb. En framsynt klimatomställning byggd på långsiktiga besked, investeringar, forskning och utveckling kan ge Sverige nya jobb och exportinkomster. Vi kan klara både klimatet och jobben och med det också välfärden och skolan. Det hänger ihop i en hållbar utveckling. Hur blir det, miljöminister Lena Ek? Kommer det några nya besked i debatten som på allvar löser klimathotet och ökar Sveriges konkurrenskraft? Kan du ge något hopp till den generation barn som nu sitter i skolbänken och lär sig vad klimatförändringar innebär? Eller är det i dag ni kommer att erkänna ert klimatmisslyckande, på samma sätt som ni har misslyckats med jobben? (Applåder)

anf.4 Johan Hultberg (M):

Fru talman! Låt mig inledningsvis även jag tacka Miljöpartiet för att ha tagit initiativ till debatten. Den kommer förhoppningsvis att vara både klargörande och konstruktiv. Fru talman! Sedan 70-talet har världens befolkning ökat med tre miljarder människor. Samtidigt har vi haft en fantastisk ekonomisk utveckling och en globalisering som har knutit länder och människor närmare varandra. Den har spridit teknik och idéer och har lyft miljontals människor upp ur fattigdom. Fortfarande lever dock över en miljard människor i absolut fattigdom. Det understryker vikten av att fortsatt skapa en stark ekonomisk tillväxt. Även i rika, välmående länder, såsom i Sverige, behöver vi och vill vi ha en fortsatt tillväxt. Vi behöver det för att skapa fler jobb och större resurser för att kunna göra viktiga framtidsinvesteringar och för att kunna möta de många och svåra miljöutmaningar vi står inför. En sak är dock klar. Vår tillväxt globalt kan inte fortsatt bygga på en ständigt ökad användning av fossil energi och leda till ständigt ökade utsläpp. Därför är det nödvändigt att skapa en stark tillväxt. Men det ska vara en tillväxt som samtidigt minskar den negativa effekten på miljön och klimatet. Det är särskilt viktigt eftersom världens befolkning beräknas öka med ytterligare två miljarder fram till 2050. Fru talman! Sveriges utsläpp av koldioxid är ungefär hälften av genomsnittet inom OECD. Vi är ett av de länder som har de absolut lägsta utsläppen i relation till vår bnp. Det har vi trots vår stora och energikrävande industriproduktion. Detta duger inte, basunerar gärna oppositionen ut. Om det är vi överens. Vi i Sverige måste fortsatt minska våra utsläpp. Därför för Alliansen världens kanske mest ambitiösa miljö- och klimatpolitik. Den är kopplad till tydliga utsläppsmål och konkreta åtgärder som ska ta oss närmare visionen om ett samhälle utan nettoutsläpp. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det bara är på marginalen som Sveriges utsläppsminskningar påverkar den globala uppvärmningen. Jag ser nu att oppositionens företrädare lyfter lite på ögonbrynen. Men lugn, det är inte ett argument för att ingenting göra. Det är ett argument för varför ett fördjupat internationellt samarbete krävs. Det är ett argument för föregångslandet Sverige. Jag tror nämligen att vårt största bidrag till lösningen på klimatutmaningen är att visa omvärlden att det går att skapa en tillväxt som är mer hållbar. Det faktum att Sverige har lyckats med konststycket att ha en stark ekonomisk tillväxt samtidigt som vi minskat våra utsläpp kan inspirera till handling i fler länder. Genom vårt agerande på hemmaplan kan vi påverka på bortaplan. Fru talman! Sveriges bnp har vuxit med över 50 procent sedan 1990 samtidigt som våra utsläpp har sjunkit med 16 procent. Det är bra, men det räcker inte. Vi behöver fortsatt minska våra utsläpp och skapa ett mer hållbart samhälle. Om det är vi över parti- och blockgränser överens. Vad vi inte är överens om är dock hur. Som moderat är det dock självklart att söka svar i vetenskapen. Man kan till exempel gå till nationalekonomin, som är den disciplin som studerar hur vi bäst kan hushålla med samhällets knappa resurser. Om man söker vägledning i nationalekonomin utkristalliserar sig tre fundamentala beståndsdelar i en effektiv klimatpolitik: 1. Att klimatpolitiken samordnas internationellt. 2. Att vi sätter ett pris på utsläpp. 3. Att politiken främjar teknik, forskning och innovation. Dessa tre beståndsdelar är grunden i Alliansens klimatpolitik. Klimatutmaningen är gränslös och kräver därför internationella lösningar. Genom i första hand samarbete inom EU kan vi samordna politiken, påskynda teknikutvecklingen och ge Sverige en starkare röst globalt. Genom klimatåtgärder inom ramen för det som kallas för flexibla mekanismer kan vi genomföra kostnadseffektiva utsläppsminskningar i andra länder och samtidigt bidra till att sprida teknik och skapa en mer hållbar tillväxt i andra länder. Fru talman! Genom koldioxidskatt och handel med utsläppsrätter har vi satt ett pris på utsläpp. Det måste kosta att smutsa ned. Dessa styrmedel är träffsäkra, teknikneutrala och effektiva. Sverige driver på för att fler länder ska införa koldioxidskatt och för att EU:s system för handel med utsläppsrätter ska omfatta fler sektorer och på sikt kunna kopplas ihop med andra länders system, till exempel det nu framväxande australiska. Så sätts ett pris på utsläpp samtidigt som en sund internationell konkurrens upprätthålls. En hållbar tillväxt kräver forskning och nya innovationer. Sverige är ett av de länder som satsar absolut mest på forskning i relation till vår folkmängd och till vår bnp. Tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik som har haft jobbskapandet i fokus har Alliansen kunnat satsa ytterligare pengar och resurser för forskning. Exempelvis satsar alliansregeringen i år 1,3 miljarder på energiforskning. Genom att utveckla och introducera ny teknik ställer vi om vårt samhälle samtidigt som vi värnar svensk konkurrenskraft och skapar förutsättningar för nya jobb att växa fram hand i hand med minskande utsläpp. (Applåder)

anf.5 Gustav Fridolin (MP):

Fru talman! Klimatkrisen är unik. Vår generations politiker kommer att bedömas och dömas utifrån hur vi möter eller inte möter denna kris. Våra och våra barns möjligheter att leva ett gott liv avgörs av vad vi gör nu. Men kriser är inte unika. Vi har mött dem förr, och en del borde vi ha lärt oss. 1990-talets politiker hade en svår ekonomisk kris att hantera. Det var tufft. Konsekvenserna var stora. Men Sverige som nation kom ut på andra sidan starkare än när vi gick in i krisen. Det finanspolitiska ramverket blev en garant för att ingen skulle kunna plocka kortsiktiga poäng på bekostnad av den långsiktiga ekonomiska stabiliteten. Den politiska oenigheten bestod. Vi har fortfarande olika idéer om vilken politik som bygger Sverige starkt, men inom ramar som vi tillsammans har satt upp. Inga löften kan utfästas utan finansiering, och inga skuldcheckar får skrivas ut på framtiden. Klimatkrisen är större, allvarligare och svårare än 1990-talets bank- och finanskris. Konsekvenserna av en misslyckad hantering är större. Men vi har ändå att lära. Såväl ekonomin som ekologin är komplexa system. Precis som vi inte med absolut säkerhet kan beräkna effekten av ett enskilt budgetanslag kan vi inte med absolut säkerhet veta vad som händer i atmosfären vid en viss mängd utsläpp. Men vi har tillgång till vetenskap som ger oss god grund att anta vad som kommer att hända om inget görs och insikt om vad som behöver göras nu. Det finns ett tak för hur mycket utsläpp klimatet tål. Om vi fortsätter som nu kommer världen inom 25 år att ha släppt ut allt det som vi kan släppa ut under hela seklet. Det blir till ett slags koldioxidbudget, och vi överskrider den. Sverige har släppt ut allt det som rimligen kan vara vår del redan om 16 år. Det finns alltså en mycket enkel förklaring till att världen rusar på mot en global uppvärmning: Vi behandlar klimatet på samma sätt som vi behandlade statsfinanserna före 1990-talet. Fru talman! Det finns något djupt felaktigt i ett ekonomiskt system där det som är långsiktigt katastrofalt - som att plocka upp den sista oljan under Arktis - är kortsiktigt ekonomiskt lönsamt. År 2006 lät den brittiska regeringen publicera Sir Nicholas Sterns rapport om klimatförändringarnas ekonomiska konsekvenser. Slutsatsen blev att det är oändligt mycket billigare att möta klimathotet och i tid begränsa utsläppen än att hantera ett kollapsat klimat. Den enda utveckling som är ekonomiskt möjlig på längre sikt är en utveckling som går hand i hand med en kraftfull klimatpolitik. Vi ser redan nu hur jobb växer fram i de länder som väljer att storsatsa på till exempel förnybar energi. De investeringar som krävs för att uppnå Danmarks ambitiösa klimatmål beräknas ge 77 000 nya jobb fram till 2020. I Tyskland arbetar redan i dag fler med förnybar energi än med att bygga bilar. Men Sverige halkar efter. I 25 av 27 EU-länder går utbyggnaden av förnybar energi snabbare än här. Alliansen tycks stå handfallen samtidigt som behoven av att bygga klimatsmarta städer, rusta upp miljonprogrammens bostäder och lägga järnvägsräls är skriande. Det saknas inte förslag för en politik för klimat och nya jobb. Redan för fem år sedan presenterade den parlamentariska Klimatberedningen sitt förslag till ny svensk klimatpolitik. Där fanns goda förslag om kraftfulla investeringar i kollektivtrafik, om att framställa våra egna bilbränslen på landsbygden och om att ställa om långväga transporter från lastbil till järnväg. Nu har fem år gått. Endast två av Klimatberedningens tio skarpa förslag har genomförts. Jag har sällan hört miljöministern argumentera emot något av de andra åtta förslagen, men de har skrotats när de har nått Finansdepartementet. Resultatet är att Sverige inte kommer att uppnå EU:s klimatmål förrän 150 år senare än vad vi har lovat. När miljöminister Lena Ek nyligen presenterade regeringens nya klimatplan Färdplan 2050 dök flera av förslagen från Klimatberedningen upp igen. Fem år har gått, och nu kan förslagen gå i repris. Frågan man ställer sig är: Kommer de att genomföras den här gången? Jag skulle gärna vilja ha ett besked från Johan Hultberg. Står Moderaterna bakom ambitionerna i Färdplan 2050, eller kommer de att hamna i Anders Borgs papperskorg en gång till? Klimatpolitiken ses som ett intresse vid sidan av den ekonomiska politiken - ett särintresse att hålla kort. Den behandlas helt utan det ansvar och den disciplin som krävs. Om vi ska möta klimatkrisen måste vi, på samma sätt som våra företrädare på 90-talet klarade av att göra, sitta ned och komma överens tillsammans om ett ordentligt fungerande ramverk. Precis som ett budgettak var nödvändigt för att möta den ekonomiska krisen då är ett utsläppstak nödvändigt för att möta klimatkrisen nu. Det handlar i grunden om samma gemensamma löfte som det finanspolitiska regelverket vilar på. Ingen regering ska kunna inteckna sina förslag genom att skriva ut skuldcheckar på framtiden. Detta är den slutsats som den brittiska regeringen har dragit efter Sternrapporten. Det är det system som nu införs i Storbritannien och Mexiko och som diskuteras i Danmark och Finland. Det är det ansvar som frågan förtjänar. Det är ett ansvar där inte nya förslag läggs fram för att sedan hamna i papperskorgen och föras fram en gång till fem år senare, utan där vi tillsammans tar ansvar inom de gränser som ekosystemet sätter. Jag väntar fortfarande på besked från Alliansens partier: Vill man se ett klimatpolitiskt ramverk i Sverige på det sätt som det nu införs i Storbritannien och diskuteras i våra nordiska grannländer? (Applåder)

anf.6 Anita Brodén (FP):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Miljöpartiet, som har initierat debatten. Det står fullständigt klart att klimatförändringarna innebär ett verkligt hot mot livet på jorden. Därför är denna debatt så viktig. Även till synes måttliga temperaturökningar kan leda till dramatiska förändringar av människans livsbetingelser och ställa mänskligheten inför mycket svåra utmaningar. Den rapport som Världsbanken presenterade före jul gav bilden av en allt annat än måttlig temperaturökning - en bild som med stor sannolikhet kan komma att bekräftas av den kommande IPCC-rapporten. Vi talar nu inte om en framtid som är farlig för mänskligheten, utan om en framtid som kan bli katastrofal för mänskligheten. Folkpartiets utgångspunkt är att kunskap förpliktar. Vi har ett ansvar för vad vi lämnar efter oss till kommande generationer, och vi har också ett globalt ansvar. Ett varmare klimat slår hårdare mot många fattigare länder, som själva inte kan lastas för dessa utsläpp. Trots klimatfrågans globala karaktär återstår förstås mycket att göra både inom EU och nationellt. Mycket har gjorts, men mer behöver göras, och det brådskar. Vi står inför enorma utmaningar som kräver helt nya lösningar. En utmaning är att rusta samhället för klimateffekterna. Redan nu mister 300 000 människor livet årligen på grund av detta. Vi står också inför hotet att naturens egen förmåga att lösa viktiga uppgifter sätts ur spel. Det är en av anledningarna till att Folkpartiet kämpat så hårt för att artprojektet ska fortleva och utvecklas. Vår slutsats är att vi hittills inte har gjort tillräckligt. Förhandlingarna om ett globalt klimatavtal har hittills inte gett de konkreta resultat som vi hade hoppats på och som är nödvändiga. Vår strävan att komma överens måste fortsätta. Det krävs ett globalt klimatavtal, det krävs ambitiösare globala utsläppsmål och det krävs också ett skärpt EU-mål på 30 procent till 2020 och ett nytt, skarpare energieffektiviseringsmål. Sverige har inte gett upp. Sverige driver på. Vid klimatförhandlingarna i Cancún beslutades, med Sverige som pådrivande aktör, att skärpa tvågradersmålet om den samlade forskningen pekade på nödvändigheten. De forskningsresultat som nu är vid handen pekar tydligt i denna riktning, varför vi anser det nödvändigt att också på denna punkt anta en ambitiösare målsättning. Vi bör inrikta oss på att höjningen av jordens medeltemperatur inte bör överstiga en och en halv grad. I ljuset av Världsbankens rapport, som pekar på fyra graders medeltemperaturförhöjning, inser var och en att utmaningarna kommer att bli oerhört stora. Ur klimatsynpunkt kan därför kärnkraften vara en brygga över till det fossilfria samhället. Att dessutom kunna exportera el med låg CO2-belastning gynnar klimatet också ur ett globalt perspektiv. Allianspartiernas överenskommelse om att gamla kärnkraftsreaktorer på sikt ska kunna ersättas med nya samtidigt som den förnybara energisektorn utvecklas rejält är viktig för att Sverige ska kunna ha en näst intill koldioxidfri elproduktion, för att vi ska kunna bistå andra länder med näst intill koldioxidfri el och för att vi ska kunna öka möjligheten att klara ett tuffare klimatmål. Ur klimatsynpunkt är nämligen kol och olja det riktigt stora hotet. Att samtidigt lämna både det fossila samhället och kärnkraftssamhället ser jag inte som möjligt även om jag inte är någon kärnkraftskramare. På sikt ser däremot jag självfallet solenergipotentialen och smarta nät som möjliggör transporter. Det är något som vi parlamentariker i det internationella Climate Parliament också arbetar intensivt för. Fru talman! Med detta som bakgrund vill jag nu i slutet av detta anförande och i de kommande anförandena koncentrera mig på Folkpartiets utgångspunkt och vårt bidrag till en hållbar framtid genom alliansregeringen. Vår grundprincip är att förorenaren ska betala. Det är klimatpolitikens ledstjärna. Vi anser också att samarbetet inom EU är en omistlig del i klimatpolitiken. Det europeiska systemet med utsläppsrätter är ett viktigt och nödvändigt instrument för att minska utsläppen av koldioxid. Det är positivt att systemet utvecklats och utvidgats så att också flyg och sjöfart omfattas. Vi delar också uppfattningen att rättigheterna inte ska vara gratis utan auktioneras ut. (Applåder)

anf.7 Josef Fransson (SD):

Fru talman! Jag ska börja med att förmedla en glädjande nyhet. Bara under de senaste dagarna och de senaste veckorna har det framkommit flera indikationer på att det apokalyptiska framtidsscenario som många målat upp i klimatdebatten troligtvis inte kommer att slå ut med den kraft som många gånger gjorts gällande. Det är givetvis glada nyheter såvida man inte är en av alla dem som byggt upp en lukrativ karriär kring att varna mänskligheten för jordens undergång. Då väljer man givetvis att bortse från positiva signaler. Det har bland annat konstaterats att det inte går att påvisa någon global uppvärmning de senaste 15 åren utan att 1900-talets uppvärmning på ca 0,75 grader, åtminstone för närvarande, tycks ha avstannat. Att koncentrationen koldioxid i atmosfären har ökat sedan 1800-talet med 0,01 procent eller 0,1 promille har åtminstone de senaste åren visat sig vara mindre olycksbådande än vad diverse avancerade klimatmodeller förutspått. Det är naturligtvis mycket glädjande nyheter. Klimatfrågan har kommit att bli en av 2000-talets absolut största politiska frågor. Mycket har sagts och mycket har gjorts av svenska politiker, precis som i många andra europeiska länder. Det finns dock väldigt många saker som inte sägs så ofta, åtminstone inte här i riksdagen. Jag tänker därför i dag ta upp några av de saker som sällan får utrymme i den offentliga debatten. Jag tänker ta avstamp i den rapport som har föranlett att vi är här i dag, nämligen Världsbankens rapport om en värld som är fyra grader varmare än under förindustriell tid. Jag tänker citera Gustav Fridolin från årets första partiledardebatt. Gustav sade så här: "Vi har lovat att möta klimathotet och bromsa den globala uppvärmningen. Trots det åker alldeles för många runt på toppmöten för att göra ingenting, lova ingenting och sedan komma hem och skylla misslyckandet på något annat. Därför rusar nu världen på mot en global uppvärmning på fyra grader." Märk noga att han sade att världen rusar mot en global uppvärmning på fyra grader. Det säger man som om det vore en obestridbar sanning. Siffran fyra grader har varit frekvent använd efter det att Världsbanken släppte den aktuella rapporten som ett inslag inför höstens stora klimatmöte i Doha. Som de flesta vet är Miljöpartiet mediernas kelgris. De kan säga vad som helst utan att förvänta sig vare sig granskning eller mothugg från landets större medier, inklusive statsfinansierade SVT. I stället får de påtagligt ofta agera något slags expertkommentator i miljöfrågor. Man kan givetvis inte avfärda möjligheten att den globala medeltemperaturen kan stiga med fyra grader. Det är svårt nog att förutspå vädret om två veckor. Men att presentera detta som en obestridbar sanning är högst ovetenskapligt och faktiskt också rent bedrägligt. Inte ens Världsbanken säger att så är fallet i sin rapport, utan man redovisar olika framräknade scenarier tillsammans med olika sannolikheter för att det kan inträffa. Det deras rapport i huvudsak inriktar sig på är vilka konsekvenser en fyragradig uppvärmning skulle kunna tänkas få. Fru talman! Sveriges bidrag till de globala utsläppen är, som tidigare sagts här, ganska låga och blygsamma 1,6 promille. Trots detta låter det oftast i retoriken som om det är av signifikans hur mycket koldioxid vi i Sverige verkligen släpper ut. I motioner och debattartiklar låter det inte sällan som om vi måste göra si eller så för att rädda klimatet, precis som om det skulle ha någon förankring i verkligheten. För att få lite perspektiv kan det vara intressant att lyfta fram några andra siffror från vår omvärld. Man brukar som bekant utgå från 1990 när man redovisar minskningar eller ökningar av utsläpp, och då har Sverige minskat sina utsläpp något även om det är ganska marginellt. Tittar man på till exempel Kina, som är jordens folkrikaste land och som har haft en kraftig ekonomisk utveckling under det senaste decenniet, kan man se att de har flerdubblat sina utsläpp. De släpper i dag ut mer koldioxid per capita än vad vi svenskar gör. Detta har resulterat i att Kina sedan 1990 har ökat sina utsläpp med ungefär 140 Sverige, det vill säga Sveriges totala utsläpp multiplicerat med 140. Det är alltså Kinas ökning sedan 1990. Att Sverige ska gå före i klimatpolitiken och verka som en förebild för andra länder ser inte heller ut att lyckas något vidare. Den största effekten av den här politiken har blivit att vi har försämrat våra konkurrensvillkor gentemot länder som just Kina, som successivt tar över alltmer av Sveriges och Europas industri. Att Sverige redan i dag har i princip lägst utsläpp i hela den industrialiserade världen är något som ofta glöms bort i debatten, liksom att vårt elsystem är nästan helt koldioxidfritt. En svensk gå-före-politik menar i alla fall jag sakta utarmar den svenska välfärden och kommer dessutom inte att tjäna miljön så som görs gällande.

anf.8 Jonas Sjöstedt (V):

Fru talman! Kolleger, åhörare, miljöministern! När du kom hem från det misslyckade toppmötet i Doha, Lena Ek, sade du att du var missnöjd med resultatet och att du var rädd för en fyra graders temperaturökning. Om min temperatur höjs med två grader har jag ganska hög feber. Om den höjs med fyra grader är jag riktigt illa ute. Likadant kan det nog vara med den här planeten. En fyra graders temperaturökning vill varken du eller jag se. Möjligheten att en sådan kan ske ställer ett direkt krav på oss att komma med nya åtgärder, ny politik och att vi skärper ambitionerna. Därför tycker jag att det var en besvikelse att i den här debatten inte höra någonting nytt från alliansregeringen - faktiskt ingenting om vad vi behöver göra ytterligare för att få ned utsläppen i Sverige och internationellt. Faktum är att vi har en regering med en låg och minskande ambitionsnivå på klimatområdet. Miljöanslagen i budgeten skärs ned kännbart och kraftfullt. Det framgångsrika klimatinvesteringsprogrammet avskaffas helt och hållet. I dag kan vi läsa i Svenska Dagbladet hur klimatbiståndet har skurits ned med några hundra miljoner på ett par år. Det blir de allra fattigaste, de som bär de största och mest negativa konsekvenserna av våra utsläpp av växthusgaser, som får betala när ambitionsnivån skrivs ned. Vi skulle kunna spela en helt annan roll som nation. Vi skulle kunna gå före. Vi skulle kunna vara de som tar fram ny teknik, de som visar att det är möjligt. Men för det krävs en ny politisk majoritet och en ny regering i det i här landet. I Vänsterpartiets budgetförslag satsar vi mest av alla partier på åtgärder som skulle minska utsläppen av växthusgaser. Vi inser att vi bokstavligen måste bygga om ganska mycket i det här landet. Vi inser att det inte räcker med att lita på att marknaden ska ordna det här, men vi ser också de enorma möjligheterna i att ta klimatansvaret. Med vänsterpolitik skulle vi gå från att ha ett ganska mediokert järnvägssystem till att ha en av Europas bästa järnvägar. Vi skulle ge ett verkligt alternativ till inrikesflyg och bilism för många. Vi skulle med en kilometerskatt kunna styra över transporterna med tunga lastbilar till den mer miljövänliga järnvägen. Vi skulle storsatsa på förnybara bränslen, inte minst biogasen. Vi skulle rikta om de miljarder som i dag rullar i väg till villaägarnas byggen av nya verandor och kök till att i stället energisanera bostäder, fastigheter, skolor och äldreboenden över hela Sverige. Samtidigt skulle vi kunna bygga bättre boendemiljöer för många. Vi skulle mer aktivt hjälpa industrin med att kartlägga sina utsläpp och därmed kunna minska dem och också spara pengar. Vi har i vårt budgetförslag en mycket omfattande satsning på förnybar energiproduktion. I dag ligger Sverige efter. Jämför vi med Danmark och Tyskland ser vi att det sker väldigt lite på det här området i Sverige. Tåget går, och vi står kvar på perrongen. Jag vet att regeringen brukar framhålla hur betydande satsningarna på vindkraft och solenergi är. Nej, de är inte det. De är faktiskt marginella i jämförelse med det som händer i några av våra grannländer. Där utvecklas den nya tekniken, där skapas de nya jobben och där byggs den nya framtiden. Vi väntar på att få en långsiktig energipolitik i det här landet. Men i Sverige finns mycket kunskap. Här finns mycket tekniskt kunnande om allt från smarta elnät till energilagring. Vi skulle kunna vara ett land som tog fram den nya tekniken och som gick före. Att ta klimatfrågan på allvar kräver också att vi är beredda att inse att vi måste ändra en del av våra livsmönster. En sådan sak är att animalieproduktionen och köttkonsumtionen är starkt bidragande utsläppskällor när det gäller växthusgaserna. Vi bör minska vår konsumtion av kött. Vi bör till exempel alltid erbjuda vegetariska alternativ i skolor och andra offentliga miljöer. Vi bör ta bort subventionerna till animalieproduktionen som finns framför allt inom den europeiska unionen i dag. Vi skulle nog också må lite bättre av att äta mindre kött. Vi bör använda det statliga ägandet mer aktivt. Sverige äger Vattenfall, en av Europas verkliga miljöbusar. Menade majoriteten allvar med klimatfrågan skulle den ge ett ägardirektiv till Vattenfall om att de ska gå i spetsen för den förnybara energin och inte satsa på smutsig kol- eller gaskraft till exempel. Denna fråga äger regeringen, och man väljer att inte göra någonting. Vi har ett stort och mäktigt kapital i våra AP-fonder, som är duktiga på att investera i amerikanska oljebolag men som visar marginellt intresse för den nya tekniken och den förnybara energin. Här har vi musklerna att ställa om. Likadant är det internationellt. Gick vi före i Sverige skulle vi få internationell trovärdighet när vi kräver att utsläppsmålen ska skärpas globalt och i den europeiska unionen. Helt akut är det att göra någonting åt EU:s system för handel med utsläppsrätter, som i praktiken har kollapsat. Det var den viktigaste delen av EU:s strategi för att minska utsläppen, och det vore intressant att höra vad regeringen har för plan på det området. Vi skulle behöva mer klimatbistånd, inte de nedskärningar som regeringen faktiskt gör. Det finns ett drag av uppgivenhet över regeringens klimatpolitik, och jag skulle vilja fråga dig, Lena Ek: När kommer satsningarna? När kommer de nya initiativen? När är ni beredda att visa lite ledarskap i klimatfrågan? (Applåder)

anf.9 Irene Oskarsson (KD):

Fru talman! Jag hoppas att åhörarna här i salen och vid tv-apparaterna liksom våra kolleger som kanske inte finns här i rummet just nu tar del av den här debatten. Oerhört intressanta och spännande inlägg har gjorts av kollegerna. Mycket har jag kunnat skriva under på, men det finns också ett antal frågetecken. För mig som kristdemokrat finns det ett ord som på ett mycket övergripande sätt sammanfattar alla de aspekter som Gustav Fridolin och Miljöpartiet försöker lyfta i den här debatten, och det är ordet "förvaltarskap". Vi ska lämna ifrån oss detta land och denna planet till nästa generation i ett bättre skick än vi tog emot det. Det tror jag inte att någon av oss har någonting emot. Men utifrån det är jag också väldigt glad för det som alliansregeringen har gjort och den förändring bland annat av skrivningarna runt de svenska miljömålen som togs där det står så här: "Det övergripande målet för den svenska miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser." De rapporter som vi de senaste månaderna har tagit del av visar oerhört skrämmande scenarier av vad som kan drabba vår planet om vi inte agerar skyndsamt och solidariskt. Det finns två viktiga förutsättningar - det är bråttom, och vi måste göra det gemensamt. Vi ska göra det gemensamt på det sättet att vi i i-världen måste se till att utvecklingsländerna litar på vad vi gör. Att för lite har hänt globalt har vi också alla samma bild av. Flera av oss har haft möjlighet att följa med miljöministern på de klimatmöten som har ägt rum. Jag har haft den förmånen. Jag kan konstatera att en av dem som faktiskt ser till att skapa det här förtroendet och tillitskapitalet är vår miljöminister. Det är oerhört viktigt. Hon har också tagit initiativ till ett antal satsningar, när det gäller kortlivade klimatgaser med mera, som faktiskt gör att saker händer när vi sitter här och debatterar. Mycket händer på den internationella arenan, men mer kan göras. När det gäller klimatbistånd är det en av våra hjärtefrågor. Bistånd måste vara klimatsmart, oavsett vilket bistånd som ges. Det går inte att säga att det ena och det andra inte hänger samman. Bistånd ska vara klimatsmart. Vi ska satsa resurser på ett sådant sätt att människor har möjlighet att bruka vår jord i en tid av knappare resurser, mindre vatten och en större befolkning att föda. Då har svensk biståndspolitik en viktig uppgift. Vad beträffar Sverige, fru talman, har vi antagit en tydlig målvision för 2050. För att klara det krävs satsningar på forskning och utveckling, och tydliga steg togs i den forskningspolitiska proposition som kom i höstas. Jag som kristdemokrat anser att det är viktigt att vi fortsätter att hålla oss i framkant när det gäller att vara innovativa, ta fram ny teknik och jobba med klimat- och energifrågorna. Vi har ett ansvar att klimatsäkra vår värld, sade jag inledningsvis. Ja, då har vi också ett ansvar som svenskar att se till att energiförsörjningen fungerar tillfredsställande i vår omvärld. Det betyder att vi behöver satsa på bra överföringsledningar till våra grannländer. Det är lite intressant, fru talman, att i detta sammanhang behöva konstatera att det finns partier på oppositionssidan som har motsatt sig detta. Jag blir mycket beklämd när det sägs att regeringen ingenting gör. Vi satsar rejält med resurser inom utvecklings- och forskningsområdet, inom ny teknik, för att klara de utmaningar vi står inför. Det är min förhoppning, fru talman, att vi ska kunna använda kommande landsbygdsprogram på ett sätt som gör att vi skapar fler arbetstillfällen på vår landsbygd. Där finns mycket av de inhemska lösningarna för att kunna satsa på en grön framtid och kunna utvinna resurser ur skog och mark på ett sätt som gör att vi förvaltar vårt land och denna planet på ett hållbart sätt för nästa generation. Skogen kommer att vara en oerhört viktig pusselbit i det arbetet både här hemma och internationellt. Därför är det arbete som nu görs i Miljömålsberedningen och på andra håll oerhört centralt. Då är det ytterst beklämmande att höra att alliansregeringen inget gör. Dessutom, fru talman, har regeringen ordning på sina finanser, för utan ordning på ekonomin kan vi ingenting göra. Har vi ordning kan vi använda resurserna till det vi vill använda dem till. (Applåder)

anf.10 Miljöminister Lena Ek (C):

Fru talman! Innan jag säger det jag hade tänkt säga skulle jag vilja rikta mig till Sverigedemokraterna. Det är väl symtomatiskt att man i stället för att referera till Internationella klimatsekretariatets tusentals välrenommerade forskningsinstitutioners sammanvägda åsikt baserar hela anförandet på en norsk forskningsrapport som är felciterad och felöversatt. När Josef Fransson dessutom säger att det är att utarma välfärden att man går före när det gäller miljöteknik kan jag tala om att sedan 1990, som är basåret, har Sverige minskat sina utsläpp med 16 procent. Konjunkturinstitutet menar att vi kommer att klara våra ambitiösa klimatmål på 40 procent till 2020. Från 1990 till i dag har tillväxten ökat med 50 procent, drygt. Det är inte att utarma Sverige. Det är att använda klimatteknik och klimatmål för att utveckla Sverige. Jag hoppas att vi även i fortsättningen ska ha en gedigen majoritet i Sveriges riksdag för att jobba åt det hållet. Fru talman! Jag började med att beskriva det internationella klimatarbetet, eftersom det är oerhört viktigt och Sverige här spelar en viktig roll. Det handlar inom FN:s ram om de långlivade klimatgaserna, som ligger kvar länge i atmosfären. Vi gör ett gediget svenskt arbete inom det nya Climate and Clean Air Coalition. Det lanserades för nästan exakt ett år sedan i Washington och har 50 partner, däribland ett 30-tal länder. De stora länderna som inte är så aktiva i FN-förhandlingarna finns med. Det är en kompletterande åtgärd som betyder mycket och som jag hoppas ska utvecklas. Det har inneburit att dessa 50 partner under det gångna året redan utvecklat arbetsplaner för hur vi ska få ned de kortlivade klimatgaserna, som visar sig bli mer och mer betydelsefulla. Vi jobbar med att avskaffa fossilsubventioner. Dessutom jobbar vi med ett forskningsprojekt, Benefits of Action. Det handlar om just nyttan av att gå före. För mig är det viktigt att miljö- och klimatpolitiken bedrivs i ett systematiskt samspel med samhällsutvecklingen i övrigt. Det ställer helt nya krav på miljöpolitikens metoder och effektivitet både i Sverige och internationellt. För att gå över till den svenska debatten vill jag kort gå igenom vad vi faktiskt gör i Sverige och hur strategin och strukturen ser ut. Till att börja med är klimatmålen satta. Vi ska nå minus 40 procent till 2020, ha en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 och vara klimatneutrala till 2050. Konjunkturinstitutet menar att vi kommer att klara vår 40-procentsambition. Det känns bra. För att vi verkligen ska vara säkra har Statskontoret fått i uppdrag att gå igenom varje svensk myndighet för att se att de följer de svenska klimatmålen och andra miljömål. Detta beslut fattades av regeringen förra veckan. Klimatfärdplansarbetet 2050 handlar om att gå igenom varje sektor och se vad som behöver göras för att vi ska nå dessa mål som är absolut nödvändiga och som också visar fattiga länder en väg att gå. Förslaget är ute på bred remiss, och jag hoppas att många deltar i den samhällsdebatten. Vi kommer att återkomma till riksdagen med en beskrivning av hur vi ska nå visionerna om de svenska klimatmålen samt ha noll nettoutsläpp. Vi jobbar också med ekosystemtjänster och grön ekonomi. Uppdragen är utlagda. Vi har en aktiv dialog med medborgare genom en referensgrupp med företrädare för samhällets alla sektorer. Dessutom jobbar vi med kommuner och landsting i en sjustegsraket som sammantaget är en väl definierad svensk klimatstrategi. (Applåder)

anf.11 Matilda Ernkrans (S):

Fru talman! Klimatförändringarna är vår tids ödesfråga. Dagens generation liksom kommande generationer är i händerna på oss. Så vad gör vi? Regeringen är inne på sitt sjunde år och skryter gärna med att man har den bästa klimatpolitiken. Vi har hört det också i dag. Stämmer det verkligen? Vi kan ta det som gäller Sverige. Naturvårdsverket, regeringens egen expertmyndighet, har utvärderat regeringens arbete. Endast två av sexton miljömål kommer att nås. Klimatmålet nås inte, och det trots att regeringen gjort det lite enklare för sig, lite enklare genom att i det egna åtagandet låta räkna in utsläppsminskningar gjorda i andra länder. Det är en tredjedel av åtagandet. Regeringen har gjort det lite enklare för sig, och ändå klarar den inte sitt eget klimatmål. Samtidigt går allt fler unga utan arbete i Sverige. Företag får inte tag i rätt arbetskraft, och arbetslösheten ökar. Så passivt, så defensivt, så uppgivet. Jag vill citera Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör på Energimyndigheten, som i en tidningsintervju sade: "Däremot är det industripolitiskt förödande om riksdagen inte förstår att resten av världen nu gör större ansträngningar, har högre ambitioner och starkare styrmedel. Hänger vi inte med kommer dessa länders företag att ta över ledningen i utvecklingen." Det händer någonting där ute, miljöminister Ek, en omställning som går snabbt och skapar nya jobb. Jag har inte haft möjlighet att gå igenom alla länder men vill ändå nämna några vilkas regeringar, majoriteter i riksdagen, har förstått att en framsynt klimatomställning är framtidsinriktad. Australien ska vända en beräknad 20-procentig utsläppsökning till en minskning med 25 procent mellan åren 2000 och 2020, och endast en femtedel får tas från andra länder. Storbritannien kommer att gå om Sverige i gjorda utsläppsminskningar redan nästa år eftersom de räknar med att fixa sina åtaganden utan att räkna in inköp i andra länder. Danmark ska minska de danska, inhemska utsläppen med 40 procent till 2020 jämfört med 1990. Inga inköp i andra länder ska räknas med, precis så som vi socialdemokrater har gett besked om. Utsläppsminskningar ska ske på hemmaplan därför att det stärker vår konkurrenskraft och därför att vi visar att vi tar vårt ansvar i denna ödesfråga. Regeringen väljer i stället att tricksa med klimatmålen, att ge upp, att spela ett högt spel med svensk konkurrenskraft och svenska jobb, för att inte tala om vår framtid. Jag har två frågor, en till Johan Hultberg, som företräder Moderaterna i den här debatten. Du säger att utsläpp ska kosta. Varför bromsar då ditt parti ansträngningarna att få EU:s utsläppshandelssystem att fungera? Hur, Johan Hultberg, Moderaterna, bidrar er defensiva hållning till en framsynt klimatomställning som skapar förutsättningar för nya jobb? Min fråga till Lena Ek, miljöministern, kvarstår. Jag väntar fortfarande på några nya besked som på allvar kan bidra till att stoppa klimatförändringarna och öka Sveriges konkurrenskraft. Eller ska vi nöja oss med mer av samma misslyckande? (Applåder)

anf.12 Johan Hultberg (M):

Fru talman! Inte helt oväntat har nu oppositionens företrädare gjort sitt absolut yttersta för att försöka framställa ett Sverige som tappar fart i klimatpolitiken, ett Sverige som sedan Alliansen tog över regeringsmakten 2006 har blivit omsprunget av en lång rad länder. Danmark nämndes, Tyskland nämndes och Storbritannien nämndes. Men om vi blickar ut i Europa, är det verkligen så att det är andra länder som slår Sverige på fingrarna? Vilka länder har till exempel en högre koldioxidskatt än Sverige? Vilka länder har en högre andel förnybar energi? Vilka länder har lägre utsläpp i relation till bnp? Vilka länder ger mer i klimatbistånd än Sverige? Faktum är att Sverige har världens tuffaste koldioxidskatt, att Sverige har högst andel förnybar energi inom EU, att vi har en elproduktion med extremt låga koldioxidutsläpp, att Sverige är det land inom EU som har lägst utsläpp i relation till vår bnp och att Sverige dessutom tar ett stort ansvar för att mobilisera de resurser som krävs i det internationella klimatarbetet. Fru talman! Sverige är med andra ord ett föregångsland inom klimatpolitiken och ska fortsatt så vara. Därför har Alliansen sjösatt en långsiktig och sammanhängande miljö-, klimat- och energipolitik med ambitiösa mål och konkreta åtgärder. Sveriges utsläpp ska, precis som vi har hört, sjunka med 40 procent till 2020, och vi är en god bit på väg. Allt talar för att vi kommer att nå våra mål. Vi jobbar nu vidare för att nå visionen om ett Sverige helt fritt från nettoutsläpp 2050. Sveriges utsläpp sjunker. Utbyggnaden av den förnybara energin har tagit fart. Till exempel vindkraften har sexdubblats under Alliansens tid. Omställningen av vår fordonsflotta har kommit en bit på väg. När Alliansen tillträdde 2006 hade Sverige Europas mest bensinslukande fordonspark. Nu har vi sett en miljöbilsboom, och vi har sett att utsläppen från nya bilar har sjunkit mer under Alliansens första mandatperiod än under de 15 åren före Alliansens tid. Alliansens politik gör skillnad. Nu går vi vidare med en supermiljöbilspremie och en ökad låginblandning av biodrivmedel i bensin och diesel samtidigt som vi satsar på forskning och utveckling av morgondagens bränslen och motorer. Fru talman! Frågan är snarare: Vad är alternativet till Alliansens ansvarsfulla klimatpolitik? Hur ser den rödgröna oppositionens samlade alternativ ut? Jag kom till den här debatten med en förhoppning - jag inser nu att det var en ganska naiv förhoppning - om att få några besked när det gäller hur alternativen ser ut. Hur blir det med kärnkraften? Går S med på MP:s och V:s krav på en snabbavveckling? Är verkligen utvecklingen i Tyskland värd att ta efter? Det är tyvärr inte bara nya vindkraftverk som invigs i Tyskland utan även nya kolkraftverk. Kraven från den gröna rörelsen i Tyskland på en snabbavveckling av kärnkraften har ju lett fram till det bruna kolets renässans. Är det en ansvarsfull klimatpolitik? Tror inte MP längre på idén om grön skatteväxling? Varför föreslår ni höjda miljöskatter med 13 miljarder samtidigt som ni lägger fram förslag som gör det både dyrare att anställa unga och mindre lönsamt att driva företag? Det är ingen grön skatteväxling, Gustav Fridolin. Det är en röd skattechock. Hur blir det med ROT- och RUT-avdragen om de rödgröna får bestämma? V vill ta bort RUT-avdraget totalt, S vill minska det, medan MP vill utöka såväl ROT- som RUT-avdragen för att en växande tjänstesektor är ett sätt att faktiskt få till stånd en mer koldioxidsmart tillväxt. Får vi några besked från den samlade, eller snarare splittrade rödgröna oppositionen? (Applåder)

anf.13 Gustav Fridolin (MP):

Fru talman! Mycket ska man höra, nu har tydligen den här klimatdebatten blivit en debatt om RUT-tjänster också. Tidigare förstod man hur oerhört tufft det måste vara att vara klimatforskare, att upptäcka att det faktiskt är så att det fortfarande finns en möjlighet att vi klarar tvågradersmålet, att det fortfarande finns en möjlighet att om vi gör allt som måste göras, om vi vidtar alla de åtgärder som skulle kunna göras kanske vi klarar tvågradersmålet, och sedan höra hur det refereras i politiska debatter som att vi inte behöver göra någonting. De norska studier som refereras visar just det. Det finns en chans att klara tvågradersmålet, men den chansen kan vi bara få om vi gör det som behöver göras och gör det nu. Fru talman! Miljöministern lyfter fram Sveriges roll internationellt. Jag tycker att en viktig del att ta med i den här debatten är vilka åtgärder vi kan vidta för att internationellt minska de globala utsläppen efter den serie av misslyckade förhandlingar som vi har sett. Självklart är det så att Sverige ska hjälpa länder som i dag industrialiseras att göra det på ett grönare sätt än som var möjligt för Sverige och andra länder som påbörjade sin industriella resa för över 150 år sedan. Det gör vi bland annat genom det som kallas för klimatbistånd eller klimatåtgärder, genom de fonder som har upprättats inom FN-systemet. Problemet är bara att Alliansen skär ned på det svenska initiativet och det svenska engagemanget i de fonderna, att Sverige minskar det svenska stödet i det arbetet och att varje krona vi lägger där tas från den ordinarie biståndsbudgeten. Det finansieras med våra insatser för de fattigaste av fattiga i världen. Jag förstår inte hur Sveriges ansvar internationellt stärks genom att vi minskar vårt stöd till de fattigaste av fattiga. Jag förstår inte hur vår möjlighet att verka positivt i de internationella förhandlingarna stärks genom att vi inte tar ansvar här hemma utan pekar finger och säger att någon annan borde göra något, men vi tänker inte vara med och betala inom FN-systemet. Tvärtom måste vi öka våra ambitioner, både internationellt och här hemma. Genom att göra det här hemma kommer det också här att kunna växa fram en del av de lösningar som världen behöver framöver. Självklart är det så att om hela världen samtidigt letar efter bättre sätt att transportera sig, grönare sätt att bygga nya städer och bättre sätt att producera energi är det där som också framtidens svenska exportsuccéer går att finna. Jag återkommer i den här debatten till behovet av en klimatlag, ett gemensamt politiskt ansvarstagande för att minska de svenska utsläppen, ett gemensamt politiskt ansvarstagande för att se de ramar inom vilka vi måste hålla den här debatten. Jag gör det därför att jag ser hur Alliansen på område efter område väljer bort att ta klimatansvar. Ta transporterna! Nu ser vi hur Alliansen gör det dyrare att frakta sitt gods på järnväg samtidigt som man vägrar införa de ekonomiska styrmedel som bland annat Klimatberedningen har föreslagit och som behövs för att utjämna skillnaderna mot de långa lastbilstransporterna. Transporter med lastbil ökar, men det är svårare att få våra företag att transportera sitt gods på järnväg. Vi ser hur Alliansen inte inför det stöd som behövs för att låta bönder i Sverige tillverka biogas, bränslen som vi kan köra på i framtiden. Vi vill i stället införa metanreduceringsstödet enligt LRF:s modell. Vi vill se till att det blir möjligt för företagen att frakta sitt gods på järnväg. Vi vill se till att det är billigare att ta tåget än att ta flyget. Det är åtgärder inom transportsektorn. Inom energisektorn ser vi hur Alliansen låter Vattenfall bli och fortsätta vara en av Europas största klimatbovar. Vi ser hur Sverige halkar efter i byggandet av förnybar energi. Vi vill i stället vidta de åtgärder som bland annat Klimatberedningen har föreslagit på energiområdet. Inom jordbrukssektorn ser vi hur Alliansen har myndigheter som uppmanar kommuner att inte ställa krav när de upphandlar mat till skolan eller äldreomsorgen. Vi vill i stället att man ska ställa den typen av krav på område efter område för en ambitiös klimatpolitik här hemma och en ambitiös klimatpolitik i världen inom ramen för en klimatlag. (Applåder)

anf.14 Anita Brodén (FP):

Fru talman! Vi gör mycket av det som krävs, men mer arbete återstår. Sverige ska därför fortsätta att gå före med ny teknik. Fortsatt forskning och samverkan mellan industri och högskola är viktig. Alliansregeringens båda forskningspropositioner har varit omfattande och viktiga. Det som också behövs är en strategi för forskning, utveckling och kommersialisering av ny teknik. Vi är teknikoptimister. Vi har tilltro till innovatörer och entreprenörer, och vi ser hur området för miljötekniken växer. Sammantaget tror vi ändå på vikten av, nödvändigheten av och kraften i internationella avtal. Där vet jag att Sveriges röst har betydelse. Alla kanske inte är medvetna om att det nu sker en mängd bilaterala möten för efterarbete och förberedelse inför kommande klimatavtal. Detta är oerhört angeläget, och här driver Sverige på. Skogen, fru talman, haven och jordbruksmarken är viktiga som kolbindare. De gröna näringarna har också en nyckelroll i Sveriges energiproduktion. Samtidigt ska vi vara medvetna om att de gröna näringarna själva i dag är nästan helt beroende av fossil energi. Därför är satsningen på biogas säkert en satsning som kan utvecklas ytterligare. Efterkonvertering av arbetsmaskiner är viktiga styrmedel. De är också bra. Men vi inser att detta inte är nog. Det sitter nu en utredare som arbetar vidare med frågorna. Det krävs också en översyn av skattesystemet för att vi ska säkerställa att förnybara alternativ inte missgynnas. Fru talman! Man hör ofta talas om LULUCF, Land use, land-use change and forestry. Den reglerar hur vi får tillgodoräkna oss ökningen av koldioxidsänkorna, det globala arbetet för att förhindra avskogning av världens regnskogar samtidigt som vi ska säkerställa att den fattigaste delen av befolkningen bereds försörjningsmöjligheter. Det är en hörnsten, och vi ska vara vakna och vara med i de viktiga FN-samtalen. Fru talman! Vi ser gärna en global CO2-skatt. Vi ser gärna tydligare ägardirektiv till såväl Vattenfall som Sveaskog. Vi anser att fossilsubventionerna snabbast möjligt ska utfasas. Det är inte rimligt att subventionera dessa aktiviteter och näringar med 3 000 miljarder kronor. Det är orimligt. Även om Sverige står för en hög andel nästintill koldioxidfri elproduktion tycker vi att det är viktigt att se kopplingen mellan vår konsumtion av importerade produkter som i sin tur genererar utsläpp. Här har vi ett ansvar. Vi anser att det ska vara stort fokus på arbetet i Arktiska rådet. Jag kan konstatera att under alliansregeringens tid och nu under svenskt ordförandeskap har för första gången ett bindande avtal tecknats. Jag återkommer i nästa anförande om järnvägssubventioner och Sveriges stora bidrag där. Jag kan redan nämna att det nu finns 7 miljarder kronor årligen att jämföra med 2006 innan vi kom till makten. Då handlade det om 3,8 miljarder kronor. Visst satsar vi. (Applåder)

anf.15 Josef Fransson (SD):

Fru talman! Gustav Fridolin talar om det här som behöver göras. Jag tänkte tala lite mer om det. I den allmänna klimatdebatten - alla saker jag tänker säga nu kanske inte nödvändigtvis har sagts i kammaren - finns många röster som har höjts om att vi på grund av en stundande apokalyps måste stöpa om hela det ekonomiska systemet och anamma det som kallas grön ekonomi. Man avfärdar alltså marknadsekonomin på samma sätt som hemska ideologier har gjort förr, och man vill tvångsförvalta än mer av medborgarnas medel. Någon ideologiskt renlärig marknadsekonomi är inget som jag eller Sverigedemokraterna förespråkar, men jag måste ändå konstatera att ju mindre politiken lägger sig i ju närmare kommer vi en marknadsekonomi. Vad är då en grön ekonomi? Jo, det måste således vara ett slags motsats där politiken går in och detaljstyr människors beteenden och livsval. Man kan spontant tycka att det finns tillräckligt många avskräckande exempel genom historien, men i dagens Sverige kan man lägga fram sådana förslag i princip helt utan att bli ifrågasatt. Att förespråka ett avskaffande av tillväxten ses märkligt nog som ett friskt inslag i debatten. Men om fria människor ges utrymme att förverkliga sig själva kommer det att också medföra en tillväxt. Att förorda en så kallad grön tillväxt är enligt mig inget annat än Orwellianskt nyspråk för att kraftigt begränsa människors fria val. För att slippa missförstånd kan jag inte nog understryka att jag inte är en marknadsfundamentalist. Men jag har ändå som filosofisk utgångspunkt att människors frihet att göra egna val ska vara mycket långtgående. Dock ser jag både individuella och samhälleliga förtjänster av en stat tillsatt för att ge olika former av service åt nationens medborgare mot att staten tar in skatt. Det är inget konstigt där. Men klåfingriga politikers vilja att styra och ställa i människors vardag slutar aldrig att slå mig med häpnad. Genom hotet om den apokalyptiska uppvärmningen av vår planet söker man ogenerat mandat för mängder av ideologiskt motiverade socialpolitiska mål som man har haft på agendan sedan tidigare. Fru talman! Det senaste i raden av påföljder där man använder klimatet för sin politiska agenda är köttskatt. Där tycks det som att självaste Jordbruksverket har tagits över av veganrörelsen. Uppfinningsrik som man ofta är i dessa sammanhang kan man koppla klimathotet till nästan vilken fråga som helst. Bland annat har det framförts krav om upprustning av miljonprogramsområdena med klimatet som motiv. I SSU:s tidskrift Tvärdrag argumenterade man för en tid sedan för planekonomi och tillväxtstopp med hänvisning till klimatet. I SSU Skånes alldeles färska nyklubbade politiska manifest slår man också fast att marknadsekonomin och det privata ägandet bör avskaffas. Hela det politiska spektrumet från höger till vänster, SD undantaget, använder klimathotet som grund för att gång efter annan höja drivmedelsskatterna, trots att de nu tillgängliga alternativen biodrivmedel är långt mer miljöskadliga. Likaså missar de traditionella antikärnkraftspartierna naturligtvis inte chansen att propagera för något de påstår skulle vara bra för klimatet, nämligen vindkraft och solkraft - trots att det inte ens är tekniskt möjligt att ersätta kärnkraft med de energislagen och trots att kärnkraften faktiskt ger lägre utsläpp än vindkraften. Satsningarna hamnar så många gånger fel som följd av en onyanserad och uppskruvad debatt.

anf.16 Jonas Sjöstedt (V):

Fru talman! Jag är medveten om att Sverigedemokraterna inte har en klimatpolitik och att man saknar insikt om en av våra viktigaste framtidsfrågor. Men den här osammanhängande argumentationen var faktiskt sämre än väntat. Ändå var förhoppningarna små. Det var inte ens fråga om klimatpolitik utan vi har i tio minuter fått lyssna på ovetenskaplig kverulans. Det är direkt plågsamt. Nog om det. Regeringen berömmer sig av att ha en offensiv klimatpolitik. Målet om 40 procents utsläppsminskning är helt otillräckligt. Det enda mål vi kan ha är att inte släppa ut mer per person än vad den här planeten tål. Då har vi fortfarande en lång väg att gå. Hela regeringens strategi bygger på att CDM-åtgärder ska vidtas någon annanstans. Det är åtgärder som har blivit kraftfullt kritiserade från en rad olika håll. Det känner vi väl till. Jag menar att det inte håller. Inte heller håller, tyvärr, den utvecklingsoptimism som till exempel Moderaterna visar. Vad har hänt samtidigt som man kan säga att koldioxidutsläppen har minskat något i Sverige? Jo, de utsläpp som orsakas av vår import har ökat kraftigt. Det innebär att vår ekonomi inte orsakar mindre koldioxidutsläpp sammanlagt, utan genom de nya handelsmönstren orsakar den större utsläpp - utsläpp som vi ansvarar för genom våra handelsmönster och vår konsumtion, som vi rimligen har ett ansvar för. Det gör att utmaningen är betydligt större än vad som anges i regeringens argumentation. Tar vi den här frågan på allvar - och den förtjänar största allvar - måste vi räkna in det här när vi pratar om vår klimatpolitik. Klimatfrågan är komplicerad. Mycket kan göras med teknik, med investeringar, med ombyggnationer och med politik, men det påverkar också våra livsmönster om vi ska komma ned till den nivå på utsläppen som är globalt hållbar. Det innebär en komplicerad debatt om ekonomisk tillväxt. Är det möjligt att ha ett system med ekonomisk tillväxt som bygger på ständigt ökad materiell konsumtion? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det är väldigt svårt att förena med ett klimatansvar. Den debatten måste man ta, inte låtsas som att den inte finns. Däremot finns det naturligtvis investeringar som är bra för klimatet och samtidigt skapar arbete och ekonomisk utveckling, men det är inte så enkelt att tillväxt låter sig förenas med klimatansvar. Det är också så att klimatutsläppen orsakas av olika sorters levnadsmönster. Det finns en koppling mellan klass och klimat. Den som är rik, den som flyger mycket och den som bor stort orsakar större utsläpp än den som bor litet och har mindre ekonomiska förhållanden. Män är till exempel miljöfarligare än kvinnor i våra levnadsmönster. Ska vi klara denna utmaning kräver det en större samhällelig jämlikhet, om man ska få människor att acceptera de omställningar som klimatfrågan innebär. Det kräver också att vi ser det ur ett socialt perspektiv, ur ett rättviseperspektiv. Då blir utmaningen lite större. Vi kan också se när man blåser på med ökad materiell konsumtion hur det är väldigt farligt för klimatet och utsläppsnivåerna på växthusgaser, medan till exempel offentliga investeringar och kulturell eller social konsumtion är betydligt bättre och mer hållbart om vi ska bygga en samhällsstruktur som tar det på allvar. Därför ställer klimatfrågan så stora frågor om hur vi organiserar vårt samhälle. Mycket kan man göra genom investeringar, satsningar och teknik, men det räcker inte hela vägen fram. Jag önskar att den svenska klimatdebatten kunde lyfta ett steg till bortom de tekniska lösningarna, till att man funderar på: Hur ser det verkligt hållbara samhället ut? Innerst inne vet vi alla att det är dit vi måste komma. (Applåder)

anf.17 Irene Oskarsson (KD):

Fru talman! Det är min övertygelse att vi måste ta klimathotet på allvar, och ska vi klara det måste vi förlita oss på att alla människor är förnuftiga och rationella varelser. Alltså behöver vi utforma styrsystem så att vi alla kan vara med och göra vår del, i första hand stimulans och i andra hand bestraffning - morot och piska, brukar vi prata om. Miljöbilspremien är ett exempel på det första och koldioxidskatten på det andra. Båda två har fungerat väl. Sedan kan jag inte låta bli att gå utanför manus, fru talman, och konstatera att jag sällan har lyssnat på någonting så beklämmande som Sverigedemokraternas inlägg i denna debatt. Om det så vore att de hade rätt, vilket man å ena sidan skulle kunna önska, kan man säga att det vi andra debatterar och gör för att försöka utveckla, behålla och använda resurser bättre och effektivare är någonting som alla har glädje av, även om de prognoser vi förlitar oss på, utifrån den stora forskarvärlden och alla sammantagna resultat, inte skulle vara riktiga. Jag kan inte låta bli att lägga in den passusen. När det gäller det vi andra försöker göra och det alliansregeringen jobbar effektivt med handlar det om att jobba med att ta fram nya drivmedel och få fram resurser för detta. Det är inte bilen det är fel på, som Miljöpartiet försöker framhärda också i denna debatt, utan det är drivmedlet det är fel på. Ska vi ha ett land som lever och en värld som lever behöver vi kunna driva våra fordon med alternativa drivmedel. Även här görs satsningar, och jag förutsätter att mer kommer att göras i kommande budgetpropositioner de närmaste åren. Ska vi kunna klara våra utmaningar måste det ske globalt, regionalt och lokalt men också hos dig och mig. Då är det arbete som nu har gjorts med att ta fram Färdplan 2050, precis som sagts tidigare här, ett oerhört gott utgångsläge för att få i gång ett arbete i hela vårt land igen på det sätt som några av oss fick vår skolning i när vi jobbade med Agenda 21. Låt oss återigen sätta denna diskussion på alla människors översta hylla som det man vill prata och resonera om för att komma vidare: Vad är mitt bidrag, vad är vårt bidrag, för att skapa en hållbar värld med ett klimat som vi kan leva i och för att hitta nya, innovativa lösningar? Låt oss alltså se möjligheterna och människors förmåga, förnuft och vilja att vara med i det. När det gäller det internationella arbetet, fru talman, kan jag konstatera att jag är stolt över att, som sagt, ha varit med vid ett antal tillfällen där vår miljöminister har lett förhandlingsdelegationerna. Jag tror också att det är oerhört centralt att vi alla nu bidrar till det genom våra internationella kontakter och jobbar vidare så att vi alla tar vår del i det gemensamma ansvaret. För att kommentera Kristdemokraternas syn på AAU-frågan tänker jag läsa innantill från det som vi är överens om i ett budgetdokument: De ska hanteras på ett sådant sätt att de inte innebär några nettoökningar av utsläppen i andra länder. Det får inte råda någon tvekan om att de genom svenska folkets ansträngningar genomförda utsläppsminskningarna i Sverige ger en effekt på klimatet och inte ger utrymme för utsläppsökningar någon annanstans. (Applåder)

anf.18 Miljöminister Lena Ek (C):

Fru talman! Jag ska börja med att bemöta några andra partiföreträdare. Först konstaterar jag att Sverigedemokraterna snabbt lämnade sin förhandlingslinje om att det inte lönar sig med klimatteknik efter att jag hade konstaterat att vi har minskat utsläppen med 16 procent sedan 1990 och samtidigt ökat tillväxten genom mångas ansträngningar med mer än 50 procent. Jag skulle också vilja påpeka för Socialdemokraterna att det händer saker. När Alliansen tillträdde 2006 hade Sverige Europas näst värsta fordonsflotta vad gäller bränsleförbrukning, och bara Albanien var värre. Nu ligger vi i Europaeliten vad gäller miljöbilar. Jag skulle vilja fråga Matilda Ernkrans hur ni ser på frågan om clean development mechanism, alltså klimatprojekt i fattiga länder. Har ni samma åsikt som Miljöpartiet och Vänsterpartiet i det fallet? Slutligen har jag en fråga om landsbygdens kraft i den gröna omställningen: Hur ska vi förmå att tillvarata den kraften när man lägger 30 miljarder i skatteökningar på landsbygden och i kompanjonskap med andra partier upp till 50 miljarder? Fru talman! De svenska klimatmålen är satta och ligger fast: minus 40 procent till 2020. Det kontrolleras av Statskontoret, Riksrevisionen, Naturvårdsverket och Konjunkturinstitutet. Klimatfärdplan 2050 ligger fast. Naturvårdsverkets förslag går nu ut på en bred remiss. Vi kommer att återkomma till riksdagen. Vi jobbar med grön ekonomi. Vi har uppdrag om ekosystemtjänster. Vi jobbar med samhällsförankring i Agenda 21. Vi jobbar med budgetförstärkning. Vi jobbar med kommuner och landsting. Sammantaget har vi en strategi för att nå de tuffa svenska klimatmålen. Du är snabb, Gustav Fridolin, men här var du tvåa på bollen. Tack för en väldigt bra debatt! (Applåder)

anf.19 Matilda Ernkrans (S):

Fru talman! Klimatförändringarna, vår tids ödesfråga, ligger i händerna på oss. Vi vet, så vad gör vi? Jag har i dag gett besked om att vi socialdemokrater lägger fram nästa steg i vårt klimatvägval: en klimatpolitisk plan, regler, ett ramverk, för minskad klimatpåverkan med långsiktiga besked att bygga framtidsinvesteringar kring. Vi socialdemokrater har också gett besked om att utsläppen ska minskas på hemmaplan. Vi ska självklart bidra med finansieringen för utsläppsminskningar också i andra länder. Men vårt eget åtagande om att minska 40 procent till år 2020 jämfört med 1990 ska ske med inhemska utsläppsminskningar. Vi ska inte tricksa med vårt eget klimatmål. Jag vill lägga till ytterligare besked från Socialdemokraterna: Vi vill investera i lokala klimatinnovationer, investeringar som företag eller andra i samverkan ska kunna använda sig av för att kunna ställa om snabbare, för att nya idéer ska kunna testas i större pilotanläggningar, för att nya produkter ska kunna utvecklas och nya jobb skapas. Det är tre viktiga delar i en socialdemokratisk, framsynt klimatomställning som också skapar nya jobb. Vi tar ansvar på hemmaplan. Vi visar att vi med en framsynt klimatomställning också kan skapa nya jobb. Vi kan med det också visa ledarskap internationellt. Fru talman! Mot detta står en regering som har gett upp, med en defensiv klimatpolitik där man har misslyckats med klimatet, precis som man har misslyckats med jobben. Det är dags att sätta regeringen på avbytarbänken och låta ett nytt framtidsinriktat lag spela matchen. Sverige kan vara ett föredöme i klimatpolitiken. Vi kan klara klimatet och jobben och med det välfärden och skolan. Det är till oss dagens och kommande generationer kan sätta sitt hopp. Jag hoppas att de gör just det. (Applåder)

anf.20 Johan Hultberg (M):

Fru talman! Jag tänkte i någon mån försöka sammanfatta den något spretiga debatten. Jag kan ändå inledningsvis glädjande nog konstatera att det finns ett mycket stort engagemang i Sveriges riksdag i klimatpolitiken med undantag för Sverigedemokraterna. Låt oss hoppas att den här spänstiga debatten kan inspirera fler länder att bidra till utsläppsminskningar och att Sverige fortsatt kan inspirera till omställning även i andra länder. Jag menar envist och bestämt att Sverige är ett sant föregångsland som kan och vill göra mer. Därför har regeringen nu tagit initiativ till att utarbeta en färdplan för hur vi ska ta oss fram till det mål och den vision som vi alla har, nämligen ett samhälle som är fritt från nettoutsläpp. Men det finns tydliga skillnader i klimatpolitiken som har tydliggjorts i debatten, till exempel det faktum att Alliansen vill bekämpa utsläppen medan i alla fall flera av oppositionspartierna snarare vill bekämpa avstånden. Därför säger vi vänligt men bestämt nej till kilometerskatt. Vi vill minska lastbilarnas utsläpp, och därför tycker vi att det är bra att skogsindustrin tar initiativ för att med ny teknik och andra fordon, i vissa fall tyngre fordon, minska sin klimatpåverkan. Jag tycker att det är beklagligt att till exempel Miljöpartiet säger nej till en sådan utveckling. Jag tror också att det är oerhört centralt att vi för en politik som hänger ihop. Jobb leder till ökade resurser att göra de investeringar som krävs. Därför är jobb och tillväxt kanske regeringens viktigaste prioritering för att skapa förutsättningar för en aktiv klimatpolitik. Jag kan ta ett exempel. När Alliansen tillträdde 2006 gick var fjärde krona som var tänkt att användas till järnvägsinvesteringar till att betala ränta och amorteringar på grund av att man inte förde en ansvarsfull ekonomisk politik. Det utarmade möjligheterna att göra investeringar i järnvägen. Nu har vi en historiskt stor infrastruktursatsning på gång. Det är 522 miljarder under kommande planeringsperiod, och vi har fördubblat anslagen till drift och underhåll av den svenska järnvägen, så att det är lättare att resa klimatsmart. Tack för en bra debatt! (Applåder)

anf.21 Gustav Fridolin (MP):

Fru talman! Jag vill tacka mina meddebattörer. Det har varit en debatt där mycket intressant har sagts. Jag tror att det finns ett antal punkter som är viktiga att komma ihåg beträffande hur vi ska lyckas möta klimathotet. En av dem är vikten av delaktighet, att människor får vara en del av lösningen och vara med och ställa om, att man på den svenska landsbygden får tillverka de bränslen som vi behöver i framtiden, att människor i miljonprogramsområden får del av ROT-avdrag och kan vara med och rusta upp sina områden och klimatsäkra Sveriges miljonprogramsområden. En annan viktig sak är jämställdhet. Ta till exempel trafikpolitiken, ett politikområde där män och mäns prioriteringar har styrt alldeles för tydligt. Genom att styra om mot en mer jämställd trafikpolitik får vi också en klimatsmartare trafikpolitik. Det är en debatt där vi måste inse att gamla sanningar ofta ställs på ända. Vi kan inte använda gamla ekonomiska uträkningar som i praktiken innebär att det som är långsiktigt katastrofalt blir kortsiktigt lönsamt, utan vi måste se på ekonomin på ett bredare sätt och utarbeta nya mått. Det har flera varit inne på, och det är jag tacksam för. Jag tycker att det har varit en bra debatt på det sättet. Problemet är bara att det inte är första gången vi hör detta. Förslag för att möta klimathotet har funnits länge i den politiska debatten. För fem år sedan presenterade Klimatberedningen sina förslag. Av tio skarpa och beräknade förslag som det fanns politisk enighet om har två genomförts. Åtta har hamnat i Finansdepartementets papperskorg. Nu har en del av dem återkommit i den färdplan som miljöministern har presenterat. Jag har ställt en fråga till miljöministern i debatten: Är man beredd att acceptera ett klimatpolitiskt ramverk för att komma bort från detta ansvarslösa sätt att hantera klimatpolitiken? Jag vill komplettera med en fråga till som jag hoppas få svar på i miljöministerns sista inlägg: Kan miljöministern garantera att de åtgärder som nu föreslås i Färdplan 2050 också genomförs - att det finns en enighet bakom dem inom Alliansen - eller kommer det att gå att gräva fram även dem i Finansdepartementets papperskorgar i framtiden? (Applåder)

anf.22 Anita Brodén (FP):

Fru talman! Jag vill börja med att än en gång tacka Miljöpartiet för initiativet. Det framfördes inledningsvis att det handlar om en klimatlag. Jag har under debattens gång upplevt att Miljöpartiet är det parti som har visat större öppenhet inför ett lagarbete, i bemärkelsen teamwork, för att gemensamt se problemen och komma fram till de lösningar som är nödvändiga. Då kommer det att krävas blocköverskridande överenskommelser. Jag kände att det var positivt till skillnad från några andra av oppositionspartierna, men jag hoppas att det kan öppnas. För oss liberaler, fru talman, är frihandelstanken mycket viktig. Handelsutbyte bidrar till minskad fattigdom och är konfliktförebyggande. Men vi vet också att handel förorsakar mycket transporter och mycket utsläpp. Därför behöver vi arbeta mycket för att också handeln ska bära sina miljökostnader. För att vi ska klara en fossiloberoende fordonsflotta fram till 2030 är jag övertygad om att vi behöver arbeta tillsammans, för det kommer att krävas stor omställning. Vi har gjort många insatser från alliansregeringen. Mer behöver göras. Den offentliga sektorn måste föregå med gott exempel. Vi ska använda lagen om offentlig upphandling. Avslutningsvis, fru talman, vill jag lyfta fram vikten av ett ambitiöst klimatbistånd. Vi står inför en ekonomisk utmaning att från 2020 eller tidigare än 2020 varje år säkerställa att den gröna fonden innehåller 100 miljarder dollar. Diskussioner pågår nu om hur detta ska finansieras. Men det är en moralisk skyldighet att vi ska finnas med i täten i detta arbete, att fossilsubventionerna omfördelas, att vi får ett additionellt klimatbistånd och att Kyotoprotokollet blir kraftfullt. Tack för denna debatt! (Applåder)

anf.23 Josef Fransson (SD):

Fru talman! Det är smått fascinerande att lilla jag kan väcka så mycket känslor i dagens klimatdebatt. Jag måste faktiskt säga att det lite grann är talande. Världen står inför mängder av problemställningar när det gäller till exempel biologisk mångfald, utsläpp av miljöfarliga ämnen, utrotningshot mot olika djurarter, övergödning på sina håll, överexploatering av naturresurser med mera. Jag tycker att det är beklagligt att många av dessa frågor har fått stå åt sidan för det senaste årtiondets ganska ensidiga debatt om just den globala uppvärmningen. Klimatdebatten får inte stå i vägen för ekonomisk utveckling av världens fattigare länder, då ekonomisk tillväxt många gånger faktiskt tillåter människor att kosta på sig miljömedvetenhet liksom att mer välmående nationer ofta har medborgare som kan familjeplanera och så vidare. Att börja avskaffa tillväxt, bygga vindkraftverk och köra bil på etanol tillverkad av livsmedelsgrödor med mera är inte lösningen. Det är min klara uppfattning att det inte är någon lösning. En stabil ekonomi där man satsar på rätt saker kan däremot hjälpa världen att minska beroendet av fossila bränslen och också lösa en lång rad andra miljöproblem. Teknikutveckling är dock A och O. Jag tror att potentialen i första hand ligger i att tämja universums krafter i form av fission och fusion, alltså kärnkraft. Här är utvecklingspotentialen enorm, och jag vill inte stanna vid den kommande fjärde generationens kärnkraftverk, utan sedan ska naturligtvis också generation fem och sex komma. Där ligger framtiden. Målet måste vara att producera riktigt ren el i rikliga mängder, så att alla kan få tillgång till billig energi världen över.

anf.24 Jonas Sjöstedt (V):

Fru talman! Jag tycker att den här debatten har varit ganska belysande när det gäller diskussionen om klimatfrågan i Sverige. Regeringen är ganska nöjd med vad man gör och framhåller det. Oppositionen vill ha betydligt bättre ambitionsnivå, förutom Sverigedemokraterna, som över huvud taget inte ser något problem med klimatförändringen. Det är möjligt att staka ut en politik som både angriper den ekonomiska krisen, åtgärdar arbetslösheten och innebär lösningar på klimatfrågan och minskade utsläpp. Det är i själva verket nödvändigt att staka ut en sådan politik. Den innebär att vi måste stimulera fram investeringar i moderna transportsystem, i att renovera bostäder, i att utveckla vår industri och i att stimulera fram en helt ny, ren energisektor som i dag knappt finns i Sverige. Det är till exempel därför som vi föreslår ett nytt klimatprogram som ska kunna ge investeringar i både privat och offentlig sektor. Det kräver politiskt agerande. Det kommer inte av sig självt, men det kommer tyvärr heller inte att komma av den här regeringen. Det krävs att vi får en ny majoritet och en ny regering i Sverige. Det är också helt nödvändigt att man vågar använda ekonomiska styrmedel, som att ge direktiv till exempel till AP-fonderna och till Vattenfall för att använda de möjligheter att påverka som man faktiskt har. Det är en fråga i den här debatten som förblir obesvarad av miljöminister Lena Ek. Nu sitter så lägligt finansministern bredvid henne, så ni kan väl samråda med varandra inför ministerns sista inlägg: Varför har ni skurit ned flera hundra miljoner kronor på klimatbiståndet? Varför ska de fattigaste betala? Varför ska vi minska klimatbiståndet till dem som är mest utsatta för de klimatförändringar som vi har orsakat? Vad säger miljöministern: Är miljöministern nöjd med neddragningarna i klimatbiståndet?

anf.25 Irene Oskarsson (KD):

Fru talman! Jag har fyra punkter jag tycker är viktiga att få med som sådant vi behöver göra efter denna debatt. Jag tackar Gustav Fridolin och Miljöpartiet för debatten. Jag tror att det är viktigt att vi för upp ett helhetsperspektiv på de här frågorna på agendan. I det arbetet här hemma är den rapport som Naturvårdsverket nu har lagt fram oerhört central. Många av de förslag som finns där är jag beredd att ställa mig bakom direkt, men det finns också ett antal som man behöver arbeta vidare med och något som kanske inte ska vara där. Därför är det så viktigt som miljöministern har tryckt på i ett par av sina inlägg, nämligen att den här rapporten nu får bli avstampet för en bred dialog och diskussion i hela vårt land. Det är också viktigt att vi fortsätter att satsa på bistånd till utvecklingsländerna med biståndsmedel som är miljösmarta och att vi också får resurser som är tydligt riktade mot miljöbistånd, liksom att vi fortsätter använda CDM på ett klokt och offensivt sätt för att investera där pengarna gör nytta. Fru talman! Det är ganska beklämmande att höra att den stora järnvägssatsning som den här regeringen nu har gjort och där vi har lovat att resurserna finns på plats nu beskrivs som att vi ingenting gör. Trafiken ökar så att vi har en betydligt större andel transporter på järnväg än för bara fem, tio eller femton år sedan - det är en betydlig skillnad. Där lyckas vi i dag, trots att det har varit ett stort bristande underhåll, nu komma i fatt när det gäller både underhåll och punktlighet för de bolag som trafikerar. Då är detta beklämmande att lyssna på. Det finns mer att göra. Jag vill också framhäva vikten av att vi blir mer samstämmiga om vilken karta vi beskriver.

anf.26 Miljöminister Lena Ek (C):

Fru talman! Ärade ledamöter! Ärade åhörare! Mycket har förändrats i Sverige sedan 1990. Vi har dragit ned våra klimatutsläpp med drygt 16 procent. Vi har ökat vår tillväxt under samma tid med drygt 50 procent. Det är en av anledningarna till att Sverige med trovärdighet kan ha sin traditionella medlande och mäklande roll i klimatförhandlingarna. Vi kan visa att det är möjligt att göra klimatvänliga investeringar och samtidigt ha en statsbudget i balans och ha jobb, konkurrenskraft och tillväxt. Tillväxten är på många sätt nyckeln till att de fattiga länderna ska kunna klara av klimatåtaganden även de. Tillväxt för dem är inte som när vi i Sverige diskuterar konsumtionsvanor och hur många plastleksaker varje barn behöver ha, utan det handlar om medicin, tak över huvudet, utbildning och lägre spädbarnsdödlighet. Det är oerhört viktigt. Därför hade det varit bra att få reda på var Socialdemokraterna står när det gäller FN:s klimatprojekt, det så kallade CDM, i den här debatten. I mina kontakter med andra länder i världen, och då särskilt de fattiga, upplever jag att man tycker att detta är oerhört viktigt. Jag hoppas därför att oppositionen vänster om Miljöpartiet kan ändra åsikt, så att vi kan ha sådana klimatprojekt framöver. Vi har ett arbete i sju steg framför oss. Regeringen har lagt ut uppdrag för att nå de tuffa svenska klimatmålen. Målen är uppsatta, och vi vet hur vägen dit ska gå för att vi ska få ett klimatneutralt land 2050. Vi vet att vi behöver titta mer på vissa sektorer. Vi vet att andra kommer att klara det. Det här arbetet pågår inom Klimatfärdplan 2050. Det är ett antal bruttoförslag, som jag hoppas att vi ska öka på med fler förslag, så att vi sedan ska kunna välja de absolut bästa som gynnar klimatet och tillväxten och jobben i Sverige, vilket jag tycker är oerhört viktigt. Då är det inte rätt väg att straffbeskatta landsbygden, som står för en så viktig del i den gröna omställningen, med 30 eller 50 miljarder. (Applåder)