Aktuell debatt om gymnasiets yrkesprogram - Aktuell debatt tisdag 06 november 2012

Webb-tv kräver JavaScript och Flash.
Mer om hur webb-tv fungerar

Laddar webbtv för debatt

Här visar vi webb-tv från riksdagen. Du kan ännu inte se webb-tv i efterhand i din mobiltelefon. För att se debatter i efterhand krävs fortfarande en dator.

anf.1 Ibrahim Baylan (S):

Fru talman! Sverige är på många sätt ett väldigt bra land att leva och växa upp i. Vi har under en lång tid byggt upp samhället på att tro på de unga. Vi har satsat på allt från förskola till grundskola och gymnasieskola. Det har varit många möjligheter senare i form av vuxenutbildning, folkbildning och annat. Det har möjliggjort för våra ungdomar att ha en framtidstro. Vi har alltid gjort detta med utgångspunkten att vi ska ha höga ambitioner och ställa ganska konkreta krav för att se till att alla ungdomar kommer med i båten. Sverige har genom åren också utmärkt sig just för detta, genom att vara ett land som går i bräschen när det handlar om utbildningsambitioner. Det är mot den bakgrunden oerhört oroväckande det som i dag pågår i den svenska gymnasieskolan. Bakgrunden är att regeringen för några år sedan, med motivet att man skulle uppvärdera och öka statusen på de yrkesförberedande programmen på gymnasiet, reformerade gymnasieskolan. Vägen till statusökningen och uppvärderingen gick genom att man drog ned på kunskapskraven och slopade den allmänna behörigheten på de yrkesförberedande gymnasieutbildningarna. Resultatet lät inte vänta på sig. Redan innan reformen genomfördes gick till exempel Lärarförbundet ut och varnade för att många ungdomar, när man frågade dem i enkäter, sade att detta inte intresserade dem. Men den nuvarande regeringen, med utbildningsminister Jan Björklund i täten, brydde sig inte om de invändningarna utan gick vidare. Resultaten ser vi nu. Första året som detta nya gymnasium gällde sjönk andelen ungdomar som sökte sig till yrkesutbildningar ganska kraftigt. Vi ser i årets antagning att detta inte nämnvärt har förändrats. Om något har det kanske till och med försämrats. Detta ställer oss inför stora utmaningar som jag tycker att vi i dag har att diskutera. Det är också en skyldighet för den sittande regeringen att beskriva vad man ska göra för att ändra på detta.

anf.2 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Fru talman! Kraven höjs nu på stor bredd över det svenska skolväsendet. Antagningskraven för att komma in på ett gymnasieprogram är väsentligt högre nu än förut. För att få meritpoängen, som är viktiga för betygen, krävs det att eleverna läser svårare kurser i matte och språk, vilket man också gör. Och kraven för att komma in på högskolan, högskolebehörighet, höjs rätt kraftigt 2014. Men låt oss erkänna att ju högre kraven skruvas upp desto fler riskerar att inte nå dessa mål och att då bli underkända. Ska man ha exakt samma kravnivå för alla i 18-19-årsåldern måste den kravnivån hållas väldigt låg. Sverige valde under 20 års tid att ställa kravet att alla ungdomar skulle läsa in högskolebehörighet på gymnasiet. Aldrig har så många ungdomar misslyckats i vår gymnasieskola. Ni skapade en sorteringsskola av gymnasiet. En tredjedel av varje årskull nådde aldrig målen. I det nya gymnasiet kan elever på yrkesprogrammen själva välja om de ska läsa in högskolebehörighet eller inte. Alla som vill har rätt att göra det. Övriga kan avlägga en yrkesexamen. Och den som gör det har sedan rätt att läsa in högskolebehörighet på komvux. Alla vill inte bli akademiker. Alla har inte förutsättningar att bli akademiker. Och vårt samhälle fungerar inte om alla är akademiker. Fru talman! I det nya gymnasiet har det omstöpta teknikprogrammet blivit en formidabel succé. Detta har vi längtat efter. Vi återinför gymnasieingenjörsexamen. Det programmet har därmed lockat till sig rätt många elever som tidigare sannolikt skulle ha valt ett yrkestekniskt program. Men industrin har längtat efter att få tillbaka denna gymnasieingenjörsutbildning med attraktionskraft. Det nya ekonomiprogrammet har lockat till sig elever. Det var avsikten med att inrätta programmet, att det skulle få elever. Annars hade det inte behövt inrättas. Det programmet har tagit en del elever från handelsprogrammet. Här har vi förklaringarna till att dessa yrkesprogram har minskat något. Totalt har andelen elever som väljer yrkesprogram minskat med 3,9 procentenheter. Det är totalt sett ingen stor förändring. Det är de 3,9 procentenheterna som oppositionen har begärt en extra debatt om. Hittar ni inget annat att kritisera känner jag mig väldigt lugn. Andelen elever i nationella program som går på yrkesprogram är dessutom faktiskt densamma som under den förra lågkonjunkturen. Det är faktiskt konjunkturrelaterat när man studerar. Det var exakt samma andel som valde yrkesprogram för 10-12 år sedan, i den dåvarande lågkonjunkturen, som det är nu. När det är lågkonjunktur vill fler plugga på högskolan eftersom det är svårare att få jobb. Man låter därför åren gå något innan man kommer ut på arbetsmarknaden. När det är högkonjunktur söker fler till yrkesprogrammen. Det är exakt samma andel nu som 2001. Då begärde ni ingen riksdagsdebatt, inte vi heller, för vi tyckte inte att det var ett problem. Ett program är problematiskt, och det är vård- och omsorgsprogrammet. Det är för få som söker dit. Det kommer att krävas särskilda åtgärder. Fru talman! Varje år misslyckas tusentals elever på gymnasiets introduktionsprogram, det som förut kallades för IV-programmet. Här finns många av de riktigt tragiska skolmisslyckandena, de som leder till ungdomsarbetslöshet, sociala problem, utslagning och utanförskap. Vi måste hitta möjligheter också för dessa elever. Regeringen har enats om att inom ramen för yrkesintroduktionen ta fram kortare yrkeskurser för dessa elever som skulle kunna leda dem ut till arbetsmarknaden. De blir kortare än tre år. De kommer att kunna vara två år. Någon kommer att kunna vara ett år. Men det är bättre för flera av dessa elever att de fullföljer en kortare kurs än att de påbörjar en lång som de ganska snabbt hoppar av. Det här förslaget har mötts av en skur av protester från oppositionen. Jag uppmanar alla som lyssnar på denna debatt i dag att noggrant lyssna och fundera på oppositionens svar på frågan. Vad vill oppositionen göra med alla dessa ungdomar som misslyckas, mer än att ställa krav på att de ska bli universitetskompetenta? Fru talman! Gymnasiepolitiken och klyftorna och skillnaderna i den speglar i hög grad skillnader i människosyn. Vi anser att individer är olika och att de måste få utvecklas efter sina egna förutsättningar. Ni vill stöpa alla i samma kollektiva form. Det är så ni tror att ni skapar jämlikhet. Men det finns ett problem med den jämlikhetssynen, där man ska stöpa alla i samma form. Det är nämligen några som inte passar i den formen. Dem offrar ni. Ni blundar för dem. I 20 år har det svenska gymnasiet varit en av de största orsakerna till att ungdomar slås ut. Vi försöker nu ändra detta. Det märkliga är att ni verkar längta tillbaka till Göran Perssons sorteringsskola. (Applåder) I detta anförande instämde Tina Acketoft och Roger Haddad (båda FP), Jan Ericson (M) samt Yvonne Andersson (KD).

anf.3 Ibrahim Baylan (S):

Fru talman! Sverige lider i dag av hög ungdomsarbetslöshet. Allt fler barn och ungdomar som verkligen skulle behöva samhällets stöd känner sig i dag övergivna. Vi ser detta i förskolan, där staten har inrättat incitament i form av vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng så att man inte ska gå i förskolan. Förra året lämnade 13 000 ungdomar grundskolan med bristfälliga kunskaper. De kunde inte göra egna val till gymnasiet. Och det är en gymnasieskola som alltför ofta präglas av avhopp. Resultatet blir naturligtvis en hög ungdomsarbetslöshet. När man djuplodar i ungdomsarbetslösheten ser man att det är just de ungdomar som inte har fullföljt gymnasieskolan som har svårast att etablera sig på arbetsmarknaden. Orsaken till det är naturligtvis att kraven på kunskap och kompetens har ökat, och de kommer att fortsätta att öka, utbildningsministern. Det finns väldigt lite som talar för att framtidens arbetsgivare kommer att ställa lägre krav på vad du ska kunna och vilja ha sämre teoretiska kunskaper. Mot den bakgrunden är den utveckling som vi i dag ser i gymnasieskolan oerhört oroväckande. Socialdemokraterna har lagt fram ett brett program för att ta sig an de stora utmaningarna i det svenska skolsystemet. Det handlar om mindre klasser de första åren i grundskolan. Det handlar om obligatorisk sommarskola för de ungdomar som inte når målen. Det handlar om läxhjälp till alla elever, inte bara till dem vars föräldrar har råd att betala. Det handlar om att möta varje barn och se till att de får hjälp och stöd att klara grundskolan. Detta är en mycket viktig insats också för att minska avhoppen från gymnasieskolan. Att tro att man minskar avhoppen från gymnasieskolan genom att dra ned på kunskapskraven och genom att införa ettåriga gymnasieutbildningar är att lura sig själv men framför allt ungdomarna. På samma sätt har regeringen agerat när det gäller den stora gymnasiereform som har genomförts. Vägen till status och uppvärdering gick som sagt genom lägre kunskapskrav och slopad behörighet. Detta har gjort, utbildningsministern, att ungdomarna ser det som regeringen inte verkar förstå: att vårt samhälle i dag och i morgon kommer att ställa större krav på dem, inte mindre. De ser att vårt samhälle kommer att ställa större krav också när de ska försöka få tag på ett jobb. Därför har ungdomarna naturligtvis gjort det enda rationella utifrån sitt perspektiv, det vill säga valt de gymnasieutbildningar som leder till många möjligheter och inte de smala utbildningar som denna regering har infört. Jag tycker att det är symtomatiskt för regeringen att man avfärdar det stora tappet med att säga att det är konjunkturberoende. Det kan det omöjligt vara. Låt mig ta några exempel: År 2010 var det i Stockholms kommun 29,5 procent som valde yrkesutbildningar. År 2011 var det 21 procent, det vill säga ett tapp på nästan 10 procentenheter. I år verkar vi vara på väg ned mot 19 procent. I Göteborgsregionen, vår andra storstadsregion, var det 42 procent som 2010 valde att gå ett yrkesinriktat program. I år är siffran nere på 29 procent, det vill säga en nedgång med 13 procentenheter. I Malmö, vår tredje storstadsregion, är det ungefär en liknande utveckling: 40 procent valde ett yrkesinriktat program 2010, och det har sjunkit till 28 procent i år. Är det då en slump, eller hänger det tätt samman med regeringens införda gymnasiereform? Det är högst osannolikt att detta skulle handla om konjunktur, utan det är väldigt tydligt att det direkt handlar om den gymnasiereform som regeringen infört och som handlar om att sänka ambitionsnivåerna. Detta gör Sverige och Sveriges regering till ett väldigt unikt exempel. Vi har i Sverige i dag den enda regeringen i västvärlden som sänker ambitionsnivåerna på utbildningsområdet, som begränsar möjligheterna för ungdomar att kunna skaffa sig utbildning. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Den nya statistiken som jag redovisade visar tydligt att ungdomarna vill ha många möjligheter. Med den här utvecklingen, fru talman, är i mitt tycke risken ganska stor att vi får den sämsta av världar med ett arbetsliv som inte kan hitta kvalificerad och kompetent arbetskraft eftersom få väljer dessa hantverksutbildningar, vårdutbildningar och frisörutbildningar, det vill säga alla de yrkesutbildningar som gymnasiet vanligtvis bedriver, samtidigt som väldigt många elever som jag inte är så säker på egentligen vill vara där söker sig till de studieförberedande programmen som Jan Björklund pratar så varmt om och i stället bestämmer sig för att hoppa av efter en tid. På det sättet späder den nya gymnasiereformen på det stora bekymret vi har med avhopp i stället för att förhindra det. Jag får många sådana signaler. Fru talman! På samma sätt blir regeringens nya recept för att ta oss ur den situation som regeringen har satt oss i att införa ännu kortare utbildningar. Ettåriga gymnasieutbildningar har utbildningsminister Jan Björklund pratat om. När jag har pressat på i frågan om vad de ungdomar som går där ska göra har han svarat att vi väl kommer att behöva städare i framtiden också. Men det kan väl inte vara så, utbildningsministern, att regeringens politik utgår från att alla ska bli städare, som en travesti på det du sagt om att alla inte ska bli akademiker? (Applåder)

anf.4 Tomas Tobé (M):

Fru talman! Vi debatterar i dag hur gymnasieskolan ska vara utformad, eller rättare sagt, om Sverige ska värdera yrkeskunskaper och se den verklighet som dagens unga möter. Alliansen har förändrat gymnasieskolan så att utbildningen nu är utformad utifrån elevernas målbild. Vill du läsa ett yrkesprogram och samtidigt bli behörig till högskolan kan du göra det. Vill du fokusera maximalt på de praktiska färdigheterna och läsa lite mindre teori kan du göra det. Socialdemokraterna väljer i dag att dra väldigt stora växlar på att andelen elever som börjar på yrkesprogrammen har minskat något, med 3,9 procentenheter. Nya Moderaterna och Alliansen diskuterar gärna detta, men låt oss göra det seriöst. För det första: Precis som statsrådet nyligen redogjorde för är troligtvis den största förklaringen att de nya teknik- och ekonomiprogrammen har blivit populära. Det tycker jag är bra. Jag kan, framför allt när det gäller teknikprogrammet, förvånas över att inte alla har hört att industrin och näringslivet, både de fackliga parterna och arbetsgivarparterna, har efterfrågat detta under väldigt lång tid. För det andra: Vi har en väldigt stor gemensam utmaning som handlar om att för få söker sig till vård- och omsorgsprogrammet. Hela svaret på denna utmaning ligger kanske inte i utformningen av utbildningen utan mer i yrkets attraktivitet och, kanske mer specifikt, lönen. Låt oss säga att vi är beredda att göra vårt. Regeringen har nu tagit initiativ, och det välkomnar jag, men vad är alternativet? Var är förslagen från dem som säger sig värna yrkesprogrammen? För det tredje: Menar Socialdemokraterna på fullt allvar att bara vi återinför högskolebehörighet blir helt plötsligt yrkesprogrammen bra igen? Vi vet att ni ibland längtar tillbaka till gamla tider, men var ärliga! Det var ju bara i teorin som alla fick högskolebehörighet. Det var färre än två av tre yrkeselever som faktiskt blev behöriga till högskolan. Fru talman! Låt mig också säga något om utbildningsambitioner och om gemensamma besked. Alliansen har nu börjat reformera svensk skola. Läraryrkets status har börjat återupprättas. Vi har fler behöriga lärare i klassrummen. Vi mäter i dag hur det går i skolan med betyg tidigare, fler betygssteg och nationella prov. På det här utskottets beredningsområde lägger vi nu 6 miljarder mer jämfört med vad vi gjorde 2006. Jag tycker att detta visar vilka ambitioner Alliansen har. Vi väljer att prioritera utbildning, och vi klarar dessutom av att ge gemensamma besked. Vi klarar också av att se att det fortfarande finns stora utmaningar kvar, till exempel alla de elever som inte är behöriga till gymnasiet. Sedan ett år tillbaka erbjuds de vad som kallas yrkesintroduktion, och vi är helt överens inom Alliansen om att kvaliteten behöver höjas och att vi också behöver se över längden på dessa utbildningar. Ibrahim Baylan får gärna svara på vad som är det gemensamma beskedet från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vad vill ni göra med dagens yrkesintroduktion? Ni får gärna vika mer av kammartiden till att också berätta vad de gemensamma beskeden på skolområdet är. Är det en återgång till en kravlös och betygslös skola? Ska läxor i hemmet förbjudas? Är ni överens med Vänsterpartiet om att slå igen porten till landets fristående skolor? Vi diskuterar gärna gemensamma besked i den här kammaren. Fru talman! Låt mig nu återkomma till det nya gymnasiet och yrkesprogrammen. Om jag har förstått våra kritiker rätt vill ni tillbaka till det som gällde tidigare, det vill säga mer teoretiskt innehåll på yrkesprogrammen för alla. Jag undrar då om man har tagit del av vad IFAU kunde konstatera. De har ju noga gått igenom utvecklingen efter att det teoretiska innehållet på yrkesprogrammen ökade under 90-talet. Vad var det egentligen som skedde då? Jo, resultatet blev att framför allt elever med låga grundskolebetyg slogs ut och hoppade av. Samtidigt var det inte fler som valde att gå vidare och studera på högskola. För mig är detta en signal om att man bör vara försiktig med att öka teoretiskt innehåll just för de elever som vill fokusera mer på de praktiska färdigheterna. Avslutningsvis: Alliansen ser gärna att fler läser vidare på högre utbildning. Vi välkomnar därför att många läser på högskoleförberedande program. Vi tycker dessutom att högskola kan vara en viktig väg framåt för elever på yrkesprogram. Vårt svar är därför att erbjuda just detta till dem som efterfrågar det. Jag skulle ändå vilja rikta en fråga till Socialdemokraterna och Ibrahim Baylan: Vad säger ni till de elever som vill läsa ett yrkesprogram utan högskolebehörighet? Vårt svar är att vi tycker att de ska fokusera på det som de själva önskar. Det är så vi bygger upp en skola som passar för alla och inte för några få. (Applåder) I detta anförande instämde Jan Ericson (M) och Yvonne Andersson (KD).

anf.5 Agneta Luttropp (MP):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Socialdemokraterna för att de har initierat denna mycket viktiga debatt som i dag handlar om ungdomarnas minskade intresse för yrkesgymnasiet. Hösten 2011 minskade andelen elever som valde gymnasieskolans yrkesprogram, efter att regeringen hade lagt om gymnasieprogrammen så att man inte längre fick behörighet att komma in på högskolan. Nu visar Ibrahim på att det här fortsätter även 2012. Ett ökat antal elever väljer inte yrkesprogrammen. Regeringens uttalade mål var att uppvärdera yrkesutbildningarna. Vägen dit var lägre kunskapskrav och slopad högskolebehörighet. Resultatet vet vi nu: Yrkesprogrammen väljs till större del bort i dag än tidigare. SCB:s prognos över arbetsmarknaden 2030 visar ett stort behov av gymnasieutbildade, främst inom vård och omsorg, men också inom industri, handel, administration, barn, fritid och transport. Bristen riskerar nu att bli ännu större då antalet elever på gymnasiets yrkesprogram minskar för andra året i rad. Det syfte som Björklund och regeringen har för sina reformer har inte uppnåtts, snarare tvärtom. Den svenska skolan har större problem än någonsin att få alla ungdomar genom grundskola och gymnasium med godkända betyg. Utbildningsministern brukar hävda, trots att alliansregeringen har haft makten i sex år, att det är den förra majoritetens fel att det ser ut som det gör i skolan. Det är naturligtvis långt ifrån hela sanningen. Inte för att allt var bra tidigare, men det är naturligtvis nonsens att det skulle vara omöjligt att åstadkomma verkliga resultat på sex år. Men åtgärder måste vara väl genomtänkta och förankrade bland dem som ska genomföra dem, annars händer ingenting. Den svenska skolans problem har dess värre funnits länge. Andelen som inte har fått slutbetyg i gymnasiet efter fem år har varit konstant under de senaste tio åren. Avhoppen är många, vilket orsakar stora problem för främst de ungdomar som inte fullföljer sin utbildning. Men det blir också ett stort samhällsproblem då icke avslutade studier leder till arbetslöshet och ökad risk för missbruk och kriminalitet. Nästan sju av tio elever som gick på yrkesprogrammen när dessa fortfarande gav behörighet till högskolan klarade också av att följa utbildningen med fullständiga betyg. I stället för att göra de förändringar som skulle krävas för att också den tredjedel som inte klarade det skulle få möjlighet att lämna tonåren med framtidsutsikter stängde ministern dörren för de två tredjedelar som klarade av de högre kraven. Skolverket visar nu att redan under det första studieåret hade var fjärde elev slutat. Endast 44 procent av eleverna i den första kullen fick slutbetyg efter tre års studier. Det här är naturligtvis väldigt olyckligt. Jag vet att syftet med att sänka ambitionsnivån var att minska avhoppen, och fler skulle klara gymnasiet med fullständiga betyg. När vi nu står med resultatet, i alla fall ett delresultat, vad gör vi då? Jo, regeringen fortsätter nedmonteringen av skolan och sänker ambitionen ytterligare genom att föreslå en ettårig gymnasieskola. Miljöpartiet anser att vi ska göra precis tvärtom. Vi ska höja ambitionsnivån. Vi måste helt enkelt höja kunskapsnivån och utbildningsnivån. Det är min förhoppning att Alliansen inte bara inser detta utan också agerar utifrån detta.

anf.6 Ulrika Carlsson i Skövde (C):

Fru talman! Höstterminen 2011 började många gymnasieelever i den nya gymnasieskolan. Det är klart att vi från Centerpartiets sida och även från allianskollegernas sida följer den här utvecklingen med stor nyfikenhet och med stort intresse. Det kommer ytterligare siffror i slutet av det här året. Det har gjort att vi i utskottet har skjutit upp en hearing just för att vi skulle kunna få ett bättre underlag inför en sådan här diskussion. Jag tror att vi kommer att få anledning att återkomma till frågan. De nya gymnasieprogrammen har förstärkts i olika riktningar, men det har handlat om och det handlar om att höja kvaliteten på alla inriktningarna. Det kan väl inte vara så att det enbart handlar om att högskolebehörighet skulle vara kvalitet? Det måste väl också handla om att de teoretiska ämnena på yrkesprogrammen blir alltmer knutna till det yrke som man kommer att arbeta inom och att det faktiskt också är ett sätt att stärka kvaliteten. Först och främst vill jag, precis som mina allianskolleger, förtydliga de möjligheter som finns för eleverna. Tidigare ledde alla gymnasieutbildningar till högskolebehörighet, det vill säga för alla dem som klarade av att fullfölja en gymnasieskolas nationella program. Tyvärr var det så många som kanske upp till var fjärde och ibland också var tredje som faktiskt inte klarade av det. I den nya gymnasieskolan är det nu valbart att läsa till högskolebehörighet på alla yrkesprogram. Senast, i den debatt vi hade i våras om gymnasieskolan, medgav Socialdemokraternas företrädare att man bidragit till att sprida en felaktig bild i medierna när man basunerat ut att det inte var möjligt att läsa in högskolebehörighet på yrkesprogrammen. Fru talman! Dagens unga är morgondagens medarbetare, företagare och beslutsfattare. Det är klart att det är oerhört viktigt. Alla vi som sitter här i dag är ju oerhört intresserade av den utbildning som vi ger till dagens unga. Det finns exempel på många skolor som lyckas alldeles fantastiskt, elever som når höga resultat, besjälade lärare som på olika sätt bidrar till att skapa en fantastisk gymnasieskola. Vi har en målsättning i vår lagstiftning att alla elever ska nå sin potential. Många får faktiskt möjligheten att närma sig den, men det är alldeles för många som inte får den. Ibrahim Baylan nämner i sitt anförande att han inte tror att arbetsgivare vill anställa den som har läst ett yrkesprogram, utifrån att man inte skulle ha en högskolebehörighet när man har läst ett yrkesprogram. Det förvånar mig. Vad det handlar om och har handlat om många gånger är ungdomar som inte har klarat av yrkesprogrammen. Skulle de ha varit mer attraktiva än de som går ut ett yrkesprogram i morgon? För Centerpartiet och alliansregeringen är det viktigt att titta på varje möjlighet vi har att stärka kvaliteten i utbildningen och att underlätta för unga människor att göra entré på arbetsmarknaden. Det är också därför det inför budgeten 2013 finns ett antal satsningar på att stärka yrkesprogrammens kvalitet och att förbättra kontakten mellan skola och arbetsliv. Hela ungdomspaketet, som vi inte ska debattera i dag, syftar till att ge unga en bättre möjlighet på arbetsmarknaden. Det finns fantastiska möjligheter för unga i Sverige i dag, men det finns alltför många elever som lämnar gymnasieskolan utan nödvändiga kunskaper och många gånger med bilden av att de har misslyckats, att de inte kan. Den sämsta förutsättningen för ett livslångt lärande är att gå ut gymnasieskolan utan en tro på sitt eget lärande. Jag har mött många föräldrar som har varit förvånade över att man faktiskt kan läsa in högskolebehörighet också på yrkesprogrammen. Jag hoppas att den här debatten verkligen bidrar till att kunskapen ökas, så att de som kommer att välja inför nästa höst vet att man kan läsa in högskolebehörighet på alla yrkesprogram. Vi vill också följa den utvecklade samverkan mellan gymnasieskolan och arbetslivet som nu kommer att ske med hjälp av de tydligare reglerna för det arbetsplatsförlagda lärandet. En annan sak jag vill lyfta fram om den nya gymnasieskolan är entreprenörskap. Sedan några år tillbaka finns en strategi för entreprenörskap och entreprenöriellt lärande. Varje år är vi många som med spänning följer det som sker inom ramen för Ung Företagsamhet där vi får se unga människor som får prova företagsidéer. Ibland lyckas de alldeles fantasiskt, och ibland blir det lite mer pannkaka - men de lär sig mycket. I den här delen av debatten vill jag lyfta fram att vi visar ännu fler vägar framåt. Vi satsar också på folkhögskolan. Folkhögskolan är också en möjlighet för unga människor i dag att fullfölja gymnasieutbildningen. Alliansregeringens och allianspartiernas politik handlar om att ge unga människor många vägar framåt. Den handlar inte om stängda dörrar. Det finns många dörrar att öppna, men vi måste ge unga människor möjlighet att öppna dem. Därför sker många satsningar i Sverige i dag på att stärka kvaliteten i skolan. En annan viktig faktor som vi inte heller ska debattera är lärarnas och rektorernas viktiga uppdrag. Vi tror på den gymnasieskola som nu har genomförts, men vi ska givetvis följa utvecklingen för att än mer stärka kvaliteten. (Applåder) I detta anförande instämde Jan Ericson (M) och Yvonne Andersson (KD).

anf.7 Richard Jomshof (SD):

Fru talman! Tack för ordet! Det känns som att vad man än säger upprepar man sig, och det som sägs i dag har vi hört förut. Jag tror att många håller med mig. Vad tänker jag säga? Jo, något jag har sagt förut, nämligen att svensk skola brottas med en rad olika problem - många stora och svåra problem. Jag läste för bara någon dag sedan att ungefär 12 procent av grundskoleeleverna lämnar grundskolan i dag utan fullständiga betyg. Om det är något som sätter press på gymnasieskolan borde det vara denna sak. I juni 2009 meddelade Skolinspektionen att hälften av gymnasieeleverna inte får godkänt i alla kurser och att så många som en tredjedel inte når tillräckliga resultat för att studera vidare på högskolan. I början av året kunde vi dessutom i tidningen Riksdag & Departement läsa att var tredje elev fortfarande saknar slutbetyg efter tre års studier. Om vi har en grundskola som inte reder ut sitt uppdrag får det naturligtvis följdverkningar i gymnasieskolan. Såväl grundskolan som gymnasieskolan har misslyckats med sitt uppdrag. Det finns många som delar den uppfattningen. Jag har bland annat läst en intressant text av Christina Sandström, enhetschef på Skolverket, där hon håller med om detta. Detta är ett svek mot våra ungdomar och hela det svenska samhället. Fru talman! Den som lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg kommer att få det mycket svårt på arbetsmarknaden. Det är ingen hemlighet. Jag har tidigare påpekat i talarstolen - det är kanske tredje gången nu - att vi inte behöver gå tillbaka speciellt långt i tiden - jag minns själv på 80-talet - då man lätt kunde få jobb. Det var inte speciellt svårt att få ett jobb även om man inte hade en slutförd utbildning. Man kunde lämna skolan i förtid, man kunde ta sabbatsår och hitta ett jobb, och sedan kunde man gå tillbaka till studierna. Det är inte riktigt så enkelt i dag. Det går fortfarande, men det är betydligt svårare i dag. Konkurrensen på arbetsmarknaden är mycket större i dag, inte minst på grund av att företagen ställer högre krav. Vi vet att det krävs en slutförd gymnasieutbildning för att över huvud taget få ett jobb i dag - med få undantag. Naturligtvis är min uppfattning att vi har en så kallad massinvandring, en misslyckad invandring, som också späder på utanförskapet. Andelen människor som vill ha jobb är fler än vad det finns jobb. Vad gäller gymnasiereformen har vi tidigare konstaterat - och det står vi fast vid - att den är bra. Det finns brister, men i grund och botten är den väg som regeringen valt klockren. Situationen är allvarlig, och regeringen har försökt åtgärda den. Bara det är värt en applåd. Många ungdomar har efterlyst en renodlat yrkesinriktad gymnasieutbildning. Det är bra. Man får den. Alla behöver inte, alla vill inte, och jag tror till och med Björklund sade att alla kan inte, bli akademiker. Det stämmer. Lika lite som att alla vill inte, kan inte eller behöver inte bli hantverkare. Själv tillhör jag dem som inte kan bli hantverkare. Det finns det många som kan stryka under. Det är inget fel i det. Det är väl bra att vi är olika. Men båda grupperna behövs. Därför menar vi att en tydligare uppdelning mellan dels högskoleförberedande och dels yrkesförberedande program är bra. Det är helt rätt väg att gå. Jag förstår inte hur samtliga partier från den vänstra sidan av kammaren kan påstå att det här är att sänka ambitionsnivån. Vi ser det snarare som ett sätt att renodla utbildningarna. Det är bra. Det är också intressant att man på vänsterkanten tycks vara helt oförstående och helt ovetande om alla de tappade lustarna som vi kan hitta hos många ungdomar - om vi går tillbaka i tiden. Många har tappat lusten, viljan och orken och hoppar av skolan i förtid. Det här är ett sätt att hjälpa dem, det vill säga försöka ge dem en framtid i Sverige. Det talar man knappt om på vänstersidan, och det är oerhört beklagligt. Vi tror - och där delar vi regeringens uppfattning - att gymnasiereformen kommer att öka genomströmningen. Jag tror att det kommer att leda till att fler kommer att gå ut gymnasieskolan med fullständiga betyg. Framför allt måste vi se det hela under en längre period. Att efter ett drygt år påstå det som har kommit fram här är oroväckande och hårresande. När jag pluggade fick jag lära mig att om man ska dra säkra slutsatser bör man titta på en lite längre tidsperiod. Fru talman! Det här innebär verkligen inte att allt är problemfritt. Det är klart att det är ett problem om färre söker till yrkesprogrammen. Men att dra de slutsatser som bland annat Socialdemokraterna gör är oseriöst. Jag menar att man inte kan dra de slutsatserna i dag. Det kan vara så att en del av förklaringen står att finna i den mytbildning som Socialdemokraterna sprider. Många av era företrädare i kommunerna har påstått på fullt allvar till ungdomar i debatter jag har deltagit i att om de väljer yrkesprogram får de ingen högskolebehörighet. Det är lögn! Jag säger inte att ni här i kammaren gör så, men jag har hört många av era företrädare göra det. Det går att komplettera i framtiden på komvux, och det är bra. Just komvux är viktigt. Det har jag påpekat flera gånger. Vi väljer att skjuta till resurser. Det livslånga lärandet kan låta som en klyscha men är oerhört viktigt. Man ska få möjlighet till det livslånga lärandet. Om man gör ett val som ung ska man kunna ändra sig. Där spelar komvux en oerhört viktig roll. Talartiden är slut. Jag har en hel del mer att säga, och jag återkommer om en liten stund.

anf.8 Rossana Dinamarca (V):

Fru talman! Som liten drömde jag om att bli läkare. Men när jag fick mina första betyg i åttan insåg jag att det skulle bli svårt. Sedan ville jag bli journalist. I nian var jag skoltrött, och när jag gjorde mitt gymnasieval gjorde jag som de flesta andra och valde utifrån intresse och det som kunde ge mig så många valmöjligheter som möjligt. Det blev samhällsvetenskaplig linje. Jag läste därefter på journalistlinjen, men efter en vända på komvux blev det lärarutbildningen. Även om det var ett tag sedan jag gjorde mitt gymnasieval resonerar dagens unga på liknande sätt. Man vill inte låsa fast sig vid ett livsval när man är 15-16 år. Men den nya och uppdelade gymnasieskolan gör precis det: låser fast, slår igen dörrar. Jag har mött elever som gått naturbruksgymnasiet som vill bli veterinärer och elever på barn- och fritidsprogrammet som sedan vill läsa vidare till fritidspedagoger. De elever som i dag kan tänka sig att bli sjuksköterskor, veterinärer, lärare, fritidspedagoger, arkitekter eller civilingenjörer gör bäst i att söka ett högskoleförberedande program - och de gör det. För en tid sedan kom det flera oroande rapporter om att allt färre ungdomar väljer yrkesutbildningar. Här väljer man att nonchalera det. Många av platserna är tomma på gymnasiernas yrkesprogram, och vissa program kunde inte ens starta i höst på grund av för få elever. Det är en oro som delas av både fackförbund och näringsliv och arbetsgivare. På en presskonferens tidigare i höst upprepade dock Jan Björklund flera gånger att detta inte är något problem. Han säger det här i talarstolen också. Han sade det så många gånger att man undrade om det var för att han skulle övertyga sig själv om att det inte var ett problem. Jag tycker dock att det är ett problem, för de här eleverna går miste om den viktiga och bra praktik som man oftast får på ett yrkesförberedande program. Så visst är det ett problem. I Malmö finns ungefär 125 industriföretag, men det var bara en sökande till industriprogrammet. Vi ser ett stort behov av personal inom äldreomsorgen i framtiden, men antalet sökande till omvårdnadsprogrammet fortsätter att minska. Den här regeringen har genom sina år vid makten elitiserat utbildningen. Allas rätt till utbildning har urholkats. Utbildning kan och ska motverka klyftor, men regeringen har gjort precis tvärtom. Med den nya gymnasieskolan har man skapat A- och B-utbildningar. Vi vill hålla fast vid ambitionen att ge alla elever i gymnasieskolan så goda kunskaper som möjligt och anser därför att alla nationella program ska ge grundläggande högskolebehörighet. Alla vill inte bli akademiker och kommer inte heller att bli det, men varför ska man tvingas att bestämma det redan vid 15 års ålder? Att få behörighet att studera vid högskola innebär inte ett tvång. Det innebär en möjlighet för människor att välja själva. Det minskade söktrycket visar också på att det är något som eleverna vill ha, för även de yrkesprogram som leder direkt till jobb ratas av eleverna. Vi har redan en hög ungdomsarbetslöshet, och det är eleverna medvetna om. Därför vill inte eleverna hamna i ett B-lag med sämre möjligheter till framtida utveckling. De vill ha friheten att välja, men den vill inte liberalen Björklund ge dem. Till skillnad från regeringen anser Vänsterpartiet att kunskap är en demokratisk rättighet och därför ska vara till för alla. För Vänsterpartiet är allas rätt till kunskap det viktigaste målet med utbildningspolitiken. Kunskap ger makt, och en bra skola är därför ett led i strävan mot ökad jämlikhet och minskade sociala klyftor. Alla ska ha samma möjligheter att skaffa sig kunskap och utvecklas efter sina egna förutsättningar och oavsett bakgrund. Skolan spelar en betydande roll för att ge alla en grund att stå på och för att ge eleverna de redskap som behövs för att utvecklas i skolan, men också resten av livet. Vi vill ha en skola som även i framtiden tillåter eleverna att drömma, en skola som hjälper eleverna att förverkliga sina drömmar och en skola som tillåter eleverna att göra andra val i livet än de som de drömde om när de var små. Fru talman! När man är 15-16 år är det svårt att staka ut hur livet ska bli. Det är det förresten oavsett hur gammal man är. Min mamma jobbade på Saab i 36 år innan det gick i konkurs. Nu går hon en omvårdnadsutbildning. Saker händer i livet. Därför är det viktigt med en utbildningspolitik som håller dörrar öppna och erbjuder flera möjligheter. Jag vill ha en skola full av möjligheter, inte en skola full av hinder.

anf.9 Yvonne Andersson (KD):

Fru talman! När jag hörde Rossana Dinamarcas slutord tänkte jag att det verkar som att vi jobbar för samma skola - det är bara för Vänsterpartiet att rösta på de här förslagen och inse att det är den skola vi har skapat. En av mina första motioner som jag hade möjlighet att väcka i Sveriges riksdag 1998, fru talman, byggde på tilltron också till den praktiska kunskapen. När jag kom in i riksdagen 1998 ville jag verkligen arbeta för den värdegrund som mitt parti står upp för, en kristen värdegrund. Den har funnits i hela det västerländska samhället och bygger på att människor är olika - de har olika begåvningar, har olika möjligheter och ska respekteras för sina olikheter, och värderingen av dem är densamma för den skull. År 1998 hade Socialdemokraterna på ett par tioårsperioder brutit ned och nedmonterat i princip all yrkesutbildning. Då kan jag berätta att vi på våra sex år inte har tagit bort en enda yrkesutbildning. Det var utbildningar som var viktiga för hela samhället. Hela industrialiseringens följder när vi gick mot postindustrialismen byggde på att dessa utbildningar gav arbetsmarknaden duktiga människor som kunde jobba. Vilka gick då på dessa yrkesutbildningar? Jo, det var de som tyckte att det var spännande och roligt att arbeta med de olika områdena och som inte var särskilt intresserade av de teoretiska utbildningarna. Vi hade för övrigt också en fyraårig gymnasieingenjörsutbildning, och om man går tillbaka och tittar forskningsmässigt på vilka det var som blev gymnasieingenjörer finner man att det ofta är dagens chefer på olika håll. Vad Socialdemokraterna då ville driva igenom var högskolebehörighet för alla. Vad var det som hände? Jo, det som Rossana nämnde som möjligheter blev krav i unga människors liv. De kände inte att de orkade med det, och många kände sig misslyckade. Ute på arbetsmarknaden blev det allt färre hantverkare. Handens kunskap blev förknippad med en negativ attityd. Baylan talade om att vi sänker kraven på kunskap, men det gör vi inte alls. Vi ger yrkeskunskapen, handens kunskap, en ökad betydelse, och i realiteten höjer vi kraven på både teoretisk kunskap och praktisk kunskap. Jag är stolt, fru talman, över att Alliansen har lyckats komma så här långt och att utbildningsministern har orkat driva att allt fler unga ska ha rätten att trivas under sin utbildning, att få den utbildning som de är förmögna att ta vara på, att alla inte behöver vara i samma form utan har möjligheter att utvecklas efter vars och ens förmåga. Det är jättebra. Jag tror att det är viktigt att vi ser att det goda samhället bygger på att människorna som lever där får möjlighet till en förädling av sina förmågor utifrån sina behov. Då har också arbetsmarknaden möjlighet att utvecklas. Socialdemokraternas retoriska knep att nu försöka få svenska folket att tro att det är de som är oroade över att inte så många som möjligt läser på yrkesutbildningarnas program är faktiskt ett svek. Det är vi som har handlat. Det är vi som har sett till att man har återinfört möjligheten för alla att läsa efter sin förmåga. I dag kan man få det i vår gymnasieskola. Man får högskolebehörighet när man vill det. Man behöver inte om man inte vill, men man duger bra ändå. För dem som kommer på yrkesintroduktion är det en kort tid då de får den kunskap som de behöver. Ändå är målet till syvende och sist att alla på sikt ska få en utbildning så att de passar in i vårt samhälle. Det kan ta lite tid, längre eller kortare tid beroende på hur det går med studierna. Jag tror att det är viktigt att vi på allvar respekterar olika människors förmågor och ger dem möjligheter. Jag kan inte låta bli att nämna en sak. Jag har kommit från Singapore och hade möjlighet att besöka en rektor som tidigare hade varit på Linköpings universitet, Bertil Andersson. Det intressanta med universitetet där, Nanyangs tekniska universitet, är att det på internationella kriterier rangordnas som femte universitet bland de bästa i världen. Där har man satsat ordentligt på yrkesutbildningar också. Och tittar vi på olika länder ser vi att där man har satsat riktigt bra på yrkesutbildningar, där kan man också få riktigt bra högre utbildning och forskning. (Applåder) I detta anförande instämde Jan Ericson (M).

anf.10 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Fru talman! 7 000 ungdomar varje år hoppar av gymnasiet redan i ettan - 7 000! Det är ytterligare 5 000 i tvåan på gymnasiet som gör det varje år. 12 000 påbörjar aldrig det tredje året. Siffrorna är ungefär konstanta över åren. Så har det varit under alla de år som ni styrde och hittills under vår regering också. Den intressanta frågan, om man vill skapa ett jämlikt samhälle, tycker jag är: Hur ser vi på dessa ungdomar? Vad ger vi dem för hopp? Vad ger vi dem för möjligheter? Vad ger vi dem för möjligheter att lyckas? Ni har ett enda svar. Tomas Tobé frågade er om ni hade några gemensamma svar. Det är väl en bra fråga. Men om det är någon av er som har ett enskilt svar så är jag beredd att lyssna på det också. Vad tänker ni göra med de här 12 000 ungdomar som slås ut varje år? Det är därför Sverige har en högre ungdomsarbetslöshet än jämförbara länder. Det är därför vi har en stor utslagning. Ni har ett luftslott: Alla ska bli universitetskompetenta - det skapar jämlikhet. Ni talar vackert om det. Ni struntar i de 12 000! Kan inte någon av er tre på den rödgröna sidan komma upp hit och berätta: Vad är lösningen för de 12 000? Agneta Luttropp, som är riksdagsman för Miljöpartiet och själv speciallärare! Jag lyssnade på dig och undrade var du skulle landa. Du beskrev målande hur dessa ungdomar sliter och slås ut, och du använde ord som "kriminalitet", "arbetslöshet" och "social utslagning". Jag möter väldigt många av dina kolleger som speciallärare. Det är väldigt få som säger att lösningen för dessa är att vi ska ställa krav på att alla ska bli universitetskompetenta. Jag har nästan inte mött någon som säger det. De är förtvivlade över att dessa ungdomar misslyckas gång på gång. Vi håller alla med om att det bästa är om vi kan lösa det i grundskolan. Men låt oss vara realistiska och inse att under överskådlig tid - oavsett vilka reformer vi gör och oavsett vilken regering vi har - kommer många ungdomar att till sist inte nå målen i grundskolan, även om vi självklart ska pressa ned antalet underkända. Vad vill vi ni göra med dessa ungdomar? Då har Luttropp, Baylan och Dinamarca ett enda svar: De ska få bättre möjligheter att läsa in förkunskaperna och sedan komma in på nationella program och sedan läsa in högskolebehörighet. Det är det ni säger. Det är det enda svar ni har. Det ni säger till dem som är allra mest skoltrötta och har allra flest misslyckanden bakom sig är i praktiken: Ni ska inte gå tre år på gymnasiet som era kamrater, utan ni ska gå fyra år - först ska ni läsa in behörigheten, och sedan ska ni gå ett vanligt nationellt program. De som är allra mest trötta på att gå i skolan ska gå längre än de andra! Det var precis så det var på IV-programmet. Det var därför det blev ett stort fiasko. Mer än 80 procent misslyckades på IV-programmet. Huvuddelen hoppade av i ettan och tvåan. Det spelar ingen roll att vi har döpt om det till introduktionsprogram. Eleverna finns där ändå! Vi måste hitta nya lösningar. Dinamarca! Din partikamrat är utbildningsminister i Norge, vänsterpartist. Jag har pratat med henne. De letar nu efter nya, kortare kurser på gymnasieskolan för de elever som hoppar av och misslyckas. Jag vet inte om du anser att hon är väldigt reaktionär. Det är precis samma lösning! Faktum är vi delvis har hämtat vår idé från den norska vänsterregeringen. De är väldigt bekymrade över dessa ungdomar. Vill man snabbt åstadkomma fler elever på yrkesprogrammen är det bara att avskaffa teknikprogrammet. Gör det! Då kommer de att gå tillbaka till de yrkestekniska programmen. Man kan också avskaffa det nya ekonomiprogrammet också. Då går de tillbaka till handels- och administrationsprogrammet. Då ökar vi snabbt procentsiffrorna. Men tror ni att svenska branscher blir gladare för det? Det är klart att de är jättelyckliga över att vi nu får ett ökat söktryck till teknik- och ekonomiprogrammen. Avslutningsvis: När började den svenska arbetarrörelsen skämmas för yrkeskunskap? Det enda som räknas är tydligen att man ska bli akademiskt behörig. Vi försöker värdera upp yrkeskunskaper, praktiska kunskaper. Men det enda ni kan komma på, när ni ska höja statusen på yrkesutbildningar, är att det inte är yrkesämnena som statusen ska höjas på, utan att de ska akademiseras så mycket som möjligt. När började ni skämmas för yrkeskunskap? (Applåder) I detta anförande instämde Yvonne Andersson (KD).

anf.11 Ibrahim Baylan (S):

Fru talman! Det är underhållande att lyssna på regeringens olika företrädare. Av beskrivningarna av de gångna åren under den borgerliga regeringen skulle man tro att utvecklingen har varit fantastisk. Man skulle aldrig kunna tro att resultaten i grundskolan har försämrats sex år i rad. Man skulle aldrig kunna tro att andelen ungdomar som hoppar av från gymnasiet har ökat år från år. Man skulle aldrig kunna tro att 5 000 ungdomar förra året valde bort yrkesprogrammen till förmån för studieförberedande program. I valet mellan kartan och verkligheten väljer den borgerliga alliansen kartan, eftersom verkligheten inte passar ihop med den självgoda beskrivningen om allt fantastiskt som man har gjort. Men det är trots allt verkligheten som gäller. Den verkligheten är att väldigt många ungdomar i vårt land går arbetslösa. Det kommer rapport på rapport som visar på att dessa arbetslösa ungdomar för sitt uppehälle måste gå till socialkontor. Är det där vi ska ha starka, unga, friska tjejer och killar? Vårt svar är naturligtvis: Nej, vi ska ha dem i utbildningssystemet. Vi ska ha dem så att de utbildar sig för den arbetsmarknad som finns i dag och i morgon - inte den som fanns för 30 eller 50 år sedan. Vi skulle alla önska att det vore möjligt att få ett jobb efter grundskolan, som det var på 80-talet. Men så är det inte i dag. Vi skulle önska att det var samma slags kunskapskrav som ställdes i morgon på dem som till exempel ska ut och bli fordonsmekaniker som det var för 30 år sedan. Men det är det ju inte. Teknikutveckling, informationsutveckling och annat har gjort att man behöver ha goda kunskaper i engelska, svenska och matematik också på arbetsmarknaden. Har ni missat detta, eller låtsas ni bara? Vilka är de arbetsgivare som har krävt att man ska sämre kunskapskrav, att man ska ha ettåriga gymnasieutbildningar? Jag har inte hört en enda av arbetsgivarorganisationerna göra det hittills, och de kan väl ändå inte anklagas för att vara en socialdemokratisk förtrupp. Nej, vi socialdemokrater tror på det livslånga lärandet. Vi tror på alla ungdomar. Och vi ser utmaningarna. Jag ska inte lura i någon att det är enkla utmaningar, utan det är svåra utmaningar som man måste ta itu med från allra första början, från förskolan och genom grundskolan, gymnasieskolan, vuxenutbildningen, högskolor, universitet och yrkeshögskolor. Det handlar om alla de möjligheter som måste finnas där för att möjliggöra för ungdomar att inte bara en gång för alla utbilda sig utan också ha möjlighet att gång efter gång komma igen, eftersom vi lever i ett föränderligt samhälle. Det är mot den bakgrunden vi känner en oro, när allt färre väljer yrkesutbildningar. Nu försöker man avfärda det nonchalant och säger att det var bara 3,9 procent. Ja, Skolverket säger att det förra året var minst 3,9 procentenheter. Det kanske inte låter så mycket. Men då ska man veta att det bara under förra året handlar om 5 000 ungdomar som valde bort yrkesutbildningarna. Jan Björklund slår sig för bröstet och säger: Det är bra att de väljer teknikprogrammet - det är jättebra. Men det är inte sanningen. Sanningen är att det i dag är samhällsprogrammet som växer. Samhällsprogrammet i Västerås kommun, en av landets största kommuner, är i dag större med antalet antagna elever än samtliga yrkesutbildningar tillsammans - i industristaden Västerås! Att då blunda och säga "Det här är inget bekymmer" är inte bara att lura sig själv utan också att lura ungdomarna. Och hittills har jag inte sett någon från den regeringsallians som i dag regerar Sverige ta detta på allvar. Vad ska ni göra för att vända utvecklingen? (Applåder)

anf.12 Tomas Tobé (M):

Fru talman! Man skulle kunna tänka sig att man inför den här debatten och när vi diskuterar dessa reformer borde kunna dra några gemensamma lärdomar historiskt sett. Man borde kanske kunna titta på den gamla gymnasieskolan. Man skulle kunna ställa sig frågan om man tycker att den skolan levererade bra, om man tycker att det var bra att det individuella programmet blev det största programmet i gymnasieskolan och att uppemot 80 procent av de elever som gick till det individuella programmet misslyckades och inte fick en gymnasieutbildning. Man kanske skulle kunna titta på detta med att det fanns ett högskolebehörighetskrav. Man kanske skulle kunna konstatera att det var ett krav som inte gav något till alla utan bara till några få. Man kanske skulle kunna konstatera att det är en viktig förklaring till den ungdomsarbetslöshet som vi under decennier haft i Sverige. Men jag kan konstatera, fru talman, att dessa slutsatser verkar oppositionspartierna inte vara beredda att dra. Jag har nyligen blivit ordförande i utbildningsutskottet. Tidigare arbetade jag med arbetsmarknadspolitiken. Då debatterade vi mycket just synen på jobb. Jag noterade att Ibrahim Baylan från Socialdemokraterna avslutade sitt första inlägg i kammaren i dag med att lite retoriskt fråga: Ska alla vara städare? Lite grann där tror jag att vi hittar det som är den verkliga kärnan i debatten, för det handlar om synen på praktiska färdigheter. Är de lika bra eller inte? Är det som vi från Alliansen säger, att de praktiska färdigheterna är minst lika viktiga, eftersom alla jobb behövs i samhället? Eller är det så att det enda som duger är att vi ställer krav på högskolebehörighet? Det beskriver skillnaden i utbildningsambitionerna. Jag tror att de allra flesta som lyssnar på denna debatt ställer sig frågan om alla måste till högskolan. Jag tror att de allra flesta inser att alla inte ska till högskolan. Låt oss gå tillbaka till frågan om yrkesprogrammen. Från Alliansen är vi beredda att seriöst diskutera vad vi kan göra för att värna yrkesprogrammen, hur vi till exempel kan se till att fler söker sig till vård- och omsorgsprogrammet. Regeringen har bland annat aviserat att man tittar på inriktningen för sjuksköterskor och på undersköterskeexamen. Vi tycker att det i grunden är bra att vi utifrån de praktiska erfarenheterna av yrkesprogrammen ökat dem med 10 procent. Allt detta är vi beredda att diskutera eftersom vi värnar yrkesprogrammen, men det enda svar vi får tillbaka är att man inte gillar den yrkesintroduktion som finns för de elever som är obehöriga. Samtidigt är man inte beredd att erbjuda något annat alternativ. Det enda svar man har för att få fler att söka sig till yrkesprogrammen är att ställa krav på högskolebehörighet. Jag kan inte tro att man menar allvar och tror att det vore en politik som skapar en skola för alla. Jag noterar också att Ibrahim Baylan, Socialdemokraterna, fortfarande inte svarat på min fråga, nämligen: Vad är ert svar till de elever som valt ett yrkesprogram men inte vill läsa in högskolebehörighet? Vad är ert svar till dessa elever? De förtjänar ett svar. (Applåder)

anf.13 Agneta Luttropp (MP):

Fru talman! Jag är glad att så många ungdomar inser att utbildningsval har stor betydelse för de framtida möjligheterna i livet, att man inte ska stänga dörren för möjligheten att ändra inriktning mot högre utbildning när man känner sig motiverad till det längre fram i livet. Utanför Utbildningsdepartementet står näringsliv, lärarfack och andra fackföreningar och undrar vilken framtid dessa elever ska gå till mötes, vem som vill anställa dem när de lämnar sin ettåriga gymnasieskola. Genom snabba och inte tillräckligt genomtänkta skolreformer riskerar vi att försämra snarare än att förbättra relation och koppling mellan arbetsliv och skola. Vägen till arbetslivet och karriären ser olika ut för olika människor och olika yrken - sjuksköterskor, förskollärare, lantmätare och skogvaktmästare har tidigare haft sin rekryteringsbas bland dem som gått yrkesförberedande program och därefter varit yrkesverksamma innan de börjat sina högskolestudier. Undersköterskor har kunnat bli sjuksköterskor, barnskötare förskollärare och så vidare. Ett av misstagen håller förhoppningsvis på att rättas till, nämligen det som Tomas redovisade beträffande vårdprogrammet, att man ska se om det finns möjlighet att göra det högskoleförberedande. Det är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. Det finns många andra yrkesområden som också behöver förändras. Vad vet vi egentligen om hur mycket bristen på högskolebehörighet påverkar elevens skolval? De flesta elever vill ha alla vägar öppna, vägar som ger möjlighet till fortsatta studier och eventuella yrkesomval. Om vi vill ha hög kvalitet i gymnasieskolan borde det vara enkelt för en byggelev som vill gå vidare att bli byggingenjör, liksom borde det vara enkelt för den som går industritekniska programmet att läsa till maskiningenjör. Flera gymnasieskolor är bekymrade över att så få vill läsa yrkesinriktade program. Till exempel kan handelsprogrammet i Flen troligen inte starta, och det industritekniska programmet har lagts ned. Intagningen till yrkesprogrammen i Stockholm, Göteborg, Skåne och Västerbottens län minskar. Det är inte ett problem bara för eleverna, utan det är ett samhällsproblem. Jag förstår inte riktigt det resonemang som förs. Det är illa, det håller jag med om, att 12 000 ungdomar hoppar av gymnasiet, en stor del av dem redan efter ett år, vilket får till följd att de inte får något jobb. Men bara man går ett år så får man jobb, heter det. Eftersom utbildningsministern frågar vill jag säga att alternativet, det jag tycker är viktigt, det är att börja med att göra en analys, det vill säga ta reda på vilka förklaringar det finns till att elever väljer vissa program. Vad är det som styr deras val? Är det kamraternas val? Är det tillgången på jobb? Är det vilken skola man går i? Eller är det den person man är? Det tror jag är en viktig analys att göra för att se vilka de viktiga förändringarna i gymnasieskolan är.

anf.14 Ulrika Carlsson i Skövde (C):

Fru talman! Det är ju en riktigt spänstig debatt om dessa frågor! Jag vill börja med att besvara det som Baylan tog upp i sitt senaste inlägg. Vi ser absolut problemen, men vi ser också att det finns mycket gott i den svenska skolan. Vi vill lyfta fram en bred och mångfasetterad bild av den utbildning vi faktiskt har. För att skapa en långsiktigt hållbar utveckling i Sverige är möjligheten att välja olika vägar en nyckelfråga. Precis som mina kolleger sagt tidigare i debatten är det inget större problem att fler elever väljer teknikprogrammet. Ibrahim Baylans stora fasa över elevernas val och samhällsprogrammet i Västerås förvånar mig. Det måste väl ändå vara så att det individen väljer är det man vill göra och det man därmed också ska få möjlighet att satsa på. Som mina kolleger lyft fram handlar det till exempel om att omvårdnadsprogrammet inte förmår locka så många studerande som man skulle önska. Men även där finns undantag. Där tror jag att det är viktigt att se på de omvårdnadsutbildningar som lockar unga människor vad det är man har gjort som gör att det faktiskt är attraktivt att söka till dem. Det finns åtminstone hemma i Skaraborg, som jag kommer från, ett antal omvårdnadsutbildningar som lyckas locka unga människor. Och det är klart att vi måste lära av det som tilltalar unga människor. Precis som också sagts tidigare finns möjligheten att göra ett större förtydligande när det gäller en högskoleutgång från omvårdnadsprogrammet. Men jag vill än en gång betona, och vänder mig framför allt till Agneta Luttropp, att man kan läsa in grundläggande högskolebehörighet på alla yrkesprogram. Jag hoppas att det har gått fram. Jag skulle också vilja ta upp frågan om hur vi ser på olika utbildningar. Jag förstår mig inte på Socialdemokraternas syn på detta. Och jag tycker inte att man är så lite fräck i sin retorik när man säger att dagens unga är smartare än alliansregeringen eftersom de fattar att man behöver en studieförberedande gymnasieskola. Vad säger man då till alla dem som har valt ett yrkesprogram och valt att inte läsa ett studieförberedande sådant? Säger man att de inte är speciellt smarta som väljer det? När unga människor väljer en inriktning är det oerhört viktigt att få respekt för de val de gör. Och vi ger många vägar framåt. Vi skapar möjligheter. Men som vi har varit inne på ett antal gånger ser vi också att grundskolan har problem med att ge alla elever det som de behöver. Det måste till individuella lösningar för dem som av olika anledningar inte har klarat av grundskolan och som kanske också har en annan problematik med sig. Då måste vi se individen och inte att man ska passa i samma form. Jag vill också lyfta fram mycket av det som är gott. Jag hade förmånen att vara i Vårgårda i går och där träffa en årskurs 6. De har några år kvar tills de ska välja till gymnasieskolan. Men en levande diskussion i klassrummet om att man kan bli både kärnfysiker och riksdagsledamot eller något annat spännande yrke ger mig framtidstro, att möta inspirerande lärare och inspirerade elever. Jag vill att vi ska jobba för en skola som kan ge alla elever möjligheten till framtidstro och ge möjligheter och redskap för att göra goda val framöver. Precis som har sagts någon gång ska vi också veta att om man väljer att inte läsa högskoleförberedande program under gymnasietiden har man en rättighet att göra det senare. Det är jätteviktigt att veta att vi skapar möjligheter och skapar rättigheter. Men vi behöver också göra det som vi har diskuterat tidigare, satsa på en bättre studie- och yrkesvägledning. (Applåder)

anf.15 Richard Jomshof (SD):

Fru talman! Det minskade söktrycket till yrkesprogrammen är något som faktiskt har pågått under ganska lång tid. Jag har ägnat ett par dagar åt att söka på internet och läsa för att verkligen ta reda på om det som jag tror stämmer, vilket jag i och för sig redan visste, att detta har pågått under en ganska lång tid. Det minskade söktrycket till vård- och omsorgsutbildningar har pågått i kanske 20 år. Om jag nu inte är helt ute och reser, i så fall får ni gärna rätta mig, är min minnesbild att också Socialdemokraterna har styrt landet en del under den här 20-årsperioden. Och om det nu har pågått under så pass lång tid måste ju också ni bära en del av ansvaret för att det ser ut som det gör. Jag tycker att det är ytterst anmärkningsvärt, om man nu tar vård- och omsorgsutbildningarna som exempel, om det här har pågått i 20 år, hur det kan komma sig att man står häruppe och ger sken av att det är ett problem som är ett år gammalt. Jag försöker verkligen att inte ta ställning för vänster eller höger när jag ger mig in i en fråga, utan jag lyssnar på vad de olika representanterna säger och försöker sedan jämföra det med verkligheten. Och i det här fallet landar ni långt, långt från verkligheten. Den saken är säker. Björklund har redan tagit upp det nya teknikprogrammet. Om jag förstår det hela rätt är det väl snarare så att det ökade söktrycket dit mycket väl kan förklara det minskade söktrycket till industriprogrammen. Så verkar det åtminstone vara när jag försöker sätta mig in i frågan. Det kan naturligtvis ändå vara ett problem - det kan man tycka - men då kanske man ska diskutera utifrån den verklighet som faktiskt existerar och inte utifrån någon sorts mytbildning. Naturligtvis finns det problem i yrkesprogrammen. Det problem som jag har hittat när jag har försökt läsa på om dessa program är till exempel att väldigt mycket kritik riktas mot kvalitetsbrister på yrkesprogrammen. Man klagar bland annat på att det är ett problem vad gäller det arbetsplatsförlagda lärandet. Bra, då har vi ett faktiskt problem. Åtgärda det! Det finns också en hel del kritik riktad mot att vissa program är dåligt uppdaterade. De är för dåligt anpassade till förändringar i respektive bransch. Bra, ett faktiskt problem. Åtgärda det! Då kanske vi kan förbättra det som behöver åtgärdas, men att utgå från mytbildning, halvsanningar och kanske till och med rena lögner gör knappast situationen bättre. Jag vill också trycka på lärlingsutbildningarna. Jag tror på lärlingsutbildningarna, och det vet jag att det är många som gör, även mitt parti. Här har vi föreslagit en ny anställningsform för lärlingar för att minska det som vi anser vara tröskeln in till arbetsmarknaden, framför allt för de unga. Vi menar att det ska finnas en prövoperiod om tolv månader som möjliggör för arbetsgivare att anställa unga lärlingar. Upplärlingsmomenten kompenseras genom att anställningen helt befrias från arbetsgivaravgifter. Det tror vi kan vara väg in, inte minst för dem som är skoltrötta. Jag vill återigen peka på det som jag lyfte fram tidigare. Jag instämmer här ganska mycket med Tomas Tobé. Jag har inte hört något svar på frågan hur man ska göra med de 12 000 tappade lustarna, som Björklund tidigare lyfte fram, de som tappar viljan och orken och hoppar av i förtid. Hur gör vi med dem? Jag instämmer helt och hållet i slutsatsen att dem hjälper vi inte genom att tvinga dem att läsa någon sorts högskoleförberedande utbildning. Den saken är säker!

anf.16 Rossana Dinamarca (V):

Fru talman, utbildningsministern! Jag har aldrig skämts över yrkesarbetande. Min mamma har varit bilbyggare i 36 år. Jag skäms inte ett dugg över henne eller hennes arbete. Men jag skäms över den utbildningspolitik som säger att sådana som hon ska till exempel inte veta så mycket om hur samhället fungerar. Regeringen säger sig vilja uppvärdera yrkesutbildningarna, men i själva verket visar man ett stort förakt mot de elever som väljer yrkesinriktade program. Om man ser till genomströmningen är den lika god på bygg- som naturvetenskapsprogrammet. Men ändå säger utbildningsministern att yrkeseleverna är skoltrötta, vet inte vad de vill och ska därför inte behöva bry sina hjärnor med svenska eller samhällskunskap. Den nya gymnasieskolan har ett år på nacken, och elevernas signaler har varit tydliga. Söktrycket till yrkesprogrammen har rasat, för att inte tala om lärlingsprogrammen där varannan elev hoppar av för att man inte är nöjd med kvaliteten. Vänsterpartiet anser att en modern gymnasieskola inte ska dela upp eleverna utifrån den föråldrade principen, som vi hör kd här föredra, om dem som har ett gott läshuvud eller inte och därmed inte tidigt låsa in ungdomar i ett fack. Vi arbetar därför för en gymnasieskola som inkluderar alla och ger alla samma möjligheter. Därför måste alla program på gymnasieskolan ge eleverna förmåga att ta initiativ och lösa såväl teoretiska som praktiska problem, att tänka kritiskt, att ifrågasätta etablerade sanningar samt att kunna arbeta både självständigt och tillsammans med andra. Det handlar om kunskaper som är nödvändiga i arbets- och samhällslivet. Lösningen är inte att ge gymnasieelever sämre kunskaper utan mer resurser och fler lärare för att alla ska nå de kunskapsmål som redan finns. Enligt statistik från SCB har omkring 60 procent av dagens gymnasieelever planer på att börja läsa på högskolan. På till exempel omvårdnadsprogrammet är det 75 procent av eleverna som har sådana planer. Det är bara naturvetenskapsprogrammet som har en högre andel elever som kan tänka sig det. Det innebär att många kanske känner sig tvingade att välja ett högskoleförberedande program, trots att de också är intresserade av ett särskilt yrke. Utifrån den sociala struktur som råder i dag på de olika nationella programmen är det lätt att konstatera att den sociala snedrekryteringen kommer att öka på högskolan med regeringens nya gymnasieskola. Regeringen hänvisar till att man ska ha rätt att läsa in högskolebehörighet inom ramen för ett yrkesprogram. Det är dock ett betydligt sämre alternativ än att gå ett högskoleförberedande program. Elever på yrkesprogram måste utnyttja det individuella valet eller till och med ibland välja utökat program för att läsa in de poäng som krävs för att få högskolebehörighet. Ändå kommer de inte att kunna konkurrera om studieplatser på högskoleutbildningarna eftersom de inte ges någon möjlighet att läsa kurser som ger meritpoäng. De får dessutom mindre utrymme att läsa den särskilda behörighet som krävs för många högskoleutbildningar. Varför ska elever som väljer ett yrkesprogram behöva gå en omväg och läsa mer? Varför inte ge alla rätt till en fullvärdig gymnasieutbildning? Detta är nämligen precis vad det handlar om: att ge alla rätt till en fullvärdig gymnasieutbildning.

anf.17 Yvonne Andersson (KD):

Fru talman! Jag är så innerligt glad över att vara en del av Alliansen och få vara med och duka upp detta smörgåsbord som gör att alla elever har möjlighet att välja det som passar dem och få en stimulans där de inte tvingas in i mängder av krav som de inte kan leva upp till. En påskafton därhemma fick vi ett läckage på ett element. Vi har vattenburen elvärme, och det forsade ut vatten. Både min man och jag har läst fysik, och vi visste mycket väl vad det var för process i det forsande vattnet. Vi kunde dock inte stoppa det och var innerligt tacksamma när det kom en duktig rörmokare som kopplade bort elementet så att vi kunde ha vårt påskfirande på kvällen. Så kan det vara. Denne rörmokare var guld värd med sin yrkeskunskap. Vi tyckte att vår kunskap var bra, för vi förstod ju lite men kunde inte göra något åt situationen. Allt detta behövs i vårt samhälle. När Socialdemokraterna en gång i tiden monterade ned yrkesskolorna och bara talade om högskola, poäng och teoretiska kunskaper, vilket också yrkesskolorna måste ha om det skulle vara värda något, fick vi en negativ attityd till mycket av det som är handens kunskap och den praktiska kunskapen. Jag hävdar att det finns kvar spår av detta i vårt samhälle och att vi måste vända på denna trend och inse att alltihop behövs. Om man väljer yrkesprogram med utökat praktiskt innehåll kan det inte vara lika mycket teori, för då orkar ingen med det. Ingen av oss kräver att elever på en teoretisk utbildning ska meka med motorer för att lära sig att stå i verkstaden. Vi måste ha en uppdelning och en mångfald där var och en kan få det man behöver. Yrkesintroduktionen beslutade alla partier om gemensamt, och för ett år sedan startade den. Vi var överens med oppositionen om den, och det var först i samband med budgetpropositionen, när det tydligt framgick att det skulle vara kvalitetsförstärkning och att Alliansen medgav resurser till det, som det blev liv i luckan hos Socialdemokraterna. Då var den inte intressant längre. Ni talar med kluven tunga. Baylan talar om karta och verklighet. Vi försöker åtminstone anpassa kartan till verkligheten, men ni tycks varken ha karta eller verklighet när ni börjar diskutera. Om ni på allvar är oroliga över att för få söker yrkesprogrammen, varför vill ni då inte ställa upp på en kvalitetsförstärkning av yrkesintroduktionen? Varför vill ni i så fall inte säga att det är bättre att ungdomar läser fyråriga yrkesutbildningar än treåriga? Finns det stringens i attityden att ni verkligen är oroliga för att så få väljer yrkesprogrammen, eller är det ett sätt att försöka återerövra det ni förlorade när ni nonchalerade yrkeskunskaperna? (Applåder)

anf.18 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Fru talman! Vi delar självfallet uppfattningen att dagens arbetsliv kräver generellt sett högre kunskapsnivå än gårdagens arbetsliv, och morgondagens arbetsliv kräver ännu mer. Det betyder inte att alla jobb kommer att kräva högskolebehörighet. Fler jobb kräver det än förr men inte alla. Frågar man näringslivets organisationer kommer alla att säga: Just vår bransch kräver högskolebehörighet. Frågar man dem en gång till kommer de att säga: Vi behöver de högpresterande i vår bransch. Så säger alla. Dock måste vi som samhällsansvariga fundera på hur det ska gå ihop. Ska de som inte är högpresterande inte ha någon plats i vårt samhälle? Ska de slås ut? "Alla ska med" stod det på en del valaffischer för några år sedan. Ska vi lämna det? Är det bara de högpresterande som ska med? De förändringar som har gjorts av yrkesprogram och av gymnasium tror jag inte räcker. Vi kommer fortsatt att ha stora avhopp och misslyckanden. Rossana Dinamarca påpekade mycket riktigt att avhoppen från lärlingsutbildningarna är många. Vi behöver utveckla kvaliteten där, och vi behöver utveckla kvaliteten på yrkesutbildningar, yrkeskunskaper och yrkesintroduktion. Vi behöver också kortare alternativ för en del. Försök inte att utmåla att ettåriga utbildningar ska ersätta treåriga. Så är det inte. De kortare gymnasieutbildningarna ska vara för dem som i dag inte alls går på gymnasiet eller inte fullföljer gymnasiet. För dem är detta en bättre och längre utbildning än vad de i dag har. Man ska ju inte gå ett år i stället för tre, utan det är för dem som inte går gymnasiet. 12 000 ungdomar hoppar av ettan och tvåan varje år. Vad vill ni göra med dem? Jag har ställt frågan två gånger och ställer den en tredje. För att Baylan inte ska glömma frågan lägger jag kvar en lapp med den i talarstolen. (Applåder)

anf.19 Ibrahim Baylan (S):

Fru talman! För den som inte dagligdags följer skolfrågorna kan denna debatt te sig märklig. Vi värnar yrkesprogrammen och känner en oro för att allt färre väljer dem. Som tidigare beskrivits startas på många orter inte dessa inom en rad yrken. Det gäller till exempel industriprogrammet. Lägg till att det när det blir färre och färre som söker blir svårare att upprätthålla kvaliteten eftersom många yrkesprogram kräver rejäla investeringar i teknik och annat som är up to date med den bransch man utbildar för. Andra som säger sig värna yrkesprogrammen verkar blunda för detta. Man säger att det är en naturlig konjunkturell justering. Det kan rimligtvis inte vara en konjunkturell justering att andelen som sökte till yrkesprogrammen mellan 2010 och 2012 i Stockholms kommun har sjunkit med 34 procent. Andelen i Göteborgsregionen har sjunkit med 31 procent under motsvarande period och i Malmö med 30 procent. Är det en slump eller hänger det samman med den genomförda gymnasiereformen? Jag tror att det tyvärr är det sistnämnda. Jag hade hoppats att den regeringsallians som regerar i dag och har regerat i Sverige under sex år skulle ha bitit huvudet av skammen och konstaterat: Vi hade goda föresatser, men det gick inget vidare. Nej, i stället vill man köra vidare, precis som utbildningsministern redogör för, och införa ettåriga gymnasieutbildningar. Jan Björklund har beskrivit det på flera sätt. Hur ser din drömskola ut, frågade DN när han fyllde 50 år. Han svarade: Jag tycker att yrkesutbildningar kan vara ett till två och ett halvt år med kortare utbildning för de elever som inte är behöriga till nationella program. Nu går han vidare. Min sista fråga till alliansens företrädare blir: Vad är det som gäller? En del i utskottet påstår nämligen att detta inte finns. Passa på att lämna ett klart och tydligt besked till Sveriges gymnasieelever: Kommer det eller kommer det inte att införas ettåriga gymnasieutbildningar? (Applåder)

anf.20 Tomas Tobé (M):

Fru talman! Jag vill tacka för en klargörande debatt. Det finns en allians som ger gemensamma och tydliga besked, och det finns oppositionspartier som säger nej och sedan - ja, vadå? Man vet inte vilka besked som gäller när det handlar om synen på den yrkesintroduktion som nu finns på plats för alla dem som i dag är obehöriga till ett gymnasieprogram. Till skillnad mot Ibrahim Baylan klarar jag av att svara på de frågor som ställs här i kammaren. Regeringen har aldrig föreslagit ett nytt nationellt gymnasieprogram som är ett eller två år. Däremot har vi varit mycket tydliga med att vi vill göra ordentliga satsningar för att höja kvaliteten för dem som i dag befinner sig inom yrkesintroduktionen. Vi är beredda att titta på längden på yrkesintroduktionen. Det är ett gemensamt besked från oss. Vi är beredda att fortsätta att utveckla det. Vi får inga svar från något oppositionsparti. Ni för en debatt som inte har någonting med det samhällsproblem att göra som vi andra försöker förhålla oss till. Rossana Dinamarca sade att om man inte vill ha högskolebehörighet på alla yrkesprogram har man ett förakt för elever. Jag skulle inte vilja använda så starka ord, men jag kan konstatera att det här i grunden handlar om vilka utbildningar man tycker är fina nog. Vårt besked är att vi tycker att alla utbildningar är lika viktiga, och att alla färdigheter är lika viktiga. Det är den arbetsmarknaden som dagens unga möter. Vi kommer att fortsätta att utveckla vår politik. Det behöver svenskt utbildningssystem, och det behöver svensk arbetsmarknad. (Applåder)

anf.21 Agneta Luttropp (MP):

Fru talman! Hur många gånger har jag inte hört detta: Alla vill inte bli akademiker. Nej, det vill inte alla. Så är det inte heller. När min pappa tog studenten 1921 var det 3 procent som tog studenten. Jag varken hoppas eller tror att regeringen vill gå så långt tillbaka som till 1921 och att det skulle bli bara 3 procent som är behöriga till högre studier. I dag är det ungefär 50 procent som går vidare. Det är inte alla som vill bli akademiker. Det menar vi inte heller, men de teoretiska kunskaperna om ett samhälle och om det engelska språket är bra att ha med sig vilket yrke man än har. Det kan i alla fall inte vara en nackdel. Det är klart att det är något som är bra att ha med sig. Det är det vi vill ha kvar. Andra vanliga uttryck är: De är stöpta i samma form, och alla individer är olika. Det tror jag att alla vet. Ett av pedagogens viktigaste uppdrag är att differentiera utifrån att alla inte är lika och utifrån att alla inte är stöpta i samma form. Det är det uppdraget vi pedagoger har. Vi är väl medvetna om att det är så. Vi har en normalfördelningskurva. Den kan vi inte trycka ihop. En grupp eller klass är heterogen. Det kommer alltid att vara så. Man kan inte trycka ihop det. Det vore på ett sätt idealiskt för en pedagog, men tji utmaning för både elever och lärare. Ge upp att man kan göra så.

anf.22 Ulrika Carlsson i Skövde (C):

Fru talman! Det är fler frågor än svar i debatten. Jag vänder mig till Miljöpartiet och Agneta Luttropp: Nog vet du väl att man läser svenska och engelska också på många av yrkesprogrammen? Det är inte fritt från teori på yrkesprogrammen. För att skapa en långsiktigt hållbar utveckling är det viktigt att vi erbjuder olika vägar. Eleverna måste få möjlighet att göra olika val. De måste vara välinformerade och de måste veta vilka vägar och möjligheter de har. Vi satsar på att stärka kvaliteten i yrkesprogrammen, och vi satsar på att stärka kvaliteten i studie- och yrkesvägledningen eftersom vi har sett att det finns brister som vi vill åtgärda. Vi ser problemen och presenterar ett antal åtgärder för att motverka dem, men vi ser också allt som är bra. I sitt inledningsanförande talade Ibrahim Baylan om att man ska tro på de unga, på framtidstro och höga ambitioner. Självklart ska vi ha höga ambitioner. Det visar vi med den gymnasieskola som vi skapar. Möjligheten för höga ambitioner är olika inriktningar. Det handlar inte om låga ambitioner på något av yrkesprogrammen eller något av de högskoleförberedande programmen. När det gäller den grupp som har det svårast, de som kommer att gå yrkesintroduktionen till exempel, handlar det också om att stärka kvaliteten i yrkesintroduktionen och tydliggöra vilka uppdragen är. Det handlar många gånger om elever som behöver tydliga mål och relativt kort tidsperiod så att de ser att de når målen. Alliansregeringen vill skapa en skola som ger alla individer möjlighet till framtidstro, kunskap och kreativitet. Vi vill lyfta in modern teknik och mycket nytt som vi behöver satsa på. Tack för debatten. Jag hoppas att den har klargjort att vi har hög kvalitet både på de högskoleförberedande programmen och på yrkesprogrammen. (Applåder)

anf.23 Richard Jomshof (SD):

Fru talman! Vi värnar yrkesprogrammen, säger Baylan. Jag tror att alla värnar yrkesprogrammen. Vi värnar yrkesprogrammen. Det är fascinerande att man inte verkar vara medveten om verkligheten. I 20 år har söktrycket till vård- och omsorgsutbildningar minskat; här påstår man att det är ett år. Man kanske borde tänka lite bredare. Hur kan det komma sig att ungdomar inte väljer de här jobben? Kan det vara något annat? Kan det vara verkligheten? Kan det vara så att man i kommuner där ni styr, och har styrt under lång tid, har dåliga förhållanden i vården? Det är tunga jobb med dåliga löner. Kan det bero på mediernas rapportering om hur dåligt ställt det är i vården, hur dåligt de gamla har det och så vidare? Ni bär ett jättestort ansvar, kanske det största. Det är trots allt ni som har styrt landet längst. Med anledning av vad Rossana Dinamarca lyfte fram tidigare förstår jag inte hur en gymnasieskola kan vara inkluderande när den slår ut 12 000 varje år. Jag förstår inte hur den kan vara inkluderande. Jag förstår inte heller hur man kan påstå något sådant och sedan strunta i att svara på de frågor som ställs. Ni svarar inte på frågorna; ni fortsätter att prata om myter. Det är anmärkningsvärt. Några har tackat för debatten. Jag tycker inte att det har varit mycket till debatt. Jag visste ungefär detta tidigare och beklagar att vi inte har haft rätt till repliker. Det hade varit roligare.

anf.24 Rossana Dinamarca (V):

Fru talman! Det här är en viktig debatt, och den lär inte ta slut här. Låt mig avslutningsvis knyta an till den litteraturutredning som presenterades för en kort tid sedan. Att läsa och förstå det man läser är viktiga grundstenar för att man ska kunna ta till sig kunskap och lära. Det är också viktiga grundstenar för demokratin. Litteraturutredningen visade att allt färre pojkar läser. Vi vet sedan tidigare att LO-anslutna män tillhör dem som läser allra minst eller inte alls. Den som inte läser själv läser inte heller för sina barn. Vad har detta med gymnasieskolan och yrkesprogrammen att göra? Jo, i en uppdelad gymnasieskola där yrkeseleverna, Ulrika Carlsson, har bara en tredjedel så mycket svenska som de som går ett högskoleförberedande program bäddar man för att läsklyftan kommer att öka ännu mer. Det leder i sin tur till att kunskapsklyftorna ökar. Det i sin tur leder till ökade klassklyftor, och det är en fara för demokratin. Det samhälle som vi lever i är ständigt föränderligt, och vi kommer genom livet att stå inför en mängd olika val. Det kan handla om att välja elbolag och pensionsbolag. Det kan handla om att skriva sitt första hyreskontrakt eller om att ta lån. Det handlar också om att delta i val för att rösta på vilka som ska sitta här i riksdagen. För att kunna göra medvetna val behövs kunskap. Där får det inte råda några skillnader i om man gick ett yrkesprogram eller ett högskoleförberedande program.

anf.25 Yvonne Andersson (KD):

Fru talman! Yrkesintroduktionen är bra. Det är jättebra att vi har en möjlighet för de elever som av skilda skäl inte har orkat få gymnasiebehörighet. Jag hoppas att många som går på yrkesintroduktionen förr eller senare väljer en treårig yrkesutbildning - det skulle vara bra - eller en tre- eller fyraårig teoretisk utbildning. Det är fantastiskt om de blir sugna på att börja studera igen och hittar rätt. Hög kvalitet på teoretisk utbildning och på praktisk yrkesutbildning är det som vi eftersträvar. Det ska vara hög kvalitet på allt, och det är ytterst våra unga som ska välja. Men vi har något att göra upp med i vårt samhälle - det är jag helt övertygad om - och det är attityden till den praktiska kunskapen och attityden till de praktiska yrkesarbetena och den så kallade handens kunskap. Vi kan alla medverka till att den förbättras. Slutligen och inte minst har det aldrig i historien hänt så mycket inom utbildningsområdet på så kort tid inom så många sektorer samtidigt som det har gjort denna period. Ledtiderna från reform till måluppfyllelse och resultat är långa och mäts ofta, om man tittar på forskningen, i tioårssekvenser och åtminstone i sekvenser om sex sju år. Vi måste beakta att det inte går att få fram ett resultat där vi kan säga att detta är vår förtjänst nu. Nej, tvärtom får vi dras med att anledningarna och skälen till att vi har gjort så stora förändringar finns kvar i kanske ytterligare något år eller ett par men att det sedan ska vända. (Applåder)

anf.26 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Fru talman! Bakgrunden till denna debatt är alltså att andelen sökande till yrkesprogram har minskat med 3,9 procentenheter. Det är ungefär en tredjedel av varje årskull som väljer yrkesprogram. Så har det varit förr, och så är det nu också. Det är ungefär 30-35 procent varje år, och det är det nu också. Men det har minskat med 3,9 procentenheter. Skälet är alltså att vi har inrättat ett nytt teknikprogram med gymnasieingenjörsexamen som har blivit mycket populärt och ett nytt ekonomiprogram. Det är huvudskälen till detta, och det har så att säga tagit några elever. Men ni får det att låta som om månen trillar ned. Det är 3,9 procentenheter. Det ligger helt inom spannet för de variationer som vi har under 10-15 år. Det som jag tycker är mest intressant i gymnasiedebatten är att en tredjedel av varje årskull - det är tiotusentals ungdomar varje år - i det hittillsvarande gymnasiet aldrig nådde målen i er gymnasieskola. Ni talar om ett luftslott: att alla ska bli högskolebehöriga. En tredjedel blev aldrig det. 12 000 elever hoppar varje år av redan i ettan och tvåan i gymnasieskolan. Hur påverkar det läsklyftan, Rossana Dinamarca, att så många misslyckas och hoppar av? De går ut med ett stukat självförtroende. Ni har inga svar. Vi har ställt frågorna gång på gång i snart två timmar, men ni har inga svar på vad ni vill göra med dessa ungdomar. Vi vill ge dem nya chanser, och vi vill ge dem möjligheter att lyckas. Jämlikhet är att alla ska ha lika chanser och lika möjligheter. Man ska ständigt få nya chanser och nya möjligheter. Jämlikhet är inte att tvinga alla att bli exakt likadana.

Kl.	13.00		Aktuell debatt
			Interpellationssvar (uppehåll för gruppmöten ca kl. 16.00-18.00)

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	Propositioner
5	2012/13:32 Certifiering av vissa installatörer	NU
6	2012/13:34 Personalliggare för tvätteribranschen	SkU
	Skrivelse
7	2012/13:33 Riksrevisionens rapport om statens försäljningar av apotek	SoU
	Motioner
	med anledning av prop. 2012/13:14 Skattereduktion för läxhjälp
8	2012/13:Sk2 av Jacob Johnson m.fl. (V)	SkU
9	2012/13:Sk3 av Mats Pertoft m.fl. (MP)	SkU
10	2012/13:Sk4 av Leif Jakobsson m.fl. (S)	SkU
	med anledning av prop. 2012/13:18 Vissa internationella socialavgiftsfrågor
11	2012/13:Sf1 av Tomas Eneroth m.fl. (S)	SfU
	EU-dokument
12	KOM(2012) 576 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillträde till genetiska resurser samt rimlig och rättvis fördelning av den nytta som uppstår vid deras användning i unionen Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 21 december	MJU
13	KOM(2012) 595 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 98/70/EG om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 25 december	MJU
14	KOM(2012) 617 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 26 december	SoU
15	KOM(2012) 628 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 24 december	MJU

	Ärenden för bordläggning	Reservationer
	Utrikesutskottets betänkande
17	2012/13:UU14 Kroatiens anslutning till Europeiska unionen	1 res. (SD)
	Socialutskottets betänkanden
18	2012/13:SoU3 Ersättning av staten till personer som utsatts för övergrepp eller försummelser i samhällsvården	1 res. (SD)
19	2012/13:SoU2 Redovisning av fördelning av medel från Allmänna arvsfonden under budgetåret 2011
	Utrikesutskottets betänkanden
20	2012/13:UU5 Interparlamentariska unionen (IPU)
21	2012/13:UU6 Den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet (PA-UfM)	1 res. (SD)
	Arbetsmarknadsutskottets betänkande
22	2012/13:AU3 Ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering	2 res. (S,SD)
	Finansutskottets betänkanden
23	2012/13:FiU8 Lag om att vissa äldre sedlar ska upphöra som lagliga betalningsmedel
24	2012/13:FiU9 Riksrevisorernas årliga rapport
25	2012/13:FiU13 Blankning
26	2012/13:FiU14 Medgivande för Riksbanken att delta i Internationella valutafondens (IMF) finansieringslösning till förmån för fattiga länder	1 res. (SD)

	Svar på interpellationer
	Interpellationer upptagna under samma punkt besvaras i ett sammanhang
	Finansminister Anders Borg (M)
27	2012/13:6 av Jonas Sjöstedt (V) Sveriges beredskap för ett eurosammanbrott
28	2012/13:7 av Jacob Johnson (V) Utvärdering av de så kallade 3:12-reglerna
29	2012/13:40 av Leif Jakobsson (S) Skattepolitik och sysselsättning
30	2012/13:46 av Patrik Björck (S) Arbetslöshetsförsäkringens påverkan på arbetsmarknaden
	Socialminister Göran Hägglund (KD)
31	2012/13:20 av Börje Vestlund (S) Aids
	Statsrådet Peter Norman (M)
32	2012/13:45 av Ulla Andersson (V) Bankernas kontanthantering
	Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)
33	2012/13:29 av Kerstin Nilsson (S) Aktiv handläggning hos Arbetsförmedlingen
34	2012/13:33 av Patrik Björck (S) Arbetslösheten
	2012/13:39 av Maria Stenberg (S) Rekryteringsgapet på den svenska arbetsmarknaden
	2012/13:44 av Ylva Johansson (S) Fas 3
35	2012/13:34 av Johan Andersson (S) Åtgärder för att mildra effekterna av varselvågen i Östergötland
	2012/13:41 av Patrik Björck (S) Krav på en aktiv näringspolitik
36	2012/13:35 av Ann-Christin Ahlberg (S) Ungdomars rätt till egen försörjning
37	2012/13:37 av Gunvor G Ericson (MP) Kvinnors osäkra villkor Mats Pertoft (MP) tar svaret
38	2012/13:38 av Raimo Pärssinen (S) EU-kommissionens förslag till regelförenklingar

	Aktuell debatt
1	Debatt om sjunkande andel elever som väljer gymnasieskolans yrkesprogram

	Utökning av antalet suppleanter
2	Från 30 till 31 i utrikesutskottet

	Val av extra suppleant
3	Hans Wallmark (M) som suppleant i utrikesutskottet