Jämställdhet

Pärssinen, Raimo (S) besvaras av

anf.81 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Herr talman! Raimo Pärssinen har frågat statsrådet Nyamko Sabuni vad ministern och regeringen gör för att öka jämställdheten i arbetslivet. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Regeringen har under både föregående och innevarande mandatperiod genomfört stora satsningar. Nästan 1 miljard kronor har under denna mandatperiod anslagits till särskilda jämställdhetsinsatser. Samtidigt bedriver regeringen ett långsiktigt och systematiskt arbete för att de jämställdhetspolitiska målen ska genomsyra regeringens politik inom samtliga ansvarsområden. Det är sant, som Raimo Pärssinen säger, att kvinnors situation inom många områden är sämre än männens. Det finns fortfarande avsevärda problem kvar att lösa innan ett jämställt arbetsliv är uppnått. Jag menar också att utvecklingen går alltför långsamt. Regeringen har därför tillsatt en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Delegationen ska sammanställa och tillgängliggöra kunskap om kvinnors och mäns olika villkor och möjligheter i arbetslivet och de förhållanden som ligger till grund för skillnaderna. Delegationen ska också stimulera till debatt om hur jämställdhet i arbetslivet kan främjas och lämna förslag på insatser som kan främja jämställdhet i arbetslivet och minska lönegapet mellan kvinnor och män. Delegationens uppdrag ska slutligt redovisas senast den 24 oktober 2014. Den tudelade arbetsmarknad som råder i dag är en förklaring till många av de skillnader som finns kvar mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet. Stora ansträngningar måste göras bland annat inom skolan för att främja en utveckling där pojkar och flickor uppmuntras att välja utbildningsvägar och yrken utan fördomar om vad som kan uppfattas som kvinnligt eller manligt. För detta krävs långsiktiga insatser. Men det behövs också omedelbara riktade insatser med fokus på kvinnors arbetsliv och särskilda arbetsmiljörisker. Regeringen har tagit initiativ till ett antal sådana insatser. Arbetsmiljöverket har getts i uppdrag att utveckla och vidta åtgärder för att minska riskerna för att kvinnor slås ut från arbetsmarknaden på grund av arbetsmiljörelaterade problem och besvär. Uppdraget, som ska pågå under perioden 2011-2014, ska fokusera på insatser för att förebygga belastningsskador. Totalt har 20,5 miljoner kronor avsatts för genomförandet. Arbetsmiljöverket har också åren 2009-2011 haft särskilda uppdrag när det gäller att ur ett jämställdhetsperspektiv öka kunskapen om kvinnors risker för hot och våld i arbetslivet och att genomföra åtgärder för att minska riskerna. Regeringen har uppmärksammat att det finns skillnader när det gäller beviljandegraden av arbetsskadelivränta. Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har på regeringens uppdrag granskat detta. ISF har kommit fram till att skillnaderna till största delen består i att män och kvinnor finns inom olika delar av arbetsmarknaden. Inom samma yrkesområde är beviljandefrekvensen i stort densamma. En möjlig förklaring till de skillnader som finns är att kunskapen om kvinnors arbetsmiljörisker är mindre. Regeringen har därför gett Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, i uppdrag att göra kunskapsöversikter beträffande arbetsmiljöns betydelse för uppkomst av sjukdom och särskilt beakta kvinnors arbetsmiljöer. De första projekten beräknas bli klara under 2013. Jag kan försäkra Raimo Pärssinen att jämställdheten är en mycket viktig och prioriterad fråga för regeringen.

anf.82 Raimo Pärssinen (S):

Herr talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret! Jag måste säga att det finns bra saker i det här svaret. Vi kan inte alltid i oppositionen säga att allt är fel, utan det finns även bra saker, till exempel att man har tillsatt en jämställdhetsdelegation. Den var i utskottet och beskrev sin blivande verksamhet på ett alldeles utmärkt sätt. Det är också bra att man satsar extra pengar på kvinnors arbetsmiljö. Det är välkommet. Frågan är om det räcker. Vi ska komma ihåg att det växer fram en arbetsmarknad som är vildvuxen och som delvis finns inom gränslandet. Förr gick man med mössan i handen och sökte jobb om man ville jobba en dag, som en så kallad daglönare. I dag är det hemskt vanligt speciellt bland kvinnor att man med en mobiltelefon i handen väntar på att det ska ringa. Jag känner många kvinnor och många ungdomar som har just den här situationen. För att klara de stora arbetsmiljöfrågorna på ett riktigt sätt måste det finnas en färdig infrastruktur för det. Därför tycker jag att det är olyckligt att regeringen säger nej när vi vill satsa mer pengar på Arbetsmiljöverket. Vi har i vår budget lagt mer pengar på att forska mer om kvinnors arbetsmiljö, ett långsiktigt arbete. Vi tycker att det är synd att man från regeringens sida inte lyssnar på oss när vi säger att vi vill ha en mer samlad forskning kring arbetsmiljöfrågor, då med inriktning på kvinnors arbetsmiljöer. Vi tycker vidare att det är synd att regeringen inte lyssnar när vi säger att de regionala skyddsombuden gör ett stort och bra arbete när det gäller arbetsmiljö och att vi kunde satsa mer på de regionala skyddsombuden. Visstidsanställningarna har ökat kraftigt efter regeringens förändringar i lagstiftningen. Det betyder att den som är visstidsanställd - och det är ofta kvinnor som är det, de jobbar deltid och viss tid - får sämre löneutveckling, sämre semestervillkor, lägre sjukpenning och sämre a-kassa. Eftersom man kan rulla med ett system med visstider leder det till att det finns många kvinnor i framtiden som, med det system vi har i dag, Hillevi Engström, kommer att gå ut som fattigpensionärer. Det var en sak som Jämställdhetsdelegationen tog upp med oss på vårt utskottssammanträde. Vi tycker att det är synd att regeringen säger nej till att ändra tillbaka diskrimineringslagen när det gäller lönekartläggning. Det har visat sig att lönekartläggning är ett utmärkt instrument. Av Sveriges kommuner som genomförde en lönekartläggning var det ungefär hälften som hittade löneskillnader men inte riktigt förklaringar varför dessa skillnader fanns mellan kvinnor och män. Vi har våra fackföreningar som Vision, Saco och Unionen som hela tiden vittnar om att lönekartläggning är viktig att ha varje år. Därför tycker vi att det är synd att Hillevi Engström inte lyssnar när man vill förbättra lagstiftningen med avseende på att göra lönekartläggning och jämställdhetsplaner varje år. Det är ett system som fungerar. I dag är det så att en man som arbetar får 3,6 miljoner kronor mer än en kvinna under ett arbetsliv.

anf.83 Kerstin Nilsson (S):

Herr talman! Jag har hört Hillevi Engströms svar. Vi talar om att det är skillnader när det gäller kvinnor och män i arbetslivet, men vi ser också att det är skillnader när det gäller vägen tillbaka till arbete. När det gäller arbetslivsinriktade åtgärder verkar det finnas en tendens att kvinnorna går lite olika vägar med förberedande åtgärder, arbetsprövningar och så vidare. Men sedan är det männen som får de renodlade åtgärderna, till exempel en yrkesutbildning. De ligger också i framkant när det gäller att anställas med lönebidrag. Kvinnorna börjar liksom redan på den missgynnade sidan. Och visst ska kvinnor ha samma möjligheter till rehabiliterande åtgärder för att återfå arbetsförmåga och få en möjlighet till anpassade anställningar med eller utan lönebidrag. Då undrar jag: Vad avser regeringen att göra åt dessa skillnader?

anf.84 Ann-Christin Ahlberg (S):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt att gå in i den här debatten, men jag tyckte att svaret var lite intressant. I svaret säger ministern att stora ansträngningar måste göras bland annat inom skolan för att främja en utveckling där pojkar och flickor uppmuntras att välja utbildningsvägar och yrken utan fördomar om vad som kan uppfattas som kvinnligt och manligt. Det är något som jag kan hålla med om. Men då har jag en konkret fråga till arbetsmarknadsministern. Vi vet att det kommer att finnas ett stort behov av arbetskraft inom äldreomsorgen. Vi vet också hur det ser ut i äldreomsorgen. Äldreomsorg är ett väldigt fint arbete om man trivs med det. Man får jobba med människor och får känna att man gör en verklig insats för andra som kanske har levt ett långt liv. Men hur ska man då få männen eller pojkarna att se detta som ett framtidsjobb - det är ju faktiskt ett framtidsjobb - när regeringen inte tycker att det är viktigt att satsa på heltider, inte vill tala om detta med delade turer och har en finansminister som står och talar om att löneläget är alldeles för högt på kommun- och landstingssidan. Det är ju kommuner och landsting som betalar ut äldreomsorgens löner. Vi vet också att det är väldigt många kvinnor, eftersom det är kvinnor som jobbar där i dag, som får finna sig i att vänta på ett telefonsamtal eller ett sms för att kunna få några extra timmar på sin ofrivilliga deltid. Vi har också en barnomsorg som inte riktigt är utbyggd efter behovet för dem som jobbar inom exempelvis äldreomsorgen, för i äldreomsorgen jobbar man sju dagar i veckan, dygnets alla 24 timmar. Oavsett om det är lördag, söndag eller kvällar behöver man barnomsorg. Vi vet att många kvinnor talat om att de pusslar ihop sina barnomsorgstider med släkt, vänner eller grannar. Vi socialdemokrater tycker att det är oerhört viktigt med jämställdhet och lägger också fram förslag som förbättrar kvinnors möjligheter att delta i arbetslivet, bland annat barnomsorg på obekväm arbetstid. Nu vet jag att regeringen också gör det, men på fyra år satsar ni lika mycket som vi gör redan nästa år. Min fråga är: Hur ska ministern få män och pojkar att söka sig till äldreomsorgen, när de får finna sig i ofrivilliga deltider och vi har en minister som säger att löneläget är för högt? Vi vet att man tycker att man är lågavlönad där, och jag vet att man är lågavlönad där. Delade turer, som var något som man försökte jobba bort tidigare, är väl så bekant för dem som jobbar i äldreomsorgen i dag. Man kan fundera på hur det i ett modernt samhälle går att förena arbetsliv och familjeliv med sådana arbetstidsscheman. Men ingenting av det här har jag hört arbetsmarknadsministern tala om i dag eller tidigare och inte heller någon annan.

anf.85 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Herr talman! Jämställdhet är väldigt viktigt. Vi har kommit en bit på väg i Sverige, men vi har en lång väg kvar att vandra. Makten är också väldigt ojämlikt fördelad. Här i riksdagen är det ganska bra. I regeringen är det fler kvinnor än män. Men att det inte alls ser ut så ute i samhället vet vi mycket väl. Det är därför som vi har strategin, som har funnits under lång tid i regeringens arbete, att jämställdhet ska genomsyra alla förslag som vi lägger fram. Det är ingenting som är uteslutande jämställdhetsministerns ansvar, utan tvärtom fördelas det på väldigt många olika politikområden. Jämställdhet för mig börjar i hemmet. Det är där vi måste börja med de små barnen. Det är ett långsiktigt påverkansarbete, för barn gör som föräldrarna gör. I ett samhälle där kvinnorna tar den större delen av det obetalda hemarbetet, är de som jobbar deltid, tar tillfällig föräldrapenning för vård av barn, vårdar sina äldre och så vidare är det antagligen det mönster som våra barn kommer att ärva. Jag är övertygad om att man kan göra ganska mycket med politiska medel. Men man kan inte göra allt, utan mycket handlar också om att vara förebild. Och det handlar väldigt mycket om att både pojkar och flickor ska pröva på olika delar så att de kan göra individuella val och bli sedda som de personer som de faktiskt är. Jag läste i tidningen häromdagen om ett leksaksföretag som nu har börjat göra reklam som visar att man kan köpa en dockspis till en pojke i julklapp. I Sverige tycker vi att det är alldeles självklart och naturligt, medan man i England tycker att den där reklamen går inte att skicka ut till föräldrarna. Den inte är bra, för pojkar ska ju vara som pojkar är. Vi har kommit ganska långt men inte tillräckligt långt. Jag skulle vilja ta upp tråden med äldreomsorgen. Där är det vi politiker som ofta sitter och beslutar i våra kommuner. Där kan vi börja på vår egen hemmaplan. Bland annat i alliansstyrda Stockholm men också i socialdemokratiskt styrda kommuner har man erbjudit sina medarbetare rätten till heltid. Låt oss börja i de 290 kommunerna, där vi själva bestämmer, och i landstingen att ge bättre förutsättningar för anställda. Det är sådana saker som gör att man vill arbeta i de branscherna. Kommuner och landsting kommer att ha ett rekryteringsbehov på fler än 400 000 personer fram till 2020. Där kommer många att kunna få en anställning. Vi kommer att behöva arbetskraft inom vården, och där behövs det framför allt fler män. Jag vill också säga något om jämställdhetsdelegationen. Något som har varit riktigt roligt i arbetet med att rekrytera deltagare har varit det enormt stora intresset. Till exempel har vi LO:s ordförande där. Jag tänkte för mig själv att han antagligen inte kommer att ha tid och lust att vara med i delegationen när han blir LO-ordförande men jojomensan, han ville gärna vara med. Där kommer SKL:s ordförande, som inte ens var tillfrågad, och säger: Jag vill gärna vara med. Det är alltså ett stort engagemang i den här gruppen människor från näringsliv, akademi, fack och arbetsgivare. Det är i alla fall ett startskott till att tänka lite nytt. Vi kommer att tvingas bli bättre som arbetsgivare om vi ska kunna rekrytera och behålla anställda inom viktiga välfärdssektorer. Den krismentalitet som nu finns är också positiv på så sätt att den kommer att innebära att arbetsgivare tar ett större ansvar. Och kvinnor kommer att kräva, och också män, att de ska kunna leva på sin lön, även om de jobbar inom till exempel äldreomsorg och förskola. Jag tycker att vi har kommit en bit på väg. Jag är såklart långt ifrån nöjd, men vi kommer så sakteliga att ta steg framåt om vi vågar och vill.

anf.86 Raimo Pärssinen (S):

Herr talman! Tack återigen för svaret, Hillevi Engström! Det finns massvis med saker att ta upp här när det gäller belastningsskador och när det gäller arbetsinnehåll som kvinnor tvingas ha i ganska enkla jobb som sliter ut med repetitiva rörelser och så vidare. Det finns en sak som jag skulle vilja trycka på här nu, och det handlar om anställningsformerna. Det finns så många, och det har vi sett på tv nu när SVT uppmärksammat det, som inte får fast anställning nu utan rullar vidare i en tillfällig anställning. Det finns så många som är anställda på noll procent, det vill säga att jag är kontrakterad att komma om ni ringer. Det är många ungdomar och många kvinnor som försöker få ihop sin ekonomi och sin vardag genom att försöka jaga timmar, de så kallade timmisarna. Det vore välgörande om vi kunde få en överenskommelse i riksdagen och sopa bort möjligheten för arbetsgivare att ständigt, gång efter gång, anställa tillfälligt. En annan sak är kvotering till bolagsstyrelser. När man ute i Europa säger att det vore lämpligt med kvotering leder Sverige motståndet mot denna fråga som har dragits i riksdagen i så många år. Det handlar också om kvinnor. Kan vi få fler kvinnor i verkställande ledningar skulle det betyda mycket för hela verksamheten, oavsett verksamhet, när det gäller synen på arbetsmiljö. Här tror jag att kvinnor har mycket att bidra med. Varför, Hillevi Engström, säger ni nej till det? Det kan jag inte riktigt förstå. Konsensus växer ju fram. Visst kan man slå sig ihop med David Cameron i England och säga nej, men det vore konstigt om vi vill kunna säga att Sverige ligger långt fram när det gäller jämställdhet. Det går inte ihop med att säga nej till att få in fler kvinnor i ledande positioner. Jag vill att Hillevi Engström också kommenterar lönekartläggningen. Varför inte ha ett system där man gör det vid lönerevisionen varje år? Då rullar det på. Hillevi Engström har varit fackligt aktiv i polisen och vet att det är lätt att göra detta vid varje lönerevision. Det visar sig nämligen att det finns strukturella skillnader där kvinnorna är förlorare. När vi hade detta system årligen lyfte det upp många kvinnor och fick bort oskäliga löner. Det handlar om två viktiga saker. Dels har vi ett signalsystem via bolagsstyrelserna. Det är viktigt att föra in mer kvinnlig kompetens i ledningsorganen. Dels måste vi se till att städa undan de rullande visstidsanställningarna. Det är ett otyg. Det är inte roligt att ringa sin dotter och fråga om hon kommer hem till helgen och få svaret: Jag vet inte; jag kanske kan få jobba någon timme. Man får inte ihop livet, Hillevi Engström. Sveriges unga kvinnor och medelålders kvinnor ska inte vara den flexibla svansen för att klara konkurrensen. De ska inte få betala priset för det. Låt oss ge dem ett värdigt liv och rensa bort visstidsanställningarna.

anf.87 Kerstin Nilsson (S):

Herr talman! Det kanske gick arbetsmarknadsministern förbi, men jag ställde en fråga förut. Jag tar den igen, för jag tyckte inte att jag fick något svar. Det gäller de kvinnor som inte får samma möjligheter som män när det gäller arbetsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Tycker ministern att det ska göras något åt dessa ojämlika förhållanden när det gäller arbetslivsinriktad rehabilitering och arbetsrehabiliterande åtgärder? I så fall vad och hur?

anf.88 Ann-Christin Ahlberg (S):

Herr talman! Jag upprepar också mina frågor till arbetsmarknadsministern, för jag fick inte heller svar. Hur får vi fler pojkar intresserade av att jobba med framtidsyrkena inom äldreomsorgen? Hur får vi fler män till äldreomsorgen? Vilka konkreta politiska förslag har ministern? Jag håller med ministern om att hemmet kan vara en förebild. Men tittar man ute i yrkeslivet finns det inte särskilt många manliga förebilder inom äldreomsorgen. Jag reagerade på att ministern sade att de kommer att kräva en lön att kunna leva på. Kvinnor och män har redan i dag rätt till en lön att kunna leva på. Det ser dock inte ut så i dag, trots att det borde ha varit så för länge sedan. Men vad var nästan det första regeringen gjorde när man tog över makten för sex år sedan? Jo, man tog bort lönekartläggningen som vi hade varje år på företag med tio anställda eller fler. I stället skulle det göras vart tredje år på företag med 25 anställda eller fler. Många företag försvann då från lönekartläggningen. Vart tredje år är inte heller bra. Ska man träna på något blir det ganska jobbigt att göra det bara vart tredje år. Ska man dessutom upptäcka fel och brister måste man göra det fort. Jag ställer åter min fråga: Hur får vi fler män till framtidsyrkena inom äldreomsorgen?

anf.89 Jenny Petersson (M):

Herr talman! Det är fantastiskt att vi debatterar jämställdhet också i dag och inte bara på internationella kvinnodagen den 8 mars. Det gläder mig mycket. För mig som moderat betyder det mycket att både män och kvinnor har frihet. Jämställdhet är därför en viktig fråga. Män och kvinnor måste kunna bestämma över sina egna liv och ha makt över sina egna liv. Därför vill jag påminna kammaren och de tittare som följer debatten att det har skett en kraftsamling för jämställdhet sedan Alliansen tog makten 2006. Tittar vi under 2012 kan vi se att ett jämställdhetsperspektiv ska integreras i verksamheter som bedrivs inom stat, landsting och kommun. Vi har främjat jämställdhet på arbetsmarknaden. Även jämställdhet i skolan har nämnts. Vi ska vidare öka kunskapen om kvinnors hälsa, motverka mäns våld mot kvinnor och så vidare. Herr talman! Som nämnts i debatten är Sverige ofta ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Jag håller dock med både interpellanten och ministern om att det finns mer att göra. Vi har till exempel ett lönegap, och det är skillnad i sysselsättningsgraden mellan män och kvinnor. Därför är arbetslinjen viktig. Oavsett om du är man eller kvinna måste du ha en lön så att du kan stå på egna ben. Du ska inte vara beroende av vare sig partner eller samhälle för att kunna försörja dig. Jobbskatteavdraget innebär att alla har ytterligare en månadslön att leva på, och vi får inte glömma RUT och LOV. Jämställdhetsbonusen är också en del. Den har varit krånglig men har gjorts enklare. Det finns dock mycket kvar att göra. Framför allt gäller det lönegapet och sysselsättningsgraden där det är skillnad mellan män och kvinnor.

anf.90 Johan Andersson (S):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Jag kunde inte riktigt hålla mig när vi kom in på jämställdhet och annat, framför allt inte när jag hörde Moderaternas Jenny Petersson. Ann-Christin Ahlberg tryckte på en viktig fråga som det ska bli spännande att höra ministerns svar på. Vi har ett stort behov av att rekrytera personal till offentlig sektor framöver, precis som ministern också tryckte på. Det handlar mycket om att göra satsningar för att bryta könsmönstren ute på arbetsplatserna. Det har gjorts ganska bra försök under årens lopp. Jag kommer från Motala i Östergötland, en kommun där man gjorde en aktiv satsning i mitten på 80-talet när vi hade en ganska stor industrikris. Man rekryterade män från teknikindustrin till vården. Många av de männen blev kvar under ganska lång tid. Men det bästa med det är att många av deras barn, av bägge könen, i dag jobbar inom vården. Det smittar av sig. Ministern var ju inne på att föräldrarollen är viktig både när det gäller yrkesval och studieval. Jag hade för ett tag sedan en interpellationsdebatt med minister Sabuni angående utbildningar, framför allt vuxenutbildning och då arbetsmarknadsutbildning. Där har vi också ett stort bekymmer när det gäller jämställdhet. Där är det omvänt. Det är få män som i dag går vidare till arbetsmarknadsutbildning. Det skulle vara intressant att höra hur ministern ser på möjligheten till aktiva insatser när det gäller arbetsmarknadspolitiken för att bryta detta och få fler män att delta i arbetsmarknadsutbildningar. Nu när vi har en varselvåg som går över landet är det viktigt att med alla till buds stående medel få människor att ställa om till ett nytt arbetsliv. Den här gruppen kanske är särskilt svår att få att studera vidare. Det skulle vara intressant att få en kommentar till det.

anf.91 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Herr talman! Vi står inför stora utmaningar. Kvinnor har i dag högre utbildning än män. Kvinnor söker sig gärna in på manligt dominerade yrkesbanor av en mängd skäl, inte minst på grund av att anställningsvillkoren är bättre i yrken där män dominerar. Vi kan också se ett oförklarligt lönegap. Även om man har samma utbildning, har jobbat lika länge och har samma erfarenhet skiljer det 5-6 procent i lön till männens fördel. Utmaningen ligger i att få män att söka mer otypiskt. Som Johan Andersson var inne på måste vi nu, när vi har en stor industrikris, få fler män att jobba inom vård- och omsorgsyrken där vi har stora rekryteringsbehov. Då måste villkoren förbättras. Jag är alldeles övertygad om att det handlar om att erbjuda heltidsanställningar, utvecklingsmöjligheter, vidareutbildning och sådant som gör att man kan försörja sig på sin lön. I vår ekonomiska politik har vi genomfört jobbskatteavdrag med inriktning på låg- och medelinkomsttagare just för att människor ska få mer pengar kvar i plånboken. I industrin säger man ibland att man har svårt att hitta ungdomar som vill jobba inom industrin. Vad kan det bero på? Antagligen på att ungdomarna aldrig har varit på en modern industri. De vet inte vad de jobben innehåller, hur komplicerade de är och hur välbetalda de är. Jag tror att den som har rekryteringsbehovet är bäst på att visa vad arbetsplatsen har att erbjuda. Det kan vara att erbjuda ungdomar sommarjobb, jobb på helger och kvällar och att intressera dem för vårdyrken. Jag tror att det är svårt för oss. Vi kan tala om hur viktiga och bra jobb det finns inom äldreomsorgen, men det handlar framför allt om att få män att komma ut på praktikplatser. Jag nämnde tidigare ett exempel från Trollhättan med Torbjörn som hade varit ute på praktik på rättspsyk och nu var på en vårdcentral och sade att han äntligen kände att han gjorde något meningsfullt. Det var bra att vara Saabarbetare, som han var i 25-30 år, men det här kändes meningsfullt. Det är sådana förebilder som behövs. Jag tror inte att vi kan vara de förebilderna. Där måste man nog göra mer. Vi har diskuterat frågan om arbetslivsinriktad rehabilitering tidigare. Det är ett bekymmer. Det är en fråga som vi arbetar med. Ett problem med arbetsmarknadsutbildningen är att profilen har varit inom de områden där män jobbar, som inom tillverkning, som CNC-operatörer och liknande. Där sker det nu en förbättring med andra yrkesinriktningar. Vi måste helt enkelt göra på flera olika sätt. Jag är inte nöjd med att arbetsinriktad rehabilitering har den här ojämlikheten som är svår att förklara och svår att direkt göra något åt. När det gäller anställningsformer har vi en modell i Sverige som vi alla ställer oss bakom. Det handlar om att parterna gör upp i kollektivavtal, och det handlar om att sluta avtal som blir attraktiva när det gäller löner och arbetstid och möjlighet att jobba heltid. Där tycker jag att parterna har ett stort och viktigt ansvar. Jag ser nu att flera kommuner och landsting erbjuder heltidsanställningar i större utsträckning. Det kommer att bli fler som gör det. Jag tror att alla har en hemläxa att göra, såväl alliansstyrda kommuner som socialdemokratiskt styrda kommuner. Frågan är inte så enkel för kommunerna att lösa. De måste hitta ekonomiska lösningar så att de kan anställa personer som kan jobba på morgnar och kvällar utan att det blir delade turer. Det är inte helt lätt, men det får arbetsmarknadens parter ta ansvar för.

anf.92 Raimo Pärssinen (S):

Herr talman! När det gäller det sista som Hillevi Engström sade vill jag säga att anställningsformen ju har att göra med lagstiftning. Den är visserligen dispositiv och kan kompletteras med kollektivavtal, men grunden måste ligga i att vi har en lagstiftning som städar undan möjligheten för arbetsgivare att anställa tillfälligt gång efter gång. Vi har till och med blivit fällda av EU-kommissionen efter TCO:s anmälan när det gäller detta, så det måste vi göra något åt. Jag vet inte om jag ska förvänta mig något svar på frågan varför Hillevi Engström inte tycker att det är någon bra idé att se till att vi får fler kvinnor i ledande positioner - fler kvinnor i styrelser och fler kvinnor i bolagsledningar, som tillför mycket med sin kvinnliga kompetens. Syftet är också att stärka jämställdheten inte bara i bolagsledningen utan också på verksamhetsgolvet. Jag har bett att få en kommentar till det. Jag hoppas få det i det sista inlägget. Lönekartläggningen fungerar ju. Jag har inte fått svar på det heller. Om man har det regelbundet, vid lönerevision, kanske varje höst då man går igenom och hittar osakliga skillnader har man en chans att justera det. Lönekartläggning är en del i diskrimineringslagen. Att införa en sådan enkel rutin igen skulle främja jämställdheten. Om vi tittar på ett normalt arbetsliv för en man och en kvinna med de villkor som gäller i dag och tittar på den arbetstid männen har och den arbetstid kvinnorna har ser vi att skillnaden blir 3 600 000 kronor under ett arbetsliv.

anf.93 Jenny Petersson (M):

Herr talman! Som jag nämnde tidigare syftar Moderaternas jämställdhetspolitik till att bryta det system som bevarar en orättfärdig fördelning av makt, resurser och möjligheter mellan könen. Men vi kan inte lagstifta om attitydförändringar. Där har vi alla ett arbete att göra. Raimos viktigaste fråga verkar vara kvotering. Men det finns många viktigare saker att göra för att nå jämställdhet. Lönekartläggning ska definitivt göras, men det handlar också om vad man gör med den och hur man använder den. Att ha lönekartläggning varannan vecka eller varje år är inte det viktiga; det viktiga är hur vi använder lönekartläggningen. Där finns regler att följa. Det finns både de som arbetar deltid frivilligt och de som arbetar deltid ofrivilligt. Där vi politiker är arbetsgivare - i kommuner och landsting - har vi ett ansvar för att komma till rätta med deltidsstrukturen. Det är klädsamt att ta ansvar som moderat, men det vore klädsamt om det också fanns en viss ödmjukhet från Socialdemokraterna om ni ser på vad ni själva gör i de kommuner där ni har ansvar.

anf.94 Johan Andersson (S):

Herr talman! Till Jenny Petersson från Moderaterna vill jag säga att vi som parti är ödmjuka i dessa frågor. Men vi vill också se att saker och ting drivs framåt. Ministern nämnde jobbskatteavdraget som en lösning på problemet med ojämställda löner och säger att den disponibla inkomsten har ökat. Det är sant att den disponibla inkomsten har ökat med jobbskatteavdraget, men det finns flera andra delar som inte är särskilt bra. Det är inte vare sig semesterlönegrundande eller pensionsgrundande. Den totala inkomsten har inte ökat på det sättet när det gäller löneinkomsten. Disponibel inkomst är en annan del. Jag har en konkret fråga och ett förslag till ministern när det gäller detta med fler heltidstjänster. Det låter som att vi är rörande överens om detta när det gäller det vi styr som arbetsgivare, det vill säga den offentliga sektorn, åtminstone om jag får lita på ministerns ord om att fler heltidstjänster är en bra medicin. Tidigare regeringar har haft särskilda riktade insatser i olika delar. Varje minister med aktning har fått egna pengar uppkallade efter sig. När kommer Engströmspengarna till offentlig sektor som stimulans till fler heltider i kommunerna och landstingen?

anf.95 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Herr talman! Det var ett kreativt förslag med Engströmpengar! Jag tar gärna emot en sådan möjlighet. Skämt åsido - jag tror absolut att det som vi gör som förebilder i kommuner och landsting är viktigt, och vi kan göra mer. Jobbskatteavdraget är inte en lösning på problemet med ojämställda löner; det jag ville visa var att kvinnor och män har fått mer pengar i plånboken. Men det här är en fråga där vi måste göra ännu mer. Det kom en studie i veckan om hur männen drar ifrån när familjen skaffar barn. Det är då den riktiga ojämställdheten uppstår och kvinnors sjukskrivningar ökar, även långtidssjukskrivningarna. Kvinnor går ned i deltid under småbarnsåren, men män jobbar som aldrig förr. Som Jenny Petersson var inne på kan vi inte alltid lagstifta fram kloka värderingar och fria val. Det handlar i stället om att informera om vilka konsekvenser det får när man som kvinna eller man väljer att under många år gå ned i arbetstid, vilket en del gör frivilligt. Vad innebär det för ens livsinkomst och pension om man blir sjuk eller arbetsskadad? Vad innebär det för möjligheten att utvecklas i sitt arbete, komma vidare och kanske göra karriär? Oavsett om man jobbar som undersköterska, vårdbiträde eller läkare får det konsekvenser. Arbetsgivare tittar väldigt mycket på närvaron på arbetsplatsen. Det är uppenbart att deltid är en fälla för utveckling och en källa till högre sjukskrivningstal. Där har socialförsäkringsministern helt nyligen tillsatt en utredning. Det är stora, viktiga och svåra frågor. Tillsammans tror jag att vi kan göra mer, men jag tror inte att lagstiftning och tvång är den enda möjligheten i detta.