Dingizian, Esabelle (MP) besvaras av
anf.55 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Fru talman! Jag ser dåligt, för jag har inga glasögon.
Esabelle Dingizian har frågat mig vad jag avser att göra för att samarbetet mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen ska förbättras samt vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att resurserna för att få unga i arbete ska användas på ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt.
Monica Green har frågat mig vad jag tänker göra för att följa riksdagsbeslutet om att stoppa fas 3.
Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Som jag har påpekat flera gånger tidigare i kammaren är arbetslösheten bland unga en utmaning som regeringen tar på största allvar. Arbetsförmedlingen har till uppgift att ge samma service till alla i landet oavsett var man bor. Lokal och regional flexibilitet kan uppnås genom samverkan med kommuner, vilket förekommer på många ställen runt om i landet. Regeringen ser mycket positivt på dessa insatser och uppmuntrar till en spridning av de lyckade exemplen till andra kommuner.
Dessutom är det så att kommunerna under en lång tid har haft en skyldighet att hålla sig informerade om unga som varken arbetar eller studerar. En rapport från Skolverket om det kommunala informationsansvaret visar att vissa kommuners arbete med dessa ungdomar har utvecklats, samtidigt som det finns kommuner som inte alls arbetar med frågan. Det betyder att förutsättningarna för unga utanför gymnasieskolan att komma vidare till en meningsfull sysselsättning ser olika ut i landet. Detta är naturligtvis bekymmersamt. Regeringen har därför gett en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av det kommunala informationsansvaret och vid behov föreslå ändringar av regelverket. Utredningen ska också ta ställning till om ansvarsfördelningen mellan kommunerna och de statliga myndigheterna behöver förtydligas när det gäller insatser för unga som varken arbetar eller studerar. Denna utredning ska slutredovisas senast den 1 augusti 2013, med en delredovisning senast den 31 januari 2013 när det gäller det kommunala informationsansvaret.
Alliansregeringen har sedan den tillträdde vidtagit en rad åtgärder för att åstadkomma en mer effektiv arbetsmarknadspolitik. Det är med denna utgångspunkt som regeringen också har utformat alla de insatser som Arbetsförmedlingen kan erbjuda ungdomar för att de ska kunna få ett arbete eller fortsätta att studera. Sedan tidigare kan ungdomar som av särskilda skäl står långt ifrån arbetsmarknaden få ta del av vissa programinsatser redan från första dagen i arbetslöshet. Dessutom har regeringen i budgetpropositionen för 2013 föreslagit att resurserna för tidiga förmedlingsinsatser till ungdomar ska förstärkas.
De ungdomar som inte har slutfört sin gymnasieutbildning löper en stor risk att hamna i långvarigt utanförskap. Det är därför mycket viktigt att ungdomar får möjlighet att påbörja en gymnasieutbildning - eller slutföra utbildningen i de fall då studierna har avbrutits. I budgetpropositionen för 2013 föreslår regeringen en förlängning av både folkhögskolesatsningen och möjligheten att få den högre bidragsnivån inom studiemedlen för kompletterande studier inom kommunal vuxenutbildning eller vid folkhögskola.
Som jag har redogjort för många gånger tidigare har också flera förändringar genomförts som syftar till att förstärka sysselsättningsfasen så att den ska fungera enligt intentionerna. Ungdomar utgör i dag en mycket liten andel av deltagarna i sysselsättningsfasen. Även för dessa är sysselsättning hos en seriös anordnare bättre än sysslolöshet. Regeringen följer sysselsättningsfasen och Arbetsförmedlingens arbete med att förhindra långtidsarbetslöshet kontinuerligt.
Den höga ungdomsarbetslösheten är en stor utmaning. Regeringens reformer inom utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken underlättar för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden och är därmed viktiga delar i arbetet med att minska utanförskapet.
anf.56 Esabelle Dingizian (MP):
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag har under de senaste två åren träffat ett stort antal personer som jobbar med ungdomar eller för ungdomar. Slutsatsen är att om kommun och stat inte jobbar strukturerat uppnår vi inga framgångar.
Ungdomsstyrelsen har via sin analysmodell plockat fram en grupp ungdomar på 120 000 personer som varken arbetar eller studerar. Det är ungdomar som finns mitt ibland oss. De blir försörjda med försörjningsstöd eller aktivitetsersättning eller av sina föräldrar eller anhöriga. Det är ungdomar som behöver väldigt mycket stöd på grund av den situation som de har. Den här gruppen har sedan år 2007 ökat från 85 000 till 120 000. Det visar att de åtgärder som regeringen vidtar nu och har vidtagit inte hjälper denna grupp ungdomar.
Det som hjälper är ESF-projekten, som finns runt om i landet och som jag och ministern har debatterat tidigare. Problemet är att dessa projekt bygger på eldsjälar - människor som jobbar på Arbetsförmedlingen eller i kommunerna och som tycker att den ordinarie verksamheten inte fungerar och att man därför måste ta till nya metoder.
Ministern säger i sitt svar att det är positivt att de här projekten finns. Det ser man också i budgeten, där regeringen beskriver de här projekten som något som är kompletterande och mycket positivt. Jag har i tidigare debatter med ministern haft frågan uppe. I diskussionen har det sagts att det är jättebra att kommunerna gör detta. Ministern har tidigare sagt: "Ambitionerna finns och resurserna finns, men viljan måste till på ett ännu bättre sätt ute i kommunerna." Ministern har någon uppfattning om att det inte är hon utan kommunerna som bär ansvaret för arbetsmarknadspolitiken och att de behöver göra lite mer än vad de gör i dag.
För några veckor sedan gick SKL ut med ett pressmeddelande, där det står: "Kommuner efterlyser samarbete för fler jobb. Arbetsmarknadspolitiken ska vara statens ansvar. - - - Kommunerna önskar ett bättre samarbete med Arbetsförmedlingen. Det visar en enkät från SKL. - - - Kommunerna och staten står inför en mängd gemensamma utmaningar. Dit hör den höga ungdomsarbetslösheten. - - - Det behövs en gemensam kraftsamling från stat och kommun för att komma tillrätta med problemen på arbetsmarknaden."
Då är det ganska anmärkningsvärt att arbetsmarknadsministern står och säger att det är kommunerna som behöver göra någonting. Kommunerna själva tycker att staten inte är med på banan och att det är de som får bära ett tungt ansvar för att få människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, medan ministern tycker att kommunerna behöver bättra sig. Jag behöver få ministerns uppfattning och reflexion om det här. Hur kommer det sig att kommunerna och SKL har en bild, men arbetsmarknadsministern en annan?
anf.57 Monica Green (S):
Fru talman! Jag tackar ministern. Jag tänkte ett tag att jag skulle ta och låna ut mina glasögon till ministern, eftersom hon sade att hon hade svårt att läsa svaret. Men jag måste säga att det nog inte hade hjälpt, eftersom det inte finns något svar på min fråga. Jag försöker också läsa, och jag har glasögon. Men svaret finns inte. Frågan i min interpellation var: "Vad tänker arbetsmarknadsministern göra för att följa riksdagsbeslutet om att stoppa fas 3?" Svaret på den frågan finns inte.
Nu önskar jag i och för sig att Hillevi Engström ändå har glasögon, men kanske en annan typ av glasögon, så att hon ser verkligheten. Hillevi Engström var i går i Trollhättan. Hon gav rekommendationer och sade att det finns utbildning som ungdomar kan gå. Men vi vet hur det är. Ni har dragit ned på utbildningsmöjligheterna, både för de unga och för de äldre. Ni har gjort det svårare med arbetsmarknadsutbildningar. Ni har försämrat komvux och de högre utbildningarna. Ni har visserligen lagt tillbaka lite; det är jag fullt medveten om. Detta kallar ni gigantiska reformer. Men det räcker inte. Än så länge är det bara en smula mot vad vi hade tidigare och vad som behövs i dag.
Hillevi Engström säger också att ni har gjort arbetsmarknadspolitiken effektiv. Oj, det är så att man baxnar! Vad är det för effektivt i detta? Det handlar om att låsa in ungdomar i fas 3 och att de inte får möjlighet att få hjälp på Arbetsförmedlingen från första dagen. Ungdomar får inte möjlighet att studera både innanför och utanför fas 3. Det är en katastrof i sig. Det finns ingen effektivitet i det.
Jag vet inte vad Hillevi Engström menar när hon säger att arbetsmarknadspolitiken har blivit mer effektiv. Det är en katastrof där ute. Det är en massarbetslöshet, en långtidsarbetslöshet och en ungdomsarbetslöshet som är fullkomligt oacceptabel.
Då kan man inte vara nöjd med sakernas tillstånd och säga: Vi har gjort arbetsmarknadspolitiken effektiv, och vi rekommenderar ungdomar att utbilda sig. Varför har ni då dragit ned på utbildningsplatserna och möjligheterna för ungdomarna? Vet Hillevi Engström hur många som får möjligheten att utbilda sig inom fas 3, något som Hillevi Engström påstår finns? Vad vi kan se är det möjligtvis en promille.
Hillevi Engström säger dessutom: Det är ändå bara en liten del av ungdomarna som finns i fas 3. Jag menar att det är oacceptabelt oavsett hur få ungdomar det än är som låses in. Ingen ska låsas in i fas 3. Alla ska ges möjlighet att från första dagen få en chans till jobb, praktik eller utbildning.
Hillevi Engström är bekymrad och säger att det är en stor utmaning. Vi har politiken. Vi har ett färdigt program med hur vi får ungdomar och äldre i arbete. Detta duger inte, Hillevi Engström!
anf.58 Roger Haddad (FP):
Fru talman! Det är väldigt intressant att kammaren vecka efter vecka tar upp ungdomsarbetslöshetsfrågan som ett debattämne. Det visar på det engagemang som finns, och det är en av våra största politiska utmaningar.
Esabelle Dingizians interpellation lämnar många frågetecken. Hon kritiserar det kommunala uppföljningsansvaret och ansvarsfördelningen. Hon kritiserar Arbetsförmedlingens insatser. Hon pekar på bristande utbildningsmöjligheter. Men ingenstans levererar Miljöpartiet alternativa åtgärder förutom de omnämnda ESF-projekten.
Det spelar ingen roll ifall man sitter i opposition. I landets 290 kommuner är man med och styr i drygt hälften. Jag har inte kontrollerat siffran exakt. Då har Miljöpartiet också ett kommunalt ansvar att visa på alternativa förslag så att vi kan debattera och vara konstruktiva i debatten och inte bara kritisera regeringens politik.
Jag håller med om att vi måste följa upp det kommunala informationsansvaret, förtydliga det och skärpa det. Det finns, som ministern sade, uppdrag genom en utredning. Sedan har också Skolverket via statsrådet Nyamko Sabuni fått ett uppdrag att särskilt titta på ungdomars etablering på arbetsmarknaden före och efter, till exempel när de kommer in i vuxenutbildningen, vad de har med sig och vad som saknas.
När arbetsmarknadsministern är här vill jag också betona det som finns i budgeten för nästa år. Det gäller Arbetsförmedlingen, där tidiga förmedlingsinsatser är mycket viktigt. Men vi måste ändå vara medvetna om risken för inlåsningseffekter.
Varför hamnar de ungdomsarbetslösa hos Arbetsförmedlingen? Varför får de inga jobb? Den ena förklaringen är att de har fel utbildning. Den andra är att väldigt många i denna målgrupp inte har en slutförd gymnasieutbildning.
Är det då Arbetsförmedlingen som ska lösa den frågan? Jag tycker inte att det är självklart att det ska vara Arbetsförmedlingen. Därför satsar regeringen på yrkesvux, vuxenutbildning och lärlingsvux. Vi dubblar nästa år summan till handledare som tar emot lärlingar. Vi ökar vuxenutbildningen.
Väldigt många kommuner satsar miljontals kronor på vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska insatser. Det är ett viktigt komplement till statens insatser. Det ligger i varje kommuns eget intresse och är ett incitament att få bort ungdomar från ungdomsarbetslöshetskön. Annars kommer de nästa vecka in till socialkontoret och vill ha försörjningsstöd.
Det finns ett incitament för kommunerna. Men vi har också ett ansvar från den nationella nivån när det gäller Arbetsförmedlingen. Ingenting omnämns här vare sig av Monica Green eller Esabelle Dingizian om de satsningar som görs inom lärlingsvux och yrkesvux.
Fru talman! För det första har den rödgröna oppositionen inte någon gemensam politik. För det andra fokuserar ni enkom på brandkårsutryckningar. Det har jag också erfarenhet av från den kommunala sektorn.
Ni är beredda att satsa hur mycket pengar som helst på arbetsmarknadspolitiska insatser i stället för att komma åt roten till varför unga hoppar av gymnasiet och varför de inte har slutbetyg. Har jag inget slutbetyg från gymnasiet så får jag inget jobb.
Ändå vill ni gå tillbaka till den gamla gymnasieskolan där man tonade ned yrkesprogrammen och lärlingsutbildningarna. Man teoretiserade yrkes- och lärlingsutbildningarna trots att branschen var väldigt kraftfull i sin kritik.
Det är detta som är den långsiktiga lösningen. Det är vad vi ska angripa. Det handlar inte om mer ESF-projekt och ännu mer pengar till Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har hur många miljarder som helst. Men de ska användas rätt. Min förhoppning är att i nästa års budget finns det tydligare riktlinjer till Arbetsförmedlingen.
anf.59 Katarina Brännström (M):
Fru talman! Det är en väldigt viktig fråga vi diskuterar här i dag, som föregående talare redan har nämnt.
Det är intressant att Socialdemokraterna och Miljöpartiet så pass mycket kritiserar regeringen. När man går tillbaka och tittar i den budget som de själva har lagt fram finns det inte särskilt mycket konstruktivt som inte redan finns. Det är väldigt konstigt att ni kan kritisera en regering som lägger fram förslag och säga: Ni gör ingenting, och sedan har ni inte kontrollerat vad som görs.
Socialdemokraterna lägger fram en lägre budget än vad vi gör. De har högre kostnader för att anställa ungdomar än vad vi har. De till och med fördubblar arbetsgivaravgiften. Sedan påstår de: Utbildning kommer att vara lösningen på hela ungdomsarbetslöshetsproblemet. Det räcker inte bara med utbildning. Man måste stimulera arbetsgivare att vilja anställa. Där har ni gått totalt fel när ni vill höja kostnaderna för att anställa ungdomar.
Ni föreslår också det som redan finns. Det finns redan i dag en rad anställningsformer med olika stöd och subventioner. Det finns redan möjligheter för Arbetsförmedlingen att sätta in insatser från dag ett med de nya bedömningsverktyg man har. Här slår ni helt in öppna dörrar.
Det går i dag att jobba halvtid och studera på halvtid. Det finns studiemotiverande förslag som till exempel att gå på folkhögskola med förhöjt studiebidrag.
Ni talar om yrkesintroduktionsanställningar. Det pågår just nu en överläggning mellan staten, regeringen, fack och arbetsgivare om den så kallade jobbpakten där man just ska komma fram till dessa lösningar.
Allt det ni föreslår är det vi redan gör. Frågan är: Vad är då ert förslag till att ungdomar ska komma i jobb, utöver att ni säger att ni ska ge en massa utbildningsplatser?
Jag vill påminna om att vi satsar på 4 200 tillfälliga högskoleplatser nästa år. Under 2010-2011 är det en satsning på 10 000 högskoleplatser. Likväl säger ni att vi ingenting gör.
Det ni gör är att minska RUT och ROT. Det kommer inte att ge fler jobb till unga. Ni höjer skatterna. Det kommer inte att ge fler jobb till unga. Ni höjer kostnaderna för att anställa unga. Det kommer inte att ge fler jobb till ungdomar.
Ni vill höja restaurangmomsen. Det är en bransch där väldigt många ungdomar jobbar. Det kommer inte att ge fler jobb till unga. Ni vill heller inte ha den lägre bolagsskatten som vi vill ha. Vi kan inte se att det skulle ge fler jobb till någon.
Frågan är: Vad är det oppositionen tänker göra som inte regeringen redan har gjort? Vi kunde få en ny debatt här i stället med friska förslag och nya idéer. Tala framför allt om: Var finns de jobb ni säger ska skapas av dessa utbildningar? Det vore väldigt intressant att få ett svar på det.
anf.60 Gustav Nilsson (M):
Fru talman! De ekonomiska problem som finns i många länder i Europa leder till en svagare arbetsmarknad också i vårt land. Vi påverkas som ett litet, exportberoende land även om vi har en stark ekonomi att luta oss mot.
Situationen blir kärvare, inte minst för ungdomar. Som arbetsmarknadsministern har redovisat görs en mängd insatser för att motverka arbetslösheten bland ungdomar. Det finns också en beredskap om läget skulle förvärras ytterligare. En förutsättning är att det förs en bra arbetsmarknadspolitik. Samverkan mellan olika aktörer är viktig. Det gäller givetvis Arbetsförmedlingen, kommuner, landsting, privata företag och parterna på arbetsmarknaden, som har en given och viktig roll.
Många arbetsgivare, såväl offentliga som privata, står inför stora generationsväxlingar i sin verksamhet. Risken för kompetens- och arbetskraftsbrist är stor. Samtidigt är det många arbetslösa ungdomar som när de söker jobb på arbetsmarknaden får svaret att de inte har någon arbetslivserfarenhet och att det ibland också saknas kompetens. Därför är det viktigt att utveckla metoder för samverkan för att klara generationsväxlingen. Här har Arbetsförmedlingen och kommunerna en viktig roll.
Som nämns i svaret finns på flera håll i landet goda exempel på samverkan där kommunerna har en viktig roll. I mitt hemlän Blekinge finns exempelvis ett intressant arbete som pågår där Ronneby kommun, Karlskrona kommun och Arbetsförmedlingen samverkar. Arbetslösa ungdomar får här möjlighet till praktik ute på företagen och att skapa sig bättre förutsättningar att få arbete eller studera vidare. Det handlar om ungdomar upp till 29 år som får introduktion och yrkespraktik. Med stöd och handledning för ungdomar hjälp att vidareutveckla den egna kompetensen och att hitta ett jobb eller att starta ett företag. Många ungdomar i dag är intresserade av att kunna utveckla tankar om att starta företag.
Det arbete som nu pågår i Ronneby i samverkan mellan Ronneby och Karlskrona kommuner bedrivs i projektform. Det kommer att byggas vidare på detta, och förhoppningsvis kan det bli permanenta insatser. Man har hittat modellen till projektet i Kristianstads kommun. Där finns bra erfarenheter som visar att 64 procent av de ungdomar som har deltagit i dag har ett arbete eller studerar vidare. Jag tror att det är viktigt att detta arbetssätt utvecklas i flera kommuner.
Karlskrona kommun och Arbetsförmedlingen har också haft en viktig roll i det numera riksbekanta samarbetet mellan ABB och Metall. Det är alltså ett samarbete mellan parterna där arbetslösa ungdomar från kommunens skolor har kommit in på arbetsplatsen på ABB i Karlskrona. Ungdomar har tagits in, och efter sex månader har de fått fast anställning. Under introduktionstiden börjar de med 75 procent av avtalets lägsta lön kombinerat med handledning. Efter sex månader får de lägsta lön enligt avtal. Detta är en intressant form av jobbpakt som fungerar bra och där samverkan sker mellan parterna på arbetsmarknaden. Det är något att ta efter i övriga landet.
Detta är ett par exempel som jag tycker kan vara förebilder och som belyser hur viktigt det är med samarbete och samverkan och vad det kan ge för resultat. Det finns många goda exempel runt om i landet; det är jag övertygad om. Men det är viktigt att jobba vidare med detta. Vi måste på olika sätt motverka att ungdomar hamnar i arbetslöshet, och det här är ett sätt.
Arbetet måste fortsätta så att ungdomar får bättre chanser till jobb eller utbildning. Arbetsmarknadsministerns positiva svar ger en god grund för detta fortsatta arbete.
anf.61 Raimo Pärssinen (S):
Fru talman! Nu står Moderaterna här i kammaren och frågar var jobben finns. Om vi skulle ta och börja med att hjälpa de företag som i dag inte hittar lämplig personal på traven och se till att de kan anställa? De ropar efter arbetskraft. Man skulle kanske börja med det. Det kan vara ett gott tips till Moderaterna, som frågar var jobben finns.
Jag missar inte ett tillfälle här i kammaren att få diskutera denna styggelse som heter fas 3. Jag har ställt frågor till Hillevi Engström förut, och jag har bett henne att komma fram och tala om vad det är som är så lyckat med fas 3. Jag ställer frågan återigen, fru talman.
I Gustav Nilssons trakter kom det i somras rapporter om att fas 3 trängde undan sommarjobben. Arbetsförmedlingen har själv konstaterat i en utredning att nästan hälften, 47 procent, av dem som har blivit inskrivna och placerade i fas 3 har trängt ut vanliga jobb. Vi har sett reportagen om trappstädningar och så vidare utförda av inskrivna i fas 3, som tidigare utfördes av arbetskraft med kollektivavtalsenliga löner.
Ta chansen återigen att tala om vad det är som är så lyckat med fas 3! Är det alla de som lämnar fas 3 och går till jobb eller studier? Minskar fas 3? Nej, det ökar stadigt. Vad ligger prognosen på för slutet av 2013? Ligger den på 37 000, eller ligger den på 40 000 som skrivs in i denna fasansfulla åtgärd? Den lämnar folk i passivitet, och den tränger ut vanliga jobb. De som utför jobben får ingen lön, men däremot får den som tar emot dem pengar. Det är över 135 miljoner kronor per månad som staten betalar ut till fas 3.
Förra gången vi hade denna debatt här var en sen kväll, arbetsmarknadsministern. Den glömmer vi inte. Dagen efteråt hade jag besök av 20 personer från Gävle som är inskrivna i fas 3. De frågade mig: Vilket svar fick du? Frågan var just denna: Vad är det som är så lyckat, och vad är det som är så bra med fas 3? Vi vet att det är ett misslyckande. Det vet ni också. Varför kan vi då inte vara överens om att vi borde förändra det?
Det var ju det beslut vi fattade här i riksdagen med majoritet. Detta är inte det första beslut från en majoritet i kammaren som Hillevi Engström försöker smita undan. Det finns andra, som kommer upp lite senare i debatten. Man skulle ge dem som var inskrivna i fas 3 en möjlighet till utbildning. Hur blev det? Blev det 1 promille som fick denna möjlighet, Katarina Brännström? Tycker vi då att vi har följt riksdagens beslut?
Ska vi göra så, vi alla här, att vi lägger ned prestigen och kommer överens om att fas 3 inte fungerar? Kan vi inte vara överens om att fas 3 inte är en tillräcklig åtgärd? Kan vi inte vara överens om att vi stoppar fas 3 nu? Den bara växer, och den leder inte till jobb. Kan vi inte konstatera att fas 3 är ett misslyckande?
anf.62 Jasenko Omanovic (S):
Fru talman! Vi fick höra påståenden från ett antal moderater här om att vi socialdemokrater inte har någon politik på området. Jag kan säga att vår politik bygger på detta: Så fort vi får makten avskaffar vi fas 3 som det första vi gör. Det är ett förvaringsprojekt. Förvaring av människor har man sett i vissa kommuniststater. Där förvarar man folk när man inte hittar plats för dem på arbetsmarknaden. Det är en passiv åtgärd som inte är värdig en demokrati. Detta är vad fas 3 är.
För det första avskaffar vi, som sagt, fas 3. För det andra ger vi möjlighet till alla unga människor i det här landet som inte har gymnasiekompetens att skaffa sig det. Det som är gemensamt bland nästan alla ungdomar som är arbetslösa i dag är att de saknar gymnasiekompetens. Alla ska ha möjlighet att komplettera och få gymnasiekompetens innan de fyller 25 år för att kunna ta steg närmare arbetsmarknaden och vidare i utbildningen.
Fru talman! På tal om vidareutbildning måste jag fråga vad regeringen gör i dag. Jag kommer från Västernorrlands län. Där är arbetslösheten bland ungdomar 25 procent. Vad gör regeringen förutom att sätta ungdomarna i karantän de första 90 dagarna? De får inte delta i några åtgärder. När de väl kommer längre in i processen får de ingen chans att komplettera gymnasiekompetensen, och sedan hamnar de i fas 3.
De som orkar ta sig igenom alla regeringens hinder och komma närmare en högskoleutbildning får ingen plats. Regeringen har minskat antalet platser på universitet och högskolor. För Mittuniversitetet i det län där jag bor handlar det om närmare 2 500 platser färre. Man ska minska antalet platser. Då är min fråga till regeringspartierna: Hur tänker ni när arbetslösheten är uppe på 25 procent? Ni förvägrar unga människor möjligheten att vidareutbilda sig nu när det är så svårt att hitta jobb och nu när det är tiotusentals varsel ute i landet. Det är under den här tiden som man ska ha möjlighet att vidareutbilda sig på högskola och universitet, men då minskar ni antalet platser. Det finns ingen logik i den politik som ni för.
Fru talman! Den första dagen när vi får makten kommer det första vi gör vara att avskaffa fas 3.
anf.63 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Fru talman! Jag kan hålla med Jasenko Omanovic om en viktig sak, och det handlar om ungdomars utbildning. Det är otroligt viktigt att våra ungdomar får gymnasiekompetens. Det är därför som vi också satsar på att göra om gymnasieskolan och grundskolan så att alla ungdomar ska få chansen. Jag kan garantera att alla ungdomar har chansen - om de är motiverade - att gå tillbaka till gymnasieskolan. Vi erbjuder till och med ett studiestöd på 6 500 kronor per månad till en viss grupp ungdomar om de går tillbaka till gymnasieskolan och fullföljer den, och det gäller grundskolan också om de inte har klarat av den. Man måste ha en grund att stå på när det gäller utbildning. Jag tycker att det är otroligt viktigt. Det är också därför som vi tillför 18 000 nya utbildningsplatser nästa år i budgetförslaget.
Jag tycker att frågan om kommunerna är mycket intressant. Jag reser väldigt mycket varje vecka till olika kommuner ute i landet. Jag har också tagit del av den enkät som SKL har gjort om samarbetet med Arbetsförmedlingen. SKL säger att man nöjd med samarbetet, men jag är ändå inte nöjd eftersom jag får signaler om att det inte fungerar jättebra på alla ställen. Därför har vi varit mycket tydliga mot Arbetsförmedlingen dels i regleringsbrevet för i år, dels i budgeten för nästa år och dels i det regleringsbrev som vi just nu bereder. Där understryker vi vikten av ett gott och nära samarbete mellan alla landets kommuner, arbetsmarknadens parter och omställningsorganisationer.
Men jag ser också väldigt många bra exempel på samarbete mellan kommuner, arbetsförmedling och det lokala näringslivet. Låt mig ge ett exempel. Det finns många ungdomar som har haft det tufft i skolan och som inte vill gå tillbaka. Det finns faktiskt de som inte är motiverade just nu. I Trelleborg har till exempel ett tjugotal unga killar fått möjlighet att utbilda sig till slaktare och styckare via Arbetsförmedlingen och kommunen. Det är en 20 veckors utbildning. De fick hjälp såväl från förmedlingen som från kommunen. De har också beretts möjligheter till arbete.
Det behövs olika vägar för olika ungdomar. Lösningen är inte så enkel som att alla ska in på högskolan, utan det gäller att hitta möjligheter att sänka trösklarna och ge ungdomarna en bra yrkesutbildning. Det är också viktigt. Därför är det arbete vi gör nu i den nya gymnasieskolan med mer lärlingsutbildning och mer praktik mycket viktigt för att inte ungdomar ska slås ut. Jag tror att vi behöver många vägar in. Framför allt behöver det vara billigare att anställa ungdomar. Det måste finnas möjligheter till utbildning, och det måste finnas arbetsgivare som vill ta emot våra ungdomar.
Det arbete som nu pågår med arbetsmarknadens parter är intressant av många skäl, bland annat eftersom vi står inför en situation där vi kommer att behöva anställa drygt 400 000 ungdomar inom kommuner och landsting fram till 2020. Då måste arbetsgivare och fack vilja välkomna unga människor till introduktionsanställningar där de får möjligheter till utbildning.
Det behövs flera vägar in. Jag tror framför allt att det arbete som sker på lokal nivå, där stora och små arbetsgivare bereder ungdomar praktikplatser, är A och O. På kommunal nivå försöker man nu tillsammans med Arbetsförmedlingen att hitta de goda arbetsgivare som möjliggör detta. Det är svårt att hitta praktikplatser i dag för våra ungdomar, som inte bara är framtiden utan också nutiden.
Låt mig till syvende och sist påminna om den situation vi har. Trots den allra värsta krisen som vi har haft sedan 30-talet har vi i dag drygt 220 000 fler sysselsatta på den svenska arbetsmarknaden. Det tolkar jag så att vår politik har effekt.
anf.64 Esabelle Dingizian (MP):
Fru talman! Vad vill Miljöpartiet? Jag ska besvara den frågan nu.
Det finns en del saker som regeringen gör som Miljöpartiet tycker är mycket bra, till exempel satsningen på folkhögskolan, det förhöjda studiestödet och starta-eget-stödet. Det är mycket bra, och det står i vår budget.
Men regeringens största satsning är halverade arbetsgivaravgifter. Det kostar 16 miljarder kronor, och det kommer inte de ungdomar som är utanför arbetsmarknaden, dessa 120 000 ungdomar som jag beskrev tidigare, till del.
Ungdomsgarantin är regeringens andra största åtgärd, och ministern har själv sagt flera gånger att om ungdomarna går till Arbetsförmedlingen en gång är det inte säkert att de går dit en gång till. Det är väldigt många ungdomar som står totalt utanför i passivitet. Jag har en siffra här som vi fick i arbetsmarknadsutskottet. Den visar att 12 procent av alla rekryteringar som görs sker via Arbetsförmedlingen. Det är skandal. Vi skickar ungdomarna till Arbetsförmedlingen, och de har inte ens förmåga att se till att ungdomarna får ett jobb.
Jag står här och säger att vi behöver samarbeta med kommunerna på ett strukturellt sätt, och det är Miljöpartiets förslag. Vi föreslår att staten tar ett initiativ till samarbete genom lokala samverkansavtal med kommunerna så att det blir på riktigt och inte de här projekten. Vad gör man till exempel i Södertälje, Härnösand, Stockholm och överallt där de här projekten finns när de är slut? Tycker ministern att de ska byta namn och börja om från början?
Vad har regeringen gjort? Jo, man har tillsatt en utredning. Varför det? Vad är det vi behöver veta som vi inte vet redan i dag? Vad ska den här utredningen konstatera? Ska den konstatera att vi inte är överens? Vi vet att om kommunen och staten tar varandra i handen och säger att nu kommer man överens om vem som gör vad och hur man tar emot ungdomarna skulle vi uppnå mycket bättre resultat.
Det här är ungdomar som inte klarar sig själva. Ministern berättar att hon har träffat dem i Trelleborg. De finns överallt med eller utan gymnasieutbildning. De behöver stöd i alla fall. Det spelar ingen roll hur mycket man subventionerar eftersom företagen inte är intresserade av ungdomar som inte har ett stöd bakom sig. Ministern vet allt detta, men hon snackar runt det hela i stället.
Jag tycker att det är ganska tragiskt att Alliansens företrädare säger att det synd om kommunerna och att det är kommunerna som bär det tunga ansvaret. Ja, Roger Haddad, det var det du sade, och det är precis det jag säger också. Gör någonting åt det! Skaka hand och säg till kommunerna att vi ska göra det här tillsammans i stället för att staten ska stå här, kommunerna ska stå där och ungdomarna ska stå i mitten.
120 000 ungdomar har i dag varken jobb eller utbildning.
anf.65 Monica Green (S):
Fru talman! Jag fick inget svar den här gången heller, så jag upprepar frågan. Vad tänker arbetsmarknadsministern göra för att följa riksdagsbeslutet om att stoppa fas 3?
Fas 3 är en inlåsning där människor fastnar och inte får möjlighet att vare sig utbilda sig eller få en annan typ av jobb. Fas 3 är en sista utväg där man låses in och inte får någon ersättning. I stället betalas arbetsgivaren, och andra jobb trängs undan. Min fråga är alltså: Vad tänker arbetsmarknadsministern göra för att följa riksdagsbeslutet om att stoppa fas 3?
I Västsverige har antalet unga som har stoppats in i fas 3 fördubblats. Hillevi Engström säger att det inte är så många, så det gör kanske inte så mycket. Jag menar att det är oacceptabelt att låsa in ungdomar i fas 3 hur få det än är. Från första dagen på Arbetsförmedlingen har de inte fått chansen att utbilda sig, och de får inte chansen i fas 3 heller.
Jag förstår att ledamöterna från Moderaterna står här och säger: Ja, men var finns jobben då? Jag förstår desperationen hos Moderaterna i dag, eftersom man inte kan se var jobben finns. Vi vet att det finns ett matchningsproblem, för vi lyssnar bland annat på Svenskt Näringsliv, som säger att det finns ett stort matchningsproblem med tiotusentals och åter tiotusentals jobb som skulle kunna tillsättas om man hittade de här ungdomarna. Det kommer att bli ett kompetensförsörjningsproblem om man inte löser det.
Våra förslag på fler utbildningsplatser, på att ungdomar ska få hjälp från första dagen och att på de ska få praktikplatser är tydligen inte bra, så man frågar oss vad vi vill utöver detta. Vad vill ni socialdemokrater mer då? frågar man. Moderaterna vill ju ha lite hjälp, eftersom de är så desperata för att de inte har någon jobbpolitik.
Jag kan säga att det behövs investeringar. Det behövs investeringar i miljöteknik. Det behövs investeringar i byggande. Det behövs investeringar i miljöanpassade bostäder, till exempel i allmännyttan. Det behövs investeringar i infrastruktur. Det behövs en efterfrågestimulans. Vi föreslår höjda barnbidrag. Det finns två effekter med det. Dels behöver barnfamiljerna det extra tillskottet, dels sätter det fart på ekonomin.
Vad gör vi mer? Vi satsar på företagande och på innovationer. Vi vill ha ett högt förädlingstryck i Sverige, eftersom vi ska konkurrera med kunskap och kompetens och inte med låga löner. Vi vill ha en digital tillväxt. Vi vill också ha en trygghet, för trygga människor vågar. Det ni har utsatt människor för hittills är otrygghet. Rädda människor klamrar sig fast vid det gamla.
När jag kommer ut på arbetsplatser i dag där varslen har slagit till är de som jobbar där livrädda, eftersom de vet att deras ekonomi kommer att slås sönder den dag som de blir arbetslösa. Trygga människor vågar. De vågar sig på en omställning, och det är det vi behöver för framtiden. Vi behöver trygga, framtidsinriktade människor, och det har vi en politik för att få.
anf.66 Roger Haddad (FP):
Fru talman! Vi diskuterar bland annat insatser för arbetslösa ungdomar. Men Socialdemokraterna angriper inte problemet, alltså att vi behöver stoppa tillflödet till vuxenutbildningen och till Arbetsförmedlingen. Återigen handlar det om brandkårsutryckningar. Varför vill ni gå tillbaka till den gamla gymnasieskolan som slog ut en tredjedel av eleverna? Varför säger ni nej till yrkesintroduktion när tusentals ungdomar varje år hoppar av gymnasiet? Hälften av dem har invandrarbakgrund och är nyanlända med kort tid i gymnasiet bakom sig. Dem vill ni tvinga in på nationella program så att de ska bli högskolebehöriga. Kommer de att fixa det? Svaret är nej.
Lärlingsanställningsavtal håller på att utredas i Regeringskansliet. Folkpartiet har också fört fram förslaget om ungdomsavtal, ungdomslön, där man går in på en lägre nivå, ungefär som med de läroavtal som finns i Finland. Det är kanske lite kontroversiellt i Sverige, men vi borde titta på hur man har gjort i Finland.
Yrkesutbildning och vuxenutbildning är väldigt dyrt för kommunerna, och där går man in från Folkpartiet och regeringen och satsar så att fler kommuner har råd. Jag har besökt många kommuner, till exempel i min valkrets, och många av dem är socialdemokratiska. De säger: Vi erbjuder ingen vuxenutbildning, för vi har inte råd.
Jag tycker att man ska vara ödmjuk. Ni säger att regeringen ska satsa, men det är era S-kommunalråd som säger att de inte har råd. Varför har de inte råd? De prioriterar inte vuxenutbildningen. De prioriterar väl en lekpark eller någonting annat.
Dessutom blir jag lite förvånad, fru talman, när man kritiserar fas 3, som från början var en insats för dem som nästan aldrig kommer att komma ut på arbetsmarknaden. Den var till för dem som var passiva hemma. Man glömmer bort att det fanns något som hette plusjobb, och man glömmer bort Miljöpartiets friår där man kunde få 85 procent av sin lön i upp till ett år utan att göra någon insats. Var alltså lite ödmjuka - ni hade också olika typer av insatser.
anf.67 Katarina Brännström (M):
Fru talman! Det var ett väldigt huggande på fas 3 här. Fas 3 finns faktiskt inte längre, för den heter numera sysselsättningsfasen, kan jag informera om.
Självklart är det ingens mål att vi ska ha människor i olika typer av faser eller sysselsättningsåtgärder över huvud taget. Men vi är inne på femte året av en lågkonjunktur. Vi har upplevt en djup kris som vi inte har återhämtat oss efter, och nu går vi in i en ny svacka. Jag tycker att man ska vara lite ödmjuk när man pratar om ungdomsarbetslösheten. Faktum är att redan på 90-talet steg ungdomsarbetslösheten, och i början av 2000-talet var den hög. Den är hög fortfarande - vi säger ingenting annat - men skillnaden mellan er och oss är att den var hög under högkonjunktur när ni styrde. Jag tycker alltså att man ska vara lite ödmjuk.
Ni skäller på fas 3 och säger att den måste avskaffas. Men då ni styrde gjorde ni det genom att förtidspensionera människor. En del fick komma till plusjobb, men resten förtidspensionerades bort. Vi gömmer ingen, och vi glömmer ingen. Därför finns de med i vår arbetslöshetsstatistik.
Många av dessa människor har ingen riktig utbildning. De är skoltrötta, och det är ett resultat av den skola som ni faktiskt var ansvariga för. Det finns väldigt få förslag på hur man ska komma åt det. Monica Green säger att det behövs investeringar. Det märkliga är att vi beskylls för att göra än för mycket, än för lite, men Socialdemokraterna själva lägger en stramare budget för nästa år än vad vi gör. Man höjer kostnaden för ungdomsjobben. Det är en svår ekvation att få att gå ihop. Det är ni som inte har någon politik. Vi har det.
anf.68 Raimo Pärssinen (S):
Herr talman! Vi kunde före uppehållet konstatera att fas 3 är en åtgärd som inte fungerar. Vi kan vara överens om att antalet människor i fas 3 bara ökar; människor hamnar i passivitet. Alla vi som sitter i kammaren vet att fas 3 ersätter och tränger ut många ordinarie jobb. Det finns många exempel på det. Något som också är allmänt känt är att när man är inskriven i fas 3 har man i regel mycket dålig ekonomisk ersättning medan anordnaren får 5 000 kronor i månaden för att ta emot någon i fas 3. Det finns en vildvuxen marknad kring fas 3-aktiviteterna.
Jag har både i kväll och vid tidigare tillfällen när vi debatterat detta ställt en specifik fråga till Hillevi Engström. Jag vill att hon ställer sig i talarstolen och talar om varför fas 3 skulle vara en lyckad företeelse. Jag vill att hon också talar om varför fas 3 bara fortsätter att växa och varför så få lämnar fas 3.
Trots att riksdagens majoritet förra sommaren sade att man skulle stoppa inflödet till fas 3 och se till att det blev möjligt att ge dem i fas 3 utbildning, ny kompetens, för att de ska kunna ta jobb har i princip ingenting hänt. Det lilla som ministern och regeringen har valt att göra innebär att ungefär 1 promille av de inskrivna i fas 3, som nu närmar sig 34 000 personer, får möjlighet till utbildning.
Återigen Hillevi Engström: Var snäll och tala om varför fas 3 enligt din uppfattning skulle vara en lyckad åtgärd.
anf.69 Jasenko Omanovic (S):
Herr talman! Vi kunde före uppehållet höra ett antal synpunkter om vår retorik, om vårt angrepp mot fas 3. Bland annat nämnde Roger Haddad, som nu inte är närvarande i kammaren, att S-kommunalråden inte prioriterar vuxenutbildning för arbetslösa ungdomar. Det är svårt att prioritera vuxenutbildning när socialbidragskostnaderna ökar på grund av att folk utförsäkras. Trots att folk betalar avgift till a-kassan existerar den i princip inte. Det finns stora problem som gör att fas 3 bara blir ett förvar för unga, och det är inte bra.
Det är inte alls bra att vi har så många ungdomar i åtgärder där de i princip bara förvaras. Därför hoppas jag att ministern och allianspartierna, regeringsunderlaget, förstår vilken möjlighet ungdomarna går miste om på grund av den förda politiken. Jag hoppas att regeringen ändrar sig. Om så inte sker och vi vinner valet 2014 kommer vi att avskaffa fas 3.
anf.70 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Herr talman! I går var jag i Trollhättan. Jag har varit i Trollhättan fem sex gånger under de senaste åren. Trollhättan drabbades hårt när Saab gick i konkurs den 19 december 2011. Trollhättan var redan tidigare drabbat av arbetslöshet på grund av att de har mycket tillverkningsindustri, många underleverantörer, många metallare. Vi kan konstatera att sedan december förra året har 3 150 personer fått jobb. Det är ganska fantastiskt jobbat av Arbetsförmedlingen, omställningsföretaget Startkraft och Trygghetsrådet. Det är ett fantastiskt bra resultat.
En del har startat eget. I går talade jag med Torbjörn. Han har fått en utbildning. Han utbildar sig till undersköterska och säger att han stortrivs. Han har prövat att arbeta bland annat på rättspsyket i Vänersborg. Nu är han ute och talar med andra arbetslösa metallare om möjligheten till andra yrken.
I dag blir folk varslade och uppsagda inom till exempel tillverkningsindustrin. I den djupa och allvarliga lågkonjunktur vi befinner oss i innebär det att de som redan tidigare är arbetslösa hamnar allt längre bak i kön. De tenderar att vara arbetslösa längre tid. Det, Raimo Pärssinen, är en av förklaringarna till att de som är arbetslösa och i sysselsättningsfasen - då har man i genomsnitt varit borta i sju år från arbetsmarknaden - har ännu svårare att hitta tillbaka. Det tycker jag är en stor och viktig utmaning.
Jag säger inte att sysselsättningsfasen är ett självändamål eller att regeringens politik är att folk ska vara i sysselsättningsfasen. Men alternativet är så mycket sämre, det vill säga att inte få kontakt med arbetslivet. Man har varit arbetslöshet i genomsnitt sju år, man har fått olika insatser - arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering, arbetsträning, praktik - och ändå har man inte lyckats få ett arbete. Trots att det finns kraftiga subventioner, ända upp till 90 procent, har man inte lyckats hitta en arbetsgivare.
Ser vi på dem som är i sysselsättningsfasen kan vi konstatera att en stor andel av dem har en dokumenterad funktionsnedsättning, nedsatt arbetsförmåga. Många är äldre. Många har dålig skolunderbyggnad med endast grundskola. Ett antal har kombinationer av riskfaktorer. Då måste vi fråga oss vad vi ska göra. Är det inte bättre att få en aktivitet hos en seriös anordnare, där man får kontakt med arbetslivet och får visa vem man är som person, än att stå utanför arbetslivet?
Tittar vi på var personerna i sysselsättningsfasen befinner sig ser vi att av de 8 800 arbetsplatser som dessa personer befinner sig på har 70 procent endast en person. Därför är det som Raimo Pärssinen för fram ganska cyniskt, att det skulle vara fråga om någon sorts ekonomisk vinning. Det är inte därför ideella föreningar och stiftelser hjälper en långtidsarbetslös person att hitta vägar tillbaka. 21 procent av anordnarna tar emot två till fem deltagare.
Vi behöver fler snarare än färre som vill hjälpa människor att komma tillbaka. Tittar vi på era förslag, Raimo Pärssinen, ser vi att ni i er budget inte har utrymme för att ge alla de 30 000 personerna avtalsenlig lön, ett riktigt lönearbete. I så fall får ni omprioritera lite grann, för de platserna finns inte i er budget just nu.
anf.71 Esabelle Dingizian (MP):
Herr talman! Före uppehållet hade vi en situation där oppositionen förklarade för ministern hur arbetsmarknadsläget är för ungdomar. Arbetsmarknadsministern har naturligtvis en klar bild av hur arbetsmarknaden för ungdomar ser ut. Allt annat vore otänkbart. Det är just det som är problemet, att arbetsmarknadsministern vet hur det är, att 120 000 ungdomar varken arbetar eller studerar. Och ändå händer inte mycket.
De insatser som regeringen gör, som jag nämnde tidigare, är dyra och ineffektiva. Ja, regeringen eller Arbetsförmedlingen har tagit fram verktyg, men man kan inte hamra med en såg. Det är det som ministern inte riktigt vill ta till sig vare sig i dag eller alla de andra gångerna vi har diskuterat frågan. I stället talar man om allt bra som man har gjort. Man väljer att beskriva något som man själv vill få sagt.
Trots att vi har en ny skollag har vi i dag en sådan situation att ungdomar hoppar av från gymnasieskolan. Detta har jag diskuterat med utbildningsministern. Men det är ingenting som han vill ta tag i.
Det som jag tycker är oroande är att jag hör där ute att det börjar bli socialt accepterat att gå till socialen och att det börjar bli socialt accepterat att vara arbetslös. Jag tycker att det är viktigt att ministern verkligen talar med ungdomar som har varit långtidsarbetslösa. Deras bild behöver synliggöras, så att de inte bara är en grupp ungdomar som vi alltid talar om. Man måste verkligen förstå hur situationen är.
anf.72 Monica Green (S):
Herr talman! Jag ställde en fråga till arbetsmarknadsministern om vad hon tänker göra för att följa riksdagsbeslutet om att stoppa fas 3. Jag har ställt den frågan i varje inlägg. Nu börjar jag ana ett slags svar, nämligen att Hillevi Engström egentligen är ganska nöjd med fas 3 och inte tänker följa riksdagsbeslutet. Det är i och för sig ganska anmärkningsvärt att hon vägrar att följa ett riksdagsbeslut. Men nu är hon ganska nöjd med det. Hon svarar inte på min fråga, men hon talar om att detta är rätt hyfsat. Trots att dessa personer inte har något betalt, trots att det är arbetsgivaren som får betalt, och trots att det tränger ut ordinarie arbeten är Hillevi Engström relativt nöjd med fas 3. Vi har i debatten fått höra att detta inte var meningen. Det var bara till för dem som absolut inte hade någonting annat. Men nu växer fas 3 hela tiden och är nu i stort sett den största arbetsgivaren.
Men Hillevi Engström tänker inte följa riksdagsbeslutet. Var gärna tydlig med det i ditt sista inlägg, ministern, om det verkligen är så att du inte tänker följa det utan är ganska nöjd.
Sedan säger Hillevi Engström att det ändå har gått ganska bra eftersom 200 000 fler har fått jobb. Men man måste räkna alla på arbetsmarknaden. Man kan inte tricksa med siffror och plötsligt inte räkna hur många procent det är. Man kan inte dölja arbetslösheten på det sättet och säga att man nu bara räknar de personer som fanns förr i tiden och att man inte räknar alla. Det måste man göra om man ska vara seriös.
Sedan tar Hillevi Engström Trollhättan som exempel. Där har vi 16-17 procents arbetslöshet och en ungdomsarbetslöshet på 30 procent. I Västra Götaland har antalet ungdomar som har blivit instoppade och inlåsta i fas 3 fördubblats. Detta duger inte, Hillevi Engström.
anf.73 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Herr talman! När vi talar om de ungdomar som varken arbetar eller studerar är det ett bekymmer i Sverige men även runt om i andra länder. Det finns många olika skäl till det. Det finns ungdomar som reser jorden runt, och det är de väl förunnat. Men det finns också ungdomar som är hemma, som blir passiviserade och som inte får någon hjälp någonstans. Det finns ett stort bekymmer med dem. Där gör kommunerna på olika sätt, vågar jag säga. Vissa har ganska bra koll och har hjälp och stöd att ge till denna grupp, medan andra inte gör någonting. Därför är den utredning som Ann-Marie Begler nu gör viktig. Hon ska se över vad vi kan göra för att hjälpa dessa ungdomar mer. Jag menar att vi bland annat måste försöka nå ungdomarnas nätverk och föräldrar. Även om vi talar om unga vuxna som är 18 år måste vi få hela nätverket att agera och hjälpa till.
Det finns saker som man kan göra. Problemet är ibland att när dessa ungdomar inte har försörjningsstöd kan kommunen inte trycka på och tvinga in dem i aktiviteter och inte heller om de är på Arbetsförmedlingen och inte har en handlingsplan och inte kommer. Då måste man jobba med andra motiverande insatser. Det är en stor och svår utmaning för kommunerna. Men det är en viktig fråga för framtiden eftersom dessa ungdomar har hela sitt arbetsliv framför sig. Det är inte en helt lätt nöt att knäcka eftersom detta är ungdomar som ofta har hoppat av redan i grundskolan och som är försörjda och bor hemma men lever ett liv utanför det vanliga samhället. Det tar jag på mycket stort allvar.
Avslutningsvis vänder jag mig till Monica Green. När jag var i Trollhättan i går och talade med kommunen och företagen fick jag höra att man jobbar mycket aktivt. Man har en hög ungdomsarbetslöshet. Man försöker titta på de behov som finns och kommer med förslag om till exempel handledarstöd. Det är sådant som jag och finansministern nu tittar på tillsammans med arbetsmarknadens parter.