Jämställdheten i näringslivet

Björck, Patrik (S) besvaras av

anf.44 Statsrådet Maria Arnholm (FP):

Herr talman! Patrik Björck har frågat mig om jag tänker ta initiativ till konkreta förslag på ökad jämställdhet i näringslivet på såväl nationell som europeisk nivå. Han har också frågat om jag tänker ompröva regeringens negativa inställning till kommissionär Redings initiativ att öka jämställdheten i näringslivet bland annat genom kvotering till bolagsstyrelser. Regeringens - och min - uppfattning om lagstiftning för att åstadkomma en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna är väl känd. Det är ägarna, inte politikerna, som ska ha ansvar för att se till att styrelsen präglas av en mångfald och att den samlade kompetens som finns bland både kvinnor och män tas till vara. I de företag som staten äger har vi tagit detta ansvar, och vi har åstadkommit en jämn könsfördelning. Det bör också börsbolagen kunna göra, inte minst mot bakgrund av att de genom koden för bolagsstyrning ålagt sig själva att främja jämn könsfördelning i styrelserna. Vad gäller kommissionens direktivförslag anser regeringen inte att frågan om könsfördelning i bolagsstyrelser lämpar sig för lagstiftning på EU-nivå, en bedömning som för övrigt både riksdagen och flera andra medlemsländer delar. Sverige deltar aktivt och konstruktivt i de pågående förhandlingarna. I nuläget handlar det främst om att räta ut en mängd frågetecken som gäller direktivförslaget i förhållande till den svenska bolagsrätten. Vi är också angelägna om att värna den undantagsregel i direktivets förslag som medger att medlemsländer med nationella system som kan bidra till målet om minst 40 procent av vartdera könet får tillämpa dessa i stället för direktivets regler. Jag för kontinuerliga samtal med företrädare för näringslivet för att diskutera vad näringslivet kan göra, och vad politiken kan bidra med. En central fråga är varför vissa företag lyckas bättre än andra, och svaret är i korthet att företag med en jämn könsfördelning i ledningen har bestämt sig på högsta ledningsnivå att utgå från kompetens, inte manligt kön. Jag kommer att fortsätta dialogen med näringslivet och andra centrala aktörer för att diskutera strategier för hur synen på bemanningen av ledande positioner och av styrelser kan utvecklas, med en jämn könsfördelning som mål.

anf.45 Patrik Björck (S):

Herr talman! Tack så mycket, ministern, för svaret på interpellationen! Jag inledde min interpellation med att hänvisa till Norge. Norge har tagit över ledartröjan och blivit ett föregångsland i jämställdhet. Tidigare delade Sverige detta med att vara ett föregångsland med Norge. I EU har EU-kommissionären tagit på sig ledartröjan och leder arbetet för jämställdhet, vilket normalt sett den svenska regeringen skulle ha ställt sig bakom, stöttat och varit en del av. Från att tidigare, herr talman, ha varit ett föregångsland på jämställdhetsområdet har Sverige numera sällat sig till bakåtsträvarna. Sverige borde naturligtvis i stället ha stöttat de progressiva krafterna i EU och främjat jämställdheten på alla områden, inklusive näringslivet. Det är grunden till interpellationen, alltså det sorgliga faktum att Sverige numera tillhör bakåtsträvarna i jämställdhetsarbetet. Det är dock sorgligare än så, herr talman. I sitt svar till mig säger ministern, och det står också i det skrivna svaret, att "regeringens - och min", det vill säga ministerns, "- uppfattning om lagstiftning för att åstadkomma en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna är väl känd". Det är sant. Sveriges regering består ju av en koalition av fyra partier, och jag har stor respekt, herr talman, för att man i en koalition bestående av ett antal partier ibland är tvungen att kompromissa, att kanske behöva släppa sina hjärtefrågor, att inte alltid få igenom allt vad man vill. Jag har stor respekt för det. Det sorgliga i det här fallet är att det numera är Folkpartiet som är bromsklossen i jämställdhetsarbetet i regeringen. Det är någonting nytt. Om det varit så att ministern visat framåtanda och en progressiv inställning när det gäller jämställdhetsarbetet men blivit nedröstad av finansministern eller av statsministern, eller blivit motarbetad av det tidigare konservativa partiet, kunde man möjligen ha haft en viss förståelse för ministerns dilemma. Men vetskapen att en folkpartistisk jämställdhetsminister är den som bromsar regeringen i frågorna om jämställdhet är naturligtvis smärtsam för alla oss som tycker att jämställdhet är viktigt. Vi har alltså att hantera två stora besvikelser. Den ena besvikelsen i jämställdhetsarbetet är Sveriges position. Den andra besvikelsen i jämställdhetsarbetet är Folkpartiets position. Dessa förändringar kommer givetvis att försvåra ett fortsatt jämställdhetsarbete. Vi socialdemokrater har tidigare haft en allierad i det arbetet, men det har vi inte längre. Det innebär inte att vi socialdemokrater ger upp för det, men det är som sagt en besvikelse att som svensk se hur Sveriges position har förändrats och att som socialdemokrat se att en tidigare allierad i jämställdhetsarbetet har övergett oss.

anf.46 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Jag begärde ordet därför att frågan om könskvotering till bolagsstyrelser var uppe för subsidiaritetsprövning i civilutskottet före jul. Jag tror faktiskt att ärendet debatterades sista dagen före juluppehållet. I den subsidiaritetsprövning som vi gjorde då fann vi i civilutskottet att det stred mot subsidiaritetsprincipen och att vi i Sverige ser det som att det är ägarens ansvar hur styrelsen ska utses. Jag tycker att detta är en viktig fråga som vi som svenskar ska ställa oss bakom, för det är viktigt att ha en stark och tydlig styrelse som har ett uppdrag från ägarna. Som jämställdhetsministern sade finns det en kod för bolagsstyrning som näringslivet självt har arbetat fram och också ska följa. Från politiskt håll har åtskilliga initiativ tagits av Näringsdepartementet. Jag tänker på mentorprogram, kvinnliga förebilder och så vidare. Det är viktigt att komma ihåg att detta arbete sker. Vad jag också vill lyfta fram är att det är väldigt lätt att fokusera på styrelsen när det handlar om jämställdhetsfrågor. Men kom ihåg att det också finns ledningsfunktioner i företagen! Det handlar om vd-poster med mera. Det måste på dessa poster finnas kvinnor som meriterar sig för styrelseuppdrag. Dessutom är det ledningsfunktionen som har det operativa ansvaret i företaget. Där behöver det också finnas fler kvinnor. Framför allt tänker jag på alla dessa unga kvinnor och män som utbildar sig och ska kunna veta att det finns en karriär på lika villkor. När Patrik Björck står och talar om att Alliansen är en bromskloss svarar jag med ett rakt nej. Det är vi inte. Samtliga fyra partier inom Alliansen står enade. Detta gjorde vi i civilutskottet, och det gör vi nu också. Jag skulle vilja slå tillbaka mot Socialdemokraterna. Vad gjorde ni egentligen under alla de år då ni befann er i majoritet, och vad gör ni nu? Ni talar om att kvinnors företagande inte ska räknas, till exempel inom hälso- och sjukvård. Det är att direkt slå ned mot kvinnors meritering för styrelseuppdrag. När jag säger "inte ska räknas" åsyftar jag de debatter som förs om att det inte ska finnas vinstutdelning samt svårigheterna för kvinnor att teckna avtal med landsting och kommuner där socialdemokrater styr. På så sätt försvårar man för kvinnor som driver företag att kunna etablera sig och driva företag framgångsrikt. Titta inte bara på styrelser rent isolerat, utan titta också på hur möjligheterna och förutsättningarna ser ut för kvinnors aktiva deltagande i näringslivet!

anf.47 Christer Nylander (FP):

Herr talman! Jag begärde ordet när Patrik Björck sade att Sverige är ett bakåtsträvande land och att Folkpartiet numera är en bromskloss. Det är ett mycket konstigt ställningstagande som också visar på den skevhet i debatten som Patrik Björck bidrar till. Man lyfter fram frågan om lagstiftad kvotering i de största aktiebolagens styrelser som den viktigaste jämställdhetsfrågan, egentligen den enda jämställdhetsfrågan. Det är utifrån den som Sverige och Folkpartiet ska mätas. Det blir väldigt märkligt. Jag skulle vilja se ett Sverige som sjuder av framtidshopp, där unga tjejer och killar känner att det är ett land där de kan förverkliga sig själva och har stora chanser att nå sina livsmål, inte därför att de har låga mål eller låga ambitioner utan därför att möjligheterna är väldigt stora. Då måste man fundera på hur man kan förbättra skolan, så att fler lyckas där. Man måste fundera på hur arbetsmarknaden kan fungera bättre, så att fler kan komma in på arbetsmarknaden och göra karriär. Men man måste också se de strukturer som finns och som håller tillbaka framför allt tjejer. Tjejer får lägre lön och sämre karriärmöjligheter trots att de pluggar mer och har bättre resultat i skolan. Det finns strukturer i vardagen som håller tillbaka tjejer och kvinnor och gör Sverige till ett land som inte är fullt jämställt. Man ska identifiera de verkliga hindren i vardagen, inte leta efter symbolfrågor. Herr talman! I själva verket tror jag att fokuset på enskilda symbolfrågor, när vi väljer att identifiera några enstaka saker, ibland kommer att innebära att jämställdhetsarbetet försvåras. I det här fallet säger Patrik Björck att vi ska mätas utifrån om vi lagstiftar om kvotering till bolagsstyrelser eller inte. Gör man inte det är man en bakåtsträvare. Han väljer att inte se allting annat som måste göras och allting annat som görs. Det är en viktig fråga att fler kvinnor tar plats på ledande positioner och att fler kvinnor tar plats i styrelsen i aktiebolagen, men den frågan får inte skymma allting som är ännu mycket viktigare, om tjejer och killar i det här landet ska ha lika möjlighet att forma sina egna liv. Jag roade mig tidigare med att kolla vilka interpellationer Patrik Björck ställt i jämställdhetsfrågan under detta riksmöte. 100 procent av dessa två handlar om kvotering till bolagsstyrelser. Det visar också det skeva fokus som ibland kommer i jämställdhetsdebatten och som jag tror är skadligt för jämställdhetsarbetet på lång sikt. Vi måste se vardagen på arbetsplatserna och i familjen, se de verkliga strukturer som innebär att tjejer och killar i det här landet inte har samma chans. Herr talman! Ansvarigt statsråd tog tidigare upp att hon diskuterar rätt mycket med arbetsmarknadens parter och näringslivet om andra verkningsfulla saker som kan göras. Jag tycker att det vore väldigt trevligt om delar av den här debatten kunde handla om annat, sådant som verkligen ger verkan i vardagen. Därför skulle jag önska att statsrådet också använde någon sekund till att prata om sådant.

anf.48 Statsrådet Maria Arnholm (FP):

Herr talman! Låt mig börja det här inlägget med att trösta Patrik Björck och försöka gjuta lita olja på hans besvikelsevågor: Sverige är i sanning fortfarande ett föregångsland när det gäller jämställdhetsarbete. I fyra av fem internationella undersökningar hamnar Sverige på första plats. I mars i år hade jag förmånen att leda en delegation av svenska delegater som på CSW, kvinnokonferensen i New York, bidrog till att finna konsensus kring ett radikalt och bra manifest för utvecklingen för kvinnorna i världen. Den regering jag representerar har anslagit stora medel till en nordisk kvinnokonferens, Nordiskt Forum, som äger rum i juni 2014. Där kan säkert Patrik Björck och jag mötas och tillsammans med kvinnorörelsen i Sverige och övriga Norden diskutera vad vi har kvar att göra och hur det ska göras. Det väcker också stor upprymdhet och glädje i hela världens kvinnorörelser att vi i Sverige och Norden tar det initiativet. I förra veckan var jag inbjuden till Polen för att berätta hur vi håller en hög nativitet genom en jämställdhets- och familjepolitik som verkligen är föregångare i världen. Jag är också ansvarig för förskolorna, som på alla sätt är föregångare i världen, både när det gäller att jobba med genuspedagoger och när det gäller att erbjuda kvinnor och män möjlighet att förvärvsarbeta. När det så gäller representationen av kvinnor i maktens styrelserum har vi i de statligt ägda bolagen numera 49 procent i styrelserna, och 43 procent av vd:arna i våra bolag är kvinnor. Vi har också krav på hur ledningsgrupperna ska se ut, och där är vi uppe i snart 40 procent. Jag delar Patrik Björcks frustration över hur det ser ut i de privata styrelserummen, men jag har mina ideologiskt grundade skäl att vara försiktig med att vilja stifta en lag så fort jag ser något jag inte gillar. Jag kan tänka mig att pröva andra vägar att föra diskussion och följa allt det som händer på det här området inom den privata sektorn, och det gör jag också. Jag accepterar dock inte Patrik Björcks världsbild att den enda och allena avgörande frågan för om man är en mörkblå - kolsvart - bakåtsträvare eller framåtsyftande politiker handlar om huruvida man i Sveriges riksdag ska fatta ett beslut om vilka som ska sitta i börsbolagens styrelser. Jämställdhet är så mycket större, så mycket vidare och så mycket bredare än det. Jag är stolt att kunna säga att jag är jämställdhetsminister i ett land som är en föregångare.

anf.49 Patrik Björck (S):

Herr talman! Det är sant; vi är fortfarande ett land som i internationell jämförelse sticker ut. Jag förstår att jämställdhetsministern i till exempel FN-sammanhang kan så att säga göra fördel jämställdhetsfrågorna. Jag vill inte ta ifrån jämställdhetsministern det, och jag ska vara ärlig och säga att jag förstår det. Jag ställer dock mycket högre krav. Det är ungefär som när finansministern säger att svensk arbetslöshet är bra jämfört med Greklands. Då ställer jag mycket högre krav. Jag jämför såklart inte Sveriges jämställdhetsfrågor med vilka länder som helst i världen, utan jag jämför med de bästa. Jag jämför dessutom Folkpartiet med de bästa, eftersom Folkpartiet har en stolt historia. Min besvikelse hade naturligtvis inte varit så stor om Folkpartiet inte hade haft en så stolt historia. Det är alltså bakgrunden. Svenska Dagbladet hade för några veckor sedan en artikel om kvotering. Där stod det: "Norge blev 2005 först i världen med detta när man införde regler om minst 40 procent kvinnor i bolagsstyrelserna. De företag som inte följer reglerna har staten rätt att upplösa. Totalt är andelen kvinnliga styrelseledamöter i norska bolag i dag 44 procent - i Sverige bara en fjärdedel. Och den förändring som sker går mycket sakta. Mellan 2010 och 2012 ökade andelen kvinnor i svenska bolagsstyrelser med endast 1,9 procentenheter." Sedan står det något intressant, herr talman. Det är ändå så när man ska jämföra sig att det är spännande att se om det är vi som är annorlunda som vill ta till lagstiftning eller om det kanske faktiskt är så att vi är annorlunda som inte tar till lagstiftning. Artikeln fortsätter: "Flertalet länder i Europa däribland Italien, Frankrike, Nederländerna, Finland, Danmark, Spanien och nämnda Norge har redan någon form av lagstiftning för att få bolagen att ta in fler kvinnor i styrelserna. Ett lagförslag inom EU är också på gång även om det mött motstånd." I den kontexten, herr talman, blir det inte så väldigt extremt, märkvärdigt eller en revolutionär metod att lagstifta. Det verkar i stället vara ganska mainstream och så att säga normaliteten i Europa, och det verkar vara så att många känner frustration över att det går så långsamt med jämställdheten i näringslivet. Det är inte bara jag och jämställdhetsministern, utan det är många som känner det runt omkring i Europa. Till skillnad från oss är dock de andra beredda att göra någonting, men det är ju inte jämställdhetsministern. Det är det som är så anmärkningsvärt. Jag skulle tycka att det normala hade varit att Sverige gick före även i denna fråga. I många frågor ligger vi, precis som jämställdhetsministern är inne på, i framkant - långt i framkant. Vi kan vara stolta över vårt jämställdhetsarbete i Sverige. Åtminstone historiskt kan man vara det också som folkpartist. Nu håller vi dock på att sacka efter, och det är det som är problemet: Från en topposition håller vi på att tappa, och dessutom tappar vi initiativet. Vi borde naturligtvis, jämsides med Norge, ha gått i täten för jämställdhet även i näringslivet och inte som det nu är liksom sträva emot och gå emot EU-arbetet. Vi är inte de som går först. Vi skulle ha varit före EU i de här frågorna! Det är det som är mitt krav på jämställdhetsministern och regeringen: att man går före, att man är konstruktiv, att man vill någonting, att man visar en god vilja och att man inte nöjer sig med att det inte händer någonting. Det måste vi ändå vara överens om: Tittar man på situationen som den ser ut i dag i näringslivet händer det ingenting. Eller - ursäkta mig, herr talman - det händer mycket, mycket lite, om jag ska vara precis.

anf.50 Statsrådet Maria Arnholm (FP):

Herr talman! Precis som Patrik Björck säger är det många som engagerar sig och jobbar för att öka andelen kvinnor och öka mångfalden i maktens rum. De finns rikligt företrädda i svenskt näringsliv, och det finns mycket intressant att lära sig av och följa där. Battle of the numbers är ett initiativ där tio stora bolag med sina ledningar i spetsen nu jobbar under ett år för att öka jämställdheten i sina företag. Det finns något som heter Styrelsebalans, som i helsidesannonser i Dagens Industri berättar att deras uppgift och det de jobbar med är att rekrytera och förmedla kvinnliga styrelseledamöter. Vi har Rättviseförmedlingen, den civilsamhällesorganisation eller gräsrotsrörelse där 41 000 personer samarbetar för att hjälpa till att sprida kompetens också från andra än heterosexuella, vita män. Vi har stiftelsen Allbright, som varje år gör rapporteringar, följer upp och finns överallt där jag rör mig. De diskuterar och debatterar de här frågorna. Varje vecka besöker jag företag som Scan, 3M, H & M och Volvo Lastvagnar där det pågår ett intensivt och hårt arbete, ibland med kvotering som självvald arbetsmetod. Jag tycker att kvotering är en fantastisk arbetsmetod. I politiken har vi tillämpat den rätt mycket. Jag är för det, men jag är mot och känner mig tveksam till att lagstifta. Det kan inte vara den enda måttstocken, Patrik Björck. Det kan inte vara så att så fort någon hittar på något ska vi lagstifta för att bestämma en sak. Jag är dock inte rädd för det. Jag var med under Bengt Westerbergs ledning då man införde den första pappamånaden. Jag tycker att det är toppen att visa vad man står för. I de fall det rör sig om till exempel allmänt finansierade försäkringar räds inte jag. Men jag räds ett samhälle där man vid vartenda problem, varenda sak man vill ändra på, varenda misshällighet i samhället ska stifta en lag. Jag ser med otålighet och ilska på att det inte går tillräckligt fort. Jag vill fortsätta med att i dialog och samtal tillsammans med de parter i näringsliv och fack som jobbar med de här frågorna vara en positiv, sträng och drivande kraft. Men jag är inte redo för ett beslut i Sveriges riksdag om hur det här ska skötas, även om man har gjort det på några andra håll i världen. Man behöver inte alltid göra som andra gör.

anf.51 Patrik Björck (S):

Herr talman! Min uppmaning till jämställdhetsministern var inte att göra som andra gör utan att vara före andra, gå i spetsen, inte vara längst bak och vänta in det som händer. Det är bättre att ta initiativet. Det uppmanar jag jämställdhetsministern till. Jag är tvungen citera ur en annan tidning där är en kvinna, Heli Heino Medin, skriver om kvotering. Hon har annonserat i Dagens Industri: "Kvinna - Ledig för styrelseuppdrag. (Eftersom det verkar vara svårt att hitta kvinnor till detta .) Erfarenhet av att bygga upp och driva eget företag. Erfarenhet av styrelsearbete mm." Hon har alltså annonserat att hon är villig att ställa upp eftersom man säger att det inte finns kompetenta kvinnor. Hon resonerar - en kvinna med företagsbakgrund som jobbar inom designbranschen - och skriver: "Förut var jag optimist och tänkte att världen går väl framåt. Men nu har jag ändrat mig. Det går alldeles för sakta, och vi som lever nu vill se någon ändring i vår livstid. Män väljer män och det behövs kvotering för att något ska hända", säger Heli Heino Medin som i en annons i Dagens Industri anmäler sig till bolagsstyrelseuppdrag. Det är just detta det handlar om. Det handlar inte om att vi alltid ska lagstifta om allting när som helst hur som helst i första rummet. Det handlar om att man når en gräns någonstans där det där tålamodet tryter och man faktiskt vill se någonting under sin livstid, eller åtminstone under sina barns livstid, och kan mäta förändringarna och se att det rör sig framåt. Jag har förstått och hört här att det tydligen bara är finansministern i regeringen som kämpar för kvotering i bolagsstyrelserna, och Folkpartiets jämställdhetsminister är mot. Men jag hoppas och tror - trägen vinner - att vi kan övertyga jämställdhetsministern om detta och kan flytta frågan framåt.

anf.52 Statsrådet Maria Arnholm (FP):

Herr talman! Anders Borg har suttit i regeringen i snart sju år. Han driver inte den här frågan, men han har i sju år i ansvarig ställning som ansvarig minister år ut och år in sett att ingenting händer. Han har tappat tålamodet och han sade: Nu får det väl vara dags för kvotering. Jag tycker att han som finansminister har stått ut länge. Han har stått ut i sju år. Jag är inte säker på att mitt tålamod kommer att vara så länge. Men jag fortsätter att vara optimist. Jag tycker att under de fyra månader som jag har varit jämställdhetsminister har jag sett många goda saker hända, till exempel att en förbannad kvinna sätter in en annons i Dagens Industri. Hon gör rätt. Det finns kompetens och bredd både bland kvinnor och bland andra underrepresenterade grupper i maktens rum. Jag vill vara med och bidra till att de får den plats de förtjänar. Sedan får vi väl ser när mitt tålamod tar slut. Tack för debatten!