Bevakning ombord på svenska fartyg

Lillemets, Annika (MP) besvaras av

anf.23 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Herr talman! Annika Lillemets har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att svenska handelsfartyg endast anlitar privata säkerhetsföretag som uppfyller de krav som ställs i lagen om beväpning ombord. Annika Lillemets har vidare frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att eventuella incidenter rapporteras och att eventuella överträdelser utreds och ansvariga lagförs. Slutligen har Annika Lillemets frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att en effektiv och fortlöpande tillsyn av verksamheten genomförs. Av frågorna att döma finns det en oro hos interpellanten över eventuella brister i samband med tillämpning av den nya lagen samt utövandet av tillsyn över reglernas efterlevnad. Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att i dag är den beväpnade bevakningen på fartygen oreglerad, och det finns således ingen insyn i hur den fungerar i praktiken. Samtidigt måste vi tyvärr konstatera att risken att utsättas för våld och kidnappningar är en realitet för en del av våra svenska sjömän. Genom att riksdagen nu beslutat om en ny lag skapas både regelverk och insyn i denna verksamhet. Enligt den nya lagen om bevakning ombord på svenska fartyg är det alltså redaren som har möjlighet att ansöka om tillstånd för att anlita beväpnad säkerhetspersonal för bevakning ombord på sina fartyg. Tillståndet meddelas endast om de krav som ställs i lagen är uppfyllda, till exempel att bevakningen kan antas komma att bedrivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och att säkerhetspersonalen ska ha ändamålsenlig utbildning och även i övrigt framstår som lämpade för uppdraget. Det kommer också att vara möjligt att ställa ytterligare och preciserade villkor i föreskrifter och även i själva tillståndet. Transportstyrelsen ska förstås inte meddela något tillstånd om inte kraven är uppfyllda. Tillståndet kan också återkallas om förutsättningarna inte längre är uppfyllda eller när det i övrigt finns särskild anledning till det. Ett exempel kan vara att tillsynen obstrueras av redaren. Transportstyrelsen ska i sin tillsyn se till att lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av den samt villkor i besluten följs. I lagen ställs uttryckligen krav på att rapportering av incidenter ska ske. Svenska brottsbekämpande myndigheter är redan sedan tidigare gällande regelverk skyldiga att utreda brott som begås ombord på svenska fartyg. Det ska inte gälla någon annan ordning för utredning av brott som kan tänkas begås i det nu aktuella sammanhanget. Frågan om tillsyn regleras i lagen. Transportstyrelsen ska särskilt kontrollera att de krav och villkor som enligt tillståndet ställs på bevakning som omfattas av lagen är uppfyllda. Redaren är skyldig att lämna de upplysningar som Transportstyrelsen begär. Myndigheten har rätt att ta del av samtliga handlingar som rör bevakningen och har också rätt att gå ombord. Jag förutsätter att myndigheten i sina kommande föreskrifter och i sin tillsyn kommer att kräva in de uppgifter och intyg som krävs för en trygg hantering, detta för att kunna säkerställa rätt kompetens, lämplighet och säkerhet. Det finns också straffbestämmelser som stärker skyldigheten att följa regelverket. Till exempel kan en redare dömas till böter eller fängelse i högst sex månader om han eller hon utan tillstånd anlitar beväpnad säkerhetspersonal för bevakning. Bryter redaren mot till exempel villkor om vilket slags beväpning som ska få förekomma ombord kan hen alltså lagföras för det. Det finns också straff för brott mot villkor om förvaring av vapen.

anf.24 Annika Lillemets (MP):

Herr talman! Först vill jag tacka för svaret. Ministern har rätt i att jag känner oro över "eventuella brister i samband med tillämpning av den nya lagen samt utövandet av tillsyn över reglernas efterlevnad", eftersom regeringens proposition var så bristfälligt utredd. Alltför många och alltför allvarliga frågetecken kvarstår efter riksdagens behandling. Först vill jag säga att det inte råder något tvivel om att piratverksamheten är ett allvarligt hot mot den internationella sjöfarten och att det krävs internationella åtgärder för att stävja denna brottslighet. Vidare anser jag självklart att det är viktigt att svenska sjömän och redare ska ha hög säkerhet när de trafikerar världens hav. Mina invändningar har jag beskrivit i min följdmotion. Det är fel väg att gå att tillåta rederierna att anlita privata militära säkerhetsföretag för att stå för denna bevakning och säkerhet. Det är min bestämda uppfattning att vi inte ska ha beväpnade privata vakter med rätt att döda människor ombord på svenska handelsfartyg på svenskt territorium. Svenska marinen deltar och har deltagit ett flertal gånger i internationella insatser för att stävja piratattackerna, vilket är bra. I stället för att riksdagen antar en sådan här lag borde regeringen agera inom FN för att se till att piratverksamheten upphör. Det finns goda exempel på konstruktiva och långsiktiga lösningar för att stärka civilsamhällen i exempelvis somaliska kuststäder, där de lokala myndigheterna och befolkningen drivit bort piraterna själva. Sådana initiativ bör stödjas och uppmuntras. Ett antal rederier har för övrigt gett pengar till FN-program som hjälper somaliska ungdomar att skaffa sig utbildning och försörjning. Det är ett långsiktigt hållbart sätt att få bukt med piratverksamheten på riktigt. Miljöpartiet anser alltså att det är en olycklig utveckling att svenska rederier nu tillåts ta ombord vapen och vakter på handelsfartyg. Enligt gällande konventioner ska vi kunna få fredlig passage överallt på världshaven, och enligt min mening har regeringen inte utrett frågan om att låta Försvarsmakten sköta eventuell beväpning ombord. Den avfärdades summariskt med att det inte är organisatoriskt eller tekniskt möjligt, och det duger inte. Svenska rederier med utlandsflaggade fartyg använder redan beväpnade vakter. Den nya lagen kom till för att en handfull fartyg, för närvarande 16, som innehas av samma redare ska kunna få skydd av beväpnade vakter. Men enligt uppgift från Ekot hyrde detta rederi redan 2011 in beväpnad säkerhetspersonal även till sina svenskflaggade fartyg. Den svenska inställningen har enligt betänkandet hittills varit att de handelsfartyg som trafikerar området inte bör skyddas genom användning av vapen, eftersom det skulle kunna leda till en upptrappning av våldet. Det har i stället ansetts vara lämpligare att fartygen förlitar sig på det skydd som de marina styrkorna i området kan erbjuda och tillämpar sjöfartsnäringens bästa praxis rörande egenskydd, som att hålla hög fart, försvåra ombordstigande på fartygen och inte gå för nära exempelvis den somaliska kusten. Inom FN:s fackorgan IMO har det utvecklats riktlinjer och en handbok med bästa praxis. Den handboken säger ingenting om beväpning av besättning eller användning av beväpnad säkerhetspersonal. I stället förordar man att defensiva metoder tillämpas i högre utsträckning, som ökat skalskydd genom till exempel vattenkanoner, taggtrådsstängsel och elstängsel. Trots detta har nu riksdagen på lösa boliner överlåtit rätten att använda militärt våld på svenskt territorium till privata aktörer som blir väldigt svårkontrollerade, vilket jag kommer att visa i mitt nästa inlägg. Det här sker för att lösa ett problem som kan hanteras på andra sätt om viljan finns. I stället riskerar vi att skapa nya svåra problem.

anf.25 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Herr talman! Allt vore lättare här i världen om vi verkligen hade fred på jorden och inte hade fattigdom eller människor som kände sig utsatta eller fick kämpa för sin egen överlevnad, detta oavsett vilka metoder man väljer. Det är detta som vi har sett inte minst i Adenviken och kanske också i Somalia. Långsiktigt - och även i dag - hade det varit mycket bättre om människorna därikring hade fått leva i fred och sluppit leva i fattigdom eller vara utsatta. Det är naturligtvis så att Sverige är med och bidrar med sitt biståndsarbete, med sitt demokratiska arbete och på annat sätt för att förhindra fattigdom och utsatthet, för det är oftast där problemet ligger. Ur detta kommer andra förutsättningar, till exempel när fartygen ska ta sig över haven internationellt och råkar ut för situationer som sjöröveri. Man ska inte glömma bort - och detta tar förvisso Annika Lillemets upp - att det redan i dag jobbas oerhört mycket med övervakning från luften för att se hur fartygen förhåller sig och vilka andra som kan finnas för att kunna förvarna. Man jobbar med utbildning, och man jobbar mycket mer förebyggande. Helst vill man inte hamna i situationen att det sker en konflikt eller ett kidnappningsförsök ombord. Annika Lillemets säger att förslaget har kommit på begäran från redarna, vilket förvisso är sant. Fram till i dag har det varit helt oreglerat. Det har inte funnits någon reda alls på vad man ska göra. Det stämmer att det finns redare som använt sig av beväpnade vakter från bevakningsföretag, men då under oordnade former. Det här har kommit som ett svar på frågan hur de ska hantera och agera. När det gäller den maritima sjöfarten finns det internationella FN-organet IMO, International Maritime Organization, som uttalar att vapen och våld egentligen är det sista man vill ta till. Våld föder ofta mer våld. Det kan bli en ond spiral. Vi har försökt agera. Vad gäller på vatten som inte är svenska? Vad händer om människor skulle bli kidnappade? Under vilka lagar hamnar man? Vilket ansvar vilar på vem? Den typen av frågor har vi försökt besvara. Därför tog det lång tid att komma fram till en god ordning, enligt vissa lite för lång tid. Nu har vi utökat möjligheterna för de redare som så önskar att under ordnade former ha beväpnade vakter ombord. Det är viktigt att det sker under ordnade former. Det ska vara rätt typ av personal. Redaren har alltid ett ansvar. Därav följer behovet av tillsyn, samt någon form av påföljd om man inte lever upp till kraven. Det är detta som först nu regleras. Men det är klart: Skulle inte problemet finnas skulle vi inte heller behöva stå här i kammaren och resonera om situationen. Jag är glad att riksdagen beslutat om den nya möjligheten med beväpnade vakter ombord - dock så sent som i början av maj. Men icke att förglömma finns det oerhört mycket mer som man kan göra och som också görs innan man behöver komma så långt.

anf.26 Annika Lillemets (MP):

Herr talman! Redarna har tidigare sagt nej till att anlita privata säkerhetsföretag och i stället önskat skydd av militären. Kanske har man tänkt på att detta att beväpna våra handelsfartyg med privata aktörer med största sannolikhet ökar risken för en än mer negativ våldsspiral. För att beskydda handelsfartygen och deras besättningar i riskområdena efter att vi har gjort de goda förebyggande insatserna är en utökning av den militära och polisiära närvaron att föredra. Det krävs nämligen så tung beväpning för att avvärja piratangrepp att vi anser det vara direkt olämpligt att privata aktörer tillåts utföra denna typ av bevakning. Ministern säger i svaret att tillstånd meddelas endast om de krav som ställs i lagen är uppfyllda, till exempel att bevakningen kan antas komma att bedrivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Säkerhetspersonalen ska ha ändamålsenlig utbildning och även i övrigt framstå som lämpad. Transportstyrelsen säger själv i medierna att den inte kommer att kunna göra någon djupare skärskådning av företagen som kan komma i fråga för bevakningen av svenska fartyg. Ministern skriver också i svaret att i lagen ställs uttryckligen krav på att rapportering av incidenter ska ske. Visst ser regelverket bra ut på papperet. Men hur ska det gå till i praktiken? Jag har i min motion väckt frågan vilken beredskap myndigheterna har att lagföra brott begångna av utländska säkerhetsvakter på svenska fartyg på internationellt vatten. Det är vakter som dessutom kan ha mönstrat av på något flytande hotell eller vapenlager i Indiska oceanen innan svenska myndigheter ens blivit varse att brott har begåtts. Hur ska Transportstyrelsen till att börja med kunna kontrollera att dessa vakter är lämpliga? Det är vinstdrivande bolag vi talar om. Genom lönedumpning och rekrytering av lågavlönad personal från fattiga länder ökar företagen sina vinstmarginaler. Exempelvis rekryterar många i branschen gärna från Sierra Leone, ett krigshärjat land med många före detta barnsoldater. Ska Transportstyrelsen upprätta kontor i Västafrika och Somalia för att på plats kontrollera att lämplig personal anförtros att utöva militärt våld på svenskt territorium? Ska Transportstyrelsen följa med på fartygen för att kontrollera att exempelvis skottlossning mot misstänkta piratbåtar rapporteras? Hur ska Transportstyrelsen annars kunna upptäcka incidenter som inte rapporteras? Det ligger i sakens natur att man inte upptäcker det. Jag frågade justitieminister Beatrice Ask hur hon ser på de juridiska aspekterna av detta under frågestunden den 2 maj. Hon svarade: "Jag tror inte att vi kommer att kunna reda ut varje frågetecken som kan uppstå. Det ligger i sakens natur att Transportstyrelsen och Rikspolisstyrelsen har svårt att i detalj följa verksamhet som sker långt ute på havet i andra världsdelar. Det är ju det som det handlar om. Det är synnerligen svårt, och därför måste rederierna ta ett stort eget ansvar för att rapportera incidenter och följa de regler som gäller. De myndigheter som har fått uppgifter i anslutning till den här förändringen i regelverket som vi föreslår har ett viktigt uppdrag, och vi kommer naturligtvis att följa det noga. Men det är ett gränsland som är svårhanterligt. Fokus har för oss varit att efter bästa förmåga åtminstone ge dessa svenska fartyg en möjlighet att trygga besättningens säkerhet i samband med verksamheten. Sedan måste svenska myndigheter och rederier ta ett delvis gemensamt ansvar för att få detta att fungera. Det är en liten verksamhet, och vi kommer naturligtvis att försöka att noga följa vad som händer, men det ligger i sakens natur att det innebär stora svårigheter, eftersom båtarna inte är hemmavid." Lagen träder i kraft redan den 1 juli. Fromma förhoppningar om att det ska ordna sig duger inte. Detta svar borde göra inte bara mig utan även infrastrukturministern och andra ansvariga oroliga för hur det egentligen kommer att gå i praktiken.

anf.27 Jessica Rosencrantz (M):

Herr talman! Vi ser att attackerna runt om på internationellt vatten inte bara blir fler utan framför allt mer brutala. Pirater kapar fartyg och begär höga lösesummor. Förhållandena för de personer som hålls som gisslan är mycket allvarliga. Många svensk fartyg trafikerar också dessa områden. Allvarliga situationer kräver förstås särskilda lösningar. Det är därför dags att agera, precis som regeringen föreslår. Förslaget från regeringen är också i linje med IMO:s rekommendationer. Det har framförts invändningar från Miljöpartiet om att det är bättre att låta militären ansvara för bevakningen av fartygen snarare än privata företag. Jag kan förstå synpunkten och till viss del sympatisera med den. Men den är tyvärr inte realistisk. I propositionen framgår att det inte är möjligt att bevaka hela riskområdet i Indiska oceanen med marina stridskrafter eller kustbevakningsenheter. Ett sådant kontinuerligt åtagande skulle helt enkelt innebära en stor kostnadsmässig och organisatorisk belastning för att skydda ett de facto litet antal privata aktörer. Som ett illustrerande exempel kan nämnas just Operation Atalanta, där Sverige deltar med militär personal utanför Somalias kust. Kostnaden under denna begränsade tidsperiod om bara fyra månader som uppdraget innebär uppgår för svensk del till 212 miljoner kronor. Det säger sig självt att det skulle vara ekonomiskt orimligt att ha fartyg stationerade permanent, särskilt som behoven är minst lika påtagliga i större områden som hela Indiska oceanen och även längs Afrikas västkust och i Guineabukten. Sverige har varken ekonomin eller det antal örlogsfartyg som skulle fordras för en sådan insats. Även alternativet att låta militär personal följa med fartygen är en mycket dyr och administrativt sett svår lösning. Det är också så att flera länder som i dag använder militär personal har uttryckt önskemål om att övergå till en lösning med civil personal i stället. Vi har också Storbritannien, som definitivt har den militära kapaciteten med örlogsfartyg anpassade för uppdrag långt ute till havs men som ändå har valt en lösning med civila bevakningsföretag. Herr talman! Möjligheten att anlita beväpnad säkerhetspersonal från privata säkerhetsföretag ombord på svenska fartyg bör därmed vara det mest realistiska alternativet och det mest effektiva sättet att skydda svenska fartyg. Det är vad vi alla är ute efter. När det sedan gäller risken för en ökad våldsspiral kan man ändå konstatera att det inte finns något känt exempel på att pirater har lyckats ta sig ombord på fartyg som har beväpnad säkerhetspersonal. Personalen ska fungera i förebyggande syfte för att undvika attacker och hålla piraterna på avstånd. Frågan adresseras också i propositionen. Herr talman! Detta är en komplex fråga och en unik situation som kräver unika lösningar. Förslaget från regeringen ligger helt i linje med IMO:s riktlinjer och är det mest realistiska, kostnadseffektiva och helt enkelt bästa sättet att ta detta stora problem på allvar. Svenska fartyg, passagerare, besättningar och last är utsatta för en stor fara och stora risker. Med ett tydligt regelverk och krav på att få tillstånd utfärdat möjliggör förslaget att vi effektivt kan skydda svenska fartyg på bästa möjliga sätt, och svenska intressen försvaras och liv kan räddas.

anf.28 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Herr talman! När jag emellanåt får samtal, vilket jag får rätt ofta i olika ärenden, händer det också att jag får samtal inte från sjömännen, som är de som är ute på världens hav, utan ibland från deras familjer. De känner en allt större oro inte minst när sjömännen tar sig allt längre ut och närmar sig dessa områden. Det gör de just utifrån rädslan: Vad händer om de blir attackerade? Frågan gäller huruvida Försvarsmakten ska vara med eller inte och om man inte ska ha de privata företagen, och det var också Jessica Rosencrantz inne på. Men glöm inte bort att Sverige är med när det gäller både FN och EU-militära styrkor för att tillsammans hjälpa till och inte minst bevaka området, förebygga och förhindra. Så sent som nu i april är Sverige med för tredje gången i Operation Atalanta. Enbart den kostnaden för Sverige under den fyramånadersperioden är drygt 200 miljoner kronor bara för en tillfällig insats. Därav kom resonemanget om vad vi ska lägga pengarna på, om vi anser att vi ska lägga resurserna där och hur de ekonomiska ramarna ska användas på ett bra sätt. Vi måste göra det tillsammans med andra. Framför allt fyller den lagstiftning som vi nu genomför ett annat viktigt syfte. Det måste hänga ihop med internationella rekommendationer som är framtagna av FN:s sjöfartsorganisation IMO, som jag nämnde tidigare. Det ligger ett starkt krav i den nya lagen men också rent generellt när det gäller det våld som skulle kunna behöva användas när situationen uppstår inte får vara vilket våld som helst. Det måste hålla sig inom nödvärnsrättens ramar. Det är väldigt viktigt att man förhåller sig till detta. Med den lagstiftning som vi nu har tagit fram kommer det alltid att finnas risker. Men det måste vara mycket värre så som det har varit fram till i dag givet omständigheten att vi inte har inte haft någon ordning eller reglering alls. Detta har ju varit ett sätt att under mer ordnade former göra det här. På så sätt kan en myndighet, i det här fallet Transportstyrelsen, få möjlighet att ställa krav innan man ger tillstånd och få förutsättningar att följa upp. På så sätt kan man också tydligare framhålla för redaren, som har ett stort ansvar, att det kan bli straffpåföljd om man inte följer de numera givna regler som finns för att få ha den här typen av verksamhet. Sverige kommer ändå att ha ett stort ansvar när det gäller att utifrån olika länders perspektiv, både ekonomiskt och demokratiskt, finna andra former så att dessa människor som i dag ägnar sig åt piratverksamhet kan försörja sig själva och de sina på annat sätt.

anf.29 Annika Lillemets (MP):

Herr talman! Infrastrukturministern svarar att hon förutsätter att myndigheten i sina kommande föreskrifter och sin tillsyn kommer att kräva in de uppgifter och intyg som krävs för en trygg hantering. Men trygg för vem? Efter att ha hört justitieministerns svar borde infrastrukturministern kanske inte förutsätta så mycket. I USA har man i tio år debatterat hur man ska följa upp och utöva tillsyn över privata militära företag. Om det var svårt att följa upp i Irak, hur svårt är det då inte att kontrollera vad som händer långt ute till havs? Vilka incitament har befälhavarna på båtarna att rapportera incidenter, när risken för att de upptäcks är så liten? Hur ska Transportstyrelsen ha en sportslig chans att utöva tillsyn värd namnet? Jag har inte fått svar på mina frågor om hur det här ska gå till i praktiken. Fromma förhoppningar om att det nog ordnar sig duger inte när det gäller så allvarliga saker som militär våldsutövning. Det visar inte minst de förskräckande erfarenheterna från USA:s krig. Att överlåta tung våldsanvändning till privata och vinstdrivande företag är att släppa ut anden ur flaskan. Sveriges regering, riksdag och myndigheter har ansvar för att förhindra att människor kommer till skada. Det gäller både besättning på svenska handelsfartyg och andra människor. Hur illa det kan gå har Ekot visat med sin rapportering om jemenitiska fiskare som misstänks ha skjutits till döds av vakter på ett norskt fartyg. Men Norge utreder inte trots att Jemens regering har begärt det. Mer av sådant får vi inte riskera att bidra till. Alla människor är lika mycket värda, och svenska besättningars liv och säkerhet får inte, och behöver inte, ställas mot oskyldiga fiskares. Trygg hantering för alla! Vi får inte vara så naiva som vi har varit med denna lag. Det här är en illa beredd lag som aldrig borde ha kommit till. Beväpning ombord är fel väg att gå för att öka säkerheten. Alternativen är inte tillräckligt utredda. Regeringen borde helst dra tillbaka lagen innan den träder i kraft den 1 juli och annars ta bort den vid första lämpliga tillfälle och återkomma med ett bättre underbyggt förslag.

anf.30 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Herr talman! Annika Lillemets avslutar med att säga att beväpning är fel väg att gå. Ja, så är det givetvis i alla situationer. Men med hänsyn till den realistiska situation som ändå råder och där beväpning finns är det min bestämda uppfattning att det måste vara mycket bättre att ha det under ordnade förhållanden än under oordnade förhållanden. Det måste vara mycket bättre att vi har en ordning i stället för en oordning och att vi har en reglering i stället för en oreglering. Med den här lagen på plats kan trots allt den myndighet som har ansvaret, Transportstyrelsen, också göra sina föreskrifter. De har nu givna förutsättningar för vilka krav som ska gälla. Jag har respekt för den situation som finns där allt annat är bättre och för att länderna i dessa områden kan få det ekonomiskt mycket bättre, vilket de inte har i dag. Det som alltid går först är att man fortsätter att jobba med förebyggande insatser, att man har en översyn och hjälper till att hålla koll på att de fartyg som ska gå fram kanske rent av fortsätter att gå i konvoj och att man skyddar och förebygger på andra sätt än med vapen. I en situation där någonting händer har vi nu från svensk sida en lagstiftning som talar om vad som gäller för dem som ändå är i den trängda situationen att de behöver ha beväpnade vakter ombord. Det finns krav på hur det ska vara. Det finns krav på hur uppföljning ska se ut. Och det finns påföljder för den som inte förhåller sig till detta. Låt oss börja där i alla fall. Sedan får vi återkomma och se om vi behöver skärpa något mer. Det är dock bättre att ha en ordning som nu kan gälla än den oordning som gällde tidigare.