Terrorresor

Ekeroth, Kent (SD) besvaras av

anf.1 Justitieminister Beatrice Ask (M):

Fru talman! Kent Ekeroth har frågat mig om jag gjort det ställningstagandet att dagens lagstiftning gällande så kallade terrorresor är tillräcklig. Sverige lever upp till sina internationella åtaganden avseende terroristbrott och förebyggande av terrorism, bland annat rambeslutet om bekämpande av terrorism från 2002 och ett tillägg från 2008. Dessa rambeslut har genomförts genom lagen om straff för terroristbrott och lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. I svensk rätt finns det inte någon straffbestämmelse som uttryckligen tar sikte på den som genomgår utbildning för att begå till exempel ett terroristbrott, men det finns goda möjligheter att lagföra en sådan person. Den som gör sig skyldig till gärningar på planeringsstadiet kan dömas för förberedelse eller stämpling till terroristbrott. Det kan i sammanhanget också nämnas att även den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar som är avsedda att användas för att begå terroristbrott kan bestraffas enligt den så kallade terroristfinansieringslagen.

anf.2 Kent Ekeroth (SD):

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Som justitieministern nämnde i sitt svar handlar denna debatt om dagens lagstiftning, och min fråga var om justitieministern och regeringen anser att denna lagstiftning om terrorresor är tillräcklig. Att döma av ministerns svar verkar så vara fallet, det vill säga att dagens tillstånd är tillräckligt bra. Min uppfattning är dock att det inte är så. Ett exempel var en dom som föll i mars 2010 i hovrätten då två män som misstänktes för stämpling till terroristbrott friades. Säpo hade före rättegången utfört ett intensivt spaningsarbete och ansåg sig ha tillräckligt mycket på fötterna för att få en fällande dom. Men så blev alltså inte fallet. Av detta kan man dra två olika slutsatser, antingen att dagens lag är hållbar men att Säpo helt enkelt var fel ute denna gång, eller att svensk lagstiftning inte håller fullt ut. I det rambeslut från 2002 som justitieministern nämnde framgår det att varje medlemsstat i EU ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att straffbelägga den som uppsåtligen leder en terroristgrupp eller deltar i dess verksamhet. När propositionen kom 2002 - förvisso inte under denna regerings tid - menade dåvarande Justitiekanslern att en terroristgrupp som inte har någon konkret brottsplan men som planerar någonting i framtiden eller förbereder fysisk träning eller övning med skjutvapen inte fångas upp av denna bestämmelse, exempelvis stämpling till brott. Regeringen vid denna tid delade inte JK:s uppfattning utan menade att stämpling till brott och så vidare enligt lagen skulle räcka. Det visade sig dock att JK:s bedömning från 2003 förmodligen var rätt, dels med anledning av den dom som jag precis nämnde där Säpo i flera uttalanden menar att deras bevisning var god, dels med anledning av att det efter att den nya terroristlagen infördes 2003 har kommit bara en fällande dom som vunnit laga kraft. Enligt vice chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström på åklagarkammaren beror detta på att det inte har handlat om fullbordade brott utan i stället stämpling eller förberedelse till brott som i regel är svårt att bevisa. Redan här ser vi en brist. Enligt den senaste förändringen av svensk terroristlagstiftning - om jag minns rätt är den från 2010 - som baseras på EU:s rambeslut gjordes följande agerande straffbart: dels offentlig uppmaning till terroristbrott, dels rekrytering till terroristsyften, dels utbildning för terroristsyften. Men den senaste punkten, utbildning för terroristsyften, kriminaliserar endast dem som tillhandahåller en utbildning. I dag är det alltså inte straffbart enligt svensk lagstiftning att delta i terroristträning. Att lagen i dag inte räcker till framgår med andra ord från flera olika håll, dels från det som Justitiekanslern sade 2003, dels från Säpos uttalanden rörande domen från 2010, dels från vad chefsåklagare Hilding Qvarnström konstaterade om svårigheten att använda den lag som justitieministern tycker räcker. Det var av dessa anledningar som jag var intresserad av att veta regeringens ståndpunkt när det gäller om denna lag är tillräcklig eller inte. Jag menar att detta rätt tydligt pekar på att man bör se över detta igen för att se om lagen kanske ska förbättras. Exakt hur det ska ske är såklart en komplicerad process. Men jag menar att detta ganska tydligt pekar på att lagen inte är fullkomlig utan att det finns brister i den som man bör se över.

anf.3 Justitieminister Beatrice Ask (M):

Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag inte får uttala mig i enskilda ärenden. Man kan inte dra slutsatsen att en lagstiftning inte är tillräcklig därför att polisen har en annan uppfattning än domstolen. Man kan inte heller säga att det är fel på lagen om det visar sig att den första domstolsinstansen fattar ett beslut och den andra domstolsinstansen fattar ett annat. Det har att göra med komplexiteten i ärenden och svårigheten att bevisa. Domstolens uppgift är ju att tydliggöra att det finns bevis för att något olagligt har hänt. Det är också av naturliga skäl svårare att bevisa brott som begås på ett planeringsstadium än brott som har fullbordats. När det gäller just terroristbrott handlar det om att vi faktiskt vill förhindra att dessa aktioner kommer till stånd. Det är därför som vi har en lagstiftning som gör att vi ska kunna ingripa tidigare. Men det innebär också större svårigheter. Det är naturligtvis också så att man saknar de påtagliga bevisen för detta brott som man ofta har i andra fall. Sedan kan det också vara mycket svårt att få in information som kan ligga till grund för bevisning i just denna typ av ärenden. Jag tycker att detta visar lite av Säkerhetspolisens utmaningar när det gäller denna typ av ärenden. Det som jag sade i min inledning var att vi i Sverige har en lagstiftning som är mycket tydlig på detta område och att man kan dömas för planering och för att man åker i väg på denna typ av träning för att delta i terroristaktioner. Det är viktigt att vi har dessa regler. De har också prövats en del. Jag skulle med anledning av interpellationen vilja säga att det nog inte bara är lagstiftningen som vi behöver bekymra oss över på detta område därför att vi har ett stort problem i alla västeuropeiska länder - det är det som jag har uppgifter från - när det gäller människor som åker i väg för att delta i träning och aktiviteter för förberedelser för att vara med i krig eller för att begå terroristattentat. Det är naturligtvis en fara för dessa individer just när detta genomförs, men det är också en fara för samhället och för de länder där aktiviteter kan pågå men också under lång tid därefter eftersom dessa individer skaffar sig kunskaper som kan vara bekymmersamma om de kommer till användning senare. Detta gör att vi har ett aktivt arbete mot radikalisering och för att förhindra denna typ av resandeverksamhet. Det är en av de uppgifter Säpo har. Det är också så att EU:s kommissionär Cecilia Malmström inledde ett arbete för flera år sedan, och det finns ett arbete kring bland annat resandeverksamheten. Arbetsgruppen när det gäller just resandeverksamheten leds av Magnus Ranstorp härifrån Sverige. Jag deltog i slutet av januari i en konferens som handlade om detta och lyssnade till vad arbetsgruppen har kommit fram till, och det är ett brett spektrum man måste arbeta med. Jag lyssnade också på berättelser om hur svårt det är för familjer till unga människor att förhindra och stoppa dem som får för sig att de ska åka i väg på äventyrliga resor. Det handlade om det stöd familjerna kan behöva. Det är nämligen väldigt ofta så att familjerna försöker förhindra att man åker i väg på detta. Det är alltså ett brett arbetsområde vi måste ha, men jag menar nog att den svenska lagstiftningen i sig är förhållandevis väl utformad och inte på något sätt sticker ut i negativ riktning i den internationella gemenskapen. Det framgår också när vi samarbetar med andra länder.

anf.4 Kent Ekeroth (SD):

Fru talman! Jag håller med Beatrice Ask på flera av de punkter hon tar upp. När det gäller de exempel jag tog upp med uttalanden från Säpo eller åklagaren är det självklart inte så att man med automatik ska ändra lagen så fort någon inom polisen eller en åklagare tycker det. Det är vi helt överens om. Det var dock inte det jag menade, utan jag försökte påvisa ett mönster inom rättsväsendet: att det finns olika instanser, bland annat åklagare och poliser, som menar att lagstiftningen inte är tillräcklig för att komma åt de här personerna och att man kan göra förbättringar i den. Det var den poängen jag försökte visa på. Det är inte bara lagstiftning som ska användas för att åtgärda det här; det håller jag helt med om. Jag ögnade igenom Ranstorps rapport, där det finns en mängd olika åtgärder - det ena utesluter inte det andra. Jag är dock riksdagspolitiker, och riksdagspolitik handlar mycket om lagstiftning. Det är därför den frågan är mest relevant ur mitt perspektiv. Jag nämnde alltså i föregående inlägg några instanser som menar att lagstiftningen inte räcker till. Säpo menar vidare att det största terroristhotet mot Sverige är precis de som reser till konflikthärdarna, utbildar sig och sedan kommer tillbaka. För att citera den chefsåklagare vi var inne på tidigare sade hon att den svenska förberedelselagstiftningen inte täcker sådant som att delta i träningsläger eller att resa för att delta i ett. Det var det hon sade. Man får ta det som någon form av intäkt. För att jämföra internationellt, vilket Beatrice Ask också nämnde i korthet, har vårt grannland Danmark större befogenheter än vad vi har att agera mot sådana terrorresor. Peter Hansen, som är forskare och expert på terrorism vid det danska institutet för internationella studier, menar att landets antiterrorlagstiftning från 2005 och 2006 gör det lättare för den danska säkerhetspolisen att övervaka misstänkta personer genom till exempel elektronisk avlyssning, men även genom att ta in dem till förhör om de har varit i områden som är kopplade till terrorism. Han säger: Man kan ta in folk efter att de till exempel har varit i Pakistan eller var de nu har varit - i Somalia kanske. Man kan göra det både före och efter resan om man har misstankar eller andra indicier på att personen har varit på ett träningsläger. Regeringens egen utredare, som Beatrice Ask även nämnde själv, kom nyligen med den rapport vi delvis diskuterar i dag. Båda dessa forskare menar också att regeringen bör överväga att kriminalisera jihadresor. De skriver vidare i en artikel på DN Debatt att de som har återvänt från konfliktzoner ofta får förhöjd status inom den egna gruppen. Till och med regeringens egen utredare i den rapport som överlämnades i år, för några månader sedan, påtalar alltså precis det jag står här och säger. Det är därför jag var lite extra nyfiken på om regeringen har tagit detta till sig. Jag är inte riktigt säker på att regeringen har gjort det, i alla fall att döma av den här debatten. I flera andra EU-länder är själva deltagandet i ett träningsläger för terrorister ett brott. Till exempel Tyskland införde 2009 en ny lagstiftning som kriminaliserade terrorträning utomlands. Justitiekanslern, Säpo, chefsåklagare, terrorismforskare samt europeiska grannländer har alla insett behovet av skärpt lagstiftning när det gäller terrorresor. Med tanke på att regeringen ändå har beställt en sådan rapport som kom i januari hade jag också hoppats på att regeringen på samma sätt skulle inse behovet av att reformera vår lagstiftning. Jag blir nästan lite förvånad över att den insikten inte har kommit trots att man har fått rapporten av regeringens utredare. Jag hoppas ändå att vi på ganska kort sikt kan bli överens även i denna fråga.

anf.5 Justitieminister Beatrice Ask (M):

Fru talman! Det finns alltid olika synpunkter när det gäller lagstiftning och om den är tillfyllest eller inte. Det är en levande debatt som förs mellan forskare, lagstiftare och olika aktörer. Självklart är det på det sättet. När man sedan jämför med andra länder tror jag dock att man ska vara väldigt tydlig med att det inte är alla länder som har den typ av regelverk vi har i Sverige, som kriminaliserar på planeringsstadiet på det sätt vi gör. När man jämför olika länders lagstiftning måste man se helheten, och då är det så i de samarbeten vi har att svensk lagstiftning väl uppfyller de kriterier man anser rimliga. Sedan är detta alltid en diskussion som behöver föras. Vad gäller den rapport vi fick 2011 och som Kent Ekeroth nämnde är det frågor som tas upp i den där det bland annat heter att man bör överväga om man ska göra något åt lagstiftningen. Jag ska inte recensera det, men jag kan säga att det inte finns någon underbyggd analys eller mer genomarbetad beredning kring lagstiftningsfrågan, utan det är en rekommendation och en fundering som finns på listan. Det är självklart nog så allvarligt att den finns där. Det vi gör och har gjort de senaste åren är att vi med stort engagemang deltar i det arbete på EU-nivå som pågår för att just ta oss an det allvarliga problem resandeverksamheten utgör. Då är det som jag sade tidigare ett spektrum av olika insatser man måste arbeta med. Det här är nämligen ett reellt hot. De människor som reser i väg på träningsläger och aktiviteter är i första hand ett hot mot de länder de åker till, men det säger sig självt att vi i ett längre perspektiv har anledning att vara bekymrade över konsekvenserna också för svensk del. Därför måste vi agera. Då vill jag gärna säga att jag inte tror att det i den delen räcker eller hjälper ens med en omformulering av lagstiftningen - dessa ungdomar är inte så enkla att övertyga. Vi vill inte heller ha regler i Sverige som säger att man måste be om statens tillstånd för att få resa någonstans. Det är ganska vanligt att ungdomar reser till allehanda upplevelser. Det är väldigt svårt i ett fritt land, och helt fel dessutom, att reglera det eller förbjuda en viss typ av resande. Däremot kan man göra som vi har valt att göra i Sverige: ha tydliga lagregler som förbjuder uppmaning till, rekrytering till och finansiering av den här typen av verksamhet. Det tror jag ändå fångar in de problem Kent Ekeroth och jag är överens om att vi behöver arbeta med. Jag tycker inte att våra erfarenheter så här långt visar på att det skulle vara fel. Mitt budskap är alltså att det inte i första hand är lagstiftningsåtgärder jag tror behövs, sett till svensk lagstiftning i ett internationellt sammanhang och hur den kan användas. Däremot måste vi följa de enskilda ärenden som hanteras. Vi har dock en stor utmaning i att rätt många individer under de senaste åren - vi har siffror från 2006 och framåt - har rest i väg. Just nu är det väl framför allt individer som reser till Syrien och där får träning av det slag man inte borde skaffa sig om man vill leva i ett fredligt och lugnt samhälle. Det måste vi ta på stort allvar. Vi kommer på ministerrådsmötet nästa gång att ha just resandeverksamheten som ett ämne för diskussionen. Det är utifrån det engagemang som finns i hela EU-kretsen. Min belgiska kollega gör också en hel del för att vi ska diskutera det mer ingående, eftersom man också i Belgien upplever detta som ett stort bekymmer.

anf.6 Kent Ekeroth (SD):

Fru talman! Som justitieministern var inne på är vi överens om problemet: Det är negativt för vårt land men även för de länder de åker till. Där är vi helt överens. Jag menar att de institutioner som jag har nämnt här i dag har visat att detta är ett problem. De har uttryckligen sagt att de har svårt att applicera dagens lagstiftning på personer som de vet åker på terrorträning. De har efterfrågat en förändring av lagstiftningen. Precis som jag sade tidigare betyder inte det att man ska förändra lagstiftningen per automatik, men jag menar att alla indicier och slutsatser väldigt tydligt visar att vi har en lucka i vår lagstiftning. Som jag sade i förra anförandet finns det länder som har valt att kriminalisera specifikt sådana här terrorresor. Det finns länder som har valt att ge rättsväsendet mer resurser specifikt för att bemöta den sortens resor där deltagarna lär sig att hantera vapen och sprängmedel och, som regeringens egen rapport visade, får förhöjd status när de sedan återvänder till våra länder. Jag tycker att det med all önskvärd tydlighet framgår att lagstiftningen inte håller. Jag sade också att det inte bara är lagstiftning som ska till. Det ena utesluter dock inte det andra, utan de olika insatserna brukar oftast ingå symbios med varandra. En gångbar lagstiftning hjälper de andra insatser - sociala eller vad det nu må vara - som Beatrice Ask tar upp. Det ena utesluter inte det andra. Av allt jag har nämnt - Justitiekanslern, Säpo, chefsåklagaren, våra grannländer och regeringens egen rapport - menar jag att det med all tydlighet framgår att vi måste göra någonting åt detta. Jag hoppas att regeringen även på sikt kan hålla med mig om det.

anf.7 Justitieminister Beatrice Ask (M):

Fru talman! Att bevisa brott på planeringsstadiet är svårt och kommer att vara svårt. Likväl är det så när det gäller terroristbrott att vi behöver börja arbeta så tidigt som möjligt, eftersom hela uppgiften är att försöka förhindra att det allvarliga terroristbrottet begås. Därför är det viktigt att arbeta mot denna resandeverksamhet. Jag vill gärna säga att den lagstiftning som vi har i Sverige om förberedelse och annat som rör detta är väldigt viktig och något som saknas på många andra håll. I lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet tydliggörs det att det inte är tillåtet att uppmana allmänheten eller annars försöka engagera människor till särskilt allvarlig brottslighet. Det är inte tillåtet att förmå någon annan, i annat fall än det som anges i första punkten, att begå eller annars medverka i särskilt allvarlig brottslighet, det vill säga rekrytera. Det finns ett förbud mot att lämna information och annat för att underlätta denna typ av träning. Till det kommer finansieringen. Man ska ha klart för sig att unga människor i allmänhet inte själva hux flux kommer på att nu ska de åka och göra det här, utan de blir ofta lockade och engagerade av någon annan som rekryterar, ordnar det hela och försöker förmå dem att åka i väg. Vår lagstiftning tar väldigt mycket sikte på just dessa aktörer, vilket jag tror är oerhört viktigt. Jag menar att den lagstiftningen är riktig och väl fyller sin funktion. Vi måste alltid vara öppna för att granska och förfina vår lagstiftning, men när det gäller resandeverksamheten ser jag ändå att det finns en hel del problem med en allmän lagstiftning. Där tror jag att andra åtgärder är mer befogade.