Green, Monica (S) besvaras av
anf.24 Socialminister Göran Hägglund (KD):
Herr talman! Monica Green har frågat jämställdhets- och biträdande utbildningsministern vad ministern avser att göra för att motverka den segregation som vårdnadsbidraget bidrar till samt vad ministern avser att göra åt det faktum att vårdnadsbidraget motverkar arbetslinjen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Det kommunala vårdnadsbidraget är en reform med ett tydligt barn- och valfrihetsperspektiv. Syftet är att erbjuda barnfamiljerna fler möjligheter att kombinera arbete och familjeliv. Föräldrarna är de som har huvudansvaret för barnets välbefinnande och som ska se till barnets bästa.
Barn är olika och har olika behov. Det är föräldrarna som utifrån familjens livssituation och barnets behov har de bästa förutsättningarna att fatta beslut som är till barnets bästa. Det gäller i de allra flesta fall, oavsett om föräldrarna kommer från Sverige eller något annat land. Utrymmet för flexibilitet och valfrihet bör också vara detsamma för alla familjer, oavsett nationalitet och bakgrund.
Vårdnadsbidraget är inte avsett att vara en ersättning som täcker inkomstbortfall vid förvärvsarbete. Vårdnadsbidraget handlar precis som föräldraförsäkringen om att möjliggöra föräldraledighet när barnet är litet. Det motsäger inte ett aktivt deltagande på arbetsmarknaden. Vårdnadsbidraget är utformat så att det går att kombinera med arbete i valfri utsträckning och är inte behäftat med krav på en reducering av arbetstiden.
Vårdnadsbidragets huvudsyfte är familjepolitiskt. Motivet med reformen är inte arbetsmarknadspolitiskt, men det är viktigt att påpeka att vårdnadsbidraget går att kombinera med arbete.
Vårdnadsbidraget har en konstruktion som innebär att det inte kan utges om en rad andra ersättningar, som föräldrapenning, arbetslöshetsersättning, aktivitetsstöd, sjukersättning eller etableringsersättning, lämnas till någon i hushållet. Det innebär att vårdnadsbidraget vanligtvis inte utges till de hushåll som står längst från arbetsmarknaden.
Statistiken visar att det totalt utges vårdnadsbidrag för 2,5 procent av barnen i åldern 1-3 år. För barnen i de kommuner som har infört vårdnadsbidrag är andelen 4,7 procent. Sammanlagt innebär det ca 8 500 barn för år 2011.
Möjligheten till arbete och egen försörjning är en nyckelfaktor i integrationsarbetet. Regeringens mest prioriterade fråga är att sätta fokus på jobben och minska utanförskapet. Min bedömning är att arbetslinjen och regeringens åtgärder på det integrations- och arbetsmarknadspolitiska området kommer att bidra till ökad integration för såväl barn som föräldrar med utländsk bakgrund. Människors möjlighet till god välfärd och integration i det svenska samhället bygger på förutsättningen att de kan försörja sig själva.
Både kvinnor och män ska kunna kombinera familjeliv med arbetsliv. Regeringen vill förbättra förutsättningarna för ett aktivt och jämlikt ansvar för föräldraskapet utan att för den skull ta ifrån familjerna sitt självbestämmande. Som jag tidigare nämnt är vårdnadsbidraget en del i den familjepolitiska reform som Alliansen genomfört. En annan del är jämställdhetsbonusen. Den ökar föräldrarnas ekonomiska möjligheter att fördela föräldraledigheten mer jämlikt och förbättrar därmed förutsättningarna för en jämställd och stark relation mellan föräldrarna. Den stärker också motiven för kvinnor att bibehålla sin förankring i yrkeslivet och motverkar omotiverade löneskillnader.
anf.25 Monica Green (S):
Herr talman! Det stämmer att jag har ställt en interpellation till jämställdhetsministern angående vårdnadsbidraget eftersom det är så tydligt att vårdnadsbidraget ökar klyftorna mellan män och kvinnor men också motverkar integrationen i samhället. Jag hade i och för sig kunnat ställa interpellationen även till integrationsministern, och det är möjligt att jag gör det som en uppföljning. Men nu vill jag tala om jämställdheten. Då är arbetet så fördelat att Hägglund tar den debatten, vilket förvånar mig, men jag finner mig i det. Regeringen är också kollektivt ansvarig för det som man har bestämt.
Massarbetslösheten ökar i Sverige i takt med att vi har den borgerliga regeringen. Klyftorna ökar och utanförskapet ökar. Vi ser även att klyftorna ökar mellan rika och fattiga, mellan sjuka och friska och mellan män och kvinnor.
Tyvärr har den borgerliga regeringen infört vårdnadsbidraget som ännu mer ökar de skillnader som finns i samhället. Det har visat sig, vilket jag skriver i min interpellation, att 90 procent av dem som tar ut det kommunala vårdnadsbidraget på 3 000 kronor i månaden är kvinnor. Av dessa kvinnor är över hälften invandrarkvinnor i vissa kommuner. Detta bevisar att vårdnadsbidraget ökar skillnaderna ytterligare mellan män och kvinnor.
Regeringen påstår att man har en jobblinje. Men det hjälper inte att säga att man har en jobblinje när man sedan motverkar jobblinjen både genom vårdnadsbidraget och på annat sätt, nämligen genom att det inte finns några jobb. Det finns även andra exempel på att regeringen motverkar jobblinjen. Men vårdnadsbidraget motverkar i alla fall jobblinjen.
Barn som är födda i familjer där en av föräldrarna eller båda kommer från ett annat land kanske har ett ännu större behov av att tidigt komma till förskolan för att få sin pedagogiska träning, träffa kompisar och få träning i det svenska språket. Vi vet nämligen hur viktigt det är med det svenska språket för att komma in i samhället på ett bra sätt. Det gäller även kvinnorna, alltså mammorna som är hemma. De skulle också behöva ta sig in i det svenska samhället och delta i föreningslivet för att träna språket. De borde söka jobb, gå i skolan, lära sig det svenska språket och så vidare. Både för barnen och för de kvinnor som nu har "valt" att vara hemma blir detta ett hinder att ta sig in i samhället. Alltså hindrar det integrationen.
Jag skulle vilja veta vad regeringen tänker göra för att motverka det faktum att vårdnadsbidraget ökar skillnaderna. Ni har valt att ha vårdnadsbidraget. Men ni skulle kanske på något annat sätt kompensera så att ni ser till att invandrarkvinnorna kommer ut i samhället tidigare, så att de inte, som i dag, fastnar i hemmet för länge.
anf.26 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! I Norge införde man vårdnadsbidrag. Det visade sig att det var 95 procent kvinnor som fick vårdnadsbidraget och att det var framför allt kvinnor med invandrarbakgrund som fick det. Det var kvinnor som redan från början hade en svag ställning på arbetsmarknaden som fick en ännu svagare ställning och som hade ännu svårare att sedan komma tillbaka till arbetslivet efter att de hade fått vårdnadsbidrag. Det gjorde att man i Norge omvärderade sin syn på detta, från en positiv syn till en negativ syn.
Jag tycker att vi i Sverige kunde ha lärt av det norska exemplet. Vi hade inte behövt införa detta från början när vi såg de negativa konsekvenserna. Men nu har vi ändå detta, och vi kan se samma utveckling här som i Norge. Det är kvinnor som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden och framför allt kvinnor med utländsk bakgrund som får vårdnadsbidrag. Detta är inte bra vare sig för jämställdheten eller för integrationen. Det strider också mot arbetslinjen. Har man en arbetslinje bör man vara konsekvent. Detta leder till att kvinnorna tappar fotfästet på arbetsmarknaden än mer.
När man tittar på frågan ur ett barnperspektiv är det också olyckligt, tycker jag, eftersom det innebär att barn som skulle ha kunnat gå i förskolan inte gör det. Vårdnadsbidraget gäller för barn upp till tre år, och man är ganska stor när man är tre år. Många barn börjar i dag i förskolan i ettårsåldern. De får ett försprång framför de barn som kommer i treårsåldern. Med tanke på att det finns en övervikt av personer med utländsk bakgrund som tar ut vårdnadsbidraget innebär detta också ett problem för barnens språkutveckling. Dessa barn hade haft en chans att få en bättre förberedelse inför skolan. Vi kan också se att skolresultaten sjunker här i Sverige, inte minst i utsatta stadsdelar runt om, inte minst i storstäderna.
Jag tycker att man för barnens skull skulle ta bort vårdnadsbidraget. Det skulle kunna leda till att något fler barn kom till förskolan. Björklund har talat mycket om det pedagogiska innehållet i förskolan. Förskolan är inte i första hand barnpassning, utan det finns ett pedagogiskt innehåll för barnens utveckling och för språket och som en förberedelse inför skolan. Där skulle man kunna göra en god insats och faktiskt försöka rätta till de olika villkor som finns mellan barn på grund av olika uppväxtvillkor. Vårdnadsbidraget motverkar detta.
Jag skulle ändå önska att man omvärderar detta vårdnadsbidrag utifrån de konsekvenser som det har fått. Man kan också se att det inte är vem som helst som kan plocka ut detta vårdnadsbidrag. Familjen får inte uppbära någon form av ekonomisk ersättning. Då blir det lite skevt. Då inkluderas inte de familjer som har någon form av ersättning. På papperet kan man dessutom se att män skulle kunna ta ut det. Men det är mycket få män som gör det. Det blir i praktiken en kvinnofälla.
Det är också så att ensamstående föräldrar inte kan ta ut detta vårdnadsbidrag. Därmed blir det också en orättvisa mellan olika familjer. Det blir också en förstärkning av den traditionella familjebilden där mannen försörjer familjen, och mamman går hemma och tar hand om barnen. Det riskerar att leda till att kvinnor blir ännu mer beroende av mäns inkomster än de i dag är. Vårdnadsbidraget medverkar inte till jämställdhet och integration och bör därför avskaffas.
anf.27 Socialminister Göran Hägglund (KD):
Herr talman! Jag tror att vi alla kan vara överens om en sak - det är viktigt att försöka hitta en plattform för det fortsatta samtalet - och det är att vi inte alls ser på samma sätt på denna fråga.
Monica Green och Hillevi Larsson har uppfattningen att man från det offentliga bättre kan avgöra hur tillvaron för enskilda familjer ska ordnas. Här får vi höra i debatten att barn till vissa föräldrar har ett större behov än andra av att gå i förskolan och att det därför med olika medel ska säkerställas att de gör det.
Min uppfattning är en annan, nämligen att det är föräldrarna som känner sina barn bäst. Barn är olika precis som vi vuxna är det, och därför måste det finnas utrymme för olika former av omsorg om barnen när de är små.
Om vi när det gäller mycket av det som har sagts nu skulle ta och leka lite med resonemanget och i stället för att tala om vårdnadsbidrag tala om föräldraförsäkringen är det så att väldigt mycket av de invändningar ni kommer med också går att tillämpa på föräldraförsäkringen, alltså att den förhindrar människor från att vara på sina arbetsplatser eftersom de är hemma hos sina barn. Det leder till att barnen inte får finnas i den större gruppen utan "tvingas" att vara hemma hos sina föräldrar. Det gäller också föräldraförsäkringen.
På något sätt är det för er socialdemokrater så - och jag håller med om den delen - att föräldraförsäkringen är ett väldigt viktigt instrument för föräldrar och barn att under den första tiden knyta an till varandra och lägga grunden för barnets första tid i ett mindre sammanhang. Det har ett värde för föräldrarna, och det har självklart ett betydande värde för barnen. Sedan går ni dock till att det här är fantastiskt bra - till en väldigt tydlig gräns, och därefter är det fullständigt oacceptabelt. Efter det är det så att föräldrarna blir imbecilla eller korkade och inte fattar sitt eget bästa. Det är dåligt för barnen och så vidare om det skulle vara så att föräldrarna utifrån kunskapen om det enskilda barnet bestämmer att man ska vara hemma en liten tid till.
Det är för mig otroligt svårbegripligt att ni ser det på det sättet. Vi utgår från att varje person, också ett barn, är en enskild person som är annorlunda än andra och måste få förutsättningar att tas om hand på det sätt som passar bäst. Om man inte tycker så utan tycker att alla är precis lika och stöpta i samma form är er politik helt logisk, men har man uppfattningen att de är enskilda personer med olika behov och olika önskemål måste man också ställa sig frågan: Vem vet bäst? Då kan man säga att vi som politiker vet bäst; så här ska det tas om hand, och det ska vara lika för alla.
Om man råkar vara av den uppfattning jag är, nämligen att föräldrarna är de som vet sina barns bästa, arbetar man i stället för att lägga mer makt hos föräldrarna. Då är vårdnadsbidraget en liten pusselbit som tillsammans med andra åtgärder gör att föräldrarna får något större makt än de annars skulle ha att bestämma det som är bäst för dem och deras barn. Där går den verkliga skiljelinjen i politiken när det gäller detta.
anf.28 Monica Green (S):
Herr talman! Jag förstår att Göran Hägglund försöker appellera till en viss liten väljargrupp - den han har kvar - och att det är dem han nu försöker vädja till, men jag tror faktiskt inte att Göran Hägglund innerst inne tror på det han själv säger nu.
Om vi ser på vad vårdnadsbidraget innebär, alltså att det är i de socialt utsatta stadsdelarna man till största del tar ut det här, menar alltså Göran Hägglund att det är de föräldrarna som på något sätt väljer rätt. Det är i stadsdelarna med mycket hög arbetslöshet man väljer de 3 000 kronorna i månaden. Sedan jämför Göran Hägglund det med föräldraförsäkringen. Har Göran Hägglund någonsin hört talas om inkomstbortfallsprincipen? Föräldraförsäkringen är faktiskt en helt annan grej än de här 3 000 kronorna i månaden.
Jag håller med om att barn är olika; barn är absolut olika, och de ska växa upp på sina villkor och så vidare. Men det visar sig att det är de socialt utsatta familjerna med hög arbetslöshet som "väljer" vårdnadsbidraget. Jag gör citationstecken, för jag tror inte att de innerst inne har valt det. De vill ingenting hellre än att gå ut på arbetsmarknaden, utbilda sig och få ett jobb. Med den här borgerliga regeringen har vi dock en massarbetslöshet - som ökar och inte minskar, vilket ni gick till val på. Ni påstår att ni har en jobblinje, men det har ni inte.
Vi får nog sätta det i ett lite större sammanhang än så här, Göran Hägglund. Vi vet att skolresultaten sjunker i takt med att vi har en borgerlig regering. De sjönk tidigare också. Vi försökte göra någonting åt det. Vi försökte ge lugn och ro åt skolan och utjämna skillnaderna, men ni sätter ju en ära i att inte lägga er i någonting. Ni påstår i alla fall det. Därför ökar ju klyftorna. Ni sänker skatterna för dem som har det bäst och ger vårdnadsbidrag på 3 000 kronor till dem som har det sämst. Klyftorna ökar ännu mer.
Skolresultaten sjunker. Forskare visar på att barn som tidigt kommer in i ett socialt sammanhang, får träffa kompisar och tränar svenska språket gör bättre ifrån sig i skolan. Det är lättare när man är van vid att ingå i en grupp, och det är lättare att ta till sig skolan. Därför är det faktiskt bra för barn att vara i förskolan. De allra flesta föräldrar tycker också det, och jag tror faktiskt att de här föräldrarna egentligen hade velat ha sina barn i förskolan men inte ser någon annan utväg. De väljer i stället 3 000 kronor i månaden, för det är alltid något. De har inte fått chansen i det borgerliga samhälle vi har i dag.
Förutom att det är de socialt utsatta familjerna som väljer det här ökar dessutom skillnaderna mellan män och kvinnor. Göran Hägglund sade att vi hyllar föräldraförsäkringen. Det gör vi på det sättet att det är en inkomstbortfallsprincip, men det är inte tillräckligt bra eftersom det inte är tillräckligt många pappor som tar ut föräldraledighet. Jag vill ha en delad föräldraledighet. Jag vill att mammor och pappor tar ett delat ansvar för barnens uppväxt, för hemarbetet och för att bry sig om hur barnet ska ha det i framtiden.
Så är det inte i dag. Vi har inget jämställt samhälle.
anf.29 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Det är inget tvång att sätta barn i förskolan; det väljer föräldrarna helt fritt. Vi har tidigare haft en hemmafrumodell i Sverige där normen har varit att pappan jobbar och mamman är hemma med barnen. Fortfarande är det möjligt att vara hemma, så det är ingenting vi förbjuder.
Ska man däremot använda skattemedel till att uppmuntra människor som annars inte hade varit hemma att vara hemma mer blir man som politiker ansvarig för att se konsekvenserna av att man faktiskt styr människors beteende i en viss riktning. Vi kan se att det blir en kvinnofälla, och vi kan se att det drabbar framför allt kvinnor med utländsk bakgrund som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Vi kan se att barn också riskerar att drabbas, inte minst barn som behöver hjälp med språkutvecklingen inför skolstarten.
När det gäller föräldraförsäkringen frågar jag mig varför vårdnadsbidraget är nödvändigt, just eftersom vi har en så lång och bra föräldraförsäkring. Det finns ju redan möjlighet för föräldrarna att vara hemma länge. I ett internationellt perspektiv är det en lång föräldraledighet vi har, och det är en bra ekonomisk ersättning. Det finns alltså mycket goda möjligheter.
Samtidigt ser vi ett problem med föräldraförsäkringen: Uttaget är inte tillräckligt jämställt. Det har fått konsekvenser. Man kan se att det är när människor skaffar barn som kvinnors löneutveckling kommer efter; innan dess ligger männen och kvinnorna ungefär lika. I dag är det så att en kvinna tjänar i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mindre än en man under sin livstid, inräknat pension. Vårdnadsbidraget är inte ens pensionsgrundande.
Jag frågar därför: Vill vi att klyftan mellan mäns och kvinnors inkomster ska växa eller minska? Vill vi att den ska minska kan vi inte ha vårdnadsbidrag.
anf.30 Socialminister Göran Hägglund (KD):
Herr talman! Monica Green säger: Göran Hägglund försöker appellera till en liten väljargrupp. Det är nog så att folk är klokare än så. Det är inte ett dugg konstigt att väldigt många småbarnsföräldrar föredrar förskolan. Jag tycker förstås att det är helt okej och att vi ska möta de önskemål som finns.
Det är dock också så att människor som själva väljer förskolan inte är så inskränkta att de säger att alla ska välja på precis det sätt de gör i deras familj.
Vi vill möjliggöra för människor att välja annorlunda. Opinionsmätning efter opinionsmätning visar - det här är inte det mest centrala - att ungefär 80 procent av svenska folket svarar, nästan hur man än ställer frågan, att de vill ha valfrihet. Det ska finnas möjlighet att välja annat än förskola, och man ska ha ett ekonomiskt stöd för det.
Monica Green säger att jag skulle anse att de föräldrar väljer rätt som väljer vårdnadsbidrag. Jag har den uppfattningen att om man skapar en valmöjlighet ligger makten hos föräldrarna. De som har gjort ett övervägt val och landat på att deras barn mår bäst av att finnas i förskola, som kanske ligger om hörnet eller längre bort för den delen, har gjort ett medvetet val och gjort det naturligtvis utifrån vad de tycker är bäst för dem själva och för barnet. Jag respekterar människors val, och jag respekterar också de val som görs av föräldrar som inte väljer förskolan. Där skiljer vi oss åt.
Hillevi Larsson är på generöst humör och meddelar att hon inte avser att förbjuda föräldrar att vara hemma. De ska naturligtvis inte ha några pengar, men det aviseras i alla fall inte något förbud mot att vara hemma. Det är självklart. Jag tycker att det är rimligt att när vi på ett bra sätt med våra skatter avsätter ganska mycket pengar för föräldraförsäkringen, där vi betalar en avgift som enskilda, och för att ha en förskola av god kvalitet, att föräldrar får välja annorlunda. För min del handlar det inte om ifall det är 92 procent eller om det är 7 procent eller 1 procent. Jag tycker att valfriheten har ett värde i sig. Föräldrar ska utifrån den egna familjesituationen och de egna barnens behov kunna träffa de val som är bäst för dem själva. Det är det som är det centrala.
När man säger att människor får välja själva kommer människor att göra på lite olika sätt. Ibland kommer de att göra på ett sätt där vi skulle tycka att de skulle göra på ett annat sätt. Men grejen är att människor ska ha makten över sina egna liv och kunna bestämma själva.
Återigen handlar det om huruvida vi tilltror människor förmåga att fatta beslut om sina egna liv eller om vi tror att vi i den här kammaren är bättre skickade att å deras vägnar avgöra. Jag tror på föräldrarna; jag tror på människor i det här landet.
anf.31 Monica Green (S):
Herr talman! Det blir lite märkligt. Jag hade ställt interpellationen till jämställdhetsministern. Jag ville veta hur regeringen ska göra för att öka jämställdheten, trots att vi har vårdnadsbidraget som motverkar jämställdheten. Då ställer jag frågan till Göran Hägglund. Eller vill Göran Hägglund över huvud taget ha ett jämställt samhälle? Det kan vara intressant att veta.
De så kallade reformer som Göran Hägglund inför motverkar jämställdheten. Det är möjligt att Göran Hägglund inte vill ha ett jämställt samhälle. Om han vill ha ett jämställt samhälle måste han som politiker våga dra upp riktlinjerna för att försöka motverka skillnader mellan män och kvinnor. Kvinnor tjänar mindre, kvinnor tar ett större ansvar i hemmet och så vidare. Om man vill ha ett jämställt samhälle måste man vidta åtgärder för det. Det går inte att lägga händerna på ryggen och säga: Alla ska bestämma själva - valfrihet, valfrihet, valfrihet. Man måste våga bryta det ojämställda samhälle vi har i dag.
Jag tror på ett jämställt samhälle därför att det är bra för barnen. Det är bra för barnen om mamman och pappan, eller vilka föräldrarna nu är, båda föräldrarna, tar ett lika stort ansvar i hemmet. Det är då som både män och kvinnor kan ta vilka jobb de vill längre fram när de har skaffat sig utbildning. Vi ska hjälpa tjejer tidigt så att de väljer tekniska utbildningar och så vidare.
Jag vill fortfarande veta vad Göran Hägglund tycker om jämställdheten. Nu vurmar han för valfrihet och valfrihet. Men om vi ser att vårdnadsbidraget motverkar både integrationen och jämställdheten i samhället kanske man ska göra någonting åt det. Jag har inte fått något svar där.
anf.32 Socialminister Göran Hägglund (KD):
Herr talman! Vill vi ha ett jämställt samhälle? Ja, självklart. Vi vill att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma möjligheter att välja hur de vill forma sitt eget liv. Det handlar förstås under uppväxten när man är mindre om att kunna välja olika vägar, att inte gå på gamla föreställningar om vad som till exempel är rätt utbildningsväg eller rätt yrkesval. Här ska killar och tjejer ha precis samma möjligheter att välja det som de känner för och som de vill.
Det handlar om yrkeslivet, självklart. Där är det inte vi politiker som bestämmer om lönevillkoren, utan det har vi lämnat över till arbetsmarknadens parter att hantera. Där är det självklart att för lika utfört arbete ska det vara lika betalt. Jag tror att vi behöver uppvärdera yrken som av tradition i större utsträckning har befolkats av kvinnor än av män, till exempel inom vård och omsorg. Där har vi inte makten att bestämma, men jag tror att vi långsiktigt måste arbeta för att få upp lönerna. Det är orimligt att vi värderar till exempel omskötseln av maskiner mycket högre än vad vi värderar skötseln eller omvårdnaden av människor och så vidare.
Jag vill ha ett samhälle där kvinnor och män tar ett lika stort ansvar i sina respektive liv för hem, familj, barn och så vidare. Sedan kommer vi till den springande punkten: Vem bestämmer? Ska vi lagstifta om olika delar, eller ska vi tilltro människor förmågan och möjligheten att avgöra själva? Då kan man bestämma åt människor eller låta människor bestämma. Målet är detsamma. Jag väljer att tro att människor har, var och en, förmåga att fatta förnuftiga beslut, kvinnor och män.