Green, Monica (S) besvaras av
anf.1 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):
Herr talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att höja resultaten i skolan och för att satsa mer på lärarna.
Regeringen har tagit initiativ till flera stora skolreformer i syfte att förbättra resultaten i skolan. Exempelvis har uppföljningen av elevernas kunskaper stärkts, och därmed förutsättningarna för att tidigt upptäcka elever i behov av särskilt stöd, genom att nationella prov har införts i årskurs 3 i svenska och matematik samt att betyg har införts från årskurs 6 i grundskolan. Därutöver har regeringen bland annat infört fler nationella prov i årskurs 6 och 9 i grundskolan, nya läroplaner med tydliga kursplaner för den obligatoriska skolan och en ny betygsskala med fler betygssteg.
Enligt regeringens mening är lärarna den viktigaste faktorn för elevernas studieresultat, och ett antal reformer har genomförts i syfte att höja skolans kvalitet genom satsningar på lärarna och på att göra läraryrket mer attraktivt. Exempelvis kan flera mycket omfattande kompetensutvecklingsinsatser för lärare nämnas, såsom lärarlyften. Fokus har varit fortbildning i ämnen och ämnesdidaktik, behörighetsgivande kurser samt särskilda insatser för lärare som undervisar i matte i grundskolan och gymnasieskolan. Nya lärarutbildningar med en tydligare struktur och som är mer specificerade mot skolformer, årskurser och ämnen infördes 2011. En ny speciallärarutbildning har också skapats.
För att säkra en skola av hög kvalitet måste läraryrket också göras mer attraktivt genom att särskilt skickliga lärare ges bättre möjligheter att utveckla sin professionalism och göra karriär inom yrket utan att behöva lämna undervisningen. Mot denna bakgrund satsar regeringen från hösten 2013 på karriärvägar för lärare. Det innebär att skolhuvudmännen ska sträva efter att inrätta karriärtjänsterna förstelärare och lektor för särskilt yrkesskickliga lärare. Redan från hösten 2013 avsätts 187 miljoner för ett statsbidrag till huvudmän som inrättar karriärsteg. För kommande år beräknar regeringen upp till 880 miljoner kronor per år, vilket beräknas omfatta ungefär 10 000 karriärtjänster för duktiga lärare. Därutöver fortsätter regeringen att satsa på forskarskolor för lärare och förskollärare
Avslutningsvis, herr talman, menar jag att alla insatser och reformer som regeringen har tagit initiativ till på skolområdet syftar till att öka elevernas kunskapsresultat. Jag anser dock att ytterligare insatser behöver göras för att förbättra resultaten i skolan och har därför för avsikt att återkomma med fler förslag till riksdagen om ytterligare insatser.
anf.2 Monica Green (S):
Herr talman! Tack, skolministern, för svaret! Jag har skrivit den här interpellationen just med tanke på den jämförelse som Unicef, alltså FN:s Unicef, gjorde mellan 29 länder. Det var i ämnena läsning, matematik och naturvetenskap. Där hamnade Sverige på en förnedrande 18:e plats bland de här 29 länderna. Det var upphovet till min interpellation.
Men sedan finns det fler anledningar att diskutera de här frågorna, för detta är vidare än så.
Jag inser att även Björklund är orolig för de sjunkande skolresultaten. De sjunker för varje år i takt med att Björklund är skolminister. Det blir nästan lite löjeväckande när skolministern är så desperat att han beställer en egen statlig utredning som ska bekräfta att det tar lång tid att förändra i skolan. Jag undrar om ministern möjligtvis har hört talas om uttrycket: Som man ropar i skogen får man svar.
Man kan säga till några utredare: Kan inte ni berätta för alla andra att det tar lång tid att förändra skolan.
Då gör de väl det - det tror jag.
I stället för att utreda varför det tar lång tid kanske man ska ägna sig åt att se till att skolan får det lugn och den ro den behöver och se till att man faktiskt satsar på skolan, inte bara säger att man gör det, genom bland annat pengar. För skolan behöver pengar.
Nu har kommunernas ekonomi undergrävts just med tanke på att vi har en massarbetslöshet, som har ökat i takt med att vi har en borgerlig regering. Skolresultaten sjunker, och massarbetslösheten ökar. Detta gör att kommunernas ekonomi undergrävs på grund av att de då får betala ut socialbidrag i stället för att satsa på skolan som de skulle vilja göra.
Ett annat exempel är att ni bara satsar på kommunerna när det är valår. En gång har ni höjt anslagen, när det var just valår. Sedan var det inte aktuellt igen. Nu får kommunerna klara sig själva, och de har svårare och svårare att få det att gå ihop. Många kommuner står nu inför skattehöjningar om de ska klara sina åtaganden.
Sedan är det en sak till med skolministern. Jag förstår att han är desperat när det gäller att vi måste se resultat. Varför vänder det aldrig? Björklund beskriver här för mig en massa stora reformer och nationella prov. Det är mer och mer betyg, och man ändrar i läroplanerna.
Kanske är det så att det är just den här desperationen hos Björklund som har gjort att skolan inte får det lugn och den ro som den behöver. Det ska testas och hela tiden läggas på mer och mer krav, så att lärarna inte får möjlighet att undervisa, det som de faktiskt är allra bäst på. Det handlar om att få utveckla lärarnas möjligheter, det som de är allra bäst på, den pedagogiska kunskapen.
Jag inser att Björklund är desperat. Vi socialdemokrater är också väldigt oroade för skolan och skolans resultat i framtiden. Vi vill satsa på mindre klasser. Vi vill satsa på fler lärare. Vi vill se till att vi investerar i lärarnas kompetensutveckling. Det handlar också om att man får ett utbyte mellan lärarna. Var har det varit bra? Och hur ska vi göra för att andra skolor ska lära sig att ta efter de goda exemplen?
Det finns mycket man kan göra. Jag tror att man framför allt ska se till att kommunerna får ekonomi för att satsa men också att skolan får lugn och ro.
anf.3 Eva-Lena Jansson (S):
Herr talman! Tack, Monica Green, för en bra interpellation! Jag skulle vilja ställa några frågor till utbildningsminister Jan Björklund med anledning av den fråga som Monica Green lyfter upp men också den rapport som vi kunde se i går, som kommer från Skolverket och som visar på de ökade skillnaderna mellan skolorna, alltså den minskade likvärdigheten.
För mig, och jag tror att det borde vara det även för Jan Björklund, är det ett bekymmer när vi ser att skillnaderna i skolorna ökar, för eleverna men också mellan eleverna. En del elever får gå i en bra skola, och en del elever får tydligen gå i en dålig skola eller i alla fall en mindre bra skola.
Vad tänker regeringen att man måste göra för att minska den här segregationen? Vi har haft en likvärdig skola och har sett att det har gett ett bra resultat i samhället. Nu när vi får ökade skillnader i skolan måste ändå Jan Björklund som har varit utbildningsminister i snart sju år dra några slutsatser.
Jag vet inte, herr talman. Kanske kommer han att säga att det är sossarnas fel. Men vi har i alla fall inte suttit vid regeringsmakten de senaste sex åren, så det vore väl önskvärt om utbildningsministern kunde vara framåtsyftande och säga någonting om hur han tänker när det gäller den minskade likvärdigheten och just den rapport som kom från Skolverket i går.
anf.4 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):
Herr talman! Det finns ett par olika typer av kritik som riktas mot regeringens utbildningspolitik i debatten. Det ena är att det förändras för lite, och det andra är att det förändras för mycket. Det ena är att förändringarna går för fort, och det andra är att resultaten kommer för långsamt.
Det är den typen av kritik som Monica Green riktar samtidigt, och det går inte ihop. Ni har röstat emot nästan alla de stora skolreformer som nu genomförs. Ändå klagar ni nu på att resultaten dröjer. Hade ni styrt hade ju inga reformer alls genomförts. Det är det som är sanningen, i alla fall om man stöder sig på hur ni har röstat i denna riksdag under de här sju åren. I princip alla större lärar- och skolreformer har Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet röstat emot helt eller delvis.
Jag förstår inte kritiken mot att regeringen beställer en forskningssammanställning där man utvärderar de utbildningsreformer som nu pågår. Varför skulle det vara fel? Ska vi inte stödja oss på forskning när vi gör reformerna? Professor Per Thullberg, som ju utnämndes till generaldirektör för Skolverket av den förra, socialdemokratiska regeringen och som numera är pensionär, har gjort den här sammanställningen. Han har mycket gediget gått igenom reform för reform och finner att det finns stöd i forskningen för reformerna men betonar att vi måste ha tålamod innan de ger resultat.
Det tålamodet har varken Monica Green eller jag, utan vi vill göra ännu fler reformer. Det behövs. Det kommer att ta tid innan de här reformerna, de stora läroplansreformerna, betygsreformerna och lärarutbildningsreformerna, ger resultat. Men reformerna har rätt inriktning, och det var ju det som var det viktiga, centrala budskapet i professor Thullbergs besked i utredningen i går.
Varför är det fel att bygga på forskningsstöd? Det får gärna Monica Green utveckla i nästa inlägg.
Staten satsar mer resurser på skolväsendet i dag än vad staten gjorde 2006 när Socialdemokraterna styrde. Monica Green påstod att när det inte är valår så drar vi undan pengarna. Så är det inte. Staten satsar mer på skolan i dag än vad staten gjorde 2006. Statsbidragen till kommunerna är högre i dag än vad de var 2006, bara så att vi är överens om det som utgångspunkt. Det är inte så att alliansregeringen har dragit ned på statsbidragen till kommunerna eller på statens anslag till skolan under sin regeringstid jämfört med hur det var ni själva styrde. Det har ökat på båda punkterna.
Resultaten har inte sjunkit de senaste sex åren. De har sjunkit de senaste tjugo åren. Det är bakgrunden till utbildningspolitiken. Det är därför vi lägger om hela den svenska utbildningspolitiken och gör alla dessa reformer som nu görs och som Monica Green har röstat emot men som hon nu kritiserar mig för att inte ge resultat snabbt nog.
Vi behöver göra mer. Det vi gör räcker inte. Vi behöver göra mer, och jag är naturligtvis också bekymrad över det som båda debattörerna tar upp om bristande likvärdighet. Där menar jag att det finns tre faktorer som påverkar likvärdigheten och som vi måste våga se.
Det första har inte så mycket med utbildningspolitiken att göra, utan det är bostadssegregationen. När det påstås här att skolan alltid har varit likvärdig förut är det inte sant. Den har alltid varit väldigt olika. Miljonprogramsområden med många lågutbildade och en hög invandrartäthet med nyanlända har alltid haft lägre resultat än till exempel den svenska medelklassens villaområden. Så har det alltid varit. Det som är synligt nu är att vi mäter detta mycket mer med nationella prov och betyg, och så får vi oftare en debatt kring det.
Sedan tror jag att det är korrekt att säga att skillnaderna har ökat, även om vi i grunden alltid har haft skillnader. Där finns ett par faktorer. Några kan vi påverka, andra är svårare att påverka. Men några faktorer vi kan påverka, och det är att vi måste återgå till mer traditionell katederundervisning. Detta att eleverna själva ska söka sina kunskaper leder till att en del är mycket motiverade och mogna och får pushning hemifrån att göra det medan andra inte får det. Jag tycker också att vi behöver en mer socioekonomisk fördelning av resurserna ute i kommunerna så att skolor med svåra förutsättningar får mer pengar än andra skolor.
Det är alltså ett par förändringar som vi bör komma till beslut om i denna kammare under mandatperioden. Men påståendena som säger att vi inte satsar på skolan i dag eller att vi har dragit ned jämfört med den socialdemokratiska regeringstiden, det är helt och sant en bluff!
anf.5 Monica Green (S):
Herr talman! Björklund får beställa precis vilka utredningar han vill. Det är okej för mig, och jag ska inte kritisera att forskare tar fram att det tar lång tid. Jag tycker bara att det är lite halvlöjligt att ta fram en utredning som ska bekräfta Björklunds desperation över att det inte händer någonting. Men visst, forskare får gärna stödja det. Jag ser det själv med egna ögon, utan att fråga forskare, men jag har inget emot att även forskarna bekräftar att skolresultaten sjunker.
Jag skulle i det sammanhanget vilja ta fram det som Björklund också tar fasta på, nämligen att vi inte har en likvärdig skola. Jag själv ser också att det blir så splittrat med satsningar på skolan.
När Björklund säger att det alltid har varit skillnader mellan skolor så stämmer det, men nu ökar skillnaderna. Varför ökar skillnaderna mellan skolorna? Det finns många anledningar till det. En är att vi har ökade klyftor i samhället. Den borgerliga regeringen sätter ju en ära i att politiker inte ska lägga sig i någonting. Allt ska skötas av marknaden själv eller vid det så kallade köksbordet. Politiker ska inte lägga sig i.
Men när skillnaderna ökar och vi politiker inte vågar lägga oss i, då går det mycket snabbare. När vi inte vågar satsa på de mest utsatta grupperna utan säger att vi sänker skatterna för dem som redan har, för då löser det sig nog - den typen av politik vill inte jag ha. Det är en oansvarig politik som jag tycker att den borgerliga regeringen bedriver när vi ser med öppna ögon att den politiken ökar klyftorna i samhället.
Jag vill ha en ansvarstagande politik som vågar säga det som Björklund nu säger men som han inte har sagt tidigare: att skillnaderna ökar mellan skolorna mer än vad de har gjort tidigare. Och då kanske man också ska våga se vad som pågår i samhället med de stora skillnaderna och att ni faktiskt satsar på dem som redan har.
Vi socialdemokrater vill investera i mindre skolklasser. Vi vill satsa på fler utbildningar. Vi vill satsa på skickliga lärare, obligatoriska förskoleklasser och kostnadsfri läxhjälp för alla barn, inte bara för dem som är rika nog att ha ett RUT-avdrag. Det ökar nämligen också skillnaderna i samhället.
Vi har alltså en rad förslag som vi har lagt fram och som de borgerliga ledamöterna här i riksdagen har röstat emot. Det stämmer som Björklund säger att vi har röstat emot de borgerliga förslagen - de förslag som går ut på mer betyg i lägre och lägre åldrar och mer nationella prov som bara ska bekräfta det lilla barnets misslyckande i stället för att hjälpa det lilla barnet. Det kan faktiskt vara så att barn i 7-9-årsåldern inte är mogna nog att ta till sig den negativa informationen som ett betyg kan vara och att man stämplar ett barn för tidigt i pannan med ett misslyckande i stället för att hjälpa barnet så tidigt som möjligt och sätta in resurser där det behövs mest.
Vi tycker att man ska försöka utjämna skillnaderna i stället för att öka dem som den borgerliga regeringen gör.
anf.6 Eva-Lena Jansson (S):
Herr talman! Jag hade egentligen bara en fråga till utbildningsministern. Det var om han precis som jag var bekymrad över, och nu ska jag citera Skolverkets generaldirektör, att "Sverige utmärker sig internationellt som ett land där man minskar i likvärdighet och resultat".
Sverige minskar i likvärdighet och resultat, säger Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket. Det sade hon i går.
Att Sverige minskar i likvärdighet betyder att skolan blir sämre för en del och bättre för andra. Vi har en skola som segregerar, och dessutom skapar det sämre resultat. Då frågade jag om Jan Björklund var bekymrad och vad han tänkte att man skulle göra åt det här.
I går var det några unga elever som blev intervjuade. De sade så här: Det känns som om vi är en experimentverkstad. Deras upplevelse av att gå i skolan i dag var att det hela tiden sker snabba förändringar, betygen som ska förändras från den ena skalan till den andra och att det händer olika saker. Det här är en upplevelse som de har.
I Skolverkets rapport, även i den andra delen som Jan Björklund också har tittat på, pekar man ut det fria skolvalet som en av de bidragande orsakerna till den minskade likvärdigheten. Det infördes 1992, så det har ju gått ett tag. Då borde man kunna fundera på om man borde göra en utvärdering av de negativa effekterna och sedan dra slutsatser för att kunna göra någonting åt det här. Det finns ingen quick fix, säger Jan Björklund, men några idéer måste han ju ändå ha för att öka likvärdigheten i den svenska skolan oavsett var man bor.
Att dra några snabba slutsatser om den utbildningsnivå som människor som bor i olika stadsdelar runt om i Sverige har vill jag säga är att göra det väldigt enkelt för sig.
anf.7 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):
Herr talman! Professor Thullbergs utredning som kom i går visar att just nationella prov under årskurs 3 är ett av de mest centrala instrumenten, en tidig utvärdering för att faktiskt åstadkomma högre resultat i skolan. Jag har inte uppfattat att Socialdemokraterna vill avskaffa dem, men om Monica Green nu säger det får vi väl tro på att de ska avskaffas därför att det är en för tidig prövning.
Jag tror att man är elak mot barn om man inte testar deras kunskaper utan skickar dem vidare i skolsystemet år efter år utan att ge dem tillräcklig hjälp för att klara av detta, låtsas att alla har nått målen när de inte har gjort det. Förr eller senare går de in i väggen. Det är bättre att utvärdera tidigt och sätta in stödet tidigt, i stället för den gamla politiken där all hjälp skulle sättas in på gymnasiets individuella program. Då var det ofta redan för sent, för eleverna hade fullständigt tappat lusten att gå i skolan.
Sätt in hjälpen tidigt! Men det kräver utvärderingar, därför är nationella prov i trean ett helt centralt beslut. Det var det som utredaren visade med sin forskningssammanställning i går. Det är det enskilt viktigaste av alla viktiga beslut som vi har fattat. Nu säger Monica Green att det är fel. Det är intressant.
Jag sade det redan i mitt förra inlägg, Eva-Lena Jansson, men jag kan säga det en gång till: Jag är bekymrad över bristande likvärdighet i svensk skola. Dock vill jag säga direkt att jag inte är beredd att avskaffa det fria skolvalet, och jag uppfattar inte att Socialdemokraterna är det heller. Då har vi ungefär samma utmaning framför oss, att vi vill behålla det fria skolvalet men att vi genom andra beslut måste kompensera för de eventuella negativa effekter som det fria skolvalet har.
Det fria skolvalet har stora positiva effekter, men det finns också en baksida. Då måste vi kompensera för det. Såvida vi inte ska göra som Vänsterpartiet föreslår, förbjuda det fria skolvalet. Alla ska gå i den skola som kommunalrådet bestämmer. Om det är det ni vill, berätta det! Om det inte är det måste vi gemensamt hantera detta. Det fria skolvalet har fördelar som vi vill behålla, men det finns också avigsidor som vi måste möta med andra åtgärder. Det är vi beredda att göra.
Jag tror då att den centrala åtgärden i grunden är att över huvud taget se till att den svenska skolan presterar mer: bättre lärarutbildning, generella åtgärder med betygssystem, tydliga läroplaner och så vidare. Utöver det är jag beredd att vidta särskilda åtgärder för de skolor som har de allra tuffaste utmaningarna.
Det första är naturligtvis att kommunen måste se till att omfördela resurser så att de skolor som har de största utmaningarna får mer resurser. Det är en självklarhet. Då kan jag säga att det är en väldig skillnad. Jag kan se att Stockholms kommun, som är borgerligt styrd, har en väldigt långtgående omfördelning. Lärartätheten i Rinkeby är ungefär dubbelt så hög som lärartätheten på Östermalm. Det är en väldigt långtgående omfördelning - det är faktor 2 - medan de flesta socialdemokratiskt styrda kommuner har mycket lägre omfördelning. Jag tycker att man måste ha omfördelning. Jag är beredd att lagstifta på den punkten, att skriva in i lagen att kommunerna ska ha en omfördelning av resurser på socioekonomiska grunder. Det är det ena.
Det andra är att jag tycker att man då bör kunna erbjuda extra attraktiva lärartjänster på de utsatta skolorna för att där locka till sig ett söktryck av lärare så att man kan välja och vraka och ta de bästa, till exempel genom att utnyttja förstelärarsystemet. Staten subventionerar nu lärartjänster genom att gå in och betala högre löner på de här skolorna.
Det är två konkreta åtgärder. Jag är absolut beredd att lyssna på flera åtgärder för just de här skolorna. Jag är dock inte beredd att avskaffa det fria skolvalet, att föräldrar bestämmer i vilken skola barnen ska gå i stället för att kommunalråden bestämmer det. Den reformen menar jag har kommit för att stanna.
anf.8 Monica Green (S):
Herr talman! Jan Björklund låter lite förvirrad. I sitt första inlägg säger han: Ni sossar är emot allting. Sedan säger han: Ni är ju inte emot de nationella proven. Tycker Monica Green något annat? Först säger han att vi är emot allt, sedan säger han att vi inte alls är emot. Det talar nog sitt tydliga språk. Björklund är den som viftar med pekpinnen och pekar med hela handen att nu måste ni se till så att det blir resultat i skolan; den där desperationen som jag ser hos skolministern.
Jag förstår att skolministern är orolig. Det är vi socialdemokrater också. Hade jag varit skolminister skulle jag också ha varit väldigt orolig för de sjunkande resultaten. Då skulle jag som socialdemokrat ha försökt att utjämna skillnaderna i samhället i stort, inte öka på som ni vill göra och som ni faktiskt gör med berått mod. Det är det ena.
Det andra är att man också försöker utjämna mellan skolorna. Det är Björklund numera inne på. Det är ju vackert så. Vi försökte alltid göra det när vi styrde. Vi försökte se till att uppmana till att man satsar på de skolor som behöver mest. Nu ser vi att trenden har varit att kommunerna inte gör så, antagligen för att det är den trenden i samhället, alltså ökade skillnader, satsa på dig själv, elittänkandet och att man inte bryr sig så mycket om samhällen utanför centrum och så vidare. Jag ser ju den trenden över huvud taget.
Vi vill satsa på skolan på riktigt. Vi vill satsa på lärarna. Vi vill ha mindre klasser. Vi vill ha en förskola för alla. Vi vill ha läxhjälp för alla, inte bara för dem som har råd att göra avdrag för en RUT-läxhjälp. Och vi vill se till så att vi får lugn och ro så att vi kan satsa både på eleverna och på lärarna. Jag hoppas att Björklund också vill det.
anf.9 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):
Herr talman! De åtgärder som Monica Green räknade upp på slutet kan jag skriva under på allihop. Det är verkligen inga revolutionerande förändringar. Jag är för dem, och de kommer förmodligen att finnas till beslut i denna riksdag. Det är ju de åtgärder som Monica Green har hört att vi också talar om. Ni har dem i era motioner. Vi ska väl gemensamt fatta de besluten. Det är alldeles utmärkt.
När det däremot gäller det här samhället i stort får vi väl ta en jobb- och skattedebatt i ett annat sammanhang. Att höja skatterna på ungdomsjobb med 25 miljarder kommer inte att minska klyftorna. Det kommer att öka ungdomsarbetslösheten ganska kraftigt i Sverige. Men det är en annan debatt. Den får vi ta vid ett annat tillfälle.
Resultaten har sjunkit i den svenska skolan i 20 års tid, kanske ännu längre. Det är 20 år vi kan mäta, för det är under den tiden Sverige har deltagit i internationella undersökningar.
Läraryrkets attraktionskraft har sedan kommunaliseringen för 23 år sedan bara sjunkit. Kommunaliseringen menar jag är en mycket stor bov i dramat när det gäller läraryrkets status och attraktionskraft. Det minskade intresset för att bli lärare går att direkt avläsa när kommunerna tog över skolan. Där har Socialdemokraterna ett mycket stort ansvar.
De reformer vi nu gör kommer att vända utvecklingen. På en del punkter tar det tid, på andra ger det redan effekt. De senaste två åren har söktrycket till lärarutbildningen gått upp väldigt kraftigt. Det är faktiskt en av de viktigaste effekterna av vår utbildningspolitik. I år gick söktrycket upp med 15 procent. Det är en väldigt kraftig ökning i sådana sammanhang. Det beror ju på alla de reformer vi nu gör inom läraryrket: ny utbildning, karriärtjänster, högre löner och så vidare. Det är klart att det beror på de reformerna. Jag är glad om de har uppslutning här.
Jag är naturligtvis beredd att lyssna på alla goda förslag i framtiden också för att förbättra kvaliteten i den svenska skolan. Men det är en jätteomläggning som svensk utbildningspolitik nu är inne i. Den är central och avgörande för Sveriges framtid. Vi lämnar bakom oss en utbildningspolitik som hade misslyckats.