Persson, Peter (S) besvaras av
anf.29 Finansminister Anders Borg (M):
Herr talman! Peter Persson har frågat vilka insatser jag avser att göra för att stödja kommuner och landsting. Han har också frågat hur jag ser på statens och kommunsektorns olika roller för arbetsmarknadspolitiken och välfärden.
Jag vill framhålla att regeringen tar ett stort ansvar för kommunsektorns ekonomi. Samtidigt värnar regeringen uthålliga offentliga finanser med trygga säkerhetsmarginaler.
Det viktigaste regeringen kan göra för att kommuner och landsting ska klara sina åtaganden är att bedriva en politik för full sysselsättning. Regeringen har också nyligen tillfört kommunsektorn 20 miljarder kronor i tillfälliga konjunkturstöd och 5 miljarder kronor som en varaktig höjning av statsbidragen. Dessutom har regeringen stärkt kommunsektorns förutsättningar för att själva möta konjunkturvariationer framöver. Den 1 januari i år infördes möjligheten för kommuner och landsting att utjämna sina intäkter över tid.
Regeringens bedömning i den ekonomiska vårpropositionen är att kommunernas och landstingens ekonomi fortsätter att vara förhållandevis stabil trots ett svagt konjunkturläge de närmaste åren. Kommunsektorn bedöms redovisa överskott samtidigt som den kommunalt finansierade sysselsättningen fortsätter att öka. Regeringen följer noga utvecklingen i kommunsektorn och återkommer kontinuerligt med nya bedömningar av kommunsektorns ekonomi.
Avslutningsvis värnar regeringen den svenska modellen. Staten ansvarar tillsammans med parterna för arbetsmarknadens funktionssätt. Samtidigt ansvarar kommuner och landsting för viktiga uppgifter inom vård, skola och omsorg.
anf.30 Peter Persson (S):
Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!
Anders Borg är en nöjd man. 260 00 arbetslösa har blivit 447 000, men det är liksom någon annans fel någon annanstans. Skattesänkningar på 120 miljarder, försämrad arbetslöshetsförsäkring och försämrad sjukförsäkring har direkt påverkat kommunsektorn. Intäkterna har minskat och utgifterna har kraftigt ökat.
De nyanställda i kommunerna i dag tenderar att vara socialsekreterare som sysslar med bidragshandläggning. Det handlar om bidrag skapade av försämrad arbetslöshetsförsäkring, försämrad sjukförsäkring och massarbetslöshet.
När du, Anders Borg, nu är så nöjd med er politik undrar jag: Hör du inget om kaoset i förlossningsvården i moderatledda Stockholms läns landsting? Har det gått dig fullständigt förbi? Har du inte läst något om sjukvårdshaveriet i moderatledda Region Skåne?
Har du inte sett ett enda inslag i tv om att grupperna i förskolan ökar i storlek? Känner du inte någon enda förälder eller något barn som beskriver att skolklasserna blir allt större och lärarna allt färre i förhållande till klassernas storlek?
Känner du inte någon gammal människa som kan berätta om hur det sparas i äldreomsorgen, eller är det dig helt obekant vilken dramatisk nedrustning som sker av den personliga assistansen? Det är kanske de allra sköraste i vårt välfärdssystem som har fått rätt till personliga assistenter för sin dagliga livsföring men som nu har fått möjligheterna kraftigt reducerade.
Föregående år, 2012, hade 50 procent av landets kommuner underskott i sitt bokslut om man inte hade haft engångsbelopp från Afa. I löpande drift, skatteintäkter och utgifter hade alltså hälften av kommunerna underskott. År 2016 beräknas kommunsektorn enligt Sveriges Kommuner och Landsting ha behov av tillskott från staten på 12 miljarder och dessutom ett behov av egen skattehöjning, generellt på 60 öre.
Tror du, Anders Borg, att fortsatta skattesänkningar är den bästa medicinen för en hårt prövad kommunal sektor? Kan du över huvud taget tänka dig att göra några insatser för att underlätta problemen i den kommunala ekonomin, med de effekter jag har beskrivit när det gäller alltifrån förlossningsvården här i Stockholm till ungdomars villkor när personlig assistans dras in?
anf.31 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Samtidigt som regeringen talar om hur välskötta statens finanser är och att vi har råd med den ena skattesänkningen efter den andra kan man ute i kommuner och landsting se att många av dem har tvingats höja skatten antingen de har velat det eller inte. Till och med borgerligt styrda kommuner har känt sig tvingade att höja skatten. Vi kan se detsamma på landstingssidan. I de landsting som vägrar höja skatten, till exempel Stockholm och Skåne, som är borgerligt styrda, kan man också se ett fullständigt haveri, där man borde höja skatten för att över huvud taget klara hjälpen till medborgarna.
I Skåne har man sett att Socialstyrelsen har konstaterat fem dödsfall till följd av överbeläggning på akuten. Det är platsbrist som lätt skulle kunna byggas bort om man bara tillskjuter de ekonomiska resurserna.
Detta kostar till och med människoliv som vi faktiskt skulle kunna rädda om vi satsade mer på välfärden.
Det är ett problem. Man kan till exempel titta på de kommuner som har tvingats höja skatten för att klara välfärden. Det drabbar även de fattiga kommuninvånarna, som inte når upp till att betala statlig skatt, det vill säga de har inte fått del av de här skattesänkningarna. Det slår hårt mot dem som har sämst ekonomi när man tvingas höja skatten i kommunerna. Det har blivit en märklig obalans där den ena skattesänkningen efter den andra är på statlig nivå. På landstingsnivå och kommunal nivå höjer man skatten, och de som inte höjer den borde i många fall höja den.
Vi kan också se hur försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen har skjutit över människor till att bli försörjda på kommunal nivå. Socialkontoren är hårt ansatta. Man kan säga att många i personalen går in i väggen och blir totalt utbrända av situationen. Det är fruktansvärda människoöden. Det är fattiga människor som man inte har möjlighet att hjälpa.
Vi kan på kommunal nivå också se att det finns ett behov av bostadsbyggande, men även där sätter bristen på statliga satsningar hinder i vägen. Det som skulle behövas är en stimulans för att få i gång byggandet av hyresrätter. I dag byggs det alldeles för få hyresrätter, vilket drabbar kommunerna. Det blir också svårare att få människor att komma till kommunerna, inte minst när det gäller pendling. Man köper ju inte en bostadsrätt om man inte vet hur länge man ska stanna i en kommun, utan då är det hyresrätt som gäller. Och det gäller självklart alla dem som inte kan köpa en bostadsrätt, som har tillfälliga jobb, som inte får lån, bostadslån, på grund av det eller som är arbetslösa eller studerande.
Här skulle regeringen kunna satsa på ett riktat stöd för byggande av hyresrätter. Man skulle också kunna komma till skott med en översyn när det gäller skattediskrimineringen av hyresrätten. Man kan se att det när det gäller bostadsrätt, villa och radhus har blivit olika former av ekonomiska lättnader för dem som bor där. Det handlar om fastighetsavgifter, ränteavdrag med mera. Detta har inte kommit hyresrätten till del.
Det är ett sätt att stimulera hyresrätten. Och det handlar om att se till att vi får stopp på de här ombildningarna från hyresrätt till bostadsrätt, som regeringen har underlättat, och utförsäljningar av allmännyttan.
Det här är saker som regeringen skulle kunna göra för att underlätta kommunernas situation.
Jag kan bara nämna utbildningssystemet också. Malmö kommun, till exempel, har fått gå in och täcka upp nedskärningarna inom komvux, som regeringen har gjort.
Det finns mycket som regeringen skulle kunna göra för att underlätta situationen. Landet är stort. Det som händer i kommunerna är en väldigt viktig del av det som händer i Sverige.
anf.32 Finansminister Anders Borg (M):
Herr talman! Jag hade tänkt använda det här inlägget till att relatera lite till hur sakförhållandena ser ut i svensk kommunsektor.
Till att börja med går det inte någon uppsägningsvåg över kommunsektorn. Vi hade under de senaste två månaderna 167 varsel, vardera, i kommunsektorn, att jämföra med 1 600 respektive 1 200 under samma månader 2009. Vi har alltså en situation där det i kommunsektorn finns en stabilitet när det gäller varsel.
Vi kan titta på nyanmälda lediga platser. Vi hade i januari och februari 35 000 nyanmälda lediga platser inom offentlig sektor. Det var alltså en ökning av antalet lediga platser i den offentliga sektorn.
Vi kan titta på kommunernas ekonomi. Vi kan börja med kommunal konsumtion. Den låg 2006 på 557 miljarder kronor, och den beräknas nästa år ligga på 742 miljarder kronor. Det är en ökning med 185 miljarder kronor.
Vi kan titta på kommunernas samlade intäkter. De låg på 656 miljarder kronor 2006 och beräknas av Kommunförbundet nästa år ligga på 882 miljarder kronor. Det är en ökning på något över 200 miljarder kronor.
Det har alltså tillförts betydande resurser både i kommunal konsumtion och i samlade kommunala intäkter.
Det här återspeglar att sysselsättningen sedan 2006 i den kommunalt finansierade verksamheten har ökat från 1 200 000 till 1 215 000 personer. Trots en mycket allvarlig ekonomisk kris har sysselsättningen i den kommunalt finansierade verksamheten ökat.
Vi kan titta på de skattesatser vi har. Skattesatsen låg på 31,60 år 2006. År 2012 låg den på 31,60. Det hade alltså inte mellan 2006 och 2012 skett en enda ökning. I år förväntas kommunalskatten öka med 13 öre, till 31,73. Om jag har förstått Socialdemokraterna rätt har det en förödande och betydande effekt på hur den kommunala ekonomin fungerar. Det ska möjligtvis relateras till att kommunalskatten år 2002 låg på 30,50 och att den sedan ökade till 31,60 på de fyra år som Socialdemokraterna styrde.
Vi har en kommunsektor där sysselsättningen stiger. Vi har över 30 000 lediga platser för närvarande. Vi har i internationell jämförelse väldigt goda resultat när det gäller sjukvård, omsorg och barnomsorg. Därutöver har vi en del bekymmer på skolområdet. Där gör vi mycket breda och tunga reformer för att skärpa kunskapskraven.
Vi har alltså inte nedrustat kommunsektorn, utan vi har en medveten politisk strategi där arbetslinjen kommer främst. Därefter skyddar vi verksamheterna i välfärdens kärna, det vill säga skola, barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård.
Här kan inte kontrasterna vara tydligare. Socialdemokraterna prioriterar inte skolan. Socialdemokraterna prioriterar inte äldreomsorgen. Socialdemokraterna prioriterar inte sjukvården och barnomsorgen. De prioriterar bidragen, bidragen, bidragen och bidragen. Det är den socialdemokratiska prioriteringen.
Det är därför vi har kunnat bygga ut resurserna till kommunerna. Det är därför det inte har varit någon bred skattehöjningsvåg. Vi prioriterar nämligen full sysselsättning, och det är den enda stabila grunden för välfärd.
anf.33 Peter Persson (S):
Herr talman! Anders Borg har denna eftermiddag döpt om människor till fjärdedecimaler. I den andan fortsätter han i det här inlägget.
Han är fullständigt oförmögen att bemöta det jag sade om hur kvinnor i förlossningsvården i moderatstyrda Stockholm våndas inför en situation, om hur de som arbetar professionellt i den slår larm på larm på larm, om haveriet i den moderatledda sjukvården i Region Skåne eller om de unga som berövas personlig assistans.
Det är uppenbarligen inte människor för Anders Borg. Det är fjärdedecimaler i något matematiskt system, något budgettekniskt hopkok. Men ekonomi är inte mål. Det är medel för att skapa ett bättre samhälle, Anders Borg.
Självklart ökar den kommunala konsumtionen när människorna blir fler. Men det jag säger är att föregående år hade hälften av landets kommuner underskott i sin ekonomi, om man räknar bort en engångsintäkt som var försäkringsmässig. Det är sanningen.
Därute i förskolorna, skolorna och äldreomsorgen finns neddragningarna. Därute finns de nedlagda fritidsgårdarna.
Jag vill påstå att detta är en effekt av er skattesänkningspolitik och er misslyckade jobbpolitik i två avseenden.
För det första handlar det om den arbetslöshet som du producerat - det är 200 000 fler arbetslösa. Många får inte plats i arbetslöshetsförsäkringen utan går i dag till det kommunala försörjningsstödet. För det andra handlar det om de skatteintäkter som försvinner när arbetslösheten är närvarande i stället för arbete.
I grunden är det den misslyckade jobbpolitiken, förstärkt med orättvisor i de sociala försäkringssystemen, som skapar den klena kommunala ekonomin, som du vill förneka, som drabbar människor.
45 procent av dem som i dag besöker kommunernas socialkontor för att få hela sin sociala ställning och ekonomi rannsakad - Gör slut på sparmedel! Sälj bilen! Sälj sommarstugan! - har du skickat dit, Anders Borg. Deras enda problem är att de inte har ett arbete, och förutom att de inte har ett arbete har de heller ingen arbetslöshetsförsäkring. Det är de som knackar på porten för att få bidrag - bidrag som Anders Borg har tvingat fram. Och när det finansieras måste det tas från skolor och förskolor och äldreomsorg.
Så straffar du både de arbetslösa och den kommunala ekonomin, Anders Borg. I den meningen hänger er ekonomiska politik ihop.
anf.34 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Det är ett faktum som kommunerna själva vittnar om att det är en tung börda när människor som tidigare har fått hjälp från staten via a-kassan och sjukförsäkringen nu går till socialkontoren.
Precis som Peter Persson säger är väldigt många av dem arbetslösa som inte längre får vara med i a-kassan eller som inte har haft råd att betala sin a-kasseavgift när man har höjt avgiften, speciellt för dem som har lägst löner och störst risk för arbetslöshet.
Vi kan också se sjuka människor inom försörjningsstödet. De borde egentligen vara inom sjukförsäkringen och erbjudas rehabilitering, men de får varken rehabilitering eller sjukförsäkring. De hamnar också på socialkontoren.
Det här är en väldigt tuff uppgift för socialsekreterarna som ofta är hårt tyngda av väldigt många fall per person. Dels har de de ärenden de tidigare hade hand om, dels, till följd av omläggningar i a-kassan och sjukförsäkringen, ökas bördan på drastiskt. Detta har inte förbättrat kommunernas ekonomi.
Vad gör man med svårt sjuka människor som hade behövt få en ekonomisk förstärkning? Att vara fattig och kanske knappt kunna ge sina barn mat är ju en av delarna som gör att de mår ännu sämre. Hur ska man då få ut dem i arbetslivet?
Detta har också blivit en börda för socialkontoren som har blivit Arbetsförmedlingen light. Nu ska socialkontoren fungera som arbetsförmedling, men när man ser att inte ens människor som är fullt friska får jobb i dag med den politik som bedrivs har ju svårt sjuka människor jättesvårt att få jobb.
I Region Skåne har vi någonting som kallas anställningsstopp. Det innebär inga uppsägningar, men det innebär att personalstyrkan minskar. När någon är sjukskriven, pensionerar sig eller är föräldraledig ersätts inte de tjänsterna. Det är ett jätteproblem.
anf.35 Finansminister Anders Borg (M):
Herr talman! Peter Persson kallar nu fördelningspolitisk analys för beräkningstekniska hopkok, om jag förstod det hela rätt.
Låt oss klargöra vad Finanspolitiska rådet säger om fördelningspolitiken. De konstaterar att tillgänglig statistik från SCB visar att spridningen i disponibla inkomster ökat sedan 1990-talskrisen och att detta
huvudsakligen
ägde rum under 1990-talet. Man drar vidare slutsatsen att spridningen i disponibelinkomster mätt med Gini-koefficienter - jag antar att det är hopkoken - i stort sett har varit konstant sedan 2006.
Detta är det sätt som vi normalt sett mäter inkomstskillnader på. De ökade alltså kraftigt under Socialdemokraternas tid, men nu har man alltså trots den värsta krisen sedan depressionen förvånansvärt nog, som rådet konstaterar, stått still sedan 2006.
Detta kallar Peter Persson för beräkningstekniska hopkok. Men det är så vi mäter inkomstskillnader och fördelning, Peter Persson. Det gör vi med Gini-koefficienter.
Men jag förstår att Socialdemokraterna, givet de här siffrorna, måste börja tala om hopkok. Man orkar inte ens längre ta en seriös debatt om fördelningspolitiken. Så illa är det med Socialdemokraterna.
Låt oss se vad Finanspolitiska rådet säger i sin analys. Jobbskatteavdrag har inte på något avgörande sätt ökat inkomstskillnaderna. Jag minns kanske något hundratal interpellationsdebatter där Socialdemokraterna har sagt att jobbskatteavdragen raserar rättvisan. Det har alltså inget stöd.
Socialdemokraterna har sagt att höjd a-kassa och höjd sjukförsäkring är lösningen. Det är rättvisa. Det är kärnan i den socialdemokratiska politiken. Bidragen är kärnan i den socialdemokratiska ideologin. Då säger Finanspolitiska rådet att det inte har någon märkbar effekt på fördelningen.
Alla de uppblåsta ideologiska överord vi har hört här kokar alltså ned till någonting som måste avfärdas som fördelningspolitiskt hopkok, det vill säga att när man på allvar försöker mäta den socialdemokratiska politiken, då blir det hopkok. Det är Peter Perssons hållning till analys.
Då blir det också logiskt att beskriva kommunsektorn som en sektor i sammanbrott. Låt mig bara konstatera att den kommunala konsumtionen, verksamheten, har ökat från 557 miljarder till 742 miljarder. De samlade kommunala intäkterna har ökat från 656 miljarder till 882 miljarder. Det har tillkommit behov, det har tillkommit befolkning, det har tillkommit annat. Men så vitt jag förstår är skillnaden mellan 656 miljarder och 882 miljarder inte en minskning utan en ökning med över 200 miljarder kronor.
Sysselsättningen under de här åren av dramatiska nedskärningar har gått från 1,2 miljoner till 1 215 000. En ökning är alltså en nedskärning. Det faktum att 15 000 fler jobbar inom den kommunalt finansierade verksamheten, det är en nedskärning. Då förstår man lite grann hur de socialdemokratiska hopkoken fungerar. Man vänder helt enkelt bak och fram på siffrorna.
Låt oss göra en checklista för vad det är vi talar om. Kommunernas verksamhet är skola, sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg. Vad vill Socialdemokraterna? Dessa verksamheter är inte prioriterade, för det är ju bidragen. Det är där pengarna ligger. Aldrig i någon av dessa debatter står Socialdemokraterna för sin politik. Aldrig ställer man sig upp och säger att vi har tänkt igenom det här, gjort en ideologisk analys och kommit fram till att det inte är så viktigt med skola och barnomsorg, utan det är bidragen som är det centrala. Varför reser sig aldrig Socialdemokraterna upp och säger detta? Varför låtsas man att det skulle vara verksamheterna man prioriterar när detta inte är sant?
Det man vill göra i skolan är att nedmontera kunskapskraven. Inom sjukvården vill man slopa valfriheten. Inom barnomsorg och äldreomsorg vill man ge tillbaka makten till kommunalråden. Det är den socialdemokratiska politiken. Det är vad man vill göra med verksamheterna. De stora pengarna, de många miljarderna som ska betalas med alla skattehöjningar är förbehållna bidragspolitiken där kärnan är att pressa ut människor från arbetsmarknaden. Det är kärnan i den socialdemokratiska politiken.
anf.36 Peter Persson (S):
Herr talman! I Schlingmanns studiecirkel går Moderaterna i evig skola. Prata om någonting annat när du blir attackerad! Använd nyspråk!
Jag har försökt föra en debatt med Anders Borg om den ansträngda ekonomin i kommunerna. Det är kaos i Stockholmssjukvården. Det är kaos i den skånska sjukvården. Men om detta och om enskilda människor vill Anders Borg över huvud taget inte prata. För Anders Borg finns det bara ekvivalenter, inte människor och människors villkor.
Jag tror att det är så här att det bristande ansvaret, ansvarslösheten och att prata om någonting annat handlar om en förfining av Anders Borgs nyliberala ideologi i ungdomen. Han själv står vid sidan av och säger: Vårt mål är ädelt och stort. Så delar han ut för lite pengar till dem som ska göra jobbet. Sedan klagar han på professionen eller verksamheten eller anklagar dem och säger att vi tog bort halva anslaget, men ni ska ändå göra en bättre verksamhet.
Det är detta jag varnar för i kommunsektorn.
Men jag tror att det här bara är ett av leden i er politik och era drömmars mål. Era drömmars mål är nämligen att vi ska ta upp den egna plånboken och köpa oss förbättringar. Ni har tjuvstartat med RUT för läxhjälp, där alla ska vara med och betala en slant till det som endast några få kan erhålla.
Det är det där ni vill fortsätta med. Men att ta den riktiga debatten om hur det ser ut, om bristerna i välfärden på grund av kommunernas utsatta ekonomi, det vill ni uppenbarligen inte. Men det finns väl fler interpellationsmöjligheter, herr talman.
anf.37 Finansminister Anders Borg (M):
Herr talman! En grundpelare i vår politik är att värna välfärden, den generella, allmänna och breda välfärden som skapar trygghet för människor. Det är därför som vi har kunnat se hur intäkterna i kommunsektorn från 2006 har ökat från 656 miljarder kronor till 882 miljarder kronor. Det är därför som vi har kunnat se hur antalet anställda i välfärden har ökat från 1 200 000 till 1 215 000 trots att vi har genomgått den värsta krisen sedan depressionen. När andra länder har skurit ned, avskedat, sagt upp, plockat bort, minskat, dragit ned har vi kunnat satsa på välfärden och har fler anställda än vi hade tidigare. Detta är en del av den svenska välfärdsmodellen. Det är viktigt att alla oavsett inkomst kan få barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg genom offentlig finansiering. Det är det som gör att IMF lyfter fram Sverige som en förebild, tillsammans med Brasilien, när det gäller att klara krisen utan att klyftorna har ökat.
När jag jämför svensk offentlig verksamhet med hur det är i andra länder känner jag en stolthet. Tittar jag på de tio femton vanligaste cancerdiagnoserna i Sverige och i USA klarar vi oss bättre i fråga om praktiskt taget alla. Det finns något enstaka område där amerikanerna är bättre men flera områden där vi är bättre.
Vår sjukvård har fått ökade anslag, och anslagen har ökat från ca 9 procent till 9,6 procent som andel av bnp under dessa år. Den kostar väsentligt mindre än de 16 procent som amerikanerna lägger på sjukvård, och vi ger bra sjukvård till alla. Det är så den svenska välfärdsmodellen fungerar. Det är det som vi har värnat, och det är det som vi har satt främst.
Men då har vi fått göra tuffa prioriteringar. Vi har inte kunnat lova höjda bidrag till alla. Vi har inte kunnat lägga pengarna i a-kassan eller sjukförsäkringen och inte kunnat öppna förtidspensionerna som andra förordar. Vi har i stället prioriterat välfärdens kärna. Det är därför som den svenska välfärdsstaten står sig så stark, och det är därför som tryggheten i Sverige är bättre än i de flesta andra länder.