Larsson, Hillevi (S) besvaras av
anf.17 Statsrådet Maria Larsson (KD):
Herr talman! Hillevi Larsson har frågat mig om jag har gjort det ställningstagandet att det är acceptabelt att barn på HVB-hem utsätts för inlåsning och misshandel samt att icke evidensbaserade metoder bör tillämpas i behandlingen av barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
Hillevi Larsson har vidare frågat vad jag avser att göra för att förbättra regelverket så att barn inte utsätts för direkt kontraproduktiva behandlingsmetoder på HVB-hem samt vad jag avser att göra för att barn ska få komma till tals och att barnens egna upplevelser av misshandel och övergrepp får en större betydelse vid tillsynen av HVB-hem. Slutligen undrar Hillevi Larsson vad jag avser att göra för att se till att skattemedel inte används till vinst i verksamheter som gör mer skada än nytta för de barn som placeras där.
Jag anser naturligtvis att det är fullständigt oacceptabelt att barn i HVB-hem utsätts för någon form av övergrepp. Samhället har ett stort ansvar för utsatta barn och unga. Detta ansvar är särskilt tydligt i fråga om barn och unga som befinner sig i samhällets vård. De barn som placeras på HVB har rätt till god omvårdnad och omsorg baserad på bästa möjliga kunskap. Socialnämnden ska se till att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden och har ansvar för att de insatser man beslutar om är av god kvalitet, följs upp och är till barnets bästa.
Under de senaste åren har den sociala barn- och ungdomsvården genomgått stora förändringar, och arbetet genomsyras i dag av ett barnrättsperspektiv där barn och unga i högre utsträckning än tidigare har rätt att komma till tals och vara delaktiga. Den 1 januari 2013 trädde de nya bestämmelserna i socialtjänstlagen i kraft som syftar till att stärka skydd och stöd för barn och unga. Bland annat ska socialnämnden utse en särskild socialsekreterare för barn som placeras utanför det egna hemmet. Den särskilda socialsekreteraren ska följa och ansvara för kontakterna med barnet.
Som Hillevi Larsson nämner har Socialstyrelsen ansvar för tillståndsprövning av HVB. Verksamheterna regleras av föreskrifter och allmänna råd. När samhället går in och övertar föräldraskapet ställer det stora krav på att detta sker på ett ansvarfullt och professionellt sätt. Socialstyrelsen har inom ramen för ett uppdrag om trygg och säker vård i familjehem och HVB tagit fram olika vägledningar för att underlätta socialsekreterarnas arbete med placerade barn. Regeringen har även träffat överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting i syfte att utveckla vården så att den bättre överensstämmer med bästa tillgängliga kunskap.
När det gäller frågan om att skattemedel inte ska användas till vinst i verksamheter som gör mer skada än nytta antar jag att Hillevi Larsson menar att kommunen inte ska placera barn på HVB-hem av låg kvalitet. Det är kommunerna som upphandlar de HVB-hem som de använder och det är viktigt att kommunerna följer upp hur väl verksamheterna svarar mot de krav som ställts i samband med upphandlingen.
Tillsynen av den sociala barn- och ungdomsvården är viktig och har skärpts sedan den 1 januari 2010. Socialstyrelsen ska inspektera varje HVB-hem minst två gånger om året, varav ett besök ska vara oanmält. Vid inspektionen ska inspektörerna tala med de barn som vill detta om hur de upplever sin vistelse och får numera lov att göra detta utan medgivande från barnets vårdnadshavare. Vi har också gett Socialstyrelsen ett uppdrag att bedriva en försöksverksamhet med tillsynsombud.
Barnsamtalen är en viktig del av tillsynen. Under 2012 har Socialstyrelsen genomfört mer än 3 500 samtal med barn och unga. De flesta barn uttrycker att de trivs och är trygga. Men tillsynen visar fortfarande på brister, till exempel när det gäller personalens kompetens och begränsningsåtgärder vid HVB. Detta är förstås inte är acceptabelt och något vi måste komma till rätta med.
Som ett led i regeringens strävan att kvalitetsutveckla den sociala barn- och ungdomsvården har regeringen tillsatt en särskild utredare som ska göra en översyn av bestämmelserna om tvångsvård enligt LVU. Syftet med utredningen är att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU. I utredarens uppdrag ingår att analysera om det ur ett barnrätts- och rättssäkerhetsperspektiv finns behov av att tydligare reglera verksamheten vid HVB samt att se över bestämmelserna om tillståndsgivning för HVB. Barns och ungas möjlighet att i högre utsträckning komma till tals ska beaktas. Vidare ska utredaren göra en översyn av de bestämmelser som reglerar Statens institutionsstyrelses verksamhet vid de särskilda ungdomshemmen, bland annat de särskilda befogenheterna. Uppdraget ska redovisas senast den 3 mars 2014.
Arbetet med att utveckla den sociala barn- och ungdomsvården är ett långsiktigt arbete och vi arbetar nu bland annat för att förbättra kompetensutvecklingen och bidra till en mer synlig och tillgänglig socialtjänst.
anf.18 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Bakgrunden till detta är ett av våra större HVB-hem - alltså hem för vård och boende. Det handlar om barn med mycket svår problematik, psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, till exempel adhd, Asperger, borderline och så vidare. Just på det här hemmet visade det sig att det fanns svåra missförhållanden redan 2005. Det var barn som berättade att de blev misshandlade och inlåsta. Trots detta hände ingenting. Man trodde helt enkelt inte på de här barnens berättelser.
Först 2012 hände något. Det var dessutom i samband med att de här uppgifterna kom fram i ett tv-program.
Jag tycker att det är allvarligt att missförhållanden kan få pågå under så lång tid utan att det händer något. Nu är detta bara ett exempel, men om man ser på den utvärdering som Socialstyrelsen har gjort under 2012 - det är alltså i modern, färsk tid - kan man se att drygt 30 procent av HVB-hemmen, antingen de är offentligt eller privat drivna, har anmärkningar på verksamheten. Det handlar om att man inte har ordentliga genomförandeplaner, om att de planer som finns inte följs upp, om att man inte har dokumentation av det som händer och av hur barnen utvecklas och om att barnen inte är delaktiga i behandlingen.
Det som är intressant med Socialstyrelsens uppföljning är att man inte har tagit hänsyn till kompetens och bemanning. Det är ju väldigt centralt att personalen, inte bara de som driver hemmen utan också de som faktiskt arbetar med barnen, har rätt utbildning och kompetens för det uppdraget liksom att bemanningen är tillräcklig för att fylla barnens behov. Där finns stora brister.
Det är miljardbelopp som delas ut i ekonomisk ersättning till dessa hem. Det är inte det värsta, för hade dessa miljarder gjort nytta så att barnen mådde bättre och fick det bättre hade det varit värt det. Men med tanke på hur många ställen det finns missförhållanden på är det allvarligt.
Självklart finns det barn som trivs jättebra, och det finns hem som är kompetenta och engagerade. Det vill jag inte säga emot. Men för de barn som lever i HVB-hem med missförhållanden är det en klen tröst. Här måste vi göra mer.
Till ett av de större HVB-hemmen, där barnen blev misshandlade och inlåsta, utgick 5 000 kronor per barn och dygn för vården. Det blir rätt mycket om man räknar ut månadskostnaden. Då borde man kunna förvänta sig något tillbaka. Barnet och barnets vårdnadshavare har rätt att förvänta sig mer. Det gäller såklart även kommunerna, som har gett HVB-hemmen uppdraget. Man ska inte behöva förvänta sig att barnen mår ännu sämre genom kränkning och misshandel.
Det är också allvarligt att man använder icke evidensbaserade metoder, det vill säga metoder som inte har vetenskapligt stöd. Ett exempel är något som kallas teckenekonomi. Det innebär att barnen deltar i ett belöningssystem. Om de uppför sig och följer reglerna till punkt och pricka får de belöningar. De kan få pengar, få delta i fritidssysselsättningar eller belönas på annat sätt. Men barnen har också drabbats av bestraffningar som får dem att må ännu sämre. Det är mycket illa.
anf.19 Statsrådet Maria Larsson (KD):
Herr talman! Hillevi Larsson gör som vanligt. Hon tar
ett
exempel och gör det till en bild av en hel verksamhet.
Varje gång man på något sätt tillgriper tvångsmedel är man utanför lagens ram. Det ska inte vara möjligt. Det ska inte ske i HVB-hem. Men sker det ska det naturligtvis uppmärksammas och bestraffas. I dag har vi en tillsynsmyndighet som till och med kan stänga enheter om de inte håller måttet kvalitetsmässigt.
Man kan dock inte låta ett enskilt exempel beskriva en hel verksamhet. Mycket har ändå blivit bättre, och det hoppas jag att Hillevi Larsson också kan bestyrka. I dag har vi en kunskap om dessa hem som vi inte hade tidigare. Från 2010 har vi förbättrat tillsynen. Tidigare kunde ett HVB-hem existera i fem tio år utan att få ett enda tillsynsbesök. I dag besöks de två gånger per år, och ett besök är oanmält.
16 procent fick ett beslut från Socialstyrelsen vid den senaste tillsynen 2012, och 1 800 besök har gjorts i verksamheterna. För dessa 16 procent handlade det ofta om kompetens eller att man använde sig av metoder som inte hade evidens. Detta är ett av de två stora arbeten vi har försökt göra. Vi har försökt förstärka tillsynen på ett påtagligt sätt.
Man ska alltid tala med barnen, och de flesta barn uppger att de känner sig säkra och trygga och att tillvaron känns meningsfull. Detta hoppas jag att Hillevi Larsson också läste i Socialstyrelsens tillsynsrapport, eftersom hon uppenbarligen har läst den.
Det andra stora arbete som vi jobbar mycket med är att få denna verksamhet att använda sig av ett evidensbaserat arbetssätt. Vi har slutit ett avtal med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, för att kunna komma i kontakt med alla HVB-anordnare.
Kommunerna har det yttersta ansvaret för att följa upp verksamheterna. Socialstyrelsens tydligaste påpekande utifrån senaste tillsynsrapporten är att kommunerna brister i sitt uppföljningsansvar. Den nationella tillsynsmyndigheten med sina två besök per år kommer inte att se allt. Socialnämnden är skyldig att ha en kontinuerlig uppföljning, och här brister det mycket. De har också ansvar för att se till att det är evidensbaserade metoder som används, att tvångsåtgärder inte används och så vidare. Här finns det uppenbart en hel del kvar att göra för att få kommunerna att bättre ta sitt ansvar.
Vår lösning har varit att kroka arm med SKL. Vi har utvecklingsledare i varje län som ska jobba mot kommunerna för att få dem att arbeta på ett evidensbaserat sätt. Detta har aldrig gjorts tidigare. Det är verksamheter som regeringen har startat och som inte har funnits historiskt. Vi är i ett förbättringsarbete som gör att vi har en helt annan situation i dag än för tio år sedan, och förhoppningsvis kommer vi att ha en ännu bättre situation om ytterligare fem år.
anf.20 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Om det vore så väl att det bara fanns ett exempel där det har gått snett, men tyvärr finns det fler. Som jag nämnde har drygt en tredjedel av hemmen fått allvarlig kritik av Socialstyrelsen, och då har man ändå inte granskat kompetens och bemanning.
Låt mig ta ytterligare ett exempel. Nora hade självskadebeteende och blev våldtagen av polischef Lindberg. Ingen trodde henne. På HVB-hemmet uppmanade till och med personalen polisen att inte tro henne. De sade: Hon är inte trovärdig. Hon har inte blivit våldtagen.
Det var mycket allvarligt. Medan de bodde på hemmet prostituerade sig Nora och de andra flickorna. Hon började använda droger och dricka. Personalen var medveten om delar av det som pågick men hänvisade till att de inte kunde använda tvång och lät det fortgå.
Hemmet fortsatte dock att kassera in 4 800 kronor per dygn för att vårda Nora. I kostnaden ingick att Nora skulle få individuell psykoterapi och utbildning. Hon fick ingetdera. Det är en ganska hög kostnad för vård när det i princip inte förekommer någon vård över huvud taget och man inte ens skyddar barnen. Det finns alltså missförhållanden.
Låt mig dock upprepa att det finns HVB-hem som sköter sig utmärkt. Det finns fantastisk personal runt om i landet som gör sitt bästa för dessa barn. Det finns barn som mår mycket bättre av den hjälp och den vård de får. Vi kan dock inte låta det bli en anledning att inte försöka hjälpa de barn som far illa. Vi måste höja kraven. Även Barnombudsmannen har som förslag att kraven på innehåll och kompetens i dessa hem måste höjas. Dessutom är kostnaden för att vårda barn där mycket hög, och då kan man begära mer utdelning.
Vanvårdsutredningen, som vi har talat om tidigare i dag, återkommer hela tiden till slutsatsen att det inte räcker med lagar och regler utan sanktioner. Man måste kunna utkräva ansvar av någon om lagar och regler inte följs. I dag kan kommuner och verksamheter prickas för att de inte sköter sitt uppdrag att hjälpa barn, men i de flesta fall fortsätter de med samma verksamhet och inget händer. Det sker inget ansvarsutkrävande, och barnen får ingen upprättelse eller ersättning. Varken böter eller annan sanktion drabbar dem som är ansvariga för missförhållandena.
Det vore en viktig uppgift för regeringen att införa en möjlighet att utkräva ansvar. Det skulle också vara en drivkraft för att sköta sig bättre så att man slipper betala skadestånd till barn som drabbas, till exempel.
Tillståndsplikten för dessa hem måste också skärpas. Det är för släpphänt i dag. Även utvärderingen av hemmen måste bli bättre. Endast i 1 av 500 HVB-hem fanns det en ordentlig utvärdering, så de måste definitivt utvärderas mycket bättre.
Vi har brist på socialsekreterare. Det måste bli bättre om barnen ska kunna få var sin socialsekreterare.
anf.21 Statsrådet Maria Larsson (KD):
Herr talman! Varje fall av vanvård, misskötsel eller användning av tvångsåtgärder eller icke evidensbaserade metoder ska bort. Det är hela inriktningen för mitt arbete. Jag kan lova Hillevi Larsson att vi har lagt väldigt mycket kraft på att förbättra den sociala barn- och ungdomsvården.
Jag har själv gjort en barnresa till ett stort antal kommuner och träffat socialtjänsten, just för att samtala om den sociala barn- och ungdomsvården. Alla vittnar om ett stort förbättringsarbete. De bekräftar att detta tidigare har varit ett eftersatt område.
Jag skulle vilja hävda att det ändå sker väldigt mycket just nu. Det gläder mig. Vi har ny lagstiftning på plats. Allt är inte undanröjt, utan det finns fortsatt missförhållanden - låt mig säga det. Men vi finns generellt på en annan kvalitetsnivå i dag än för bara tio år sedan.
Nu kommer vi att gå vidare. Vi kommer att arbeta vidare med bland annat en förstärkt tillsyn, där vi har en ny tillsynsorganisation från och med i sommar, med ytterligare mer kraftfulla muskler och fler kraftfulla verktyg. Tillsynen fyller en viktig funktion.
Men det jag tror är allra viktigast nu är kommunerna verkligen tar sitt ansvar för den sociala barn- och ungdomsvården. Till sin hjälp har de utvecklingsledare i vartenda län som kan coacha och se till att man får kunskap om och utbildning i de metoder som har evidens, för vi ser att det fortfarande finns kompetensbrist på många håll.
Ett stort utvecklingsarbete är gjort, inte minst ur ett barnrättsperspektiv. Vi har nu säkrat upp att varje placerat barn får ha en kontinuerlig kontakt med en egen socialsekreterare, där barnet kan berätta om missförhållanden för en vuxen som faktiskt har i uppdrag att lyssna, att ta med sig detta och att se till att omständigheterna förbättras.
Det barn har haft för lite tillgång till är vuxna som lyssnar när barnet har varit placerat. Jag tror att den delen men också tillsynsombuden - där det nu finns en försöksverksamhet inom tillsynen där man ska prata med barnen och hålla kontinuerlig kontakt - är två viktiga förbättringsåtgärder som kommer barnen till del och stärker barnrättsperspektivet.
Det är en angelägen debatt att fortsätta att föra. Jag kommer att fortsätta att arbeta med den här frågan lika intensivt som vi har gjort hittills. De här barnen tillhör verkligen samhällets svagaste. Vi ska göra allt för att ett barn, när det omhändertas, ska få en så trygg och säker uppväxt som det bara är möjligt.
Tack för debatten!
anf.22 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Jag trodde också att det var statsrådets sista inlägg, men jag är tacksam för ett inlägg till.
Jag tror att det är viktigt att vi försöker se till att metoderna på HVB-hemmen är vetenskapligt baserade så långt det går. Jag kan ta ett exempel på något som förekommer en del: teckenekonomi, som jag var inne på tidigare. Där belönas barnen på olika sätt för att de sköter sig. Då blir det någon form av bestraffning, inte minst i form av uteblivna förmåner, om man inte sköter sig.
Det som framför allt är problemet med den metoden är att metoden inte är prövad på HVB-hem, det vill säga man har inte forskat kring hur detta faller ut på HVB-hem, men ändå använder man det. Det som särskilt är ett frågetecken gäller barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det kan handla om adhd, Asperger, Tourette och borderline - det finns flera olika diagnoser som man använder detta på. Har man Tourette säger man fula ord utan att kunna hjälpa det, utan att kunna hindra sig själv. Man säger fula ord i situationer där det inte är accepterat.
Om man då har ett sådant belöningssystem att barnen ska använda ett vårdat språk innebär det dubbelbestraffning för dem som har Tourette. Det har också barn som har Tourette vittnat om. Det är väldigt plågsamt för dem. De fråntas ju alla sina belöningspoäng eftersom de ofta säger de här orden. Det är en del av deras sjukdom, en del av deras diagnos. Då är det olämpligt att använda den här metoden med de barnen. Det måste finnas mycket bättre hjälpmetoder.
Ett annat problem är att man slussas runt mellan olika vårdinsatser utan kontinuitet. Det är något som jag hoppas att regeringen tar tag i. Det måste bli kontinuitet för de här barnen.
anf.23 Statsrådet Maria Larsson (KD):
Herr talman! Då får jag tillfälle att berätta något om den siffra som Hillevi Larsson använder, att en tredjedel av hemmen hade fått någon form av anmärkning - det kunde handla om att någon dokumentation fattades. Men det var 16 procent av de tillsynade HVB-hemmen som fick någon typ av beslut där de också skulle vidta åtgärder. 16 procent är alltså den siffra som är relevant att använda när det handlar om att hemmen har missförhållanden som de behöver rätta till.
Det var lite fler av de kommunala boendena som fick anmärkningar än de enskilda boendena. Det säger att det är jätteviktigt att kommunerna följer upp sin verksamhet, inte bara det man har lagt ut på annan utförare utan också den egna verksamheten - det var faktiskt fler där som misskötte sig. Det är inte så att man kan släppa taget när man har placerat ett barn, utan man har fortsatt uppföljningsansvar.
Återigen: Med den egna socialsekreteraren tror jag att en del av detta rättas till. Då kommer barnens synpunkter fram. Sedan är det viktigt att de utvecklingsledare som finns ute i länen får stödja kommunerna så att de använder sig av evidensbaserade metoder. Då måste kommunerna också tillse att de barn som de placerar får del av vård och behandling, ett omhändertagande och en omsorg, som kan fylla kravet på att det ska vara god kvalitet.
Återigen: Allt måste göras för att de här barnen ska ha bra uppväxtvillkor trots att de har haft tuffa omständigheter från början. Då gäller det också att tillse att de får en god hälsa, tillgång till hälso- och sjukvård, och en fullföljd skolgång. Det är viktiga saker. Där har vi också lagt in förbättringar och uttryckligen sagt till socialnämnderna att det är deras uppgift att kontrollera tillgången till hälso- och sjukvård och tillgången till en skolgång som kan fullföljas. Det är prioriterat. Vi vet att det är en oerhört stark skyddsfaktor för de här barnen.