Pärssinen, Raimo (S) besvaras av
anf.66 Statsrådet Erik Ullenhag (FP):
Herr talman! Raimo Pärssinen har frågat mig om jag tänker ta initiativ till några åtgärder som förhindrar en försämring av möjligheterna att stärka och främja finska språket och kulturen. Vidare har han frågat mig om hur jag ser på finska språkets ställning i Sverige och om interpellationen ger mig någon anledning att agera för finska språkets sak.
Det har på senare år skett en betydande ambitionshöjning i fråga om minoritetspolitiken och därmed i arbetet med att skydda och främja den finska minoriteten, kulturen och språket. I mars 2009 beslutade regeringen om en strategi för de nationella minoriteterna som innebär att regeringen tar ett samlat och långsiktigt grepp om minoritetsfrågorna.
Inte minst ansvariga myndigheters uppföljning av minoritetspolitiken visar att arbetet går i klart positiv riktning. Av Sametingets och Länsstyrelsen i Stockholm läns årliga rapport framgår att arbetet för de nationella minoriteternas rättigheter utvecklats positivt inom flera områden. Det gäller bland annat inom förvaltningsområdet för finska språket. Med utgångspunkt i strategin sker många insatser på nationell och lokal nivå i syfte att stärka finska språket och kulturen. Dessutom har den finska gruppens möjligheter till inflytande ökat genom en särskild bestämmelse i lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk.
Jag vill betona att den finska minoriteten och kulturen och det finska språket har fått en förstärkt ställning i ett stort antal kommuner. Förvaltningsområdet för finska har ökat från 5 till 48 kommuner. Det betyder att ett mycket stort antal sverigefinnar i dag har fått ett utökat skydd för sitt språk och sin kultur på hemmaplan, i den egna kommunen. Det finns också möjlighet att söka medel för revitaliseringsinsatser för finska språket från Institutet för språk och folkminnen. Därtill sker redan från och med 2013 en permanent satsning på ämneslärarutbildning i finska och meänkieli med 2,5 miljoner kronor per år.
Jag vill också peka på att budgeten för minoritetspolitiken har ökat de senaste åren. För 2012 tillfördes anslaget för åtgärder för nationella minoriteter 16 miljoner kronor och för 2013 tillfördes ytterligare 11 miljoner kronor.
Genomförandet av strategin kommer att fortsätta under 2013. I det ingår att hantera de brister som identifierats under de första åren av reformen i syfte att säkerställa genomförandet av strategin och efterlevnaden av Europarådets minoritetskonventioner för att tillgodose den finska minoritetens språkliga och kulturella rättigheter.
Slutligen vill jag betona att det är varje universitet och högskola som bestämmer över sin interna organisation med utgångspunkt i att verksamheten bedrivs med hög kvalitet och att de tillgängliga resurserna används effektivt. I fråga om Mälardalens högskola bidrog regeringen 2002 med 3 miljoner kronor engångsvis. Intresset bland studenterna har sedan starten varit lågt, och verksamheten har varken kunnat bära sina kostnader eller kunnat erhålla externa forskningsmedel sedan 2006. Inget formellt beslut är dock, såvitt jag vet, fattat än vad gäller den föreslagna nedläggningen av Finskt språk- och kulturcentrum.
Jag ser fram emot en intressant interpellationsdebatt.
anf.67 Raimo Pärssinen (S):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det här är, vill jag påstå, en ganska stor fråga i Sverige. Jag ställde naturligtvis interpellationen därför att jag hade möjlighet till det som riksdagsledamot, men jag är även ordförande i svensk-finska föreningen här i riksdagen. Det är en samling glada människor som vill främja finska språket och kulturen i Sverige. Samtidigt följer vi det svenska språkets ställning i Finland. Jag tycker att det är oerhört viktigt att de här olika språken frodas båda två. Vi har en lång gemensam historia bakom oss i våra länder. Därför blev jag lite bestört, måste jag säga, när jag fick reda på att det finns planer på att lägga ned Centrum för finska språket och kulturen vid Mälardalens högskola. Jag är glad att se att jag har många kamrater från föreningen här som vill delta i interpellationsdebatten.
Jag är också glad för det regeringen har gjort. Den har tagit steg framåt i en positiv anda. Förvaltningsområdena växer i antal. Vi vet att det är lite - om jag uttrycker mig slarvigt - knöligt på vissa håll och kanter. Samtidigt finns det lysande exempel. Vi var och besökte Eskilstuna kommun, som har gjort stora framsteg och visat framfötterna i de här frågorna.
Men nu kommer vi till någonting som är väldigt allvarligt. Om man ska främja ett språk måste det finnas någon typ av institution som är bärare av språket. Detta är en institution som har mycket kunskap i sig och som kan vidareutveckla och vidarebefordra det finska språket. Detta gör att många människor får möjlighet att studera språket och att många människor kanske får möjlighet att jobba med den stora grupp sverigefinnar som finns här. Det är strax över 700 000 människor som har en direkt koppling via släkten till Finland.
Därför blir jag, statsrådet, lite fundersam när jag läser den sista delen av interpellationssvaret. Vi är helt överens om att minoritetspolitiken är viktig. Jag tror att den kommer att bli allt viktigare. Det handlar om identitet och mångfald. Det handlar om att Sverige blir rikare ju fler språk vi använder oss av här.
Det är så många i den här gruppen som är knutna till Finland. Statsrådet skriver att det är upp till universitetet eller högskolan att avgöra om denna viktiga institution för finska språket ska försvinna. Jag tror att frågan är bredare än så. Det krävs en nationell syn på det hela och att den också läggs in i strategin för minoritetspolitiken. Det finns kritik från Europarådet. Det tänkte jag återkomma till i mitt andra inlägg här.
Jag är inte ute efter konflikt, statsrådet. Jag är ute efter att först och främst säkerställa att statsrådet själv visar intresse för och tar ställning i dessa frågor. Vi kan då meddela alla i riksdagens kammare och från vår förening att det finns en god vilja hos regeringen att säkerställa att vi kan ha en god utbildning när det gäller finska språket. Det är också en viktig kulturbärare så att vi kan fortsätta och kanske förbättra rekrytering av personal inom äldreomsorg där många sverigefinnar finns eller varför inte inom förskolan.
anf.68 Roger Haddad (FP):
Herr talman! Tack, Raimo Pärssinen, för att du lyfter upp den här interpellationen i kammaren. Vi som kommer från Mälardalen och följer den här frågan lokalt, i mitt fall i Västerås kommun, tycker att det är en mycket viktig fråga.
Man kan titta på vad som har hänt när det gäller lagen om minoritetspolitik, de finska förvaltningsområdenas ökningstakt och inte minst att det finska civila samhället har engagerat sig starkt i till exempel det här ärendet. Det är Finska-PRO, Finska Föreningen, förskollärare och väldigt många som följer ärendet och är angelägna om att verksamheten på något sätt ska får överleva.
När vi har den här typen av diskussioner i utbildningsutskottet och ställer frågor till ansvarig statssekreterare på högskolesidan när det gäller finska språket generellt sett tror jag inte att han hittar på. Det handlar om att söktrycket och intresset för den finska språkutbildningen tyvärr är alldeles för svagt. Det är inte någonting som man kan beställa fram. Det är ett hinder i frågan.
Trots det har jag fått svar från statssekreterare att regeringen ändå vill satsa på vissa orter när det gäller tillgången till finska språket. Där har man inte räknat upp centrumet vid Mälardalens högskola.
Jag vill också tacka Erik Ullenhag för svaret. Det visar ändå vad Folkpartiet och regeringen gör på det minoritetspolitiska området.
Vi hade tidigare i dag en debatt om hur mycket vi som riksdagsledamöter ska gå in i enskilda institutioner och utbildningar. Det blir svårt att vara konsekvent om vi i den ena debatten är för en generell politik och i den andra debatten ska gå in och peta i enskilda utbildningar.
Jag vill ändå visa mitt stöd när Raimo Pärssinen lyfter upp den här frågan. Jag hoppas, och det har jag också framfört lokalt, att lärosätet självt ska inse att vi som bor i Mälardalen och befinner oss i Eskilstuna och Västerås med många personer som har anknytning till Finland ska kunna ha kvar den viktiga verksamheten.
Eftersom vi har varit i kontakt med många berörda vet jag att det pågår en debatt inom akademin om kvaliteten, söktrycket, kompetensförsörjningen, kopplingen och närheten till Stockholms universitet. I den debatten måste de inom akademin och inte minst rektorn för Mälardalens högskola så småningom på något sätt landa. Det är därför vi inte har fått något besked än, som Erik Ullenhag säger.
Det är många som väntar. Hur ska ärendet landa? Alla drömmer om mer pengar. Jag vet inte om det över huvud taget är möjligt att satsa mer pengar på ett område som på andra orter har visat att det inte lockar studenter.
Det minoritetspolitiska arbetet inte minst konkretiserat i finskt förvaltningsområde förpliktigar naturligtvis samhället, staten och kommunen på olika sätt att försöka tillhandahålla dessa utbildningar.
Herr talman! Grunden måste vara att det är kvaliteten och söktrycket till utbildningen som ytterst avgör var dessa utbildningar ska bedrivas. Vi fortsätter också att följa ärendet från vårt håll.
anf.69 Staffan Anger (M):
Herr talman! Jag vill först tacka för svaret från ministern. Det är ett positivt svar, och det andas optimism. Jag tror att regeringen är ganska överens om att vi måste satsa på minoriteterna.
Jag har haft förmånen att få jobba i ett finskt företag de senaste 20 åren. Metallverken köptes av Outokumpu och har huvuddelen av verksamheten i Finland. Jag har lärt mig att se hur mycket vi har gemensamt industriellt och kulturellt. Det gäller inte minst att vi är arbetsamma och hur mycket vi skulle kunna göra genom att ytterligare arbeta ihop.
Jag har också haft förmånen att som vd i ett bolag i Västerås, jag bor i Västerås, och även till mitt företag i Finspång rekrytera finländare som både ingenjörer och arbetare som har gjort utomordentliga insatser just i detta område. Jag talar då om Västerås, Eskilstuna och Västmanland.
Jag är väldigt glad att vi där har ett väl fungerande förvaltningsområde. Jag kan också konstatera när jag har besökt Hans Ekström i Eskilstuna att det är utomordentligt välskött och bra. Vi bygger det rätt.
Dessa människor kom till Sverige, och en del för ganska länge sedan. De har sina rötter i Sverige och är halvsvenskar. Men de behöver också stöd och hjälp för att kunna verka här i framtiden. Att de kan ha språket kvar tror vi är otroligt viktigt.
Jag vill också poängtera att Mälardalens högskola är en institution som jag själv har varit med och byggt upp, och jag har suttit i styrelsen. Den fungerar väl när det gäller att arbeta med de finska frågorna.
Det är en högskola, och det känner också Roger Haddad till, som bygger på industriell verksamhet. Det finns ett mycket väl fungerande samarbete med näringslivet där många finländare har sin utkomst. Det handlar om ABB, Bombardier, Westinghouse, och så vidare.
Herr talman! Jag är övertygad om att om vi kan arbeta ihop i den här frågan kan vi verkligen utveckla en bra bas för minoriteterna i Sverige och för det finska språket.
anf.70 Sven-Erik Bucht (S):
Herr talman! Se on tärkeä kysymys, jonka Raimo Pärssinen nosti esiin valtiopäivillä.
Ursäkta, herr talman, att jag inledde på finska. Jag sade att det är en viktig fråga som Raimo Pärssinen lyfter i vår riksdag.
Finländarna är vår största minoritet. Det är nära en halv miljon som är finländare eller som har finskt ursprung. Nedläggningen av den finska verksamheten vid Mälardalens högskola är ett reellt hot mot finska språkets ställning i Sverige.
Statsrådet talar väldigt mycket i sitt svar om förvaltningsområde och ganska lite om själva frågan. Det är givetvis bra att man har utökat antalet förvaltningsområden och att man också har anslagit mer medel. Det är väldigt bra. Men det är också viktigt, statsrådet, att vi inte ger en alltför ljus och glättad bild av hur det hanteras i förvaltningsområdena.
Jag bor själv i ett förvaltningsområde, Haparanda. Jag vet hur verkligheten ser ut. Det är väldigt begränsade medel som anslås från nationell nivå. I vår kommun har vi merkostnader på närmare 10 miljoner. Det är service som finländarna i allra högsta grad är berättigade till. Men de nationella anslagen är väldigt lite. Det är drygt 1 miljon.
När man talar om frågan i interpellationen räcker det inte att tala om förvaltningsområdena. Det handlar om mycket mer. Där är Centrum för finska språket och kulturen vid Mälardalens högskola en viktig resurs för finska minoriteter. Det är också en viktig resurs för vårt land.
Kunskapen i den finska minoriteten ser väldigt olika ut. Det finns de som har svaga språkkunskaper. Men det finns också de som har mycket starka och goda kunskaper i finska språket.
Vi ska inte kasta bort den resursen. Vi ska i stället använda, förstärka och sprida den. Det handlar om personliga och kulturella skäl i kontakt med släkt, vänner och bekanta för att förstärka sin identitet. Men det handlar även om möjligheterna i yrkeslivet inom exempelvis handel och vård. Särskilt i en del av de geografiska områdena i vårt land blir det väldigt tydligt.
Kunskapen i finska språket kan egentligen många gånger vara en förutsättning för att man ska vara anställbar över huvud taget. Tillgång till utbildning på alla nivåer säkerställer kompetens hos arbetskraft som har finska språket. Det handlar om rätt utbildad arbetskraft även till andra näringar. Vi har 2,7 miljoner finska turister som besöker Sverige. Det är en viktig kundgrupp som behöver service. Ungefär lika många kommer från Danmark och Norge, men de förstår i regel svenska, och de är ingen minoritet. Utgångspunkterna för åtgärder är därför lite olika.
Herr talman! Kunskap i finska språket ökar alltså även anställbarheten i andra yrken. Det är viktigt med tillgång till utbildning i finska språket på många olika områden i yrkeslivet. En viktig resurs i detta är Centrum för finska språket och kulturen vid Mälardalens högskola.
anf.71 Björn von Sydow (S):
Herr talman och herr statsråd! Språkfrågor är inte endast en angelägenhet för den enskilda människan. Det är inte bara en fråga om mänskliga rättigheter för individen, utan det finns också samhälleliga perspektiv.
Det är motivet till att Kulturfonden för Sverige och Finland har tagit initiativet till projektet Finska nu. Det handlar om att öka intresset för det finska språket och den finska kulturen i Sverige och öka kunskapen om barns tvåspråkighet. Syftet är att utveckla samhörigheten och kontakterna mellan våra två länder och främja ett riktigt flerspråkigt Sverige. Finska nu vänder sig till personer som har en finsk bakgrund men som inte nödvändigtvis har finska som aktivt språk eller som kanske inte ens en gång kan finska. För denna grupp vill vi i projektet skapa samtal om hur familjer med finsk bakgrund kan utnyttja minoritetsspråklagen.
Vi tror att förskolan är en viktig plattform. Barn och föräldrar kan ses som en samverkande helhet tillsammans med förskolepersonalen. Barn kan få övningar i språk och sånger och föräldrarna en möjlighet att ta upp sina rötter. Pedagogerna får en ökad kunskap om finskans särställning och kompetens och om hur man kan stimulera barn att lära sig flera språk. Det är fantastiskt att se vad som kan ske för de små barnen med flerspråkighet!
Även om alla språk har ett lika stort värde är ett av syftena med Finska nu att för vår befolkning lyfta fram det finska språkets särställning i Sverige. Jag tar upp detta därför att konklusionen i interpellationen är frågan om Centrum för finska språket och kulturen. Jag gör det därför att det finns en motsvarighet i Finland som heter Svenska nu. Där har Finlands förre statsminister Paavo Lipponen axlat ordförandeskapet. Detta projekt har en liknande bärighet - att skapa en möjlig förståelse för att återuppväcka svenska rötter hos föräldrar och barn i Finland som i huvudsak är finskspråkiga.
Jag vill fästa statsrådets uppmärksamhet vid att om man ser en nedläggning av en högskoleinstitution i Sverige för finska språket och låter den ske måste man tänka på vad vi inte skulle vilja se hända i Finland. Jag tror att det två projekt som Kulturfonden driver kan betyda en sorts nyrekrytering av intresset för de två språk som spelar en stor roll för det som är framtiden för Sverige och Finland både som nationer och för de människor som bor där.
Jag vill fästa statsrådets uppmärksamhet vid att det nu är viktigt att se att denna sak inte skadas av att statsmakterna förbisåg saker. Sveriges regering och Finlands regering har markerat sitt intresse för de två projekten - Finska nu och Svenska nu - genom anslag som vi hoppas ska kunna förvaltas på ett fint sätt. Jag är ansvarig för den svenska delen.
anf.72 Hans Ekström (S):
Herr talman! När jag talar om finskans vikt och särställning i Sverige möts jag ibland av denna bild: Ja, det kommer ju människor från alla möjliga håll, och olika nya minoriteter uppkommer.
Jag tycker tyvärr att få svenskar har bilden av finskans särställning klar för sig i den väv som är Sverige. När Sverige föddes på 1200-talet, när Birger Jarl grundade Stockholm och när nationalstaten byggdes var Åbo en del av det hela. Finskan var talat språk i Sverige. När den moderna finskan konstruerades på 1800-talet och fick en officiell ställning i Finland - det var minsann efter kamp - var arkitekten bakom detta Johan Vilhelm Snellman. Han var född på Södermalm i Stockholm. I Katarina kyrka står fortfarande på finska och svenska: Till minne av de tusende finnar här jordade.
En av Sveriges största statsministrar, en nederlagets hjälte, är Arvid Horn. Han var född i Finland. Finlands förste statsminister Gustaf Mauritz Armfeldt var Gustav den III:s gunstling. I mitt sammanträdesrum i konstitutionsutskottet sitter en plakett till minne av en man med efternamnet Mannerheim. Hans efternamn är tämligen bekant i Finland. När svenskar talar om hur det var när Sverige förlorade Finland spänner Matti Klinge, en mycket stor finsk historiker, ögonen i svenskarna och säger: när riket delades.
1772 års svenska författning gällde i Finland till 1918. När man ser Alexander II:s staty på Senatstorget i Helsingfors kan man se att det står Lex. Varför då? Jo, den svenska lagen var skyddet mot det ryska förtrycket.
Vad som är svenskt och finskt historiskt är ihopvävt. Låt nu inte kortsiktiga intressen i organisationer slå sönder institutioner som är nödvändiga för att de nationella minoriteterna ska ha det skydd som vi efter revideringar i grundlagen har sagt att de ska ha! Jag tycker att Sverige har anledning att skämmas för vår hantering av det finska språket i Sverige sedan 1809, under hela den finska invandringsperioden och framåt.
När vi nu har inlett en resa - och jag tycker att regeringen i mycket har gjort ett bra jobb där - finns det ändå en stor brist. Detta är en nationell minoritet, där vi talar om en befolkningsgrupp på kanske 700 000 personer som har finskspråkiga rötter. Alla har inte finskan som levande språk; en del talar bara lite kyökkisuoema. Då kanske man måste fundera över att det behövs institutioner som bär den nationella minoritetens kultur. Då kan man inte tillåta enskilda högskolor, teatrar eller museer agera hur som helst. Det krävs ett nationellt uppdrag till vissa institutioner att bära den nationella minoritetens särställning. Det gäller inte bara den finska minoriteten. Vi är båda intresserade av romska frågor, och vi har sett samma problem i den dimensionen.
När det gäller den finska gruppen är det väldigt tydligt att det av historiska skäl saknas institutioner i Sverige. Låt oss inte lägga ned de få som finns.
anf.73 Statsrådet Erik Ullenhag (FP):
Herr talman! Tack för många intressanta inlägg! Jag tänkte koncentrera mig i sak på frågan om Mälardalens högskola. Där är det så, och det kommer att fortsätta att vara så under den här regeringens tid, att de avgörande besluten om utbildning ska fattas på högskolor och universitet. Sedan kan man från statens sida ge särskilda uppdrag. Vi har det när det gäller ämneslärarutbildningen i meänkieli och finska vid Stockholms universitet. Jag har inte noterat att någon i oppositionen heller har några förslag på att ge särskilda uppdrag eller särskilda medel just till denna högskola. Det är det som i så fall skulle krävas.
Inget beslut är fattat, men jag vill understryka att det är upp till de enskilda högskolorna och universiteten att fatta beslut. Just nu finns som sagt inget beslut fattat i sakfrågan.
Jag skulle vilja bredda frågan lite, och det gör flera av riksdagsledamöterna här på ett alldeles lysande sätt. Den beskrivning som Hans Ekström gör av Finlands, sverigefinnarnas och finländarnas betydelse historiskt för Sverige och vice versa är alldeles riktig. Vi har ibland en bild av att finnar i Sverige kom med Viking Line-båtarna på 60-talet. Det är snarare så att de första människor från Finland som bosatte sig i det som då inte ens var Sverige kom med vikingabåtar på 800- eller 900-talet. Den typen av utbyte över Östersjön har vi haft under mycket lång tid.
Jag delar Hans Ekströms uppfattning att vi har anledning att skämmas över en historia med en försvenskningsprocess som skapat en verklighet där många av de hundratusentals människor som bor i vårt land och har kopplingar över Östersjön, en hel generation, skäms lite grann för att tala finska. Det är det vi behöver en revitaliseringsprocess för. Vi har föräldrar, far- och morföräldrar till barn i Sverige som växte upp i en situation, och det ganska nyligen, där det inte var okej att tala det finska språket. Det är bakgrunden till minoritetspolitiken.
Där ska man hålla isär två saker. Det ena är minoritetspolitikens idé om att detta handlar om mänskliga rättigheter. Du har en grundläggande rättighet att utöva ditt språk och din kultur. Vi har en anledning att göra upp med en historia av försvenskning från majoritetssamhällets sida. Det är kärnan i minoritetspolitiken. Där har vi under senare år gjort rätt stora satsningar från regeringens sida. Vi har förstärkt dem i den här budgeten och i förra årets budget, och det ger effekt. Raimo och andra här har följt frågan i många år. När minoritetspolitiken sjösattes hade vi en diskussion om idén med förvaltningsområden så bra. Borde man inte ha samma regelverk över hela Sverige? Regeringens tanke då var, och jag tror att den var riktig, att förvaltningsområdenas styrka är att vi hamnar i ett läge där det finns ett lokalt politiskt ägarskap över frågan. Det gör att det blir mer fart lokalt än ifall regeringen pekar med hela handen när det fattas politiska beslut.
Den andra delen när vi talar om Finland handlar om någonting annat. Det handlar om affärer, det handlar om framtidsmöjligheter och det handlar om att vi underskattar de band som finns mellan Sverige och Finland där en oerhörd styrka ur handels- och turistsynpunkt är att vi har människor som talar svenska i Finland, att vi har människor som talar finska i Sverige och att man har möjlighet att utveckla och utöka kontakterna. Ibland tittar vi lite långt när vi talar om internationalisering, men områden som Sverige och Finland runt Östersjön kan betyda oerhört mycket i en globaliserad värld. Där vill jag understryka det Björn von Sydow tog upp, det vill säga finska.nu och svenska.nu, den dubbla kopplingen och den dubbla förståelsen, vikten av att respektera den sverigefinska minoriteten i Sverige och vikten av att respektera det svenska språket i Finland. Den respekt för det svenska språket som visas i Finland har vi anledning att dra lärdomar av i Sverige.
Jag tänker i mitt nästa inlägg peka på de utmaningar jag ser för minoritetspolitiken framöver.
anf.74 Raimo Pärssinen (S):
Herr talman! Jag måste säga att jag trivs i den här debatten. Vi har en väldigt fin ton i den, för vi har förståelse i frågan. Sedan gäller det för oss att jobba över partigränserna, och i vår förening här i riksdagen jobbar vi över partigränserna. Vi jobbar väldigt mycket för att vi ska kunna känna till mer, för sakfrågan är så viktig.
När Staffan Anger och jag besökte Eskilstuna var vi på Pikku-Erkki, en finsk förskola. Det var jättetrevligt, jättekul. Det som slog mig med en sådan kraft var att de ganska unga föräldrar som lämnade sina små barn där inte kunde tala finska så bra. Däremot hade de finska föräldrar eller mor- och farföräldrar. Revitaliseringen kom genom att barnet och barnbarnet fick leka med finska ord. Man lärde sig, man var i en läroprocess. Det var jätteroligt. Arvet och kulturen genomsyrar hela identiteten. Det kändes jättebra för mig. Man vill där rekrytera ny personal som verkligen kan finska ordentligt.
Vi ska inte glömma bort sakfrågan. Den är jätteviktig, som så många andra här har sagt. För mig är inte det här en fråga om en enskild högskola. Det är en fråga för hela nationen, för regeringen och riksdagen att börja bygga på arvet mellan länderna och göra det på ett bra sätt. Vi har tagit steg framåt, och det tycker vi är jättebra. Nu måste vi fortsätta. Det betyder inte att vi ska ta steg bakåt.
Enligt Europarådet är utbildningen ett av de allra svagaste områdena i den svenska minoritetspolitiken. Man konstaterar i sin uppföljningsrapport att modersmålsundervisningen behöver förbättras och tillgången till tvåspråkig undervisning ökas om vi ska kunna uppfylla våra förpliktelser när det gäller undervisningen av minoriteterna. Man skriver vidare att samma problem på undervisningsområdet år efter år återstår. Trots en massiv kritik från Europarådet eller andra granskningsinstanser och minoritetsorganisationer har regeringen tyvärr hittills saknat intresse för att på allvar ta itu med minoritetsutbildningens problematik. Samtidigt är det här ett område som är centralt när det gäller att bevara språk och kultur på längre sikt.
Det är därför, statsrådet, som den här interpellationen är så viktig. Här gäller det faktiskt att peka ut en väg. I och för sig stakar vi ut den steg för steg, men att en sådan här institution skulle tillåtas falla därför att det finns ett generellt sparkrav på de mindre högskolorna är helt enkelt fel. Låt oss vara överens här i kammaren om att vi vill bevaka den här möjligheten och förstärka den. Vi får väl återkomma i höst när det är allmän motionstid. Vi kanske kan skriva en gemensam motion från föreningsmedlemmar just i den här saken därför att vi är övertygade om att den är viktig.
Jag tycker att det är roligt att sitta här och lyssna på en historielektion. Jag har precis lärt mig en sak. Jag sade till Sven-Erik Bucht att han inte får prata främmande språk i denna kammare. Han sade: Ja, men jag bad om ursäkt. Det är väl bra, men samtidigt fick jag lära mig att fram till 1809 kunde man tala finska i Sveriges riksdag med hjälp av tolk.
anf.75 Roger Haddad (FP):
Herr talman! Jag känner mig väldigt trygg med att integrationsministern heter Erik Ullenhag och är väldigt engagerad i minoritetsfrågor, oavsett om vi pratar om romska frågor eller finska förvaltningsområden. Jag tycker att det är bra att vi i riksdagen lyfter upp de här frågorna, inte minst vi från Mälardalen, Eskilstuna och Västerås där det bor många med finsk anknytning. Det jag skulle vilja skicka med statsrådet är att regeringen bevakar frågan. Lagen om minoriteter och om finska förvaltningsområden tillkom 2010. Jag var med och införde detta själv som kommunalråd i Västerås våren 2010. Detta förpliktar kommuner, landsting och samhället att säkerställa tillgången till revitaliserande insatser inom språk, kultur, äldreomsorg, förskola och så vidare.
Basen måste vara kvalitet, som jag var inne på tidigare. Det som jag tycker är viktigt att regeringen bevakar, eftersom det inte är något beslut fattat ännu i denna fråga, är: Hur ser infrastrukturen ut i hela landet - Umeå universitet, Stockholms universitet, Mälardalsområdet och södra Sverige? Om det skulle vara så att allt ska läggas ned, därför att det inte finns någon efterfrågan men även om det finns efterfrågan från finska förvaltningsområden på biståndshandläggare, äldreomsorgspersonal eller förskolepersonal, måste regeringen titta på det här. Det är väl mitt medskick.
Men när det gäller just Mälardalens högskola tror jag att också lärosätet får titta på: Hur ser tillgången till lektorat ut? Hur ser tillgången till forskningsanknytning ut? Hur ser prissättningen ut?
Är det sådana detaljer som påverkar efterfrågan eller intresset från närliggande kommuner när det gäller att köpa uppdrag av dem eller inte? Det är ju lokala frågor som också måste beaktas i hela den här frågan.
anf.76 Staffan Anger (M):
Herr talman! Tack, Hans Ekström, för en fantastisk historiebeskrivning!
Det här ämnet är icke kontroversiellt i riksdagen - minoritetsskydd och minoritetsskydd för den finska befolkningen.
Jag har förmånen att vara vice ordförande i Svensk-finska föreningen. Vi har väldigt olika uppfattningar om mycket där, men inte om en sak, och det är just det här med svenska språket i Finland och finska språket i Sverige och de 700 000 människor som har rötter på det här sättet och som måste fungera.
Statsrådet nämnde också det oerhörda samarbetet industriellt mellan Wallenberg, Ehrnrooth och alla de här grupperna och hur det här utbytet också när det gäller produkter är väldigt viktigt.
Nu kan man säga så här: Jaha, det är Mälardalens högskola som ska besluta om det här. Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror faktiskt att det är regeringen som ska besluta om det här.
Det här är en bas som jag tror är oerhört viktig för verksamheten i Sverige. Och det är bra att det ligger i Västerås och Eskilstuna. Vi har ju de här bruken runt omkring, statsrådet. Vi har Surahammar, Hallstahammar, Fagersta och alla de bitarna.
Mälardalens högskola är en mycket bra högskola när det gäller de tekniska frågorna och så vidare. Men det är en högskola; det är inget universitet. Problemet där har varit att man har skaffat sina egna sponsorer från näringslivet. Man har nästan enbart fått in sponsorer från näringslivet för den tekniska utvecklingen.
Men det skulle vara ett naturligt centrum att ha det kvar, och jag tycker inte att det skulle vara ministerstyre om statsrådet kunde göra en stöt. Det är kanske en av få frågor där alla partier i riksdagen är eniga.
anf.77 Sven-Erik Bucht (S):
Herr talman! Det var en intressant historiebeskrivning som männen här på bänken gav oss.
Jag har en historiebeskrivning kring Carl von Linné när han var på sin Lapplandsresa 1732. Han skriver i sin dagbok när han kommer till den första byn i nuvarande Haparanda kommun. Han befinner sig i Säivis och skriver: I dag är jag i Säivis. Här är bara purfinnar. Jag förstår ingen. I går var jag i Sangis. Där förstod jag alla.
Det var bara 10 kilometer mellan de här två byarna. Men så skarp var språkgränsen på den tiden. Hela Tornedalen var helt finskspråkig.
Det här var kanske någonting som man skämdes för i hela Sverige. Och man satte i gång en försvenskningsprocess i början av 1900-talet. Barn fick till och med aga för att de talade finska.
Selma Lagerlöf fick en uppgift att skriva en bok och beskriva Sveriges landskap och befolkning,
Nils Holgerssons underbara resa
. Hon lät gåsen Akka flyga över hela Sverige, men Akka fick inte flyga över Tornedalen, för man skämdes så mycket för det finskspråkiga Tornedalen.
Det är klart att sådant här har satt spår. Och det är känsligt när en sådan här debatt kommer upp, särskilt för mig som bor och verkar i de här bygderna. Men jag har också sett i modernare historisk tid vad Finland och finsk befolkning har betytt för Sverige, inte minst under 60- och 70-talet när man räddade svensk industri som skrek efter arbetskraft.
Jag såg som barn de som kom från finska Lappland. De fick två veckors kurs för att lära sig om det svenska samhället, och sedan gick de ned i industrierna.
Jag vädjar till statsrådet. Lyssna på den här debatten och vidta åtgärder så att vi kan behålla ett bra språk och en bra kultur! Den finska befolkningen är stor i Sverige.
anf.78 Hans Ekström (S):
Herr talman! Jag tycker att vi har haft en bra diskussion om den här frågan. Men det som bekymrar mig är just vad som händer när man släpper loss krafter i organisationer och förvaltningar och det blir rationaliseringskrav och så vidare och det inte finns tydliga saker som måste utföras.
Jag tror att de nationella minoriteterna glöms bort av stora organisationer om det inte finns riktade uppdrag.
På universitetet i Göteborg har man lagt ned finskan. På Lunds universitet har man lagt ned finskan. I Luleå gör man kraftiga neddragningar. Vi har just pratat om vad som sker på Mälardalens högskola.
Samtidigt behöver vi ha människor som kan finska i förvaltningsområdena. Pikku-Erkki behöver nu ha förskollärare som kan finska. Ska vi i Sverige vara beroende av ett annat land för att kunna få personal till vår egen befolkning? Ska människor tvingas flytta från Finland till Sverige för att vi ska kunna serva vår egen befolkning?
Ska äldre personer som tappar sitt inlärda språk vara beroende av personal som ska flytta från Finland? Vore det inte rimligt om sjuksköterskestudenter kunde komplettera med en kurs i finska? En del kanske har finskan med sig hemifrån och behöver kanske bättra på den.
Är det inte rimligt att Sverige tar ett nationellt ansvar för det? Då tycker jag inte ens att det är ett ansvar för Utbildningsdepartementet. Jag tycker att det är ett ansvar för landet Sverige. Det handlar om våra rötter, vad vi står för och vad som står i vår grundlag.
anf.79 Statsrådet Erik Ullenhag (FP):
Herr talman! Allra först ska jag säga något som har stått på min lapp länge - det finns fördelar och nackdelar med manus. Jag skulle faktiskt särskilt vilja tacka Raimo Pärssinen för insatserna i Svensk-finska föreningen i riksdagen. Det spelar roll.
Det spelar roll att vi har en livaktig förening med ledamöter över partigränserna som faktiskt lyfter fram de här frågorna. Vi är flera som har beskrivit och vittnat om en historia som vi har mycket att lära oss av. Där gör Raimo Pärssinen mycket stora insatser.
När det gäller vikten av att värna och ta ett nationellt grepp delar jag helt och hållet Hans Ekströms bild.
Jag förstår oron över den här högskolan, men låt oss ändå beskriva minoritetspolitikens kärna som just handlar om att ta ett nationellt grepp kring rätten att tala finska språket, rätten att utöva finsk kultur och möjligheterna att själv välja sin identitet. Detta är viktigt i minoritetspolitiken.
Jag kan inte bestämma vilken identitet människor har, men jag vet att vi har haft en historia av försvenskning som gjort att människor har valt bort sin identitet. Då måste jag ge verktygen för att man ska kunna återta den och själv styra detta.
Jag börjar med det positiva. Jag har nämnt att allt fler förvaltningskommuner kommer in. Det sker rätt mycket runt om i landet. Vi är flera som har besökt finskspråkiga förskolor. Det är flera saker som har skett under senare år som har ökat intresset. Vi ser det på de Sverigefinska organisationerna. Vi ser det också på yngre människor som börjar vilja återta ett språk och en kultur och som tar plats i den här diskussionen, vilket är nog så viktigt för att vi ska klara det. Det är den positiva sidan.
Delar av Europarådets rapport är otroligt positiv till vad som har skett i Sverige, men jag antydde att jag skulle peka på vilka utmaningar jag nu ser.
En första utmaning handlar om det som några talare har varit inne på. I vissa förvaltningskommuner sker mycket bra. I andra uppfyller man inte riktigt den lagstiftning vi har. Får man statliga medel för att göra saker ska man leverera, även ifall det behövs tillskott kommunalt. Åtar man sig det ansvaret måste man leverera.
Där kommer vi att bli tuffare från statens sida. Nu har vi i hög grad haft ingången att vi vill ha allt fler kommuner som kommer in. Vi har beviljat alla som har sökt. Det finns några till på kö. Jag välkomnar verkligen det. Men har de under några års tid fått del av statliga medel ska de inte in i ett svart hål, utan det ska handla om att se till att lyfta minoriteters rättigheter.
Sedan är det så som flera talare har varit inne på. Det är skolan och utbildningssystemet som är den stora utmaningen. Där har Europarådet alldeles rätt i den kritik som har funnits. Det är också bakgrunden till den satsning som jag nämnde på ämneslärarutbildning. Vi måste få fram ämneslärare i finska för att kunna klara både förskola och skola.
Något som inte har varit uppe i diskussionen har varit det krav som finns på att man inom förvaltningsområdet ska ha grundläggande kunskaper i ett minoritetsspråk, i det här fallet finska, för att få minoritetsspråksundervisning i skolan. Den regleringen vill jag se över, delvis utifrån internationell kritik. Men det är också en paradox att vi har varit i en situation då det har funnits ett växande intresse av att ha meänkieli och finska på sina håll och att man då från olika rektorers sida - med stöd i lagstiftningen - har sagt att man har begränsat eftersom man har saknat grundläggande kunskaper. Det behöver vi se över.
Andra utmaningar som jag ser gäller förskola och äldreomsorg. När det gäller äldreomsorg vill jag vara tydlig på en punkt: Det måste handla om att det är organisatorisk fråga. Med de hundratusentals människor som vi har i Sverige och med de människor som jobbar i äldreomsorgen har vi människor som kan tala finska. Det handlar om en vilja, ett ledarskap och organisationen totalt.
När det gäller förskolan är utmaningen lite större. Där kan vi ha lärarbrist. Jag delar Hans Ekströms synpunkt att vi kanske kan vara beroende av folk utifrån. Problemet - det är en helt annan diskussion - är väl att om man jämför läraryrkets status i Sverige och i Finland ser man att det finns något som vi kan lära oss att Finland. Där är Finlands sak verkligen vår. Vi behöver göra hemläxan och få lite större status på läraryrket i Sverige. Får vi inte det får vi inte heller över lärare i det här sammanhanget.
anf.80 Raimo Pärssinen (S):
Herr talman! Tack, statsrådet och alla goda riksdagsledamöter som känner starkt för den här frågan!
Jag tänker på min gamla mamma, som är 88 år och finns på Persgården i Hofors. Hon har också stort behov av att få service och omsorg på finska, eftersom det svenska språket sakta glider undan. De diskussionerna har jag naturligtvis med kommunen, som är förvaltningsområde.
Jag tycker att det är positivt att statsrådet vill kunna ha lite påtryckningar på de förvaltningsområden som inte sköter detta riktigt. Det är en fråga som vi får återkomma till.
Jag vill citera lite från en utredning som Sverigefinländarnas delegation har gjort tillsammans med Svenska kyrkan. Det står:
"Finskans ställning inom högskolevärlden är osäker och försämringar har skett. Undervisningen har lagts ned i Göteborg och Lund. I Luleå har man skurit ned på tjänsterna. Finskt språk- och kulturcentrum (FSK) vid Mälardalens högskola riskerar att läggas ner."
Man skriver vidare: "Det är oklart hur den planerade lärarutbildningen ska lyckas komma i gång vid Stockholms universitet eftersom den finansiering som beviljats är betydligt mindre än den som krävs enligt Högskoleverkets tidigare utredning."
Det är lite alarmerande signaler.
Om vi, statsrådet och vi övriga i kammaren, kan vara överens om att detta är en fråga som egentligen ska hanteras av regering och riksdag tycker jag att vi har kommit långt. Det vore väldigt olyckligt om detta utmärkta centrum vid Mälardalens högskola lades ned så att den liksom bara försvann, utan att vi hörde något eller såg något. Då har vi liksom förlorat det.
Är vi, statsrådet, överens i den här frågan, då bör vi baxa den vidare också, eftersom vi har en gemensam syn på finska språkets ställning i Sverige och hur den ska växa.
Tack för debatten!
anf.81 Björn von Sydow (S):
Herr talman! Talmannen var vänlig nog att låta mig få skjuta på ett avrundande inlägg. Syftet var att jag ville höra statsrådet utveckla sin syn på den här frågan inte bara ur perspektivet mänskliga rättigheter utan också utifrån samhällets kollektiva synvinkel. Jag tycker, herr talman, att jag hört det från statsrådet, med referaten från Europarådet och så vidare som jag också känner mycket för, men här finns ändå ytterligare dimensioner. Jag tycker också att mina kolleger har lyft fram just detta: Det står egentligen något större på spel.
Regeringarna i våra båda länder har skickat signaler om att vi vill ha finska i Sverige och svenska i Finland.
Låt mig få säga att jag tycker att det skulle vara möjligt för regeringen att uppmuntra högskolan och säga: Det går ju inte att ni inte har studenter, att ni inte får forskningsanslag - ni måste väl, kanske tillsammans med regeringen eller Vetenskapsrådet, kunna göra något som lyfter institutionen ur den kanske för låga rekrytering som man har. Det är vad jag tycker att debatten pekar på.
Nog är det, som kollegerna säger, mycket viktigt att regeringen har en helhetsbild av hur mycket Sveriges universitets- och högskoleväsen klarar av, för att bära upp alla de åtaganden som statsrådet själv säger måste ske för att vi ska få finska i Sverige nu och svenska i Finland nu.
anf.82 Statsrådet Erik Ullenhag (FP):
Herr talman! Man lär sig något nytt varje dag. Jag har lärt mig en hel del om vår egen historia, och jag lärde mig också - trots att jag tidigare har suttit i denna kammare - av en före detta talman att man kan skjuta på ett inlägg i interpellationsdebatter. Det var intressant. Jag tror att det var en nyhet även för ytterligare någon ledamot. Jag tackar också för att det var möjligt. Det gjorde att vi kunde fördjupa diskussionen lite grann.
När det gäller väldigt konkreta saker får jag vara lite tråkig och tydlig: Det är klart att jag inte styr över hur universitet och högskolor fattar sina beslut. Å andra sidan kan jag, förankrat i Björn von Sydow, säga att jag med oro ser på ifall vi har en utveckling där finska språket eller studier i finska monteras ned inom ramen för akademin och universitet och högskolor - det behöver jag titta närmare på. Jag pekar just på en av huvudutmaningarna i utbildningsväsendet när det gäller att värna finska språket och den finska kulturen.
Jag skulle också vilja säga, utöver det jag skissade tidigare: Vi har nu pratat om förvaltningsområden, det vill säga kommuner och landsting, som går in och tar på sig extra ansvar. En annan stor utmaning inom minoritetspolitiken är det vi kallar grundskyddet, om jag nu ska bli lite mer juridisk, det vill säga att jag när jag tillhör en minoritet har rätt över hela Sverige. Jag har, därför att jag tillhör den finska minoriteten, rättigheter även utanför de kommuner som har gått in som förvaltningsområde.
Det är kanske märkligt att man från regeringens sida pekar på detta, men jag har ändå ansvar för dessa minoritetsfrågor: Där har vi en väldig hemläxa att göra. Vi får vara ärliga och säga att trots att minoritetspolitiken har utvecklats under relativt många år är den rätt okänd, med de rättigheter som människor har. Där har vi ett gemensamt arbete att göra, och jag ser fram emot ett fortsatt arbete tillsammans med riksdagen.
Jag tror att det var Hans Ekström som sade: Ska Sverige vara beroende av människor från ett annat land för att klara vår utbildning? Självklart ska vi försöka se till att få fram duktiga människor, men vi ska väl också påminna om vår historia, som handlar om att vi har varit och är oerhört beroende av människor som har flytt eller invandrat från Finland i olika generationer. Vi hade inte klarat svensk industri utan detta. Vi hade under en period 100 personer om dagen som kom till Sverige och byggde upp vår välfärd. Vi ska vara väldigt tacksamma för deras insatser.
Tack för en bra debatt!