Regeringens jobbpolitik

Nilsson, Pia (S) besvaras av

anf.52 Finansminister Anders Borg (M):

Fru talman! Pia Nilsson har frågat mig vilka av regeringens jobbåtgärder som har varit mest effektiva ur ett statsbudgetperspektiv och vad som krävs för att regeringen ska ompröva sin jobbpolitik. Målet för regeringens politik är full sysselsättning. Regeringen har därför sedan den tillträdde 2006 genomfört omfattande åtgärder för att stimulera både utbud och efterfrågan på arbetskraft samt förbättra matchningen. Viktiga reformer har varit jobbskatteavdrag och en återupprättad arbetslinje i socialförsäkringssystemet. Vi har också reformerat arbetsmarknads- och utbildningspolitiken för att rusta människor för jobb. Åtgärder har också vidtagits för att stimulera efterfrågan på grupper med en svag förankring på arbetsmarknaden, till exempel nystartsjobb och sänkta socialavgifter för unga. Regeringens samlade jobbpolitik, med en tydlig arbetslinje som har stärkt drivkrafterna att arbeta och en arbetsmarknads- och utbildningspolitik som rustar människor för jobb, är även effektiv ur ett statsbudgetperspektiv. Mycket tyder på att regeringens politik har bidragit till att utanförskapet minskat och sysselsättningen ökat sedan 2006. När fler människor arbetar förbättras de offentliga finanserna eftersom skatteintäkterna ökar samtidigt som utgifterna i olika ersättningssystem minskar. Detta har i sin tur skapat utrymme för att förbättra kvaliteten i till exempel skolan och att sänka skatterna för hushåll och företag. Regeringens jobbpolitik ligger fast. Sysselsättningen och antalet personer i arbete har ökat mer sedan 2006 än vad som kan förklaras av demografiska och konjunkturella faktorer. Det är tydliga indikationer på att den förda politiken har verkat i rätt riktning.

anf.53 Pia Nilsson (S):

Fru talman! Jag tackar finansminister Anders Borg för svaret. När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 var det med löftet att klara jobben och minska utanförskapet. I dag kan vi konstatera att regeringen har misslyckats kapitalt. Drygt 400 000 människor är arbetslösa - över 8 procent! Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats sedan Anders Borg blev finansminister. Arbetslösheten bland unga slår nya rekord. Finansministern skyller gärna misslyckandena på den ekonomiska krisen i Europa. Men faktum är att arbetslösheten här i Sverige är högre än i de flesta jämförbara länder. Finansministern hävdar trots detta att regeringens politik ligger fast. Därför, fru talman, är det intressant att få veta vilka jobbåtgärder som finansministern anser har varit de mest effektiva. Anders Borg lyfter fram jobbskatteavdraget som en viktig åtgärd. Det statliga Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har gjort ett försök att utvärdera just de två första jobbskatteavdragens effekter på sysselsättningen. Deras slutsats är att det är mycket svårt att utvärdera några sysselsättningseffekter och att de jobb som har skapats inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget. Något vetenskapligt stöd för att detta jobbskatteavdrag har skapat 120 000 nya jobb, som regeringen påstår, finns alltså inte. Det finns ekonomer som menar att det nog inte är otroligt att jobbskatteavdrag kan ha en viss effekt på jobben, men mer effektivt för jobben och ekonomin är att i stället investera i utbildning av arbetslösa och yrkesverksamma. Fru talman! Något förvånande väljer Anders Borg att även lyfta fram regeringens arbetsmarknads- och utbildningspolitik som effektiva åtgärder i syfte att rusta människor för jobb. Exakt vad inom dessa områden menar Anders Borg har gett effekt? Är det den försämrade a-kassan eller de differentierade a-kasseavgifterna? Är det de halverade komvuxplatserna eller de 20 000 färre högskoleplatserna som rustar till jobb? Är det de försämrade skolresultaten eller de sänkta kraven på gymnasieskolans yrkesprogram som finansministern menar skapar en grund för att rusta unga för jobb? Trots att skolresultaten blir allt sämre, rekryteringsgapet allt större och jobbmatchningen allt värre hävdar finansministern att regeringens politik ligger fast. Arbetsgivaravgiften för alla under 26 år är ytterligare en åtgärd som Anders Borg menar haft stor effekt på sysselsättningen. Den åtgärden kostar skattebetalarna ungefär 16 miljarder varje år, men ingen mätbar jobbeffekt går att påvisa. Arbetslösheten bland unga är ju högre nu än den var när reformen sjösattes. Fru talman! Regeringens arbetsmarknadspolitik har havererat. Den enda åtgärd som växer och blir allt större är fas 3, och det kostar 135 miljoner kronor varje månad bara att anordna dessa platser. Endast 15 procent av de deltagarna går sedan vidare till arbete eller studier. Är det inte slöseri med skattebetalarnas pengar, så säg! Borde det inte vara dags att ompröva politiken och utgå från verkligheten nu, Anders Borg?

anf.54 Monica Green (S):

Fru talman! Tack för en viktig interpellation och ett mycket bra och förtydligande anförande, Pia Nilsson! Det är otroligt viktigt att vi diskuterar den massarbetslöshet som vi har i Sverige i dag. Regeringen står faktiskt utan åtgärder eller har vidtagit åtgärder som inte har någon effekt utan bara kostar skattebetalarna en massa pengar. Det är otroligt viktigt att Pia Nilsson lyfter upp detta. Jag skulle vilja gå tillbaka lite i tiden eftersom Anders Borg har varit finansminister sedan 2006. Jag minns hur det var när Anders Borg blev finansminister. Han berättade för svenska folket att det skulle ta två år innan den borgerliga regeringens politik skulle börja bita. Då kan vi titta på den statistik som finns, arbetskraftsundersökningar och så vidare. Om vi tittar på de siffrorna visar det sig att år 2006 tillkom 136 000 nya jobb. Året efter, 2007, var det inte riktigt lika bra men i alla fall mycket bra. Det tillkom 80 000 nya jobb. Sedan började den borgerliga regeringens politik att bita. År 2008 kom jobbstoppet. Då kraschade den internationella konjunkturen och den svenska konjunkturen. Ni brukar skylla på att det inte är ert fel, utan att det är någon annans fel att det blev en internationell lågkonjunktur. Det håller jag med om, men ni förvärrade krisen genom att göra människor osäkra eftersom ni har sabbat a-kassan. Ni har orsakat en stor oro i samhället med ökade klyftor och så vidare. De jobb som Anders Borg påstår har kommit kom alltså innan er politik började bita. Jag tycker att det skulle vara ganska intressant att höra om Anders Borg har någon reflexion över detta.

anf.55 Gunnar Andrén (FP):

Fru talman! Den som har varit ledamot i skatteutskottet har ofta speciella infallsvinklar på olika problem. Under de senaste åren har jag ställt en mycket konkret fråga till vice ordföranden i skatteutskottet, först till Lars Johansson, sedan till Veronica Palm, sedan till Jennie Nilsson, däremot inte till Leif Jakobsson men till Monica Green. Jag har dock inte fått ett enda svar på denna fråga. Jag ska gärna ställa den en gång till: Hur många fler Volvobilar med motor från Skövde hade sålts om vi inte hade infört ett eller flera jobbskatteavdrag? Och hur många jobb hade detta berört? Det är en mycket bra fråga. Tyvärr får man aldrig något svar på den. Fru talman! Om man tar sin utgångspunkt i att de 80 miljarderna per år från fyra hittills genomförda jobbskatteavdrag sänker skatteintäkterna betyder det också att köpkraften hos allmänheten ökar med motsvarande belopp. Det är en mycket intressant fråga. Jag undrar hur fyra jobbskatteavdrag kan vara fel samtidigt som Stefan Löfven säger att han ska acceptera ett femte om det nu skulle införas. Hur kan fyra jobbskatteavdrag för att stödja jobbpolitiken vara fel men inte ett femte? Det finns också andra saker. Jag var själv ganska skeptisk till förslaget att sänka momsen på lagad mat. Det var inte min första prioritet. Men jag måste ändå konstatera att det är mycket svårt att förstå kritiken från Socialdemokraterna, för när man läser Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets valmanifest från den 31 augusti 2010 står det att man ska göra just detta. Var glada då för att den här regeringen har gjort detta! Det var ju bra den 31 augusti. Varför är ni så sura över att den här regeringen har genomfört ett av era egna vallöften? Jag ska ta upp en tredje fråga också, nämligen det som Pia Nilsson kritiserade så hårt här, eller om det möjligen var Monica Green. Jag har glömt bort vem det var. Det gäller den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar mellan 16 och 26 år. Den omfattar nu ungefär 16 miljarder kronor. Jag skulle kunna förstå kritiken om inte Socialdemokraterna i sina egna förslag säger att om man tar bort den ska man kompensera kommunerna med i storleksordningen 2 miljarder så att de slipper ifrån den kostnad som uppstår. Men näringslivet, alla övriga företag, ska betala dessa 14 miljarder utan det får några effekter för människor mellan 16 och 26 år. Det hänger inte ihop. Det är ologiskt. Låt mig till sist ta upp en helt annan sak som föranleds av Monica Greens synpunkter på hur hög ungdomsarbetslösheten är. Det skulle vara mig främmande att anklaga Monica Green för att fara vilse eller siffertricksa, men jag tror å andra sidan att alla de heltidsstuderande som nu räknas in bland de arbetslösa skulle känna sig mycket förvånade om man sade att de är arbetslösa. Att vara heltidsstuderande är ett heltidsjobb, enligt min uppfattning. Det gör ingenting om man dessutom har tid att öka sin inkomst genom ett extrajobb vid sidan av.

anf.56 Carl B Hamilton (FP):

Fru talman! Om man ska bekämpa arbetslösheten får man gå fram på lite olika sätt. Det finns inte ett enda sätt utan flera olika sätt som kompletterar varandra. Grundbulten i den här regeringens politik är att hålla uppe den inhemska efterfrågan och se till att det finns en efterfrågan i ekonomin, och det gör man genom en makroekonomisk politik. Jag ska inte gå in på alla de här jämförelserna med andra länder. Men det är otvivelaktigt så att i Sverige är inkomstutvecklingen för alla betydligt bättre än vad den har varit i andra länder. Reallönerna har ökat jämfört med i andra länder och så vidare. Det är det första som den här regeringen har lyckats med jämfört med andra länder. Sedan kommer då en del av kritikerna här. Då börjar jag tänka på Thomas Östros. Han genomlevde förra valperioden som krisförnekare. Det blev hans fall, kan man säga, att han vägrade att acceptera att omvärlden faktiskt var väldigt ogynnsam för Sverige och skyllde allting på regeringen. Det blir lite av samma stämning här när jag hör några av oppositionens företrädare. Omvärlden är visserligen elak, men det är ändå regeringens fel. Ja, men förlåt, resten av världen är i en kris - det gäller särskilt i Europa. Detta är den övergripande konjunkturen, det makroekonomiska läget. Sedan kommer man då in på arbetsmarknadens funktionssätt. Det är det som en hel del av diskussionen här rör. Där kan man konstatera att det i Sverige dess värre är så att många på arbetsmarknaden och i synnerhet ungdomar tydligen inte är lämpade för den arbetsmarknad som vi har i dag i Sverige. Det krävs mer utbildning, och det krävs mer praktik. Det som är det svåraste problemet är ungdomar med ofullständiga betyg från gymnasiet eller som är födda utanför Europa. Då ska jag bara räkna upp de åtgärder som den här regeringen har vidtagit. Förutom att möta konjunkturförsvagningen har man ökat antalet platser i yrkesvuxenutbildningen, lärlingsvuxenutbildningen, yrkeshögskolan, folkhögskolan, vissa utbildningar inom högskolan, särskilt till civilingenjör och högskoleingenjör, och sjuksköterskeutbildningen. Det är mycket mer praktik. Man ska också göra det möjligt för dem som är lite äldre att studera genom att man höjer studiemedlen. Det finns redan i dag en jobbgaranti, men regeringen ska höja kvaliteten i jobbgarantin för ungdomar. Arbetslösa ungdomar som har varit arbetslösa i mer än tolv månader får en subvention motsvarande dubbla arbetsgivaravgiften. Och när det gäller möjligheten att få flyttningsbidrag för ungdomar har åldern sänkts från tidigare 25 år till 20 år. Det här är ett batteri av åtgärder. Det som då är intressant är att ta fram Socialdemokraternas motion som de väckte häromdagen. Det är precis samma typ av åtgärder. Det är obligatorisk sommarskola, sommargymnasium och naturvetenskapligt basår. Och det handlar om att stimulera sommarjobb. Inom parentes kan jag säga att det här är svårt att göra i år, för riksdagen tar beslut strax före midsommar. Men sedan går Socialdemokraterna vidare med olika typer av yrkesintroduktionsjobb. Man riktar sig till arbetsgivare och till offentliga sektorn för att stimulera detta. Det blir väldigt konstigt, tycker jag. Om nu huvudpunkten i Socialdemokraternas politik är sommarjobb, utbildningsplatser och yrkesintroduktionsjobb är det, ärligt talat, ganska likt det som regeringen har gjort, fast vi gör det i betydligt större skala.

anf.57 Patrik Björck (S):

Fru talman! Jag har några kommentarer. Carl B Hamilton nämner Thomas Östros, vår tidigare ekonomisk-politiska talesperson. Jag vill bara rätta Carl B Hamilton lite grann. Thomas Östros var en av de absolut första som varnade för den kommande krisen. Då kallades han i denna kammare för dysterkvist. Det är alltså ingen korrekt beskrivning att kalla Thomas Östros för en krisförnekare. Det var precis tvärtom. Sedan säger Carl B Hamilton, och det är helt rätt, fru talman: Det krävs mer utbildning, och det stora problemet med långtidsarbetslösa ungdomar är att de saknar gymnasieutbildning och så vidare. Den analysen är korrekt. Jag delar den med Carl B Hamilton. Bekymret är bara att regeringens medicin är precis den motsatta. Man ska införa ett ettårigt gymnasium och minska antalet högskoleplatser - detta samtidigt som vi ser att skolresultaten rasar. De har gjort det i sex år, i princip sedan regeringen tillträdde. Regeringen har alltså ingen politik för Sveriges unga. Den håller inte. Sedan vänder jag mig till Gunnar Andrén. Gunnar Andrén säger sig aldrig ha fått svar på sin fråga - frågan var hur många jobb som jobbskatteavdraget hade producerat. Orsaken kanske är att Gunnar Andrén inte lyssnar. Det kanske hade räckt för Gunnar Andrén att lyssna på Pia Nilssons inlägg. Pia Nilsson förklarade just att det inte finns någon forskning som kan peka på att jobbskatteavdraget har gett några jobb. Pia Nilsson hänvisar bland annat till Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. Den frågan är alltså besvarad. Men det kräver naturligtvis att man lyssnar om man ska kunna få ett svar på den här frågan. Sedan tar Gunnar Andrén upp den sänkta arbetsgivaravgiften för unga. Även den är en väldigt dyr åtgärd som inte har gett några fler jobb. I en tidigare interpellationsdebatt med finansministern kunde jag citera statsministern. Han konstaterar att den här åtgärden inte har fungerat. Statsminister Fredrik Reinfeldt säger: Jag tror inte på den idén. Jag delar statsministerns uppfattning. Jag tror inte heller på den idén. Det kanske finns anledning för Gunnar Andrén, om han inte litar på mig och inte lyssnar på mig, att åtminstone lyssna på den statsminister vars regering han är en del av underlaget för här i kammaren. Ska man kunna få svar på sina frågor räcker det inte att man ställer dem. Man måste också lyssna när svaren ges.

anf.58 Finansminister Anders Borg (M):

Fru talman! Utgångspunkten för den här debatten är frågan om regeringens ekonomiska politik har fungerat. Världen befinner sig i den kanske djupaste och längsta recession som vi har upplevt sedan depressionen. Land efter land har fallit ned i en ekonomisk abyss. Sverige står ut jämfört med nästan alla industriländer när man tittar samlat på utvecklingen. Det är en bättre tillväxt, högre reallöner, starkare konsumtionsutveckling, hög sysselsättningsgrad och låg långtidsarbetslöshet. Det är inkomstskillnader som inte har ökat som de har gjort i andra länder och en minskad andel som lever med låg materiell standard, tack vare att vi har kunnat höja konsumtionen i Sverige, trots att det har varit en kraftig lågkonjunktur. Det här beror naturligtvis på att vi har fört en samlad ekonomisk politik som präglas av ansvar, arbete och kunskap. Jobbskatteavdrag och förändringar i socialförsäkringen och förändringar av a-kassa har gjort att det lönar sig bättre att arbeta. Nystartsjobb och förändringar av arbetsmarknadspolitiken har gjort att vi stöttar dem som har svårigheter på arbetsmarknaden. Omläggning av utbildningspolitiken i riktning mot mer av kunskap, betyg och prov gör att vi lägger en starkare grund. Bättre företagsklimat med borttagen arvsskatt och förmögenhetsskatt och sänkt bolagsskatt gör att Sverige står sig väl. Nu hävdar debattörerna här att vi inte har haft några forskare som sagt att regeringens politik kan ha bidragit till detta. Jag vill bara påpeka att KI:s bedömning är att någonstans runt 1 procent i lägre långsiktig arbetslöshet är effekten av regeringens politik. Riksbanken säger att det är ½ till 1 ½ procent eller 1 ½ till 2 procent, om jag minns siffrorna rätt. Finansdepartementet landar på siffror som ligger väldigt nära Riksbankens och KI:s. Vi har OECD och IMF och Finanspolitiska rådet som säger exakt samma sak. Socialdemokraterna försöker driva en tes, det vill säga att marginaleffekten, värdet av att arbeta när man tar hänsyn till skatter och bidrag, inte ska påverka arbetsutbudet. Det är Socialdemokraternas tes. Det finns helt enkelt inga forskare som stöder den slutsatsen, utan forskningen är klar och tydlig. Hur mycket det lönar sig att arbeta och hur väl lönebildningen fungerar är det som avgör hur stort arbetsutbud vi får. Och det är det som bestämmer den långsiktiga sysselsättningsgraden. Jag måste säga att jag är tacksam för att Socialdemokraterna gör att vi kommer att få en tydlig och bra valrörelse. Socialdemokraterna förordar en politik där det ena benet är stora skattehöjningar. Höjda arbetsgivaravgifter för unga, höjd restaurangmoms och höjd bolagsskatt är hörnpelarna. Det ska användas till en bred utbyggnad av bidragssystemen. Praktiskt taget varje bidragssystem ska byggas ut. Det som tillkommit under den här senaste budgetomgången är barnbidraget. Men det är också a-kassan. Det är sjukförsäkringen. Förtidspensioneringen ska öppnas och så vidare. I en välfärdsstat med en åldrande befolkning har alltså Socialdemokraterna det relativt unika receptet att man ska höja skatterna på arbete och efterfrågan för att kraftigt bygga ut socialförsäkringssystemet så att fler människor lämnar arbetsmarknaden. Det är en väldigt ovanlig ekonomisk politik. Vad värre är är att Socialdemokraterna tänker genomföra den här politiken med Miljöpartiet, och Miljöpartiet har en egen idé om ekonomisk politik. Det är en stor satsning på miljöinvesteringar som ska finansieras med kraftigt höjda bensin- och transportskatter. Det är Miljöpartiets politik. Lägger man ihop den här bilden blir det ännu märkligare. Först ska vi skära ned efterfrågan med höjd moms, höjd bensinskatt och höjda transportskatter. Sedan ska vi lägga på kostnader i form av höjda arbetsgivaravgifter, höjd bolagsskatt och försämringar av företagsklimatet. Det är klart att den åtstramningspolitiken kommer att leda till att färre människor har arbete. När man sedan lägger på att denna politik används i syfte att bygga ut bidragssystemen så att fler människor ska lämna arbetsmarknaden kan man ju inte få någon annan effekt än att om man gör det dyrare och mindre lönsamt att arbeta, då lämnar människor arbetsmarknaden, och då stiger arbetslösheten och faller sysselsättningen.

anf.59 Pia Nilsson (S):

Fru talman! Anders Borg hävdar att Sverige står ut, som han sade. Absolut - det är precis vad vi gör. Vi har bland de högsta ungdomsarbetslöshetssiffrorna i Europa. 25 procent, det är att stå ut. Vi har 8,4 procents arbetslöshet totalt sett. Det är också att stå ut, eller snarare att sticka ut. Det är betydligt högre än vad våra konkurrerande eller jämförbara länder har. Det är att sticka ut, och det är jag inte nöjd med. Men det är Anders Borg och regeringen väldigt nöjda med. Deras jobbpolitik ligger fast. Det är Anders Borgs svar till mig i denna interpellationsdebatt. Skattehöjningar för unga, säger Anders Borg sin vana trogen. Han säger att vi socialdemokrater nu ska höja arbetsgivaravgifterna med 20-30 miljarder. Den summan brukar variera beroende på vilken dag Anders Borg talar. Jag kan tala om för Anders Borg och för alla andra som lyssnar att regeringens jobbpolitik inte har gett någon effekt. Det satsas åtskilliga miljarder på jobbåtgärder som det inte går att mäta effekterna av. Därför vill vi omfördela de här pengarna och använda skattepengarna på ett klokare sätt. Det gör vi genom att satsa på arbetsmarknaden. Vi vill höja kompetensen på arbetsmarknaden. Vi vill minska rekryteringsgapet. Vi vill skapa fler högskoleplatser så att människor kan ta de jobb som kommer. Det är mer än vad den här regeringen kan prestera. Tidigare i år, fru talman, gjorde Dagens Nyheter en granskning av regeringens olika jobbreformer. Den granskningen byggde på expertutlåtanden och visar att mer än hälften av regeringens viktigaste åtgärder för att öka sysselsättningen har haft ingen eller en mycket liten effekt. Jag ska ge några exempel: Jobbskatteavdraget: osäker effekt. Sänkt restaurangmoms: osäker effekt. A-kasseavgifter: fiasko. Jobbgaranti för unga: inga långsiktiga effekter. Sänkningen av arbetsgivaravgift för unga: ingen märkbar effekt. Fas 3: svag effekt. Jobbcoacher: marginell effekt. Listan kan göras lång. Arbetsgivaravgiften för unga har dömts ut av bland annat Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och en samlad ekonomkår, eftersom arbetslösheten bland de unga är högre nu än den var innan reformen sjösattes. När det gäller restaurangmomsen tvivlar experterna på att sänkningen skapar fler jobb i ekonomin som helhet och menar att den här momssänkningen snarare ska betraktas som ett branschstöd och är "ett utomordentligt dyrt sätt att skapa jobb". Dessa båda reformer, alltså arbetsgivarrabatterna och den sänkta restaurangmomsen, kostar drygt 22 miljarder kronor om året utan några mätbara jobbeffekter. Är det ett klokt sätt att hantera skattebetalarnas pengar? Jag tycker inte det. Regeringens jobbpolitik har havererat, och det är kommunerna som får stå för notan. Socialbidragen har blivit den enda livlinan för väldigt många fler människor nu. 11 miljarder landade notan på förra året. Trots detta hävdar Anders Borg att regeringens jobbpolitik ligger fast. Varför gör ni inte mer, Anders Borg? Hur hög ska ungdomsarbetslösheten bli innan Anders Borg är beredd att ompröva sin politik?

anf.60 Patrik Björck (S):

Fru talman! Jag kan notera att Gunnar Andrén och Carl B Hamilton var nöjda med mitt tillrättaläggande av deras missförstånd. Det är bra. Då har jag lyckats med någonting i den här interpellationsdebatten. Till finansministern vill jag säga att 2006 kanske det fanns någon sorts rimlighet i att gå ut och argumentera på det sätt som finansministern gör nu. Det var fel då också naturligtvis. Men det blir ju väldigt konstigt att argumentera på samma sätt nu 2013 som 2006 när politiken har prövats sedan den 1 januari 2007 och inte fungerat. Resultatet är katastrofalt. En massarbetslöshet på över 8 procent, en ungdomsarbetslöshet på 25 procent och en tredubblad långtidsarbetslöshet - det går bara inte att slå sig till ro och säga att det vi gjorde ska vi fortsätta med, när det har lett helt fel. Det är naturligtvis så, fru talman, att Anders Borg måste ändra kurs och försöka hitta någon riktning som leder Sverige rätt. Det är sant att vi har en finanspolitisk kris ute i världen. Det är sant att det finns stora bekymmer i många länder. Men Finland, Danmark, England, Tyskland, Belgien och Österrike - i stort sett de allra flesta jämförbara länder - ligger bättre till än det Anders Borg har lyckats med under sin tid som finansminister. Det är ett misslyckande. Arbetslösheten är massiv. Långtidsarbetslösheten har tredubblats. Det är faktum, och då går det inte att argumentera på samma sätt som 2006.

anf.61 Finansminister Anders Borg (M):

Fru talman! Utvecklingen talar sitt tydliga språk. I Tyskland har reallönerna fallit med 1 procent. I Sverige har de ökat med 10 procent. I Tyskland har man en statsskuld som i motsvarande andel av bnp skulle ha kostat oss närmare 500 miljarder. Vi kommer inte att behöva föra åtstramningspolitik i Sverige, utan vi kan möta en internationell nedgång med offensiva åtgärder precis som vi har gjort varje år under krisen. Sedan är det ju inte så att vi har en osäkerhet om vilka bedömningar expertmyndigheterna gör. Riksbanken, OECD, IMF och KI gör samma bedömning. Riksbanken säger att regeringens politik har sänkt arbetslösheten med ½ till 2 procent. KI säger 1,1 procent. Riksbanken konstaterar att ett stort antal forskarstudier har undersökt sambandet mellan ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen och nivån på arbetslösheten. Sammantaget ger resultaten ett tydligt stöd - Riksbanken skriver alltså "tydligt stöd" - för att en sänkt effektiv ersättningsgrad leder till kortare genomsnittlig arbetslöshetstid och sjunkande arbetslöshet. Jag skulle kunna fortsätta läsa upp forskningsresultat i timmar från institutioner som ger exakt samma budskap, därför att det här är en självklarhet. Om det lönar sig bättre att arbeta är det fler som är på arbetsmarknaden. Lönar det sig sämre att arbeta är det färre som är på arbetsmarknaden. Det är närmast en arbetsmarknadsmässig självklarhet som Socialdemokraterna bygger hela sin politik på att förneka. Låt oss analysera vad det är man föreslår från de rödgröna, alltså från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det är två kompletterande paket som ska läggas bredvid varandra. Vi tittar på efterfrågan: Vi har kris i världen. Då föreslår Socialdemokraterna och Miljöpartiet att man ska höja momsen på restauranger. De vill alltså höja momsen i ett svagt efterfrågeläge. Sedan ska man, för att ytterligare strama åt ekonomin, höja bensinskatten och alla transportskatterna med 15 miljarder så att alla människor som har behov av bilen verkligen ska känna i plånboken att nu finns det mindre pengar. När man så har stramat åt efterfrågan i ekonomin går man över till produktionssidan och slår till med 14 eller 16 miljarder, fick vi höra här, i höjda arbetsgivaravgifter. I en ekonomisk nedgång ska man alltså höja anställningskostnaderna med 15 miljarder. Sedan ska man också höja bolagsskatten och återställa den till en hög nivå, vilket gör att vinsterna i näringslivet går ned och uppsägningscirkusen går vidare, och så ska man lägga på alla de här lastbils- och transportskatterna som också slår mot företagen. Det här är en bakvänd politik. Att höja skatterna för att bygga ut bidragssystemen är en bakvänd politik om man tänker på vad vi är för ett land. Vi är en välfärdsstat. Vi är ett land som vill ha vår goda välfärd. Det betyder att människor måste arbeta. Vi har en åldrande befolkning. Vi har stigande behov inom vård, omsorg och pensioner. Ska vi klara det bygger det på att människor måste arbeta. Hur kan man då komma på idén att kraftigt strama åt ekonomin, försämra förutsättningarna för produktion och använda pengarna till att bygga ut bidragssystemen? Det är alldeles förryckt hur man kan komma på en sådan idé. Sverige behöver mer av arbete, mer av produktion, mer av välfärd, fler människor på arbetsmarknaden, högre sysselsättning, lägre arbetslöshet. Då kan man inte föra en politik som skattar bort jobb och trycker ut människor från arbetsmarknaden. Det är, fru talman, en bakvänd politik.

anf.62 Pia Nilsson (S):

Fru talman! Men arbetslösheten sjunker ju inte Anders Borg. Den ökar för var dag som går. Den omfattar 428 000 personer nu. 428 000 människor har blivit arbetslösa, merparten sedan Anders Borg blev finansminister. Är inte det lite besynnerligt? Trots alla de insatser, eller ska vi säga på grund av de insatser som den här regeringen har skapat och de beslut man har fattat ökar arbetslösheten för varje dag som går. Är Anders Borg nöjd med det? Det verkar så. Jobbpolitiken ligger fast, svarar han. Regeringens uppgivna budskap till 400 000 arbetslösa människor i det här landet är att regeringens jobbpolitik ligger fast. Vi socialdemokrater är inte nöjda. Arbetslösheten ska halveras. Anders Borg kommer inte att se till att unga arbetslösa får hjälp redan den första dagen. Det gör vi. Jobb, praktik och utbildning ska unga människor ha inom 90 dagar. Anders Borg kommer inte att anslå pengar till fler högskoleplatser. Det gör vi. 20 000 fler platser, eftersom behovet är så stort. Anders Borg kommer att behålla fas 3. Det vägrar vi. Vi vill skapa extratjänster inom välfärd och ideell sektor, där man får göra riktig nytta och få riktig lön. Anders Borg kommer inte att satsa på gymnasieutbildning för alla under 25 år. Det gör vi, därför att arbetsmarknaden kräver det. Ander Borg kommer inte att ta bort ansvaret för den andra sjuklöneveckan för företagen. Det gör vi, så att i första hand de mindre företagen vågar anställa. Nej, regeringens jobbpolitik ligger fast. Det är Anders Borgs budskap. Fru talman! Över 400 000 är arbetslösa, antalet långtidsarbetslösa har tredubblats, ungdomsarbetslösheten är högre. Kan det bli tydligare? Regeringens jobbpolitik har klart och tydligt misslyckats. Regeringen har kapitulerat.

anf.63 Finansminister Anders Borg (M):

Fru talman! Vi befinner oss i den längsta recessionen som vi har upplevt sedan depressionen. Det är ett allvarligt internationellt ekonomiskt läge. Vi har vårdat, värnat och säkrat Sverige under den perioden. Vi har haft stigande konsumtion i en period av recession. Vi har haft stigande reallöner i en period av recession. Vi har haft stigande sysselsättning och en inkomstspridning som i princip har varit oförändrad under de här åren, när den tidigare steg kraftigt. Det här är resultat som talar för att den svenska modellen står sig väl, som gör att vi kan vara stolta över Sverige. Vi är inte ett land utan problem. Det behövs fortsatt reformpolitik. Det behövs fortsatt att man driver på med ansvar, arbete och utbildning. Men här har vi två väldigt tydliga skiljelinjer, en regering som vill jobba med ansvar, arbetslinje och kunskap. Sedan har vi en opposition som har satt ihop sin egen ekonomiska politik som handlar om en åtstramning av efterfrågan och produktion för att finansiera ett utbyggt bidragssystem, där kärnan är att pressa ut människor från arbetsmarknaden. Det här är skiljelinjerna i svensk politik. Det är det här vi ska debattera i valrörelsen, och det är en debatt jag ser fram emot. Man kan inte först strama åt efterfrågan med höjda bensinskatter och höjd restaurangmoms och sedan slå hårt mot produktionen med arbetsgivaravgifter, bolagsskatt och allt vad det är man har satt ihop för att sedan i en välfärdsstat med ett utbyggt skyddsnät, med ett bra fungerande trygghetssystem lägga fram ett barrage av åtgärder för att bygga ut bidragssystemen. Vi är och förblir en åldrande befolkning som behöver arbeta. Välstånd bygger på arbete. Det bygger inte på att man trycker ut människor i utanförskap. Där går skiljelinjen i svensk politik.