Fruimport

Green, Monica (S) besvaras av

anf.50 Statsrådet Maria Arnholm (FP):

Fru talman! Monica Green har frågat mig om vad jag avser att göra för att skynda på skyddet för kvinnor som importeras av svenska män. Hon har också frågat vad jag avser att göra för att snabba på samarbetet mellan myndigheter samt vad jag avser att göra för att öka informationen till kvinnor i berörda länder. I dag tillämpas så kallad uppskjuten invandringsprövning för en nyligen etablerad anknytning. I de fallen får personen i fråga normalt ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som gäller i två år. Därefter är det möjligt att få ett permanent uppehållstillstånd. Regeln om uppskjuten invandringsprövning möjliggör för en person som är bosatt i Sverige och som har träffat en partner utomlands att leva tillsammans med den personen i Sverige. Jag anser att det är bra att denna möjlighet finns i svensk lag. Att upphäva uppskjuten invandringsprövning skulle innebära att möjligheten att komma till Sverige av kärlek skulle försvåras. Syftet med uppskjuten invandringsprövning är att undvika restriktivitet vid prövningen av uppehållstillstånd på grund av anknytning, upprätthålla den reglerade invandringen och att se till att skenförhållanden inte leder till uppehållstillstånd. Om förhållandet upphör före tvåårsperiodens utgång är utgångspunkten att personen som beviljats uppehållstillstånd ska återvända till hemlandet. Fortsatt uppehållstillstånd får dock ges om något av tre undantagsfall är tillämpliga. Ett av dessa undantag rör det fall när förhållandet har upphört främst på grund av att utlänningen, eller utlänningens barn, i förhållandet har utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet och frid. Bestämmelserna om fortsatt uppehållstillstånd har inte att göra med förutsättningarna för lagföring. Brott ska naturligtvis beivras av rättsvårdande myndigheter i enlighet med vanliga straffbestämmelser, oavsett offrets medborgarskap. Det som Monica Green kallar fruimport innebär att män bosatta i Sverige tar med sig utländska kvinnor till Sverige under anknytning och tillfälligt uppehållstillstånd. Under vistelsen i Sverige utsätter mannen dessa kvinnor för våld och kränkningar för att sedan byta ut dem mot en annan utländsk kvinna när de två åren börjar närma sig sitt slut. Ett av regeringens jämställdhetspolitiska mål är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Den 31 maj 2011 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare för att kartlägga och analysera förekomsten och omfattningen av våld, hot och kränkningar som kan drabba utländska kvinnor som har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning till en man bosatt i Sverige. Utredningen överlämnade sitt betänkande Kvinnor och barn i rättens gränsland till regeringen i juni 2012. Förslagen i betänkandet berör de frågor som Monica Green har ställt till mig. Bland annat föreslås hur arbetet ska samordnas nationellt men även hur information kan lämnas till kvinnor i berörda länder. I regleringsbrevet för 2013 har regeringen också förtydligat att Migrationsverket, genom de svenska utlandsmyndigheterna, ska ge sökande av uppehållstillstånd på grund av anknytning tydlig information om reglerna med uppskjuten invandringsprövning och dess konsekvenser. Frågan om behandlingen av betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Då Monica Green, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Meeri Wasberg i stället fick delta i överläggningen.

anf.51 Meeri Wasberg (S):

Fru talman! Jag får börja med att tacka för svaret, även om det i svaret inte kommer fram någonting som indikerar att statsrådet har för avsikt att snabba på hanteringen. Frågan bereds som jag förstår i Regeringskansliet. Detta är en fråga med många dimensioner. Precis som statsrådet redogör för refererar begreppet fruimport till att män bosatta i Sverige tar med sig utländska kvinnor till Sverige under anknytning och tillfälligt uppehållstillstånd. Så långt är allt gott och väl. Kärlek som uppstått på olika sidor om rikets gränser tillåts både slå rot och växa, såväl i hjärtat som i geografin. Men till skillnad från i sagans värld där alla kärlekshistorier slutar med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" är den verkliga världen ibland mer komplicerad än så. Det är därför som vi står här i kammaren i dag. Många av dessa kvinnor, som kanske utlovats både kärlek och ett bättre liv, utsätts för våld och kränkningar. Kvinnan ges i praktiken ingen möjlighet att lämna mannen utan att bli utvisad från Sverige. Vissa svenska män, så kallade serieimportörer, har till och med satt i system att bryta relationen för att sedan importera en annan kvinna. Själva utvisningsrisken används också som en del i dessa hot och kränkningar. Utredningen Kvinnor och barn i rättens gränsland slog fast att det är mäns våld och kränkningar av kvinnor och barn som är problemet med fruimporten. Utredningen beskriver att det våld och den kontroll som män utövar mot kvinnor med tidsbegränsat uppehållstillstånd liksom allt annat våld mot kvinnor är en fråga om kvinnors mänskliga rättigheter och att det är ett svenskt jämställdhetsproblem. Utredningen lämnades till regeringen i somras i juni 2012. Vi har ännu inte sett något som kommit ut från den. Under tiden blir dessa kvinnor bli fortsatt utsatta för misshandel och kränkningar, och medföljande barn riskerar att fara illa. Det måste ändå sägas at det är skamligt att vi å ena sidan har en nolltolerans mot våld vad gäller kvinnor som är svenska eller som har permanent uppehållstillstånd i Sverige och att det gäller en helt annan standard för kvinnor är här via anknytning under tillfälligt uppehållstillstånd. Statsrådet skriver i sitt svar: "Bestämmelserna om fortsatt uppehållstillstånd har inte att göra med förutsättningarna för lagföring. Brott ska naturligtvis beivras av rättsvårdande myndigheter i enlighet med vanliga straffbestämmelser, oavsett offrets medborgarskap." Problemet är att det inte är så enkelt. Det finns flera exempel på detta. Det är inte heller alla kvinnor som bara kan "åka hem". Statsrådet hänvisar också i sitt svar till att regeringen har ett jämställdhetspolitiskt mål "att mäns våld mot kvinnor ska upphöra". Det är bra. Men varje dag finns det ändå kvinnor och barn som far illa, för det är inte alla män som delar regeringens jämställdhetsmål - de kanske inte ens känner till det. Det är bra att regeringen i regleringsbrevet för 2013 har förtydligat att Migrationsverket, genom de svenska utlandsmyndigheterna, ska ge sökande av uppehållstillstånd på grund av anknytning tydlig information om reglerna med uppskjuten invandringsprövning och dess konsekvenser. Men det räcker inte. Det behövs fortfarande en bättre samordning mellan ansvariga myndigheter - Migrationsverket, länsstyrelser, kommuner, landsting och kvinnojourer. Över 500 utländska kvinnor söker varje år hjälp hos en kvinnojour efter att de har blivit misshandlade av den man som de flyttat till Sverige för att leva med. Förmodligen är det mer än dubbelt så många som misshandlas utan att söka hjälp eftersom de inte vågar. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att kvinnor och barn utsätts för detta utan att samhället gör någonting. Tvåårsregeln behöver ses över, och informationen till kvinnor måste öka.

anf.52 Statsrådet Maria Arnholm (FP):

Fru talman! Jag håller verkligen med Meeri Wasberg om att det är skamligt att 17 kvinnor om året mördas av män som de har varit nära och att tiotusentals kvinnor misshandlas av män som de lever med eller har varit nära. Jag håller också med om att det är skamligt att män i Sverige gifter sig med kvinnor, tar hit dem och misshandlar dem i ett och ett halvt år för att sedan sparka ut dem och ta hit nästa. Det är skamligt - det vidgår jag gärna - att vi inte alltid i vårt samhälle kan ge kvinnorna det skydd och den rättssäkerhet som de har rätt till. Just därför har denna regering tagit fram handlingsplaner för att motarbeta mäns våld mot kvinnor och satt upp som ett mål med utropstecken: Mäns våld mot kvinnor ska upphöra! Därför har vi satsat över 1 miljard kronor på olika typer av insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Därför har vi också tillsatt en rad utredningar, där den utredning vi talar om nu är en. Vi följer detta noga. Migrationsverket rapporterar varje månad till Justitiedepartementet hur det går med de överklaganden som sker enligt undantagsregeln i lagstiftningen. Vi bereder också hur vi ska gå vidare med de förslag som utredaren Eva Eriksson har lämnat till oss. Ett av dem har vi redan tagit fasta på genom att i regleringsbrevet för i år till Migrationsverket inspirera dem att jobba bättre med informationen till kvinnor i förekommande länder. När jag reser runt och besöker kvinnojourer, senast i Göteborg och Helsingborg, tar de alla upp denna fråga och berättar om vidrigheten och misären och om saker som jag inte kände till. Det är till exempel det faktum att man i Danmark har en mer restriktiv utlänningslagstiftning än vad vi har i Sverige vilket har lett till att danska män i rätt betydande omfattning bosätter sig på andra sidan Sundet och importerar fruar. Eftersom de är danskar är det inte två år utan fem år som gäller. En viktig sak att fundera över är hur vår lagstiftning när det gäller just undantagsregeln till tvåårsregeln ser ut. Men det finns också många andra frågor. Det är inte denna enskilda fråga som ensam löser detta, utan vi har ett mycket stort problem. Det som Meeri Wasberg understryker om behovet av samordning är kanske en av de allra viktigaste åtgärderna. Hur mycket resurser man än satsar på detta hjälper inte det om inte våra olika myndigheter, alltifrån polisen till socialtjänsten och sjukvården, kan samverka på ett bra sätt. Regeringen har tillsatt en särskild samordnare för dessa frågor, Carin Götblad, som nu jobbar för högtryck med att åka runt i landet och skaffa sig kunskap. Jag har tillsammans med henne och statsrådet Larsson och statsrådet Ask träffat generaldirektörerna för samtliga de verk som är berörda för att inledningsvis få med dem på den här vagnen. Jag känner att jag gör så mycket jag kan. Säkert kunde jag göra ännu mer, men att bekämpa denna skamliga förekomst är jag också besjälad av.

anf.53 Meeri Wasberg (S):

Fru talman! Det är härligt att höra att statsrådet också tycker att det är skamligt, för det är skamligt. Tvåårsregeln är omtvistad. Man väger för och emot. Det finns inte en lösning. Det finns inte ett alexanderhugg som vi kan ta till här. Det jag tycker är lite intressant är resonemanget om att uppskjuten invandringsprövning är bra och att om den upphävs skulle det innebära att möjligheten att komma till Sverige av kärlek försvåras. Statsrådet skriver också: "Syftet med uppskjuten invandringsprövning är att undvika restriktivitet vid prövningen av uppehållstillstånd på grund av anknytning, upprätthålla den reglerade invandringen samt se till att skenförhållanden inte leder till uppehållstillstånd." Det där har jag också funderat lite grann över. När det gäller frågan om att inte ge uppehållstillstånd för skenförhållanden är det, vad jag förstår, inte klarlagt om denna regel egentligen har någon praktisk betydelse. Det är klart att där finns resonemanget: Vad är två år jämfört med ett helt liv? Samtidigt måste man konstatera att en enda dag av misshandel och/eller kränkningar är en dag för mycket. Jag förstår att statsrådet har en svår balansgång att hantera och svåra avväganden att göra. Icke desto mindre måste det göras. Jag uppfattar som sagt att regeringen i grunden håller med mig om detta, inte minst med tanke på det mål som ni satt upp om att "mäns våld mot kvinnor ska upphöra", med utropstecken till och med. Därför kan vi inte blunda för det faktum att dessa kvinnor finns och att de som kommer till Sverige kan bli utsatta på detta sätt. Frågan om kvinnors mänskliga rättigheter måste bevakas och tas på allvar. Jag uppfattar att statsrådet har goda förutsättningar att göra det. Man kan också hoppas att resten av regeringen är med dig på det tåget. Dessa kvinnor är dessutom ofta mycket isolerade och är flerdubbelt utsatta genom att de inte kan språket, saknar nätverk, blir utsatta för våld och har mycket små chanser att få permanent uppehållstillstånd om förhållandet upphör inom två år. Det finns vissa undantag, men det räcker till exempel inte att påstå att man blir utsatt för relationsvåld för att få uppehållstillstånd. Dels måste våldet faktiskt bevisas, vilket kanske i sig är rimligt, dels ska det dessutom vara ett upprepat och ett grovt våld. Det är svårt att förstå varför dessa kvinnor skulle behöva acceptera att bli lite misshandlade men att andra kvinnor inte ska behöva acceptera att bli misshandlade över huvud taget. Det är som sagt många kvinnor och barn som hamnar i en situation som är oerhört svår. Jag noterade att statsrådet nämnde ett annat statsråd, nämligen Maria Larsson, och skälet till att jag är glad över det är att barnperspektivet naturligtvis också måste lyftas fram i dessa frågor. Det finns erfarenhet att hämta från till exempel skolhälsovården, som träffar barn som mår dåligt, är oroliga och kanske själva blir utsatta för olika typer av kränkande behandling. Det är fortfarande oerhört många kvinnor som varje år söker hjälp därför att de har blivit utsatta för olika typer av kränkande behandling. Men det finns ett ännu större mörkertal, därför att man är rädd för att ta de kontakter man skulle behöva för att kunna få en viss hjälp, inte minst av rädsla för att bli utvisad. Vi socialdemokrater kan som sagt aldrig acceptera att dessa kvinnor och barn ska utsättas för detta utan att samhället agerar. Det kanske är därför som vi är lite otåliga i den här frågan och vill att regeringen återkommer skyndsamt.

anf.54 Statsrådet Maria Arnholm (FP):

Fru talman! Vi folkpartister och vi i alliansregeringen är också otåliga. Vi har tillsatt en utredning och tagit emot den. Nu diskuterar vi, och jag hoppas att vi också skyndsamt från och med i dag ska återkomma med besked om hur vi ska arbeta vidare med de frågor som utredaren tar upp och med frågor som inte ens ryms där eller inom diskussionen om den uppskjutna prövningen och regeln om undantag från den. I diskussioner som jag har haft med utredaren i efterhand pekar hon också på det ökande fenomenet att anhöriginvandrare kommer hit. Det kommer människor från andra länder som har rätt att komma hit och som utsätts för precis samma kränkande behandling. De låses in eller göms undan, och samhället har väldigt små möjligheter att komma i kontakt med dem eller att hitta dem. Att jobba i ett brett perspektiv med de här frågorna kräver en väl fungerande utlänningslagstiftning och en väl fungerande regel om undantag från den uppskjutna prövningen, men det kräver också mycket mer. Jag ser med stor tillförsikt på det arbete som Carin Götblad bedriver och tror att vi också av hennes arbete ska få fler exempel på hur man kan arbeta på ett bra sätt och också förslag som vi kan genomföra. Detta hindrar inte att jag också tycker att det är angeläget att vi, till den dag vi har fri invandring i Sverige, också har en möjlighet till uppskjuten prövning. Det goda får inte bli det bästas fiende. Jag menar att det är en stor frihet och ett väldigt bra regelverk att man på ett enkelt sätt kan få leva tillsammans med den man älskar. Därför vill jag jobba vidare längs linjen att vi ska ha den typen av lagstiftning.

anf.55 Meeri Wasberg (S):

Fru talman! Som jag sade inledningsvis är detta en fråga med flera dimensioner. Det finns många nyanser som behöver lyftas fram i den här debatten. Debatten lär fortsätta även efter att vi är klara här i dag. Det är ett ganska omfattande betänkande som har lämnats av utredningen, Kvinnor och barn i rättens gränsland . Carin Götblads uppdrag är lite bredare. Man kan hoppas att detta arbete inte dras i långbänk utan att statsrådet står upp för den otålighet som hon ger uttryck för och kommer tillbaka till riksdagen med förslag på hur vi ska gå vidare. Som sagt: Det skyndsamma går nog inte att understryka nog många gånger. Skyddet för dessa kvinnor, och i förekommande fall deras barn, som importeras av de här männen måste vi ta på allvar och hitta de bästa lösningarna för. Sedan finns det kanske inte ett alexanderhugg som löser den gordiska knuten, men vi måste ändå försöka samla alla möjliga sätt att lösa frågan. Jag hoppas att frågan om behov av ökat samarbete mellan myndigheter inte låter vänta på sig. Det ser jag inga anledningar till att det ska göra. Jag kan förstå att diskussionen om tvåårsregeln kan vara mer komplicerad på ett sätt, men jag vill understryka att jag som socialdemokrat aldrig kan acceptera att kvinnor och barn utsätts på det här sättet. Deras situation är specifikt utsatt jämfört med andras.

anf.56 Statsrådet Maria Arnholm (FP):

Fru talman! Man kan ha två känslor i detta. Man kan känna vanmakt, och man kan känna frustration över att samverkan ska vara så svårt, att vi har så mycket stuprörstänkande och att regelverket ska vara så svårgenomträngligt att de kvinnor som faktiskt skulle kunna få hjälp av lagen inte får det besked de skulle kunna få för att det finns sådan osäkerhet och otydlighet om vad som gäller. Den frustrationen är säkert drivkraften för oss bägge när vi håller på med detta. Man kan dock ibland också hugsvalas av det faktum att det finns många goda krafter som jobbar och sliter med detta. Jag tänker på kvinnojourer runt om i landet som har kunskapen och möter de kvinnor som knackar på deras dörrar och säger att de måste göra något åt detta. Jag tänker på de generaldirektörer som vi tre statsråd samlade tillsammans med Carin Götblad, som alla har en ökande förståelse för de här problemens tyngd och en stark vilja att, var och en på sitt håll, gå till botten med vad de kan göra och hur de kan jobba bättre tillsammans. Sedan tänker jag på alla de runt om i Sverige inom sjukvården, polisen och socialtjänsten som var och en på sin kant jobbar hårt och bra med detta. Det är en förhoppning att vi ska kunna få de här krafterna att samverka, så att de blir riktigt effektiva och så att vi kan nå målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.