Ekonomisk politik för förhärdade

Persson, Peter (S) besvaras av

anf.1 Finansminister Anders Borg (M):

Herr talman! Peter Persson har frågat mig mot bakgrund av vilka fakta och omständigheter det bedrivs en ekonomisk politik som han påstår innebär en ökad utslagning och ett ökat bidragsberoende i Sverige. Peter Persson har också frågat vilka åtgärder inom den ekonomiska politiken som kommer att minska det han beskriver som ett tryck mot socialförvaltningar, kronofogdekontor och frivilligorganisationers hjälpverksamhet. Den vanligaste orsaken till en svag ekonomi är avsaknad av arbete. En politik för ökad sysselsättning och minskat utanförskap är därför kärnan i regeringens fördelningspolitiska strategi. När fler arbetar och färre försörjs av sociala ersättningar minskar gradvis inkomstskillnaderna. Sedan 2006 har utanförskapet minskat med 200 000 helårspersoner. På sikt bestäms inkomstfördelningen i hög grad av fördelningen av humankapital. En väl fungerande skola för barn och ungdomar är därför av yttersta vikt. Offentligt finansierad vård och omsorg av hög kvalitet bidrar också till att levnadsvillkor och livschanser utjämnas. Inget land lägger mer resurser än Sverige på välfärdstjänster. När värdet av välfärdstjänsterna beaktas minskar Gini-koefficienten för Sverige med 23 procent, och inkomstspridningen blir den lägsta i OECD-området. En jämn fördelning av individernas förutsättningar eller inkomstmöjligheter kan aldrig helt kompensera för medfödda skillnader i förmåga och ambition. Ytterligare utjämning sker därför med skatter och kontanta transfereringar. Regeringen har infört en rad riktade satsningar mot grupper med svag ekonomi, till exempel höjd grundnivå i föräldraförsäkringen, höjt flerbarnstillägg, höjt bostadsbidrag för unga utan barn och för barnfamiljer och höjt bostadstillägg till pensionärer. Tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik som värnat ordning och reda i offentliga finanser har vi kunnat stärka välfärden och utjämna människors livsvillkor.

anf.2 Peter Persson (S):

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret. Min interpellation handlar om de ökade klyftorna i vårt land. Förra veckan presenterade OECD, västvärldens ekonomiska samarbetsorganisation, en rapport där inkomstskillnader och relativ fattigdom i 34 medlemsländer beskrivs. I inget annat land har utvecklingen varit så dramatisk mot ett mer ojämlikt samhälle som i Sverige. Särskilt sedan 2006 har klyftorna ökat kraftigt i vårt land. Andelen fattiga uppgår 2010 till 9 procent, mer än dubbelt så många som 1995, då siffran var 4 procent. Sverige har rasat från första plats i jämlikhetsjämförelsen till 14:e plats med en moderatledd politik och med dig, Anders Borg, som finansminister. Det är den moderatledda regeringens och ditt ansvar, och det är resultatet av en medveten politik. Försämringar av gemensamma försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom och gigantiska skattesänkningar med orättvis fördelning har varit grundbultar. Om man sammanväger effekterna av skatter, avgifter och transfereringar har 20 procent av befolkningen i vårt land fått direkta försämringar. Neddragningar i kommuner och stängda fritidsgårdar förstärker orättvisorna, naturligtvis tillsammans med jobbmisslyckandet. 260 000 arbetslösa - alldeles för många - när ni bildade regering har nu blivit 447 000. 6 procent har omvandlats till ett tal som närmar sig 9 procent. Motorerna för er jobbpolitik - skattesänkningar och försämringar av gemensamma försäkringar - har inte fungerat. Arbetslösheten har inte minskat utan ökat. I stället har skattesänkningarna och försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen varit motorer åt någonting annat, nämligen en ökad ojämlikhet i vårt land. Herr talman! Det är inte bara de vuxna som har drabbats, utan det har också slagit igenom direkt på deras barn, med försämrade inkomster i familjerna och försämrade möjligheter att åka på semester under den sommar som snart väntar oss, göra utflykter och handla lite av livets glädjeämnen. Dessutom har kommunerna drabbats genom att skattesänkningarna och neddragningarna av sociala försäkringar som jag tidigare nämnde har omvandlats till fler barn i skolorna och nedlagda fritidsgårdar. Kan du verkligen vara nöjd med detta fördelningsutfall, Anders Borg?

anf.3 Finn Bengtsson (M):

Herr talman! Det finns egentligen två anledningar till att jag engagerar mig i denna interpellationsdebatt. Jag vill börja med att tacka finansministern för att han så tydligt förklarar regeringens fördelningspolitiska strategi, som är helt annorlunda jämfört med den tidigare socialdemokratiska inskränkningspolitiken, där man får mindre och mindre att fördela och på sikt bara kan ha läpparnas bekännelse kvar. Den första anledningen till att jag reagerade på interpellationen är att det är viktigt hur man uttrycker sig om man vill få till stånd ett gott samtalsklimat mellan oppositionen och i det här fallet finansministern och Alliansen. Låt mig därför citera hur den skriftliga interpellationen är formulerad på ett par ställen. "Det är en politik för förhärdade hjärtan och förstockade sinnen." Skulle Alliansen i sin fördelningspolitiska strategi medvetet vilja missunna de svagaste? Detta är en fruktansvärd anklagelse, herr talman. Lite längre ned i interpellationen står det om "högerpolitikens mest cyniska effekter som också används för att skrämma och disciplinera löntagarna". Att föra fram den här typen av politiska slagord, som enligt mig inte ens har i ett anständigt samtal att göra, leder knappast till en tilltro till att interpellanten vill diskutera detta på allvar när han säger sig vilja lyfta fram en viktig fråga. Om jag sedan vill citera rätt från interpellationen betvivlar jag att Peter Persson är lika noggrann med sanningen när han säger sig vilja citera finansministern i samma skriftliga interpellation. Han skriver så här: '"Var rädd om Ditt arbete annars hamnar Du bland dom andra!'" Han antyder att detta är någonting som finansministern har sagt, vilket jag betvivlar. Vidare står det: '"Bland bidragstagarna som vi i arbete ska förakta och trampa på.'" Jag undrar om finansministern någonsin har yttrat dessa ord. Icke desto mindre står de inom citattecken i en formell skriftlig interpellation till denna riksdag. Jag tycker att det är förförligt, herr talman. Jag går vidare till de många sakfel som sedan kommer i interpellationen. Det står: "hårdare beskatta alla i dag icke förvärvsarbetande". Hur kan det då komma sig att alliansregeringen sedan 2006 investerat i pensionärsskattelättnader på hela 14 miljarder kronor där de sämst ställda pensionärerna har fått en extra, det vill säga en trettonde, månadspension varje år? Detta har aldrig hänt under en socialdemokratisk regerings tid. Det är totalt osant att säga att vi i dag ska hårdare beskatta alla i dag icke förvärvsarbetande. Det är och förblir inte sant. Det finns många fler sakfel i interpellationen. Det står att det är en politik som leder till "ett ökat bidragsberoende". Alliansens politik leder, precis som finansministern förtydligade här, bort från bidragsberoende och in i arbete. I dag har vi 200 000 fler sysselsatta och ännu fler som har lämnat utanförskapet. Över 400 000 står i dag betydligt närmare arbetsmarknaden än när vi tillträdde regeringsmakten 2006. Herr talman! Notera att när vi tog över var det en stor högkonjunktur som svepte över Europa och Sverige. Nu har vi gått in i och med trygga statsfinanser kunnat hålla stången mot den värsta recessionen vi upplevt sedan 30-talet. Det gör naturligtvis att detta är en fantastisk framgång. Det är och förblir osant att beskriva Alliansens politik som att den för mot bidragsberoende när den just för bort från bidragsberoende till egenanställning. Jobbskatteavdraget är en av de väldigt viktiga reformer som understryker värdet av att inte vara bidragsberoende och som stimulerar till arbete.

anf.4 Hillevi Larsson (S):

Herr talman! Det är helt riktigt som finansministern skriver i sitt svar och även säger muntligt här i kammaren att jobben är nyckeln i frågan för att minska klyftorna. Problemet är bara att regeringens jobbpolitik inte fungerar. Nu har vi sett denna politik i nästan sju år. Jobben har inte ökat när man ser det i förhållande till folkmängden, utan arbetslösheten har stigit. Prognoserna visar att arbetslösheten kommer att fortsätta att stiga. Ett av grundproblemen är att politiken inte fungerar. Då måste man kunna tänka om. Det andra problemet jag kan se är att man talar om bidragsberoende samtidigt som vi kan se att många människor har lämnat våra gemensamma försäkringar, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Dessa människor har inte varit bidragsberoende. De har avstått lön när de har arbetat för att få ta del av dessa försäkringar om de i framtiden skulle bli sjuka eller arbetslösa. När en del av dem har blivit det inser de att de inte får det skydd de har betalt för. Vi kan se att socialbidragsberoendet - eller försörjningsstöd, som man även kallar det - i kommunerna har ökat i drygt åtta av tio kommuner. Man kan också se att det har blivit en ekonomisk börda för kommunerna när många som tidigare har haft a-kassa eller sjukförsäkring nu hänvisas till försörjningsstöd. Det i sin tur drabbar kommuninvånarna i stort. Det blir svårare att få pengarna att räcka till skola, omsorg och allt annat som man ska klara av. Vi kan också se att det inte är alla som hamnar utanför a-kassan och sjukförsäkringen som får försörjningsstöd. Det ökar också försörjningsbördan för dem som har en partner eller andra anhöriga som kan försörja dem. Vi har den varianten att en person är gift. Då är man inte berättigad till försörjningsstöd. Det är den andra i förhållandet som får betala, och då blir hela familjen fattigare till följd av det. Det märks inte i statistiken eftersom det inte leder till höjt försörjningsstöd. Men det märks väldigt tydligt i de familjer som drabbas och får en sämre ekonomi. Vi kan också se att välgörenhetsorganisationer och kyrkor rapporterar om att det är fler som kommer och ber om hjälp. De ber om matpaket för att pengarna inte räcker månaden ut. Där man se att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade tillsammans med ensamstående föräldrar, och inte minst ensamstående mödrar, och pensionärer. I detta sammanhang vill jag kalla det för fattigpensionärer. Det är pensionärer som inte får pengarna att räcka månaden ut och som känner sig tvingade att hämta matpaket. Organisationerna vittnar om att beroendet av stöd har ökat. Vi kan se att Majblomman rapporterar att det är fler som ansöker om glasögon till sina barn för att de inte har råd med det. Det är väldigt oroväckande i ett välfärdssamhälle att barnen inte får glasögon och därmed har sämre möjligheter att klara skolarbetet. Statistiken från OECD visade också att Sverige ligger i toppen när det gäller växande klyftor. Det är både att de fattigare blir fattigare men framför allt att de rikare blir rikare. Där skulle man kunna ta resurser från de rikaste och jämna ut klyftorna. Det hade varit en bättre prioritering.

anf.5 Finansminister Anders Borg (M):

Herr talman! Utgångspunkten för regeringens politik är att vi ska ha en jämn fördelning av livschanser. Människor ska ha en möjlighet att forma sitt liv utifrån sina val och ha stöd via skola, offentliga trygghetssystem, väl fungerande marknader och en stark arbetsmarknad och själva välja hur de lever sitt liv utifrån bästa möjliga förutsättningar. En jämn fördelning av livschanserna är ganska ett av de bästa måtten på ett väl fungerande samhälle. Nu har vi inte något entydigt mått på välfärdsfördelning. Vi får titta på inkomstfördelning, tillgång till utbildning och på hur arbetsmarknaden fungerar. Det är nog ändå så att de nordiska välfärdsmodellerna, och kanske Sverige i synnerhet, har klarat sig bättre i jämförelsen än praktiskt taget alla andra länder. Så är det alltjämt. Finanspolitiska rådet har haft uppgiften att utvärdera fördelningspolitiken. Det är man nu gjort för första gången. Man drar slutsatsen att tillgänglig statistik från SCB visar att spridningen i disponibla inkomster ökat sedan 90-talskrisen men att detta huvudsakligen ägde rum under 1990-talet. Spridningen i disponibelinkomster mätt i Gini-koefficienter har i stort sett varit konstant sedan 2006. Man drar slutsatsen att givet att detta är den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen är det förvånande att vi i Sverige inte har upplevt ökade inkomstskillnader. Det är till och med så att IMF sin breda Jobs and Growth Study lyfter fram Brasilien och Sverige som de två länder som har klarat krisen utan växande klyftor. IMF skriver i sin analys att det beror på att vi i Sverige varit särskilt noggranna med att investera i utbildning och barnomsorg och att vi också har sjukvård och andra omsorgsformer som fördelas utifrån behov och inte utifrån inkomst. Det står inte på något sätt i kontrast till de analyser som OECD har gjort. Det OECD har konstaterat är att i Sverige ökade inkomstskillnaderna snabbare än i andra länder 1995-2006, precis som Finanspolitiska rådet säger. Men man slår också fast i den stora rapport man har gjort att när vi väger in välfärdstjänsterna har inget land en jämnare fördelning av välfärdsresurser än Sverige. Detta är naturligtvis väldigt positivt. Det är bra att vi har en jämn fördelning av livschanser så att människor har en möjlighet att utveckla sig. Det vi har gjort i Sverige är att förstärka arbetslinjen. Jag vill tacka mina socialdemokratiska meddebattörer för att de så entydigt tar ställning mot arbetslinjen och så entydigt visar att sysselsättning och arbete inte är viktigt. Det centrala är att vi bygger ut bidragssystemen och därigenom indirekt låser fast människor i ett utanförskap. Det är den europeiska socialdemokratins stora dilemma. Sist på skansarna står den svenska socialdemokratin. När holländare, danskar och finnar försöker utvecklas och hitta nya vägar för att göra sin version av arbetslinjen backar de svenska socialdemokraterna in med bara en enda prioritering: höjda skatter och höjda bidrag. I en åldrad välfärdsstat med bland de högsta sociala utgifterna i världen är det socialdemokratiska svaret att bygga ut bidragssystemen och höja skatterna, framför allt på unga människor. Detta är en av de märkligaste formerna av ekonomisk politik som vi kan skåda i Europa. Men jag vill tacka Socialdemokraterna för att de så tydligt visar på skiljelinjerna. Vi står för rättvisa och en jämn fördelning av välfärden byggd på en stark arbetslinje. Socialdemokraterna vill backa in i ett ökat bidragsberoende.

anf.6 Peter Persson (S):

Herr talman! Anders Borgs arbetslinje är alltså att ha ökat arbetslösheten från 260 000 personer till 430 000 personer. Moderaterna säger: Persson anklagar oss för att medvetet öka klyftorna. Ja, jag anklagar er för det. När man går in och precisionsbombar arbetslöshetsförsäkringen, försämrar den och gör så att allt fler står utan försäkring och när man går in och precisionsbombar sjukförsäkringen så att människor slängs ut ur den är det medveten politik. När man lägger ihop skatter, transfereringar och avgifter har 20 procent av människorna i vårt land fått det sämre. När ni nu alltid argumenterar mot det som Socialdemokraterna säger och menar att det närmast är osant - låt mig berätta vad Svenska kyrkan säger på några platser i landet. Vi kan börja i Uppsala, där diakonen Maria Holmgren säger att Sankta Maria kyrka får in en ny ansökan om bistånd varje dag. Tidigare fanns inte detta, utan det sköttes av samhället. I Luleå stift ser man för tredje året i rad en dramatisk ökning av de medel ur vilka församlingar söker pengar som förmedlas till behövande. Man säger: "Vi kan till exempel hjälpa en familj att klara avgifter och bostadslån en månad. Enligt lag ska en hjälpsökande i stället sälja bostadsrätten och hyra lägenhet. Men det kan ibland bli dyrare i längden." I Lund säger man: "Det är en tragisk utveckling som visar att välfärdssystemen inte fungerar." I Lunds stift förmedlar Diakonicentralen mycket stöd till utsatta människor. Man fortsätter: "Vår traditionella grupp, missbrukare och hemlösa, är relativt konstant. De som blir fler är människor som alltid haft en ordnad ekonomi, barnfamiljer, i synnerhet ensamstående med barn." Man klarar inte att försörja en familj med dagens bidragsnivåer och prisökningar. Vi kan resa vidare till Karlstad, där Karlstad stift säger: Det brukar vara ett tiotal sökande, men i år var det mångfalt fler. Allmänheten söker från kyrkan som aldrig förr. Vi kan sluta nere i Göteborg, där kyrkan tillsammans med Stadsmissionen och Lennart Forsberg som socialchef säger: "Men vi märker att de sökande blir fler och fler. De är avsevärt fler nu än för fem år sedan." En tydlig skillnad är också att på senare år söker människor hjälp för basala saker som hyra eller räkningar och mat. Har dessa röster som jag har gett till känna här i kammaren fel? Är deras beskrivningar av verkligheten fel, Anders Borg och Finn Bengtsson? När kyrkan säger att det finns en växande fattigdom i Sverige tycker jag att det är dags för er att lyssna på andra röster än socialdemokratin i de djupa orättvisor som vi observerar.

anf.7 Finn Bengtsson (M):

Herr talman! Det är tydligt att regeringens fördelningspolitiska strategi, som bygger på jobblinjen och inte på bidragsberoendelinjen, är en framgångsrik väg att gå för att skaffa mer resurser till dem som är utsatta. Regeringen har genomfört fyra jobbskatteavdrag som har givit de sämst avlönade, familjerna med lägst inkomster, en trettonde månadslön. I vilken facklig förhandling har man lyckats uppnå den stora bedriften? Detta är alltså nettopengar som gör att människor får en större köpkraft och också en större möjlighet att betala skatt eftersom de stimuleras till arbete. Man har räknat ut att på lång sikt har jobbskatteavdragen permanent givit sisådär 100 000 nya sysselsatta. Jämviktsarbetslösheten har minskat, och det blir, inte mindre viktigt, fler arbetade timmar i ekonomin. Det är inte bara Finansdepartementet som internt har kommit fram till detta. Positiva effekter av jobbskatteavdraget har också förmedlats av bland annat Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, liksom Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. Detta vittnar om att man när man saxar jobbskatteavdrag med att ersätta pensionärerna med minskade utgifter för skatt får fram ett stöd även för icke förvärvsarbetande. Detta betvivlade Peter Persson i sin interpellation genom att skriva att man beskattar alla i dag icke förvärvsarbetande hårdare. Det stämmer alltså inte. Det är också viktigt att titta på sin omvärld. Ett drygt femtontal länder runt oss har på olika sätt genomfört just jobbskatteavdragsliknande reformer. Har de då fel? Är det fel att ha jobbskatteavdraget som en stimulans för att människor som kan och vill arbeta ska öka sitt arbetande och bidra med fler arbetade timmar så att vi sammantaget kan få en större pott att fördela till dem som inte har den förmågan? Det är det som är den fördelningspolitiska nyckeln som socialdemokraterna aldrig har förstått och tyvärr aldrig kommer att förstå i vårt land, verkar det som.

anf.8 Hillevi Larsson (S):

Herr talman! Det jag inte riktigt förstår är varför man inte kallar socialbidragsberoende för just bidragsberoende. Av någon anledning kallas det bidrag när människor har a-kassa eller sjukförsäkring. Men när de människorna utestängs från dessa försäkringar och hamnar i försörjningsstöd, som också kallas socialbidrag, kallas det av någon anledning inte bidragsberoende. Detta går inte ihop över huvud taget för mig. Jag tycker tvärtom att det är värre att de hamnar i försörjningsstöd än att de har sjukförsäkring och a-kassa. Om man hamnar i försörjningsstöd tvingas man innan man söker detta försörjningsstöd att sälja allt man har och leva på existensminimum, vilket går ut över familjerna också. Jag tycker att vi har mer av bidragsberoende i dag än vi hade tidigare med tanke på den här utvecklingen. När det gäller pensionärerna har regeringen visserligen gjort vissa justeringar av skatten. Men om man jämför detta med vad som har gjorts för den stora arbetande massan i landet är det peanuts; det är ingenting i jämförelse. Jag tycker att om man har råd att sänka skatten så mycket för dem som arbetar har man väl även råd att sänka skatten för pensionärerna. De lever ju inte av bidrag. De lever av uppskjuten lön. Sverige är ganska unikt med denna politik där man sänker skatten för löntagare men inte för pensionärer. Det kanske är en anledning till att göra en internationell utblick i just den frågan för att se hur andra länder, där man inte beskattar pensionärer hårdare än löntagare, har gjort. Det har uppstått en klyfta där också. Det är inte något nollsummespel, för om man sänker skatterna drar det undan pengar från välfärden. Vi kan se att välfärdstjänsterna i Sverige har blivit färre, och det drabbar inte minst pensionärerna som är beroende av vård och omsorg. Det är alltså inte något nollsummespel. Därför tycker jag att man borde minska klyftorna i stället för att ge till dem som har mest, som politiken har handlat om hittills.

anf.9 Hans Ekström (S):

Herr talman! Jag ska berätta för Finn Bengtsson att jag fick ett bidrag av mitt försäkringsbolag för min vattenskada. Jag körde på med bilen och fick ett bidrag från mitt försäkringsbolag för den skadan också. Jag trodde det var det vi hade försäkringar till och att det inte skulle kallas bidrag. En försäkring är någonting man tecknar för att ha när olyckan i livet är framme. Det kan vara en vattenskada, en plåtskada, arbetslöshet eller sjukdom. Men jag förstår att Moderaterna inte likställer dessa försäkringar. Det är finare att köra på med bilen eller få en vattenskada än att bli arbetslös eller sjuk. Är det så jag ska tolka valet av ord, Finn Bengtsson? Jag kan inte förstå moralen bakom att kalla det ena bidrag och det andra försäkring. Försäkringar har vi för säkerhetens skull. Det är därför vi tecknar försäkringar. Det som har skett är att människor har fått gå från försäkringsförsörjning till försörjningsstöd, precis som Hillevi har sagt. Vi som är gamla kommunalgubbar och -tanter vet vad det innebär att leva på försörjningsstöd. Det innebär att man får göra sig av med de sista tillgångar man har och bli verkligt fattig. Den ekonomiska teorin är tydligen sådan att om människor lever under hotet att bli verkligt fattiga ska de ta ett jobb. Men det visar sig snarare vara så att steget är stort från försörjningsstöd och socialbidrag till arbete. Ju längre bort man kommer från arbetsmarknaden, desto större blir steget. Man kan fundera på vad Moderaterna har gjort för att människor i arbetslinjens Sverige ska kunna ta sig till ett arbete genom utbildning. Ni har dragit ned på högskoleutbildningarna. Vad har Moderaterna gjort för att arbetsmarknadsregionerna ska kunna växa så att människor ska kunna resa till arbetet? Vad har ni gjort för att bygga bort bostadsbristen där jobben finns? Inte mycket. Om det är så som finansministern och Finn säger, att den här politiken ska leda till jobb, handlar det också om att ge människor möjlighet att ta de arbetena. Då krävs det bostäder i Stockholm. Det krävs att man kan resa längre till jobben. Där har jag inte sett så många åtgärder från Moderaternas sida. Därför är min fråga till framför allt Finn Bengtsson: Vilken är synen på bidrag respektive försäkring? Är det finare med en plåtskada än med sjukdom? Vilken är den aktiva politiken för att jobben verkligen ska komma närmare människor?

anf.10 Finansminister Anders Borg (M):

Herr talman! Låt oss slå fast några grundläggande utgångspunkter. När OECD mäter inkomstskillnaderna och tar hänsyn till välfärdstjänsterna är de minst i Sverige av alla utvecklade länder. När man tar hänsyn till människors livschanser, inklusive välfärdstjänsterna, är skillnaderna minst i Sverige av alla länder. Låt mig också slå fast att Finanspolitiska rådet har konstaterat att skillnaderna har ökat i Sverige. Där vill jag ge Peter Persson rätt. Socialdemokraterna ökade inkomstskillnaderna kraftigt under sin regeringsperiod 1995-2006. Det kan vi beklaga. Därefter har vi börjat bromsa den utvecklingen trots en svår internationell kris. Vi har rullat tillbaka de bekymmer Socialdemokraterna ställde till med. IMF lyfter fram Sverige och Brasilien som länder som lyckats hålla ihop samhället under krisen. Det är utgångspunkten för den här diskussionen. Låt oss tala om vad Finanspolitiska rådet mer skriver i sin rapport. Det kan vara lite viktigt. Socialdemokraternas politik handlar i princip enbart om att bygga ut bidragssystemen, och kärnan är a-kassan och sjukförsäkringen. Rådet har räknat på detta. Det visar sig att när man gör en kraftig höjning av arbetslöshetsförsäkringen i linje med vad Socialdemokraterna talar om påverkar det Gini-koefficienten i fjärde decimalen. Man lägger alltså miljardbelopp, och det har nästan ingen synbar effekt på inkomstfördelningen. När man sedan gör samma operation genom att räkna på de socialdemokratiska förslagen om att höja taken i sjukförsäkringen har det ingen effekt ens på den fjärde decimalen. Man kanske kan lägga till sex, sju eller åtta decimaler och hitta en effekt. Det är lite oklart, men där någonstans ligger de socialdemokratiska satsningarna. De har alltså inte några stora effekter på inkomstfördelningen. Det är färdigräknat nu. Vi har sett det. Detta har inga effekter på inkomstfördelningen. Däremot vet vi vad som hände 1995-2006. Då ökade inkomstskillnaderna, och de ökade därför att Socialdemokraterna medvetet bedrev sin bidragspolitik. Politiken var medveten. Man byggde ut bidragssystemen, och man negligerar att detta slår ut jobb, höjer jämviktsarbetslösheten, gör företagen mindre benägna att anställa och därmed bygger upp långsiktiga klyftor. Det är allra mest tydligt exponerat i de 400 000 förtidspensionärer som kom under de åren. Svenska socialdemokrater är mycket ensamma i sitt motstånd mot arbetslinjen. Peter Persson säger att vi medvetet bygger klyftor. Såvitt jag förstår kommer alltså en socialdemokratisk regering i Danmark nu att halvera arbetslöshetstiden. Såvitt jag förstår lägger de socialdemokratiska regeringarna i Holland och Danmark fram begränsningar när det gäller i vilken utsträckning unga människor kan komma in i socialförsäkringarna. Ökar Helle Thorning-Schmidt medvetet skillnaderna i Danmark? Är det syftet bakom den socialdemokratiska politiken i Danmark? Eller kan det vara så att hon har insett att arbetslösheten i Danmark har gått upp skyhögt i taket, att den har ökat kraftigt under krisen, att man då måste förstärka arbetslinjen och ta tag i sina samhällsproblem och att ansvarsfulla regeringar i åldrade välfärdsstater gör det genom att förstärka arbetslinjen? Den socialdemokratiska politiken är tydlig. Det handlar om 15 miljarder i höjda bidrag och 30 miljarder i skattehöjningar, och ovanpå det kommer Miljöpartiets 15 miljarder i miljöskattehöjningar. Peter Persson säger att man inte kan åka på semester i sommar om man har låga inkomster. Blir det lättare att åka på semester med höjd bensinskatt? Blir det lättare att åka på semester om man höjer restaurangmomsen? Blir det lättare att åka på semester när man höjer skatterna på arbete så att fler människor, inte minst unga, förlorar sina jobb? Vilka är det som ska arbeta på de här semesteranläggningarna efter Socialdemokraternas skattehöjningar? Var ska unga människor få chansen att pröva sina vingar? Socialdemokraterna är och förblir ett bidragsparti som bygger skillnader mellan människor genom att i grund och botten bygga hinder in på arbetsmarknaden. Det är så man vill trycka ut människor i förtidspensionering, sjukskrivning och arbetslöshet. Det är så man vill nedmontera arbetslinjen. Det är så man vill motverka full sysselsättning. Det är en politik för klyftor.

anf.11 Peter Persson (S):

Herr talman! För Anders Borg är en människa en fjärde decimal. Åk hem till henne som har slängts ut från sjukförsäkringen och säg: Att vi tar in dig i försäkringen igen betyder ingenting. Du är en fjärde decimal. Åk ut till någon av de 34 000 som finns i fas 3 med en havererad arbetslöshetsförsäkring eller socialbidrag och säg: Nej, vi ska inte förbättra dina villkor. Du är en fjärde decimal. Eller åk ut till någon som inte kommer in i arbetslöshetsförsäkringen, eftersom ni har försvårat det, och säg: Du är en fjärde decimal. Hur mycket statistik från olika institut du än rabblar upp kan du inte med komma ifrån ditt ansvar, Anders Borg. Arbetslösheten har ökat från 260 000 till 440 000 under den tid du har haft ansvar som finansminister. Det är inte jobbpolitik. Det är arbetslöshetspolitik som du är ytterst ansvarig för. Det har bidragit till att öka klyftorna tillsammans med den medvetna nedmonteringen av arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Det har lett till att det gemensamma också rustas ned. Jag tror att ett samhälle med stora klyftor är och blir outhärdligt för oss alla. Även den som har det hyggligt far illa i ett sådant samhälle. Jag tror på en samhällsidé där vi som har måste inse att några behöver lite mer. Men du tar ifrån de några som behöver lite mer det de hade förr, Anders Borg. Så ser ditt kapitel i slutavsnittet ut.

anf.12 Hans Ekström (S):

Herr talman! Anders Borg talar konsekvent om bidragssystemen. Han använder inte begreppet försäkring över huvud taget. Det kanske vore bättre att byta namn på systemen, så att Moderaternas politik blir tydlig också i namnen. Ibland är det bra att begrepp verkligen står för det som de handlar om. Arbetslöshetsbidrag i stället för arbetslöshetsförsäkring kanske svarar bättre mot Anders Borgs ekonomiska teori. Sjukbidrag i stället för sjukförsäkring kanske är bättre. Det är tydligt. Varför ska de vara obligatoriska över huvud taget? Det är väl bättre, om det nu fungerar med den här metoden att göra människor fattiga, att inte ha obligatoriska försäkringar. Det kanske är dumt att de är obligatoriska. Arbetslinjen kanske skulle tjäna ofantligt mycket på det. Jag tycker att det är någonting som skorrar här när finansministern konsekvent talar om bidragssystem och inte om försäkring. För mig är det talande hur han väljer sina ord. Anders Borg försöker ge bilden av Socialdemokraterna som ett bidragsparti. Nej, vad vi efterlyser är aktiva åtgärder. Vad är åtgärderna för att ungdomar som vill ska kunna studera? Först drar man ned massor av högskoleplatser, och sedan återför man några stycken. Massor av arbetslösa ungdomar skulle kunna vara i aktiva studier, och det trodde jag skulle vara bättre än att gå hemma med bidrag. Kanske vore det bättre att kunna arbeta med studier, för det är en socialdemokratisk arbetslinje. Men i Anders Borgs Sverige är det bättre att leva på bidrag för en ungdom än att studera. Det tycker inte jag är en arbetslinje.

anf.13 Finansminister Anders Borg (M):

Herr talman! Den här debatten har gett insikt om Peter Perssons och Socialdemokraternas grundläggande samhällssyn. Jobbskatteavdrag är orättvisa; bidrag är rättvisa. Så enkel är den socialdemokratiska världen. Att det då visar sig att Sverige ligger med lägst inkomstfördelning i OECD-siffrorna, att IMF lyfter fram oss för att vi har haft en inkluderande krispolitik och att Finanspolitiska rådet har räknat och kommit fram till att jobbskatteavdraget har stora effekter på sysselsättningen och Socialdemokraternas bidragshöjningar små - då skär det sig på något sätt så att det bara blir ideologisk tomgång från Socialdemokraternas sida. Ingen socialdemokrat tycks vilja försvara den socialdemokratiska politiken. Det förstår jag. Hans Ekström står här och talar om att Socialdemokraterna vill satsa på utbildning. Men det är inte så det alternativet ser ut. Det är fyra gånger så stora satsningar på Ams och bidrag som det är på utbildning. Det är inte utbildningssatsningar som Socialdemokraterna går till val på, utan det är bidragssatsningar. Det är satsningar på a-kassa, sjukförsäkring, förtidspension, föräldraförsäkring, bostadsbidrag - vi kan hålla på länge, för det finns nästan inte något bidrag som Socialdemokraterna inte vill bygga ut. Kärnan i den socialdemokratiska bidragspolitiken är att återbygga bidragssamhället och att nedmontera arbetslinjen. Det är väldigt tydligt att det är där kärnan ligger. Jag ska försöka förklara varför detta inte är en rättvis politik. Rättvisa handlar om fördelning av livschanser. Livschanser handlar ytterst om att själv kunna påverka sitt liv genom egna ansträngningar, eget arbete och genom att på detta sätt påverka hur man lever och hur ens nära har det. Om man kontinuerligt och konsekvent har som kärna i politiken att underminera drivkrafterna för arbete och konsekvent har en politik för att trycka ut folk i arbetslöshet, i sjukförsäkring och i förtidspension berövar man människor livschanser. Det är därför skillnaderna växer med Socialdemokraterna. Det är därför vi har lyckats pressa tillbaka dem. (Applåder)