Esbati, Ali (V) besvaras av
anf.104 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Fru talman! Ali Esbati har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att stärka den aktiva arbetsmarknadspolitiken, särskilt den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Han har också frågat mig om jag avser att generellt se över den arbetsmarknadspolitiska portföljen med avsikt att stärka aktiva insatser på bekostnad av exempelvis fas 3-åtgärder.
Regeringen har genomfört stora reformer och satsningar inom det reguljära utbildningssystemet under mandatperioden. Utbildning bör främst ske inom detta system. Men även inom arbetsmarknadspolitiken är utbildning viktig, och antalet individer som anvisas till en arbetsmarknadsutbildning eller förberedande utbildning har ökat under de senaste åren. Från och med förra året infördes även möjligheter till arbetsmarknadsutbildning inom sysselsättningsfasen samt möjligheten till tidiga insatser för den arbetslöse, bland annat arbetsmarknadsutbildning.
En annan utbildningssatsning inom arbetsmarknadspolitiken är den så kallade folkhögskolesatsningen. Genom studiemotiverande kurser hjälper den ungdomar, och nu även deltagare över 25 år, utan avslutad gymnasieutbildning att finna motivation och vägar åter till skolan för att avsluta sina grundutbildningar. Denna insats är av stor betydelse, då vi vet att en icke avslutad utbildning medför en stor risk för arbetslöshet.
Ali Esbati efterfrågar aktiva insatser och ställer det mot deltagande i sysselsättningsfasen. Att vara ute på en arbetsplats genom sysselsättning hos en anordnare är en aktiv insats. Utbildning är för många arbetssökande en viktig åtgärd, men det är inte alltid den lämpligaste. Forskningen visar att arbetsplatsförlagda aktiviteter ger ett högre utflöde till reguljärt arbete jämfört med andra insatser. Regeringen har höjt taket för det särskilda anställningsstödet. För 2012 till 2014 har regeringen också infört ett förstärkt handledarstöd, särskilt riktat mot dem som deltar i sysselsättningsfasen. Vi ser i dag en kraftig ökning av det förstärkta stödet - alltså långtidsarbetslösa som har fått jobb med hjälp av det särskilda anställningsstödet. I februari var det ungefär 6 500 personer som var ute på en arbetsplats med särskilt anställningsstöd.
Sysselsättningen hos en anordnare eller arbete genom en subventionerad anställning är aktiva insatser som rustar individer för arbetslivet. Det är det bästa för majoriteten av de personer som har varit borta från arbetslivet länge.
anf.105 Ali Esbati (V):
Fru talman! Den egentliga bakgrunden till debatten är den höga arbetslösheten. Man kan inte genom någon arbetsmarknadspolitik fundamentalt lösa arbetslöshetsproblematiken. Det måste man göra genom den ekonomiska politiken. Där har regeringen visat att den i grunden har ett slags enkelspårig tro på att sänkta skatter ökar incitament och att det då blir fler som jobbar. Så har det inte funkat på så många andra ställen i världen, och så funkar det inte heller i Sverige.
Då får man problemet att man måste handskas med ett stort antal människor som står utanför arbetsmarknaden och inte reagerar på det sätt som man tror att människor ska reagera på incitament, helt enkelt eftersom det inte finns jobb.
Men det är klart att arbetsmarknadspolitiken också har en viktig roll. Den har en viktig roll för att människor ska bli bättre rustade att ta ett jobb när arbetsmarknadssituationen ändras. Det handlar om att förbättra matchningen. Det handlar helt enkelt om att få en arbetsmarknad som fungerar bättre.
Den situation som vi nu fått är att matchningen enligt flera bedömare har försämrats under senare tid. Vi ser en situation där en väldigt allvarlig indikator pekar i fel riktning på arbetsmarknaden, nämligen att långtidsarbetslösheten dramatiskt har ökat. Och så har vi dessutom en stor ungdomsarbetslöshet. Vi vet att om man är arbetslös en längre tid i ungdomen får det ofta effekter under en stor del av arbetslivet.
I den situationen kan vi se att tyngdpunkten och sammansättningen av arbetsmarknadsåtgärderna, den portfölj som regeringen har, har förändrats. Ministern nämnde att antalet personer som finns i arbetsmarknadsutbildningar har ökat de senaste åren. Men det är en effekt av att arbetslösheten har ökat i antal personer. Andelen, som ju uttrycker sammansättningen i portföljen, sjönk dramatiskt efter det borgerliga maktövertagandet 2006 och har under senare år varit stillastående eller haft en svagt nedåtgående trend.
Det är det som jag har ifrågasatt i interpellationen, och jag tycker inte att jag fick något särskilt bra svar på hur man ser på detta.
Fas 3 har blivit alternativet. Det är ganska anmärkningsvärt att ministern talar så väl om den här sysselsättningsfasen som riksdagen har beslutat om man att ska stoppa tillflödet av nya personer till. Vi har sett ett stort antal exempel på hur det verkligen inte har varit särskilt bra för de många människor som är i den här sysselsättningsfasen, dels därför att många helt enkelt inte får ersättningar, dels därför att många hamnar i en situation där de utför aktiviteter som snarare bryter ned en och gör en mindre lämpad eller förmögen att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Ett exempel är att man får måla en stol i vit färg ena dagen och i gult en annan dag medan den som är anordnare får casha in pengar för att placera människor i den verksamheten. Det skulle jag vilja höra lite mer om. Är det så man ser på det? Är det inte några problem med fas 3, utan man kan fortsätta att förhålla sig så till riksdagens beslut?
anf.106 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Fru talman! Regeringen bedriver en aktiv arbetsmarknadspolitik. Ali Esbati myntade ett nytt uttryck i och med portfölj. Jag ska börja använda det. Vi har pratat om verktygslåda tidigare, men portfölj låter kanske mer trevligt.
Arbetsförmedlingen har väldigt många olika åtgärder i sin portfölj, och de är olika anpassade för olika personer. Det allra viktigaste för att bekämpa arbetslöshet alla kategorier är skola och utbildning, det vill säga att människor står väl rustade och att framför allt barn och unga får bättre förutsättningar, att alla har en grundutbildning att stå på. Därför är Arbetsförmedlingens kanske viktigaste uppdrag, framför allt när en ung person kommer in, att försöka motivera att gå tillbaka till skolan och slutföra utbildningen.
Jag har besökt folkhögskolor, och jag måste säga att jag är imponerad av hur man arbetar med framför allt unga människor. Folkhögskolesatsningen har varit främst riktad till ungdomar, men nu är det möjligt för även äldre än 25 år att delta. Där jobbar man utifrån varje individs specifika förutsättningar. Det handlar om ungdomar som har haft det jättetufft och har en otroligt lång väg tillbaka till skolan.
Jag besökte folkhögskolan på Skeppsholmen i Stockholm. De började arbeta med att motivera ungdomar att gå tillbaka till skolan. Man fick hitta på nya modeller, nya förhållningssätt, till exempel att erbjuda ungdomarna frukost varje morgon. De här ungdomarna åt inte frukost, och äter man inte mat orkar man inte och har inte mycket kraft att lära. Man införde också att börja skolan kl. 10 på morgonen, för det var ingen som kom förrän kl. 10. Successivt jobbar man fram och motiverar människor att komma tillbaka.
En stor andel av de ungdomar som gick igenom det här motivationsprogrammet på tre månader är nu tillbaka i utbildning eller arbete. Det är ett fantastiskt arbete av folkhögskolelärarna, som jag imponeras av. De ungdomarna får också i vissa fall ett förhöjt studiebidrag på 6 ½ tusen kronor per månad upp till tre år för att slutföra sin utbildning.
För andra ungdomar är det inte ett alternativ. Då är det fråga om att komma ut i praktik. Alltid har man inte lyckats även om man har fått en hel del olika insatser från Arbetsförmedlingen. Det kan vara praktik, det kan vara rehabilitering eller folkhögskola. Man har ändå inte lyckats att få en anställning, även om det finns en kraftig subvention som gör att det kostar en arbetsgivare ungefär 3 000 kronor netto per anställning med en avtalsenlig lön. Ändå tycker vi i regeringen att det är betydligt bättre att man är på arbetsmarknaden än att man stämplas ut från arbetsmarknaden.
Jag är inte heller nöjd. Inte en enda person ska vara i sysselsättningsfasen. Men alternativet förut var att de här människorna över huvud taget inte fanns på arbetsmarknaden. Nu kan man fortsätta med att motivera dem, och Arbetsförmedlingen ska ha kontakt med dessa personer och erbjuda meningsfull sysselsättning.
Jag är förstås lika missnöjd som Ali Esbati om en enda person i Sverige får måla en stol vit en dag, gul en annan och röd den tredje. Sådant ska man anmäla till Arbetsförmedlingen, och en sådan anordnare ska inte anlitas. Jag vill vara väldigt tydlig med det. Det sprids tyvärr en del myter och skrönor. Jag brukar fråga dem som tar upp detta: Vilken arbetsförmedling och vilken arbetsgivare? Man ska ta tag i det. Det ska vara meningsfullt och leda till att människor närmar sig arbetsmarknaden. Helst ska ingen vara i sysselsättningsfasen utan i arbete på riktigt. Det är målsättningen, Ali Esbati.
anf.107 Ali Esbati (V):
Fru talman! Jag bjuder gärna på metaforen portfölj i stället för verktygslåda. Det kanske passar bättre med statsministerns idé om att industriarbete är basically gone. Jag bjuder också gärna på möjligheten för ministern att tala väl om folkhögskolevärlden och folkhögskolesatsningen. Det är gott så, det är bra. Det kan säkert vara fler som skulle behöva få ta del av utbildning på olika sätt. Det är den del av arbetsmarknadspolitiken som stundtals fungerar bra.
Det var inte det som jag frågade om, utan jag frågade om arbetsmarknadsrelaterad utbildning, yrkesutbildning av olika slag, som kostar lite mer per individ men som också funkar bättre. Detta har minskat som andel av den totala portföljen, medan sysselsättningsfasen, eufemismen för fas 3, har ökat väldigt kraftigt.
Man har från regeringens sida varit tydlig med att arbetsmarknadspolitiken väldigt mycket bygger på incitament och signaler. Man ska, som ministern sade, hela tiden motiveras. Det är det som är problemet. Det är väldigt många som blir allt annat än motiverade av att finnas i fas 3. Man ska motiveras med att man tappar ersättning. Det är snarare någonting som trycker ned människor och gör att människor hamnar i fattigdomssituationer, situationer som gör det svårt för dem att ta tag i sitt eget liv och få en bättre tillvaro.
Jag tror att många som har varit i kontakt med fas 3 skulle uppfatta just den här delen som mycket uppseendeväckande. Regeringen har närmast lyckats skapa en stor folkrörelse av människor som är missnöjda med fas 3 och den typen av aktiviteter som de hamnar i därigenom. Det är det jag försökte belysa i min interpellation, alltså förhållandet mellan den typen av åtgärder som regeringen infört och idén om hur arbetsmarknaden ska fungera och hur de hänger samman.
Det som är synd är att Sverige historiskt sett har haft en arbetsmarknadspolitik som har funkat mycket väl. Det har naturligtvis inte bara varit på grund av hur de enskilda åtgärderna har sett ut, utan det har också handlat om dynamiken på arbetsmarknaden och så vidare. Men tittar vi på hur den här fördelningen har förändrats och på hur man har utarmat Arbetsförmedlingens verktygslåda eller portfölj efter det att regeringen tog över ser vi en del av skälet till utvecklingen på långtidsarbetslöshetens område, det vill säga att människor som kommer i arbetslöshet och inte får den nödvändiga hjälp som de ska ha också blir mindre benägna att kunna ta ett jobb när arbetsmarknadssituationen eventuellt förändras.
Det blir alltså en kombination av en problematiskt ekonomisk politik och en utarmad arbetsmarknadspolitik, och där finns fas 3 som ett exempel på en extra dålig åtgärd som jag fortfarande tycker att det är anmärkningsvärt att ministern stöder och försvarar så hårt som hon gör.
anf.108 Jasenko Omanovic (S):
Fru talman! Jag begärde ordet när det kom upp att ministern tycker att det är anmärkningsvärt att någon målar en stol vit en dag, gul en annan dag och röd en tredje dag. Då skulle jag vilja säga till ministern att riksdagen ju fattat beslut om att avskaffa fas 3 just på grund av detta, för det är en förvaring av människor som kan vara en resurs för det här landet om man bara vågar investera i dem. Men det gör man inte. Man har bland annat sänkt arbetsgivaravgifter och sociala avgifter där man delvis har en finansiering för det, och så har man lagt de här miljarderna i Anders Borgs finansministerskattekista. Där finns pengarna som skulle kunna hjälpa till att rusta de här människorna. Deras rätt att vara en del av och bidra till Sverige har Anders Borg plockat av dem. Deras rätt att få utbildning och få möjligheten att bli rustade för att komma tillbaka till arbetsmarknaden och bidra till det här landet förvägrar Anders Borg dem, och det är arbetsmarknadsministern som ska verkställa det här.
Jag vill återgå till det här som vi debatterade tidigare, fru talman, om arbetsförmedlarens roll som är jätteviktig. Av arbetsförmedlare som har fått frågan vad de skulle vilja erbjuda mer svarade 71 procent att de vill kunna erbjuda mer arbetsmarknadsutbildningar.
Jag kan säga, fru talman, att vecka 14 i år deltog 6 548 personer i en arbetsmarknadsutbildning. Vi har, om någon har missat det, ungefär 415 000 personer som är arbetslösa. Bara 6 548 deltar i en arbetsmarknadsutbildning. Det är ingenting. De resurser som det här landet skulle kunna ha att erbjuda människor möjligheten att rusta dem att komma tillbaka till arbetsmarknaden finns någon annanstans, nämligen hos Anders Borg. Jag kan inte begära att arbetsmarknadsministern ska svara på vad Anders Borg gör med de pengarna, men arbetsmarknadsministern är här för att verkställa detta och därmed förvägra människorna denna möjlighet. Därför har riksdagen fattat beslut att avskaffa fas 3.
anf.109 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Fru talman! Det är en myt att arbetsmarknaden fungerade bättre förr. Det är en väl genomarbetad myt. Det insåg väljarna 2006 när man bytte styre och alliansregeringen kom till makten. Det var mycket som fungerade dåligt på arbetsmarknaden. Trots att Sverige var på toppen av en högkonjunktur var det ett stort utanförskap, och a-kassan var en bidragande del till det. Det var en rundgång i systemet där man kunde vara inne i en åtgärd, sedan stämpla på a-kassan, få en aktivitet, och så kunde man stämpla igen. Forskningen och erfarenheten visar att många gånger var de här åtgärderna bara till för att man skulle kunna komma tillbaka till a-kassan.
Man hade också sedan 90-talskrisen oerhört stora volymer i arbetsmarknadsutbildning, och där är forskningsresultaten entydiga i att man inte kunde upprätthålla en hög kvalitet. Det var alltså inte bra åtgärder. Man kan inte säga att arbetsmarknaden fungerade väl, för det var ett stort utanförskap, trots att vi var på toppen av en högkonjunktur.
Det är inte heller rätt som Jasenko Omanovic tar upp när det gäller arbetsmarknadsutbildning. Den har ökat under senare år, och enligt den statistik jag har sett var i januari ungefär 13 000 personer i arbetsmarknadsutbildning inom och utom garantierna.
Jag vill vara tydlig med att arbetsmarknadsutbildning definitivt kan vara viktig om den kommer till rätt person och är av bra kvalitet. Det är också viktigt att veta att arbetsmarknadsutbildning kostar tre gånger så mycket som reguljär utbildning, inom till exempel yrkesvux, som kan erbjuda liknande kurser. Jag tror inte att det är rätt tänkt att ta bort arbetsmarknadsutbildningen utan att man ska ha den på en rimlig och bra nivå.
Viktigast när det gäller utbildning är att människor faktiskt ska kunna få en rejäl utbildning som är längre än den upphandlade, tre gånger så dyra arbetsmarknadsutbildningen kan bli. Man kanske kan studera till sjuksköterska - det ska ju vara inom det reguljära utbildningssystemet - eller vad det nu kan vara fråga om. Tittar man på var efterfrågan är som störst är det inom mer kvalificerade yrken som det ofta tar längre tid än ett år att utbilda sig till.
Sysselsättningsfasen är alltså till för att människor ska få vara på arbetsmarknaden, närma sig den och få kontakter, nätverk och relationer och stärka sin position samtidigt som de fortsätter att söka arbete och har kontakt med sin arbetsförmedlare.
Jag vill uttrycka mig väldigt tydligt: Det ska vara det som människor känner sig stärkta av och som känns meningsfullt. Om man är i en verksamhet som känns meningslös och man inte tycker känns okej måste Arbetsförmedlingen informeras så att placeringen bryts. Där måste vi andra finnas med, för det duger inte att stå i riksdagens talarstol och fortsätta sprida myter. Har man fått vetskap om ett missförhållande är det vår medmänskliga skyldighet att ta upp det med den lokala arbetsförmedlingen och säga: Den här personen kanske inte själv kan ta upp det, men jag har fått reda på att där och där är det si och så. Det är att hjälpa människor, Jasenko Omanovic. Framför allt måste vi få fler arbetsgivare, såväl ideella som privata, som vill ta emot en långtidsarbetslös person.
Jag skulle inget hellre vilja än att ingen enda person skulle vara långtidsarbetslös, men vi vet att genomsnittet för de här personerna är en arbetslöshet på mer än sju år. Närmare åtta år har man prövat olika saker, men man har ändå inte lyckats få en anställning trots många åtgärder. Låt oss i stället hjälpas åt och se vad vi mer kan göra när de andra sakerna inte har hjälpt för att få in en person på arbetsmarknaden.
anf.110 Ali Esbati (V):
Fru talman! Nu sade ministern att det var en myt att arbetsmarknaden fungerade bättre tidigare. Jag har inte påstått att arbetsmarknaden fungerade jättebra förut. Det beror också på vad man menar med förut; förut är ett långt tidsbegrepp. Man kan inte hävda att eftersom den borgerliga alliansen vann valet 2006 bevisar det att det som man sade i valrörelsen var riktigt. Så fungerar det inte i verkligheten.
Om vi följer siffrorna och ser på den samlade sysselsättningsnivån vet vi att idén om att man skulle klämma luft ur systemet och därmed få ut fler på arbetsmarknaden som söker jobb och på så sätt höja sysselsättningsnivån inte har fungerat. Sysselsättningsnivån är inte högre i dag än den var när borgerligheten tog makten. Det som har hänt är att man klämt åt dem som är utanför. Fler som är arbetslösa är också fattiga. Det är det som har skett, inte att fler kommit ut på arbetsmarknaden tack vare att de först blivit fattiga och fått ökade incitament.
Avslutningsvis måste jag säga någonting om sysselsättningsfasen. Det är ganska magstarkt att säga att om man får reda på att någonting är fel så får man väl gå och anmäla det. Problemet är att människor hamnar i en beroendeställning, och därför är det svårt att göra det. De exempel vi nu diskuterar är sådana som kommit ut i medierna tidigare, inte något som jag råkar känna till men inte kan avslöja. Exemplen är många. Därtill har vi, vilket ministern över huvud taget inte verkar låtsas om, ett riksdagsbeslut om att nya anvisningar till fas 3 ska avslutas. Det borde vara tillräckligt för att säga någonting annat än det som ministern sagt i dag om sysselsättningsfasen.
anf.111 Jasenko Omanovic (S):
Fru talman! Jag vill instämma i det som Ali Esbati säger. De fall jag tar upp är de som blivit kända i medierna när man insåg hur omfattande det hela var. Ministern kan nu spela teater och säga att om du har märkt någonting borde du ha anmält det, men det är bara teater, inget annat. Vi behöver i stället tala om verkliga människor som har rätt till stöd så att de är rustade för att komma närmare arbetsmarknaden. Det är det vi behöver debattera i dag. Riksdagen har fattat beslut om att fas 3 ska avskaffas, men ministern vägrar att göra det.
Det är olyckligt att debatten blivit som den blivit, fru talman. Nu säger ministern att det inte var bättre förr. Ingen av oss har i debatten talat om hur det var på 90-talet, början av 00-talet, 80-talet eller 30-talet. Vad ministern menar vet vi inte, men ingen av oss har nämnt det. Plötsligt kom ministern på att tala om hur det var förr som om någon hade sagt att det var bättre förr.
Vi talar om den situation som folk i dag befinner sig i, den situation som levande människor befinner sig i. Riksdagen har fattat beslut om att fas 3 ska avskaffas, och ministern har inte gjort det. Det är det vi talar om i den här debatten.
anf.112 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Fru talman! Regeringen har återrapporterat till riksdagen om tillkännagivandet i skrivelse 75.
Låt mig säga att för dem som är i sysselsättningsfasen har den glädjande nog betydelse, och den ger resultat. Tittar vi på årsredovisningen och återrapporteringen från Arbetsförmedlingen för 2012 ser vi att av dem som lämnat sysselsättningsfasen har i genomsnitt 52 procent fått arbete jämfört med 24 procent 2011. Det är alltså en aktiv arbetsmarknadsåtgärd. Låt oss inte glömma bort det.
Det är också viktigt att poängtera att bland deltagarna är nöjdheten god. 87 procent är helt eller delvis nöjda och tycker att det är en bra insats. Även det är viktigt. Kvaliteten har ökat, likaså andelen i arbetsmarknadsutbildning. För 17 procent av dem som är riktigt långtidsarbetslösa finns det, tyvärr, inte en sysselsättningsplats att få trots att det är en aktiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Av de arrangörer som håller i detta är de allra flesta bra och positiva, och de har få deltagare. 90 procent av anordnarna har färre än fem deltagare, och nästan nio av tio deltagare är nöjda eller delvis nöjda. De ska ha kontakt med en arbetsförmedlare. De ska kunna få en arbetsmarknadsutbildning. Vi har förstärkt anställningsstödet och handledarstödet. Det är till en oerhört låg kostnad som en långtidsarbetslös person kan få ett arbete.
Jag vågar hävda att det har betydelse för människor som är långt från arbetsmarknaden. Vi ser ett betydligt bättre resultat i Arbetsförmedlingens arbete 2012 än tidigare.