Vårdpersonalens arbetssituation

Zedell, Christina (S) besvaras av

anf.1 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Christina Zedell och Ingela Nylund Watz har frågat mig vad jag avser att göra för att säkra tillgången på vårdplatser runt om i landet. Christina Zedell har även frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka ökad samvetsstress hos vårdpersonalen och därmed stärka patientsäkerheten. Ingela Nylund Watz har slutligen frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att vårdkaoset i Stockholm och Skåne får nationella konsekvenser. Jag anser det vara av yttersta vikt att tillgången till vårdplatser motsvarar vad en god hälso- och sjukvård kräver. Sjukvårdshuvudmännen ska erbjuda en god hälso- och sjukvård i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Aktuella frågeställningar belyser den utmaning som landstingen har att brottas med för att säkra balansen mellan en adekvat tillgång till vårdplatser och ett effektivt resursutnyttjande. Regeringen bidrar på olika sätt till landstingens arbete genom att förbättra förutsättningar och tillhandahålla stöd. Christina Zedell och Ingela Nylund Watz påpekar att det är fortsatt angeläget att värna om tillgången till en god hälso- och sjukvård. Platsbrist som leder till överbeläggningar och utlokalisering av patienter kan riskera patientsäkerheten. Jag instämmer i att en väl fungerande hälso- och sjukvård är av grundläggande betydelse för vårdpersonalens arbetssituation och vårdyrkenas attraktionskraft. Mot bland annat denna bakgrund genomför regeringen kraftfulla reformer och satsningar på hälso- och sjukvårdsområdet. Regeringen fortsätter att prioritera tillgänglighet, kvalitet, effektivitet och säkerhet. Jag vill med detta lyfta fram några exempel på områden som regeringen satsar på. Först vill jag understryka betydelsen av arbetet med att stärka patientens ställning och valfrihet. Detta arbete bidrar på flera sätt till att främja tillgängligheten till en god hälso- och sjukvård. Patientmaktsutredningen har i delbetänkandet Patientlag (SOU 2013:2) bland annat föreslagit en ny patientlagstiftning och hur valfriheten kan stärkas ytterligare. Regeringen kommer även att fortsätta att verka för en bättre tillgänglighet genom till exempel den nationella vårdgarantin, kömiljarden och vårdval. Härnäst vill jag peka på att jämförelser av hälso- och sjukvårdens resultat fortsätter att vara en viktig drivkraft för förbättring. Regeringen stöder detta arbete i ett flertal avseenden. Ett framstående exempel är de öppna jämförelser som tas fram av Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen. Regeringen investerar även gemensamt med landstingen och SKL i utveckling av olika kvalitetsregister. Genom att synliggöra och lyfta fram såväl framgångar som brister stimulerar man det ständiga förbättringsarbetet i landstingen. Christina Zedell uppmärksammar patientsäkerhetsperspektivet. Jag vill i detta avseende lyfta fram den nya patientsäkerhetslagen (2010:659). Den nya lagen trädde i kraft i januari 2011 med syftet att skapa en säkrare vård. Lagen åtföljs av en särskild patientsäkerhetssatsning för vilken regeringen avser att avsätta ca 2,5 miljarder kronor under perioden 2011-2014. Patientsäkerhetssatsningen syftar till att stärka landstingens patientsäkerhetsarbete. Landstingen får genom årliga överenskommelser med SKL möjlighet att ta del av prestationsbaserade stimulansbidrag. Inom ramen för överenskommelserna bedrivs bland annat ett arbete för att kontinuerligt mäta och rapportera överbeläggningar. Denna kartläggning kan användas som en grund för vidare förbättringsarbete. Ingela Nylund Watz påpekar att det i Stockholm och Skåne bedrivs rikssjukvård av nationell angelägenhet. Det är Socialstyrelsen som beslutar om tillstånd och villkor för rikssjukvård efter ansökan från det landsting som vill erbjuda vården. Socialstyrelsen har också tillsynsansvaret för hälso- och sjukvården i dess helhet. Från och med den 1 juni 2013 inrättas en ny tillsynsmyndighet: Inspektionen för vård och omsorg. Ett viktigt syfte med den nya myndigheten är att stärka tillsynen inom vård- och omsorgsområdet. Avslutningsvis vill jag uppmärksamma att det världen över har skett en övergång från slutna vårdformer till mer öppen vård. Sverige ligger långt fram i denna utvecklingsprocess. Det är i stort en positiv utveckling, eftersom det bidrar till en effektivisering av vården. Samtidigt krävs ett kontinuerligt förbättringsarbete i landstingen för att tillgodose den enskildes behov av hälso- och sjukvård. Att landstingen erbjuder ett tillräckligt antal vårdplatser är en nyckelfråga. Jag kan försäkra att jag kommer att fortsätta att verka för en svensk hälso- och sjukvård som kännetecknas av tillgänglighet, kvalitet, effektivitet och säkerhet. Då Christina Zedell, som framställt interpellation 2012/13:316, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Meeri Wasberg i stället fick delta i överläggningen.

anf.2 Meeri Wasberg (S):

Fru talman! Trots det omfattande svaret från statsrådet skulle jag vilja säga att det är mer stor oro jag ser på utvecklingen av sjukvården i dag. Vi har i det här landet byggt upp en sjukvård utifrån principen om gemensam finansiering och vård efter behov. Vi har lyckats skapa system med högt förtroende hos medborgare, medarbetare och profession. Vi har alltid kunnat räkna med att sjukvården ska finnas där när vi behöver den och kunnat lita på dess kvalitet. Men i Sverige 2013 är det inte längre självklart. I dag duggar larmrapporterna tätt om missförhållanden i den svenska sjukvården. Det förekommer brister i alla landsting, men det är uppenbart att det i de borgerligt styrda landstingen i Stockholm och Skåne pågår ett ideologiskt systemskifte som minst sagt har fått djupt oroväckande resultat. Alla människor ska kunna känna sig trygga i att sjukvården fungerar när vi behöver den. Vård ska ges efter vars och ens behov. Vi ska inte behöva ha privata försäkringar för att garanteras vård, och sjukvården kräver stabilitet och långsiktig planering. Då behövs det också ett politiskt ansvar. Inom den borgerliga sjukvårdspolitiken har man valt en helt annan inriktning, med privatiseringar, utförsäljningar och olika vårdvalssystem, i akt och mening att effektivisera och förbättra sjukvården. Men det har kanske inte riktigt blivit så. Efter sex år är det tydligt att den politiken har fått alldeles för mycket oönskade konsekvenser. Det är som sagt patienterna och personalen som får betala ett högt pris, något som vi socialdemokrater aldrig kan acceptera. Om jag är rätt underrättad har Socialstyrelsen kopplat fem olika dödsfall i Region Skåne till överbeläggning och personalbrist, vilket är mycket allvarligt. Sjukvårdspersonalen i både Stockholm och Skåne har protesterat mot nedskärningar och varnat för att patientsäkerheten hotas. I Stockholm har nu senast barnmorskorna demonstrerat mot en ohållbar arbetsbelastning som gör det svårt att ge trygg och säker vård. Det är brist på platser, barnmorskor och övergripande planering. Redan förra året slog man larm om förhållandena. Arbetsmiljöverket har också fått anmälningar gällande både den fysiska och den psykosociala arbetsmiljön. Förlossningsvården upplevs inte längre vara säker. Det är helt oacceptabelt att kvinnor år 2013 ska föda barn utan bedövning och i en skrubb. När man ringer till förlossningskliniken är det inte säkert att man får svar eftersom personalen inte hinner svara. Många får vända i dörren och skickas i väg till en annan klinik. Om jag har förstått det rätt har i Stockholm antalet hänvisningar till förlossningskliniker utanför länet ökat med 65 procent år 2012. Det är mycket. Det ska inte vara så att vår förlossningsvård står och faller med självuppoffrande insatser från barnmorskor. Personalen gör så gott den kan och så mycket som den hinner. Många upplever sig vara helt slutkörda. Det är vad de berättar för oss. Det är undersköterskor, barnmorskor och annan personal som får betala priset för att upprätthålla en god patientsäkerhet genom att de helt enkelt inte hinner äta, inte hinner gå på toaletten och ständigt har ett dåligt samvete för att de inte räcker till. Det upplever jag inte att statsrådet gav något svar på eller någon kommentar till i sitt svar. Vi närmar oss nu sommaren. Vi vet hur sommaren kommer att kunna se ut med både platsbrist och semestertider. Frågan är om socialministern delar min oro och ifall socialministern avser att göra någonting ytterligare.

anf.3 Ingela Nylund Watz (S):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Precis som Meeri Wasberg sade är det visserligen ganska långt och ordrikt men tyvärr ganska innehållslöst, i varje fall om man försöker att lite mer konkret få svar på de frågor som jag ställt i min interpellation. Socialministern slår förvisso fast i svaret - och det är bra - att det är av yttersta vikt att tillgången på vårdplatser motsvarar vad en god hälso- och sjukvård kräver. Det är som sagt bra. Men under resten av svaret undviker socialministern att beröra den kaotiska situation som vi har sett och tvingats ta del av bland annat via mediernas rapportering under senare tid. Det handlar konstanta överbeläggningar, personal som ger uttryck för vanmakt och samvetsstress och signaler om att patientsäkerheten är hotad. I stället ägnar socialministern större delen av sitt svar åt att rada upp ett antal åtgärder som den borgerliga regeringen prioriterat inom svensk hälso- och sjukvård. Det är nationell vårdgaranti, kömiljard, vårdval, öppna jämförelser och patientsäkerhetslagen. En del av detta är riktigt bra. Men det är inte riktigt det som jag efterlyste i frågorna i min interpellation. Fru talman! Det är just detta som är socialministerns problem i dagens debatt. Jag vet inte om socialministern har följt de senaste månadernas debatt och tagit reda på hur allvarligt läget är både i Skåne och i Stockholm. Själv har jag för egen del bara genom att öppna morgontidningarna kunnat ta del av krisrapporter i stort sett dagligen. Så sent som förra tisdagen kunde vi, precis som Meeri Wasberg tidigare berättade, följa rapporterna från barnmorskornas demonstration utanför landstingshuset här i Stockholm. Det vore väldigt märkligt om inte socialministern har uppmärksammat det. Det signalerar ändå att här krävs ganska kraftfulla insatser. Men socialministern hänvisar till sjukvårdshuvudmännens ansvar. Fru talman! Jag har själv varit landstingsråd i drygt tio år i ett hyggligt stort landsting som omfattar den kommun vi nu befinner oss i. Jag vet hur arbetsfördelningen ser ut mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Jag är också väl medveten om, vilket socialministern hänvisade till i sitt svar, att staten kan använda morötter för att stimulera landstingen att gå i en riktning som regeringen anser var önskvärd. Det har skett med den tidigare regeringen. Det har skett med den nuvarande regeringen. Jag är säker på att det också kommer att ske med kommande regeringar framöver. Det är uppenbart att sjukvårdshuvudmännen har stora problem. Bristen på vårdplatser är akut, och patientsäkerheten är hotad. Så sent som i dag kan vi se att läget inför sommaren är mycket oroande. I detta läge väljer socialministern ändå att passa för den besvärliga situationen och skjuta över hela ansvaret på landstinget. Problemet för socialministern är att ansvariga politiker i landstingen och regionerna både i Skåne och i Stockholm inte heller tar sitt ansvar. I Stockholm fattas 500 vårdplatser. Ansvarigt sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt flyr kritiken och skyller på andra. Barnmorskorna utanför landstingshuset i tisdags blev nog inte så imponerade av att få del av att Moderaterna tycker att de borde kunna få träna på arbetstid när samhällsstressen redan pressar personalen till bristningsgränsen. Fru talman! Jag vill därför nu lite grann formulera om mina frågor till socialministern. För det första: Är det socialministerns uppfattning att det aldrig kan bli fråga om initiativ från regeringen om att säkra tillgången på vårdplatser i landet? För det andra: Vad måste hända för att socialministern ska inse att systemet med rikssjukvård påverkas när berörda sjukvårdshuvudmän drabbas av allvarliga problem?

anf.4 Finn Bengtsson (M):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för ett väldigt ordrikt men också väldigt innehållsrikt svar. Det försöker nu förringas från interpellanterna att man specificerat ett antal viktiga reformer som man har möjlighet att göra från statens sida. Den försöker på alla sätt komma till rätta med bland annat de problem som interpellationerna handlar om - tillgång till vården och vårdplatser. Patientmaktsutredningen nämns, där det föreslås att patienterna kommer att få en stärkt ställning. De öppna jämförelserna nämns. De är helt nödvändiga för att man ska kunna analysera bland annat problemet med vårdplatsbrister, om sådana finns. Inte minst patientsäkerhetslagen har haft ett särskilt fokus på överbeläggningar och riskmoment med detta. Man har dessutom gjort väldigt viktiga förändringar, som inte den socialdemokratiska regeringen förmådde att göra, genom att skilja tillsynen av sjukvården från uppdraget som Socialstyrelsen mer renodlat får att analysera sjukvårdsproblem. Allt detta kläs också i kontexten av miljardsatsningar. Förutom det som nämnts av socialministern kan jag lägga till rehabiliteringsmiljarden. Den är definitivt ett ytterligare tillskott i miljardklassen som stärker engagemanget från statens sida. Fru talman! Grundproblemet är lite grann det som berörs i svaret till interpellanterna, om än lite inlindat. Vi har en unik ordning i Sverige med tre nivåer. Där har sjukvårdshuvudmännen, 21 stycken, egen skatteuppbörd, och de har ytterst detta ansvar. Det skulle vara förmätet om staten med den gällande ordning vi har på annat sätt lägger sig i och toppstyr verksamheten. Jag tror inte att det kommunala självstyret skulle uppskatta det. Med detta sagt vill jag gå till socialministerns slutliga del i hans svar. Det är väldigt viktigt att konstatera att det har funnits en allmän utveckling mot att flytta från sjukhussängarna ut i öppenvården och även så inom specialistvården. Detta har i stor omfattning gjorts möjligt på grund av den medicinska utvecklingen. Jag kan berätta att jag har en erfarenhet av att ha jobbat inom sjukvården under många alltför långa socialdemokratiska styrelseår. Då hade vi samma problem med vårdplatsbrist och överbeläggningar. Där fick man på alldeles för hög nivå, ofta på överläkarnivå, sitta och ringa runt för att hitta vårdplatserna. Det gjorde den socialdemokratiska regeringen ingenting åt. Tyvärr gjorde många socialdemokratiskt styrda landsting ännu mindre åt det, vilket ledde till en problematik. Det har funnit en väldigt tydlig internationell utveckling mot att ändå bejaka de medicinska framstegen så att man kan flytta ut vården från sjukhusen. För ett halvsekel sedan var det vanligt att patienter låg inneliggande för banala åkommor under alldeles för lång tid. Det förorsakade dessutom mer sjuklighet. I grunden finns det en positiv utvecklingstendens. Detta styrktes bland annat i ädelreformen under 90-talet. Då försökte man dessutom flytta över en del av ansvaret från sjukvården till kommunerna. Det är och förblir ett problem när man har en brist på vårdplatser som inte åtgärdas. Detta leder till att personalen kommer i trångmål. I så måtto har interpellanterna en poäng. Men det är lite lustigt att vi flyttar in den generella diskussionen från sjukvårdshuvudmännen in i kammarsalen. Vid sidan av alla de stora satsningar som staten förmår att göra, som just är morötter för att stimulera landstingen, får vi höra att ingenting görs. Det är snarare interpellanternas skyldighet att säga: Varför har inte detta gjorts tidigare? I och med att alliansregeringen tog över ansvaret har det på en rad olika punkter lyfts in stora och viktiga reformer för att öka tillgängligheten bland annat i öppenvård så att vi dessutom kan minska kravet på slutenvård med inneliggande patienter. Detta är någonting som jag bedömer har varit en väldigt stor framgång i allt väsentligt. Socialministern säger att man bygger vidare på den inslagna linjen. Det tycker jag är alldeles rätt väg att gå.

anf.5 Hillevi Larsson (S):

Fru talman! Det är framför allt två saker som jag skulle vilja lyfta fram när det gäller den skånska situationen. Jag kommer ju själv från Skåne. Det första är de fem dödsfallen 2011 som Socialstyrelsen kopplar till brist på vårdplatser. Detta är såklart en landstingsfråga, men när det handlar om att människor dör på grund av brist på vårdplatser blir det automatiskt en riksangelägenhet, tycker jag. När det gäller 2012 befarar man att Socialstyrelsen även under detta årtal kommer att finna att det har varit onödiga dödsfall. Det får bara inte ske. Det kan naturligtvis ske misstag, men man måste lära av erfarenheten och rätta till felen. Det som är felet i detta fall är nedskärningar. Man har infört anställningsstopp, vilket är förödande. Det innebär att när personal är sjuk ersätts inte de som är borta. Det blir ett enormt tomrum i verksamheten. Det är ju lika många sjuka som kommer in oavsett hur många från personalen som är borta. Det handlar även om föräldraledigheter och andra längre typer av frånvaro. Personalen ersätts inte. Detta innebär att man pressar personalen extremt hårt i samband med ledigheter, helger, julledighet och så vidare. Det är ändå människor vi talar om. Även människor som jobbar inom vården behöver vila någon gång, speciellt med tanke på hur pressad situationen är när de väl är på jobbet. Detta innebär en fara för patienternas liv; det säger vårdpersonalen själv. De demonstrerar mot detta, för de känner att de inte kan upprätthålla säkerheten. Vi talar alltså om fem konstaterade dödsfall 2011. Men bakom detta finns troligtvis många vårdskador, alltså människor som har överlevt men som har fått skador i onödan. Den sammantagna situationen är allvarlig. Jag tycker att det här gör detta till en riksangelägenhet och därmed en fråga för sjukvårdsministern. Den andra fråga jag tänkte ta upp är det riksuppdrag som Skåne har. Det gäller framför allt hjärtkirurgi på barn och ungdomar, men även vuxna med medfödda hjärtfel, pacemakerinsättning på barn och ungdomar och dessutom lungtransplantationer. Detta är enormt komplicerade ingrepp med mycket stora risker. Men det är samtidigt fantastiskt att möjligheten finns, för det räddar liv. Det som har hänt är att man har infört ett förändrat arbetstidsavtal för personalen på barnintensiven i Lund. Det kan tyckas att det inte har något samband med riksuppdraget för bland annat hjärtkirurgi. Men de barn som bland annat genomgår komplicerade hjärtoperationer och hjärttransplantationer och även barn med mycket svåra infektioner vårdas sedan på barnintensiven. Om barnintensiven inte fungerar kommer alltså inte heller hjärtkirurgin att fungera. Det som hände när arbetstidsavtalet infördes - det gick ut på att personalen inte längre skulle kunna styra över sin arbetstid - var att 33 av 45 specialistsjuksköterskor sade upp sig i protest. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. De hade redan tidigare pressats mycket hårt. Nu funkar det tydligen ändå med det gamla arbetstidsavtalet, men det är på grund av att sköterskorna har sagt upp sig. Annars hade det aldrig blivit någon sådan invit från ledningen. Men vi vet inte hur många av de 33 som kommer att gå tillbaka till sin anställning, så det här är ett jätteproblem.

anf.6 Anders Andersson (KD):

Fru talman! Också jag får tacka för den redovisning som socialministern har givit i de angelägna frågor som har ställts. Orsaken till att jag under debatten begär ordet är att jag lyssnar till min tidigare landstingsrådskollega Ingela Nylund Watz. Du inledde med att säga att det var ett långt och ordrikt svar. Sedan säger du att det var innehållslöst. Jag vill säga att det är tvärtom. I jämförelse med vad som gällde fram till 2006 finns här nu innehåll när det gäller både vårdgarantin och kömiljarden. Öppna jämförelser har utvecklats som ett viktigt instrument för att säkerställa trygghet och kvalitet i vården. Patientsäkerhetssatsningen på flera miljarder utgör en statlig stimulans för att stärka landstingen. Jag förstår därför att du lade in en liten passus i ditt anförande där du säger att en del är riktigt bra. Det måste även en socialdemokrat kunna konstatera i en interpellationsdebatt; det finns en rad saker som den nuvarande alliansregeringen och socialministern har åstadkommit som kanske borde ha gjorts tidigare, men det är bra att det är gjort nu. Jag kommer nu till min fundering. Den gäller den krisrapportering som du lite grann vill göra gällande. Jag undrar lite över detta. När jag träffar dina partikolleger som nu är landstingsråd och regionråd, till exempel Anders Henriksson i Kalmar, som sitter i arbetsutskottet på SKL, eller Ingrid Lennervall, som är vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsdelegationen. Är det på det sättet att de rekommenderar en form av statlig styrning och statligt övertagande av sjukvården? Jag har uppfattat att Socialdemokraterna i grunden är överens om det vi har i landet, nämligen att vi har självständiga hälso- och sjukvårdshuvudmän som ska ansvara för hälso- och sjukvården. Staten har en viktig uppgift, och den förstärker vi nu när vi låter Socialstyrelsen få en ny myndighet som bildas i form av Inspektionen för vård och omsorg. Det är det statliga ansvarstagandet. Men att staten ska sköta driften av hälso- och sjukvården tycker jag inte har varit något traditionellt socialdemokratiskt krav. Jag vill fråga Ingela: Har ni ett nytt besked i dagens debatt, nämligen att det är statlig sjukvård som är den socialdemokratiska modellen? Jag vill bara höra hur många landstingsråd och kommunpolitiker ute i landet som i så fall är överens med dig. Vidare säger du i en kommentar att socialministern väljer att passa. Som gammalt landstingsråd känner man nästan att det är landstingsfullmäktige eller möjligen en SKL-kongress man är tillbaka i. Ingela Nylund Watz väljer att glömma och dölja. Jag skulle vilja fråga: Hur var det under den tid då du satt på ordförandestolen borta i Landstingshuset? Jag kan minnas en hel del krisrapporter i medierna. Och jag vet inte om du då ropade på att vi behövde ha socialminister Engqvist eller socialminister Ylva Johansson som skulle gripa in och ge dig upptuktelse eller några råd. Jag tror att det redan då var så att landstingsråd ansvarar för hälso- och sjukvården utifrån den lagstiftning som vi har. Utifrån denna lagstiftning tycker jag att det är rimligt att konstatera att vi inte duckar och inte passar från alliansregeringen. Vi tar det statliga ansvaret, men vi förväntar oss också att den regionala nivån behåller sitt ansvar. I detta avseende noterar jag att det i Stockholm finns planering för 500 ytterligare vårdplatser fram till 2015. Hälften är nu på väg. Jag ser att detta är en viktig del i att man från ett landsting ser till att skapa tillgänglighet, kvalitet, effektivitet och säkerhet och därigenom hitta en balans när det gäller tillräckligt antal vårdplatser för att klara sjukvårdskvaliteten också i detta landsting. Jag hoppas att det är utgångspunkten också för övriga landstingspolitiker runt om i landet.

anf.7 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Inledningsvis skulle jag vilja mana alla att överväga vilka ord och uttryck som man använder när det handlar om den svenska hälso- och sjukvården. Jag skulle säga att om jag skulle välja ett land att bo i för den händelse att jag blev sjuk - allvarligt eller lättare - så är det Sverige. Nästan vad man än mäter ser vi att Sverige är bäst eller finns bland de bästa länderna när det gäller de medicinska resultaten. Vi är duktiga. Vi har ett väl fungerande system som bygger på att vi finansierar vården tillsammans och att vård ges efter behov. När jag tillträdde som minister fanns det många olika områden som fordrade åtgärder. Ett av dem handlade om tillgängligheten. Vi såg att alldeles för många människor väntade alltför länge på att få vård. Ingen kunde ens svara på hur många som väntade eller hur länge de hade väntat. Vi har bedrivit ett hårt arbete som gör att vi i dag kan säga att ungefär hälften så många väntar som när vi tillträdde, och de väntar ungefär hälften så lång tid. Det är viktigt och bra för förtroendet för den svenska hälso- och sjukvården. I dag hör man inte längre talas om människor som väntar i åratal på att få den vård utförd som de behöver. Vi har genomfört stora satsningar på öppna jämförelse- och kvalitetsregister. Vi genomför nu särskilda projekt när det gäller de mest sjuka äldre, som vi känner är de som riskerar att hamna på undantag. Vi förstärker på patientsäkerhetsområdet, som jag har redogjort för, och när det gäller psykiatrin. Vårdval har lett till ungefär 20 procents ökning av vårdcentraler. Vården är mer tillgänglig, och jag vågar påstå att svensk hälso- och sjukvård aldrig har varit bättre än i dag. Saknas det problem? Nej, självklart inte. Det här är en jätteverksamhet, och kraven är otroligt starka på det här området. Därför måste vi hela tiden vara på tå från politiskt håll men inte minst alla de som finns ute i sjukvårdens olika verksamheter, alla de som administrerar vård och som leder vården ute i landstingen. Precis som har sagts här tidigare har vi en arbetsfördelning oss emellan. Det är inte socialministern som bedriver vården, utan vården bedrivs ute i landstingen. Alla vet vi att man beter sig på ett visst sätt när man i opposition, på ett annat sätt när man är i regeringsställning. Ett par frågor har väckts. Ingela Nylund Watz ställer frågan: Kommer det aldrig att finnas några initiativ för fler vårdplatser? Jag tycker inte att det ska vara ett statligt initiativ. Min uppmaning till landstingen har sedan fler år tillbaka varit att inventera för att se att tillgången på vårdplatser verkligen möter de behov som finns i dag och se framåt. Vi har en demografisk situation som kommer att ställa oss inför en del utmaningar. Vi vet, som Finn Bengtsson var inne på, att när man tidigare för ett ljumskbråck kanske låg inne tre nätter på sjukhus åker man i dag hem efter några timmar tack vare dagkirurgin. Det är en fantastisk utveckling som vi ska vara glada för av många olika skäl. Det spar pengar, det är bekvämare för mig som patient och riskerna för att det ska gå fel är ofantligt mycket mindre, inte minst när det gäller spridning av infektioner. Det är en fantastisk utveckling, men vi har saker och ting att jobba med. När det gäller vårdplatserna har vi en statlig myndighet som är till för att bland annat tillsyna vården och identifiera risker, brister och problem som uppkommer eller riskerar att uppkomma. Där har Socialstyrelsen en stark ställning.

anf.8 Meeri Wasberg (S):

Fru talman! Det finns mycket man kan fundera på utifrån rubriken på den interpellation som jag är här för att debattera, nämligen den om vårdpersonalens arbetssituation. Det finns såklart en ansvarsfördelning mellan staten och landstingen, men det betyder inte att vi kan blunda för den ohållbara situation som finns på våra sjukhus och för den senaste tidens olika dramatiska rapporteringar, som handlar om brist på vårdplatser, överbeläggningar och personalens mycket pressade arbetsmiljö. Det skapar oro både hos medborgarna och hos de anställda. Nästan dagligen kan vi läsa om hur det är inom den fantastiska vård vi har i Sverige - ja, vi har en väldigt bra vård i Sverige, det är alldeles sant, jämfört med många andra länder. Men det hänger i stor utsträckning på att personalen genom att sträcka sig lyckas säkerställa den goda omsorgen om våra patienter genom att till exempel inte få sina lunchraster, inte hinna med sina toalettbesök, inte ha möjlighet att varje dag känna en avslappnad tillfredsställelse i att ha gjort ett gott arbete. Många ger faktiskt uttryck för att den så kallade samvetsstressen tär på personalen. Då finns det anledning till oro, och det finns anledning att fundera över vad staten borde göra i form av naturligtvis tillsyn men också vilka morötter som man kan sträcka ut till landstingen. Jag tror att det är viktigt att poängtera att det är angeläget att vi i dag hanterar de problem vi har i dag så att de nödvändigtvis inte blir framtida problem. Man kan även fundera lite över ambitionsnivån. Som sagt är det sant att Sverige i en internationell jämförelse har en god vård. Men frågan är om inte våra ambitioner ska ligga högre för att vi ska fortsätta att bibehålla vårt försprång och utöka det. Det kan inte ske på bekostnad av personalens arbetssituation. I förlängningen riskerar det att drabba patienterna. Det finns ett antal exempel där vården har fallerat. Jag ska bara göra en liten resumé av ett fall som jag har hört och fått ta del av på ganska nära håll. Det handlar om en person som är 86 år och som har en inplanerad operation för att amputera ett ben. Det är en väldigt stor operation och en stor sak för en människa i den åldern som hela livet har varit van att klara sig själv och nu mentalt ska ställa om sig för ett liv där man i mycket högre grad blir beroende av andra. När man väl kommer till sjukhuset visar det sig att det, trots att operationen var planerad, inte finns någon vårdplats. Då fanns det ett antal olika alternativ. Det ena var att vänta och sätta ut en ny tid. Det andra var att sitta på akutmottagningen, vänta ett visst antal timmar och hoppas på att det fanns en plats. Det tredje var att det skulle dyka upp någon vårdplats i något närliggande landsting. Vi talar om en människa som är 86 år gammal. Det slutade den här gången med att personen fick sitta och vänta i drygt tio timmar på akuten tills det äntligen dök upp en vårdplats på akuten så att man kunde genomgöra en planerad operation. Det säger någonting om hur det är ställt med sjukvården och hur personalens frustration späds på av att inte kunna möta den här personen på att tillräckligt bra sätt. Det är helt enkelt oacceptabelt. Om det här får fortsätta riskerar vi att sjukvården helt och hållet havererar. Rekryteringsbehoven är stora, det vet vi, och det finns ett stort behov av utökade utbildningsplatser. Det här är en utveckling som inte bara gäller Stockholms län utan många andra landsting också. Frågan är fortfarande vilka åtgärder som socialministern vill vidta för att motverka den här typen av oönskade effekter.

anf.9 Ingela Nylund Watz (S):

Fru talman! Jag ska under några minuter reflektera lite grann över de insatser som socialministern redovisar att regeringen gör för att förbättra svensk hälso- och sjukvård. Några av dem är vi dessutom ganska eniga om. Jag vill göra det i ljuset av den interpellation som jag har ställt, så låt oss börja med att titta på kömiljarden och vårdgarantin. Det finns de som hävdar att båda de här insatserna riskerar att få undanträngningseffekter. Det tror jag att också socialministern är väl medveten om. Det kan leda till ändrade prioriteringar och remissrutiner ute i sjukvården. Socialstyrelsen publicerade förra året en utvärdering som pekade just på detta. Jag hoppas att socialministern har läst den. Vårdanalys har konstaterat att systemet med vårdval i Stockholm inte har avlastat akutmottagningarna på det sätt som det var tänkt. Så sent som i september förra året presenterade SKL en undersökning som bekräftar bilden av att professionen anser att ersättningssystemen inom primärvården, åtminstone i Stockholm, styr mot korta och enkla besök. Alltså: Vi har här i Stockholms län en situation där sjukhusens kapacitet har riggats utifrån en teori som inte visar sig hålla i praktiken. Patientströmmarna har inte vänt bort från sjukhusen. Effekten blir att sjukhusens kapacitet helt enkelt inte räcker till vare sig när det gäller tillgången till personal eller när det gäller, som jag pekar på i min interpellation, antalet vårdplatser. Det är precis det som händer nu. Patientsäkerhetslagen och uppföljningen av överbeläggningar, det nya instrument som staten sjösatt, är bra, men det kan inte lösa den akuta kris som vi upplever just nu. Fru talman! På det hela taget kan man säga att svensk sjukvård sedan 10-15 år tillbaka helt klart har ett krasst produktionsperspektiv med korta läkarbesök, korta väntetider, mindre sluten vård och mer öppen vård. Bakgrunden till detta är självfallet att det har funnits befogad kritik av sjukvårdens produktivitet. Det är riktigt som socialministern anför i sitt svar, att Sverige ligger mycket långt fram i denna utvecklingsprocess, för att inte säga allra längst fram. Vi har bland de absolut kortaste vårdtiderna i världen. I Stockholms län, som har en kraftig inflyttning årligen, har vi minst antal vårdplatser per capita i landet. Jag tror att det är så här: Leantänkandet och slimmade organisationer i sjukvården är någonting helt annat än om man genomför det på Toyota eller på Scania. När sjukvårdsorganisationen blir så slimmad att personalen faktiskt mår dåligt kan vi inte längre förvänta oss högsta möjliga kvalitet i vår sjukvård, åtminstone inte hela tiden. Vad än värre är tror jag att vi inte heller kan förvänta oss att vi får någon rusning till de yrken som finns i sjukvården. Det här är, menar jag, ett riskscenario som socialministern inte kan bortse från eller undvika att ta ansvar för. Fru talman! Jag kan förstå om det är besvärande för socialministern att ta del av larmrapporterna från Stockholm och Skåne, för det som utspelar sig i hälso- och sjukvården här just nu är knappast smickrande för vare sig de borgerliga ledningarna i de här landstingen eller den borgerliga regeringen. Likväl har socialministern det yttersta ansvaret för att se till att medborgarna i hela Sverige ska kunna lita på sjukvården. Därför vore det klädsamt om socialministern kunde precisera lite vad han menar med sista meningen i sitt interpellationssvar. Hur mycket är socialministerns ord värda? Hur långt måste det gå innan socialministern är beredd att vidta ytterligare åtgärder?

anf.10 Finn Bengtsson (M):

Fru talman! Låt mig kort kommentera det sista inlägget. Det är helt fantastiskt att höra här att leantänkandet i sjukvården inte tillför någonting. Det är ju faktiskt en av de allra viktigaste reformer som vi kan göra i sjukvården för att öka effektiviteten för patienternas bästa, vilket ju bör vara en bra utgångspunkt. Om man återgår till själva huvudteserna i interpellationerna, som berör vårdpersonalens arbetssituation och den kaosbild som man målar upp i landstingen utifrån vårdplatsbristperspektivet, förs det fram i debatten att det handlar om nedskärningar, anställningsstopp och pressad personal som inte kan styra över sina turer. Vårdpersonalen demonstrerar, men de demonstrerar ju inte här. De demonstrerar ute hos sjukvårdshuvudmännen som har det här uppdraget. De demonstrerar i kommunerna. Det är där ansvaret ligger. Men här säger man att det är en riksangelägenhet, och att nu måste socialministern gripa in. Jag kan försäkra interpellanterna om att om socialministern griper in finns det dryga hundratalet av era kolleger som med glädje skulle anmäla socialministern till KU för ministerstyre. Så är arbetsfördelningen, och det kan man ha synpunkter på, men låt oss driva den här diskussionen i rätt forum. Det socialministern lyfter fram är viktiga insatser i miljardklassen som regeringen har gjort i form av satsningar som är morötter för att stimulera lanstingen det bästa vi kan att bli mer effektiva i sitt värv. En av de allra viktigaste sådana reformerna är att lyfta ansvaret för tillsynen från Socialstyrelsen till en särskild tillsynsmyndighet. Det bygger på öppna jämförelser, och där kommer vi att kunna titta på bland annat vårdplatssituationen utifrån ett tillsynsperspektiv. Sedan kan Socialstyrelsen med ett kunskapsperspektiv komma med förslag till förbättringar på hur vården ska fortsätta att utvecklas. Det är precis så man ska skilja på myndighetsansvaret. Detta är just ett statligt ansvar, och det är ett ansvar för socialministern som han och alliansregeringen har tagit. Jag vidhåller, fru talman, att vi ska fortsätta på den inslagna linjen.

anf.11 Hillevi Larsson (S):

Fru talman! Jag tror att vi är överens om att sjukvården i första hand är en landstingsfråga. Men det finns en punkt då det även blir en riksfråga. Göran Hägglund är ju faktiskt sjukvårdsminister, och det visar att det måste finnas någon form av statligt ansvar - annars kan vi avskaffa titeln sjukvårdsminister. Jag tycker alltså att det finns en koppling. Som jag tog upp tidigare gäller det inte minst när det handlar om riksuppdrag där sjukhus får uppdrag från hela landet. I Skåne sker detta i Lund, bland annat när det gäller hjärtkirurgi på barn. Något som är intressant när det gäller det här uppdraget är att vi även har Island som upptagningsområde, för de har inte kapacitet där att utföra komplicerade hjärtoperationer. Det här innebär att det inte bara är en riksfråga om detta inte fungerar, utan det blir även en internationell fråga. Jag tycker att det är pinsamt om vi inte längre kan hjälpa våra isländska grannar med det här uppdraget när vi tidigare har kunnat göra det. Det blir en kris även för Island om vi inte får det här att fungera. Jag tycker att det är möjligt för sjukvårdsministern att ingripa utan att det blir ministerstyre då det handlar om ett nationellt och dessutom ett internationellt uppdrag. Jag tycker också att det är hemskt när huvuddelen av personalen tvingas säga upp sig för att det ska hända någonting. Demonstrationerna som personalen har varit med i hur länge som helst har inte fått effekt. Man ska inte behöva säga upp sig och därför få enorm uppmärksamhet i medierna för att någonting ska hända. Därför tycker jag att sjukvårdsministern kan agera.

anf.12 Anders Andersson (KD):

Fru talman! Jag noterar i den här debatten om hälso- och sjukvården nu och i framtiden att Ingela Nylund Watz inte med ett ord reflekterar över de frågor som jag ställde som faktiskt hör hemma i det uppdrag som vi tidigare hade, nämligen våra landstingsrådsuppdrag. Jag noterar också att det finns en lite försåtlig kritik mot både kömiljarden och vårdgarantin i det socialdemokratiska resonemanget. Då är min fråga: Vill ni tillbaka till hur det var i Stockholm och andra landsting före 2006? Är det dit ni vill rulla tillbaka sjukvårdsutvecklingen? Jag tror inte att särskilt många patienter vill följa med på den återresan, utan tvärtom ser man att vi har utvecklat sjukvården och skapat en patientsäkerhetsutveckling. Det som ligger närmast är de mest sjuka äldre. Patientexemplet med 86-åringen visar att det här finns tydliga brister. De äldre har rättigheter. Det är en försummelse under 20 års tid i svensk sjukvård, vill jag påstå, då jag själv också har varit aktiv i landstingspolitiken. Äntligen har regeringen utsett en äldresamordnare, vilket innebär att dessa patientgrupper inte ska lämnas åt sitt öde. Vi från alliansregeringens partier tillsammans med socialministern vill se till att sjukvårdshuvudmännen ihop med kommunerna skapar en organisation där de äldre kan känna en ökad trygghet. Det är inriktningen, och det är det som är syftet med den allianspolitik som handlar om sjukvårdspolitiken, nämligen att förstärka och utveckla. Öppna jämförelser kommer också i framtiden att vara en viktig faktor för att vi alltid ska ha kvalitetsfrågorna i fokus när vi diskuterar svensk sjukvård.

anf.13 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Det finns många verkliga problem att ta sig an när det gäller hälso- och sjukvården. Vi lyckas bäst med att komma till rätta med dem om vi jobbar metodiskt och i samverkan med landstingen. Jag tycker ärligt talat att det här blir en lite fånig debatt. Här försöker man utmåla det som att Stockholm och Malmö är några udda regioner som är borgerligt styrda, och i resten av landet är allting frid och fröjd. Jag skulle säga att i de allra flesta mätningar presterar de röda landstingen sämre medicinskt sett. Reagera gärna på detta, men när vi mäter är det oftast på det sättet. Beror det enbart på den politiska ledningen? Nej, varje landsting är speciellt. Det finns landsting som har enorma avstånd och få människor. Det ställer sjukvården inför särskilda prövningar. Det finns landsting, till exempel den här regionen och Skåneregionen, som växer väldigt starkt befolkningsmässigt, vilket ställer dem inför utmaningar. Det här leder till en del frågor. Det har ju varit så från tid till annan att socialdemokrater också har varit i ledningen för landsting. Under mandatperioden då Ingela Nylund Watz var ordförande för landstingsstyrelsen här i Stockholm, alltså 2002-2006, försvann det ungefär 300 vårdplatser. Under tidigare mandatperioder, till exempel 1994-1998, lade man ned Löwenströmska sjukhuset och Nacka sjukhus. Detta skapade stora problem, inte minst för den nu aktuella förlossningsvården. Spelar det här någon som helst roll? Ja, det är klart att det gör. Historiska försyndelser spelar en jättestor roll för vilka möjligheter man som politiker i dag har att hantera situationen. Jag skulle kunna ägna mycket av min tid åt att peka ut felaktigheter som skett tidigare eller dra upp skarpa gränser mellan Socialdemokraterna och Alliansen, men jag tror faktiskt att vården vinner mycket mer på att vi för resonemang om de verkliga problemen och lägger det andra åt sidan. Man kan populistiskt säga att leantänkandet är alldeles fel, att det leder fel. Vad handlar det om? Jo, den centrala kärnan, det som det handlar om, är ett ständigt förbättringsarbete. Det handlar om att stanna upp och fundera: Bedriver vi verksamheten på det mest rationella sättet med patienten i centrum? Kan vi på något sätt förbättra vårt arbetssätt, våra metoder, som gör att vården blir bättre? Ja eller nej. Om man säger att det inte är något som vi ska ägna oss åt får man vara så god att i så fall presentera andra lösningar som gör att vi på ett bättre sätt kan förbättra vården än genom medverkan av många i personalen och genom att dra nytta av de upptäckter vi gör under vård och behandling. Sedan gällde det kömiljarden och undanträngning. Det har hittills inte letts i bevis att det förekommer. Vi bad Socialstyrelsen göra en genomgång innan vi sjösatte kömiljarden. De sade att det inte fanns något vetenskapligt stöd för att det skulle bli så. Vi har gett Socialstyrelsen upprepade uppdrag att följa upp det hela. Det har gjorts en liten undersökning från fem landsting och 18 kliniker, om jag minns rätt, där man pekar på någonting som kan vara det. Vi följer frågan mycket noga eftersom vi inte vill ha undanträngning. Om man inte gillar kömiljarden utan tycker att det var bättre med dubbelt så långa köer, med dubbelt så långa väntetider, så säg det då! Presentera det för människor i Stockholm och Malmö och Västernorrland och Jämtland och överallt.

anf.14 Meeri Wasberg (S):

Fru talman! Just när det började bli intressant tog talartiden slut för statsrådet. Det ska bli intressant att höra om statsrådet i sitt sista inlägg kommer tillbaka till det som den här interpellationen handlar om, det som jag talar om, nämligen personalen inom vården. När problemen kvarstår, eller kanske till och med växer, måste man fundera på ifall de morötter som man utfärdat och hängt ut verkligen är de rätta. Man kan tala om en mängd olika typer av styrinstrument och verksamhetsutvecklingsformer. Vi talar om lean, och det är alldeles sant att lean i sig inte är märkligare än att det handlar om att påtala de ständiga förbättringar som man kan se i sitt dagliga arbete. Men då är det oerhört viktigt att personalen verkligen hinner med att reflektera över ifall man kunde göra det ena eller andra på ett annat sätt, på ett bättre och effektivare sätt, som understöder arbetet och garanterar patientsäkerheten. Det är inte säkert att personalen, utifrån de signaler vi får, verkligen känner att det utrymmet finns. Vi kan paketera en massa organisatoriska strukturer om de inte resulterar i att personalens kunskap tas till vara. Vi socialdemokrater tycker att det finns ett ansvar att ta. Sedan kan man alltid diskutera på vilket sätt det ska ske och vem som ska göra vad när det gäller stat och landsting. Vi socialdemokrater har tillsatt en grupp som ska göra en översyn av problemen just utifrån ett patientperspektiv och lämna förslag till hur kvaliteten och säkerhetsnivåerna kan förstärkas. Det handlar också om att lyfta fram de långsiktiga kvalitetsfrågorna. Ingen ska behöva känna oro över att läget i den svenska sjukvården är som det är, utan det finns en framtid, och det är den vi ska till. Att backa tillbaka, som något slags reflex, är inte bra, utan vi ska framåt. Vi ska ha en ännu bättre vård i framtiden.

anf.15 Ingela Nylund Watz (S):

Fru talman! Det har delvis varit en ganska intressant debatt. Det är ju lite grann så i debatter att man på något vis försöker "tvista" varandras uttalanden och placera in dem i hörn. Jag har inte någon gång i den här debatten sagt att jag tycker att den uppdelning vi har mellan sjukvårdshuvudmännen och staten ska ändras. Det jag talat om är vilka morötter som staten från tid till annan är beredd att använda för att utveckla sjukvården. Det är instrument som både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har använt. Det är instrument som också kommande regeringar kommer att använda. Vi har kommit till en situation, bland annat på grund av att landstingen haft stora ekonomiska problem sedan 90-talet, där organisationerna är så slimmade att personalen på flera håll i landet reser sig upp och säger: Sorry, vi gör allt vi kan, men vi orkar inte mer, vi knäar. En del säger till och med upp sig, som Hillevi Larsson nämnde, för att de inte mäktar med den vanmakt och den samvetsstress som de råkat ut för. Det jag försökt föra en diskussion om är ifall den situation vi nu hamnat i, att vi på många håll i landet har alldeles för få vårdplatser, är så pass allvarlig att också socialministern kunde tänka sig att vara beredd att föra diskussioner med sjukvårdshuvudmännen om huruvida det är en utveckling som vi kan tillåta att fortgå särskilt mycket längre. Jag är fortfarande övertygad om att det är en bra idé att försöka styra patientströmmar ut från akutsjukhusen, men det lyckas ju inte. Även socialministern måste väl reflektera över detta. Det vore bra om socialministern kunde säga ifall han vid något tillfälle är beredd att diskutera den uppkomna situationen med sjukvårdshuvudmännen.

anf.16 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Jag är alltid beredd att diskutera med landstingen och gör det också ständigt och jämt. Nu åker vi runt på turné till alla landstingen för att samtala om patientsäkerhet, jämlik vård och andra utmaningar som vi har att kämpa med. Det kommer jag att fortsätta med, för den dialogen är viktig för mig, och jag tror att den också spelar roll för landstingen, alltså att vi gemensamt enas om vilka områden vi behöver förstärka och förbättra, att vi gör det samtidigt i landet och lär av varandra när goda exempel uppstår. Det finns många sådana. En sak som jag glömde säga något om gällde Hillevi Larssons inlägg. Vi kan glädja oss åt att Vårdförbundet och Region Skåne har slutit avtal. Jag konstaterar att Vårdförbundets representant sagt följande: De avtal som nu slutits är verksamhetsanpassade, arbetsmiljöbefrämjande, patientsäkra och hållbara över tid. Det är jätteviktigt. Det är viktigt att man kommer överens, och det är viktigt att personalen, förstås, har sådana villkor att de som finns i vården i dag vill fortsätta att jobba där och att vi också kan rekrytera nya och yngre krafter, som vi vet att vi kommer att ha en dragkamp om i morgon. Även om det känns osannolikt i dag kommer det att bli en dragkamp om arbetskraften. Vi vill att många ska söka sig till vården, och vi vill att rätt personer ska söka. Det är jätteviktigt också fortsättningsvis. Det är viktigt att inte ge intryck av att den svenska vården försämras. De medicinska resultaten förbättras faktiskt stegvis. För varje månad, varje år, blir vården allt bättre. Vi har utmaningar att kämpa med, och det gäller, tror jag, att hålla isär olika roller. Jag fortsätter att samtala om vårdplatser med landstingen, men jag ställer inga pengar i utsikt. Vi kan ha andra instrument för det, men landstingen har ett ansvar att som arbetsgivare organisera vården på bästa möjliga sätt.