Åström, Karin (S) besvaras av
anf.131 Näringsminister Annie Lööf (C):
Fru talman! Karin Åström har frågat mig om jag avser att verka för att regeringen skickar Sveriges mineralstrategi till Sveriges riksdag för behandling och politisk förankring.
Det är glädjande att Karin Åström ser potentialen i Sveriges mineralstrategi, som regeringen nyligen har presenterat, för att utveckla den svenska gruv- och mineralnäringen.
Karin Åström nämner i interpellationen bostads- och kompetensförsörjning samt investeringar i forskning, innovation och infrastruktur för godstransporter som viktiga frågor att adressera för att utveckla gruvnäringen. Dessa frågor, och många fler, behandlas i Sveriges mineralstrategi. Dessutom har regeringen genomfört kraftfulla satsningar på just forskning, innovation och infrastruktur med åtgärder riktade till gruvnäringen genom forsknings- och infrastrukturpropositionerna och den nationella innovationsstrategin, som presenterades under hösten 2012.
Med Sveriges mineralstrategi ska Sveriges mineraltillgångar nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt i samklang med miljö och natur- och kulturvärden. I strategin identifieras fem strategiska områden och elva åtgärdsområden som viktiga att adressera för att Sveriges gruvnäring ska kunna expandera i takt med de möjligheter som rådande starka efterfrågan på metaller ger. 19 konkreta åtgärdspunkter presenteras. Strategin har tagits fram i en omfattande dialog mellan regeringen och gruv- och mineralnäringen och andra aktörer som bidrar till eller berörs av gruvnäringens verksamhet.
Samtliga av åtgärderna som presenteras i strategin kan genomföras inom befintligt regelverk och inom av regeringen anslagna medel. Strategin är därför inte i formen av en proposition som behöver behandlas av riksdagen.
anf.132 Karin Åström (S):
Fru talman! Tack för svaret! Den förra interpellationen tog upp en hel del av de frågeställningar som statsrådet och jag nu ska debattera. Jag kommer senare att återkomma till frågan om det där för åtta år sedan och vår regering som tog fram några branschprogram.
För ett år sedan fick vi majoritet i riksdagen för att regeringen skulle ta fram det här strategiska programmet. Det är gjort, och jag tycker att det är en oerhört god början. Men jag är oerhört bekymrad över att näringsministern har valt att bara behandla det som ett regeringsbeslut, alltså i ett slutet rum, och inte har lyft in det i ett vidare politiskt sammanhang. Jag tycker nämligen att gruv- och hela metallindustrin har varit och fortfarande är en given förutsättning för vår hela industriella tillväxt och utveckling. Inte bara det: Hela samhället är ju beroende av mineraler på en mängd områden som beskrivs väldigt utförligt i mineralstrategin.
Mineraler har alltså byggt vår välfärd och måste fortsättningsvis göra så. Mineraler bygger daghem, skolor, sjukhus, bostäder, vindkraftverk, medicinsk utrustning etcetera. Listan kan göras oändligt lång över det vi behöver mineraler till. När det gäller mineraler är Sverige i första hand men även Norge och Finland en stor kornbod för resten av världen.
I Finland antog den finska regeringen för ett antal år sedan en mineralstrategi för att stärka den finska gruvnäringen. Det är också en väldigt god början i Finland. Vad jag har förstått har regeringen använt den finska mallen som underlag och låtit Norrbotten och Västerbotten jobba fram koncepten till den mineralstrategi som regeringen nu har antagit.
Men det finns ett problem i Finland med mineralstrategin, och det är det att det inte händer så mycket i frågan. Samtalen och dialogerna mellan aktörerna har inte kommit i gång. Strategin ses inte längre som särdeles viktig, och till mig har finska parlamentariker sagt att man börjar uppleva att den finska strategin blev en hyllvärmare.
Man gjorde alltså på samma sätt i Finland som den svenska regeringen nu har gjort: Man tog beslutet i ett slutet regeringssammanträdesrum och förde det inte vidare till en vidare politisk debatt.
Fru talman! Jag hade helst av allt sett att den här interpellationsdebatten hade blivit av före den 20 mars när vi behandlade näringsutskottets betänkande om mineralfrågor. Nu blev det inte så, och jag har väntat många veckor på att den här debatten skulle komma till stånd. Jag hade nämligen velat belysa och framföra det här direkt till ministern. Jag känner mig som sagt oerhört bekymrad över handläggningen och att riksdagen inte har fått möjlighet att behandla den i en demokratisk öppen debatt.
I mineralstrategin tar regeringen upp två relevanta hotbilder som kan uppstå. Den ena är fallande priser på metall och mineraler. Den andra handlar just om det jag pratar om och som bekymrar mig, det vill säga att den bristande samsynen och dialogen mellan aktörer gör att möjligheter inte tas till vara fullt ut. Det är det jag tycker är en oerhört stor risk med det sätt som regeringen och ministern har hanterat mineralstrategin på.
anf.133 Johan Johansson (M):
Fru talman! Jag delar både ministerns och Karin Åströms syn på gruvnäringens betydelse för landets utveckling. Själva näringskedjan, eller värdekedjan, börjar ju i gruvan och slutar här i Stockholm med advokatkontor och marknadsföringsbyråer som egentligen lever på våra naturresurser.
Jag blir ändå lite oroad, för Socialdemokraterna har faktiskt varit ute och argumenterat för ökade kostnader, i alla fall för att öka avgifterna vilket förändrar en investeringskalkyl för att starta ett gruvprojekt. Det tycker jag inte är som hand i handske om man vill ha en ökande gruvnäring i hela landet.
Socialdemokraterna pratar ofta om samverkan. Men när de pratar om samverkan menar de egentligen samordning. Jag har varit officer en gång i tiden, inte bara universitetslektor, och samordning utövar man genom befäl. Det är kanske inte det man är ute efter, utan samverkan, och då ska det vara parter på samma nivå som har ett ömsesidigt utbyte. När Socialdemokraterna pratar om samverkan blir det inte ofta den argumentationen.
Regeringen har ett stort ansvar för samhällsutveckling och då särskilt för infrastrukturen och utbildningen. Jag tycker att regeringen har tagit det ansvaret. 3 ½ miljard är avsatt till gruvrelaterad infrastruktur. 700 miljoner går till forskningssatsningar inom gruvindustri, metallurgi, stål och skog. Det tycker jag är jättebra, och som norrbottning är jag särskilt glad för att det som hand i handske är på Luleå tekniska universitet.
Jag blir lite oroad när jag hör gruvkommuner prata, för är man gruvkommun har man helt plötsligt en särskild problematik. Jag har stor förståelse för den problematiken, så jag tar inte lätt på den, men de ser ofta problem. De här problemen är helt annorlunda än biltestkommunernas.
Ta de biltestkommuner som är stora: Arvidsjaur, Arjeplog och Älvsbyn. De är pyttesmå. De har inga resurser att tala om. Deras näring är procentuellt sett minst lika viktig som gruvnäringen på gruvorterna. Men på något sätt klarar de det här utan att staten och andra ska komma och göra några jättesatsningar.
Det blir jag väldigt fascinerad över, fru talman. Jag tror faktiskt att vi kanske kan lära oss lite av de biltestkommunerna som finns i Norrlands inland.
anf.134 Näringsminister Annie Lööf (C):
Fru talman! Jag blir glad när jag hör att även socialdemokrater gillar den expanderande gruv- och mineralnäringen. I mångt och mycket är det vad som bland annat Norrbottens regionala brp, eller bnp, växer av. Här skapas nu många nya arbetstillfällen och en stark framtidstro i ett län som Norrbotten och för den delen även i Västerbotten.
Mineralstrategin har sin utgångspunkt i EU:s råvarudirektiv för ett antal år sedan, där man uppmanade medlemsstater att ta fram sina egna mineralstrategier. Faktum var att regeringen påbörjade det här arbetet för något år sedan, det vill säga innan Socialdemokraterna sade till oss att nu borde vi jobba fram en mineralstrategi. Innan riksdagens tillkännagivande var vårt arbete med en ny mineralstrategi för Sverige redan i gång. Jag är glad att också oppositionen vill se, och ville se då, en mineralstrategi.
Karin Åström säger att strategin utarbetades i ett slutet rum. Det var ett citat från Karin Åström - i ett slutet rum. Vi har haft fyra öppna workshops med akademi, näring, markägare, andra sakägare i dessa frågor och miljöorganisationer. Otaliga skriftliga inspel har kommit in till regeringen, och tillsammans med det arbete vi gör i Malmfältsgruppen där även socialdemokratiska kommunalråd ingår har vi en bra grund för den mineralstrategi som vi slutligen lade fram.
Jag tror inte att de människor som har varit delaktiga i mineralstrategin under det här året när vi har jobbat med detta känner att det har skett i något litet slutet rum på Näringsdepartementet. Det har varit en väldigt öppen process, och vi är väldigt måna från Regeringskansliet att göra det öppet, inkluderande och transparent.
Sedan är det så att vi har ju inte bara tryckt på pausknappen och jobbat med mineralstrategin. Under det här året har vi också presenterat offensiva satsningar för gruvnäringen. 3 ½ miljard i riktade infrastruktursatsningar lade vi fram i höstens budget - 3 ½ miljard.
Vi lade också fram 200 miljoner till ett forskningsprogram just riktat till gruv-, mineral- och stålnäringarna. Dessutom har vi vid årsskiftet öppnat upp Nordmin som är en nordisk forskningsknutpunkt, placerad vid Luleå universitet.
Vi har gjort en hel del under tiden vi har jobbat fram strategin, och vi kommer att fortsätta att se till att de 19 åtgärdspunkter som vi konkret presenterar i strategin nu kommer att lämnas i form av uppdrag och beslut för att fortsätta att förverkliga kompetensförsörjningsfrågor, bostadsfrågor och tillståndsfrågor.
Det är inte ett demokratiskt sätt man har arbetat fram mineralstrategin på, säger Karin Åström. Menar man då att alla de strategier jag räknade upp förut, strategin för fordonsindustrin, strategin för flyg- och rymdindustrin, läkemedelsstrategin, skogs- och trästrategin, it- och telekomstrategin, metallurgistrategin och innovativa strategin, som Socialdemokraterna jobbade fram 2004, 2005 och 2006, var odemokratiskt framarbetade och beslutade?
anf.135 Karin Åström (S):
Fru talman! Jag vill börja med att först diskutera våra tidigare branschprogram, som faktiskt ligger åtta år tillbaka, 2005. Det är väldigt lång tid som har förflutit. Såvitt jag förstår, som då var ny i riksdagen, fördes diskussioner i utskottsgruppen om alla de här branschprogrammen. Dessutom fanns det föregångare. Man satt i dialog med fackföreningsrörelsen, med utbildningssamordnare, med kommuner och med näringen. Det var på det sättet man jobbade fram dem, och diskussionerna fördes.
Men det mest intressanta, vet statsrådet vad det var? Det var nämligen så att när ni hade vunnit regeringsmakten hann ni inte ens öppna Rosenbad förrän ni hade beslutat att lägga ned den här typen av branschprogram som vi hade jobbat upp och som det fanns beslut på att det skulle jobbas vidare med. Att komma nu, sju åtta år senare och ta samma steg betyder ju att hela näringen och hela den här frågan har levt sju åtta år i ett vakuum, men bättre sent än aldrig.
EU:s råvaruinitiativ har jag följt nära och varit inne i de diskussionerna. Skillnaderna där är att EU-kommissionen lagt fram förslag. Man har lagt fram ett förslag som har genomarbetats i de parlamentariska utskotten i EU för att sedan gå vidare till EU-parlamentet, där man har haft en ganska rejäl diskussion innan man till slut antog kommissionens förslag till råvaruinitiativ. Så valde man att jobba i EU. Därmed har man också fått en ganska bred politisk förankring i den frågan.
I mineralstrategin beskrivs ju att decentralisering av det politiska ansvaret har lett till ett ökat behov av samordning och koordinering av politikens genomförande. Då är min fråga: Hur ser det politiska ansvaret ut egentligen? Vem ska ta ansvar och för vad? Vad ligger på lokal nivå, vad ligger på regional nivå och vad ligger på nationell nivå? Hur ska en sådan rollfördelning se ut i ett sådant här enormt viktigt, brett och stort program? Vad är regeringens ansvar och vad är ministerns ansvar?
Det går inte att som hittills decentralisera allt politiskt ansvar till lokal och regional nivå och tro att några andra ska fixa det. Det är trots allt naturresurser vi pratar om, och naturresurser ägs och beslutas på en nationell nivå. Därför måste regeringen ta ett helt annat ansvar än man hittills har gjort.
När det gäller små kommuner som har fullt upp med att hålla näsan ovan vattenytan när det gäller ekonomin tycker ministrarna som har besökt de här småkommunerna uppe i vårt län att det får kommunerna lösa själva tillsammans med bolagen.
Jag vill bara ta exemplet Pajala igen, som jag har tagit en gång tidigare i kammaren. Pajala har 6 000 invånare. De har ett stort ansvar när gruvan nu är i gång och fler ska öppnas. Trots den osäkra finansieringsfrågan för bolaget Northland Resources kommer gruvorna att finnas kvar, men kanske med annat bolag. Vem vet? Kommunerna har enorma investeringsbehov. De har hittills klarat av 15 miljoner själva, och nu är kommunkistan helt tom. Enorma satsningar ska göras. Man räknar med att ytterligare 340 miljoner ska satsas inom loppet av tre år för att man ska få den service som behövs till den växande gruvnäringen.
Hur är det ministern? Jag skulle vilja veta hur ministern ser på det. Hur tänker du att lösningen skulle kunna vara för det här gruvsamhället?
anf.136 Johan Johansson (M):
Fru talman! Jag var i Pajala så sent som i onsdags och såg den utveckling som har skett där. Det jag blir mer och mer imponerad av i Pajala är att det blir fler och fler privata investeringar i bostadssektorn och annat. Det tycker jag är någonting som måste välkomnas så att det sker i än större utsträckning.
Som jag nämnde tidigare handlar det här till stor del om att hantera motstridiga intressen och att dialogen mellan aktörerna som är inblandade är oerhört viktig. Det måste en mineralstrategi fokusera på, ta till vara den kraft som finns och hantera de motstridiga intressena. Gör man inte det kommer man aldrig att nå framgång i gruvnäringen. Jag tycker att den mineralstrategi som har lagts fram har alla förutsättningar att hantera de här utmaningarna.
Karin Åström pratar om branschprogram. Jag är inte riktigt vän av begreppet branschprogram. Då är det som någon sorts pick the winner. Jag är inte så säker på att man klarar att ha en pick-the-winner-strategi. Jag tror snarare att man ska låta entreprenörer plantera frön. Entreprenörer kan finnas i en mängd olika näringar. Sedan är det till att samhället är med och vattnar och ser till att sköta de här plantorna så att entreprenörerna, deras anställda och samhället kan skörda frukterna. Det är svårt att skilja de fina plantorna från ogräset, men det visar sig med tiden om man vårdar sin plantering på ett bra sätt. Det är otroligt farligt att ha en pick-the-winner-strategi.
anf.137 Isak From (S):
Fru talman! Nu debatterar vi faktiskt regeringens mineralstrategi. Gruv- och mineralnäringen tillhör ju Sveriges basnäringar. Basnäringarna har traditionellt sett haft väldigt stor acceptans i hela landet just för att de har genererat jobb och tillväxt. Det är klart att små kommuner som har det väldigt knepigt lyfter på varje sten för att om möjligt klara sin situation. Det är då inte konstigt heller att man framför förslag om både de ena och de andra avgifterna.
Jag ska lyfta fram en annan fråga, som handlar om småföretagande. Näringsministern kanske kan svara på om mineralstrategin kommer att lösa det här. Det är nämligen så att Tobias Jonsson, rennäringsföretagare i Grans sameby, hotas av konkurs därför att ett företag som heter Blackstone Nickel Minerals har försvunnit. Tobias har blivit tilldömd ett skadestånd på drygt 800 000 som intrångsersättning för att Blackstone hade undersökningstillstånd inom Vindelfjällens naturreservat.
Nu har Blackstone Nickel AB försvunnit. Renägaren står utan ersättning, och bergmästaren konstaterar att detta inte är statens ansvar. Då måste jag säga att här är det någonting som är väldigt fel. Lagstiftningen i dag säger att man måste avlägga en disposition hos bergmästaren på 50 000. Sedan kan man orsaka skador för enskilda för hur många pengar som helst. Det kan vara markägare eller rennäringsföretagare. Sedan smiter man undan.
Det är oerhört allvarligt om detta får fortgå. Det drabbar hela branschen. Hela branschen får en svart stämpel på sig. Det blir inte lättare för nästa prospekteringsföretag att förhandla med en sameby om ett företag har betett sig så här.
Här behövs ett statuerande exempel eller en förändrad lagstiftning så att man måste lägga en deposition hos bergmästaren. Näringsministern kanske kan svara om rennäringsföretagare och andra kan känna sig trygga med att de faktiskt kommer att få ersättning för de intrång som de har blivit tilldömda ersättning för.
Detta är ett faktiskt exempel på hur det är nu. Det är säkert flera som väntar på ett besked i just den här frågan.
anf.138 Helena Lindahl (C):
Fru talman! Karin Åström nämnde tidigare att mineralstrategin kan bli en hyllvärmare. Jag tror inte det.
Precis som Annie Lööf var inne på tidigare har gruvnäringen, forskningsrepresentanter och andra berörda vid ett flertal tillfällen kommit med både inspel och synpunkter på mineralstrategin. Som tidigare nämndes är det inte direkt så att Näringsdepartementet har suttit i något litet slutet rum och skrivit ihop mineralstrategin på eget bevåg.
Jag vill ta upp Storumans kommun som exempel igen. Där har man redan nu tagit fram tre olika utvecklingsscenarier för vad man behöver göra vid olika satsningar - ursäkta mig, jag har så svårt att koncentrera mig när ni pratar - på den framtida utvecklingen i Storuman. Man tittar på hur man ska jobba med bostadsbyggande, hur man ska göra med infrastrukturen, inflyttning och breddandet av arbetsmarknaden.
Allt detta gör man för att gruv- och vindkraftssatsningen inte ska leda till att Storuman ska bli något slags oljeplattform dit människor pendlar och att de betalar skatt någon annanstans. Man tittar också på hur man ska marknadsföra en attraktiv fritid, införa kultursatsningar med mera.
Det låter på en del S-företrädare i kammaren här i dag som att gruvetableringarna skulle skapa mer problem i kommunerna än tvärtom. Det finns kommuner som är framsynta, och Storuman är en av dem.
Sedan skulle jag vilja kommentera det olyckliga fallet med Blackstone Nickel. Det var väldigt tråkigt. Jag vet också att bergmästaren Åsa Persson har gått ut i radion och sagt att man ska se över prissättningarna när det gäller ekonomin.
Jag vet också att i översynen av minerallagen som nu görs och som kommer att bli färdig senare i år betonar man tidig kommunikation. Här ingår bland annat att man också ska titta över eventuella framtida utgifter när det gäller ekonomi och så vidare.
Jag tror säkert att det kommer att ordna sig även om det var väldigt olyckligt för den enskilda personen. Det måste jag verkligen medge.
anf.139 Näringsminister Annie Lööf (C):
Fru talman! Låt mig återgå till huvudfrågan från interpellanten. Varför förankrar inte regeringen sin mineralstrategi i riksdagen? Det är faktiskt vad debatten skulle handla om.
Vi kan ta bort branschprogrammen som Socialdemokraterna lade fram och som inte kom till riksdagen för godkännande. Vi kan ta strategier i stället. Vi kan ta innovationsstrategin Innovativa Sverige som togs fram 2004.
Vi tog också fram en innovationsstrategi i höstas. Då fick jag samma fråga från Socialdemokraterna. Varför presenterade ni inte den för riksdagen, och varför får riksdagen inte fatta beslut om innovationsstrategin? Nu är frågan: Varför får riksdagen inte fatta beslut om mineralstrategin?
Det är bara att backa bandet. Jag är ledsen. Det är åtta år sedan ni satt vid makten. När ni satt vid makten behandlade man strategier på samma sätt. Det är det enkla svaret på interpellantens fråga.
Strategier utan lagstiftningsförändringar och utan budgetpåverkan läggs inte fram i riksdagen som är den lagstiftande församlingen. De fattar regeringen själv beslut om.
Däremot kommer vi att återkomma till er när det är läge för lagstiftningsförändringar eller förändringar i budgetmedel. Det kommer vi att göra när vi nu följer upp mineralstrategin. Det kommer inte att bli en hyllvärmare.
Vi har tagit fram 19 åtgärdsområden. Vi ska presentera en rad olika uppdrag under året som kommer. Vi inrättar ett mineralforum vars syfte är att följa upp strategin och se om vi kan göra ytterligare saker för att förstärka hållbara gruvsamhällen runt om i Sverige.
Jag följer näringen väldigt noga. Det gäller både enskilda fall och för näringen totalt sett. Det är en spännande och växande näring. Den innebär jobb framför allt på de orter och i de samhällen som behöver jobben allra mest.
Med det följer också utmaningar. Hur skapar vi hållbara gruvsamhällen? Hur ser vi till att få tillräckligt med kompetent arbetskraft? Hur får vi tillräckligt många bostäder? Hur undviker vi baracksamhällen? Hur ser vi till att inte få fly-in, fly-out? Hur ser vi till att skapa tillväxt på de orter där jobb nu kan skapas?
Jag får frågan från Karin Åström: Hur ser det politiska ansvaret ut? Det är bara att titta i gällande lagstiftning. Det är kommunalt planmonopol. Regeringen har ansvar för den lagstiftning som finns på exempelvis mineralområdet.
Vi har också ett myndighetsansvar. När man prövar bearbetningskoncessioner och annat finns det en given rättsprocess för detta. Utöver det kan staten se till att hjälpa kommunerna på traven.
Ett av åtgärdsområdena i mineralstrategin är att se till att hjälpa kommuner vid stora gruvetableringar. Tillväxtverket ska ta fram en handbok för att hjälpa nya Pajala vid stora gruvetableringar.
Det handlar om att sprida goda föredömen runt om i landet, för att bara ta ett exempel. Staten kan göra mycket för att sprida informationen mellan olika kommuner.
Det finns ett ansvar lokalt, regionalt och nationellt. Det är ett ansvar som Norrbotten har tagit som jobbat med dessa frågor offensivt. När man talar om den kompetensförsörjningsplattform som de arbetar med har de valt ut just gruv- och mineralfrågor som sin särskilda nisch.
Vi behöver göra mycket mer för gruv- och mineralfrågor. Mineralstrategin är
ett
strategiskt dokument som vi nu kommer att arbeta utifrån framöver för att stärka hållbara gruvsamhällen. Vi tittar just på avvägningen mellan miljö, andra näringar och framväxten av nya mineral- och gruvjobb.
anf.140 Karin Åström (S):
Fru talman! Naturresurser och mineraler är nationella angelägenheter. Det är det första som behöver slås fast här i kammaren.
Det är precis som statsrådet pekar på oerhört komplexa frågeställningar som berör så många delar av ett samhälle. Ett större politiskt och seriöst nationellt ansvar behöver därför tas.
Bland annat riksdagen borde, precis som man har gjort med EU-parlamentet, involveras betydligt snabbare på ett helt annat sätt än vad som nu har gjorts.
Fortfarande är min syn att man har fattat beslut om mineralstrategin i ett slutet regeringssammanträdesrum. Det duger inte fortsättningsvis att behandla den här typen av viktiga frågor på ett sådant sätt.
Jag och mitt parti menar att näringen, kommunerna, utbildningssamordnarna, politiken och inte minst facket måste kroka arm ordentligt med varandra och lyfta upp och lösa de frågor som dyker upp successivt.
Vi måste få ett tydligare helhetsgrepp för gruv- och mineralområdet. Politiken måste vara mer närvarande särskilt på nationell nivå och ta ett betydligt större ansvar. Det är en nationell angelägenhet.
Det duger inte längre att passivt titta på och tro att andra ska fixa problem som uppstår. Det behövs mer av demokratiska debatter här i riksdagen.
Det behövs ett större ansvarstagande från ministern och regeringen för att det ska få större legitimitet och framför allt seriositet.
Det är vad som behövs för att vi ska få långsiktigt hållbara gruvsamhällen som räcker över våra mandatperioder.
Jag vill också ställa en sista fråga. Det handlar om att statsrådet säger att man ska följa upp. Hur tänker ministern utvärdera mineralstrategin? Kommer riksdagen att få ta del av en sådan utvärdering?
anf.141 Isak From (S):
Fru talman! Näringsministern konstaterar att vi behöver göra mycket mer. Vi kan bara hålla med; det finns ofantligt mycket mer att göra på flera olika områden.
Jag tycker att det är dags att man på allvar börjar prata regional utveckling - regional utveckling i hela landet. Det finns betydligt mycket mer att göra för att få hållbara gruvsamhällen. Och man ska inte bara prata gruvsamhällen, utan det finns också samhällen runt gruvsamhällena som behöver växa. Det behövs företag också i dessa områden, och det behövs även kultursatsningar och bostadspolitik där. Vi har en urbanisering i hela glesbygden där äldre flyttar in till centralorterna, vilket gör att vi har bostadsbrist i stort sett i varje centralort i skogslänen.
Jag konstaterar att näringsministern inte svarar på min fråga om vad som skulle hända med Tobias Jonssons företag. Om inte näringsministern svarar i sitt slutanförande torde det bli en särskild interpellation på detta område så att vi får diskutera det vidare. Jag tror att just det exempel som jag lyfte fram är till stor skada för hela näringen. Jag hoppas att också näringen tar ett ansvar så att man undanröjer de bekymmer som åsamkas hela näringen när några beter sig på ett dåligt sätt.
anf.142 Näringsminister Annie Lööf (C):
Fru talman! Det är otroligt viktigt att ha samverkan och samtal med olika aktörer - fack såväl som arbetsgivare och sakägare såväl som miljöorganisationer - i dessa frågor men också övergripande.
Som näringsminister för jag industrisamtal med Industrirådet, för att bara ta ett exempel, där företrädare från både LO och Svenskt Näringsliv deltar för att just diskutera bland annat kompetensförsörjningsfrågor. Jag tycker att det är viktigt att ha den öppna debatten.
Men kom inte och säg att denna regering inte satsar på regional utveckling! Vi har fördubblat anslagen till kommersiell service, vi har kraftigt utökat möjligheten till bredbandsutbyggnad i hela landet. Det är vi som har sänkt skatterna för företagande med 70 miljarder brutto när Socialdemokraterna vill fördubbla många av dessa avgifter. Utöver de satsningar som vi gör på regional utveckling i hela landet jobbar jag som minister med Attraktionskraft Sverige - ett paraply där vi tillsammans med många andra aktörer i samhället diskuterar bostadsfrågor och attraktiva boenden. Det handlar bland annat om strandskyddsregler, som Socialdemokraterna var emot att förändra. Vi jobbar på många olika håll när det gäller att skapa attraktiva boendesamhällen i Norrbotten, Stockholm, Småland och Bergslagen. Vi behöver jobba på bred front, och det gör vi också.
Jag är glad över att vi i dag kan ha debatten om mineralstrategin här. Karin Åström frågar slutligen om detta kommer att utvärderas. Det är självklart. Riksdagen är välkommen att se de budgetpropositioner som vi skickar till riksdagen för behandling. Vi kommer givetvis att följa utvecklingen på de områden som vi arbetar med inom mineralnäringen men också inom andra näringar.
Det har skett i ett slutet rum, och det är odemokratiskt - det är ganska allvarliga anklagelser som Karin Åström riktar. Jag vill bara påminna om Socialdemokraternas egen strategi som antogs för ett antal år sedan.