Nordén, Marie (S) besvaras av
anf.22 Finansminister Anders Borg (M):
Fru talman! Marie Nordén har frågat mig vilka förklaringar jag ser till utvecklingen av den ekonomiska jämställdheten och vilka åtgärder jag avser att vidta för att bryta den enligt hennes bild negativa utvecklingen.
Vi har fortfarande inte ett helt jämställt samhälle, men utvecklingen går åt rätt håll på en rad viktiga områden. Sedan 2006 har sysselsättningen för kvinnor ökat och skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män minskat. Vi ser också att arbetstiden för kvinnor ökar. Sedan 2006 har andelen kvinnor som arbetar heltid ökat och andelen som arbetar deltid minskat. Dessutom har skillnaden i månadslön mellan kvinnor och män minskat. År 2011 var kvinnors månadslön 86 procent av männens, att jämföra med 84 procent år 2006. Även andelen kvinnor med chefspositioner har ökat sedan 2006. Allt detta bidrar tillsammans till att öka den ekonomiska jämställdheten.
Fortfarande tar kvinnor i allmänhet huvudansvaret för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. En förutsättning för att nå målet med ekonomisk jämställdhet är att kvinnor och män har samma möjlighet att förena arbete och familj. RUT-avdraget ökar möjligheten för både kvinnor och män att förena arbete och familj. Regeringen har också infört en jämställdhetsbonus för att förbättra förutsättningarna för ett jämställt föräldraskap och därmed också ett jämställt deltagande i arbetslivet.
anf.23 Marie Nordén (S):
Fru talman! Jag får tacka ministern för svaret, trots att det var kort och inte speciellt kärnfullt. Ministern svarade inte heller på mina frågor.
Jag måste säga att det är oroande hur nöjd Anders Borg är med hur situationen ser ut, då utvecklingen inte går åt rätt håll och då inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor faktiskt ökar. År 2010 var den genomsnittliga individuella disponibla inkomsten 206 000 kronor för kvinnor mot 266 000 kronor för män. Jämfört med året innan var det en ökning med 3,1 procent för kvinnor och 4,9 procent för män. Kvinnors position försämras stadigt i förhållande till män.
I World Economic Forums ansedda jämställdhetsrankning har Sverige sedan 2006 fallit från första till fjärde plats. När SCB i höstas presenterade den senaste jämställdhetsstatistiken var rubriken Jämställdheten trampar vatten. I nuvarande takt skulle det dröja hundra år innan kvinnor kommer i kapp männens inkomster.
Att regeringen avskaffade kravet på årliga lönekartläggningar, med krav på att rätta till löneskillnader, och detta nu behöver göras endast vart tredje år har naturligtvis bidragit till att löneskillnaderna ökar. Inkomstskillnaden mellan män och kvinnor är inte något som regeringen aktivt motarbetar, utan tvärtom bedriver regeringen en medveten politik som bromsar utvecklingen.
Det är även så att regeringens försämringar i a-kassan och sjukförsäkringen har drabbat kvinnor hårdast, eftersom kvinnor har en sämre förankring på arbetsmarknaden och är mer drabbade av ohälsa än män.
Fler kvinnor än män tvingas acceptera tidsbegränsade jobb. Nästan en fjärdedel av de anställda kvinnorna i åldrarna 25-34 år hade år 2008 en tidsbegränsad anställning, och det har inte blivit bättre utan snarare sämre. Inhyrning av arbetskraft och bemanningsföretag har möjliggjort för arbetsgivare att kringgå LAS, vilket har lett till att antalet timanställda och därmed antalet osäkra anställningar har ökat.
Ministern lyfter fram RUT-bidraget och påstår att det skulle öka jämställdheten i hemmet. Men då RUT-avdraget nyttjas främst i höglönekommuner och av människor med hög inkomst och till stor del av pensionärer med goda pensioner kan man konstatera att RUT inte har haft någon känd effekt på fördelningen av hemarbetet.
Enligt rapport 2012:4 från ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, har inte heller jämställdhetsbonusen haft någon effekt på uttaget av föräldrapenningen.
De två exempel som Anders Borg lyfter fram är snarare exempel på misslyckad politik, om man strävar efter ett mer jämställt samhälle.
Det är uppenbart att regeringens ambitioner inte är speciellt högt ställda, då regeringen väljer att prioritera vårdnadsbidrag i stället för att satsa på utökad barnomsorg på tider som vi vet saknas i dag: helgis, kvällis och nattis. Det är framför allt då kvinnor i välfärdsjobben behöver barnomsorg utöver dagis. Att man låter skattesänkningar gå före viktiga välfärdsjobb och stärker kommunernas ekonomi undergräver en arbetslinje en värd namnet men också kvinnors möjlighet till ekonomisk frihet och självständighet.
Det visar att det inte finns något jämställdhetsperspektiv i de politiska prioriteringarna.
Jag önskar att ministern kunde svara på mina frågor. Vilka förklaringar ser ministern till att utvecklingen ser ut som den faktiskt gör, och vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att bryta den negativa utvecklingen?
anf.24 Finn Bengtsson (M):
Fru talman! Jag får tacka finansministern för svaret på denna interpellation. Vid läsning av interpellationen och finansministerns svar är det helt givet att man lever i helt olika världar. Finansministern beskriver en världsbild som jag enligt de senaste siffror som jag såg måste stämma mycket bättre överens med verkligheten än den falska bild som jag tycker att Marie Nordén ger av situationen i Sverige.
Sedan alliansregeringen tillträdde har sysselsättningen ökat med långt över 200 000 individer, och utanförskapet har minskat med lika mycket. Vi har alltså närmare 450 000 som har kommit närmare arbetsmarknaden med den politik som vi för. I en situation, fru talman, där vår omvärld har arbetslöshetssiffror som kanske ligger uppemot 25, 30 eller 35 procent har Sverige klarat sig väldigt bra och står rustat emot en global finanskris och statskris på ett alldeles exceptionellt sätt.
Det var en passus i interpellantens fråga hängde jag på mig på: "Regeringens försämringar i a-kassan och sjukförsäkringen har drabbat kvinnor hårdast." Man kan fundera lite grann på hur sann den utsagan är.
Först och främst verkar det som om Socialdemokraternas lösning på att kvinnor har det sämre än män enligt den utsagan skulle vara att man har fler som är arbetslösa och uppbär a-kassa, fler som är sjukskrivna, att det skulle vara bättre för kvinnor.
Kvinnor är tyvärr mer sjukskrivna än män. Det är en allvarlig fråga som vi måste försöka råda bot på. Men låt mig i samma andetag säga: Under 2002, i brinnande högkonjunktur, när Socialdemokraterna regerade, var svenska folket sjukskrivet dubbelt så länge och dubbelt så mycket som i jämförbara länder runt om i Europa, och detta drabbade verkligen kvinnorna under högkonjunktur, så man bekräftar verkligen den politik som man vill föra.
Man vill låta kvinnorna ha bidragsförsörjning. Det är liksom den lösning man har. Sedan vill man säkert höja bidragen också. Men man vill inte föra individerna närmare arbetsmarknaden.
Jag roade mig också med att fundera lite grann över den reform som vi har infört på sjukförsäkringsområdet, vilka positiva effekter den har gett genom att i runda slängar 60 000 individer har lämnat sjukförsäkringen och ungefär hälften av dem har gått vidare till arbetslivsintroduktion.
När man tittar på de könsuppdelade siffror för arbetslivsintroduktionen som kommer från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tillsammans visar det sig mycket riktigt att eftersom kvinnor är mer sjukskrivna än män var det ungefär 68 procent kvinnor som lämnade sjukförsäkringen mot 32 procent män. Men det visar sig också med samma siffror - utan att det finns någon könsskillnad - att fler har stannat kvar i Arbetsförmedlingens hägn och att man har fått många i arbete där kvinnorna är överrepresenterade. Regeringens förda politik ger alltså kvinnorna mer arbete.
Till detta kan vi lägga jobbskatteavdraget, som är riktat just de inkomstlägen som kvinnor har mer än män och som efter fyra jobbskatteavdrag ger en trettonde månadslön. Vilken annan regering har gett den löneökningen, nästan riktad, kan jag säga, till den målgrupp som kvinnorna är, eftersom de har fler individer i det löneskiktet?
Sedan kan vi titta på garantipensionärerna, där kvinnor är klart överrepresenterade. De fattigaste pensionärerna är de som har fått en trettonde pensionsinkomst tack vare fyra pensionsskattesänkningar.
Detta är allianspolitik. Detta är något som gynnar kvinnor och som för kvinnor närmare arbetsmarknaden och för kvinnor närmare en egen försörjning, inte bort ifrån en egen försörjning mot en bidragsförsörjning och bort ifrån arbetsmarknaden.
Det är också ganska slående, när man diskuterar RUT-avdraget, som så färdtjänstfullt nämndes av finansministern, att RUT-avdraget vid sidan av att det har ökat möjligheterna för familjer att vara mer jämlika i sitt utnyttjande av arbetet också har givit framför allt kvinnor vita jobb som tidigare var svarta och därmed har gett dem en social trygghet.
På punkt efter punkt, fru talman, tycker jag att man kan bryta ned Marie Nordéns beskrivning av den situation som vi har i Sverige som grovt felaktig. Vi gynnar kvinnor. Vi driver ett aktivt jämställdhetsarbete.
anf.25 Carl B Hamilton (FP):
Fru talman! Jag har tagit med mig en lunta som heter
Avtalsrörelsen och lönebildningen
från 2012 från Medlingsinstitutet för att understryka det som jag ska säga, nämligen att interpellanten Marie Nordén har fel på en lång rad punkter.
Först och främst talar interpellanten om ökade skillnader och en försämrad situation. Men skillnaden i lön mellan män och kvinnor har tvärtom minskat under denna regerings tid.
Medlingsinstitutet skriver i sin årsrapport för 2012:
"Resultaten visar på en utveckling med minskade löneskillnader mellan kvinnor och män under 2005-2011. Detta gäller både den ovägda och den standardvägda löneskillnaden, samt för alla sektorer."
Detta är ett mycket starkt och viktigt resultat i den fortsatta debatten om mäns och kvinnors löner.
Löneutjämningen går naturligtvis för långsamt, men den går åt rätt håll. Utvecklingen gick dessutom mot en allt mindre könsuppdelad arbetsmarknad under perioden 2005-2011, och snabbast går det i de mest enkönade yrkena.
Då ska man veta att yrke är den variabel som kanske är den allra viktigaste förklaringsfaktorn till lön och löneskillnad. Detta är ett svar på Marie Nordéns fråga på vad det är som orsakar detta.
I Medlingsinstitutets årsrapport kan man vidare läsa:
"Resultatet indikerar att könsfördelningen på arbetsmarknaden blivit något mindre segregerad."
Interpellanten har här hävdat motsatsen.
Det är också intressant att notera att det är främst inom staten som löneskillnaderna mellan män och kvinnor i alla kategorier har minskat mest. Man kan alltså säga att staten i det faktiska resultatet har gått betydligt bättre än större delen av arbetsmarknaden och bättre än den politiskt styrda stora arbetsgivaren, nämligen kommuner och landsting.
Rätt till heltid finns i många kommuner, även i borgerligt styrda kommuner, till exempel i Stockholm som jag kommer från.
Det är också intressant och viktigt att för det första notera att det är parterna på arbetsmarknaden som bestämmer lönerna. För det andra är det intressant att notera att facket inte är särskilt intresserat av löneutjämning mellan män och kvinnor annat än i högtidstalen.
Låt mig på den punkten också referera vad Medlingsinstitutet skriver. Först påpekar institutet den självklara iakttagelsen som jag talade om nyss, nämligen att det är parterna som ansvarar för lönebildningen. Sedan konstaterar institutet att parterna har gjort skrivningar i tre lönerörelser - 2004, 2007 och 2012 - om att man skulle motverka oförklarliga löneskillnader och diskriminering. Men detta har inte avspeglat sig i mäns och kvinnors löner och anställningsvillkor i övrigt, skriver institutet. Alltså mycket snack och lite verkstad.
Medlingsinstitutet skriver vidare i sin senaste rapport från 2012:
"När kraven inför förhandlingarna 2012 sammanfattas kan man se att det - i jämförelse med tidigare år - är sparsamt med yrkanden om kollektivavtalslösningar på jämställdhetsområdet."
Institutet påpekar också att några nya grupper eller projekt på jämställdhetsområdet inte har initierats i 2012 års avtal.
Detta tycker jag är en viktig anledning för Socialdemokraterna att ta upp jämställdhetsfrågan med sin partner i LO. Har Marie Nordén gjort det? Om hon inte har gjort det föreslår jag att hon gör det.
anf.26 Finansminister Anders Borg (M):
Fru talman! Låt mig börja med att tacka Marie Nordén för denna interpellation. Det är viktigt att vi har en levande jämställdhetsdebatt i Sverige. Jämställdhet är en viktig del av hur vi ser på ett bra och väl fungerande samhälle och en kärndel av den svenska modellen.
Regeringens mål för jämställdhetspolitiken är mycket tydliga. Makt och inflytande i det svenska samhället ska vara jämnt fördelat mellan män och kvinnor. De ekonomiska resurserna ska vara jämnt fördelade mellan män och kvinnor. Hemarbetet och fördelningen av det, framför allt vård och omsorg av barn och äldre, ska vara jämnt fördelad. Och det våld som vi har från män mot kvinnor måste motverkas och bekämpas på alla sätt.
Regeringen har alltså mycket tydliga mål för jämställdhetspolitiken. Men skälet till att vi har tydliga mål är att det återstår mycket att göra på detta område. Ett jämställt samhälle är ett tydligt mål, och vi är på god väg mot det. Men vi ska vara medvetna om att när det gäller makt och inflytande, ekonomiska resurser, hemarbete och våld finns det mycket kvar att göra.
Låt oss dock bara göra en ögonblicksbild av vad som har hänt under denna period och sedan ställa det i relation till vad som har hänt under den socialdemokratiska regeringsperioden.
Arbetskraftsdeltagandet för kvinnor låg på 80,7 procent 2006. Det har ökat till 82,5 procent 2011. Man kan tycka att det inte är en så stor ökning med runt 2 procent. Men då kan man notera att arbetskraftsdeltagandet för kvinnor 1995 låg på 81,7 procent och 2006 på 80,7 procent. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet minskade arbetskraftsdeltagandet bland kvinnorna. Det kan vara intressant att notera givet att Socialdemokraterna normalt sett tycker att just arbetskraftsdeltagande är ett mycket viktigt mått.
När man sedan tittar på hur många som arbetar heltid framgår det att den andelen minskade 2002-2006 från 51,4 procent till 49,5 procent. Nu har den ökat till 52,7 procent. Andelen kvinnor som arbetar heltid har alltså ökat under denna mandatperiod.
Det är faktiskt en liknande bild när man tittar på lönerna. Kvinnors månadslön som andel av männens låg 1994 på 84 procent. År 2006 låg den på 84 procent. Under denna period hade det alltså inte skett någon förändring. Nu har vi fått en ökning till 86 procent 2011.
Det är klart att det inte är tillfredsställande att det har ökat med bara 2 procent, men det kan ändå stämma till eftertanke att arbetskraftsdeltagandet föll under Socialdemokraternas regeringsperiod, andelen som arbetade heltid minskade, och kvinnors lön som andel av männens stod och stampade trots ett mycket långt maktinnehav.
Vad beror detta på? Jag skulle vilja säga att grundorsaken är att denna regering har prioriterat det som verkligen bygger jämställdhet, nämligen att kvinnor har en möjlighet att vara på arbetsmarknaden i samma utsträckning som män. Det reella maktförhållandet i ekonomin, i hemmet, på arbetsplatserna och i samhället i stort beror på hur mycket kvinnor är med på arbetsmarknaden. Ju mer kvinnor arbetar på lika villkor och med lika förutsättningar som män, desto mer jämställt blir vårt samhälle. Det är därför som förstärkningen av arbetslinjen med jobbskatteavdrag, RUT- och ROT-avdrag, förändringar i försäkringssystem och prioritering av arbete på Arbetsförmedlingen är jämställdhetsåtgärder. Det är åtgärder som gör att vi bättre når våra jämställdhetsmål. Det är därför som Socialdemokraterna alltid har bekymret att så snart de talar om jämställdhet eller jämlikhet är de egna resultaten och tillkortakommandena någonting de glömmer bort. De glömmer att berätta att arbetskraftsdeltagande, andel som arbetar heltid och löner utvecklades på ett påtagligt sämre sätt när man tillämpade Socialdemokraternas politik.
anf.27 Marie Nordén (S):
Fru talman! Det är bra att Anders Borg inleder med att tala om att vi är överens om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut. Vi vet båda två att vi vinner på att vi har ett mer jämlikt och jämställt samhälle.
Jag tycker att det är mycket viktigt att vi jämför det som vi faktiskt talar om. Vi talar om hur männens situation på arbetsmarknaden ser ut och hur kvinnornas situation på arbetsmarknaden ser ut.
Tittar vi på Eurostats statistik om sysselsättningsgapet mellan män och kvinnor var det 3,7 procent år 2002. År 2011 var sysselsättningsgapet mellan män och kvinnor 5,6 procent. Där har utvecklingen inte gått dit vi tycker att den borde. I dag är lönegapet 1,1 procent mindre än 2006. Det är klart att vi inte kan vänta så länge och tycka att utvecklingen går åt rätt håll eller i rätt takt när det går så långsamt. När det gäller sysselsättningsgapet har det faktiskt gått åt fel håll.
Om vi ska nå det jämställda samhälle som vi båda är överens om, och som jag hoppas att alla här är överens om, är det klart att vi måste ha en helt annan ansats än vad vi har i dag och se detta i ett större perspektiv. Det måste ske en omställning av hela samhället. Jag har nämnt att barnomsorgen måste byggas ut. Äldreomsorgen måste också byggas ut. Många kvinnor tar i dag ett mycket större ansvar för sina föräldrar än vad de borde behöva göra.
Resurserna som läggs på äldreomsorgen har minskat rejält sedan 1980-talet trots att de äldre har blivit fler. Cirka hundra tusen personer har gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt för att vårda en anhörig, och majoriteten är naturligtvis kvinnor som får ta hand om sina föräldrar. Att vi talar om rätten till heltid tycker jag är otroligt viktigt, och där går utvecklingen alldeles för långsamt. Vi vet att 71 procent av de kvinnor som arbetar deltid i dag gör det ofrivilligt. Det är 29 procent av männen som arbetar ofrivillig deltid.
Vi måste naturligtvis stärka arbetsmiljöarbetet - samla forskningen och få en större kunskap om kvinnors situation på arbetsmarknaden och om deras arbetsmiljö. Kvinnor är i mycket större utsträckning än män sjukskrivna, och det är inte bara ett stort jämställdhetsproblem utan också ett stort samhällsproblem. Det är en stor samhällskostnad vi alla betalar för kvinnor som slits ut.
Vi måste verka för bra jobb i den offentliga sektorn. Det var tidigare någon som nämnde hur det såg ut under tiden vi regerade. Ja, det vi gjorde var att sanera ekonomin på 1990-talet. En stor grupp av de kvinnor som är sjukskrivna i dag är det på grund av den sanering och det stålbad den offentliga verksamheten gick igenom under 90-talet. Man kan se att de fick ta smällen. Det var stress och tung arbetsbelastning, man trivdes inte och fick sjukskriva sig. Man fick permanenta skador på grund av den ansträngda arbetsmiljön.
Vi måste bekämpa diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet. Jag tycker att vi borde ge Medlingsinstitutet ett tydligt men ordentligt avgränsat uppdrag att aktivt verka för mer jämställda löner. Vi måste förändra lagstiftningen så att arbetsgivare som har minst tio anställda blir skyldiga att återigen göra lönekartläggningar varje år och upprätta handlingsplaner för mer jämställda löner. Det måste man göra om man verkligen seriöst vill jobba med att få en bättre lönenivå för kvinnor. Vi kan inte acceptera att lönegapet mellan män och kvinnor är så stort som 15,4 procent.
Det går alldeles för långsamt, och ambitionerna är alldeles för lågt ställda.
anf.28 Finn Bengtsson (M):
Fru talman! Låt mig poängtera att när det gäller alla de punkter Marie Nordén förtjänstfullt nämner för hur man ska bedriva jämställdhetsarbete i den ekonomiska politiken har alliansregeringen tillsatt en parlamentarisk utredning. Den ska se över arbetsskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen på lång sikt. Detta är insatser som just en alliansregering har tagit initiativ till, brett parlamentariskt, men som vi saknade under den socialdemokratiska regeringstiden.
Sedan till det finansministern nämner, att månadslönerna faktiskt har ökat för kvinnorna. Här står nästan ord mot ord, men jag är böjd att hålla med finansministern av ytterligare en anledning: Den faktiska nettoinkomsten har ökat ännu mer eftersom vi har jobbskatteavdrag som pricksäkert når de lönenivåer som kanske tyvärr kvinnorna som kollektiv har mer än männen. Nu ser det ut så, och en quick fix för att snabbt få upp friheten i att ha mer pengar i plånboken som kvinna är trots allt en höjning av månadslönen parad med en sänkning av skatten i de inkomstskikt där kvinnorna är dominerande.
När det gäller sjukförsäkringen hänförde jag inte till 90-talets början utan till 2002, när vi hade världens mest sjukskrivna befolkning i Sverige till både antal och längd. Det drabbade kvinnor oerhört mycket hårdare än män. Vi har en sjukförsäkringsreform, som ytterligare har förbättrats i näst senaste budgetpropositionen för att ge alla en möjlighet att få sjukersättning när de behöver det men samtidigt inte hindra dem från att komma tillbaka till arbete. Siffror visar väldigt tydligt i dag att 13 procent av dem som har lämnat sjukförsäkringen är i arbete och att 10 procent därtill är arbetssökande. Hela 25 procent deltar i program hos Arbetsförmedlingen.
Då är det på det viset att detta är 70 procent kvinnor. Denna reform med sin generositet - det finns undantagsregler så att man kan fortsätta att vara sjukskriven om man behöver det - ger en möjlighet att komma på fötter närmare arbetsmarknaden i stället för att passivt vara sjukskriven. Detta gynnar 70 procent kvinnor och 30 procent män.
anf.29 Carl B Hamilton (FP):
Fru talman! I sitt andra inlägg sade Marie Nordén mycket på temat "utvecklingen går för långsamt". Ja, det är vad vi andra har sagt hela tiden. I sitt första inlägg och i den skriftliga interpellationen var dock temat "utvecklingen går åt fel håll". Det är bra att utvecklingen beträffande Marie Nordéns inlägg går åt rätt håll i alla fall.
Marie Nordén slarvar nämligen med sanningen. Löneskillnaderna har, vilket jag påpekade i mitt tidigare inlägg, minskat mellan 2005 och 2011. Arbetsmarknaden har blivit mindre könsuppdelad. I staten har löneskillnaderna minskat mer än i andra delar av arbetsmarknaden. Medlingsinstitutet konstaterar också att parterna på arbetsmarknaden säger en sak men i handling är ganska likgiltiga.
Sedan är det detta med arbetslöshet och sysselsättning. Också där säger Marie Nordén i sin interpellation att utvecklingen går åt fel håll. Då ska man komma ihåg att det under perioden sedan 2008 har varit en djup ekonomisk kris, som har lättat och sedan kommit tillbaka. De som framför allt har drabbats är de som har varit anställda i den exportinriktade eller utrikeshandelsberoende delen av ekonomin. Där är män fler än kvinnor vad beträffar andelen.
De som arbetar i kommuner och landsting har däremot varit skyddade mot uppsägningar, inte minst genom de extraresurser regeringen skickade till kommuner och landsting under krisens inledande år. Regeringens politik har alltså motverkat arbetslöshet och ökat sysselsättningen framför allt beträffande kvinnor. Sedan kunde vi inte åstadkomma så mycket beträffande industrikrisens arbetslöshet, och som man kan jag beklaga det.
anf.30 Monica Green (S):
Fru talman! Jag vill tacka Marie Nordén för att hon har lyft fram denna fråga, eftersom det är så viktigt att vi diskuterar jämställdhet i kammaren. Jag kommer senare i kväll att diskutera ungefär samma frågor med Maria Arnholm, och jag tänkte att det är bra att diskutera detta även med finansministern eftersom det är han som till stor del styr över pengarna.
Jag ser ute bland kvinnor, där kvinnor arbetar, att vi upplever en backlash just nu. Löneskillnaderna ökar. Vi lever helt enkelt i olika världar. En del lever i de fina salongerna och läser fina statistikböcker, och en del ser hur det är ute bland kvinnorna där de arbetar och sliter. Det är nämligen vad de gör. De har mer stressande jobb än männen, och de har tyngre lyft än männen. En del upplever att de inte ens hinner gå på toa för att de ska gå in eller, i hemsjukvården, hem till nästa patient - och nästa. Det är stress, stress, stress.
Vad de nu också upplever är att vi går tillbaka till något från en väldigt gammal tid, nämligen delade turer. Förutom att kvinnor ska stressa i fyra timmar på morgonen - det är tunga lyft och stress, stress, stress - ska de ha en paus, en oavlönad tid, på tre timmar innan de fortsätter att stressa i samma höga tempo igen. Så behandlar man kvinnor på många håll i landet. Det är bedrövligt.
Dessutom är det så att kvinnor jobbar väldigt mycket i tidsbegränsade anställningar, inom hotell och restaurang och inom handeln. Det är till och med så att fackförbundet Handels har kartlagt att kvinnor får leva med mobilen på nätterna för att de på morgonen snabbt ska kunna svara ja på ett sms. Hugger de inte först får de nämligen inte dagens arbete, utan då blir de arbetslösa den dagen. Så är det i dagens Sverige. Så oskyddade lever kvinnorna.
Förutom detta är det många av kvinnorna som jobbar ofrivillig deltid och tvingas att gå ned i tid för att de ska ta hand om en äldre anhörig - sin egen anhörig eller sin mans anhörig. I detta ojämställda Sverige är det nämligen så; kvinnor tar hand även om sina mäns anhöriga. Det är inte männen som förväntas gå ned i tid. Varför förväntas kvinnorna gå ned i tid? Jo, därför att vården och omsorgen har blivit mycket sämre nu sedan den borgerliga regeringen styr.
Den borgerliga regeringen påstår att man skickar mer pengar till kommuner och landsting. I praktiken är det inte sant eftersom det krävs en uppräkning hela tiden. Visserligen blev det en uppskjuts under valåret, men det var just under valåret för att man skulle fiska lite röster.
Vad har World Economic Forum, SCB och riksdagens utredningstjänst gemensamt? De är oberoende av varandra, och de har alla kommit fram till att jämställdheten går bakåt. Vi lever i en ojämställd värld, och kvinnorna tjänar 85 procent av vad männen gör, det vill säga att i genomsnitt tjänar kvinnorna 7 600 kronor mindre i månaden om de jobbar heltid, om de nu får jobba heltid. Det är många kvinnor som inte får den chansen.
Om både man och kvinna jobbar heltid tjänar mannen 3,6 miljoner mer under ett yrkesliv - 3,6 miljoner! Så här kan vi inte ha det. Vi måste skynda på. Vi måste se till att vi går framåt med jämställdheten, för jag tror att även finansministern vill ha ett jämställt samhälle.
anf.31 Finansminister Anders Borg (M):
Fru talman! Ett av skälen till att den svenska modellen framstår som mer anständig och bättre än de flesta andra samhällsmodeller är just att vi har klarat jämställdheten väsentligt bättre än vad många andra har gjort. Insikten om att vi har klarat jämställdheten bättre är inte en ursäkt för att säga att vi inte ska göra någonting. Regeringen har mycket tydliga mål. Vi behöver få en mycket jämnare fördelning av makt och inflytande mellan män och kvinnor i det privata näringslivet, i staten, i våra myndigheter, i Sveriges riksdag och i regeringen. Det gäller naturligtvis också kommuner och landsting.
Vi måste få en ekonomisk situation där kvinnor har samma tillgång till utbildning, arbeten, löner och förmögenheter som män. Vi måste ha ett familjeliv som präglas av att man på ett sjyst och rimligt sätt delar upp arbetsuppgifterna sinsemellan när vi vet att kvinnorna i dag arbetar mer. Vi måste säkra att vi får ett samhälle där mäns mot kvinnor beivras, att man helt enkelt har en polis, ett domstolsväsen och en kriminalvård som åtgärdar detta betydande samhällsproblem.
Det här är målet för jämställdhetspolitiken. Det är det vi strävar efter. Enligt Statistiska centralbyrån och Medlingsinstitutets statistik, som Carl B Hamilton redogjorde för, har det skett förbättringar under den borgerliga alliansregeringens period. Vi har haft ett ökat arbetskraftsdeltagande med nästan med nästan 2 procent. Vi har haft en sysselsättningsökning med 115 000 när det gäller kvinnor. Vi har fler som arbetar heltid i dag än vad vi hade tidigare, och när det gäller fördelningen mellan månadslönerna har kvinnolönerna stigit från 2006 till 2011. Det är alltså tydliga framsteg.
Socialdemokraterna kan inte erkänna att det har skett framsteg. Sedan kan man, precis som Carl B Hamilton poängterar, önska att det hade gått snabbare. Men det finns en skiljelinje här. Vi har gjort framsteg på många punkter där de socialdemokratiska regeringarna inte levererade resultat. Vad är orsaken till det? Ja, jag skulle säga att det sammanhänger med vår grundsyn på hur det svenska samhället ska fungera. För oss är arbetslinjen central. Arbete är grunden både till egen försörjning och till stolthet och ekonomisk jämställdhet.
Det handlar naturligtvis också om att vi har prioriterat kunskap i skolan. Vad har gjort mer än något annat för att stärka kvinnors ställning i Sverige? Ja, det skulle jag säga är utbildningssystemet, det faktum att unga kvinnor i dag uppfattar att när de skaffar sig en bra utbildning lägger de också grunden för ett bra liv. Det är centralt. Socialdemokraterna har inte trott och tror inte på den prioriteringen av kunskap, med allt vad det innebär av betyg, nationella prov, status för lärare och förstärkningar av resurser som vi har stått för.
När det sedan handlar om valfriheten och välfärden har vi tillfört stora resurser där. Det är alldeles uppenbart, det är bara att titta i böckerna. Under de här åren har resurserna för barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård och skola ökat. Till det kommer att vi har förstärkt valfriheten. Vi har många kvinnliga företagare och företag som i dag fungerar mer jämställt inom välfärdsområdet än tidigare. Även det är Socialdemokraterna skeptiska till.
De grundläggande metoder som vi ser som viktiga för att skapa ett jämställt samhälle säger Socialdemokraterna nej till. Att förstärka arbetslinjen säger Socialdemokraterna nej till. Att stärka kunskapslinjen säger Socialdemokraterna nej till. Att stärka valfriheten och satsa på välfärden säger Socialdemokraterna nej till. Då är det ingen slump att vi har uppnått resultat på jämställdhetsområdet där Socialdemokraterna tidigare misslyckats.
anf.32 Marie Nordén (S):
Fru talman! Nej, utvecklingen går inte åt rätt håll så länge inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, vilket de fortfarande gör. På ett år ökade inkomstskillnaden med 1,8 procent, mer till männen. Det är inte att ha en utveckling som går åt rätt håll. Det spelar ingen roll hur mycket ni leker med statistiken i den här församlingen. Det tar för lång tid att nå det jämställda samhället; det står jag fast vid.
Jag skulle kunna säga mycket, men jag vill bara kommentera det här med sjukförsäkringsreformen som man säger skulle ha varit något positivt för kvinnorna. Jag möter utförsäkrade kvinnor som enligt vissa har gynnats men som inte känner igen sig i den bilden. När man är utförsäkrad finns man inte med i statistiken, man lever på mycket mindre inkomst och känner sig utslängd ur de sociala sammanhangen.
Det är otroligt oroväckande att det finns en sådan brist på ett genomgripande jämställdhetsperspektiv när det gäller hur vi ska få ett mer jämlikt samhälle. Det här är inte endast rättvisefrågor, att kvinnor och män ska tjäna lika eller ha samma arbetsvillkor, utan det handlar också om tillväxt för hela samhället. Vi betalar ett väldigt högt pris när vi inte släpper in kvinnorna på samma villkor och ger samma möjligheter att verka på arbetsmarknaden som männen. Det är framför allt där vi ser att vi kan göra skillnad.
Därför måste vi skapa en arbetsmarknad där kvinnor och män kan delta på samma sätt. Därför föreslog jag en rad åtgärder som Socialdemokraterna presenterade i veckan som var, den 8 mars, som är nödvändiga just för att skapa en större tillväxt där kvinnor och män deltar på lika villkor. Det är så vi skapar en bättre framtid. Det är så vi skapar en högre tillväxt och en bättre möjlighet för både kvinnor och män att delta.
anf.33 Monica Green (S):
Fru talman! Ibland undrar jag om Anders Borg tror på sina egna pamfletter, eller om han bara säger det fastän han inte ens tror på det. Han påstår i talarstolen att de borgerliga satsar på skolan och att Socialdemokraterna är emot. Då kan jag påminna finansministern om att skolresultaten blir sämre och sämre och sämre för varje år under tiden som ni styr. Det är en liten påminnelse, kanske bra att känna till om man är finansminister. En annan sak som är bra att känna till är att ni vill lägga ned, ni hotar med det, de små och medelstora högskolorna. Ni tycker att det ska vara långt till att få en högre utbildning. Det ska vara ett stort steg fysiskt, geografiskt och psykiskt. Det ska bara vara några få förunnat att skaffa sig en högre utbildning. Det är den borgerliga politiken för att det ska bli en lite större skillnad mellan folk och folk, för att det ska bli lönespridningar och för att det ska vara några som ska passa upp dem som vill göra karriär. Det är så ni har tänkt ut det.
Anders Borg säger att kunskap är bra för kvinnorna. Det håller jag med om. Det var precis därför som vi genomförde ett kunskapslyft. Det kanske är en bra idé att tänka på för den borgerliga regeringen nu när det är dåliga tider. Vi genomförde ett gigantiskt kunskapslyft. Det var bra för både män och kvinnor, men mest för kvinnorna. De tog chansen att utbilda sig. Det har gett kvinnor en väldig skjuts framåt.
Tyvärr är det så att när kvinnor utbildar sig får de inte högre lön, för inom kvinnoyrken är det lägre betalt. Kvinnor har stressade arbetssituationer, gör tunga lyft, får lägre betalt och har stress efter jobbet, alltså på den obetalda delen. Sedan blir folk förvånade över att kvinnorna blir sjuka mer. Det är faktiskt kvinnorna som bär upp det här landet.
anf.34 Finansminister Anders Borg (M):
Fru talman! Jämställdhetspolitiken är central för att vi ska ha ett sjyst samhälle. Det är centralt att människor oavsett kön, social bakgrund, föräldrar och arv har en bra utveckling och får möjlighet att själva forma sina liv. Det är kärnan i det vi menar med ett bra och väl fungerande samhälle. Därför blir jämställdhetsfrågorna centrala. De handlar om makt, ekonomi, relationerna mellan människor och också mäns våld mot kvinnor. Det är precis det som den här debatten handlar om, och det är det som regeringen prioriterat under dessa år.
Det går inte att komma ifrån att även om vi har kvar betydande svårigheter har vi steg för steg tagit oss framåt för att förbättra situationen. Det går inte att komma ifrån att om man avvecklar arbetslinjen och återskapar fattigdomsfällor, inaktivitetsfällor och arbetslöshetsfällor låser man ute kvinnor från arbetsmarknaden, och därmed stiger inkomstskillnaderna och löneskillnaderna. Det går inte heller att komma ifrån att om man menar allvar med att rusta upp kunskaperna handlar det om betyg, lärarlöner, nationella prov och ordning och reda i klassrummet. Det är ingen tvekan om att vi där har olika synsätt. Kunskapspolitik är jämställdhetspolitik, och där skiljer sig Socialdemokraterna och Alliansen åt.
Samma sak gäller valfriheten. Om man minskar valfriheten minskar man, tyvärr, kvinnors möjlighet att arbeta och försämrar därmed maktförhållandena i svensk ekonomi. Därför, fru talman, är jämställdhetspolitiken central, och det är genom att stärka arbetslinjen, kunskapslinjen och valfriheten som vi får större jämställdhet i Sverige.