Jonsson, Mattias (S) besvaras av
anf.92 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Herr talman! Lars Mejern Larsson har frågat mig om jag har gjort det ställningstagandet att det är en rimlig ordning att Arbetsförmedlingen tvingas skicka tillbaka miljoner när det råder massarbetslöshet och företagen har svårt att rekrytera.
Mattias Jonsson har frågat mig om jag avser att verka för att Arbetsförmedlingen kan behålla ej utnyttjade ekonomiska medel.
Som jag vid ett flertal tillfällen har svarat i tidigare interpellationsdebatter kan jag konstatera att arbetslöshet och varsel runt om i landet innebär en ökad utmaning för Arbetsförmedlingen på regional nivå men att det finns såväl resurser som erfarenhet för att hantera detta.
Regeringen har höga ambitioner med jobbpolitiken och avsätter stora resurser för arbetsmarknadspolitiska program och insatser. Det är dock korrekt att hela det anvisade anslaget för arbetsmarknadspolitiska program och insatser inte har använts under 2012. Merparten av de medel som inte har använts under 2012 har dock inte dragits in utan myndigheten har fått behålla ett omfattande anslagssparande. Jag vill poängtera att det viktiga inte är att alla medel används utan att de används på ett sådant sätt att de gör mest nytta och på bästa sätt bidrar till att motverka långvarig arbetslöshet.
Jag vill också vara tydlig med att det är Arbetsförmedlingens uppdrag att se till att de medel som myndigheten förfogar över fördelas så effektivt och bra som möjligt. Jag är övertygad om att stora ansträngningar görs så att de anvisade resurserna utnyttjas på ett effektivt sätt i syfte att motverka långtidsarbetslöshet.
anf.93 Mattias Jonsson (S):
Herr talman! Jag har mycket riktigt ställt frågan om det inte är så att de resurser som betalas tillbaka från Arbetsförmedlingen till staten kunde användas på ett mycket bättre sätt.
Arbetsmarknadsministern säger i sitt svar att hon är helt övertygad om att ansträngningar görs för att anvisade medel ska utnyttjas på bästa möjliga sätt. Jag är helt övertygad om att det stämmer ur Arbetsförmedlingens perspektiv. Den anstränger sig nog till fullo för att utnyttja alla medel som tilldelas.
Frågan skulle likväl kunna ha varit ställd till finansministern. Det är inte bara för 2012 som det har betalats tillbaka pengar till staten. Det har varit så sedan 2007. Om man går tillbaka så lång tid är det ca 18 miljarder som har gått tillbaka. Det är pengar som skulle ha kunnat användas riktat mot exempelvis arbetsmarknadsutbildningar.
Sedan kan man bryta ned det för 2012. Man kan ta det ur ett Göteborgsperspektiv - jag företräder Göteborg - och där är det 180 miljoner som har betalats tillbaka bara för 2012. 120 miljoner av de 180 skulle ha kunnat användas för arbetsmarknadsutbildningar. Det rör sig om 700-750 utbildningsplatser. Samtidigt går 25 000 personer arbetslösa bara i Göteborgsregionen.
När jag pratar med förmedlare på Arbetsförmedlingen, och för den delen också chefer, säger de att det är ett bekymmer att de inte kan utnyttja de medel som de har tilldelats. Det beror på, enligt Arbetsförmedlingen själv, att de har fått ett så detaljstyrt regleringsbrev från regeringen. Med ena handen delar regeringen ut pengar, och nästa gång skriver den ett detaljstyrt regleringsbrev. Om man ska läsa det får man läsa länge, för det är väldigt mycket text och väldigt uppstyrt. Det gör att de på Arbetsförmedlingen i stort sett inte har något svängrum när det gäller att hitta olika typer av lokala lösningar för att hjälpa en enskild arbetslös på en ort, exempelvis att matcha en utbildning som ska leda till ett jobb som står till buds på arbetsmarknaden.
Flera företag skriker i dag efter en viss kompetens men får inte tag på den. De får lägga order till andra företag. En del företag vittnar om att de ibland får lägga order utomlands då de inte får tag i rätt kompetens i Sverige. Samtidigt går det ungefär 400 000 personer arbetslösa. Samtidigt är Arbetsförmedlingen så hårt styrd att den inte kan utnyttja de medel den har fått sig tilldelad.
Jag ställde en fråga som jag gärna skulle vilja få ett svar på, även om jag har förstått att detta att svara på frågorna inte är den starka grenen. Jag frågar ändå: Kan det vara så att det är en medveten politik från regeringen? Vid årets början säger man att man har lagt en expansiv budget för att hantera arbetslösheten, och sedan skriver man ett så hårt styrt regleringsbrev att det inte går att använda pengarna fullt ut utan de går tillbaka till staten. Sedan kan man säga att Sverige står starkt och att budgetutfallet är bra för landet.
Det är ganska allvarligt om det skulle vara så. Hade det varit ett enskilt år, 2012, kanske man hade sagt att det fanns orsaker till det. Men det här har varit sedan 2007. Om vi därtill räknar pengar som skulle ha betalats ut i ersättning till dem som är arbetslösa rör det sig om ännu större summor, runt 50 miljarder. Det är oerhört stora summor.
Jag vill fråga dig: Är detta en medveten politik från regeringens sida? Vilka förslag har regeringen för att förändra detta framöver?
anf.94 Lars Mejern Larsson (S):
Herr talman! "Jag är övertygad om att stora ansträngningar görs", säger ministern. Jag är inte lika övertygad om regeringens ansträngningar.
Nej, herr talman, återigen har jag mottagit ett svar från arbetsmarknadsministern som på inget vis stillar min oro kring Arbetsförmedlingens återbetalning av budgetmedel och den höga arbetslöshet vi har hemma i Värmland. Inte ett ord om den rekordhöga arbetslösheten och företagens rekryteringsproblem står det att finna i svaret. Nej, herr talman, det korta svaret genomsyras av en ministers ointresse. Det är ett svar som tydligt sänder en känsla till mig som frågeställare: Till detta är jag nödd och tvungen, men mer blir det inte.
Ministern har i sitt svar denna gång inte lyckats uppbåda någon att skylla ifrån sig på utan visar en påfallande okunskap om dagsläget och ger som vanligt sken av att regeringen har höga ambitioner. Jag kan bara tolka det på ett sätt, och det är att regeringen vid det tillfälle man inte kan hitta någon att skylla på gärna anser att den oerhört höga arbetslösheten inte är ett problem för den förda politiken utan verkar mer gynna en annan agenda, som inte är redovisad här i kammaren.
Att företag nu märker av bristen på utbildad arbetskraft både i det korta perspektivet och på länge sikt syns regeringen föga bry sig om.
I går presenterade LO en rapport som visade att antalet arbetslösa som inte får ersättning trots att de deltar i Arbetsförmedlingens program har ökat med 88 procent sedan 2010. Över 16 000 arbetslösa får inget stöd alls utan får överleva på socialbidrag eller hjälp från familjen. Detta om någonting borde oroa regeringen, men i stället tar man glatt emot Arbetsförmedlingens oanvända pengar. I stället för att använda dessa i kampen mot arbetslöshet slussar man dem vidare till en aldrig sinande ström av sänkta skatter för dem som inte är i behov av det.
Regeringens prat om att man står för den svenska modellen samtidigt som den förda politiken har slagit undan benen för 60 000 arbetssökande är en skandal. Jag vill påstå att det är en katastrof för Sverige som land. Men den stora katastrofen drabbar inte mig, ansvarig minister eller någon annan av kammarens ledamöter personligen, utan det är landets arbetssökande som får försöka värja sig mot denna enorma tsunami som sveper över deras vardag, en våg av unga människor som sveps med i regeringens arbetsfientliga politik.
Risken är helt uppenbar att dessa ungdomar kommer att tappa tron på framtiden. När man tappar tron på framtiden söker man sig till enkla förklaringar, och dessa förklaringar är det gott om ute i landet nu. Det visar sig att i ungdomsarbetslöshetens spår smyger sig rasism och främlingsfientlighet fram likt en osalig ande. Historien har visat att människor utan hopp om en bättre framtid lätt tar till sig sådana idéer, och det späds skickligt på av dem som önskar en helt annan tingens ordning.
Regeringens företrädare må bli upprörda - man vill över huvud taget inte lyfta det sambandet i kammaren i dag. Men det ser ut så runt om i landets kommuner där människor har tappat tron på framtiden.
Vi socialdemokrater tror att en aktiv arbetsmarknadspolitik och en konkret näringspolitik skulle kunna bidra på ett helt annat sätt och bidra till en annan framtidstro för dagens arbetslösa ungdomar.
Nu har ministern för jag vet inte vilken gång i ordningen gett mig svaret att regeringen har höga ambitioner med jobbpolitiken. Jag kan endast konstatera att det enda höga, herr talman, med regeringens jobbpolitik är arbetslöshetssiffrorna.
anf.95 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Herr talman! Lars Mejern Larsson tar i och använder sig i diskussionen av en rapport från LO som är felaktig. Jag har kommenterat den, och den stämmer inte. Det stämmer inte att 16 000 personer som är i program saknar aktivitetsstöd. Det är i själva verket betydligt färre. Det är nämligen så att Arbetsförmedlingen har fått ansvar för andra grupper, och bland de personer som är i aktivitet är det ungefär 1,4 procent som saknar ersättning. De övriga har till exempel etableringsersättning eller rehabiliteringspeng.
LO gör en stor sak av detta men använder sig av felaktiga siffror, och då blir det väldigt svårt att diskutera och argumentera.
Som jag har sagt tidigare i talarstolen har Arbetsförmedlingen just nu helt nya grupper som man försöker hjälpa till ett arbete. Det är personer som Socialdemokraterna tidigare gömde och glömde. Efter ett års sjukskrivning blev man nästan per automatik prövad mot sjukpension. Det satte vi stopp för. Vi sade att om människor har arbetsförmåga ska vi göra vad vi kan för att hjälpa dem tillbaka till arbetsmarknaden, genom insatser som arbetslivsintroduktion, rehabilitering och olika former av stöd. Många har kommit tillbaka, men alla har inte hittat ett nytt arbete, delvis på grund av den ansträngda situationen på arbetsmarknaden.
Vi har också gjort ändringar som gör att andra grupper i dag befinner sig på Arbetsförmedlingen än som var där tidigare. Det handlar om dem som har kommit till Sverige som nu har etableringsersättning, får stöd från Arbetsförmedlingen och står till arbetsmarknadens förfogande. Under socialdemokratiska regeringar fanns de tidigare på socialkontoret och fick ekonomiskt bistånd.
Vi har vänt på skutan och sett till att de som kan arbeta också har möjlighet att göra det eller befinna sig i arbetskraften. Vi har aktivt flyttat människor från att vara utanför arbetskraften in i arbetskraften. Närmare 250 000 har fått sysselsättning. Socialdemokraterna gjorde tvärtom och stämplade bort människor och sänkte på så sätt arbetslöshetsstatistiken. Det är ett vägval.
Under de här fem jobbiga åren har det varit extra tufft för dem som har svårt att få fotfäste, när vi har kunnat se att människor blivit varslade på grund av konjunkturen, på grund av att företag flyttar utanför landet, på grund av att företag läggs ned eller att efterfrågan minskar. Det är helt andra utmaningar vi står inför.
Jag är också orolig för ökningen i vårt samhälle av människor som söker enkla lösningar på komplexa problem. Där tror jag att det inte finns någon annan lösning än att vi som står för en human flyktingpolitik och alla människors lika värde arbetar tillsammans och bygger broar. Det är också de personer som drabbas av främlingsrädsla och osäkerhet som hamnar i ett utanförskap. Det är därför som det är så otroligt viktigt att få in de här personerna och hjälpa dem till utbildning eller till att få fotfäste på arbetsmarknaden. Och det är ingen enkel resa.
Jag tror att alla ansträngningar behöver göras för att se till att framför allt ungdomarna snabbt kommer tillbaka till studier. Där finns det i dag ganska många åtgärder för att stärka ungdomars möjligheter. Men problemet är för alla ungdomar som inte till något pris vill tillbaka till skolan. Där måste vi hitta vägar in på arbetsmarknaden. Det återkommer jag till i nästa inlägg.
anf.96 Mattias Jonsson (S):
Herr talman! Jag kan konstatera att frågan jag ställde inte berördes med ett enda ord. Jag ställde väldigt tydligt en fråga om att från 2007 har Arbetsförmedlingen betalat tillbaka ca 18 miljarder, pengar som skulle ha kunnat användas till insatser för arbetslösa i form av utbildningar för att matcha de behov som finns på arbetsmarknaden, för de företag som efterfrågar en viss kompetens.
I går fick jag reda på att en kille söder om Göteborg hade fått erbjudande om ett jobb som bussförare. Hade Arbetsförmedlingen kunnat erbjuda honom att hjälpa till och stötta honom helt eller delvis med ett busskort hade han kunnat få ett jobb, dessutom ett garanterat jobb. Men pengarna kan och får uppenbarligen inte användas för att hitta lokala flexibla lösningar för att möta det behov som finns på den lokala arbetsmarknaden, och det beror på regeringens hårt reglerade styrning av Arbetsförmedlingen.
Sedan kan man säga att arbetsförmedlingarna nog gör så gott de kan. Ja, de gör ju det. Men regeringen ser till att bakbinda arbetsförmedlingarna så att de inte kan utföra det som de borde vara satta att göra, att se till att hitta lösningar för dem som är arbetslösa. Det är snarare så att Arbetsförmedlingen har fått rollen att kontrollera arbetslösa i stället för att hitta lösningar så att de kommer in på arbetsmarknaden.
För Göteborgs del är det en hög siffra i dag. 25 000 personer går arbetslösa. Hade de 120 miljoner som nu betalas tillbaka till staten kunnat användas för att hitta lokala flexibla lösningar för de behov som finns på arbetsmarknaden i Göteborg hade fler kommit i arbete. Färre företag hade behövt lägga över ordrer på andra företag därför att man inte klarar av att ta emot dem. Färre företag hade sluppit att till och med lägga order utomlands. Man hade faktiskt kunnat se till att få anställd personal med rätt kompetens.
Vi kan konstatera i dag att ungefär 60 procent av dem som är inskrivna i Arbetsförmedlingen har låg utbildning, också en hög siffra. Trots detta kan inte Arbetsförmedlingen använda sina resurser på rätt sätt.
Frågan återupprepas igen: För regeringen medvetet en politik som reglerar Arbetsförmedlingen så hårt att pengarna går tillbaka för att man ska kunna säga att man satsar stort i början av året och sedan komma väl ut i slutet av året, fast pengarna inte har kunnat användas beroende på att de är så hårt reglerade? Jag vill gärna ha svar på den frågan. Jag har inte lust att upprepa den en gång till.
Är regeringen dessutom beredd att luckra upp regleringsbrevet så att det finns lokala flexibla lösningar för Arbetsförmedlingen att hitta vägar in på arbetsmarknaden för den arbetslösa utifrån hur behovet ser ut i en viss region? Det behovet finns i Göteborg, och det finns säkert också på andra ställen runt om i landet.
Det är inte bara Göteborgs arbetsförmedling som har hamnat i att betala tillbaka 180 miljoner, utan det är arbetsförmedling efter arbetsförmedling runt om i landet. Och det har varit så år efter år, så det är ingen ny företeelse.
Berör gärna detta i ditt svar, Hillevi, och ge en beskrivning av hur du ser på det!
anf.97 Lars Mejern Larsson (S):
Herr talman! Jag är glad att ministern inte gillar dem som söker enkla lösningar och att hon säger att vi som vågar måste stå upp mot den ökade främlingsfientlighet som råder i vårt land.
Men, herr talman, det behövs en mer offensiv arbetsmarknadspolitik, för trots vår massarbetslöshet finns det många företagare som har svårt att få tag i rätt kompetens.
Det finns många bristyrken - ta bara transportbranschen. Och det handlar inte bara om specialyrken utan också om lastbilschaufförer och maskinförare. Transportarbetareförbundet nämner att 10 000 personer med ganska enkla åtgärder skulle kunna få jobb och försörjning. Vid möten med företagare hemma i Värmland säger de flesta att de oroar sig för att tillgången på utbildad arbetskraft är så liten, trots att arbetslösheten är så hög och har så varit under en längre period.
Vad görs det mer än bluddras från Regeringskansliet? undrade en företagare så sent som förra veckan när jag satt på tåget, herr talman. Jag kunde då tyvärr bara berätta vad vi socialdemokrater skulle ha vidtagit för åtgärder, både långsiktigt och kortsiktigt, för att bekämpa den kraftigt ökande arbetslösheten. Vad den moderatledda regeringen vill svara på frågan överlåter jag till dem som är ansvariga för dessa frågor i Regeringskansliet, tydliggjorde jag.
Vi föreslår investeringar i infrastruktur som tar oss in i framtiden och investeringar i mer och bättre utbildning på alla nivåer och genom hela yrkeslivet. Och rekryteringsgapet måste stängas. En förutsättning för att fler ska komma i arbete är just utbildning.
I ett län som Värmland ser vi att bruksmentaliteten lever kvar och att det i första hand är de unga männen som väljer bort högre utbildning. Det är angeläget att med alla tillgängliga medel stimulera till lärande och bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Samtidigt måste Arbetsförmedlingens flexibilitet öka när det gäller att bidra till nya lösningar för att få folk i arbete. Arbetsförmedlingen har ett regelverk som bland annat innebär onödig inlåsning, och insatserna för utbildning är under all kritik. En nära samverkan mellan kommuner och näringsliv för att få till stånd bra utbildning är en förutsättning för framgång. Det är dessutom helt fel att inte tillåta utbildningsinsatser för personer som i dag befinner sig i den fasansfulla åtgärden fas 3, som vi dessutom vill avskaffa. I detta läge måste det skapas fler jobb. Aktiva insatser mot arbetslösheten måste gå före allt annat.
Nej, herr talman, regeringens politik har prövats i såväl hög- som lågkonjunktur, och det är uppenbart att den inte leder till fler jobb. Fler och fler bör ställa sig frågan vad som egentligen är bäst för framtiden, att vi samarbetar för fler jobb, som vi socialdemokrater tycker, eller att var och en själv får lösa samhällsproblemen.
Den moderatledda regeringen har gått från en traditionell arbetslinje till en försörjningsstöds- och passivitetslinje. Det finns ingen aktiv arbetsmarknadspolitik i Sverige 2013 utan endast en passiv bidragspolitik.
anf.98 Lars Johansson (S):
Herr talman! Statsrådet Hillevi Engström tycker att regeringen för en framgångsrik politik. Jag kan notera att det nu är sjunde året med en borgerlig regering och att arbetslösheten hela tiden har bitit sig fast allt hårdare. 120 000 ungdomar har varit arbetslösa i mer än sex månader.
Regeringen säger att de pengar som visserligen inte har blivit använda ändå har kunnat vara kvar i så kallat anslagssparande i Arbetsförmedlingen. Det är märkligt att regeringen avsätter pengar till åtgärder för att bekämpa arbetslösheten som inte används och då inte reagerar på det genom att säga: Nu ska vi använda pengarna på det här sättet och komma till rätta med till exempel ungdomsarbetslösheten eller arbetslösheten bland andra grupper i samhället.
Nej, det är liksom låt gå. Man gör så gott man kan, ungefär. Det är vad jag kan se i det här svaret.
Hillevi Engström kommer in på att det nu är nya grupper på Arbetsförmedlingen som inte fanns tidigare. Det är inte sant. Jag har faktiskt varit med rätt länge i politiken. Jag var engagerad i Samhall under ganska många år. Då hade vi 30 000 människor som jobbade inom Samhall. Hur många är det i dag? Det är 20 000. Det är 10 000 färre som jobbar där, inom ett område som just är för människor som har haft svårigheter att komma in på arbetsmarknaden.
Man rustar ned på olika områden.
Det går också att prata med integrationsministern, som häromdagen presenterade en rapport om att det kanske inte var så misslyckat med den arbetsmarknadspolitik som den socialdemokratiska regeringen bedrev på 90-talet, när det kom väldigt många människor från Balkan. Sju av tio fick arbete. Den var faktiskt inte så misslyckad som den framställdes av borgerliga debattörer vid den tidpunkten.
Nu har vi ett ännu svårare läge. Ännu fler människor står utanför arbetsmarknaden. Det är människor som kommer från olika länder. Det är svårt att komma in på arbetsmarknaden. Då handlar det naturligtvis om det som vi så väl vet sedan gammalt: utbildning, praktik och möjlighet att komma ut i arbetslivet och träna språket tillsammans med arbetskamrater. Det är det som det handlar om.
Då måste man ha aktiva åtgärder, göra avtal med arbetsgivare och diskutera med arbetsgivare hur man kan dela på kostnaderna. Det handlar om det som kan vara arbetsgivarens kostnad och det som kan vara statens kostnad för att ge möjlighet för människor att komma in på arbetsmarknaden.
Nej, det gör man inte. Man ska göra det själv. Det är olika former av egna insatser som andra människor ska diskutera med arbetslösa: Ja, vi kan ta fram ett cv tillsammans med dig, och så kanske du kan få ett arbete.
Sedan visar det sig att den som jobbar med detta i stället är den som tjänar pengar, inte den som ska få ett arbete. Det är så arbetsmarknadspolitiken ser ut just nu, och det är ett totalt misslyckande. Arbetslösheten är rekordhög, och det vidtas inga nya konkreta åtgärder.
Ni har slut på idéer om hur vi ska lösa problemen på arbetsmarknaden och hur vi ska komma till rätta med den stora arbetslöshet som vi har för närvarande. Det krävs åtgärder. Det ska inte vara så passivt som det är i det här svaret.
Ja, de använder nog sina resurser. Men vad de används till, om de finns på banken eller om de används vet vi inte. Det framgår inte av svaret heller.
anf.99 Meeri Wasberg (S):
Herr talman! Jag förstår att det är smärtsamt för arbetsmarknadsministern att tvingas konstatera att det är den egna politiken med alla dess delar som resulterar i att de här pengarna flyter omkring i statskassan.
De läggs ut till Arbetsförmedlingen. Regleringsbrevet kommer med sina detaljer och regleringar. Och pengarna flyter tillbaka igen. Det är den samlade politiken som gör att man kommer i det här läget.
Jag skulle också vilja kommentera de så kallade nya uppdragen. En del av de uppdragen är dessutom väldigt gamla. De har funnits på Arbetsförmedlingen för länge sedan. Jag tror faktiskt också att de kanske var bättre riggade då.
Det gäller till exempel den grupp sjukskrivna som arbetsmarknadsministern på ett väldigt varmt sätt talar om. Hon menar att det inte är rimligt att man förtidspensionerar - regeringen verkar ha fastnat för det uttrycket - de här personerna.
Men det borde göra att regeringen välkomnar möjligheten att tidigare gå in med bra rehabiliteringsinsatser och att verkligen lägga ned energi på att göra de individuella rehabiliteringsplanerna så goda att människor är redo för arbetsmarknaden innan sjukförsäkringen tar slut. Men det hade kanske varit att låta politiken hänga ihop på ett bättre sätt.
Vi talade tidigare om Arbetsförmedlingen och arbetsförmedlarna och deras situation. En av de saker som behövs är mer tid för arbetsgivarbesök och att träffa arbetsgivare.
Jag läste en väldigt positiv och bra artikel i Arbetsförmedlingens nya interna tidning. På Jobbet, har jag för mig att den heter. Den hette tidigare Arbetsmarknaden och var då en självständig journalistisk produkt. Det fanns alltså en bra artikel där man beskrev det arbete som Arbetsförmedlingen i city gör. De går spontant ut och möter arbetsgivare och kan bidra till att överbrygga en del kunskapsbrister som finns.
Det finns arbetsgivare som tror att Arbetsförmedlingens tjänster i grunden kostar pengar, som inte förstår att det är någonting som de faktiskt redan har betalat för genom arbetsgivaravgifterna.
Nja, det där med politik och samstämmighet är naturligtvis svårt. Så också inom den så kallade Alliansen. Jag tycker att den här debatten på olika sätt har visat de problem som finns kring Alliansens sätt att försöka hålla ihop sin politik.
I den debatt som föregick den här, som gällde min egen interpellation, ville statsrådet bara avfärda det med ett kort svar om att man inte har tagit någon ställning i frågan. Men det finns ändå två partier som driver en tydlig linje om att lägre löner för ungdomar kommer att ge fler jobb. Arbetsmarknadsministerns eget parti driver tesen om att lägre skatter kommer att ge fler jobb.
Men sanningen ligger väl kanske någonstans däremellan. En effektivare arbetsmarknadspolitik, sammantaget, kan bidra till att det uppstår fler arbeten på arbetsmarknaden. Det handlar om att man i kontakter med arbetsgivarna uppmuntrar dem till att tidigarelägga rekrytering, hjälpa till att ta ett socialt ansvar och så vidare.
Som sagt: Den där fyrstämmiga allianskören, som utgör regeringsunderlaget, spretar alltmer betänkligt i olika tonarter.
anf.100 Katarina Brännström (M):
Herr talman! Jag hade inte tänkt gå upp mer i debatten. Men när man hör vissa inlägg är det svårt att låta bli.
Jag tycker nästan att det är ohederligt av vissa ledamöter i den här kammaren att prata om arbetslöshet och massarbetslöshet - och det är fula uttryck som man använder - när de inte med ett enda ord nämner den djupa kris som har varit och inte med ett ord nämner lågkonjunkturen.
Man kan jämföra de siffror som Socialdemokraterna hade under de godaste åren vi har haft på länge i Sverige med dagens siffror. Vi vet också att vi har ändrat sättet att räkna. Det är inte ett ord om detta, bara sur kritik.
Det värsta av allt är att man inte har ett enda eget förslag om hur man skulle kunna komma till rätta med de problem som vi har. Vi blundar inte för problemen. Vi jobbar stenhårt med att få ned den arbetslöshet som vi ser.
Det talas om Arbetsförmedlingens budget. Jag vet hur det hade låtit här om vi inte hade tillfört så mycket pengar. Då hade regeringen och vi fått höra: Man ser inte krisen. Man ger inte Arbetsförmedlingen de verktyg som de behöver.
Nu har vi gett så mycket pengar att det blir pengar över som de inte behöver använda. Då är det fel på det också.
Det är tråkigt att lyssna på de här osakligheterna. Det var endast därför som jag gick upp.
Man undrar om det är panik i det socialdemokratiska lägret, men man kan förstå att det väntar en kongress snart, och man ska stärka sina aktier. Men tomma tunnor skramlar mest.
Vi vann faktiskt valet 2006 på vår politik om arbetslinjen och på Socialdemokraternas misslyckande i en högkonjunktur med en mycket hög arbetslöshet. Det var en mycket hög arbetslöshet jämfört med alla andra mått, om vi så jämför med andra länder eller om vi jämför det historiskt.
Vi hade höga tal när det gällde socialbidragstagare under många år under Perssons regeringstid.
Det finns så mycket dåliga siffror vi skulle kunna ta fram. Jag tycker att man någon gång borde ägna sig åt en viss ödmjukhet och faktiskt jämföra fakta.
Vi vann valet 2010 på vår arbetslinje och på att vi klarade av en djup kris, en kris som vi har inte har sett i världen på 60-70 år, där Sverige blev ett föregångsland när det gäller hur man klarar en kris. Men inte ett ord. Sällan eller aldrig ett berömmande ord.
The Economist, en väl sedd tidning, skrev upp inte bara Sverige utan även Skandinavien som ett väldigt gott exempel. Sverige framhölls dock mest. Det finns så många som inte har någon anledning att berömma Sverige som gör det ändå. Men att lyssna på socialdemokrater som inte har några vettiga förslag själva utan bara kritiserar blir ganska magstarkt.
Till den som lyssnar på den här debatten - det lär väl inte vara så många längre - vill jag bara ändå säga att i dag mäter vi arbetslöshet från 15 upp till 74 år. Förr i tiden var det mellan 16 och 65 år. I dag mäter vi alla som kliver över tröskeln på Arbetsförmedlingen oavsett om de har jobb, om de studerar eller vad de gör. Det gjorde vi inte heller förr.
Det finns siffror att jämföra med, men ni väljer bara den sura och dåliga vägen. Kom med några bra förslag så kanske vi tittar på dem och i så fall berömmer er. Det hade varit jätteintressant.
anf.101 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Herr talman! Det finns mycket jag skulle vilja kommentera av det som sagts.
Jag skulle vilja säga att Arbetsförmedlingen är dess medarbetare, och de har ett väldigt tydligt uppdrag och gott om resurser. Det är upp till Arbetsförmedlingen att ge detta stöd och denna hjälp utifrån sin professionella bedömning. Det vill säga, om det gäller en bussförarutbildning, en maskinutbildning eller lastbilskörkort så har de resurser för detta. Det är helt orimligt att regeringen ska detaljstyra till exempel vem som ska få ett busskort.
Däremot är det viktigt att vi styr så att resurserna används effektivt. Det finns inget självändamål att man ska göra av med alla pengar, utan varje enskild skattekrona ska användas på ett effektivt sätt. Den typen av utbildningar som Mattias Jonsson tar upp är den typen som finns inom Arbetsförmedlingen, det vill säga kortare utbildningar, uppemot ett halvår.
Det jag har hört från Socialdemokraterna och som gör mig oroad är ifall ni menar att man utifrån de arbetslöshetsersättningar och de pengar som finns avsatta på det kontot ska bekosta reguljära, längre utbildningar. I så fall är det ett nytt grepp i politiken. Det vill säga, ska vi bekosta omskolning av arbetslösa till exempel till sjuksköterskor, it-tekniker eller civilingenjörer genom arbetsmarknadspengarna, eller ska det fortsatt vara en studiemedelsfinansiering? Jag tycker att det är väldigt viktigt att ni talar om var ni står någonstans.
Det stämmer inte heller det som Lars Mejern Larsson tar upp, att det inte skulle finnas någon aktiv arbetsmarknadspolitik. Den är bland de mest aktiva i hela EU. Vi satsar 70 miljarder på det utgiftsområdet - 70 miljarder kronor! Där andra länder nästan uteslutande har kontantersättning kan vi satsa på utbildningar, praktikplatser, rehabilitering och validering.
Att det sedan blir ett överskott beror på två saker som jag har nämnt tidigare. Det beror på att vi tog höjd för att det kunde bli en högre arbetslöshet. Tack och lov, tack vare en mängd olika reformer, blev krisen inte lika illa. Vi landade på en lägre arbetslöshetsnivå. Menar Socialdemokraterna att då ska vi bekosta längre reguljära utbildningar med den typen av anslag? Det är i så fall något helt nytt som sägs i den här kammaren.
En annan anledning till att det blev pengar över på anslaget är att Arbetsförmedlingen inte lyckades hitta arbetsgivare som ville anställa med lönestöd. Det är för få arbetsgivare som vill ge en långtidsarbetslös person chansen eller en person som har en funktionsnedsättning, kanske i kombination med att man är lite äldre eller kanske har språksvårigheter.
Det är där vi måste sätta in stöten, och därför är det så oerhört viktigt att Arbetsförmedlingen lokalt möter arbetsgivares behov, letar rätt på de dolda jobben och informerar om alla anställningsstöd. Det är därför vi har gett förmedlingen 5 miljoner kronor extra för att informera arbetsgivare. Det är därför vi är så oerhört tydliga i regleringsbrevet att det handlar om arbetsgivarkontakter. Jag är helt ointresserad av pinnjakt och kvantitet, utan det handlar om att ackvirera praktikplatser och få ut långtidsarbetslösa med särskilt anställningsstöd till exempel.
Därför är vi väldigt tydliga och kräver återrapportering. Vi går inte in i detaljer. Vi litar på förmedlarens professionalitet. Arbetsförmedlingen är dess medarbetare. Då ska man använda de resurser som riksdag och regering har tillfört genom att ge en person som behöver en utbildning en relevant utbildning eller en praktikplats. Det är mitt tydliga besked.
anf.102 Mattias Jonsson (S):
Herr talman! Hade det varit så som Hillevi Engström säger, att det är upp till förmedlaren att hitta lösningar med lokalt anpassade utbildningar som hon egentligen antydde i sitt anförande, tror jag att situationen hade sett väldigt annorlunda ut. Det är inte det som Arbetsförmedlingen själv vittnar om.
Det finns ingen anledning att det inte kan vara så att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka pengar - om det är låg arbetslöshet. Men nu har vi en arbetslöshet på nästan 8 procent och en ungdomsarbetslöshet på nära 25 procent. Som jag nämnde tidigare är det i Göteborg 25 000 arbetslösa, och det är klart att när resurserna inte används utan man skickar tillbaka hundratals miljoner så är det något systemfel.
Går man utanför det regleringsbrev som är skrivet kommer revisorerna direkt och knackar Arbetsförmedlingen på ryggen och säger att så här får ni inte göra. Då måste man luckra upp det.
Jag är helt övertygad om att det är den vägen som regeringen kan gå inför kommande år för att se till att de lokala lösningarna kan komma på plats så att man på ett bättre sätt kan matcha de behov som finns på arbetsmarknaden och se till att de som är arbetslösa får möjlighet att komma in.
Jag vet inte om jag ska beröra lite av det som Katarina Brännström säger, men visst var det så att ni vann valet 2006. Då talade ni om en massarbetslöshet, fast arbetslösheten var lägre då än den är i dag. Den nuvarande statsministern svarade så här på frågan om hur han skulle hantera den arbetslösheten och vad som var en rimlig nivå: Den ska ned till noll.
Så sade Fredrik Reinfeldt. Den ska ned till noll.
Efter det har arbetslösheten ökat och bitit sig fast, och långtidsarbetslösheten har nästan tredubblats. Sedan kom beskedet att vi får se efter en mandatperiod om vår medicin i form av åtgärder räcker.
Det har blivit sämre. Det kanske är dags att ompröva politiken.
anf.103 Lars Mejern Larsson (S):
Herr talman! Det är sant att ni vann valet på jobbfrågan. Har det gått bra? Ett långt regleringsbrev är inte lösningen. Det måste innehålla vettiga mål också.
De strikt reglerade insatserna och de långa väntetiderna för att kvalificera sig för insatser har gjort att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka många miljarder kronor varje år till statskassan, trots den massarbetslöshet som råder i landet. Det är en uppgivenhet. När jag pekar på detta verkar ni ändå hur nöjda som helst.
Skillnaden i politiken kan inte bli tydligare, för samtidigt presenterar vi i dag tio punkter som ska bidra till att uppfylla de arbetslösas rop på hjälp. Där ingår rätt stöd från den första arbetslösa dagen, utbildningskontrakt för unga som innebär krav på gymnasiekompetens, kompetensutveckling av arbetshandläggarna och avskaffande av fas 3.
Herr talman! Som jag sade tidigare har den moderatledda regeringen gått ifrån en traditionell arbetslinje till en försörjningsstöds- och passivitetslinje som blir starkare och starkare. Det finns ingen aktiv arbetsmarknadspolitik i Sverige 2013 utan endast en passiv bidragspolitik. Ministern har, jag vet inte för vilken gång i ordningen, gett mig svaret att regeringen har höga ambitioner med jobbpolitiken. Och så har vi en arbetslöshet i dag på 8 procent.
Jag kan endast konstatera att det som är högt med regeringens jobbpolitik är arbetslöshetssiffrorna.
anf.104 Lars Johansson (S):
Herr talman! Nya uppgifter kommer hela tiden om hur det ser ut på arbetsmarknaden. I dag kom Statistiska centralbyrån med ytterligare uppgifter där man jämför läget i januari 2013 med läget i januari 2012. Det har visat sig att undersysselsättningen har ökat. 330 000 människor har för lite arbetstid mot vad de vill ha. Korttidsanställningarna ökar, och 120 000 ungdomar har varit arbetslösa mer än sex månader. Samtidigt skickar Arbetsförmedlingen tillbaka pengarna till staten därför att de inte vet vad de ska göra, och regeringen har inga nya förslag.
Det här måste ändå vara en oroande utveckling. Sedan säger Katarina Brännström att Socialdemokraterna hade goda år. Hur var det 1994? Det var väl inga goda år? Det var hög arbetslöshet, men det skapades ändå 300 000 nya arbetstillfällen under den socialdemokratiska perioden. Flyktingmottagandet var större än i dag. Ändå kom sju av tio i arbete med den politik som då fördes.
Jag kommer så väl ihåg det som Mattias Jonsson tidigare sade om vad ni hävdade i valrörelsen 2006. Ni påstod inte bara att det var fråga om massarbetslöshet i augusti-september 2006. Ni påstod på den borgerliga kanten att när den dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör Bo Bylund sade att arbetslösheten sjunker var han en socialdemokratisk valarbetare. Det var bara det att han hade helt rätt. Arbetslösheten sjönk hela hösten 2006 och ända in i 2007. Då påstod ni under hösten 2006 och i början av vintern 2007 att det var tack vare den borgerliga regeringens politik. Det var det inte alls. Det var vad som var kvar av den socialdemokratiska regeringens politik som gjorde att arbetslösheten sjönk och sysselsättningen ökade. Så är historien - inget annat.
anf.105 Meeri Wasberg (S):
Herr talman! Jag ska inte säga att siffror är oviktiga. Det är de naturligtvis inte. Men människorna och individerna bakom siffrorna är så ofantligt mycket viktigare. Därför kan jag inte låta bli att förvånas över att man antyder att regeringen tillför medel till Arbetsförmedlingen för att blidka oppositionen. Sedan säger man att Arbetsförmedlingen inte behöver använda pengarna. Ändå kvarstår en hög arbetslöshet.
Jag kan tycka att det är lite rörande att se hur en moderat ledamot skyndar till statsrådets undsättning när regeringen pressas på sin politik. Siffrorna är inte oviktiga, men individerna är viktigare.
Regleringsbrevet består av 27 ganska tättskrivna sidor med många uppdrag, återrapporteringspunkter, många anvisningar om vad pengarna och anslagen får användas till och inte användas till. Jag ska inte trötta ut statsrådet med att läsa regleringsbrevet. Det har statsrådet säkert redan gjort själv eftersom hon står för innehållet i det. Men det är bara att konstatera att det finns många detaljer i regleringsbrevet som bakbinder Arbetsförmedlingen att göra ett tillräckligt bra arbete.
Statsrådet lyfte själv fram att 5 miljoner extra ges för att informera arbetsgivare. Om arbetsförmedlarna fick möjlighet att göra ett gott arbete skulle de inom ramen för sitt arbete, genom att träffa arbetsgivare, kunna ge dem den information de behöver. Därför är det fascinerande att man från regeringens sida känner behov av att tillföra 5 miljoner extra för att informera arbetsgivare.
anf.106 Katarina Brännström (M):
Herr talman! År 2006 vann vi valet. Vi har nu regerat i sex år. Det är rimligt att jämföra de tidigare sex åren, alltså åren 2000-2006, med våra sex år. Under de år som Socialdemokraterna regerade var det högkonjunktur. Likväl såg det illa ut när det gällde utanförskap. Det var därför vi vann valet.
Man förtidspensionerade människor som hade varit arbetslösa mer än ett år. De togs bara bort ur statistiken. Socialbidragen hade sin topp runt 2000. Visst blev siffrorna något bättre sista året innan vi vann valet, men de visar inte att ni bytte till en aktiv jobbpolitik. Tvärtom var det fråga om ytterligare passivitet genom att människor lyftes undan från arbetsmarknaden.
Vad kommer ni att ändra på om ni vinner valet? Vi har inte hört ett enda förslag. Tvärtom hör vi nu hur ni ska höja skatter och kostnaden för att anställa unga. Ni ska ta bort den sänkta restaurangmomsen, vilket kommer att göra det dyrare att gå ut och äta - med färre jobb i restaurangbranschen. Hur ska ni skapa jobb? Vi har inte hört ett enda förslag. Men det går bra att klaga på den här regeringen.
Den 1 januari 2006 var 4 359 000 i jobb i Sverige. Det var en sysselsättningsgrad på 65,1 procent. Den 1 december 2012 var 4 696 000 i jobb, alltså en sysselsättningsgrad på 65,8 procent. Då har det varit lågkonjunktur, en djup kris i världen, de senaste fem åren. Kom inte och slå ut den här politiken. Den har varit bäst i Europa och framhävs på många olika sätt. Det är ni som inte har några förslag. Det är tråkigt att lyssna på er eftersom det är fråga om många tomma tunnor som skramlar.
anf.107 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):
Herr talman! Jag vill också tacka för debatten. Det hade varit bra om ledamöterna hade satt sig in mer i fakta. Det är lite grann svårt att bemöta alla de påståenden som ni tar upp som inte stämmer med verkligheten.
Det är viktigt med en tydlig styrning och uppföljning. Det handlar om stora summor av skattebetalarnas pengar som ska användas effektivt. Jag förespråkar därför att å ena sidan ta till vara den kompetens som finns bland Arbetsförmedlingens medarbetare, å andra sidan titta på vad som fungerar och följa upp. Det gör regeringen i budgetpropositionens skrivningar, i Arbetsförmedlingens instruktion, i regleringsbrev, i dialog och med den styrelse som har ansvaret att styra Arbetsförmedlingen. Även under den socialdemokratiska tiden hade man samma form av styrmekanismer.
Jag instämmer inte i beskrivningen att det nu är en större detaljreglering. Det är snarare tvärtom - framför allt under senare år. Jämför skrivningarna om återrapportering. Det är färre återrapporteringar och färre detaljer.
Arbetsförmedlingarna har en större frihetsgrad. Jag förutsätter att de professionella arbetsförmedlingarna använder de resurser som finns på ett effektivt och bra sätt. En person som har behov av relevant utbildning ska också få den utbildningen eller praktikplatsen. Siffror från SCB visar att resultatet från dagens AKU är drygt 50 000 fler personer sysselsatta i januari 2013 jämfört med januari 2012.
Sammantaget fungerar regeringens politik. Jag är inte nöjd förrän alla som kan arbeta har möjlighet att få ett arbete. Där är vi inte än, men det finns en ökad sysselsättning om mer än 200 000 personer. Om det hade gått likadant för Sverige som för övriga Europa hade det varit ungefär 180 000 färre sysselsatta.
Tack så mycket och ha en fortsatt trevlig kväll.