Svantorp, Gunilla (S) besvaras av
anf.8 Statsrådet Maria Larsson (KD):
Herr talman! Gunilla Svantorp har frågat mig huruvida jag har vidtagit några åtgärder för att utvärdera Myndigheten för internationella adoptionsfrågors arbete med att ta fram information och stöd till adopterade som söker sitt ursprung samt huruvida jag avser att ta initiativ för att utveckla stödet för adopterade som vill söka sina rötter, så att det fungerar tillfredsställande.
I uttolkningen av barnkonventionen framgår att barnet, så långt det är möjligt, har rätt att få veta vilka som är hans eller hennes biologiska föräldrar. För personer som är adopterade till vårt land kan det vara en relativt komplicerad och arbetsam process.
Att leva som adopterad och att vara adoptivfamilj innebär särskilda möjligheter, men också utmaningar, som har samband med adoptionen. Alla människor behöver finna sitt eget sätt att förhålla sig till sin livshistoria - vem är jag och var kommer jag ifrån? Adopterade har dessutom tidigt i livet genomgått en stor förändring som kan ha betydelse för hur man upplever livet här och nu. Att få veta mer om sitt ursprung och om omständigheterna i samband med adoptionen är därför viktigt för många adopterade.
De adopterade kan också ställas inför oväntade och svåra situationer: Hur hanterar man att den biologiska familjen inte vill ha kontakt eller vill ha väldigt mycket kontakt när man väl funnit den, eller det faktum att man nu i någon mening har två familjer? För att sökandet efter ursprunget ska bli en lyckad och positiv upplevelse krävs därför noggrann och sakkunnig vägledning och i många fall även psykosocialt stöd i samband med sökandet, eftersom det kan vara omtumlande och innebära påfrestningar. Här har socialnämnden en viktig roll genom sin skyldighet att tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som en adopterad har.
Under senare år har behovet och intresset hos de adopterade att söka sitt ursprung vuxit. Adoptionsorganisationernas möjligheter att stödja adopterade i sökandet har samtidigt minskat. Regeringen anslog därför extra medel från och med 2010 till Myndigheten för internationella adoptionsfrågor bland annat för att just utveckla stödet till adopterade som söker information om sin bakgrund och om förhållandena i ursprungsländerna. Arbetet har bedrivits i samråd med berörda adoptionsorganisationer, adopterades organisationer, myndigheter och yrkesverksamma och genom resor till ursprungsländer. Aktuell forskning på området har gåtts igenom och bildar en grund för arbetet. Som resultat av arbetet finns samlad, kvalitetssäkrad kunskap och vägledning som vänder sig till adopterade, deras familjer och vänner samt yrkesverksamma inom exempelvis socialtjänsten. Informationen är enkel att ta del av på myndighetens hemsida.
En informationsbank tas även fram om ursprungsländer, med information om exempelvis regler i landet som påverkar adopterades möjligheter att söka information om sin bakgrund, kontakter som kan vara till hjälp i sökandet, hur adoptionssamarbetet mellan Sverige och landet startade och utvecklats samt vilka adoptionsorganisationer som förmedlat adoptioner från landet.
Under 2010 publicerade MIA skriften
Internationell adoption i Sverige - politik och praktik från sextiotal till nittiotal
. Skriften har till syfte att ge adopterade och deras anhöriga möjlighet att se det som hände kring deras adoption i ett historiskt sammanhang. Skriften vänder sig även till dem som arbetar med adoptionsfrågor.
Att det finns ett gott stöd till adopterade i vårt land som söker efter information om sitt ursprung och om förhållandena kring adoptionen är en angelägen fråga. Min förhoppning är att det arbete som hittills bedrivits ska tjäna som ett betydelsefullt stöd i det sökandet. Under våren kommer Myndigheten för internationella adoptionsfrågor att lämna förslag på vad som kan göras ytterligare på området, och jag ser fram emot att ta del av de förslagen.
anf.9 Gunilla Svantorp (S):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret.
Oftast kommer mina interpellationer och skriftliga frågor till när medborgare hör av sig och har funderingar och frågor kring varför olika saker ser ut som de gör på det ena eller andra sättet. Så kom också denna interpellation till. Den handlar om adopterades rättigheter och möjligheter att söka sitt ursprung.
I dag finns det drygt 80 000 personer i Sverige som är adopterade. 50 000 av dem är adopterade från utlandet, och hälften av dem är i dag vuxna. Vi vet, precis som statsrådet skrev i sitt svar, att tankar och funderingar kring ursprung och bakgrund kommer hos de allra flesta någon gång i livet. Då är det viktigt att man ges stöd och råd och får en möjlighet att söka sitt ursprung, någonting som har blivit svårare. Adoptionsorganisationerna säger att efterfrågan på hjälp och stöd är mycket större än utrymmet. Därför tycker jag att det är viktigt att vi har denna diskussion, eftersom det rör så många människor.
I svaret kan vi läsa att statsrådet håller med om att detta är viktigt och att det krävs "noggrann och sakkunnig vägledning och i många fall även psykosocialt stöd" för att det ska bli en lyckad och positiv upplevelse att söka sitt ursprung. Det är bra att vi har samma åsikt om det.
Men - och det är ett viktigt men - sedan skriver statsrådet: "Här har socialnämnden en viktig roll genom sin skyldighet att tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som en adopterad har." Det är alltså enligt statsrådet ett kommunalt ansvar. Som så ofta annars frånsäger sig den statliga nivån ansvaret och säger att det är kommunernas ansvar. Visst har socialnämnderna ett stort ansvar för adoptionsprocessen, men både jag och statsrådet vet att Sveriges kommuner ser väldigt olika ut. På vissa ställen finns det mer kompetens än på andra ställen, om jag uttrycker mig lite försiktigt. Ibland kanske staten måste säkerställa en viss kompetens för att verkligen ge alla samma möjligheter och rättigheter oavsett var i landet man bor. Adoption som beslut av samhället har funnits ända sedan tidigt 1900-tal. Nog måste det väl ändå vara så att det är samhällets ansvar - både kommunernas och statens.
Adoption är i grunden mycket positivt. Barn som redan finns får en familj. Internationella adoptioner skapar också nya band mellan länder och mellan människor. Det är faktiskt så att medicinska behandlingar inte kan hjälpa alla att få så kallade egna barn, även om alla barn är allas barn.
Det är viktigt att samhället ställer upp för de människor som ser till att barn får en familj. Sedan 2005 är det till exempel obligatoriskt att gå en utbildning. Men materialet till den utbildningen är inte uppdaterat. Senast i december i fjol kunde vi i ett reportage i DN läsa att förutsättningarna för dem som adopterar har ändrats på senare år. I dag tar vi emot många fler barn med särskilda behov. Det är inte i första hand de friska bebisarna som kommer hit, utan det är många gånger äldre barn med speciella behov. Då blir det än viktigare med samhällets stöd.
I artikeln i DN kunde vi också läsa att statsrådet menar att Socialstyrelsen håller på att arbeta om det utbildningsmaterial som är så viktigt för utbildningen. Men i samma artikel svarar Socialstyrelsen att de inte ens har påbörjat det arbetet.
Stöd innan, under och efter en adoption borde vara en självklarhet för de människor som gör en viktig insats och adopterar ett barn.
Herr talman! Jag vill därför att statsrådet utvecklar vad hon egentligen menar med sitt svar. Jag tolkar att hon menar att det är ett kommunalt ansvar att se till att stödet fungerar. Menar statsrådet att det statliga stödet ska sträcka sig bara till att vi har en myndighet som har något slags informations- och uppföljningsansvar?
anf.10 Statsrådet Maria Larsson (KD):
Herr talman! Ansvarsfrågan är viktig att diskutera. Vi är fullständigt överens om att stöd för att söka sitt ursprung ska finnas och att det är mycket viktigt att det finns resurser som ställs till förfogande. Men det är också viktigt att se var ansvaret lämpligast bör ligga och var det redan i dag ligger genom befintlig lagstiftning.
Från statens sida har jag varit angelägen om att både ha kontakt med vår myndighet på området, MIA, och träffa adoptionsorganisationer för att få deras bild av hur stödet fungerar. Det var också därför som MIA fick ett extra påslag från och med 2010 för att bättre kunna tjäna som samordnare, informatör och kunskapsspridare kring problematiken med att söka sina rötter. Det är därför det har kommit till stånd en vägledning som nu finns på hemsidan, finns en informationsbank med kunskap om ursprungsländerna som ska uppdateras hela tiden och har publicerats skriften
Internationella adoptioner
. Det är ett nationellt ansvar.
När det gäller det kommunala ansvaret står det i socialtjänstlagen att socialnämnden i sin omsorg om barn och unga har att "tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts".
Socialstyrelsen har också skrivit allmänna råd kopplade till den paragrafen. Där skriver man: "Om en person begär att få ta del av uppgifter om sin adoption, bör socialnämnden erbjuda honom eller henne råd och stöd i samband med utlämnandet av uppgifterna. Även om de begärda uppgifterna omfattas av sekretess och därför inte kan lämnas ut, bör socialnämnden erbjuda råd och stöd. Den person det gäller bör också få information om vart han eller hon kan vända sig för att få veta mer om sitt ursprung, t.ex. till adoptionsorganisationen och Myndigheten för internationella adoptionsfrågor."
Det är sålunda ganska väl definierat i allmänna råd.
Jag måste ställa en motfråga till Gunilla Svantorp: Anser Gunilla Svantorp att vi ska lyfta och förändra socialtjänstlagen och lyfta det här ansvaret från kommunerna? Jag har inte sett några sådana förslag från Socialdemokraterna tidigare.
anf.11 Gunilla Svantorp (S):
Herr talman! Nej, det är inte det jag diskuterar. Jag diskuterar att det är ett delat ansvar och att det är viktigt att man som adopterad i vuxen ålder får det stöd och den hjälp som man behöver. Det gäller också den problematik som jag tog upp i mitt tidigare inlägg om att det ser väldigt olika ut och att staten inte kan frånhända sig sitt ansvar som en nivå i Sverige som måste ha ett helhetsansvar och inte bara ska kontrollera och se om det inte fungerar på vissa håll. Man måste kanske också stötta, tycker jag. Jag pratar absolut inte om att frånta kommunerna något ansvar.
Precis som statsrådet säger i sitt svar fick Myndigheten för internationella adoptionsfrågor ett extra anslag år 2010 för att utveckla stödet till dem som söker sitt ursprung.
När man läser myndighetens årsredovisning för 2011 finner man ett långt, jättebra stycke där som handlar om just det uppdraget, där man får en bakgrund och också får reda på vad de har kommit fram till.
Myndigheten säger i sin årsredovisning för 2011 att det finns ett stort behov av praktisk hjälp och att det krävs särskild kompetens, inte minst om ursprungsländernas samhällssystem och kulturer, samt kontinuerlig efterforskning i ursprungsländerna för att kontakterna ska kunna bibehållas och utvecklas. Myndigheten säger också att detta inte är något som adoptionsorganisationerna har ekonomiska möjligheter att göra fullt ut själva i dag.
Myndigheten ser därför ett behov av en organiserad verksamhet där psykosocialt stöd är en viktig del. Det är deras slutsats i årsredovisningen för 2011, som jag läser den i alla fall. Att just en organiserad verksamhet med kompetens kommer till är oerhört viktigt.
Myndigheten har på ett vis gjort en kartläggning. Den är jättebra. Precis som statsrådet skriver i sitt svar: Om man går in på hemsidan och tittar får man mycket bra information. Men man har också sett att det finns stora behov av en utveckling på det här området.
Därför blir jag lite grann fundersam över statsrådets slutkläm i svaret på interpellationen, där hon säger att myndigheten under våren kommer att lämna förslag på vad som kan göras ytterligare och att hon ser fram emot att få ta del av de förslagen.
Jag ser också fram emot det. Men som jag ser det har myndigheten ändå varit ganska tydlig och talat om att det finns stora behov av utveckling. Myndigheten har också talat om att de frivilliga adoptionsorganisationerna inte har ekonomiska möjligheter att göra detta fullt ut.
Jag undrar, herr talman, vad regeringen egentligen väntar på.
anf.12 Statsrådet Maria Larsson (KD):
Herr talman! Vi har tagit ett ganska stort nationellt ansvar från regeringens sida, ett ansvar som har inneburit att vi har gett ökat ekonomiskt stöd till MIA, när vi såg att behoven ökade. Det är just därför som de har fått ett extra påslag. Vi är lyhörda för de behov som myndigheten påtalar.
Vi har också bett myndigheten om ett samlat förslag, som nu ska levereras under våren 2013, för att se var bristerna finns och om det behövs ytterligare insatser. Det sker i den planerade form som vi vill ha det.
Vi för en kontinuerlig dialog med myndigheterna för att hela tiden hålla oss uppdaterade. Men det är viktigt att göra de här avstämningarna i en organiserad och bra form.
Jag är fortfarande konfunderad över Gunilla Svantorps diskussion när det gäller vad som är kommunernas ansvar och statens ansvar. Staten har vidgat sitt ansvar genom att gå in med ytterligare resurser. Vi kanske behöver göra mer. Det ska bli intressant att se vad MIA skriver.
Gunilla Svantorp säger att kommunerna har olika kompetens på området och att det skulle vara en indikation på att staten skulle gå in i stället för kommunerna. Är det så jag ska tolka Gunilla Svantorps resonemang? Det lät precis så i början.
Jag skulle bestämt vilja vända mig emot det. Jag tror att det är mycket viktigt att socialtjänstlagen får vara giltig i alla kommuner. Vi har en lagstiftning som gäller precis lika, oavsett om det är stora eller små kommuner. Det är ganska vanligt i den politiska retoriken att man drar till med den här typen av argument. Jag tycker att det vore mycket olyckligt. Jag tror att det behövs ett klarläggande från Gunilla Svantorps sida, att hon inte menar att staten ska gå in och ta över det som i dag är ett lagstadgat kommunalt ansvar, vare sig man är en liten eller stor kommun.
anf.13 Gunilla Svantorp (S):
Herr talman! Jag trodde att jag klargjorde det i mitt förra inlägg. Jag pratar om stöd, råd och hjälp så att alla har samma chans att utföra sitt uppdrag. Jag pratade inte om socialtjänstlagen ska ändras eller att det ska flyttas över till staten. Jag var ganska tydlig med det i mitt förra inlägg, och jag är tydlig med det nu. Men jag tycker att man på den statliga nivån måste kunna erbjuda det stöd, den hjälp och de råd som behövs. Det tycker jag faktiskt.
Det är en viktig diskussion som vi har haft. Den är viktig för många kvinnor och män som gör en fantastisk insats och adopterar ett barn som på det viset får en mamma och en pappa.
Men i dag är det dyrt för dem som vill adoptera. Det är också något som man kan diskutera. Mediankostnaden år 2001 var strax över 100 000 kronor. År 2011 låg den på knappt 225 000 kronor. Orsakerna till prisbilden är många. Det krävs längre vistelsetid och fler resor och så vidare innan adoptionen är slutförd. Man har också ökat kraven på dokument och uppföljning.
Samhällets bidrag till adoptioner har i många år legat stilla, vilket innebär att de som adopterar får betala en allt större summa själva. Detta gör såklart att de som adopterar barn är i en utsatt situation. Deras start på att bli en familj är betydligt dyrare än för en familj som får biologiska barn. Vi får kanske ta en ny debatt om adoptionsbidraget eftersom det inte var det som frågan gällde, men med tanke på att antalet adoptioner har minskat kraftigt borde det finnas plats i statens utrymme för att ge det allra bästa stödet både före, under och efter en adoption. Det är viktigt att regeringen då har med sig perspektivet att en adoption är livslång. Funderingar på ursprung och på vem man egentligen är kan komma tidigt för vissa och lite senare i livet för andra. Då ska det stöd som man behöver finnas.
Avslutningsvis vill jag fråga statsrådet om hon känner sig nöjd med informationen i dag. Är den bra? Och har vi en bra stöttning för dem som vill veta sitt ursprung?
anf.14 Statsrådet Maria Larsson (KD):
Herr talman! Det blev ännu mer förvirrat av Gunilla Svantorps klargörande i början. I socialtjänstlagen står det att socialtjänsten i sin omsorg om barn och unga ska tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas. I nästa mening säger Gunilla Svantorp återigen att hon tycker att staten ska ge råd, stöd och hjälp. Jag tror att det är viktigt att vi håller detta åtskilt och tittar på vad som är statens ansvar i frågan och vad som är kommunernas ansvar. Vi ska inte blanda ihop det, och det är det jag försöker låta bli.
Barn är fantastiska. Det är fantastiskt att barn kan finna nya familjer, och det vill jag göra allt för att underlätta. Men jag måste också titta på vad som är statens roll. Detta är anledningen till att jag har stärkt MIA:s organisation med extra anslag. De har fått mer ekonomiska resurser för att fler vill veta sitt ursprung. Det är viktigt, och det är bra och nödvändigt att man för möjligheten att göra det. Det är också därför jag nu med förväntan ser fram mot MIA:s förslag till hur vi ytterligare kan förbättra stödet.
En adoption innebär för många att man kan få två familjer, vilket är en rikedom om det faller väl ut och om man till fullo lyckas. Det stöd vi har upprättat är naturligtvis inte en gång för alla givet. Det behöver hela tiden uppdateras. Det behöver kanske finna nya former så att det passar dem som har behov av att få kunskap och information om sin egen adoption och om sina biologiska föräldrar.