Johansson, Morgan (S) besvaras av
anf.2 Socialminister Göran Hägglund (KD):
Herr talman! Morgan Johansson och Marie Granlund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa likvärdig vård i hela landet och vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att nedskärningarna på Skånes universitetssjukhus får nationella konsekvenser.
När det gäller frågan om likvärdig vård i hela landet är hälso- och sjukvårdslagen tydlig med att vård ska ges på lika villkor. Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Landstingen och regionerna har en stor frihet och det huvudsakliga ansvaret för finansiering, organisering och utförande av hälso- och sjukvård så att alla invånare har tillgång till en god vård. Denna frihet vill regeringen bevara.
Regeringen tar frågor om jämlik vård på stort allvar och gör flera insatser för att motverka ojämlikhet inom vård och omsorg, bland annat genom särskilda insatser för en mer jämlik vård, ett stärkt patientsäkerhetsarbete och ett arbete för att stärka patientens ställning. Regeringen tar skillnader och ojämlikheter i vården på största allvar och har under flera år drivit på när det gäller utvecklingen av kunskap och när det gäller att synliggöra skillnaderna i vården, bland annat genom bidrag till utvecklingen av öppna jämförelser. Regeringen har också genomfört en särskild satsning på jämlik vård under 2011 och 2012, och i dagarna presenterar regeringen sin strategi för en god och mer jämlik vård.
Den nya patientsäkerhetslagen som trädde i kraft den 1 januari 2011 öppnar upp för helt nya förutsättningar att bedriva en säker vård. Lagen innebär bland annat en förändring i hanteringen av klagomål mot vården. I dag har patienter möjlighet att vända sig till Socialstyrelsen med sina klagomål mot hälso- och sjukvården eller dess personal. Patienterna kan också vända sig till patientnämnderna och framföra sina synpunkter och klagomål.
Regeringen vill också stärka patientens ställning. Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska föreslå hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas och lämna förslag till en ny patientlagstiftning.
En utgångspunkt för utredarens arbete är att förbättra förutsättningarna för en god och jämlik vård. Utredaren ska bland annat föreslå en modell för systematisk insamling och bearbetning av patientberättelser i klagomåls- och anmälningsärenden för att identifiera bristfälliga rutiner och effektivisera och förbättra vårdprocessen. Redovisning med förslag till ny patientlag ska lämnas senast den 1 juni 2013.
Morgan Johansson och Marie Granlund har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att nedskärningarna på Skånes universitetssjukhus får nationella konsekvenser.
När det gäller rikssjukvården är det Socialstyrelsens uppgift att, med stöd av hälso- och sjukvårdslagen, utreda vilken sjukvård som ska utgöra rikssjukvård samt vid vilka landsting den ska bedrivas. Syftet med rikssjukvård är att koncentrera avancerad hälso- och sjukvård till ett eller två regionsjukhus i landet och på så sätt höja den medicinska kompetensen, stärka patientsäkerheten och öka effektiviteten.
För att bedriva rikssjukvård måste landstinget ha tillstånd från Socialstyrelsen, vilket kan ges efter en grundlig process som kan ta upp till två år. Samordningen av rikssjukvården sköts av Rikssjukvårdsnämnden, RSN, som beslutar vilka typer av verksamheter som ska definieras som rikssjukvård och vilka enheter inom hälso- och sjukvården som får tillstånd att bedriva viss rikssjukvård. I nämnden sitter representanter för landstingen, Vetenskapsrådet, Statens beredning för medicinsk utvärdering och Kammarrätten i Stockholm. Ordförande är Socialstyrelsens generaldirektör.
Region Skåne har tillstånd att bedriva hjärtkirurgi och hjärttransplantationer. Genom tillsynen granskar Socialstyrelsen om människor får de insatser som de har behov av och om vården följer lagarna, till exempel att säkerställa en god kvalitet. Varje år ska också de landsting som har tillstånd att bedriva rikssjukvård rapportera in särskilda kvalitetsdata för uppföljning, och ett år innan tillståndsperioden löper ut görs en genomlysande utvärdering av verksamhetsområdet för att avgöra om verksamhetsområdet ska omdefinieras eller inte. Socialstyrelsen ser för närvarande över arbetet med rikssjukvården.
För mig som socialminister är frågorna om jämlik vård och patientsäkerhet oerhört viktiga, och jag kommer att fortsätta att driva utvecklingen framåt på dessa områden.
I detta anförande instämde Anders Andersson (KD).
anf.3 Morgan Johansson (S):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för svaret, men jag får samtidigt säga att jag inte är särskilt nöjd med det. Det är klart att om man frågar socialministern vilka åtgärder han tänker vidta för att de här nedskärningarna inte ska göras och för att kvaliteten inte ska försämras och han sedan i praktiken, trots sitt långa, långa svar, säger att han inte tänker vidta några åtgärder, då blir man ju besviken.
Situationen för sjukvården i Skåne är mycket ansträngd. Det räcker med att ha följt diskussionen under hösten för att se hur det har utvecklat sig. Socialstyrelsen har fått skärpa kontrollen över Skånes universitetssjukhus och ställa sjukhuset under särskild tillsyn, detta efter att uppgifter om att fem patienter har dött till följd av platsbrist.
Häromdagen såg vi att när Skånes universitetssjukhus skulle förklara sig för Socialstyrelsen och göra en riskanalys så skickade man ett yttrande till Socialstyrelsen, där man fick man erkänna att det anställningsstopp som man har genomfört faktiskt kan hota patientsäkerheten. Detta sade man rakt ut i ett yttrande till Socialstyrelsen.
Hemma i Lund är kanske akutmottagningen allra mest ansträngd. År 2008 fanns det 40 fasta läkartjänster. Nu är det 25 fasta läkartjänster kvar. Sex läkare har sagt upp sig bara i år på grund av att belastningen är så stor som den är. Lägg till detta de stora problemen med den sammanslagning mellan Malmö och Lund som verkar ha skett utan någon tanke på hur det ska bli i slutändan.
Det är alldeles uppenbart för dem som följer den här diskussionen att sjukvården totalt sett är underfinansierad i vårt län. Demografin, att människor blir äldre och äldre, gör att vi får ett större och större tryck på sjukvården. Men även det faktum att vi kan göra mer och mer i sjukvården innebär att kostnadsutvecklingen ökar. Det är uppenbart att det behövs mer resurser till sjukvården, och det är man inte i Region Skåne beredd att skjuta till, trots att man har bland de lägsta skattesatserna i landet.
För att få balans i budgeten skulle man, enligt våra beräkningar, behöva göra sig av med ytterligare 800 anställda i Region Skåne. Då kan man fundera över vilken betydelse det skulle få för kvaliteten i sjukvården.
Är detta då en riksdagsfråga, eller är det någonting som vi bara ska diskutera i Region Skåne? Utgångspunkten i vår interpellation är att Skånes universitetssjukhus har mycket viktiga nationella uppdrag. Man har rikssjukvården för barnhjärtkirurgi, behandling av hjärtfel och hjärt- och lungtransplantationer. Där har man hela landet som upptagningsområde. Dessutom är hela Sydsverige upptagningsområde när det gäller benmärgstransplantationer och barncancervård.
Detta gör att Skånes universitetssjukhus är en mycket viktig del av Sveriges hela sjukvårdsstruktur. När man då ser att kvaliteten är på väg att försämras blir detta ett nationellt intresse och inte bara ett skånskt.
Min fråga till socialministern är: När han nu ser vad som håller på att hända, att kvaliteten redan har försämrats och att risken att den ska försämras ytterligare med de stora besparingar som nu finns, är han då beredd att sätta sig in ordentligt i frågan, till exempel att åka ned till Skåne och sätta sig med den politiska ledningen och sjukhusledningen och försöka medverka till att ytterligare kvalitetsförsämringar inte sker i Skånes sjukvård?
anf.4 Marie Granlund (S):
Herr talman! Jag får också tacka för svaret från socialministern, även om jag nog måste säga att det var ett icke-svar. Socialministern gömmer sig bakom olika myndigheter, men det är ju myndigheterna som redan nu gör sitt jobb och konstaterar att situationen inte fungerar i Skåne.
Precis som Morgan Johansson sade har det här blivit en nationell fråga eftersom Skånes universitetssjukhus också har riksuppdrag och därmed en nationell uppgift.
I Malmö har Socialdemokraterna nu startat en kampanj som heter På liv och död - Rädda sjukvården i Malmö. Det kan låta ganska drastiskt, men det är precis det som det handlar om. Socialstyrelsen kopplar ju samman fem dödsfall på Skånes universitetssjukhus med brist på vårdplatser.
Trots denna mycket skarpa kritik försvinner nu ännu fler vårdplatser i Malmö. Det handlar i år om ungefär 140 platser från universitetssjukhuset.
Som Malmöbo tänkte jag lyfta fram just vad som händer med sjukvården i Malmö. Inom kirurgi, ortopedi, neurologi, kvinnosjukvård, internmedicin, ja, inom snart sagt alla verksamheten drar nu osthyveln fram och det hyvlas. Samtidigt som vården skärs ned ökar Malmös befolkning varje år.
Det här är självklart helt orimligt, och flera verksamhetschefer, bland annat verksamhetschefen för kvinnokliniken, har sagt upp sig för att de inte kan fullfölja sitt uppdrag. Andra har hotats med repressalier efter kritik. Justitiekanslern har precis öppnat ett särskilt ärende med anledning av att de anställda på den onkologiska kliniken som protesterade mot de grava nedskärningarna sedan blev kritiserade av divisionschefen.
De skånska läkarföreningarna skriver i ett yttrande att budgeten med dess besparingar utgör en ren fara för patientsäkerheten.
Mats Ryderheim, chef för Arbetsmiljöverket i Skåne, säger så här: "Man utnyttjar sin personal så pass radikalt att i slutändan skapar man sina egna patienter."
54 professorer vid medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus i Malmö samt prefekter vid Malmö högskola och Malmö läkarförening kritiserar och protesterar mot den flyttkarusell som nu pågår mellan sjukhusen.
De skriver: I slutändan leder det till en fragmentering och allmän försvagning i såväl Malmö som Lund. Strålbehandlingen ska nu flyttas från Malmö till Lund. Ca 1 200 cancersjuka, infektionskänsliga patienter ska transporteras till upprepade behandlingar i Lund.
Väsentlig utbildning av studenter riskerar att inte längre bli möjlig. På sikt finns det en risk att den läkarutbildning som sedan 60 år framgångsrikt bedrivits i Malmö går förlorad, och staden mister sitt universitetssjukhus.
Det här är ord och inga visor.
Den här dialogen är väldigt svår att föra i Skåne. Man gömmer sig även där bakom tjänstemän, och det här är ingen politisk debatt. Det är som sagt ett nationellt ansvar. Regionpolitiker säger som svar på kritiken att det är tidningsankor. Onkologläkare, professorer och verksamhetsansvariga är tidningsankor. Det är så de rubriceras.
Då är min fråga till socialministern: Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att vi faktiskt ska ha en likvärdig vård också i min hemstad Malmö?
anf.5 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Precis som tidigare talare vill jag understryka att det är ett riksintresse. Morgan Johansson nämnde några av de specialiteter som finns i Skåne. Patienter från hela landet har möjlighet att komma till Malmö och Lund.
Det är också så att patientsäkerheten i sig är ett riksintresse. Det är inte acceptabelt att människor faktiskt riskerar att dö i Skåne som det ser ut nu - alltså liv som faktiskt skulle kunna gå att rädda - på grund av att vården inte fungerar. Det är inte acceptabelt med en hänvisning till att det är en regional fråga, utan det är ett riksintresse.
Den största bristen är inte kompetens. Kunskapen finns. Problemet är pengarna. Man anslår inte tillräckligt med resurser till vården. Man gör neddragningar och personalnedskärningar, vilket är väldigt allvarligt. Man har hänvisat till att det finns brist på arbetsuppgifter, och det är helt vansinnigt med tanke på de köer som finns, inte minst köer till livsviktig vård. Akuten är ju ett av de viktigaste områdena, att se till att människor som kommer till akuten med akuta tillstånd åtminstone vår vård inom rimlig tid.
Det är just platsbristen på akuten som kopplas till de fem dödsfallen. Ett av de här dödsfallen var en tvåårig pojke som hade fått vattkoppor. De flesta barn klarar vattkoppor bra, men i vissa fall kan det bli komplikationer och allvarliga konsekvenser. Den här lille pojken fick åka mellan olika avdelningar och hamnade inte på rätt ställe just på grund av platsbrist. Tyvärr gick inte hans liv att rädda. Det dröjde helt enkelt för lång tid innan han fick rätt vård. Det är bara ett av flera exempel. Det är inte en acceptabel situation att människor riskerar sitt liv därför att vården inte fungerar.
Det är också så att vissa avdelningar har fått konkreta hot mot sig som har blivit uppmärksammade, till exempel när det gäller strålningen, där Malmöbor tvingas åka till Lund för att få sin livsnödvändiga strålning. Kvinnosjukvården har drabbats väldigt hårt, förlossningsavdelningen inte minst.
Det finns också många patientgrupper som man inte hör så mycket om i debatten men som är lika hårt drabbade, till exempel inom psykiatrin. Det är kanske inte den starkaste gruppen i debatten men människor som lider väldigt svårt redan. Det är väldigt många dödsfall kopplade till psykiatrin, genom självmord, missbruk och allmän ohälsa. Det är viktigt att de också kommer fram i debatten. När man nu skär så skär man överallt. Det är ingen som skonas från nedskärningarna. Det är viktigt att man lyfter fram alla grupper som drabbas av det här, även ned på vårdcentralsnivå.
Jag vill också gå in lite specifikt på kvinnosjukvården. Det är ju en katastrof. Det har redan tidigare varit ett väldigt tufft läge på förlossningarna. Det är så att kvinnor föder barn när som helst över hela året, dygnet runt. Då är det helt avgörande att det finns tillräckligt mycket personal. Det finns det inte nu. Kvinnor riskerar att bli avvisade och får åka till andra kommuner.
Det är också så att man har infört en löpandebandsprincip. Helst ska man ge sig i väg med sitt barn senast sex timmar efter förlossningen, om det inte är komplikationer. Det är många som menar att det här kommer att leda till att färre ammar sina barn, för det kan ta tid att komma i gång med amningen. Man kan behöva hjälp med det. Och det är bara en av många konsekvenser. Man riskerar också mammornas och barnens liv med den här löpandebandsprincipen, där man inte upptäcker komplikationer.
anf.6 Socialminister Göran Hägglund (KD):
Herr talman! Tack för inläggen som är avsedda att beskriva situationen i Skåne! Jag behöver inte säga till de erfarna parlamentarikerna att den här debatten egentligen förs i fel sammanhang. Ska man föra hälso- och sjukvårdsdebatt på den här nivån, med den konkretionen, är det en sak för landsting och för regioner. Det är där som ansvaret ligger. Det här vet Morgan Johansson, det vet Marie Granlund och det vet förstås också Hillevi Larsson mycket väl.
Vad gör vi då på den nationella nivån? Jag försökte beskriva i mitt inledande svar vad som faktiskt görs. Där är det ju så att den stora förändringen, jag skulle säga den största och absolut viktigaste förändringen som har skett inom sjukvården under senare år, är att vi mäter och jämför. Vi publicerar de här fynden som gör att vi kan se skillnader. När vi ser skillnader kan vi vidta åtgärder för att förstärka kvaliteten där det brister, där tillgängligheten är otillfredsställande eller vad det nu kan vara. Det här är någonting som förändrar svensk sjukvård i ganska snabb takt.
Men det här är förstås inte det enda svaret, utan långt fler saker görs.
Jag nämnde strategin för en god och jämlik vård som syftar just till att metodiskt arbeta för att säkerställa att vi har en hög kvalitet överallt, att brister redovisas för att man ska kunna ta itu med dem.
Jag har berättat om patientsäkerhetsarbetet, den nya lagstiftningen som syftar till att tydliggöra situationer, anmäla eller uppmärksamma situationer där någons liv eller någons hälsa har varit i fara eller kunnat komma i fara. Det handlar om ett mer öppet sätt för att avslöja de situationer som vi måste arbeta med för att kunna undvika att ytterligare misstag sker.
Jag tangerade också patientens ställning, där väldigt mycket arbete pågår som syftar till att höja kvaliteten och förstärka patientens möjlighet att ställa krav på vården. Där pågår väldigt mycket.
Jag beskrev också att när det gäller rikssjukvården är det profession, myndigheter tillsammans, som väljer ut vad det kan vara. Uppföljningen och tillsynen förstärks men ligger också på myndighetsnivå.
Jag vet självklart att meddebattörerna är angelägna om bästa möjliga vård i Skåne och för skåningarna. Jag tvivlar inte ett dugg på det. Jag tror ändå att det är viktigt att vi särskiljer vad som är den nationella nivåns ansvar och vad som är upp till regioner och landsting att ansvara för.
Den nationella nivån har ett ansvar för övergripande lagstiftning. Vi har ett ansvar för budgetmedel. Vi har ett ansvar, som vi använder rätt aktivt, när det gäller att sätta i gång processer som leder till bättre fungerande vårdkedjor så att människor inte hamnar mellan stolar, eller vad det nu kan vara där vi ser betydande värden genom statliga insatser. Och vi har våra myndigheter som till exempel bedriver tillsyn för att slå ned på det som är fel. Ytterst kan de stänga verksamheter om säkerheten skulle hotas, annars komma med utdömanden av viten eller påpekanden som gör att man höjer lägstanivån och att säkerheten ska kunna garanteras för alla människor som är beroende av vård i vårt land.
I detta anförande instämde Anders Andersson (KD).
anf.7 Morgan Johansson (S):
Herr talman! Precis som jag kunde förvänta mig vill Göran Hägglund bara två sina händer och säga att det inte är hans ansvar. Det är landstingens ansvar.
Vi har en hälso- och sjukvårdslag vars syfte är att medverka till att det blir en god och likvärdig vård över hela landet. Det finns ett sjukhus i Skåne med ett nationellt uppdrag inom sina specialiteter, som jag berörde i mitt tidigare inlägg. Om kvaliteten går ned där påverkar det hela landet. Då säger Göran Hägglund att det inte är hans ansvar. Det är landstingens ansvar.
Vad ska vi med en socialminister till som inte bryr sig om sjukvården och som inte reagerar när han ser utvecklingen? Det behövs knappast en socialminister på Socialdepartementet. Det kunde vara en docka där i stället, eller en telefonsvarare med ett inspelat meddelande: Vid eventuella frågor om sjukvården vänd er till närmaste landsting.
Så kan det inte fungera. Det måste finnas ett politiskt ansvarstagande också på nationell nivå när det ser ut som det gör.
Socialministern har ett övergripande ansvar för att se till att det fungerar. Dessutom har han ett speciellt ansvar när det gäller de stora sjukhusen som bedriver rikssjukvård. Dessutom har han väl rimligen också ett ansvar för att se till att den generella välfärdspolitiken fungerar. Om man tillåter att sjukvårdens kvalitet försämras ligger systemskiftet bakom hörnet. Då kommer fler och fler människor att dra slutsatsen att de inte kan lita på sjukvården i Sverige utan i stället måste teckna privata sjukvårdsförsäkringar. Det är vad som väntar runt hörnet. Förtroendet för välfärdspolitiken undergrävs. Det borde rimligen också socialministern vara intresserad av att diskutera.
Fackens kritik av budgeten är mycket stark. Vi vet att kvaliteten har försämrats. Om vi ska fråga oss vad som väntar bakom hörnet har de skånska läkarföreningarna uttalat att 1 miljard i neddragningar på sjukvården kommer att innebära påfrestningar som de hittills bara sett början av. De kommer inte att klara vare sig volymen, kvaliteten eller patientsäkerheten på den nivå som finns i dag om budgeten går igenom. Det handlar om vad som ligger bakom hörnet för Region Skåne.
Det är stenhård kritik. Chefer har avgått för att de inte längre kan ta ansvar för verksamheten. Sedan säger socialministern att frågan inte är hans ansvar utan Region Skånes. Han bryr sig inte om hur det ser ut. Han är inte ens beredd att ge ett svar på min fråga.
Är socialministern beredd att åka ned till Skåne, sätta sig med regionledningen och sjukhusledningen och gå igenom frågorna nu när de har kommit upp på nationell nivå? En aktiv socialminister ska väl göra det? Jag begär inte att Göran Hägglund ska detaljstyra saker och ting, men jag begär att socialministern, Sveriges regering, ska engagera sig när diskussionen är uppe på den nivå som den är.
Dessutom är Göran Hägglund inte bara socialminister, utan han är också ordförande för Kristdemokraterna. Det är hans partivänner som är med och styr i Region Skåne. Det finns två vägar att gå om han vill påverka. Han kan göra det som både socialminister och partiledare för Kristdemokraterna. Han kan formellt eller informellt tala med sina partivänner, som nu är på väg att försämra sjukvården i Skåne på ett sätt som är fullständigt oacceptabelt.
Jag skulle vilja att Göran Hägglund i sitt nästa inlägg svarar på frågan om han är beredd att åka ned till Skåne, sätta sig in i frågan och träffa de ansvariga politikerna och tjänstemännen och fråga hur de ska klara av att upprätthålla en god kvalitet i sjukvården med nu liggande budgetförslag.
anf.8 Marie Granlund (S):
Herr talman! Jag får tacka socialministern för det andra svaret, även om det inte gjorde mig på något sätt gladare som Malmöbo. Socialministern gömmer sig bakom tal om vad Socialstyrelsen ska göra och så vidare. Men Socialstyrelsen har gjort vad de ska göra, och de har satt Skånes universitetssjukhus under lupp. Det kan ju misstänkas att fem människor har dött på grund av platsbrist. Det är ett faktum.
Problemet är att landstingspolitikerna i Skåne inte vill diskutera frågan, och socialministern vill inte göra det. Jag anser att båda har ett ansvar. Självklart har politikerna i Skåne ett ansvar för detta eftersom sjukvården är landstingskommunal. I och med att det ska finnas en nationell likvärdighet och att Skånes universitetssjukhus har nationella uppdrag, som Morgan Johansson tidigare har redogjort för, är detta också en nationell fråga. Vi har en lag som säger att sjukvården ska vara likvärdig. Anser socialministern att sjukvården är likvärdig? Anser socialministern att Malmöborna får den sjukvård som de har rätt att kräva?
Socialministern hänvisar till patientsäkerhetslagen. Jag vet inte om det är någon mening med att 1,2 miljoner skåningar i förebyggande syfte skickar in ansökningar. Socialministern talar bara om vad som kan göras vid felbehandling eller den typen av händelser i efterhand. Men det måste finnas något förebyggande. Det här är ett systemfel. Det saknas 900 miljoner kronor i budgeten. Landstingsrådet Pia Kinhult slår sig för bröstet och säger att Skåne har den lägsta landstingsskatten i Sverige samtidigt som sjukvården havererar.
Detta borde, precis som Morgan Johansson var inne på, föranleda samtal. Det är de borgerliga som styr i Skåne. Samtalen ska utröna om det är okej att göra så. Sammanslagningar genomförs utan någon som helst offentlig debatt. De stora folksjukdomarna kan inte behandlas på ett adekvat sätt i bland annat Malmö. Det är det faktumet vi står inför.
Onkologer protesterar, professorer protesterar och Arbetsmiljöverket protesterar. Justitiekanslern har tagit sig an ett ärende. Räcker inte det för att socialministern måste inse att det är något som inte står rätt till? Det är inte var dag som den typen av människor går ut i medierna och attackerar den politik som förs. Det här är verkligen allvar.
I mitt tidigare inlägg hann jag inte med att redovisa ytterligare pågående saker. Nu tar jag upp frågor som är av nationell karaktär. Det finns vårdcentraler som läggs ned också i Malmö. Det är i de områden där de fattigaste människorna bor, och så vidare. Men jag väljer att inte ta upp vårdcentralerna eftersom de är en landstingskommunal fråga. Men dessa andra frågor är nationella.
Sjukskrivningarna ökar. Varannanhelgtjänstgöring återinförs. Personalen demonstrerar, och anställningsstopp slår blint över verksamheten. På förlossningen saknades för en tid sedan var tredje undersköterska och flera barnmorskor. Familje-BB har stängts, och förlossningen tvingades nyligen till tillfälligt intagningsstopp. Det här är mot en akut verksamhet.
Då återstår min fråga som jag inte har fått svar på: Anser socialministern att Malmöbor har tillgång till en likvärdig sjukvård? Ja eller nej.
anf.9 Hillevi Larsson (S):
Herr talman! Självklart är detta i första hand en regional landstingsfråga. Men när det går så långt att människors liv riskeras blir det faktiskt en riksfråga. Precis som har nämnts tidigare finns vid Skånes universitetssjukhus uppdrag som gäller för hela landet. Därigenom blir det hela en riksfråga.
Vi kämpar även på regional nivå, men vi måste också kämpa på riksnivå när människors liv inte bara är i fara utan offras. Det finns flera fall, fem det senaste året, som direkt kan kopplas till platsbrist på akuten. Det är de fall som har klarlagts, men det finns säkert också ett mörkertal.
Det här är en ohållbar situation för patienterna och för personalen. Personalen är helt förtvivlad och ber förgäves om hjälp. De har inte möjlighet att vara lediga, utan sparade semesterdagar staplas på varandra. Människor som jobbar inom vården är utmattade. Det är också i längden ett hot mot patientsäkerheten att människor är så trötta och överarbetade så att fler misstag begås.
Det är mycket allvarligt att chefer som har protesterat mot situationen har fått reprimander. Det är ett brott mot meddelarfriheten, så det är en mycket allvarlig situation. Man kan ta avdelning för avdelning, men på barnakuten i Malmö till exempel finns det en enda barnläkare som ska ta hand om barnen. När det kommer in nya barn akut som kan vara väldigt illa däran tvingas personalen lämna de andra barnen, som kan kräva mycket tillsyn. Cheferna säger rent ut: Det här riskerar säkerheten. Människor riskerar att dö på grund av situationen.
Därmed blir det ett riksintresse, och jag hoppas verkligen att socialministern gör vad han kan för att rädda liv som nu är i fara.
anf.10 Lena Hallengren (S):
Herr talman! Jag var lite tveksam till att ge mig in i debatten. Det är naturligtvis rätt som socialministern säger att Skånes sjukvård ska diskuteras i Skåne. De har ett ansvar för att leverera en god sjukvård till sina medborgare, ta ut den skatt som krävs och erbjuda vård efter behov enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Samtidigt förvånas jag över att socialministern inte är lite mer upprörd. Jag känner själv att det kokar i mig när jag hör ledamöter från Skåne beskriva det som händer. Hur kan man bara luta sig mot patientsäkerhetsstrategier, ambitioner och målsättningar när vi pratar konkret? Fem dödsfall kopplar Socialstyrelsen ihop med neddragningarna av vårdplatser i Region Skåne. Man sätter Skånes universitetssjukhus under särskild tillsyn därför att man befarar att detta kan komma att upprepas.
Vi kan diskutera patientsäkerhet i den här kammaren till förbannelse utan att det hjälper om vi inte kan ta på allvar en väldigt allvarlig situation. Det är nu som det kanske finns möjlighet att göra någonting så att de fem dödsfallen inte blir sex eller sju eller vårdskadorna blir allt fler.
Jag tycker att det finns anledning för socialministern att reflektera över det faktum att vi inte bara talar om den skånska sjukvården för de skånska medborgarna - om man nu kan vara skånsk medborgare. Vi talar om en nationell angelägenhet. Delar av den vård som erbjuds är av nationellt intresse. Jag tycker i alla fall att det är ytterst angeläget.
Vi diskuterar i den här kammaren vårdgaranti och kömiljarder. Det skulle kunna vara frågor som var helt ointressanta för kammaren. Det är väl upp till varje landsting att se till att man får vård i tid. Men här engagerar sig en majoritet i kammaren. Socialdemokratin drev igenom vårdgarantin; nuvarande majoritet har drivit igenom en kömiljard. Jag har många gånger i den här kammaren sagt att det finns för- och nackdelar med de båda. Men helt uppenbart har det funnits ett nationellt intresse av att hantera en sådan sak som vårdköer. Då gör regeringen en överenskommelse med SKL i stort och smått.
Min fråga till socialministern är, i likhet med tidigare debattörers: Finns det verkligen ingenting som socialministern sitter och funderar på? Är det ingenting som skulle kunna göras? Är det här verkligen bara en fråga att lämna över till landsting och regioner själva och se hur det går? När frågan hamnar på Socialstyrelsens bord är det ett misslyckande. Det är ett otroligt misslyckande att det kommer in klagomål som man inte klarar av att hantera därför att man inte har resurser nog. Vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hamna klagomål hos Socialstyrelsen och att det inte ska finnas vare sig dödsfall eller patientskador att rapportera om.
Jag vill bara understryka och upprepa de frågor som ställts från tidigare debattörer: Har Socialstyrelsen några ambitioner att försöka bidra till en förändring av den utveckling vi nu ser i Skåne? Den bekymrar i alla fall mig väldigt mycket. Bekymrar den socialministern?
anf.11 Socialminister Göran Hägglund (KD):
Herr talman! Några av inläggen har börjat ungefär så här: Som förväntat vill Göran Hägglund inte tala om i detalj hur det här ska lösas. Vad ska vi ha en socialminister till?
Svaret är som väntat: Sverige har en ordning där vi har olika politiska nivåer som har ansvar för olika saker. Det är inte vi på den nationella nivån som bedriver sjukvård, utan den bedrivs av vårdens huvudmän. Det ligger på den regionala nivån, på landstingsnivån. Så ska ansvarssituationen vara. Jag tror att det är viktigt att klargöra det.
I den här kammaren har vi ett antal gånger diskuterat sjukvården i Västerbotten och den ilska som finns upptänd hos människor som bor i Västerbottens inland när det gäller avstånd till sjukvård, möjligheter till sjuktransporter, ambulanser, tillgång till läkare och den vrede som man där känner över landstingsledningen i Västerbotten. När jag ställs inför den här situationen säger jag: Det är en fråga för politikerna i Västerbotten. Jag vägrar att tro att socialdemokratiska eller andra politiker i Skåne är så valhänta att de inte lyckas få till stånd en vettig politisk debatt i Skåne om skattenivåer, om vårdens innehåll, hur man ska utveckla, förbättra och så vidare. Det är självklart det vi har den regionala nivån till, att debattera och fatta beslut i den här typen av frågor. Det är väljarna som så småningom dömer av det. I det här fallet fick majoriteten ett förnyat förtroende, och det kommer att prövas igen 2014.
En av frågorna här lydde: Är statsrådet beredd att åka till Skåne och medverka till en lösning? Jag vågar nog påstå att jag har rest mer än någon annan socialminister för att föra dialog med landstingsledningarna. Vi har kört några varv hittills, och vi kommer att fortsätta. Jag kommer att träffa skåningar igen, jag kommer att träffa västerbottningar och jag kommer att träffa jämtar och smålänningar för att diskutera utifrån ett antal punkter som vi har och utifrån den situation som råder i respektive län. Det kommer jag att fortsätta att göra för att fånga in synpunkter men också för att dela med mig av det som jag tycker att vi behöver sätta fokus på.
Marie Granlund frågar: Får Malmöbor likvärdig vård? Ja, Malmöbor ska ha likvärdig vård. Men vore det så att vi visste att vi hade en likvärdig vård i Sverige skulle vi inte behöva starta de projekt som vi nu gör som handlar om en strategi för likvärdig vård. Det finns skillnader. Människor kan behandlas på olika sätt på grund av ålder, på grund av etnicitet, på grund av socioekonomisk bakgrund eller geografiska skillnader. Det här är ett jätteproblem som vi måste jobba med. Jag föreställer mig att det även i Skåne finns skillnader i hur folk bemöts, behandlas eller tas om hand inom vården. Det är någonting som vi ska jobba idogt med för att komma till rätta med. Det är inte acceptabelt. Det är inte i enlighet med de lagar som vi har på det här området.
Vidare frågar Marie Granlund om åtgärder för en likvärdig vård. Jag har berättat att det handlar bland annat om öppna jämförelser, om kvalitetsregister och strategin för god vård för att säkerställa att vi får en god och jämlik vård för alla människor oavsett var i landet de bor. Det är politikens uppgift. Jag har en uppgift, men kom ihåg att vi måste ha en vettig fördelning så att landstings- och regionnivån gör det som de ska göra. Sedan ska vi på olika sätt vara ett stöd.
anf.12 Morgan Johansson (S):
Herr talman! Göran Hägglund fortsätter att rida på sina formfrågor. Jag vill bara påminna att jag själv var statsråd på Socialdepartementet. Jag hade ansvar för en del frågor som rörde kommuner och socialtjänsten. Dessutom har jag suttit fyra år i konstitutionsutskottet. Jag vet utmärkt väl var gränserna och linjerna går mellan olika nivåer i det svenska samhället. Men jag har aldrig haft en så snäv definition på hur man ska agera som politiker som Göran Hägglund uppenbarligen har. Så fort det är någon annan som är huvudman ska staten helst inte lägga sig i.
Att socialministern inte förstår allvaret i det här framgår när han gör en jämförelse med Västerbottens inland. I Skåne har vi alltså fem dödsfall till följd av platsbrist. Vi har en situation där Socialstyrelsen ställer Skånes universitetssjukhus under särskild tillsyn. Vi har ett läge där Region Skåne har medgett att patientsäkerheten i vissa avseenden är hotad. Det är en helt annan karaktär på den situationen än på de flesta andra i olika områden i landet i övrigt.
Så säger socialministern: Nej, jag vill inte göra mer, för vi håller på att starta våra projekt. Det finns ett talesätt som säger att medan gräset gror dör kon. Medan du håller på att starta dina projekt fortgår nedskärningarna och kvalitetsförsämringarna, hur många projekt du än startar.
Vidare säger ministern: Jag åker gärna runt och reser, och jag reser jättemycket. Det är inte säkert att du är den socialminister som har rest mest, som du påstår. Det tror jag faktiskt inte på.
Varför kan du då inte bara säga "När jag nu hört detta i riksdagen, då tänker jag åka till Skåne och sätta mig ned med ansvariga tjänstemän och ansvariga politiker"? Varför kan du inte göra det, om du ändå är ute och reser så mycket - när du nu har hört hur läget är?
Det beskedet skulle jag vilja ha från socialministern.
anf.13 Marie Granlund (S):
Herr talman! Jag måste säga att man blir lite uppgiven. Jag upplever inte att socialministern tar de problem som finns på allvar utan raljerar och säger: Då är det väl likadant i något annat landsting. Och så är det en evinnerlig diskussion om vem som ska göra vad.
Vi har ju en hälso- och sjukvårdslag som säger att det ska vara en likvärdig vård. Vi har dessutom universitetssjukhus i Skåne som har nationella uppdrag. Det är väldigt sorgligt när man inte lyssnar på dem som sliter varje dag i den skånska och malmöitiska sjukvården och som uppenbarligen är mycket oroliga.
Det är 54 människor som går ut och talar om flytten av strålningsverksamhet och annan verksamhet till Lund, så att det blir en koncentration, och säger att den kommer att försämra sjukvården i både Lund och Malmö. Det är onkologer som går ut och protesterar, och när de här varit ute och protesterat får de en åthutning av divisionschefen.
Vi pratar om mycket allvarliga saker som inträffar hela tiden. Arbetsmiljöverket säger att den arbetsmiljön skapar nya patienter, som i dag finns i den skånska sjukvården.
Men socialministern säger över huvud taget ingenting med någon känsla. Får det gå till på det här sättet? Det finns annars en besparingspotential: Man behöver inte ha någon sjukvårdsminister om det över huvud taget inte finns en möjlighet att uttrycka en åsikt i denna fråga, om det är rätt att socialministerns partikamrater sitter och gör detta i Skåne.
Sjukvården är inte likvärdig längre. I min hemstad Malmö, där utbildningsbakgrunden är låg och där det är väldigt många olika utmaningar att ta tag i, ska man alltså inte heller ha en likvärdig sjukvård. Det är absolut inte acceptabelt.
anf.14 Lena Hallengren (S):
Herr talman! Att ens ta upp problematiken i Västerbotten i sammanhanget känns som ett ansträngt försök att blanda bort korten och försöka tala om politiska majoriteter.
Tro mig: I Västerbotten är man väldigt bekymrad över hur man ska klara av att erbjuda den goda och jämlika sjukvård som man skulle vilja ge. Att jämföra en glesbygdsproblematik med något som är allt annat är glesbygdsproblematik - medvetna neddragningar i ett område som är Västerbottens motsats, nämligen tätort med stor befolkning och dessutom befolkningstillväxt - ter sig ganska märkligt, måste jag säga.
Jag kan försäkra socialministern att om jag hade varit i socialministerns kläder hade jag inte alls dragit mig för att ägna tid åt en sådan här fråga, att åka dit på besök, att faktiskt ha en uppfattning, att låta mig engageras och uppröras, när regeringens egen myndighet ställer Region Skåne under särskild tillsyn eftersom man är bekymrad över situationen. Det är inte heller så att Region Skånes politiker verkar särskilt upprörda själva och säger: Nej, men vänta nu - nu har vi fått så stora anmärkningar från Socialstyrelsen att vi drar i nödbromsen och tänker till ett tag. Situationen verkar bara förvärras.
Jag ska med glädje sätta mig in ytterligare i situationen och med glädje återkomma i kammaren till den, för jag tycker att det är anmärkningsvärt att Sveriges riksdag fattar beslut om vårdgarantier, kömiljard och hälso- och sjukvårdslagar men struntar i konkreta situationer, när vi ser att vården riskerar att inte hjälpa utan faktiskt skada människor.
Jag återkommer än en gång till detta: Fem dödsfall kan sannolikt kopplas ihop med de medvetna neddragningar som är gjorda. Jag vet inte om de saknar en förändring av utjämningssystemet för att få resurserna att räcka till. Det kan möjligen socialministern få reflektera över. Men det känns som om det är mer medvetet än så.
Min fråga är för sista gången: Kommer socialministern att engagera sig i ärendet Skåne och Socialstyrelsens särskilda tillsyn över Skåne eller är det något som andra ska sköta?
anf.15 Socialminister Göran Hägglund (KD):
Herr talman! Vi har fört en diskussion som rör kvaliteten i den svenska hälso- och sjukvården och har konstaterat att vi har olika nivåer där ansvaret ligger på olika sätt. Jag tror att det är viktigt att socialministern, vem det än är, har ett ansvar för att sköta sin nivå och uppgifterna som ligger på den nivån och att stötta nivåerna under i det här fallet, regioner och landsting, att göra sitt arbete på bästa möjliga sätt.
Jag tror att det bästa stöd vi kan ge är att ha ett systematiskt arbete som går ut på att bland annat förbättra patientsäkerheten, öka tillgängligheten och arbeta för en god och likvärdig vård över hela landet, en jämlik vård över hela landet.
Om man som minister inte gör vissa insatser innebär det inte att man är passiv inför det som händer. Vi har myndigheter som är tillsatta för att utföra vissa saker. En del ligger under Socialdepartementet, en del under andra departement, och vissa andra har nämnts, till exempel Arbetsmiljöverket, som finns i andra sammanhang. De har tillgång till kraftfulla instrument, om det krävs för att säkerställa en god arbetsmiljö eller, för Socialstyrelsens del, en god vård utifrån patientsäkerhetskriterier och en rad andra saker som man använder när man följer upp den svenska hälso- och sjukvården.
Jag kan försäkra alla inblandade att jag fortsatt kommer att arbeta mycket hårt för att säkerställa att vi ständigt förbättrar vården för alla människor oavsett var de bor, i Skåne, Västerbotten, Kalmar eller Småland. Överallt behöver vi genomföra det arbetet.
Jag kommer självklart också att noga följa vad som händer i Skåne. Där bor många människor. Vården ska upprätthållas på en hög nivå över hela landet, herr talman.
Detta är mitt sista anförande för året, och jag ber att få önska talmannen, medarbetarna i kammaren och alla ledamöter en riktigt god jul och ett gott nytt år.