anf.1 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Europeiska rådet möttes den 18 och 19 oktober för att fortsatt diskutera den ekonomiska situationen i Europa och vilka åtgärder som bör vidtas på kort och lång sikt för att återskapa tillväxt och sysselsättning. I fokus för diskussionerna stod kommissionens förslag om en gemensam banktillsyn, förslag som finns om ytterligare ekonomisk och finanspolitisk integration samt uppföljning av den tillväxtpakt som beslutades om i juni. Vid mötet diskuterades också EU:s förbindelser med Kina, och slutsatser antogs om situationen i Syrien, Iran och Mali.
Herr talman! Från svensk sida välkomnar vi att en stor del av toppmötesslutsatserna handlar om tillväxtfrämjande åtgärder. De åtstramningsprogram som nu genomförs i många länder behöver kompletteras med reformer som skapar tillväxt. Europeiska rådet stämde av de framsteg som har gjorts vad gäller kapitalförstärkning av Europeiska investeringsbanken, omprogrammering av strukturfonderna och projektobligationernas pilotfas. Avsikten är att dessa investeringar tillsammans ska resultera i ett finansiellt tillväxtpaket på 120 miljarder euro.
Toppmötet underströk också vikten av den inre marknaden och noterade att kommissionen nyligen har presenterat nya förslag på området - den så kallade andra inremarknadsakten. Från svensk sida välkomnar vi detta särskilt. Det är lätt att ta den inre marknaden och dess betydelse för tillväxt och sysselsättning för given. Men vi får inte glömma bort de betydande positiva effekter som den 20-åriga inre marknaden redan har givit oss. Man räknar med att runt 3 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan 1992, och detta bara till följd av den inre marknadens framväxt. Under samma period har handeln mellan EU:s medlemsländer ökat mer än tre gånger.
I dokumentet lyfts också bland annat fram betydelsen för ökad tillväxt av forskning och utveckling samt av förverkligandet av EU 2020-strategin och den så kallade europeiska terminen. Denna innehåller som bekant länderspecifika rekommendationer om vilka reformer som medlemsländerna bör vidta för att främja tillväxt och sysselsättning. Från svensk sida vill vi framhålla hur avgörande dessa nationella reformer är för att skapa ett mer konkurrenskraftigt Europa, bland annat genom bättre fungerande arbetsmarknader, välfärdssystem som belönar arbete, bättre utbildningssystem och effektivare statliga sektorer genom vilka Europa skulle kunna ta upp konkurrensen med tillväxtekonomierna i Asien, Latinamerika och Afrika.
Herr talman! Inför toppmötet har de fyra presidenterna, det vill säga kommissionens ordförande Barroso, ordföranden för Europeiska rådet Van Rompuy, eurogruppens ordförande Juncker och ECB:s ordförande Draghi lagt fram en delrapport om en "genuin ekonomisk och monetär union". Förslag läggs fram inom fyra områden: för det första ett integrerat finansiellt ramverk, för det andra ett integrerat ramverk för budgetpolitik, för det tredje ett integrerat ekonomisk-politiskt ramverk och för det fjärde demokratisk legitimitet och ansvarighet.
Förslaget om ett integrerat finansiellt ramverk och mer specifikt kommissionens förslag om en gemensam banktillsyn var det som stod i fokus för torsdagskvällens och nattens diskussioner. En stor del av diskussionerna handlade om hur snabbt denna tillsyn kunde komma på plats. Flera länder, bland annat Sverige, har understrukit att det är viktigare att satsa på kvalitet vid tillsynen än att stressa fram besluten.
Från svensk sida har vi pekat på ett antal frågor som vi vill ha besvarade innan vi kan ta ställning till ett svenskt deltagande. Den kanske viktigaste frågan rör vad som händer om den gemensamma tillsynen identifierar en bank med problem och om denna bank behöver rekapitaliseras. Vem ska då betala? Jag har klargjort att varken svenska skattebetalare eller svenska banker ska kunna hållas betalningsansvariga för bankers skulder i andra länder.
Vi har också frågor som rör de regler som den nya tillsynsmyndigheten ska tillämpa. Till exempel vill vi i Sverige kunna ha högre kapitaltäckningskrav på våra svenska banker än de miniminivåer som har överenskommits inom det som kallas för Basel III - detta för att Sverige har en större finanssektor än flertalet andra europeiska länder. Vi behöver därför också ha större säkerhetsmarginaler.
Slutligen har vi flera frågor som gäller inflytande dels inom den nya gemensamma tillsynsmekanismen, dels inom den existerande European Banking Authority, alltså EBA. Rättigheter och skyldigheter för icke eurozonsländer, vare sig de deltar i den nya tillsynsmyndigheten eller inte, måste hanteras på ett balanserat och rättvist sätt.
Herr talman! Toppmötet kunde till slut enas om målsättningen att framförhandla ett rättsligt ramverk till den 1 januari 2013. Det operationella förverkligandet av detta ramverk kommer dock att genomföras först under 2013.
Vi enades också om att den gemensamma tillsynen ska vara öppen för alla medlemsländer som vill delta och att behandling och representation för euroländer och icke-euroländer måste vara rättvis. Beslut och röstningsregler inom ramen för den existerande europeiska bankmyndigheten, EBA, måste också justeras för att säkerställa att beslutsfattandet inom ramen för den inre marknaden sker på ett icke-diskriminerande och effektivt sätt.
Vad gäller frågan om direkt rekapitalisering av banker via ESM, den europeiska stabilitetsmekanismen för finansiellt stöd, upprepades eurozonens uttalande från i juni. Detta betyder att en sådan möjlighet till rekapitalisering ska kunna finnas först när en effektiv gemensam tillsynsmyndighet har inrättats. Toppmötet gick vid detta möte inte in mer i detalj om hur en gemensam tillsynsmyndighet ska fungera. Det betyder att de tre krav som vi från svensk sida har ställt för att överväga svenskt deltagande kommer att diskuteras utförligare längre fram i förhandlingsprocessen. Vi kommer att återkomma till riksdagen för ställningstagande när fler detaljer om den gemensamma tillsynsmyndigheten finns.
Herr talman! De fyra presidenternas rapport innehåller långtgående förslag också på en rad andra områden. Många medlemsländer uttryckte vid mötet tveksamheter i fråga om de olika förslagen i rapporten. De önskade mer information innan beslut om vägen framåt fattas.
Flera länder menar att i stället för att nu diskutera ytterligare fördjupning borde fokus ligga på genomförandet av de instrument som man redan har beslutat om eller som har varit på väg att inrättas. Exempel är förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten och genomförandet av finanspakten. Från svensk sida delar vi synen i denna analys. På två områden gavs konkreta uppdrag att utveckla de förslag som tagits fram i rapporten. Båda områdena gäller endast euroländerna. Det första handlar om att undersöka ytterligare mekanismer inklusive vad som kallas för fiskal kapacitet för att uppnå ett mer integrerat budgetärt ramverk. Det andra förslaget, som ska undersökas noggrannare, rör tankarna om individuella kontrakt mellan medlemsländerna och EU:s institutioner vad gäller de reformer som länderna avser att vidta.
Konsultationer med medlemsländerna kommer nu att fortsätta. På grundval av dessa ska en detaljerad färdplan presenteras inför toppmötet i december.
Herr talman! Europeiska rådet diskuterade även relationerna till Kina, då landet ju är en av EU:s strategiska partner. Det fanns bred enighet om vikten av att agera enigt och samordnat för att kunna vinna bättre gehör för EU:s värderingar och intressen. Det handlar till exempel om att möjliggöra ökad handel och investeringar genom att minska handelshindren, men också om att föra fram EU:s förväntningar på ökad respekt för mänskliga rättigheter.
Den höga representanten Catherine Ashton och kommissionen gavs i uppdrag att utarbeta ett tankepapper om EU-Kina-relationen som en förberedelse inför nästa toppmöte med Kina, som kommer att äga rum nästa år.
Europeiska rådet skickade också ett antal budskap om sin syn på utvecklingen i Syrien, Iran och Mali som är i linje med de slutsatser som antogs av EU:s utrikesministrar i början av förra veckan. Toppmötet uttryckte stark oro över den allvarligt försämrade utvecklingen i Syrien och bekräftade de skärpta sanktioner som har antagits mot Assadregimen och dess anhängare. Vi uttryckte också fördjupad oro över Irans kärntekniska program samtidigt som man bekräftade de skärpta sanktioner som beslutats om. Likaså framhöll vi en allvarlig oro över den politiska, säkerhetsmässiga och humanitära krisen i Mali samt talade för EU:s beredskap att bistå Mali i återgången till en demokratisk ordning.
Herr talman! Med detta är jag redo för kammarens kommentarer och frågor.
anf.2 Marie Granlund (S):
Herr talman! Tack för redogörelsen, statsministern! Toppmötet förra veckan innehöll positiva saker som statsministern har varit inne på, det vill säga hur den inre marknaden ska fördjupas. När tiden är ganska kort är det vår uppgift att lyfta upp de farhågor vi har och de saker som vi kan vara mycket tveksamma inför.
Inför Europeiska rådet uttryckte vi socialdemokrater att vi är mycket oroliga för att delar av EU, EU-17, går i en mycket mer federal riktning. Dessutom finns det andra länder som ställer sig nästan helt vid sidan av, som Storbritannien. Min fråga är hur statsministern ser på detta. Drev statsministern frågan att det är mycket viktigt att hålla ihop EU-27 eftersom vi alla är en del av den inre marknaden och vi alla påverkas av det ekonomiska moras som nu föreligger?
Förslaget om en bankunion var det mest konkreta, även om det inte var speciellt konkret, som diskuterades. Vi har ställt tre krav som jag uppfattar att också regeringen ställer sig bakom. När statsministern återigen får ordet skulle jag vilja att statsministern fördjupar sig lite i vad han egentligen tror är möjligt att driva igenom för svensk del och våra möjligheter att därmed vara med i en bankunion.
Som vanligt när man ska fatta beslut om stora frågor på EU-nivå är vice statsministern ute i tidningsartiklar och säger saker som många gånger inte överensstämmer med det som statsministern ger uttryck för. Så var det också den här gången när vice statsministern sade att han tycker att vi ska delta fullt ut i bankunionen. Jag undrar hur den här splittringen som finns inom regeringen påverkar våra möjligheter till inflytande.
anf.3 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag vill understryka att jag företräder hela regeringen både i de förhandlingar jag genomför för svensk räkning i Bryssel och i denna återrapportering.
Marie Granlund påpekar att det finns tendenser till delning mellan de 17 länder som har euron som valuta och EU-27. Låt oss konstatera att senare års hantering av finanskris och fördjupade problem med offentliga finanser har lett till flera förslag till fördjupning som begränsas till eurozonen, alltså till de 17. Eftersom det svenska folket 2003 fattade beslut om att vi inte ska ha euron som valuta väcker det frågor om hur ett land med en annan valuta ska förhålla sig till de olika delar som sker i form av en fördjupning. Det är inte en fråga som växer bara i vårt land, utan det gäller också i alla de andra länderna.
Vi framför som en synpunkt värdet av att hålla ihop EU-27 bland annat för att, precis som Marie Granlund påpekar, försvara värdet och fördjupningen av den inre marknaden. Men det finns också sådant som vi har anledning att vara mer försiktiga med eftersom en mycket viktig drivkraft, åtminstone för somliga inom EU, är att i den fördjupning som ska ske också börja betrakta historiska skulder som gemensamma, det vill säga inte längre bara som nationella, och att risker eller problem som finns kopplade till nationella i dag verksamma banksystem ska spridas ut över hela Europa. Sköter man inte detta rätt kommer vi att vakna en morgon och finna att svenska skattepengar och svenska banker helt plötsligt ska täcka underskott och förluster i andra länder.
Vårt första villkor var att så inte ska vara fallet. Eftersom vi inte har garantier fullt ut för att så inte ska ske är vi inte heller redo att ta ställning, och vi har tid att vänta så att vi vet att det blir rätt. I den delen har de hört vad vi har sagt, precis som när det gäller vår vilja att ha högre kapitaltäckningskrav. Men där finns mer kvar att göra för att jag ska kunna säkerställa att de synpunkter vi har gemensamma också respekteras.
När det gäller den tredje punkten som vi nämnde, som Socialdemokraterna också tog upp och som gäller inflytande, syns det i toppmötesslutsatserna att man har lyssnat mer. Där finns det tydliga skrivningar, men när det gäller de två första behöver mer göras.
anf.4 Marie Granlund (S):
Herr talman! Tack för svaret, statsministern! Jag tror att vi alla här förstår att EMU-länderna måste ha ett närmare samarbete för att reda upp den situation de befinner sig i. Men därtill tror jag att det finns många federalister som nu vädrar morgonluft och under täckmantel av krisen föreslår krav som man aldrig annars skulle få igenom. Man skulle inte ens föreslå sådant som en gemensam finansminister, en kommissionär som ska överpröva allt, två budgetar, en för eurozonen och en för oss andra, och så vidare. För oss som tycker att det är viktigt att vara med i Europeiska unionen är detta mycket oroande. Jag skulle vilja att statsministern i sitt nästa inlägg ännu mer utvecklade hur statsministern agerar för att stävja detta.
anf.5 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Låt oss vara tydliga med att det finns olika synpunkter runt om i Europa och också i vårt eget land på hur mycket av detta samarbete som ska fördjupas, var det är rätt och riktigt att ha ett starkt EU och var man möjligen kan ge ökat utrymme för det vi kallar subsidiaritet, det vill säga att andra relevanta beslutsnivåer träder in. Det är riktigt att det både i den EMU-rapport som presenteras av de fyra presidenterna och framför allt i en del av den debatt som har förts runt omkring de här toppmötena finns mer långtgående krav eller positioner som jag från svensk utgångspunkt har beskrivit som feltajmade och delvis oönskade av det enkla skälet att vi mer konkret måste hantera konkurrenskraftsproblem och utforma hur en sådan här finanstillsyn ska kunna komma på plats snarare än att diskutera stora hopp i samarbetet som inte korrelerar till de problem vi har att lösa. Jag är inte ensam om att ha framfört det. Det finns också andra som framför den synpunkten.
Låt mig till sist påminna om en sak, nämligen att den samhällsdebatt som finns inte alltid återspeglar det vi sedan de facto jobbar med och som kommer ut när samarbetet tar sig vidare. Det är oftast väsentligt mer handfast, mer verklighetsnära och inte lika storsvulstigt som orden som beskriver det ibland ger sken av.
anf.6 Andre vice talman Ulf Holm (MP):
Herr talman! Tack så mycket för återrapporten, statsministern! Det var ett viktigt möte. Det fattades också flera viktiga beslut, inte minst gällande strategin 2020. Jag tycker att man inte får tappa fokus på de frågor som handlar den ekonomiska utvecklingen. Som miljöpartist kan jag tycka att man borde lägga mer resurser på den gröna omställningen av hela Europa och göra investeringar för framtiden i detta. Det återspeglas tyvärr inte lika tydligt i slutsatserna som det har gjort tidigare. Jag tycker att det är lite synd att EU tar av sig den ledartröja man tidigare har haft i klimatfrågorna. Jag hoppas att statsministern kan försöka ta på EU den ledartröjan vid ett senare tillfälle.
Den andra viktiga frågan var bankunionen och huruvida Sverige ska gå med på detta. Vi i Miljöpartiet är mycket kritiska till den här bankunionen och framför allt till att den stressas fram. Det nämnde också statsministern. När vi samrådde om detta förra veckan nämnde statsministern att han ville försöka få bort tidpunkten den 1 januari 2013. Tyvärr finns den fortfarande kvar. Jag betvivlar att man ska kunna vara klar med en rättslig ram på mindre än tre månader med tanke på alla de frågeställningar som finns. Detta underlättar inte heller en demokratisk debatt i parlamenten och bland allmänheten om hur de här frågorna ska lösas. Någonting måste göras. Miljöpartiet tycker också att EMU-länderna måste kunna få agera så att de kan lösa den kris som de befinner sig i, men frågan är om detta är rätt sätt.
Det saknas fortfarande svar från statsministern på frågan varför en union av dåliga banker är en bra lösning för Sverige att vara med i. Jag tror tvärtom att det skulle vara bättre att man saktade ned takten och hade en mer öppen process om de här viktiga frågorna i stället för att EU stressar fram ett dåligt beslut.
anf.7 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Ulf Holm har ofta attityden, och det är möjligen förståeligt, att de möten vi inte har pratat klimat och miljö är förspillda och borde ha ägnats åt det. Det innebär inte att det inte finns styrmekanismer och saker som handlar om klimat- och miljöpolitik i EU:s sätt att styras och regleras. Det vet också Ulf Holm. Ett av 2020-målen är de tre 20-procentsmål som finns i EU:s klimatpolitik och som ska uppnås till 2020. Det gör att EU som grupp av länder är den enda del av världen som har legalt bindande reduktionsmål för att minska sin klimatpåverkan. Det finns ingen annan del av världen som har detta. Därför förstår jag inte riktigt det här pratet om ledartröjan. Jag förstår inte vem som har tagit över den om vi nu skulle ha tagit av oss den.
Det vi önskar är att fler länder underkastar sig den typ av bindande, legala ramverk eller överenskommelser som finns för att verkligen minska sina utsläpp. Men det gör man inte, och därför saknar världen i dag det globala svar vi skulle behöva. EU har möjligen satt exempel, men det följs inte tillräckligt mycket av andra.
Jag hade samma attityd på mötet som Ulf Holm ger uttryck för, det vill säga att det är bättre att se till att få kvalitet på detta och få svar på alla frågor än att ha bråttom. Därför kan jag inte heller återrapportera till Sveriges riksdag att jag har fått fullödiga svar på de tre krav som vi framförde från svensk position, och därför kan vi inte heller slutgiltigt utvärdera i dag om denna banktillsyn är tillräckligt bra för att fungera som den är tänkt och inte heller hur vi ska värdera den utifrån svenska förhållanden. Detta måste de fortsatta förhandlingarna ge vid handen innan vi slutgiltigt kan utvärdera det.
Jag tycker ändå att det var bra att det sades att större delen av 2013, som jag uppfattade det, kommer att användas till att faktiskt få det här systemet på plats. En del av kommissionens följdförslag när det gäller avvecklingshantering och insättningsgarantier är också anmälda i slutsatstexterna att de kommer att komma. Sedan, efter det, ska vi analysera och ta ställning med förankring i riksdagen till hur vi ska se på detta från svensk utgångspunkt.
anf.8 Andre vice talman Ulf Holm (MP):
Herr talman! Tack, statsministern, för svaren! Jag tror att det är viktigt att man i det här läget tittar mer på tidtabellen, för det är ett komplext system när det gäller hur den här tillsynen ska se ut. Jag vet inte om statsministerns lite avvaktande svar kan bero på att ett av partierna, vice statsministern och EU-ministern deklarerar att de absolut tycker att vi ska vara med i bankunionen. Jag uppfattar att statsministern har en något mer realistisk och skeptisk inställning till bankunionen. Det tror jag är bra. Jag tror också att det är viktigt att trycka på att det inte får bli ett A-lag och ett B-lag, alltså euroländerna och resten av EU-länderna, som det uppstår en konflikt mellan. Det tror jag skulle vara väldigt olyckligt.
Jag tror att regeringen skulle kunna jobba mer för att få ihop like-minded-länder, alltså länder som tycker ungefär som Sverige. Tyskland har ju varit en av våra bundsförvanter när det gäller detta. Frågan är: Har vi fortfarande Tyskland med oss när det gäller vår kritiska hållning till en union för dåliga banker?
anf.9 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Det finns två aspekter. Den ena är den givna tidsaspekten. Kommissionen säger: Låt oss införa en europeisk finanstillsyn från årsskiftet som täcker 6 000 banker i Europa! Då ställer somliga frågan: Är detta ens praktiskt möjligt? Förslagsställaren svarar delvis med att säga: Ja, men minns att det kanske inte innebär att den europeiska finanstillsynen får ansvar för alla 6 000 bankerna direkt. De får en sorts slutgiltigt ansvar, men det kan i flera fall handla om att en nationell finanstillsyn finns kvar, det vill säga det måste balanseras mellan europeisk och nationell nivå. Detta måste möjligen också gradvis införas och sättas upp under större delen av nästa år. Det är de svar vi får, och i den delen har vi och Tyskland varit överens om att det är bättre att få det rätt och att det har god kvalitet än att man har för bråttom.
Den andra aspekten handlar mer om vad som händer med de länder som inte har euron som valuta, bland annat givet att det är Europeiska centralbanken, det vill säga eurozonens centralbank, som ska vara finanstillsynsmyndighet. Då kommer en del legala aspekter och en del följdeffekter som är mer specifika för oss som har andra valutor än euron. Tyskland och andra lyssnar på vad vi säger, men slutgiltigt måste vi värdera det här utifrån våra egna förutsättningar. Och återigen, exakt de svaren finns inte för handen i dag, utan vi får återkomma.
anf.10 Peder Wachtmeister (M):
Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Vi är ganska eniga i kammaren i de här frågorna, så jag ska inte trötta ut statsministern med att upprepa samma frågeställningar som vi har hört tidigare.
Jag vill följa upp den tanke som jag hade i förra veckan vid samrådet inför mötet. Vad är känslan när det gäller länderna som är utanför och innanför? Har vi närmat oss varandra? Är vi 27 eller är vi 17 och 10?
En av rubrikerna i rapporten är:
Fullbordande av EMU
. Då ser man framför sig ett konkret förslag som innebär att vi nu är färdiga. Läser man sedan alla de här punkterna är det som svensk svårt att förstå detta, antar jag, om man inte kan läsa mellan raderna. Det är väl också det som är svårigheten med att få den demokratiska processen genomförd.
anf.11 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Vi kan förutsätta att 17 av medlemsländerna kommer att vara med i finanstillsynen och i det här fullbordandet av EMU. Ett land kommer att stå utanför, nämligen Storbritannien. När det gäller de övriga nio kommer den fortsatta diskussionen och utformningen att ge svaren. Det tror jag att vi kan förutsätta.
När det gäller fullbordandet av EMU får vi ofta i svensk debatt frågan: Ska vi gå med i EMU eller inte i framtiden? Då vill jag påpeka att Sverige
är
med i EMU, men svenska folket sade nej till att träda in i samarbetet med den gemensamma valutan. Man måste komma ihåg den här skillnaden. Vi har valt att inte ha euron som valuta, men vi är ändå med i det system som kallas den ekonomiska och monetära unionen. Det är därför som vi avger konvergensrapporter och håller på med återrapportering till Europeiska unionen.
När man säger "fullbordande" länkar man det mycket till just euron som valuta. Det var därför jag nämnde att det fanns två förslag här, bland annat på en så kallad fiskal kapacitet som man tänker sig kopplad enbart till eurozonens länder. Den är inte färdigpresenterad. Hur stor den är kommer att vara betydelsefullt. De som har nämnt några summor säger i sammanhanget mycket mindre belopp än vad vi vanligtvis förknippar med EU:s budget.
Låt oss vara tydliga med att det handlar om länder som har euron som valuta och inte oss andra. Det är det man menar är fullbordandet, alltså ytterligare kapacitet som inte bara handlar om penningpolitik och gemensam valuta, utan också någon form av fiskal kapacitet. Den typen av fördjupning berör närmast dem som har euron som valuta.
Det är vad jag kan rapportera om läget just nu. Men inom gruppen av de övriga nio, där Sverige ju ingår, kommer diskussionerna att behöva fortgå. Vi kommer att behöva utvärdera vad det här till slut blir för typ av system och hur det kommer att påverka oss nationellt.
Till allt detta får vi återkomma, förmodligen dels inför december, dels in på nästa år.
anf.12 Peder Wachtmeister (M):
Herr talman! Tack, statsministern, för svaret! Jag har en annan fråga. I dagens tidningar läser man om Spanien och de lokalval som har varit där. Nu finns det spekulationer om att Spanien kommer att be om ett stödpaket. Är det någonting som man diskuterade under de här dagarna?
anf.13 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Det är väl ingen hemlighet att väldigt mycket av diskussionen har handlat om situationen i Spanien. Dels har det pekats ut ett troligt rekapitaliseringsbehov i storleksordningen 100 miljarder euro för det spanska banksystemet, dels har det spekulerats kring huruvida den spanska staten skulle behöva inkomma med en begäran om ett särskilt stödpaket. Det måste vara spanjorerna och den spanska regeringen som till slut fattar det beslutet, men det bör noteras att den spanska statens ekonomiska problem även har en motsvarighet i att många av de spanska regionerna också har betydande ekonomiska problem.
Det som mest fanns för handen i den här diskussionen var att i förlängningen av en färdigupprättad finanstillsyn har eurozonens länder sagt att de kan tänka sig att möjliggöra rekapitalisering av banker direkt från ESM, alltså den gemensamma resursen som finns mellan eurozonens länder. I det hänseendet diskuterades Spanien, men inte när det gäller de här andra frågorna. Det är ingen idé att spekulera kring det, utan vi får helt enkelt följa vad man fattar för beslut i Spanien.
anf.14 Johnny Skalin (SD):
Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporteringen! För tydlighetens skull vill jag deklarera att från Sverigedemokraternas sida är vi positiva till en ökad tillsyn och kontroll över våra banker. Vi inser naturligtvis att våra banker inte enbart är nationella utan att de också har en utomnationell exponering. Därför skulle vi också kunna tänka oss att vara positiva till ett icke överstatligt samarbetsavtal med andra stater för att tillgodose den svenska banktillsynen på ett fullgott sätt.
Om regeringen nu skulle ha samma uppfattning som vi har i den frågan, varför har regeringen då inte tagit ett sådant initiativ tidigare i stället för att ta diskussionen nu genom den europeiska unionen? Nu möter man den verklighet där ECB utgår från euroländerna och inte från Sverige och de andra länder som står utanför eurosamarbetet. Man möter en situation där det demokratiska underskottet i rådsslutsatserna är i det närmaste totalt och där ECB ska vara tillsynsmyndighet över svenska banker och svenska finansiella system.
Man möter också en situation med kapitaltäckningskrav där EU ska sätta agendan och deklarera hur höga eller låga våra kapitaltäckningskrav ska vara. Där har Anders Borg dessutom redan gått med på det första kompromissförslaget eftersom vi fick den övervägande majoriteten av våra krav tillgodosedda.
Som Reinfeldt själv erkänt gör inte EU det här för att möta icke-euroländers problem. Min fråga är därför: Kommer Sverige att göra samma sak som England har aviserat och avstå från bankunionen? Kommer Sverige som motkrav för att inte blockera beslutet om en bankunion att kräva ett svenskt formellt undantag i EMU och det sista steget för att fullt ut gå med i eurosamarbetet?
anf.15 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Min och regeringens attityd måste vara att det som vi nu diskuterar är påverkbart. Johnny Skalin beskriver saker som om de vore huggna i sten och att det bara är att anpassa sig. Hela idén med att vara medlem i Europeiska unionen är att använda sitt inflytande, att vara duktig på att förhandla och att få gehör för sina synpunkter. Därför förutsätter jag att de förslag som föreligger just är påverkbara. Utformandet är inte färdigt, svenska intressen är tydliga och framförda. Vad vi slutgiltigt ska göra för bedömning måste vi få återkomma till.
Jag vill påpeka att det i grunden finns en rätt logisk tanke i att man ändå prövar en gränsöverskridande finanstillsyn eftersom stora delar av de finansiella rörelserna och företagen i dag är gränsöverskridande. Att bara isolera detta till en nationell tillsyn är lite grann gårdagens banksystem. Nu är också svenska banker gränsöverskridande. Titta på Nordea, vår största bank, den är svensk och finsk. Titta på de baltiska länderna, som bland annat beskriver att de har svenska banksystem. Vår finansiella industri finns inte bara i Sverige, den är gränsöverskridande och finns i andra länder.
Då kan det vara rätt att diskutera en finanstillsyn som följer med i de gränsöverskridande rörelserna. Men den måste meriteras av att den är kvalitativt bra och att den visar gehör för viktiga svenska ståndpunkter, bland annat när det gäller inflytandefrågorna, som Johnny Skalin var inne på. Det är precis detta vi säger. Om det ska vara ECB vill vi säkerställa att man också som ett icke-euroland har ett inflytande. Det måste uttolkas i hur man utformar rösträttsreglerna. Det har vi inte färdiga svar på för övrigt. Jag har inte heller återrapporterat eller begärt mandat i EU-nämnden för att föra in Sverige i denna finanstillsyn. Jag har återrapporterat om det arbete som pågår och viljan att delta och påverka. Sedan ska vi återkomma med våra ställningstaganden och analyser när det här är mer färdigt.
anf.16 Johnny Skalin (SD):
Herr talman! Det gläder mig som nationell vän att det här inte är hugget i sten och att statsministern fortfarande är öppen för att diskutera de här frågorna. Det är inte riktigt så det har låtit när man har pratat med finansministern i EU-nämnden om den här frågan. Han säger att det viktiga är att kompromissa för att få de svenska kraven tillgodosedda.
Med anledning av att statsministern och finansministern uttalar sig på olika sätt i denna fråga skulle jag vilja höra om statsministern, som den yttersta representanten för regeringen, kommer att stå fast vid sina tre fastställda krav. Om de kraven inte tillgodoses, kommer man då att säga nej till bankunionen? Kan man få ett svar på det skulle jag vara glad.
anf.17 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Återigen: I både min förankring i EU-nämnden och återrapporteringen företräder jag hela regeringen. Det är vår uppfattning, och den är förankrad i EU-nämnden, att utformningen av finanstillsynen är för oss förknippad med tre mycket viktiga krav. Vi vill inte att notan för andra länders banksystem i kris ska hamna hos svenska skattebetalare och svenska välskötta banker. Vi vill för det andra bli respekterade i vår vilja att ha högre kapitaltäckningskrav för vårt svenska bankväsen, och vi vill ha ett genuint inflytande om vi väljer att gå med. Beträffande den tredje punkten kan jag redan nu redovisa att det finns skrivningar, men de måste naturligtvis utformas i sina detaljer. När de gäller de övriga två har ni hört vad vi har sagt. Vi kommer att återrapportera om detta.
Detta är utgångspunkten för hur vi sedan värderar och tar ställning till hur Sverige ska förhålla sig, men där är vi inte ännu. Vi kommer möjligen tillbaka i december, men rimligen kommer det här att behöva prövas under nästa år.
anf.18 Carl B Hamilton (FP):
Herr talman! Låt mig först göra en klargörande kommentar med anledning av några synpunkter som framförts tidigare här från oppositionen. För Folkpartiets del är målet för de här förhandlingarna att Sverige fullt ut ska kunna delta i en gemensam banktillsyn. Det förutsätter naturligtvis att de invändningar som vi har tillgodoses. För att vi ska kunna undersöka om de kan tillgodoses eller inte måste vi förhandla på ett effektivt och konstruktivt sätt. Så ligger det till.
Jag tror att det är viktigt att ha förhandlingsmålet klart för sig. Vet man inte vart man ska är det väldigt svårt att komma fram.
Jag har en fråga till statsministern som några redan har varit inne på. Det var intressant att samma dag som mötet började hade statsministern en artikel tillsammans med socialdemokraterna i Danmark. Danska och svenska socialdemokrater kanske tycker likadant - det ska bli intressant att se framöver. Men det inbjuder till en större fråga om vilka vänner vi har. Danmark uppenbarligen, Polen förefaller vara det, Tyskland har i långa stycken samma syn som vi i sammanhanget, även om tyskarna naturligtvis har en annan europeisk dagordning än vad vi har. Det vore intressant om statsministern kunde säga någonting om hur Sverige passar in i den här förhandlingssituationen. Vad är våra möjligheter? När jag läser och lyssnar på vad som skedde på mötet är mitt intryck att våra möjligheter i dag att komma fram och få våra invändningar tillgodosedda är bättre än de var tidigare, att vi kan vara lite mer optimistiska i dag.
anf.19 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! För att bygga ut reflexionen kring Danmark tycker jag att det är en poäng att en regering i Sverige som leds i form av en alliansregering med fyra partier på den borgerliga kanten skriver en artikel med regeringschefen i ett land som har en rödgrön regering. Det visar att det finns likartade synsätt även om det inte är exakt samma typ av regeringskonstellation. Jag vill anmäla ett mycket gott samarbetsklimat med den danska regeringen i det här fallet, och med en rad andra länder i den grupp av länder som finns i norra Europa, som Carl B Hamilton angav.
Det finns två typer av grundkonflikter här. Den ena gäller eurozonens 17 länder som nog hade för ögonen att tänka sig: Nu gör vi något som bara gäller oss. Sedan har de kunnat konstatera att det får genomslag även på andra, och om de andra är villiga att vara med får de nog lyssna till deras synpunkter.
Min uppfattning är att det gör man i större utsträckning nu.
Det finns en sådan delning 17-10.
En annan delning, som vi ska vara klara över och som kommer att anmäla sig igen, är mellan de mycket problemtyngda länder som önskar få avlastning med egna skulder och problem utifrån och de länder som förutsätts eller kan räknas ut vara på andra änden av ekvationen, det vill säga de länder som är tänkta att betala eller täcka andras skulder och problem. Det syns i den här diskussionen, och det kommer att synas i flerårsbudgetdiskussionen, där vi nu är på väg in i slutvarvet. Det är egentligen ingenting att hymla med, det är väl inget konstigt. Det är klart att ett djupt skuldtyngt land tänker så här: Kan vi bara få alla att dela på våra skulder minskar marknadstrycket i form av högre räntor på vårt land.
Men vi måste värdera utifrån våra utgångspunkter, och här har vi många länder som resonerar precis på samma sätt. Där måste vi hitta en balans. Det är därför vi är, precis som Carl B Hamilton anger, tydliga i våra krav. Vi tycker att vi får gehör, men slutgiltigt kan vi inte bedöma det här förrän jag kan redovisa att vi har kommit längre i förhandlingarna.
anf.20 Carl B Hamilton (FP):
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om Kina och det strategiska samarbetet med Kina. Sverige och Nederländerna deltog för några år sedan på EU-sidan i en ganska stark konflikt om vapenembargo mot Kina. Vårt argument mot att sälja vapen till Kina är att en diktatur ska vi inte sälja vapen till som sedan använder dessa vapen mot sin egen befolkning. Tyvärr tar en hel del EU-länder, typ Frankrike och Italien, lite lättare på den här typen av invändningar.
Min fråga till statsministern är: Kom frågan om vapenembargo mot Kina upp i sammanhanget? Avslutningsvis ska jag kanske betona att detta har betydelse för EU:s relationer med Förenta staterna eftersom de naturligtvis är helt emot att man skulle häva vapenembargot mot Kina. Var frågan uppe?
anf.21 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Vid återkommande toppmöten tänker vi diskutera olika former av strategiska partnerskap. Denna diskussion gällde Kina. Det var inte någon särskilt lång diskussion om detta vapenembargo. Det finns som Carl B Hamilton påpekade en lång förtidshistoria med starka kopplingar till händelserna 1989.
Det som syns är en vilja att säga att vi bör agera mer samfällt. Den återkommande slutsatsen var att om vi ska kunna utöva påtryckningar eller lägga en grund för förbättringar i relationen med Kina mår Europa bra av att kunna agera mer samlat. Det är ett sätt att försöka möta något vi ibland har noterat: Bilateralt kan Kina eller andra som kommer till Europa finna att europeiska länder agerar på olika sätt och därmed driva isär Europa. På så sätt möter de ett försvagat Europa. Åtminstone i de samtal vi förde fanns full enighet om att det är precis det som blir resultatet. Men den enigheten måste finnas även den dagen det verkligen bränner till i olika frågor, så att man inte separerar huvudstäderna utan väljer gemensamma uttryck och ett gemensamt agerande.
anf.22 Jens Holm (V):
Herr talman! Den ekonomiska kris som vi befinner oss i är en följd av att EU:s medlemsländer avreglerat och liberaliserat sina finansmarknader. Ofta har man gjort det som en direkt följd av konkreta krav från Bryssel. Det är också ett resultat av EMU, som gör att man bygger in stora asymmetrier mellan Europas ekonomier.
Nu har vi ett förslag som handlar om att rädda Europas banker samt om EMU. Jag tycker att statsministern borde ha markerat tydligare i synnerhet mot den spekulativa delen av ekonomin. Jag vill ta tillfället i akt att fråga statsministern om Sverige har spelat in konkreta förslag på att ta kontroll över den spekulativa delen av ekonomin, exempelvis genom en så kallad bankdelningslag, där man skiljer mellan den spekulativa delen av bankernas verksamhet och den traditionella "sparbanksdelen".
Min andra fråga har sin grund i att jag upplever det som att regeringen försöker sitta på två stolar. Nu fick vi delvis ett klargörande från Folkpartiets Carl B Hamilton, som sade att vice statsministerns och EU-ministerns linje är att Sverige ska gå med på den gemensamma banktillsynen. Då ska vi komma ihåg att den gemensamma banktillsynen ska ersätta all nationell banktillsyn, som ofta fungerar, i alla fall i det svenska fallet. Eftersom den här sessionen handlar om att statsministern ska förankra politiken hos oss här i riksdagen vill jag att statsministern ska vara väldigt tydlig med vad det är som gäller. Det är otroligt viktigt. Är det vice statsministerns linje eller statsministerns linje som gäller i banktillsynsfrågan?
anf.23 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Som jag angivit representerar jag hela regeringen - när jag uppträder inför EU-nämnden, i mitt agerande i Bryssel och när jag återrapporterar.
Låt mig påpeka att det är en korrekt beskrivning att tanken med den europeiska finanstillsynen är att den ska ersätta eller åtminstone sättas över nationell finanstillsyn. Beskrivningen kommer förmodligen att vara att nationell tillsyn delvis finns kvar, med delvis decentraliserat ansvar för vissa banker. Men sist och slutligen har Europeiska centralbanken det slutgiltiga finanstillsynsansvaret. Tanken är att det ska styras av en så kallad "supervisory board", där alla länder som är med ingår. På det sättet ska man utforma styrandet.
Det här måste tas med i beräkningarna. Det är också vår utgångspunkt. Andra länder har tydligare problem, som vi saknar, och större skäl att bejaka denna utveckling. Vi måste minnas att vi har en väl fungerande finanstillsyn. Men vi måste också minnas att våra banker och våra finansiella system är integrerade med vår omvärld. I ljuset av det ska vi värdera det som nu växer fram. Vi är inte fullt ut färdiga med den analysen.
Jag har inte riktigt samma uppfattning som Jens Holm om grunderna till att Europa har problem. Jag menar att avreglering av finansiella marknader har möjliggjort för marknadsekonomin att understödjas, så att vi fått tillväxt och större företag. Men det måste absolut regleras och kontrolleras. Det måste skapas transparens in i de finansiella systemen, för det finns betydande risker.
En av de saker man jobbar med är att begränsa bonusutbetalningar och ha synpunkter på hur ledningar för banker och finansiella institut beter sig när de samtidigt begär hjälp av offentliga resurser eller går in i sådana här rekapitaliseringsprogram. Detta har vi använt i Sverige. Det för vi också in i diskussionerna på europeisk nivå. Det är ett sätt att låta marknadsekonomin verka, men inom tydliga ramar, vilket jag i grunden tycker är klokt.
anf.24 Jens Holm (V):
Herr talman! Jag tackar för det klargörandet från statsministern. Det som jag tror att vi har sett inför det här toppmötet är en intern splittring inom regeringen mellan statsministern och hans parti å ena sidan och vice statsministern och Folkpartiet å den andra. Jag tror att splittringen handlar ungefär om formuleringen att Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Den formuleringen har upprepats av statsministern i regeringsförklaringarna 2009, 2010 och 2011. Men i regeringsförklaringen 2012, som gäller nu, finns inte längre den formuleringen med. Är regeringens linje att Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet eller inte?
anf.25 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Ja, den formuleringen är ändrad. Svenska folket har beslutat att Sverige inte ska ha euron som valuta. Vi har nu en finanskris, och en fördjupning sker mellan eurozonens länder. Beslutet att vi ska ha en annan valuta innebär en begränsning av möjligheterna att gå in i kärnan av olika delar när samarbetet fördjupas. Regeringen tyckte att det är bättre att vara ärlig gentemot Sveriges riksdag. Vi kan inte automatiskt säga att vi i varje del är med i en fördjupning som delvis bygger på att eurozonen skapar sig en egen grund för att kunna verka.
Eurozonens 17 stats- och regeringschefer har numera egna toppmöten. De har enats om att de ska ha egen fiskal kapacitet. De har en gemensam krishanteringsfond som kallas ESM. I alla delar står Sverige utanför, och jag har inte heller framfört något önskemål om att delta. Därför tyckte jag att det var korrekt att samlat för regeringen göra en justering i beskrivningen av målformuleringen. Detta följer av folkomröstningsresultatet 2003.
anf.26 Johan Hedin (C):
Herr talman! Frågorna om den europeiska bankunionen är många och svåra, men efter de svar vi fått här i dag känner jag mig trygg med att den svenska regeringen hanterar detta på ett bra sätt. Jag tänkte därför uppehålla mig vid några av de andra angelägna frågor som avhandlades på rådsmötet.
Medan skuldkrisen ställer krav på mer eller mindre akuta politiska åtgärder får vi inte glömma bort de mer långsiktiga frågorna. Helt avgörande för Europas framtid är hur vi hanterar tillväxtfrågorna. Näringsklimatet är naturligtvis av största vikt. Ett antal punkter som diskuterades vid rådsmötet hade också fokus på tillväxtfrågorna. Särskilt glädjande är att regelbördan för främst mindre företag adresseras.
I Sverige har vi arbetat med regelförenklingar i flera år. Inom vissa områden har också regelbördan minskat betydligt, till exempel i jordbrukssektorn. Samtidigt har en stor del av dagens regelbörda sin grund i EU:s lagstiftning. Rådsmötets slutsatser pekar också på att en eliminering av regelhinder är nödvändig för att den inre marknaden ska fungera väl.
Hur gick samtalen kring regelförenklingar? Diskuterades några konkreta åtgärder?
anf.27 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Som så ofta återspeglas dessa toppmöten som om allt vore krisrelaterat. Mindre återges i de delar som handlar om det mer framåtsyftande, som vi tror kan ligga till grund för framtida tillväxt.
Då ska man inte tro att det är mindre komplicerat. En hel del av de inremarknadsakter som jag redogjorde för handlar om hur vi ska få regelbördan att lätta och handeln inom Europa att fungera med mindre av protektionism och färre gränshinder. Sanningen är, alla stora tal till trots om att det redan är på det sättet, att detta inte är verkligheten. Men det är verkligheten som möter företagen, och det betyder väldigt mycket för ett exportberoende land som Sverige. Som företagare i Sverige märker man väldigt snabbt att den egna marknaden är för liten. Man måste gå utomlands för att kunna expandera. Alltså är svenska företagare särskilt intresserade av att vi driver dessa frågor, och det görs på ett bra sätt genom dessa inremarknadsakter. Men då stöter man också på patrull. Det blir stora diskussioner med inte minst de stora ekonomierna i Europa om att verkligen genomföra borttagande av särregleringar och all form av protektionism som finns inbyggd i vilka blanketter man ska använda och hur regelverk är uppbyggda.
I förlängningen av genomförandet av de här inremarknadsakterna kommer regelbördan att minska. Där är vi väldigt överens med kommissionen om att vara hårt drivande, och vi har anledning att fortsätta den diskussionen.
Många säger vackra saker, men praktiskt har vi mycket kvar att göra. Just de inremarknadsakter som nu redovisas är bland de mest praktiska för att följa upp och ligga på, som vi faktiskt har utverkat. Därför är det väldigt bra om de delarna i slutsatserna handlar om det.
anf.28 Johan Hedin (C):
Herr talman! Jag vill fortsätta på samma spår. Finns det ett intresse från andra medlemsstater för att se hur det svenska exemplet med regelförenklingar har fungerat? Frågar man efter påvisbara resultat i tillväxten av regelförenklingen?
anf.29 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Vi har ju var sitt regelförenklingsarbete, ett nationellt och ett på EU-nivå. Regeringen som tillträdde 2006 är den första som de facto har åstadkommit en minskning av regelbördan som har kunnat redovisas på företagsamheten i Sverige. Min erfarenhet av vårt arbete är att väldigt mycket av detta i svenskt fall är förknippat med hur man utformar skatteregler. Det finns naturligtvis också andra exempel - det nämnde Johan Hedin själv - bland annat när det gäller regleringen inom miljö- och lantbrukssektorn.
När det gäller EU-nivån är det mer av karaktären att få en standard som är EU-gemensam för att undanröja grunder för nationell protektionism. Därför är delvis arbetet annorlunda men väl så viktigt. Man kan säga att det bör rycka fram med parallella spår, därför att båda dessa verkligheter finns för svensk företagsamhet, och den samlade effekten kommer att vara det som ger bättre grund för företagsamhet i vår del av världen.
anf.30 Robert Halef (KD):
Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporteringen.
De tre kraven för svenskt deltagande i den föreslagna tillsynsmekanismen är fullt rimliga. För att Sverige ska kunna ställa sig bakom tillsynsmekanismen krävs, såsom statsministern framfört, ett svenskt röstinflytande och kapitaltäckningskrav för våra banker, liksom att svenska skattebetalare och banker inte belastas ekonomiskt för andra bankers misslyckanden.
Min fråga till statsministern är följande: Anser statsministern att det utöver dessa krav finns omständigheter som skulle kunna ändra Sveriges hållning till tillsynsmekanismen?
anf.31 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Det är klokt att påminna om att utöver de tre krav som framfördes, och som det fanns bred uppslutning kring i EU-nämnden inför toppmötet, finns också andra frågor där vi har anledning att se över hur den nya finanstillsynen ska komma på plats. Låt mig nämna en uppenbar.
Om 17 länder inrättar en finanstillsyn med Europeiska centralbanken som tillsynsmyndighet är det dessa länders gemensamma centralbank som utgör tillsynsmyndighet. Men i samma stund som det 18:e landet går med, alltså ett land som har en annan valuta och en annan centralbank, blir onekligen en del frågor av legal karaktär intressanta. Hur ska en centralbank som är finanstillsynsmyndighet agera i ett land där man inte är centralbank? Och finns det lagstiftning i respektive land som möjliggör detta? Troligtvis inte. Därför måste en hel del analys göras av själva det legala genomslaget om man väljer Europeiska centralbanken som tillsynsmyndighet.
Det är korrekt att det finns andra synpunkter utöver dessa tre. Där har jag resonerat på det här sättet: Låt oss analysera färdigt. Låt oss se hur de legala texterna arbetas fram, återrapportera det löpande till riksdagen och låt det påverka vårt agerande. Så svaret är ja. Det finns utöver dessa tre också andra frågor som vi ännu inte har svar på fullt ut.
anf.32 Allan Widman (FP):
Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten. Jag vill passa på tillfället att säga att jag har läst den tidningsartikel av företrädare för Folkpartiet som diskuterats tidigare. Jag har också lyssnat på samtliga partier i EU-nämnden och på de framställningar som ministrarna har gjort där. Det råder inget som helst tvivel om att målsättningarna torde bäras upp av en mycket bred politisk enighet, också inkluderande mitt parti. Vad som möjligen är viktigt att poängtera är att när man går in i förhandlingarna har det betydelse för slutresultatet att man har en konstruktiv attityd och inte en ultimativ dito.
Bankunionen och kanske inte minst takten i arbetet med att förbereda unionen som vi nu har sett har varit påverkad av den ekonomiska situationen främst inom euroområdet. De åtgärder som vidtas är naturligtvis ägnade att försöka skingra osäkerhet.
Mot den bakgrunden - förlåt mig, det är kanske en smula filosofiskt - skulle jag vilja ställa frågan: Bedömer statsministern att de åtgärder som nu planeras och som ingår i den så kallade bankunionen är relevanta och ändamålsenliga för att just klara detta att skingra osäkerheten? Och, bland mycket annat som ligger i vågskålen, vilken betydelse får det huruvida ett eller flera av de så kallade tioländerna, de som står utanför EMU, väljer att inte vara med i samarbetet?
anf.33 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag uppfattar att Europas problem grundar sig i bristande konkurrenskraft gentemot omvärlden utanför Europa men också en fortgående finanskris som inte är färdighanterad och i förlängningen av finanskris- och konkurrenskraftsproblem dessutom tilltagande problem med offentliga finanser. Om alla dessa delar finns med är ändå en korrekt utformad finanstillsyn och därtill länkad möjlighet till rekapitalisering för problemtyngda banker en del av svaret för att skapa en hanteringsordning när det gäller finanskrisen.
Blir finanstillsynen bra och kraftfull kommer det i realiteten att klarläggas var i Europa det finns kvardröjande bankproblem, och dessutom kreeras muskler för att hantera dem. Det är bara det att vi naturligtvis vill vara med och diskutera vem som ska stå för de musklerna och hur ansvarslinjerna ser ut. Men jag är övertygad om att rätt utformat bidrar detta absolut till att förbättra framför allt den hantering som handlar om att röja undan finanskrisens grunder.
Sedan får vi naturligtvis minnas att annat därtill behöver göras. Jag har också angivit i dag att det som kallas bankunion, som ju framför allt är banktillsynen, är en av delarna i den rapport som de fyra presidenterna har presenterat. Där synes det vara så att eurozonen i mindre delar går vidare. Bland annat nämnde jag fiskal kapacitet och projektidén att man med individuella incitament ska kunna koppla resursgivning till att länder genomför vissa reformer, återigen också inom eurozonen. Det kommer alltså mer.
Ja, det kommer naturligtvis slutligt att också bedömas hur många länder som de facto går med. Låt mig bara påpeka att flera länder är före Sverige i att gå med, i den bemärkelsen att de inte har något folkomröstningsnej eller något undantag, som ju Danmark har. Därför räknar jag med att det blir fler än 17 om bara utformningen blir rätt. Sedan stannar det någonstans före 26, därför att vi förutsätter att Storbritannien inte går med. Hur detta slutligt landar har jag nog inga svar på i dag.
anf.34 Bo Bernhardsson (S):
Herr talman! Jag tackar statsministern för informationen.
Jag tänkte hänga mig fast vid inflytandefrågorna och hur de ska organiseras. En annan aspekt på inflytandet är den vidare frågan om demokratiskt inflytande för nationerna över de regelverk som byggs upp.
Statsministern säger att han upplever att man kanske har lyssnat mer när det gäller inflytandefrågorna än när det gäller annat.
Det vi har att hålla oss till, som inte är med vid förhandlingarna, är i hög grad de papper som föreläggs. Jag har ägnat mig åt att studera de papperen, både färdplanen, som den är skriven, och rådsslutsatserna. Och jag har försökt se vad som står om inflytande.
Det är ganska förvirrande och ganska motsägelsefullt, tycker jag.
Det står i rådsslutsatserna att det är viktigt att säkerställa lika villkor för de medlemsstater som deltar i den gemensamma tillsynsmekanismen och de som inte gör det.
Det står i en annan punkt, tidigare, att det finns ett behov av att säkerställa en rättvis behandling och representation av både de medlemsstater som ingår i och de medlemsstater som står utanför euroområdet men som deltar i tillsynsmekanismen. Där var det inte likabehandling, men det var rättvis behandling.
Det står på en annan plats att de länder som inte har euron som valuta ska få möjlighet att samarbeta intensivt med ECB. Det står att ECB bör ha möjlighet att utföra sina tillsynsuppgifter helt oberoende. Då är det att märka att det i fördraget står att det finns ett instruktionsförbud. Man får inte ta emot instruktioner. Man får inte begära instruktioner. Och man får inte ge instruktioner till ECB.
Det gäller också, som jag förstår det, om man tilldelas tillsynsuppgifter, vilket man kan tilldelas, av fördraget.
Som jag säger är det inte alldeles enkelt om man ska hålla sig till handlingarna, och så mycket annat har man inte att hålla sig till om man inte är med i själva diskussionerna.
När statsministern säger att de har lyssnat och hyser någon sorts hopp om att det ska landa rätt väl undrar jag: Hur ska man se på det här? Vad har statsministern för egna idéer? Finns det en skiss för någon sorts inflytande?
anf.35 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag tror nog att riksdagens protokoll ska visa att jag har varit väldigt öppen med att detta inte är färdigt och att det absolut ligger mycket i de frågor som Bo Bernhardsson antyder.
Låt mig bara ödmjukt påpeka att de 17 länder som har euron som valuta ännu inte är klara över ifall det blir ett 18:e land som går med. De har utformat detta väldigt mycket i synen att det är 17 som har euron och att det är ECB som ska vara tillsynsmyndighet.
Det var därför jag påpekade att i samma stund som det blir nr 18 faller en lång rad legala frågor ut men också inflytandefrågor. Hur ska ett land som inte har ECB som centralbank förhålla sig till detta faktum? Då svarar man: Ja, fast det blir ett supervisory board, som man kallar det, som kommer att styra över tillsynsmyndigheten. Och alla nationella tillsynsmyndigheter kommer att föras upp i detta supervisory board.
Då frågar vi: Ja, men hur ska då röstfördelningen se ut, så att alla garanteras ett inflytande? Ja, det är kvar att utforma. Och det vill jag öppet redovisa. Det är inte färdigt.
Men det jag menade var - och det är ju de platser som också Bo Bernhardsson återger - att det reflekteras i slutsatserna att man ändå noterar att det faktiskt kan bli fler än 17, och då måste man förhålla sig till att det är en jämvikt här.
Där vill jag då anmäla att jag i valet mellan lika och rättvis väljer rättvis, och jag ska förklara varför. Vi har inte begärt likabehandling. Jag har nämligen inte anmält att Sverige ens om vi går med i finanstillsynen vill komma med i ESM och vara med och finansiera rekapitaliseringen av problemtyngda banker. Vi uppfattar fortsatt detta som eurozonens eget instrument. Därför tycker jag att "rättvis" är mer befogat.
Vi anmäler inte samma behov, intresse och vilja att täcka underskott, som det i realiteten kommer att bli fråga om, i andra länders banksystem. Ja, då får det möjligen påverka utformningen även när det gäller sådant som röstregler.
Detta har vi ingen anledning att slutförhandla här i dag, men det visar också känsligheten i hur man formulerar detta. Och bara för att säga det uppenbara: Vi förhandlar inte heller på svenska. Det här är översättningar av förhandlingar som har skett delvis på engelska, delvis på franska. Men så är den europeiska verkligheten.
Det är helt korrekt. Det finns mycket kvar att göra kring detta. I utformandet av detaljerna ligger avgörandet av om det här är bra, och det är vi inte färdiga med att ge besked om i dag.
anf.36 Staffan Danielsson (C):
Herr talman! Vår statsminister, Sverige, EU och världen har mycket att stå i. Jag tänkte bredda diskussionen till punkt 21 i slutsatserna från Europeiska rådets möte, som handlar om en mycket allvarlig situation i ett land i Afrika som heter Mali.
Som statsministern redovisade har det varit uppe. Det har varit behandlat av utrikesministrarna. Det är inbördeskrig. Man har inte kontroll över landet. Det är islamistiska fundamentalister som härjar där.
EU är alltså fast beslutet att ge ett omfattande stöd till Mali. Man överväger också att stödja den planerade internationella militära styrkan i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 2071, vilket är väldigt bra. Och man överväger, vilket jag tycker är intressant, att påskynda planeringen av en eventuell militär aktion inom ramen för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, GSFP, för att bidra till att omorganisera och utbilda Malis försvarsmakt.
Det här var kanske inte uppe så mycket, men det finns med i slutsatserna. Jag vill bara uttrycka mitt stöd för att EU verkligen backar upp detta.
Jag funderar lite. Om det blir en insats från EU, vilket jag är positiv till, undrar jag: Är det Frankrike och andra länder som man kanske huvudsakligen tänker på där?
Den sista frågan är: Om det blir av, skulle Sverige kunna tänka sig att överväga att vara med i en fredsinsats när det gäller Afrika inom den här ramen? Det skulle jag också kunna vara positiv till.
anf.37 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Det som står i slutsatspunkten 21 är ett direkt återgivande av utrikesministrarnas skrivning i den här delen. Detta har varit frekvent diskuterat på utrikesministrarnas respektive möten och också väldigt närvarande i diskussionerna i FN:s generalförsamling vid öppnandet för några veckor sedan.
Världen ser med stor oro på det faktum att vi har delar av Mali som nu domineras av al-Qaida-inspirerade grupper och andra grupper som står i skarp konflikt till Malis centralregering. Det finns då förhoppningar om att ett afrikanskt initiativ tillsammans med Malis regering ska kunna stävja och möta denna situation.
Men precis som återges här kommer även andra typer av insatser - det namnges också vad det skulle kunna tänkas vara - att vara aktuella.
Det är för tidigt att säga vem som ska utföra det arbetet. Jag har inte anmält att Sverige står villigt att göra det. Det får, så att säga, utvärderas i en annan del.
Det man påminns om i alla de här diskussionerna, som gäller afrikanska stater, är att Europa har ett kolonialt förflutet, det vill säga här finns länkar ned i Afrika som nära nog alltid, vill jag säga, är kopplade till något av EU:s medlemsländer. Så är det också i det här fallet, som Staffan Danielsson säkert är väl bekant med. Därför är det de här referenserna till Frankrike.
Vi får se hur den utformningen ser ut. Jag tror - det är åtminstone så som det beskrivits för mig när utrikesministern och andra har talat om det här - att det finns en väldig vilja i Afrika att själv kunna samla Afrika till svar mot den utmaning som detta ändå är.
Det är oroligt i Mali, men det riskerar också att spridas en oro till många andra afrikanska länder.
anf.38 Hans Rothenberg (M):
Herr talman! Tack, statsministern, för redogörelsen för Europeiska rådets möte!
Mycket av diskussionerna är fokuserat på bankunionen, på det som vi kan kalla för liturgin, ordningsreglerna, för hur det ska fungera mellan bankerna i Europa.
En bankunion kommer inte att ta Europa ur krisen. Det kan vara ett redskap som kan hjälpa till att få ordning på affärerna. Det kan vara ett redskap som kan hjälpa till inför framtiden för att vi inte ska hamna i motsvarande situation igen.
Det är tillväxt och utveckling som är nyckeln för att Europa ska ta sig ur det här. Det var då glädjande att höra att det är mer diskussioner på rådets möte om de här frågorna än vad som kanske återges i medierna och vad vi kanske i den här kammaren annars får till oss. Det här är bra, för det är endast genom att spänna de musklerna som Europa kan ta sig framåt av egen kraft.
Jag blir lite fundersam när jag tittar i utdragen från diskussionerna och noterar att det finns ett antal länder som har begärt ett fördjupat samarbete om en finansiell transaktionsskatt. Det här är någonting som Sverige har tagit avstånd från tidigare. Man har bedömt att det inte är bra för vare sig Europa eller de enskilda länderna.
Jag skulle vilja höra statsministern kommentera detta. Hur realistiskt är det att det här initiativet ska bli en verklighet? Och finns det någon risk att utvecklingen är på väg åt ett håll som skulle innebära att det även vore tvingande för Sverige på sikt att vara med i ett samarbete om en finansiell transaktionsskatt?
anf.39 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Det är riktigt. Det är elva medlemsstater som har begärt ett initiativ som bland annat också inskärper att kommissionen ska snabba på att ta fram en finansiell transaktionsskatt som ska täcka dessa elva länder. Det väcker dock frågor om hur denna eventuella transaktionsskatt ska förhålla sig till handel även med länder som inte inför den.
Allteftersom jag har följt en del av de här förhandlingarna ser jag att det finns många frågor kvar att besvara. När vi säger finansiell transaktionsskatt tänker många på Tobinskatten, det vill säga den idé som har funnits om en global transaktionsskatt, och då menar vi just en beskattning av transaktioner i den finansiella sektorn. En sådan skatt har vi som enda land försökt oss på. Det gav inte så stora intäkter, och transaktionerna lämnade Sverige. Vi tog bort det av det enkla skälet att det inte blev vad det beskrevs som. Vi tror att det finns betydande risker med en finansiell transaktionsskatt eftersom det inte heller är så att kapitalmarknaderna är begränsade till Europa och inte heller till de här elva länderna, utan det kan bli motsvarande erfarenhet om man utformar det på det sättet.
Det finns då de som i stället för en transaktionsskatt har talat om mer av en avgift som läggs på bankerna, och lite beroende på vad man lägger avgiften på kan det mer likna något som vi har gjort bland annat i Sverige och Storbritannien. Det är så vi bygger upp de här fonderna som ska öka banksystemets motståndskraft emot eventuella förluster i framtiden. Men då får man i så fall vara tydlig med att det man menar, det har vi redan nationellt valt att göra.
En annan väldigt viktig fråga är vem som ska få ta emot de förmodade inkomster som den här transaktionsskatten är tänkt att ge. Kommissionens förslag är att inkomsterna ska landa hos EU:s gemensamma institutioner och bli ett sätt att finansiera EU-gemensam verksamhet. Samtidigt står en del hemma i sina parlament och beskriver hur dessa inkomster ska finansiera välfärdssatsningar.
Det har vi inte heller det slutgiltiga svaret på. Sverige har sagt att vi inte är intresserade av detta. Det är inte heller så som vi först trodde, att det är hela eurozonens sjutton länder som står bakom. Bland annat Finland har inte anmält någon vilja att delta, utan det handlar som sagt var om elva länder. Svaren på dessa detaljfrågor och hur detta ska utformas hade vi inte vid det här toppmötet. Kommissionen ska nu skyndsamt arbeta vidare med förslaget.
anf.40 Peter Eriksson (MP):
Herr talman! Ett av problemen med eurosamarbetet kan kanske sägas vara att man först hade att ta ställning till fördraget och om man skulle vara med i valutasamarbetet, och långt senare, när den ekonomiska krisen var ett faktum, så får man diskutera om vem som ska betala kalaset när det blir stora problem.
Jag tycker att statsministern resonerar bra kring ett antal viktiga frågor som man måste lösa för att vi ska kunna diskutera att vara med i det här projektet. Men vi ser också en tidtabell som säger att redan vid årsskiftet ska vi ha ett rättsligt ramverk, och först därefter kommer frågorna upp mer i detalj om vem som ska betala och så vidare.
Finns det inte en risk i den här processen att vi lite grann får se samma sak igen? Först ska man ta ställning till om man ska vara med, och sedan, långt senare, ska man komma fram till kärnfrågorna om vem som ska betala och hur mycket. Därigenom är det svårt att vid beslutstillfället finna ett klart svar på de viktiga frågor som statsministern ställde.
anf.41 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! När det gäller Peter Erikssons inlägg var det delvis detta jag sade under toppmötet: att vi tycker att det är bättre att man arbetar igenom och får saker och ting klart och svarar på frågor innan man utlovar det och att det inte finns någon poäng med att skynda på saker som man inte vet exakt hur de slutgiltigt ska utformas.
Men EU-samarbetet fungerar ju så att vi kommer från olika håll. Det finns andra länder som särskilt betonade vikten av att just ange årsskiftet som möjligt att få det rättsliga ramverket på plats. Jag tycker att det fortsatta arbetet får visa om det verkligen är möjligt och om det går att svara på alla de frågor som jag bland annat har återgett här till riksdagen i dag. Vid decembertoppmötet måste vi sedan slutgiltigt bedöma om det finns en grund att gå vidare, och sedan är jag övertygad om att många av dessa praktiska frågor och de för Sverige helt avgörande frågorna kommer att gå in på nästa år.
I den delen kan jag bara instämma att detta är den svenska regeringens uppfattning och den har vi framfört på det sätt som jag nu har redogjort för till många av ledamöterna under detta toppmöte.
anf.42 Karl Sigfrid (M):
Herr talman! Statsministern! Vi har i anslutning till rådsmötet fått bevittna en viss spänning mellan å ena sidan Storbritannien som vill frysa budgeten och å andra sidan kommissionen och en lång rad medlemsländer som vill se en svällande budget. David Cameron har genom sitt engagemang tagit strid inte bara för Storbritanniens bästa utan också för Sveriges bästa till nytta för alla som vill se en ansvarsfull budgetpolitik på EU-nivå.
Jag undrar därför: Hur ser statsministern på möjligheten att nå framgång i arbetet med att frysa EU:s budget?
anf.43 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Jag kan som återrapportering från det toppmöte där jag har nu har varit torsdag och fredag ange att denna fråga naturligtvis fanns i marginalen. Vi fick frågor också kring detta. Men vi är kallade till ett extrainsatt Europeiska rådet om några veckor, i slutet av november, för att enbart diskutera och försöka komma överens om den kommande flerårsbudgeten som ska täcka, tror jag, 2014 till 2020. Det kommer, och det har jag redan bekantgjort, att göra att nya linjer återigen kommer att väckas upp mellan länder som är nettobidragsgivare och de som har mer förväntan om att större resurser ska komma till dem via EU:s budget.
Nu har jag ingen anledning att i dag dra exakta linjer kring detta. Låt mig dock påpeka att Birgitta Ohlsson som sköter dessa förhandlingar för Sveriges regering på ett mycket framgångsrikt sätt har kunnat hålla ihop en ganska stor krets av länder som består av flera av de här nettobidragsgivarna som går vida utöver Storbritannien. Jag tror att det är väldigt klokt att vi försöker hålla ihop oss som en större grupp för att på det sättet kunna säkra inflytande för våra intressen.
anf.44 Börje Vestlund (S):
Herr talman! Jag var inte här när statsministern presenterade sin rapport, så jag ber om ursäkt om jag ställer en fråga som redan är rapporterad.
Vid EU-nämndens sammanträde tog jag upp den inre marknaden som många i den här kammaren tycker är en av de viktigaste bitarna i EU-samarbetet. Vi är verkligen glada över att kunna samarbeta med andra länder om just handel.
Men det handlar, precis som statsministern tidigare har sagt, fortfarande om protektionism. Det handlar om gränshinder. Det handlar om yrkeskvalifikationer. Det handlar om konsumentskydd med mera. En del av de här reglerna är också svåra att implementera och tar lång tid. Till exempel tjänstedirektivet som antogs av både rådet och parlamentet för ganska länge sedan är fortfarande inte fullt ut implementerat. Det återstår alltså mycket arbete för konkurrenskraftsrådet och handelsministrarna innan man har uppnått en möjlighet till en fri handel med varor och tjänster i hela Europa.
I EU-nämnden ställde jag frågan om just detta: att man nu går vidare nu med Inremarknadsakten II när inte man har kommit så långt att man har fått verkan och sett vad Inremarknadsakten I har inneburit. Inremarknadsakten II innehåller ju mer långtgående förslag, och precis som jag sade då kan vi ha olika uppfattningar om huruvida dessa är bra eller dåliga. Men vi kan ändå fråga oss: Ska man stanna upp här och inte arbeta med implementeringen, eller ska man fortsätta och gå vidare?
Jag förstår att det är mycket mindre sexigt, om jag får använda det uttrycket, att implementera lagstiftning än vad det kan vara att komma med nya fräcka förslag. Men min fråga är helt enkelt: Hur mycket diskuterades det här i rådet, och hur långt kom man i de diskussionerna?
anf.45 Statsminister Fredrik Reinfeldt (M):
Herr talman! Som jag angav finns det en tendens att det alltid återges från dessa toppmöten som att det enda vi sitter och diskuterar är finanskrishantering och kortsiktig krishantering. Men våra diskussioner är väsentligt mer kopplade just till långsiktigt genomförande av tidigare direktiv och också av reformer som har angetts inom ramen för den europeiska terminen och som har getts till enskilda medlemsländer som propåer för genomförande. Kommissionen påpekade på toppmötet, liksom ofta annars, att många länder brister i just genomförandet - i båda delarna. Det gäller reformer som ska öka konkurrenskraften inom ramen för EU 2020, europeiska terminen och också i inremarknadsakterna. Det finns de som syndar mer och de som syndar mindre, och det pekas ibland ut vilka länder det är fråga om.
Det här reflekteras faktiskt också i texten. Vi är väl medvetna om att Inremarknadsakten I inte är färdig och på plats. Fortsatt angeläget arbete måste vänta. I Inremarknadsakten II finns andra viktiga delar. Vi har all anledning att bejaka mycket av detta. Vi går vidare och fördjupar. Servicesektorn och handeln nämndes. Det handlar mycket om digitalisering och gränsöverskridande internetbaserad handel. Mycket av detta måste fås på plats. Sverige kommer att vara en stor vinnare av en fördjupning i de delarna.
Det här är mer ett vittnesbörd om att vi inte alltid gör det vi har lovat. Vi ska trycka på och tala om det. Till slut är det enskilda medlemsländer som måste åka hem, ta sitt ansvar och genomföra lagstiftningen. Det är som sagt många som inte gör det.