Frågestund

anf.36 Maria Stenberg (S):

Fru talman! Det är bistert på den svenska arbetsmarknaden just nu. Vi närmar oss en arbetslöshet på nästan 9 procent. Nyligen kom regeringens propositionslista, och jag fick blada rätt länge innan jag hittade Arbetsmarknadsdepartementet. På sista sidan hittade jag det, och där har arbetsmarknadsministern lyckats få fram två propositioner som kammaren ska behandla före sommaren. Med tanke på att det finns 414 000 arbetslösa, hög långtidsarbetslöshet och många som rasar in i regeringens åtgärd fas 3 blir min fråga: Är det verkligen möjligt att arbetsmarknadsministern inte har fler än två förslag på hur man ska lösa arbetslösheten i Sverige i dag?

anf.37 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Tack för frågan! I dag fick vi den senaste statistiken, AKU:n, från SCB, som visar på en alldeles för hög arbetslöshet - 7,4 procent. Vi såg i samband med budgeten för 2013 betydande risker på arbetsmarknaden, framför allt kopplade till industrin och exportsektorn. Sverige är mycket exportberoende. Hälften av allt vi producerar går på export, och en stor andel går till krisdrabbade länder. Av just det skälet lade vi fram en expansiv budget på 23 miljarder. Den har ett tydligt jobbfokus med satsningar på utbildning, arbetsmarknadspolitik, lägre bolagsskatter, lägre arbetsgivaravgifter. Regeringen gör således en stabil satsning för att mota arbetslösheten.

anf.38 Maria Stenberg (S):

Fru talman! Det fanns en arbetsmarknadsminister före Hillevi Engström som alltid raljerade i kammaren och sade att om man gör som man alltid har gjort, då blir det som det alltid har varit. Den nuvarande regeringen har provat allt från att svälta ut arbetslösa till att alltid säga att skattesänkningar är det gyllene medlet som ska ge de nya jobben. När vi nu har en arbetslöshet på över 400 000 människor och Arbetsmarknadsdepartementet kommer med två förslag till kammaren på hur man ska underlätta för människor som är arbetslösa att hitta nya jobb blir frågan: Är regeringens idétorka verkligen så stor? Den måste ju vara det eftersom Arbetsmarknadsdepartementet bara presenterar två propositioner för kammaren i år.

anf.39 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Maria Stenberg vet att det där inte är sant. Regeringen har lagt fram en budget som är mer expansiv än Socialdemokraternas budgetförslag med en mängd olika satsningar som gör att vi förhoppningsvis kommer att ha en god utveckling i framtiden. Om vi jämför med övriga Europa har vi en lägre arbetslöshet i genomsnitt, och vi har den lägsta långtidsarbetslösheten. Det har vi tack vare att vi kunnat upprätthålla hög sysselsättning. Vi har lyckats få fler sysselsatta i dag. Om vi hade haft samma utveckling som övriga Europa skulle vi ha haft 180 000 färre sysselsatta. Med Socialdemokraternas förslag om att höja skatter och avgifter med 30 miljarder hade vi troligtvis kommit i ett ännu sämre läge. Nu kan vi satsa på det som bygger Sverige starkt, på jobb och utveckling, utbildning, infrastruktur, forskning. På så sätt bygger vi Sverige starkt.

anf.40 Jenny Petersson (M):

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till statsrådet Hillevi Engström. Den går i samma riktning som den föregående frågeställarens. Tack vare alliansregeringens arbetslinje och ansvarsfulla ekonomiska politik har den svenska tillväxten och sysselsättningen utvecklats bättre än i flera andra länder i Europa. Sedan 2006 har Alliansen arbetat med att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Flera reformer har genomförts inom arbetsmarknadspolitiken men även på andra områden som utbildning, skatter och så vidare. Full sysselsättning är viktigt. Utmaningar finns fortfarande. Arbetet tar aldrig slut. Jag har en fråga som rör jobbpakten. Den har uppmärksammats av oss politiker och av medierna. Hur är arbetet kring jobbpakten uppbyggt, och hur går det arbetet? Det är en viktig fråga, främst för ungdomar.

anf.41 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Tack för frågan! Det är ett angeläget område. Sedan ett drygt år tillbaka för jag och finansministern samtal med arbetsmarknadens parter, såväl arbetsgivare som fackliga organisationer. Det har fått stort gehör och bygger på att fack och arbetsgivare ska ta ett gemensamt ansvar för att fler ungdomar ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Då ska staten kunna bidra med sänkta arbetsgivaravgifter och annat som är efterfrågat av parterna. Det handlar bland annat om handledarstöd. En äldre medarbetare som kanske inte längre orkar jobba lika aktivt i produktionen ska kunna handleda en grupp ungdomar så att de kommer in. Vi kommer att fortsätta med dessa diskussioner. Just nu pågår avtalsrörelsen, så det är inte lika aktivt, men i Regeringskansliet jobbar vi vidare med olika metoder. Jag vill understryka att det sker utifrån företagens behov och att också facken finns med på tåget. Det är mycket angeläget för oss - och positivt.

anf.42 Jenny Petersson (M):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret angående jobbpakten. Det behövs verkligen fler vägar in till arbete, inte färre. Det är viktigt att samtal förs med arbetsmarknadens parter så att man kan komma med förslag. Jag ser fram emot förslagen. Det är bra att ungdomsarbetslösheten tas på stort allvar. Det är en av de mest diskuterade frågorna, framför allt när man möter ungdomar, vilket jag gör. Det gäller inte minst denna vecka när jag haft en praktikant hos mig, Maja Prahl. Då har vi diskuterat den här frågan mycket. Det behöver som sagt göras mer för att ungdomar ska komma i arbete. Vi vet att många ungdomar är arbetslösa en kort tid, och de som är arbetslösa eller hamnar i utanförskap saknar ofta fullständiga betyg. Vad mer gör regeringen, förutom jobbpakten och de förslag som ska komma, för att skapa fler vägar till arbete, särskilt för ungdomar?

anf.43 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Vi jobbar på både kort och lång sikt. Det vi gör på kort sikt, vilket kanske är viktigt att informera om, är att försöka motivera ungdomar att gå tillbaka till skolan för att få en grundläggande utbildning, grundskole- och gymnasieutbildning. De ungdomar som vi lyckas motivera, eller rättare sagt de som vi lyckas motivera genom folkhögskolan där ju många ungdomar nu faktiskt går, har i vissa situationer möjlighet att få ett förstärkt studiestöd på 6 500 kronor per månad. Från folkhögskolornas sida lyckas man ganska bra med att motivera ungdomar att gå tillbaka till studier. För många ungdomar är dock skolan inte ett alternativ. De vill komma ut och arbeta, och därför måste vi få fler arbetsgivare att välkomna dessa ungdomar. Då tror jag att det är oerhört viktigt att arbetsgivaren också får lägre kostnader. När man halverar arbetsgivaravgiften vid anställning av ungdomar blir det betydligt billigare att anställa. Det är en viktig del bland många andra för att få ungdomar i jobb.

anf.44 Stina Bergström (MP):

Fru talman! I många trafikolyckor på våra vägar är lastbilar inblandade. Vi har alla sett de skrämmande bilderna från Tranarpsbron i Skåne förra veckan. Vartannat fordon på bron var en lastbil. En olycka mellan en lastbil och en personbil får ofta allvarliga följder. Ju tyngre lastbilen är, desto farligare krockvåld. Den tunga trafiken är inblandad i 20 procent av dödsolyckorna på vägarna. Sedan Moderaterna tog över transportpolitiken 2006 har antalet svenska lastbilar på vägarna ökat med nästan 80 000. En halv miljon svenska lastbilar åker nu på våra vägar. Vi vet också att de utländska lastbilarna ökar i antal hela tiden. Det här är inte rätt väg att gå. Att minska lastbilstrafiken på våra vägar är inte bara en miljöfråga, utan också en fråga om att rädda liv. Vad tänker infrastrukturministern göra för att minska antalet lastbilar på våra vägar?

anf.45 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Jag tror att det är oerhört viktigt att vi inser att vi behöver ha alla trafikslag och alla transportslag i Sverige och att vi behöver optimera dem ihop så bra som möjligt. Vi kommer aldrig att kunna klara oss enbart med godstransporter på tåg. Vi behöver dessutom även kunna föra godset till tåget om det ska gå vidare med tåg. Stina Bergström säger att fler lastbilar åker på våra vägar sedan Alliansen tillträdde. Det skulle också kunna tolkas som att tillväxten och efterfrågan har ökat, inte minst på gods för näringslivet, vilket borde ses som positivt. Jag och regeringen jobbar för att återställa järnvägen, så att den får tillbaka den standard som den en gång i tiden var byggd för, så att man återigen vågar lita på transporter på järnväg. Men vi kommer också att se till att fortsätta arbetet med att bygga säkra och framkomliga vägar. Vi ska inte vara rädda för lastbilen, för även den utvecklas tekniskt, miljömässigt och bränslemässigt, och effektiviteten ökar.

anf.46 Stina Bergström (MP):

Fru talman! Jag tackar för svaret, men känner inte att vår regering ser problemet med den ökade lastbilstrafiken på våra vägar. Jag vet också att Moderaterna driver på för att få ännu längre, tyngre och därmed farligare lastbilar på våra vägar, så kallade monsterlastbilar, samt för att de lastbilarna ska få köra i hela EU. Jag körde bakom en 90 ton tung lastbil på vägen mellan Kaunisvaara och den nya malmfyndigheten i Svappavaara förra veckan. Det var en obehaglig upplevelse. På den 16 mil långa sträckan kommer det snart att gå en lastbil med malm var tredje minut. Frågan är inte om, utan när, en allvarlig olycka kommer att hända. Regeringen har tidigare inte förstått nödvändigheten av att bygga en järnväg på den här sträckan. Det är någonting som vi i oppositionen nu har drivit igenom. Hur går arbetet med den nya järnvägen till Kaunisvaara, ministern? När kommer den att bli färdig?

anf.47 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Jag hade med min enkla uppfattning ett förtroende för att Miljöpartiet tycker att det är bra att man jobbar med effektivare transporter. Längre och tyngre lastbilar behöver inte vara någonting negativt. Vi har i Sverige jobbat väldigt framgångsrikt med ett projekt som heter En trave till, inte minst inom timmertrafiken och flistrafiken. Om lastbilarna är längre kan man de facto använda två i stället för tre lastbilar. Det sparar tid och bränsle och ger ekonomi. Det handlar kanske snarare om att göra det man gör effektivare. Det behöver heller inte vara miljösmart att en massa tåg går olastade, även om tåg i sig är bra. Det är därför vi måste fokusera på att optimera och göra rätt saker. När det gäller Pajala tror jag att Miljöpartiet är medvetet om att Northland Resources börjar föra ut sina produkter redan i år. Till i år hade vi aldrig fått en järnväg på plats.

anf.48 Gunnar Andrén (FP):

Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Björling. Vi har tidigare i dag diskuterat den svenska exporten. Hur den utvecklas var en viktig fråga för Socialdemokraternas ordförande i näringsutskottet, Jennie Nilsson. Vi har i och för sig höga ambitioner. Det är väldigt viktigt hur exporten utvecklas. Utan ökad export kommer vi inte att få någon välfärd. Vi kommer inte heller att få ökad sysselsättning i landet. Protektionismen har en tendens att breda ut sig i världen. Ett av de länder som vi har anledning att ställa stora förhoppningar på i detta sammanhang är världens största ekonomi, nämligen Förenta staterna. Men Förenta staternas exportandel är bara 8 procent av hela ekonomin, medan vi har 50 procent. Jag vet att det är ett nytt frihandelsavtal på gång med USA. Hur ser situationen ut för frihandeln mellan USA och Europa?

anf.49 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! Jag tackar för en viktig fråga. För att vi ska kunna öka vår export och därigenom få fler i sysselsättning och öka vårt välstånd krävs naturligtvis bra avtal världen över som underlättar för handel. Ett frihandelsavtal mellan EU och USA har diskuterats under väldigt många år. Tidigare har man sett det som att världens två största ekonomier skulle gå samman. Därför har man ansett att vi i stället bör fokusera på andra länder, som är i större behov av detta just nu. Men de senaste åren, framför allt efter finanskrisen, har amerikanerna börjat tala om Buy American. Fransmännen följde efter och drog hem fabriker från övriga Europa, och Tyskland hakade på. Protektionismen bredde ut sig. Det är väldigt viktigt att starta förhandlingar mellan EU och USA. Därför har vi gjort en större rapport med flera deltagare från Europa och USA, där vi påvisar vikten och möjligheterna men också svårigheterna i de här förhandlingarna.

anf.50 Gunnar Andrén (FP):

Fru talman! Buy American är ett väldigt hot mot svensk sysselsättning över huvud taget. Det måste man inse. Låt mig dock flytta perspektivet till den inre marknaden i Europa. Väldigt många svenska företag möter stora hinder därför att enskilda länder, till exempel Frankrike, trots allt har väldigt många handelshinder. Men Tyskland slog förra året rekord med över 1 000 miljarder euro i export. Hur går vi vidare utöver detta frihandelsavtal med USA, som jag också bedömer som väldigt viktigt för svensk sysselsättning? Hur arbetar vi vidare med den inre marknaden och de hinder som fortfarande finns på det området?

anf.51 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! När det gäller begynnande förhandlingar angående ett frihandelsavtal mellan EU och USA sätter jag stor förhoppning till den rapport som snart ska presenteras gemensamt av EU-kommissionen och USA. Man har jobbat under ett och ett halvt års tid. Jag hoppas verkligen att detta kommer att resultera i en tydlig signal om att både EU och USA nu vill starta dessa förhandlingar. Många medlemsländer inom EU står bakom detta. Tittar vi på EU:s inre marknad handlar det naturligtvis om att implementera tjänstedirektivet. När det är fullt ut implementerat rör det sig om en ökning på 330 miljarder som vi inte har råd att missa. Det handlar också om att stärka EU:s inre marknad, inte minst genom att vara konkurrenskraftiga utåt i världen. Det är även viktigt att kommande medlemsstater ansluter sig till de mer frihandelsvänliga länderna, så att vi får en starkare och tydligare röst inom Europeiska unionen. Ett tydligt exempel är Kroatien, som ska bli EU-medlem den 1 juli i år.

anf.52 Annika Qarlsson (C):

Fru talman! Min fråga går till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Att det råder enighet inom Alliansen när det gäller hur vi vill få en bättre fungerande arbetsmarknad finns det en tydlighet kring. Vi har länge arbetat för att få till bättre förmedling och bättre matchning men också för att hjälpa de grupper som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Det som vi inte är riktigt överens om är kopplat till hur vi ser på Arbetsförmedlingens uppdrag. Från Centerpartiets sida har vi varit tydliga med att vi gärna skulle vilja se att den arbetsförmedlande delen friställdes från monopol. Vi skulle göra det genom en jobbpeng för arbetssökande och fri etableringsrätt. Men oavsett om vi har samma uppfattning där eller inte har vi ansvar för att se till att det vi har här och nu fungerar bra. Förra veckan deltog jag på ett seminarium där vi lyssnade till en rapport om problematiken vid upphandling. Arbetsförmedlingen står för upphandlingen av kompletterande aktörer men utför också verksamhet. Jag skulle vilja höra hur statsrådet ser på denna diskussion.

anf.53 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Jag tackar för frågan. Arbetsförmedlingen har ett väldigt viktigt och svårt uppdrag. 60 procent av de arbetssökande är från utsatta grupper och har väldigt svårt att hitta arbete. Som komplement till Arbetsförmedlingen har vi privata företag. Vi har avtal med 650 olika leverantörer runt om i Sverige. Det här är relativt nytt. Man har inte hållit på med upphandling särskilt många år, men kan ändå se bra resultat. Det har också gjorts undersökningar där detta följts upp. Vad tycker de arbetssökande om de olika alternativen? De tycker i princip att både Arbetsförmedlingen och privata jobbcoacher är bra, men de privata har fått lite bättre betyg. Därför kommer vi att fortsätta med såväl en väl fungerande offentlig arbetsförmedling som de privata aktörerna ute i landet. Det är viktigt. Det gäller också möjligheten att kunna välja en privat aktör.

anf.54 Annika Qarlsson (C):

Fru talman! Tack för svaret. Det som har lyfts fram som ett bekymmer kopplat till detta är att det är samma aktör som upphandlar och är utförare. Det man efterlyser är lite grann en bodelning av uppdraget så att man ser att det inte är den som själv utför verksamhet som också upphandlar verksamheten. Det har framkommit via samtal men också i den rapport som nu kommer. Man belyser också att det inte riktigt är samma villkor. De kompletterande aktörerna har inte tillgång till verktygslådan som Arbetsförmedlingen har. När vi tittar på resultaten är det inte samma sak som vi mäter. Det är lite intressant att fundera på. I dag är det en kompletterande aktör. Hur tar vi nästa steg för att göra det möjligt att det är en likvärdig aktör som med kvalitet och innovation kan vara med och konkurrera om att utföra ett än bättre jobb, ett än bättre uppdrag på en bättre fungerande arbetsmarknad?

anf.55 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Man kan diskutera hur upphandlingar går till. Det kan säkert göras på ett ännu bättre sätt. Det är viktigt att de arbetssökande får kvalitet i det stöd de behöver. Det skiljer sig lite grann åt. De interna jobbcoacherna på Arbetsförmedlingen hade betydligt fler klienter per förmedlare medan de privata hade färre. Det är viktigt att det finns både och. Det är också viktigt att man har en offentlig förmedling som ser till att det blir en rättssäker hantering över hela landet så att lika fall behandlas lika. Det kan kanske vara klokt att en offentlig förmedling har myndighetsutövning och fattar de beslut som är ganska stora ekonomiskt sett, som att besluta om arbetsmarknadsutbildning eller någon annan insats. Jag håller med Annika Qarlsson om att det behövs privata aktörer. Det är väldigt positivt, och det får gärna bli en ännu högre kvalitet. Grunden kvarstår dock. Det är att väldigt få arbetsgivare vill anställa en person som är från ett utomeuropeiskt land, har funktionsnedsättning eller brister i utbildning. Det problemet finns kvar alldeles oavsett vem som förmedlar arbetet. Det är en väldigt stor utmaning.

anf.56 Richard Jomshof (SD):

Fru talman! Jag vill rikta en fråga till justitieministern. Den 10 januari kunde vi läsa att en moderat arbetsgrupp ledd av just justitieministern föreslår att ungdomsrabatten för gärningsmän i åldern 18-21 år ska avskaffas. I november förra året kunde vi läsa att samma arbetsgrupp vill slopa den så kallade tvåtredjedelsfrigivningen för återfallsförbrytare. Ända sedan 2010 har Sverigedemokraterna motionerat om dessa två förslag vid ett flertal tillfällen, i själva verket tre gånger för vartdera förslag. Alliansen har sedan vårt inträde i riksdagen kategoriskt rötat emot Sverigedemokraternas förslag i dessa frågor. Man har raljerat, och man har tagit avstånd. Jag skulle vilja fråga justitieministern hur hon ser på den samsyn som Moderaterna uppenbarligen har med Sverigedemokraterna i dessa båda frågor. Jag undrar också hur hon ser på det faktum att Moderaterna nu lägger fram förslag som man tidigare har valt att gå emot inte en utan tre gånger.

anf.57 Justitieminister Beatrice Ask (M):

Fru talman! Det är lite knepigt att i riksdagen stå och förklara hur vi resonerar i en moderat arbetsgrupp eftersom jag här ska företräda regeringen. Först och främst raljerar jag aldrig om något partis förslag eller några förslag som läggs fram i riksdagen, utan vi behandlar dem sakligt. Det finns två problem som vi behöver hantera och diskutera ordentligt. Det ena är påföljder för unga lagöverträdare. Det finns en orimlighet i att vi gör skillnad och ger en ordentlig rabatt för den som är 19 år i förhållande till den som är 22 år. Det skapar orimligheter. En av de viktigaste sakerna i påföljdssystemet är att straffen ska vara proportionerliga men också att det ska vara rimligt utifrån hur allmänhet och brottsoffer kan se på saken. Då tror jag inte skillnaden är så stor mellan de åldrarna. Det är dessutom så att vi har 18 år som myndighetsålder i Sverige. När det gäller problematiken med återfall i brottslighet jobbar vi med väldigt många olika verktyg. Jag får ta det i nästa inlägg.

anf.58 Richard Jomshof (SD):

Fru talman! Tack för svaret. Jag menar att inskränka tvåtredjedelsfrigivningen och att avskaffa ungdomsrabatten är två oerhört viktiga straffrättsliga förslag. Det är precis den sortens rejäla krafttag mot brottsligheten som vi förordar och efterlyser. Vi välkomnar naturligtvis att det nu finns fler, i det här fallet Moderaterna, som uppenbarligen delar vår syn i dessa frågor. Det verkar finnas en samsyn. Den finns i det här fallet mellan Moderaterna, vilket justitieministern påpekar, och Sverigedemokraterna. Vore det inte rimligt att Moderaterna och kanske till och med Alliansen inleder samtal med i det här fallet mitt parti Sverigedemokraterna för att säkerställa att dessa förslag också blir verklighet?

anf.59 Justitieminister Beatrice Ask (M):

Fru talman! Tack för synpunkterna. Det är nog så att vår partistyrelse gärna vill ha ett ord med i laget innan vi har partiets politik för nästa mandatperiod. Det är nog också så att vi får använda alliansamarbetet för att diskutera hur vi ska ha brottsbekämpningsprogrammet framöver innan jag arbetar med det i riksdagen. Frågan är för tidigt väckt. Det är otroligt viktigt att fundera över hur vi ska arbeta med dem som återkommer i kriminalitet gång efter gång. Den villkorliga frigivningen som vi har är en väldig förmån som man får där möjligheterna till utslussning och anpassning till ett hederligt liv är väldigt goda och bör ges utrymme. Om man direkt missbrukar det och återkommer och begår grova brott kan vi fundera över om man ska ha samma chans två gånger eller tre gånger eller om vi ska se till att man i stället ägnar sig mer åt behandling och verksamhet inom exempelvis fängelsets ram. Det gäller dem som uppenbarligen har stora problem att återgå till ett hederligt liv.

anf.60 Jonas Sjöstedt (V):

Fru talman! Min fråga riktar sig till arbetsmarknadsministern. Häromdagen fick vi ytterligare ett exempel på hur fel det har gått med systemet med arbetskraftsinvandring till Sverige. Den här gången var det arbetare från Kamerun som hade lockats hit för att arbeta med skogsplantering. De hade förespeglats att få en rimlig betalning och rimliga arbetsvillkor. När de väl kommer till Sverige visar det sig att de är grundlurade. Många av dem är skuldsatta för att komma hit. De har sett det som sin möjlighet att med hårt arbete kunna försörja sina familjer. Varför kan det bli så här? Hur kan det vara så att Sverige är ett land dit människor luras, där de blir blåsta och där fattiga människor råkar ut för sådant? Jag menar att det beror på att Miljöpartiet och Alliansen har gjort en överenskommelse och ett system för arbetskraftsinvandringen som ger väldigt mycket makt till arbetsgivaren och företagaren men väldigt lite skydd åt den som kommer hit. Det utnyttjas av en del oseriösa företagare och arbetsgivare. Det går att lösa. Man kan se till att de avtal som ges är juridiskt bindande. Hur tänker ministern att det ska lösas framöver? Det går inte att ha det som vi har det nu.

anf.61 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Tack för frågan. Den är väldigt angelägen. I Sverige har vi ett system för arbetskraftsinvandring som har varit i kraft ett par år. Det ledde förra året till att 17 000 personer kom till Sverige och fick jobb. Det är Migrationsverket som prövar ansökningarna. Man lyssnar med arbetsgivaren för att höra vilka villkor som ska gälla. Det ska vara kollektivavtalsliknande villkor med en minimilön på 13 000 kronor, tror jag. Facket ska också ge sin synpunkt. De allra flesta arbetsgivare är seriösa. När de inte är det är jag lika upprörd som Jonas Sjöstedt. I Sverige ska det råda sjysta villkor. När det ändå inte fungerar, och det är i en minoritet av fallen, har vi den svenska modellen där parterna agerar. Det kan vi se i det fall som togs upp i tv häromdagen. Facket ska förhandla med arbetsgivaren och tvinga fram de rätta villkoren. Ytterst har facket också stridsåtgärder i sin arsenal av åtgärder. I det här fallet tycks det vara så att den svenska modellen fungerade. Såvitt jag har förstått har arbetsgivaren betalat ut de löner som man också utlovade. Men jag är lika upprörd som Jonas Sjöstedt över förfarandet.

anf.62 Jonas Sjöstedt (V):

Fru talman! Jag delar inte uppfattningen att den svenska modellen fungerar här. Det är någonting helt annat som inte fungerar. Det skulle vara väldigt enkelt att göra någonting åt det. Jag har tre förslag. Det första är att det avtal som ingås, det arbetserbjudande som finns, ska vara legalt bindande. Det ska vara ett bindande avtal. Det är det inte i dag. Det andra är att Skatteverket ska följa upp att man har betalat skatt och betalat ut lön. Det är också rimligt för att man inte ska fuska med skatten. Det tredje är att den som ger sig till känna och påtalar missförhållanden inte ska sändas ut ur landet. Detta är toppen på ett isberg. Det är hundratals, kanske tusentals människor, som utnyttjas i restauranger, i skogsplantering, i städning och också på andra ställen. Det är en hel sektor på vår arbetsmarknad som växer fram. Vi kan se hur det har handlats med arbetserbjudanden, till exempel från chefer för McDonalds. Vi kan se hur seriösa företag konkurreras ut av oseriösa. Vad är det för fel på dessa tre förslag? Varför ska vi inte ha bindande erbjudanden? Varför ska Skatteverket inte följa upp? Och varför ska den som slår larm inte kunna få en sorts amnesti?

anf.63 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! I grunden har Vänsterpartiet en annan uppfattning om arbetskraftsinvandring. Jag är stolt över att Sverige kan vara ett öppet land som människor ska kunna komma till från till exempel Kamerun för att arbeta, försörja sig och få en bättre framtid. Men det ska råda sjysta villkor. Då tror jag att det är viktigt att man har den princip som gäller dels dem som är födda i Sverige, dels dem som är födda i andra länder. Samma villkor ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Där är vi överens med facken; inte heller facken efterfrågar en ändring av den svenska modellen. Det uppdrag som regeringen har gett till Migrationsverket om skärpta kontroller på företagen, det vill säga att det ska vara seriösa företag, är viktigt. Det är också viktigt att dessa skärpta kontroller verkligen sker. Redan nu kan man se att Migrationsverket jobbar mer aktivt med att kontrollera företagen, och man har skärpta kontroller i vissa branscher, till exempel skogsnäringen. Jag blev ändå lättad när jag kunde se att den svenska modellen verkligen håller vad den utlovar genom att man kunde hitta en lösning där arbetstagarna får den rättmätiga lönen. I grunden är det ett system som fungerar väl. Sedan finns det alltid en eller annan arbetsgivare som vill missbruka systemet. Det är dem vi ska försöka klämma åt, inte dem som kommer från andra länder för att arbeta under sjysta villkor.

anf.64 Roland Utbult (KD):

Fru talman! Jag har en fråga till infrastrukturministern. Jag vet att regeringen satsar på den viktiga gruvnäringen. Nu diskuteras också vilka vägar malmen ska ta genom Sverige när den exporteras ut i världen. En av de tänkbara vägarna går från Ludvika ned väster om Vänern och ut till Lysekil i Bohuslän. Lysekil har i Brofjorden Sveriges djupaste hamn, som kan ta båtar på upp till 450 000 ton. Det är förmodligen den enda plats i Sverige där det går att bygga en djuphamn för superbåtar. Närheten till det öppna Västerhavet, Nordsjön och Atlanten är omedelbar. Tillväxtverket har lagt in området som riksintresse just för ändamålet. Det finns alternativa sträckor för malmen genom Östersjön, men då får man bara föra båtar på max 80 000-90 000 ton. Detta är också en stark miljöfråga eftersom det handlar om långa sträckor innan man når öppet hav. Min fråga är: Hur ser ministern på vägarna och de olika alternativen för utskeppning av våra viktiga malmfyndigheter?

anf.65 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Det är egentligen en fantastisk möjlighet vi har när vi å andra sidan säger att vi diskuterar problem. Situationen i Bergslagen, där man har bestämt sig för att återöppna gruvor, innebär utmaningar för hela transportsystemet. Det som görs nu i nära tid är att man får ordning på järnvägen för det som ska gå ut till Oxelösund. Det är egentligen inte en förgävesinvestering. Det finns även andra företag, inte minst i Ludvika och Grängesbergsområdet. Vi har också ABB med sina stora och tunga transformatorer. Frågan om vad som ska hända över tid arbetar man med mellan kommunerna och regionerna tillsammans med Trafikverket. Jag kan nämna att det inte bara är Lysekil som är intresserat. Gävle är lika intresserat. För dem som ska transportera handlar det om att se till tid och färre omlastningar. Sedan är frågan om lasten ska gå vidare ut till Europa eller till exempel till Asien.

anf.66 Roland Utbult (KD):

Fru talman! Jag tackar infrastrukturministern. Jag håller med; jag ser inte detta som ett problem utan som en stor möjlighet. Som ministern säger är detta en kommunal, en regional och en nationell fråga. Banan väster om Vänern kommer att kräva en del kostnader. Men de är hanterbara. Jag hör att ministern nämner Oxelösund, Gävle och så vidare. När det gäller det alternativet vill jag säga - även om detta kanske inte är ett tillfälle då man argumenterar emot varandra - att genom Östersjön måste man omlasta i Rotterdam för export till Asien, vilket innebär stora fraktkostnader. Dessutom tillkommer ökade kostnader i samband med EU:s svaveldirektiv, som alltså är en kostnad som läggs på de båtar som far över haven. Detta betyder att Lysekils hamn ligger mycket bra till, inte minst med tanke på miljön. Det handlar om en lång sträcka på järnväg och närhet till det stora havet i väster som binder oss samman med den övriga världen. Hur stor vikt lägger infrastrukturministern vid en lång färd på järnväg och kort väg ut till havet, både ur miljösynpunkt och när det gäller att korta transportvägen för export av den svenska malmen?

anf.67 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Den svåra frågan skulle jag egentligen kunna besvara först om det vore jag själv som infrastrukturminister som både köpte och sålde transporten. Mitt ansvar är att se till att vi har ett transportsystem som hänger ihop och där vi har en järnväg som är robust och tillförlitlig och som hänger ihop med till exempel hamn, väg eller flyg. I det här fallet blir det kopplat till sjöfart. Det optimala för den som ska använda sig av transporterna är förutsägbarheten i tiden, i kostnaden och i funktionen. Beroende på vad olika hamnar har som står till buds blir det en del i en diskussion där man gör sina upplägg för transporterna. Det vi ser just nu i nära tid är att vi behöver göra någonting åt järnvägen för gruvtransporterna men också för den ökade personpendling som blir i Bergslagens område. Diskussion pågår, men till syvende och sist gäller det som avtalas mellan säljare och köpare.

anf.68 Ibrahim Baylan (S):

Fru talman! Ungdomsarbetslösheten i Sverige är alldeles för hög om man jämför med andra jämförbara länder. Vi har sett en situation det senaste året där arbetslösheten generellt ökar och där risken är stor att ungdomsarbetslösheten blir ännu högre. En av de bästa försäkringarna mot ungdomsarbetslöshet är en fullgången gymnasieskola eller, ännu bättre, en högskoleutbildning. Det vet vi. Samtidigt som vi ser att ungdomsarbetslösheten ökar och att arbetslösheten generellt ökar i vårt land ser vi att utbildningsmöjligheterna minskar. De gymnasiala yrkesutbildningarna tappar elever hela tiden efter regeringens gymnasiereform. Samtidigt ser vi att antalet högskoleplatser i vårt land minskar drastiskt - med 10 000 i år och 10 000 nästa år, det vill säga 20 000 platser. Min fråga till arbetsmarknadsministern, som ju har ansvar för den skyhöga arbetslösheten, är: Hur tänker regeringen när man tar bort utbildningsmöjligheter för ungdomar när vi vet att det är den viktigaste vägen till arbete?

anf.69 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag håller med Ibrahim Baylan om att utbildning är den viktigaste faktorn för att minska arbetslöshet. Det är helt riktigt. Det är de ungdomar som har brister i sin utbildning som har det allra svårast att komma tillbaka och komma in. Där gör vi mycket. Det handlar inte minst om de stora reformer som ska leda till att fler ungdomar - helst varenda ungdom - ska kunna gå igenom hela grundskolan och gymnasieskolan utan att hoppa av. Därför är förändringen inom yrkesutbildningen väsentlig. Men vi är inte riktigt nöjda. Ett av skälen handlar om att de ungdomar som går på yrkesprogram sällan får den praktik på 15 veckor per läsår som de har rätt till. Därför har regeringen satsat drygt 2 miljarder på att stärka yrkesutbildningarna och stärka lärarnas kompetens och ge dubbelt så hög ersättning till de arbetsgivare som tar emot ungdomar. I grunden handlar det om att uppvärdera framför allt yrkesutbildningarna. Det är viktigt med teoretiska utbildningar, men det har varit alldeles för stort fokus på det, vilket har gjort att många ungdomar har hoppat av skolan. Nu satsar vi mycket på yrkesutbildning. Vi satsar för innevarande år på 18 000 fler utbildningsplatser. Utbildning är viktigt.

anf.70 Ibrahim Baylan (S):

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern. Vi kan hålla med varandra om att utbildning är viktigt. Men arbetsmarknadsministern tycks vara oinformerad om att regeringens reform på gymnasieskolsidan har lett till en ganska stor flykt från yrkesutbildningarna fast vi vet att de leder till arbete i betydligt högre grad än de teoretiska utbildningarna på gymnasieskolan. På samma sätt ser vi att antalet högskoleplatser i vårt land minskar drastiskt i ett läge när många ungdomar knackar just på högskolans port. Det är ett känt fenomen från lågkonjunkturer att många ungdomar rationellt tänker: Nu är det dåligt tryck på arbetsmarknaden - bäst att skaffa sig en utbildning! Om tre fyra år, när jag är klar med utbildningen, kanske möjligheterna är bättre på arbetsmarknaden. Det är ett ganska klokt och sunt tänkande. Min fråga blir: Varför prioriterar regeringen i varje läge ineffektiva skattesänkningar framför att ge ungdomar möjligheter till utbildning, som leder till arbete? Det vet vi ju, arbetsmarknadsministern.

anf.71 Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M):

Fru talman! Utbildning är viktigt. Det är en prioriterad fråga. Regeringen har genomfört väldigt stora reformer för att varje barn och ungdom ska kunna gå igenom skolan och få godkända betyg. Det handlar om bättre lärarutbildning, tätare uppföljningar, betyg, kvalitet och så vidare. Låt oss fokusera på yrkesutbildningen. Den är avgörande. Forskningen, till exempel IFAU, är mycket tydlig med att när den gjordes treårig och högskoleförberedande för alla ungdomar fick man de stora avhoppen. Ungdomar är precis som alla andra; de är olika. Det är lika viktigt att lyfta fram de ungdomar som är praktiskt begåvade. Därför är det viktigt att inte tvinga alla ungdomar bli högskoleförberedda utan försöka ge dem stöd för att de ska få en bra yrkesutbildning. Alla ska kunna få högskolebehörighet och har rätt till det, men alla ska inte tvingas in genom samma nyckelhål. Vi ska lyfta fram våra ungdomar precis för det de är, nämligen individer. Vi ska satsa lika mycket på de teoretiskt motiverade som på de praktiskt motiverade, och vi ska framför allt se till att alla ungdomar klarar skolan. Det är så vi kan få bukt med ungdomsarbetslösheten.

anf.72 Börje Vestlund (S):

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till statsrådet Ewa Björling. Den handlare lite grann om samma ämne som har debatterats tidigare i dag, nämligen programmet för en fördubblad export till 2015. Det skulle ge 500 000 nya jobb. Nu visar nya rapporter att det går åt helt fel håll. Vi ligger till exempel på 17:e plats i EU, och vi har legat betydligt högre upp. 50 procent av vår bnp är export. Medelvärdet i Europa ligger på 64 procent. Den 40-punktslista som statsrådet så förtjänstfullt har tagit fram behöver nu kompletteras. Jag undrar när statsrådet kommer att presentera ytterligare förslag för att gynna exporten.

anf.73 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! Tack för en mycket viktig fråga som berör hela Sverige. Vi är ett mycket exportberoende land. Exporten skapar sysselsättning, välfärd och tillväxt. Vi lanserade exportvisionen redan 2010. Då satte vi som mål att vi skulle fördubbla exporten på fem år. Det var en mycket ambitiös vision. Den var också mycket viktig. Det är viktigt att vara ambitiös. Det gjorde att alla de organisationer som arbetar med exportfrämjande, alla våra ambassader och konsulat engagerade sig för att tänka: Hur kan vi bli mer effektiva? Hur kan vi bli vassare? Sedan dess har också väldigt mycket hänt när det gäller exporten. På UD och på våra ambassader har vi tagit fram tydliga, långsiktiga, främjandeplaner. Vi har gjort en sammanslagning av Exportrådet och Invest Sweden till Business Sweden för att bli mer effektiva och kunna finnas på fler platser ute i världen. Det är bara några av de exempel som vi har på den här 40-punktslistan. Många åtgärder kan vi vidta själva, en del är vi beroende av EU för att kunna vidta och andra ligger på global nivå.

anf.74 Börje Vestlund (S):

Fru talman! Där kan vi säkert göra mycket. Vi kan också göra mycket för att få fler små och medelstora företag att börja satsa på export. Där är inte minst den inre marknaden oerhört viktig. Vi hade ett mycket intressant seminarium i näringsutskottet i går. Där kunde vi konstatera att stora EU-länder, som till exempel Tyskland, sätter upp den ena konstiga regeln efter den andra när svenska företag och även andra företag ska etablera sig på den inre marknaden. Med tanke på att man har arbetat ganska hårt med inremarknadsakten I och nu börjar med inremarknadsakten II undrar jag vilka åtgärder Konkurrenskraftsrådet är berett att vidta för att slopa - det kanske är för mycket att kalla det protektionism - en del handelshinder som man envisas med att ha kvar, speciellt i EU:s stora länder.

anf.75 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att jag redan tidigare har sagt att vi inte kommer att nå fördubblingsmålet redan 2015. Det finns uppdaterat på UD:s hemsida, där de 40 åtgärderna också är listade. Det kompletteras och förnyas hela tiden med det som händer och sker här hemma i Sverige, i EU och i övriga världen. Det är naturligtvis viktigt att riva fler hinder och underlätta för fri rörlighet på EU:s inre marknad. Det, tillsammans med fred, var tanken med hela EU-projektet. Vi jobbar för det varje dag. Vi jobbar för att både inremarknadsakten del I och del II så mycket som möjligt ska inriktas på ökad konkurrenskraft och externa relationer till övriga omvärlden. Men det finns också fler protektionistiska länder. Vi ser också att gamla handelshinder inte rivs i samma takt som nya handelshinder byggs. Där behöver vi all draghjälp vi kan få, inte minst från nya medlemsstater i EU. Ett tydligt exempel är Kroatien som kommer med den 1 juli.

anf.76 Boriana Åberg (M):

Fru talman! Jag träffade en 19-åring som efter villkorlig frigivning hade börjat studera på folkhögskola. Han valde att berätta om sin bakgrund för sina lärare och studiekamrater. Det skulle han inte ha gjort. Efter någon vecka meddelade rektorn att 19-åringen inte fick fortsätta sin utbildning. Han hade inte gjort sig skyldig till något brott. Han hade inte skjutit någon, varken fysiskt eller verbalt, men personal och elever kände sig obehagliga till mods på grund av hans förflutna. Min fråga är: Vad gör justitieministern för att människor som har avtjänat sitt straff ska kunna återgå till ett normalt liv i samhället?

anf.77 Justitieminister Beatrice Ask (M):

Fru talman! Jag blir mycket upprörd när jag hör sådana här exempel, även om jag inte ska kommentera enskilda fall. Det får inte vara så att människor som har avtjänat sitt straff inte kan få en andra chans. Vi har i dag fått ett system där fler och fler arbetsgivare väljer att ta utdrag ur belastningsregistret och stämplar ut dem. I går var arbetsmarknadsministern och jag på Hinseberg, där vi har kvinnliga intagna. Det har blivit en kvinnofälla. I princip är hela den offentliga verksamheten stängd. Jag träffade vårdutbildade som inte längre har en chans att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Jag träffar ofta människor som utsätts för den här situationen, och det är oacceptabelt. Nu försöker vi tillsammans se vad vi ska göra för att den här typen av utdrag eller information ska bli relevant och man ska kunna skära den smalare. Det finns naturligtvis en viss typ av brottslighet där det är helt oacceptabelt att man kommer i kontakt med barn. Men många ungdomar begår brott, och de är faktiskt inte dömda att bli kriminella för resten av sina liv. Det måste samhället förstå.

anf.78 Boriana Åberg (M):

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det är mycket glädjande att justitieministern har observerat problemet med okynneskrav på strafflöshetsintyg. Som justitieministern sade är det naturligtvis berättigat att kräva att människor som jobbar med barn inte ska ha gjort sig skyldiga till vissa brott eller att människor som har säkerhetsklassade arbetsuppgifter inte är brottslingar. Men detta verkar nästan ske rutinmässigt. Förra året krävde 200 000 människor utdrag ur belastningsregistret för att presentera för presumtiva arbetsgivare eller hyresvärdar. Det lägger ribban ännu högre för dem som vill leva ett laglydigt liv. Tänker ministern initiera någonting som kan förändra detta missbruk av systemet?

anf.79 Justitieminister Beatrice Ask (M):

Fru talman! Som jag tidigare sade pågår ett arbete för att göra det möjligt att få ut mer relevant information. I dag är det den enskilde själv som får begära utdrag ur belastningsregistret och lämna över det. Det är ett klumpigt instrument. Belastningsregistret var ursprungligen enbart gjort för polisens egen verksamhet, men nu används det till någonting helt annat. Det pågår diskussioner och arbete kring detta. Vi har också ett arbete i gång på kortare sikt. Kramiverksamheten, det samarbete som finns mellan arbetsmarknad och kriminalvård, arbetar i dag för att de enskilda intagna själva ska kunna berätta om vad som hänt och hantera det på ett bra sätt. Men det är inte lätt att komma ut och vara stämplad i pannan fast man har avtjänat sitt straff. Det är svårt att komma i gång med ett nytt liv med den uppförsbacke som man får på det här viset. Vi arbetar också mycket för att förstärka bland annat yrkesutbildningar inom kriminalvården, därför att det är ett sätt att få fler att kunna få ett riktigt arbete.

anf.80 Per Bolund (MP):

Fru talman! Min fråga går till finansmarknadsministern, som har varit lite undersysselsatt här i dag. De svenska hushållens skuldsättning ligger på väldigt höga nivåer. Enligt riksbankschefen har skuldsättningen blivit så hög i förhållande till inkomsterna att det medför risker för den svenska ekonomin och för finansiell instabilitet. Riksbankschefen har också antytt att Riksbanken inte nu längre kan sätta så låg ränta som man skulle vilja för att man om man gör det riskerar att få ytterligare en påfyllning av skulderna och ännu högre skuldnivåer. En för hög ränta riskerar att i sin tur ge mindre investeringar och att öka på arbetslösheten i en situation där vi närmar oss 8 ½ procents arbetslöshet och varslen duggar tätt över Sverige. Jag vill hävda att regeringen tyvärr har blundat för de här riskerna och att man inte har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga. Nu föreslår riksbankschefen att regeringen ska införa amorteringskrav. Responsen från regeringen verkar vara lite oklar. Anders Borg säger i DN att han inte vill ha amorteringskrav, medan finansmarknadsminister Norman i Svenska Dagbladet inte utesluter tuffare amorteringskrav. Vad är egentligen regeringens linje när det gäller amorteringskrav, och vad tänker regeringen göra åt skuldsättningen?

anf.81 Statsrådet Peter Norman (M):

Fru talman! Tack för frågan, Per Bolund! Jag vet att Per Bolund har ett stort engagemang när det gäller detta, så jag är glad att få frågan just från honom. Hushållens skuldsättning är hög. Den är på ungefär 160 procent av disponibel inkomst. När vi och andra bedömare - det kan vara Världsbanken, valutafonden eller OECD - tittar på svensk ekonomi framstår siffran som en varningslampa för Sverige, till skillnad från alla andra siffror som är goda jämfört både med historien och med övriga Europa. Jag tycker att det är behjärtansvärt att få ned hushållens skuldsättning. Andra sidan av myntet är, som Per Bolund säger, att vi har en dålig amorteringskultur i Sverige. Det är för många som inte amorterar på sina huslån. Låt mig använda mitt nästa anförande till att utveckla detta mer, men låt mig också säga nu att om vi till exempel skulle kräva amortering på 30 år skulle det innebära att ett hushåll med 3 miljoner i skuld behöver betala 8 300 kronor i månaden i amortering. Detta tror jag är svårt både för hushållen och för Sveriges ekonomi.

anf.82 Per Bolund (MP):

Fru talman! Tack, finansmarknadsministern, för svaret! Jag är glad att vi delar synen att det faktiskt är ett problem att hushållens skuldsättning har tillåtits stiga till så höga nivåer. Det är värt att minnas att innan kraschen i Sverige i början av 90-talet låg hushållens skuldsättning på runt 90 procent av den disponibla inkomsten. I ljuset av det är den skuldsättning vi har nu mycket hög. Vice riksbankschefen Per Jansson har varnat för att det i andra länder har krävts en krasch för att hushållens skulder ska börja minska. Jag vill gärna undvika att den situationen uppstår i Sverige, och jag tror också att det går att undvika. Jag tror att någonting som skulle underlätta mycket för att undvika en sådan situation är att det blir en bred sammanslutning i riksdagen kring de här frågorna och att man hittar breda lösningar som en stor del av riksdagen ställer sig bakom just för att undvika osäkerhet från marknadens sida. Miljöpartiet har flera gånger sträckt ut en hand till regeringen och sagt att vi är beredda att delta i sådana samtal och försöka hitta sådana lösningar. Min fråga till finansmarknadsministern är: Är finansmarknadsministern intresserad av att försöka hitta den typen av breda lösningar för att lugna marknaden?

anf.83 Statsrådet Peter Norman (M):

Fru talman! Jag utesluter naturligtvis inte alls breda lösningar i riksdagen. Det här är en fråga som vi diskuterar noga både med Riksbanken och med Finansinspektionen. Jag vill återigen säga att jag delar Per Bolunds vånda över detta. Problemet är dock, tycker jag, att det finns ett antal tillfällen i livet då det kan vara direkt olämpligt att amortera, till exempel om man blir sjuk eller arbetslös, om man är mitt inne i en utbildning och kanske förväntar sig en högre inkomst om några år eller när man blir gammal. Det är inte rimligt att äldre personer ska tvingas amortera, utan de tycker jag i stället bör leva upp sina pengar. Man måste hålla tungan rätt i mun, och har man stelbenta regler - som man till exempel använder i Holland för tillfället - får man en mycket kraftig amortering som leder till en kraftigt minskad konsumtion i landet, och det är ingen betjänt av. Vad jag vill göra tillsammans med Riksbanken och Finansinspektionen och eventuellt med andra partier i riksdagen är att försöka ändra beteendet, amorteringskulturen, så att vi går tillbaka lite till våra föräldrars kultur. Jag tror att det går att göra, och vi kommer att återkomma med förslag i den här frågan.

anf.84 Eva-Lena Jansson (S):

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till Catharina Elmsäter-Svärd, som svarar för regeringen. Den 2 december 2010 tillkännagav riksdagens socialförsäkringsutskott enhälligt att regeringen skulle utreda graviditetspenningen, eftersom man uppfattade att den utbetalades selektivt och att det var olika regler beroende på var kvinnan bodde och vilket jobb hon hade. År 2012 ställde jag frågan till Anna-Karin Hatt om när regeringen skulle återkomma i ärendet, och hon sade att det var viktigt att regeringen utredde frågan ordentligt. ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, har gjort en utredning och konstaterar i sin rapport att det finns problem med tillämpningen av regelverket för graviditetspenning. Döm om min förvåning när regeringen inte har en proposition i frågan den här våren. Frågan till regeringen är: När kommer en sådan?

anf.85 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Det var en väldigt specifik fråga, så den har jag faktiskt inget riktigt bra svar på. Jag får ta med mig den frågan för att Eva-Lena Jansson ska kunna få ett bra svar.

anf.86 Siv Holma (V):

Fru talman! Jag vänder mig till infrastrukturministern. Prioriterar ministern Norrbotniabanan som ett viktigt nationellt objekt, och kommer ministern att återigen, tillsammans med den finska trafikministern, kämpa för att få EU att delfinansiera byggandet av Norrbotniabanan inom den närmaste tioårsperioden? Vi minns att det var en klang- och jubelföreställning när Sverige och Finland fick in Botniska korridoren som ett viktigt stråk i det europeiska transportnätet. Det är drygt ett år sedan. Vi som tycker att Botniska korridoren och Norrbotniabanan är viktiga blev förhoppningsfulla. Men sedan blev det knäpptyst från regeringens sida. Regeringen har kommit med en kompletterande infrastrukturplan, men där nämns inte Norrbotniabanan. Jag var alldeles nyss på en hearing om Norrbotniabanan, och där framkom att Kapacitetsutredningen inte orkat analysera godsbehovet. Låt mig höra vad infrastrukturministern har att säga om detta.

anf.87 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Det är nog viktigt att man håller isär åtminstone tidsbegreppen. När EU och kommissionen planerade för den kommande budgeten - som just nu i hög grad håller på att diskuteras och där man tänker framtid och vilka som ska ingå i TEN, alltså Trans-European Networks - var det oerhört angeläget för Sverige och Finland att tillsammans framhäva Botniska korridoren där Norrbotniabanan är en viktig länk. Det är projekt som skulle vara färdiga, som man sade från början, 2030. Mycket på grund av den ekonomiska situationen har nu just årtalet 2030 tagits bort. Vi vet ännu inte heller vilka pengar som finns från EU till just infrastruktur. Det vet vi när helheten är klar. I infrastrukturpropositionen som presenterades i höstas angavs en inriktning, och där skulle egentligen inte ett enda objekt presenteras. Det kommer nu i det arbete som sker med Trafikverket i åtgärdsplaneringen.

anf.88 Siv Holma (V):

Fru talman! Tack för svaret, infrastrukturministern. Jag tycker ändå att det är viktigt att höra från regeringens sida huruvida man prioriterar Norrbotniabanan eller inte och hur regeringen ser på godsbehovet, alltså att kunna transportera den enorma tillgång av råvaror som finns i mina trakter. Då är ju järnvägen det mest hållbara transportsättet. Det vore på sin plats att regeringen uttrycker att det här är oerhört prioriterat och viktigt och inte bara lämnar över frågan till att man eventuellt får delfinansiering från EU.

anf.89 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Jag tror att det är viktigt åtminstone i den här kammaren att vi är medvetna om vad EU kan vara med och finansiera. Till största delen är det den egna medlemsstaten som står för investeringen. Norrbotniabanedelen handlar om en investering på någonstans mellan 25 och 30 miljarder. När det gäller prioritering gav vi bland annat Trafikverket i uppdrag att titta på detta i Kapacitetsutredningen i fråga om gods i stråk genom hela landet och in och ut ur landet. Där fanns inte Norrbotniabanan med så högt upp i prioriteringen jämfört med hela landet. Det bör vi också ha med. Ska man färdigställa hela Botniska korridoren efter att vi nu har precis invigt Haparandabanan så är det den sträckan som är kvar. Men vi behöver prioritera och jobba på andra områden i hela landet, och resultatet av detta kommer bland annat för perioden fram till 2025 att återkomma i nästa planperiod där åtgärdsplaneringen ska presenteras senare i sommar.

anf.90 Peter Persson (S):

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Peter Norman i hans egenskap av ansvarig för statlig företagsamhet. Under förra hösten var det en allmän diskussion om SAS, dess kostnadskris och förhållandena inom företaget. Vi var åtskilliga som upprördes över att de fackliga organisationerna pressades oerhört hårt och fick gå med på lönesänkningar på 15-procentsnivåer och sämre arbetstidsförhållanden. Nu får man genom medierna ta del av att toppdirektörer i SAS premieras med 12 miljoner i bonusar för att stanna i företaget. Jag vill därför fråga Peter Norman: Hade statsrådet någon vetskap om detta? Har statsrådet någon uppfattning i frågan?

anf.91 Statsrådet Peter Norman (M):

Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag är väldigt glad över att den process vi hade med SAS under hösten var i samarbete med Peter Perssons parti, Socialdemokraterna. Vi var helt överens om tagen, och det var en stor styrka när det gällde att genomföra förhandlingarna på ett lyckosamt sätt. Svaret på den första frågan är att jag inte hade någon som helst vetskap om detta. När det gäller den andra frågan är vår uppfattning väldigt tydlig: Vi vill över huvud taget inte ha bonusar till ledande befattningshavare i statliga bolag. Till skillnad från den ståndpunkt som den förra socialdemokratiska regeringen hade som inte hade någonting emot detta har vi uttalat detta mycket tydligt. Jag tycker alltså att det är olämpligt. Dessutom är det så att när bolaget SAS befinner sig i det prekära läge som man är måste man vara extra noga med hur man uppträder och uppfattas av de anställda för att få en bra stämning i bolaget.

anf.92 Peter Persson (S):

Fru talman! Jag konstaterar att under den process som var när det handlade om att pressa de anställda och sänka lönerna var Finansdepartementet synnerligen aktivt och informerat i den omfattningen att man hemligstämplade korrespondensen för att Dagens Nyheter inte skulle kunna fortsätta skriva om det inträffade. Nu säger Peter Norman att han är fullständigt utan vetskap och saknar information när det gäller bonusregnet över direktörerna, samtidigt som övriga anställda har pressats. Men vi har inte fått något svar på frågan. Det är inte bra, säger Peter Norman. Avser statsrådet att vidta några åtgärder? Här finns full möjlighet för en stor delägare att meddela företagsledningen att det är orimliga förhållanden som pågår. Eller tycker Peter Norman att det är bra med ökade klyftor och lönenedpressningar för vanligt folk?

anf.93 Statsrådet Peter Norman (M):

Fru talman! I princip tycker jag att jag svarade på den frågan i mitt förra inlägg, men jag kan försöka utveckla det lite grann. Återigen vill jag bara påminna Peter Persson om att Socialdemokraterna och regeringen var överens om alla mått och steg i SAS-affären i höstas, och det var en stor fördel för att arbetet skulle kunna slutföras på ett lyckosamt sätt. När det gäller bonusfrågan tycker jag personligen, och det är också regeringens uppfattning, att man över huvud taget inte ska ha bonusar till ledande befattningshavare i de statliga bolagen. Detta för vi fram regelbundet även i SAS styrelse. Problemet är att andra länder, andra ägare, har en annan uppfattning än vad vi har, och vi får inte gehör för detta. Vi har inte tillräckligt många röster i SAS för att driva igenom detta beslut. Detta beklagar jag, men jag tycker att vi har varit väldigt tydliga med vad vi tycker i frågan, både i anslutning till SAS och i alla andra statliga bolag.