Frågestund

anf.37 Patrik Björck (S):

Fru talman! Regeringens kärnfråga var att bryta utanförskapet och klara jobben. Det har misslyckats. Arbetslösheten är hög. Varslen rullar över landet. Samtidigt misslyckas var femte rekrytering därför att företagen har svårt att hitta den personal de behöver. Antalet personer som har varit arbetslösa riktigt länge har de senaste åren mångdubblats. Arbetslösheten bland unga i Sverige är hög och växande. I dag är den svenska ungdomsarbetslösheten högre än i jämförbara länder. Regeringen verkar stå utan idéer att möta utvecklingen med. Trots det allvarliga läget skickar Arbetsförmedlingen tillbaka 3 miljarder kronor bara i år, pengar som borde gå till utbildning och andra insatser för arbetslösa. De fem senaste åren har man lämnat tillbaka nästan 18 miljarder, trots att långtidsarbetslösheten bara växer. Det gör över 20 miljarder som kunde ha använts för att ge långtidsarbetslösa och ungdomar jobb. Varför använder inte Arbetsförmedlingen sina pengar, när de arbetslösa bara blir fler och fler? Har regeringen inga idéer kvar, när den förda politiken nu visar sig ha misslyckats?

anf.38 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Tack för frågan, Patrik Björck! Det är ett angeläget ämne. Vi vet att vi befinner oss i en besvärlig situation där vår del av världen - också Sverige, som är ett litet, exportberoende land - nu påverkas mycket kraftigt av en situation som har drabbat inte minst sydeuropeiska länder. Det här påverkar vårt land i mycket stor utsträckning. Det är riktigt som Patrik Björck säger att det är oerhört angeläget att möta problemet genom att skapa ett sådant klimat att många vill starta och driva företag och att företag vågar anställa, men också att vi har en bra arsenal av åtgärder för att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden när de har förlorat jobbet. Som Patrik Björck känner väl till finns det i budgeten en lång rad åtgärder, utöver dem som regeringen tidigare har sjösatt, när det handlar om att möta långtidsarbetslöshet, ungdomsarbetslöshet och andra problem som vi har att kämpa med.

anf.39 Patrik Björck (S):

Fru talman! Tack för svaret! Hundratusentals arbetslösa, jobb som inte blir tillsatta, pengar som inte används - det kan väl bara kallas för ett misslyckande. Regeringens misslyckande drabbar inte bara de arbetslösa, inte bara företagen som inte hittar några att anställa, inte bara vår gemensamma välfärd när skatteintäkterna minskar och utgifterna för kommunerna ökar, inte bara pensionärerna som får sin pension urholkad. Regeringens misslyckande drabbar alla. Vilka konkreta förslag har regeringen för att vända den svåra situationen, eller anser statsrådet inte att situationen är allvarlig? Tror regeringen fortfarande på sina glädjekalkyler från budgetpropositionen?

anf.40 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Patrik Björck är väl medveten om de förslag som regeringen har lagt fram i budgeten för att möta den här situationen. Det tycks nu som om läget blir något allvarligare än vi trodde när vi lade upp budgeten, men i budgeten betonades också att det fanns betydande nedåtrisker. Vi har också bestyckat bland annat Ams med stora resurser för att de ska kunna möta det här problemet. Vi gör ytterligare insatser på över 8 miljarder kronor när det gäller att möta just ungdomsarbetslösheten. Sedan tror jag att det också är viktigt att man är nyanserad i det här sammanhanget. Sverige befinner sig i en, kontra omvärlden, väldigt gynnsam situation. Vi har en högre sysselsättning i dag än vi hade 2006, men problemen finns där. Dem arbetar regeringen hårt med att möta. Pensionärerna, nämnde Patrik Björck. Pensionärerna kommer nästa år att få en förstärkning med 4,1 procent, och pensionerna räknas upp utöver den skattesänkning som också kommer att införas. Regeringen är angelägen om att möta arbetslösheten och säkra välfärden i vårt land.

anf.41 Stina Bergström (MP):

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga om Postens service till oss som inte bor i de stora städerna, i Hagfors till exempel. Posten har i år lagt ned sitt företagscenter i Hagfors. Den som vill hämta paket och rekommenderade brev hänvisas till Ica, som är postombud. Men det finns ett viktigt undantag. Det är körkort. Nya och förnyade körkort går inte längre att hämta ut i Hagfors. Dem måste man hämta på posten i Torsby. Mellan Hagfors och Torsby är det sex och en halv mil. Hagforsborna måste alltså ta ledigt från jobbet och åka 13 mil för att hämta sina körkort. Anledningen till det här är att körkort enligt Transportstyrelsens bestämmelser bara kan lämnas ut av postpersonal. Andra rekommenderade brev kan tydligen Icapersonalen hantera, men inte de med körkort i. Det här ser jag som en fossil bestämmelse som skulle kunna ändras av regeringen. Jag har nu fått reda på att det möjligen är så att det här ärendet börjar närma sig regeringens bord. Därför vill jag fråga ansvarig minister, Anna-Karin Hatt: När ska Hagforsborna och alla andra människor ute i landet slippa åka onödiga mil för att hämta sina körkort?

anf.42 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! Tack för frågan, Stina Bergström! Jag kan börja med ett väldigt rakt och tydligt svar. Ett ärende som närmar sig regeringens bord har jag väldigt svårt att ge något rakt svar på eftersom det helt enkelt inte har landat på regeringens bord ännu. När och om det gör det kommer jag förstås att ta ställning till det. Däremot är det så i allmänhet att vi under en rad år har sett hur Posten och andra servicefunktioner i samhället har försökt hitta nya sätt att lösa sina samhällsuppgifter på för att också kunna finnas kvar med en stark närvaro i hela landet. Att ha tillgång till postservice, att ha tillgång till betalservice och att ha tillgång till grundläggande samhällsfunktioner är såklart väldigt viktigt för att hela landet ska kunna växa och utvecklas. Där har Posten ett tydligt ansvar. De har starka krav i lagstiftning på att leva upp till att erbjuda en rikstäckande service, inte minst när det gäller att dela ut både post och paket i hela landet.

anf.43 Stina Bergström (MP):

Fru talman! Tack för svaret! I början av veckan träffade trafikutskottet Postens ledning. Vi fick då reda på att det här är ett ärende som har funnits i många år, lika länge som man har hållit på att lägga ned postkontor och postservice ute i landet. Posten vill ha en lösning på det. Även Transportstyrelsen ser det som angeläget att man ändrar den här bestämmelsen, men ärendet verkar ha fastnat på regeringens bord. Min fråga är bara: Kommer regeringen att ta tag i den här frågan?

anf.44 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! I grund och botten är det Postens ansvar, det vill säga Postens ledning och Postens organisation, att hitta bästa sättet att leva upp till de krav som vi ställer i lagstiftningen. Vi ställer väldigt tydliga krav på Posten, både på hur lång tid det ska få ta för ett vanligt brev som man har lämnat in och hur lång tid det ska få ta för paket som delas ut. För att klara lönsamheten och verksamheten måste självklart Posten precis som alla andra verksamheter kunna genomgå förändringar och genomföra de rationaliseringar som krävs för att kunna inte bara möta de behov som finns utan även klara företagets ekonomiska behov. Det är en del av en sund och helt normal process i ett företag. De gånger det inte fungerar eller om det skulle visa sig att Posten inte lever upp till lagens krav kommer regeringen förstås att titta på detta. Än så länge är dock detta inte en fråga som har landat på mitt bord.

anf.45 Lotta Finstorp (M):

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till infrastrukturministern. I infrastrukturpropositionen har regeringen föreslagit ett gigantiskt anslag till transportsystemet om 522 miljarder kronor för perioden 2014-2025. Av detta går 86 miljarder till drift, underhåll och reinvesteringar av järnvägarna, vilket har varit eftersatt i decennier. Det är naturligtvis av största vikt att alla dessa medel används på effektivast möjliga sätt ur såväl ett resenärs- som ett skattebetalarperspektiv. Därför är min fråga till statsrådet: Hur arbetar regeringen för att säkerställa att dessa satsningar används så effektivt som möjligt och resulterar i mest väg och järnväg för pengarna?

anf.46 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Jag tackar för frågan. Inte minst nu när vintern börjar närmar sig tror jag att det är rätt många som funderar på om det kommer att fungera att åka tåg. Vi har en gigantisk utmaning, för vi har en stor sårbarhet i hela järnvägssystemet. I dag har vi dubbelt så mycket i anslag till järnvägens drift och underhåll än vi hade 2006, men den springande punkten är snarare om vi använder pengarna på rätt sätt. Trafikverket är nu en ny myndighet som jobbar som en ren beställare. Man jobbar i nära kontakt och dialog med de olika entreprenörerna och utförarna. Man tittar nu över hur man över tid ska kunna jobba under treårsavtal, jobba mer med innovation och mer med funktionsupphandling. Där är Trafikverket duktigare på att tala om vad som behöver göras, men det handlar om att bjuda in entreprenörerna att innovativt lösa hur det ska göras. Jag hade bland annat en stor dialogträff med hela branschen i dag.

anf.47 Lotta Finstorp (M):

Fru talman! Jag tackar för svaret, men jag undrar också hur regeringen arbetar med att den kunskap och det entreprenörskap som finns inom anläggningsbranschen kommer till sin rätt.

anf.48 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Detta är en fråga som drivs av branschen själv, som i sin iver att göra mer och bättre har egna program med förnyelser i anläggningsbranschen. Det kallas FIA. Även Trafikverket jobbar dock med olika typer av projekt där de på ett bättre sätt kan ta till vara den kunskap som finns i branschen. Vi har också haft en produktivitetskommitté som har jobbat under några år - de blev färdiga tidigare i år - och som har givit förslag till regeringen om bland annat detta med att jobba med funktion mer på totalentreprenad, alltså där den som utför ett arbete och bygger en ny anläggning också tar ansvar över en längre tid. Det är naturligtvis ett nytt sätt att jobba, och jag tror att den viktigaste utmaning jag har fått höra - inte bara från branschen utan även från Trafikverket och alla olika aktörer - är uthållighet. Det handlar också om bra mobility management eftersom vi behöver informera dem som berörs, alltså resenärer och kunder.

anf.49 Anders Ygeman (S):

Fru talman! Vi hörde just infrastrukturministern slå sig för bröstet om de rekordstora underhållsanslagen. Verkligheten ger tyvärr en annan bild, för de kommande åren sjunker underhållsanslagen för järnvägen. De stora underhållsentreprenörerna varslar personal om uppsägning. Förra veckan varslade Balfour Beatty 50 människor om uppsägning, och denna vecka meddelade Sveriges största entreprenör Infranord att de planerar personalneddragningar. Jag skulle därför vilja fråga infrastrukturministern hur det kommer sig att de utlovade satsningarna leder till uppsägningar i stället för nyanställningar.

anf.50 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Det är en väldigt bra fråga Anders Ygeman tar upp. Många av de avtal som i dag rullar har pågått i ett antal år. Under tiden ställer verkligheten krav på att göra arbeten på tider då människor inte åker på järnvägen eller jobbar vid vägen, vilket innebär mycket kvällar och helger. De senaste vinterproblemen, som vi hade under förrförra vintern och vintern dessförinnan, har också ställt krav på mycket snabbare inställelsetider. Det innebär att Trafikverket med hjälp av en del av de pengar vi har tillfört bland annat har omförhandlat många av redan befintliga avtal och även utökat dem. Det pågår också en konkurrens inom branschen, och just därför förs nu samtal om hur man ska kunna få arbetena att rulla ut mycket mer kontinuerligt över åren. Hittills har arbetenas upphandling skett det tredje kvartalet varje år, med ganska kort framförhållning. Det är naturligtvis inte bra i längden. Nu har vi ännu mer pengar som behöver rullas ut.

anf.51 Anders Ygeman (S):

Fru talman! Jag lyssnade noga, men jag blev ändå inte klok på svaret. Om statsrådet nu har rätt, hur kommer det sig då att det är rekordstora varsel när det är rekordstora satsningar? Varför varslar företagen om uppsägning i stället för nyanställer? Var finns pengarna i verkligheten?

anf.52 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Jag tror att man ska vara väldigt medveten om att vi i decennier har haft en järnväg som inte har fått det underhåll den förtjänar. Att komma i gång med ett underhåll och få in duktiga, kunniga människor samtidigt som trafiken har ökat är i sig en flaskhals. I dag avsätter vi mer än dubbelt så mycket till drift och underhåll varje år än vad som gjordes 2006. Att tro att vi kan lösa detta från en dag till en annan skulle vara att tro på en utopi. Det kommer att ta i storleksordningen sju till tio år. Under tiden behöver vi jobba på ett bättre sätt för att se till att de entreprenörer som finns inte bara behåller sin kunskap utan också behåller sin personal. Därför måste själva arbetet med upphandlingen ske över längre tider och mer spritt över åren. Det är något vi gör. De pengar vi har tillfört har vi dock redan sett effekt av. Där har man nämligen jobbat med de behov som finns, och det har gjort att vi har mycket bättre punktlighet i dag än vad vi hade för ett antal år sedan.

anf.53 Julia Kronlid (SD):

Fru talman! Min fråga går till socialminister Göran Hägglund. Förra året antogs resolution 1829 i Europarådet, vilken innebär att alla medlemsstater uppmanas att införa åtgärder för att motverka könsselektiva aborter. Enligt uppgift från det danska abortrådet samt läkare i Danmark förekommer det att danska kvinnor åker till Sverige för att genomföra en könsselektiv abort när det inte längre är möjligt i Danmark. I Sverige är det möjligt med fri abort fram till graviditetsvecka 18. Socialministern har själv tidigare varit drivande i införandet av abortturism men samtidigt uttalat sig kritiskt mot könsselektiva aborter i Sverige. Hur ser socialminister Göran Hägglund på att Sverige har blivit ett turistmål för könsselektiv abort och därmed bidrar till att direkt motverka en resolution som är antagen i Europarådet?

anf.54 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Vi kan se att det i vissa länder runt om i världen föds betydligt färre flickebarn än gossar. Det är länder som Kina eller Indien. Det är en utveckling jag tror att många av oss förfäras inför. Vi vill inte se att människor sorteras bort på grund av sitt kön. I Sverige har vi en abortlagstiftning där man inte behöver uppge något skäl för aborten fram till en viss vecka. Det gör att skälen aldrig registreras; vi vet inte varför aborterna äger rum. Det vi som politiker kan göra är att så långt som möjligt förebygga oönskade graviditeter och därmed aborter. Det är detta arbete regeringen lägger ned mycket möda på, tillsammans med landsting och kommuner. När det gäller de uppgifter som kom från Danmark med braskande rubriker är det väldigt svårt att säga hur stor mängden är. Det finns ingenting som tyder på att det är särskilt många kvinnor.

anf.55 Julia Kronlid (SD):

Fru talman! Då tolkar jag svaret om uppmärksamheten kring de danska kvinnorna som att det inte finns något som tyder på att det är särskilt många. Det svaret är jag inte särskilt nöjd med. Jag har hört nyheter om att det även kan gälla norska kvinnor eller kvinnor från andra länder, så det är en fråga vi ändå måste reflektera över. Jag undrar om socialministern trots allt kan instämma något i att det blir en svår kombination i och med det faktum att vi har den mest liberala abortlagstiftningen inom Norden och EU och samtidigt erbjuder medborgare från andra länder att komma hit och genomgå en abort. Det kan innebära att vi urholkar andra länders lagstiftning. Dessa länder kanske har skapat sin lagstiftning för att tillgodose den resolution som kom från Europarådet, där man ställer sig kritisk till könsselektiva aborter. Den resolutionen är inte bara riktad till länder inom Europarådet som har problem med flickaborter i hög grad, utan den är också riktad till Sverige och till Norden. Min fråga är: Vad kommer socialminister Göran Hägglund att göra för att Sverige ska ställa upp på resolutionen och för att våra möjligheter till abort inte ska motverka resolutionen?

anf.56 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Europarådets resolution är inte bindande för länder. Vi har naturligtvis den ordningen att riksdagen fattar beslut om de svenska lagarna, och andra länder fattar beslut om sina lagar. Jag skriver inte under på beskrivningen att Sverige har den mest liberala abortlagstiftningen i Europa om man ser till tillämpningen runt om i länderna. De rubriker som vi kunde se för en kort tid sedan förefaller inte ha täckning i verkligheten, alltså att det skulle vara en massiv flykt till Sverige av danska kvinnor. Det problemet förefaller vara ganska litet. Jag säger som jag har sagt tidigare. Jag tycker att det är väldigt olyckligt om vi hamnar i en situation där flickfoster sorteras bort. Jag tycker att det är någonting som inte ska hända. Men vi har den abortlagstiftning vi har, och den lagstiftningen kommer jag att fortsätta att försvara. Jag tror att vägen framåt är att undvika oönskade graviditeter.

anf.57 Hans Rothenberg (M):

Fru talman! I tider när det är lågkonjunktur världen över spelar frihandeln, handeln mellan länder, desto större roll. Det kan synas självklart för oss i Sverige att vi ska handla med våra grannar både när och fjärran. Vid världshandelsorganisationen WTO:s möte i Genève i slutet på förra veckan diskuterades frihandeln över världen mycket och hur man kan underlätta kontakter. Världen sätter stor tillit till de fyra BRIC-länderna, de som står för så mycket tillväxt. Det anmärkningsvärda på detta möte var att varken Brasilien eller Ryssland, som är nyinvalt, var närvarande. Det var inte USA heller. Kina och Indien motsatte sig resolutionen om att ta med klimataspekter i handeln. Jag skulle vilja höra handelsminister Ewa Björlings kommentar till detta och vad Sverige kan göra för att få BRIC-länderna på banan.

anf.58 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! Tack, Hans Rothenberg, för en viktig fråga! Jag har inte riktigt samma uppfattning om de möten som vi har deltagit i. Där har såväl USA, Kina, Indien, Ryssland och Brasilien som alla andra viktiga stora spelare varit med. Men vi noterade vid det senaste tillfället att parlamentariker från vissa länder inte deltog i forumet. Vi tror naturligtvis att en diskussion där alla parlament är med är den bästa diskussionen. Det ser väldigt mörkt ut när vi talar om multilaterala frihandelsavtal i WTO i dag. Frågan är vad som händer i framtiden. WTO ska snart byta chef. Vem kommer den framtida chefen att vara, och från vilken världsdel kommer den personen? Vad kommer man att prioritera? Möjligtvis blir det något slags miniavslut på ett stort multilateralt avtal. Jag tror att det är där som det är mest realistiskt att landa just nu. Men för den skull är det också viktigt att driva bilaterala förhandlingar under tiden.

anf.59 Hans Rothenberg (M):

Fru talman! Tack för svaret! Det är just så det ser ut i världen nu. I väntan på att Doharundan ska börja röra sig så sakta skapar länder bilaterala avtal. Det bästa för världen vore väl om man kunde komma till ett gemensamt internationellt avtal. Det skulle också bidra mycket till att få både miljö- och klimataspekterna med på banan. Jag undrar: Hur ser handelsministern på möjligheterna att genomföra en Doharunda, som nu fyller tio år eller någonting sådant, eller att kanske göra ett helt nytt omtag? Vad skulle världen må bäst av?

anf.60 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! Det finns flera alternativa vägar att gå, och en sådan tog vi upp på Bali 2007 vid det stora handelsministermötet. Det handlade om ett grönt frihandelsavtal, alltså att underlätta för varor, tjänster och teknologier som är miljövänliga, helt enkelt att göra det enklare och billigare för människor att välja grönt. Då var det inte ett särskilt stort gensvar. Det har nu ökat, inte minst bland EU-länder. Jag tycker att det vore en utmärkt idé att föra fram vid nästa stora ministermöte på Bali i december 2013. Tid finns att arbeta upp momentum för detta. Under tiden gäller det att fortsatt driva bilaterala förhandlingar, vilket vi nu gör inom EU, där vi förhoppningsvis snart kan öppna för förhandlingar med Japan. Vi kommer snart att avsluta med Kanada och med Singapore. Vi jobbar med Indien. Vi håller dessutom på att diskutera om vi ska ta steget att börja föra förhandlingar mellan EU och USA. Det finns många andra vägar att gå för enklare handel i världen under tiden.

anf.61 Jens Holm (V):

Fru talman! Jag har en fråga till energiminister Anna-Karin Hatt. Hundratals personer rapporterar till tidningen Ny Teknik att de producerar sin el själva. Den absoluta merparten gör det med hjälp av solceller. Till tidningen säger Anna-Karin Hatt: "Detta visar att det finns ett stort intresse för solel." Exakt så är det förstås. Över tusen personer väntar i dag hos Energimyndigheten på installationsbidrag för solceller. Men regeringen föreslår nedskärningar på solenergin. Man lägger 60 miljoner kronor nästa år men bara 50 miljoner kronor de kommande åren på stöd till solceller. Det separata solvärmebidraget har regeringen avskaffat. Man kan undra vad solenergin har gjort för ont. Därför vill jag fråga energiministern: Vilka nya åtgärder ämnar ministern vidta för att främja utbyggnaden av solenergi i Sverige?

anf.62 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! Tack för frågan, Jens Holm! Det stämmer att det i Sverige finns ett växande intresse för småskalig el, inte bara solel utan också andra småskaliga lösningar. Det visar att det finns många konsumenter som vill ta saken i egna händer, som vill vara med och göra en egen insats för att ställa om till ett hållbart energisystem. Det var bakgrunden till att regeringen i budgeten nu i höst bestämde sig för att inte avsluta solcellsstödet, som det var tänkt - det skulle ha avslutats i och med december 2012 - utan att i stället förlänga solcellsstödet till och med 2016, i fyra år till. Det är för denna typ av stöd en ovanligt lång tidsperiod. Det är sällan som vi i förväg säger att ett sådant stöd ska finnas på plats så lång tid framöver. Men de kommande fyra åren kommer vi att satsa 210 nya miljoner just för att kunna möta och stötta de svenskar som nu står i begrepp att investera i småskaliga solelanläggningar.

anf.63 Jens Holm (V):

Fru talman! I det så kallade jobbmanifestet från valrörelsen 2010 som de borgerliga partierna hade tillsammans står det på s. 37: "Ytterligare insatser görs för att stimulera utvecklingen av solceller och solvärme." Då undrar jag: Vilka ytterligare insatser gör regeringen för att stimulera solceller och solvärme som man lovade i valmanifestet? Solvärmebidraget är avskaffat. I dag ligger installationsstödet för solceller på 60 miljoner kronor. Det ligger kvar på 60 miljoner kronor nästa år, men för de kommande åren drar man ned stödet. Det låter inte som "ytterligare insatser". Det låter som rena nedskärningar, Anna-Karin Hatt.

anf.64 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! Solcellsstödet är, precis som alla andra sådana här teknikriktade stöd, tillfälliga insatser. Riksdagen hade beslutat att solcellsstödet skulle avvecklas efter den sista december i år. Det skulle inte ha varit en krona till nya solceller vare sig nästa år, året därefter eller hela vägen fram till 2016. Det har regeringen nu ändrat på. Vi har lagt förslag till riksdagen om att förlänga detta stöd i fyra år, att satsa 210 nya miljoner just för att kunna möta engagemanget, just för att fortsätta att hålla solelstekniken under armarna till dess den kan stå på egna ben. Precis detta har vi gjort med solvärme tidigare. Det har funnits ett solvärmestöd som vi från regeringens sida beslutade att lägga förslag om att avveckla när vi såg att den tekniken kunde stå på egna ben. Det är precis så den här typen av teknikriktade stöd måste fungera. Vi går in under en tid för att hålla en teknik under armarna, men när den bär sig och kan stå på egna ben ska vi dra bort den typen av stöd. Vi ska inte i onödan använda skattebetalarnas pengar till att subventionera vissa tekniker.

anf.65 Lars Johansson (S):

Fru talman! För ungefär ett år sedan beslutade riksdagen att ta tillbaka bemyndigandet för regeringen att sälja Post Nord eller börsintroducera bolaget. Sedan dess har de arbetat för att utveckla verksamheten och skapa nya jobb för de anställda med tanke på att brevmarknaden har gått ned. Nu visar det sig att en annan statlig myndighet, Post- och telestyrelsen, ställer mycket tydliga krav på Post Nord att de ska öppna upp sina affärsavtal och offentliggöra rabatter och liknande som de har på marknaden. Det hämmar företagets möjlighet att agera på en öppen postmarknad i Sverige. Då är min fråga till ansvarigt statsråd: Vad avser statsrådet att göra för att förhindra PTS att ställa den här typen av krav på Post Nord?

anf.66 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! Jag kan svara på den frågan även om jag inte är ansvarigt statsråd för Posten. Det ansvariga statsrådet Peter Norman är tyvärr inte närvarande vid just den här frågestunden. Däremot är jag ansvarig för Post- och telestyrelsen och kan möjligen med den utgångspunkten göra några reflexioner på den här frågan. Postmarknaden är ett exempel på en situation där regeringen har både en roll som reglerare och en roll i egenskap av ägare av bolaget Posten. I egenskap av reglerare - vilket är det jag kan kommentera här - är det extremt viktigt att vi från statens sida ser till att ha förutsättningar för en fungerande konkurrens på postmarknaden. Som ni vet finns det ett par aktörer som bedriver postverksamhet i Sverige. Det har inte minst i storstadsområdena lett till att vi har fått en värdefull pris- och servicekonkurrens som kommer konsumenterna till del. En förutsättning för att ha den konkurrensen är förstås att det finns transparens i de villkor, avgifter och andra förutsättningar som finns kring de bolag som opererar på marknaden, för annars fungerar inte konkurrensen.

anf.67 Lars Johansson (S):

Fru talman! Tack så mycket för svaret, även om jag tycker att statsrådet gled undan huvudfrågan. Post Nord har faktiskt ett samhällsuppdrag att se till att postverksamheten fungerar i hela landet. Då är det viktigt att de också har möjlighet att agera i storstäderna, där det finns många olika former av postverksamhet, så att man inte låter enbart privata aktörer agera där, för då kommer staten att tvingas subventionera Post Nord för att företaget ska kunna upprätthålla sitt samhällsuppdrag för hela landet. Den poängen måste man se när man tittar på möjligheterna för Post Nord att utvecklas och kunna ge jobb för de människor som successivt får lämna posten på grund av att marknaden för brevförsändelser av olika slag minskar. Det är närmare 24 600 anställda för närvarande. Det är viktigt att de ges samma möjligheter som andra företag på postmarknaden. Varför ska det här företaget offentliggöra sina affärsplaner, medan andra privata aktörer inte behöver göra det? Det blir ju osund konkurrens. Det är inte konkurrens på lika villkor.

anf.68 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! Vi har sedan ett antal år tillbaka - tack och lov, skulle jag vilja säga - avskaffat Postens monopol i Sverige. Men Posten är fortfarande den helt dominerande aktören på den svenska postmarknaden. Den som kommer näst därefter är Bring Citymail, som i vissa delar av landet tar upp värdefull konkurrens med Posten, till konsumenternas nytta. Intrycket att Post Nord och Posten inte skulle finnas i svenska storstadsområden tror jag knappast någon känner igen sig i. Gå runt i vilken stadsmiljö som helst, så ser man att de som är absolut dominerande också i stadsområdena är Posten, både när det gäller distribution av brev och när det gäller paket. När det finns en dominerande aktör på marknaden och man från regleringshåll vill se till att få en fungerande konkurrens är det extremt viktigt att vi ställer krav på att det finns en transparens i prissättningen och att det är möjligt att se vilka avgifter företaget tar ut, så att konkurrensen kan fungera. Det gäller på postmarknaden, det gäller på telemarknaden och det gäller på alla de tidigare monopolmarknader där vi har avreglerat men där det fortfarande finns en dominerande aktör.

anf.69 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till socialminister Göran Hägglund kring ett ämne som är väldigt angeläget för mitt eget parti, Folkpartiet, men också för socialministerns parti, Kristdemokraterna. Vi står inför en generationsväxling på arbetsmarknaden. Det sker samtidigt som de demografiska förändringarna leder till att allt färre människor ska försörja allt fler. En åldrande befolkning ställer också stora krav på välfärdssektorn, framför allt inom vården. Samtidigt blir vårdyrket allt mindre attraktivt, och nyrekryteringen haltar enligt en hel del studier. Med anledning av detta vill jag fråga socialministern om han avser att vidta några åtgärder för att göra vårdyrket mer attraktivt.

anf.70 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för en viktig fråga! Det här är en fråga som diskuteras bland annat inom regeringens framtidskommission. Ett av de teman när det gäller framtida utmaningar som berörs där handlar om just den demografiska utvecklingen och effekterna på arbetsmarknaden. Vi har kurvor som visar att vi kommer att vara fler som är gamla på samma gång ungefär, samtidigt som vi kommer att ha väldigt många som avgår från arbeten inom välfärdssektorn, precis som Fredrik Malm säger. Jag tycker att vi ska möta detta på åtminstone tre olika sätt. Det ena handlar om att arbetsgivarna på de här områdena måste bli mer aktiva och säkerställa goda villkor som gör detta till attraktiva arbetsplatser. Det andra tror jag handlar om att förändra och förbättra utbildningarna på området. Där gör utbildningsminister Jan Björklund en del saker ytterligare för att förstärka. Det tredje som jag vill säga är att fler unga måste välja yrkesinriktning efter var det finns en möjlighet att få jobb, och här finns det möjlighet att få jobb.

anf.71 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Tack till socialminister Göran Hägglund för svaret! Det finns även en annan aspekt av detta som är oerhört viktig i ett land som Sverige, som är ett stort land med många människor. Vi blir allt fler. En del bor i större städer, medan andra bor på mindre orter. Det finns socioekonomiska skillnader. Det är oerhört viktigt att inte bara vården utan hela hälsosektorn och hela välfärden är likvärdig i hela landet. Det finns en stor risk om vi inte klarar utmaningen att göra vårdyrket mer attraktivt att det kommer att hota likvärdigheten för vården i hela Sverige. Ser socialministern den risken, och hur kan man möta detta? Finns det några särskilda åtgärder?

anf.72 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Det är precis som Fredrik Malm säger. I de framtidsscenarier som har skissats ser man att vi möjligen kommer att ha något lättare i de stora städerna att rekrytera personal till vård- och omsorgssektorn, medan det kommer att vara bekymmer i de mer glest befolkade delarna av Sverige, där de yngre kanske drar från hemorten och det blir en äldre befolkning kvar, vikande skattekraft och så vidare. Då finns det en del viktiga, stabila åtgärder som vi alltid måste tänka in i det sammanhanget. Det handlar om en fungerande skatteutjämning som säkrar resurser i alla delar av landet och självklart nya och växande företag. Men jag tror att vi kommer att behöva tänka ytterligare kring detta. Inte minst ligger det ett ansvar på kommuner och landsting som arbetsgivare att fundera över: Hur gör vi vår sektor mer attraktiv i en dragkamp om arbetskraft som väntar om hörnet, även om det känns främmande i dag? Hur får vi fler unga personer att välja vård och omsorg? Där kommer ju många av framtidens arbeten att finnas.

anf.73 Monica Green (S):

Fru talman! Jag har en fråga till it-minister Anna-Karin Hatt. Ett av sätten att få bukt med massarbetslösheten i Sverige är goda kommunikationer. Ett viktigt kommunikationssätt är it-infrastruktur. Det är inte bara viktigt utan nödvändigt för att hela Sverige ska kunna leva, med väl fungerande och snabba it-lösningar. Trots att vi har satsat länge på bredbandsutbyggnad får vi ändå höra att det inte fungerar ute på fältet. Det finns brist på it-tekniker. Det finns ingen riktig standard. Det finns ingen riktig vetskap om vart linorna egentligen går. En del kallar detta vilda västern. Beträffande andra kommunikationssätt har Trafikverket gjort en kapacitetsutredning. Kan Anna-Karin Hatt tänka sig att göra en it-kapacitetsutredning?

anf.74 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! Tack för frågan från Monica Green! Det stämmer att utbyggnaden av den digitala infrastrukturen verkligen är en viktig framtidsfråga för Sverige. Det är en viktig fråga som kommer att avgöra stora delar av landets möjligheter att växa och utvecklas, så att vi kan ha likvärdiga villkor oavsett var vi bor i landet. Vi gör därför stora insatser från regeringen på olika sätt för att göra det här möjligt. I och med budgeten föreslår vi en hel bredbandsmiljard för att bygga ut bredband i delar av landet där operatörerna inte bygger ut. I Bredbandsforum, som Monica Green väl känner till, arbetar vi tillsammans med operatörerna för att undanröja de hinder som kan finnas på vägen. Samtidigt ser vi till att frigöra alltmer spektrum i luften för att kunna bygga ut det mobila bredbandet så att vi kan täcka de delar av landet där det fysiska bredbandet inte räcker. Allt det här kommer att räcka långt. Frågan är: Hur långt? Jag planerar att framöver låta en utredare titta på: Hur långt räcker marknadens insatser? Hur långt räcker de saker som vi redan gör, och hur mycket ytterligare kan vi komma att behöva göra framöver för att hela landet ska ha bredband i världsklass?

anf.75 Monica Green (S):

Fru talman! En miljon människor står fortfarande utanför it-samhället i Sverige. Ett av skälen - det finns fler skäl - är att det inte finns riktigt bra fungerande it-lösningar och bredbandslösningar. Då tycker jag inte att man kan vara nöjd med sakernas tillstånd och med hur det ser ut i dag, utan då bör man titta in i framtiden. Vad kan vi göra mer? Behöver det utbildas fler it-tekniker? Vi hör att det behövs. Behöver det göras en standard inom it-lösningar, som det finns inom elsektorn? Behöver det göras en ytterligare kartläggning? Är svaret på min fråga att det faktiskt ska tillsättas en kapacitetsutredning, eller var det något annat som Anna-Karin Hatt skulle tillsätta?

anf.76 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! Jag funderar nu på hur vi kan forma ett uppdrag till en utredning som ska få titta på: Hur långt tar marknadens aktörer och deras investeringar oss på vägen mot att hela landet har bredband i världsklass? Det handlar om vägen mot bredbandsstrategins mål att 90 procent av alla svenskar och alla företag ska ha minst 100 megabit per sekund senast 2020. Vi behöver få en fingervisning om: Hur långt räcker marknadskrafterna till? Och hur stor insats behöver vi gå in med från det offentligas håll? Monica Green hävdar att det inte finns bra bredband i Sverige. Då är det märkligt att Sverige i mätning efter mätning just när det gäller it-tillgång, it-mognad, utbyggnadshastighet och täckningsgrad faktiskt placerar sig i den internationella toppen. Det betyder inte att vi inte har utmaningar. Det betyder inte att vi inte behöver investera mer. Det behöver vi göra, inte minst för att öka täckningen, öka kapaciteten i näten och se till att det finns tillräckligt mycket utrymme i näten för att möta alla dessa smarta telefoner och alla tjänster som vi nu använder i de mobila näten.

anf.77 Lotta Hedström (MP):

Fru talman! Jag vill ställa frågan till Göran Hägglund i egenskap av socialminister men också som företrädare för regeringen, för det jag vill fråga om har bäring på många utgiftsområden. Det handlar om torterade, tortyrskadade, traumatiserade och krigsskadade flyktingar som kommer till Sverige. En tumregel säger att ungefär en tredjedel av de ca 30 000 som har kommit per år under de senaste 10-12 åren har skador i en omfattning som gör att de är handikappande. Det är koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter och ett existentiellt lidande. Tilltron och tilliten till medmänniskor är så oerhört skadat att det också blir ett stort integrationsproblem förutom ett vårdproblem. Det här är någonting som är väldigt lite känt i Sverige och som inte riktigt är omhändertaget av vårdapparaten. Det finns ideella aktörer, Röda Korset med flera, som bedriver sådan här vård. Den är ganska högt specialiserad, så det är också en kompetensutvecklingsfråga. Frågan är: Är du som socialminister beredd att titta över det här behovet för att kunna sätta i siffror vad det skulle behövas för tillskott?

anf.78 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Tack, Lotta Hedström, för den frågan! Det är precis som Lotta Hedström säger. En hel del av de personer som kommer till Sverige kommer av flyktingskäl. En del kommer från de mest förfärliga förhållanden som man över huvud taget kan tänka sig och har med sig väldigt svåra skador som inte alltid syns utifrån men som de bär med sig inombords och som kan hämma alla möjligheter att leva ett innehållsrikt liv, helt enkelt, i vårt land. Jag har varit och tittat på en del av de här verksamheterna, och jag vet att det är oerhört resurskrävande. Det är ofta en långvarig behandling av människor som är väldigt trasiga. I Sverige har vi inte på mycket lång tid haft erfarenheter av krig där vi själva har drabbats, vilket vi ska vara tacksamma för. Därför behöver det byggas upp mer omkring detta. Jag är förstås villig att titta ytterligare på hur vi kan förstärka vården av de här personerna.

anf.79 Lotta Hedström (MP):

Fru talman! Vad bra! Jag är väldigt glad för att höra det svaret. Välkommen att titta på de verksamheter som finns i landet! Det är också intressant ur ett barn- och ungdomsperspektiv. För många av de unga människor som vi ser i dag, som uppträder väldigt vilset och ibland felaktigt får diagnosen adhd, är egentligen det man kallar sekundärtraumatiserade. De lever alltså i familjer där någon av eller båda föräldrarna kommer från en flyktingsituation, ett trauma, och inte fungerar som föräldrar och inte kan ge det stöd som barnen behöver. Är ministern också beredd att utvidga det till ett barn- och ungdomsperspektiv?

anf.80 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Jag tycker att det ligger i sakens natur att barn verkligen inte bör vänta längre eller behandlas annorlunda än vuxna, utan det känns snarare mer angeläget. Det är angeläget i alla fall. Ett problem i sammanhanget är att många finns utspridda över landet, och det är svårt att upprätthålla så här specialiserad vård över hela Sverige. Det behövs sannolikt centrum där man är duktigare än vad man är på andra ställen för att kunna ge bästa möjliga vård och behandling av de här personerna. Men här har vi ett ansvar tillsammans med landstingen för att kunna utveckla den här vården. Jag tror att det är ekonomiskt klokt. Framför allt är det ett medmänskligt ansvar.

anf.81 Anders Ahlgren (C):

Fru talman! Jag skulle vilja rikta mig till infrastrukturministern. Det gäller en fråga om brukaravgifter på järnväg. Skälet till det är att läget är totalt förvirrat just nu. Trafikverkets uppfattning är att det inte är legalt med brukaravgifter. Fristående utredare som har tittat på frågan, med lång erfarenhet från Järnvägsstyrelsen, säger att de inte ser något hinder. Frågan är inte prövad av Transportstyrelsen som har att granska Trafikverkets regelverk. Och i infrastrukturpropositionen, s. 61, står det: "Regeringen utesluter inte att det på sikt kan bli aktuellt även med järnvägsinvesteringar som finansieras med lån som återbetalas med brukaravgifter." Vidare står det: "Innan det kan bli aktuellt att finansiera en järnvägsinvestering helt eller delvis med förhöjda avgifter enligt denna bestämmelse behövs dock en fördjupad analys av den aktuella regleringen." Frågan är: Vilken ambition har infrastrukturministern när det gäller att använda brukaravgifter som medfinansieringsform för större infrastrukturprojekt?

anf.82 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! När det gäller just investeringar i infrastruktur känner vi igen oss alltmer i fråga om att det har förekommit under lång tid när det gäller vägsidan. Det har också specialiserats så att det är tillåtet att ta ut just brukaravgifter på EU-nivå när det gäller broar och tunnlar. Men frågan har också mer och mer börjat ställas när det gäller järnvägen. Det finns egentligen redan i dag en möjlighet till brukaravgift, men vi kanske är vana att höra det vid namnet banavgift. Men det förutsätter att det gäller hela järnvägssystemet, alla som använder det. Ska man ta ut det här ska det också egentligen vara en ny och kanske separat sträcka. Där har väl diskussionerna handlat om huruvida det ska vara på det redan befintliga, där man gör reinvesteringar, eller om det ska vara för nyinvesteringar. Vi ska också vara medvetna om att det just nu pågår en översyn på EU-nivå när det gäller prissättning på järnväg. Man håller på och tittar på ett recast-direktiv där man ska se över vad som ska gälla framöver. För behoven kommer att fortsätta att finnas kvar.

anf.83 Anders Ahlgren (C):

Fru talman! Om jag får önska något är det att ministern inte slår igen dörren. Jag är på det sättet tacksam för svaret. Får vi inte använda brukaravgifter ser jag väldigt få möjligheter för Sverige att vara med och finansiera stora infrastrukturprojekt. Vi har ingen befolkningskraft som kan skatta fram pengarna. Vi har inte någon stor täthet av trafik som gör att vi kan ta fram trängselavgifter. Därmed finns det väldigt få möjligheter att tillskjuta pengar när anslagen inte räcker. Därför undrar jag: När kan vi förvänta oss en fördjupad analys?

anf.84 Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M):

Fru talman! Det är riktigt som Anders Ahlgren säger att vi i den senaste infrastrukturpropositionen har uttryckt att vi vill titta lite mer på brukaravgifter. Vi ska också vara medvetna om att den lagstiftning som gäller för järnväg är rätt föråldrad. Samtidigt befinner vi oss i en tid där EU talar om en gemensam marknad med den fria rörligheten. Vi håller mer och mer på att harmonisera. Vi har till exempel Tyskland som jobbar med en finansieringsprincip. De tar ut en del för slitage plus lite grann till för att kunna bekosta nya investeringar. Därav har vi en låg banavgift. Just för att det pågår en översyn av hur man ska jobba med prissättning för järnväg vill vi gärna ha med det i vår analys. Vi skulle vilja hitta en lösning där även brukaravgifter på järnväg kan vara framkomligt i framtiden.

anf.85 Lennart Axelsson (S):

Fru talman! Precis som Patrik Björck sade i första frågan ökar varslen och antalet arbetslösa runt om i Sverige. Inte minst i mitt eget hemlän Örebro har vi sett varsel komma de senaste veckorna i ganska stor omfattning. Arbetslösheten totalt ligger någonstans på 8 procent, och ungdomsarbetslösheten ligger på 25 procent. En grupp som man nästan aldrig talar om är gruppen med funktionsnedsättningar. Där ligger arbetslösheten i dag på runt 50 procent. Det är bevisligen så att den politik som har förts de senaste sex åren huvudsakligen har handlat om skattesänkningar och försämrade socialförsäkringar. Det har inte löst dessa problem. Min fråga till Göran Hägglund är: Vilka besked har Göran Hägglund att ge till de grupper som nu står utanför arbetsmarknaden?

anf.86 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Jag tror att Lennart Axelsson gör det oerhört enkelt för sig när han beskriver tillvaron på det sätt som han nu gör. Detta har varit en grupp som stått vid sidan av arbetsmarknaden i alltför stor utsträckning under väldigt lång tid. Vi vet att dagens hårt trimmade arbetsorganisationer ofta går ut över personer som inte är fullt presterande. Det finns allt mindre utrymme för personer som inte upplevs prestera till hundra procent. Det är ett bekymmer som är utomordentligt stort. Vi som finns i den offentliga sektorn och disponerar arbetsplatser på den statliga nivån, landstingsnivån och den kommunala nivån borde ta ett större ansvar än vad vi gör. Där är det sämre än vad det är på betydande delar av den privata arbetsmarknaden. Också där finns det förstås brister.

anf.87 Lennart Axelsson (S):

Fru talman! När man talar om funktionshindersfrågor över huvud taget handlar den stora frågan om tillgänglighet eller inte tillgänglighet i samhället. Där finns det två saker som är mycket viktiga att ta tag i och där vi tycker att regeringen har varit alldeles för passiv. Det gäller den personliga assistansen. Stora delar av dem som har assistans i dag känner en oro för vad en regeringsrättsdom sade 2009. Den har förändrat tillämpningen. Vi har bett regeringen att komma med besked om man tycker att vi behöver göra lagstiftningsändringar för att slå vakt om de intentioner som var tanken med LSS-lagstiftningen från början. En annan fråga som man också väntar på besked om gäller bristande tillgänglighet som diskriminering. Det står ett antal personer varje torsdag utanför Rosenbad och väntar på besked. Vi här i riksdagen väntar också på det beskedet.

anf.88 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Grunderna när det gäller LSS ligger självfallet fast. Men det innebär inte att man aldrig ska göra någon förändring med anledning av domar och andra förändringar som inträffar. Vi måste alltid vara beredda att göra det. När det gäller själva grunden är detta en av de viktigaste frihetsreformerna för en betydande grupp i vårt samhälle. Det är en grupp som har det svårare än vi andra. Därför är den av utomordentligt stor betydelse. Där står regeringen samlad. Jag vet att det finns en bred majoritet i riksdagen, kanske bestående av alla partier, om detta. Den andra frågan som handlar om tillgänglighet som grund för diskriminering är en mer komplicerad fråga som behöver analyseras ytterligare innan regeringen kan ge ett besked. Den frågan är under bearbetning. Den första frågan som Lennart Axelsson tog upp i sin inledande fråga handlar om arbetsmarknaden. Också där pågår ett arbete. Regeringen har satt en rad olika saker i sjön för att underlätta för människor att komma in på arbetsmarknaden. Men vi behöver göra ännu mer, och sådana förslag förbereds.

anf.89 Annika Eclund (KD):

Fru talman! Jag har en fråga som riktar sig till migrationsminister Tobias Billström som gäller konvertiter. Det gäller i detta fall de som ha konverterat från islam till kristendom och som befinner sig i Sverige. I flera muslimska länder är det belagt med dödsstraff att konvertera från islam till kristendom. Så är det till exempel i Afghanistan. Migrationsverket anser att man inte kan skicka afghaner som bekänner sig till kristendomen tillbaka till hemlandet när de söker asyl i Sverige. Ändå görs detta. Jag skulle önska att migrationsministern klargör hur han ser på kristna afghaners möjlighet att återvända till ett land som har uttalat en dödsdom över den som konverterat.

anf.90 Statsrådet Tobias Billström (M):

Fru talman! Alla som söker asyl i Sverige går igenom en rättsprocess där man klarlägger huruvida det finns ett skyddsbehov eller inte. Det innebär att man reder ut frågan huruvida det finns en hotbild riktad mot den enskilde som kan ha sitt upphov i någon av de skyddsgrunder som finns uppräknade dels i vår egen utlänningslag, dels i det EU-direktiv benämnt skyddsgrundsdirektivet som också ligger till grund för vår lagstiftning. Sedan görs en samlad trovärdighetsbedömning med utgångspunkt från detta. En av de grunder människor kan anföra är att de har en religiös övertygelse som gör att de utsätts för en hotbild om de skulle återvända. Här görs en bedömning av detta. I vissa fall kommer man fram till att det inte föreligger en sådan hotbild, och i andra fall kommer man fram till att det gör det. Baserat på detta får personen asyl respektive inte asyl. Det finns inget klart mönster i detta. Det handlar alltid om individuella bedömningar. Så tycker jag också att det framgent ska vara.

anf.91 Annika Eclund (KD):

Fru talman! Tack för svaret, migrationsministern! Tillsammans med några andra riksdagskvinnor landade jag på Kabuls flygplats för några veckor sedan. I planet som landade före mig fanns det en ung afghan som utvisats från Sverige efter att han hungerstrejkat under 24 dagar. Mannan hade konverterat till grekisk-ortodoxa kyrkan i Grekland för flera år sedan. Sedan ett par år tillbaka är han också medlem i en frikyrkoförsamling. Där har han varit mycket aktiv, vilket också representanterna för kyrkan kan intyga. Personal både på svenska ambassaden och på Svenska Afghanistankommittén på plats i Kabul bekräftar att om det är så att mannen verkligen konverterat kommer han sannolikt att dödas. Min fråga lyder: Ska man av denna berättelse dra slutsatsen att Migrationsverket inte tror på mannens berättelse eftersom myndigheten själv anser att man inte kan sända tillbaka kristna till Afghanistan?

anf.92 Statsrådet Tobias Billström (M):

Fru talman! Det är väldigt svårt att kommentera ett enskilt fall. Jag tycker också att man ska avhålla sig från att göra det. När det gäller frågan om att pröva enskilda ärenden har vi en rättsligt fastlagd ordning. Riksdagen har bestämt att prövningen ligger på Migrationsverket med möjlighet att överklaga till migrationsdomstol. I slutändan är det Migrationsöverdomstolen i Sverige som sätter praxis och inte regeringen. När det gäller de enskilda fallen är det väldigt viktigt att fundera igenom vad det är som står i centrum. Det är en trovärdighetsbedömning. Det handlar inte om att Migrationsverket ifrågasätter trovärdigheten i konverteringen eller trovärdigheten i den personliga tron. Det är inte vad det handlar om. Det handlar om det uppstår en hotbild mot den enskilde med utgångspunkt från detta. Där finns det olika situationer, och de måste prövas. I vissa fall kommer man fram till, som jag sade förut, att det föreligger en sådan hotbild. I andra fall gör man det inte. I vissa fall får människor lov att stanna därför att man kan leda detta i bevis i domstolsprocessen, i andra fall kan man det inte. Det är egentligen inte så mycket annorlunda än i många andra fall. Vi stöter på fall där det handlar om sexuell läggning, till exempel, där man kan ha exakt samma typ av resonemang.

anf.93 Catharina Bråkenhielm (S):

Fru talman! Min fråga går till socialminister Göran Hägglund. Det handlar om äldreomsorg. I dag fattas det väldigt många platser på särskilt boende för våra äldre. Det gäller framför allt de äldre som har stora omsorgsbehov och som tvingas bo kvar hemma. Samtidigt har antalet hemtjänsttimmar minskat granska kraftfullt över tid. Det har inneburit att väldigt många anhöriga fått gripa in och sköta det som hemtjänsten inte gör. Det är över 100 000 personer som i dag har gått ned i tjänst eller fått sluta att arbeta för att kunna klara av att sköta sina anhöriga. Hur ser socialministern på att människor måste gå ned i tjänst för att sköta sina anhöriga?

anf.94 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Många anhöriga gör fantastiska insatser för sina äldre anförvanter, inte minst är det många kvinnor som gör det för sina mödrar och fäder. Under många år har det, precis som frågeställaren säger, successivt blivit svårare att få en plats i ett särskilt boende; det var lättare förr. I dag ställs det större krav. Tröskeln är högre. Man är i regel mycket skröpligare när man kommer in, och man bor kvar längre hemma. Kommunerna har blivit tuffare i sina bedömningar innan man ger en plats. Jag tycker att det finns skäl för oss alla, oavsett vilka partier vi representerar, att prata med kommunpolitiker om de här frågorna och om vad det är som gör att vi landar i sådana här bedömningar. Många enskilda tar ett större ansvar än vad de kanske borde göra. Kommunerna tar ibland ett ansvar som är mindre än vad de borde göra. De är ett stort och svårt problem, men det prövas enskilt i varje kommun.

anf.95 Catharina Bråkenhielm (S):

Fru talman! Det är bra att våra äldre får besök av sina släktingar, men det är inte meningen att man ska skura golv och handla och göra sådant som vår offentliga äldreomsorg ska göra. Jag ser det som ett problem att det framför allt är kvinnor som gör detta. Det har till följd att de får lägre lön och sämre pension. Dessutom blir det färre arbetade timmar i landet. Jag vill ha svar från socialministern på hur det rimmar med arbetslinjen och vad man ämnar göra åt detta.

anf.96 Socialminister Göran Hägglund (KD):

Fru talman! Det kanske inte är det som bekymrar mig mest i det här sammanhanget. Den äldre ska ha rätt till ett tryggt boende om man inte orkar eller kan bo kvar hemma längre. Vi vet att de allra flesta vill bo kvar hemma så länge det är möjligt och där hemtjänsten kan stötta på ett sådant sätt att man klarar sig. Har man gått över en viss gräns är det väldigt jobbigt. Det är fortsatt ett problem. Kommunerna behöver ta ett större ansvar när det gäller att bygga nya boenden. Det finns en del stöd från staten att hämta. Vi behöver fler platser. Konsekvenserna blir naturligtvis att fler får möjlighet att vara på sina arbetsplatser, där de ska vara, och att de äldre anförvanterna får ett tryggt boende.