Vuxenutbildning

anf.156 Gunilla Svantorp (S):

Herr talman! I dag ska vi debattera de motioner som kommit in under den allmänna motionstiden som rör vuxenutbildning. Självklart står jag bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 5. Herr talman! Ibland är det inte så lätt det där med ny teknik. Jag har kämpat under några veckor nu för att lämna papperstidningen och gå över till e-tidning, och det är inte utan att jag ibland saknar det där med att vända blad på det riktiga sättet. Men på söndagarna köper jag DN och blir lite gammalmodig. Så gjorde jag också i söndags. Jag vet inte hur många av er som läste DN:s söndagsbilaga och reportaget om de människor som hamnat i fas 3. Om ni inte läst det, så gör det. I reportaget fick vi följa några människor som hamnat i fas 3. En av deltagarna, Bengt, frågade sin handledare på Arbetsförmedlingen om han fick gå en utbildning. Då säger de: "Du är inte prio för utbildning". Bengt borde självklart ha varit en av dem som hört till målgruppen eftersom han var en av dem som fått minst utbildning. En annan av deltagarna, Charlotte, ville gå en kurs i webbkunskap och bemöttes med ett skratt och orden: "Vet du inte att det kostar pengar?". Det är ovärdigt Sverige och ett slöseri utan dess like med människor och deras kompetens att inte satsa på att fylla på utbildning för dem som ber om det och som är motiverade. Ofta beskylls vi socialdemokrater för att vara systemkramare, men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är Moderaterna med stöd av de tre mindre kamraterna som in i väggen försvarar ett system som visat sig vara inhumant och som dessutom inte på något sätt leder till en arbetslinje. Vi socialdemokrater ser vuxenutbildning som en möjlighet till personlig utveckling. Utbildning och bildning öppnar för vidare studier och för att vara en kritisk samhällsmedborgare. Vi ser också vuxenutbildningens viktiga roll i att erbjuda utbildning och bildning som svarar mot arbetsmarknadens och näringslivets behov. Den är en motor för kompetensutveckling för vuxnas lärande i arbetssituationer då människor ständigt både i arbetslivet och i sitt personliga liv i dag behöver fylla på och lära nytt. Se bara till detta med att lära sig läsa e-tidning i stället för att vända blad i en papperstidning. Än är det inte en nödvändig kompetens. Men ingen vet vad som händer i framtiden. Snart kanske man måste ha it-kompetens för att läsa en dagstidning. Då kan vi inte stänga ute människor från den kunskapen. Herr talman! Vi har flera stora utmaningar i Sverige i dag. Vi har över 800 000 människor som slutade gå i skolan efter grundskolan. De människorna lever i dag i en risksituation eftersom det är deras jobb som kommer att försvinna först av alla. De människorna hör jag sällan mina politiska motståndare tala om. Många av dessa är dessutom i arbetsför ålder. De är i högsta grad viktiga personer för den framtida kompetensförsörjningen nu när vi är mitt i den stora pensioneringen av alla 40-talister. Herr talman! Det kan inte vara så att människor ska behöva bli arbetslösa bara för att deras jobb förändras och de inte får den kompetensutveckling som behövs för att de ska klara av de nya kraven. En annan stor utmaning är självklart de över 400 000 arbetslösa i vårt land. Det som gör att vi alla förstår att regeringens politik inte fungerar är att långtidsarbetslösheten ökar. År 2006 hade vi 26 000 personer som hade varit arbetslösa i mer än två år. I dag har den siffran tredubblats. Där ser vi regeringens första beslut och resultatet av det. Det var att skära ned vuxenutbildningen så ofantligt mycket som man gjorde de första åren samt att ta bort 7 000 platser inom arbetsmarknadsutbildningarna. I stället för att ge människor nya möjligheter i livet har man skapat ett inlåsningssystem som fas 3 där människor göms undan. Vi måste ha en vuxenutbildning som ser positivt på människors vilja till omskolning och som inte har några stängda dörrar beroende på tidigare gjorda val. För mig som folkbildare är det också väldigt viktigt att man har rätt att bilda och utveckla sig till något som inte är bestämt av andra eller på förhand givet. Bildning och kunskap skapas i mötet mellan olika erfarenheter och mellan det bekanta och det obekanta. Det livslånga lärandet handlar helt enkelt om att kunna förverkliga de möjligheter som vi bär inom oss. I hur många år som helst har vi talat om vikten av validering, men det händer väldigt lite. Vi är alldeles för dåliga på att ta till vara människors tidigare gjorda erfarenheter och omvandla dem till något som går att jämföra med en formell utbildning. Särskilt viktigt är det att skapa ett nationellt valideringssystem så att till exempel de som kommer hit till Sverige från andra länder med många gånger hög kompetens i bagaget slipper att börja om från noll. Sådant slöseri har vi bara inte tid med. Över huvud taget är utbildning för invandrare ett lågprioriterat område. Det måste vi ändra på. Alltför ofta får vi läsa rapporter som säger att människor får läsa om det de redan kan. Dessutom måste de lärare som ska undervisa i svenska som andraspråk ha en hög kompetens. Vi menar att behörighetskraven är för lågt satta. När jag åkte tåg hit i går morse läste jag en bok om att växla karriär. Två av dem som beskrivs i boken är före detta Saab-anställda. De kom ut i arbetslivet när det knappt behövdes en gymnasieutbildning för att få anställning. Efter det har de skaffat sig avancerad industriell kompetens genom internutbildningar. Det har varit bra utbildningar, men tyvärr utan några som helst formella papper att visa upp. I avsaknad av ett valideringssystem som skulle kunna ge dem det menar de att verkligheten i dag ser annorlunda ut. Därför ger de båda ett gemensamt råd i boken till nästa generation: Skaffa dig en riktig utbildning. Herr talman! Det rådet behöver vi ta fasta på, och vi ska garantera att det finns utbildningsplatser i sådan omfattning att man kan lära mer, lära om och lära nytt! (Applåder)

anf.157 Peter Rådberg (MP):

Herr talman! I förrgår presenterade regeringen sin framtidskommission. En av Fredrik Reinfeldts slutsatser var att vi behöver ta in fler invandrare för att kunna lösa framtidens utmaningar på arbetsmarknaden. Orsaken var enligt statsministern att vi går in i arbetslivet senare samtidigt som vi lever längre. Allt detta är naturligtvis positivt. Men enligt honom går ekvationen inte ihop. Allt färre ska försörja allt fler. Sverige kommer framöver att behöva fler människor på arbetsmarknaden och inte färre. Därför blev Fredrik Reinfeldts slutsats att vi bland annat behöver ta in fler människor från andra delar av världen för att klara de framtida utmaningarna. Jag håller med statsministern till 100 procent på den punkten. Ett problem som uppstår med denna insikt är att vi också måste se till att både de som kommer in till vårt land och våra svenska ungdomar som redan bor här får en utbildning som håller för de nya utmaningarna. Sverige är en del av den växande globaliseringen. Globaliseringen är redan här. Den kommer att fortsätta med oförminskad kraft, vilket innebär att konkurrensen kommer att ställa högre krav på vårt näringsliv och den svenska arbetsmarknaden. Vi måste därför ständigt uppgradera vår kompetens om Sverige inte ska halka efter. Det gäller de nya svenskarna som kommer till oss men även de ungdomar och andra människor som redan bor här. Här är utbildning nyckeln till om Sverige ska lyckas hänga med i globaliseringen. Herr talman! En stor del av människorna i arbetsför ålder saknar i dag gymnasieutbildning. Var fjärde gymnasieelev hoppar av skolan helt och hållet eller lämnar den med stora luckor i betyget. Många av dem skulle ha klarat studierna om skolan hade visat lite mer engagemang, hävdar Sveriges Kommuner och Landsting. Tiotusentals ungdomar i varje årskull klarar alltså inte gymnasieskolan. En tredjedel saknar slutbetyg efter tre år. En del av dem slutför skolan under det fjärde året. Men kvar finns en fjärdedel som aldrig fullföljer sina studier. Antingen har de hoppat av helt och hållet eller stannat kvar i skolan med dåligt resultat. Detta är ett gigantiskt problem som vi står inför. Det är naturligtvis en katastrof för den enskilde individen som inte kan fullgöra sin skolgång, och det medför en ovisshet inför framtiden. Men det är också ett gigantiskt slöseri med resurser från staten sida. Lyckoforskningen är i dag ganska omfattande. Forskningen har visat att de individer som har en högre utbildning också begår färre brott, ser mer positivt på framtiden och allmänt har en mer positiv syn på livet. Det är med andra ord ekonomiskt lönsamt att satsa på utbildning både för den enskilde individen och för samhället i stort. Ytterst handlar det om att Sverige ska klara konkurrensen framdeles, och i det sammanhanget är utbildning A och O. Herr talman! Visioner och vackra ord är en sak. Verkligheten är någonting annat. Jag kan ta ett exempel. I dagsläget utbildar Botkyrka endast 20 procent av dem som saknar gymnasiekompetens. Botkyrkas mål är inte 100 procent; det är 25 procent. Så ser verkligheten ut. Inte ens våra politiker ute i landet har en hundraprocentig målsättning för att alla våra ungdomar ska få gymnasiebehörighet. Regeringen är uppenbarligen nöjd med denna situation. Alla vet att gymnasiekompetens är grundkravet på svensk arbetsmarknad. Färre arbetstillfällen skapas för lågutbildade. Personer med lägre utbildning är de som först förlorar sina arbeten när en kris slår till. Barnen har rätt till goda kunskaper såväl i svenska språket som i sitt modersmål, i de fall det inte är svenska. Miljöpartiet anser att eleverna måste få undervisning både i modersmål och svenska som andraspråk. I flera skolor får eleverna antingen eller, vilket inte är effektivt. Språkforskningen visar att parallella processer är viktiga för att eleven ska utveckla både kunskapsinnehåll och språkbehärskning. Miljöpartiet anser också att modersmålsundervisning måste prioriteras och i större utsträckning erbjudas under ordinarie skoltid. I grundskoleförordningen finns en begränsning som säger att elever har rätt till modersmålsundervisning i högst sju år. Det är en begränsning som Miljöpartiet vill ta bort, vilket även Skolverket har rekommenderat. Självklart ska elever som så önskar kunna fördjupa sina kunskaper i modersmålet även efter att ha studerat i sju år. Det är viktigt att satsa på modersmål redan i förskolan och annan pedagogisk barnomsorg. Det är i förskoleåldern som språkutvecklingen är som mest intensiv. Barn som har goda kunskaper i sitt modersmål har bättre förutsättningar att lära sig ytterligare ett språk lite senare i livet. På så vis gynnas även kunskapsutvecklingen i det svenska språket av en satsning på modersmål. Sfi är en rättighet som ska lägga grunden för alla nyanländas kunskaper i svenska. Det är en viktig faktor för framgångsrik etablering på den svenska arbetsmarknaden. Utbildning och kunskaper i svenska är också en förutsättning för ett aktivt utövande av medborgarskap och kan vara avgörande för individens sociala etablering. Trots det stora antalet elever och den samhälleliga betydelsen av sfi är det politiska engagemanget lågt och resurserna sämre än i andra skolformer. Det har lett till att sfi har låg status som skolform och har haft svårare att attrahera behöriga lärare. Skolinspektionen skriver lite diplomatiskt: "Att vara lärare i sfi kräver en särskild kompetens och förmåga till flexibilitet." I kommunerna är det däremot sällan uttryckt att denna grupp av lärare är föremål för särskilda satsningar. Miljöpartiet anser att en av huvudanledningarna till kvalitetsbristerna inom sfi är att det är en underfinansierad skolform. Vi vill tillföra mer resurser till sfi. Mer resurser innebär mindre grupper, fler lärare, kompetensutveckling för lärare och administration och andra insatser som höjer kvaliteten. De resurser som i dag satsas på den ineffektiva sfi-bonusen ska ges direkt till verksamheten i stället. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 5 och 7.

anf.158 Wiwi-Anne Johansson (V):

Herr talman! Svenska är världens lättaste språk. Jag fattar inte varför inte alla talar det. Det sade min gamle farfar när hans svärson som var italiensk-amerikan kom på besök från Kalifornien och inte helt oväntat inte kunde tala detta i farfars öron världens lättaste språk. Farfar sade det med glimten i ögat, men det verkar som om vi ibland glömmer bort att det inte är världens lättaste språk. Det finns inte något världens lättaste språk att lära sig. Det beror förstås på vem du är, från vilket språkområde du kommer, om du alls kan skriva, om du har någon att tala det nya språket med förutom under lektionstid, hur gammal du är och vilken utbildning du har i botten, bland annat. Fru talman! Jag vill lyfta upp sfi, svenska för invandrare, som jag tycker är en viktig del av vuxenundervisningen. Ett första steg till att klara sin egen försörjning är att lära sig språket. Men språket är också en förutsättning för att aktivt kunna, våga och vilja delta i samhället. För att det ska kunna ske behövs en tydligare individualisering och fler undervisningstimmar per vecka. Sfi ska kunna läsas i kombination med praktik, arbetslivsorientering, validering, annan utbildning eller arbete. Fru talman! Det är inte sfi-bonus - extra pengar - som gör om man lär sig svenska snabbt och lätt. Det har förstås med helt andra saker att göra, som jag sade inledningsvis. Och det visar sig mycket riktigt att de som får sfi-bonus är de som är högutbildade, de som kommer från vårt språkområde och de som har någon att tala svenska med. För den som är analfabet och inte har någon att tala svenska med tar det lika lång tid med som utan sfi-bonus. Vi är mycket kritiska till regeringens syn på sfi. Vi menar att den bygger på osanna antaganden om att sfi-studerande bara sitter av tiden för att kunna bli försörjda. Men varken treårsbegränsning eller sfi-bonus tar hänsyn till de olika förkunskaper som människor som kommer hit har. En del är som sagt analfabeter, och andra är mycket högutbildade. Det är den enskilda studeranden som lastas för den otillräckliga kvaliteten på undervisningen. För att stärka kvaliteten i sfi ska vi, precis som vi gör i den ordinarie skolan, ställa krav på att sfi-lärarna är behöriga. Vi vill också att det ska bli möjligt att utbilda sig till sfi-lärare som ett spår i lärarutbildningen eller på egen utbildning. Det måste förstås också finnas en möjlighet för sfi-lärare att skaffa sig specialkompetens för att undervisa analfabeter. Vänsterpartiet vill ha fler undervisningstimmar per vecka. Sfi ska kunna läsas i kombination med praktik, arbetslivsorientering, validering, annan utbildning eller arbete. Det behövs fler lärarledda timmar, och sfi med yrkesinriktning bör utvecklas. Fru talman! Vi vet alla, inte minst genom egna erfarenheter, hur mycket en lärare betydde för hur lätt vi lärde oss olika ämnen i skolan. En engagerad och kunnig pedagog fick oss att lyfta, och en opedagogisk lärare i matte, svenska eller historia sänkte kanske intresset för ämnet till noll. Det gäller naturligtvis även när vuxna ska lära sig nya saker, nya språk till exempel. Därför är det mycket bekymmersamt att en stor del av lärarna i sfi saknar behörighet i vuxenpedagogik och att två tredjedelar av lärarna saknar kunskaper i svenska som andra språk. Fru talman! Vi behöver därför stärka lärarnas kompetens när det gäller svenska för invandrare, och vi föreslår tre viktiga saker som måste göras. För det första måste det bli möjligt att utbilda sig till sfi-lärare som ett spår i lärarutbildningen eller rentav på en egen utbildning. För det andra behöver vi satsa på vidareutbildning av de lärare som redan i dag arbetar med sfi-undervisning. För det tredje behöver vi tydligare specificera vilken behörighet som krävs för att undervisa i svenska för invandrare. Det är också helt nödvändigt att se över ekonomin för dem som läser sfi. Eftersom timersättningen för vuxna som deltar i sfi-undervisning har tagits bort tvingas många att välja bort svenskundervisning av ekonomiska skäl. Det är mycket olyckligt. Fru talman! Samhället förändras allt snabbare, och i ett snabbt föränderligt samhälle ska alla ha rätt till återkommande utbildning. Det är därför som vuxenutbildningen är så viktig. Vi har i dagsläget en ungdomsarbetslöshet på mer än 25 procent, 26,4 procent noga räknat enligt Statistiska centralbyrån, SCB, för en månad sedan. Utbildningspolitiken har en central roll för att bekämpa arbetslösheten och öka konkurrenskraften i framtiden genom höjd kunskap och kvalitet. Vi vill därför satsa på fler utbildningsplatser för att öka såväl sysselsättningen som människors kunskaper. Många som i dag är arbetslösa saknar grundläggande utbildning från grund- eller gymnasieskola. Det är 40 procent av de arbetslösa under 35 år som saknar gymnasieutbildning. Så såg det inte ut tidigare. Tidigare var de äldre klart överrepresenterade. Samtidigt vet vi att det krävs minst gymnasieutbildning för att få ett arbete, och det är också nödvändigt för att kunna vidareutbilda sig på yrkeshögskola eller universitet. En gymnasieexamen eller motsvarande har med andra ord blivit en nödvändig förutsättning för att man ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Fru talman! Vänsterpartiet satsar rejäla resurser på de unga som inte har fått gymnasiekompetens, och vi föreslår riktade insatser till dem som inte kan få en vidareutbildning i arbetslivet. Vi beklagar att den nya gymnasieskolan har sänkt ambitionsnivån på yrkesprogrammen. Kraven på kunskap i svenska och engelska är lägre, och utbildningarna ger inte längre automatisk behörighet till högskola. Vi menar att det är helt fel väg att gå. Vi menar att det är fler, inte färre, som måste få de kunskaper som är så viktiga både för individens framtid och för landets framtid. För att ge fler människor ökad frihet och verkliga valmöjligheter på arbetsmarknaden vill Vänsterpartiet införa en rätt att läsa in gymnasieskolan inom vuxenutbildningen. Det ska man kunna göra inom den kommunala vuxenutbildningen eller på folkhögskola. Den globala finanskrisen har gjort att fler har börjat studera. Det gäller även vuxenutbildningen. Antalet heltidsstuderande på komvux har ökat med ungefär 15 procent de senaste åren. Men det är fortfarande långt kvar till det antal platser som fanns innan högerregeringen skar ned vuxenutbildningen med en tredjedel. De extra anslag som kommunerna har fått de senaste åren har inte kompenserat för de förlorade studieplatserna. En rätt till gymnasieutbildning gör att det kommer att behövas fler studieplatser inom vuxenutbildningen. Det har Vänsterpartiet förslag på. Fru talman! Med detta sagt yrkar jag bifall till reservationerna 5 och 8.

anf.159 Jan Ericson (M):

Fru talman! För omväxlings skull och för att spara lite tid ska jag börja med några repliker. Det är väldigt praktiskt, tycker jag. Gunilla Svantorp pratade om några saker som jag inte kan låta stå oemotsagda. Hon påpekade bland annat att antalet långtidsarbetslösa har blivit tre gånger högre. Ja, det stämmer om man bara räknar dem som syns i arbetslöshetsstatistiken. Men var fanns de här personerna tidigare? Jo, ni gömde dem i sjukskrivningar, Gunilla Svantorp. Det är därför som de inte syntes tidigare. Nu syns de. Sedan pratade Gunilla Svantorp även om fas 3. Vi kan säga mycket om det som egentligen heter sysselsättningsfasen i dag. Det är nog ingen av oss som är jättenöjd med resultaten. Jag tror tyvärr att de som har varit borta från arbetsmarknaden mycket lång tid är en mycket svår grupp att arbeta med. Man kan i alla fall konstatera att ungefär 15 procent går vidare från fas 3 till arbete eller utbildning. De gamla plusjobben som Socialdemokraterna hade på sin tid för samma grupp ledde till att 1 procent kom vidare. Jag konstaterar att fas 3 är 15 gånger bättre än det som fanns tidigare. Sedan får vi se om vi kan utveckla det så att det blir ännu fler, men det är ändå 15 gånger bättre. Fru talman! Vuxenutbildning är ett område som genom åren har haft en tendens att hamna lite i skymundan i samhällsdebatten bakom de stora frågorna som förskola, grundskola, gymnasium, universitet och högskola. Nu håller detta på att svänga lite grann. Det beror kanske på att utbildning faktiskt är en hörnpelare i Alliansens arbetslinje. Det är en prioriterad fråga som fått betydligt mer utrymme sedan Alliansen tog över regeringsmakten. Det är samtidigt slående hur olika oppositionen ser på utbildningsfrågorna i allmänhet och vuxenutbildningen i synnerhet. I det betänkande som vi pratar om i dag har vi åtta olika reservationer. Två från S, fyra från V, en från MP och en gemensam från S och V. Sverigedemokraterna verkar inte tycka att frågorna är viktiga över huvud taget. De har varken några motioner eller reservationer. Till skillnad från den spretiga oppositionen är vi i Alliansen överens om vår politik för vuxenutbildningen. Vi anser att vuxenutbildningen har ett stort värde i ett föränderligt samhälle och att den ska erbjuda många vägar, många aktörer och många möjligheter. Vuxenutbildning kan handla om så mycket. Det handlar om att ge den som misslyckats i skolan en ny chans och en möjlighet att vidareutbilda sig för att utvecklas i sitt yrke, göra karriär, byta yrkesbana för att orka arbeta fram till pension eller till och med efter pension för den som vill. Det kan handla om att ge den som är arbetslös eller långtidssjukskriven en möjlighet till omskolning till nytt yrke, om att förse företagen med kvalificerad arbetskraft, om att ge nya svenskar goda kunskaper i det svenska språket och om det svenska samhället och om att ge alla möjlighet till personlig utveckling och bildning. Validering är också ett viktigt verktyg i det livslånga lärandet. Alliansen har markerat detta i den nya skollagen och gett Myndigheten för yrkeshögskolan ansvaret för att samordna och stödja en nationell struktur för validering i samverkan med berörda myndigheter och olika branscher. Vuxenutbildningen har faktiskt avgörande betydelse för Alliansens arbetslinje. Det är därför vi satsar så mycket mer på vuxenutbildning än vad den gamla socialdemokratiska regeringen gjorde. Tillsammans fick vuxenutbildningen nästan 2 miljarder mer i 2013 års budget jämfört med vad Socialdemokraterna, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, satsade 2006. 2 miljarder är en ökning med 34 procent. Utöver denna permanenta ökning har vi tillfört tillfälliga extrapengar både 2010 och 2011 för att möta lokala effekter av den tidigare finanskrisen. För oss i Alliansen är vuxenutbildning en helhet. Inom denna helhet har vi genom åren gjort omprioriteringar och förändringar beroende på konjunkturen och arbetsmarknadens behov. Det stämmer att vi minskade antalet platser 2007 och 2008 när det var högkonjunktur. Sedan byggde vi ut igen när det var lågkonjunktur. Så har alla regeringar gjort genom historien. Jag kan konstatera att regeringen satsat extra på universitet och högskolor, yrkeshögskola, komvux och yrkesvux, lärlingsutbildningar för vuxna, validering och sfi och folkhögskolor och studieförbund. Alla dessa olika utbildningsformer har under Alliansens regeringstid fått rejält utökade resurser. Samtidigt utvecklar vi helt nya utbildningsvägar, exempelvis lärlingsutbildningar inom både gymnasieskola och vuxenutbildning och särskilda motivationsutbildningar inom folkhögskolorna för att motivera ungdomar som hoppat av skolan att slutföra sina studier. Utöver satsningar på fler platser har vi dessutom gjort stora ansträngningar för att förbättra kvaliteten inom vuxenutbildningen. Kvalitet är det centrala. Utspel om en massa extra platser utan tillgång till kvalificerade lärare blir bara tomma löften. Området vuxenutbildning har alltså prioriterats upp av Alliansen med mer pengar, fler platser, fler olika utbildningsalternativ och förbättrat studiestöd. För mig som är aktiv i både utbildningsutskottet och arbetsmarknadsutskottet finns det ingen tydlig gräns mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning, även om statens budget har dessa poster inom olika utgiftsområden och olika utskott hanterar frågorna. Även inom arbetsmarknadsområdet har mycket stora resurser tillförts under lågkonjunkturen. Arbetsförmedlingen erbjuder praktik och kortare omställningsutbildningar medan de flesta längre utbildningar erbjuds inom det övriga utbildningssystemet. Detta har stora fördelar, för det säkrar kvaliteten och kontinuiteten i utbildningarna. Det gör att utbildningarna snabbt kan byggas ut eller krympas beroende på behov och konjunktur. Samtidigt finns aktörer inom vuxenutbildningen som nästan aldrig nämns i debatten. Många anställda erbjuds nämligen omfattande utbildning på arbetsgivarens bekostnad. Detta rustar den enskilde medarbetaren och ökar möjligheten att göra karriär men också möjligheten att hitta nytt arbete om det gamla skulle försvinna. Dessa omfattande utbildningsinsatser för vuxna glöms som sagt ofta bort i debatten men är en viktig del av det livslånga lärandet. Fru talman! Alliansen står för valfrihet. Inom stora delar av utbildningssystemet finns stor valfrihet när det gäller att välja skola och utbildningsvägar. Inom vuxenutbildningen är valfriheten däremot tämligen begränsad. Detta är något jag har berört i alla mina anföranden om vuxenutbildning sedan jag blev invald i utbildningsutskottet. Alliansen har i sitt senaste valmanifest med som en ambition att pröva möjligheten att förverkliga en valfrihetsmodell för vuxenutbildningen. Just nu pågår en utredning om sfi-peng och en utveckling av sfi, bland annat en tydligare koppling mellan sfi och arbetslivet. Denna utredning har glädjande nog fått ett tilläggsdirektiv att utreda hur en ökad valfrihet inom hela komvux kan åstadkommas. Jag är glad att Alliansen därmed rör sig i riktning mot ökad valfrihet inom vuxenutbildningen. I samband med en valfrihetsreform inom vuxenutbildningen kan också frågan om finansiering av vuxnas studier behöva lyftas på nytt. Att som vuxen studera på heltid är i dag ofta en ekonomisk påfrestning, även om möjligheterna till studiestöd för vuxna med låg utbildningsnivå förbättrats ordentligt de senaste åren. Samtidigt har studiemedel via CSN blivit mer generösa, och fribeloppet för egen inkomst har höjts. Personligen tror jag att en höjd åldersgräns för studiemedel är något av det viktigaste för att gynna det livslånga lärandet. Det är också något som har förts fram under diskussionerna om den demografiska utmaningen och behovet av att fler frivilligt väljer att arbeta lite längre. Om detta ska bli möjligt måste det också bli lättare att byta karriär mitt i livet. Fru talman! Med tanke på den samlade oppositionens spretiga politik är det svårt att veta vilken politik som egentligen står emot Alliansens. Det känns ganska meningslöst att kommentera enskilda förslag från olika partier, men jag kan konstatera att det inte finns någon samlad opposition i utbildningsfrågorna. Man har bara en sak gemensamt, och det är att man alltid är missnöjd med allt som regeringen gör och att man högljutt ropar efter mer pengar till allt och alla, alltför ofta utan att nämna hur det ska betalas. Det enda vi helt säkert vet är att kraftiga skattehöjningar hotar både arbete och företagande. Det skulle slå mot jobben, inte minst för de unga. Faktum är att Stefan Löfven vill höja skatterna mycket mer än både Håkan Juholt och Mona Sahlin. Löfven lägger dessutom en ännu större del av skattehöjningarna på höjda ersättningar i olika system. Hela 60 procent av Socialdemokraternas skattehöjningar går till detta. Satsningarna på företagande och utbildning uppgår till mindre än en fjärdedel av skattehöjningarna. Socialdemokraterna vill höja skatterna med 30 miljarder, Miljöpartiet med 45 miljarder och Vänsterpartiet med hela 70 miljarder. Man föreslår dessutom skattehöjningar på olika saker. Om man ska jämka ihop detta finns risken att skattehöjningarna helt enkelt summeras för att alla ska kunna få med sina favorithöjningar. Det skulle medföra en av de värsta skattechocker som Sverige har utsatts för i modern tid. Oppositionens splittring är med andra ord slående, både när det gäller skatteområdet och utbildningsområdet. Det gör det omöjligt att jämföra ett samlat alternativ till Alliansens utbildningspolitik. I det läget kan oppositionens politiska förslag med fördel förbigås med tystnad. Så jag gör så. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

anf.160 Gunilla Svantorp (S):

Fru talman! Det var mycket som sades här. Först och främst vill jag tala om för Jan Ericson att vi har finansierade budgetar. Vi lägger aldrig ofinansierade budgetar. Fullt ut är de finansierade. En skattechock talar Jan Ericson om. Vi investerar i välfärden. Till exempel har vi över 50 000 fler utbildningsplatser än vad ni har i ert förslag, Jan Ericson. Det är inga skattechocker, utan det är investeringar för att människor ska komma vidare i livet. Du tog upp plusjobben. Men plusjobben går inte att jämföra ens på samma vecka som fas 3. Plusjobben innebar avtalsenliga löner. Vad har man i fas 3? Där får man inte ens lön. Den som tar emot en person i fas 3 får betalt, men den som är i fas 3 får många gånger leva på nästan ingenting. Det går absolut inte att jämföra över huvud taget. Dessutom riktade sig plusjobben i allra högsta grad till dem som stod längst bort från arbetsmarknaden - de långtidsarbetslösa, de som hade funktionshinder, de som var utrikesfödda och så vidare. Det var en fantastiskt bra reform. Kom inte och säg någonting annat. Jag skulle vilja fråga Jan Ericson om det han säger om att Alliansen satsar så mycket på vuxenutbildningen. Varför sänkte ni då bidraget till yrkeshögskolan med 130 miljoner i fjol? Den är ett bra sätt att komma ut i arbete. Varför sänkte ni bidraget till den?

anf.161 Jan Ericson (M):

Fru talman! Gunilla Svantorp säger att det inte är en skattechock för att man använder pengarna på ett visst sätt. Men det förändrar ju inte situationen över huvud taget för dem som drabbas av skattehöjningen hur ni använder den intagna skatten. Om man höjer skatten kraftigt på företagande, höjer arbetsgivaravgiften för den som anställer unga och höjer momsen på verksamheter där man har många unga anställda är det klart att färre unga kommer att få jobb. Det slår direkt mot jobben och dessutom blir det dyrare för dem som ska betala skatten. Det hjälper alltså inte att Gunilla Svantorp säger att man använder de här pengarna till någonting klokt. Det ska fortfarande betalas i någon annan ända, och då blir det en skattechock. Tyvärr är det så. Vad gäller fas 3 och plusjobb måste naturligtvis resultaten kunna jämföras mellan de två åtgärderna alldeles oavsett vad den som finns i åtgärden får för ersättning. Min poäng var att 15 procent av dem som är i fas 3 går vidare till utbildning eller arbete. Av dem som fick plusjobb var det 1 procent som gick vidare till utbildning och arbete. Det är precis samma målgrupp, nämligen de som har gått igenom hela systemet hos Arbetsförmedlingen och haft möjlighet till alla typer av åtgärder och utbildningar på vägen men ändå inte fått ett arbete. Då vill man ha en meningsfull sysselsättning för de här personerna. Det är precis det som det här syftar till, precis som plusjobben gjorde. Jag tycker inte att man kan kalla plusjobbsreformen för en fantastiskt bra reform, som Gunilla Svantorp säger. Jag tycker snarare att det var en ganska dålig reform. Vår är som sagt 15 gånger bättre. Vad gäller yrkeshögskolan och att vi fördelar pengar på olika saker kan jag konstatera att vi tillförde extra pengar i stället till olika former av utbildningar i Västsverige bland annat. Där visade det sig att det inte fanns några sökande till platserna, så man skickade tillbaka pengarna till regeringen, för man kunde inte använda dem. Det har vi tyvärr även sett när det gäller komvux i vissa kommuner. Man skickar tillbaka pengarna, för man har inga sökande till platserna.

anf.162 Gunilla Svantorp (S):

Fru talman! Jag är förvånad över att Jan Ericson säger att plusjobben i princip var värdelösa med tanke på att plusjobbarna gick ut i offentlig verksamhet och hjälpte till på sjukhus, förskolor, kommunal verksamhet och så vidare och gjorde sådant som gav många en guldkant på tillvaron. Vad kan vi läsa om fas 3? För inte så länge sedan debatterades i kammaren en tidningsartikel om en person som hela dagarna stått och målat samma stolar. Det är en jätteskillnad mellan att vara ute och träffa människor och bidra till en guldkant i tillvaron och att måla om stolar i olika färger för att ha någonting att göra. Våra plusjobb var betydligt bättre. Drabbas av skattechock, säger Jan Ericson. Det är ingen skattechock, utan det är investeringar. De människor som drabbas av Alliansens skattesänkningar är många gånger fler, alltså de som faktiskt får betala för sådant som inte längre ingår i välfärden eftersom välfärden hela tiden minskas. Det är betydligt allvarligare. Någon skattechock är det definitivt inte fråga om. Det finns ingen som ser några resultat av alla de miljarder som Alliansen satsar - krogmomssänkning 5 miljarder, bolagsskattesänkning 8 miljarder. 13 miljarder av budgeten har Alliansen lagt på åtgärder som ingen vet om de kommer att ge några resultat. Vi investerar våra pengar i utbildningsplatser, vilket vi vet kommer att ge direkta resultat. Ganska mycket fel skulle jag vilja säga att Jan Ericson faktiskt har.

anf.163 Jan Ericson (M):

Fru talman! Det är intressant att Socialdemokraterna och andra oppositionspartier räknar med att man kommer att få en kostnad när man höjer momsen och arbetsgivaravgiften i form av att fler blir arbetslösa. Det har ni med i er egen budget, Gunilla Svantorp. Då måste det på något sätt finnas en koppling mellan att man höjer skatten och att fler blir arbetslösa. Vad gäller fas 3 och plusjobben - ja, det finns nog meningslösa uppgifter inom fas 3, precis som det fanns meningslösa uppgifter bland plusjobben och bland de åtgärder som vidtogs tidigare, bakåt i historien. Det finns alltid dåliga uppgifter i dessa system, men faktum är att de flesta i fas 3 är nöjda. Man har gjort undersökningar, och det visar sig att de flesta faktiskt är nöjda. 15 procent går vidare till arbete och utbildning, vilket jag tycker är ganska bra. Så till frågan om välfärden. Det är lätt att svartmåla, och det kan därför finnas anledning att påminna om några saker. Sverige har gått från fjortonde till nionde plats på topplistan över lägst arbetslöshet i EU sedan Alliansen tog över. Statsskulden har minskat. Löntagare och pensionärer har fått stora skattesänkningar. Fastighetsskatten har sänkts. Samtidigt har vi kunnat satsa rekordmycket på utbildning, infrastruktur och forskning. Dessutom har svenska folket enligt oberoende mätningar blivit betydligt mer nöjda med skola, sjukvård och äldreomsorg under Alliansens tid vid makten. Vi har fått beröm från omvärlden för vår utmärkta hantering av de globala ekonomiska kriserna, och det internationella facket berömmer oss för en bra dialog med arbetsmarknadens parter och säger att vi är ett föredöme när det gäller kampen mot ungdomsarbetslösheten. Vi har minskat utanförskapet så att det nu är det lägsta sedan 1990, och 200 000 fler är i arbete jämfört med 2006. Dessutom är sysselsättningsgraden i samtliga åldersgrupper i dag högre än under Socialdemokraternas tid vid makten. Att utmåla detta som att välfärden har rasat och att Alliansen i princip har raserat samhället tycker jag känns något magstarkt.

anf.164 Roger Haddad (FP):

Fru talman! Betänkandet Vuxenutbildning tar upp huvudområdena vuxenutbildning, yrkeshögskoleutbildning samt svenska för invandrare. Med tanke på att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna inte yrkade på ett antal viktiga reservationer, och det är positivt, tolkar jag det som att det finns ett brett stöd för vuxenutbildningspolitiken i Sverige. Den utgör dels en ny möjlighet för unga och vuxna att komplettera, dels att kunna sadla om och stärka sina chanser till ett arbete. Drygt 200 000 personer deltar i vuxenutbildningen. Vi har också hört om ungdomsarbetslöshet och så vidare. Det nämndes en siffra på 25 procent, vilket naturligtvis inte är korrekt. Det är inte den faktiska ungdomsarbetslösheten. I den siffran inräknas studerande i gymnasiet och i vuxenutbildningen. Nu har, vilket jag starkt beklagar, ledamöterna från Miljöpartiet och Vänsterpartiet lämnat kammaren. Vuxenutbildningen är i den här meningen ett effektivt arbetsmarknadspolitiskt instrument. Folkpartiet och regeringen fortsätter att i årets budget satsa på vuxenutbildningen. Det är motiverat utifrån den osäkerhet som fortfarande råder på arbetsmarknaden. Parallellt har vi fortsatt stora bekymmer inom gymnasiet. En alltför hög andel ungdomar lämnar gymnasiet utan slutbetyg. Vuxenutbildningen och den folkhögskolesatsning som vi förlänger är därför mycket viktiga prioriteringar för att förebygga att enskilda hamnar i utanförskap där bidrag är den enda inkomsten. Det är därför mycket olyckligt att vi får starka signaler om att kommunsektorn dragit ned motsvarande nästan hela den statliga satsningen på vuxenutbildning. Det är inte acceptabelt, fru talman. Statens satsningar ska bidra till att det totala utbudet av utbildningsplatser för enskilda ökar, inte tvärtom. Här är det viktigt, anser vi från Folkpartiet, att bidragskonstruktionen ses över för att förhindra en sådan utveckling. När de rödgröna påstår att staten inte satsar på vuxenutbildning, vilket är fel eftersom det sker en satsning, måste man också granska hur kommunerna agerar. Ett exempel är min hemkommun Västerås. Där tar man pengar från vuxenutbildningsbudgeten och lägger på gymnasiet just för att staten satsar på vuxenutbildning. Det tycker jag är fel prioritering. Vi ökar satsningarna på yrkesvux och lärlingsvux kraftigt för att stärka övergången till arbete. Men vill man uppnå den individualisering och det breda utbud som efterfrågas i betänkandet har Alliansen en ansats som möjliggör detta medan de rödgröna har olika åsikter om valfrihet och konkurrensupphandling. Yrkeshögskoleutbildningar är en annan viktig del av vår politik. Det handlar om att snabbt förse arbetslivet med kompetens och därmed underlätta rekryteringen. Utifrån de resurser som myndigheten får har 44 000 personer hittills kunnat erbjudas en utbildning. Styrkan med dessa utbildningar är att de kopplas direkt till arbetslivet och tas fram tillsammans med branschen. När myndigheten beslutar om platstilldelning ska man utgå från det faktiska rekryteringsbehovet. Här finns ett förbättringsarbete att göra, anser jag, för att skattepengarna ska bli ännu mer träffsäkra. Hela YH-konceptet bygger på kortare kvalificerade utbildningar som skräddarsys direkt för arbetslivets behov. Myndighetens egna kvalitetsgranskningar från 2012 visar att av de undersökta utbildningarna bedöms merparten klara kvalitetskraven när det gäller genomströmningen. Myndigheten bedömer också att åtta eller nio av tio har ett arbete sex månader efter avslutade studier. Vad gäller träffsäkerhet syftar jag på kopplingen mellan vad man utbildas för och var man sedan hamnar efter studierna. Här tror jag att vi kan bli ännu bättre. Svenska för invandrare tas upp i denna debatt, fru talman. Förra året var vi nästan ensamma om att lyfta fram svenska för invandrare. Jag blev därför lite överraskad när Socialdemokraterna menade att det var ett lågprioriterat område för oss. Vänsterpartiet påstod att vi inte lägger fram några förslag om att kvalitetsutveckla svenska för invandrare, vilket är helt fel. Svenska för invandrare är en skolform som vi fortsatt måste ställa högre kvalitetskrav på. Vi avsätter därför 150 miljoner kronor över tre år, 50 miljoner per år, för att ge kommunerna incitament att bli ännu bättre när det gäller att kombinera svenskundervisning för invandrare med yrkeskurser, praktik och samhällsinformation. På vänsterpartisten lät det som om detta inte sker. Jag tolkar det som att här finns olika besked från de rödgröna vad gäller synen på de sfi-förslag som regeringen beslutat om, i synnerhet beträffande det som vi senast debatterade. Samtidigt som oppositionen efterfrågar mer individualisering och ökad kvalitet presenterar man inga tydliga ställningstaganden. Valfrihet, konkurrensupphandling, pengsystem etcetera är konkreta förslag som ger kommunerna incitament att erbjuda anpassade utbildningar. Men säger man, som vissa rödgröna partier, nej till att vilja upphandla eller individualisera uppnår man inte heller individualisering. Med vår politik är detta möjligt. Det sker redan i flera kommuner, och som kollegerna sagt tittar vi nu nationellt på hur vi kan bli ännu bättre. Sfi utreds fortfarande utifrån flera aspekter. Regeringen har kommit till en punkt där inte bara en sfi-peng eller en sfi-bonus utreds, eller hur vi ska öka valfriheten, utan ifall sfi över huvud taget ska finnas kvar som en egen skolform eller bedrivas inom ramen för den ordinarie vuxenutbildningen. Utredaren har fram till oktober i år på sig att redovisa sina förslag. Denna regering har en expansiv politik för att möta situationen. De avvägningar som görs hänger alltid ihop med konjunkturen. Det gäller vuxenutbildning, lärvuxsatsningar och tilldelningen av platser på yrkeshögskolan. Sammantaget tycker jag att vi visst prioriterar detta. Vi skapar möjligheter, och det är kvalitetsfokus och arbetsmarknadens behov som måste vara utgångspunkten. (Applåder)

anf.165 Gunilla Svantorp (S):

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men när Roger Haddad sade att Västerås tar pengar från vuxenutbildningen och lägger på gymnasieskolan kunde jag inte låta bli. I landet försvann det i fjol 675 miljoner kronor från gymnasieskolan. Nästa år försvinner 1,3 miljarder kronor. Det är klart att man måste kompensera det på något vis. Ni brukar stå här i talarstolen och säga att man själv genom det lokala självstyret måste få avgöra vart pengarna ska gå. Det måste man få göra även i denna fråga. Om staten tar bort en massa pengar - jag antar att det rör sig om många miljoner för en sådan stad som Roger Haddad bor i - är det klart att man måste kompensera det på något sätt. Det försvinner en massa pengar i form av statsbidrag som ni har tagit bort. Gymnasieskolan har kanske inte direkt blivit billigare i och med den nya gymnasiereformen. SKL påstår i alla fall att det inte finns några bevis för det. Jag skulle vilja ställa en fråga. Om ni säger att ni satsar på utbildning och utbildningsplatser, varför tar ni då under tre år bort 2 miljarder kronor från gymnasieskolan, när SKL dessutom säger att den inte har blivit billigare? SKL styrs såvitt jag vet av er och inte av oss. Roger Haddad gör ett mycket stort nummer av att man satsar mer pengar i dag än 2006. Det måste man självklart göra. Det var ju sju år sedan. Hade man inte satsat mer pengar i dag än man gjorde 2006 skulle det vara mycket konstigt. Däremot kan det vara intressant att se att om man räknar om platserna till helårsplatser var det 100 000 helårsplatser 2006 inom vuxenutbildningen. År 2011 var det 88 000. Det är alltså färre helårsstudenter som går på vuxenutbildningen än det var 2006. Hur ser egentligen Roger Haddads ambitionsnivå ut när det gäller vuxenutbildningen?

anf.166 Roger Haddad (FP):

Fru talman! Det var många frågor. Men vi ska ha en gymnasiedebatt inom kort. Låt mig ändå säga att de 895 miljonerna för gymnasiet ligger fast i årets budget, och det är inte någonting som regeringen har tagit tillbaka. Vid utbildningsutskottets hearing för drygt en månad sedan sade företrädarna att om de får ett år till på sig bedömer de att de kan genomföra de effektiviseringar som utredaren Anita Ferm förutspådde. När det gäller Västerås stad, som Gunilla Svantorp inledde med att ta upp, var jag själv ansvarigt kommunalråd där. Vi gick in kommunalt och gjorde höjningar, och vi maxade och var uppe och snuddade vid 75-80 kommunala miljoner på vuxenutbildningen. Det var nivån när jag avgick och kom in i riksdagen. Nu när staten skjuter till statsbidrag väljer några kommuner att ta pengar från vuxenutbildningsbudgeten och föra över dem till gymnasieskolan. Jag tycker att det är olyckligt, men så kan det bli med det kommunala självstyret. Sammantaget påverkar detta det totala utbudet av vuxenutbildningsplatser. Därför kan Socialdemokraterna inte enkom kritisera det totala utbudet genom att inte beakta hur kommunerna agerar. Även om staten nu går in med vuxenutbildning, lärvux eller yrkesvux för att utöka antalet platser måste ni också beakta kommunernas neddragningar. Det var inte jag som jämförde med 2006, det var kollegan Jan Ericson. Men när det gäller vår ambition gör vi alla dessa satsningar - folkhögskolesatsning, satsning på lärvux, olika typer av sfi-lyft och lärarlyft, matematiksatsningar inom Arbetsförmedlingens område och inom grundskolan - och totalt sett har vi höga ambitioner. När det gäller vuxenutbildningen - det gäller både yrkeshögskolan och annan vuxenutbildning - skjuter vi till medel. Men skillnaden mellan oss och Socialdemokraterna är att vi utgår från hur konjunkturen ser ut och pumpar inte ut pengar i onödan.

anf.167 Gunilla Svantorp (S):

Fru talman! Då menar alltså Roger Haddad att konjunkturen ser bra ut nu med över 8 procents arbetslöshet och en långtidsarbetslöshet som ökar varje år. Fler och fler människor står utanför. Är det detta Roger Haddad menar eftersom han säger att man nu dessutom inte satsar på yrkeshögskolan som bevisligen är en form av utbildning från vilken man går nästan direkt ut i arbete. Jag tycker att det är mycket märkligt. I sitt anförande talade Roger Haddad om att man vill satsa på dem som verkligen behöver det, eller något liknande. Men det första som ni gjorde 2006 var att ni tog bort det statsbidrag som riktade sig till dem som hade fått minst inom vuxenutbildningen. Då försvann det. Mellan år 2011 och 2013 tar ni bort 700 miljoner kronor inom vuxenutbildningen. Det är faktiskt så. Ni höjer lite grann, men ni sänker också lite grann. Samtidigt väljer ni, precis som jag sade tidigare, att använda 8 miljarder till en bolagsskattesänkning, men ingen vet om den kommer att ge resultat, och 5 miljarder till en sänkning av krogmomsen. Det är mycket märkligt använda pengar. Jag är bekymrad över att man inte väljer att lägga mer pengar till yrkeshögskolan som ni ofta i interpellationsdebatter står och säger är så bra. Ni skriver också tidningsartiklar om att ni vill ha yrkeshögskolan. Men ni satsar inga mer pengar på den. Varför gör ni inte det?

anf.168 Roger Haddad (FP):

Fru talman! När man hösten 2006 tog bort de öronmärkta pengarna fick kommunsektorn behålla dessa statsbidrag i sin påse. Sedan var det upp till kommunpolitikerna om de ville lägga dessa pengar på vuxenutbildningen, grundskolan eller äldreomsorgen. Men staten tog inte in pengarna och började bygga vägar för dem. Det är felaktigt. I övrigt tycker jag att vi har kunnat visa till exempel att olika typer av statliga program inom vuxenutbildningen och yrkeshögskolan expanderade under 2008 och 2009. När det har varit lite bättre har vi dragit ned på detta. Men jag tycker själv, vilket jag sade, att det fortfarande är en osäker arbetsmarknad. Det är därför som vi utökar antalet platser - jag nämnde yrkesvux och lärlingsvux - tillsammans med platserna på yrkeshögskolan. Jag vidhåller att det är kommunerna som är ansvariga för att erbjuda vuxenutbildning för sina invånare. Det är de som är ytterst ansvariga. Vi behöver inte ens jämföra med 2006. Det har hänt saker i samhället. Kommunerna har ett ansvar för sina medborgare. Staten går i dessa svåra tider in och skjuter till medel. Då tycker inte jag att kommunerna ska dra ned. Det är det som är problemet, inte att staten satsar mindre när det är ett bättre konjunkturläge och ökar ambitionerna när det är ett sämre konjunkturläge.

anf.169 Ulrika Carlsson i Skövde (C):

Fru talman! Vilken utgångspunkt jag än skulle ta för mitt anförande skulle det peka på att just vuxnas möjligheter till bildning och lärande är en oerhört central och viktig del, både för den enskilda människan och för Sverige som nation och för vår konkurrenskraft. Satsningar på det livslånga lärandet visar hur vi ser på individens möjligheter och behov av bildning och kunskap. När det gäller bildning är det oerhört viktigt att komma ihåg att den har ett egenvärde i sig, både för den enskilda individen och för samhället i stort. För den enskilda kan bildning vara nyckeln till ett meningsfullt och utvecklande arbete och ge möjlighet till nya perspektiv och ett ökat intresse och engagemang för det samhälle som vi lever i. Om vi tittar på historien ser vi också att avsaknad av bildning kan vara farligt och något som ofta har utnyttjats av extrema politiska grupper. Med hjälp av en förenklad retorik har man kunnat locka till sig människor och väljargrupper som saknar kunskap om både sin historia och dagens samhälle. Bildning och kunskap hjälper oss som individer att kritiskt granska det som händer omkring oss i vår omvärld och att genomskåda budskap som bygger på fördomar och okunskap snarare än på fakta. Låt oss därför inte glömma bort detta perspektiv när vi bygger en struktur för det livslånga lärandet. Centerpartiet och alliansregeringen har verkligen satsat mycket på detta område. Jag ska bara nämna några exempel. Vi talar om yrkeshögskolan, yrkesvux, kvalitetshöjning av sfi och möjlighet för folkhögskolor att erbjuda det och satsningar på olika kompetensplattformar. Det har alltså satsats mycket resurser på hela vuxenutbildningsområdet. Jag nämnde bara ett par exempel. Det vi debatterar i dag är motioner från allmänna motionstiden, och det är en rik flod av goda idéer från ledamöter från olika partier. När man läser motionerna och sedan utskottets svar blir det dock ganska uppenbart att det inte finns så mycket nytänk. Det allra mesta av det som föreslås är nämligen redan på gång på olika sätt. Det är antingen genomfört, på väg att genomföras, ligger i en utredning eller följs upp på annat sätt. Socialdemokraterna har tillsammans med företrädare för resten av oppositionen ägnat sig åt att titta väldigt mycket på det som är på gång. Det kan man se som väldigt positivt och som att vi har en samsyn på vad som är viktigt på vuxenutbildningsområdet. I betänkandet börjar utskottet med att understryka betydelsen av vuxenutbildning och det livslånga lärandet och att utgångspunkten ska vara de vuxnas individuella behov av utbildning och personlig utveckling liksom arbetsmarknadens behov. Vi har redan tidigare i debatten varit inne på ekonomin. Jag vill bara nämna att det i betänkandet finns uppgifter om att det mellan 2006 och 2012 sammanlagt har gjorts satsningar av olika slag inom vuxenutbildningsområdet för ytterligare 1 miljard kronor - 1 000 miljoner. En del har varit tillfälliga satsningar, vilket gör att man först satsar och sedan drar ned. Mycket handlar dock också om långsiktiga satsningar som vi gör för att rusta enskilda och ge möjligheter till ny kompetens på bred front - allt för att skapa förutsättningar för en vuxenutbildning som är tillgänglig, flexibel och håller hög kvalitet, vilket är precis det man efterfrågar i många motioner. Utskottet ser också en mångfald av utbildningsanordnare som en viktig förutsättning för att den enskilde ska kunna erbjudas den utbildning han eller hon efterfrågar. En annan viktig del, som vi inte har berört så mycket i debatten hittills, handlar om möjligheten för människor att röra sig över gränserna. Det ligger inte enbart på vårt parlaments bord, men där har vi en diskussion om de olika satsningarna inom Europa för att på olika sätt möjliggöra ökad rörlighet för människor. Det är så populärt med förkortningar av olika slag, men EQF, den europeiska referensramen för kvalifikationer för livslångt lärande, är en sådan viktig del. En annan del handlar om att inrätta ett europeiskt stödsystem för meritöverföring inom yrkesutbildningen. Ja, jag skulle kunna gå igenom många delar i betänkandet som visar på att mycket av det som tas upp i motionerna faktiskt är på gång. Det händer en hel del. När det gäller att öka rörligheten behöver det dock göras mycket mer; där är man mer i sin linda med att öka möjligheten för människor. Jag skulle alltså kunna gå igenom delar av betänkandet mycket mer, men jag tycker att mina allianskolleger har gjort detta på ett förtjänstfullt sätt. Även om det har gjorts mycket vill jag bara klargöra att vi vill göra mer för att göra det möjligt för människor att rusta sig med kunskap genom bildning och lärande av många olika slag. För Centerpartiets del antog vi i helgen ett nytt idéprogram. Det handlar om stora idéer för framtiden på olika sätt. Jag ser fram emot att få komma till Gunilla Svantorps hemtrakter i Karlstad i september för att få konkretisera just Centerpartiets politik när det gäller utbildning i hela utbildningskedjan och därmed också när det gäller vuxenutbildningen och det livslånga lärandet. Vi satsar i Sverige i dag stora resurser på utbildning, också på vuxenutbildningsområdet. Vi är övertygade om att man kan använda dem på ett mer optimalt sätt, men låt oss återkomma till det också i diskussionerna utifrån de propositioner alliansregeringen och därmed också Centerpartiet kommer att lägga fram på området. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. Jag vill också passa på att önska talmannen och övriga deltagare en trevlig påsk.

anf.170 Yvonne Andersson (KD):

Fru talman! Också jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer. Vi kristdemokrater och Alliansen hävdar med bestämdhet att det alltid ska finnas en andra chans. När vi talar om en andra chans rör det sig om vuxenutbildning. Det handlar egentligen om att vi numera kan se att alla någon gång i livet kan hamna i situationer där vi behöver förkovra oss, komma vidare eller förändra vår kompetens i någon riktning. I flera debatter har alliansregeringen beskyllts för att vara ointresserad av vuxenutbildning eller åtminstone inte satsa på den. Inget kan vara mer fel. Först skulle jag vilja klargöra begreppet "vuxenutbildning", som egentligen rör all utbildning du kan genomföra i vuxen ålder. I själva verket brukar vi när vi diskuterar detta rent politiskt dock inte räkna med högskolor och universitetsutbildning. Detta är i dag mycket omfattande, och många vuxna går faktiskt vidare till universitets- och högskoleutbildning. Om vi håller oss till traditionell vuxenutbildning vill jag ändå framhålla satsningar som har påtalats på olika sätt här i dag. Satsar inte regeringen på vuxenutbildning? Jo, vi avsätter knappt 2 miljarder mer 2013 än vad som avsattes av S-regeringen 2006. Av dessa medel har 1,2 miljarder kronor förts över permanent till det generella statsbidragssystemet, och därför syns de inte som särskild satsning. Har regeringen verkligen dragit ned på vuxenutbildningsplatser? I 2013 års budget tillför regeringen nya resurser inom vuxenutbildningens område på yrkesvux, lärlingsvux, yrkeshögskola och folkhögskola. Där kan vi se hur man från år till år tillför medel, men det blir ju varierande uppsättningar och uppställningar - man kanske inte framför det på samma sätt. Den totala bilden är de facto sådan. Alla i denna kammare tycker att vuxenutbildning är bra - hela debatten pekar på det - men det blir väldigt knepigt om man bara talar om vissa budgetposter och därmed beskyller den ena eller den andra för att inte tänka på det. Sverige har väl egentligen det mest generösa utbildningssystem som finns i världen för att hjälpa människor som behöver förändra och ställa om sina liv. Sannolikt har de samlade resurserna för att passa ihop arbetssökande med lediga jobb heller aldrig varit större. När Socialdemokraterna på 80-talet började satsa på AMU och så vidare var det en arbetsmarknadsutbildning. Sedan har utvecklingen gått vidare, och jag vågar hävda att ingen regering skulle klara av att inte satsa något i dag. Vi behöver nämligen det i det samhälle vi har. Vi gör stora satsningar inom arbetsmarknadspolitiken på olika sätt. Vi har till exempel gjort en förlängd folkhögskolesatsning för att ta emot unga under 25 år, vilket har varit grundläggande. Vi har fler programplatser utanför garantierna när det gäller praktik och arbetsmarknadsutbildning. Vi har insatser för nyanlända, särskilt de med väldigt svag utbildningsbakgrund, och vi har praktiska basår för nyanlända när de läser SFI tillsammans med yrkesutbildning. Ja, vi gör mycket, men vi har fortfarande gränsdragningsproblem som också syns i denna debatt. Det gäller utbildning för arbetslösa, utbildning för människor som själva vill förändra sina liv eller när arbetsmarknaden har vissa bestämda behov. Utbildningar kan tillskapas, men finansieringen är snårig. Detta behöver vi utveckla vidare, men klart är att vårt land i dag kan erbjuda en stor arsenal av utbildningar för att möta såväl individens som arbetsmarknadens behov. I detta betänkande tar man också upp frågor kring validering. Det är jätteviktigt i sammanhang där vi behöver omställningar. Där har YH-myndigheten ett särskilt uppdrag att stödja en nationell struktur. Myndigheten har redan initierat nätverket för nationellt forum för validering. Vidare hanteras frågor kring viktiga sfi-verksamheter. Reformer har gjorts som ska säkra kvaliteten genom lärarlyft, införande av nationella slutprov, sfi-bonus, förstärkt nationell inspektion och naturligtvis betygsrätten för folkhögskolorna, som är banbrytande i dag. Det finns utredningar om olika typer av utbildningssatsningar. Vi har stimulansbidrag, som nämndes tidigare. Vuxenutbildningen är här för att stanna. Tidigare spelade vuxenutbildningen rollen att vara en speciell insats, men i dag finns den. Det är snart sagt ingen som i dag tror att man kan räkna med att kunna ägna hela sitt liv åt samma typ av arbetsuppgifter; så föränderlig är arbetsmarknaden. Med den flexibilitet i kompetensen som i dag krävs är det högst rimligt att säga att vi behöver och ska ha ett brett utbud av utbildning för vuxna. Med det, fru talman, önskar jag en glad påsk. (Applåder)