Forskning och innovation

anf.1 Thomas Strand (S):

Herr talman! Nu är det dags att diskutera en ny forsknings- och innovationsproposition. Det är fyra år sedan senast. Några av oss var med då. Jag vill först säga att det finns satsningar i den proposition vi nu ska diskutera som vi socialdemokrater välkomnar. Det är bra att forskningsanslaget ökar med 4 miljarder kronor och att 900 miljoner kronor går till lärosätenas basanslag. Vi välkomnar också ett inrättande av strategiska innovationsområden och prioriteringar av livsvetenskapen, även om vi delvis skulle ha valt ett annat utförande. Sedan finns det sådant som vi inte är överens om, och det är om denna skillnad som jag ska tala nu i några minuter. Är det hugget i sten att forsknings- och innovationspropositioner ska diskuteras vart fjärde år? Nej, självklart inte - men så har det varit under ett antal år. Nu tycker vi socialdemokrater att det är dags att byta perspektiv. Vi måste tänka mer långsiktigt. Det handlar om att ta ut kompassriktningen för fem, tio och femton år framåt i tiden. Då bör vi komma överens om några principiellt viktiga utgångspunkter och förutsättningar som kan ge universitet och högskolor, forskningsråd och forskningsinstitut samt näringsliv och offentlig sektor långsiktiga och hållbara spelregler. Det skulle verkligen gynna svensk industri, svensk välfärd och Sverige som nation. Alla forskningens aktörer nickar instämmande när de hör detta - dock inte regeringen, som inte vill ta vår utsträckta hand. Det är beklagligt, för det gynnar inte svensk forskning och innovation. Vi anser att det är synnerligen angeläget att se över hur forsknings- och innovationspolitiken ska organiseras och finansieras. Trots att forskningsanslagen har ökat dramatiskt under de senaste tio åren har inte Sverige förbättrat sin internationella position som forskningsnation. Om vi studerar banbrytande forskning ser vi att länder som Danmark, Holland och Schweiz lyckas bättre än Sverige. Det säger oss att det inte räcker med bara höjda anslag. Det behövs också strukturreformer för att få ut mer av svensk forskning och innovation. Därför föreslår vi en öppen och förutsättningslös parlamentarisk utredning av den svenska forskningspolitiken. I detta inkluderar vi att man ser över det svenska högskole- och universitetslandskapet. Vi tror att det skulle stärka svensk utbildning, svensk forskning och svensk innovation. Nu kommer jag till en mycket viktig skillnad mellan socialdemokratisk och borgerlig forskningspolitik. Vi anser nämligen att regeringen satsar alldeles för lite på att stärka samverkan mellan akademi, näringsliv, offentlig sektor och politik. Även företrädare för näringslivet, både arbetsgivarsidan och de fackliga organisationerna, efterlyser att regeringen satsar mer på forskning, mer på samverkansforskning och mer på samverkan och innovation. Det finns steg åt rätt håll i den proposition vi diskuterar i dag, men tyvärr ligger ambitionsnivån och inriktningen på en alldeles för låg nivå. Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens, inte med låga löner. Då är det nödvändigt att ha ett fungerande samspel mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor och politik. Det gäller utbildning, det gäller forskning och det gäller innovationer. Det är särskilt vikigt när vi är ett starkt exportberoende land. Därför får det inte finnas någon motsättning mellan grundforskning och tillämpad forskning eller mellan fri akademisk forskning och företagsnära forskning. Vi måste kunna satsa på både och. Det här är något mycket viktigt för oss socialdemokrater, och vi beklagar verkligen att regeringen inte delar vår helhetssyn på utbildning, forskning och innovation. Om vi hade regeringsmakten skulle vi satsa betydligt mer på samarbete och gemensamma prioriteringar av forskningsresurser, utbildningsinsatser samt export- och investeringsfrämjande åtgärder. Vi skulle också sjösätta en betydligt tydligare och kraftfullare innovationsstrategi som var nära kopplad till forskningspolitiken. Då skulle vi bygga upp en ny samverkansmodell mellan olika samhällsaktörer som tar sin utgångspunkt i centrala framtidsutmaningar. Det är därför vi avsätter ytterligare 500 miljoner kronor årligen för strategiska samverkansprogram. Då behöver vi ett innovationsråd som leds av statsministern och som har i uppgift att samordna frågor av betydelse för forskning och innovation. Det skulle stärka samverkan och utveckla Sveriges innovations- och konkurrenskraft. Då är det också viktigt att snarast införa en indikator för samverkan i resursfördelningssystemet jämte bibliometri och externa medel. Strategisk samverkan är exempelvis nödvändigt inom området livsvetenskap. Ska Sverige fortsätta att vara ett attraktivt land för forskning inom medicin, medicinteknik och läkemedel krävs mer av samordning och långsiktig samverkan mellan sjukvården, universiteten och industrin. Behovet av forsknings- och innovationssamverkan är även tydligt inom klimatområdet och för de gröna näringarna. Det handlar om energieffektivisering, förnybar energi och minskade utsläpp av växthusgaser. Samma princip gäller för tjänsteforskningen. Institutsektorn behöver stärkas, för den har en viktig roll som brygga mellan akademi och näringsliv. Lite senare i debatten kommer Ingela Nylund Watz att ytterligare belysa vikten av samverkan mellan näringslivet och den offentliga sektorn, och därför lämnar jag nu samverkansbiten. Herr talman! De humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiven är nödvändiga och behövs mer än någonsin, inte minst när vi ska möta de globala utmaningarna och bygga en hållbar och grön värld. Tyvärr saknar jag idéerna och resonemangen i dagens politik om den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningens betydelse för människa och samhälle. Vi ser oroande tecken på hotande instabilitet i spåren av den ekonomiska krisen i Europa och de växande ekonomiska klyftorna. Vi ser tecken på försvagad social sammanhållning, växande välfärdsklyftor och en historiskt hög arbetslöshet. I ljuset av detta saknar vi en politik som ger forskningen en tydlig uppgift i relation till dessa stora utmaningar. Vi vill därför satsa rejält på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och anslår 375 miljoner kronor för tvärgående program som exempelvis ett forskningsprogram om välfärd och social sammanhållning. Skolans forskningsbas måste stärkas. Utbildningsministern är nu inne på sitt sjunde år som ansvarig skolminister, och kunskapsresultaten fortsätter att sjunka. Vi behöver en ny politik, utbildningsministern. Vi behöver en politik som ser värdet i att satsa på skolforskning. Tyvärr tycker jag att regeringen även inom detta område är för försiktig. Det behövs en högre ambition. Fler lärare måste få möjlighet att forska, och vi avsätter därför mer pengar till forskarskolor. Forskningsanslaget till den utbildningsvetenskapliga kommittén måste också höjas, och denna kommitté borde få bli ett eget ämnesråd inom Vetenskapsrådet. Vi föreslår också att det inrättas ett institut för lärande. Det är viktigt att bygga broar mellan forskning och skolutveckling. Därför tror vi att ett institut för lärande är en bra åtgärd för att stärka forskningsbasen i svensk skola. Tyvärr är forskningsresurserna ojämnt fördelade mellan lärosätena. Många högskolor har alltjämt för små forskningsresurser. Enligt Högskoleverkets uppgifter för 2010 kanaliserades nästan 90 procent av forskningsanslagen till de stora och äldre universiteten, medan de fyra unga universiteten och de resterande högskolorna fick dela på de återstående 10 procenten. Det är ett av skälen till att vi vill ha en öppen och förutsättningslös översyn av universitets- och högskolelandskapet samt av hur forskningen ska organiseras och finansieras. Som ett första steg i detta föreslår vi redan i dag att basresursen till lärosätena ska höjas från dagens 8 000 kronor per helårsstudent och år till minst 10 000 kronor per helårsstudent och år. Vi vill också tydligt stärka de yngre forskarnas situation. Doktorander ska ha trygga villkor, och det ska finnas tydliga karriärvägar för fortsatt forskning och meritering. Ett första steg är att ta bort utbildningsbidragen. På denna punkt är vi socialdemokrater tydliga. Det är dags att ge doktoranderna anställning från första dagen. Vi beklagar att regeringen säger nej till det förslaget. Vi måste också attrahera forskarbegåvningar. Då måste det finnas ett karriärsystem som är attraktivt och som ger möjlighet till fortsatt forskning och meritering. Tyvärr är andelen tidsbegränsade anställningar inom högskolesektorn mycket hög, särskilt bland kvinnor. Därför måste vi begränsa möjligheten att stapla visstidsanställningar på varandra. Regeringen prioriterar nu en satsning på att locka seniora, internationella forskare till Sverige. Man skulle kunna ge den satsningen rubriken: Gårdagens män ska förnya svensk forskning. Vi säger inte nej till seniora forskare, men vi tycker att det vore bättre att prioritera en satsning på internationell rekrytering av unga framtidslöften som kan vara internationellt ledande om tio år. Karriärsystemet måste också innehålla en rörlighet mellan akademi och näringsliv. Det är ytterligare en viktig punkt där regeringen borde initiera en dialog med lärosätena kring hur man tar vara på kompetensen från dem som varit ute i näringslivet. Slutligen vill jag säga några ord om jämställdheten inom akademin. Utvecklingen mot en jämställd akademi går på tok för långsamt. Andelen kvinnor minskar upp genom forskningshierarkin. Trots att kvinnor har varit i majoritet bland studenterna sedan 70-talet är i dag bara 23 procent av professorerna kvinnor. Med den hastigheten kommer det att ta nästan tre decennier innan vi når en numerärt jämställd akademi. Det duger inte alls. Vi måste ta ut steglängden, och vi föreslår att vi borde införa en jämställdhetsbonus i Sverige för att driva på jämställdhetsarbetet. Genusperspektivet måste få genomslag i forskningens alla led, från beredningsprocesser till forskningens vardag. Över huvud taget är genusforskning ett viktigt forskningsområde. Tyvärr uppmärksammar regeringen inte detta så som den borde göra. När vi lade fram vår forskningsproposition 2004 nämndes ordet genus 80 gånger. I den borgerliga propositionen från 2008 nämndes ordet genus sju gånger. Vet ni hur många gånger ordet nämns i den nuvarande propositionen? Inte en gång. Det där kan man ju dra lite på munnen åt, men det är allvarligt. Det säger någonting om synen på genusforskningen och om hur viktigt genusperspektivet är. Herr talman! Jag vill avsluta med några ord från vår motion. "Utbildning, forskning och innovation ska stå i människornas tjänst för ett solidariskt, jämlikt och rättvist samhälle. Ett samhälle som håller samman och är öppet mot omvärlden." Vi socialdemokrater står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 4. (Applåder)

anf.2 Jabar Amin (MP):

Herr talman! Forskningspolitik handlar i huvudsak om hur forskningen ska organiseras och hur forskningen ska finansieras. Men forskningspolitik handlar även om vilka utmaningar vi står inför och hur vi kan få stöd i forskningen för att bemästra utmaningarna. Att peka på de gemensamma strategiska samhällsutmaningarna och därigenom styra en del resurser åt vissa specifika strategiska områden är därför inte bara en fråga om finansiering. Det är även en fråga om prioritering och om politisk insikt. Utmaningen för forskningspolitiken är att styra med visioner, inte med detaljer. Det är ingen tvekan om att regeringen, genom sin forskningsproposition, agerar aningen visionslöst och klåfingrigt. En grund i Miljöpartiets forskningspolitik är självständiga och oberoende lärosäten som genom sin forskning bidrar till samhällsutvecklingen, lärosäten som får spelregler som ska premiera kvalitet. Herr talman! På tåget mellan Arlanda och Stockholms central mötte jag en dag min handledare från den tid jag läste vid Umeå universitet. Snart kom vi in på ämnet resursfördelning till grundutbildningen. Som svar på min fråga hur han ser på gällande resursfördelningssystem svarade han med ett ord - korrumperande. Det är korrumperande eftersom det premierar genomströmning i stället för kvalitet. Ju fler studenter han tillåter passera, desto mer pengar får hans institution. Således har vi, som sagt, ett system som premierar genomströmning framför kvalitet. Tyvärr är det inte bara systemet för fördelning av medel till grundutbildningen som är bristfälligt utan även regeringens resursfördelningssystem till forskningen. Det har alldeles för mycket premierat antalet publikationer och citeringar på bekostnad av allt annat. Herr talman! En av de negativa konsekvenserna av regeringens forskningspolitik, inte minst genom excellensforskningen, är snedfördelningen av medlen inom akademin till kvinnornas nackdel. Det måste förändras. Regeringen borde se till att den nationella jämställdhetspolitiken även ska genomsyra forskningsfinansieringen. Beträffande de yngre och de äldre lärosätena har regeringens politik missgynnat de yngre och mindre lärosätena, bland annat genom fördelningen av de strategiska forskningsmedlen, trots att det inte finns något som tyder på att yngre och mindre forskningsmiljöer skulle vara sämre än större. Tvärtom visar utvärderingar att det inte skiljer mellan mindre och större lärosäten i fråga om forskningens kvalitet. Den borgerliga regeringens politik och de besparingar man har ålagt högskolorna börjar nu skörda sina offer bland de yngre lärosätena ute i landet. I förrgår beslutade Mittuniversitetet att stänga campus i Härnösand med allt vad det innebär för Härnösands kommun. Högskolan i Kristianstad har fått avveckla sina utbildningar i Hässleholm, en ort där två statliga myndigheter redan lagts ned. Detta är två exempel av många. Flera av samhällets stora utmaningar måste mötas med ett gränsöverskridande tankesätt och en insikt om att många olika faktorer påverkar. Därför bör en tvärvetenskaplig ansats främjas i den kunskapsbaserade samhällsutvecklingen. De statliga forskningsråden bör således få ett tydligare uppdrag att främja och följa upp tvärvetenskaplighet. En internationell strategi i forskningspolitiken som stöd för internationellt samarbete inom forskning och innovation är nödvändig. En sådan strategi saknas dock i regeringens förslag. Dess värre finns det tydliga tecken på att detta nonchaleras exempelvis genom införandet av avgifter för utländska studenter som annars hade bidragit till att stärka den internationella kopplingen och det internationella samarbetet. Herr talman! Föregående talare tog upp doktoranders villkor. Det är ett mycket viktigt ämne. Doktoranders studie- och anställningsvillkor är en av förutsättningarna för kvalitativ forskning på universitet och högskolor. Det är viktigt att doktorander erbjuds en trygg anställning. En försörjning genom stipendier och bidrag är alltför osäker; det riskerar att också äventyra kvaliteten i forskningen. Om Sverige ska förbli en stark forskningsnation spelar goda villkor för att rekrytera de bäst lämpade till forskarutbildningen en central roll. Ytterligare en förutsättning är rimliga anställnings- och karriärmöjligheter efter disputation. Regeringen har med sin misslyckade reform för ökad självständighet för lärosätena sett till att skapa ett system där olika typer av tidsbegränsade anställningar även fortsättningsvis kan staplas på varandra år efter år. Detta riskerar att skapa förutsättningar för val av enbart så kallade trygga forskningsfrågor. Sverige bör skapa ett karriärutvecklingssystem, liknande tenure-track-systemet för unga forskare, med rimlig basfinansiering. Vi måste också komma ifrån den orimliga situationen att etablerade forskare spenderar merparten av sin tid på att skriva forskningsansökningar för externa medel. Även här ska det finnas basfinansiering för professorer och lektorer i form av fakultetstjänster som möjliggör riskfylld långsiktig forskning. Det innebär att universiteten bör stå för en betydligt större andel av de statliga forskningsresurserna än i dag. Herr talman! Som jag sade tidigare i mitt anförande ska staten styra forskningen med tydligare visioner och med färre detaljer. Regeringen förmår inte göra detta, utan forskningspropositionen som vi nu debatterar pendlar mellan svepande formuleringar om globala utmaningar och detaljerade förslag om ämnesdidaktisk utveckling inom naturvetenskapen. Vi i Miljöpartiet föreslår fyra prioriterade strategiska områden för forskningspolitiken: För det första klimat, för det andra innovation, för det tredje välfärd och för det fjärde medicin och hälsa. Klimatförändringarna och miljöförstöringen är den allvarligaste utmaningen mänskligheten står inför. Situationen är mer akut än många tidigare velat eller vågat erkänna. Av den anledningen vill vi satsa mer på forskning inom detta område. Innovationer är mycket viktiga för ett modernt samhälle. Det finns potential att skapa många nya jobb i små forskningsintensiva företag inom exempelvis miljöteknik, medicin, infrastruktur och bioteknik. Investeringarna i forskning i små och medelstora företag är dock lägre i Sverige än i många andra länder, och det finns tyvärr många exempel på svenska innovationer som har kommersialiserats utomlands. I tjänstesamhället blir det allt viktigare att utveckla kunskap för komplexa system där flera branscher och kompetenser ska fungera ihop. Globalisering och tjänsteutveckling driver på en ökad arbetsfördelning i näringslivet och specialisering i såväl industri- som tjänsteföretag. Forskningspolitiken behöver tydligare bejaka behovet av tvärvetenskaplig kunskap för ökad tjänsteinnovation. Kunskapsintensiva tjänsteföretag och industriföretag uttalar i dag samma behov av ny kunskap och nya samverkansmiljöer, och det är hög tid att stödja dem i denna strategiskt viktiga utvecklingsfas. Tjänsteinnovationer leder till utveckling, inte bara genom ny verksamhet eller nya företag, utan även genom att förnya och vitalisera befintliga företag. Men regeringen har missat att poängtera vikten av tjänsteinnovation för näringslivets och den offentliga sektorns utvecklingskraft. Detta är att beklaga. En av de mest uppenbara formerna för samverkan mellan akademin och det allmänna rör den offentliga sektorn som arena för forskning och kunskapsproduktion. Behovet av sådan verksamhet är i dag, enligt vår mening, allra tydligast i kommunala och landstingskommunala verksamheter. Just därför prioriterar vi även välfärd. Forskning behövs för att få ökad kunskap om kroppens sätt att fungera och om hur förebyggande åtgärder kan förhindra förekomsten av eller påverka förloppet av sjukdomstillstånd. Att skapa förutsättningar för ökad hälsa för hela befolkningen är en av de viktiga uppgifterna i ett samhälle. Detta är inte enbart ett ansvar för den enskilde. Forskning behövs för att tydliggöra kopplingen mellan miljöfaktorer och hälsa men också hur livsvillkor och levnadsförhållanden påverkar befolkningens hälsa och inte bara livsstil, som regeringen fokuserar på i sin nuvarande politik. Herr talman! Avslutningsvis vill jag meddela att jag självfallet står bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall till reservationerna 3, 6 och 39.

anf.3 Björn Söder (SD):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas samtliga reservationer i betänkandet. Sverige har en stolt historia av världsledande forskning bakom sig. Raden av svenska världsledande uppfinningar skvallrar om en genuin tradition av forskning och framgångsrika uppfinningar. Dessa uppfinningar har också realiserats i produkter vilka sedan återfunnits över hela världen. Många känner säkert till produkter som AGA-fyren, dynamit, tändstickan, skiftnyckeln och propellern. Betydligt färre känner till att även gaffelpärmen och pacemakern är svenska uppfinningar. Listan kan göras ännu längre, men det viktiga är att forskning som resulterat i uppfinningar har bidragit till Sveriges välstånd och gjort vårt land känt som industrination. Ska vi även i framtiden bevara vårt välstånd och vårt internationella anseende är det av största vikt att vi även framgent satsar stora resurser på forskning. Som statsministern själv sade i World Economic Forum i Davos kan vårt framtida välstånd aldrig vila på okvalificerat arbete, där vi på många områden alltid kommer att förlora mot låglöneområdena i världen. Herr talman! Vår chans inför framtiden är vårt utbildningssystem och vår forskning, som gör att vi förmår ta fram produkter och tjänster och där vi med framgång kan konkurrera med världens främsta industrinationer. Låt oss komma ihåg att världsmarknaden är en spelplan där vi alla tävlar på lika villkor och där inga handikapp ges till dem som tränat eller satsat för dåligt. Just därför vill vi sverigedemokrater satsa ännu mer på kvalitativ forskning än regeringen, även om regeringens forskningsproposition innehåller många goda satsningar som inte kan sägas vara blygsamma. Sverigedemokraterna satsar 4 miljarder mer än regeringen under budgetperioden på olika forskningsinitiativ. Detta får ses som en rejäl markering för hur viktig vi anser att forskningen är. Sverige ska vara en framträdande kunskapsnation även i framtiden. Vi ser en potential i att utveckla kompetensen inom ett antal forskningsfält. Vi ser som särskilt intressanta områden som informationsteknik, kärnfysik, genteknik, nanoteknik och rymdteknik. Det är inom dessa områden många av framtidens innovationsutmaningar kommer att ligga. Jag tror att vi kommer att se smärre revolutioner, inte minst inom områden som hälsa och miljö, när det gäller dessa fält. Här bör Sverige vara med och konkurrera som världsledande. Vi kan vara det bara vi vill. Sverige har sedan 90-talet varit bland de främsta länderna i världen när det gäller utveckling, kommersialisering och användning av it-baserade system. Detta är en position som har gett Sverige konkurrensfördelar och som vi på intet vis bör överge eller ringakta. Men vi ska komma ihåg att vi trots det börjar känna flåset i nacken från våra konkurrenter. Därför bör vi med varsamhet förvalta och vidareutveckla vår hittills gynnsamma ställning. Herr talman! Jag nämnde tidigare rymdteknik. Rymdforskning är ett angeläget forskningsområde som regeringen tyvärr skurit ned på. Vi Sverigedemokrater vill i stället satsa mer på detta viktiga område inför framtiden. Under budgetperioden satsar vi totalt 800 miljoner mer än regeringen på rymdforskningen. Rymdforskning är ett område som ger många spin-off-effekter i annan teknik till fromma för vår industri och export. Dessutom är avancerad rymdteknologi en förutsättning för robusta kommunikationer, vilket används vid katastrofsituationer och andra internationella operationer. Därför anser vi att detta teknikområde är viktigt inför framtiden och motiverar en utökad satsning i stället för regeringens defensiva neddragningar av anslaget. Ett annat område Sverigedemokraterna vill prioritera är mineralogi och geovetenskap. Sverige har stolta traditioner inom detta viktiga område, och vi anser att ansträngningarna måste öka för att behålla denna tätposition. Vi kan självklart inte ta vår nuvarande tätposition inom detta område för given om vi inte själva anstränger oss. Vi vill satsa mer än regeringen på geovetenskap, vilket bland annat innebär att ett nytt nordiskt forskningscentrum etableras inom ramen för ett nordiskt samarbete. Vi vill också att resurser satsas inom vad vi kan kalla gruvvetenskap. Det finns ingen enskild forskning som heter det, utan det får ses som ett samlingsnamn för olika forskningsprojekt. Det gäller gruvvetenskap på Luleå tekniska universitet. Detta vill vi göra för att öka antalet utbildningsplatser nu när gruv- och mineralnäringen går bättre än på mycket länge eftersom en global efterfrågan på metaller är för handen. Herr talman! Regeringen tar ansvar när det gäller att satsa resurser på forskningen i vårt land, även om vi sverigedemokrater vill satsa ännu mer. Problemet är att forskningssatsningarna från näringslivet visat en negativ trend de sista åren. För att lösgöra ännu mer resurser till forskningen vill vi inrätta en riskkapitalfond för forskning och innovation. Många av våra framgångsrika innovationer startar i regel i små och medelstora företag som har svårt att få fram riskkapital för att realisera eller utveckla innovationer. En riskkapitalfond skulle lösa detta problem, och fler uppfinningar skulle realiseras till gagn för hela vårt näringsliv. En god lösning på finansiering av denna fond är att 5 miljarder kronor om året från Vattenfalls vinster plöjs ned i fonden, förutsatt givetvis att dessa vinster finns. När det gäller kultur och kulturarvsområdet vill vi sverigedemokrater även där satsa mer än regeringen. Vi anser att kulturarvsforskningen måste få ett större anslag och satsar 30 miljoner per år utöver det regeringen anslår. Dessa pengar ska gå till Riksantikvarieämbetet, som är den myndighet som är bäst lämpad att sköta många kulturarvsfrågor. Vi vill också inrätta en kulurarvsfond, detta för att markera kulturarvets betydelse för nationen och svenska folket. Vi avsätter 100 miljoner under budgetperioden för denna fond. Herr talman! Vi har inte bara satsningar i vårt forsknings- och innovationsförslag. Vi vill även förändra och utveckla inriktningen inom en del områden. Regeringen föreslår i sin proposition en förändring av högskolelagen, 1 kap. 2 §, som innebär att begreppet konstnärlig forskning mer likställs med det naturvetenskapliga begreppet forskning. Eftersom varken Vetenskapsrådet eller någon annan instans kunnat ge en tillfredsställande definition av begreppet konstnärlig forskning, vad det innebär, tänkbara målsättningar eller godtagbara arbetsmetoder, yrkar vi därför avslag på denna förändring av högskolelagen. Vi avstyrker också de aviserade höjningarna av forskningsanslagen till Dramatiska högskolan samt de likaså aviserade anslagshöjningarna för konstnärlig forskning avseende Högskolan i Borås, Göteborgs universitet och Lunds universitet. När det gäller forskningssamarbetet med EU anser vi sverigedemokrater att många av de föreslagna åtgärderna för att delta i dessa projekt är rimliga och bra. Likaså anser vi att många av projekten för utvecklingen framåt. Däremot är vi starkt kritiska till hur EU prioriterat många av satsningarna. Vi menar att EU borde prioritera redan starka områden och regioner, som då skulle fungera som draglok åt svagare forskningsområden. EU borde satsa mer på verklig spetskompetens och den bästa världsledande forskningen för att driva utvecklingen och innovationen framåt. Speciellt viktigt är detta i tider av ekonomisk stagnation, som vi just nu upplever. Herr talman! Forskning för ökad jämställdhet är ett område som uppvisar exempel på allvarliga brister i vetenskaplig kvalitet och som tyvärr låter politiska hänsyn gå ut över det som högskolelagen stipulerar om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Därmed inte sagt att all forskning om jämställdhet lider av denna brist. Det finns bra och seriös forskning också. Men denna skyms snarare av uppseendeväckande forskningsprojekt som vid granskning visar på allvarliga brister vad gäller vetenskaplighet. Regeringen bör i högre grad säkerställa att all forskning inom detta område uppfyller samma vetenskapliga krav som vi ställer på annan forskning. Avslutningsvis, herr talman, vill jag betona att grunden till vetenskapliga framsteg och innovationer läggs framför allt i vårt skolsystem. Att vårt utbildningssystem håller hög klass från förskolan upp till högskolan är en förutsättning för att vi ska kunna behålla vår position som en framstående forskarnation. Vi har på senare år sett oroande tecken på att lärare som undervisar i högskolan fått sämre arbetsförhållanden och lönemässigt halkat efter övriga yrken med samma utbildningskrav. Undervisningsgrupperna har blivit större och den lärarledda lektionstiden mindre. Detta är oroande tecken som i förlängningen inte främjar forskningen i vårt land. Vill vi behålla vår ställning och kanske klättra som forskningsnation måste vi se till att hela vårt utbildningssystem håller högsta klass. Där finns det tyvärr inga genvägar.

anf.4 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Kvinnor och män har olika villkor för att göra akademisk karriär och meritera sig till de högsta tjänsterna. Det är ett brott mot de värden forskningssamhället bygger på och en misshushållning med resurser. Om Sverige ska vara en framstående forskningsnation krävs en mer jämställd akademi där såväl mäns som kvinnors kompetens tas till vara. Trots att kvinnor har varit i majoritet bland studenterna sedan 70-talet är i dag bara 23 procent av professorerna i Sverige kvinnor. År 1995 var de 8 procent. Det ger en ökning med 15 procentenheter under perioden 1995-2011. Det är en ökning med mindre än 1 procentenhet per år. Med den hastigheten kommer det att ta nästan tre decennier innan vi når en numerärt jämställd akademi. Inom teknik och naturvetenskap pekar prognoserna rent av på att andelen professorer som är kvinnor riskerar att minska. Utvecklingen går uppenbarligen för långsamt, eller till och med inom vissa områden åt helt fel håll. Vi vill därför förbättra uppföljningen av rekryteringsmålen avseende professorer. Herr talman! Systemet för fördelning av forskningsanslag måste utvärderas utifrån sina jämställdhetsresultat. Det är uppenbart att nuvarande system inte håller tillräckligt hög kvalitet. Enligt rapporten Hans excellens , en utvärdering av excellenssatsningarna, har mellan en halv och en miljard kronor på detta sätt omfördelats från kvinnor till män. Jämställdhet i akademin handlar därför också om att utveckla kvalitetsbegreppet. Sammansättningen i bedömargrupper inom forskningsråd har visat sig vara viktig för vad som bedöms vara hög kvalitet inom forskning, vilket varierar stort mellan discipliner och bedömare. Jämställdhet inom forskningsfinansieringen måste därför beaktas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Vi vill skärpa instruktionerna för forskningsråden och Vinnova och tydliggöra kraven att arbeta för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Dessutom bör forskningsråden och Vinnova få ett gemensamt uppdrag att ur ett jämställdhetsperspektiv se över hela processen för fördelning av forskningsmedel, inklusive excellenssatsningar och motsvarande. Herr talman! Vänsterpartiet anser inte att de kvalitetsindikatorer som nu används är tillräckligt träffsäkra för att på ett tillfredsställande sätt mäta kvaliteten i högskolornas forskning. Att använda dessa bristfälliga indikatorer för att fördela om en allt större andel av forskningsresurserna är riskabelt. Bredden och mångfalden i forskningen kan på sikt drabbas negativt. I Resursutredningen från 2007 föreslogs att antalet kvinnliga professorer skulle påverka resursfördelningen, vilket vi anser åter bör tas i beaktande och utvecklas tillsammans med andra mått på jämställdhet. Det kan vidare handla om ett kriterium på lärosätenas förmåga att ställa nya frågor och sätta forskningsagendan inom ett eller flera forskningsområden. Ett annat kriterium borde vara hur väl forskarutbildningen fungerar. Ytterligare ett skulle kunna vara om det finns en gemensam vision vid lärosätena och hur den får genomslag i forskningen, bland annat i form av tvärvetenskaplighet. I det föreslagna resursfördelningssystemet finns inga incitament till nyskapande forskning eller utrymme för risktagande. Det kan därför behövas ett särskilt stöd till ämnen och miljöer som har potential att utvecklas. Regeringen bör därför tillsätta en utredning som gör en grundlig översyn av kvalitetsindikatorerna i resursfördelningssystemet och tar fram en mer färdigformulerad modell för hur samverkan med det omgivande samhället ska premieras. I detta bör inte enbart samverkan med näringslivet avspeglas utan även samverkan med samhället i stort. Herr talman! Regeringen föreslår att ett storskaligt nationellt system med peer review ska användas som verktyg för att fördela de direkta anslagen för forskning och forskarutbildning efter 2018. Vi är skeptiska till det förslaget. Vi ser att peer review har dålig precision och kan bli direkt vilseledande när man jämför hela lärosäten. De skulle också mobilisera stora mängder internationella forskare och bli mycket kostnadskrävande. En stor del av remissopinionen, inklusive flertalet av de stora universiteten, har också varit negativa. En hög kostnad kan självklart vara värd att bära om man tror att resultatet och tillförlitligheten vida kommer att överstiga kostnaden. Det finns dock inte mycket tecken på att så skulle vara fallet. Vi ser en risk för ökad konservering. Dessutom finns en risk att peer review motverkar en jämställd fördelning av forskningsmedel. Flera lärosäten har använt peer review i syfte att kvalitetsbedöma den egna forskningen. Dessa processer har lett till ökad dialog och samarbete inom lärosätet och på så sätt varit kvalitetsutvecklande. Det är dock inte detsamma som att ett nationellt storskaligt system med peer review skulle vara bra för vare sig utveckling av forskningen eller som ett verktyg för rankning av lärosätena och fördelning av forskningsmedel därefter. Vi är positiva till propositionens satsning på yngre toppforskare. Däremot tror vi inte att regeringens utformning av satsningen på internationella toppforskare kommer att ge de resultat man vill ha. Om det är framtidens yngre toppforskare man vill rekrytera är vi också övertygade om att de studieavgifter som regeringen infört för internationella studenter får negativa konsekvenser. Regeringens utformning av satsningen riskerar att leda till att man rekryterar, som sagts tidigare, "gårdagens män". Vi tror att man i stället ska satsa på generellt goda forskningsmiljöer. De pengar som regeringen satsar anser vi att man borde lägga på ökade direkta anslag till universitet och högskolor. Svensk forskning utförs till stor del av doktorander vid våra lärosäten. För Vänsterpartiet är det självklart att den som utför ett arbete ska vara anställd och ha lön och övriga arbetsvillkor reglerade i kollektivavtal. Svensk forskarutbildning skulle bli än mer attraktiv om alla doktorander kunde erbjudas en anställning och därmed en rimligt trygg tillvaro under forskarutbildningen. Ytterligare en stor fördel med att anställa doktorander redan från första dagen på forskarutbildningen är att det kan leda till en större öppenhet i antagningen. Det kommer förhoppningsvis även att leda till att fler med utländsk bakgrund och fler från arbetarklassen antas samt att könsfördelningen kan bli jämnare i fler ämnen. Med ett öppnare antagningssystem finns också bättre möjligheter att bryta beroendeförhållanden mellan doktorander och handledare. Regeringen tar bara små steg på denna väg genom att man anser att anställande av doktorander ska tidigareläggas. Vänsterpartiets förslag är att utbildningsbidragen nu ska avskaffas och att doktoranderna ska anställas. Detsamma anser vi när det gäller stipendiefinansieringen. Herr talman! Vi har lyft flera forskningsområden i vår motion, men jag tänkte bara kort lyfta några av dem. Det handlar om utbildningsforskningen, som behöver ges bättre förutsättningar att utvecklas. Forskningsanknytningen i lärarutbildningen och i pedagogikens praktik måste stärkas. Vi välkomnar därför de satsningar som regeringen gör på forskarskolor för lärare och förskollärare samt systematiskt sammanvägande och spridande av effektiva metoder och arbetssätt i skola och förskola. Men det behövs strukturer som främjar integration mellan forskning, utbildning och pedagogisk verksamhet. Inom socialtjänsten har Socialstyrelsen och kommunerna aktivt verkat för en sådan verksamhetsanknuten kunskapsutveckling. Framgången där beror främst på att Socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att utforma program för en sådan verksamhet. Vi vill gärna se att regeringen på motsvarande sätt ger Högskoleverket i uppdrag att utforma program med mötesplatser för forskning och yrkespraktik och med incitament för forskningsfinansiering från skolornas huvudmän. Det andra område som jag vill lyfta är genusforskningen. Genom den integrering av genusforskning som har skett inom många ämnen har nya frågor ställts om hur föreställningar om kön påverkar traditionella kunskapsområden och forskningsfält. Inom medicinen har denna forskning exempelvis inneburit förbättrade diagnoser och behandlingsmetoder. Genusperspektiv på klimatforskningen innebär till exempel att resurseffektiva insatser kan riktas mot den halva av befolkningen som står för den största delen av dagens överkonsumtion. En strategisk åtgärd för att stärka genusforskningen var beslutet 1995 att tillsätta sex genusprofessorer. Detta har inneburit att genusforskningen har integrerats i nya miljöer och har skapat en bredare legitimitet för ämnet. Forskningsmiljöer har byggts upp där genusforskningen ingår som en naturlig del. Vi i Vänsterpartiet vill bygga vidare på denna strategi och trygga kontinuiteten i satsningen genom att utlysa ytterligare sex genusprofessurer med tillhörande resurser för att finansiera doktorand- och forskarassistenttjänster. Det tredje och sista område som jag vill lyfta är arbetslivsforskningen, som har minskat drastiskt och skingrats för vinden sedan regeringen lade ned Arbetslivsinstitutet. Från att ha varit världsledande är nu svensk arbetslivsforskning satt på undantag. Sverige och Portugal är de enda EU-länder som saknar ett arbetslivsinstitut. Vi saknar nu en överblick av läget och utvecklingen i arbetslivet. Det saknas en kunskapsöversikt över intressanta resultat. Betydande kunskaper och en samlad bild av forskningen har gått förlorade. Överföringen av forskningsresultat har avstannat, och det är färre både unga och etablerade forskare som får chans att satsa på arbetslivsforskning. Regeringen vill att vi alla ska stå till arbetsmarknadens förfogande men vill inte investera i den forskning som behövs för att underlätta återgång till arbetslivet och för att människor ska kunna vara kvar längre i arbetslivet. Det görs nu spridda forskningsinsatser runt om i landet, men de uppväger inte alls den tidigare neddragningen och splittringen av arbetslivsforskningen. Vänsterpartiet menar att arbetslivs- och arbetsmiljöforskningen är av stor vikt för arbetslivets utveckling. Det finns ett värde i att samla denna forskning och kompetens inom ramen för ett nationellt kunskapscentrum som arbetar i nära kontakt med parterna på arbetsmarknaden och kan bidra till att resultatet av forskningen kommer till praktisk tillämpning. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att ta fram förslag på hur arbetslivsforskningen kan samlas och stärkas. Därmed vill jag yrka bifall till våra reservationer 29, 36 och 64.

anf.5 Betty Malmberg (M):

Herr talman! Alliansen har sedan den tillträdde i handling visat stort engagemang för och stor tilltro till Sverige som kunskaps- och forskningsnation. Det märks inte minst på de stora ekonomiska satsningar som görs. Då det gäller dagens betänkande om forskning och innovation, som sträcker sig fram till år 2016, handlar det faktiskt om att den årliga nivån på anslagen kommer att ha ökat med 4 miljarder. Lägger vi därtill den förra propositionen, som gällde åren 2009-2012, är ökningen hela 9 miljarder eller 30 procent jämfört med den senaste socialdemokratiska forskningsbudgeten. Den nivån är historisk och möjliggör att Sverige fortsatt kommer att vara en konkurrenskraftig kunskapsnation där forskning och innovation bedrivs med hög kvalitet och dessutom bidrar till hög tillväxt, stark innovationskraft och också högkvalificerade jobb. Förutom dessa mycket stora ekonomiska tillskott har Alliansen under sin tid också genomfört stora systemförändringar. Vi har höjt förkunskapskraven till grundutbildningen vid universitet och högskolor. Kvalitativ grundutbildning och forskning premieras med ökade resurser. Vi har infört ökad autonomi för lärosätena. För att skapa en stabilitet för samtliga lärosäten och också för att visa att forskningen har betydelse för kvaliteten i grundutbildningen har varje student nu med sig en forskningspeng på minst 8 000 kronor per år. Alla lärosäten kan dessutom söka examensrätt för forskningsutbildning inom smalare profilområden. Strategiska områden för forskning har pekats ut. Efter en ändring i högskolelagen har lärosätena också fått ett särskilt uppdrag om att mer forskning ska komma till nytta. Det är inget dåligt facit på sex år. Strävan efter ökad vetenskaplig kvalitet och ökad grad av nyttiggörande och självständighet för universitet och högskolor går nu vidare genom det betänkande som vi diskuterar och sedermera också ska besluta om i dag. Herr talman! Bland förslagen i det här betänkandet är det några saker jag särskilt vill framhålla. Först och främst är det naturligtvis den stora satsningen på fakultetsmedel. Tack vare den och det garanterade tillskottet på 1 procent till alla lärosäten från 2014 samt den forskningspeng som vi tidigare har introducerat, som kommer att bli kvar under hela perioden, får lärosätena möjligheter och förutsättningar att fatta långsiktiga beslut om sin forskning. Men det ger också bättre möjligheter till risktagande och bättre villkor för forskarna i form av tryggare finansiering och tryggare anställningar. I sammanhanget är det också viktigt att nämna den vidareutveckling av systemet för fördelning av resurser som vi har baserat på kvalitet. Från och med 2014 kommer detta att innebära att 20 procent av basanslagen blir föremål för omfördelning. Det är bra eftersom det i dag de facto är ett mycket litet belopp som flyttas från vissa lärosäten till andra. Det är faktiskt en nödvändig förändring som vi gör i systemet. Med tanke på autonomin och de stora pengar som i dag finns på universitet och högskolor tycker vi moderater att det är särskilt bra att vi nu också kommer att utvärdera ledarskapet. Nog för att det är viktigt att vi höjer anslagen, men det är också viktigt att vi ser att resurserna används effektivt. Ett strategiskt ledarskap är centralt för kvaliteten i verksamheten. Det finns också internationell forskning som visar att detta gynnar såväl grundutbildning som forskning. Visst är det bra att vi följer upp detta. En annan fråga som har stor betydelse för forskningens kvalitet är naturligtvis forskarna själva. Ingen forskning utan forskare, brukar det sägas, och visst är det väl så. På det här området kommer också flera viktiga åtgärder att genomföras. Det handlar bland annat om att förbättra de studiesociala villkoren, där tiden med utbildningsbidrag ska förkortas så att doktoranden anställs då minst tre år av utbildningstiden kvarstår. Dessutom uppmanas lärosäten att teckna försäkringar för att garantera att alla doktorander som kan finnas kvar med stipendier eller utbildningsbidrag får del av de sociala trygghetssystemen i händelse av sjukdom och vid föräldraledighet. Utöver det gör vi en ökad satsning på unga forskare och internationell rekrytering. Det behöver påpekas att det faktiskt också kan vara unga forskare. Det som står i statuterna är att det ska vara forskare med stor potential. Syftet är att stärka kvaliteten genom att satsa på de framstående forskarna. Christian Broberger, ordförande i Sveriges unga akademi, skrev i en kommentar till den nya proppen: "Lärosätena har nu finansiering, lagstiftning och autonomi att inrätta karriärsystem med höga kvalitetskrav, substantiell startfinansiering, utvärdering och den långsiktiga trygghet som gör att unga forskare vågar satsa på projekt med genombrottspotential. Vi utgår från att denna möjlighet inte slarvas bort." Det är alltså en uppmaning till våra lärosäten som ger ett starkt stöd för den forskningsinriktning som regeringen har presenterat. Herr talman! Det finns två ytterligare områden i betänkandet som jag särskilt vill lyfta. Det gäller dels den stora satsning på nationell infrastruktur som vi genomför, dels frågan om samverkan och nyttiggörande av forskning. Satsningarna på infrastrukturen handlar framför allt om Sci Life Lab, ESS, Max IV, Iter - som i sig befinner sig utanför vårt lands gränser men som våra forskare också har nytta av - test- och demonstrationsanläggningar och registerforskningen. Alla dessa satsningar kommer att få stor samhällsekonomisk betydelse för Sverige. Häromdagen läste jag till exempel att flera internationella forskarlag redan har anmält intresse för att prova anläggningen Max IV fastän den inte ens är färdigbyggd. Den är klar om två till tre år, men man har redan sagt att man vill finnas på plats och kunna jobba med sin forskning där. Het på gröten är man utifrån. Vad man nu uppmanar till är att också svenska forskare måste visa att man vill vara på plats. Varför är då detta så attraktivt? I forskningsanläggningen Max IV har man röntgenstrålar som kan användas för materialforskning. Intensiteten i strålarna är 100 miljarder gånger starkare än vad vanliga röntgenrör kan åstadkomma. Det innebär att man får helt nya förutsättningar till och med på läkemedelsområdet. Det förvånade mig. En av dem som står i kö är Astra Zeneca i Mölndal, som säger att detta är en viktig pusselbit för deras forskning, och man har också behållit sin anläggning i Mölndal för att lätt kunna nyttja också Max IV. En direktör där sade: I dag utforskas sjukdomar gemensamt av akademi och industri och inte längre separat. Det måste vara så, och det kommer att förbli så i framtiden. Detta är en mycket intressant kommentar som visar på att dessa infrastruktursatsningar verkligen är nationella angelägenheter inte bara för den akademiska världen utan också för samhället utanför akademin. I sin förlängning torde det också innebära att fler företag också kan stanna i Sverige och behålla sin forskning här. Som sista punkt skulle jag vilja ta upp samverkan, närmandet mellan akademi och samhället i övrigt. Då talar vi om ledord som samverkan, nyttiggörande och relevans. Också här presenteras strukturreformer som jag betvivlar hade kommit på plats utan en alliansregering. Redan nu kan man säga att en indikator för samverkan ingår i resursfördelningssystemet, men det har bland andra Vinnova fått i uppdrag att utveckla, och det tror jag kommer att vara bra. Vinnova och VR kommer sedan att kunna ge extra pengar till de universitet som har den bästa graden av samverkan. Vinnova och VR har också fått ett uppdrag att stödja lärosätenas strategiska arbete när det gäller samverkan. När vi talar om nyttiggörande får vi heller inte glömma att detta inte bara handlar om näringslivet och den delen av samhället, utan det handlar också om satsningar som rör praktiknära forskning, till exempel inom skolan eller vården. Det är också områden som vi tar upp i betänkandet och gör extra satsningar på. En ny typ av samverkansprogram lanseras också, nämligen strategiska innovationsområden, SIO. Tanken är att man i stället för att utgå från idéer hos en forskare utlyser medel för att forska om lösningar på ett problem som man i förväg har bestämt och där man gemensamt från akademi, näringsliv, offentlig verksamhet och så vidare hittar problematiken och lösningarna. Projekten ska bedrivas i samverkan. Det kommer att bli väldigt spännande att följa effekterna av det. Jag tycker att regeringen gör rätt när man säger att detta ska utvärderas, så att man ser vad det på sikt kommer att ge. Det är endast så vi lär inför framtiden. Det är en lärande organisation som gör att vi faktiskt kan se framåt. Vän av ordning undrar förstås vad partierna i opposition vill, och till viss del undrar jag det också. Bland reservationerna finns det få konkreta förslag. Dessutom känns det som att man i många fall slår in öppna dörrar - nästan vidöppna dörrar. Intressant är dock den kovändning som nu tycks ha gjorts då det gäller att tilldela forskningsresurser baserat på kvalitet. Då vi diskuterade den förra propositionen var detta en ständigt återkommande fråga, och den socialdemokratiske företrädaren sade till och med i debatten: Jag tror inte att regeringens resursfördelning kommer att överleva denna forskningsperiod därför att ingen begriper systemet. Så fel han hade, och så fel oppositionsföreträdarna hade då det gällde vad och vilka som skulle gynnas av systemet! Tvärtemot deras utsagor visar nämligen en uppföljning av forskaren Ulf Sandström, som var aktuell också i den debatten, att humanioraforskningen är det som har vunnit på modellen och att det faktiskt var högskolorna och de unga universiteten som vann på omfördelningen. Herr talman! Det jag redogjorde för var ett smörgåsbord av åtgärder som presenteras i betänkandet och som syftar till att Sverige ska vara en framstående forskningsnation, där forskning och innovation bedrivs med hög kvalitet och dessutom bidrar till samhällets utveckling och näringslivets konkurrenskraft. Det är med stor glädje och framtidstro som jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande UbU3. (Applåder)

anf.6 Thomas Strand (S):

Herr talman! Jag vill ta fasta på det som Betty Malmberg tog upp mot slutet, angående samverkan. Det må vara så att vi socialdemokrater ofta tar upp det och kritiserar regeringen, men det intressanta är att också ta del av vad andra aktörer i Sverige säger. Jag har i min hand en skrivelse som har skickats till Jan Björklund den 7 december. Det är sex politiska företrädare plus rektorn för Linnéuniversitetet och vd:n för Sydsvenska industri- och handelskammaren som har undertecknat skrivelsen. Rubriken på skrivelsen lyder: Forskningspropositionen nyttjar inte Sveriges hela potential . Bland de politiker som har skrivit under finns Bo Frank, moderat kommunalråd i Växjö kommun och Per-Olof Jonsson, moderat oppositionsråd i Kalmar kommun. Det skulle vara intressant att få lyssna på hur Betty Malmberg ser på den kritik som riktas även från hennes eget partis företrädare. De skriver bland annat: "Vi ser i propositionen en tydlig slagsida som på ett för landet ogynnsamt sätt gynnar de etablerade lärosätena och därmed storstadsregionerna." De fortsätter: "Vi befarar att regeringens nyligen lagda proposition leder till att företagens beslut blir till nackdel för vår region beroende på en nationell koncentration av forskningsanslag." Det här gäller principiellt hela Sverige. Jag möter ofta det här resonemanget. Vad säger Betty till kollegerna Bo och Per-Olof? Har de fel när de reagerar lite negativt på den proposition vi diskuterar?

anf.7 Betty Malmberg (M):

Herr talman! Samverkan, nyttiggörande och relevans är ledord i denna forskningsproposition. Det återkommer inte bara i kontakterna med näringsliv och företagande utan också när det gäller skolforskning och vårdforskning. Tidigare har vi också haft med samverkan i form av externa medel i det resursfördelningssystem som vi hade för att jobba för bättre och ökad kvalitet. I det här läget skulle jag till mina kolleger säga att det nu i mycket handlar om att vi går vidare och om att också universitet och lärosäten går vidare för att lyfta samverkan genom de förutsättningar som faktiskt finns. Som jag nämnde kommer nu Vinnova och VR att finnas med och stödja det strategiska ledarskapet för att nå samverkan. Vi tar också nya initiativ där samverkan kommer att premieras extra. Man måste kanske läsa forskningspropositionen med nya glasögon som inte bara har akademiska linser. Just ledarskapet är oerhört väsentligt. Jag skulle också säga till dem att jag tycker att de ska diskutera frågorna med Socialdemokraterna. För samverkan är någonting som måste höjas mycket mer. Thomas Strand redogjorde här för hur man har tittat på samverkansprogram. Jag tycker att det är lite olyckligt. Det är de gamla branschprogrammen, som har funnits. Jag noterar också att 300 miljoner kronor har försvunnit sedan ni presenterade detta i budgeten. Jag tycker också att man skulle fråga: Varför säger Socialdemokraterna nej till peer review? Varför säger man nej till ökad samverkan den vägen?

anf.8 Thomas Strand (S):

Herr talman! Vi säger inte nej till peer review. Vi är fundersamma. Det är intressant att lyssna till Betty Malmbergs svar. Antingen har de läst propositionen och inte fattat någonting. Men det tror jag inte. Det är ju en rektor som har läst, och han borde begripa. Eller så har de missförstått alltihop. Det är något åt det hållet som jag nästan tycker att Betty säger, att det har tvättats genom akademiska glasögon. Men det är ju flera som säger detta. Det är representanter för företag och politiker, socialdemokrater, centerpartister och moderater, som säger detta. Det blir fel för att det blir fel fokus. Jag har funderat över detta. Den här åsikten möter jag gång på gång när jag är ute på lärosäten, speciellt på de mindre högskolorna och universiteten. Man är oroad över att resurserna förs till de större. Det slår mot företagsutveckling ute i regionerna. Det slår också mot den akademiska excellensen ute i landet. Då har jag funderat på en sak. Varför ser inte ni borgerliga utskottsledamöter detta? Har de missförstått och ni fattat? Ser inte ni att det händer någonting som man är oroad för ute i landet? Jag tycker att det är oerhört viktigt att få det här svaret. Man säger att det är en slagsida. Det här gynnar inte unga universitet. Det gynnar inte företag. Och det här gäller hela Sverige. Det här är en kritik som vi måste lyssna på. Det har jag ofta fört fram, och ni viftar bort det. Men nu kommer det från era egna företrädare. Varför kan ni inte lägga fram en proposition som gynnar hela landet och alla lärosäten? Vi vill ha en översyn av hela forskningens organiserade finansiering. Vi måste lösa det här problemet på sikt.

anf.9 Betty Malmberg (M):

Herr talman! När jag läste de olika reservationerna och Socialdemokraternas motion på området tänkte jag på ett ord: idétorka. Det finns få egna förslag. Men det är den här utredningen, som Thomas Strand lyfter fram, om forskning och utveckling. Vad andas den? Ja, man säger att forskningen angår hela samhället och att man alltid har tyckt det. Men varför gjorde man då ingenting? Jag skulle vilja svara Thomas Strand att med de steg som regeringen har tagit sedan den tidigare forskningspropositionen - och nu flyttar vi fram positionerna en gång till - har vi lyft in samverkan. Sedan vet Thomas Strand likaväl som jag att våra lärosäten har många olika roller att fylla. Det handlar inte bara om att nyttiggöra i de konkreta fallen ut mot företagande. Det handlar faktiskt också om ett bildningsideal och den vetenskapliga kvaliteten, som vi också måste värna. Man har inte en helt lätt position. Jag tycker att de strategiska innovationsområdena är oerhört intressanta att följa. Vi hade ett frukostmöte här på morgonen där man behandlade just de här frågorna. Företrädare sade att det här är någonting helt unikt. Det är helt nytt. Det var faktiskt en företrädare som sade att detta inte finns utanför vårt lands gränser. Låt oss se vad till exempel de strategiska innovationsområdena kommer att generera. Det är en oerhört väsentlig del som kommer att finnas. Sedan tror jag att det som har varit olyckligt i utbildningspolitiken har varit att alla lärosäten har haft en strävan mot att bli universitet. När vi nu har gett lärosätena möjlighet att hitta forskningsprofiler inom smalare områden kan man bli mer strategisk i sitt ledarskap och också prioritera och fokusera på andra områden än vad man kanske har kunnat göra tidigare.

anf.10 Tina Acketoft (FP):

Herr talman! Vissa dagar är det roligare att vara riksdagsledamot än andra dagar. I dag är det en väldigt rolig dag för alla oss som tror att forskning och innovation är en av de viktigaste nycklarna till Sveriges fortsatta framgångar som en liten men vass forsknings- och innovationsnation. Det är en diger lunta vi har att debattera - det är både mandatperiodens kanske viktigaste proposition och ett antal motioner. Tiden kommer därför inte att räcka till för att gå in på alla detaljer. Men hys inte någon villfarelse om att Folkpartiet inte har svar även på de frågor som jag inte tar upp. I själva verket är det svårt att hitta en folkpartist som inte brinner för de här frågorna. Det finns risk att jag upprepar vad mina kolleger i Alliansen redan har sagt, och vad de kommer att säga. Men det kan inte nog understrykas att det vi här har nöjet att debattera är en fortsättning på en historisk satsning, de 5 miljarder kronor som förra forsknings- och innovationspropositionen, som täckte åren 2009-2012, utgjorde. Nu fortsätter vi att stärka samma linje med ökningar på sammanlagt 4 miljarder kronor. Som kuriosa kan nämnas att S-regeringens senaste två forskningspropositioner innebar anslagshöjningar på totalt 4,1 miljarder kronor. Den sammanlagda ökningen av de statliga forskningsanlagen på 9 miljarder kronor innebär en resursökning på 30 procent. Ökningen innebär också en rejäl kvalitetssatsning genom att den enskilt högsta budgetposten, och anslagsökningen, är de direkta anslagen till universitet och högskolor, som lärosätena själva beslutar om. Det är något som ytterst ger lärosätena möjlighet att själva prioritera och göra strategiska val för att bedriva sin forskning, vilket känns ytterligt bra för en liberal som ju har utgångspunkten att akademin i allt väsentligt ska stå självständig från den politiska makten. Detta är alltså den i särklass största resursökningen för svensk forskning som har skett under en så kort tidsperiod. Detta tål att påminnas om i tider när andra länder sparar, drar ned och minskar. Det tål att upprepas, som sagt. Det betyder att vi har en regering som uppenbarligen har gjort rätt prioriteringar i tuffa tider och som prioriterar forskning och innovation inte bara när de sitter i opposition utan också när de sitter i verkstaden. Och - det är kanske viktigast av allt - det ger en långsiktig och hållbar miljö för akademin att verka i. Just kvalitet, långsiktighet och resursförstärkning har varit några av ledorden bakom propositionen tillsammans med ett ökat fokus på individer och goda villkor för forskare. Det är en strategisk framtidsinvestering att satsa på Sverige som forskningsnation. Sverige har under en lång tid lyckats vara en tung grundforskningsnation samtidigt som man är ett innovationsland. Det är ingen tvekan om att en lyckad forskningspolitik har bidragit till att Sverige varit framgångsrikt under 1900-talet. Ska vi fortsätta att vara det kommer det att krävas att vi också vågar satsa på spets, inte bara på bredd. Svensk forskning håller fortfarande en hög kvalitet, men det går inte att blunda för det faktum att det enda Nobelpris vi under modern tid har fått behålla i Sverige inte har varit ett pris till en forskare utan till en författare. Det är en excellent sådan, men det beror nog mindre på våra forskningsmiljöer än på annat att vi fick just det priset. Vi har med andra ord bredden, men vi saknar spetsen. Därför är de föreslagna satsningarna viktiga för oss. Det handlar om att Vetenskapsrådet ska gå in med rekryteringsstöd till yngre forskare för att ge fler en länk mellan postdoktorsperioden och en fast anställning. Det handlar om rekryteringen av internationella toppforskare samt om längre finansieringsperioder på 7-10 år. Får vi fler unga forskare som vågar och kan satsa efter postdoktorsperioden tillsammans med internationella inslag och längre finansieringsperioder borgar det inte bara för att vi kan få och bygga spetsen utan också för att det finns en chans att verkligen ge sig ut och beforska ämnen som man inte skulle våga eller hinna med det finansieringssystem som vi har i dag. Herr talman! Perfekta resursfördelningssystem finns nog inte. Det ska vi vara fullständigt medvetna om. Men det nya kvalitetsbaserade resursfördelningssystem som införts, där Högskoleverkets kvalitetsutvärderingar ligger som grund för en del av fördelningen, kommer att få en kvalitetsdrivande effekt på forskning och forskarutbildning. Att höja den andelen från 10 till 20 procent, som nu föreslås, är en rimlig åtgärd. Samtidigt blir det naturligtvis ännu viktigare att vi då har kvalitetsindikatorer som synliggör kvalitet på ett rättvist och jämförbart sätt. Samverkan är modeordet just nu. Men det har också varit ett ledord för den här forskningspropositionen. Samverkan är viktigt, och regeringen föreslår också att bland annat Vinnova i samverkan med andra ska se över hur man kan använda just detta som en kvalitetsindikator. Vi får inte glömma att det är bra med satsningar på samverkan och innovation, men det är kvaliteten på denna samverkan som ska premieras i så fall. Det finns i och för sig ingen motsättning mellan tillämpad och grundforskning, men långsiktigt finns det all anledning att satsa på grundforskningen som kan leda till de där verkligt stora genombrotten. Sådan forskning har till skillnad från alla andra sällan köat utanför utbildningsutskottets dörrar. De har ingen lobbyorganisation, och därför måste vi vara en stark röst för grundforskningen. Man kan också notera att Socialdemokraternas första yra när det gällde samverkansprogrammet i princip har halverats från 800 miljoner till 500 miljoner. Insikten har kanske kommit där också. Precis som vi alltid säger att utbildning ska löna sig är det rimligt att de universitet och högskolor som håller hög kvalitet ska premieras för detta. Kvalitet ska löna sig också i Forskningssverige. På tal om kvalitet, herr talman, utgår jag från att den intelligens och drivkraft som vi föds med är jämnt fördelad mellan könen och att det sedan förändras på vägen på grund av könen. Ska vi få den allra högsta kvaliteten på vår forskning måste också möjligheterna och resurserna till forskning vara jämnt fördelade mellan könen. Andelen kvinnor ökar sakta men säkert på alla nivåer, men medan två tredjedelar av studenterna är kvinnor är inte ens en fjärdedel av professorerna kvinnor, detta trots att andelen kvinnliga professorer har ökat med 10 procent de senaste tio åren. Nya rekryteringsmål för våra lärosäten för hur stor andel av de nyrekryterade professorerna som ska vara kvinnor under treårsperioden 2012-2015 har beslutats av regeringen och är ett ytterst viktigt led i det arbetet. Vetenskapsrådet ska också särskilt bevaka att forskningsmedlen fördelas med jämställdhet som en parameter. De högre direkta forskningsanslagen ger möjlighet för lärosätena att skapa tydliga karriärvägar och anställningar med förbättrade studiesociala villkor för doktorander. Det handlar om försäkringar för doktorander, om stipendier och om fler anställda än på utbildningsbidrag. Målsättningen är att man ska ha en tillsvidareanställning. Detta gör att forskarutbildning ska kunna fungera oavsett familjesituation. Allt det här är bra, men det innebär inte att vi kan släppa frågan, för frågan om jämställdhet har en tendens att försvinna så fort vi inte håller den levande och på agendan. Forskningen ska vara fri från politiska pekpinnar, men när det gäller den nationella forskningsinfrastrukturen måste politiken både peka, vilja och satsa. Utan den viljan hade vi inte haft tre unika projekt på gång i Sverige nu: Nationellt centrum för livsvetenskaplig forskning, det så kallade Sci Life Lab i Stockholm och Uppsala, synkotronljusskällan Max IV och ESS och Iter, som också nämns tidigare. Detta är anläggningar som egentligen är för stora för Sverige och som kommer att lyfta forskningsresultaten både här och internationellt. Dessutom kan resultaten så småningom komma att utgöra grunden för nya innovationer och produkter som kan ta oss in i nästa århundrade, både fysiskt genom längre och hälsosammare liv och som en modern industri- och tjänstenation. Därför pekar också regeringen i den här propositionen ut ett antal områden som vi anser vara av särskild nationell betydelse, till exempel gruv- och mineralnäringen, life-science, energiforskning, välfärdsnära forskning och så vidare. Herr talman! Sverige hör till de länder som i förhållande till sin befolkning satsar mest offentliga resurser på forskning. Bara Israel och Finland satsar mer. Men vi är en liten nation, vilket gör ett välordnat EU-samarbete även inom forskning och innovation betydelsefullt för oss. EU:s betydelse för finansieringen av svensk forskning och utveckling har ökat markant, och den särskilda samordningsfunktion vid Verket för innovationssystem som regeringen avser att tillsätta kommer att ha en ytterst viktig funktion att fylla. Verket ska i samverkan med övriga forskningsfinansiärer underlätta prioritering av deltagande i partnerskapsprogrammen, samordna och förstärka det strategiska arbetet och verka för synergier mellan EU-satsningar och nationella satsningar inom forskning och innovation. I dessa dagar prövas verkligen EU:s vänner. Som liberaler står vi alltid starka för EU, men det har varit tufft med jämna mellanrum. Därför var det synnerligen goda nyheter när ministerrådet enades om att EU också ska ha ett ökat fokus på forskning och innovation genom att öka forskningsanslagen de kommande sju åren. Regeringens preliminära analyser av budgetöverenskommelsen visar att anslagen ökar med ungefär 50 procent jämfört med de senaste sju åren. Detta innebär för oss, herr talman, att EU-anslagen till svensk forskning kan höjas från runt 3 miljarder kronor per år nu till runt 4 miljarder och att Sverige nu till och med får en något sänkt avgift samtidigt som alltså forskningsanslagen ökar rejält. Jag vill gratulera den förhandlare som lyckades få fram detta för Sveriges räkning. Nu finns alltså ökade anslag, och nu är det ännu viktigare att Sverige står upp enat i EU och talar för betydelsen av de satsningarna som vi vill se med samma fokus på betydelsen och säkerställandet av forskningens höga kvalitet som vi vill se här hemma. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och, föga överraskande, avslag på samtliga motioner. (Applåder)

anf.11 Emil Källström (C):

Herr talman! Inte långt från Sveriges gränser gör man motsatsen till det vi ska göra i dag. Man tvingas skära ned på forskning, man tvingas skära ned på högre utbildning och man tvingas skära ned på innovation. Man tvingas skära ned på framtidsinvesteringarna. I Sverige är det betydligt roligare att vara utbildnings- och forskningspolitiker. Vi kan satsa för framtiden. Vi kan investera i det som kommer att skapa morgondagens välfärd och morgondagens jobb. En modern politik för forskning och innovationer ska ha målsättningen att i dag och i framtiden skapa nytta, utveckling och välstånd i Sverige och för hela världen. Jag kommer i dag att tala om tre mål för den svenska politiken för forskning och innovation. Det handlar om att stärka forskningsansträngningarna, det handlar om att höja kvaliteten i forskningen, och det handlar också om att stärka den nytta och de värden som svensk forskning och innovation skapar. Herr talman! Att stärka forskningsansträngningarna både i grundforskning och i den mer tillämpade forskningen är det första målet. En grundforskning av hög kvalitet är själva basen för all forskning och innovation. Samtidigt ska vi stärka insatserna för att nyttogöra dessa forskningsresultat. Här ser vi en kraftig förstärkning av medlen. Den här propositionen handlar om ett tillskott på 4 miljarder kronor under en fyraårsperiod. Den förra propositionen som antogs 2008 handlade om ett tillskott på ungefär 5 miljarder. Totalt har vi alltså sett ett tillskott på 9 miljarder samtidigt som vi har passerat två större ekonomiska kriser i Sverige. Det handlar om ett tillskott på 30 procent till de svenska statliga forskningsansträngningarna. Det är inget annat än historiskt att vi har kunnat klara detta trots de oroliga tider som Europa upplevt och upplever. Ungefär hälften av dessa pengar har gått direkt till våra lärosäten. Det har handlat om att stärka de basresurser som våra akademiker, professorer och rektorer har att fördela efter bästa förmåga. Det är också glädjande att dessa satsningar har kommit och kommer hela landet till del. I den här propositionen ser vi att samtliga svenska lärosäten får ökade resurser. Det låter inte alltid så på oppositionens företrädare, men faktum kvarstår: Alla svenska lärosäten får ökade resurser. Alla är vinnare. Om man dessutom ser på de specialsatsningar som görs inte minst på skogssidan, när det gäller gruvteknik och mycket annat ser vi att det här är områden som lärosäten som Linnéuniversitetet i Växjö, Mittuniversitetet i mitt eget län och Luleå tekniska universitet är duktigast på, och det här är alltså satsningar som kommer att gynna just dessa. Herr talman! Det andra målet för forskningspolitiken som jag skulle vilja tala om är hög kvalitet i den forskning vi genomför. Det ska inte bara handla om att lägga in mer pengar, utan det ska även handla om att få ut mesta möjliga för de pengar vi lägger in. Sverige kan inte vara bäst i världen på alla områden. Vi är väldigt bra på många områden, och vi ska ha en hög lägstanivå, vilket vi också har. Men vi behöver fler områden där Sverige kan toppa resultatligan. Det har skett tidigare; det kommer också att ske framöver och då i samverkan med näringslivet som i Sverige, tack och lov, investerar väldigt mycket i forskning och innovation. För att åstadkomma den kvaliteten måste vi sporra till en positiv konkurrens. Det är bra när medel fördelas i konkurrens mellan lärosäten. Det som avgör vilka lärosäten som får högst höjning och de som får lite mindre höjning av medlen är ju vilka som är duktigast på kärnuppgifterna. Vilka är duktigast på att forska? Vilka är duktigast på att skapa nytta och sprida nytta av resultaten? Det är inte så att det är den som har bäst kontakter med Utbildningsdepartementet som ska få mer pengar. Det ska man få genom att vara duktig på det man ska vara duktig på. Utöver den omfördelning som sker baserad på kvalitet görs det också kloka satsningar, inte minst på unga forskare för att ge dem den arbetsro och de karriärvägar de behöver för att verkligen kunna satsa på att bli duktiga forskare i Sverige. Det handlar också om att Sverige som helhet, inte minst vår högre utbildning och vår forskning, ska vara öppet mot omvärlden. Satsningen på att locka hit utländska forskare - givetvis i alla åldrar, det handlar inte bara om seniorer utan om utländska forskare över hela skalan - är också klok. Vi vet ju att den bästa forskningen i världen är den som sker i miljöer där människor från olika kulturer och olika bakgrunder möts och där deras perspektiv och deras erfarenheter bryts mot varandra. Det tredje målet jag skulle vilja lyfta fram, herr talman, är att forskningen ska komma till nytta på olika sätt. Vi blir ju i en globaliserad värld alltmer beroende av att våra exportprodukter har högt kunskapsinnehåll. Det förutsätter också en satsning på forskning av hög kvalitet och att vi i näringslivet omsätter ny kunskap i varor och tjänster på världsmarknaden. Det är viktigt med ett väl fungerande system för kunskapsöverföring mellan lärosäten och näringsliv. Det är också en av grunderna för att de forskningsbaserade innovationerna ska komma fram och utvecklas på sikt att vi också kan ta hand om dem på ett bra sätt. Här sker det också kloka satsningar. Det handlar inte minst om de strategiska innovationsområden och den forskning för näringsliv och samhälle som nu genomförs. Det handlar om life science. Vi har redan nämnt satsningarna på att ta till vara skogsråvaran. Det handlar om gruvteknik och mycket annat. Det här är rejäla satsningar. Det är riktiga pengar som vi lägger in i detta. Om man på totalen lägger de satsningar som kan härledas till samverkan och innovation är vi uppe i 2 miljarder. Det handlar även om de innovationskontor som nu har visat sig fungera väldigt bra på lärosätena. I den här propositionen kommer ett antal fler lärosäten att få innovationskontor som jobbar med just de här viktiga frågorna. Men man måste också nämna de institut vi har, inte minst inom RISE-koncernen som jobbar med forskning som sker just i gränssnittet mellan akademi, näringsliv och övrigt samhälle. En av de mindre potterna i forsknings- och innovationspropositionen är den som gäller bedömning av lärosätenas samverkan. Trots sin relativa litenhet, det handlar om 200 miljoner för de kommande fyra åren, inleder denna satsning någonting som kan bli mycket betydelsefullt på sikt. Det är dags att vi gör upp med myten att man börjar någonstans med ren nyfikenhetsdriven grundforskning och sedan blir det lite mer och lite mer tillämpat. Så ser det inte ut. Innovationer i form av nya metoder, nya tjänster och nya produkter uppstår ju i hela kedjan. Snarare än linjärt är ju forsknings- och innovationssystemet cirkulärt. De korsbefruktar varandra. Därför är det viktigt att våra lärosäten har grundläggande incitament för att ständigt sträva efter öppenhet gentemot det omgivande samhället, gentemot samverkan och gentemot innovation. Det här har det talats om hur länge som helst. Det har varit tal om en tredje uppgift. Som tidigare talare har nämnt har ju Alliansen infört i högskolelagen att lärosätena ska jobba med denna uppgift. Men aldrig någonsin har vi mätt denna, aldrig någonsin har vi bedömt denna och aldrig någonsin har vi premierat det här arbetet så som vi nu börjar göra när Vinnova tillsammans med ett antal andra aktörer får i uppdrag att se över hur man ska fördela dessa 200 miljoner så att de kommer lärosätena till del på grundval av vem som samverkar bäst med det omgivande samhället. Det handlar inte bara om näringsliv. Det handlar om alla samhällets sektorer. Det handlar om offentlig sektor och det handlar om civilt samhälle. Men grunden är givetvis att, i den mån de finns, riva murarna mellan akademi och omgivande samhälle, för det tjänar alla på. Det här handlar om riktiga satsningar, riktiga miljarder. Till skillnad från några av oppositionsföreträdarna klarar vi av att leverera även när vi sitter på makten, även när vi sitter på Finansdepartementet som fördelar pengarna. Det här är en historisk proposition, för aldrig någonsin har det satsats så mycket på forskning och innovation, på hela kedjan från det mest grundläggande till det mest tillämpade. Många har frågat sig vad oppositionen egentligen vill, och jag kan sälla mig till den skaran. Det låter som om det är väldigt mycket snack och väldigt lite konkretion om man går till det som faktiskt står i reservationer och i de alternativ som oppositionspartierna erbjuder i betänkandet. Till exempel, som tidigare har nämnts, klarar Socialdemokraterna tyvärr inte av att hålla i sina egna samverkanssatsningar ens i opposition. Man drar av miljarder från sina egna alternativa förslag. När man lyssnar på Miljöpartiet och hör att i en miljöpartistisk värld skulle universiteten få betydligt större resurser än i dag i basanslag kan vi säga att det är precis det de får när vi utformar politiken. De får ju rejäla satsningar. Men när jag läser Miljöpartiets alternativ kan jag då inte utläsa vad det är de ska dra ned på. Om man ska öka lärosätenas egna medel så pass mycket, vad är det man ska ta bort pengar från? Svaret finns inte. Frågan är om ens Miljöpartiets representant har det svaret. Jag vill avsluta där jag började. Det är inget annat än historiskt att kunna stå här och tillföra dessa viktiga framtidsinvesteringar 4 miljarder under en fyraårsperiod, det i en värld och på en kontinent, Europa, där många av våra kolleger tvingas till precis motsatsen. Det ska vi vara mycket tacksamma över oavsett vilket parti vi representerar. (Applåder)

anf.12 Thomas Strand (S):

Herr talman! Först skulle jag vilja säga att man ska visa sina politiska motståndare respekt genom att inte fara med osanning, att de inte har en budget som håller ihop, för det har vi verkligen. Man ska inte heller förminska sina motståndare och säga att de inte har några förslag. Vi har 40 yrkanden. Antingen vill man förminska oss eller också har man inte läst vad vi skriver. Jag skulle också vilja hänvisa till den skrivelse som Jan Björklund fick för ungefär två månader sedan. Där är det två centerpartistiska företrädare som framträder, Per Schöldberg i Växjö och Anders Andersson i Kalmar. De tycker också att forskningspropositionen inte nyttjar hela Sveriges potential. Det är lite frestande att fråga även Emil Källström vad det är de inte begriper som Emil begriper bättre utifrån en regional verklighet med ett universitet och många starka företag? En annan sak som inte heller nyttjas till fullo är de yngre forskarna. Konkret säger vi: Ta bort utbildningsbidraget! Då säger ni: Nej, det ska vi inte göra. Stärk de yngre forskarna och låt dem bli anställda från första dagen! Då stärker man svensk forskning. Varför håller ni på och velar? Varför nyttjar ni inte hela potentialen? Man ser den i Kalmar. Man ser den i Växjö. Centerpartister i Kalmar och Växjö ser den, men Emil Källström ser den inte. Det skulle vara intressant att lyssna till vad det är du har uppfattat som ett ljus som inte de har gjort.

anf.13 Emil Källström (C):

Herr talman! Du refererar till två mycket kloka partikamrater till mig som jag har haft väldigt mycket kontakt med i samband med arbetet med den här propositionen. Det är så att vi faktiskt ökar ansträngningarna just för samverkan och för hela landet. Jag har även själv under arbetet med föregående proposition tagit i min mun att vi borde öka satsningarna på samverkan, att vi borde öka satsningarna så att de kommer hela landet till del. Det är precis vad som sker i den här propositionen. Man kan alltid önska mer, men faktum kvarstår att givet det ekonomiska läget, givet vad som var rimligt att tro att vi skulle åstadkomma, är det här en riktigt bra proposition. Samtliga lärosäten får ökade resurser. Vi har aldrig satsat så mycket på samverkan med och den forskning som sker med omgivande samhälle och näringsliv, och det är jag mycket stolt över. Sedan var det frågan om de yngre forskarna och utbildningsbidraget. Vi är egentligen överens i sak. Däremot delar jag inte uppfattningen att man ska lagstifta sig till en lösning på alla problem i världen. Låt oss se på vad som händer ute på lärosätena. Många lärosäten har gjort detta till en icke-fråga. De har anställt alla sina doktorander. Vissa andra släpar lite efter. Men färdriktningen är glasklar. Här ingår det jag ser som viktigt just när det gäller lärosätenas autonomi, nämligen att takten i utvecklingen måste anpassas utifrån de förutsättningar som finns på lärosätena. Att doktoranderna ska få bättre och tryggare villkor är vi helt överens om.

anf.14 Thomas Strand (S):

Herr talman! Vad företrädarna i Växjö och Kalmar ser är strukturproblem. De ser att det är fråga om system som på sikt leder till att de stora lärosätena får mer resurser. För mig är det logiskt med tanke på vad utbildningsministern har sagt om satsningar på forskningsuniversitet av elitkaraktär. Då måste det gå ut över någon. Det är strukturproblem som gör att de stora strömmarna förs till de stora lärosätena. Det slår mot övriga, och det är viktigt att uppfatta detta. De yngre forskarna nyttjas inte heller till sin fulla potential i och med att ni inte vill ta bort utbildningsbidraget. I propositionen argumenterar ni på rad efter rad för hur viktigt det är att stärka de yngre forskarnas situation, alltså hur negativt det är att de inte anställs från första dagen. Den logiska konsekvensen vore då att ta bort utbildningsbidraget. Nej, då går ni ett halvt steg och säger att det ska minskas ett år. Men det kan inte handla om pengar. Ni prioriterar sänkt restaurangmoms och stora bolagsskattesänkningar. Det kan inte vara pengar det handlar om. Ni tillför resurser till lärosätena. Vad är det som gör att ni inte vill ta steget som ger den logiska konsekvensen att säga nej till utbildningsbidraget? Ni säger på sikt. Det är också lite flummigt. Ni är inte tydliga, och det är vår kritik. Självklart är det bra att det finns lärosäten som går före och fattar beslut. Men vi vet också att det finns lärosäten som inte vill. Där är det politikens roll att säga att det nu är dags eftersom Sverige behöver en stärkt forskningspotential. Sverige behöver de yngre forskarna. Ta bort utbildningsbidragen! Ni vågar inte det.

anf.15 Emil Källström (C):

Herr talman! Färdriktningen är klar. Våra doktorander ska ha bättre och tryggare villkor. Det får de. Det vi inte är överens om är vägen dit. Jag har inte det grundläggande synsättet som Thomas Strand har, det vill säga att lagstifta fram alla lösningar på alla problem i världen. Jag tror på autonomi för våra lärosäten. Det tål att upprepas att alla lärosäten får ökade resurser. Vi har aldrig satsat så mycket på samverkan och innovation. Om det är något som lärosätena i hela landet behöver, är det något som näringslivet och det omgivande samhället som ska samverka med akademierna behöver, är det klara spelregler och besked. Då duger det inte att ena stunden säga att vi ska satsa 800 miljoner på detta och i nästa stund säga att vi ska satsa 500 miljoner på detta. Vem vet hur mycket som är kvar den dagen olyckan är framme och du får makten, med tanke på den utveckling som har skett när du har varit i opposition och kan säga vad du vill utan att behöva ta ansvar. Våra mindre lärosäten och akademier behöver långsiktiga spelregler och någon de kan hålla i hand. Vi står för vad vi säger, och vi satsar riktiga miljarder - till skillnad från er.

anf.16 Yvonne Andersson (KD):

Herr talman! Vi har aldrig haft en så bra forskningsproposition och de förslag som finns i betänkandet som vi i dag debatterar. Det är spännande. Jag kan peka på en rad punkter, herr talman, där vi har kommit dithän att det finns transparens. För första gången i historien finns tydlighet i vart pengarna går, varför pengarna går dit de går och hur mycket. Riksdagen har aldrig haft ett så generöst forskningsförslag att ta ställning till som nu. Detta kan vän av ordning vara riktigt glad och tacksam för. I regeringsförklaringen - och jag är övertygad om över alla partier i riksdagen - var vi överens om att Sverige är en kunskapsnation som ska bevaras och fortsätta att utvecklas. Hur utvecklas den? Jo, genom att vi satsar på forskning. Forskningen är vår framtid. Sverige kan inte vara en kunskapsnation om vi inte ligger längst fram på kunskapsfronten med kunnande, bevarande av den kunskap som finns och en förmåga att ta till sig den kunskap som finns över världen. Det är så vi bygger Sverige riktigt starkt. Här är det fråga om transparens. När jag kom in i riksdagen för snart 15 år sedan fanns inte transparensen. Då kunde man inte få svar på en fråga i en interpellation om varför pengar har gått till ett lärosäte eller inte. I dag finns mer att göra - det ska absolut inte sägas något annat - men det finns en klar viljeinriktning och en långtgående tydlighet där kvaliteten får styra, alla lärosäten får sin del samt möjligheter att ta till vara de basresurser som finns. Jag är mycket glad för att jag får vara med om och tala för detta här i kammaren. Mina allianskolleger har haft många tydliga och bra anföranden om vad forskningsförslaget innehåller. Jag står naturligtvis bakom vad de har sagt. För att inte tynga debatten med ytterligare upprepningar ska jag koncentrera mig på delvis andra saker. Herr talman! Vad beror resultatet på som gör att Sverige kan förbli en kunskaps- och forskningsnation? Vad är det allra viktigaste villkoret? Visst är det viktigt med pengar. Visst är det viktigt med en bra infrastruktur, och så vidare. Men ytterst behöver vi riktigt bra forskare. Det ska vara forskare med personliga egenskaper som gör att forskningen blir tillförlitlig vetenskapligt så att den accepteras överallt i världen, som har både hjärta och hjärna. Forskaren ska både ha en känsla för vad som är viktigt och vad som ska komma samt ha kompetens och intellektuell förmåga att ta till sig, använda och finnas med i sammanhang där det hettar till. Varifrån kommer våra forskare? I allt väsentligt kommer de från gruppen studenter som under år av hederligt och hårt arbete med studier på våra lärosäten har kommit vidare i sina karriärer. Därför är det inte oväsentligt vilken högskoleutbildning som finns i landet. Vi kristdemokrater vill sätta personen, den unge studenten, doktoranden, i centrum. De måste lära sig att leva i en kreativ miljö, i en kunskapande miljö, och där få rimliga livsförhållanden. Därför måste vi se att forskningspropositionen inte har kommit till i ett vakuum utan samtidigt som det har funnits beslut om autonomi, självständighet, på våra lärosäten. Samtidigt har vi höjt kvaliteten på utbildningarna. Det kommer ytterligare en sådan debatt om några veckor. Det här är en fråga om studenters och doktoranders livsmiljö eftersom det på lärosätena också finns forskning. I morgon kommer studenternas egen beredning att lägga fram ett budgetförslag. Det ska vi ta till oss. Deras perspektiv av livet är viktigt för att forskningen ska gå framåt, för att doktorander ska forska och så vidare. Vi vill se detta som en helhet. Därför är vi väldigt noga redan med studenter. Vi kristdemokrater vill ta bort fribeloppet. Varför det? Därför att detta ska ge dem ökade möjligheter att välja levnadsnivå och få en plats på arbetsmarknaden. Det finns många andra delar som vi tycker är viktiga. Studentboende är en. Doktoranderna ska också bo och leva. Den tid man är på ett lärosäte får aldrig bli en transportsträcka i ens liv. Varje del av ens liv är viktig. Jag är helt övertygad om att med goda villkor för studenter inom den högre utbildningen, inom grundutbildningen generellt, får vi på sikt goda forskare som är beredda att axla det jätteansvar som krävs i framtiden för att vår nation ska hålla sig vid framkanten av kunskapsbasen. Egentligen behöver jag inte säga det i den här församlingen, men självklart är allt från förskola, grundskola till gymnasieskola, hela vägen, av riktigt stor betydelse. Vi i Alliansen vill se förbättringar i doktorandernas situation, särskilt när det gäller social trygghet. Det står tydligt i betänkandetexten. Men detta görs inte med ett tärningskast. Man sätter inte bara stopp. Skillnaden mellan utbildningsbidrag och en doktorandtjänst i form av ren anställning är rätt så stor på den enskilda institutionen. Vi har, återigen, överlämnat ett ansvar till lärosätena att få bestämma och avgöra saken. Då kanske man inte ska fara fram och bestämma ifrån den politiska kretsen exakt hur det ska gå till. Men inriktningen är solklar för Alliansen, och där tycks vi vara överens med oppositionen. Herr talman! Respekt för och tilltro till individer som tar sitt samhällsansvar för bevarande och utveckling av kunskaper är viktigt, och jag vill nämna några ytterligare aspekter. Vi kristdemokrater har alltid framhållit vikten av humaniora, beteendevetenskap och samhällsvetenskap, ja, den så kallade bildningen i stort. Den är viktig. Det framkom av Thomas Strands anförande här att man tycker att det saknas en del. På den proposition som regeringen lagt fram är det inte mindre än sju utskott som har haft synpunkter. Det är en proposition som innehåller mycket, och snart sagt alla, åtminstone 80 procent av befolkningen i vårt land, är i någon mening berörda av den här forskningspropositionen i första, andra eller tredje led. Då kan inte allt finnas med samtidigt. Det finns ett avsnitt om samhällsvetenskap och humaniora. Det framkommer tydligt att det ser lite annorlunda ut än tidigare, för det sprängs in, det är integreringar och det är tvärvetenskaplighet i det hela. Jag håller med om att den här propositionen i stor skala handlar om insatser för forskning, samhällets och näringslivets behov och nyttiggörande av den forskningsbaserade kunskapen generellt. Men det innebär inte att de övriga områdena när det gäller humaniora och bildningen i stort är mindre viktiga. I olika tider måste vi våga fokusera när det är 150-200 sidor att fördela texten på. I bilagedelen framgår klart att Vetenskapsrådet har fått ökade medel till den här delen av forskningen, och därtill finns basresurser och basanslag på varje lärosäte. Återigen är det en sak där vi skiljer oss åt från Socialdemokraterna inom forskningspolitiken, nämligen attityden mot styrning. Vi vill att lärosätena, forskargrupperna och de som finns nära forskningen ska få styra över sin verklighet. Då skapas kreativitet, och då kan våra välrustade studenter bli goda forskare och gå vidare. Vi tror inte att just vi politiker som kommer från olika ställen ska peka finger hur varje enskilt lärosäte ska göra. Dessutom kan det till och med vara så att på ett lärosäte är en modell bra, på ett annat en annan. Så olika är de ju. Jag vill vidare nämna några delar i den här framtidssatsningen som jag är särskilt stolt över. Det är Nationellt centrum för livsvetenskaplig forskning, Sci Life Lab. Det är fantastiskt. Som ni säkert kommer ihåg bröts på 80- och 90-talet under Socialdemokraternas ledning den medicinska kliniska forskningen ned i mycket hög grad. Tidigare på 80-talet var det från ax till limpa inom medicinsk forskning, från grundforskning till klinisk forskning ut i i verksamheterna. Det hade vi, och det var då vi fick den sprudlande läkemedelsindustrin och annat till nytta och glädje för vårt samhälle och många incitament för att gå vidare i grundforskning med bra erfarenheter internationellt. Men sedan bröts det ned; det skulle benas upp, som det hette. Då försvann en stor del av den kliniska forskningen. Om man inte har respekt för hur saker och ting hänger samman i ett samhälle får vi fragment. Det gjorde att det blev knepigt. Nu gör vi jättesatsningar. Det är vi tacksamma för, herr utbildningsminister. Vi är tacksamma för att Sci Life Lab byggs upp. ESS, Max IV och Iter är också viktiga satsningar. Lund har fått det europeiska institutet för neutron och strålningsforskning; det är fantastiskt. Det håller på att byggas ut. Det är en satsning som vi kommer att dra nytta av långt framöver. Våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommer säkert att ha glädje och nytta av att vi vågar ta sådana stora steg i dag. Rymdforskningen och energiforskningen - ja, det är framtiden. Vi gör jättestora satsningar där. Vi håller oss inte bara kvar vid den kunskap som har varat och varar. Den behövs, åtminstone stora delar av den, men vi måste ta nya stora kliv för att finnas med i framtiden. Sist men inte minst vill jag säga att vi har utbildningsvetenskaplig forskning. Det lät på Socialdemokraterna som att den var bortglömd. Nej, det är utmärkt att vi ska ha forskning för skola och förskola, och vi har lagt uppdrag på olika ställen. Vi är måna om att det finns en god utbildning hela vägen från förskola till och med forskningen. Därför har vi lagt in att det ska startas ämnesdidaktiska centrum. Vi skulle kunna gå ned på detaljnivå inom NO, teknik och matematik. Det pågår ett arbete med att iscensätta detta. Vi skulle kunna gå in på detaljer lite varstans i den här propositionen, och många skulle bli förvånade, men vi kan inte ta fram allt, så mycket är det, under en debatt. Varför finns det så många bra och väsentliga delar? Jo - och då kommer jag till nästa del där det här forskningsförslaget är unikt - det är därför att så många människor har fått vara med att arbeta fram förslagen. Jag vågar säga att aldrig någonsin inför något politiskt beslut, åtminstone inte inom forskning, har så många människor, branscher, intressenter och aktörer varit med och sagt sitt. Detta är en produkt som vi kan vara rejält stolta över. Tillsammans bygger vi, genom forskningssatsningar och satsningar på skola och utbildningar, Sverige starkt inför framtiden. (Applåder) I detta anförande instämde Annica Eclund (KD).

anf.17 Thomas Strand (S):

Herr talman! Jag måste erkänna att det är lite underhållande att lyssna till kvartetten från det borgerliga lägret som framträder. Den ene efter den andre sjunger en lovsång till den förträffliga regeringen, som nu i sin vishet har levererat ett så fantastiskt dokument, och jämför sedan med de blajiga Socialdemokraterna. Ibland skulle man vilja ha lite reflektion över saker och ting om det finns ett problem. Jag skulle vilja ställa en fråga till Yvonne om genusfrågan. I propositionen som vi skrev 2004 fanns ordet genus med 80 gånger. När utbildningsministern, som väl då i och för sig inte var ansvarig för forskningsfrågor men ändå ansvarig för departementet, formulerade propositionen 2008 hade användningen av ordet reducerats till sju gånger. Den här gången är utbildningsministern totalt ansvarig för propositionen. Då finns inte ordet genus med över huvud taget. Språkets makt över tanken känner ni säkert till. Detta signalerar ju någonting. Därför är min fråga nu till Yvonne Andersson: Varför nedprioriteras genusperspektivet? Det är till och med så att det inte är någon nationell politik kring det, utan det är överlåtet till lärosätena att hantera. Varför tillät Yvonne och KD att jämställdhetsperspektivet, genusperspektivet, inte är framträdande i propositionen?

anf.18 Yvonne Andersson (KD):

Herr talman! Först och främst måste jag säga: Ja, men låt då lovsången vara gemensam! Vårt arbete i Alliansen präglas av samverkan och gemenskap, så vad gäller Thomas Strands första reflektion skulle jag snarare vilja fråga: Var finns er samverkan? Vad har ni att komma med för gemensam synpunkt på forskningsfrågorna? Det kan inte vi hitta, så därför ställde jag en motfråga. Vi är rätt glada för att vi har kommit överens så här långt, för det ger ett underlag för att fortsätta framgångsrikt med de viktiga framtidsfrågorna. Varför, herr talman, ska man haka upp sig på ett ord? Jag tror att den gemensamma synen i Alliansen är alla människors lika värde. Det finns sektorer där kvinnorna börjar bli fler, och det är inte underskott på kvinnor i högskoleutbildningar i dag. Det sker en utveckling under hela tidsepoken. Fler kvinnor i högskola kommer också att innebära fler kvinnor som vill forska. När vi förändrar möjligheterna rent studiesocialt för att ge studenter och doktorander bra villkor, som jag precis nyss sade, kommer det naturligtvis att påverka. Men jag är glad för att vi uppifrån inte gör tydliga styrningar. Varför skulle vi kunna göra detta bättre än lärosätena? De är väl lika måna som alla vi andra om att både kvinnor och män ska arbeta med forskning.

anf.19 Thomas Strand (S):

Herr talman! Jag tog del av det som Nationella sekretariatet för genusforskning skrev på sin hemsida den 26 november i samband med att propositionen släpptes. Rubriken på deras utspel där var Genusforskning osynlig i forskningspropositionen . Det var alltså Nationella sekretariatet för genusforskning som skrev det. Det är alltså inte bara jag som påstår det, utan det är flera aktörer som säger att det har hänt någonting under åren. För mig är det så att när man gör statistiska beräkningar och upptäcker att ett ord saknas säger det någonting om hållningen i genusfrågan, och det bekräftas ju av människor som dagligen sysslar med dessa frågor. För oss är det viktigt att genusperspektivet får genomslag i forskningens alla led. Det räcker inte att bara säga det, utan man måste också göra saker. Jag skulle nu kunna ta tid till att läsa upp, hör nu, hela sex konkreta förslag som vi har - på tal om att vi inte har några konkreta förslag - men tiden medger inte det. Men jag har här sex konkreta förslag som ni kan få ta del av som skulle stärka genusperspektivet i svensk forskning. Den markeringen saknar jag i propositionen. Min fråga är fortfarande till Yvonne: Varför drev inte KD på för att stärka genusfrågan, exempelvis för att få in ordet genus eller en tydligare skrivning om vad vi måste göra för att öka jämställdheten? Det är fortfarande för få kvinnliga professorer. Fortsätter det i den här takten tar det 30 år. Det duger inte.

anf.20 Yvonne Andersson (KD):

Herr talman! Alldeles självklart vill vi ha både kvinnor och män som professorer. Alldeles självklart vill vi ha många doktorander inom olika områden. Också där är det naturligtvis viktigt att jämställdhet, jämlikhet och annat kommer in, men vi har ingen detaljstyrning över huvud taget. Att märka ord i ett betänkande på det här sättet kan jag inte se som något egetsyfte. Då finns det väldigt många ord som skulle kunna behövas i ett samhälle som vårt. Vi arbetar ju alla på en produkt som ska gå framåt och inte får hakas upp på enskilda ord och detaljer, men där helheten har mycket att göra med humaniora, samhällsvetenskap, den tekniska delen, vilka som ska forska, vad som ska beforskas, hur forskningen ska meriteras och så vidare. Det här finns i ett sammanhang. Det viktiga är att vi går framåt och att vi alla får vara med på tåget. Vi har aldrig någonsin haft en forskningsproposition som motsvarat kvaliteten på den här. Jag är jättestolt och glad för att vi kan stå här och debattera den här forskningspropositionen på det här sättet och gå vidare för beslut. Det känns väldigt bra, också internationellt.

anf.21 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Sverige är unikt i västvärlden. Sverige höjer sina ambitioner när det gäller forskning mycket kraftigt. Som har nämnts har anslagen i de två propositioner som har lagts fram under den tid som jag har varit utbildningsminister nu höjts med 30 procent. Det är unikt i västvärlden. Det är unikt i svensk forskningshistoria. Jag hörde att Thomas Strand sade: Om vi socialdemokrater hade styrt hade vi ökat anslagen mer. Ja, det kan hända. Synd att ni inte gjorde det när ni styrde, för i realiteten sjönk många av anslagen under den tiden. Och det fanns en massiv kritik från lärosätena mot forskningspropositionen 2004, när Thomas Strands bänkgranne Ibrahim Baylan var utbildningsminister, för att forskningsanslagen var otillräckliga. Den ökningstakt som vi har nu har Sverige aldrig sett tidigare. I måndags hade Europas forskningsministrar möte i Bryssel. Det finns ett mycket stort intresse bland övriga forskningsministrar i Europa för svensk forskningspolitik. Oavsett om ministrarna är socialdemokrater eller borgerliga är de intresserade och imponerade av den ambitionshöjning som Sverige nu gör under tid av finanskris. Märk väl att när Socialdemokraterna lade fram sin proposition var det högkonjunktur. Vi klarar av att i finanskris öka ambitionerna så kraftigt. EU:s Chief Scientist var i Stockholm nyligen. Hon uttryckte att hon var mycket imponerad av svensk satsning och fokus nu, inte bara mängden pengar utan också inriktningen. Hade hon hört dysterkvistarna i den svenska oppositionen hade hon tappat hakan. Vilket gnäll! En av de viktiga avvägningar vi har att göra i forskningspolitiken i Sverige, som verkligen står på sin spets med två olika synsätt, är avvägningen mellan grundforskning och det vi kallar innovation och samverkan, tillämpad forskning. Hos oppositionen tror jag att "samverkan" förekom sju gånger oftare än "genus". Jag tror att ni sade "samverkan" hundra gånger i era inlägg. Det är bra, men ni talar aldrig om grundforskning. Varför är det inte viktigt? Grundforskning är det som ger resultat på lång sikt. Den tillämpade forskningen, innovationsforskningen, kan ge resultat på kort sikt och är central och viktig. Det ligger stor tyngdpunkt där. Men om ni helt glömmer bort grundforskningen kommer vi att bli en långsiktigt mindre utvecklad forskningsnation. Thomas Strand läser upp två skrivelser. Jag kan ge honom en pärm med 400 skrivelser till. Alla skrivelser har en sak gemensamt, nämligen att de som avsänder skrivelsen vill ha mer pengar. Det är inget konstigt med det. Thomas Strand kan få allihop att läsa upp och hänvisa till. Men tror man att forskningspolitiken kan baseras på alla dessa krav tror man fel. Vi har ett ansvar att väga ihop. Det finns en sak gemensamt för alla de 400 skrivelserna. Ingen kräver mer resurser till grundforskning. Alla kräver mer till just sin bransch eller företagsnisch eller fördelningsnycklar som gynnar det egna lärosätet. Vi måste bevaka grundforskningen. Sverige är en stor och tung grundforskningsnation. Men med er politik kommer den inriktningen att försvagas. Grundforskningen var en av Sveriges styrkor under 1900-talet. Det förstod Tage Erlander. Han var en av de mest framsynta forskningspolitiker Sverige har haft, men dagens socialdemokrater talar aldrig om grundforskning. Är det dålig samverkan mellan akademin och näringslivet i Sverige? Det är en viktig fråga. Är vi dåliga på innovation? Lägger man som oppositionen hela tyngdpunkten på innovation och samverkan måste man ha en bild av att vi är dåliga på detta i Sverige. Låt oss ta Göteborg som exempel. Göteborg är Sveriges största industristad. I ett par hundra år har det varit vår viktigaste industristad. Här har det tillverkats bilar, lastbilar, läkemedel, mobiltelefoner, fartyg och kullager. Det är fortfarande en tung industristad. Inget av detta hade existerat utan Chalmers. Samverkan mellan Chalmers och dessa företag äger rum varje dag. Det är personer som samverkar i konkreta projekt. De jobbar på lärosätet ena dagen, veckan eller året och ute på företaget nästa. De går fram och tillbaka. Utbyte sker varje dag, också i dag. Det är samverkan. Detta äger rum utan att oppositionen behöver fatta ett enda beslut i denna kammare. Det har ägt rum i över hundra år, och det är därför Göteborg är så framgångsrikt. Göteborg är inget undantag, men det är det tydligaste exemplet eftersom det är en sådan tung industristad. Vartenda svenskt lärosäte samverkar med omgivningen. Försök inte måla upp bilden att forskning är en verksamhet där man inte bryr sig om omvärlden. Sverige är så framgångsrikt för att detta äger rum hela tiden. När EU utvärderar hur framgångsrika länderna är inom innovation är Sverige nummer ett i EU. När OECD utvärderar hela den industrialiserade världen är Sverige nummer fyra i innovation. Vi är framgångsrika, men vi kan bli bättre. Vi föreslår därför utveckling av samverkansfaktorer och annat. Försök dock inte beskriva det som att samverkan inte förekommer. Det är något som svenska lärosäten ägnar sig åt varje dag. Vi har varit framgångsrika och en välståndsnation för att akademi och näringsliv har lyckats samverka, och så är det även fortsättningsvis. Lyssnar man bara på de 400 skrivelserna, Thomas Strand, kommer man till sist att montera den svenska grundforskningen. Vi kan inte bara ge till dem som skriker högst. Vi måste också förstå att det är den mer långsiktiga forskningen som skapar de stora genombrotten. Herr talman! Det är väldigt fokus på det industrinära, och jag har inga invändningar mot det. Det är dock ytterligare ett perspektiv som går förlorat om vi bara talar om teknisk forskning, och det är humaniora och samhällsvetenskap. Vi är kulturella varelser och kan inte leva ett liv där vi enbart zappar, surfar, googlar och messar. Vi behöver också ett kulturellt djup. Vi behöver förstå vår omvärld. Tittar man på en nyhetssändning vilken kväll som helst ser man människor som skjuter på varandra. Då förstår man att kunskap om religion, andra kulturer, andras bakgrund och historia är central. Finanskrisen borde leda till att vi lär oss ännu mer om hur ekonomi fungerar. Vi behöver också främmande språk i en globaliserad värld. Allt är inte teknik, naturvetenskap och medicin, även om det är viktigt. Herr talman! Jämställdhet är viktigt inom akademin och forskningen. Som individer är vi olika smarta, men smartheten är lika fördelad mellan kollektivet kvinnor och kollektivet män. Därför är det viktigt att främja ökad jämställdhet inom akademin. Det händer ganska mycket på detta område. I dag är en majoritet av cheferna inom akademin kvinnor. Under min tid som minister har vi fått en övervikt av kvinnor som rektorer på våra lärosäten. År 2009 uppnådde vi för första gången fifty-fifty vad gäller hur många kvinnor och män som doktorerar och disputerar. Tidigare var det fler män. Oavsett hur många gånger olika ord nämns i propositioner är det nu framgången sker. I dag är det till och med en viss övervikt av kvinnor som disputerar. När det gäller professorer är det korrekt att det är 23 procent. Det har nästan dubblerats på tio år, för det var extremt lågt när vi trädde till. Här kvarstår mycket. Professor är man dock hela livet. Hade vi en ättestupa efter 60 skulle procentandelen gå upp kraftigt. Det vi kan påverka är de som nyutnämns, inte de som redan finns. De som är rektorer och de som disputerar skiftar hela tiden, men här tar det längre tid att påverka siffran. Det intressanta är att titta på hur många nya professorer som utnämns varje år och hur stor andel av dem som är kvinnor. Tittar vi på det går vi raskt mot en mer jämställd fördelning, även om majoriteten fortfarande är män. Det går inte tillräckligt snabbt, och därför vill jag använda ytterligare metoder. Till Rossana Dinamarca vill jag dock säga att ändamålet inte får helga medlen. Att börja kvotera tjänster eller anslag på basis av detta är inte en rimlig metod. Däremot är det en rimlig metod att uppmuntra duktiga kvinnor. Det har att göra med anställningsform och hur fasta anslag fördelas. När man gör en akademisk karriär är många i familjebildande ålder, och då påverkar givetvis anställningsformer och fasta anslag. Därför ökar vi de fasta anslagen. Vi fördelar också forskningsanslag till individer i stället för till forskningsmiljöer. Det senare fokuserade olyckligtvis 2004 års proposition på. Fördelar man anslagen till forskningsmiljöer, stora grupper av forskare, blir de seniora äldre männen ledare och får anslagen. Fördelar man det till individer, som vi gör i ett mer borgerligt liberalt perspektiv, blir det fler yngre och fler kvinnor. Det är ett par av våra metoder. Vi har nyligen också beslutat om rekryteringsmål på lärosätena. Herr talman! Sverige har en stor bredd på sin forskning, men för liten spets. Det enda oppositionen talar om är att ytterligare öka bredden, och det bekymrar mig. Bredden är redan stor. Spetsen handlar om att utvärdera kvalitet och fokusera på kvalitet. Ni är emot alla kvalitetsutvärderingssystem. Ni var emot det vi införde förra gången nu är ni emot det nya. Ni har inga egna förslag om att utvärdera kvalitet på forskning, men i era repliker får ni gärna berätta om era egna system. Att utvärdera kvalitet är avgörande för att kunna fokusera på spets. Jabar Amin påstod att inget tyder på att kvaliteten på de stora universiteten är bättre än på de små högskolorna. Ursäkta, vad stöder du dig på när du säger det? Karolinska Institutet, Chalmers tekniska högskola, Stockholms universitet, Lunds universitet, Uppsala universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet och Kungliga Tekniska högskolan är de stora lärosäten och universitet i Sverige som förekommer på internationella rankningslistor. När du säger att det inte är någon skillnad i kvalitet, Jabar Amin, vad menar du då? Vad får du den uppgiften från? Det är klart att det är stor skillnad på hur man än utvärderar. Det finns inbördes skillnader mellan dessa lärosäten. Allt är inte bra på de stora lärosätena, och det finns mindre lärosäten som har god kvalitet på vissa områden. Att påstå att det inte skulle vara kvalitetsskillnader i forskningen är häpnadsväckande. Du får gärna tala om vilka belägg du har för det påståendet. I era resursfördelningssystem, som ni alla beskriver hur ni vill utveckla, tänker ni er att man tar resurser från de stora universiteten och ger till de mindre högskolorna. Jag förstår att de som får pengar blir glada, men ni vill ta pengar från de universitet och lärosäten som har de internationellt konkurrenskraftiga forskningsmiljöerna. Den internationellt mest ansedda kvalitetsrankningen kallas för Shanghailistan. Alla de svenska lärosäten som finns på den listan kommer att få minskade anslag med era förslag. Hur tänker ni? Är det vad som ska skapa konkurrenskraft i framtiden? Herr talman! Asien kommer starkt när det gäller forskning - Kina, Indien och andra nationer. Afrika kommer också starkt. Afrika söder om Sahara satsar nu i kraft av sin ekonomiska utveckling och tillväxt starkt på högre utbildning och forskning. De kommer efter Asien, men de kommer starkt. Vi utsätts för en ny och tuffare konkurrens när det gäller ekonomi, kunskap, vetenskap och forskning. Svaret på det är att höja ambitionerna. Det gör vi. Höjda ambitioner handlar både om ökade resurser och ökat fokus på kvalitet. Den väg som Sverige nu går skulle de flesta länder i Europa också vilja gå, men de förmår inte riktigt göra det just nu. Vi ska vara glada och stolta över forskningspolitiken. Vi kan diskutera detaljerna i den, men vi ska vara glada och stolta över den ambitionshöjning som vi kommer att göra eftersom riksdagen sannolikt kommer att gå på det förslag som vi har lagt fram. De satsningar som Sverige nu gör är bra för Sverige och bra för Europa och det är bra för vetenskap och forskning i vår del av världen. Detta är en grund för att Sverige ska stå ännu starkare i framtiden. (Applåder)

anf.22 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Utbildningsministern svarade på en del av det som jag tog upp i mitt anförande. Jag vill lägga till att Delegationen för jämställdhet i högskolan har pekat på flera brister i högskolan när det gäller arbetet för jämställdhet i fråga om planmässighet, långsiktighet, samverkan och teoretisk och praktisk kunskapsförankring. Det är ganska väsentliga delar som det brister i. Det handlar alltså inte bara om professurer utan om jämställdhetsarbetet över lag. Utbildningsministern har, lite förnöjt, sagt: Det har ändå blivit bättre. Vi får se tiden an. Det kommer att bli bättre så småningom. Jag tror tvärtom. Jag har inte lust att vänta i 30 år på att vi ska få en numerärt jämställd akademi. Det behöver göras något nu. I vår motion har vi föreslagit en jämställdhetsbonus. Det skulle kunna vara en väg. En annan del är anställningsförhållandena för doktorander. Det är framför allt kvinnor som inte tar risken när den ekonomiska situationen är lite svajig. Det handlar också om att avskaffa stipendier. Min fråga till utbildningsministern är: Tycker inte utbildningsministern att vi måste göra något mer aktivt för att öka jämställdheten i akademin än att bara sitta och vänta?

anf.23 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Jag nämnde ju några saker på detta spår som ingår i propositionen. En viktig sak är hur forskningsanslag fördelas. Där finns det uppenbart en slagsida åt männen. Man får titta på vilka mekanismer som skapar det och hur man kan förändra de mekanismerna. Jag menar att vi nu gör en mycket viktig förändring bort från det som de rödgröna bestämde i sin proposition 2004. Om man fördelar forskning till det som kallas forskningsmiljöer, det vill säga en ganska stor grupp av forskare, blir det den seniore ledaren för gruppen som får anslagen. Det är ofta en äldre man. Vi går ifrån det kollektivistiska synsättet och fördelar forskningsanslag i ökad utsträckning till individer. Det är ett mer borgerligt liberalt synsätt. De duktigaste individerna ska få anslagen, inte kollektivet. Då blir det så att yngre forskare och kvinnor, alltså inte de äldre männen som leder grupperna, kommer att få ökade anslag. Enbart den förändringen kommer att förskjuta genusbalansen när det gäller forskningsanslag. Det nämns också i den utredning som Rossana Dinamarca talade om. Det var 2004 års beslut, som ditt eget parti medverkade till, som var olyckligt. Vi har också frågan om fasta anslag. De ytterligare ökade samverkansfonder som oppositionen föreslår där man ska söka pengar till forskning och där det förskjuts från fasta anslag till anslag som det ska ansökas om minskar möjligheten till fasta anställningar. Fasta anställningar kommer av fasta anslag. Ju mer man ska ansöka om pengar till olika projekt desto färre fasta anställningar blir det. Jag delar Rossana Dinamarcas uppfattning. I familjebildande ålder upplever sig kvinnor mer sårbara för lösa anställningsformer. Fasta anställningar premierar jämställdhet. Vi är medvetna om att det fungerar så.

anf.24 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Då önskar jag att man hade varit ännu tydligare i propositionen och sagt att doktorander ska anställas; vi ska inte ha några stipendier. Jag har hakat upp mig på frågan om genus. Något som har stärkt genusforskningen är tillsättandet av genusprofessorer - det sade jag också i mitt anförande. Det är nu 18 år sedan de tillsattes. För att trygga kontinuiteten borde man kanske utlysa ytterligare genusprofessorer. Det har majoriteten i utskottet sagt nej till. Tycker utbildningsministern att genusforskningen är viktig - eller är det bara att märka ord att ta upp den frågan - och hur tänker man i så fall stärka den?

anf.25 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Jämställdhet i akademin är central. Det tog jag upp i mitt anförande. Utvecklingen går åt rätt håll. Jag är inte nöjd och det går inte tillräckligt fort, men det går åt rätt håll. När det gäller olika forskningsområden finns det en skillnad mellan de borgerliga och de rödgröna. Jag tycker att vi ska ha en mer autonom akademi. Vi ska inte peka ut vilka som ska tillsättas. Så var det förr. Mina företrädare som utbildningsministrar tillsatte, ända fram till 80-talet, själva alla professorer i Sverige. Det är ett absurt system. Det är klart att lärosätena själva måste bestämma vilka professorer de ska ha, vilka professurer som ska inrättas och vilka inriktningar de ska ha. Ni vill premiera viss forskning och förbjuda kärnkraftsforskning. Ni vill styra forskningen i detalj. Det är vi emot. Vi har en majoritet kvinnliga rektorer i dag. Jag lovar att de alla, även männen, är engagerade för ökad jämställdhet. Vi måste ha något slags förtroende för våra lärosäten. Vi sätter upp rekryteringsmål och vi har mål för forskningen, men vi ska inte från riksdagen detaljstyra antalet professurer. Det finns ungefär 4 000 professorer i Sverige. Ska riksdagen då bestämma att vi ska ha ytterligare sex inom ett visst område? Det är inte ett rimligt sätt att styra akademin.

anf.26 Thomas Strand (S):

Herr talman! Jag måste korrigera utbildningsministern. Jag ska citera mig själv. Jag sade så här: Därför får det inte finnas någon motsättning mellan grundforskning och tillämpbar forskning eller mellan fri akademisk forskning och företagsnära forskning. Vi måste satsa på både och. Ministern kanske sov när jag sade det. Om han inte gjorde det är det nedslående, för då förvanskar han vad jag säger. Det är oerhört viktigt att satsa på grundforskning och företagsnära forskning. De 500 miljoner vi stoppar in är till både grundforskning och tillämpad forskning. Vi har kvalitetssystem och vi vill stärka dem, så det behöver inte ministern vara orolig för. Men låt oss fundera på om peer review är det rätta systemet. Vi väntar med den domen tills vi får en utredning. Den stora skillnaden mellan oss är att vi har en balans mellan grundforskning och tillämpad forskning. Ni tippar lite, och sedan skyller ni på oss och säger att vi satsar bara på tillämpad forskning. Vi har helheten, vi stoppar in mer pengar, och vi vill satsa. Den skrivelse som jag hänvisade till är intressant. Det kommer signaler från hela landet om att det är någonting som är fel i strukturen. Det intressanta är att din före detta kollega Tobias Krantz - han kanske också är en dysterkvist, det vet jag inte - har sagt att regeringens forskningsproposition saknar resultatfokus. Nu vill vi satsa mer på både grundforskning och tillämpad forskning, och nu tar vi ett nytt grepp för att se över forskningen. Varför kommenterar du över huvud taget inte att det kanske är dags att se över hur vi organiserar och finansierar forskningen i Sverige?

anf.27 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Det är precis det vi gör just nu. Vi har diskuterat det hela förmiddagen. Hela propositionen är ett stort underlag för hur vi organiserar och finansierar forskning. 140 miljarder ska fördelas i och med det beslut som riksdagen ska fatta i dag eller i morgon. Det är alltså precis det som vi gör just nu. Jag vet inte vad Thomas Strand menar. Diskussionen går ut på hur vi ska organisera och betala forskningen. Thomas Strands bakgrund till att han inte är nöjd utan vill ha ytterligare processer är att han vill omfördela medel från de stora universiteten till de små högskolorna. Det är det som det går ut på, Thomas Strand. Jag hörde också att du sade att ni skulle satsa på grundforskning. Men alla era förslag går i rakt motsatt riktning. Jag har en lista här på vilka universitet som får mindre pengar om ni höjer det basanslag som ni föreslår. Det är Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet, Karolinska Institutet - de får de största neddragningarna - Kungliga Tekniska högskolan, Chalmers tekniska högskola, Luleå tekniska universitet och Sveriges lantbruksuniversitet. Till och med Mittuniversitetet och Örebro universitet får minskade anslag. Ni tar pengar därifrån och ger till de andra. Jag förstår att de andra är glada och skriver skrivelser. De som ni vill ta pengar från kommer att skriva skrivelser när ni genomför er proposition - det lovar jag - om ni får göra det någon gång. Alla de universitet som är internationellt konkurrenskraftiga får minskade anslag med er politik, Thomas Strand. Dessa universitet vet ännu inte vad era förslag innebär, men jag lovar att jag kommer att berätta det för dem.

anf.28 Thomas Strand (S):

Herr talman! Då kan jag berätta för utbildningsministern att vårt förslag att höja basresursen 2014 innebär att 77 miljoner kronor omfördelas. År 2015 sjunker det till 69 miljoner kronor, och 2016 är vi nere på 61 miljoner kronor. Man ska ha respekt för dessa summor. Men med tanke på att anslaget har ökat med 9 miljarder kanske utbildningsministern ska sänka tonläget lite. Dessutom är det flera som har stora oförbrukade medel, alltså resurser som de inte förbrukar. Detta är egentligen inte någon stor fråga. Det är en rättvisefråga. Dessutom har vi ytterligare en halv miljard årligen som vi för in i systemet med, både till grundforskning och till tillämpad forskning. Det blir alltså inte någon stor förändring, utbildningsministern. Du kan sova lugnt på natten. Du kan berätta att det inte är någon fara. Men varför vill ni inte parlamentariskt se över systemet, och då menar jag en utredning? Nu sker det på dina villkor, alltså hur du vill ha det. Sedan ska vi reagera på detta. Men det kanske är dags att vi tänker blocköverskridande, att vi sätter oss ned som parlamentariker och tänker på nationens bästa: Nu ska vi utveckla det hela. Det kommer nu rapporter om att vi tappar mark mot Danmark, Schweiz och Holland. Om du läser rapporten från Öquist och Benner kan du se att det är just den fråga som de tar upp, alltså att vi kanske måste ta ett annat grepp över forskningen i Sverige. Man behöver inte hålla med om allt som de säger, men de fokuserar på frågan. Du kan läsa vad Tobias Krantz säger om just att det är för lite output i systemet när vi stoppar in så mycket resurser. Våra politiska vänner från Kalmar och Växjö har samma budskap. Men du blundar, du stoppar fingrarna i öronen och vill inte lyssna. Det är dags att tänka blocköverskridande och långsiktigt.

anf.29 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Jag tror att om Thomas Strand buntar ihop det som Svenskt Näringsliv har sagt med det som står i denna skrivelse tror jag att han gör ett stort misstag. Svenskt Näringsliv vill ha ännu mer resultatfokus och ännu mer elittänkande än vad regeringen vill. Vi går rätt långt åt det hållet. De vill ha ännu mer. Det är inte det som ligger bakom denna skrivelse - det är mer bredd. Jag har också stor respekt för detta perspektiv. Men man måste göra ett vägval. Man kan inte rida alla hästar samtidigt, Thomas Strand. Det går inte. Man måste bestämma åt vilket håll man ska gå. Vi behöver både grundforskning och tillämpad forskning. Vi behöver både bredd och spets. Men vi gör analysen - det är där vi skiljer oss åt - att bredden på forskningen i Sverige är relativt god. Det är spetsen som är för svag. Man kan göra en helt annan analys och säga: Vi är tillräckligt bra. Vi rasar i och för sig i fråga om kvalitet. Men det är tillräckligt bra, och det är bredden vi ska öka. Då ska man landa i er politik. Men gör man analysen att bredden är tillräcklig och att spetsen behöver bli bättre, då bör man gå i den riktning som regeringen går. Den parlamentariska behandlingen har jag mycket stor respekt för, Thomas Strand. Den sker faktiskt här och nu.

anf.30 Jabar Amin (MP):

Herr talman! I sitt anförande tog utbildningsminister Jan Björklund ironiskt nog upp begreppet kvalitetssäkring. Samtidigt replikerade han för en stund sedan mot Rossana Dinamarca om att vi inte ska detaljstyra. Men den som har följt de senaste årens debatt har sett hur Utbildningsdepartementet med egna hemsnickrade och lekmannamässiga metoder har styrt över kvalitetssäkringen, mot forskarvärldens vilja. Man har konstruerat en modell som har havererat, en modell som innebar att Sverige blev utkastat från den europeiska organisationen för kvalitetssäkring. Nu står Sverige utanför, och systemet fallerar på 11 av 14 punkter. Då är min fråga till utbildningsministern: Kommer ni att detaljstyra även hur kvalitetssäkringen av forskningen ska se ut? Kvalitetssäkringen av grundforskningen som ni styrde havererade. Vad kommer du att göra när det gäller kvalitetssäkringen av grundforskningen? Fallerar grundforskningen, fallerar även forskningen som helhet.

anf.31 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Det måste vara något missförstånd. Jag antar att Jabar Amin talar om utvärderingssystemet för utbildning, vilket är någonting helt annat. Den debatten för vi inte i dag. I dag talar vi om forskning, men vi kan naturligtvis diskutera det också. Vi är inte utkastade. Enqa, den europeiska organisationen, har haft synpunkter på det svenska utvärderingssystemet, och vi för en dialog. Det kommer att bli godkänt, det är jag helt övertygad om. Men det har inte med forskning att göra utan med utbildning. Det forskningsutvärderingssystem som vi införde 2008 är bra, men det går att utveckla med fler faktorer. Det är det som skapar kvalitet. Men Jabar Amin får gärna berätta vilket kvalitetsutvärderingssystem han vill ha. Jag noterar att Jabar Amin angrep oss för att vi detaljstyr. Han sade: Vi står för autonomi och självbestämmande. Sedan läste jag lite grann i Miljöpartiets forskningsmotion. Ni vill lyfta fram och prioritera miljöforskning och forskning om förnybar energi. Ni vill förbjuda kärnkraftsforskning. Ni vill ha mer genusforskning, mer tvärvetenskaplig forskning och mer arbetslivsforskning. Ni vill styra lokaliseringen inte bara av lärosätena utan av enskilda campus. Och ni vill styra anställningsformerna mer. Hur skapar detta ökad autonomi? Berätta gärna det.

anf.32 Jabar Amin (MP):

Herr talman! Nu försökte ministern förminska den kritik som har riktats mot Sverige och mot departementet när det gäller kvalitetssäkringen av utbildningen som är grunden för forskningen. Om kvalitetssäkringen av utbildningen fallerar, fallerar det även för forskningen. Sverige är inte längre medlem i Enqa. Nu har vi minst två år på oss att rätta felen. I fråga om 11 av 14 kriterier fallerar det. Min fråga återstår: Kommer ni att styra kvalitetssäkringen av forskningen på samma sätt som ni har styrt kvalitetssäkringen av utbildningen?

anf.33 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Jag svarade på frågan. Vi har ett fungerande kvalitetssäkringssystem för forskning, men det kan bli ännu bättre. Vi har i propositionen aviserat hur vi tänker oss att det ska bli. Vi väntar med spänning på Jabar Amins kvalitetssystem. Det Jabar Amin pratar om är någonting helt annat. Jag förstår möjligen att det är roligare att prata om något annat än er forskningsmotion, men utvärdering av utbildning är ett system som har införts. Enqa har haft synpunkter. Sverige är medlem i Enqa och kommer att fortsätta att vara medlem i Enqa. Vi för en dialog med Enqa om hur det ska utvecklas. Det har dock med utbildning att göra, inte med forskning. Jag noterar att jag inte fick något svar på detta, Jabar Amin. Ni säger att ni är för autonomi, men i verkligheten har ni den mest detaljstyrande forskningsmotionen av alla partier. Ni slår till och med Socialdemokraterna på denna punkt, vilket är en stor bedrift. (Applåder)

anf.34 Ingela Nylund Watz (S):

Herr talman! Om vi i Sverige ska kunna upprätthålla en hög ambition på välfärdsområdet i framtiden krävs det kraftfulla åtgärder för att stärka vår konkurrenskraft, vår tillväxt och vår förmåga att skapa nya jobb. De demografiska och klimatrelaterade utmaningarna är stora hos oss och i vår omvärld. För att vi som litet, exportberoende land ska kunna möta och hantera utmaningarna måste vi vara både smarta och målmedvetna. Vi måste dra nytta av våra starka sidor samtidigt som vi måste fokusera våra ansträngningar på att rätta till de brister vi ser bland annat i vårt forsknings- och innovationssystem. Jag vill precis som många andra i vår omvärld påstå att det är mycket bråttom för vår del. Andra länder arbetar nämligen för högtryck för att ligga i framkant av utvecklingen, och det måste vi också göra. Vi borde göra det på ett sådant sätt att alla berörda aktörer kan känna trygghet i stabila och långsiktiga förutsättningar som håller över mandatperioder. Vi har, precis som Thomas Strand tidigare sagt, erbjudit regeringen en sådan möjlighet inför arbetet med den proposition vi nu behandlar. Regeringen har dess värre svarat med tystnad. Vi hade därtill gärna sett att regeringen låtit riksdagsbehandla den innovationsstrategi som utarbetats på Näringsdepartementet parallellt med det arbete som har gjorts kring forsknings- och utvecklingspropositionen. Regeringen har dock tyvärr medvetet missat eller undvikit ett naturligt tillfälle att binda samman två viktiga beståndsdelar i den svenska forsknings- och innovationspolitiken. Det är trist, och ytterst tror jag att det är till nackdel för den svenska konkurrenskraften att vi missar detta tillfälle just nu. Herr talman! Mot denna bakgrund vill jag i dag lyfta fram några av våra förslag som jag tror skulle kunna bidra till att stärka den svenska konkurrenskraften och Sveriges positioner. För det första: Stärk sambandet mellan akademi, näringsliv och samhälle! Det är nämligen så - det tror jag att alla i denna kammare vet - att Sverige befinner sig i en så kallad innovationsparadox. Vi satsar väldigt mycket på forskning, också internationellt sett, men vi får väldigt lite tillbaka i form av kommersialisering, nya produkter och tjänster. Det är just därför det är bråttom för oss just nu. Därför vill vi göra en översyn av hela strukturen inom ramen för den svenska forsknings- och innovationspolitiken, som också måste omfatta hela högskole- och universitetslandskapet. Vi vill att samverkan ska bli en indikator för resursfördelning, och vi tycker att detta arbete måste prioriteras. Vi vill se över meritvärderingssystemet för att stimulera rörligheten mellan företag, institut och lärosäten vid tillsättning av tjänster. Vi vill stärka och tydliggöra lärosätenas samverkansuppgift. Lärosätena måste vara mer öppna mot samhället än de är i dag. Herr talman! För det andra vill vi tillsätta ett nationellt innovationsråd och skapa en ny samverkansmodell mellan akademi, näringsliv och de fackliga organisationerna. Vi tror att de globala utmaningarna, som bland annat lyfts fram i Horizon 2020, kräver mer än att vi utgår från den traditionella synen på forskning enligt den så kallade linjära modellen. Den utgår från att grundforskningen vid universitet och högskolor förväntas spridas till näringslivet och omvandlas till innovationer, precis som Emil Källström tidigare var inne på. För att komma ur den svenska innovationsparadoxen och stimulera en ökad grad av kommersialisering av nya produkter och tjänster behövs enligt vår uppfattning ett rejält omtag i synen på forskning och innovation i vårt land. Därför tycker vi att det är angeläget att vi nu skapar ett nationellt innovationsråd på högsta politiska nivå, som ska arbeta departementsövergripande och samordna frågor av betydelse för forskning och utveckling. Vi vill satsa 2 miljarder de kommande åren på en ny strategisk samverkan mellan akademi, näringsliv och fackliga organisationer. Det handlar om en ny samverkansmodell som inte - jag upprepar: inte - tar sin utgångspunkt i de traditionella branschindelningarna utan i de inhemska och globala utmaningar vi står inför. Vi vill i detta sammanhang därutöver satsa 250 miljoner kronor under 2013 på att stimulera klimatinnovationer och stärka forskningen inom de gröna näringarna. Herr talman! För det tredje vill vi stärka infrastrukturen för innovation och har definierat några områden som vi bedömer som särskilt angelägna. Vi vill ändra hälso- och sjukvårdslagen så att sjukvårdshuvudmännens ansvar för klinisk forskning tydliggörs. Dagens situation för de företag som arbetar inom life science-området är väl omtalad. Man upplever dagens situation som alltför osäker. Det gäller läkemedelsföretagen - de hörs ofta i debatten - men också de företag som arbetar inom det medicinsk-tekniska området, som upplever en ännu större svårighet att komma till kliniska prövningar inom sjukvården. Vi vill stärka institutsektorns roll i det svenska innovationssystemet. Vår institutsektor är väldigt liten internationellt sett - 3 procent av de statliga FoU-medlen går till de svenska instituten, jämfört med till exempel Finland där motsvarande tillskott från staten till sektorn är ca 25 procent. De svenska industriforskningsinstituten har visat sig väldigt duktiga på att fungera som koordinatörer för svenskt deltagande i internationella forskningsprogram. Därför vill vi ge dem en tydligare roll att tillsammans med Vinnova fungera som koordinatörer för svensk medverkan i EU-forskning inom det kommande, nya ramprogrammet för forskning. Kopplingen mellan industrisektor och tjänstesektor har förstärkts på senare år, och detta är en utvecklingstendens som förstärks alltmer. Det berörs också i forskningspropositionen. Därför vill vi stärka tjänsteforskningen inom ramen för institutsektorn med ytterligare 150 miljoner kronor under åren 2014-2016. Sverige har i relation till andra jämförbara länder också en sämre tillförsel av kapital till företag i de allra tidigaste faserna. Samtidigt är en mycket stor del av det statliga riskkapitalet helt outnyttjat. Därför vill vi skapa en marknadskompletterande investeringsfond som riktar sig mot investeringar i tidiga skeden och där näringsliv och stat går in med 50 procent vardera. Nära 80 procent, herr talman, av företagens samlade FoU-investeringar sker inom storföretagens hägn - samtidigt som vi vet att merparten av de nya jobben i Sverige kommer i de små och medelstora företagen. Därför vill vi skapa ett nytt incitament för SME-företagen att satsa på forskning och utveckling genom att ge dem rätt att göra avdrag för sådana investeringar och på så sätt skapa en mindre sårbar bas för privat forskning. Herr talman! Stat, kommuner och landsting upphandlar årligen varor och tjänster för ungefär en halv miljard kronor och borde rimligen genom smart formulerade behovsspecifikationer kunna bidra till att stärka den svenska innovationsförmågan. Om detta råder bred politisk enighet. Men vi vill ytterligare förstärka och synliggöra vikten av att nå framsteg på området genom att skapa en nationell strategi och ett kompetenscentrum för innovationsupphandling. Herr talman! När man jämför regeringens förslag med våra kan man se många likheter. Det är få som har sagt det under debatten; åtminstone har det inte låtit så. Jag tycker att det i grunden är bra att det är så. Men det finns också några tydliga skiljelinjer. Jag vill illustrera det hela ungefär så här: För vår del är utgångspunkten för den nationella forsknings- och innovationspolitiken att de insatser vi gör här och nu ska bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft, öka vår tillväxt och skapa nya jobb. Vi ser ingen som helst motsättning mellan å ena sidan akademins nyfikenhetsdrivna forskning, å andra sidan näringslivets mer behovsstyrda. Till sist, herr talman: Sverige är ett litet, exportberoende land. Vår uppfattning är att vi inte har råd att avstå från att tillvarata och sammanföra drivkrafterna för både forskning och innovation. Dess värre är dagens förslag från regeringen just på denna punkt varken tillräckligt insiktsfulla eller tillräckligt djärva och nydanande. Vi har i vår motion presenterat en lång rad förslag som på allvar skulle kunna vässa det svenska forsknings- och innovationsklimatet, stärka vår konkurrenskraft och bidra till att det skapas nya jobb. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 49 och 58. (Applåder)

anf.35 Betty Malmberg (M):

Herr talman! Nog är det inspirerande att vi i ett sådant här forum får diskutera både forskning och innovation! Med anledning av det och av den proposition som vi nu har lagt fram får vi tillfälle till detta, och jag skulle vilja ställa några frågor till Ingela Nylund Watz. Ni säger att det är mycket som skulle kunna göras mycket bättre. Faktum är - jag blev uppmärksammad på detta i en artikel här och nu - att Geely öppnar ett forskningscenter i Göteborg. Man kommer att anställa 200 forskare som får denna chans, och man väljer alltså att förlägga forskningscentret till Göteborg. Det är fantastiskt! Med detta sagt innebär det att någonting måste vi göra rätt i Sverige, även om vi naturligtvis måste bli ännu duktigare på dessa frågor. När jag tidigare hade ett replikskifte med Thomas Strand uppfattade jag i mångt och mycket att det finns något slags idétorka inom socialdemokratin på detta område. Ni vill göra en utredning där man ser förutsättningslöst på forskningen. Ingela Nylund Watz lyfter också upp att detta vore någonting väsentligt. Ni säger att ni alltid har tyckt att forskningen angår hela samhället. Men jag skulle vilja få besked om varför ni aldrig tog fram några incitament som kunde premiera den forskning som nyttiggjorde och som var relevant på andra sätt i samhället. Jag undrar vad det är för förändringar och strukturreformer som ni nu vill se. Vi talar om kvalitetsindikatorer och att vi har värdesatt den kvalitativa forskningen. Men vi får inga besked, utan där var ni tveksamma och negativa. Vad kommer att göra skillnad nu framåt, och vad vill ni göra?

anf.36 Ingela Nylund Watz (S):

Herr talman! När man vill göra förändringar i ett forsknings- och innovationssystem och föreslår att det till och med behöver göras en parlamentarisk utredning om detta bottnar det bland annat i den utgångspunkt som jag alldeles nyss tog upp i mitt anförande: Sverige är ett land som under lång tid har satsat oerhört mycket pengar på forskning och utveckling. Under tiden för de senaste två propositionerna har vi också varit eniga också om anslagsnivåerna. Även tidigare har vi varit ganska eniga om de ungefärliga tagen; det har inte rått så stora meningsskiljaktigheter. Men när vi tittar i andra änden - på vad som kommer ut av alla de insatser som vi gör - ser vi att Sverige är ett land som får ut väldigt lite av de insatser vi gör på forsknings- och innovationsområdet. Det måste vara det som är själva utgångspunkten. Sverige är ett litet land som måste konkurrera med kunskap. Vi måste se till att skapa nya jobb för att vi ska överleva som nation. Det är klart att om vi år efter år upplever att vi inte får ut tillräckligt av de insatser vi gör måste man fundera på om det är några fel i den struktur vi har för forsknings- och innovationspolitiken. Eller har vi inte tillräckligt duktiga entreprenörer och forskare? Är det detta som gör att vi inte lyckas få mer output? Det är själva utgångspunkten till varför vi ser att en sådan här översyn behöver göras.

anf.37 Betty Malmberg (M):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Parlamentariska utredningar i all ära, men vi har sett att det har gjorts en mangrann förskjutning inom forsknings- och innovationspolitiken. Vi försöker i mångt och mycket via strukturreformer driva forskningen mot ökat nyttiggörande, och vi premierar det kvalitetsmässigt. I mitt anförande lämnade jag förslag på hur vi ber VR och Vinnova att finnas med när det gäller att styra det strategiska ledarskapet. Till syvende och sist skulle jag önska att man innan man tillsätter en parlamentarisk utredning - om man nu ska ha en sådan - tar chansen att utvärdera vad dessa förändringar kommer att leda till på sikt. Det vi måste lära oss i Sverige - och det är något som jag saknar och som man aldrig tidigare har gjort - är att följa upp, utvärdera och se vilka effekterna blir. Sedan kan man skruva i systemen. Regeringen gör det bland annat i energiforskningen, som ska debatteras här senare. Där väljer man att i propositionen utvärdera och följa upp den forskning som läggs fram för att se om vi behöver göra omtag. Detta har saknats i alla tider, tycker jag. Ni och du lyfter fram den kliniska behandlingsforskningen. Här har vi absolut en delad oro. Jag måste ändå få ställa frågan: Menar ni verkligen allvar med att ni tycker att landstingen ska avsätta 1 procent av sina intäkter till forskning och utveckling? Det kan man ju tycka. Men hur ska vi lyckas göra detta? Och hur förväntar ni er att vi ska klara av det med tanke på det lokala och det kommunala självbestämmandet? Vad har ni för patentlösningar på det här, och vad kan det kosta?

anf.38 Ingela Nylund Watz (S):

Herr talman! Skillnaden mellan oss och er i det här fallet, när det handlar om behovet av att se över vårt forsknings- och innovationssystem, är att vi har uppfattat omvärldens signaler om att detta är bråttom. Ni säger att vi ska vänta på och utvärdera de försök till omvridning av forskningspolitiken som du talar om och som nu sker i något slags steg två med de strategiska innovationsområdena. Jag tror inte att vi har tid att vänta. Allting pekar på att om man inte gör tillräckligt stora omtag kommer vi att leva kvar i de strukturer vi har. Vi kommer att få det svårt att få ut mer output. Jag kan ha fel. Men en sak är säker: Vi har inte råd att vänta i fyra år på att ytterligare utreda den förändring som ni nu föreslår. Det händer så mycket i vår omvärld. Vi är redan på väg att bli omsprungna. Hela näringslivet och stora delar av akademin menar att det är bråttom att få till förändring. Därför är det tråkigt att regeringen tövar i frågan. När det handlar om den kliniska behandlingsforskningen är det vår bestämda uppfattning att staten tillsammans med sjukvårdshuvudmännen bör garantera att hälso- och sjukvården har ett uppdrag att arbeta med utveckling. Vi vill göra det genom ändringar i hälso- och sjukvårdslagen. Det är möjligt att uppnå enprocentsmålet, men det handlar i grund och botten också om vilka prioriteringar vi är beredda att göra från staten till exempel när det handlar om tillskott till kommuner och landsting. Väljer man stora skattesänkningar eller enormt stora bolagsskattesänkningar har man gjort sitt val. Vi är beredda att göra ett annat.

anf.39 Kent Persson (V):

Herr talman! Det här har varit en intressant, viktig och kanske också efterlängtad debatt. Det är väl sällan som en fråga har diskuterats så mycket ute i samhället som den kommande forsknings- och innovationspropositionen. Under åtminstone tre års tid har jag följt debatten i samhället. Det har varit många inspel till regeringen, och förväntningarna har varit höga, även från Vänsterpartiet. Vi har försökt att bidra till den här debatten genom att i motioner under den allmänna motionstiden komma med förslag på vad en kommande innovationsstrategi kopplad till forskningen borde innehålla. Jag ska också säga att det finns mycket i den här propositionen som är väldigt bra. Den är ett steg i rätt riktning där man också tar upp innovationen som en viktig del för svensk tillväxt, sysselsättning och jobb i framtiden. Det är bra. Jag noterade att utbildningsministern ställde en retorisk fråga. Är vi dåliga på innovation och samverkan? Han hänvisade till hur Göteborg har utvecklats som industristad under ett par hundra år fram till i dag samt att OECD gör bedömningen att vi är ett innovativt land. Men vad utbildningsministern glömde är att det här är historia. Det här är utvecklingen fram till i dag, vilket OECD också påpekade i sin rapport som de presenterade den 22 november 2012 och som var en analys av det svenska innovationssystemet. Det var en intressant rapport, en kritisk genomgång där man tog fram de positiva sidorna och tittade på svenska innovationssystem kopplade till forskningen och gav förslag på förbättringsområden. Det som var tydligt i redovisningen var kopplingen mellan stat, det offentliga, näringsliv och fackliga organisationer, vilken är en viktig orsak till vår välfärdsstat och den framgångsrika exportindustri som vi har i dag. Det är viktigt att påpeka det och komma ihåg just den delen, för det är att bygga vidare på detta som OECD föreslår. I vårt inspel i den här diskussionen har Vänsterpartiet lyft fram samverkan som en viktig del för fortsatt utveckling av vår forskning och för att vi ytterligare ska kunna tillgodogöra oss forskningsresultaten. Det är vad den andra delen av OECD-rapportens kritik handlar om. Vi är duktiga på innovationer, men outputen, kommersialiseringen av nya produkter, tjänster eller systemlösningar är vi väldigt dåliga på i en internationell jämförelse. Det här måste vi bli mycket bättre på om vi vill utveckla kunskap till nya produkter, tjänster och företag som ger oss våra kommande jobb och välfärden i framtiden. Innovation är en förutsättning för välfärdsstaten, och därför måste en innovationsstrategi kopplas till forskningen. Det är den delen som jag saknar i den här propositionen, alltså en tydlig strategi för hur det här ska kunna omvandlas till nya produkter, tjänster eller systemlösningar på en världsmarknad. Vad som då ytterligare behöver göras och som vi lyfter fram i våra förslag är att använda oss av den offentliga upphandlingen i en mer strategisk inriktning, det som man många gånger kallar för innovativ upphandling. Vi har föreslagit under en rad år att vi ska bygga vidare på den tradition som vi har, och det är också den andra punkten som OECD har i sitt förslag till hur vi ska kunna utveckla en innovationsstrategi i Sverige, att man bygger på innovativ upphandling i mer strategisk bemärkelse. Vi har väldigt mycket att lära och att jobba med i Sverige när det gäller det här, inte minst kommunernas upphandlingar. Det behövs en kunskapsuppbyggnad i Sverige för hur vi ska kunna utnyttja det här och driva fram det. Innovativ upphandling är inte teknikupphandling av befintlig teknik i dag utan upphandling som innehåller forsknings- och utvecklingsmöjligheter. Det är det som är poängen, det är det som har varit styrkan i Sverige historiskt och det är det som vi behöver bygga mer av. Nu finns det tendenser och små skrivningar i propositionen om de här delarna, men de är inte tillräckligt starka, tycker jag. Den tredje delen som ytterligare behöver förstärkas men som också finns med i detta är industriinstitutens verksamhet. Den behöver stärkas, framför allt deras arbete med att vara bryggan mellan akademin och industrin och tydliggöra den rollen ytterligare. Våra grannländer, Finland framför allt och Tyskland, har betydligt starkare institutssatsningar än vad vi har i Sverige. Det finns anledning att titta lite grann på våra nordiska grannländer och hur de jobbar med det här. Ibland är vi lite självgoda och tror att vi sitter på lösningarna själva när det i verkligheten är så att många andra länder har kommit längre och har betydligt fler vassa idéer. Den sista delen som jag vill ta upp i mitt anförande är kapitalförsörjningen, alltså när man ska gå från forskningsresultat till idé, utveckling och kommersialisering. Vänsterpartiet har tidigare sagt att det borde finnas en investeringsfond, en riskkapitalfond. Vi är inte så säkra på det längre. Vi tror inte att det är brist på riskkapital, i alla fall inte statligt riskkapital, utan det är mer fråga om att det behövs en samordning av var det ska användas, hur det ska användas och med vilken inriktning. Det behöver tydliggöras att det är i de absolut tidigaste faserna det behövs. Där - alltså i det som man kallar dödens dal för att risken är så stor och där kapital behövs för att man ska kunna gå från idé till nästa fas för att se om det finns en kommersialiseringsmöjlighet - finns det i dag inte någon aktör som går in, vare sig privat eller i det statliga riskkapitalet. Därför är det också viktigt att man kopplar forskningen och innovationsstrategin till att det finns medel för demonstrations- och pilotanläggningar. Regeringen har också här förslag på att stärka den delen, det ska villigt medges. Vänsterpartiet har ytterligare medel i sitt förslag. Det är ingenting som vi bara har gjort för att vi ska vara duktigare än regeringen, utan det handlar faktiskt om att förslagen inte är tillräckliga, inte våra heller. Det behövs egentligen betydligt mycket mer. Finlands motsvarighet till Vinnova är dubbelt så stor, har dubbelt så starka muskler och är mycket mer avancerad än Sveriges Vinnova. Vi har anledning att fundera lite grann på det. Sammantaget tycker jag att regeringens förslag är ett steg i rätt riktning. Jag delar Rossana Dinamarcas synpunkter - det finns förbättringspotential och behöver jobbas betydligt mycket mer för att vässa det här som handlar om forskning och innovation, som jag hade hoppats skulle vara en innovationsstrategi men inte är det. Det finns anledning att återkomma till detta i framtiden. Det handlar om hur vi ska bygga vår välfärd i framtiden. Varifrån kommer de nya jobben, och var finns de nya, framtida företagen? Det är där forskningen är så viktig, men då måste det kopplas en innovationsstrategi till den.

anf.40 Hans Rothenberg (M):

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till propositionen och avslag på motionerna. Sedan måste jag rikta en eloge till Kent Persson. Det var nästan som om det var en nymoderat som talade, men bara nästan. Mycket av det Kent Persson sade kan jag instämma i. Det hade varit svårt att begära replik på honom, om jag hade haft den möjligheten. Nog med lovsång och prisande för denna gång. Herr talman! År 2050 kommer jordens befolkning att bestå av 9 miljarder människor. Vid samma tidpunkt beräknas Sverige ha 10,6 miljoner invånare. Det är en dryg promille av hela världens befolkning. Den gemensamma utmaningen för oss ligger i en uthållig och effektiv försörjning av dessa människors behov av mat, medicin och andra livskvalitetshöjande tjänster och produkter. Det är tre områden där Sverige har stor kapacitet att kunna spela en viktig roll. 90 procent av världens tillväxt sker i dag utanför Europa, och en stor del av den utgörs av tjänster. Tjänsteexporten utgör en tredjedel av Sveriges samlade export. Sedan slutet av 1990-talet har Sveriges andelar på världsmarknaden för tjänster ökat kraftigt, och under den perioden är den årliga tillväxten i exporten av tjänster betydligt högre än genomsnittet för OECD-länder. Innovationer av tjänster kommer att vara av yttersta vikt för Sveriges tillväxt och fortsatta konkurrenskraft som ledande exportnation. Men innovation riskerar nästan att bli ett buzz word, som det så modernt heter. Begreppet är dock alldeles för viktigt för att minimeras till detta. Alla talar om innovationer, men alla har inte riktigt klart för sig vad man menar med innovationer. I grunden är en innovation en ny idé, till exempel en produkt eller tjänst som visar sig lovande eller fungerar och som är ny. En innovation är resultatet av en utvecklingsprocess, och att använda ett existerande föremål på ett nytt sätt kan också vara en innovation. En innovation kan även vara att använda ett argument som man tidigare aldrig prövat men som visar sig fungera här och nu. Det tycker jag att Kent Persson visade ett gott exempel på tidigare. Vad kan politiken göra för att främja, eller rent av undvika att förhindra, innovationer? Och vad bör politiken hålla sig borta från för att inte störa utvecklingen av innovationer? Innovationer uppkommer inte ur tomma intet, och de uppkommer heller inte ur politiskt beslutade program. Innovationer uppkommer ur människors förmåga att tänka fritt i toleranta miljöer där det är tillåtet att emellanåt få göra fel, för att någon gång få möjlighet att lyckas desto mer. Jordmånen för att utveckla innovationer är mycket en attitydfråga, att se individen före strukturerna och släppa fram annorlundatänkarna. Herr talman! Ett annat ord som används flitigt är samverkan. Det har nog varit ett av de vanligaste orden under hela den långa process som föregått forsknings- och innovationspropositionen och dagens debatt. Samverkan får inte heller bli ett uttryck som det bara talas om. Samverkan behövs. Forskningens globala infrastruktur står inför stora förändringar, särskilt inom det för Sverige så viktiga life science-området. 85 procent av innovationerna kommer till utanför den akademiska världen. Därför är det viktigt med nya kontaktytor mellan nyfikenhetsforskningen, den tillämpade och den rena inspirationsforskningen, den som uppfinnare ofta står för. Merparten av den riktigt spetsiga forskningen ligger dock inom akademierna. Det finns fler utvecklingsmöjligheter att samverka, till exempel genom adjungeringar och resursutbytesprogram mellan universitet och näringsliv. Det är viktigt att universiteten verkar för att koordinera och utveckla innovationsstöd tillsammans med externa aktörer. Det kan ske genom att öka kontaktytorna med omvärlden så att kvaliteten i utbildningarna höjs, kunskapsutbytet mellan parterna stärks och studenterna får arbetslivskontakter. Det fungerar i goda miljöer där det, som utbildningsministern nämnde, finns en stark, kreativ industri kopplad till ett universitet eller rent av till flera universitet. Det är i den miljön som samverkan uppstår naturligt, inte nödvändigtvis genom ett beslut kl. 16 i eftermiddag i denna kammare. Det ligger en utmaning för såväl akademier som näringsliv att också använda alumner i alla utbildningar för att kunna utveckla arbetsmarknadsanknutna inslag i utbildningen. Herr talman! Ur goda idéer uppstår embryon till det som kan bli nya innovationer, men utan näring växer de inte till sig. Näringen består av nyfikenhet, energi och resurser i form av kapital. Någonstans i innovationsprocessen är det här man landar då politiken börjar ta plats. Goda idéer uppstår och muskler behöver sättas in. Då talar vi om 5-30 miljoner kronor. Det är någonstans där som den tidigare nämnda dödens dal uppstår, när det börjar bli svårt att få in kapital. Hur täpper man då till dödens dal? Det finns några varianter. I Sverige har vi Almi som ett nyttigt redskap, men det offentliga kapitalet kan också ha sina sidor. När staten går in tidigt, och kanske rent av lite senare i processen, trängs det privata kapitalet fram i finansieringskedjan. Då vet det privata kapitalet att det inte behöver ta risken och gå in tidigare i finansieringskedjan, precis det som vi vill att det fria kapitalet ska kunna göra. Kapital måste få goda möjligheter att byggas, liksom goda möjligheter att verka. Sverige är som framstående innovationsland i behov av fler privata aktörer som har kapital och är beredda att använda det. Kapital måste kunna byggas upp i Sverige. Finns det beredskap för detta? Ja, bolagsskatten sänks, vilket är bra. Det är bra för att attrahera bolag som kommer till Sverige. Det är bra för att se till att bolag blir kvar i Sverige. Det sprider sig till underleverantörer och verksamheter där under. Investeraravdraget införs. Det är ett utomordentligt inslag som bidrar till att täppa till dödens dal. Men visst behövs det offentliga insatser som gör nytta där marknadens naturliga insteg ännu inte riktigt kommit i gång. Då, herr talman, spelar Almi och den tidigare Innovationsbron, som sedan den 1 januari slagits samman till en enhet, roll. När det gäller tillgången till såddkapital och annat riskvilligt kapital har de möjlighet att gå in, alltså när ingen ännu velat gå in med privata enskilda medel. Utöver de konkreta insatserna som tillförts i den nyligen antagna budgeten och i den proposition vi nu diskuterar har regeringen också presenterat en nationell innovationsstrategi. Innovationsstrategin handlar om att identifiera och åtgärda områden där det i dag finns hinder för innovation eller där Sverige uppvisar svagheter i internationella jämförelser. Det är en strategi som vi inte sett någon annan regering presentera tidigare. Strategin ska omsättas i konkreta insatser från regeringens sida men också bidra till att mobilisera andra aktörers insatser för att stärka innovationskraften i Sverige. Herr talman! Att tala länge och ingående om forskning och innovation kan vara oss förunnat i riksdagens kammare i dag. Men det är utanför dessa väggar som verkstaden tar vid, en verkstad som mår bäst av att låta fria tankar prövas mot verkligheten och med goda förutsättningar att frodas. Forsknings- och innovationspropositionen utgör tillsammans med regeringens innovationsstrategi två viktiga steg på vägen för att säkra Sveriges roll som konkurrenskraftig spelare på världsmarknaden. Om 37 år är vi en och en halv miljon fler i Sverige och två miljarder fler på klotet. Mat för dagen och medicin för hälsan kommer att vara av yttersta vikt för dessa människor. I det sammanhanget kan och ska Sverige spela en viktig roll, och då är forsknings- och innovationspropositionen ett av många viktiga steg på vägen. (Applåder) I detta anförande instämde Johan Johansson, Cecilie Tenfjord-Toftby och Boriana Åberg (alla M).

anf.41 Finn Bengtsson (M):

Herr talman! Dagens betänkande backar upp en av årets statsbudgets viktigaste propositioner, den om alliansregeringens omfattande satsningar på forskning och innovation i Sverige, vilket är mycket glädjande och välkommet. I betänkandet hanteras också närmare ett fyrtiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden, vilka samtliga föreslås avslås. Eftersom hanteringen i utskottet varit denna, vill jag passa på att framhålla förslaget i motion Ub467 om att ge ett forskningsuppdrag till Linköpings universitet gällande den fortfarande fördolda och undermåligt utforskade verksamheten i Sverige av den forna östtyska säkerhetstjänsten Ministeriet för statssäkerhet, mer känt som Stasi. Utskottet föreslår avslag på motion Ub467 med motiveringen att forskning inom mindre, avgränsade områden inte är en fråga för riksdagen att besluta om. Herr talman! Låt mig i detta sammanhang uttrycka en avvikande mening till förmån för motivet till varför riktat forskningsstöd av Stasis verksamhet i Sverige under modern tid trots allt bör ges. Runt om i världen pågår arbete med att dokumentera brott begångna av totalitära regimer. Sverige är naturligtvis också förpliktat att delta aktivt i detta arbete. Det gäller inte minst sedan Europaparlamentet antagit en resolution om Europas samvete och totalitära ideologier där det står att läsa att "tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning är fortfarande orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna". Jag vill därför påminna kammarens ledamöter om att nazismens brott i Sverige har granskats på liknande sätt med stöd av ett särskilt forskningsuppdrag som tilldelades Södertörns högskola och framgångsrikt genomfördes där. Med samma logik, och baserat på ett unikt engagemang och kompetens i frågan om Stasi som forskare vid Linköpings universitet besitter, förefaller det rimligt att överväga att nu lösa problemen med det moraliska dilemma som Stasifrågan fortsatt innebär för Sverige genom att förlägga ett forskningsuppdrag av denna karaktär just till Linköpings universitet. Man bör naturligtvis vara mycket återhållsam med att från politiskt håll peka ut särskilda forskare eller lärosäten för en viss uppgift. Men i det aktuella fallet, som på grund av sin känsliga natur kräver att mycket erfarna forskare med särskilt gynnsamma förutsättningar tar sig an uppgiften på ett objektivt sätt, vill jag framhålla att den föreslagna forskargruppen har speciell erfarenhet av djupintervjuer i Tyskland med tidigare DDR-medborgare. Linköpings universitet har också av en ren tillfällighet den unika förmånen att i sin ägo ha ett bibliotek med omfattande material från myndigheter i forna Östberlin i DDR. Det skulle kunna användas för att i vissa fall kontrollera och verifiera uppgifter som återfinns i det svenska Säpomaterialet och som berör Stasis verksamhet i Sverige. Herr talman! Skulle kammarens ledamöter senare i dag biträda utskottets förslag till avslag på motion Ub467 är det motionärernas ambition att försöka erbjuda ledamöterna att ta del av förutsättningarna för att i framtiden kanske biträda ett förslag till forskningssatsning kring Stasiverksamhet i Sverige i någon form av seminarieliknande verksamhet här i riksdagen.