Utbildning för barn som vistas i landet utan tillstånd

anf.147 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka avslag på propositionen. Jag ska försöka förklara varför jag menar att förslaget i mina ögon är fullständigt galet, ogenomtänkt och riskerar att skapa fler problem än vad det löser. Det är ett känsligt ämne att debattera barns rättigheter, särskilt när det handlar om barn som vistas illegalt i Sverige. Jag vill dock poängtera att barn naturligtvis aldrig är ansvariga för sina föräldrars handlingar och inte heller ska straffas för vad föräldrarna gör. Barn som på grund av sina föräldrars val befinner sig illegalt i Sverige lever ständigt med risken att utvisas, vilket gör att många barn i dag mår väldigt dåligt. De lever gömda, de lever i hopplöshet, extrem osäkerhet och ovisshet. Det är dock viktigt att poängtera att det i någon mening faktiskt är föräldrarnas oansvariga agerande som gör att barnen mår dåligt. Jag tycker att det är orimligt att lämpa över ansvaret för barn som mår dåligt på en redan hårt pressad lärarkår. Lärarna hamnar i en situation där lojalitet, moral och civilkurage sätts på spel. Att ge barn vars familj befinner sig illegalt i Sverige skolgång riskerar, som jag sade, att leda till nya problem. Hur ska skolan hantera konflikter som fordrar att polis tillkallas? Vilka konsekvenser kan det få migrationspolitiskt men också ekonomiskt? Om lärarna misstänker att ett barn far illa, hur ska de då agera? Jag kan nämna massor av frågeställningar som detta förslag ger upphov till. En del av frågorna besvaras naturligtvis i betänkandet, men inte helt sällan med rena antaganden. I propositionen står följande angående fördelarna med att låta barn till illegala ha rätt till skolgång: "Att barnen går i skolan innebär dessutom att de får en kontinuerlig kontakt med vuxna personer utanför den egna familjen, som har möjlighet att upptäcka om barnen far illa och i så fall gripa in och vidta nödvändiga åtgärder." Det är naturligtvis jättebra, men det är väldigt lätt att glömma bort det dilemma som skolpersonalen utsätts för. Ringer de polis och meddelar myndigheter och påtalar sina misstankar riskerar kanske barnet och familjen att utvisas. Konsekvensen av detta blir någon form av moment 22. Det riskerar att leda till att bedömningar kanske görs annorlunda än om det var ett barn som har legal rätt att vistas i landet. Man kanske i någon mening lägger ribban lite högre, vilket i sin tur leder till ökat lidande för barnet. Vi hinner inte agera i tid. Detta är en farhåga som har tagits upp tidigare. Jag tycker det är bra att dessa barn får kontinuerlig kontakt med vuxna utanför den egna familjen, jag tycker verkligen det. Men vi får inte heller glömma bort att dessa barn får rätt till skolgång, men de kommer inte att omfattas av skolplikten. Jag tänker fortsätta på temat antagande, så jag antar att det är just de barn som vi verkligen behöver hjälpa som inte kommer att komma till skolan. Herr talman! Som jag sade tidigare besvaras många av frågorna med antaganden och ganska så svävande svar, till exempel när det gäller vår fråga om de migrationspolitiska och ekonomiska effekterna. När jag började titta lite närmre på källhänvisningar och utredningar som ligger till grund för betänkandet insåg jag att allting spricker som troll i solsken. I utbildningsutskottets betänkande står det: "I motionen nämns migrationspolitiska och ekonomiska effekter av förslagen i propositionen. Utbildningsutskottet finner ingen anledning att ifrågasätta regeringens bedömning att förslagen i propositionen får små eller inga konsekvenser för det antal personer som vistas i landet utan tillstånd. De två utredningar (SOU 2007:34, SOU 2010:5) som ligger till grund för propositionen har kommit fram till att det inte finns något säkerställt samband mellan en ökad rätt att ta del av sociala förmåner och antalet personer som vistas i landet utan tillstånd." Utskottet lutar sig således mot regeringen som hänvisar till två tidigare utredningar. Och det är i sak ingenting konstigt, men som den nya ledamot jag är i utskottet blev jag lite nyfiken på vad dessa utredningar verkligen kommit fram till och vad de säger, så jag grävde lite vidare. Mycket riktigt står det att det inte finns någon undersökning eller något säkerställt underlag som visar att det finns ett samband. Med det borde då saken vara klar. Men för mig som är lite vetgirig öppnar det för frågan varför det inte finns något säkerställt material. Är det så att man kanske inte vet huruvida det får några konsekvenser eller inte? Då fortsätter jag att anta att så är fallet. Man vet egentligen inte vilka konsekvenser detta kommer att få. Jag har full förståelse för att det är svårt, om inte på gränsen till omöjligt att säkerställa sambanden. Men då är frågan: Varför skönmåla och vilseleda och inte bara skriva att i dagsläget går det inte att räkna ut det. Jag läser vidare i texten som utredningen hänvisar till och hittar ett citat som bekräftar mitt antagande. Där står stå här: "Avsaknaden av statistiska uppgifter om målgruppens storlek och åldersstruktur har inte möjliggjort några exakta beräkningar av de kostnadsmässiga konsekvenserna av förslagen. Av denna anledning får de uppgifter som anges och används av utredningen närmast ses som grova uppskattningar." Då kan man ställa sig frågan om det bara är jag som tycker det är aningen oansvarigt att hänvisa till saker som egentligen är helt utan grund. Två minus blir inte ett plus i politiken, och att vara dubbelt så moralisk är inte att vara dubbelt så bra utan snarare tvärtom. Herr talman! Det blir många citat i dag, och jag slänger på ett till: "I Sverige tillämpas reglerad invandring. Det innebär att personer som lever och arbetar i landet ska ha tillstånd för att göra detta. Om en person får ett avvisnings- eller utvisningsbeslut är det också viktigt att detta beslut faktiskt verkställs. Att uppehålla sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd är i vissa fall straffbart enligt 20 kap. utlänningslagen." Och så långt är allting bra. "Att barnet eller barnets föräldrar i vissa fall kan göra sig skyldiga till brott genom att vistas i landet utan tillstånd bör dock, med hänsyn till de påtagliga fördelar rätt till utbildning medför för de berörda barnen, inte hindra att barnen ges en sådan rätt." Ni hör själva hur det låter. Det kan vara brottsligt, och det kan vara straffbart, men fördelarna är så många. På vilka andra områden ska vi då tillämpa detta synsätt? I vilka andra situationer ska vi i stället för att upprätthålla lag och ordning se genom fingrarna på detta sätt? Enligt min mening är lag och ordning till för att följas, och det är just därför som jag har invändningar mot detta förslag. För mig är det helt orimligt att vi har en myndighet vars uppgift är att utvisa personer som befinner sig i landet illegalt samtidigt som vi har politiker som säger att barn till illegala ska ha rätt till skolgång. Det är ganska uppenbart att olika lagar står i konflikt med varandra. Kartan stämmer helt enkelt inte överens med verkligheten. Vi har således en myndighet som ska besluta om familjen har rätt att stanna eller inte. Vi har en annan myndighet som ska se till att de lämnar landet. Och vi har en tredje myndighet, eller i varje fall politiker, som säger att om du väljer att bryta mot vår lag ger vi åtminstone ditt barn rätt att gå i skolan, och då räknas du per automatik som bosatt i landet. Jag menar att det vore ärligare att i stället säga att man inte längre vill tillämpa reglerad invandring utan öppna gränserna helt och låta alla ta del av den välfärd som våra förfäder har byggt upp, för det är i någon mening dit vi ändå är på väg.

anf.148 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! I Sverige finns människor som lever gömda och utan papper. De kallas papperslösa, vilket betyder att de saknar formell rätt att vistas i landet men att de likafullt är här. Utan tillgång till de vanliga strukturerna för sjukvård, skola och arbete är denna grupp helt ställd vid sidan av det skyddsnät som de flesta av oss tar för givet. Papperslösa lever i ett slags skuggvärld utan trygghet och säkerhet. De tvingas arbeta svart för att överleva och bygga nätverk med sina landsmän och andra papperslösa eftersom de inte har tillgång till samhällets ordinarie strukturer. Ofta talas det från myndigheters sida om att dessa människor är "illegala", vilket ger sken av att det rör sig om brottslingar och bedragare. Det är helt felaktigt. Ingen människa är illegal. Regeringen har också gett sitt tydliga besked till dem som lever papperslösa i Sverige: "Ni har er själva att skylla för er situation och borde omgående åka härifrån, för ni har inget att frukta vid hemresa." Men regeringen blundar för att många av dem som lever gömda aldrig prövats i den mer rättssäkra asylprocess som har införts sedan Utlänningsnämnden lades ned och överprövningen av asylärenden sköts i vanliga domstolar. Många har rotat sig i Sverige efter många års vistelse. Den flyktingpolitik som förs i Sverige i dag skapar orättvisor och villkor som ingen människa ska behöva leva med. Så länge dessa orättvisor består kommer människor som får avvisningsbeslut inte att kunna resa tillbaka till sina hemländer. Då förvisas man till ett liv som gömd och papperslös i Sverige utan alla sociala trygghetssystem, bortom allt det som vi som bor här sedan tidigare tar som självklara delar av vår välfärd. Man har ingen rätt till sjukvård eller till skola för sina barn, och man saknar rättigheter på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet kämpar för de papperslösas rättigheter. För oss är det självklart att de mänskliga rättigheterna gäller för alla. Vi har därför under många år kämpat för att också papperslösa ska få rätt till vård och barnen rätt att gå i skolan. Enligt barnkonventionen ska staten ge varje barn som befinner sig i landet tillgång till utbildning. Det innebär att även barn som lever gömda ska ha den rätten. I dag avgörs skolgången för dessa barn från fall till fall och av hur mycket solidaritet det finns vid varje enskild skola. FN:s kommitté för barnets rättigheter har kritiserat Sverige för de här förhållandena. Man bör komma ihåg att oavsett vad man anser om föräldrars skäl att hålla sig och sina barn gömda måste barnen tillförsäkras så goda uppväxtvillkor som möjligt, och att vistas i skolan några timmar om dagen med struktur och kamrater kan bli en livlina för dessa barn. Vänsterpartiet anser därför att den rätt till skola som gäller barn till asylsökande också ska gälla barn som lever gömda utan papper. Detta ska gälla från förskola till gymnasiet inklusive särskola. Herr talman! År 2007 slutfördes den utredning som efter krav från Vänsterpartiet skulle se över vilka regleringar som var nödvändiga för att se till att skolgången ska ske under trygga former. Dess värre innebar utredningens förslag inga som helst förbättringar när det gäller sekretessfrågan, vilken var själva orsaken till att frågan över huvud taget behövde utredas. Utredningens förslag innebär att polisen ska ha rätt att gå in i skolan och hämta barn för att verkställa avvisning. Därigenom bidrar utredningen enbart med att göra en tydlig markering att förskolan och skolan inte ska vara några frizoner för barn till papperslösa. Fram till nu har barnens rätt till skola legat i händerna på enskilda skolledares välvilja och solidaritet. Det är välkommet att regeringen nu äntligen fått tummen ur för att barn som vistas här utan tillstånd också ska ha rätt till utbildning. Rätten till utbildning kan dock endast förverkligas fullt ut om barnen och deras familjer känner att det är tryggt att delta i verksamheten. Till skillnad från utskottsmajoriteten ser vi en risk för att de berörda barnen och deras föräldrar inte kommer att våga utnyttja rätten till utbildning på grund av rädsla för polisingripande. Nuvarande reglering och praxis på området är inte tillräcklig för att de berörda barnen ska kunna känna sig trygga i skolan. Därför vill vi se en ändring i polislagen så att polisen inte ska få eftersöka de här barnen på väg till eller från eller i skolan eller förskolan. Först då kan även barn till papperslösa få utbildning på samma villkor som alla andra barn. Vidare anser vi att även barn med tidsbegränsade uppehållstillstånd som vistas i landet kortare tid än ett år ska ha rätt till utbildning. Det finns inget behov av ytterligare analys av den här frågan. Alla barn i landet ska också omfattas av rätten till pedagogisk verksamhet i förskola, fritidshem och öppen förskola. Herr talman! Jag vill passa på att ställa en fråga till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ni har båda kritiserat jakten på papperslösa under våren. Ändå ställer sig inget av dessa partier bakom Vänsterpartiets krav på att barn inte ska kunna hämtas av polis i skolan. Varför? Menar Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte allvar med sin kritik av jakten på papperslösa? Därmed vill jag yrka bifall till reservation 2.

anf.149 Michael Svensson (M):

Herr talman! Enligt mitt sätt att se det finns det tre sätt att ta sig an den här propositionen. Det handlar om tre olika synsätt när det gäller att angripa problemet. Det ska jag strax återkomma till, men jag vill först läsa upp några tänkvärda rader från en bok, en internationell bestseller: "'Pappa, jag kan väl få gå i skolan', hade han frågat vid sju års ålder, när de bodde i Italien. Marco älskade sin pappa, men även på den punkten hade fadern varit för vek. Han hade sagt att eftersom Marcos farbror Zola krävde att barnen gick på gatan fick det bli så. Zola var nämligen klanens obestridde och tyranniske ledare. Men Marco ville lära sig saker, och då nästan alla Umbriens byar hade en liten skola stod han ofta utanför och sög i sig som en svamp. Så när morgonsolen börjat värma ställde han sig tätt intill ett av den lokala skolans fönster i en timmes tid, intensivt lyssnande med örat mot rutan, innan han traskade vidare för att skrapa ihop dagens förtjänst. Ibland hände det att en lärare kom ut för att bjuda in honom, men då stack Marco och kom aldrig tillbaka. Om han hade tackat ja skulle han ha blivit slagen gul och blå där hemma. I det hänseendet var det en fördel att de hela tiden flyttade runt och att skolorna och dess lärare hela tiden byttes ut." En lärare lyckades få tag i honom och överlämnade en smärtingkasse med 15 böcker. "Så tillbringade han alla kvällar och dagar när de vuxna hade annat för sig än att hålla barnen under uppsyn. Efter två år hade han lärt sig räkna och läsa på både italienska och engelska, och som en konsekvens av detta vände han sin nyfikenhet mot allt det i världen som han ännu inte lärt sig eller förstått. Under de tre år som de nu bott i Danmark var han den ende i gruppen som lärt sig tala språket i det närmaste flytande. Av den enkla anledningen att han var den ende som varit tillräckligt vetgirig. Alla sparvarna i flocken visste att om Marco inte syntes till satt han förmodligen djupt försjunken i en bok någonstans." Detta är från en trevlig internationell bestseller som jag kan avslöja sedan. Det här, herr talman, är visserligen fiction, men det kan gälla vilket utsatt barn som helst i världen. Vilket ansvar har vi som vuxna att hjälpa utsatta barn som själva inte kan påverka sin situation? Som jag nämnde finns det tre sätt att förhålla sig till propositionen. 1. Man kan se problemen framför lösningen. Man kan vara principfast, låta lag gå före rätt och som lagklok avvisa ett förslag som detta. Det gör man om huvudet är skilt från hjärtat. 2. Man kan gå Sverigedemokraternas väg, välja intoleransens väg, den hårda vägen och se bort från det verkliga problemet. Man kan givetvis gömma sig bakom dem som hävdar principfastheten, under punkt 1. 3. Man kan också välja en annan väg. Politik handlar ju om att välja och att vilja. Politik är det möjligas konst. Vi kan nämligen välja att se det ur barnens perspektiv. Vi kan välja medmänsklighet och humanism. Jag kan tillstå att förslaget inte är helt problemfritt. Ärlighet och klarsynthet vinner framför den struts som stoppar huvudet i sanden. Rättssamhällets princip att utvisningsbeslut ska följas står mot vår moraliska och humana övertygelse om att barn som hålls gömda av sina föräldrar och som inte kan påverka sin situation eller rättsstatus ska ha möjlighet, likt Marco i boken, att få en skolgång och utbildning. För mig är detta ett väldigt enkelt val. Jag väljer barnens perspektiv. Kära riksdagsledamöter, herr talman och kolleger! Tänk om vi hade befunnit oss i en helt annan situation, maktlösa, tystade, kanske förföljda och utan framtidshopp i ett land präglat av inbördeskrig eller andra oroligheter. Tänk om vi då hade lyckats fly med de sista besparingarna och kanske betalat någon för flykten och om vi sedan hade mötts av ett beslut om avvisning. Jag tror, med all respekt, att de flesta av oss skulle fundera både en och två gånger över hur vi skulle handla, med två små barn och vår vilja att ge dem en bättre start i livet. Det är värt att fundera över en stund. Det finns två frågetecken. Ska polisen börja jaga barn i skolan? Nej, det gör man inte i dag, och det står uttryckligen i anvisningarna att man inte ska söka upp ungdomar i skolan, enbart i undantagsfall när annan brottslighet är inblandad. Det finns dessutom förslag om att författningen ska revideras och skärpas så att den blir ännu tydligare i detta avseende. Kommer då alla att söka sig hit och söka asyl och sedan gömma sig om de får ett negativt besked? Självklart är det inte så. Vi ska inte underskatta problemen att ta sig hit, att bryta upp, samla ihop pengar och kämpa i 300 eller 800 mil. Så lätt är det inte. Herr talman! Likt många andra länder i Europa anpassar vi nu oss till den verklighet som vi har 2013. Jag är mycket glad för det samarbete som regeringen har med Miljöpartiet i de här frågorna och också för att vi nu för in en del av FN:s barnkonvention i svensk lag. Jag är glad över att vi i Sverige väljer en väg som innebär öppenhet och tolerans och ser till utsatta barns bästa. Jag yrkar avslag på reservationerna och ett högljutt och varmt bifall till propositionen. (Applåder)

anf.150 Maria Ferm (MP):

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. Inget barn ska behöva gömma sig när andra leker på skolgården. Alla barn ska ha rätt att vara barn. Det är självklarheter som tyvärr är långt ifrån självklara i dag. Jag har fått möjligheten att träffa många människor som av olika anledningar lever gömda i Sverige. Det är inte en typ av människor. De har alla olika historier och olika anledningar till att de håller sig undan myndigheterna. Det de har gemensamt är att de tvingats välja den otroligt utsatta situation som det innebär att vara papperslös framför att återvända till sitt hemland. Det innebär ofta en mycket tung vardag, rädsla för utvisning, sjukdomar i familjen eller social isolering. Det kan vara några av de problem som de tampas med. För barnen i de här familjerna innebär rätten att få gå i skola en möjlighet till normalitet, en känsla av stabilitet och rutin i en annars otrygg tillvaro. Trots en oviss framtid får de en möjlighet att leka med kompisar och lära sig nya saker. Det är en liten ljusglimt i ett stort mörker. Det är något som garanterat kommer att vara viktigt för hela deras fortsatta liv. Som en följd av det migrationspolitiska samarbetet mellan Miljöpartiet och regeringen föreslås nu att skollagen ändras så att barn som vistas i landet utan tillstånd ska ges i huvudsak samma rätt till utbildning i förskoleklass, grundskola, grundsärskola, specialskola, sameskola, gymnasieskola och gymnasiesärskola som de barn som är bosatta i landet. Det beräknas finnas ungefär 3 000 papperslösa barn i Sverige, och för att dessa ska få rätt till skolgång på samma villkor som andra ändras nu lagen. Tidigare har varje enskild rektor fattat beslut om huruvida papperslösa ska kunna gå i skolan. Skolan har dock inte fått någon ersättning för detta, och paradoxalt nog har skolor och socialtjänst samtidigt varit skyldiga att underrätta polisen om barn utan tillstånd går i skola där. Rätten till skolgång spelar en väsentlig roll för dessa barns hälsa och utveckling. De får bättre förutsättningar att utvecklas fysiskt, psykiskt och socialt, och de får kontinuerlig kontakt med vuxna utanför den egna familjen. För att detta ska fungera är det oerhört viktigt att papperslösa barn känner sig trygga att gå i skolan. Både socialförsäkringsutskottet och justitieutskottet påpekar detta till utbildningsutskottet i sina yttranden. Att föräldrarna väljer att hålla sig gömda får inte vara ett hinder för barns utveckling. Särskild hänsyn ska alltid tas till barns bästa. Skolan ska i så stor utsträckning som möjligt vara en fredad plats där myndigheterna inte eftersöker personer som har ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Det finns dock inget formellt förbud för poliser att gå in i skolan och eftersöka papperslösa. Det finns inga frizoner i Sverige. Däremot sker det i praktiken inga ingripanden i skolor i dagsläget. Polisens möjligheter att ingripa i skolor är redan i dag starkt begränsade, framför allt på grund av de grundläggande principerna om proportionalitet och hänsyn. Dessutom kommer Rikspolisstyrelsen inom kort att presentera nya föreskrifter och allmänna råd för polisens arbete med verkställigheter där de med stor sannolikhet kommer att avråda polisen från att ingripa i skolor. För att barn som vistas i landet utan tillstånd och deras föräldrar i praktiken ska våga utnyttja rätten till utbildning behöver de känna sig trygga med att polisen inte kommer att ingripa mot barnen. Polisens arbete får därför inte hindra barnens rätt och tillgång till utbildning. För att säkra barns rätt till skolgång och trygghet att kunna tillgodogöra sig utbildningen upphävs nu den så kallade underrättelseskyldigheten. I dag är alltså skola och socialtjänst, som tidigare nämnts, skyldiga att informera polisen om papperslösa barn. Men nu kommer skolor och socialtjänst inte längre att vara skyldiga att göra detta. De nya reglerna som ger papperslösa barn rätt att gå i skola föreslås träda i kraft den 1 juli i år. Samma dag föreslås också papperslösa få kraftigt utökad rätt till hälso- och sjukvård, även detta som en del av det migrationspolitiska samarbetet mellan Miljöpartiet och regeringen. Barn som lever i Sverige utan tillstånd kommer då att erbjudas vård på samma villkor som andra barn som är bosatta här. Papperslösa vuxna kommer att få tillgång till subventionerad vård på samma villkor som asylsökande, det vill säga vård som inte kan anstå. Det är mycket mer omfattande än bara akut vård och innefattar vård och behandlingar av sjukdomar och skador i de fall där även en måttlig fördröjning bedöms kunna medföra allvarliga följder för patienten. Det inkluderar också följdinsatser till sådan vård och psykiatrisk vård. Vård ska dessutom kunna erbjudas i ett tidigt skede när detta kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd från att utvecklas och behov av en mer omfattande behandling i efterhand. Från Miljöpartiets sida är vi mycket stolta över att vi tillsammans med regeringen har lyckats enas om att utöka rätten till både skolgång och vård för papperslösa. Det innebär viktiga steg framåt i en riktning mot ett mer medmänskligt Sverige. Jag vill också passa på att rikta ett särskilt tack till alla de människor och organisationer som drivit på för dessa förändringar som ständigt påminner oss om vår skyldighet att leva upp till internationella åtaganden. (Applåder)

anf.151 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Att Moderaterna inte bryr sig om att göra någon förändring i polislagen för att förhindra att man faktiskt kan eftersöka barn i skolan eller på väg till och från skolan förvånar mig inte. Att Miljöpartiet däremot står bakom det förvånar mig, för Miljöpartiet har varit en viktig del i rörelsen för att kämpa för mänskliga rättigheter och för en humanare flyktingpolitik. Därför begärde jag replik på Maria Ferm. Delvis svarar hon på min fråga. Men det är ändå som hon sade. Det står att "skolan ska i så stor utsträckning som möjligt vara en fredad plats" och man pratar om praxis, att man inte brukar göra det. Men med tanke på hela den debatt vi har haft under våren med REVA där ni också har kritiserat och menat att man ska kunna känna den här tryggheten, varför kan ni då inte ställa er bakom det krav som vi har i Vänsterpartiet, nämligen att faktiskt göra skolan till en frizon så att barnen får en reell möjlighet till den utbildning man nu öppnar upp för? Om man inte känner den tryggheten som förälder kommer man knappast att skicka sina barn till skolan.

anf.152 Maria Ferm (MP):

Herr talman! Jag försökte gå igenom i så stor utsträckning som möjligt vilka förändringar som faktiskt görs, för även om det inte införs någon frizon eller någon ändring i polislagen är det ändå så att man tar bort underrättelseskyldigheten för skola och socialtjänst. Tidigare var man tvungen att meddela polisen om det befann sig barn i skolan som inte hade tillstånd att vistas i landet. Den skyldigheten tas nu bort. Dessutom är praxis att polisen inte ingriper i skolor i dagsläget. Det finns redan så pass hårda proportionalitetsprinciper och så vidare. Det förbereds också nya föreskrifter och allmänna råd där man kommer att avråda polisen från att ingripa i skolor. Alla de här sakerna är så klart jätteviktiga för att vi ska känna en trygghet i att barn faktiskt kommer att kunna få tillgodogöra sig sin rätt till utbildning, för precis som Rossana Dinamarca själv sade: Om man genomför en lagstiftning som sedan inte kommer att användas eftersom barnen inte känner sig trygga i att gå i skolan blir den tandlös. Därför är det jätteviktigt att vi med de förändringar som genomförs också kan vara säkra på att polisen inte kommer att ingripa i skolor. Sedan är det också så, och det står även i betänkandet och i propositionen, att om det här skulle visa sig vara ett avgörande hinder för barn att gå i skolan kommer regeringen att vidta ytterligare åtgärder. Det är också någonting som har varit viktigt för oss att säkerställa. Skulle det mot all förmodan bli ett problem och att polisen ingriper i skolor, trots att det inte sker några ingripanden i dag och trots att man kommer att göra ytterligare förtydligande skrivningar i polisens allmänna råd, då kommer ytterligare åtgärder att vidtas av regeringen. De olika förändringarna gör alltså att vi tycker att det här är en rimlig lagstiftning. Sedan är det så klart också en kompromiss som vi är väldigt glada att vi har förhandlat fram med regeringen. För oss är det otroligt viktigt att barn kommer att känna sig trygga att gå i skolan. Därför har vi också ett ansvar som politiker att inte låta dem eller allmänheten tro att polisen ingriper i skolor i dag, för så är det faktiskt inte.

anf.153 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Tidigare hörde vi en moderat prata med samma argument, att det inte skulle vara troligt att man gjorde detta eller att det inte sker. Men om vi tittar på det som har hänt under vintern och våren har ju inte den rasprofilering som har varit i tunnelbanan handlat om att kolla folk för att de är papperslösa, utan man låtsas som att det handlade om att folk plankade. Man använder andra förevändningar för att kolla upp personer. Det är det som vi vill säkerställa här, och om detta även är Miljöpartiets vilja förstår jag inte varför man motsätter sig att faktiskt från början föregå den risk som finns för att barn till papperslösa kanske inte tillåts gå i skolan på grund av risken att de kan bli tagna på vägen till eller från skolan eller i skolan.

anf.154 Maria Ferm (MP):

Herr talman! Som jag tidigare sade finns det redan starkt reglerat i praxis att polisen i dag i princip inte ingriper i skolor. Det kommer även att förtydligas i allmänna råd framöver, och jag tycker att det är jätteviktigt att man gör en tydlig skrivning som säger polisen inte ska ingripa i skolor. Skillnaden mot hur inre utlänningskontroller pågår i tunnelbanan eller på andra ställen är att där står det tydligt i polisens föreskrifter att de kan göra så. Där finns alltså den regleringen fast på ett helt annat sätt. Dessutom är det så att Vänsterpartiet vill föreslå någon typ ändring i polislagen, men jag tror inte att det är någonting som är förankrat i hela partiet. När vi diskuterade den här lagändringen i justitieutskottet ställde sig inte din kollega i justitieutskottet bakom den förändringen utan ville bara ha några bindande regleringar i föreskrifterna, vilket i princip är det som vi också föreslår eller förväntar oss att Rikspolisstyrelsen kommer att komma tillbaka med till sommaren. Det verkar inte som om vi har särskilt olika vare sig förslag eller för den delen syn på hur det bör gå till. Det finns faktiskt problem också med frizoner. På många sätt kan de vara bra, men på andra sätt kanske det finns behov för polisen att gå in i skolor, inte för att på något sätt hitta människor som är utan tillstånd men kanske för andra saker. Det kanske sker oroligheter eller brottslighet. Då finns det sådana svårigheter. På detta sätt säkerställer vi att barn kan känna sig trygga att gå i skolan om de är papperslösa, att de kan tillgodogöra sig utbildningen och inte behöver vara oroliga för att polisen ska ingripa i skolor på grund av att någon utan tillstånd vistas där. Vi säkerställer faktiskt att alla barn får rätt till utbildning, oavsett om de har sina papper i ordning eller inte.

anf.155 Tina Acketoft (FP):

Herr talman! I dag debatterar vi äntligen ett av Folkpartiet mycket efterlängtat betänkande, laglig rätt till skolgång för alla barn i Sverige, oavsett skälet till att de befinner sig här, om de har fötts här eller är här av bara ohejdad vana, om det är med papper eller om det är utan papper, om det är under asylprocessen eller utanför. Alla barn har rätt till utbildning. Regeringen har därför tillsammans med Miljöpartiet - tack Maria Ferm, ett innerligt tack till Miljöpartiet från Folkpartiet - tagit initiativ till att den 1 juli i år ändra skollagen så att barn som vistas i landet utan tillstånd ska ges samma rätt till utbildning som barn bosatta i landet. Det gäller rätten att gå i förskola, grundskola, gymnasium upp till 18 års ålder och motsvarande skolformer som till exempel särskola. Rätten till utbildning kan av praktiska skäl inte medföra någon skolplikt för de här barnen. Däremot är det viktigt att barnen och deras föräldrar känner till att de har rätten till utbildning. Här kommer kommunernas informationsarbete att spela en viktig roll. I Sverige tillämpas mycket riktigt reglerad invandring. Men det är ingen hemlighet att Folkpartiet driver på i flera frågor för att vi ska få en mjukare, utvidgad bedömningsgrund för asyl. Till exempel borde barnkonventionen föras in i vår lagstiftning så att den blir bindande. Barns asylskäl borde uppmärksammas särskilt, och utlänningslagstiftningen borde ses över så att den garanterar att UNHCR:s rekommendationer följs. Till exempel konstaterar UNHCR att Migrationsverket har en med internationella perspektiv sett snäv trovärdighetsbedömning, det vill säga att man har en överdriven tendens, i ett internationellt perspektiv, att inte bedöma asylsökandes berättelser som trovärdiga. Att vi nu ger papperslösa barn lagstadgad rätt till skolgång kommer knappast att leda till att antalet personer som vistas illegalt i landet kommer att öka. Det kommer inte att innebära att vi får någon massinvandring. Däremot kan livet bli lite mer normalt för de här barnen. Livet som gömd är extremt påfrestande, inte minst för ett barn. Otryggheten i att aldrig vet hur morgondagen kommer att se ut, om tillvaron drastiskt kommer att förändras från en dag till en annan tär på en människa, speciellt en liten människa. För de gömda barnens hälsa och utveckling är möjligheten att få gå i skolan därför kanske till och med extra viktig. Skolan blir en fristad där barnen kan möta trygga vuxna, få möjlighet att vara en del av samhället och under en kortare stund släppa oron över morgondagen. Att barnet ges utbildning ger också betydligt bättre livschanser, oavsett om barnet sedan stannar i Sverige eller ej. En ändring i utlänningslagen genomförs mycket riktigt samtidigt så att skolorna inte längre har skyldighet att göra en anmälan till polisen. Skolan ska i så stor utsträckning som möjligt vara en fredad plats. För att barn som vistas i landet utan tillstånd och deras föräldrar i praktiken ska våga utnyttja rätten till utbildning behöver de känna sig trygga med att polisen inte kommer att ingripa och hämta barnen i skolan. Till betänkandet har fogats två reservationer av två diametralt motsatta skäl. Jag kan mycket väl sympatisera med Vänsterpartiets oro för hur vi kan garantera att polisens arbete med verkställigheter av avvisningsbeslut inte inskränker barnens trygghet och rätt till skolgång. Det stämmer att det inte finns något som formellt hindrar polisen från att hämta barn som ska utvisas, men samtidigt ska en polis ingripa på ett sätt som är försvarligt, i proportion och med barnens bästa för ögonen. Praxis visar också att vi inte tidigare har agerat på fel sätt, och man kommer inte heller att göra det i fortsättningen. Regeringen har också extremt tydligt uttryckt att man kommer att bevaka polisens fortsatta arbete. Vi är så gott som en enig riksdag, skulle jag kunna tänka mig, som också kommer att bevaka att polisens arbete sker med de intentioner som vi har. I många fall är det faktiskt så redan i dag att barnen får undervisning, tack vare enskilda rektorers och lärares initiativ. Men denna rättighet måste lagstadgas. Vi tycker inte att det är rätt att den här typen av stora moraliska beslut läggs i knäet på rektorer och lärare. Vi måste ta vårt ansvar som politiker. Vi är folkvalda för detta. Hur många barn det handlar om vet naturligtvis ingen med bestämdhet, men vi uppskattar att det är 3 000 barn. Kommunerna kommer nu också att kompenseras med öronmärkt statsbidrag. 3 000 barn kan låta mycket. Egentligen är det en droppe i havet. Det är hög tid att papperslösa barn får rätt att gå till skolan. Det borde vara en självklarhet i ett land som vill stå upp för medmänsklighet, solidaritet, frihet och alla människors lika värde. Vi måste vara ett mer mänskligt samhälle där barnens rättigheter tas på allvar, inte bara på papperet utan i verkligheten. Att säkerställa gömdas och papperslösas barns rätt till skolgång är ett steg i rätt riktning. Med det, herr talman, vill jag yrka avslag på motionerna med den motivering jag angav och bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

anf.156 Emil Källström (C):

Herr talman! När man deltar i den här debatten är det lätt att hålla med om mycket av det som har sagts. Detta gäller givetvis främst Michael Svensson från Moderaterna, Maria Ferm från Miljöpartiet och Tina Acketoft från Folkpartiet. Jag misstänker på goda grunder att jag också i väldigt mycket, kanske till och med allt, kommer att hålla med om allt som sägs av Annika Eclund från Kristdemokraterna. Detta beror givetvis på att det vi allihop här säger har sin grund i den migrationsöverenskommelse som har gällt den här mandatperioden. Tina Acketoft tackade Maria Ferm från talarstolen. Jag skulle vilja tacka samtliga partier som är med i denna överenskommelse för att den i ett osäkert och ömtåligt läge garanterar en öppen, bred och stabil migrationspolitik. Michael Svensson nämnde tre spår och tre möjliga utgångspunkter för hur man tacklar en sådan här fråga. Jag håller mig till ett enda argument. Det är följande: Det är inte barnen i en familj som har tagit beslutet att lämna hemstaden eller födelselandet för att fly till ett nytt land. Det är inte sällan ett beslut som har tagits på grund av barnen, för att skapa ett bättre liv för nästa generation. Men ingen kan belasta barnen för detta. Det är inte heller barnen som har startat kriget, orsakat svälten, ägnat sig åt politisk förföljelse eller vilken anledningen nu kan vara till att barnets föräldrar en gång tog beslutet att lämna hus och hem bakom sig. Det är ju inte heller barnen som fattar beslutet att stanna i det nya landet, trots att detta nya lands myndigheter har avslagit ansökan om uppehållstillstånd. Därför är det orimligt att det är barnen som betalar priset för detta. Till stor del är dock detta ett faktum vi inte kommer att komma ifrån. Barn traumatiseras varje dag av att befinna sig på flykt, av stress och övergrepp och av att befinna sig i en osäker situation i ett nytt och okänt land. Det beslut vi förhoppningsvis kommer att fatta efter den här debatten är ett beslut som i alla fall delvis tar bort en sten från den börda det innebär att vara ett barn på flykt och sedermera ett barn utan papper, utan uppehållstillstånd. Utifrån de reservationer som finns och det de representanter som har argumenterat för detta har sagt vill jag återge några ord. Carina Herrstedt från Sverigedemokraterna säger att det är svårt att veta konsekvenserna av beslutet. Jag tycker att det är enkelt att veta vilka konsekvenser beslutet får. Nu är det ett antal barn som kommer att få ta del av den mänskliga rättigheten utbildning. Vi vet inte riktigt hur många de är, men de är fler - och det är bra. Carina Herrstedt anklagar också regeringen för att se genom fingrarna. Hon syftar då på att upprätthålla avvisningsbeslut. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. Det är precis vad vi inte gör. Vi ser inte genom fingrarna i fråga om den mänskliga rättighet som utbildning utgör för ett antal barn som hittills varit förvägrade denna. Låt oss gå över till Vänsterpartiets reservation och åsikter i frågan. Vi kan vara överens - det har den här debatten gjort klart - att ingen här vill att polis går in i en skolmiljö annat än om det är absolut nödvändigt. Det sker hemska brott även i skolan. Givetvis ska polis ibland kunna agera även i den miljön. Men ingen vill att barn ska gå till skolan och vara rädda för att polisen ska ta dem därifrån. Det sker inte i dag, och det ska inte ske framöver. Det kommer till och med att bli mindre risk för att så ska ske, från noll-komma-någonting till ännu mindre noll-komma-någonting. Här måste vi också respektera den roll vi har som opinionsbildare och ledare när vi står i denna talarstol. Folk i regel tenderar att tro på det som sägs här i talarstolen - ofta på goda grunder. Men det är inte bra om vi står här i talarstolen och tycker att polisen ska hålla sig borta från skolan så pass mycket att vi tecknar bilden att det blir konsekvenserna av beslutet, det vill säga att det kommer att komma en massa poliser och hämta barn från skolan. Det blir helt kontraproduktivt. Vi kan inte fatta ett beslut som ska göra så att en mängd barn kan få ta del av den mänskliga rättighet som utbildning är, och sedan fattar vi beslutet på ett sådant sätt att fler än någonsin är rädda för att inte få ta del av samma mänskliga rättighet som utbildning är. Då hoppar vi i galen tunna, även om jag givetvis kan hålla med om och tycka att den grundläggande inställningen i Vänsterpartiets reservation är riktig, det vill säga att ett barn inte ska gå till skolan och vara rädd för att bli upplockad av en polis. De här frågorna har bäring på stora och svåra förhållanden, beslut och politikområden. Det är fråga om migrationspolitik: Vilka får stanna i landet, och vilka får det inte? Hur ser vi till att besluten genomförs och efterlevs för dem som får ett beslut att de inte får stanna. Riksdagsledamöter får många mejl. Jag tror att vi alla har fått ta del av historier via mejl, telefonsamtal och kontakter ansikte mot ansikte. Det kan vara mycket jobbiga och tragiska människoöden där det finns ett avvisningsbeslut i problembilden. Vi ska ha respekt för dessa frågor. Det här är inte lätt. Själv har jag satt mitt namn på ett dokument som föreslog fri invandring. Efter en partiintern process som utan överord kan beskrivas som frisk blev det till slut ett idéprogram där man bytte till formuleringen fri rörlighet i världen. Jag vet att det finns fler partier i kammaren med liknande formuleringar. Miljöpartiet och Moderaterna är två av dem. Det finns kanske till och med fler. Det är för Centerpartiet den grundläggande inställningen och ledstjärnan för vår politik på området. Sverige ska steg för steg bli ännu öppnare. Det här är ett av de stegen. Andra partier har helt andra inställningar. Vissa vill stänga gränserna helt, och vissa tycker att gränserna inte ska vara öppna för vissa former av invandring, arbetskraftsinvandring och så vidare. Även om jag inte på något sätt kan hålla med om detta får man ändå respektera att olika människor kommer fram till olika slutsatser. Men denna fråga är så enkel. Det är bara att se ett av dessa barn framför sig. Ett barn är sju år, är i vissa fall till och med född i Sverige och har aldrig upplevt något annat än Sverige, och sedan finns frågan om denna människa ska få ta del av den mänskliga rättighet som utbildning utgör. Ja eller nej. Det är fråga om ett enkelt knapptryck i ett annars svårt politikområde. Därför är det för mig självklart, utifrån mitt enda argument som jag har utgått från i debatten, att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

anf.157 Annika Eclund (KD):

Herr talman! I en lägenhet med neddragna gardiner i Malmö sitter sjuårige Namir och tittar på sin guldfisk. När han blir stor vill han flyga. Han önskar bli pilot. Mamma, kan du inte le lite ibland, säger fyraåriga Hidi. Flickan har levt gömd i snart fyra månader tillsammans med sin storebror Namir, sju år, och mamma och pappa. Det är fördragna gardiner, två madrasser på golvet och syrefattigt, som tyder på att fönstren inte öppnas så ofta. Fjorton månader är vad som återstår innan familjen kan sluta gömma sig, lämna in en asylansökan och få sitt ärende omprövat. Till dess är det ingen lek på gården, inga ljud som kan dra till sig grannarnas uppmärksamhet och inte bjuda hem kompisar. Vid spisen i en liten kokvrå bredvid rummet står mamma Gifa och lagar mat åt barnen. Det blir omelett med råstekta potatisar. Vad ska hända med barnen? undrar Gifa som känner sig utmattad. Dottern och sonen måste hon ta hand om, men hon orkar inte umgås med dem. Herr talman! I Sverige lever över 2 000 papperslösa barn utanför samhället och vårt välfärdssystem. Många av de papperslösa barnen har sökt asyl men fått avslag, samtidigt som föräldrarna ser det som en omöjlighet att resa tillbaka till landet som de lämnat. Andra barn har aldrig sökt asyl utan har kommit till Sverige utan tillstånd. Barnen och deras familjer gömmer sig därför i Sverige. Familjerna kan ha upplevt krig och väpnade konflikter eller utsatts för förföljelse och tortyr. Oavsett barnens bakgrund är livet som gömd mycket tärande. Det gäller speciellt barnen. Det är otryggt att aldrig veta hur morgondagen kommer att utvecklas eller hur tillvaron kan förändras från en dag till en annan. Det finns tecken på att många av de papperslösa barnen lider av psykiska problem. Sverige har tillsammans med ett fåtal andra EU-länder - Bulgarien, Ungern, Lettland och Litauen - inte beviljat alla barn rätten till utbildning. För detta har Sverige vid flera tillfällen fått kritik av FN:s barnrättskommitté. Barnombudsmannen har också lyft upp frågan till regeringen. Herr talman! Att få gå i skolan är en mänsklig rättighet. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till utbildning. Konventionen slår fast att inget barn får diskrimineras. Att föräldrarna väljer att hålla sig gömda får inte vara ett hinder för barns utveckling. Det har vi också hört Centerpartiet tala om här. Barnets bästa ska alltid komma i första rummet, och skolan ska vara en fredad plats för barnet att vistas på. För de gömda barnens hälsa och utveckling är möjligheten att få gå i skolan mycket viktig. I skolan finns förutsägbarhet och rutiner, vilket har betydelse för ett barns hälsa då livet för övrigt präglas av rädsla och osäkerhet. Skolan blir en fristad där barnet kan möta trygga vuxna och få möjlighet att vara en del av samhället och under en kortare stund släppa oron över morgondagen. Att barnet ges utbildning ger också bättre livschanser, oavsett om barnet stannar i Sverige eller tvingas lämna landet. Skolan borde också i så stor utsträckning som möjligt vara en fredad plats som myndigheterna inte använder för att eftersöka gömda och papperslösa flyktingar. Skolan måste få vara en trygg plats för barnen som är där. Ingen, vare sig de barn som är gömda eller deras skolkamrater, ska behöva känna oro i skolan för sig själv eller sina vänner. Herr talman! Gömda och papperslösa barns rätt till skola borde länge ha varit en självklarhet i ett land som vill stå upp för medmänsklighet, solidaritet, frihet och alla människors lika värde. Vi måste skapa ett mer mänskligt samhälle där barnets rättigheter tas på allvar. Att säkerställa gömda och papperslösa barns rätt till skolgång är ett steg i den riktningen. Jag yrkar härmed avslag på motionerna och bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet. (Applåder)

anf.158 Cecilia Dalman Eek (S):

Herr talman! Barn väljer inte att bli migranter. Barn väljer inte att leva sitt liv som gömda. Barn är barn, och de har rätt till skola. Men de barn vi talar om i dag har hittills inte fått gå i skolan över huvud taget. Ändå är det en mänsklig rättighet för alla barn att få skaffa sig en grundläggande utbildning. Under lång tid är det många socialdemokrater som har arbetat för att lyfta upp barns mänskliga rättigheter i olika politiska sammanhang, i välfärden och i andra verksamheter här i Sverige. Därför är vi många som i dag är glada över att vi äntligen har kommit så här långt och kan ta detta viktiga steg. Sverige är anslutet till FN:s barnkonvention. Det innebär att särskild hänsyn alltid ska tas till barnets bästa. I betänkandet konstaterar utskottet att möjligheten att gå i skolan är en viktig faktor för barns utveckling. Det betyder att barns skolgång ska vara trygg och fredad. Det vill vi socialdemokrater vara tydliga med. Det har vi också sagt i vårt särskilda yttrande. När nu denna förändring genomförs finns det bara en grupp barn kvar som ännu är undantagna från rätten att gå i skolan. Det gäller de barn som vistas i Sverige på tidsbegränsade uppehållstillstånd upp till ett år. Regeringen har aviserat att man ska återkomma med ett förslag på hur också barn med tidsbegränsade uppehållstillstånd ska kunna gå i skolan. Det är bra, och vi socialdemokrater vill understryka vikten av att regeringen inte drar detta i långbänk. Herr talman! I Sverige ska det vara en självklar rättighet för alla barn att gå i skolan. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och hänvisar i övrigt till vårt särskilda yttrande.