Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning - Debatt och beslut tisdag 11 december 2012

Pengar till utbildning och universitetsforskning (UbU1)

Riksdagen sa ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om 57,1 miljarder kronor i anslag till utbildning och universitetsforskning för 2013. Bland annat kommer följande satsningar att genomföras 2013:

Medel avsätts för en reform om karriärutveckling för lärare.
Satsningen på att förstärka elevhälsan fortsätter.
Skolverket får mer resurser till arbetet med att legitimera förskollärare och lärare.
Satsningen på praktikplatser för ungdomar inom tekniksektorn, det så kallade Tekniksprånget, förlängs med ett år och får mer pengar.
Medel avsätts för ett riktat statsbidrag som ska stimulera kommunerna att erbjuda mer barnomsorg på kvällar, nätter och helger.
Antalet platser på den yrkesinriktade gymnasiala vuxenutbildningen och yrkeshögskolan utökas. Mer pengar avsätts till lärlingsutbildning för vuxna och den kommunala vuxenutbildningen för arbetslösa ungdomar i åldern 20–24 år.
Universitet och högskolor får pengar för en tillfällig ökning av platserna.
Universiteten och högskolorna får mer pengar till utbildningen inom humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi.
Lärosäten med utbildningar som har fått omdömet mycket hög kvalitet i Högskoleverkets kvalitetsutvärderingar får mer pengar.
De statliga anslagen för forskning ökas med 1,7 miljarder kronor.

Högskolan Gotland blir en del av Uppsala universitet den 1 juli 2013. Medel avsätts för att stödja fler frivilliga sammanslagningar av lärosäten under året.

anf.156 Ibrahim Baylan (S):

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1 från Socialdemokraterna. Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer men för tids vinnande nöjer jag mig med detta. Sverige har under en lång tid utmärkt sig som en nation som tror på sina unga och som har gjort stora investeringar med målet att alla både kan och ska kunna skaffa sig en bra grundläggande utbildning, ha möjlighet att skaffa sig en gymnasieutbildning och också berett möjlighet för allt fler ungdomar att kunna skaffa sig en eftergymnasial utbildning, i form av antingen yrkeshögskola, högskola eller universitet. Detta har varit en central del av den förda politiken under lång tid. Tanken har varit att Sverige ska vara en nation som konkurrerar med kunskap och kompetens och inte med lägre löner och sämre villkor för anställda, detta i vetskapen om att en låglönekonkurrens är dömd att misslyckas. Mot den bakgrunden tror Socialdemokraterna fortfarande att det är fullt möjligt att nå detta mål om att alla elever kan och ska kunna skaffa sig en bra grundskoleutbildning och gå vidare till en treårig gymnasieutbildning och att vi också möjliggör för allt fler att skaffa sig en högskoleutbildning. Vårt mål är och förblir därför att alla elever i grundskolan måste kunna få en bra grundläggande utbildning. Vi har också satt upp målet att alla i en årskull ska kunna gå vidare till gymnasieskolan och skaffa sig en treårig gymnasieutbildning, en fullvärdig gymnasieutbildning som öppnar många vägar och många möjligheter. På vägen dit har vi satt upp delmål, för i dag är det tyvärr så att vi är långt från det målet. Vi har satt upp målet att på fem sex år kunna halvera andelen obehöriga till gymnasieskolan. Vi har också satt upp målet att halvera andelen 24-åringar som saknar adekvat gymnasieutbildning. Dessa mål har vi också lagt fram och föreslår att riksdagen sätter upp som mål i politiken. Tyvärr har vi en majoritet som har yrkat avslag på detta. Hade det varit därför att man själv har satt upp ännu högre mål, hade det varit därför att det går så oerhört bra i den svenska grundskolan och gymnasieskolan, hade det varit därför att det är allt fler ungdomar som går vidare till högskolan, ja, då hade man kunnat säga att det fanns anledning att säga nej till detta. Tyvärr är det inte så. Tyvärr är verkligheten den att alltfler ungdomar, allt fler elever inte når målen i grundskolan. I höstas kom Skolverket med siffrorna från förra läsåret. För sjätte året i rad hade vi en ökad andel som inte nådde upp till målen i grundskolan och därför inte heller kunde välja ett nationellt program i gymnasieskolan. Den andelen är nu uppe i var åttonde elev som inte når målen. Rimligtvis borde detta vara den absolut viktigaste frågan i den budget som vi nu diskuterar. Om man tittar på vad den största utgiftsposten är visar det sig att den största budgetposten, den som upptar det mesta av det budgetutrymme som regeringen använder, är en skattesänkning. Det är en kraftig sänkning av bolagsskatten. För Socialdemokraterna har det varit väldigt viktigt att i stället för den typen av gigantiska skattesänkningar prioritera investeringar i skolan. Vi har i vårt budgetalternativ föreslagit att investera över 3 miljarder i att huvudsakligen se till att klasstorlekarna blir mindre de första åren. Vi ska ha en skola som möter varje barn. Vi ska se till att de barnen får en bra grund redan från början. Om det är så att de har svårigheter ska de få den hjälp och det stöd de behöver för att kunna nå upp till målen. Vi vet att ett barn, en liten tjej eller kille, som får dras med brister redan i unga år, en sådan tjej eller kille riskerar att dra det med sig genom hela utbildningssystemet och att tillhöra gruppen icke-behöriga. Vi vet vad det innebär senare i livet. Vi har också föreslagit, utöver mindre klasser de första åren, att vi ser till att skolan garanterar läxhjälp för alla barn. Läxhjälp ska inte bara bli tillgänglig för dem som har föräldrar som kan betala för sig. Skolverket har ett antal gånger påpekat att en av anledningarna till skillnaderna ökar i den svenska skolan är att det är alltmer av självständigt arbete. Det blir alltmer av läxor, och eleverna lämnas åt sitt eget öde. Då är det inte så konstigt att hemförhållandena får genomslag också i skolresultaten, vilket vi ser. Det är en betydligt högre andel elever från hem med dålig studievana som inte når upp till målen. Om eleven kommer från ett hem där mamma eller pappa har högskoleutbildning är möjligheten att lyckas att nå målen större. Mot den bakgrunden menar vi att det måste vara skolans skyldighet att se att om man ger läxor ska man också hjälpa till med dessa läxor så att det inte är om eleven har en mamma eller pappa som kan hjälpa till eller köpa den hjälpen som är avgörande för om eleven lyckas i skolan eller inte. Socialdemokraternas alternativ är tydligt. Ger man läxor i skolan ska man också se till att tillhandahålla hjälp för de elever som behöver det. Detta ställer vi mot den politik som förs av den borgerliga regeringen. Man hänvisar elever och föräldrar till köpt hjälp i form av RUT-avdrag. För den som har råd med den typen av privatundervisning kan det säkert hjälpa. Men vi vet att det är väldigt många som inte ser detta som en möjlighet och som heller inte kommer att köpa det. Risken är stor att det leder till ännu större skillnader. Vi föreslår också att de elever som inte når målen redan i sjätte årskursen får gå obligatorisk sommarskola. Vi menar att det är viktigt att man möter dessa barn och ser till att de i koncentrerad form får ökad undervisning ett par tre veckor under sommarlovet för att på det viset ge dem en chans att kunna komma igen. Vi vill också stödja de skolor som har de största behoven. Herr talman! Vi menar att detta är de viktigaste prioriteringarna vi kan göra för Sverige, Sveriges ungdomar och Sveriges medborgare. Detta ställer vi mot regeringens politik där skolan inte alls prioriteras. Om man tittar på utgiftsposterna i regeringens budgetalternativ och sätter det i relation till de skattesänkningar som man föreslår går mindre än 3 procent av budgetutrymmet till skolan. Samtidigt satsar man över 30 procent av budgetutrymmet på skattesänkningar. Det största regeringspartiet har kallat sig lite olika saker genom åren. De kallar sig ibland nya och ibland gamla moderater. En sak kan man säga. När det gäller moderater och skattesänkningar är allting sig likt. Det är nästan naturlag att så fort det handlar om skattesänkningar prioriteras det framför allt annat. Nu ser vi resultaten. I dag kom ytterligare en undersökning som bekräftar den ganska dystra bilden. Vi har ett skolsystem som allt mindre klarar av att ge eleverna en bra utbildning. Det är ett skolsystem som allt oftare misslyckas med det som vi har tagit för givet genom alla år, nämligen att ge alla barn oavsett de grundläggande förutsättningarna de har med sig hemifrån en grund att stå på. I dag har vi ett skolsystem som alltmer misslyckas med att ge eleverna en bra utbildning. Det kommer till uttryck på många sätt. I dag handlade det om läsningen. Det är någonting som varit en styrka i det svenska skolsystemet. Där ser vi att svenska elever har allt sämre läsförmåga. Jag skulle vilja be de ledamöter som finns församlade i kammaren och de som eventuellt lyssnar på debatten i efterhand att fundera på: Hur går det för en människa som inte har en adekvat läsförmåga i vårt samhälle i dag? Hur går det för den människan som demokratisk medborgare? Hur går det för den människan när den ska konkurrera om ett arbete på arbetsmarknaden? Jag tror att det är väldigt lätt att se framför sig följande. Fortsätter denna utveckling och man inte gör de nödvändiga investeringarna för att vända på den här trenden är risken ganska stor att de sociala klyftorna i vårt samhälle vidgas ytterligare. Sammanhållningen i vårt samhälle försämras. Vi kommer att ha ett permanent utanförskap för människor som inte har fått rätt förutsättningar därför att den förda skol- och utbildningspolitiken har svikit dem. Det är mot den bakgrunden som vi socialdemokrater har valt att göra de prioriteringar vi gör. Vi vill investera i den svenska skolan. Vi vill investera i den svenska gymnasieskolan. Vi vill investera i den svenska högskolan. Vi tror att det är det bästa för landets elever och det bästa för landets medborgare. Det finns ingen bättre försäkring mot en osäker framtid än en bra utbildning i bakfickan. Mot den bakgrunden, herr talman, yrkar jag bifall till Socialdemokraternas reservation nr 1. (Applåder)

anf.157 Jabar Amin (MP):

Herr talman! I dag presenteras nya uppgifter om svenska elevers läsförståelse. Siffrorna bekräftar det vi sett under en längre tid. Allt fler barn blir sämre på att läsa. De svenska eleverna läser långsammare i dag än för tio år sedan liksom de har svårare att läsa längre eller skönlitterära texter. Det är den trenden som nu har fortsatt och som regeringen inte lyckats att vända trots många löften. En annan undersökning som mäter läsförståelse fast hos äldre elever är PISA. Den mäter såväl den tekniska förmågan att avkoda en text som förmågan att tillgodogöra sig texter på djupet och kunna använda sig av den kunskap som förmedlas. Av PISA-undersökningarna framgår att de svenska 15-åringarna gått från att vara goda läsare i jämförelse med elever i andra OECD-länder till att nu vara genomsnittliga läsare. Enligt PISA-undersökningen har läsningen försämrats hos samtliga grupper, pojkar som flickor, med eller utan utländsk bakgrund. Det som stickar ut är att nästan en fjärdedel av pojkarna saknar den grundläggande läsfärdighet som är en förutsättning för att läsning ska upplevas som lustfyllt. De socioekonomiska skillnaderna lyser också igenom. Sverige har historiskt haft en skola som varit bättre på att utjämna socioekonomiska skillnader än OECD-genomsnittet, men så är inte längre fallet. Klyftorna förstärks nu genom regeringens politik. Medierådet visade 2010 hur läsning av böcker och tidningar på fem år sjunkit från 30 procent till 19 procent. Bland unga killar skedde det en halvering från 36 till 18 procent. I dag är det färre elever som kommer från hem med många barnböcker och som har föräldrar som läser ofta och för nöjes skull. Litteraturutredningen som presenterades i september i år drar slutsatsen att det behövs ett läslyft för hela Sverige. I Miljöpartiets budget för 2013 pekar vi också på åtgärder för att möta det behovet som en del i att skapa en mer jämlik skola i Sverige. Vi måste minska skillnaderna mellan vad vi vet och vad vi gör i skolan. Det råder inte brist på svenska forskningsresultat inom området läs- och skrivinlärning, däremot saknas system och kunskap för att omsätta resultaten i praktiken ute på skolorna i undervisningen och i svenska elevers vardag. En del i att lyfta läsningen i den svenska skolan är reella satsningar på bemannade skolbibliotek, för hälften av Sveriges elever har inte tillgång till ett bemannat skolbibliotek i dag. Var tredje skola saknar helt ett bemannat bibliotek, och de som har personal har det ofta färre än tio timmar per vecka. Så många som var sjätte elev har inget skolbibliotek alls att tillgå. Regeringen har stärkt kraven på detta i skollagen; men det är stor skillnad på att skriva lagtexter och att sedan göra verklighet av dem. Herr talman! Sverige behöver ett läslyft. Det måste börja i skolan. Miljöpartiet föreslår en riktad satsning på utveckling av svenska skolan genom samlade insatser som skapar förutsättningar för lärares kompetens-, yrkes-, och löneutveckling. Det är en långsiktigt hållbar satsning som innefattar både stat och kommun, i samverkan. Gemensamt för de länder som har de mest framgångsrika skolsystemen är att lärarna får regelbunden och kvalitativt bra kompetensutveckling. Tillgången på välutbildade lärare är en av de viktigaste förutsättningarna för framtidens skola. Att vara en del av kunskapsutvecklingen i skolan bör på sikt bli en integrerad del i varje lärartjänst. Varje lärare ska få kontinuerlig påfyllning av ny kunskap genom hela sitt yrkesliv utan att behöva gå ned i lön eller bekosta vidareutbildningar själv. Miljöpartiet satsar därför 5 miljarder de kommande tre åren och därefter årligen 3 miljarder på lärarnas samlade kompetens-, yrkes- och löneutveckling. Herr talman! När det gäller den högre utbildningen är kvaliteten A och O. Satsningar på kvalitet i den högre utbildningen har uteblivit under alliansregeringen. Det system som regeringen påtvingat Högskoleverket för kvalitetssäkring av högre utbildning har så stora brister att Högskoleverket nu utesluts ur den europeiska kvalitetsorganisationen. Som ett led i att öka kvaliteten i den högre utbildningen vill vi ha en undervisningsgaranti om minst tio undervisningstimmar per vecka. Det kan inte vara rimligt med bara några undervisningstimmar per vecka i den högre utbildningen. När utbildningen håller högre klass, när lärare har fler timmar med studenterna och när studenternas praktiska förutsättningar förbättras då växer även kunskapen i takt med studieresultaten. Så stärker vi kvaliteten i den högre utbildningen. För detta avsätter vi 500 miljoner år 1, 1 miljard år 2 och 1 ½ miljard år 3. Ett annat led i att lyfta kvaliteten i grundutbildningen är att öka forskningsanknytningen. Just därför satsar vi i vår budget 150 miljoner kronor på att stärka forskningsanknytningen i grundutbildningen, fördelat till lärosätena via forskningsanslaget. Herr talman! En annan viktig fråga är resursfördelningen till högre utbildningen. Resursfördelningssystemet ska främst stimulera hög akademisk kvalitet, inte främst stor genomströmning av studenter, som det ser ut i dag. Miljöpartiet föreslår därför att resursfördelningssystemet för utbildning på grundnivå och avancerad nivå ska göras om. En öppen värld är en bättre värld. Med utgångspunkt i det är det självklart för Miljöpartiet att se internationella studenter som någonting positivt. Tyvärr har regeringens politik gått i motsatt riktning. I och med att det införts avgifter på svenska högskolor för utländska studenter har antalet studenter utifrån minskat, och det innebär att våra studenter får mindre impulser utifrån. Den högre utbildningen tappar därmed i kvalitet. Ett Sverige som stänger sig för omvärlden förlorar vi alla på. Med införandet av studieavgifter tar Sverige ett steg bort från internationellt samarbete och kontakter med omvärlden. Vad vi behöver är mer öppenhet, inte avgifter. Därför avsätter Miljöpartiet 300 miljoner årligen för att garantera en avgiftsfri högskola i Sverige. Med det sagt, herr talman, yrkar jag bifall till våra reservationer 4 och 5.

anf.158 Björn Söder (SD):

Herr talman! Svensk skola står i dag inför en rad olika utmaningar. Från att en gång ha varit en skola i världsklass har den svenska skolan resultat som drastiskt försämrats de senaste tjugo åren. Tidigare talare har nämnt att så sent som i dag kom det nya mätningar som visar att den negativa trenden, med något undantag, fortsätter. Samtidigt har skolan blivit stökigare, otryggare och segregerad. Vi sverigedemokrater vill förändra detta och i stället se en skola som kännetecknas av trygghet och studiero, men också av kunskapsförmedling, förbättrade studieresultat och ordning och reda. Vi vill se en skola som genomsyras av demokratiska värden och respekt för andras åsikter, en skola där kritiskt och konstruktivt tänkande stimuleras och uppmuntras, inte bestraffas. Vi har föreslagit en ökad resurstilldelning och en rad genomgripande reformer för att svensk skola åter ska bli en skola i världsklass. I vårt budgetförslag ville vi utöka anslagen till skolan med drygt 2,6 miljarder kronor i jämförelse med regeringen. Tyvärr har vi inte fått gehör för dessa satsningar, och taket för utgiftsområdet är redan fastställt. Beklagligt, anser vi, men jag vill ändå passa på att lyfta några av Sverigedemokraternas åsikter och satsningar på området. Herr talman! Kommunaliseringen har lett till att dagens skola blivit alltmer ojämlik och segregerad. Det går inte att komma ifrån att den kommunala ekonomin spelar en avgörande roll för tilldelningen av resurser till skolan, där en rik kommun med bra skatteunderlag har helt andra förutsättningar än en utflyttningskommun med ett sviktande skatteunderlag. Detta innebär således att barn får olika kvalitet på sin utbildning beroende på var i landet de bor. Att tala om en likvärdig skola i en sådan situation är inte hållbart. Till detta kommer att kvaliteten i den svenska skolan försämrats avsevärt. För att komma till rätta med dessa problem och skapa en likvärdig skola över hela landet vill vi sverigedemokrater åter låta staten ta över huvudmannaskapet för den svenska skolan. Herr talman! För att komma till rätta med de problem som den svenska skolan brottas med vill vi förutom att förstatliga skolan ta fasta på friskolereformens ursprungliga intentioner och i likhet med det system som råder i Finland skapa ett friskolesystem där det måste finnas ett påvisbart behov av den utbildning som en friskola avser att ge - en viss pedagogisk profil, språkinriktning och så vidare - för att en friskola ska få tillstånd att starta upp sin verksamhet. Det handlar inte om att vara för eller emot friskolor utan om att hitta en väl fungerande balans, vilket vi inte har i dag. Det fria skolvalet och friskolereformen har kommit att innebära både för- och nackdelar för den svenska skolan. Friskoleförespråkare nämner ofta bara fördelarna, utan att ta upp de mycket allvarliga, och numera uppenbara, bristerna och nackdelarna. En av nackdelarna som Lärarförbundet nämner är att elever drabbas hårt om friskolor går i konkurs, något som kommer att bli aktuellt när elevantalet minskar kommande år samtidigt som vi har en kraftig ekonomisk recession i Europa. Herr talman! När friskolorna började etableras var den vanligaste ägarformen stiftelse eller ekonomisk förening, och ofta fanns det bara en ägare till varje friskola. De senaste åren har det dock blivit allt vanligare att friskolor drivs i aktiebolagsform inom större koncerner, vilka inte alltid har utbildning som sin kärnverksamhet. Frågan om friskolor ska få ta ut vinst ur sin verksamhet har kommit att bli alltmer omdebatterad, detta inte minst sedan flera larmrapporter har visat på svåra missförhållanden i friskolor som tillåter detta. Lärarförbundet skriver att det är "förekomsten av vinst som sänker lärartätheten", varpå det konstateras att friskolor som tillåter uttag av vinst bland annat har lägre lärartäthet och högre andel obehöriga lärare. Sverigedemokraterna vill ta fasta på dessa åsikter och håller med om att skolsystemets resurser ska användas till att höja kvaliteten i skolorna och inte delas ut som vinst. Svensk skola är på väg att förvandlas till en miljardindustri där företag satsar pengar och tar hem vinster som i vilket annat företag som helst, bland annat genom lägre lärartäthet och högre andel obehöriga lärare. Dessa vinster flyttas alltsomoftast också utomlands. Vi anser dock inte att skolan kan betraktas som vilket annat företag som helst. Vi menar att det går alldeles utmärkt att driva friskolor utan att ta ut vinst. I vårt grannland Finland, som till skillnad från Sverige ligger i den absoluta toppen när det gäller elevers skolresultat, är det inte tillåtet att ta ut vinst. Även i Danmark och Norge är det förbjudet för en privatskola att drivas i syfte att erhålla ekonomisk vinst. Vi menar att Sverige bör följa den linje som gäller i övriga Norden, där friskolor inte får ta ut några vinster ur sin verksamhet. Herr talman! Dagens skola kännetecknas av att elever förväntas lära sig på egen hand genom att själva söka information. Traditionella prov ersätts med redovisningar och olika typer av grupparbeten samtidigt som det blir allt viktigare att lärandet måste vara roligt. Lärarrollen har kommit att undermineras och i allt större utsträckning enbart utgöra en organisatorisk funktion som ska uppmuntra fria studier och fritt forskande. För de elever som tidigt kan ta ansvar, som kommer från studievana hem och som är studiemotiverade, kan dessa studiemetoder fungera väl. Den kravlösa skolan riskerar dock att missgynna i första hand studiesvaga elever och elever med särskilda behov, eftersom dessa oftare behöver tydliga ramar och mål samt extra hjälp för att kunna prestera. Herr talman! Otryggheten och den psykiska ohälsan bland våra elever är alarmerande. För att bekämpa detta och för att avlasta lärarkåren, som i dag alltför ofta tvingas ägna tid åt andra saker än ren kunskapsförmedling, vill vi sverigedemokrater genomföra en satsning på fler vuxna i skolan i form av framför allt fler skolsköterskor, skolpsykologer och kuratorer. Mobbning, sexuella trakasserier och utanförskap ska motverkas genom ett aktivt agerande av lärare och skolledning. Vi vill samtidigt betona föräldrarnas ansvar för sina barns uppfostran. Det är därför av största vikt att även föräldrarna görs delaktiga i detta mycket viktiga arbete. Skolan är en arbetsplats och eleverna har rätt att kräva en väl fungerande arbetsmiljö. Som ett led i detta menar vi sverigedemokrater att elever som inte fungerar i skolsituationen ska kunna omplaceras. Denna möjlighet finns i dag men används alltför sällan. Vi menar att det ska vara regel och inte undantag att flytta på elever som inte fungerar i skolsituationen. Vi vill på sikt införa någon form av specialklasser som elever med manifesta sociala problem kan hänvisas till för kortare eller längre perioder, detta för att på ett rimligt sätt påverka och korrigera dessa elevers beteenden genom att ge dem rätt stöd, samtidigt som övriga elever ges möjlighet till en trygg och lugn tillvaro med studiero i skolan. För dessa ändamål har vi föreslagit resursförstärkningar med 125 miljoner kronor för nästa år och drygt 1,5 miljarder under budgetperioden. Herr talman! För att kunna bli en naturlig del av det svenska samhället krävs goda språkkunskaper. Det är därför av stor vikt att samtalsspråket under skoltid, med undantag för språklektioner och skolor för nationella minoriteter, alltid är svenska. Språkets roll som kulturbärare och länk mellan generationerna kan knappast överskattas. Därför bör skolan erbjuda undervisning i lokal dialekt och folkmål, antingen inom ramen för den ordinarie svenskundervisningen eller som tillvalsämne. Skolorna bör också generellt förstärka undervisningen i svenska med ett särskilt fokus på elever med svagare kunskap i svenska språket. Därför har vi i vårt förslag avsatt 100 miljoner kronor för nästa år och ytterligare 1,2 miljarder för resterande budgetperiod för en kunskapssatsning med fokus på det svenska språket. Modersmålsundervisningens effekter för inlärning av det svenska språket är tveksamt och främjar definitivt inte assimilationen till det svenska samhället. Därför anser vi inte att kommunerna eller staten ska stå för dessa kostnader. Det är helt enkelt ett intresse för den enskilda familjen och bör finansieras av densamma. För närvarande är det i princip kommunerna som finansierar modersmålsundervisningen, men vi har föreslagit att skollagen ska ändras så att ingen tvingande lag föreskriver obligatorisk modersmålsundervisning med undantag för de nationella minoritetsspråken. Herr talman! Förutom de nämnda viljeinriktningarna och satsningarna har vi sverigedemokrater förslagit satsningar för att stärka och effektivisera studievägledning i såväl grund- och gymnasieskolan som på komvux för att därigenom skapa högre grad av matchning. Vi har även förslagit en matreform för att höja kvaliteten på skolornas mat. Totalt sett har vi föreslagit en satsning på 2,6 miljarder kronor mer än regeringen för nästa år. Under hela budgetperioden har vi sverigedemokrater föreslagit nästan 20 miljarder mer än regeringen. Genom att göra de omprioriteringar och nya satsningar som vi föreslår kan vi rusta den svenska skolan och komma till rätta med de problem som vi i dag brottas med.

anf.159 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Många som i dag är arbetslösa saknar grundläggande utbildning från grund- eller gymnasieskolan. Samtidigt krävs ofta minst gymnasieutbildning för att få ett arbete, och det är även nödvändigt för att vidareutbilda sig på yrkeshögskola eller universitet. En gymnasieexamen eller motsvarande har blivit en nödvändig förutsättning för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Därför söker nästan alla ungdomar vidare till gymnasieskolan efter grundskolan. Men högerregeringens politik har gjort det svårare att utbilda sig. Genom att höja gränsen för behörighet på olika nivåer är det färre som blir behöriga att läsa vidare. Utbildningsnivån kommer därför att sjunka. Alla utbildningar ger inte heller de kunskaper som är nödvändiga för att etablera sig i samhället och på arbetsmarknaden. Många av de här problemen skulle kunna minska om grundskolan och gymnasieskolan vore mer rättvis. I en skola som kan anpassa undervisningen efter elevens förutsättningar och behov kan fler elever få bättre kunskaper. För att skolan ska bli bättre på att möta varje enskild elevs behov måste vi ersätta den kommunala skolpengen och skolvalet med resurser efter behov och närhetsprincip. Det behövs också en upprensning bland de företag som driver skolor för att tjäna pengar. Vi måste stoppa det vinstslöseri som nu senast uppgick till drygt 2 miljarder skattekronor, något som motsvarar 4 000 lärare. En sådan reform tar många år att genomföra. Hittills har vi bara tagit ett steg på vägen mot en reform genom att riksdagen har fattat beslut om att utreda de senaste decenniernas skolreformer som har skapat de problem med bristande likvärdighet som skolan brottas med. Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan riksdagen beslutade om det här, men ännu har regeringen inte förmått att tillsätta utredningen. Till utskottet sade Jan Björklund tidigare i år att det skulle expedieras i december. Nu är vi där. Men, som sagt, ingenting har kommit från regeringen. Utbildningsministern har inte heller behagat att delta i den här debatten. Men en framtida reform hjälper inte dem som redan har lämnat skolan eller snart kommer att göra det utan en fullständig utbildning. För att snabbt åtgärda det och ge fler människor ökad frihet och valmöjligheter på arbetsmarknaden föreslår vi en gymnasiegaranti som innebär att alla ska ha rätt till gymnasieutbildning innan man fyller 25 år. Den ska kunna ges antingen inom den kommunala vuxenutbildningen eller på folkhögskola. Herr talman! Kunskapsskillnaderna ökar i den svenska skolan. Elevernas bakgrund får allt större betydelse för deras prestationer och lärande. De internationella mätningarna som genomförs med jämna mellanrum visar tydligt att svenska skolor blir sämre och sämre på att kompensera för elevernas skiftande förutsättningar. I dag presenterades Timss och Pirls, och de bekräftar återigen att elever med välutbildade föräldrar presterar bättre än elever som har föräldrar med lägre utbildning. Målet att den svenska skolan ska vara likvärdig blir alltmer avlägset. Tidigare i år visade Skolverket statistik på tydliga skillnader i elevernas resultat beroende på kön, etnisk bakgrund och föräldrarnas utbildning, där skillnaderna var störst mellan elever med låg- respektive högutbildade föräldrar. Elevernas bakgrund är inte en förklaring till skillnader i skolresultat. Det är känt sedan länge att klass, etnicitet och kön i sig inte utgör ett hinder för inlärning. Skillnaderna i skolresultat visar att skolan fortfarande inte kompenserar tillräckligt för sociala skillnader eller andra bakgrundsfaktorer hos eleverna. Undervisningen anpassas helt enkelt inte till alla elever. Elevers olika bakgrund gör att de delvis har olika behov. Dessa olika behov måste tillfredsställas i långt större utsträckning än vad som är fallet i dag. Elevernas olika behov av undervisning gör att det behövs olika mycket ekonomiska resurser. Skolor där många elever har stort behov av stöd och hjälp har större kostnader och kräver högre anslag. Trots att nuvarande system med skolval och skolpeng har funnits i snart 30 år har kommunerna inte insett att eleverna är olika. Staten måste därför ta över ansvaret och införa tydliga kriterier för hur resurserna till skolan ska fördelas. En viktig faktor för elevernas resultat är lärarna. Den senaste veckan har vi hört om växande grupper på förskolan. Detsamma gäller fritidshemmen och skolorna. Om man menar allvar med att vilja höja resultaten måste lärarna ha bättre förutsättningar att ägna sig åt eleverna och undervisningen. Vi föreslår ett särskilt statsbidrag för att öka lärartätheten med 6 000 lärare de kommande åren. Dessutom föreslår vi en extra förstärkning av resurserna till skolor med särskilt stora behov om 3 miljarder kronor. Herr talman! Antalet barn i fritidshemsgrupperna ökar dramatiskt varje år och har gjort så de senaste 20 åren. Jag vet inte hur många gånger som jag har sagt just det i denna talarstol, men ingenting tyder på en förändring. Sedan högerregeringen tillträdde har den negativa utvecklingen tvärtom accelererat. Arbetsmiljön är helt oacceptabel för både barnen och fritidspedagogerna. Det måste göras tydligare att det krävs vissa förutsättningar för att verksamheten ska kunna hålla godtagbar kvalitet. Om inte staten tar initiativet är chansen liten att det någonsin kommer att bli bättre för barnen på fritidshemmen. Vi satsar därför 750 miljoner 2013 till personalförstärkning på fritidshemmen så att det blir färre än 30 barn i den genomsnittliga barngruppen. Det innebär en bättre arbetsmiljö för både anställda och barn. Möjligheterna att bedriva en meningsfull verksamhet förbättras också, vilket är bra för barnens lärande och utveckling. Vårt mål är att grupperna inte ska vara större än 20 barn, och det ska vara minst två pedagoger. Herr talman! I dag har de flesta barn rätt att gå i förskola, i alla fall de barn som har föräldrar som jobbar dagtid. Många föräldrar jobbar dock på kvällar, nätter och helger, och de blir allt fler. Vänsterpartiet vill genomföra reformer för att öka tillgängligheten och kvaliteten inom förskola och fritidshem. Därför föreslår vi bland annat att det införs en skyldighet för kommuner att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. I våras tog riksdagen ett viktigt steg när vi beslutade att regeringen skulle återkomma med förslag om stimulansbidrag till kommunerna för barnomsorg på obekväm arbetstid. Regeringens satsning är dock inte tillräcklig. Vi vill gå längre än regeringen, så vi lägger ytterligare drygt 1,8 miljarder kronor. En utbyggd förskola och barnomsorg är en förutsättning för hög sysselsättning. Alla barn bör ha möjlighet att gå i förskola eftersom det är ett bra stöd i deras utveckling. Vi i Vänsterpartiet menar att förskolan ska vara avgiftsfri, tillgänglig och likvärdig för alla. Därför vill vi på sikt införa en avgiftsfri allmän förskola. Som ett första steg anslår vi stimulansmedel så att barn till arbetslösa och föräldralediga får rätt till minst 30 timmars vistelsetid per vecka i förskolan. Herr talman! När det nuvarande resurstilldelningssystemet för högskolans grundutbildning utvecklades var normen att alla studenter skulle ha minst nio timmars undervisning per vecka. Vi vet dock att detta inte uppnås. Det gäller särskilt utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik. För lite undervisning leder till sämre utbildning. Det handlar inte bara om antalet undervisningstillfällen utan också om formerna för undervisningen. Mycket av undervisningen bedrivs i form av föreläsningar. Det måste också finnas utrymme för mer resurskrävande undervisningsformer som seminarier, problembaserat lärande, enskild handledning och handledning i grupp och så vidare. Anslagen till högskolan måste därför bli större. Nio timmars undervisning per vecka måste vara botten, inte toppen. Herr talman! Att finansiera sina studier på forskarutbildningen med stipendier innebär en rad nackdelar för den enskilde doktoranden. En av de mer allvarliga konsekvenserna är att dessa doktorander inte har rätt till någon inkomstrelaterad ersättning vid sjukdom, föräldraledighet eller arbetslöshet. Dessutom räknas inte stipendiefinansierade studier som överhoppningsbar tid av Försäkringskassan, vilket gör att dessa doktorander inte har någon vilande SGI. Stipendierna räknas inte heller som pensionsgrundande inkomst. Högskolorna kan inte teckna försäkringar för stipendiater. Stipendier berättigar inte heller till den automatiska övergång till doktorandtjänst som sker för doktorander med utbildningsbidrag när två år återstår av utbildningen. Vår bestämda mening är att stipendier inte är en acceptabel finansieringsform för forskarstuderande, dels med hänvisning till den sociala och ekonomiska otrygghet det leder till, dels för att bristen på regler gör det alltför lätt att missbruka dem. Det finns inget att invända mot att stipendier används till särskilda kostnader i samband med forskarstudier, såsom resor och utrustning. Däremot ska de inte användas till de forskarstuderandes levnadsomkostnader. Därför bör det inte vara tillåtet att finansiera doktorander med stipendier. Vi vill förbättra villkoren genom fler doktorandanställningar. I denna del hänvisar vi till vårt särskilda yttrande. Låt mig avslutningsvis använda en minut till att bemöta det Björn Söder sade i talarstolen om modersmål. Han var tveksam till att modersmålet kan ha någon positiv inverkan på det svenska språket. Om Björn Söder läser lite forskning kanske det klarnar för honom så att han inser vilken stor betydelse modersmålet faktiskt har.

anf.160 Tomas Tobé (M):

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Låt mig efter att ha lyssnat på företrädarna för oppositionen säga till alla lärare, elever och föräldrar som tittar på denna debatt: Även om det finns många utmaningar i svensk skola ser Alliansen också att det finns bra skolor i Sverige. Det finns engagerade lärare i Sverige som gör sitt allra yttersta för att vi ska ha en bra undervisning i Sverige. Vi ser det och tycker att det är viktigt att tala väl om svensk skola. Jag vill gärna påminna oppositionsföreträdarna om att det kan vara välkommet framöver. När man i dag träffar många av dem som jag nämnde nyss ser man att många av de reformer som Alliansen förberedde under den förra mandatperioden nu börjar bli verklighet och märkas. Låt mig också vara rak och ärlig och säga att alla detaljer i alla reformer kanske inte har ett hundraprocentigt stöd överallt, men det är tydligt att alla märker av att Sverige äntligen har fått en regering som för en aktiv utbildningspolitik. Vi har brutit med en politik som i ett decennium - egentligen längre - misskötte sitt kunskapsuppdrag och passivt valde att inte göra något. Det är det vi till stor del betalar priset för just nu. Det är nu som vi kan se att en ung kille eller tjej som går i nian börjar fundera på vad han eller hon ska göra, vad han eller hon ska välja bland gymnasieskolans nya program och inriktningar. Det är ett val i en ny gymnasieskola - en gymnasieskola som Sverige hade behövt för länge sedan. Nästa vecka kommer elever i årskurs 6 att få betyg för första gången. Det är en stor men absolut nödvändig förändring för många. Nya moderaterna och Alliansen är övertygade om att det är bara när vi sätter fokus på kunskap som vi kan vända den trend av sjunkande resultat som vi ännu inte har sett slutet på. I dag befästes den bilden ytterligare när nya internationella studier kom och Timss och Pirls publicerades. Vi kan se att svenska elevers resultat i läsning och matematik fortsätter att försämras, om än inte lika mycket som i tidigare mätningar. Det finns också ljusglimtar. Eleverna i årskurs 4 förbättrar sina resultat i naturvetenskap jämfört med 2007, och deras resultat i matematik sjunker inte som tidigare. Det är bra. Jag tror att det i grunden finns mycket av det ramverk som krävs för att vi ska kunna uppnå en långsiktigt bra utveckling av svensk skola. Men det kanske inte är i skollagens paragrafer eller formuleringar som skolresultaten skapas, utan i mötet mellan läraren och eleven. I den här budgeten, vår sjunde gemensamma alliansbudget, fortsätter vi därför att sätta fokus på dem som gör störst skillnad, nämligen lärarna. Vi har lovat att återupprätta läraryrkets status, och vi har lovat bli bättre på att se alla de fantastiska lärare som med kompetens och engagemang lyfter och utvecklar sinnena hos barn, elever och studenter varje dag. Utgångsläget när vi inledde vårt arbete var inte särskilt bra. Söktrycket till lärarutbildningen hade minskat konstant sedan 80-talets början. Nu, år 2012, har det äntligen vänt och söktrycket har ökat, och det välkomnar vi. Antalet sökande till regeringens nya lärarutbildning har ökat med 20 procent. Låt oss vara glada för det, och låt oss lyfta upp det oftare. Om det visar sig vara en ihållande trend är det ett viktigt besked om att läraryrkets status kan vara på väg att återupprättas. Herr talman! Låt oss aldrig glömma bort att det var när politiken stod och tittade på som lärarnas status urholkades. Man skulle kunna uttrycka det som att många satt på avbytarbänken när lärarnas löner halkade efter i förhållande till andra akademikers. Någon kanske invänder och hävdar att lärarlöner inte är något som vi kan eller ska fatta beslut om i Sveriges riksdag. Det är rätt, men om man vill kan man välja att ta ansvar för att ge förutsättningar för bättre karriärvägar för lärare och en rimlig löneutveckling. Det kan göras från kommuner eller från fristående skolor som arbetsgivare. Det kan också göras från regering och riksdag. I denna budget aviserar Alliansen att vi vill skapa karriärtjänster för lärare. Dessutom är vi beredda att från staten finansiera höjda löner. Det kan handla om 5 000 eller 10 000 kronor mer i lön. När reformen så småningom är fullt utbyggd handlar det om hela 880 miljoner om året i satsning på höjda lärarlöner. Det är inte bara ett välkommet initiativ. Jag vågar hävda att det kommer att vara helt avgörande för svensk skolas framtid. Om vi ska kunna rekrytera och behålla bra lärare och därmed höja skolresultaten kommer vi att behöva erbjuda en attraktiv lön och en attraktiv karriärmöjlighet. Jabar Amin lyfte upp frågan om lärarfortbildning. Jag håller med om det. Det är oerhört viktigt att det som Alliansen har satt på plats med Lärarlyftet behöver fortsätta och utvecklas. Det är viktigt att vi i utbildningsutskottet, där vi i bred enighet har gått fram med lärarlegitimation, väljer att vårda den reformen. Det är också viktigt att följa upp den utredning som har aviserats från regeringen för att minska den administrativa bördan för lärare. Det handlar om att inte för en sekund släppa arbetet med att återupprätta lärarnas status i svensk skola. Herr talman! I denna debatt har företrädare för Socialdemokraterna och andra försökt att ge en bild av att det förs en politik som handlar om sänkta utbildningsambitioner. Låt mig därför passa på att redogöra för vad som gäller i verkligheten. Sedan 2006 har Alliansen ökat budgeten för detta utskotts beredningsområde med 6,8 miljarder. Det är riktiga miljarder som är fullt finansierade och förhandlade mellan fyra borgerliga partier. Det handlar inte om tomma oppositionsmiljarder som bara finns på papperet och som inte har något regeringsunderlag bakom sig. När vi ändå talar om att ta ansvar och finansiera förslag är det många med mig som undrar hur Socialdemokraterna har tänkt finansiera sitt förslag om att minska klasstorlekar på lågstadiet. Mindre klasser kan vara en viktig fråga på en del skolor, men i dag behandlar vi de olika budgetalternativen. Då är Ibrahim Baylan, Socialdemokraterna, oss svaret skyldig. Erkänn. Det kanske gick lite för fort när detta förslag arbetades fram. En enkel bedömning av förslagen som kan göras genom att beräkna vilka kostnader det handlar om visar att förslaget är underfinansierat med en hel miljard. För det första verkar ni ha glömt att färre barn i varje klass betyder fler klasser. För det andra kräver fler klasser fler klassrum att sitta i. För det tredje behöver undervisning behöriga lärare - fler än bara klassläraren. Jag vill uttrycka det som att det blir ganska tydligt att det bakom Socialdemokraternas så kallade ambitioner inte bara står ett ofärdigt alternativ till Alliansen utan direkt ofärdiga förslag. Det duger inte om man menar allvar med att man vill ta ansvar för Sverige och föra en ansvarsfull utbildningspolitik. Vi går tillbaka till Alliansens utbildningsambitioner. Jag vill särskilt lyfta upp att det är glädjande att vi nu gör stora satsningar på vuxenutbildningen. De kommande åren handlar det om 35 000 nya platser. Det tror jag är viktigt i den oroliga tid vi har nu när många förlorar arbetet och behöver ställa om för att kunna gå vidare till andra arbeten. Då kan vuxenutbildning vara något oerhört centralt. Det är så vi i Alliansen har sett på vuxenutbildningen. Det handlar om att försöka få en bra matchning mot arbetsmarknaden och att den ska följa läget i konjunkturen. Avslutningsvis kan jag notera att när budgeten på detta område lades fram var det vissa som mycket upprört konstaterade att det satsades alldeles för mycket i denna budget. Det var alldeles för många investeringar i Sverige som gjordes i denna budget. I det allvarliga läge som vi befinner oss, när vi vet att Sverige är så oerhört beroende av efterfrågan från andra länder på varor och tjänster, känns det mycket glädjande att vi har en budget i dag som innebär investeringar i järnväg och i ett bättre företagsklimat och att det förs en aktiv arbetsmarknadspolitik. Till glädje för mina alliansvänner här i utskottet innebär budgeten framför allt att det satsas ordentligt på utbildning och forskning. Det, mina vänner, är att ta ansvar för Sverige. (Applåder) I detta anförande instämde Michael Svensson och Ann-Britt Åsebol (båda M) samt Yvonne Andersson (KD).

anf.161 Ibrahim Baylan (S):

Herr talman! Tomas Tobé efterlyser beröm för lärarna. Beröm ska lärarna ha. Beröm ska de många engagerade rektorer som vi har i våra skolor ha. Men det är svårt att ösa beröm över de förutsättningar de får av den förda politiken. Det är trots allt denna riksdag och den nuvarande regeringen som lägger fram ramarna och ser till hur förutsättningarna ser ut. Tomas Tobé säger: Vi för en aktiv politik. Ja, låt mig nämna några av de saker som är aktiv politik. Med ett budgetutrymme på 23 miljarder väljer den högerregering som vi har i dag att prioritera en bolagsskattesänkning på 16 miljarder, varav nettoutgiften blir 8 miljarder. Samtidigt ser vi att inte ens en tiondel av detta investeras i den svenska skolan. Om det hade varit så att utvecklingen i den svenska skolan hade gått åt rätt håll, om det hade varit så att fler elever nådde behörighet, och om det hade varit så att fler elever blev bättre på att läsa och förstå vad de läser, då hade det varit en logisk budget att lägga fram. Men nu är det tyvärr inte så, Tomas Tobé. Det är klart att man kan sticka huvudet i sanden och säga att det kunde ha varit värre och att det kanske vänder om 15 år. Men om man som vi besjälas av idén att det går att göra någonting nu och att det handlar om att kunna vända, då måste man våga prioritera och våga investera. Vi har presenterat våra investeringar. Sveriges skolor har inte brist på lokaler, Tomas Tobé. De har tillräckligt med lokaler. Men de har inte särskilt många lärare. Vi behöver fler lärare och mindre klasser. Mot denna bakgrund vill jag ställa en fråga till Tomas Tobé. På vilket sätt är er aktiva politik bra när ni i ert budgetalternativ har sparat 675 miljoner på gymnasieskolan i år och aviserar ytterligare en besparing på 1 360 000 000 kronor år 2014? På vilket sätt ger det lärarna bättre förutsättningar att klara av sin uppgift?

anf.162 Tomas Tobé (M):

Herr talman! Låt mig direkt svara Ibrahim Baylan i denna del. Vi har under detta år inför denna budget lyssnat mycket på skolsektorn. Låt mig vara rak med att vi också har fört en diskussion om den nya gymnasieskolans förutsättningar. I denna budget aviseras 895 miljoner. Många samtal har förts med SKL och med skolsektorn. Vi är mycket angelägna om att detta ska fungera. Vi trodde att vi hade haft större effektiviseringsvinster med den nya gymnasieskolan, det ska jag ärligt säga. Men vi är angelägna om att detta ska fungera. Därför lägger vi in dessa förutsättningar. Jag tycker att det är lite modigt av just Ibrahim Baylan att tala om att man ska ge ökade förutsättningar för skolan och lärarna att kunna utföra sitt uppdrag. De har åtminstone 6,8 miljarder i ökade förutsättningar jämfört med vad som gällde 2006. Herr talman! Jag tycker inte heller att jag ska behöva berätta för Ibrahim Baylan att även Socialdemokraterna föreslår en stor sänkning av bolagsskatten. Den är givetvis inte lika stor som regeringens. Men vi tycker att detta i grunden är oerhört viktigt. Jag försökte i mitt anförande tidigare redogöra för att Sverige är oerhört beroende av efterfrågan på varor och tjänster. Där är bolagsskattefrågan oerhört viktig för att vi ska ha företag och jobb för att kunna finansiera vår gemensamma välfärd. Det är detta som vi kommer tillbaka till när det gäller finansieringen. Vi har en sammanhållen politik som gör att vi kan finansiera historiska investeringar i svensk skola. Det som Socialdemokraterna än så länge har presenterat i budgetalternativet i dag är ett ofärdigt förslag när det gäller mindre klasser. Vi vet vad det innebär när Socialdemokraterna själva sitter med makten, antingen i regering eller för den delen i dag kommunalt i Göteborg och Malmö. Det innebär mindre pengar per elev än vad som satsas i alliansstyrda kommuner.

anf.163 Ibrahim Baylan (S):

Herr talman! Tomas Tobé verkar vara felinformerad. Det stämmer att vi sänker bolagsskatten med ungefär lika mycket som avskaffandet av de så kallade räntesnurrorna drar in, det vill säga att effekten är noll. Inget av budgetutrymmet går till detta. Det är viktigt att ge företagen goda förutsättningar. Men i det läge som vi befinner oss, där vi har en allt högre ungdomsarbetslöshet och där allt fler människor varslas, är det kanske andra saker som man borde prioritera. I ett läge när skolresultaten sjunker och allt fler elever inte når upp till målen kanske man borde prioritera investeringar i den svenska skolan. Det är precis det vi gör, och vi finansierar det genom att inte godta den gigantiska skattesänkning som denna regering har lagt fram förslag om till riksdagen - 8 miljarder kronor i nettosänkning till bolagssektorn. Hade det varit så att allt annat hade funkat, då hade man kunnat säga att det kanske finns anledning att göra detta långsiktigt. Men på kort sikt är det mycket få ekonomer som tror att det hjälper för att häva arbetslösheten eller för den delen för att häva den lågkonjunktur som vi är mitt inne i. Vi väljer att investera 3 miljarder i skolan. Nu säger Tomas Tobé att det är för lite. Ja, det kan man tycka. Men om jämför med en besparing på 1 360 000 000 kronor blir det ändå en ganska stor skillnad. Det blir ganska tydliga alternativ. Det räcker inte med att prata fint. Det räcker inte med att stå i talarstolen och slå sig för bröstet och säga att man gör allting bra. Ni har regerat i sex år. De tioåringar som har mätts i den senaste undersökningen från Pirls när det gäller läsfärdighet har gått hela sin skoltid under den borgerliga regeringens tid. Försök inte skylla detta på Socialdemokraterna. Försök inte skylla detta på kommuner i Malmö eller i Göteborg. Vi har en generell nedgång i den svenska skolan. Se detta, ta ett ansvar, ompröva politiken och se till att göra någonting i stället för att hela tiden skylla ifrån er. Det duger inte, och det hjälper inte en enda elev.

anf.164 Tomas Tobé (M):

Herr talman! Jag vet inte riktigt vem det är som skyller ifrån sig här i dag. Jag tror att de allra flesta som lyssnar på denna debatt kan förstå att när man inför en ny lärarutbildning tar det en viss tid innan dessa lärare finns i svensk skola. När vi till exempel inför betyg från årskurs 6, vilket kommer att ske i år, tar det en viss tid innan det och alla de olika reformer som jag tidigare har redogjort för kommer att ge resultat i svensk skola. Det kan jag tycka är frustrerande. Jag är inte så bekymrad över att det var just Socialdemokraterna som förde en passiv politik och inte gjorde någonting under decennier. Det som jag är bekymrad över är att vi fortfarande har stora utmaningar i svensk skola. Det är därför som vi i Alliansen nu lägger fram vår sjunde gemensamt finansierade budget med stora satsningar på lärare. Vi lyssnar också på en del av den kritik som har kommit och återger en del pengar till gymnasieskolan eftersom vi värnar mycket om våra reformer. Men jag tycker ändå att det är tråkigt att det i debatten och i de alternativ som ligger på riksdagens bord är mycket av oppositionsmiljarder. Det är inte ordentligt finansierat. Ni talar egentligen inte om de ordentliga utmaningar som svensk skola har. Det handlar om att vi måste se till att följa upp mer och att vi måste hitta bättre system för att lärare ska kunna få tid med eleven. Det handlar inte om att lägga fram ofärdiga förslag, och det är det som Socialdemokraterna än så länge har presenterat.

anf.165 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Tomas Tobé säger att man har fört en aktiv utbildningspolitik. Jag kan ge honom rätt i det. Det är en aktiv utbildningspolitik för att öka kunskapsklyftorna och därmed också klassklyftorna i samhället. Enligt den senaste mätningen från Timss och Pirls kunde vi se att Norge har ganska stora framgångar i den mätningen jämfört med hur det ser ut för Sverige. De har färre nationella prov. De har senare betyg. Och de har en rödgrön regering. De satsar på lärandet och sätter fokus på det. Det kan vi inte riktigt se i svensk skola, där lärarna ägnar en ganska liten del av sin tid åt undervisning och lärande. Här använder i stället regeringen våra gemensamma skattepengar för att de mest välbärgade ska kunna köpa sig en bättre utbildning för sina barn genom att göra avdrag för RUT. Här rycker man på axlarna åt det vinstslöseri som vi har. Man tillåter att riskkapitalbolagen roffar åt sig 2 miljarder skattekronor som var ämnade för skolan och för eleverna. Trots att vi har ett mindre reformutrymme än Tomas Tobés alliansregering lyckas Vänsterpartiet och alla partier på den rödgröna sidan att satsa mer pengar på skolan än vad regeringen gör. Det handlar om prioriteringar och om vad vi satsar på. Ni väljer att satsa på de välbärgades möjligheter att ge sina barn en bra utbildning. Vi satsar på att ge alla barn rätt till en bra utbildning.

anf.166 Tomas Tobé (M):

Herr talman! Jag kanske ska börja med att påminna om att en stor del av förklaringen till att vi har ett reformutrymme i Sverige är att vi har haft en regering som har tagit ansvar för Sveriges ekonomi och som nu kan se till att vi har råd att göra otroligt viktiga investeringar i Sverige. Det är inte en situation som vi ser i så många andra länder ute i Europa, tyvärr. Det kanske kan vara värt att komma ihåg. Jag tycker att det blir i någon mening intressant hur man väljer när det till exempel kommer till likvärdighetsdebatten, som är oerhört viktig och en stor utmaning som är gemensam för de allra flesta partier i utbildningsutskottet. Då väljer man att lyfta ut en reform som handlar om 10 miljarder för 2013, när vi i dag här diskuterar 57 miljarder. Det kan kanske finnas anledning att fundera lite grann på proportionerna, kan jag tycka. Det ska satsas mer på svensk skola, säger man här. Jag är inte särskild förvånad över Vänsterpartiet, speciellt i opposition, alltid kommer att ha fler miljarder än vad regeringen kommer att ha. Här får man ta ett ansvar. Vi har en skola i dag som är kommunaliserad. Då kan vi se hur man väljer att prioritera politiskt. Vi tar ett ansvar för den politik som vi för nationellt. Vi är stolta över att vi ger 6,8 miljarder mer till skolan än vad vi gjorde 2006. Men jag tycker att Rossana Dinamarca kan få förklara varför Vänsterpartiet där ni sitter och har makten och där ni får bestämma, i både Malmö och Göteborg, väljer att ge mindre pengar per elev än vad man gör i till exempel Stockholm?

anf.167 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Tomas Tobé försöker få det till att vi slösar med en massa pengar. Vi har ett mindre reformutrymme, men vi prioriterar på ett annat sätt. Det är det som är min poäng här. Trots att ni har ett större reformutrymme väljer ni att prioritera andra och fel saker. Ni väljer till exempel att välbärgade föräldrar ska kunna ge sina barn en bra utbildning. Vi vill, till skillnad från er, se till att alla barn i svensk skola har rätt till en bra utbildning. Därför lägger vi pengarna i skolan. Vi gör i vår budget en satsning på 6 000 fler lärare i skolan. Då kan man få till det så att lärarna kan ägna sig åt undervisningen, att de kan se varje elev och att de kan ge eleverna det stöd och den hjälp som de har rätt till. Det har blivit en grej att alliansföreträdare pekar på Malmö och Göteborg som dåliga exempel. Men ärligt talat: Ni kan inte slå er för bröstet för de skolor som finns i Stockholm! Om det är någonstans man ser den stora segregationen är det väl ändå här i Stockholm. Denna stora segregation, både i Stockholm och i andra delar av Sverige, beror på att vi har en regering som inte har vågat ta tag i detta. Den utredning som jag hänvisade till tidigare handlar om de stora skolreformerna - något som Skolverket har pekat på år efter år. Det handlar framför allt om det fria skolvalet, som har ökat segregationen. Tomas Tobé! Ni har ansvar för hela skolan. Vi styr från nationellt håll över den svenska skolan. Därför går det inte att bara frånsäga sig detta ansvar genom att säga att det inte funkar än här och än där. I Stockholm funkar det inte heller.

anf.168 Tomas Tobé (M):

Herr talman! Det är korrekt, det som Rossana Dinamarca lyfter upp: Man kan prioritera annorlunda. Vi har från Alliansen försökt hitta en sammanvägd och viktig politik för att nu ta ansvar för Sverige i detta tuffa läge. Vi tror inte att det är rätt väg nu att slå till med kraftiga skattehöjningar just för de unga i dag som har ett arbete eller som vill komma ut i arbete genom att göra det dyrare att anställa unga - särskilt när det är riktat mot tjänstesektorn. Vi tycker att det är viktigt att värna möjligheterna till exportinkomster för Sverige med bolagsskatter. Vi gör stora investeringar i forskning och järnväg, och vi gör satsningar i svensk skola. Det är vårt alternativ, och så har vi valt att prioritera. Rossana Dinamarca tycker inte att vi kan tala om de olika kommuner som vi kan se. Jag vill gärna svara upp mot detta med Stockholm. Jag tror att en av Stockholms absolut största utmaningar handlar om detta med likvärdigheten. Man kommer i ökad utsträckning i Stockholm att behöva rikta mer resurser till de skolor som har större utmaningar. Vi kommer att behöva arbeta mycket mer med lärarhandledare som arbetar med att lyfta resultaten på dessa skolor. Jag kan ta ansvar för detta, och jag kan i någon mening åtminstone hålla hand med Alliansen i Stockholm. Men det är bedövande intressant, eller hur man ska uttrycka det, att varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet ens gör ett litet försök att försvara sina partikamrater i vare sig Malmö eller Göteborg.

anf.169 Roger Haddad (FP):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Andelen elever som våren 2011 lämnade grundskolan och som hade minst godkända resultat i samtliga ämnen hamnade på 77,3 procent. Det är den högsta andelen på tio år. Undantaget, där vi fortfarande ser sjunkande resultat, är ämnet matematik. De svenska skolresultaten måste bli ännu bättre. Fler elever behöver få stöd, och det mycket tidigare. Det är förvånande att flertalet kommuner när de tvingas dra ned börjar med att ta bort speciallärare och specialpedagoger. En stor utmaning, trots att vi noterar en viss positiv ökning, är att fortsatt öka andelen behöriga och ämnesbehöriga lärare. Lärarkompetenskartläggningarna kräver insatser lokalt utöver statens nationella prioriteringar genom Lärarlyftet. Fokus innevarande och kommande år är att fortbilda de som är obehöriga, i synnerhet i ämnet matematik. Baylan står i talarstolen och säger att det går att göra ännu mer nu. I budgeten för nästa år avsätts ytterligare 450 miljoner för att få fler behöriga lärare. Jag har tidigare i kammaren lyft problemet med obehöriga matematiklärare i högstadiet. Dagens Timssrapport och Skolverkets kommentar visar på stora brister i matematikundervisningen just på högstadiet. Mätningen bekräftar våra stora utmaningar. Regeringen har denna höst påbörjat genomförandet av Matematiklyftet med 2,6 miljarder över en fyraårsperiod. I nästa års budget fortsätter detta med ökat anslag. När vi studerar resultaten över ämnena är det matematiken som svenska elever har störst bekymmer med. 17 procent klarar inte godkänd nivå, enligt Skolverket. En viktig förklaring är den gamla socialdemokratiska lärarutbildningen för de tidiga stadierna som inte innehöll obligatoriska matematikmoment, vilket ledde till att många lärare aktivt valde bort matematik. Om man lyssnar på de rödgröna kan man tro att mer pengar löser allt. Om lösningen ändå vore mer resurser borde alla de kommuner som faktiskt gör prioriteringar redan ha högre resultat. Men endast mer resurser löser inte skolans utmaningar. Det viktigaste är hur resurserna används. Jag välkomnar därför regeringens uppdrag till Skolverket där man ska följa upp hur kommunerna använder skolpengen, hur man fördelar den och utifrån vilka kriterier. I Folkpartiets skolgrupp har vi nyligen föreslagit att skolpengen tydligare ska fördelas utifrån socioekonomiska faktorer. Fortbildning är viktigt. I avvaktan på en statlig skola, som Folkpartiet liberalerna förordar, har lärarnas arbetsgivare - kommuner och fristående huvudmän - ett mycket stort ansvar. Det gäller i ännu högre grad lärarlönernas utveckling. Helt klart krävs det akuta och långsiktiga insatser för att locka fler till detta viktiga yrke, inte minst för att klara den kompetensförsörjning som Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund pekar på. Det centrala läraravtalet är trots allt ett viktigt steg framåt, och några kommuner går också in med en lokal lönepott. För min del tycker jag att det är viktigt att även friskolorna skickar med den här extra lönesatsningen i lärarnas lönekuvert. Till Vänsterpartiet, som efterfrågar en utvärdering av reformer, vill jag säga att det pågår åtminstone två stora utredningar, dels den om kommunaliseringens effekter, dels den om alla reformer som har beslutats från 2007 och framåt. Det finns på regeringens hemsida. Herr talman! I nästa års budget ökar vi ramen med ytterligare 75 miljoner för Skolverkets hantering av lärarlegitimationen. Det är en mycket viktig och central reform. I nästa års budget prioriterar Folkpartiet och regeringen beslut om karriärsteg för lärare, som nämndes av tidigare kolleger. Även här krävs det dock insatser av kommunerna så att alla bidrar till en höjning av läraryrkets status. Baylan påstår att vi sparar pengar på gymnasiet. Det är bara trams. Ibrahim Baylan vet att vi inte gör någon besparing på gymnasieskolan i nästa års budget. Herr talman! För ett år sedan skärpte vi kraven för att komma in på gymnasiet. I dag är Vänsterpartiet kritiskt för att vi skärper kraven. Vi brukar annars få kritik av samma partier i samma kammare för att vi sänker kraven. Andelen som blev behöriga till gymnasiet med de nya intagningskraven landade på 82,5 procent. Vi är just nu i färd med att lämna en kravlös socialdemokratisk skola där elevers resultat i grundskolan i praktiken inte hade någon som helst relevans för övergången till gymnasieskolan, men de är helt avgörande för hur en elev klarar sig i gymnasiet. Kvaliteten på gymnasieskolan måste kraftfullt höjas efter år av nivåsänkningar där lärarna anpassade nivån till de svagast presterande eleverna, oftast nedåt med andra ord. De duktigaste eleverna fick inte tillräckligt med utmaningar. Nu ändrar vi på detta. Den nya gymnasieskolan ställer högre krav, och det nya betygssystemet ställer tuffare krav för att uppnå de högsta betygen. I grunden välkomnas detta av eleverna. Gymnasieskolan ska förbereda för arbetslivet direkt eller för vidare studier. Därför måste mycket höga kvalitetskrav även ställas på prestationerna i gymnasiet. Herr talman! Det finns en dold grupp som jag ofta återkommer till. Det är de elever som är godkända, fast de egentligen inte är godkända, från grundskolan. De har snälla betyg. Dessa kommer inom kort att behöva extra insatser. Vi har också sett att många avbryter studierna. Vår stora utmaning är alla de elever som av olika anledningar inte kommer in på ett nationellt program. Därför har vi lagt ned det individuella programmet och inrättat fem särskilda program, bland annat yrkesintroduktion, som infördes redan hösten 2011. Nu tar vi ytterligare ett steg för att kvalitetssäkra introduktionen så att vi inte hamnar i samma fälla som vi gjorde med IV-programmet. Elever som är nyanlända kommer att erbjudas anpassad undervisning. Elever som inte har behörighet från grundskolan erbjuds särskilda program för att bli behöriga. Vi vill utveckla yrkesintroduktionen och erbjuda eleverna en vettig utbildning, kort eller lång, inom ramen för denna introduktion redan när de är 16-19 år. Målet för dessa elever är inte att gå över på ett nationellt program. Problemet är att dessa ungdomar finns i verkligheten, och Socialdemokraterna blundar och har inte presenterat ett enda förslag för att underlätta deras situation. Jo, Socialdemokraterna har ett enda förslag för hela gymnasiepolitiken, nämligen att återinföra kravet på att alla elever ska bli högskolebehöriga på tre år, det vill säga åter teoretisera de yrkesinriktade utbildningarna. Detta är enligt min mening helt fel väg. Det är en minerad väg som vi har testat och bör undvika, herr talman. Folkpartiet och regeringen har inrättat den nya yrkeshögskolan som hittills redovisat goda resultat och en stark efterfrågan från branschen som ett mycket effektivt sätt att relativt snabbt tillhandahålla kompetens för arbetslivet. Målet måste också vara att slå ett slag för yrkes- och lärlingsutbildningarna redan på gymnasial nivå. Med riktiga, kvalitetssäkrade yrkesutbildningar kommer fler att få ett slutbetyg och kunna komma ut i arbete. I nästa års budget gör regeringen stora satsningar inom vuxenutbildningen. Vi ökar antalet platser inom yrkesvux med 7 900. Men på vuxenutbildningsområdet kommer svenska för invandrare att förbli det mest kritiska området, och den är satt under lupp. Det finns minst två statliga utredningar som vi får återkomma till. Herr talman! Den här regeringen för en aktiv och tydlig alliansskolpolitik. Våra prioriteringar i denna budget ska ses i ljuset av en osäker arbetsmarknad med risk för en ännu högre arbetslöshet. Det är en allvarlig situation, och det känns bra att staten och regeringen prioriterar utbildning och arbetsmarknad för att ha en god beredskap. (Applåder)

anf.170 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Den utredning som riksdagen beslutade om i maj 2011 handlade om att utreda de senaste decenniernas skolreformer såsom kommunaliseringen, det fria skolvalet och de fristående skolornas etablering. Roger Haddad, och även Jan Björklund i vissa sammanhang, säger att det här redan finns. Det finns inte. Jan Björklund sade i våras att han skulle expediera detta i december, men sedan verkar han vilja sopa detta under mattan. Den utredning om kommunalisering som Roger Haddad pratar om här är inte en utredning. Det är en utvärdering av kommunaliseringen som inte kommer att komma med några förslag. Det står väldigt tydligt i direktiven till den utredningen. Sedan säger Roger Haddad att man också tillsätter en utredning som ska se över skolreformerna sedan 2007. Det är knappast decennier tillbaka. I det förra replikskiftet mellan Tomas Tobé och Ibrahim Baylan sade Tomas Tobé att det tar 15 år innan vi kan se förändringar. Man undrar vad den utredningen kommer att hålla på med om man inte kan se någonting.

anf.171 Roger Haddad (FP):

Herr talman! Jag tycker egentligen att oppositionen borde välkomna att regeringen inte bara pratar om att utreda. Det har fattats två beslut, i april 2012 och i augusti 2012, att utvärdera de politiska beslut som den här regeringen har fattat från 2007. Sedan må Rossana Dinamarca gilla det eller inte, men vi vill också se om den här regeringens skolpolitiska beslut får några förväntade effekter. Det är en före detta generaldirektör för Skolverket, Per Thullberg, som utreder detta. Jag håller inte med om detta med utredningen om kommunaliseringens effekter. Den ska titta på kommunaliseringens eventuella effekter på skolutvecklingen. Alla utredare har fria uppdrag i direktivet att föreslå förändringar. Det vet jag. Jag läste direktivet så sent som för ett par timmar sedan. Det står så. Den ska redovisas 2014. Herr talman! Avslutningsvis vet också Rossana Dinamarca att Friskolekommittén finns. Den tittar på andra perspektiv när det gäller friskolor och friskoleetableringar. Det må inte vara just det som Rossana Dinamarca efterfrågar, men det finns helt klart en parlamentarisk utredning som tittar på etableringsfrågan. Parallellt med detta har den här regeringen gett Skolinspektionen ännu tuffare mandat och infört en etableringskontroll i början av detta år.

anf.172 Rossana Dinamarca (V):

Herr talman! Nu handlar det inte om vad jag vill att man ska utreda eller vad Vänsterpartiet vill att man ska utreda. Det här handlar om ett beslut som riksdagens majoritet fattade i maj 2011 om att regeringen skulle tillsätta en utredning som skulle se över de senaste decenniernas skolreformer, det vill säga kommunaliseringen, det fria skolvalet och de fristående skolornas etablering. Ingenting av detta finns i dag. Det som Roger Haddad pratar om när det gäller kommunalisering är en utvärdering. De ska inte återkomma med förslag i någon riktning. Den friskolekommitté som finns i dag handlar om att se över regler och villkor. Det är ingen utredning av vilka effekter det har haft på likvärdigheten. Det saknas en viss respekt för det som riksdagen beslutar om när man på det här sättet nonchalerar de beslut vi fattar och försöker låtsas som om det redan pågår. Jag tycker att det är väldigt allvarligt, för det är som sagt var en majoritet i den här riksdagen som har tagit ett beslut som regeringen försöker sopa undan - jag vet inte. Det är allvarligt att ni inte tar detta på allvar.

anf.173 Roger Haddad (FP):

Herr talman! Då får väl Vänsterpartiets ledamot KU-anmäla statsrådet om hon anser att regeringen inte följer riksdagens beslut. Ni och inte minst Miljöpartiet brukar vara väldigt duktiga på att använda konstitutionella metoder för det här. Jag delar inte uppfattningen när det gäller kommunaliseringens effekter. Det är det absolut mest konkreta förslaget. Det var till och med en direkt konsekvens av det beslutet. Regeringen kan inte sätta i gång hur många utredningar som helst, för det kostar pengar. Jag vet inte hur mycket pengar ni har avsatt, men ni ska vara medvetna om att statliga utredningar kostar pengar och att till exempel utvärdera kommunaliseringens effekter, ett av de stora politiska beslut som riksdagen har fattat, är ett tungt ärende. Ta och läs direktiven så kan vi väl diskutera det senare, men det står tydligt: Man ska utvärdera och utläsa eventuella konsekvenser och komma med förslag. Det betyder inte att man ska föreslå ett återförstatligande, men om utredaren konstaterar att bristerna är alldeles för stora, ja, då måste man ju peka på hur man ska göra för att försöka rätta till det här: ett, två, tre. Men ni glömmer naturligtvis bort alla andra reformer som görs med Lärarlyftet, med karriärstegen och matematikklasserna. Trots att vi har en kommunaliserad skola skriker ni efter ännu mer statlig styrning och ännu mer statliga reformer. Vi tycker att det här är ett bra sätt. Det är konstruktivt. Så länge ni inte är överens - vi är ju inte heller överens om en statlig skola - så är det den här balansgången som är vägen framåt.

anf.174 Ulrika Carlsson i Skövde (C):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. Debatten i dag handlar om skolan. Det handlar om de satsningar som alliansregeringen gör i budgeten för att möta de utmaningar som finns för att höja kvaliteten och ge alla barn och elever rätt att nå sin potential. Som centerpartist frågar jag mig: Vad är det som behövs för att vi ska kunna utforma en skola som står för både kunskap och kreativitet, som tar hjälp av modern teknik och som också ser vad den aktuella forskningen säger om hjärna och lärande? Vad är det som krävs av oss politiker för att vi ska nå detta? Utmaningen handlar om att skapa framgångsrika och effektiva skolor som uppfyller skollagen, och även om ordförande i utskottet tidigare sade att det ju inte är i själva lagförslagen och i skollagen som man uppfyller målen är det ändå, tycker jag, väldigt bra att titta på vad det är lagstiftningen säger. Jag ska läsa ett par stycken. I 1 kap. 4 § står det så här: "Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. - - - Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare." I skollagens 3 kap. 3 § står det så här: "Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål." Herr talman! Det är den här lagstiftningen som ligger till grund för all utbildning i det här landet. Det finns ett gemensamt ansvar för detta som måste tas av de olika aktörerna på nationell nivå, på kommunal nivå, från friskolor och så vidare. I dag tror jag ändå att det finns en stor samsyn att man behöver vända trenden, att arbeta för bättre resultat och skapa en större likvärdighet, för alla barn har rätt till en bra skola. Vi är många som tar del av den aktuella forskningen som finns om lärande, inte minst av John Hattie och det som kallas för synligt lärande, vilket är en fråga som är på tapeten i väldigt många av Sveriges skolor. Det är givetvis oerhört intressant att ta del av vad som påverkar elevers studieresultat för att se vilka politiska beslut som kan vara behövliga. I går hade jag förmånen att besöka Ulricehamn, både förskolor och skolor. Från rektorer och lärare fick regeringen godkänt för de reformer som genomförts men framför allt för satsningen på implementeringen av dessa reformer. I debatten kan vi ibland höra att det inte gjorts tillräckligt, men en rektor som jag pratade med sade att de inte har sett liknande satsningar på implementering vid tidigare reformer. Tillbaka till Hattie: Det spelar inte så stor roll i vilken skola eleverna går, men det spelar roll vilken lärare de har. Med anledning av att läraren är så viktig har regeringen gjort ett stort antal reformer för att stärka lärares kompetens. Vi har Lärarlyftet 1 och 2. Det finns en ny lärarutbildning och nu också en ny karriärutvecklingsreform för att främja attraktiviteten i yrket och lyfta upp kompetensfokus ytterligare. Bara första året satsas nu 187 miljoner kronor för den nämnda reformen, samtidigt som man också satsar ytterligare på information om förskolläraryrkets och läraryrkets möjligheter. Herr talman! Precis som många tidigare har nämnt i talarstolen var vi många i utskottet som kastade oss över de olika utvärderingar som kom i dag. Vi läste sammanfattningar, och vi läste bakgrundsmaterial av både Timss och Pirls och hur svenska elever står sig när det gäller läsning, matematik och naturvetenskap. Låt mig börja med det positiva. Det känns oerhört bra att svenska elever i årskurs 4 faktiskt tar ett kliv framåt när det gäller naturvetenskap. Det är också glädjande när man i materialet tydligt kan se vad det beror på. Man kan se att det är i fysik och kemi som förbättringen har skett, och en stor del av det positiva resultatet tros bero på förtydligande i läroplanen, lärares kompetens och skriftliga omdömen i enskilda ämnen liksom nya läromedelspaket. De satsningar som görs i den svenska skolan kan göra skillnad ganska fort. Då är det inte så roligt att resultaten i matematik inte har gått samma väg, men i dag presenteras ändå en lagrådsremiss där regeringen visar vad man är beredd att göra för att stärka matematikämnet i den svenska skolan. Det handlar om att utöka antalet timmar i matematik, och det är klart att tiden och kompetensen hos lärarna är två mycket viktiga komponenter. Sedan tidigare finns Matematiklyftet för att höja lärares kompetens och utveckla arbetssätt. När det gäller läsförståelsen ligger vi över genomsnittet bland de undersökta länderna, men trenden är nog så allvarlig: Vi backar. Eftersom elever har sämre läsförståelse kan det också vara svårare att ta till sig kunskaper i andra ämnen, och då handlar det om att vi också måste se vad det finns för läromedel och nya tekniker som kan stärka lärandet i läsning. Det är nödvändigt för att på sikt skapa en långsiktigt hållbar skola. Speciallärarna, kompetensutvecklingsinsatser som lärarlyft med mera, forskarskolor, förstärkt pedagogiskt uppdrag i förskolan och läsa-skriva-räkna-satsningen är viktiga delar för att vända den här negativa trenden, och nu finns i princip alla styrdokument på plats för att återigen ta steg mot en skola i världsklass. Jag har stort förtroende för att Sveriges lärare verkligen är med och vill göra detta. Man vill arbeta med sina elever, och man vill se deras optimala lärande. Det arbete som de nu kommer att göra har också stöd i de reformer som vi genomfört i riksdagen. Det finns mycket mer i årets budget, och mina allianskolleger har lyft fram flera delar. Jag vill lyfta fram ytterligare några. För oss i Centerpartiet är det viktigt med den förstärkning som påbörjades tidigare när det gäller att stärka skolhälsovården. Satsningen på studie- och yrkesvägledning är ett första steg för att utforma metoder för ett framgångsrikt arbete för att förbereda unga människor inför de valmöjligheter som man har men också för kontakt med näringslivet och arbetslivet för att visa på behovet av kompetens och spännande framtidsmöjligheter. Jag vill avslutningsvis i det här sammanhanget ta tillfället i akt att klarlägga att vi följer den nya gymnasieskolan mycket noga för att se hur kvaliteten utvecklas. Det har spridits en myt i massmedierna. Debatten gäller gymnasieskolans yrkesprogram och att möjligheterna till komplettering för högskolebehörighet saknas. Det stämmer inte. Det har kommit argument från socialdemokratiskt håll i stil med att "Unga är smartare än regeringen! De förstår att man inte har någon framtid utan högskolebehörighet." Vad är då de elever som faktiskt väljer yrkesprogrammen enligt Socialdemokraterna? Är de dumma? Utöver att det är en nedsättande argumentation är det en felaktig bild som målas upp. Yrkesprogrammen ger alla möjligheten till högskolekompetens när de teoretiska tillval som krävs för högskolebehörighet görs. Det är ett stort problem att årets niondeklassare inte får den information de behöver för att kunna välja och veta om de kompletteringsmöjligheter som finns. Det är någonting vi också följer. Vi tror på elevers möjlighet att göra välinformerade och övervägda val. Men vi vet också att det behöver göras insatser som till exempel bättre studie- och yrkesvägledning. Även om jag överskridit min talartid vill jag passa på att önska talmannen en riktigt trevlig jul. Det gäller också mina utskottskamrater, tjänstemännen men framför allt alla Sveriges elever, lärare och rektorer. Jag hoppas att ni får ett riktigt gott jullov. (Applåder)

anf.175 Annika Eclund (KD):

Herr talman! Jag välkomnar att vår utskottsordförande lyfter en mer positiv ton i debatten. Det är risk att det blir en självuppfyllande profetia om vi själva bidrar till att sänka skolan genom den negativa ton man många gånger hör. Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap, att stimulera elevernas intellektuella utveckling och förbereda barn och unga för vuxenlivet. Vidare ska skolan erbjuda kunskap för att klara av arbetslivet, men också kunskap för att klara livet som ansvarsfulla samhällsmedborgare. Skolans kärnverksamhet är det som sker i klassrummet i mötet mellan lärare och elever. Det är i klassrummet som tankar bryts och där tillvaron problematiseras under ledning av skickliga lärare. Just skickliga lärare är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat. Men sedan mitten av 1990-talet har läraryrkets status och arbetsvillkor försämrats, vilket resulterat i att det blivit svårt att rekrytera nya kompetenta lärare. Alliansregeringen har nu i budgeten för 2013 beslutat att anslå 880 miljoner per år i statsbidrag för att inrätta högre avlönade karriärtjänster för lärare. Ungefär 10 procent av alla lärare kan därmed få möjlighet att höja sin månadslön med 5 000-10 000 kronor. Det är en viktig del i att göra läraryrket mer attraktivt. Herr talman! Mycket tyder på att senare decenniers resultatförsämringar i den svenska skolan kan förklaras av att den faktiska lärarledda undervisningen har minskat. Det kan till viss del förklaras med att den administrativa bördan har ökat markant och att detta lämnar alldeles för lite tid över till det som är huvuduppgiften för skolan, nämligen undervisning. En nyligen genomförd undersökning i Stockholms stad visar att en lärare undervisar ca 40-50 procent av sin tid, och det duger inte. Det är därför glädjande att regeringen nyligen tillsatt en utredning för att se över hur den administrativa bördan ska minska och att den dokumentation som ändå åläggs lärarna ska kännas relevant. Vi måste även få in fler vuxna i skolan som kan ge avlastning i klassrummen och vara i korridoren och på skolgården. Det civila samhället ska kunna bidra i ökad utsträckning till en tryggare skola. Två yrkeskategorier som finns i skolan och som bör lyftas fram mer är dels speciallärare, dels fritidspedagoger. De har sina respektive roller och fyller med sitt arbete en viktig funktion. Dessutom kan deras kunskap och arbete ge avlastning och stöd till andra lärare. Regeringen har nyligen öppnat speciallärarprogrammet. Det är av yttersta vikt att kommunerna utnyttjar de platserna och att man låter sina goda pedagoger fortbilda sig till speciallärare. Vi ser att det finns ett ökat behov av speciallärarkompetens. Det ökar hela tiden. Det är min starka övertygelse att elever med de allra största behoven har rätt att undervisas av dem med den allra högsta kompetensen. Herr talman! Elevhälsan är en annan av kristdemokraternas hjärtefrågor. Till förstärkt elevhälsa föreslår regeringen 56 miljoner kronor i budgeten för 2013. Totalt beräknas 650 miljoner kronor avsättas för uppdraget som pågår under hela perioden 2012-2015. Det är utmärkt. Dess värre ser vi i rapporter och genom rapporteringar i medierna att den psykiska ohälsan ökar. I dag ska hårt pressade lärare också mäkta med att arbeta med elevvårdsärenden. Enligt min mening behövs det fler skolsköterskor, kuratorer och psykologer i skolan. Jag tror på en upprustning av elevhälsan och att vi framöver ska kunna ge eleven en garanti till elevvård den dag hon eller han efterfrågar det. Det är någonting som vi kristdemokrater har drivit länge. Herr talman! Ökade antal varsel och den stigande arbetslösheten oroar oss alla. Det är därför mycket välkommet att antalet platser på den yrkesinriktade gymnasiala vuxenutbildningen och yrkeshögskolan utökas och att mer resurser avsätts till lärlingsutbildningar för vuxna och den kommunala vuxenutbildningen för arbetslösa ungdomar i åldern 20-24 år. Det är ett sätt att motverka effekterna av den lågkonjunktur vi har hamnat i. Med ökad global konkurrens och med en orolig ekonomisk situation i stora delar av världen behöver vi se till att framför allt våra ungdomar är välutbildade när det väl vänder och att de är utbildade för den arbetsmarknad som finns. Herr talman! Just nu handlar det offentliga samtalet om skolan mest om att elever inte når gymnasiekompetens, om dalande betyg och lärarnas arbetsvillkor. Det är jättestora problem, och de måste vi tillsammans lösa. Men om man inte samtidigt vågar diskutera värdegrunden tar man inte skolans samlade uppdrag på allvar. Det är genom tydliga normer som arbetsro och en anständig arbetsmiljö som man får en god studiemiljö för eleverna. Förutsättningarna för lärande är direkt kopplade till skolsituationen. Detta är inte minst betydelsefullt för dem med stora inlärningssvårigheter. Mot den bakgrunden är det oroväckande att en nyligen genomförd granskning av skolinspektionen har visat att det är dåligt ställt med värdegrundsarbetet i skolan. Av de 17 grundskolor i tio kommuner som granskades arbetade endast fyra skolor aktivt med värdegrundsuppdraget. Frågan det gällde var om skolan låter eleverna tillägna sig de grundläggande värden, kunskaper som de behöver för att kunna leva och bli aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle. Det är ett komplext arbete där endast 13 av 17 skolor fick godkänt. När man granskar skolor som lyckats i sitt värdegrundsarbete konstaterar Skolverket att de använder sig av en insatskombination i relation till skolans egna förutsättningar och erfarenheter. Man kallar det hela-skolan-ansats. Det innebär att alla elever och all personal på skolan som vaktmästare, kökspersonal, pedagoger och ledningen, alla, är involverade i värdegrundsarbetet och har en samsyn. Det bekräftar det vi kristdemokrater har sagt under lång tid. Värdegrunden är själva fundamentet för skolan. Vi menar att arbetet måste vara konkret. Det handlar om tydliga normer för vårdat språk, att elever och lärare bemöter varandra på ett respektfullt sätt och att aldrig använda eller acceptera nedsättande ordval och trakasserier. I detta arbete ska naturligtvis föräldrarna vara involverade. Uppfostran är i första hand föräldrarnas ansvar. Om inte de lär barnen dessa normer och värden är det svårt för skolan att ta över det arbetet. Det räcker inte att bedriva värdegrundsarbete vid sidan av kärnverksamheten eller som en ytterligare uppgift på toppen på lärarnas redan stora arbetsbelastning. Värdegrunden ska vara ett stöd för att skolan ska kunna utföra sitt uppdrag. En levande etisk diskussion och tydliga värderingar i skolan möjliggör att vi kan undvika en utveckling mot en mer toppstyrd detaljreglering av undervisningen. I stället kan vi låta lärarna, med stöd av värdegrunden, sköta det som de är bäst på. Det är ju lärarna och skolan som möter eleverna. Herr talman! Det finns många utmaningar inom skolområdet, och min önskan är att vi tillsammans ska hitta lösningar för en långsiktig, hållbar skolpolitik. Jag yrkar härmed bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Yvonne Andersson (KD).

anf.176 Thomas Strand (S):

Herr talman! Vi ska nu övergå till att debattera högre utbildning och forskning. Jag kommer i huvudsak att uppehålla mig vid det som skiljer en socialdemokratisk högskole- och forskningspolitik från en borgerlig högskole- och forskningspolitik. Egentligen skulle det räcka med att fokusera på en enda sak, nämligen vilken ambition vi har för den högre utbildningen. Gårdagens ledare i Aftonbladet slog huvudet på spiken där man lyfter fram frågan om utbildningsambitioner. I ledaren skriver man att svensk högskolepolitik går åt fel håll. Ledaren pekar på att vi har en regering som sänker ambitionerna och höjer trösklarna. Aftonbladets ledarskribent tog sin utgångspunkt i en nyligen publicerad rapport från Högskoleverket med rubriken Andra länders utbildningsnivå riskerar dra ifrån Sveriges. I Högskoleverkets pressmeddelande säger universitetskansler Lars Haikola: "Det här är en första varningsklocka om att andra länders utbildningsnivå kan dra ifrån Sveriges." En varningsklocka - låt den tonen ringa ett tag här i kväll. Rapporten från Högskoleverket är intressant på flera sätt. Den visar på att Sverige genom en tidigare aktiv och ambitiös högskolepolitik länge tillhört de länder som har högst utbildningsnivå, men man noterar att utvecklingen nu har brutits. Låt mig få citera några rader ur denna rapport: "Vi ser att andelen 25-34-åringar med högskoleutbildning inte ökat lika mycket de senaste åren och statistik sammanställd av OECD tyder på en minskning av andelen högskoleexaminerade i Sverige i framtiden." Tyder på en minskning av andelen högskoleexaminerade i Sverige i framtiden. När jag läser denna rapport, som jag hoppas att ni vill läsa, får det mig att dra en slutsats: Det är skillnad på vilken regering vi har vid makten. Vi har haft en regering tidigare, en S-ledd regering, som har satsat på att expandera och bygga ut högskolan. Nu har vi en regering som lägger i bromsen och backen. Varningsklockorna ringer, säger universitetskansler Lars Haikola. Högskoleverkets rapport hänvisar också till utbildningsmålen i Europa 2020-strategin, som flera av oss känner till. Ett av målen anger att minst 40 procent av 30-34-åringar ska ha minst tvåårig eftergymnasial utbildning. Vad är då den svenska regeringens mål? Jo, 40-45 procent av 30-34-åringarna ska ha minst tvåårig eftergymnasial utbildning år 2020. Vad ligger då andelen på i dag? Högskoleverket refererar till Eurostat, som uppger att Sveriges andel är 47,5 procent. Vi brukar politiskt i våra diskussioner säga att den kanske kvalitetssäkra siffran är 43 procent, den brukar vi utgå från. Hur man än vrider och vänder på det här är det ganska märkligt. Om andelen är 43 procent i dag så säger den svenska regeringen: Låt oss ligga strax under eller lite över, någonstans mellan 40 och 45. Visst är det en väldigt passiv hållning. Jag tycker att det vore mer proaktivt att säga: åtminstone 45 procent. Vi socialdemokrater tycker att det här inte duger. Vi måste ta ut steglängden, markera och ge en tydlig signal: Utbildningsnivån i Sverige måste höjas, det är viktigt. Därför säger vi att minst hälften av dem som finns i åldersspannet 30-34 år ska ha minst en tvåårig eftergymnasial utbildning. Jag tycker att det är märkligt att regeringen inte har högre ambitioner när vi ser vad som håller på att hända i omvärlden just nu och i Sverige. Arbetslösheten är hög, högre än när ni tog över makten 2006. Varslen duggar tätt, ungdomsarbetslösheten är mycket högre än i jämförbara länder. Långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under de senaste åren. Rekryteringsgapet är stort i Sverige. Det finns arbete åt arbetslösa, men de har inte rätt profil och kompetens för att ta de jobb som finns. I det läget vore det ganska självklart att säga så här: Vi måste höja ambitionerna. Då säger Björklund, Tobé och övriga: Nja, 40 procent, 45 kan väl vara okej. Det duger inte. Jag tycker att det är beklagligt att ni till och med minskar antalet platser på högskolan. 10 000 platser ryker i år, lika många platser nästa år. Det ska vi jämföra med vad vi säger: Vi måste ha 7 000 fler platser nästa och 4 500 fler platser i yrkeshögskolan nästa år. Jag vet att ni föreslog 4 200 tillfälliga platser på högskolan. Jag vet att ni föreslog 1 500 tillfälliga platser på yrkeshögskolan. Men det ändrar inget i sak. Trenden är tydlig, ni drar ned ambitionerna och satsar inte på den högre utbildningen. Berätta för oss i kväll vad det logiska argumentet är som ligger bakom att man ska minska ambitionerna. Berätta för svenska folket, berätta för svenska ungdomar: Vi ska inte ha lika höga ambitioner som alla andra länder har runt omkring oss. Berätta varför det är bra för Sverige att ha låga ambitioner för högskolepolitiken. Det ska bli intressant att lyssna till era svar här i kväll. Jag förmodar att ni i kommer att referera till kvaliteten, att den är det viktigt att satsa på. Det håller jag med om, det är jätteviktigt. Men betänk att vi satsar 200 miljoner mer än ni på kvalitetsförstärkningar inom högskolesektorn. Så det argumentet håller inte. Utan berätta i stället: Vad är logiken i att dra ned ambitionerna på högskolesektorn? Låt mig också något kort få beröra kvalitetsutvärderingssystemet som vi har diskuterat mycket. Jag ska inte säga så mycket om det. Vi känner alla till det. Kritiken har kommit från Enqa att det svenska kvalitetsutvärderingssystemet inte lever upp till den standard som är satt, att det finns allvarliga brister. Kritiken gäller såväl utvärderingssystemets inriktning och utformning som allvarliga brister i Högskoleverkets självständighet gentemot regering och riksdag, och den kritiken är allvarlig. Den devalverar svensk högskoleutbildning och ger felaktiga signaler ut i världen och stärker inte mobiliteten. Därför säger vi att vi måste se över detta och uppmanar er och regeringen att se över systemet. Rätta till det och gör det bra, och gör det i dialog med lärosätena och med studenternas företrädare. Kör inte över dem en gång till! För det tredje vill jag säga något om det svenska högskolelandskapet. Vi socialdemokrater tycker att utbildningsministern har tillämpat en det-får-bli-som-det-blir-attityd gentemot högskole- och universitetssektorn. Det gagnar definitivt inte högskolor och universitet. Fler av dem har upplevt att en blåslampa har tänts och att man fokuserar på att de ska överväga att gå samman med större lärosäten. Sedan har debatten svallat i gång. Utbildningsministern har lugnat ned sig lite. Men det finns en tydlig signal. När jag är ute och träffar rektorer säger de att de ibland upplever sig som jagade av utbildningsministern, därför att han tror på ett elittänkande. Jag tycker att det här är en kontraproduktiv debatt som inte leder någonstans. Vi behöver de små enheterna och de stora enheterna. Alla har sin plats att fylla, och med profilering ska det gå att lyfta alla lärosäten. Därför säger vi, och vi har en reservation om det, att vi behöver tillsätta en parlamentarisk utredning som ser över högskolelandskapet i Sverige, som ser på universitet och på högskolor och vad vi kan göra för att profilera, utveckla och stärka hela sektorn. Det är vårt förslag. Herr talman! Jag ser att min talartid börjar ta slut. Jag har mycket kvar, så jag får väl göra som Tomas Tobé och snabba på, sammanfatta och gå ned för landning här mot slutet. Jag tänkte också säga lite om forskning, men nu har det blivit mycket högskola. Nu kommer vi tillbaka och diskuterar forskningsfrågorna efter nyår. Jag kan väl säga så här, för det här är viktigt. På tisdag har vi den första beredningen vad gäller forskningspropositionen. Vi har sträckt ut en hand. Låt oss komma överens, för vi tror inte att fyraårsintervaller håller i längden. Vi måste se det i ett längre perspektiv än de tio åren. Då måste vi ha lite förutsättningar som ligger fast och still. Vi har inte fått något gensvar från utbildningsministern, men vår hand är fortfarande utsträckt och det finns chans att ta den. Jag vill också antyda att vi behöver stärka de yngre forskarna. Vi vill ta bort stipendierna och halvera tiden för utbildningsbidrag. Ta ut steglängden, ta bort utbildningsbidragen, ta bort stipendierna och se till att unga forskare får en anställning värd namnet! Och jämställdhetsfrågan: Visst är det konstigt att trots att majoriteten av studenterna har varit kvinnor sedan 70-talet är i dag bara 23 procent av professorerna i Sverige kvinnor? Så kan vi inte ha det. Se till att ändra på det! Vi vill ändra på det. Vi vill ta ut steglängden och ha en jämställdhetsbonus. Ni ska också hjälpa till med det. Herr talman! Till sist vill jag yrka bifall till vår reservation nr 3. Vi står bakom alla andra, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till reservation 3. (Applåder)

anf.177 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Vi får se vilka som får debattera i morgon. Jag klarar mig. Jag ska försöka fatta mig kort här och känner mig på gott humör. Det har redan tagits upp här nu vid ett par tillfällen att vi kunde ta del av två aktuella mätningar i dag från Pirls och Timss. Det är helt riktigt att det fanns en liten glädje i en av mätningarna, men överlag tycker jag att det visar på ett ganska dystert resultat vad gäller matematik, naturkunskap och läsförståelse, framför allt i årskurs åtta. Det är i själva verket så pass illa att man skriver att Sverige är ett av de få länder som uppvisar vad man kallar en kontinuerlig försämring. Till detta kommer att BBC, vilket ni säkert känner till, ganska nyligen publicerade en ny rankning av världens bästa skolsystem där Sverige hamnar på plats 21 av totalt 40 länder. Det går naturligtvis att ha synpunkter på de slutsatser som dras, inte minst på rapporten som BBC syftade på. Där skriver man bland annat att sambandet mellan resurser och resultat är mycket svagt. Jag är inte riktigt säker på att det är så enkelt. Jag tror att det beror lite grann på vad man lägger in i begreppet resurser. Jag menar att det är ganska uppenbart att många av våra krisande kommuner och deras nedskärningar på skolområdet får ett negativt resultat på skolområdet. Det är väl också självklart att om man har underbetalda lärare och en många gånger väldigt orimlig arbetssituation för skolans personal ger det såklart också ett negativt resultat, och det skapar inte minst en negativ bild av skolan, vilket leder till ett minskat söktryck. Precis som Thomas tog upp tidigare har vi kunnat se under året att söktrycket till de flesta lärarutbildningar har ökat, och det är oerhört positivt. Vi får väl hoppas att det fortsätter uppåt, för det behövs. Naturligtvis måste lärarnas villkor förbättras och statusen på läraryrket höjas. Det handlar såklart om resurser, inte minst om vi talar om vidareutbildning men också för att lärarna ska kunna göra det som de är utbildade till att göra, nämligen utbilda. Det krävs resurser, men det krävs också politisk vilja. Min bestämda uppfattning är naturligtvis att det första steget är att återförstatliga skolan. Det har jag tagit upp vid många tillfällen. Men nu är vi inte där, tyvärr. Därför har vi valt att i vår budget föreslå en rad riktade satsningar på skolområdet: en kunskapssatsning på svenska språket, en satsning på en matreform, en satsning på fler vuxna i skolan, en satsning på ökad studievägledning, en antimobbningssatsning och en ordentlig satsning på barn med särskilda behov - oerhört viktigt. Dessa riktade satsningar behövs. Det är till och med så att Socialdemokraterna, som var ett av de två partier som drev igenom kommunaliseringen, också har börjat med riktade satsningar, nu senast den riktade satsningen på läxhjälp. Jag menar att dessa riktade satsningar inte bara behövs utan också visar på ett symtom i den svenska skolan. Vi har insett det, Folkpartiet har insett det och nu även, vilket gläder mig såklart, Vänsterpartiet, har vi förstått. Kommunerna reder inte ut skolsituationen. Det finns bra kommuner och det finns de som är betydligt sämre. Så är det. Men att den här sortens satsningar behövs visar att något är grundligt fel i svensk skola, och det är ett enormt problem. Det är som sagt tre partier i dag som vill återförstatliga skolan: Sverigedemokraterna, Folkpartiet och Vänsterpartiet. Och jag vet att det också finns enskilda företrädare i de övriga partierna som delar den uppfattningen. Jag menar att om Folkpartiet och Vänsterpartiet hade haft lite ryggrad hade de kunnat tänka sig att blocköverskridande sätta sig ned och diskutera det här. Den här frågan är så pass viktigt att om vi inte når ett återförstatligande kan vi nästan lägga ned diskussionen. Jag hävdar att det är prio ett att återförstatliga skolan. Jag är övertygad om att när vi står här och debatterar skolan om några år, vilket jag hoppas att jag också kommer att kunna göra, kommer vi att kunna säga att det har blivit värre generellt sett. Det kommer alltid att finnas skolor och kommuner som kommer att kunna höja sig medan andra faller tillbaka. Jag tror att det är så pass illa att vi måste återförstatliga skolan. Därför tycker jag att det är tråkigt att man inte kan tänka sig att ta den här situationen utan sätter partibok före åsikt i frågan. Det är oerhört beklagligt. Vi gör det inte. Vi kan tänka oss att resonera med precis vem som helst, såväl Folkpartiet som Vänsterpartiet och till och med Socialdemokraterna. Jag vill ta upp en sak som är på väg mot sitt slut, nämligen den så kallade friskolekommittén. Jag är oerhört besviken på den. Jag hade hoppats att vi i denna kommitté skulle kunna ta ett omtag på hela friskolesystemet, diskutera det från grunden och få ganska fria tyglar, men så har det inte varit. Det har varit ganska snävt vad vi får och inte får göra. Det är knappt att vi har skrapat på ytan. Jag tror att den tillsattes för att tysta opinionen och sopa lite under mattan. Det finns stora problem i Friskolesverige, och de måste vi få diskutera. När vi inte ens får göra det inom ramarna för denna kommitté, när ska vi då göra det? Det pågår mycket i svensk skola. Man driver på och vågar inte dra i nödbromsen och sätta sig ned och resonera och diskutera om det här är bra. Det kanske är bra, och vi kanske ska fortsätta. Låt oss dock först diskutera igenom det grundligt. Det blev tyvärr inte på det viset, och därför är min bild av svensk skola dess värre ganska mörk. Låt mig också ta upp det som Rossana Dinamarca var inne på tidigare om modersmålsundervisningen. Det finns mycket att säga om det. Jag minns inte hur Rossana uttryckte sig exakt. Man har dock hänvisat till en enig forskarkår tidigare och sagt att det är jättebra med modersmålsundervisning. Jag minns en debatt för några år sedan i Malmö där man talade om just eniga forskare vad gäller modersmålsundervisning. Sydsvenskan tittade på frågan och försökte utröna vilka forskare man talade om: "Stadsdelsfullmäktiges ordförande hänvisar till stadsdelschefen som hänvisar till andra tjänstemän som hänvisar till forskare i Malmö som hänvisar till forskare i Stockholm. Hänvisningen hamnar till slut hos Wayne Thomas och Virginia Collier på George Mason University i Virginia, USA." Vidare: "När jag kontaktar statsvetarprofessorn Christine Rossell vid Boston University säger hon att den som läser Thomas och Collier lika gärna kunde konsultera astrologer." Så mycket var den källan om modersmålsundervisning värd. I Danmark tittade man på detta för några år sedan, vilket jag har tagit upp vid något tillfälle tidigare. Där valde regeringen att göra det frivilligt för kommunerna att anordna modersmålsundervisning, vilket ledde till att samtliga kommuner slutade med det. I Köpenhamn gjorde man en studie för att se om det gjorde någon skillnad, och man kom fram till att det inte fanns några påvisbara skillnader i kunskaper beträffande läsning, naturkunskap och matematik mellan de invandrarelever som fått modersmålsundervisning och de som inte fått det. Det där med en enig forskarkår när det gäller modersmålsundervisning är inte riktigt så enkelt. Jag vill påstå att det finns lite blandade resultat på den fronten. Herr talman! Vad gäller den högre utbildningen har vi valt att fortsätta vår satsning på området i vår höstbudget. Vi skjuter till närmare 8 miljarder kronor under budgetperioden för att komma till rätta med bristerna och säkerställa kvaliteten inom den högre utbildningen. Det handlar framför allt om att öka lärartätheten, minska studentgrupperna och öka antalet lärarledda lektioner. Vi fortsätter även vår satsning på komvux och yrkeshögskolan. Vi ser också en potential i att utveckla kompetensen inom en rad forskningsfält. Särskilt intressanta är områden såsom informationsteknik, kärnfysik, genteknik, nanoteknik och rymdteknik. Jag hoppas att jag kan vara med när vi debatterar detta någon gång efter jul.

anf.178 Betty Malmberg (M):

Herr talman! Så här dagen efter Nobelfestligheterna kan man inte låta bli att snegla litet extra på forskning som kan visa sig ha betydelse för våra möjligheter att finna framtida pristagare. I det sammanhanget har jag hittat en intressant forskningsrapport som ger Sverige ett utmärkt gott och gynnsamt läge. Det är kardiologen Messerli som funnit att invånarna i länder som äter mycket choklad också är smartare. Han har tittat på sambandet mellan ett lands genomsnittliga chokladkonsumtion och hur många nobelpris respektive land har fått och sett ett mycket starkt samband mellan dessa parametrar. Listan toppas av Schweiz, USA hamnar någonstans i mitten och Kina, där man ju inte är speciellt förtjust i choklad, ligger i botten. Det enda land som inte riktigt passar in i mallen är Sverige. Med vår chokladkonsumtion borde vi, enligt studien, ligga på 14 nobelpris, men Wikipedia räknar upp hela 31 stycken. Messerli kommenterar detta med att det kan vara ett utslag av patriotism hos Nobelkommittén, eller så är vi speciellt känsliga för chokladens effekter och behöver inte äta lika mycket choklad som andra för att bli smarta. Jag tycker att detta är intressant information och högst relevant forskning som är värd att tänka på inför stundande gottehelger. Herr talman! Samsynen om vikten av utbildning och forskning är i dag stor i Sverige. Det är naturligtvis bra, även om tidigare S-ledda regeringar inte gjort sig kända för den investeringsvilja i kvalitet som nu råder. Därför är det intressant att se den stora vitamininjektion som Alliansens övertagande av regeringsmakten har gett. Aldrig tidigare har lika mycket pengar satsats inom området, och aldrig tidigare har indikatorn kvalitet fått påverka resursfördelningen vid vare sig anslag till grundutbildning eller forskning. Den tidigare modellen för resursfördelning för grundutbildning som infördes av en borgerlig regering på 90-talet var faktiskt tänkt att kompletteras med en kvalitetsindikator redan då, men av det blev intet då Socialdemokraterna kom till makten. Under deras regeringsår var ledordet i stället kvantitet och fokus låg på att bygga ut högskoleplatser. Detta är i och för sig historia, men jag nämner det eftersom universitet och högskolor än i dag lider av sviterna av den kraftiga expansion som då iscensattes utan att tillräckliga resurser samtidigt satsades. Det är ingen tvekan om att Sveriges största offentliga arbetsplats och alla som verkar där har fått helt andra möjligheter sedan alliansregeringen trädde till. Eller vad sägs om att regeringen sedan den tillträdde 2006 har ökat anslagen till utbildningsplatserna inom hum-sam-området med 60 procent, vilket motsvarar 10 600 kronor per årsstudieplats? Detta är dessutom inom ett område där nästan hälften av landets studenter pluggar, vilket gör att många får del av kvalitetsförstärkningen. Eller vad sägs om att regeringen sedan den tillträdde har ökat på de mest kostsamma utbildningsplatserna där studenternas och arbetsmarknadens efterfrågan också har varit hög? Det gäller för dem som vill läsa såväl till läkare, tandläkare, sjuksköterskor och civil- som högskoleingenjörer. Det är en utbyggnad som om något år motsvarar 44 procent fler nybörjarplatser på läkarutbildningen och 36 procent fler platser på tandläkarutbildningen. Detta innebär att vi kan erbjuda fler möjlighet att studera på hemmaplan i stället för att de ska åka i väg och i flera år uppta utbildningsplatser i länder som Polen, Rumänien och Ungern. Detta är ambitioner, Thomas Strand. Alliansregeringen har höga ambitioner med sin högskolepolitik. Ett annat intressant faktum är att regeringen sedan 2009, då den nu gällande forskningsproppen beslutades, har ökat nivån på forskningsanslagen med 30 procent, eller 9 miljarder kronor. Detta kommer vi att debattera på andra sidan årsskiftet. Det är kraftfulla satsningar och fantastiskt viktiga framtidsinvesteringar i utbildning, forskning och innovation som ytterligt få länder i vår omvärld har mäktat med under denna period. Men tack vare välskötta statsfinanser har alliansregeringen också i sin sjunde gemensamma budget kunnat göra stora och offensiva satsningar för att möta den ekonomiska oro som länge präglat omvärlden. Det är satsningar för långsiktig tillväxt som inte bara sker på dessa områden utan också på områden som företagande och infrastruktur som naturligtvis också har betydelse för såväl arbetspendling som samverkan mellan lärosäten och näringsliv. I det sammanhanget vill jag också passa på att nämna satsningarna som nu görs på ytterligare innovationskontor vid universiteten i Stockholm, Göteborg och Luleå samt vid Lantbruksuniversitetet. Detta sker efter att en utredning har visat att de innovationskontor som vi sjösatte 2009 har haft stor betydelse för lärosätenas förmåga att nyttiggöra den forskningsbaserade kunskapen från universitet och högskolor. Dessa kontor tillsammans med det kapitaltillskott som nu riktas till Örebro och Mittuniversitetet kan få stor betydelse för att hjälpa studenter och enskilda forskare att omvandla sina idéer och forskningsresultat till kommersiellt gångbara produkter. Att på sikt fördela resurser för att öka lärosätenas incitament för samverkan med samhället i övrigt är också på gång. I alliansregeringens strategi för att utbildning och forskning vid universitet och högskolor ska hålla en internationellt hög kvalitet och bedrivas effektivt handlar det inte bara om de ekonomiska resursförstärkningar som jag har gett exempel på. Det handlar också om hur resurserna fördelas och används. Att kvalitet i resultaten nu är en faktor som gör skillnad vid resursfördelningen och att universitet och högskolor till del kan påverka utfallet av densamma är rätt väg att gå, tycker vi moderater. Det är fantastiskt inspirerande att ta del av till exempel Malmö högskola och deras ambition och analys av hur de ska kunna påverka forskningsanslagets storlek framgent. Jag rekommenderar den läsningen. Liksom Malmö högskola har några andra lärosäten anammat hela modellen för resursfördelning vid sin fördelning av resurser internt inom sitt område. Hur förhåller sig då partierna i oppositionen till Alliansens strategi? Det är en blandad kompott. Rent generellt kan ändå sägas att man har anslutit sig till de alliansvindar som blåser i Högskolesverige och att man har anpassat sin politik på området. Men det är också tydligt att trots de storslagna satsningar som regeringen gör vill man framstå som att man lägger litet mer. Det gäller i första hand två områden, dels den gamla klassikern med fler platser, dels kvalitet som indikator för resursfördelning. Man kan dock undra hur genomarbetade dessa förslag är. För andra året i rad lägger till exempel Socialdemokraterna ett uppdrag till Högskoleverket att fördela de här platserna och kvalitetspengarna trots att det inte ingår i verkets uppdrag. Det gjorde det inte i fjol, och det påpekade utskottet, men man gör på samma sätt i år igen. Då det kommer till resursfördelningssystemet tar Miljöpartiet hjälp av en resursutredning som gjordes 2007 medan Sverigedemokraterna börjar tala om en grundbultsambition som gällde från 1994 till 1995 och vill återställa den köpkraft som rådde då. Herr talman! Detta visar att det också på utbildningsområdet är en spretig politik från fyra oppositionspartier som ska ställas mot en enig allianspolitik för de viktiga framtidsfrågorna högre utbildning och forskning. Vi är inte betjänta av en flashig affärsplan för Sverige. Tvärtom. Vår redan etablerade reformstrategi kombinerad med ett idogt systematiskt kvalitetsarbete, och kanske en och annan chokladbit, det är vad som kommer att gynna Sveriges långsiktiga tillväxt. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande UbU1. (Applåder)

anf.179 Thomas Strand (S):

Herr talman! Jag tycker att det är intressant att Betty Malmberg börjar med att gå tillbaka sex, sju, åtta, nio, tio år i tiden och tala om hur dålig politik det var då, fast ni har haft makten i sex år. Trots socialdemokratisk, i dina ögon, eländig politik vill jag påstå att vi har ganska bra forskning i Sverige. Vi ligger i världsklass på många områden. Så illa är det inte. När varslen duggar tätt, när arbetslösheten är hög, när vi har en för hög ungdomsarbetslöshet och när vi har fördubblat antalet långtidsarbetslösa väljer regeringen att minska på ambitionerna på högskolesektorn och ta bort 10 000 platser i år och 10 000 platser nästa år och komma med tillfälliga lösningar. Summa summarum är trenden ganska tydlig. Jag bad om en förklaring till logiken bakom detta, men jag fick inget svar. Betty gled undan och talade hellre om forskningspolitik. Det ska vi göra efter nyår. Då återkommer jag med de frågorna. Tala om vad logiken är med att ha lägre ambitioner så att andra länder rusar före oss när det gäller välutbildad befolkning.

anf.180 Betty Malmberg (M):

Herr talman! Jag kommenterade varför jag tog upp den historiska utvecklingen. Den kvantitativa utbyggnad som Socialdemokraterna har stått för under lång tid följdes aldrig upp med de resurser som behövdes för att borga för en bra kvalitet. Jag nämnde att på till exempel hum-sam-området har alliansregeringen sedan den tillträdde ökat resurserna med 60 procent. Det är ett anmärkningsvärt högt belopp. Jag tyckte att det var viktigt att påtala. Det var intressant att höra Thomas Strand säga att det som skiljer oss är ambitionen med högre utbildning. Thomas Strand anförde att vi säkert kommer att få höra att det handlar om kvalitet. Ja, Thomas Strand, det handlar också om kvalitet. Sedan förra året har Socialdemokraterna drivit målsättningen att andelen 30-34-åringar ska vara en viss procent. Regeringen förnekar inte det eller försöker parera och bemöta den höga ambitionen. Den har vi. Thomas Strand borde vara medveten om att det finns problem med det statistiska underlaget. Hänsyn måste också tas till de demografiska frågorna som vi i dag inte har kontroll på. Thomas Strand hänvisar forskningen till ett senare tillfälle. Jag tycker att det hade varit intressant att få höra lite om varför inte mer görs på forskningsområdet och med den utsträckta handen på tio år. Hur ser er tankegång ut när det gäller resursanslagen?

anf.181 Thomas Strand (S):

Herr talman! Jag lovar Betty Malmberg att jag ska återkomma till den frågan efter nyår när vi pratar forskningsfrågor. Jag vill komma tillbaka till ambitionerna på högskolesidan. Frågan om kvalitet är inte något problem för oss socialdemokrater. Vi tycker att det är bra att pengar förs till hum-sam-området och stärker kvaliteten. Det har gått ett antal år sedan den tidigare S-regeringen. I dag är vårt budskap att det är jättebra att vi stärker kvaliteten. Vissa år har vi till och med lagt förslag om att höja kvaliteten som ni har sagt nej till. Nu säger vi att vi gärna lägger på ytterligare 200 miljoner för att höja kvaliteten. Det är ingen stridsfråga. Jag får inget svar på varför ni sänker ambitionsnivån för högre utbildning. Det är framför allt det vi diskuterar i dag. Ni minskar antalet platser med 10 000 i år och 10 000 nästa år. I Högskoleverkets rapport säger Haikola att en varningsklocka ringer för att vi tappar mark. Lars Haikola är ju expert på det här området. När det gäller åldersgruppen 30-34 år har ni lägre ambitioner. Ni lägger er passivt mitt emellan och tar inte ut steglängden. Vad är logiken i att vi i Sverige ska ha lite lägre ambition när det gäller det antal som deltar i eftergymnasiala studier på högskola, yrkesskola eller vad det nu kan vara? Varför ska vi göra det? Vad är logiken med att driva en sådan linje?

anf.182 Betty Malmberg (M):

Herr talman! Återigen vill jag säga att målsättningen 30-34 år har att göra med ett bristande statistiskt underlag och med en demografisk utveckling som vi inte har kontroll över, precis som jag anförde i en tidigare replik. Det finns inget som säger att regeringen har en lägre ambition i fråga om fler som vill studera - tvärtom. Vi vill höja kvaliteten, och vi vill driva på fler att gå vidare. De kan gå vidare in i utbildning på yrkeshögskolan, och de kan gå vidare in i utbildning på universitet eller högskola. Thomas Strand anförde här tidigare att högskolorna känner sig jagade av vår regering därför att de inte vet vad som komma skall och vad som ska gälla. Detta stämmer inte. Det är vi och denna regering som har gett möjligheterna till bland annat forskningsprofilering. Det är vi och denna regering som också har tydliggjort för högskolorna att det är viktigt att man också profilerar sig och att inte alla kan läsa samma utbildningar. När vi talar om antalet högskoleplatser och tittar på prestationsnivån har vi uppdagat att det tyvärr är många studenter som registrerar sig för utbildningar och för kurser som de sedan aldrig tar en enda poäng på. Regeringen har halverat bidraget, takbelopp och finansiering, som har gått till just detta område. Det rör sig faktiskt om 7 000 platser i dag som i princip inte har bidragit till att höja ambitionsnivån eller utbildningsnivån för samhället. Vi har tydliggjort det. Vi har flyttat och använt dessa resurser för att öka kvaliteten och öka antalet platser på andra områden där behov finns från både studenter och arbetsmarknad.

anf.183 Tina Acketoft (FP):

Herr talman! Sällan har utskottet varit så enigt som i kväll om att vi ska klara av denna debatt. Jag ska försöka göra mitt bästa. Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Det blir lite upprepning, men vi vet att det är bra för inlärningen. Det är ett resultat av att vi är fyra allianspartier som är mycket samstämmiga och samkörda. Det är en händelse som ser ut som en tanke att denna utbildningsdebatt alltid verkar hamna dagarna runt nobelprisutdelningen. Under ett par dagar står Stockholm och Sverige i fokus när det gäller hela forskarvärlden. Förra året fick vi uppleva att en av Folkpartiets sloganer blev verklighet: Sverige ska inte bara dela ut nobelpris, vi ska vinna dem också. Detta skedde i och med att Tomas Tranströmer fick litteraturpriset. I år fick vi tyvärr inget pris, men omläggningen av den svenska skolan, från förskola till forskning, sker i ljuset av nobelpristanken. Sverige ska finnas i den absoluta kunskapstoppen. Det är helt enkelt en överlevnadsfråga för oss som nation. När jag var inne i utbildningssystemet fanns det en tydlig skillnad mellan högskola och universitet. Så ser det inte ut i dag. Skiljelinjen är betydligt mer diffus. Vi har fått betydligt fler högskolor och universitet. Antalet studieplatser har dessutom konsekvent ökat. Tillgängligheten till högre utbildningar och en bred variation av utbildningar och forskning är bra. Låt mig vara tydlig med det så att ingen kan missförstå det. Men det får aldrig gå ut över kvaliteten i undervisningen eller kvaliteten i forskningsresultaten. Thomas Strand började sitt anförande med att säga att det egentligen skulle räcka med att säga vad som är skillnaden mellan Alliansens utbildnings- och forskningspolitik och Socialdemokraternas. Låt mig då säga att den stora skillnaden är att våra förslag är finansierade. Alla våra ambitioner är finansierade. Det är så man tar ansvar för Sverige. I Socialdemokraternas motion kan vi läsa: Sverige ska ha en världsledande utbildningsnivå. Vi accepterar inte regeringens neddragning av antalet högskoleplatser. Alla som vill och är behöriga borde ha möjlighet att studera på yrkeshögskola eller högskola. 50 procent av 30-34-åringarna ska 2020 ha minst två års eftergymnasial utbildning. Låt mig då säga att även med Socialdemokraternas politik blir det färre högskoleplatser nästa år. Inget av förslagen som någon lägger fram i denna kammare gör att det blir fler högskoleplatser nästa år. Vi kan också säga att de förslag som Socialdemokraterna lägger fram är långt ifrån tillräckliga, om man över huvud taget ska vara i närheten att nå sitt 50-procentiga mål om man har finansierat sina ambitioner. Tiotusentals behöriga personer som söker till högskolan varje hösttermin men som inte antas skulle enligt Socialdemokraternas förslag ha rätt till en utbildningsplats - ofinansierat. Dessutom är det mycket tydligt vilken arbetsmarknadsåtgärd detta i själva verket är när man säger att 4 500 platser ska gå till fas 3-personer. Detta handlar alltså inte om utbildning eller forskning. Det handlar om en arbetsmarknadsåtgärd. Det är den stora skiljelinjen, Thomas Strand. I en ideal värld ska man naturligtvis inte behöva välja mellan kvalitet och kvantitet. Men politik handlar som ni vet inte bara om att vilja utan också om att välja. I valet mellan kvantitet och kvalitet står Folkpartiet tydligt på kvalitetens sida. Därför är det glädjande att se att regeringen i budgetpropositionen för 2013 föreslår inte bara fortsatt ökat antal platser inom utbildningar för särskilda bristyrken, utan man stärker också universitetens och högskolornas budget för grundutbildning med 300 miljoner kronor. Detta ska läggas till alla andra kvalitetssatsningar som är gjorda tidigare. Herr talman! Får jag vara lite jävig måste jag säga att jag är särskilt glad för att vi fortsätter med den särskilda kvalitetssatsning som gjorts på humaniora och samhällsvetenskap med 800 miljoner kronor från och med 2013 jämfört med 2011. Särskilt humaniora har nämligen fått ta stryk under tidigare decennier. Denna satsning innebär att heltidsbeloppet per helårsstudent har ökat med 60 procent sedan Alliansen tog över ordförandeklubban i Rosenbad. Det borde rimligen öka antalet lärarledda timmar för studenterna, någonting som har varit en alldeles för sällsynt vara. Det sades här tidigare av min kollega att resurser är viktiga. Men det är avgörande att resurserna används på ett effektivt sätt. Därför måste lärosätena utnyttja sina egna möjligheter till interna prioriteringar och omfördelningar för att möta studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Jag tycker att det är en bra princip att vi ställer upp examensmål och kvalitetskrav i form av forskningsanknytning och liknande. Men vilka utbildningar som ska ges eller inte är det upp till varje universitet eller högskola att bestämma. Herr talman! Perfekta resursfördelningssystem finns nog inte. Det tror jag man ska vara ödmjuk nog att inse. Men det nya kvalitetsbaserade resursfördelningssystemet som så sakteliga börjar träda i kraft 2013, där Högskoleverkets utvärderingar ska ligga som grund för en del av resursfördelningen, kommer att få en kvalitetsdrivande effekt på utbildningarna. Precis som vi alltid säger att utbildning ska löna sig, är det rimligt att de universitet och högskolor som har utbildningar av hög kvalitet ska premieras för detta. Det ska löna sig att vara en bra utbildare också. Herr talman och kolleger! Vi kommer att få en helafton i februari när vi ska debattera den nya forsknings- och innovationspropositionen. Men det kan inte hjälpas att det måste bli lite överlappningar trots denna sena timme. Vi vet att regeringen i propositionen presenterar ytterligare en gigantisk satsning på forskning och innovation med 4 miljarder kronor till 2016, där tyngdpunkten ligger på life science som framför allt handlar om medicin, ett område där svensk forskningstradition är mycket stark och som också är en forskningsintensiv bransch som står för viktig export. Propositionen innebär också en rejäl kvalitetssatsning genom att de forskningsanslag som går direkt till lärosätena ökar med 900 miljoner kronor under perioden. Det ger lärosätena möjlighet att själva prioritera och göra strategiska val för att bedriva långsiktig forskning med både hög risk och stor potential, något som känns ytterligt bra för en liberal som har utgångspunkten för politiken att akademin ska stå mer självständig från den politiska makten. Det är en strategisk framtidsinvestering att satsa på Sverige som forskningsnation. Sverige har under en lång tid lyckats att både vara en tung grundforskningsnation och samtidigt ett innovationsland, och där har vi samverkat över partigränserna. Det råder ingen tvekan om att en lyckad forskningspolitik har bidragit till att Sverige har varit framgångsrikt under 1900-talet. Om vi ska fortsätta att vara det kommer det att krävas att vi också vågar satsa på spets och inte bara på bredd. Vi behöver skapa förutsättningar för att de unga duktigaste forskarna ska tycka att Sverige är ett bra land att forska i. Vi behöver också vara spännande nog att locka hit utländska framstående forskare, inte bara för att hämta Nobelpris utan också för att verka här. Därför är regeringens satsning på elitforskning livsnödvändig för oss som nation. För de allra duktigaste yngre forskarna skapas ett nytt program som ger dem möjlighet att stanna i Sverige och utvecklas här. Under en tioårsperiod handlar det om närmare 1 miljard kronor i satsningar. Dessutom tillförs resurser för rekrytering av utländska elitforskare. Landets rektorer ska kunna handplocka några av de absolut duktigaste internationella forskarna till sina lärosäten och ge dem rejält med forskningsresurser under ett antal år. Under den närmaste tioårsperioden satsas närmare 2 ½ miljard kronor på att locka internationella toppforskare till Sverige, inte bara för att hämta pris utan för att verka här, som sagt. Herr talman! Sverige hör till de länder som i förhållande till sin befolkning satsar mest offentliga resurser på forskning. Det är bara Israel och Finland som slår oss i denna gren. Det är med kombinationen av ökade resurser, ökad akademisk frihet och ett ökat fokus på kvalitet och spets inom universitet och högskolor som vi kommer att fortsätta att utvecklas - måhända som en liten nation men med ett stort namn inom forskning och innovation. (Applåder) I detta anförande instämde Roger Haddad (FP).

anf.184 Emil Källström (C):

Herr talman! Med all respekt för kvällens debatt kan det mycket väl vara så att det viktigaste som har hänt svensk forskning och det svenska innovationssystemet i dag hände i Bryssel. I dag fattade Europaparlamentet ett historiskt beslut. Efter många år, och efter det att frågan, minst sagt, har dragits i långbänk är tanken om ett EU-patent, ett gemensamt patent för Europas länder, på mycket god väg att realiseras. Det är jätteintressant och spännande att se hur omvärldens beslut påverkar det lilla Sverige som är i ständig global konkurrens. Trots att det händer saker utanför våra gränser har det varit en intressant och spännande höst för alla oss som jobbar med forsknings- och innovationspolitik i Sverige. Regeringen har släppt både en innovationsstrategi och en forsknings- och innovationsproposition. Båda innebär att Sverige höjer profilen när det gäller forsknings- och innovationsfrågorna. Även om innovationsstrategin inte hade några egna pengar kopplade till sig innebär detta sammantaget besked om kraftfulla satsningar på svensk forskning och innovation. Gemensamt med satsningar på infrastruktur, på sänkt bolagsskatt och på utbyggd yrkeshögskola är det tydligt att Sverige trots krisen klarar att göra investeringar för konkurrenskraft och investeringar i framtiden. Runt om i Europa och världen finns det länder och regeringar som tvingas göra tvärtom. De tvingas dra ned på högre utbildning och på forskning, och det svider säkert i hjärtat på många utbildningspolitiker, inte minst i vår del i världen, där man tvingas göra detta. Det är ju i grunden skadligt för framtida tillväxt. Vi klarar av att trots ett kärvt läge göra de investeringar som innebär att Sverige kan utvecklas ännu lite mer. Det är kul när man skriver sådana här anföranden att jämföra med vad man sade för ett år eller två år sedan. De två senaste åren, och ännu tidigare än så, har jag och min kollega Ulrika Carlsson fokuserat på samverkan och innovation när det gäller hur våra lärosäten och deras verksamhet ska utvecklas. När vi nu ser vad som komma skall, vad vi ska debattera på andra sidan årsskiftet och vad som har presenterats under hösten ser vi också att hårt jobb från oss och många andra lönar sig. Det här är en forsknings- och innovationsproposition med ett stort I som har presenterats. Vi pratar om strategiska innovationsområden. Vi pratar om forskning för näringsliv och samhälle. Något som man kan framhålla särskilt är den pott som heter bedömning av samverkan. Någonting som har efterlysts av båda blocken och från olika sektorer i samhället är det viktiga uppdrag som man tidigare kallade för den tredje uppgiften, att samverka med näringsliv och omgivande samhälle. Man har sagt att det har varit viktigt, men det har inte bedömts, mätts eller värderats. Nu börjar vi med det. Nu sätter vi av 200 miljoner under den tid som propositionen kommer att verka. Vi ger Vinnova i uppdrag att hitta bra och smarta metoder för att värdera detta och komma loss med det vi har pratat om under så lång tid. Men det går inte att prata innovation och samverkan utan att prata om studenter. Den viktigaste faktorn är givetvis de som finns med i utbildningen. Den viktigaste faktorn är de studenter som lär sig saker och sedan tar med dem till nya arbetsgivare eller blir sin egen arbetsgivare och använder sin kunskap på det sättet. Det finns studenter som skriver examensarbeten ute på företagen. Det finns studenter som blir industridoktorander. Vi har diskuterat kvantitet och kvalitet i den här debatten. Först kan man konstatera att kvantitet givetvis är viktigt i utbildningen. Det är viktigt att så många som möjligt kan gå sin drömutbildning. Detta år är det år då det är näst flest som har gått en högre utbildning. Det år som flest gick en högre utbildning var förra året. Både dessa år har varit under alliansregeringen. Det är ingen slump om man ser de satsningar som sker. Men en satsning på kvantitet får aldrig ske till priset av minskad kvalitet. Det var någonting som skedde under flera år och flera decennier. Nu har vi vänt den trenden. Mina kolleger har i detalj redogjort för hur mycket mer vi har satsat per student och på humsam-området, men det är så pass viktigt att jag väljer att upprepa det. Vi visar att en utbyggd högre utbildning, en utbildning som fler än någonsin tar del av, går att kombinera med kraftigt höjda ambitioner när det gäller kvalitet. Under Alliansens första mandatperiod fattade vi en rad beslut som syftade till att stärka lärosätenas autonomi och självstyre. Jag hävdar att också detta är en viktig del när det gäller att utveckla den högre utbildningen och den kvalitet som studenterna får. För närvarande löper också en process som syftar till att låta ytterligare ett antal lärosäten omvandlas från myndigheter till stiftelser. Jag tror att den här trenden är bra. Jag och Centerpartiet tycker att vi ytterligare ska förstärka resan mot autonomi. En mångfald av rektorer, högskolestyrelser och andra beslutsfattare kommer alltid, tillsammans och i inbördes konkurrens, att vara klokare och bättre på att samspela med berörda regioner och det omgivande samhället än ett fåtal på toppen oaktat hur kloka dessa människor är. En tro på ökad autonomi är inget annat än en tro på alla de duktiga pedagoger och administratörer som verkar i vårt högskolelandskap. Herr talman! Plötsligt hände det, skrev någon. Regeringen fortsätter att satsa på yrkeshögskolan, som så många har efterlyst. När man talar samverkan och matchning mot arbetsmarknaden går det inte att komma ifrån yrkeshögskolans unika ställning där. Man definierar konkreta behov på arbetsmarknaden och skräddarsyr utbildningar för att möta detta. År 2013 är utökningen 1 500 platser, och det fortsätter på samma spår. År 2014 blir det ytterligare 3 000 platser, år 2015 blir det 3 000 och 2016 blir det 1 500. Det här motsvarar totalt en ökning på 25 procent. Det är viktigt för att fler ska hitta sin väg in i den högre utbildningen, men det är också en viktig del i det livslånga lärandet. Yrkeshögskolan är för många ett sätt att byta spår mitt i livet. När vi ser på oppositionen har vi talet om de påstått sänkta ambitionerna. Använder man Aftonbladet som sin främsta källa för information blir kanske resultatet därefter. Som jag har redogjort för har aldrig förr så många människor tagit del av den högre utbildningen i Sverige. Aldrig förr har man heller kunnat kombinera en så pass hög kvantitet med så pass hög kvalitet. Det här är allianspolitik när den är som allra bäst. Det är kul att vara utbildningspolitiker i Alliansen, och vi levererar. För att använda Tomas Tobés ordval: Vi lägger riktiga miljarder på detta viktiga område. (Applåder) I detta anförande instämde Ulrika Carlsson i Skövde (C).

anf.185 Yvonne Andersson (KD):

Herr talman! Som sista talare denna kväll kan jag, precis som Emil Källström gjorde, konstatera att det har sagts så mycket bra. Jag får fortsätta den lovsången, för det här betänkandet innehåller väldigt mycket bra, och jag är väldigt nöjd med det. Någon har sagt att hinder är de skrämmande ting du ser när du flyttar blicken från målet. Jag tycker att det stämmer rätt så bra. I den budgetproposition som vi debatterar i dag handlar det om att tro på möjligheterna. Det kan Alliansen göra därför att vi är fokuserade på målet. Vad är det då för mål vi har? Vi vill ha ett Sverige som utvecklas ännu mer till ett kunskapssamhälle som står upp för den potential vi har. Vi vill vara en framstående nation som fortfarande finns i framkanten med den unika kunskapsresurs som vi faktiskt redan nu har men vill utveckla vidare. Vi vill att man ska räkna med vårt land, trots vår litenhet, i de globala sammanhangen. Är det då hela målet, att vårt land och våra resurser ska räknas? Självklart inte. Enskilda människors bildning, enskilda människors lycka och framgång och kunskapstörst som blir stillad innebär en utveckling av samhället och innebär också att människor får del av detta. Så är det med den här politiken som har att göra med förskola, skola, vuxenutbildning, med forskning och allt detta som hänger ihop med allt annat. Vi har tagit ett stort tag, och vi får aldrig förringa den satsning som Alliansen har gjort. Det tror jag att jag har sagt varje gång som jag har stått i den här talarstolen och talat utbildningspolitik. Aldrig någonsin i historien har någon tagit ett sådant helhetsgrepp över hela detta område som just Alliansen har gjort med samtidiga reformer på alla områden. I det här innehållsrika betänkandet är det två delar som för första gången träder fram så tydligt i en proposition. Därför vill jag nämna dessa delar. Men innan jag gör det måste jag ändå uppmärksamma på den debatt som har varit runt kvalitetssäkringssystemet. Där måste jag, trots den sena timmen, få uttrycka min förvåning över oppositionens reservation när det gäller kvalitetssäkringssystemet. Vi hade besök i utskottet av SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund. Där ställde vi i utskottet frågan när de yttrade att de inte var nöjda med det system som var nu: Vill ni ha det gamla tillbaka? Nej, absolut inte! Det var svaret vi fick i utskottet. Men i reservationen vill Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet ha tillbaka ett gammalt system, något vi har passerat. Det förvånar mig storligen, herr talman. Jag vill också konstatera att med tanke på den reaktion som var från olika delar är vi inte alls klara med att det är ett kvalitetssäkringssystem som för alltid ska vara. Alliansen är väldigt öppen för att vi kan gå vidare och utveckla vidare så att det stämmer och blir pricksäkert. Herr talman! Vad var det då jag ville ha upp som har lyfts särskilt? Det ena är forskningsinformationen. Det andra är rymdforskningen. Vi ger Vetenskapsrådet en direkt uppgift att ansvara för forskningsinformationen på ett mycket tydligt sätt. Vi vet att den tredje uppgiften hela tiden har aktualiserats som en del när det gäller forskningsinformation. Nu blir det ännu tydligare. Varför är detta så viktigt? Jo, därför att våra skattebetalare som satsar så mycket - det är till exempel 4 miljarder extra på forskningen - ska veta vad pengarna går till. Det ska vara ett transparent system så att man ser: Vad har vi fått för pengarna? Det tillhör demokratins innersta väsen. Jag är så glad att förslaget om tydlighet finns. Den frågan har vi kristdemokrater uppmärksammat ett flertal omgångar. Nästa del är naturligtvis rymdforskningen och de erövringar vi gör. Många kan tycka: Det är för exotiskt med rymdforskning. Nej, det är vad du och jag använder dagligdags när vi använder våra mobiltelefoner. Det är vad rymdforskning handlar om. Hur får vi alla klimatdata och miljödata i dag? Det är rymdforskningen som servar det. Här har vi i Sverige varit starka med till exempel Odin och Steam. De är våra och byggda från början i Sverige. I dag används instrumenten som Steam står för inom ramen för ESA, det europeiska samarbetsorganet. Här står Sverige för någonting som är otroligt unikt. Nu ger Alliansen ytterligare medel till detta för att vi ska kunna stå upp för att fortsätta med den kunskapen och visa världen att ett litet land kan vara stort när det gäller den framtida kunskapen och kunskapsutvecklingen. Att se framtiden är att basera önskemål och visioner på vart vi har kommit och vart vi är på väg. Alliansen lyckas fokusera på målen. Då ser man inte hinder, då ser man möjligheter, och då finns möjligheterna. Med det vill jag yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag önskar naturligtvis alla som varit här i kammaren en god jul och en god afton! (Applåder) I detta anförande instämde Annika Eclund (KD) och Tomas Tobé (M).

Tisdagen den 11 december 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum (uppehåll för gruppmöten ca kl. 16.00-18.00)
	15.30		Votering

________________________________________________________

Nr			Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
16	Näringsutskottets betänkande NU10
	Låneram för SAS AB
	1	Jonas Eriksson (MP)	3
	2	Jennie Nilsson (S)	4
	3	Eva Flyborg (FP)	6
	4	Jonas Jacobsson Gjörtler (M)	8
	5	Helena Lindahl (C)	4
	6	Kent Persson (V)	6
	7	Penilla Gunther (KD)	4
	8	Per Bolund (MP)	10
			____	____
			0.45	0.45

17	Näringsutskottets betänkande NU1
	Utgiftsområde 24 Näringsliv
	1	Carina Adolfsson Elgestam (S)	10
	2	Jonas Eriksson (MP)	6
	3	Margareta Larsson (SD)	8
	4	Kent Persson (V)	8
	5	Penilla Gunther (KD)	8
	6	Jessica Polfjärd (M)	6
	7	Eva Flyborg (FP)	8
	8	Anders Ahlgren (C)	10
	9	Ingela Nylund Watz (S)	6
	10	Hans Rothenberg (M)	6
	11	Jonas Jacobsson Gjörtler (M)	6
	12	Boriana Åberg (M)	6
			____	____
			1.28	2.13

18	Kulturutskottets betänkande KrU1
	Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
	1	Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S)	12
	2	Tina Ehn (MP)	12
	3	Mattias Karlsson (SD)	12
	4	Lars Ohly (V)	10
	5	Cecilia Magnusson (M)	10
	6	Christer Nylander (FP)	10
	7	Per Lodenius (C)	10
	8	Lars-Axel Nordell (KD)	10
	9	Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)	14
	10	Isak From (S)	8
	11	Bengt Berg (V)	6
			____	____
			1.54	4.07

19	Kulturutskottets betänkande KrU2
	Filmpolitiska frågor
	1	Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S)	10
	2	Agneta Börjesson (MP)	6
	3	Mattias Karlsson (SD)	8
	4	Lars Ohly (V)	10
	5	Gustaf Hoffstedt (M)	8
	6	Anna Steele (FP)	8
	7	Per Lodenius (C)	6
	8	Lars-Axel Nordell (KD)	6
			____	____
			1.02	5.09

20	Utbildningsutskottets betänkande UbU1
	Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
	1	Ibrahim Baylan (S)	10
	2	Jabar Amin (MP)	10
	3	Björn Söder (SD)	10
	4	Rossana Dinamarca (V)	10
	5	Tomas Tobé (M)	10
	6	Roger Haddad (FP)	8
	7	Ulrika Carlsson i Skövde (C)	8
	8	Annika Eclund (KD)	8
	9	Thomas Strand (S)	12
	10	Richard Jomshof (SD)	10
	11	Betty Malmberg (M)	8
	12	Tina Acketoft (FP)	10
	13	Emil Källström (C)	8
	14	Yvonne Andersson (KD)	10
			____	____
			2.12	7.21

Totalt anmäld tid

7 tim. 21 min.

_____________________________

2012/13:41

Tisdagen den 11 december 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	15.30		Votering (uppehåll för gruppmöten ca kl. 16.00-18.00)

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet onsdagen den 5 december

	Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan
	Tisdagen den 18 december
2	Kammarens sammanträde gör inget uppehåll för partiernas riksdagsgrupper mellan kl. 16.00 och kl. 18.00

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	Motioner
	med anledning av skr. 2012/13:44 Riksrevisionens rapport om det statliga tandvårdsstödet
3	2012/13:So7 av Lena Hallengren m.fl. (S)	SoU
4	2012/13:So8 av Eva Olofsson m.fl. (V)	SoU

	Ärenden för bordläggning	Reservationer
	Socialförsäkringsutskottets betänkande
5	2012/13:SfU1 Utgiftsområdena 10, 11 och 12 inom socialförsäkringsområdet	39 res. (S,MP,V)
	Socialutskottets betänkanden & utlåtande
6	2012/13:SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg	33 res. (S,MP,SD,V)
7	2012/13:SoU5 Inspektionen för vård och omsorg - en ny tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård och socialtjänst	1 res. (S)
8	2012/13:SoU8 Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag om fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt
	Arbetsmarknadsutskottets betänkande
9	2012/13:AU1 Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet	7 res. (S,MP,SD,V)

	Ärenden för avgörande kl. 15.30
	Tidigare slutdebatterade
	Försvarsutskottets betänkande
10	2012/13:FöU1 Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap - budgetåret 2013	10 res. (S,M,MP,FP,C,V,KD)
	Finansutskottets betänkanden
11	2012/13:FiU6 Redovisning av AP-fondernas verksamhet t.o.m. 2011	2 res. (MP,V)
12	2012/13:FiU12 Utvärdering av Riksbankens penningpolitik och arbete med finansiell stabilitet 2005-2010	1 res. (V)
	Utrikesutskottets betänkande
13	2012/13:UU1 Utgiftsområde 5 Internationell samverkan	2 res. (MP,SD)
	Socialförsäkringsutskottets betänkande
14	2012/13:SfU2 Utgiftsområde 8 Migration	14 res. (S,SD,V)
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
15	2012/13:MJU5 Nya regler för industriutsläpp	11 res. (S,MP,V)

	Ärenden för debatt och avgörande
	Näringsutskottets betänkanden
16	2012/13:NU10 Låneram för SAS-koncernen Utskottet föreslår att ärendet får avgöras efter endast en bordläggning	1 res. (MP)
17	2012/13:NU1 Utgiftsområde 24 Näringsliv	6 res. (S,MP,SD,V)
	Kulturutskottets betänkanden
18	2012/13:KrU1 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid	4 res. (S,MP,SD,V)
19	2012/13:KrU2 Filmpolitiska frågor	14 res. (S,MP,SD,V)
	Utbildningsutskottets betänkande
20	2012/13:UbU1 Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning	5 res. (S,MP)

______________________________