anf.15 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Vad kammaren i dag har att behandla är utrikesutskottets betänkande som handlar om värdlandsavtal med Palestina. Det är någonting som vi socialdemokrater välkomnar eftersom det betyder att regeringen i allt väsentligt kommer att behandla den palestinska delegationen i Stockholm som om den vore en vanlig stats ambassad. Det är naturligtvis oerhört positivt att den personal som kommer att jobba där kommer att omfattas av samma immunitet och privilegier som alla andra ambassaders personal i Stockholm.
Vad vi socialdemokrater däremot har reserverat oss mot, och som vi naturligtvis ställer oss frågande inför, är att regeringen inte går hela vägen och erkänner staten Palestina. Om man nu ändå vill visa palestinierna att man tänker behandla Palestina som om det vore en stat, att man ger deras beskickning exakt samma privilegier och immunitet, varför tar man då inte nästa steg och erkänner staten Palestina?
Vad är då skälet till att vi socialdemokrater vill understryka att det också är väsentligt utrikespolitiskt för att få fred i Mellanöstern att Sverige vågar ta det steget? Jo, vi vet att det är bosättningspolitiken i Israel som är det främsta hindret för en fred i Mellanöstern.
I regeringens utrikesdeklaration stod det också väldigt tydligt att bosättning efter bosättning hindrar en fred i Mellanöstern, och det är bra att det kritiseras i deklarationen. Men man tar inte nästa steg, att Sverige helt enkelt medger och erkänner att det palestinska området är palestinskt, att vi erkänner staten Palestina för att därmed markera för Israel att vi menar att de gör fel genom att göra bosättningar på ockuperat område.
Det vore en ganska tydlig signal från omvärlden om länderna skulle erkänna staten Palestina för att den vägen markera att Israel är inne på en annan stats territorium, punkt, och markera det tydligt. Många länder har gjort det. Palestinierna frågar efter det. Sverige tövar och tvekar.
Vi har haft den här debatten i kammaren många gånger om. Vi hade en diskussion för bara några månader sedan om uppgraderingen av Palestinas status i Förenta nationerna. Kvällen innan beslutet i FN ska fattas sitter de borgerliga ledamöterna i den här kammaren och säger: Vi ska antingen rösta ja, nej eller avstå. Kvällen innan hade man ingen politik för vad man skulle göra när FN väl skulle fatta beslutet. Det blev ändå så väl att den svenska regeringen till slut bestämde sig för att rösta ja. Och det var väl en otrolig tur att man inte upprepade fiaskot när man röstade nej till att Palestina skulle få medlemskap i Unesco, som folkpartiledaren Jan Björklund drev igenom, och ställde Sverige i skamvrån i den internationella politiken.
Nu är naturligtvis frågan till Kerstin Lundgren, som i utrikesdebatten talade om att hon gärna ville se att Palestina skulle erkännas som stat, och till Kristdemokraterna om de upplever att bosättningarna är ett problem för freden. Vad är det då som är så svårt med att erkänna staten Palestina när ni ändå vill visa palestinierna att deras beskickning i Stockholm ska ha samma privilegier som alla andra länders beskickningar? Vad Moderaterna tycker vet vi ärligt talat inte. Men vad ni folkpartister tycker vet vi tyvärr, för ni är ju bromsklossen i regeringen som inte vill ge palestinierna sitt erkännande. Det gav Jan Björklund tydligt besked om i Unesco-omröstningen.
I grunden välkomnar vi regeringens förslag. Låt missionen från Palestina få samma diplomatiska rättigheter som alla andra. Men frågan kvarstår naturligtvis: Vad är det då som hindrar att Sverige tar steget fullt ut och erkänner staten Palestina? Det vore en bra signal till den israeliska ockupationspolitiken. Det vore en bra signal till palestinierna. Och det skulle visa att Sverige är berett att sätta handling bakom de vackra orden. Frågan till er är: Varför gör ni inte det?
Med detta vill jag yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen som stöds av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
anf.16 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Vi har samma uppfattning som Socialdemokraterna i den här frågan. Jag kommer därför inte att stå här och upprepa allt det som Urban Ahlin redan har sagt.
Jag tänker i stället tala om det besök som jag och några andra gjorde i Palestina och Israel under hösten. Vi var ett antal riksdagsledamöter från olika partier som var där tillsammans. Och vi talade med företrädare för båda sidorna i konflikten, med dem som drabbats i Sderot av raketbeskjutning, med beduiner som körts bort från sina boplatser, med släktingar till personer som dött i konflikten, med israeliska soldater som vill att världen ska se vad som pågår med flera. Vi träffade också företrädare för FN och för både den israeliska regeringen och försvarsmakten och för den palestinska myndigheten.
För min del var detta en av de resor som har gjort allra störst intryck på mig, och jag ska försöka beskriva några av de bilder som jag tog i Hebron.
En av bilderna är en gata mitt i centrum av Hebron, en gata som har stängts. Den är nyasfalterad på en sida. Det går en liten barriär vid kanten. På andra sidan av barriären får palestinierna gå, men de får inte köra bil. Den nyasfalterade delen är för israeler och för bosättarna. Längs denna gata, som var en av Hebrons viktigaste affärsgator, är alla hus stängda. De som bor i husen är palestinier, men de får inte gå ut från sina hus på gatan. De måste gå ut på baksidan, och det finns inte alltid dörrar på baksidan. I vissa fall måste man klättra över taken mellan olika hus för att över huvud taget kunna komma ut ur sina bostäder.
Jag har också en bild på en marknad där man tidigare gick och handlade matvaror och diverse annat. Den är i dag helt övergiven. När palestinierna inte längre fick lov att sälja sina varor på marknaden flyttade bosättare in. Det var naturligtvis helt illegalt. Efter mycket påtryckningar bestämde sig den israeliska militären för att avhysa bosättarna, och det fick man då göra med våld. Nu är marknaden helt övergiven. Nu är det varken palestinier eller israeler på marknaden längre.
I Hebron på Västbanken bor 850 militanta, väldigt militanta, bosättare. De skyddas av 650 soldater, och soldaternas enda uppgift är att skydda bosättarna. Men de är ju faktiskt där illegalt. På gatorna går unga bosättare beväpnade med automatvapen hängande över axeln. Det gör de för övrigt också mitt i Jerusalem.
Bosättarna har alltså förvandlat den palestinska stadens centrum till en spökstad genom att förbjuda palestinierna, som jag sade, att gå på sina egna gator. I de fall som de får gå på gatorna är det en barriär i mitten. Det är ändå nytt. Nu får de åtminstone gå där. Tidigare fick de inte gå där alls.
År 1970 bodde 35 000 palestinier i detta område som kallas för H2, och nu bor också 500 israeler där. År 2007 hade 42 procent av palestinierna flytt området, och arbetslösheten är 72 procent. Sammanlagt finns det i hela staden Hebron 175 000 palestinier, enligt mina anteckningar om de nu är helt korrekta. Ändå är det de 850 bosättarnas önskemål som prioriteras i staden.
Vi guidades runt av en före detta israelisk soldat som nu tillsammans med andra före detta israeliska soldater vill få världen att uppmärksamma den orättfärdiga behandling som palestinierna utsätts för på Västbanken. Organisationen heter Breaking the Silence, och jag tycker att de förtjänar att omnämnas, för det är ett väldigt viktigt arbete de gör trots att de på hemmaplan betraktas som förrädare.
Hebron är det absolut värsta som jag någonsin har sett.
En annan bild som jag har med mig hem är vägsystemet inne på Västbanken. Olika bosättningar och vägarna för israeler omgärdas av murar, medan palestiniernas vägar, som nu ändå finns för att man ska kunna ta sig från en plats till en annan, omgärdas av andra murar, taggtråd och stängsel, så att man inte på något sätt ska kunna hamna på samma vägar.
På palestinsk mark på Västbanken generellt finns 500 000 bosättare, 150 bosättningar och 100 utposter. Av bosättarna är den absoluta majoriteten ekonomiska, inte ideologiska, bosättare. De hävdar med andra ord inte någon religiös rätt att bo precis på ett visst ställe som bosättarna i just Hebron gör.
Från det att fredsprocessen inleddes har antalet bosättare dubblerats, helt i strid med folkrätten.
I samtal med företrädare för den israeliska regeringen görs stor skillnad på bosättningar och utposter. I synnerhet gäller det vissa av bosättningarna i östra Jerusalem. De var över huvud taget inte förhandlingsbara i ett fredsavtal, enligt den dåvarande regeringen. De utposter som regeringen anser vara illegitima kan till och med vara polisstationer, alltså myndighetsutposter. Det verkar bara vara utposterna som regeringen kan tänka sig att förhandla bort.
För bosättarna gäller civila lagar, men för palestinierna gäller militära. Israel har planeringsmonopol i den så kallade Area C. I teorin har alla möjlighet att begära bygglov, men i praktiken råder 70 procent byggförbud på palestinsk mark för palestinier. På 29 procent råder begränsningar av byggrätten, vilket lämnar 1 procent kvar.
Bosättarna får allt vatten de behöver. För palestinier råder begränsningar, förutom att det är dyrt. För elförsörjning behövs tillstånd som inte går att få i praktiken, bara i teorin.
Förra året förstördes 8 000 olivträd. År 2011 förstördes 10 000. Genom att förstöra palestiniernas odlingar kan marken sedan anses som oanvänd och användas för bosättningar.
Detta är inte värdigt en demokratisk stat att tillåta och möjliggöra detta.
Det är givetvis inte bara palestinierna som lider av konflikten. Den israeliska civilbefolkningen är också ett stort offer för den konflikt som pågått i så många år.
Ett annat starkt intryck på mig gjorde en kvinna i Sderot som trots att hon själv drabbats av raketbeskjutningarna var i färd med att bygga ett nätverk av israeliska och palestinska kvinnor för att de ska lära känna varandra bättre, förstå varandra och kunna gå vidare i en fredsprocess. Nätverket har som utgångspunkt att bara tillsammans och med en djupare förståelse för varandra kan man skapa fred.
Det behövs en starkare press på Israel att förhandla fram en lösning som ger båda folken en möjlighet att äntligen få ett någorlunda lugn. Det hat som har byggts upp kommer det att ta generationer att komma ifrån. Men ett erkännande av Palestina skulle sätta press på Israel att åtminstone ta ett första steg i denna freds- och försoningsprocess.
Jag yrkar därför bifall till den gemensamma reservation som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lämnat.
anf.17 Julia Kronlid (SD):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 1.
Utskottet har i föreliggande betänkande valt att godta regeringens skrivningar i denna proposition gällande ett värdlandsavtal med Palestina. Ett värdlandsavtal är i sig inget nytt utan något som Sverige har slutit med flera internationella organisationer. Det här aktuella avtalet är dock mycket långtgående. Med de skrivningar som är aktuella i det liggande avtalet så jämställs PLO:s representation på i princip samtliga sätt med en ambassad.
Det är svårt att se det här som något annat än ett sätt att smygvägen ta ytterligare ett steg mot ett fullständigt erkännande av Palestina, vilket Sverige ännu inte har godkänt. Vi menar dessutom att ett praktiskt erkännande av detta slag i dagsläget riskerar att förvärra konflikten i stället för att lägga grunden till ett hållbart fredsavtal.
I konflikten mellan Israel och Palestina förespråkar Sverigedemokraterna en tvåstatslösning. För att en sådan lösning alls ska vara realistiskt möjlig att uppnå krävs förhandlingar mellan båda parterna där både israeler och palestinier tvingas till uppoffringar och avstår från provocerande handlingar.
Inför en sådan förhandling måste palestinierna vara beredda att erkänna Israel som en judisk stat, upphöra med alla våldshandlingar och ta avstånd från antisemitism. Israel behöver också avstå från provocerande handlingar och till exempel agera för att förhindra sammandrabbningar mellan bosättare och palestinier på Västbanken.
Vi anser det inte lämpligt att ge denna typ av erkännande till Palestina när det fortfarande råder missförhållanden där. Sverige borde i stället ställa tydliga krav på att dessa missförhållanden ska upphöra.
I palestinsk tv hyllas personer som begått terrordåd. En av dem som hyllas ledde en självmordsattack på en pizzeria i Jerusalem i augusti 2001 där femton personer, varav sju barn, dog. Antisemitiska budskap om en bättre värld utan Israel och judar får också spridas i palestinsk tv.
Vi tycker att det är fullständigt oacceptabelt att man i offentliga palestinska medier går ut och hyllar terrorister som dödat civila personer i Israel och sprider denna typ av antisemitiska budskap.
Om Sverige ska stödja den palestinska myndigheten på det här sättet ska vi ställa tydliga krav på att man måste ta avstånd från alla former av terrorism och antisemitism.
Herr talman! Vi har också ett mycket olustigt läge där Gaza kontrolleras av terrororganisationen Hamas, vars uttalade mål är att utplåna Israel. Samtidigt finns uppgifter om att den palestinska myndigheten betalar stora ekonomiska bidrag till fängslade terrorister. Hamas utsätter fortfarande Israel för våldshandlingar och vill inte erkänna landets rätt att existera.
För att ett hållbart fredsavtal ska kunna komma till stånd anser vi även att de krav som måste ställas på Hamas, det vill säga Israels rätt att existera, upphörande av våldsanvändning från Hamas sida och att Hamas på allvar upprätthåller ordningen i Gaza, verkligen vidhålls och följs upp.
Herr talman! Först när ett fredsavtal förhandlats fram bör det bli aktuellt med erkännande av en palestinsk stat, vilket vi också har framfört i andra sammanhang. Vi menar även att ett erkännande av Palestina som stat i dag inte är aktuellt med hänvisning till tidigare angivna missförhållanden.
Innan rätt förutsättningar för ett erkännande från svensk sida föreligger anser vi inte heller att regeringen ska föregå ett erkännande genom att i praktiken upphöja den palestinska missionen i Sverige till ambassad på alla sätt förutom till namnet. Därför ställer vi oss inte bakom att någon ambassadliknande verksamhet med alla dess förmåner förekommer från palestinskt håll i Sverige.
Att gå händelserna i förväg och ge den palestinska myndigheten olika förmåner - om det så handlar om ökad status i FN eller ökad status i Sverige - innan man uppfyllt nödvändiga krav och innan rätt förutsättningar föreligger anser vi inte vara rätt väg att gå för att gynna en långsiktigt hållbar fred i Mellanöstern mellan Israel och Palestina.
Herr talman! Regeringen har tidigare vad gäller erkännandefrågan varit tydlig med att man först vill se ett fredsavtal innan ytterligare steg ska tas. Men vad gäller de diplomatiska förbindelserna och upprättandet av detta avtal har regeringen uppenbarligen släppt den linjen, vilket jag anser vara beklagligt. På vilket sätt menar regeringen att en palestinsk ambassad gynnar freden och förhandlingsviljan i denna konflikt?
Man kan dessutom ställa sig frågan: Om vi nu ska upprätta de facto-ambassader i Sverige för icke erkända områden, vilka andra områden ska också ges sådana rättigheter? Ska vi ge det till Kurdistan, Assyrien eller kanske till Västsahara som en majoritet i riksdagen har erkänt? Var ska vi dra gränsen? Det blir svåra gränsdragningar.
Någonstans tycker jag att regeringen får bestämma sig. Regeringen anser inte att Palestina är redo för ett erkännande men vill samtidigt ge Palestina samma rättigheter som en stat har. Även om jag inte håller med de rödgröna i frågan är de i alla fall konsekventa, vilket regeringen inte är.
Vi vill att tvåstatslösningen ska innebära fred och stabilitet för båda parter och inte en situation där det finns representanter från den ena sidan som vill utplåna den andra. Fred måste vara målet, men det målet verkar övriga partier ha släppt.
Med detta yrkar jag åter bifall till reservation 1 som också innebär ett avslag på propositionen.
anf.18 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Jag håller med sverigedemokraten Julia Kronlid om att regeringen har en inkonsekvent politik. Vill man ge den palestinska beskickningen samma diplomatiska privilegier och immunitet som vilken annan ambassad som helst är det givetvis ett sätt att visa palestinierna att man vill behandla Palestina som vilken annan stat som helst. Då är det lustigt att regeringen inte vågar gå hela vägen och erkänna staten Palestina.
Varför vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att erkänna staten Palestina har jag i ett tidigare inlägg redan sagt.
Vad jag tycker är tråkigt är när jag hör Julia Kronlid säga att hon är emot att man ger ett värdlandsavtal till palestinierna och att det är palestinierna som försöker utplåna israelerna.
Var medveten om att det är en konflikt som har mycket lång historisk bakgrund! Man har försökt göra enorma insatser för att få till en fred i Mellanöstern. Vad hela det internationella samfundet säger nu är att den israeliska bosättningspolitiken är det största hindret för en fredlig lösning. Det är inte svårt att tänka sig, eftersom bosättningarna sker på ockuperat område, det vill säga på palestinsk mark. Det är det som utplånar möjligheterna för en fred i Mellanöstern.
Därför tycker jag att det är så förvånande att Sverigedemokraterna hela tiden lägger hela skulden på palestinierna och säger: Oj oj, det är Palestina som är hotet mot en fred i Mellanöstern.
Det är inte vad kvartetten säger. Det är inte vad president Obama säger. Det är inte vad FN:s generalsekreterare säger. Det är att den israeliska bosättningspolitiken måste få ett stopp. Om israelerna gör slag i saken, det vill säga genomför det hot som man har talat om, att man vill ha bosättningar i E1-området, då utplånar man möjligheterna för att det ska bli en palestinsk statsbildning i framtiden.
Det är därför viktigt att Sveriges riksdag och Sveriges regering är tydliga med att vi vill erkänna staten Palestina för att den vägen ge Israel ett klart besked. Varför förstår inte Sverigedemokraterna detta?
anf.19 Julia Kronlid (SD):
Herr talman! Vi ifrågasätter inte att bosättningspolitiken försvårar för att uppnå ett fredsavtal.
Urban Ahlin anklagar mig för att lägga hela skulden på Palestina. Men då måste jag nog säga: Hela tiden, gång på gång i talarstolen, lägger Urban Ahlin hela skulden på Israel och säger nästan aldrig något om våldshandlingarna från Hamas och från Gaza. Vi har inte hört Urban Ahlin någon gång kritisera antisemitiska budskap från palestinsk tv. Jag har inte hört Urban Ahlin kritisera att palestinska myndigheten betalar ut löner till terrorister i Israel.
Varför får vi aldrig höra även den sidan från Socialdemokraterna? Varför handlar det hela tiden om att all skuld läggs på Israel? Vi båda bör se att det finns två parter i konflikten och att vi ska se ett fredsavtal.
I ett läge när en del av det palestinska territoriet i Gaza är kontrollerat av en terrororganisation anser jag inte att det är läge att erkänna Palestina. Vad är det då vi erkänner, enligt Urban Ahlin? Ska vi erkänna även Gaza och Hamas när vi ska erkänna en palestinsk stat, eller hur gör vi med den delen? Kan Urban Ahlin svara på det? Ska vi erkänna antisemitiska budskap och den typen av aktiviteter? Vad är det vi erkänner?
Jag menar att detta måste vara uppfyllt först innan vi erkänner.
Även vi vill se en tvåstatslösning med fred. Vi vill inte se en tvåstatslösning där två stater är i konflikt med varandra. Vi vill att ett fredsavtal först ska förhandlas fram, så att vi kan se en fredlig lösning.
Jag skulle gärna vilja att Urban Ahlin svarar på mina frågor om vad han anser om de missförhållanden som råder i Palestina, eftersom vi bara får höra om skuld mot Israel.
anf.20 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Jag ska gärna svara Julia Kronlid på det. Vi socialdemokrater tar alltid avstånd från våld och extremism, terrorattacker mot civila och så vidare. Vi menar att den politiska kampen inte ska föras med sådana medel. Det gäller oavsett om det handlar om Hamas eller någon annan terrororganisation i världen. Jag har varit mycket tydlig med det. Vi tar också avstånd från alla antisemitiska yttringar, oavsett om de sker i Sverige eller i Palestina. Det är vår grundläggande politik.
Problemet i den här frågeställningen är att vi som vill ha en tvåstatslösning måste inse att den ena parten just nu lägger under sig den andra parten. Genom att bosättningarna ökar och palestinskt område tas till israeliska bosättare omöjliggörs ett tvåstatsavtal, av den enkla anledningen att Palestina inte kan existera i framtiden, eftersom ockupationsmakten tar all mark. Det är det som är det grundläggande problemet!
Om man säger att man vill ha en tvåstatslösning och ett fredsavtal, då måste man se till att det finns två parter i framtiden. Men det vi ser är att fakta på marken talar. Bosättning efter bosättning gör att en palestinsk statsbildning i framtiden totalt omöjliggörs. Det är vad kvartetten säger. Det är vad president Obama säger. Det är vad FN:s generalsekreterare säger. Det är problemet, Julia.
Under många decennier har vi sagt att vi ska ha ett tvåstatsavtal och försökt sätta press på både israeler och palestinier. Men den trista sanningen är att det inte har lyckats. Och just nu håller israelerna genom bosättningspolitiken på att omöjliggöra ett framtida fredsavtal, eftersom Palestina i framtiden antagligen inte kan existera.
Det är det vi menar är problemet, och därför borde Sverige erkänna staten Palestina, för att markera för ockupationsmakten: Stopp och belägg - vi accepterar inte att ni fortsätter att ockupera områden och på det sättet omöjliggöra en framtida fredslösning! Så enkelt är det.
anf.21 Julia Kronlid (SD):
Herr talman! Det hade varit en sak om rätt förutsättningar hade funnits för att erkänna Palestina, att de hade uppfyllt sina krav. Men jag anser inte att de har gjort det. Då kan vi inte heller lösa bosättningspolitiken genom ett erkännande, utan kraven måste vara uppfyllda även från palestinsk sida. Därför tycker jag inte att vi kan föregå en sådan utveckling. Jag tycker inte att det gynnar ett fredsavtal.
Vi vill se ett fredsavtal först, att man går den andra vägen, medan ni vill ta vägen genom erkännande. I det här fallet anser jag inte att det är rätt väg att gå. Jag vill se press på båda parter och ett fredsavtal först. Där ska det ställas krav på både Israel och Palestina. Jag anser det vara den enda vägen att gå för att uppnå en hållbar fred. Vi vill inte bara se att det blir en palestinsk stat där fortfarande konflikt och hat råder mellan parterna. Vi vill se en långsiktig, hållbar fred.
Vi tycker inte att ett erkännande innan rätt förutsättningar föreligger är den rätta vägen att gå.
anf.22 Hans Linde (V):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag instämmer i mycket av det som både Urban Ahlin och Bodil Ceballos har sagt tidigare i debatten. Det är kanske inte är så konstigt, när vi tre rödgröna partier har en gemensam reservation, som jag också inledningsvis vill yrka bifall till. Det är reservation 2.
Vi kan också konstatera i debatten att den borgerliga regeringen i Sverige under de senaste åren på flera olika sätt har uppgraderat Palestinas representation i Sverige. Sedan 2010 betecknas Palestinas representant i Sverige som ambassadör. År 2011 uppgraderades den palestinska representationen här i Stockholm från att vara en generaldelegation till att bli den palestinska myndighetens representation. Genom riksdagsbeslutet senare i dag kommer riksdagen att godkänna det avtal som regeringen har ingått med den palestinska representationen, som i stora delar ger de palestinska diplomater som finns här i Stockholm samma immunitet och samma privilegier som diplomater från andra länder. I realiteten innebär det att Palestinas representation här i Stockholm jämställs med en ambassad.
Detta kan tyckas som en lek med ord. Men jag tycker att det är en tydlig signal, och det är en viktig signal att skicka. Det är en signal om att vi stödjer den palestinska myndighetens försök att bygga en stat. Det är också en oerhört viktig signal i en tid när alla former av fredsprocesser har avstannat.
Därför välkomnar jag som vänsterpartist regeringens förslag till värdlandsavtal med Palestina, och Vänsterpartiet står bakom regeringens proposition.
Men, herr talman, i det akuta läge som råder i Mellanöstern räcker inte ett värdlandsavtal. Därför har vi i Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet också krävt att Sverige snarast erkänner Palestina som stat.
Vi ser i dag, varje dag, hur förutsättningarna för en tvåstatslösning steg för steg slås sönder av Israel, hur alla chanser att bygga fred i Mellanöstern håller på att utplånas. Det sker genom blockaden mot Gazaremsan, genom byggandet av bosättningar och genom byggandet av muren på de ockuperade områdena. Det sker genom det ökande antalet checkpoints på Västbanken och i östra Jerusalem, och det sker genom rivningarna av palestinska hem.
Varje dag - även i dag, samtidigt som vi står här i denna kammare - pågår det en kamp om kvadratcentimetrar på Västbanken och i östra Jerusalem, en kamp som palestinierna alltför ofta går förlorande ur. Successivt ser vi hur palestinier fördrivs från sina hem, från sina åkermarker, och ersätts med israeliska bosättningar.
Mellan januari och november förra året rev Israel 568 palestinska hem och fördrev därigenom 1 014 palestinier från sina hem. Mellan juni 2011 och juni förra året ökade antalet israeliska bosättare på de ockuperade områdena med 15 579 enligt de israeliska medierna. Under de nio första månaderna förra året genomförde israeliska bosättare 247 attacker mot palestinier. Man attackerade deras hem, deras olivlundar och deras moskéer men naturligtvis också palestinierna som människor.
Samtidigt ser vi hur Israels blockad mot Gazaremsan har gjort 70 procent av de 1,6 miljoner palestinier som bor där helt beroende av humanitär hjälp för sin överlevnad. Under beskjutningen från Israel mot Gazaremsan i november dödades 103 civila palestinier. Samtidigt dödade raketbeskjutningen mot Israel fyra civila israeler.
Herr talman! Den israeliska ockupationen kan inte bara beskrivas i militära termer och bara i termer av skadade, attacker och dödade. Genom mer än fyra decennier av ockupation har Israel byggt upp en hel samhällsordning på de palestinska områdena baserad på sin ockupation. Det samhällssystem som vi ser på de ockuperade områdena påverkar varje del i palestiniernas liv, från morgon till kväll, från den dag du föds till den dag du dör. Israel har byggt upp ett samhällssystem på de ockuperade områdena där dina rättigheter, dina skyldigheter och dina möjligheter avgörs av din etnicitet. Om du kan få ett bygglov, vilka vägar du får åka på, om du har tillgång till grundvatten, om du kan odla din åkermark avgörs av om du är palestinier eller israel.
I söndags kunde vi i den israeliska tidningen Haaretz läsa om ett sådant exempel. Nu har Israel skapat skilda busslinjer för israeler och palestinier. Palestinier ska inte längre få åka med samma bussar som israeler mellan de ockuperade områdena och Israel. Att man gör denna åtskillnad av människor på grund av deras etnicitet är tyvärr ingenting nytt. Det har vi sett förut. Vi såg det i apartheidregimens Sydafrika, och vi såg det under segregeringen i den amerikanska södern. Det är en rasistisk politik, och den ska kallas vid sitt rätta namn. Den var förkastlig då, och den är förkastlig i dag.
Herr talman! I går fick jag ett brev från Petter Gustavsson som är ekumenisk följeslagare på Västbanken. I sitt brev till mig beskrev han mycket väl vardagen för palestinierna under israelisk ockupation. Han beskrev hur Israel särskiljer människor utifrån deras etnicitet och hur det påverkar palestinier, även barnen, i deras vardag och i deras liv.
Jag skulle vilja använda ett par minuter av min talartid till att läsa upp det som Petter skrev till mig där han beskrev det som han själv mött på Västbanken. Petter skrev följande:
Två pojkar bor på samma gata. De kanske till och med bor i samma hus. De är lika gamla, håller kanske på samma fotbollslag, och båda tycker om samma dataspel. En är israelisk bosättare. Den andra är palestinier. Om de begår exakt samma brott på exakt samma plats kommer de att dömas av olika rättssystem, efter olika lagar, och till olika straff. Den israeliska pojken kommer att prövas i en israelisk civil ungdomsdomstol, medan den palestinska pojken kommer att få möta en israelisk militärdomstol. Med sig under förhöret har det israeliska barnet oftast en förälder, eller i alla fall en advokat. Palestinska barn förhörs oftast ensamma, utan föräldrar eller advokat. Många gånger möter de sin advokat först i domstolen. Då har de kunnat förhöras i dagar av erfarna förhörsledare utan stöd från en vuxen person.
Palestinska barn som ställs inför domstol nekas att släppas fria mot borgen i 87 procent av fallen. För ett israeliskt bosättarbarn som begår ett liknande brott är siffran 20 procent. Det handlar om samma brott, på samma plats, utförda av barn i samma ålder men med olika utfall.
För lite mer än en vecka sedan fördes Ahmed Abu Ghazy bort från sitt hem i flyktinglägret al-Arubb utanför Hebron. Ahmed är 16 år, han är ett barn. Kl. 2 på natten stormade soldater in i hemmet. Soldaterna satte handfängsel och ögonbindel på Ahmed innan han fördes ut. Utanför huset började soldaterna slå Ahmed. Vi kunde höra hans gråt, berättar Ahmeds mamma. Grannarna såg från fönstret hur de började slå honom.
Ahmed har sex bröder. Alla hans bröder utom en har någon gång blivit bortförda och arresterade av soldater. Ahmeds yngsta bror är 13 år. Ännu har hans tid inte kommit. Det är inget som tröstar hans mor. Han kan också bli bortförd vilken dag som helst. Vi bor i ett flyktingläger, och här kan vem som helst bli arresterad när som helst, säger hon.
Varje dag arresteras, förhörs och fängslas barn av Israel på Västbanken. De senaste elva åren har omkring 7 500 barn fängslats. Det innebär mer än 500 barn varje år - två barn om dagen, varje dag, år efter år. Ahmed Abu Ghazy är bara ett av alla dessa barn.
Så skriver Petter Gustavsson. Så beskrivs vardagen för palestinier under Israels ockupation.
Det är därför som det är så alarmerande. Det är därför som det är så viktigt och så bråttom att vi får till ett svenskt erkännande av Palestina.
Alla partier i denna kammare säger att de vill se en tvåstatslösning. Men man kan inte i retoriken tala om en tvåstatslösning och samtidigt passivt bevittna att Israel på de sätt som jag har beskrivit slår sönder förutsättningarna för en tvåstatslösning. Menar man allvar med retoriken med en tvåstatslösning då finns det bara ett alternativ, nämligen att ge sitt stöd till en tvåstatslösning och ett svenskt erkännande. Därför yrkar jag avslutningsvis bifall till reservation 2.
anf.23 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Det känns skönt att kunna konstatera att det finns en stor enighet här i kammaren om att den palestinska myndigheten förtjänar och har nytta av det värdlandsavtal som nu ligger på bordet. Samtliga partier utom Sverigedemokraterna har också här mycket tydligt uttryckt att det är ett nödvändigt och bra steg att ta detta beslut i dag.
Herr talman! Jag vill därför inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Men jag vill också välkomna det faktum att vi tillsammans kan tala om att detta är ett riktigt steg att ta, alltså att teckna värdlandsavtalet.
Den debatt som vi har här handlar - möjligen av naturliga skäl, möjligen av andra skäl - om lite annat än enbart värdlandsavtalet. Låt mig därför också kommentera en del av de andra sakerna.
Detta är naturligtvis en fullständigt omöjlig konflikt. Flera har varit inne på att den har löpt under många år med många insatser för att man ska försöka lösa konflikten. Men egentligen har det inte blivit någon riktigt bra lösning på denna gordiska knut. Konflikten har en historia åtskilliga tusen år tillbaka i tiden, eller åtminstone 50 år, beroende på vilka utgångspunkter man har. Naturligtvis måste det göras klart från början att båda staterna, både palestinier och israeler, har en ovillkorlig rätt att existera och att existera inom säkra gränser.
Det är klart att man inte kan peka finger bara åt den ena sidan, även om mycket av det som vi har sett på senare tid när det gäller bosättarpolitiken och de övergrepp som har skett både i Gaza och på Västbanken förtjänar en mycket tydlig kritik. Jag ska gärna sälla mig till denna grupp, trots att jag betonar Israels rätt att existera, och ändå mycket tydligt uttrycka att mycket av det som har skett på senare tid förtjänar att mycket starkt kritiseras när det gäller Israels hantering av konflikten.
Herr talman! Vi ska också se på den andra parten. Vi måste också ställa krav på Palestina. Nu uppgraderar vi representationen och säger: Vi tycker att ni ska ha en god möjlighet att vara företrädda.
Men vi bör då också ställa krav på att Palestina på ett säkerställt sätt erkänner Israels rätt att existera. Det får inte bara bli så att det är en läpparnas bekännelse och att man inte har med sig befolkningen i detta ställningstagande.
Detta handlar nämligen om Israels säkerhet. Det handlar om den israeliska befolkningens möjlighet att utvecklas och komma vidare.
Därför är det viktigt att vi, samtidigt som vi kritiserar Israel för övergrepp, också ställer tydliga krav på den palestinska parten. En tvåstatslösning eller en fredsförhandling - en fred mellan två parter - kräver nämligen att båda parter kan närma sig varandra med respekt och utlova en situation där man gemensamt löser frågan.
Det är klart att det för oss moderater är väldigt tydligt att vi helst av allt skulle vilja ha en förhandlad fred - en fred som i varje fall initialt utgår från 1967 års gränser och en tvåstatslösning. Jag tror att det är där man måste komma fram. Hur det ska gå till är dock naturligtvis lättare att säga när man står utanför än när man är i konflikten. Vi måste förstå att det är människor och människors känslor som är påverkade här och ligger bakom många av de problem som finns.
Herr talman! Detta ärende handlar om en uppgradering av representationskontoret. Där är vi alltså överens. Sedan har vi av bland andra Urban Ahlin beskyllts för inkonsekvens. Samtidigt tycker jag att debatten väldigt tydligt visar på hur det är just en stegvis ansats man måste ha. Å ena sidan säger några att vi inte bör uppgradera eftersom de grundläggande förutsättningarna inte har uppfyllts, och å andra sidan säger några att vi bör gå ännu längre - till ett erkännande av en palestinsk stat.
Jag tycker att det är ett välbalanserat steg att nu tydligt markera att vi riktar kritik mot Israels insatser på sista tiden och uppgraderar den palestinska representationen med detta värdlandsavtal. Frågan om erkännande kommer naturligtvis alltid att behöva diskuteras. Man kan prata om de folkrättsliga kriterierna. Jag ska inte ta upp dem här, men jag ska konstatera att det för mig avgörande när det gäller erkännandefrågan faktiskt är bedömningen av när den har störst reellt inflytande på möjligheten till fred. Det överordnade är nämligen att vi hittar en långsiktig, stabil fred mellan Palestina och Israel. Det handlar om att hitta en möjlighet att komma fram i förhandlingar och enighet.
Återigen: Jag är mycket medveten om att större hjärnor än min har brytts av detta problem under åtskilliga år, och jag kan inte vara säker på att vi kommer att se ett resultat så där väldigt snabbt. Men vi måste göra vad vi kan, och ett sådant steg är att vi nu skriver på värdlandsavtalet med Palestina. Därför, herr talman, välkomnar jag som sagt den stora enighet som finns i kammaren i denna fråga, och jag välkomnar att vi ingår detta värdlandsavtal.
anf.24 Julia Kronlid (SD):
Herr talman! Jag tycker som sagt att regeringen är inkonsekvent och tvetydig när det kommer till frågan om att ge Palestina fulla rättigheter som ambassad men inte vara redo att erkänna Palestina som stat. På vilket sätt tycker Alliansen och Moderaterna att den palestinska myndigheten har uppfyllt kraven för att tillerkännas samma rättigheter som en ambassad i Sverige när man samtidigt inte anser att de rätta förutsättningarna för ett erkännande föreligger? Varför gör man olika bedömningar?
Vad anser Moderaterna och Alliansen om de missförhållanden som råder i den palestinska myndigheten, till exempel att de betalar ut löner till terrorister som sitter fängslade i Israel och att antisemitiska budskap får spridas i palestinsk tv? Är detta över huvud taget någonting man tar upp i dialogen med Palestina och som besvärar regeringen, eller väljer man att helt bortse från det?
anf.25 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Jag ska försöka svara ganska enkelt på de tre frågor Julia Kronlid ställer.
För det första tycker vi att den palestinska myndigheten är en legitim företrädare för Palestina. Den är inte en stat, men den är en legitim företrädare. Därför har vi nytta av att ha kontakt och möjlighet att faktiskt ha ett utbyte med denna myndighet. Där är det alltså ganska klart att vi ska gå in på detta.
För det andra tycker jag att det finns skäl att rikta kritik också mot en del av det som sker i den palestinska myndigheten. Du har nämnt några saker, Julia Kronlid, men jag är också beredd att ta till mig den del av diskussionen som handlar om att det inte är alldeles lätt att bygga en fungerande myndighetsstruktur när man är under den typ av press som den palestinska myndigheten är.
Jag tror alltså att den stora utmaningen och det som vi i första hand bör göra är att till representationen här i Sverige säga: Ni måste bygga en legitimitet så att det faktiskt går att lita på de utfästelser som görs - att palestinskt område inte kan användas för attacker mot Israel och att ni har ett fungerande rättssystem. Det är ett av de stora krav jag tycker att vi ska ställa på dem. Vi ska dock också ha stor respekt för den svårighet den palestinska myndigheten har i att göra detta i dag.
Svaret är alltså att jag tror att vi har god nytta av att kunna samtala och mötas och av att säga att de är en legitim företrädare.
anf.26 Julia Kronlid (SD):
Herr talman! Förbindelser med företrädare för den palestinska myndigheten går dock att ha utan att göra denna typ av långtgående värdlandsavtal, där man likställer den palestinska myndigheten med en ambassad och i praktiken, enligt min mening, i Sverige faktiskt erkänner dem som en stat. Det är det jag menar: Varför gå så långt innan man har varit beredd att erkänna den som en stat? Bör inte erkännandet komma först och att man sedan i nästa steg ger dem en fullvärdig ambassad i Sverige, vilket detta avtal i praktiken faktiskt innebär? Det är där jag tycker att det blir fel ordning.
När det var dags för ansökan om medlemskap i FN ansåg Alliansen att det inte var läge för denna typ av erkännande av den palestinska myndigheten, utan man ville först se ett fredsavtal. Hur kommer det sig att regeringen har släppt den linjen när det nu gäller ett erkännande av denna typ, med ett värdlandsavtal? Jag tycker att man har bytt linje, och jag skulle vilja veta varför.
Enligt min mening bör vi nämligen ställa krav på ett fredsavtal först, liksom de krav Urban Ahlin tog upp: att inte använda palestinskt territorium för våldsanvändning mot Israel. Bör inte dessa krav vara uppfyllda och ställas först, innan man tar ytterligare steg? Vi kan ha förbindelser med den palestinska myndigheten, ställa krav och verka för ett fredsavtal i alla fall.
Jag tycker att saker ska komma i rätt ordning, och jag skulle vilja veta hur man ser på detta med ett fredsavtal innan ytterligare steg ska tas. Har man släppt det eller inte?
anf.27 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Om vi börjar med den sista frågan är svaret ganska uppenbart: Vi tycker att tiden är mogen för att teckna värdlandsavtalet. Om det sedan innebär att du tycker att vi har släppt ett krav eller ej, Julia Kronlid, får väl stå för dig. Jag konstaterar att jag tror att vi alltid gynnas av att respektera varandra och ha en öppen och ärlig diskussion. Det gäller oberoende av om det är en stat, som i detta fall med Israel, om det är den palestinska myndigheten eller om det är länder på andra ställen på jorden. Jag tror att vi gynnas av den öppna diplomatin, och därför är detta rimligt.
Sedan nämnde du omröstningen i FN:s generalförsamling om status som non-member state. Jag ska bara rätta dig där: Sverige var för förslaget. Det är alltså inte så att vi gick emot det. Där har du fel uppgifter.
anf.28 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Jag vill understryka att det naturligtvis är positivt att det finns en bred majoritet i Sveriges riksdag om att vi ska uppgradera avtalet med den palestinska missionen så att de får samma rättigheter och möjligheter som alla andra ambassader. Det är bra, och det är klart att det är ett sätt för utrikesministern att smygvägen säga: Vi skulle egentligen gärna vilja att ni var en erkänd stat, och det kan vi fixa på det här sättet. Jättebra, mysigt och fint!
Problemet är bara att Julia faktiskt har rätt när hon säger att regeringen är inkonsekvent. Gör man detta borde man gå hela vägen och säga att staten Palestina existerar. Har vi erkänt deras mission som en faktisk ambassad ska vi väl erkänna staten Palestina också. Det är inte ofta jag håller med Julia Kronlid, men just i detta måste jag säga att jag håller med henne fullständigt. Frågan till dig, Ulrik, är naturligtvis varför ni inte vågar ta steget ut, hela vägen. Varför kan ni inte säga: Visst, om vi anser att ambassaden har exakt samma rättigheter och möjligheter som alla andra diplomatiska missioner har vi den vägen erkänt staten Palestina.
Dessutom röstar ni i FN:s generalförsamling för att staten Palestina ska vara en member state - en
state
. Kom alltså ihåg att det är en
state
ni har röstat för i FN:s generalförsamling! Då måste jag säga att det är fullständigt logiskt att Sverige bara med detta i praktiken har erkänt staten Palestina. Vi har kallat det en stat i FN:s generalförsamling, och vi har här sett till att de har samma diplomatiska rättigheter och möjligheter som alla andra stater.
Då är frågan vad som håller er tillbaka. Är det bara Jan Björklund och Folkpartiet i regeringen som fortfarande trilskas och håller er tillbaka, eller vad är det egentligen det handlar om?
Ulrik Nilsson säger, naturligtvis helt riktigt, att det krävs två parter för att nå en fred. Problemet är att den ena parten är en ockupationsmakt som dag efter dag tar ockuperat område i besittning och därför omöjliggör en framtida palestinsk statsbildning. Vid någon tidpunkt måste man säga nej. När kommer den tidpunkten, Ulrik?
anf.29 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Jag tyckte att den kom alldeles nyss. Jag var väldigt tydlig med att det finns anledning att kritisera Israel för ett stort antal av de åtgärder som vidtagits på sistone. Om man säger nej eller talar om att man är kritisk är det ungefär samma sak.
Frågan här gäller hur man hanterar de olika instrument som finns. När faller det bäst in i tiden att göra det ena eller det andra eller det tredje i relationen till Palestina? Jag tycker, och jag har sagt det ett par gånger tidigare, att det är ett väl avvägt ställningstagande att skriva värdlandsavtalet. Det är inte ett erkännande, men det är precis som du själv var inne på väldigt nära ett erkännande. Det är en deklaration: Ni är den legitima företrädaren för det palestinska folket i den här frågan. Det var därför som vi ställde oss bakom det - och då vill jag lägga till ett ord till det Urban sade - när de i FN blev a non-member state. Du tog bara de två sista orden, Urban, för att göra ditt uttryck lite kraftfullare.
anf.30 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Det är helt riktigt. Förut var de an entity i FN:s generalförsamling, alltså vilken organisation som helst. Den stora förändringen i FN:s generalförsamling handlade just om att FN:s generalförsamling betraktar dem som stat. Om de sedan blir en medlem i FN eller inte är en annan fråga. Det som Ulrik säger är helt riktigt. Tyvärr är säkerhetsrådet blockerat främst av ett amerikanskt veto. De vill inte att palestinierna ska bli en officiell medlem. Poängen handlar om att de faktiskt har fått erkännandet som stat i FN:s generalförsamling.
Det är positivt att Ulrik nu säger att det är ett steg i rätt riktning när vi ger dem samma diplomatiska status som andra stater. Då är det bara det tredje steget kvar, att vi formellt erkänner staten Palestina. Snälla moderater, centerpartister, kristdemokrater - kör över Folkpartiet så att vi kan klara av det tredje steget också!
anf.31 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Urban och jag kan säkert vara överens om att det är fint i västra Sverige. Vissa av oss åker hela vägen ändå fram, medan andra stiger av i Skövde för att ta sig till Mariestad. Lite grann så är det. Inriktningen är vi helt eniga om. Vi är helt eniga om vad vi vill uppnå, men det är fråga om att värdera i vilken takt det ska gå och när de olika instrument bäst kan användas för att gynna freden. Jag tror att det snarare är fråga om tempo än om riktning.
anf.32 Hans Linde (V):
Herr talman! Ulrik Nilsson beskrev konflikten mellan Israel och Palestina som en konflikt som går tusen år tillbaka i tiden. Han beskrev det som en gordisk knut. Jag måste erkänna att jag vänder mig väldigt mycket mot den beskrivningen, för den skickar en signal om att vi betraktar detta som en konflikt som är grundad i etnicitet eller religion. Så är inte fallet.
Det vi ser i Mellanöstern i dag är inte en konflikt mellan muslimer, judar och kristna. Det är inte en konflikt mellan palestinier och israeler. Det är en konflikt som har sin grund i staten Israels ockupation av Palestina. Därför kan vi bara se en väg framåt för en fredlig lösning, och det är att få förutsättningar för ett fritt Palestina och att ockupationen hävs.
Efter att ha lyssnat på Ulrik Nilsson och Julia Kronlid måste jag konstatera att de båda i grunden har missförstått vad ett erkännande handlar om. Att erkänna en stat handlar om att erkänna en stat. Att erkänna en stat handlar inte om att godkänna ett lands politik. Sverige har godkänt Nordkorea till exempel. Jag tror att alla i den här kammaren har ganska många synpunkter på Nordkoreas politik. Jag tror att Julia Kronlid till exempel har en del synpunkter på nyhetssändningarna i Nordkorea. Jag har aldrig hört någon från något parti säga att vi inte borde erkänna Nordkorea som ett land.
Vi erkänner Iran, Saudiarabien, Syrien och en lång rad stater som inte erkänner staten Israels rätt att existera. De som har lyssnat på debatter i denna kammare vet att alla de här länderna har jag kritiserat hårt från talarstolen. Jag har varit oerhört kritisk mot hur de agerar i olika sammanhang. Men det är en helt annan fråga än erkännandefrågan. Därför blir det så märkligt när man plötsligt när det gäller Palestina hittar på helt nya kriterier för att erkänna - Ulrik Nilsson redogjorde för några av dem i talarstolen - som man inte använder i något annat fall av erkännandefrågor vid någon annan omständighet.
Frågan är: Varför ska Palestina särbehandlas? Varför ställer ni helt andra krav vid detta erkännande än ni gjort vid något annat erkännande av någon annan stat?
anf.33 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att Hans Linde och jag möjligen har en lite olika syn på historien eller, kanske ska vi snarare säga, den historiska komponent som finns i konflikten. Du må har rätt, Hans, delvis. Man kan motivera en del argument som inte är reella men känslomässiga. Jag köper det, men jag tror att det är att förenkla det alltför mycket att säga att hela problemet i dagens relationer mellan Israel och Palestina är den israeliska ockupationen av Palestina. Jag tror att det är att göra problemet väsentligt mindre än vad det faktiskt är.
Sedan har du naturligtvis rätt att ett erkännande av ett land handlar om att konstatera att här finns en stat som har kontroll på sitt territorium, har ett rättssystem och kan garantera skydd för medborgare och så vidare. Det är ett noterande av att vissa kriterier är uppfyllda. Dock är det att konstatera att alla de kriterier som man brukar ha för ett erkännande inte är uppfyllda i fråga om Palestina. Då är frågan: Ska man av politiska skäl eller av andra skäl frångå de grundläggande kriterierna och säga att här är det ändå så viktigt att göra det? Man kan alltid föra det resonemanget.
Vad jag har sagt och vad jag åter säger är att erkännandefrågan måste komma att behandlas på det sätt som vi tror bäst gynnar freden. Just nu tycker jag att det här är ett mycket väl motiverat steg att ta, ett steg som vi är överens om, nämligen att uppgradera representationen.
anf.34 Hans Linde (V):
Herr talman! Det var väl bra att vi kunde reda ut det i debatten i dag så att vi slipper den typen av missförstånd framöver. Ett erkännande av en stat handlar om erkännande av en stat. Det handlar inte om att godkänna ett lands politik eller vilka tv-sändningar de har eller vilka som står på avlöningslistor. Det är en helt annan diskussion som är separerad från den här.
För att återgå till de tre kriterier som finns för ett erkännande: Det ska finnas ett territorium, det ska finnas en regering och det ska finnas en befolkning. Min bedömning är att de till stora delar är uppfyllda när det gäller Palestina, men inte till hundra procent. Detsamma gällde till exempel när den borgerliga regeringen erkände Kosovo. Där kunde vi se att man i vissa delar frångick de här kriterierna. Inte kunde man i det läget säga att regeringen i Pristina hade hundra procents kontroll över sitt eget territorium. Där valde man att frångå de här kriterierna. Man gjorde en politisk bedömning. Det har den borgerliga regeringen alltså gjort förut. Varför kan man inte göra det i dag?
Jag märker av Ulrik Nilsson att man konsekvent hela tiden vill särbehandla Palestina. Man vill ställa helt andra krav på det palestinska folket än på andra befolkningar. Vi hörde tidigare Ulrik Nilsson prata om att Palestina måste erkänna Israel. Ja. Det skulle vara oerhört viktigt och väldigt välkommet om de palestinska parterna var tydliga med att erkänna Israel. Men när får vi höra kravet från Ulrik Nilsson på de israeliska parterna att de ska erkänna Palestinas rätt att agera?
För mig som vänsterpartist är det självklart att vi ska ha lika måttstockar, att vi ska ha samma bedömningsgrunder, att vi ska ställa åtminstone samma krav på Israel som vi ställer på Palestina. Här gör man ett undantag från de borgerliga partierna och Moderaterna. Man ställer hela tiden hårdare krav på Palestina och har ribban högre för Palestina än vad man har för Israel.
Frågan är till Ulrik Nilsson: Varför är det så här? Varför ska vi villkora det så att palestinierna måste erkänna Israel när vi inte ställer några motsvarande krav på Israel? Sverige har erkänt Israels rätt att existera, vilket jag står bakom, trots att det i dag i Israels parlament finns politiker som inte ens en gång erkänner Palestinas rätt att existera.
anf.35 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Vi är som sagt överens om att det i grunden är en politisk bedömning om erkännande och att bedömningen handlar om när freden bäst gynnas. Vi är faktiskt överens om det även om du markerar att du drar en lite annan slutsats än jag i den frågan. Där kan vi ha olika uppfattningar.
När det gäller frågan om vi ställer andra krav på Palestina än på Israel tycker jag inte att vi gör det. Jag tycker att det är rimligt att ställa kravet att Israel måste erkänna Palestina. Det är egentligen grunden för en tvåstatslösning. Men jag tycker också att det är rimligt att Israel ställer krav på Palestina att de inte ska tillåta grupper att attackera händelser och skeenden inne i Israel från palestinskt territorium. På samma sätt tycker jag att det är rimligt att Palestina ställer krav på Israel att de inte heller ska angripa, och det gäller vare sig det är militären, polisen eller fristående grupper. Det finns väl något mindre av sådant i Israel än i Palestina.
Jag har varit mycket tydlig här i debatten med att det finns skäl att kritisera mycket av det som israelerna håller på med. Grunden är dock fortfarande att vi måste hitta ett sätt där parterna erkänner varandras rätt till säkerhet, trygghet och en god utveckling i Palestina och Israel.
anf.36 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Låt mig börja med att säga att det är bra att vi är överens om värdlandsavtalet. Det är bara Sverigedemokraterna som inte är det, och det är viktigt att betona att den här stora samsynen finns i den delen.
Jag tror också att vi är överens om att man måste kritisera båda parter i konflikten. Det är självfallet inte okej att skicka raketer från Gaza in mot Israel, och det som Israel gör mot den palestinska befolkningen är inte heller okej. Jag tror att vi är överens om de delarna.
Det som gjorde att jag ville ha en replik var att Ulrik sade att det inte är läge nu att erkänna Palestina, men vi har inte fått något svar på när det i så fall skulle vara läge att göra det. Detta att ha kontroll över territoriet är det som fattas när det gäller erkännandekriterierna, om man utgår från dem som han tog upp här tidigare. Hans Linde tog upp Kosovo. Där hade de inte heller kontroll över territoriet. Vad ska vi göra i de fall ett land plötsligt ockuperas? Ska vi då sluta att erkänna det landet för att det är ockuperat av ett annat? Det landet har ju inte kontroll över sitt territorium. Så brukar vi inte göra.
Man måste se till många olika parametrar för att komma till det läge där man erkänner en stat. Jag tycker att man ska erkänna Palestina och menar att det är politiskt rätt att göra det för att trycka på och för att sätta den press på Israel som behövs för att Israel ska sätta sig och förhandla på riktigt och inte göra som de gör i dag.
När ska de instrument Ulrik talar om användas? När ska erkännandeinstrumentet användas?
anf.37 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Hade jag kunnat spå och med säkerhet säga hur det kommer att bli i framtiden hade jag förmodligen ägnat mig åt något annat än att debattera här. Du ställer frågan: När? Jag kan inte säga att det blir i april just det året. Det spelar en mycket stor roll hur utvecklingen, fredsförhandlingarna och allt detta utvecklas. Jag tycker inte att vi har kommit till det läget att det är dags att göra det nu, men det är väldigt svårt att säga exakt vad som ska inträffa och när det kommer att inträffa.
Jag tycker att det är viktigt att vi nu tar ytterligare ett steg genom att underteckna värdlandsavtalet. Nu markerar vi mycket tydligt att vi har en kritisk inställning till mycket av det som Israel ägnar sig åt. Vi betonar också båda parters ansvar i konflikten. Därför är det ett välavvägt beslut vi står inför. Jag kan tyvärr inte spå.
Har vi en gång erkänt en stat och den blir utsatt för ett övergrepp har vi en annan situation. Jag tycker inte heller, precis som du var inne på, att vi ska ta tillbaka erkännandet om någon stat skulle bli ockuperad. Tack och lov händer det i allt mindre omfattning, men situationen kan naturligtvis uppstå.
Det viktiga just nu är att vi värderar när det är den bästa tiden att erkänna Palestina för att gynna freden. Bodil Ceballos tycker att det är nu. Jag säger att jag inte är helt säker på att vi har kommit till den fasen.
anf.38 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Med det resonemanget kan man förhala den här frågan i all evinnerlighet, och det är det som har skett under så lång tid. Vi förhalar och förhalar och hoppas att vi någon gång ska komma till en situation där vi når den här tvåstatslösningen.
När Israel tar ett steg framåt tycker vi att nu är man på väg, nu händer det någonting och nu blir allting bra, men sedan tar de två steg tillbaka. Sedan håller de på så hela tiden: Ett steg framåt och två steg tillbaka och ett steg framåt och två steg tillbaka. Och nu är man långt bort från där man startade.
När vi var i Palestina och Israel under hösten diskuterades den här frågan väldigt mycket. Det handlade om detta att man aldrig kommer vidare, och efter det att fredsprocessen inleddes har det faktiskt blivit sämre i stället för bättre.
En fråga som vi också diskuterade var detta att erkänna som en stat, och palestinierna tog också upp den. Att erkänna som en stat inte är detsamma som att erkänna som en judisk stat, menade palestinierna. I Israel bor många judar, araber och kristna. Att då erkänna Israel som en judisk stat var den stora stötestenen. Jag tänker inte lägga mig i hur det ska erkännas eller inte. Det stora problemet var inte att erkänna Israel, utan det handlade snarare om att erkänna Israel som en judisk stat. En del i det hela för att kunna nå fred är att man också måste erkänna Israel, och jag tycker att det är en självklarhet att man måste erkänna Israel. Hur det erkännandet ska se ut är en annan sak, men vi kan börja med att erkänna Palestina.
anf.39 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att jag är helt enig med Bodil Ceballos om att detta, det vill säga frågan om fred mellan Israel och Palestina, helst inte bör förhalas. Men varken hon, jag eller det svenska erkännandet äger nyckeln till hur snabbt det kommer att kunna gå.
Då är vi tillbaka till bedömningen av när vi tror att vi kan använda det här diplomatiska verktyget. Just nu är bedömningen att vi inte är där än, men det är mycket vikigt att markera att vi tycker att den palestinska myndigheten är en legitim företrädare för Palestina. Vi ger dem samma diplomatiska immunitet och samma status som andra ambassader genom det här värdlandsavtalet. Det är en tydlig markering av att vi riktar kritik mot Israel. Bodil Ceballos beskrev det som att ta ett steg framåt och två tillbaka. Det finns oerhört mycket att vara kritisk mot där utan att jag för den skull behöver vara kritisk mot idén om Israels rätt att existera. Det är viktigt att vi kan hålla två tankar i huvudet på en gång och inte bara kritiserar den ena parten utan båda.
Jag tycker att det här är ett välavvägt förslag. Jag står bakom utskottets förslag. Jag är glad att vi är så många här i kammaren som faktiskt gör det.
anf.40 Ismail Kamil (FP):
Herr talman! Det är viktigt att Sverige arbetar för en långsiktig fred i Mellanöstern utifrån en tvåstatslösning där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet.
År 2011 uppgraderades den palestinska representationen i Stockholm från delegation till den palestinska myndighetens representation. För att stärka representationens ställning och öka dess möjlighet att verka i Sverige har ett värdlandsavtal mellan Sveriges regering och PLO, till förmån för den palestinska myndigheten, förhandlats fram. Den 28 juni 2012 beslutade regeringen att avtalet skulle undertecknas med förbehåll för riksdagens godkännande. Det är det vi gör i dag.
Herr talman! För att avtalets bestämmelser om immunitet och privilegier ska gälla inför svenska domstolar och myndigheter måste de införlivas med svensk rätt. Därför måste en ändring i lagen om immunitet i vissa fall göras, som enligt regeringens bedömning är av författningsteknisk karaktär. Därför diskuterar vi i dag värdlandsavtal.
Syftet är att skapa liknande villkor som gäller för diplomatiska beskickningar och företrädare. Avtalet ger den palestinska myndigheten förmåner som gäller för övriga diplomatiska representationer i Sverige i enlighet med Wienkonventionen. Det innebär att ambassadören och övrig personal ska ha immunitet, och representationens lokaler ska vara okränkbara och befriade från skatter och avgifter.
Genom uppgraderingen av den palestinska myndighetens representation och genom det omfattande stödet, som de senaste åren uppgått till 700 miljoner, vill Sveriges regering förstärka dels det palestinska statsbyggandet, dels palestinska civila institutioner.
Herr talman! Jag yrkar bifall till att riksdagen godkänner avtalet mellan Sveriges regering och PLO samt ska godkänna ändringen i lagen. Jag yrkar avslag på samtliga reservationer. Folkpartiet utgör inte bromsklossen i regeringen, vilket några påstår.
anf.41 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Ismail avslutade med att säga att Folkpartiet inte är bromsklossen i regeringen, vilket jag i mina tidigare inlägg pekade ut Folkpartiet till att vara. För den som följt debatten om hur vi ska se på Palestina är väl steget inte så långt till att misstänka att det är Folkpartiet som är problemet här. Jan Björklund var den som såg till att Sverige röstade nej till observatörsstatus i Unesco, vilket ställde Sverige bland ett litet fåtal länder i världen mot alla andra. Debatten inför FN:s beslut om att uppgradera Palestinas status hade vi i denna kammare, och då var det Folkpartiets ledamot Fredrik Malm som berättade att man dagen efter skulle rösta antingen ja, nej eller avstår. Det är inte direkt några tydliga besked vi får från Folkpartiets sida.
Det avtal som vi i dag diskuterar finns det också en historia kring. När utrikesministern i medierna berättade att regeringen avsåg att uppgradera statusen för Palestina gick Folkpartiet ut och sade att det inte var förankrat i regeringen.
Min fråga till Ismail är därför: Var det förankrat i regeringen, eller var Folkpartiet bromskloss även i fråga om detta värdlandsavtal?
anf.42 Ismail Kamil (FP):
Herr talman! Folkpartiet var bland de första partier som gick ut med att man skulle ha en tvåstatslösning när det gällde Palestina och Israel. Vi har ända från början sagt att bromsklossen är Hamas. Det är de som gör att det inte blir fred i Mellanöstern mellan Israel och Palestina. Du kommer ihåg, Urban, att det förekom gatustrider i Gaza. Det var Hamas som kastade ut PLO-representanter. Det var Hamas som mördade, eller dödade, PLO-representanter. Det var Hamas som satte representanter för PLO i fängelse. Det betyder att om man inte har kontroll över hela Palestina - då menar jag landkontrollen, för halva Palestina kontrolleras inte av PLO - går det inte att göra det.
När det gäller Urbans fråga vill jag säga att observatörsstatus måste komma först. Det var det som Folkpartiet stödde. Jan Björklund gick ut flera dagar före omröstningen och sade att vi var positiva, detta utifrån vilka texter det skulle bli att ta ställning till. Folkpartiet har alltså en lång tradition av att vara för en tvåstatslösning. Vi vill ha fredsförhandlingar först. Vi vill inte ha ett erkännande bara på papper. Om man ska erkänna staten Palestina i dag blir det, enligt vår mening, bara på papperet.
anf.43 Urban Ahlin (S):
Herr talman! I den här debatten kommer vi hela tiden tillbaka till samma problematik. Vi på den rödgröna sidan ser vad resten av världen ser, det vill säga att det är omöjligt att ha en tvåstatslösning i framtiden när den ena parten hela tiden lägger den andra partens territorium under sig. När bosättningarna ständigt expanderar omöjliggörs en framtida palestinsk statsbildning. Därför måste omvärlden reagera. Ett sätt som Sverige kan göra det på är att erkänna den palestinska staten för att den vägen markera för Israel att det är ett annat lands territorium. Svårare än så är det inte. Det är det vi tycker medan ni fortsätter att traska patrullo med en tvåstatslösning, fredsförhandlingar, tvåstatslösning, tvåstatslösning samtidigt som resten av världen ser att den omöjliggörs. Till och med FN:s generalsekreterare har sagt att om Israel börjar bygga i E1, som de hotat att göra, ja då omöjliggörs en framtida palestinsk statsbildning. Till och med FN:s generalsekreterare säger det. Därför menar vi att det är viktigt att Sverige är väldigt tydligt.
Det var dock inte det som min fråga till Ismail egentligen gällde. Saken är den att Folkpartiet är bromsklossen i regeringen. När Carl Bildt gick ut och sade att vi ska höja statusen för den palestinska representationen i Stockholm gick Folkpartiet ut och sade att det inte var förankrat i regeringen. Det tror jag ärligt talat inte heller att det var, utan utrikesministern tog chansen att för en gångs skull sätta ned foten och strunta i vad Folkpartiet tycker. Och det gjorde han rätt i.
anf.44 Ismail Kamil (FP):
Herr talman! Vi har varit tydliga och kritiserat Israel när det gäller bosättningspolitiken och mycket annat. Vi har genom observatörsstatus gett en signal till Israel om att vi inte kan acceptera allt som görs mot det palestinska folket.
Vi har gjort en uppgradering som innebär att den person som representerar PLO och den palestinska myndigheten nu ska kallas ambassadör. Också det är en signal till Israel om att vi inte kan acceptera allt. Folkpartiet står bakom regeringens förslag, annars skulle det inte ha blivit av. Jag vill inte att vi på något sätt ska underkänna den betydelse som observatörsstatus, efter dagens beslut, innebär.
Det är en signal till Israel, men framför allt är det en signal till PLO om att man med fredliga medel kan åstadkomma mer, att man genom våldshandlingar gör det svårare för bägge parter att nå fram till en varaktig fred i Mellanöstern. På så sätt är det en stark signal till Hamas om att de ska sluta skicka raketer, som Bodil tog upp, över gränsen till Israel. Man vet inte vilka som träffas av dem, om det är barn, kvinnor, palestinier eller andra.
Jag tycker att vi för vår del har varit tydliga på den punkten. Vi har kritiserat Israel. Vi har kritiserat Hamas. Vi har kritiserat den bosättningspolitik som Israel fört under senare tid, när den varit mer intensiv. Folkpartiet har alltid varit för en tvåstatslösning, men frågan är om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kanske är för en trestatslösning. PLO har de facto inte kontroll över Hamas område.
anf.45 Kerstin Lundgren (C):
Herr talman! Utvecklingen i Mellanöstern är på många sätt mycket tragisk. Den är labil och skör, och våld drabbar dagligen människor på ett sätt som vi har svårt att över huvud taget kunna ta till oss. Vi kunde i dag höra att en miljon har flytt från Syrien. Det är viktigt att stödja de krafter som söker lösningar, inte låsningar, på dessa problem, att stödja de krafter som söker icke-våldsvägen framåt.
Den sköra och labila situationen gäller även de palestinska områden som under 45 år ockuperats av Israel. Vi är många som besökt området och mött, sett och talat med människor i hela området.
Vi är alla, tror jag, på det klara med att det inte finns någon enkel väg framåt. Det har tyvärr gått så lång tid att problemen har blivit oerhört stora och svåra att nå lösningar på. Ändå finns de som hoppas. Ändå finns de som arbetar för att det ska bli möjligt. De är värda allt vårt stöd.
Under årens lopp har misstag följt på misstag. De kan tillskrivas i stort sett alla parter, även oss. Självklart är det så att varken terroristattacker eller ockupation är okej. Men ockupationens effekter är synliga på olika sätt. För palestinierna är det tydligt och synligt varje dag vad som är följden - om man ska söka sig till sin jordbruksmark eller sitt jobb, om man ska åka från ett palestinskstyrt område till ett annat eller om man ska kliva upp kl. 4 för att stå i kö för att ta sig ut ur eller in i Jerusalem. De flesta israeler som jag mött ser inte den verkligheten. Ockupationens effekter blir inte synliga på samma sätt beroende på var man bor. Det är klart att det är en verklighet.
Nu har nya bosättningar aviserats. Det skedde direkt efter beslutet i generalförsamlingen om uppgradering av Palestinas status. Det som händer i östra Jerusalem dagligen bara späder på den misstro och det hat som finns i regionen. Det skapar tvivel hos många om huruvida den israeliska politiska ledningen vill se två väl fungerande och välmående stater leva sida vid sida inom gränser som är erkända och säkra för båda staterna.
Jag och Centerpartiet hoppas att det ska gå att skapa nya förutsättningar för fredssamtal. Vi ser naturligtvis med stor nyfikenhet och stort intresse på vad som följer av Obamas aviserade besök, om det nu blir av. EU har en oerhört viktig roll att spela, också politiskt, inte bara som stödjare av det palestinska statsbygget. I EU ingår självklart även Sverige.
Herr talman! Det finns från vår horisont ett mönster som har synliggjorts tidigare i den här debatten. År 2010 blev chefen för generaldelegationen ambassadör. Vi uppgraderade generaldelegationen till den palestinska myndighetens representation 2011. Förra sommaren tecknades ett regeringsavtal om vilka förutsättningar man har när man verkar på representationen. Den likställs med andra diplomatiska representationer. Sedan fick vi en uppgradering i FN:s generalförsamling i slutet av november. I dag kommer den här riksdagen att bifalla ett värdlandsavtal som bekräftar regeringens beslut från förra sommaren och ger villkor till den palestinska myndigheten som ambassad.
Nästa steg hoppas jag och Centerpartiet blir en tydlig märkning i Sverige och EU av varor från ockuperade palestinska områden. Det är viktigt att vi visar att vi gör skillnad på Israel och de av Israel ockuperade områdena, där bosättningar växer och företagsetableringar byggs in. Det är viktigt att visa att vi inte godkänner annektering.
Centerpartiet vill fortsatt bidra till att flytta fram Sveriges och EU:s positioner. Vi fortsätter att jobba för att stärka den svaga parten efter den långvariga satsning som vi har gjort på statsbyggnad. Vi vill stärka den svagaste parten på olika sätt. Värdlandsavtalet som vi ska behandla och besluta om i dag är naturligtvis ett sådant steg. Ban Ki Moon nämnde i förra veckan i Rom att statsbygget just nu vilar på politisk kvicksand till följd av utvecklingen. År 2013 blir ett väldigt viktigt år för att nå förändring.
Som sagt arbetar vi från Centerpartiets sida för att ta fortsatta steg. Jag har nämnt frågan om märkning av varor. Vi jobbar också för ett erkännande av Palestina som stat. Vi gör det arbetet inom regeringen och inom våra internationella nätverk, för vi vet att det är regeringen som fattar beslut om erkännande av stater, inte riksdagen.
Herr talman! Jag är glad att vi i dag kommer att kunna besluta i stor enighet. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet
Värdlandsavtal med Palestina
, som det så vackert heter, och avslag på reservationerna.
anf.46 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Det är alltid trevligt att höra på Kerstin Lundgren och Centerpartiet när det gäller konflikten i Mellanöstern. Oftast säger Kerstin Lundgren och Centerpartiet rätt saker. Man vill erkänna staten Palestina. Man vill gå vidare. Och i dag säger man att man vill märka produkter som kommer från israeliska bosättare, som har tillverkat produkter på ockuperad mark.
Problemet är bara att ni alltid röstar fel här i kammaren, trots att ni säger rätt saker. Kerstin Lundgren försöker säga att man jobbar med detta inom regeringen. Det är jättesmidigt: Man har en regering där alla partier sitter. Regeringen bestämmer sig för en politik som går åt ett håll. Sedan står man här i riksdagen och säger att man egentligen ville gå åt andra hållet.
Vi har ett kollektivt beslutsfattande i Sveriges regering. Regeringen är gemensamt ansvarig för besluten. De beslut som presenteras står också centerpartistiska statsråd för. Det går inte att ha olika politik. Det går inte att tala om vad som är ens politik och samtidigt tycka något helt annat.
Låt gå när det gäller erkännandet! Jag har en viss grad av respekt för det som Kerstin säger om det. Det är regeringar som erkänner stater. Jag menar dock att riksdagen tar beslut som en uppmaning till regeringen och att regeringen borde lyssna på vad en parlamentarisk majoritet säger. Men låt gå för att det enligt grundlagen är regeringen som ska ta initiativen till erkännande.
Men här gick Kerstin Lundgren ett steg längre. Hon sade att hon tyckte att Sverige skulle märka produkter från ockuperade områden. Varför röstade då inte Centerpartiet för den motion som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister hade här i kammaren för bara några veckor sedan? Vi krävde där ursprungsmärkning av de här varorna.
anf.47 Kerstin Lundgren (C):
Herr talman! Urban Ahlin talar om vad jag "försöker säga". Jag tycker att jag är tydlig med var Centerpartiet står när det gäller Mellanöstern och vikten av att stärka den icke-våldsväg som den palestinska ledningen har valt.
Vi röstar för i regeringen. Där gör vi skillnad. Vi röstade för värdlandsavtalet i regeringen. Annars hade värdlandsavtalet inte funnits på bordet i dag att ta ställning till. Det är naturligtvis oerhört viktigt att inte spela bort korten genom att göra upp och sitta och rösta här i kammaren på ett tillkännagivande tillsammans med oppositionen. Detta vet Urban Ahlin. Vi diskuterade det tidigare. Skulle Urban Ahlin göra så om hans parti satt i regeringen? Jag tvivlar på det lika mycket som jag noterar att Urban Ahlin ändå erkänner att grundlagen ger regeringen makten när det gäller erkännande av stater.
Han tycker ändå att vi borde agera i riksdagen och fatta beslut här. Det tycker han nu i opposition. Tidigare när han själv satt vid regeringsmakten röstade han inte för att regeringen skulle erkänna Palestina. Ockupationen har trots allt pågått i 45 år. Han röstade heller inte för någonting annat i det läget. Det som har hänt har hänt under vår regeringstid. Det visar var röster gör skillnad.
anf.48 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Det är rätt att den tidigare socialdemokratiska regeringen inte har erkänt staten Palestina. Då hade vi exakt samma resonemang som ni har i dag. Det gäller inte Centerpartiet, eftersom ni ju går längre. Men det gäller för Folkpartiet och andra. Det handlar om en tvåstatslösning, fredsförhandlade villkor, och så vidare.
Problemet är att världen förändras. Då måste man också ändra politiken utefter det. Vad vi har sett den senaste tiden är att vi har en ockupationsmakt som fullständigt struntar i det internationella samfundet och fortsätter med bosättningar på ockuperat område och den vägen omöjliggör att vi kan ha en tvåstatslösning i framtiden av den enkla anledningen att Palestina upphör att existera.
Jag medger att vi under den tiden det fanns en möjlighet att få en tvåstatslösning drev den linjen utan att säga att vi skulle erkänna Palestina för att vi först ville få en fredsförhandlad lösning. Så var det. Men nu ser världen annorlunda ut. Därför har vi socialdemokrater ändrat vår position. Det är därför jag säger att vi ska erkänna staten Palestina innan det är för sent. Det är så det de facto går till. Det är inte helt orimligt.
Jag återkommer till märkningen av bosättarprodukterna. Om Centerpartiet menar allvar med det har man här möjlighet i Sveriges riksdag att fatta de besluten. Annars är det så att du har fått nej i omröstningen i regeringen. Det vore intressant att veta: Vilka av de andra partierna röstade emot Centerpartiet i regeringen om att få en märkning av bosättarprodukter?
Det var jättespännande att höra att om inte Centerpartiet i regeringen hade röstat för värdlandsavtalet hade det inte blivit något värdlandsavtal. Det var exakt så som Kerstin Lundgren sade. Jag hade tidigare här ett utbyte med Folkpartiets Ismail Kamil. Efter det att utrikesministern sade att det skulle bli ett värdlandsavtal sade Folkpartiet: Detta är inte förankrat i regeringen. Utrikesministern körde över Folkpartiet, som jag sade. Han sade att det inte var så och att alla var överens.
Nu säger Kerstin Lundgren att omröstningen i regeringen avgjorde att det blev ett värdlandsavtal. Lätta lite på förlåten. Vilka partier säger nej till märkningen, och vilka partier sade nej till värdlandsavtalet?
anf.49 Kerstin Lundgren (C):
Herr talman! Det är väl bekant att regeringen fattar beslut kollektivt. Urban Ahlin har också tidigare klargjort att han har koll på det. Det är viktigt att man klarar att fullfölja alla de beslut som ska fattas.
Vi har flyttat fram positionerna när det gäller Sveriges relation till den palestinska myndigheten och att åstadkomma resultat. Det gäller till exempel uppgraderingen av Palestinas status i FN.
Herr talman! Man kan konstatera att vi hela tiden har sagt att vi vill titta på och att regeringen jobbar med frågan om märkning av produkter som kommer från ockuperade områden. Det har varit förskjutningen under resans gång.
Vi säger nu att tiden är mogen att komma till skott med ett sådant beslut från regeringens sida som styr myndigheterna. Det är framför allt detta det handlar om. Man måste säkerställa att vi får en tydlig märkning som gör att vi alla som konsumenter kan göra informerade val när vi handlar.
Man ska inte få fördel av att man ockuperar. Det gäller till exempel fördel i form av att man får frihandelsavtal, att man kan smyga under falsk flagg i vissa stycken eller att vi som medborgare inte ska veta var produkten kommer ifrån.
Vi har haft mycket diskussioner om produkter och falsk varudeklaration. Det är viktigt att vi går vidare på det spåret och säkerställer att vi vet att produkter kommer antingen från Israel eller från av Israel ockuperade områden. Då kan vi göra ett informerat val. Det vill vi arbeta vidare för i regeringen.
anf.50 Désirée Pethrus (KD):
Herr talman! Vi kristdemokrater står bakom betänkandet. Det vi behandlar är ett godkännande av ett avtal som har gjorts mellan Sveriges regering och PLO till förmån för den palestinska myndigheten. Avtalet förtydligar vad som gäller i form av både rättigheter och skyldigheter i Sverige för den myndigheten. Det liknar också det som andra länder har som ännu inte har erkänt en palestinsk stat.
Debatten här i dag har som väntat mer handlat om vilken ställning vi ska ge palestinierna och den palestinska staten i framtiden än bara om just avtalet. Det är naturligt att så sker. Den diskussionen fördes i november i fjol när vi beslutade om att Sverige som ett av 138 länder i FN:s generalförsamling skulle rösta för den resolution som gav den palestinska myndigheten observatörsstatus i FN. Det var ett viktigt steg för att ta steg vidare mot ett fredsavtal i Mellanöstern.
Det är därför också nu ett fullt naturligt steg att uttrycka ett gillande för värdlandsavtalet som regeringen och PLO nu har framförhandlat till förmån för den palestinska myndighetens representation.
För oss kristdemokrater råder det ingen tvekan om att den palestinska myndighetens representation och dess chef, som sedan år 2010 tituleras ambassadör, liksom dess personal ska verka utifrån samma förutsättningar och på samma villkor som utländska diplomatiska beskickningar och också utländska organisationer med värdlandsavtal har i Sverige. Vi vet att till exempel Idea har ett liknande värdlandsavtal. Det behöver inte vara en stat, utan det kan också vara en organisation.
Den palestinska myndighetens representation i Stockholm spelar en viktig roll för relationerna mellan Sverige och det palestinska folket och därmed också för Sveriges bidrag till den israelisk-palestinska fredsprocessen. Det svenska biståndet och utvecklingssamarbetet med palestinierna är omfattande. Det syftar till, som också betonas i propositionen, att främja ett demokratiskt och hållbart palestinskt statsbyggande.
För att erkänna den palestinska myndighetens stora framsteg just i stärkandet av sina civila institutioner valde därför regeringen 2011 att uppgradera den dåvarande generaldelegationen till representation. Byggandet av verkligt demokratiska palestinska institutioner spelar en oumbärlig roll i de israelisk-palestinska fredsträvandena.
Genom mindre korruption och nepotism, ökad transparens och ökad öppenhet ökar den palestinska myndighetens tillförlitlighet och legitimitet, inte endast bland den egna befolkningen utan också bland Knessets ledamöter.
Ökad tillit på båda sidor är det som behövs för att nu ta den till synes avstannade fredsprocessen framåt. Ju klenare tilliten är Abbas och Netanyahu emellan, desto magrare är chanserna att få dem till förhandlingsbordet. Utan förhandlingar blir en för båda parter godtagbar och för övriga regionen hållbar tvåstatslösning än mer fjärran än vad den kan synas just i dag.
Det föreslagna värdlandsavtalet stärker onekligen Sveriges förbindelser med den palestinska myndigheten. Värdlandsavtalet förutsätter inte ett fredsavtal mellan Israel och den palestinska myndigheten utan ökar Sveriges möjligheter att styra den numera kantrade fredsprocessen i rätt riktning.
Herr talman! Vissa representanter i kammaren låter påskina att det finns en sorts dubbelmoral i att å ena sidan föreslå en uppgradering av den palestinska myndighetens diplomatiska status i Sverige och inom FN och att å andra sidan ställa sig kritisk till ett erkännande av en palestinsk stat.
För oss kristdemokrater är det inte dubbelmoral. Det är under rådande omständigheter den enda rätta vägen att gå. Som jag nyss nämnde är det absolut nödvändigt att stärka och demokratisera den palestinska myndighetens institutioner för att kunna skapa den tillit som krävs för att återuppta fredsförhandlingarna.
Ett erkännande är alltså inte, tvärtemot vad S och V uttrycker i sina respektive partiers kommittémotioner, en förutsättning för återupptagna förhandlingar.
Snarare är det så att förhandlingarna måste återupptas för att en godtagbar och hållbar tvåstatslösning ska kunna uppnås. När en sådan lösning uppnås, vilket vi kristdemokrater hoppas på, står vi helhjärtat bakom ett erkännande av en palestinsk stat.
I dag är de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande av en palestinsk stat enligt vårt förmenande inte uppfyllda. Att palestinierna företräds av två regeringar på de palestinska områdena omöjliggör i dagsläget ett sådant erkännande. Det faktum att den ena av dessa både regeringar är terrorstämplad och fortsätter att sanktionera raketbeskjutningar mot israeliskt territorium underlättar knappast fredsprocessen och ett möjligt framtida erkännande. Lika klart är det att Israels fortsatta utomrättsliga bosättarexpansion på Västbanken knappast ökar chanserna till en fredlig lösning.
Jag vill ta tillfället i akt att påminna om det vi tidigare har uttalat i den här kammaren, nämligen att det i linje med Sveriges grundlag åligger regeringen och inte riksdagen att fatta beslut om erkännande av stater.
Herr talman! Det är min och mitt partis förhoppning att en hållbar tvåstatslösning inom kort blir verklighet. Vi liksom de flesta andra demokratiska krafter runt om i världen önskar inget hellre än ett Israel och en palestinsk stat som lever i fred och säkerhet sida vid sida. En hållbar tvåstatslösning är inte endast en förutsättning för att garantera israelerna säkerhet och palestinierna grundläggande fri- och rättigheter. Den är också vital för att säkra stabiliteten och främja freden i den krigshärjade regionen i stort. Med ett Syrien som brinner och ett Egypten vars demokratiska utveckling tycks ha gjort halt blir behovet av en skyndsam och fredlig lösning på konflikten mellan Israel och Palestina oändligt mycket större.
Genom att bifalla det av regeringen föreslagna värdlandsavtalet ökar vi Sveriges möjligheter att bli en positiv kraft i de fortsatta ansträngningarna mot en hållbar och önskvärd tvåstatslösning.
Jag yrkar således bifall till utskottets förslag i betänkandet.
anf.51 Hans Linde (V):
Herr talman! Désirée Pethrus säger att ett erkännande kan bli aktuellt först efter förhandlingar och fredsöverenskommelser mellan palestinier och israeler. Det innebär, Désirée Pethrus, att du lägger en vetorätt i Israels regerings händer. Ockupationsmakten ska få avgöra när ockupationen ska hävas. Du ger dem den ensidiga rätten att avgöra detta själva.
Problemet med en sådan ståndpunkt är delvis, såklart, att det öppnar för att Israel kan förhala en förhandlingslösning och vägra gå in i förhandlingar under all framtid framöver. Då kommer vi aldrig att få se en tvåstatslösning och ett fritt Palestina. Det andra problemet, Désirée Pethrus, är att verkligheten på marken, på Västbanken, på Gazaremsan och i östra Jerusalem förändras varje dag. Den förändras också i dag. Vad vi ser är en konstant utbyggnad av bosättningarna och en konstant fördrivning av det palestinska folket genom att man river deras hem, genom att man förvägrar dem möjligheten att odla sin mark eller genom att man tvingar dem att fly sitt eget land. Vi befinner oss i ett läge där tiden och möjligheten att skapa en tvåstatslösning börjar rinna oss ur händerna. Det finns inom en snar framtid, om inte någonting radikalt händer, en risk för att vi inte kommer att kunna ha en tvåstatslösning eftersom det inte kommer att finnas kvar ett Palestina med en palestinsk befolkning som kan utgöra grunden för en sådan lösning.
Frågan är, Désirée Pethrus, varför vi ska lägga vetorätten över en framtida tvåstatslösning i händerna på det land som i dag förhindrar att vi uppnår en tvåstatslösning.
Jag har också samma fråga som Urban Ahlin ställde tidigare i debatten. Vi har nu hört Kerstin Lundgren säga att om det inte var för Centerpartiet skulle vi inte ha haft något värdlandsavtal. Då vill man väldigt gärna, Désirée Pethrus, höra vilka partier i den borgerliga alliansen som var emot ett värdlandsavtal och som blev nedröstade i den borgerliga regeringen.
anf.52 Désirée Pethrus (KD):
Herr talman! Det är det internationella samfundet som kan göra mycket genom att ha olika resolutioner och fatta ett beslut i säkerhetsrådet, till exempel, vad gäller framtiden för regionen.
Jag tror att för att vi över huvud taget ska komma vidare måste palestinierna enas. De måste hitta en hållbar politisk situation, och de måste enas om vem som ska vara ledare och om hur de ska leda det som de vill kalla för sin framtida palestinska stat.
Jag tror att vi tyvärr inte kan komma fram med en tvåstatslösning när vi just nu har något som man kan säga skulle kunna bli en trestatslösning. Palestinierna är så splittrade i dag att det inte går att säga att vi förhandlar med en part. Jag hoppas och tror - och det är precis det vi menar och vill försöka göra med värdlandsavtalet - att den palestinska myndigheten ska stärkas. Det är det alla våra ansträngningar går ut på. Vi har gett, och ger fortfarande, stort stöd till att förbättra institutionerna på den palestinska sidan. Men vi har ännu inte ett enat Palestina.
Jag tror att Hans Linde är så insatt i situationen på Västbanken och i Gaza att han vet att situationen är svår mellan de olika grupperna. Vi måste hitta en enighet. Sedan ska vi ge allt det stöd vi kan till denna fredsprocess. Men som det ser ut i dag kan jag inte se att det skulle kunna gå att få ett fredsavtal.
När det gäller vilka som var emot är det precis som Kerstin Lundgren sade här tidigare: Alla beslut vi fattar fattar vi kollektivt. När vi har fattat ett beslut är vi överens. Det förs ingen diskussion om vem som sade si eller så, utan vi har fattat ett beslut som vi alla står bakom. Det är därför vi står här i dag.
anf.53 Hans Linde (V):
Herr talman! När det kommer till fredsavtal, Désirée Pethrus, tror jag att alla i den här kammaren skulle önska att se ett framgångsrikt sådant och ett samtal mellan Israel och Palestina där man skulle hitta en lösning på konflikten. Med andra ord vill vi se en tvåstatslösning och att Israels ockupation hävdes. Problemet är i dag att vi har en politisk ledning i Israel som inte på något sätt är intresserad av några verkliga förhandlingar. Den är inte intresserad av en tvåstatslösning. Den vill inte se två stater enligt 1967 års gränser.
Problemet med Désirée Pethrus retorik är att vi än så länge inte kan se ett maktskifte i Israel. Jag hoppas att det kommer snart, men jag är orolig och rädd att det kommer att vara den här typen av politiker som åtminstone under en tid framöver kommer att fortsätta att styra Israel och därigenom förhala och stoppa möjligheterna till ett fredsavtal. Det Désirée Pethrus gör, och det som jag ställer frågorna om, är att man då lägger en vetorätt i Israels händer. Det blir Benjamin Netanyahu som får avgöra när vi ska få se ett framtida fritt Palestina. Jag tycker att det är orimligt. Det är inte ockupanterna som ska bestämma när de ockuperade ska få sin frihet.
När det gäller oenigheten, eller vad det nu är, inom den borgerliga alliansen gällande värdlandsavtalet måste jag säga att det blir mer och mer mystiskt. Vi hörde på Kerstin Lundgren att det var tack vare Centerpartiet som värdlandsavtalet hade kommit på plats. Då har hon redan sagt att det fanns en oenighet mellan de borgerliga partierna i frågan. Den ska man tydligen däremot hålla hemlig.
Frågan blir lite grann: Varför ska man rösta på Kristdemokraterna om man inte vet vad de sedan tycker och driver i regeringen? För mig personligen är det inte en speciellt brännande fråga eftersom jag inte är en potentiell väljare för Kristdemokraterna, men det finns trots allt några stycken sådana kvar runt om i Sverige. De borde rimligen kunna få ett besked från Kristdemokraterna: Tyckte Kristdemokraterna att det var en bra idé att ingå ett värdlandsavtal med Palestina eller inte?
anf.54 Désirée Pethrus (KD):
Herr talman! Vi har ställt upp på värdlandsavtalet, och vi har ställt upp på att säga ja till uppgraderingen i FN. Jag tycker att det är ganska tydligt att vi är överens om att vi vill försöka stärka de moderata krafter bland palestinierna som jobbar för fred och som också erkänner Israels rätt till existens.
Men vi har trots allt Hamas i Gaza, som fortfarande inte erkänner Israels rätt att existera. Jag tycker att det är märkligt att vi inte skulle kunna diskutera det öppet. Det innebär att vi måste se till att stärka de moderata krafterna, och vi måste få dem som stöder Hamas att i stället gå över till de moderata krafterna som öppnar för fred med Israel och för att man lever i fred och säkerhet med varandra. Jag kan inte se det på något annat sätt än att palestinierna måste ena sig om ett erkännande av Israel innan vi kan se ett fredsavtal och innan också FN kan ta steg för att kunna gå in för ett erkännande.
Abbas har inte det stödet från alla palestinier på Gaza. Därför är det viktigt att vi nu ser till att försöka göra det vi kan också för att påverka att Egypten och andra länder inte börjar stödja Hamas på Gazaremsan så att vi får se en eskalerande ytterligare splittring i den palestinska myndigheten. Därför är detta viktigt.
Sedan vill jag bara säga att vi har uttalat oss i många debatter här om hur vi ser på Palestina och på Israel. Det har varit ganska många debatter det senaste året. Jag tror att väljarna vet var vi står.
Det vi fattar beslut om står vi bakom, och de regeringsbeslut som är fattade är vi fullt medvetna om. Vi hoppas som sagt på en fredlig lösning. Det är därför vi nu stärker värdlandsavtalet.
anf.55 Julia Kronlid (SD):
Herr talman! Jag har inte för avsikt att förlänga den här debatten ytterligare. Jag vill bara göra ett litet klargörande eftersom Ulrik Nilsson kom med ett påstående om att jag hade fel vad gäller Palestinas ansökan om medlemskap i FN. Här har det skett en liten missuppfattning. Vi pratar om två helt olika saker, som jag förstår det. Därför vill jag göra ett klargörande.
Vad jag syftade på var Palestinas första ansökan om fullt medlemskap, där jag vet att regeringen var kritisk, och att Sverige röstade nej till Palestinas ansökan om medlemskap i Unesco. Jag menar att regeringen i det sammanhanget framhöll argumentet att man först vill se ett fredsavtal.
Jag är mycket väl medveten om att Sverige sedan röstade ja till observatörsstatus i FN:s generalförsamling, vilket jag har kritiserat i debatten eftersom jag ansåg att regeringen där borde vidhålla samma linje som man hade vid omröstningen i Unesco.