Mellanöstern och Nordafrika - Debatt och beslut onsdag 28 november 2012

Sverige bör erkänna Västsahara som en självständig stat (UU8)

Riksdagen beslutade att rikta ett tillkännagivande till regeringen om Västsahara. Uppmaningen till regeringen handlar om att Sverige snarast bör erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken som en fri och självständig stat. Sverige bör även verka för detta inom EU. Därmed sa riksdagen delvis ja till en motion från Socialdemokraterna, en från Miljöpartiet och en från Vänsterpartiet.

Riksdagen sa nej till övriga motioner från allmänna motionstiderna 2010, 2011 och 2012 om Mellanöstern och Nordafrika. Motionerna handlar bland annat om regional demokratiutveckling med fokus på kvinnors rättigheter, Israel och de palestinska områdena, Syrien, Irak, Iran och Turkiet.

anf.110 Urban Ahlin (S):

Herr talman! Det har varit en hektisk dag med långa talartider som har blivit kortare. Vi trodde därför att vi skulle ha den här debatten efter voteringen klockan 16, men vi i utrikesutskottet är naturligtvis alltid redo. I dag har vi att hantera betänkandet om Mellanöstern och Nordafrika. Jag vill inledningsvis tala om Palestina och det som en stor opposition i Sveriges riksdag faktiskt vill, det vill säga att erkänna staten Palestina. Det är också väldigt lämpligt att vi har debatten i dag eftersom det just nu pågår en diskussion i FN:s generalförsamling om ett resolutionsförslag som palestinska myndigheten har lagt fram i Förenta nationerna om att höja sin status till att vara en icke medlemsstat. Det finns en väldigt stark poäng med att den palestinska myndigheten just betecknas som en stat och inte som en entity som det i dag är. Vi socialdemokrater har länge krävt att den svenska regeringen ska vara tydlig med att man ställer upp på att stödja resolutionen i FN:s generalförsamling om att höja Palestinas status. Jag hade själv en debatt med Carl Bildt förra tisdagen men där utrikesministern inte ville vara tydlig med vad den svenska positionen var, för det var ju gubevars så viktigt att vi hade en gemensam hållning i Europeiska unionen. Och alla vi som har arbetat en del med utrikespolitik vet att i Europeiska unionen finns det länder som definitivt kommer att säga ja till att uppgradera Palestinas status och att det också finns länder som definitivt kommer att säga nej. Det betyder naturligtvis att om man ska ha en enig hållning i Europeiska unionen måste det vara att man avstår. Ärligt talat är det inte en speciellt snygg hållning från Europeiska unionen, när en så viktig fråga för Mellanöstern kommer upp på dagordningen, att hitta ett gemensamt avståndstagande. Därför har vi jagat den borgerliga regeringen om ett svar på vad det är som gäller. Vad kommer den svenska regeringen att ha för åsikt om resolutionsutkastet? Jag redovisade för utrikesministern att förslaget finns. Jag utgick från att utrikesministern hade studerat förslaget som palestinska myndigheten har lagt fram och fick då svaret att det hade han inte gjort och att han utgick från att det skulle komma förändringar. Ja, nu har det kommit förändringar. Det har lagts in ett litet ord, and, på ett ställe, det har blivit en halv mening längre i något annat stycke. Men vad jag kan se har resolutionsförslaget i vilket fall inte förändrats i någon som helst betydelsefull omfattning. Frågan är naturligtvis till de borgerliga riksdagsledamöterna här: Vad tänker den svenska regeringen göra? Tänker Sverige stå upp för det som är rimligt och rätt, det vill säga att den palestinska myndigheten får en uppgraderad status i FN, eller kommer man inte att göra det? Vi ser på nyheterna att Folkpartiet säger att de är beredda att stödja en uppgradering nu - trevligt. Eftersom Folkpartiet alltid är ankaret som vi måste släpa på i Mellanösternpolitiken är det trevligt att Folkpartiet nu säger att man är beredd att stödja en uppgradering. Men trist då att utrikesminister Carl Bildt för en vecka sedan stod här i den här kammaren och inte ville säga ja eller nej. Jag utgår från att de borgerliga debattörer som finns här nu har talat med sina regeringskompisar: Vad tycker vi egentligen? Kan vi få berätta för Sveriges riksdag vad Sveriges regering har för inställning? Vi kommer att vara idel öra. I oppositionen är vi mycket tydliga: Det är rätt och riktigt att låta Palestina få en uppgraderad status i Förenta nationerna. Vad alla väntar på är vad den borgerliga regeringen tycker. Ge oss det svaret i dag! En annan sak som betänkandet handlar om är att erkänna staten Palestina, det vill säga att vi bilateralt ska erkänna staten Palestina. Varför är detta då så viktigt? Jo, i över 40 år har Israel ockuperat palestinska områden. Vi har alla svurit oss heliga till tvåstatslösningen och sagt att det är oerhört väsentligt att man förhandlar, att man kommer fram till en fredsöverenskommelse och att när väl den har kommit på plats kan vi erkänna staten Palestina. Det hade naturligtvis varit en ganska rimlig politik om det inte vore så att Israel varje dag, varje minut gör allt de kan för att förhindra en palestinsk statsbildning. Trots att hela omvärlden, hela det internationella samfundet, kvartetten, EU och även USA säger till israelerna att de ska stoppa bosättningarna, att utökningen av bosättningarna utgör det främsta hindret för en fredsöverenskommelse, fortsätter israelerna ändå. Vi som säger oss vara vänner av en tvåstatslösning måste då dra lärdom av det och utgå från att den israeliska regeringen och israeliska staten faktiskt inte är intresserad av en tvåstatslösning eftersom man hela tiden gör något som motverkar en sådan. Då är det naturligtvis bra om den svenska regeringen tydligt och klart kan säga att vi erkänner staten Palestina för att på det sättet göra det uppenbart för israelerna att deras taktik eller strategi inte kommer att lyckas, att omvärlden står fast vid att det ska vara en tvåstatslösning och att vi därmed erkänner staten Palestina. Ni partier nu, Folkpartiet, Centerpartiet och andra, vad tycker ni om detta? Centerpartiet har nämligen ett stämmobeslut på att det nu är dags att erkänna staten Palestina. Vi socialdemokrater tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet har i detta betänkande en reservation där vi yrkar bifall till de motioner som kräver ett svenskt erkännande av staten Palestina. Och lyssna noga nu! Texten i reservationen är tagen från Centerpartiets stämmobeslut. Centerpartister i den här salen som kommer att rösta emot den rödgröna reservationen kommer alltså att rösta emot sitt eget stämmobeslut. Därför är vi naturligtvis nyfikna på om ni centerpartister som har ett stämmobeslut på att ni faktiskt är för ett erkännande av staten Palestina ska rösta för ert eget beslut, det som ni själva tycker, eller om det är något annat som vi kan förvänta oss i den här kammaren i dag. Vi rödgröna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har också en annan reservation där vi yrkar på att vi ska märka produkter från bosättningarna. Varför? Jo, därför att produkter produceras av israeliska bosättare på ockuperad mark som sedan skickas vidare till Europeiska unionen och också till Sverige. Vanliga konsumenter kan inte avgöra om det är en israelisk produkt gjord i Israel eller om det är en israelisk produkt gjord på ockuperat område. Det tycker vi är fullständigt åt skogen. Självklart måste konsumenterna vara medvetna om skillnaden om de köper en produkt som gör att pengarna kommer till illegala bosättningar som upprätthåller en ockupation och om de köper det som är rimligt att köpa, det vill säga det som är gjort på israeliskt territorium. Om detta vet vi ingenting. Vi vet bara att Danmark anordnar konferenser i Bryssel där de driver EU framför sig för att införa en sådan ursprungsmärkning. Den danska regeringen har gått före. I England har regeringen tillsammans med handlare kommit fram till en code of cunduct och lagt fast ett regelverk för en ursprungsmärkning. I tisdags stod utrikesminister Carl Bildt här och sade att nej, han förbereder inget som helst sådant arbete på Utrikesdepartementet. Jag personligen var jätteförvånad över detta, eftersom jag har blivit uppringd flera gånger av Studio ett och P1 i Sveriges Radio som har velat ha en debatt mellan mig och borgerliga företrädare om just vårt krav på ursprungsmärkning. Men de har meddelat mig att det tyvärr inte kan bli någon debatt för det finns inga borgerliga ledamöter som är beredda att debattera detta och att de dessutom hävdar att Utrikesdepartementet redan jobbar med frågan och kommer med ett förslag om ursprungsmärkning. Lustigt då att utrikesministern stod här i talarstolen förra tisdagen och sade att han inte alls arbetar med några sådana förslag. Vi förväntar oss nu ett svar från de borgerliga ledamöterna i utrikesutskottet. Vad är det egentligen som pågår? Finns det ett arbete där regeringen driver frågan om att vi ska få en ursprungsmärkning av produkter som är gjorda på ockuperat område - ja eller nej? Det är en sak som är väldigt glädjande i dag, och det är att en majoritet i utrikesutskottet har bestämt sig för att uppmana Sveriges regering att erkänna staten Västsahara, Sahariska arabiska demokratiska republiken. Likheterna med ockupationen av Palestina, Västbanken och så vidare är ganska stora. I Västsahara har Marocko ockuperat ett område i över 40 år. Marocko har sagt sig vilja ha en folkomröstning men har gjort allt man kan för att förhindra att en folkomröstning sker. Vi menar att det är samma sak här som på palestinskt territorium. Det är orimligt att låta vår erkännandepolitik tas som gisslan av en ockupationsmakt. Eftersom Israel ockuperar palestinskt område är det orimligt att låta Israel bestämma när vi ska erkänna staten Palestina. På samma sätt är det orimligt att ge Marocko, som i allt man gör försöker förhindra en folkomröstning som kan avgöra hur situationen ska se ut, vetorätt över vår erkännandepolitik. Jag är glad över att det finns en majoritet i Sveriges riksdag som kommer att ta detta beslut och uppmana Sveriges regering att erkänna staten Sahariska arabiska demokratiska republiken, Västsahara. Det är positivt. Samma sak finns också där när det gäller ursprungsmärkning av produkter. Vi vet att det kommer in tomater som är producerade på ockuperat område. Givetvis behöver de också märkas på samma sätt som jag tidigare har sagt när det gäller produkter från ockuperat område i Palestina. Med dessa förslag skulle svensk utrikespolitik kunna göra lite avtryck i världen och visa på en riktning och en vilja till förändring. Med ett erkännande av Västsahara och staten Palestina och med en ursprungsmärkning av produkter markerar vi att vi inte ställer upp på Israels och Marockos ockupationer. Dessutom ger vi ett klart besked till omvärlden att vi tycker att det är rimligt att stödja den palestinska myndighetens önskemål om att få en uppgraderad status i FN. På allt detta kräver vi i dag ett svar från de borgerliga ledamöterna. Vad är den borgerliga regeringens politik? Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 7 och 19. (Applåder)

anf.111 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Det är lätt att säga att jag skulle ha velat vara där. Jag skulle ha velat vara med de där dagarna på Tahrirtorget eller på Bourguibaavenyn. Jag skulle ha velat vara med där och känt stämningen, förhoppningarna och framtidstron - det som vägledde och satte i gång en förändring i Nordafrika och i Mellanöstern. Det är en förändring vars resultat vi inte kan se än, men som med säkerhet kommer att bli ihågkommen som en förändring som sätter ett avtryck för framtiden. Jag tror att man kan konstatera att i det läge vi är nu har en del av de förhoppningar som fanns på torgen inte infriats. Andra har infriats. Jag tror också att många har insett att det inte är nödvändigt att min fiendes fiende automatiskt är min vän. Det finns schatteringar och spännvidd även bland dem som skuldra vid skuldra den ena dagen kan stå upp för en princip för att den andra dagen hamna i nya motsättningar, gamla motsättningar och kanske just i den spänst och debatt som för samhället vidare. Men naturligtvis är det i grunden en situation som är väsentligt bättre i dag när man via demokratiska system har möjlighet att påverka. Jag tror att denna bild av processer som pågår är nödvändig att ha som bakgrund när vi i dag diskuterar det vackra rosa betänkandet betitlat Mellanöstern och Nordafrika , som i grunden tekniskt sett är besvarandet av ett stort antal riksdagsmotioner men som i djupare mening naturligtvis handlar om ställningstagandet till hela frågan gällande Mellanöstern. I betänkandet kan vi läsa in regionens utveckling. Vi kan börja fundera på hur vi följer den, hur vi följer upp den, hur vi deltar, hur vi analyserar och hur vi värderar olika saker. Egentligen tycker jag kanske att det är det mest spännande att se hur positionerna förändras och flyttas fram i betänkandet. Det är naturligtvis också ett stort antal sakfrågor som döms av i ett sådant här betänkande. Kanske är det redan alldeles uppenbart att det i denna debatt kommer att vara ett väsentligt fokus på vad vi med ett samlingsbegrepp kan kalla för erkännandefrågor. Det verkar vara där som kraften läggs. När det gäller erkännanden har jag först av allt ett litet bekymmer, och det är det språkliga. När jag erkänner någonting säger min ordbok som det första att det är kopplat till en skuld. Man erkänner en skuld. Nu har vi inte riktigt erkännandefrågan om folkmord uppe, men om jag stod och erkände folkmord här borde jag rimligen buras in snarare än att fortsätta att föra debatten i riksdagens kammare. Det är någonstans där begreppet ligger. Men här är det kanske inte språkliga distinktioner vi ska ägna oss åt, utan snarare det som ligger bakom. Det finns en tradition av att regeringen kan erkänna stater. Då sätts tre kriterier upp: Det ska finnas ett väldefinierat område. Det ska finnas ett folk - en befolkning som är knuten till området. Det ska finnas en fungerande statsmakt. När detta är uppfyllt säger regeringen att den kan erkänna stater. Man kan, och har så gjort från tid till annan, komplettera dessa erkännandekriterier med kriterier av karaktären: Kan detta påverka och förändra en process? Är detta av andra skäl lämpligt att göra? När vi gör ett erkännande är det någonstans ändå en bedömning av att det finns en fungerande enighet och en sannolikhet för att det kan fortsätta så. Vi har också den andra typen av erkännande, som jag började att tala lite grann om. Där handlar det ibland om att deklarera vad som har hänt i historien. Jag tror att det är viktigt att vi prövar det som har hänt mot de lagar som finns. Det är så systemet är uppbyggt. Men det innebär också att vi hela tiden måste vara öppna i analysen och säkerställa vad som har skett och vad vi vet om vad som har hänt. Herr talman! Komna så långt kanske vi ska fundera lite grann på vem det nu är som har ansvaret att göra erkännandena. Om man studerar litteratur ser man att den gärna talar om maktdelning. Den säger att vi ska ha en lagstiftande makt. Det är riksdagens funktion i Sverige. Det är makt som talar om att från och med denna dag och framåt gäller de regler som vi har bestämt, det vill säga ett framåtsyftande beslut om vad som ska gälla. Vi har en exekutiv, utförande, makt. Det är regeringen som tar ställning till de dagsaktuella bedömningarna och det dagsaktuella agerandet. Vi har domstolar som i huvudsak efter det att någonting har inträffat prövar det mot lagen. Det är viktigt att vi har ordning på det här och att vi gör rätt saker på rätt ställe. Om vi inte gör det kan inte väljarna utkräva ansvar. Om vi inte gör det luddar vi till begreppen och gör det hela omöjligt att hantera. Jag har hört kritik riktas mot maktdelningen i Sverige. Det har handlat om att statsministern måste ha stöd i parlamentet. Då väver man lite grann samman den lagstiftande och den exekutiva makten. Det har också handlat om hur domare utses. Men jag tror att vi aldrig tidigare har kommit i ett läge där det så uppenbart kan beskrivas så att vi försöker göra varandras arbete och att riksdagen försöker göra regeringens jobb. Då, om någon gång, rör vi till begreppen. Då, om någon gång, startar vi oreda. Därför tycker jag att man ska tänka sig mycket noga för innan man gör avsteg från denna ganska grundläggande och generella princip. Jag ska säga några ord om de erkännandefrågor som vi har på bordet av olika skäl i dag. Den första är Palestina. Låt det vara väldigt tydligt att vad vi i Alliansen i grunden vill ha är en tvåstatslösning - en tvåstatslösning som bygger på fred och samförstånd och som i det långa loppet bygger på samexistens mellan ett Palestina och ett Israel. Låt det vara väldigt tydligt att vi då också uttalar kritik mot båda sidor - både i de fall som den palestinska sidan inte klarar av att hindra angrepp från palestinskt område mot Israel och när det handlar om de oproportionerliga överträdelser som ibland sker från israelisk sida gentemot Palestina. Jag tror inte att någon kan tycka att konflikten är speciellt upplyftande eller rolig. Men låt det göras klart att vi tror att det är i denna konflikt och hur vi kan medverka till lösningar av den som vårt stora engagemang ska ligga snarare än att vi ska diskutera om vi ska sätta en stämpel med erkännande på den ena eller den andra staten. Det är inte alldeles enkelt, och det är inte alldeles glasklart. Men vad som är glasklart är att vi måste verka för fred och för samförstånd i området. Vi är inte säkra på att det gynnas. Dessutom - om vi nu inte är säkra på vad som gynnar freden - tycker vi att det är rimligt att vi håller fast vid den konstitutionella grunden: Det är regeringen, och inte riksdagen, som uttalar sig i erkännandefrågorna. Om vi går till det som heter Sahariska arabiska demokratiska republiken eller Västsahara är det uppenbarligen så att socialdemokrater, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister har bestämt sig för vad de vill göra. Oaktat de kriterier som finns och oaktat att detta inte är riksdagens uppgift är det nu dags att i något slags revolutionsromantik göra ett ställningstagande och ta ställning för ett erkännande. Man kan ställa sig några frågor. Det finns ett område som är rätt väldefinierat. Det är det som Marocko har ockuperat. Är det helt givet att det finns en befolkning? Delar av Polisario sitter i Algeriet och inte i detta område i dag. Samtidigt ansöker man om att få möjligheten att företräda det. Man kan fundera på om det går att utöva någon sorts statsfunktioner i dag. Jag tror att också detta är svårt att säga. Återigen: Detta är regeringens uppdrag. Men det är klart att om vi skulle analysera det hela är det svårt att se att de grundläggande kriterierna är uppfyllda. Frågan är: Finns det någon sorts politisk implikation i detta? Skulle man kunna underlätta? Jag tror tyvärr inte det. Sverige skulle bli ganska ensamt. FN har länge ställt krav på det här och sagt att vi måste få en utveckling med en rättvis folkomröstning. Jag tycker att det är en bra utgångspunkt. Det är en hedervärd hållning att säga att vi måste rikta kritik mot båda håll. Vi måste lösa det här via en folkomröstning. Vi måste lösa det här på ett civiliserat sätt. När vi nu säger att vi är tveksamma till erkännandet av Västsahara tycker jag att det är viktigt att också säga att Marocko inte är utan skuld. De måste tvingas att medverka till att en folkomröstning sker på riktiga och rättvisa grunder. Sedan har vi en annan erkännandefråga, och den gäller angreppet med kemiska stridsmedel i Anfalkampanjen. Här vill jag gärna rikta ett tack till den andra sidan i politiken för ett konstruktivt samarbete där vi kunde skriva oss samman och konstatera att de som har att bedöma detta, domstolar, forskare och debatten i det civila samhället, entydigt pekar på att det var ett folkmord. Det är en bedömning som vi delar, men det är inte ett beslut som riksdagen ska fatta. Det är inte ett beslut som fattas av några andra än de som har säkerställt vad det hela handlade om. Tack för ett konstruktivt samarbete i den frågan! Herr talman! Jag inledde mitt anförande med att säga att jag hade velat vara på några torg. Jag tror att jag vill tillbaka till de där torgen därför att den här debatten tenderar att bli en fråga där vi avverkar träd i stället för att se skog. Jag tror att det finns en skog som är betydligt viktigare att se och lyfta frågan kring. Det vi nu ser är naturligtvis någon sorts kamp mellan reformister och revolutionärer på den islamiska sidan. Det går att jämföra med som hände 1917 i Ryssland där fel - om jag får göra en värdering - sida tog över revolutionen och därmed fördröjde utvecklingen i stora delar av Europa med 70 år. Därför är det nu viktigt att vi engagerar oss och på allvar funderar på vad vi ser på Tahrirtorget i dag och säger: Hur ska vi förhålla oss till detta? Det är viktigt att alla vi demokratiska krafter sluter oss samman i ett nätverk. Jag vet att vi i grunden står skuldra vid skuldra här i riksdagen och har samma uppfattning. Låt oss därför inte bara hugga ned varje stam och bråka om varje trädkrona. Låt oss se skogen tillsammans och se vart det är på väg. Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande. Jag inser det inte kommer att bli bifall till vår reservation vad gäller Västsahara. Därför avstår jag också från att yrka bifall till den utan yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

anf.112 Urban Ahlin (S):

Herr talman! Ulrik talade om revolutionsromantiker. Den enda revolutionsromantiker jag såg i den här salen var Ulrik som längtade till Tahrirtorget för att vara med, skapa historia och göra förändring i det verkliga livet. Jag tycker att det är en bra inställning, Ulrik. Du har faktiskt chansen att bidra till att göra just den förändringen. I mitt inledningstal talade jag om att det snart kommer att vara en mycket viktig omröstning i FN. Stöder Sverige att vi uppgraderar Palestinas status i Förenta nationerna? Vad kommer den borgerliga regeringen att göra? Kommer den att säga ja eller nej eller att avstå när omröstningen sker i generalförsamlingen? Längta inte tillbaka till Tahrirtorget för att skapa förändring! Ta chansen i dag! Ge mig ett svar!

anf.113 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Jag tror att vi ska vara realistiska. Det finns viktigare rörelser och frågor än den här typen av symbolfrågor. Frågan bereds just nu. Det är snart dags att fatta ett beslut. Det råder ingen tvekan om att Sverige och Alliansen står bakom en utveckling mot fred, samarbete och samexistens i Palestina-Israel-området. Det är regeringen som har att fatta beslut. Jag har fullt förtroende för att den kommer att ta ställning på ett vettigt sätt. Om jag har fattat det hela rätt handlar mycket just nu om att försöka få en så enig linje som möjligt i Europeiska unionen när det gäller det här ställningstagandet. Saker och ting utvecklas nästan under tiden vi står här och talar. Jag kan inte deklarera att man gör bu, bä eller bi, för att ta dina tre alternativ. Men var övertygad om att allt bygger på en övertygelse om att utvecklingen i Mellanöstern bäst främjas av fred mellan Israel och Palestina.

anf.114 Urban Ahlin (S):

Herr talman! Det är väl ingen som tvekar om att fred och säkerhet gynnas bäst av fred och säkerhet mellan Israel och Palestina. Problemet är bara att vi har drivit den linjen under väldigt lång tid. Vi har ställt krav på israelerna att upphöra med bosättningarna och på att vi ska ha en fredsprocess och komma fram till ett fredsavtal. Den politiken har visat sig vara misslyckad. De som gynnas av den politik som Ulrik Nilsson företräder är ju extremisterna på den palestinska sidan och extremisterna på den israeliska sidan. Om inte vi i omvärlden är beredda att hörsamma de krafter som vill ägna sig åt diplomati och fredsförhandlingar, det vill säga den palestinska myndigheten, och om de hela tiden får nobben gynnas Hamas. Vilken lärdom för framtiden kan man dra om det är missiler som skickas in över Israel som leder till att man kan sluta avtal? Det är klart att vi i omvärlden måste visa var vi lägger vår tyngdpunkt, och det ska naturligtvis vara på diplomati och fred. Den palestinska myndigheten kommer till oss och säger: Vi vill ha en uppgraderad status. Vi vill använda FN-systemet för att driva våra frågor och våra krav. Då säger Ulrik Nilsson: Lita på oss! Vi är för fred och för säkerhet, och för fred och för säkerhet, och för fred och säkerhet. Men man fattar aldrig några beslut om vad man ska göra. I mitt inledningstal sade jag att det redan finns länder i Europeiska unionen som klart har deklarerat att de kommer att rösta ja, och det finns länder, bland annat Tyskland, som har deklarerat att de kommer att rösta nej. Den enda gemensamma linje som man någonsin kan uppnå är att man avstår. Menar Ulrik Nilsson att det är regeringens politik här? Är det för att Carl Bildt är i Bryssel och försöker få alla andra regeringar att avstå i den här omröstningen som han inte kan ge några svar? Var lite revolutionsromantiker nu, Ulrik! Du får ett nytt försök. Ska vi rösta ja, ska vi rösta nej eller ska vi avstå i generalförsamlingen? Vi måste väl kunna få ett svar av dig i alla fall.

anf.115 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Mycket hade jag kanske väntat mig, men knappast att få höra ironiserande från Socialdemokraterna för att vi skulle vara för fred och säkerhet. Jag vet att politik understundom handlar om att beskriva rör som ihåliga. Det kan man möjligen ironisera över, men jag tycker att det är viktigt att säga att vi vill använda den här möjligheten för att på bästa sätt främja freden, och jag vet att regeringen också står för det. Om det är att rösta ja eller nej i FN:s generalförsamling måste man ta ställning till så nära målet som möjligt. Jag har fullt förtroende för att regeringen gör det. Jag förstår att Urban inte har det, men så är det. Jag kan tyvärr inte ta på mig regeringsansvaret. Varken du eller jag utser regeringen. Jag tycker att det är bra att regeringen har uppdraget, för annars blandar vi ihop rollerna. (Applåder)

anf.116 Valter Mutt (MP):

Herr talman! För snart ett kvartssekel sedan, i februari 1988, inledde Saddam Husseins regim i Irak Anfal, som var en folkmordskampanj mot landets kurdiska befolkning. Under det dryga halvår som dessa systematiska massakrer i industriell skala pågick jämnades ett par tusen kurdiska byar med marken och minst hundratusen människor mördades. Staden Halabja utsattes för kemiska stridsmedel, och tusentals människor dog under ohyggliga plågor. Världens ledare var inte omedvetna om vad som pågick utan kunde tvärtom följa skeendet via satellitbilder och iaktta hur den ena kurdiska byn efter den andra släcktes ned och bokstavligt talat försvann från kartan. Men för USA var det den gången viktigare att stödja Saddam Hussein i dennes krig mot Iran än att stå upp för folkrätten, och också den andra dåtida supermakten, Sovjetunionen, odlade vänskapliga förbindelser med diktatorn i Bagdad. Och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter röstade nej till att fördöma Saddam Husseins Irak. Det här ger ett mått på hur lång resan varit fram till dagens läge. De ytterst ansvariga för 1988 års folkmord i irakiska Kurdistan är nu dömda, och tvärs över alla partigränser slår utrikesutskottet i Sveriges riksdag nu fast i det betänkande vi i dag avhandlar att Anfal utgjorde ett folkmord. Vi visar med detta solidaritet med de överlevande liksom med offrens anhöriga och med hela det kurdiska folket, och vi bidrar till att skapa en världsordning där folkrätten väger tyngre än nävrätten och där massmördare aldrig någonsin kommer att kunna känna sig trygga. Herr talman! Mänskligheten har emellertid alltjämt en lång väg att vandra innan vi når fram till en global rättsstatlighet. Gång på gång ser vi hur också demokratier trampar på grundläggande mänskliga rättigheter. Enligt såväl Amnesty som den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem ägnar sig Israel åt så kallade administrativa frihetsberövanden. I översättning betyder detta orwellska nyspråk att människor, också barn, fängslas utan föregående rättegång och utan att få reda på varför de frihetsberövas. De utsätts inte sällan, enligt Amnesty, för elchocker och annan tortyr. Sverige bör driva på för att FN:s tortyrkommitté ska utreda dessa anklagelser och bringa klarhet i om Israel bryter mot den tortyrkonvention som de själva har ratificerat. De illegala bosättningarna på ockuperad palestinsk mark fortsätter att expandera, och det gigantiska murbygget, nu bara överträffat av kinesiska muren, fortsätter att slå sönder palestinska familjers vardag. Sverige måste kraftfullt i internationella forum påminna om att Haagdomstolen 2004 slog fast att Israels murbygge strider mot folkrätten. Den svenska regeringen måste vidare arbeta aktivt inom EU för att förhindra den planerade uppgraderingen av handelsförbindelserna mellan EU och Israel så länge Israel inte uppfyller sina förpliktelser enligt vare sig associeringsavtalet eller internationell lag. Sverige bör förbjuda all vapenimport från Israel och omedelbart kalla hem vår militärattaché i Tel Aviv samt avbryta allt militärt samarbete. Samarbete med en ockupationsmakts väpnade styrkor är behäftat med djupa moraliska implikationer. Miljöpartiet stöder en stärkt ställning för Palestina i FN, och vi anser att Sverige bör erkänna Palestina som stat. Vi anser att detta vore ett naturligt steg mot den tvåstatslösning som skulle kunna skänka de palestinska och israeliska folken den varaktiga fred som båda folken längtar efter. Alla former av militärt våld mot civilbefolkning måste fördömas. Är man mycket stark måste man vara mycket snäll, för att låna ett uttryck från Astrid Lindgren, och som den i särklass starkaste parten har Israel självfallet huvudansvaret för att bryta dagens våldsspiraler. Det är av avgörande betydelse att blockaden av Gaza hävs så att en ekonomisk utveckling kan komma till stånd och börja dra upp människor ur vanmaktsträsket. Herr talman! Den nyss spirande arabiska demokrativåren har enligt somliga bedömare övergått i dyster höst. Jag tror det här är en något kort analys där man utgår från att framgångar för islamiskt orienterade partier automatiskt leder till att den späda demokratin vissnar. Det är tillfredsställande att vi i det här betänkandet konstaterar att partier med islamisk grund inte utgör någon homogen riktning, lika lite som till exempel kristdemokratiska partier i Europa kan dras över en kam. Det är också viktigt att komma ihåg att internationellt samarbete aldrig kan reduceras till enbart relationer mellan stater, utan att det i hög och växande grad också handlar om att civilsamhällen, liksom kommuner och andra understatliga nivåer, utvecklar kontakter med varandra. Det är bra att regeringen, jämfört med 2010, tredubblat det svenska biståndet till regionen och att detta i huvudsak inriktas på demokratiska processer och samhällsbyggnad. Arbetet med jämställdhet och kvinnors rättigheter bör ges fortsatt hög prioritet. Det är även av stor vikt att nya arbetstillfällen skapas och att den skyhöga ungdomsarbetslösheten börjar sjunka. Risken är annars uppenbar att demokratiseringen för stora grupper blir liktydig med kaos och fallande välstånd. I såväl Nordafrika som Mellanöstern finns enorma tillgångar av förnybar energi i form av både solenergi och vindkraft, och här finns goda förutsättningar för europeisk-arabiskt samarbete. Men det är avgörande att detta designas som win-win och inte helt styrs av ett litet antal västerländska multinationella koncerner. Såväl arbetstillfällen som ekonomiska överskott måste spridas brett över hela Medelhavsregionen. Herr talman! I Syrien biter sig Assadregimen envetet kvar och tvekar inte att föra krig mot den egna befolkningen, vilket lett till en militarisering av motståndet och tilltagande våldsspiraler. Flyktingströmmarna sväller, såväl inom landet som till grannländerna, och det är viktigt att Sverige fortsätter att bidra generöst med humanitär hjälp till flyktinglägren och påverkar andra EU-länder att göra detsamma. Som ett litet alliansfritt land med lång tradition av fredsmedling har Sverige ett bjudande ansvar att - i nära samarbete med FN:s sändebud Lakhdar Brahimi - stå i aktiv dialog med olika relevanta aktörer. Det är av stor vikt att Utrikesdepartementet avsätter resurser för detta. Herr talman! Miljöpartiet anser, i likhet med utskottsmajoriteten, att Sverige snarast bör erkänna Sahariska arabiska demokratiska republiken, i dagligt tal Västsahara, som en fri och självständig stat. Sverige bör även verka för detta inom EU. Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 4, 7, 10, 12 och 22.

anf.117 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. Det handlar om ett antal motioner som har skrivits under de senaste riksmötena rörande utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika. Jag vill beröra en del av de länder, konflikter och händelser som tas upp i betänkandet. Det är ganska brett och lite halvspretigt, och det är många motioner, en hel rad reservationer och en rad olika konflikter, så det är svårt att täcka in precis allting, men jag ska försöka gå igenom en del saker som jag tycker är viktiga. Jag vill börja med en händelse som ägde rum långt före den arabiska våren, nämligen när Saddam Hussein iscensatte sin egen arabiska vår gentemot Kurdistan våren 1988. Det var en helt annan arabisk vår än den vi har sett nu med frihetstörstande människor som protesterar på Tahrirtorget och på andra håll. Två av offren för Saddam Husseins arabiska vår träffade jag 2005 när jag besökte Halabja i södra Kurdistan. Det var Hamide Hassan Mohammad och hennes son Woria. Hamide får två dagar varje månad 15 sprutor utskrivna med mycket starka doser medicin som hon måste ta för att över huvud taget kunna andas. Diktatorns biokemiska brygd har frätt sönder inte bara utsidan av hennes kropp utan också insidan. Hon har utfört fem ögonoperationer och otaliga operationer på resten av kroppen. Hennes son Woria som var två år när Halabjamassakern ägde rum levde nu, 17-18 år senare, under ständig ångest. Han hade koncentrationssvårigheter, och han hade ingen framtidstro. Det är inte bara för Hamides och Worias upprättelse utan för alla andra offer för Saddam Husseins rasistiska, fascistiska, militaristiska och arabnationalistiska krigföring gentemot det kurdiska folket som de ställningstaganden är viktiga som vi gör i detta betänkande i utrikesutskottet om att det var ett folkmord som iscensattes. Tack och lov är det inte många som förnekar Saddam Husseins folkmord gentemot den kurdiska befolkningen, men ställningstagandet i detta betänkande är viktigt. Det är inte viktigt bara för offrens upprättelse. Det är viktigt också för att Irak i dag är på väg mot en utveckling som mycket väl kan resultera i förnyat våld mot Kurdistan från Bagdadregimens sida. Det är för att i framtiden kunna skapa internationellt stöd för Kurdistan och det kurdiska självstyret i norra Irak som det är mycket, mycket viktigt. Jag ville inledningsvis säga detta, herr talman. Därifrån går jag till den konflikt som givetvis just nu är den allra mest centrala konflikten att förhålla sig till och försöka hitta en lösning på, nämligen det dödande som pågår i Syrien. Det medför flyktingströmmar, enorma humanitära katastrofer och är en konflikt som regionaliseras dels gentemot Libanon, där spänningarna nu ökar, dels gentemot Kurdistan, där konflikten redan är regional. Omvärlden måste agera mer kraftfullt. Det tydligaste budskapet måste vara att det inte går att bygga en framtid i Syrien om Bashar al-Assad sitter vid makten. Det måste vara det allra mest centrala budskapet att sända. Det finns ingen framtid för Syrien med Bashar al-Assad kvar vid makten. Det innebär att omvärlden måste pressa Kina och Ryssland i FN. Det innebär också att vi måste vara tydliga med att de rebeller inom den fria syriska armén och inom andra grupperingar som nu bekämpar Bashar al-Assad inte nödvändigtvis heller är Guds bästa barn. Därför måste man sätta press på Qatar, Saudiarabien och andra stater att inte understödja sunnitiskt, extremistiskt, jihadistiskt våld i Syrien. Man måste kunna hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Den viktigaste allierade för regimen i Syrien är Iran, vilket för oss vidare till en annan fråga i regionen, nämligen frågan om den islamiska republiken Iran och dess nuvarande regim. Det är en regim som hänger sina invånare i lyftkranar, torterar journalister, tvingar kvinnor att leva som andra klassens invånare, sponsrar global och regional terrorism, förnekar Förintelsen och hotar att utrota staten Israel. Detta gör, nota bene, den iranska regimen utan att förfoga över kärnvapen. Vi kan ju fundera över vad en sådan regim är i stånd att göra om den i framtiden dessutom förfogar över världens farligaste vapen. Att förhindra Iran att utvecklas till kärnvapenmakt är mycket viktigt och den kanske mest centrala frågan för stabilitet i regionen de kommande tio, femton, tjugo åren. Den är minst lika viktig som fred mellan Israel och Palestina. Därför är det nödvändigt med hårda sanktioner mot Iran, vilket utskottet också välkomnar. Det är viktigt att pressa Iran till att sätta sig vid förhandlingsbordet vad gäller landets kärntekniska program. Iran agerar destruktivt i Mellanösternregionen, inte minst genom det politiska stödet till den nuvarande regeringen i Irak, men också genom stödet till Bashar al-Assad och olika väpnade grupperingar. Vilka är då de andra väpnade grupperingarna, herr talman? Det är till exempel olika terroristgrupper som opererar på Gazaremsan, inte nödvändigtvis främst Hamas på senare tid utan Islamiska Jihad och olika typer av salafistiska, extremistiska, terroristiska palestinska grupper. De får finansiellt stöd från Iran. De får politiskt stöd från Iran. De får militärt stöd från Iran. Det är den upptrappade missil- och raketbeskjutningen de senaste månaderna som har lett fram till det senaste kriget på Gazaremsan. Det är inte några vanliga petflaskor som skjuts i väg från Gazaremsan. Ibland låter det i debatten som att det palestinska motståndet mot staten Israel på Gazaremsan består av någon sorts hemsnickrade raketer som åker lite kors och tvärs varav de flesta landar i öknen. Det beskrivs ungefär som att det inte är något större problem. De Fire-5-missiler som avfyrades från Gazaremsan under det senaste kriget väger ett ton. Bara stridsspetsarna väger 175 kilo och är iranskproducerade. De är sex meter långa och förs in genom en mycket omfattande logistik - från Iran, via Sudan, genom Sinaihalvön, genom tunnlarna och in på Gazaremsan. De har sju och en halv mils räckvidd. Dessa iranskproducerade missiler som palestinska terrorister i Gaza förfogar över kan i dag nå Israels mest tätbefolkade område, Tel Aviv-regionen. Det är viktigt att förstå detta när man diskuterar Gazakriget. Det kommer meterlånga kravlistor på Israel från oppositionen, men på den palestinska sidan kan man inte ställa det enkla kravet att inte avfyra missiler som väger ett ton styck mot Tel Aviv. Man hade kunnat förvänta sig från oppositionen, från Miljöpartiet, att de skulle vara tydliga med att inte acceptera den typen av attacker mot civilbefolkade områden. Men Palestina är inte bara Gaza. Palestina är också Västbanken, och där är verkligheten en annan. Det är mycket viktigt, herr talman, att tillstå och vara tydlig med det. Det enda sättet att långsiktigt lösa konflikten mellan Israel och palestinierna är att det bildas en palestinsk stat. Det måste till en tvåstatslösning, och vår uppfattning i Alliansen är - Folkpartiet biträder givetvis den uppfattningen - att en palestinsk stat ska bildas på basis av de resolutioner som finns i FN, 242 och andra. 1967 års gränser, Västbanken, Gazaremsan, östra Jerusalem som huvudstad - vi har ingen annan uppfattning. Visst kan vi trycka på knappar här, eller man kan göra det i New York, men det betyder inte att saker och ting kommer att förändras eller förbättras på plats på Västbanken förrän det finns ett fredsavtal. Förutsättningen för att en palestinsk stat ska kunna överleva också till dagen därpå är att det finns ett fredsavtal mellan den palestinska myndigheten och Israel. Vi i Folkpartiet är, vilket vi deklarerade häromdagen, mycket villiga att diskutera frågan om en uppgradering av Palestinas status i FN. Vi ser inte problem med en uppgradering. Vi tycker att en uppgradering vore ett sätt att stödja Mahmoud Abbas arbete på Västbanken. Det skulle ge honom och den palestinska myndigheten en starkare legitimitet, vilket de behöver gentemot Hamas samt för att signalera till Israel att vi är besvikna över att det görs för lite från israelisk sida för att underlätta palestiniernas liv på Västbanken. Det är viktigt att stödja de pragmatiska krafterna inom det palestinska samhället. Det vill vi i Folkpartiet bidra till. Därmed uppstår frågan hur Sverige ska rösta i morgon om denna fråga går till omröstning i FN:s generalförsamling. Ja, det vet vi inte ännu eftersom man förhandlar ända in i det sista. Det beror lite grann på vad som kommer att stå i texten. Vi har ännu inte sett något slutgiltigt resolutionsförslag. När det gäller sakfrågan har vi i Folkpartiet deklarerat att vi kan tänka oss en uppgradering av Palestinas status i FN. När det handlar om att erkänna Palestina som stat förutsätter det att det i grunden finns ett fredsavtal. I detta sammanhang blir jag, herr talman, lite förvånad. På s. 46 i betänkandet finns en reservation från Miljöpartiet. Det är reservation nr 4. De två första meningarna i reservationen lyder: "Alltsedan 1948 är Palestina ockuperat av Israel. Således är konflikten mellan Israel och Palestina nu inne på sitt 8:e decennium." Jag har funderat på vad Miljöpartiet egentligen menar. "Alltsedan 1948 är Palestina ockuperat av Israel." Innebörden av det brukar från dem som framför denna uppfattning vara att staten Israel inte har rätt att existera. Det är möjligt att det är det som Miljöpartiet menar, men jag tror inte det. Jag har fullt förtroende för att Miljöpartiet anser att Israel har rätt att existera. Det är dock mycket förvånande att ett parti som har en lång kravlista rörande Israel uppenbarligen inte har koll på de mest fundamentala årtalen när man talar om 1967 års gränser. Det tycks som om Miljöpartiet vill gå tillbaka till delningsplanen 1947. Det är lite oklart, men det finns möjlighet för Miljöpartiet att gå upp i talarstolen och klargöra vad man menar med de skrivningarna. Det finns ytterligare några frågor i detta betänkande, herr talman. Ett område som ingen talare har diskuterat gäller utvecklingen i Turkiet. Utvecklingen i Turkiet har de senaste åren sysselsatt riksdagens utrikesutskott ganska mycket. Vi tvingas att ständigt sysselsätta oss med turkiska massarresteringar och andra typer av övergrepp som sker i Turkiet. Därför är det viktigt att i detta sammanhang påpeka att det inte kommer att gå att demokratisera Turkiet så länge den turkiska statsmakten ägnar sig åt att massarrestera kurdiska politiker och på olika sätt omöjliggör för kurderna att bygga upp ett fungerande civilt samhälle. Det kommer inte heller gå att på allvar demokratisera Turkiet om inte den turkiska statsmakten på allvar börjar att på ett mer förutsättningslöst sätt diskutera vad som hände under första världskriget och det armeniska folkmordet. Det krävs en förändring i Turkiet, i mentalitet och i attityd från den turkiska regeringens sida, de ledande turkiska partiernas sida och även från det turkiska civila samhällets sida, för att på allvar diskutera dessa centrala frågor. Europeiska unionen förhandlar med Turkiet om ett medlemskap. De förhandlingarna har gått trögt. Egentligen är det bara ett kapitel av 35 som har slutförts i förhandlingsprocessen med Turkiet. Ett antal kapitel får inte öppnas och ett antal kapitel får inte stängas efter beslut i Europeiska rådet för ett antal år sedan. Men faktum kvarstår att Turkiet givetvis ska kunna bli fullvärdig medlem i Europeiska unionen när Turkiet har uppfyllt de kriterier som ställs. Det är viktigt att vara tydlig i den frågan också. Vi vill inte stänga dörren för ett turkiskt EU-medlemskap, men vi förväntar oss betydligt mer från turkisk sida när det handlar om reformer för mänskliga rättigheter, för civila friheter och för att kurderna också ska få leva och omfattas av sina rättigheter, precis som andra människor i världen får göra.

anf.118 Urban Ahlin (S):

Herr talman! Jag skulle vilja ägna en liten stund åt det som Fredrik Malm talade om, nämligen Saddam Husseins fruktansvärda kemvapenattack mot den kurdiska befolkningen i Halabja. Vi är många socialdemokrater som har varit där, besökt museet och träffat människor som har drabbats av dessa fruktansvärda attacker. Vi socialdemokrater, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har under en lång tid välkomnat det erkännande av folkmordet som har skett, det vill säga att domstol i Irak har dömt personer för att ha utfört folkmordet, Kemiske Ali bland annat. Vi har också läst hur Human Rights Watch, Amnesty och andra organisationer tydligt och klart deklarerat att detta var ett folkmord. Därför har vi också väckt motioner om att vi välkomnar erkännandet. Vi har varit glada över att utskottet enigt har skrivit att man konstaterar att det var ett folkmord. Vad som förvånar mig är att Fredrik Malm försöker framstå som att det är han som har varit drivande i att få fram den texten. Ingenting kan vara mer felaktigt. Det är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som i motioner har drivit frågorna. Jag tycker inte att Fredrik Malm ska uppträda i lånta fjädrar bara för att vi har en viss publik i kammaren just nu. Det var ett fruktansvärt folkmord. Sveriges riksdag har nu enhälligt sagt att det var ett folkmord. Gott så. Vad gäller Palestina är vi naturligtvis kritiska till att Hamas har skickat i väg missiler som har kommit från Iran. Jag tog också upp det i mitt inledningsanförande. Det lustiga är att missilerna har skapat ett slags terrorbalans där israelerna ingår avtal med Egypten som i sin tur ingår avtal med Hamas. Samtidigt försöker den palestinska myndigheten och Abbas gå den diplomatiska och fredliga vägen. Varför kan inte Fredrik Malm vara tydlig med vilka han vill stödja? Är det de palestinier som är för en fredlig förhandling i stället för de som använder missilerna? Varför kan vi inte få ett svar? Ja eller nej i FN:s generalförsamling?

anf.119 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Urban Ahlin måste ha lyssnat dåligt. Han tar upp en massa saker som jag över huvud taget inte på något sätt berörde i mitt anförande. Jag är mycket glad över att denna enighet finns om folkmordsfrågan i Irak. Att Urban Ahlin inte tar upp frågan i sitt eget anförande - han nämnde inte ens Syrien i sitt anförande, vilket är förvånande - kan ändå inte vara skäl för att på något sätt inte vilja tydliggöra denna enighet som finns i kammaren nu. Det är oerhört viktigt att den kurdiska frågan inte på något sätt partipolitiseras, vilket jag upplever att Urban Ahlin försöker göra. Det Urban Ahlin argumenterar för i fråga om Palestina är precis det jag nämnde i mitt anförande. Det är precis Folkpartiets uppfattning. Vi står för en tvåstatslösning efter ett fredsavtal. Vi menar att de ansträngningar som har gjorts på Västbanken av den palestinska myndigheten, PLO och Fatah under Mahmud Abbas ledning och Salam Fayyad som ekonomiskt ansvarig har varit omfattande. Vi anser att det är viktigt att premiera de framsteg som har gjorts - också för att stärka den palestinska myndigheten gentemot Hamas. Dessutom tror jag att signalen till det israeliska politiska landskapet är viktigt. Det finns krafter i Israel i dag som blir stärkta av detta, möjligen kommer israeliska mer radikala partier som inte söker fred att kortsiktigt försöka exploatera detta i valrörelsen. Men på längre sikt är jag övertygad om att detta är viktigt för den mer fredsinriktade opinion som finns i Israel.

anf.120 Urban Ahlin (S):

Herr talman! Fredrik Malm talar vitt och brett om att han är beredd att stödja de moderata krafter i Palestina som vill ha fredsförhandlingar. Han vill hellre ta avstånd från dem som skickar missiler. Vad tycker den svenska regeringen när FN:s generalförsamling ska fatta beslut om resolutionen att ge Palestina en uppgraderad status? Folkpartiet var ute i medierna häromdagen och sade att man hade ändrat sig och var beredd att stödja detta. Säg då att man driver kravet att den svenska regeringen ska säga ja, i stället för att säga att man tittar på frågan och att man arbetar med texten ända fram i det sista. Hur kommer det sig att länder som Spanien, Portugal, Österrike, Finland, Danmark, Luxemburg, Malta och Irland i dag har meddelat att de är beredda att rösta ja till liggande resolutionsutkast medan Tyskland har sagt att de kommer att rösta nej? Det är inte underligt att vi i oppositionen undrar vad Sveriges regering tycker. Ni ledamöter som företräder de borgerliga partierna verkar veta minst vad er egen regering tänker rösta för i generalförsamlingen. Har ni någon kontakt med regeringen och vår FN-delegation? Vad har svensk politik för syfte? Är det att rösta ja, nej eller avstå i fråga om den resolution som ska avgöras i FN:s generalförsamling? Vi måste väl få kunna få ett svar från politiker som företräder den borgerliga regeringen. I stället står ni här och säger att ni är för fred och säkerhet och att ni vill stödja de moderata krafterna. Ja, det finns ett enkelt sätt att göra det, nämligen att tydligt och klart deklarera att Sverige avser att rösta ja till den resolution som finns i FN:s generalförsamling - precis som mängder av andra EU-länder har gjort. Vad är det som gör att ni är så försiktiga?

anf.121 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Det blir inte bättre, Urban, för att man höjer rösten. Jag tror att vi på ett sansat sätt kan diskutera detta. Du har varit med i politiken några år längre än jag. Jag har varit med i 20 år, och du har säkert varit med i 30 år. Då vet du att när det förhandlas och diskuteras, när texter stöts och blöts, olika skrivningar jämförs med varandra, kommer man ibland inte i mål dagen före utan man kommer i mål i morgon. Det är politikens verklighet. En sådan resolutionstext kan inte godkännas in blanko utan man vill veta exakt hur skrivningarna ser ut. Man vill veta vad det refereras till, vilka avtal det refereras till. Det kan vara så att det i en resolutionstext förs in krav på bilaterala erkännanden. Det är något som vi i Folkpartiet inte stöder. Vi har varit tydliga med att vi vill se ett fredsavtal före erkännandet om en palestinsk stat. Det kan finnas andra referenser i sådana texter. Det är lätt att som opposition i riksdagen vifta med plakat eller ställa sig utanför Konsum i Skövde och vifta med plakat och säga "Erkänn Palestina!", men det är lite svårare i verkligheten när man i regeringsställning har att diskutera texterna, stöta och blöta olika argument och försöka sy ihop majoriteter med andra länder i EU-kretsen. Jag tror att Urban Ahlin kommer att få ett besked i morgon. Det besked vi kan ge dig i dag är att vi kan rösta ja, nej eller avstå från att rösta. För övrigt tror jag att Tyskland avstod från att rösta, inte att de röstade nej.

anf.122 Valter Mutt (MP):

Herr talman! Jag måste först passa på att svara på de frågor jag fick. Jag håller med Fredrik Malm om att det är en olycklig formulering: "Alltsedan 1948 är Palestina ockuperat av Israel." Men Fredrik Malm vet mycket väl att Miljöpartiet har stått för en tvåstatslösning. Vi har aldrig stått för något maximalistiskt, att Israel inte ska få finnas och så vidare. Det är så tydligt om du sätter dig in i vad som sägs i våra officiella dokument genom alla år. Det är just genom att ställa krav på Israel att de inte ska bryta mot internationell rätt - detta att internationella domstolen i Haag tydligt säger att den 700 kilometer långa muren är folkrättsvidrig och så vidare - som vi gröna menar att man maximerar de långsiktiga överlevnadsmöjligheterna för Israel. Jag säger ungefär samma sak som en av mina förebilder, den nyligen bortgångna svensk-judiska journalisten Cordelia Edvardson, sade. Jag delar den varning som Fredrik Malm hade i sitt anförande för att regeringen i Bagdad börjar centralisera makten igen på ett ganska oroväckande sätt, trots den federativa status som i en folkomröstning i Irak 2005 röstades igenom med stor majoritet. Det är därför som Miljöpartiet har lämnat en reservation, nr 12, om att det nu är viktigt att Sveriges regering både direkt mot irakiska företrädare och i internationella forum står upp för detta. Det är viktigt att Iraks federativa status bevaras inte bara på papperet utan i verkligheten. Jag får nästan intrycket att du tänker rösta för vår reservation 12, men så väl är det väl inte.

anf.123 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Jag var ju något förbryllad över Miljöpartiets skrivning i reservationen: "Alltsedan 1948 är Palestina ockuperat av Israel." Då tänkte jag att man kanske bara hade skrivit fel årtal och att det borde stå: Alltsedan 1967 är Palestina ockuperat av Israel. Men då läser jag nästa mening: "Således är konflikten mellan Israel och Palestina nu inne på sitt 8:e decennium." Det ska i och för sig påpekas att Palestina ockuperades 1948 - så är det ju - men inte av Israel. Västbanken ockuperades av Jordanien, och Gazaremsan ockuperades av Egypten. Det må vara hänt att man förväxlar länder. Jag vet inte vad det kan bero på, men jag tycker inte att det räcker att säga att det var en olycklig formulering. Det handlar ändå om en grundläggande princip i denna konflikt, att det vi samlas kring är möjligheten för en palestinsk stat att upprättas enligt 1967 års gränser, inte 1948 års gränser. Men det är bra att det klargörandet kommer. När det handlar om utvecklingen i Irak därefter är det med stor oro man nu följer utvecklingen, och det av flera skäl. Dels finns de centralistiska tendenserna, som Valter talar så mycket om. Dels finns det ett ökat inflytande från Iran i Irak, vilket inte är särskilt konstigt eftersom regeringspartiet och den dominerande shiitiska befolkningen har vissa kulturella, religiösa och politiska band med Iran. Det är naturligt att Iran kommer att öka sin leverage, eller sitt inflytande, i Irak. Men vi ser nu att detta tar en vändning som på sikt eller även i närtid kan hota det kurdiska självstyret, så det är väldigt viktigt att vi står upp för detta.

anf.124 Valter Mutt (MP):

Herr talman! Det blir plötsligt två diskussioner här. Ja, det är klart att det är 1967 års gränser, och ingenting annat, när vi talar om tvåstatslösningen. Vi hanterar stora textfloder, och det händer ibland att det smyger in sig fel. Jag vill bara tydliggöra det. För att gå tillbaka till frågan om Iraks federativa status förstår jag fortfarande inte riktigt. Man börjar fingra på den från Bagdad, och vi tycker att det är viktigt. Jag ber om ursäkt om jag kanske börjar bli trött, men jag förstår inte riktigt varför det inte skulle kunna vara tydligare i betänkandetexten. Vi har lämnat den här reservationen därför att vi tycker att det är väldigt viktigt att det inte blir någon glidning i fråga om den federativa statusen, som fick ett så massivt stöd i folkomröstningen i Irak 2005. Det är viktigt att omvärlden tydliggör för centralregeringen i Bagdad att den statusen ska upprätthållas.

anf.125 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Mycket kort: Det är bra att vi har fått ett klargörande att det är 1967. Det bör då föranleda en följdändring i meningen därpå, att konflikten är inne på sitt femte decennium i stället för åttonde. När det handlar om Irak är det precis så som jag nämnde. Tydliggörandet av karaktären och benämningen av det folkmord som den kurdiska befolkningen utsattes för är viktiga inte bara för upprättelse för offren utan för att mobilisera ett internationellt stöd för Kurdistanregionen i norra Irak. Det är mycket viktigt. Det är också mycket viktigt att se de tendenser som finns i Irak i dag med en utveckling mot ett alltmer auktoritärt styre under Nouri al-Maliki och hans partis ledning. Det är viktigt att förstå det inflytande som Iran har på utvecklingen i Irak. Därtill finns det flera saker man kan göra för att stödja det federala projektet i norra Irak. Sverige har ju gjort en sak, och det är att vi har öppnat ett konsulat. Vi har nu en officiell diplomatisk närvaro i Erbil. Vi ökar våra ekonomiska kontakter och vårt ekonomiska utbyte med området. Vi har också löst ut de frågor där det har varit vissa tvister mellan den svenska regeringen och Kurdistans regionala regering, rörande till exempel återtagandeavtal och vad som händer med emigranter som inte får uppehållstillstånd i Sverige. I praktiken utvecklas bilaterala kontakter mellan Sverige och Kurdistanregionen som jag tror är framtiden. När nästa erkännandefråga kommer upp på tapeten framöver kan det mycket väl handla om just ett erkännande av Kurdistan.

anf.126 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Det betänkande som vi nu debatterar handlar om Mellanöstern och Nordafrika, och det är ett betänkande som rör motioner som väckts av enskilda och partigrupper under tre års tid, 2010, 2011 och 2012. Om man tittar på motionerna ser man att det har varit en rätt snabb utveckling i regionen. Den ene maktfullkomlige härskaren efter den andre har avsatts, om än inte alla. Kraven på frihet, mänskliga rättigheter och demokrati har hörts och hörs i denna dag från Tahrirtorget till Tunis. De slås blodigt ned i Damaskus alltjämt. Vissa har trott och tror kanske än att demokrati hör samman med religion. Ack, så fel! Det är universella värden. De arabiska upproren har burits av människors drömmar om ett bättre, friare liv, men också - det ska vi inte sticka under stol med - av andra makthavares intressen och ambitioner. Det är friskt, herr talman, att i dag se hur Tahrirtorget på nytt fylls som en reaktion mot en ledning som beslutat i egen sak i Egypten. Det är viktigt att stödja icke-våldets aktörer, demokratins aktörer, alla dem som vill främja frihet, mänskliga rättigheter och rättsstat, kvinnor, barn och ungdomar, olika minoriteter, olika religioner. Sverige har ett stort engagemang i den här regionen. Det syns nu också på att vårt bistånd har tredubblats sedan 2010. Vi stöttar demokrati och mänskliga rättigheter. Vi stöttar kvinnor. Vi stöttar nätaktivister och sociala medier. Jag ska själv åka till Egypten senare i natt för att delta i den typen av aktiviteter. Det finns många utmaningar. Människors röster måste få möjlighet att höras i denna region, för frihet och för demokrati, och inte tystas av vapen. Detta betänkande berör många länder och många frågor, och det är omöjligt att inte starta i Syrien. Den otroliga utveckling som har varit där sedan mars 2011 är helt förödande. Asadregimens ansvar vilar tungt på al-Asads axlar. Det har sökts lösningar. De har stoppats, på senare tid bombats. Det finns dock ingen militär lösning utan bara politiska. Därför har vi stött Kofi Annan när han försökte hitta vägar framåt. Därför stöder vi nu Brahimi när han försöker se om det finns en vilja till lösning. Självklart stöder vi också flyktingarna och försöker stötta grannländer, UNHCR med flera som gör ett fantastiskt arbete. Den humanitära situationen är upprörande, herr talman. När vi skrev betänkandet nämnde vi 300 000 flyktingar. Jag tittade och såg att UNHCR anger att man har registrerat 377 537 personer. Om man tar med dem som väntat skulle siffran uppgå till 458 555 personer. Det är otroliga tal! Det är människor, barn, kvinnor och äldre. Vilket ofantligt lidande alla dessa människor drabbas av! Al-Asad-regimen och dem som stöttar hans fortsatta härjande i Syrien bär ett tungt ansvar. Dagarna är räknade. Jag hoppas att de blir få. Vi måste vara beredda att göra mer humanitärt. Vi har bidragit med 200 miljoner kronor och har signalerat tydligt att vi är beredda att göra mer. Turkiet tar i det här sammanhanget ett stort ansvar. Det är ett land som vi hoppas få välkomna som EU-medlem i framtiden. Men, herr talman, många utmaningar kvarstår. En del av dem har redan varit uppe i debatten. Det handlar om mediernas frihet, många journalister som sitter fängslade, minoriteters rättigheter, kvinnors rättigheter, religiös tolerans och att lösa kurdernas situation. Även här: Politiska lösningar är nödvändiga, med en ny konstitution som är inkluderande. Naturligtvis utgår jag från att Europarådets konvention om mänskliga rättigheter blir en bärande del av en ny konstitution. Iran har också berörts. Jag är glad över att det finns en bred samsyn i utskottet. Det gäller MR-situationen, kärnvapenhotet och de sanktioner på båda dessa grunder som vi är med och riktar mot den iranska regimen. Samtidigt är det viktigt att understryka att det också här krävs politisk dialog. Det måste finnas en balans mellan kraftfulla sanktioner och vilja till samtal. FN:s säkerhetsråd och IAEA är viktiga aktörer tillsammans med EU och andra. Jag måste, herr talman, säga att när jag läste den socialdemokratiska reservationen i den här delen hade jag lite svårt att se på vilka punkter den avviker från majoritetens text. Men man må väl ta på oppositionens konto att de vill göra en sådan reservation. Irak har också berörts. Jag är glad för den samsyn som finns kring folkmordsskrivningarna i det betänkande som vi nu behandlar. I övrigt kommer Abir Al-Sahlani att lyfta upp frågor som rör Irak, så jag väljer i det här läget att hänvisa till hennes senare inlägg. Herr talman! Beträffande Palestina: Det är ingen hemlighet här i kammaren att Centerpartiet vill se ett svenskt erkännande av Palestina som stat. Det framgick med all önskvärd tydlighet också i den utrikespolitiska debatten i februari. Skälen är också tydliga och klara. Från vår horisont handlar det om internationell rätt. Det handlar om en lång tidsutdräkt, där förutsättningarna för två stater och en tvåstatslösning har ätits upp av misslyckade förhandlingsförsök och av nya bosättningar. Det handlar också om de insatser som Sverige, EU med flera har gjort för att bygga den palestinska myndigheten och dess förutsättningar att fungera. Det handlar också om olika status på de parter som måste träffa de svåra beslut som kommer att krävas för att nå ett fredsavtal. Vi är övertygade om att de utmaningar som väntar innan vi har ett fredsavtal kräver mod, styrka och en mer likvärdig status mellan de förhandlande parterna. Den ockuperande staten ska inte skörda frukter av sin ockupation. Det handlar om internationell rätt. På den grunden är naturligtvis synen när det gäller palestinska ockuperade områdena likaväl som andra länders ockuperade områden giltig. Produkter från sådana områden bör inte få säljas under falsk flagg. Därför är det viktigt att vi verkar för att säkerställa en ursprungsmärkning som gör att så inte kan ske och som gör att vi som medborgare får tillgång till den EU-rättsliga grund som finns när det gäller upplyst handel. Där finns en beredning i regeringen. Vi ser fram emot resultatet av den beredningen och ingår som regeringsparti självklart i det arbetet. Sverige ska stödja aktörer som på fredlig väg söker sin rätt. Det berörde jag tidigare. Vi ska inte stödja terrorister. Därför är också Centerpartiets syn på uppgradering av den palestinska statusen i FN tydlig. Vi vill se en sådan och har verkat för en sådan sedan länge. Vi vill se det utan förbehåll. Det är självklart för oss som vill hävda rättsstatens princip att inte förvägra några rätten att bruka den internationella rättens institutioner. Då frågar sig vän av ordning: Kommer ni då att rösta med oppositionen i nästa vecka? Nej, det gör vi inte. Även om det skulle glädja oppositionen - jag är fullkomligt övertygad om det och kan se hur oppositionen skulle ha mungiporna upp till örsnibbarna - är det inte vårt huvudsakliga uppdrag här i kammaren. Det må oppositionen ha överseende med. Vårt uppdrag här i kammaren är att säkerställa och verka för att få vettiga och riktiga beslut i sakfrågorna. Det gör vi som parti i regeringen. Vi använder vår röst där den gör skillnad i sakfrågan. Det gör den i regeringen - inte i denna kammare. Herr talman! Oppositionen och Alliansen är i mångt och mycket eniga när det gäller västsahariernas rätt till självbestämmande. Vi stöder FN:s resolutioner och arbete. Vi har en bred enighet om att det vore kontraproduktivt att avsluta associeringsavtalet och stänga den dörren till dialog. Vi konstaterar att Sverige lämnar bidrag till västsahariska flyktingar. Vi vill se att Minurso får ett MR-uppdrag. Vi stöder brett regeringens hållning gällande fiskeriavtalsfrågorna. En samlad opposition vill nu att riksdagen ska uttala sig för ett erkännande av Västsahara. Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har enats om att sända ett brev till regeringen och berätta om sin åsikt. För Centerpartiets del utesluter jag inte att vi i en framtid har anledning att fundera över den här frågan - men då i regeringen. Här och nu är det inte aktuellt, och här gäller, precis som när det gäller erkännande av andra stater, att det är regeringen som enligt vår grundlag har att ta ställning i sådana frågor. Vi tycker att man ska följa grundlag oavsett om vi talar om Egypten eller om Sveriges riksdag. Vår grundlag ska gälla. Kapitel 10 är tydligt i den delen. Med det, herr talman, yrkar jag avslag på oppositionens reservationer.

anf.127 Urban Ahlin (S):

Herr talman! Precis som Kerstin Lundgren sade frågar sig nu vän av ordning vad Centerpartiet kommer att rösta för. I mitt anförande sade jag att den socialdemokratiska reservationen, som stöds av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har en text som är tagen ur Centerpartiets stämmobeslut, där ni själva tycker att det är dags att erkänna staten Palestina. Det är klart att vän av ordning undrar. Ska Kerstin Lundgren och hennes partikamrater rösta emot sitt eget partis stämmobeslut i den votering som ska äga rum i den här kammaren? Kerstin Lundgren säger: Min huvudsakliga uppgift är inte att få oppositionens mungipor att nå upp till öronen. Nej, men din huvudsakliga uppgift kan väl heller inte vara att en massa centerpartister i landet ska tappa tron på Centerpartiet och på att det har någon betydelse att man fattar beslut på Centerpartiets stämmor? Du säger att ni gör skillnad i regeringen, men svaret är att ni inte gör någon skillnad alls i regeringen - inte när det gäller erkännandefrågan, inte när det gäller uppdateringen av statusen, inte när det gäller Västsahara och inte om något av det som du har talat om i talarstolen. Den huvudsakliga uppgiften för Kerstin Lundgren verkar vara att få sina egna partimedlemmars mungipor att peka nedåt. Det kanske är en av anledningarna till att opinionssiffrorna för Centerpartiet ser ut som de gör. Ni verkar försvinna i regeringen. Ingen ser vad ni har för politik eller vad ni arbetar med. Kerstin Lundgren gav ett svar i sitt anförande här. Hon sade att det pågår en beredning i regeringen om ursprungsmärkning av produkter. I tisdags i förra veckan stod Carl Bildt i talarstolen här och sade att det inte skedde någon sådan beredning på Utrikesdepartementet i alla fall. Frågan till dig är naturligtvis: Vid vilket departement pågår just nu en beredning om ursprungsmärkning av produkter som kommer från ockuperade områden i Palestina?

anf.128 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Det är spännande att höra Urban Ahlin. Han är en maktspelare som gillar det politiska spelet mer än många andra i den här kammaren och skulle verkligen gotta sig åt att få säga: Titta här! Vi har fattat ett beslut om att driva frågan! Stort! "Om riksdagen vill berätta för regeringen vad riksdagen tycker kan riksdagen göra det i ett tillkännagivande. I tillkännagivandet kan riksdagen uppmana regeringen att utreda en fråga eller att komma med ett förslag till riksdagen. En gång varje år berättar regeringen för riksdagen vad den har gjort med riksdagens tillkännagivanden." Detta står att läsa om tillkännagivanden på riksdagens hemsida. Herr talman! Jag kan inte förstå varför jag eller vi i riksdagen skulle ägna oss åt att skriva ett brev till regeringen och berätta vad vi tycker. Urban Ahlin kan göra en enkätundersökning i regeringen och fråga statsråden om de vet vad Centerpartiet tycker i frågan om uppgradering. Jag är övertygad om att han kommer att få en entydig jaröst. Alla vet vad Centerpartiet tycker, för Centerpartiet påverkar i regeringen och väljer att använda vår röst där den gör skillnad! Vi använder den inte för att skriva brev till regeringen. Det är oppositionens glädjeämne att någon gång emellanåt få skicka ett brev till regeringen och berätta vad man tycker, men precis som så många gånger förr är det inte det kraftfulla beslut som oppositionens företrädare gärna vill säga. Sedan hade jag möjlighet att lyssna till Urban Ahlins inledning. Han hade väl fått instruktionen att säga att han hade skrivit av Centerpartiets beslut från stämman. Han har måhända inte läst det själv, men jag kan överlämna det till Urban Ahlin, så att han får se det, för inte är det Centerpartiets beslut som står i er reservation.

anf.129 Urban Ahlin (S):

Herr talman! Kerstin Lundgren undvek frågan. Vid vilket departement bereds just nu frågan om ursprungsmärkning av produkter från ockuperat område i Palestina? Utrikesministern stod i talarstolen för en vecka sedan och sade till mig att något sådant arbete inte pågick inom Utrikesdepartementet. Du själv stod nyss och sade att det pågår ett sådant arbete. Eftersom nu Centerpartiet har ett sådant fantastiskt inflytande i regeringen måste väl ändå Centerpartiets utrikespolitiska talesperson kunna tala om för mig vid vilket departement detta arbete pågår. Den andra frågan jag har handlar om att Centerpartiet inte vill att riksdagen ska ta beslut här, för vi är bara en enkätundersökning. Jag hoppas att du inte när du åker ned till Egypten talar om för de egyptiska parlamentarikerna att vi i Sverige ser på det folkvalda parlamentet och representanterna för Sveriges folk som att de är en enkätundersökning som skickar brev till regeringen. För mig är ett sådant uttalande faktiskt ganska allvarligt. I den här riksdagen tar vi beslut. När vi har en majoritet meddelar man regeringen att detta ska genomföras. Givetvis säger grundlagen att erkännandefrågor har regeringen hand om och att man ska gå till Utrikesnämnden och samråda med de andra partierna. Men det frånsäger inte det folkvalda parlamentet möjligheten att visa att det finns en majoritet bland de valda ledamöterna. Om en regering struntar i det betyder det att regeringen struntar i vad en majoritet av svenska folket faktiskt tycker. Sedan kommer jag till min sista fråga, som jag verkligen vill ha ett svar på. Fredrik Malm stod i talarstolen för några minuter sedan och sade att regeringen har tre alternativ när det gäller uppgraderingen av Palestinas status i FN: Vi kanske röstar ja, vi kanske röstar nej eller vi kanske avstår. Finns de tre alternativen för Centerpartiet i den här regeringen?

anf.130 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Jag konstaterar att Urban Ahlin nu passade i frågan om läsningen av texter från Centerpartiets stämma. Du ska få texten sedan, så att du kan se den och inte kommer med felaktiga uppgifter till ledamöterna av denna kammare. Beredningsfrågan kanske Hans Linde kommer att diskutera senare. Det finns ju också en tydlig signal i ett svar som Hans Linde har fått. Om du inte har haft den debatten än tror jag att du inom ganska kort kommer att ha den. Där kommer beredningsfrågan att framgå. Regeringen bereder frågan. Det står helt klart. När det gäller detta med enkät frågade jag Urban Ahlin om regeringen visste vad Centerpartiet tycker i frågan om uppgradering och erkännande av Palestina. Det var det som var enkäten. Det som handlar om riksdagens tillkännagivanden är att sända brev. Jag tycker att det är viktigt att riksdagen följer grundlagens intentioner, precis som jag kommer att säga att jag tycker att det är viktigt att man i Egypten följer sin konstitution. Vi valde mycket medvetet i bred samsyn att fatta beslut i den här kammaren om att inte göra tillkännagivanden till ett inslag i grundlagen, utan det skulle just vara den enkla formen: ett brev där man berättar vad riksdagen tycker. Det ändrar inte verkligheten. Vi fokuserar på sakfrågan. Urban Ahlin fokuserar på det politiska spelet. Väl bekomme, men det är sakfrågan som är fokus för Centerpartiet.

anf.131 Valter Mutt (MP):

Herr talman! Jag är ingen maktspelare. Jag uppfattar mig inte som någon sådan utan snarare som en gröngöling. Jag kom in i riksdagen 2010. Med risk för att bli tjatig måste jag säga att jag inte riktigt förstår Kerstin Lundgrens svar när det gäller Palestinafrågan. Nog är det samma typ av logik som ska gälla härinne som ute i samhället, och varför inte företräda samma åsikt i regeringen och riksdagen? För mig är det helt obegripligt.

anf.132 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Det må vara obegripligt för Valter Mutt, men jag ska försöka mig på att förklara. Riksdagen kan göra ett tillkännagivande, alltså skicka ett brev till regeringen för att berätta vad riksdagen tycker. Men varför skulle Centerpartiet skicka brev till regeringen när vi sitter i regeringen? Det är främst oppositionens redskap, och det är ett viktigt redskap för oppositionen. Men i ärlighetens namn är det här en fråga som kräver hantering i regeringen. Det vore väl fullkomligt kontraproduktivt, även om oppositionens företrädare skulle glädjas, om vi skulle ägna oss åt att rösta på oppositionen när vi sitter i regeringen och för diskussioner i de här frågorna. Ni borde alla förstå hur himla dumt det skulle vara. Sakfrågans betydelse är mycket större än så. För min del står sakfrågan i centrum, inte det politiska spelet från oppositionen visavi regeringen. Vår huvuduppgift är att vara med och verka och fullfölja vår politik så långt det bara går i regeringen. När en diskussion pågår där sätter man väl sig inte här i kammaren och röstar med Urban Ahlin, Valter Mutt och Hans Linde. Snälla, det vore verkligen att både sälja smöret och tappa pengarna. (Applåder)

anf.133 Valter Mutt (MP):

Herr talman! Detta blir en lätt surrealistisk debatt. Vi begär egentligen bara att Centern ska rösta på det Centern står för. Men det här är parlamentarismens högre nivå. Om jag blir återvald kanske jag förstår det här efter den här mandatperioden. Sedan tycker jag faktiskt att det är lite nonchalant. Det här är ändå Sveriges högsta beslutande församling. Det är inte någon liten brevskrivare. Det känns lite märkligt att spela ned Sveriges riksdag och det röstförfarande man har här, som att det bara skulle handla om ett spel. Det handlar faktiskt inte om att rösta på oppositionen. Det handlar om att ni ska rösta på den ståndpunkt som ni själva företräder i den här frågan.

anf.134 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Vi företräder det som man i den här kammaren har varit enig om, nämligen att vi ska stå fast vid det som grundlagen säger. Internationella förhållanden hanteras av regeringen. Det är det som vi står upp för, och det är det som det här betänkandet är tydligt med. Det gäller till och med er, kära opposition. I den del vi är överens om folkmordet kan vi nästan skriva att vi i princip tycker att det ska vara regeringen som fattar beslut om folkrättsliga frågor. Det är det som är huvudbudskapet, att regeringen har att ta ställning i den här typen av frågor. Det är där som avgörandet sker. Skulle det vara här som vi beslutar om att uppgradera palestiniernas ställning i FN skulle vi prata om helt andra frågor. Men nu är det inte här vi fattar de besluten. De fattas i New York, och det är regeringen som fattar beslut. Det kommer att tydliggöras i morgon. Det må vara trist för oppositionen. Men ingen kan tvivla på vad Centerpartiet driver i den här frågan. Vi driver frågan om erkännande. Vi driver frågan om uppgradering. Vi gör det där rösten gör skillnad, i regeringen, inte genom att välja oppositionsvägen. Den valde vi bort 2006.

anf.135 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att framföra att vi ställer oss bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer i dag att yrka bifall till reservationerna nr 5, 8, 10, 16 och 21. Innan jag börjar säga det som jag har tänkt säga kan jag inte låta bli att kommentera lite av den senaste diskussionen. Jag måste säga att jag blir lite illa berörd när Kerstin Lundgren på något sätt får det att låta som att parlamentets roll är att skriva några obetydliga brev till regeringen. Vi är Sveriges folkvalda och representerar Sveriges vilja. Jag ser att de beslut som vi fattar i riksdagen är mycket tyngre än så. Det må vara hänt att ett tillkännagivande inte är fullt ut bindande för regeringen. Men om regeringen ser det som ett obetydligt brev blir jag oroad, måste jag säga. Jag har nyligen varit nere i Moldavien och pratat om parlamentets viktiga roll och hur viktigt det är med parlamentets roll när det gäller att kontrollera regeringen och skicka tydliga signaler till regeringen. Jag måste säga att jag blir lite illa berörd av den nedvärderande synen på parlamentets roll. Jag kan inte instämma i detta. Men nu ska jag gå vidare. Vi debatterar i dag utrikesutskottets betänkande som behandlar ett antal motioner gällande Nordafrika och Mellanöstern. Jag tror att det är få ämnen i riksdagen som berör så allvarliga och svåra frågor som detta. Det handlar om svåra och långvariga konflikter som väcker starka känslor. Det är alltför många människor, däribland kvinnor och barn, som har fått sätta livet till. Folkslag har blivit förföljda och dödade. Det är etniska och religiösa motsättningar och omvälvande förändringar i länders statsskick och mer därtill. Jag måste säga att det är med ett stort mått av ödmjukhet jag går in i denna debatt. Även om vi gärna vill kan vi själva aldrig helt och fullt sätta oss in i och förstå den situation och de människoöden som berörs när det gäller de ämnen som vi debatterar här i dag. Vårt betänkande är stort. Jag kommer inte att gå in på alla länder och situationer som vi berör, utan jag kommer att fokusera på Mellanösternkonflikten, Västsahara, Syrien och Irak. Herr talman! Den senaste tidens våldsupptrappning mellan Hamas och Israel har varit en oroande utveckling. Nyhetsrapporteringen i Sverige har dominerats av bilder på skadade och dödade civila i Gaza. Jag tror ingen kan förbli oberörd när civila, särskilt barn, dras in och skadas och får sätta livet till i en konflikt. Jag vill understryka vikten av att både Israel och Hamas tar sitt ansvar för att skydda civila. Att civila skadas och dödas av attackerna är naturligtvis mycket allvarligt och oacceptabelt. Jag tycker dock att det är viktigt att lyfta fram flera aspekter på den här konflikten. Vi får inte glömma att Israel under lång tid har varit utsatt för raketattacker från Hamas och andra extrema grupper på ett sätt som jag tror inget annat land skulle acceptera. Det är djupt beklagligt att Hamas i flera fall placerar sina avfyrningsramper mitt bland civila, boningshus och moskéer för att minska risken att Israel går till motattack, eftersom Israel då tar risken att civila drabbas trots varningar via sms och flygblad. Att raketer som riktas mot Israel dessutom kan riktas mot civila mål är också djupt beklagligt och oacceptabelt. Den här konflikten innebär lidande och förödelse för civila både i Gaza och i Israel. Det är därför glädjande att båda parter nu kommit överens om en vapenvila. Vår förhoppning är att båda parter under lång tid ska respektera den här vapenvilan och utnyttja den i första hand till fredsförhandlingar och inte till en militär upprustning. I denna mångåriga konflikt, Israel-Palestina, vill Sverigedemokraterna vara tydliga med att vi förespråkar en tvåstatslösning som det enda rimliga. Men för att en sådan lösning alls ska vara realistisk och möjlig att uppnå krävs förhandlingar mellan parterna där både israeler och palestinier tvingas till uppoffringar och avstår från provocerande handlingar. Inför en sådan förhandling måste också palestinierna vara beredda att erkänna israelernas och judarnas rätt att existera och bo i fred och frihet i Israel och upphöra med alla våldshandlingar och ta avstånd från antisemitism. Israel måste givetvis också garantera palestiniers rätt att få leva i fred och frihet. Situationen som den är i dag, när Gaza kontrolleras av Hamas, som har som uttalat mål att utplåna Israel, är inget bra utgångsläge för ett erkännande av Palestina. Abbas och den palestinska myndigheten har visat tydligare vilja till fredförhandlingar, vilket naturligtvis är positivt. Men det är fortfarande oroande att de till exempel ger ekonomiska bidrag till fängslade terrorister i Israel och därmed inte tydligt tar avstånd från terrorism. Av vikt är också att Israel agerar för att förhindra sammandrabbningar mellan bosättare och palestinier på Västbanken. Israel bör även genomföra trovärdiga och oberoende utvärderingar av brott mot mänskliga rättigheter i dessa sammanhang, som också framgår i utskottets betänkande. I morgon ska, som sagt, en omröstning i FN ske som handlar om att ge Palestina observatörsstatus i FN. Vi har tidigare inte gått ut med vår åsikt om detta, men jag passar på att göra det här i dag, så att i alla fall vi kan ge ett tydligt besked. Av samma skäl som vi inte anser det vara läge för ett fullt erkännande och ett fullt medlemskap i FN anser vi det heller inte i dagsläget vara läge för en höjd observatörsstatus i FN. Vi vidhåller den inställning vi hade tidigare när det var frågan om fullvärdigt medlemskap. Vi menar att först när ett fredsavtal förhandlats fram bör det bli aktuellt med en upphöjd status i FN och i förlängningen ett fullt medlemskap. Efter den oroande utvecklingen med ökad våldsupptrappning mellan Hamas och Israel menar jag även att vi nu står i ett väldigt känsligt läge. Den nu uppnådda men mycket sköra vapenvilan bör utnyttjas till att försöka nå framgång i fredsförhandlingar och inte till att ta ytterligare steg i FN, vilket snarare kan ha en provokativ, negativ verkan i det här skedet. Vi anser heller inte att ett erkännande från Sveriges sida i dagsläget gagnar en långsiktig fred i Mellanöstern. Det förvånar mig att Folkpartiet har svängt i frågan om observatörsstatus i FN och därmed avvikit från sin tidigare hållning att det ska finnas fredsförhandlingar först, vilket jag tycker borde gälla även detta. Målet måste vara fred och en hållbar fredslösning och inte några förhastade beslut i FN. Herr talman! Från konflikten i Mellanöstern skulle jag vilja bege mig till Nordafrika och en annan komplicerad och långvarig konflikt, nämligen den mellan Marocko och Västsahara. Om vi ska jämföra med Mellanösternkonflikten finns det givetvis vissa likheter, men jag tycker samtidigt att vi här har ett helt annat läge. Här vilar givetvis också ett delat ansvar från Västsaharas och Polisarios sida och Marockos sida att nå ett fredsavtal där båda parter kan leva i fred och frihet. Från Polisarios sida har det rått vapenvila i många år. De har visat samarbetsvillighet vid upprepade tillfällen och uttrycker att de inget hellre vill än att leva i en fredlig relation med Marocko, medan Marocko hela tiden försvårar och på olika sätt förhalar viktiga steg i att få en fredlig uppgörelse. Sedan långt tillbaka finns det ett fredsfördrag där det från Marockos sida och genom FN utlovats att Västsahara ska få hålla en folkomröstning där folket i Västsahara ska få avgöra sin egen framtid. Vi ser det som oerhört viktigt att denna folkomröstning efter alla dessa år kan bli av och att full självständighet verkligen ska få vara ett av de alternativ de får rösta om, vilket Marocko vill motverka. Vi ser dock inga framsteg och ingen vilja till samarbete från Marockos sida att få till stånd denna folkomröstning som har utlovats eller på andra sätt bidra till en fredlig lösning. Vi ser därför att ett erkännande av Västsahara och dess rätt till självständighet från fler länder i världen kan påverka situationen i rätt riktning och tvinga Marocko till förhandlingsbordet så att de kan gå med på den här folkomröstningen. Situationen i flyktinglägren är allvarlig. Västsaharierna har väntat på sin folkomröstning och sin självständighet i så många år att det börjar finnas en desperation. Därför är det viktigt att omvärlden tydligt visar på vikten av en fredlig lösning för Västsaharas självständighet, och jag anser det vara glädjande att det i dag i Sveriges riksdag finns en majoritet som vill erkänna Västsahara. Givetvis respekterar vi regeringens beslutanderätt i den här frågan, men vi kan inte hindra riksdagen från att ha en omröstning och säga sin åsikt om det. Om vi inte kan få ta beslut i kammaren även vad gäller utrikespolitik kan vi ju lägga ned debatterna och beslutsärendena i utrikesutskottet helt och hållet. Sedan är det givetvis så att ansvaret för själva det slutliga beslutet ligger hos regeringen. Det respekterar vi. Vidare vill jag säga att från Amnesty och Human Rights Watch har rapporter kommit om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i form av bland annat tortyr och övergrepp från Marockos sida riktat mot människor som uttrycker stöd för ett självständigt Västsahara. Det är därför glädjande att vi har ett enigt utskott som anser att Sverige aktivt ska verka för att FN-styrkan Minursos mandat utökas till att också omfatta övervakningen av respekten för mänskliga rättigheter i Västsahara. Herr talman! Jag vill även säga något om det mycket allvarliga läget i Syrien som jag tycker att det har pratats lite för lite om i dagens debatt. Det som började med fredliga protester har utvecklats till ett fullskaligt inbördeskrig, byggt på sekteristisk fragmentering, där situationen förvärras för var dag som går. FN räknar med ca 30 000 döda i det här kriget, men antalet kan vara ännu större. Rapporterna som kommer om att Assadregimens militär står bakom dödandet av tusentals civila, däribland kvinnor och barn, är fruktansvärda och mycket oroande. Det går inte att se något annat alternativ än att Assad måste avgå. Det är också lika oroande att det finns grupper inom oppositionen där våldsanvändningen och militariseringen har ökat och förvärrats. Vi välkomnar att man i den resolution som antagits av Europarådet uppmanar alla grupper inom oppositionen att förena sig för att kunna verka som ett legitimt alternativ som kan erbjuda alla syrier, oavsett etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet, trygghet och säkerhet i ett fredligt och demokratiskt Syrien. Det är dock beklagligt att den kristna gruppen är underrepresenterad i Syriens nationella råd, och det är av vikt att Syrien garanterar även deras trygghet och säkerhet. Det är också beklagligt att medlemmarna i säkerhetsrådet inte har kunnat enas och ta sitt ansvar i att lösa denna konflikt. Det är många komplicerade faktorer att ta hänsyn till, men ingen gagnas av att konflikten fortsätter och förvärras för var dag. Det råder en humanitär kris som är akut. Vi anser att medlemmarna i säkerhetsrådet åtminstone borde kunna hitta några gemensamma nämnare för att i alla fall kunna stävja konflikten och den humanitära krisen. Mer än två och en halv miljon människor är i behov av humanitär hjälp. Drygt en miljon är internflyktingar, medan ca 300 000 personer har flytt striderna för att söka hjälp i Syriens grannländer. Enligt uppgifter kan antalet uppgå till 700 000 vid årets slut. Vintern och kylan närmar sig, och det är oerhört viktigt att Sverige ger ökade bidrag bland annat till UNHCR för att kunna ge den hjälp och det stöd som behövs till dessa flyktingar. Miljöpartiet har i sin motion framfört vikten av ökade humanitära satsningar, vilket vi tycker är någonting bra och vill stödja. Därför yrkar vi också bifall till reservation 10. Herr talman! Jag vill till sist bara nämna något kort om de kristnas situation i Irak, vilket vi också har en motion om. Runt om i världen finns kristna som förföljs och dödas på grund av sin kristna tro. I Irak lever kristna i skräck, och de utsätts för grymheter som vida överstiger vad vi kan föreställa oss i Sverige. Våldet och den etniska rensningen har som mål att få de kristna minoriteterna att antingen dö ut eller fly landet. Denna etniska, kulturella och religiösa rensning måste få ett slut. En mer långsiktig lösning som vi har framfört i en motion kan vara att det upprättas en autonom region i Irak som kan fungera som en fristad för kristna irakier. Att göra insatser i närområdet är den mest effektiva flyktingpolitiken och förhindrar både flyktingkatastrofer och mänskligt lidande. Det kan inte vara meningen att kristna måste fly därifrån för att kunna få en fristad. Sveriges regering bör därför tydligare stå upp för de kristnas rättigheter i Irak och verka för att en fristad upprättas. Jag vill också säga att jag är glad över att vi har ett enigt utskott här i dag som konstaterar att den fruktansvärda Anfalkampanjen var ett folkmord.

anf.136 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Jag skulle kunna beröra flera frågor. Jag funderar på hur engagemanget för flyktingarna från Syrien går ihop med Sverigedemokraternas vilja att öppna för flyktingar i Sverige och så där. Men jag ska nöja mig med det som var ingången till Julia Kronlids inlägg, nämligen frågan om tillkännagivanden och den hållning vi har. Jag noterar att Julia Kronlid nämner att Sverigedemokraterna respekterar att regeringen tar beslut. Det är spännande, herr talman, att Sverigedemokraterna respekterar att regeringen fattar beslut i internationella frågor. Det är ju så att grundlagen som gäller också för oss är tydlig när det gäller ansvarsfördelning mellan riksdag och regering, tydlig när det gäller internationella förhållanden. Jag hade, som sagt, förmånen att sitta med och utreda den nya regeringsformen, och det var ganska klart att ingen ville göra tillkännagivanden till en formell del av regeringsformen. Det är en relation mellan riksdag och regering som går ut på att riksdagen i en skrivelse till regeringen berättar vad riksdagen tycker. Det är framför allt när oppositionen kan enas som detta blir ett instrument för oppositionen. Det är inget instrument för regeringen. Regeringen berättar å andra sidan för riksdagen vad regeringen tycker om dessa skrivelser. År 2005 hade den socialdemokratiska regeringen 155 skrivelser på sitt bord som man inte hade hanterat. Riksdagen valde att konstatera detta på samma sätt som man gör nu genom att lägga regeringens redogörelse och därmed riksdagens skrivelse till handlingarna. Mer än så blir det inte, herr talman, och det tycker jag att man måste respektera. Det är utgångspunkten.

anf.137 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Det jag framförde var i första hand inte en kritik mot hur Centerpartiet väljer att göra gällande Palestinafrågan, utan det var mer en kritik mot den syn som jag tyckte att Kerstin Lundgren verkade framföra om riksdagens roll och tyngden i de tillkännagivanden som vi gör. Jag respekterar givetvis vår grundlag och ifrågasätter inte den på något sätt. Det jag ville framföra var att vi ändå måste se på allvar på de tillkännagivanden som görs och den roll som riksdagen har. Vi är ändå Sveriges folkvalda och representerar våra väljare. Jag tycker att vi har en tyngre roll än att skicka något obetydligt brev till regeringen. Det var mest det jag reagerade på. Om jag ska kommentera hur regeringspartierna gör när deras sakpolitik kanske går emot Alliansen kan jag säga att jag inte tycker att det skadar att man tar ställning i riksdagen också. Jag har tidigare kritiserat KD för att de svek sin hållning i en fråga om samvetsfrihet som står i deras principprogram. Efter viss kritik valde de till slut att avstå. Jag tycker att de hade kunnat vara ännu tydligare, men jag respekterar ändå att de tog det steget. Det tycker jag kanske att Centerpartiet i respekt för sina väljare också skulle kunna göra, även om jag inte håller med er i sakfrågan. Det var faktiskt inte hur ni gör i den frågan som var min grundkritik, utan jag skulle vilja fråga Kerstin Lundgren: Ser Kerstin Lundgren på Sveriges riksdag bara som en institution som skriver obetydliga brev till regeringen, eller ser Kerstin Lundgren parlamentets och riksdagens roll som tyngre än så?

anf.138 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Jag står jättemycket bakom Sveriges grundlagar. Jag har varit med och fattat beslut om dem. Jag har varit med och utrett regeringsformen och står självklart bakom den. Det är en tydlig maktdelning. Riksdagen har ett jättestarkt uppdrag när vi beslutar om lagar, när vi behandlar hur statens medel får användas, tar ut skatter och granskar regeringen - det som framgår av regeringsformen och riksdagsordningen. Det är klart att om en majoritet i riksdagen väljer att tycka till i en fråga som egentligen inte tillhör riksdagens beslutsområde så tunnar man ju ut riksdagens uppdrag. Det är någonting som jag tycker att man bör vara varsam med. Sedan är det faktiskt så, herr talman, att tillkännagivanden inte har någon annan funktion än att innebära att riksdagens mening sänds i en skrivelse till regeringen. Sedan får herr talmannen ta emot regeringens svar på den skrivelsen, som behandlas av konstitutionsutskottet och så småningom läggs till handlingarna. Regeringen har full frihet att hantera detta på det sätt som man önskar. Det här är inte att nedvärdera riksdagens väldigt viktiga arbete. Vi ska granska, vi ska debattera och vi ska besluta på de områden där vi har att fatta beslut. Tillkännagivanden har jag varit med och tittat på rätt mycket, och de har sällan haft någon stor betydelse. Jag tror att det äldsta tillkännagivandet som ligger och vilar är sedan 90-talet. Särskilt stor effekt har sällan tillkännagivanden. Den enda gången är när hela riksdagen enas. Då gör det skillnad, men inte annars. Det visar historisk erfarenhet. Det har jag också tittat närmare på, herr talman. Vägen är fri för oppositionen, men jag väljer den inte.

anf.139 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Utrikespolitiken ska föras av regeringen, står det i vår grundlag. Det respekterar jag. Men jag har också stor respekt för vår riksdag, vårt parlament, och vårt utrikesutskott, som ändå finns. Vi har rätt att skriva motioner även i utrikesfrågor. Vi har rätt att lämna reservationer och hålla omröstningar i kammaren även om detta och att skicka tydliga signaler om vad en majoritet i Sveriges riksdag tycker även vad gäller utrikespolitiken. Även om regeringen kan ta det slutliga beslutet, hur man kommer att föra frågan i relation till andra länder, menar jag att man ska lyssna på vad riksdagen tycker. Det anser jag vara viktigt. Annars kan vi ju lägga ned vårt utrikesutskott och vår roll här i riksdagen. Det utrikesutskott som vi har måste ändå fylla en funktion. Det är min bestämda ståndpunkt.

anf.140 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Jag har full förståelse, Julia Kronlid, för att du som företrädare för ett oppositionsparti i frågan om vad som är regeringens och vad som är riksdagens roll säger att vi ska deklarera vår ståndpunkt i ett tillkännagivande till regeringen. Jag har full förståelse för att oppositionen använder det sättet att agera, därför att det ligger i oppositionens roll. Men då tar ni ju också på er att granska de kriterier som bör ligga till grund för ett erkännande. Jag hörde tydligt i ditt inlägg att du sade att vad gäller Palestina är villkoret ett fredsavtal. Villkoret är att man har kommit överens om hur man ska gå vidare. Uppenbarligen släpper ni den typen av kriterier när det gäller frågan om Västsahara och Marocko. I ett tidigt skede hade vi en diskussion i utrikesutskottet om ett annat betänkande. Då var ni väldigt tydliga med att villkoret för att kunna erkänna Västsahara var att en folkomröstning var genomförd. Det villkoret har ni nu släppt. Det är klart att man funderar på bakgrunden till det. Vad är det som gör att ni gjorde upp med Socialdemokraterna om att släppa villkoret på folkomröstning och nu driver ett erkännande utan det önskemålet? Vad är det som så att säga ligger bakom att ni inte står fast vid den uppfattning ni tidigare hade när det gäller erkännandet av Västsahara? Vad erbjöd Urban Ahlin i förhandlingarna?

anf.141 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Det är en stor missuppfattning att Urban Ahlin har erbjudit oss någonting eller att det har skett någon form av förhandlingar. Om det nu skulle vara så väl att övriga oppositionspartier skulle kunna tänka sig att komma och prata med oss skulle jag bli glad. Tyvärr är det inte riktigt så. Jag tycker kanske att de anklagelser som kommer om att oppositionspartierna börjat samarbeta med oss är lite fega, för jag kan tyvärr dementera. Så väl är det inte riktigt att de accepterar att prata med oss. Det här är ett beslut som vi har tagit själva och som vi tyckte var viktigt. Vi tycker fortfarande, som jag har framfört i debatten, att det är viktigt att folkomröstningen kommer till stånd och att det blir ett fredsavtal. Men vi ser också att det på vägen dit verkar på något sätt omöjligt att få Marocko att gå med på det här. Det är det som gör att vi tycker att ett erkännande i det här läget kan, som jag sade, ge en tydlig signal om vårt stöd för Västsaharas rätt till självständighet, ge en tydlig signal till Marocko om att de inte kan fortsätta på den väg de valt, att motarbeta folkomröstningen, att motarbeta fredsavtal och motarbeta en fredlig uppgörelse. Det är där vi har landat. Vi ser ingen annan väg framåt än att ge den här tydliga signalen till regeringen, att vi tycker att vi bör stödja ett erkännande av Västsahara och deras kamp för att bli självständiga. Sedan anser vi fortfarande som sagt att det till syvende och sist måste vara västsaharierna som de facto när de ska bli självständiga avgör sin egen framtid i en folkomröstning. Det är viktigt.

anf.142 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Det är viktigt med en folkomröstning, säger Julia Kronlid. Vad har vi för verktyg för att få en folkomröstning om vi säger: Nja, men om ni inte gör det erkänner vi er i alla fall. Hur resonerar man när man släpper de grundläggande kriterierna bara för att få skriva sig samman i oppositionen och ställa ett krav på regeringen? Jag inser att det inte är revolutionsromantik, men någonstans har jag sett uppgifter om att det har varit tal om att sätta press i förhandlingar och att försöka komma överens om det här. Jag tycker fortfarande att du är svaret skyldig. Varför vill ni frångå de grundläggande kriterierna just när det gäller Västsahara? Är det något speciellt skäl, eller är det bara så att det kändes kul att göra det här? Det kändes kanske kul att liksom använda utrikespolitiken för att ge en liten näpst till regeringen. Jag har ytterligare en fråga till dig. På fredag har du möjligheten att träffa kabinettssekreteraren från Marocko och faktiskt förklara er inställning vad gäller Västsahara. Hur kommer det sig att de enda anmälda till det mötet är två företrädare för allianspartierna? Vågar ni inte stå för era uppfattningar i de här frågorna?

anf.143 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Jag skulle inte ha några problem att stå för mina åsikter i ett samtal med Marocko. Nu har jag som det ser ut tyvärr inte möjlighet att delta i mötet. Vi ändrar oss inte för att vi tycker att det är kul. Vi ser dessa frågor som väldigt allvarliga. Vi ser ingen annan väg att få Marocko att gå med på en folkomröstning och att gå vidare i fredsförhandlingarna än att vi ger en tydlig signal. Vi tycker att Västsahara har rätt till självständighet och att bli ett eget land, och genom ett erkännande tydliggör vi den ståndpunkten. Vi ser att den vägen är den riktiga. Man kan ha möjlighet att ändra sig utan att bli anklagad för att man gör någonting för att man tycker att det är kul. Vi ser det som en pragmatisk inställning att vi är beredda att erkänna för att sätta ytterligare press på Marocko. Vi har kanske en annan syn på Västsahara än Palestina. Som jag framförde i debatten har vi ett annat läge i Västsahara. Vi ser inte det hot från omgivande länder som till exempel finns mot Israel. Vi ser att Polisario under många år har hållit sin vapenvila och visat vilja till fredliga förhandlingar. Det är någonting som vi tycker att man ska uppmuntra. Vi ser inga starka skäl till att inte kunna erkänna Västsahara i dagsläget. Vi tycker att det finns goda förutsättningar för det. Frågan om att verka för ett självständigt Västsahara är någonting som har funnits i partiet under lång tid. Det är ingenting nytt som har kommit upp nu. Viljan att stöda Västsahara och dess rätt till självständighet har funnits länge. Det är ingenting nytt.

anf.144 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Till att börja med vill jag gratulera Sverigedemokraterna till fruktsamma diskussioner med de rödgröna rörande Västsaharaerkännandet. Det verkar vara idel goda miner från den sidan. Herr talman! Julia Kronlid rör till det lite antingen medvetet eller omedvetet - jag hoppas att det är omedvetet - rörande Folkpartiets ställningstagande till en uppgradering av Palestinas status i FN. Detta har nämligen ingenting att göra med ett erkännande av Palestina som självständig stat. Det är två skilda processer. Det är viktigt för oss att tydliggöra att det är två skilda processer. Att bilateralt här i riksdagen eller i regeringen eller multilateralt inom FN:s generalförsamling eller FN:s säkerhetsråd erkänna Palestina som en självständig stat måste enligt vår uppfattning i Folkpartiet föregås av ett fredsavtal. Att uppgradera palestinska myndighetens status inom FN-systemet är någonting annat som vi från Folkpartiets sida har sagt att vi kan acceptera. Vi har inte heller tidigare uttryckligen varit emot det, utan vi har sagt att det är en fråga som vi är beredda att diskutera. Det har varit vår uppfattning tidigare. Vi har alltid hållit dörren öppen för att kunna göra detta. Så ligger det till där. Herr talman! Jag måste ändå tillstå att det är något märkligt att Sverigedemokraterna står här i riksdagen och vill erkänna en arabisk republik, försvara en judisk stat, skydda kristna i Irak och hjälpa flyktingar i Syrien. Samtidigt är de beredda att utvisa precis alla dessa människor om de skulle komma till Sverige. I ert budgetförslag resonerar ni kring att man kan minska asyl- och anhöriginvandring till Sverige med 90 procent och spara 119 miljarder kronor över en mandatperiod. Det betyder att en kvinna med burka tycker Sverigedemokraterna är förtryckt när hon är i Afghanistan. Men kommer hon till Sverige och söker asyl än ni de som står på barrikaderna för att hon ska tillbaka till Afghanistan. Herr talman! Därmed blir detta oerhört skenheligt. Ni argumenterar för människors rätt att må bra i Syrien så länge de inte kommer till Sverige. Det är inte människorna i Mellanöstern som är subjektet för er utan att freda Sverige från att de kommer hit och söker asyl. Det är viktigt att väljarna får se också den sidan av Sverigedemokraternas politik.

anf.145 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Det var väldigt många frågor och ämnen som togs upp här. Jag kan börja med det som Fredrik Malm tog upp sist. Sverigedemokraterna har alltid varit tydliga med att flyktingar som är berättigade till skydd enligt FN:s flyktingkonvention på olika sätt ska få det skydd de behöver. Det har vi aldrig ifrågasatt. Vi vill inte skicka tillbaka några flyktingar som riskerar sitt liv i sina hemländer. Det har vi aldrig påstått. Det finns mycket andra saker som vi vill kritisera och förändra vad gäller Sveriges invandringspolitik. Samtidigt måste vi också vara medvetna om att merparten av dem som flyr Syrien inte har möjlighet att ta sig till Sverige eller andra länder i Europa oavsett vad vi har för flyktingpolitik i Sverige. Därför menar vi att stödet till flyktingar i närområdet måste öka så att vi kan hjälpa så många som möjligt. Nöden bland dessa 300 000, som kan uppgå till 700 000, blir inte avhjälpt av dem som vi i så fall skulle ta emot i Sverige. Den finns kvar bland alla de mängder människor som är där nere. Till exempel nu när vintern kommer lever de under undermåliga förhållanden och behöver mer stöd. UNHCR skriker efter mer pengar. Det behovet vill vi tillgodose. Jag vill ställa en fråga till Fredrik Malm gällande upphöjande av observatörsstatus i FN. Om det var otydligt i mitt anförande beklagar jag det. Jag är väl medveten om Folkpartiets åsikt står fast att det först ska vara ett fredsavtal vad gäller erkännande och ett fullt medlemskap i FN. Jag undrar varför Fredrik Malm avviker från den hållningen när det gäller frågan om en höjd observatörsstatus. Det gör mig också förvånad. Jag vill också fråga: Ser man inte att det nu är ett väldigt känsligt läge när vi har en vapenvila som är väldigt skör? Borde inte den utnyttjas för fredsförhandlingar i stället för ytterligare ett steg i FN?

anf.146 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag inte har något större förtroende när en organisation som Hamas säger att den har ingått en vapenvila. Det är bara en tidsfråga innan den kommer att brytas. Om den inte kommer att brytas om inte av Hamas så av någon annan terroristisk fraktion på Gazaremsan. Det är detta som i grund och botten förhindrar möjligheten för oss att kunna gå vidare med ett erkännande av en palestinsk stat, eftersom halva Palestina i dag styrs av en terroristorganisation. Det spelar man ned på andra sidan och säger: Det är inga problem, eftersom Hamas och Fatah har en försoningsprocess. De har de förstås inte, eftersom Hamas inte ens kunde kandidera på Västbanken i de senaste valen och vise versa. Detta är skälet. Att uppgradera Palestinas status i FN är något annat. Det är en signal och ett stöd till den pragmatiska ledningen på Gazaremsan. Vi säger: Ni har gjort ett bra jobb this far. Ni kan säkert göra det ännu bättre. Det är många utmaningar som återstår vad gäller demokratisering och mycket annat. Men vi vill ändå ge de relativt sett goda krafterna i Palestina det stödet. Herr talman! Vi kommer ändå tillbaka till kärnfrågan. Kan man vara trovärdig när man talar om att ställa upp för flyktingar i Syrien om man kommer att stå på barrikaden för att utvisa samma människor om de kommer till Sverige? Kan man vara trovärdig om man säger: Vi ska stödja UNHCR:s verksamhet i Syrien och öka den? Sedan kommer man stå på barrikaderna och säga: Vi kommer inte att ta emot fler på kvot när den förfrågan kommer när vi bidrar med mer resurser. Någonstans måste det finnas en konsekvens här. Om man engagerar sig och predikar internationell solidaritet måste den också gälla om människor kommer till Sverige och söker skydd här. Julia Kronlid säger: Vi har aldrig krävt någonting sådant. Då har ni en del framtoningsproblem. Det får ni ändå tillstå.

anf.147 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Jag anser inte att vi har framtoningsproblem. Däremot anser jag kanske att Fredrik Malm har lite problem att lyssna på det vi verkligen säger. Jag sade att vi alltid varit tydliga med att flyktingar som är berättigade till skydd enligt flyktingkonventionen och kvotflyktingar ska beviljas det skydd de behöver. Det har vi varit tydliga med under lång tid och är fortfarande. Oavsett vilken flyktingpolitik som vi har i Sverige, som jag sade innan, är de flesta människor kvar i närområdena och har inte råd och möjlighet att ta sig hit. Vi vill hjälpa så många som möjligt. Därför vill vi öka satsningarna till UNHCR och hjälpa flyktingar i närområdet. Jag tycker inte alls att det är någon dubbelmoral. Däremot kan jag anse att det kan vara en ganska dålig moral från regeringen när vi nästa vecka ska debattera bistånd att man gör avräkningar på biståndet och lägger ned mer pengar på flyktingmottagningen i Sverige än vad man gör på att hjälpa flyktingar i deras närområde. Vi ställer oss kritiska till att man ska göra denna typ av avräkningar i biståndet. Den debatten har vi möjlighet att återkomma till. Jag tycker inte alls att vi har någon dubbelmoral i frågan. Det vi i första hand kritiserar är inte flyktingar enligt flyktingkonventionen eller kvotflyktingar, utan det är en annan typ av invandring. Främst är det kanske anhöriginvandring som vi kritiserar och även den havererade invandringspolitiken i stort och svårigheten att integrera och assimilera människor i Sverige. Viljan att hjälpa flyktingar som behöver skydd enligt flyktingkonventionen och flyktingar som befinner sig i en oerhörd utsatt och svår situation i sitt närområde är äkta, och sympatin för dem är äkta från vår sida - ingenting annat.

anf.148 Hans Linde (V):

Herr talman! Ibland sägs det att Sverige inte kan påverka - att vårt land är för litet och för avlägset för att vi ska kunna ha något inflytande. Det sägs att det inte finns någon poäng med att Sverige ska ha en självständig utrikespolitik och egen röst i världen. Jag menar att de som säger så i grunden har fel. Den värld vi i dag lever i är i akut behov av länder som konsekvent står upp för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter. Det behövs länder som kan vara verkligt allierade med de hungriga, fattiga och förtryckta som världen över kämpar för sina rättigheter. Det är min fulla övertygelse att Sverige skulle kunna vara ett sådant land. Det saknas inte möjligheter. Det som ofta saknas är däremot den politiska viljan hos den nuvarande borgerliga regeringen i Sverige. Dagens debatt visar på möjligheterna för vårt land. I betänkandet behandlas en lång rad förslag. Det handlar om konkreta beslut som vi skulle kunna fatta i denna kammare och som skulle få stora konsekvenser långt utanför denna kammare och långt utanför vårt land. Det är därför med glädje som jag konstaterar att en majoritet i utrikesutskottet har ställt sig bakom motioner från bland annat Vänsterpartiet om att Sverige ska erkänna Västsahara. Västsahara är Afrikas sista koloni. Medan folkets längtan efter frihet har besegrat kolonialismens förtryck i land efter land har vi sett hur ockupationsmakten Marocko steg för steg har stärkt sitt grepp över Västsahara sedan 1975. Ockupationen strider mot folkrätten, mot internationella konventioner och mot beslut från såväl FN som Internationella domstolen i Haag. Ockupationen har sedan dag ett inneburit grova och omfattande brott mot sahariernas mänskliga rättigheter. Om Sverige om en vecka skulle fatta beslut om att erkänna Västsahara skulle det vara ett historiskt beslut. Vi skulle bli det första västland som fattar ett sådant beslut. Det skulle skicka en tydlig signal av hopp till de västsaharier som i dag lever under marockansk ockupation. Det skulle också skicka en signal av hopp till de hundratusentals västsaharier som lever i flyktingläger i Algeriet. Men det skulle också vara en mycket tydlig signal till Marocko om att vi underkänner deras ockupation och att vi inte kommer att tolerera att Marocko fortsätter att förhala en fredlig lösning. Ett erkännande skulle vara ett historiskt beslut, men inte ett unikt beslut. Redan har drygt ett 80-tal av FN:s medlemmar beslutat att erkänna Västsahara. Sydsudan, Uruguay och Sydafrika tillhör de länder som under de senaste åren har erkänt Västsahara. Västsaharierna är på många sätt ett föredöme. Man har valt att lägga ned sina vapen och att föra sin kamp vid förhandlingsborden. Man har satt sin tilltro till världssamfundet och till folkrätten - men omvärlden har svarat med tystnad och ointresse. Samtidigt kan vi ser hur Marocko gång på gång har gynnats av EU genom fördjupat samarbete och förmånliga handels- och fiskeriavtal. Samtidigt ser vi nu hur västsaharierna i de algeriska flyktinglägren ser hur det livsavgörande humanitära stödet till dem minskar i ljuset av den ekonomiska krisen i Europa. Nu pyr det bland unga västsaharier. Man frågar sig, med rätta kanske: Varför ska man fortsätta förhandla? Varför ska man fortsätta kämpa med fredliga medel när omvärlden ignorerar dem? Möjligheternas fönster håller på att stängas i Västsahara. En fredlig lösning håller på att rinna oss ur händerna. Snart återstår bara ett enda alternativ för Västsaharierna: att ta till vapen. Därför behöver omvärlden agera. Därför behöver Sverige erkänna Västsahara. De borgerliga partierna har tidigare i debatten gömt sig bakom den folkrättsliga definitionen av en stat: att det krävs ett territorium, ett folk och en regering. Man menar att dessa kriterier inte är uppfyllda i Västsahara. Det är fel. För ett par år sedan besökte jag staden Tifariti i de befriade delarna av Västsahara. Jag mötte företrädare för den regering som styr området, och jag samtalade med de västsaharier som lever i ett fritt Västsahara som de själva styr. Det finns ett land, det finns en regering och det finns definitivt ett folk. Det som saknas är den politiska viljan hos de fyra borgerliga partierna. Herr talman! Utrikesutskottet säger dessutom enigt att det går att fastställa att Saddam Husseins Anfalkampanj var ett folkmord - detta efter att bland annat Vänsterpartiet i flera år har krävt att Sverige ska erkänna Anfal som ett folkmord. Anfal är ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens moderna historia. Under den så kallade Anfalkampanjen 1986-89 genomförde den dåvarande regimen i Bagdad markattacker, bombanfall, massdeportationer, fördrivningar och attacker med kemiska stridsmedel mot kurder. Attacken mot staden Halabja den 16 mars 1988 är den mest kända enskilda incidenten. Då anföll den irakiska regimen en obeväpnad stad med kemiska stridsmedel i en hänsynslös attack som kostade över 5 000 män, kvinnor och barn livet. Det är fortfarande oklart hur många kurder som mördades av Saddam Hussein under Anfalkampanjen. Enligt officiell irakisk statistik dödades 182 000 personer, men enligt oberoende källor kan det vara så många som tio gånger fler som dödades. I Sverige säger vi ibland att tiden läker alla sår. Det är inte sant. För dem som överlevde Anfal och för deras barn och barnbarn är Saddam Husseins övergrepp fortfarande ett öppet sår - ett levande trauma. Det är inte ett sår som tiden kommer att läka. Det kan bara läkas genom att man får sitt lidande bekräftat och upprättelse för det man har genomlevt. Därför är orden i dagens betänkande så viktiga. Men de är också viktiga därför att vi måste lära av historien, i synnerhet en tid då vi ser i flera andra länder hur förtrycket skärps mot just kurder. Herr talman! Vänsterpartiet har lagt fram en lång rad förslag som behandlas i betänkandet om hur Sverige på allvar skulle kunna agera för att bli ett land som på riktigt är en allierad med de modiga kvinnor och män som kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa i Nordafrika och Mellanöstern. Jag får erkänna att alla förslag inte har blivit bifallna av utrikesutskottet. Vi vill bland annat tillsätta en FN-rapportör för de mänskliga rättigheterna i Irak och se till att de som gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser under USA:s ockupation ställs inför rätta. Vi kräver att det humanitära stödet till Syrien ökar och att Sverige i EU-kretsen slutar blockera sanktioner mot syriska telekombolag. Vi vill att EU:s medlemskapsförhandlingar med Turkiet tydligt kopplas till krav när det gäller de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Vi vill att Sverige kräver att samtliga politiska fångar i Turkiet släpps och att kurdernas och de övriga etniska och religiösa minoriteternas rättigheter ska respekteras. Vi vill att Sverige sätter frågor om mänskliga rättigheter i centrum för sin dialog med regimen i Iran och att det svenska näringslivet fullt ut tar sitt ansvar så att de investeringar som svenska företag gör i Iran inte under några omständigheter bidrar till att stärka regimens grepp över landet. Jag vill använda den sista delen av mitt anförande till att tala om att Sverige inte bara i ord utan också i handling måste bli en tydlig kraft för en tvåstatslösning - en kraft för ett fritt och demokratiskt Palestina och därigenom också en kraft för fred i Mellanöstern. Med sorg har vi de senaste veckorna kunnat följa hur Israels högteknologiska armé kraftigt beskjutit ett av jordens mest tätbefolkade områden: Gazaremsan. Israel har gjort sitt bästa för att leva upp till löftet från den israeliska inrikesministern om att bomba Gaza tillbaka till medeltiden. För tillfället har raketbeskjutningen från och till Gaza upphört. Det är oerhört välkommet. Raketbeskjutning mot civila områden innebär alltid ett folkrättsbrott, oavsett vem som avfyrar vapnen. Låt mig vara mycket tydlig på den punkten. Trots att det nu tillfälligt råder vapenvila kan vi se att det grundläggande problemet, Israels ockupation av de palestinska områdena, inte på något sätt är löst. Tvärtom ser vi hur den israeliska regeringen genom att utvidga de illegala bosättningarna och genom att fortsätta att bygga muren på palestinsk mark effektivt slår sönder förutsättningarna för en tvåstatslösning. För oss som vill se en tvåstatslösning, två självständiga och demokratiska stater sida vid sida, där befolkningen kan leva i fred inom säkra gränser börjar tiden nu rinna ut. Det är därför hög tid att omvärlden agerar för att möjligheten att bidra till fred i Mellanöstern inte ska rinna oss ur händerna. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet kräver därför gemensamt att Sverige ska erkänna Palestina. Det skulle vara en mycket tydlig signal att Sverige menar allvar med sin retorik om en tvåstatslösning. Men det skulle inte på något sätt vara en unik signal. En majoritet av jordens länder, över 130 FN-medlemmar, har redan erkänt Palestina. Under de senaste åren har länder som Brasilien, Thailand och Montenegro gjort det. Och det är lite talande att till och med vårt grannland Island visat större utrikespolitiskt mod än Carl Bildt. I morgon kommer dessutom generalförsamlingen i FN att behandla en resolution med krav på att Palestinas status i FN uppgraderas. Mycket tyder på att en sådan resolution kommer att röstas igenom. Vi vet redan i dag att både Norge och Danmark kommer att rösta ja. De har gett tydliga besked, men frågan är hur Sverige kommer att förhålla sig i morgon. Denna tystnad, denna ovilja att ge besked som vi har sett även i den här debatten, är lite talande för den borgerliga regeringens och de borgerliga partiernas Mellanösternpolitik. Det är trots allt veligheten som är det största och tydligaste signumet för den borgerliga Mellanösternpolitiken, och det kanske inte är så svårt att förstå. Carl Bildt ska i sin roll som utrikesminister lyckas balansera ett centerparti som åtminstone på stämmor förstår vad folkrätt innebär, ett folkparti som känslomässigt ansluter sig till Israels positioner gång på gång och dessutom en handfull kristdemokrater som verkar låta bibeltolkningar styra sitt förhållande till Mellanöstern. Sverige kan göra skillnad, men som enskilda medborgare kan vi också göra skillnad. Som konsumenter ska vi ha möjlighet att göra medvetna val när vi befinner oss runt om i det svenska samhället. Men i dag förekommer det att varor som är producerade på israeliska illegala bosättningar märks med text om att de har producerats på Västbanken, i Jordandalen eller i Israel. Viner från de ockuperade Golanhöjderna betecknas på Systembolaget som "övrigt ursprung". I alla de här fallen blir det mycket oklart för oss som konsumenter var varan egentligen är producerad. Är den producerad i Israel, på illegala bosättningar eller på de palestinska områdena? Den brittiska regeringen tog redan för flera år sedan fram riktlinjer för märkning av varor. Danmark beslutade i maj 2012 att införa liknande riktlinjer. Frankrike och Sydafrika jobbar på samma område, men i Sverige svarar Carl Bildt på en skriftlig fråga som jag har ställt till honom att regeringen bereder frågan. Det är fin kanslihussvenska för att vi inte gör någonting alls. Länge åtnjöt Sverige ett starkt förtroende i Mellanöstern som möjliggjorde för vårt land att spela en aktiv roll för fred, folkrätt och frihet. I dag måste jag erkänna att det inte är lätt att följa de senaste dagsnoteringarna i den borgerliga regeringens Mellanösternpolitik. Det är hög tid att Sverige blir en tydlig och konsekvent röst för fred i Mellanöstern. Ett första, oerhört viktigt steg skulle vara att vi i morgon röstar ja till att uppgradera Palestinas status i FN och vi nästa onsdag röstar ja till att erkänna Palestina som stat. Därför vill jag avsluta mitt anförande med att yrka bifall till reservationerna 6 och 7.

anf.149 Désirée Pethrus (KD):

Herr talman! Det är många frågor och många länder som ska behandlas. Mina tolv minuter överskrids kanske något. Jag har försökt att skära i mitt tal, men det är väldigt mycket som man vill säga. Jag tänker börja med den arabiska våren och kvinnorna. Snart två år har nu passerat sedan den arabiska våren tog sin början i Tunisien. Det är två år sedan medborgare i Nordafrikas och Mellanösterns icke-demokratiska stater reste sig upp och krävde mänskliga fri- och rättigheter, social rättvisa och ekonomisk utveckling. Som en av riksdagens delegater till den parlamentariska församlingen för Medelhavsunionen har jag fått möjlighet att med representanter för de aktuella länderna i regionen diskutera den demokratiska processen. Det är entusiastiska personer som vill skapa en ny framtid för sina länder, vilket är mycket hoppfullt. Men de hoppas också på stöd och råd från oss i Europa. Det gäller särskilt kvinnorna. Situationen för många av regionens kvinnor har dock inte i alla delar förbättrats utan till viss del förvärrats sedan januari 2011. Även om kvinnliga politiker behöll omkring 25 procent av platserna i parlamentet i och med valet i Tunisien har antalet kvinnor i övergångsregeringen minskat från fyra till tre. Trots att principen om jämställdhet mellan könen ryms inom Marockos nya konstitution återfinns endast en kvinna i dagens marockanska regering. I 2012 års presidentval i Egypten återfanns inte en enda kvinna bland de 13 slutgiltiga presidentkandidaterna. Regionens kvinnor är kraftigt underrepresenterade i det offentliga rummet, och det finns en rad exempel där kvinnors fri- och rättigheter i större utsträckning än tidigare till och med kränks och inskränks. Sharialagar är på väg att införas i Libyen, lobbyn mot kvinnors rätt till skilsmässa i Egypten är stark och vi ser tyvärr en negativ utveckling på många håll. Det gör att vi måste fortsätta stödet till kvinnorna i regionen. I Nordafrika och Mellanöstern ser vi tyvärr också hur förföljelsen av och övergreppen mot regionens kristna minoritetsgrupper har eskalerat under de senaste åren. I Egypten till exempel blir den kristna koptiska minoriteten, som utgör ungefär tio procent av landets befolkning, ofta föremål för attacker från militanta, islamistiska grupperingar. Kyrkor har bränts, och våldsanvändningen är utbredd. Kopternas utsatta situation förefaller dess värre inte på något sätt ha förändrats till det bättre efter Muslimska brödraskapets seger i presidentvalet i maj 2012. Nu har president Mursi bland sina rådgivare utsett en kristen kopt, och vi får ställa vårt hopp till alla de moderata krafter som trots allt finns i Egypten. Vi får hoppas att de ska bidra till att situationen förbättras framöver för den kristna minoriteten, men vi måste bevaka situationen. Vid sidan av de demokrati- och rättsstatsstärkande åtgärder som krävs i Egypten krävs också att man tar itu med de enorma sociala och ekonomiska orättvisor som finns i landet. Den sociala utmaningen är stor. Där kan vi genom EU bidra med ökad handel och samarbete. I regeringens budget för nästa år föreslås också att vi tredubblar anslagen för att stödja demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter i hela regionen. Vi skjuter till 70 miljoner för att stärka kvinnors fri- och rättigheter. Det är bra satsningar som vi ska använda på absolut bästa sätt. Herr talman! Man kan inte säga annat än att situationen i Syrien är en mänsklig katastrof. Det som började som ett rop på reformer i kölvattnet av den arabiska våren har utvecklats till ett blodigt inbördeskrig. 30 000 människor har hittills fått sätta livet till, och miljontals har tvingats fly både inom landet och bortom landets gränser. Omfattande övergrepp och kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna begås av Assadregimens styrkor men även av väpnade oppositionsgrupperingar. Inbördeskriget är en blodig kamp mellan de som styr Syrien som i huvudsak tillhör shiiter och alawiter och oppositionen som till stor del består av sunnimuslimer. Mitt i detta kaotiska slagfält återfinns Syriens två och en halv miljon kristna. Det är en grupp som på det stora hela haft goda relationer och visat lojalitet mot och skyddats av Assadregimen. Fruktan för olika hämndaktioner är därför stor, och kristna i Syrien faller i ökad utsträckning offer för islamistiska milisgruppers aggression. Kyrkor har blivit särskilda mål för väpnade angrepp i bland annat Aleppo, och staden Homs är nu i det närmaste helt tömd på den kristna befolkningen. Så sent som i dag såg jag på Twitter att två bomber har sprängts i ett område i Damaskus där det bor kristna och druser som uppges inte ha gått med i upproret mot regimen. Minst 34 personer har dödats. Så ser situationen ut i Syrien i dag, vilket är skrämmande. När Assadregimen har fallit måste landets kristna garanteras samma fri- och rättigheter och politiska representation som Syriens övriga religiösa och etniska grupper. Det är vi alla överens om, och vi har uttalat det via EU. En stor grupp som inte heller ska utelämnas är kurderna som finns i Syrien och som i dag balanserar och försöker stå vid sidan av konflikten men som på olika håll dras in i den. Sverige och EU har tydligt uttalat att Assad måste avgå, lämna över till en övergångsregering och förbereda fria och rättvisa val. Det är någonting som vi ska arbeta för. Konflikten hotar tveklöst säkerheten i regionen. Den har redan, i varierande utsträckning, spillt över till grannländerna Turkiet och Libanon och hotar att också påverka Israel. Herr talman! Medan Assad sitter kvar vid makten i Syrien är Saddam Husseins styre i Irak historia. Även om säkerhetssituationen i flera delar av landet är bristfällig har en rad steg för att demokratisera landet, öka rättssäkerheten och främja mänskliga fri- och rättigheter tagits sedan diktatorns fall 2003. Att Irak nu till exempel har tagit fram en nationell handlingsplan i syfte att genomföra FN:s råd för mänskliga rättigheters rekommendationer bör välkomnas. Situationen för vissa av landets minoritetsgrupper, särskilt kurderna, har förbättrats avsevärt de senaste åren. Regionen Kurdistan i landets norra delar har numera ett långtgående självstyre, och enligt UD förbättras läget vad gäller mänskliga rättigheter. Detta är långt från vad som gällde när Saddams övergrepp på kurderna pågick. Saddam Husseins och Bathregimens förtryck av kurderna kulminerade i den så kallade Anfalkampanjen 1988. De flesta av oss minns den avskyvärda gasattacken mot Halabja. Flera byar angreps, 182 000 människor miste livet och över en miljon drevs på flykt. Såväl det irakiska rättsväsendet som en rad internationella människorättsorganisationer betecknar Anfalkampanjen som ett folkmord. Många av varandra oberoende källor delar den uppfattningen, och Irak har också självt i domstol tagit upp händelsen och dömt ansvariga för folkmordet. Domen blev dock dödsstraff, vilket vi ju inte accepterar i Sverige, men vi tycker att det är bra att man har ställt de ansvariga till svars. Det finns mycket som har förbättrats i Irak, men vi kan inte acceptera summariska rättegångar, tortyr och bristande föreningsfrihet i en demokratisk rättsstat. Situationen för landets kristna är väldigt allvarlig. Sedan 2003 har många tvingats på flykt på grund av våld och övergrepp. Flera hundratusen kristna irakier lever i dag under svåra förhållanden i flyktingläger i bland annat Syrien och Jordanien. Vi menar att Sverige, EU och FN har en viktig roll i att åtgärda den negativa utvecklingen i landet. Irak är lite av en krutdurk som vi måste bevaka. Herr talman! Irans folk lider svårt under en brutal regim. Respekten för grundläggande fri- och rättigheter saknas. Oppositionella förföljs, torteras och avrättas. Politiskt oliktänkande, kvinnor, hbt-personer och religiösa och etniska minoriteter drabbas alla av den skoningslösa regimen. Situationen för de iranier som väljer att konvertera till andra trosåskådningar är direkt livsfarlig. Kristdemokraterna stöder fullt ut säkerhetsrådets och EU:s utökade sanktioner mot den iranska regimen som syftar till att sätta press på Teheran att fullt ut samarbeta med FN:s atomenergiorgan IAEA. Vi är för dialog och samtal. Men för att kraven gentemot Iran ska vara tydliga är de utökade sanktionerna nödvändiga och högst legitima i väntan på ett bättre samarbete från deras sida. Herr talman! Konflikten mellan Israel och Hamas blossade nyligen upp igen med full kraft. Efter dagar av mycket intensiva raketbeskjutningar från Gaza in på israeliskt territorium svarade Israel. Det går inte på något vis att ifrågasätta Israels rätt till självförsvar. Dock går det att diskutera huruvida motattacken stod i proportion till Hamas missilbeskjutning. Den 21 november slöts ett avtal om eldupphör som nu måste följas upp med konkreta åtgärder. Hamas måste erkänna staten Israels rätt att existera, och deras raketbeskjutningar av Israel måste upphöra. Detsamma gäller de enligt folkrätten illegala israeliska bosättningarna på Västbanken. Israel bör visa gehör för EU:s krav om att öppna övergångarna till Gaza för att underlätta för den humanitära hjälpen att nå fram och se till att kommersiell handel kan bedrivas. Livssituationen för folket i Gaza måste förbättras både ekonomiskt och vad gäller mänskliga fri- och rättigheter. Om så inte sker finns en risk att den fattiga befolkningen radikaliseras, vilket inte kan anses gynna Israels säkerhet. En lösning på den långvariga konflikten är avgörande för hela regionens fred och säkerhet. Förhandlingar om fred måste utgå från 1967 års gränser och genom ett fredsavtal resultera i en tvåstatslösning med Jerusalem som delad huvudstad. Endast genom ett ömsesidigt gynnsamt fredsavtal kan varaktig fred, säkerhet och demokrati bli verklighet för både israeler och palestinier. Vi anser inte att det i nuläget går att erkänna Palestina som stat. Det går inte så länge Hamas inte kan erkänna Israels rätt att existera. För att ett erkännande av staten Palestina ska bli möjligt måste det föregås av ett fredsavtal som leder till en tvåstatslösning. Men som det står i betänkandet ankommer det för övrigt, som vi ser det, inte på riksdagen utan på regeringen att göra sådana folkrättsliga ställningstaganden. Samma sak gäller vad avser den fråga som nu är under diskussion i generalförsamlingen om uppgraderad status. Det är regeringen som hanterar den frågan. Sverige måste inom ramen för sitt utvecklingssamarbete med Västbanken och Gaza fortsätta att främja fredsprocessen och ett demokratiskt palestinskt statsbyggande och ställa hårda krav på den palestinska myndighetens efterlevande av mänskliga fri- och rättigheter. Herr talman! Västsahara är enligt FN det sista icke avkoloniserade territoriet i Afrika. Marocko ockuperar alltjämt två tredjedelar av Västsahara. Det är en ockupation som strider mot internationell rätt. Kristdemokraterna stöder därför fullt ut regeringens ståndpunkt att västsaharierna i enlighet med folkrätten äger rätt till självbestämmande. Västsaharierna bör ges rätten att i en folkomröstning, genomförd av FN-styrkan Minurso efter beslut av säkerhetsrådet, avgöra territoriets framtida status. Om västsaharierna i en sådan folkomröstning röstar för självständighet är det ett beslut som Marocko och världssamfundet måste acceptera. Herr talman! När det gäller situationen i Turkiet som också finns med i betänkandet kommer min kollega Robert Halef senare att ta upp den oroväckande utvecklingen i landet där mänskliga rättigheter alltmer åsidosätts i och med arresteringar och fängslanden av kurdiska parlamentsledamöter, lokalpolitiker, akademiker och journalister. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet vars alla delar jag står bakom förutom förstås det som berör reservation 25 om erkännande av Västsahara som stat.

anf.150 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Jag har först en fråga gällande situationen i Israel och Palestina och den i dag aktuella frågan om upphöjd status för Palestina i FN. Jag förstår att jag inte får något svar på vad regeringens inställning är. Det har andra redan försökt få svar på. Centerpartiet har deklarerat sin åsikt. Folkpartiet har deklarerat sin åsikt. Jag undrar om Désirée kunde säga vad Kristdemokraternas hållning är i den här frågan. Kommer ni att ha samma inställning som när det var fråga om fullt medlemskap i FN, att det först ska föreligga ett fredsavtal, eller är ni beredda att frångå den linjen nu när det gäller upphöjd observatörsstatus, att det inte behöver föreligga något fredsavtal? Désirée Pethrus framförde många kloka synpunkter på vad som bör ligga till grund för ett erkännande, och jag instämmer i det. Jag tycker att de kriterierna bör ligga till grund även för en upphöjd observatörsstatus. Jag undrar om Désirée Pethrus håller med mig om det.

anf.151 Désirée Pethrus (KD):

Herr talman! Tack för frågan, Julia Kronlid! Det viktiga är att vi tydligt skiljer mellan observatörsstatus och ett erkännande av staten Palestina. Vi har sagt att vi inte kan erkänna staten Palestina eftersom vi anser att alla kriterier som enligt folkrätten krävs inte är uppfyllda. Däremot har vi sagt att vi vill diskutera frågan. Vi vill titta på resolutionstexterna. De är ännu inte klara, och Kristdemokraterna och regeringen har därför inte fattat något beslut. Det som kan hända, även om det inte är troligt, det är att palestinierna drar tillbaka förslaget. Vi måste därför veta om det blir en omröstning eller inte. Mahmoud Abbas har sagt att han ska hålla ett tal till generalförsamlingen i morgon, och flera länder ska göra deklarationer eller uttala sig. Det viktigaste för oss är vad som sägs i resolutionen, vad texten kommer att tala om. För att vi ska kunna ställa oss bakom den är det oerhört viktigt att vi kan garantera Israels säkerhet. Den diskussionen och förhandlingen pågår inom regeringen. Mycket mer än så kan jag inte säga.

anf.152 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Tack för svaret, Désirée Pethrus, även om det kanske inte var så mycket till svar, mer än att Kristdemokraterna ännu inte har bestämt sig utan eventuellt inväntar vad regeringen tycker. Kanske kan Désirée Pethrus berätta vad Kristdemokraterna tycker är viktigt i förhandlingarna med de övriga partierna och regeringen och vad som ska framgå av resolutionen. Här måste väl finnas något som Kristdemokraterna tycker är viktigt och vill driva. Det kan inte bara vara att ni, Désirée Pethrus, väntar på besked från regeringen och sedan ställer er bakom det. Någon sorts åsikt, och ställningstagande, borde ni väl ha i frågan. Vad kan ni tänka er att gå med på och vad kan ni inte tänka er att gå med på när det gäller resolutionstexten? Kan du ge några exempel? Jag vill också ställa fråga om Västsahara. Här vänder jag mig till Désirée Pethrus i hennes egenskap av representant för Alliansen. I utskottsbetänkandet står att det finns stöd för en folkomröstning. Désirée Pethrus sade i sitt anförande att om man röstar för självständighet ska det respekteras. I betänkandetexten tas inte tydligt ställning för att alternativet självständighet ska finnas med vid en folkomröstning. Vad är egentligen Alliansens åsikt? Är det att de ska ha rätt att rösta även om självständighet och inte bara om autonomi? Jag skulle vilja ha svar på det. I betänkandetexten står också att man stöder Västsaharas rätt till självbestämmande. Jag har inte fått någon riktig klarhet i om man, i förlängningen, stöder Västsaharas rätt till full självständighet eller inte.

anf.153 Désirée Pethrus (KD):

Herr talman! Självklart sitter Kristdemokraterna inte och väntar på att tre andra partier lägger fram förslag till Kristdemokraterna, utan vi tittar naturligtvis på de resolutionstexter som vi får oss till del för att se om vi, utifrån en helhetsbedömning, kan ställa oss bakom förslaget. Det handlar om ifall vi tycker att det känns tryggt beträffande Israels säkerhetsperspektiv och rättighetsperspektivet gällande palestinierna. Det ska gälla för båda parter. Det allra viktigaste är om det kommer att föra fredsprocessen framåt. Det är det viktigaste. Det är därför jag tror att regeringsformen och grundlagen anger att det är en sak för regeringen. Vi kan inte stå här och förhandla om varenda punkt i en sådan situation. Därför ligger det på regeringen. Vi ska naturligtvis fatta ett beslut när vi vet hur det slutliga dokumentet ser ut och vi känner oss trygga med helheten. Då ska vi fatta ett beslut. När det gäller Västsahara ser jag det som ganska självklart att det finns två frågor som man kan rösta om, självständighet eller regionalt självbestämmande, alltså att man är en del av Marocko. Det ska den västsahariska befolkningen fatta beslut om. Vad jag förstått råder det oenighet om vilka som ska ha rätt att rösta, vilka som ska ingå i vallängden för att få rösta. Allt sådant måste lösas. FN har fått ett mandat. Det finns en förhandlare. Det finns utsedda personer som är där. Sverige har gjort jättemycket. Vi har varit väldigt tydliga till exempel när det gäller fiskeavtal, att det gäller för ockupationsmakten att bevaka det ockuperade området Västsaharas rättigheter. Jag tycker att Sverige varit ganska tufft när det gällt att stödja västsahariernas rättigheter.

anf.154 Hans Linde (V):

Herr talman! Désirée Pethrus valde att i sitt långa anförande ge oss en utförlig exposé över läget för olika kristna minoritetsgrupper i Mellanöstern och Nordafrika, och hon sammanfattade också betänkandet i stora delar. Det var i mångt och mycket behjärtansvärt. Samtidigt sades det väldigt lite om vad Kristdemokraterna egentligen tycker i några av de större frågor som vi behandlar i detta betänkande. I all korthet satte Désirée Pethrus till slut ned foten och sade att Kristdemokraterna inte vill att man i detta läge erkänner Västsahara. Det står Kristdemokraterna fritt att tycka så, men när vi fattar beslut i detta ärende nästa onsdag är det mycket som talar för att en majoritet i riksdagen då kommer att fatta beslutet att Sverige bör erkänna Västsahara. Därför blir frågan till Kristdemokraterna, som är ett av de fyra regeringspartierna: Hur tycker Kristdemokraterna att regeringen ska förhålla sig om riksdagen vill att Sverige erkänner Västsahara? Ska den borgerliga regeringen ignorera ett sådant beslut eller respektera ett beslut fattat av Sveriges riksdag? Det är det första jag vill fråga Désirée Pethrus om. När det sedan gäller Palestina nämner Désirée Pethrus två argument varför man inte bör erkänna Palestina. Det första är att Hamas inte erkänner Israel. Det andra är att det inte finns ett fredsavtal. Låt mig vara mycket tydlig. Det skulle vara oerhört viktigt att Hamas så fort som möjligt erkände staten Israels rätt att existera. Det skulle också vara oerhört viktigt att vi fick på plats ett fredsavtal, även om det är högst osannolikt i det här läget. Om jag ska vara helt ärlig känns de argumenten oerhört hemmasnickrade, Désirée Pethrus. För det första: Sverige erkänner stater, inte regeringar. Vi har erkänt en lång rad stater som haft en horribel inställning i en mängd frågor. Vi har dessutom erkänt en lång rad stater som faktiskt inte erkänner staten Israels rätt att existera. När det gäller frågan om fredsavtal är det ingenting som vi har fäst vikt vid i samband med tidigare erkännanden. Vi har erkänt både Nord- och Sydkorea utan att där finns ett fredsavtal. Den borgerliga sidan har dessutom erkänt Kosovo utan att det finns något avtal mellan Kosovo och Serbien. Varför dessa hemmasnickrade argument, Désirée Pethrus?

anf.155 Désirée Pethrus (KD):

Herr talman! Jag tycker att det är ganska tydligt beskrivet i betänkandet varför det ligger på regeringen att fatta den här typen av beslut. När vi säger att vi ska erkänna Västsahara är det till syvende och sist ändå regeringen som sköter utrikespolitiken. Vi kommer in när det till exempel gäller att skicka svensk trupp till Afghanistan. Då kommer riksdagen in. Det finns vissa situationer där riksdagen ska var med och fatta beslut, men det här är inte en sådan situation. När vi ser på hela processen som rör palestiniernas ansökan tror jag att det är viktigt att hålla i minnet att det passar sig bättre att regeringen sköter den frågan. När det gäller erkännandet av Palestina undrar jag vad Hans Linde egentligen tycker. Vilka skulle Israel i morgon skriva avtal med? Skulle de skriva fredsavtal med Hamas? Hur ser din realism ut i det du diskuterar? Vi har alla en vision om fred, men någonstans måste vi ha en realism. Hamas har en helt annan agenda. Hamas står inte för Israels rätt att existera, och Hamas måste få en annan inställning. Vilka ska sitta vid förhandlingsbordet, Hans Linde? Hur ska det gå till? Tala gärna om det. Det Hans Linde framför är orealistiskt. Sedan var det frågan om att erkänna Kosovo. Det framgår av texten att man måste titta på om dessa stater har kontroll över sina territorier i olika situationer. Det finns olika saker som man går igenom. Vänsterpartiet har inget case här.

anf.156 Hans Linde (V):

Herr talman! Det råder inget tvivel om hur det ser ut i svensk grundlag. Vi är eniga om att det till syvende och sist är regeringen som har att fatta beslutet. Därför är vi tydliga i reservationen om Palestina och den majoritetstext som finns om Västsahara, att vi från riksdagens sida vill fatta beslut om att uppmana regeringen att erkänna dessa. Désirée Pethrus, företrädare för Kristdemokraterna, ett av fyra partier i den borgerliga allians som styr det här landet: Hur ska man förhålla sig till en sådan uppmaning från riksdagen? Ska man ignorera en uppmaning om att erkänna Västsahara eller ska man följa en uppmaning från en majoritet bland Sveriges folkvalda? Det finns ett annat exempel från 2010. En majoritet i kammaren erkände folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier i dåvarande Ottomanska riket. Det beslutet har regeringen hittills valt att förhala och ignorera. Tycker Désirée Pethrus att det är en bra modell för hur regeringen ska hantera riksdagsbeslut som också ska användas i Västsaharafrågan? Désirée Pethrus sätt att argumentera om Israel är konstigt. Om Sverige erkänner Palestina som stat eller inte påverkar egentligen inte vem som sitter vid ett eventuellt bord där man ska föra förhandlingar. Vänsterpartiets ståndpunkt är tydlig. Det har vi uttryckt i våra motioner. Vi tror att om vi ska nå fram till fruktbara förhandlingar när det gäller Israel och Palestina måste alla relevanta parter finnas med vid förhandlingsbordet. Det har vi varit tydliga med i våra motioner. Jag konstaterar fortfarande att Désirée Pethrus använder olika måttstockar. Det är väl det som Désirée Pethrus till slut erkänner. Det ska vara lite olika bedömningar i olika lägen. Det kan vara vissa kriterier för Kosovo, andra kriterier för Palestina. Det räcker inte. Det funkar inte. Jag tycker att vi ska ha en måttstock, nämligen folkrätten, den internationella humanitära rätten.

anf.157 Désirée Pethrus (KD):

Herr talman! Det där var verkligen att slå in öppna dörrar. Det är självklart att regeringen använder sig av folkrätten när det gäller att erkänna stater. Regeringen har rätten att fatta ett beslut utan att fråga riksdagen. Vänsterpartiet tar ofta upp erkännandefrågor i sina motioner. Jag skulle ha svårt att tro att Socialdemokraterna skulle sitta i regeringen och acceptera att riksdagen skickade in en mängd förslag om alla olika länder som ska erkännas. Jag har svårt att tro på det. Jag tycker att vi ska respektera den grundlag vi har. Det innebär att regeringen har ansvaret i erkännandefrågor. Flera erkännandefrågor tas upp i betänkandet. Jag trodde att vi var överens om att det är regeringen som har erkännandefrågor på sitt bord. Riksdagen kan inte skicka budskap till regeringen om relationer och erkännanden. Det blir konstigt. Det finns många länder. Det finns många folkmord som vi gärna vill lyfta upp. Men det blir en ohållbar situation. Däremot står jag verkligen bakom att vi ska diskutera och debattera Israel och Palestina, Västsahara och så vidare. Det är självklart. Men att tvinga regeringen att fatta beslut i sådana viktiga frågor som att erkänna stater tror jag inte på. Vi måste följa grundlagen. I sådana fall kommer frågan tillbaka till Vänsterpartiet: Står ni bakom grundlagen eller inte? Uppenbarligen inte.

anf.158 Carina Hägg (S):

Herr talman! Medan egyptierna bröt rädslans mur sade utrikesminister Carl Bildt att regeringen skulle vänta och se, att det inte handlar om att ta ställning för någons sida. Men det är just det en regering ska göra, och det är varje utrikesministers främsta uppgift att uttrycka en mening. I dag på morgonen låg tårgas åter över Tahrirtorget. Tiotusentals människor har åter fyllt detta vida torg. Men president Mursi står fast vid sitt dekret, och demonstranterna vill inte ge sig. Högsta konstitutionsdomstolen i Egypten anklagar president Mursi för att driva en kampanj mot den, enligt en talesman för domstolen. Det är ett dekret som har fått kritik från många andra institutioner. I bakgrunden finns Muslimska brödraskapet, men de har också ställt in någon manifestation. Egypten är i ett allvarligt skede. Mursi måste ta ansvar för att vårda den enighet som präglade revolutionen. Mubarak störtades inte av en utländsk militärmakt, inte genom en statskupp och inte av militanta islamister utan av folket genom fredliga protester. Människor på Tahrirtorget sade: "Äntligen, men det kunde ha skett tidigare." Mitt i glädjen fanns också en besvikelse över att inte EU, varav Sverige är en del, och USA gav sitt stöd åt folkets protester utan i stället svek sina egna ideal om demokrati och mänskliga rättigheter. Om västvärlden hade krävt Mubaraks avgång hade kanske inte så många av de unga behövt dö i protesterna. De hade rätt. Europas regeringar har hållit diktaturregimerna under armarna i stället för att stödja demokratirörelserna. Egypten har en lång väg att gå. Det vore förödande om de fredliga demonstrationer vi nu ser i flera städer skulle leda vidare till en våldsutveckling. Det vore förödande för Egypten och för regionen. Det som sker i Egypten har stor betydelse för utvecklingen i hela området och för oss grannar norr om Medelhavet. Vi måste sätta in alla ansträngningar för att stimulera och kräva politiska reformer och politiska lösningar. Egyptens folkvalda president Muhammad Mursi har genom sitt omfattande dekret ifrågasatt rättsstatens principer och har ett ansvar att backa tillbaka. Men även FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter har uttalat att Mursis beslut väcker allvarlig oro för efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Vi har funderat över vad som händer. Så här långt har EU inte uttalat någon uppfattning om vad som händer och sker i Egypten, inte uttalat någon mening trots att tiotusentals människor, kanske 200 000 människor, har gått ut på Tahrirtorget och finns även på många andra torg i landets städer. EU har lovat 800 miljoner euro utöver de bidrag som redan har utlovats för tiden 2011-2013. Det måste finnas en mening. Även Sveriges regering måste ställa krav. Utrikesminister Carl Bildt måste väl också ha en mening, att koppla relevanta stöd och bidrag till krav på mänskliga rättigheter, demokrati och att kvinnokonventionen ska implementeras. Det måste finnas ett ömsesidigt åtagande om båda sidor Medelhavet. Fokus behöver sättas på landets socioekonomiska utmaningar med arbetslöshet och analfabetism. Den kommande konstitutionen bör innehålla ett förbud mot tortyr. Civila ska inte ställas inför militärdomstol, och övergrepp mot fredliga demonstranter måste stoppas. En alltmer moraliserande debatt drabbar alla dem som vill ha friheten att leva sina liv som de vill, men den påverkar särskilt kvinnornas vardag. Vi socialdemokrater stöder våra partivänners uppbyggnad av ett demokratiskt parti. De försöker tillsammans med oppositionsledaren el-Baradei att starta en nationell räddningsfront. Det är vällovligt att man tar ett demokratiskt ansvar. Vad gör regeringen? Ingenting, så här långt. Det kanske finns något på twitter som jag har missat, men hittills har vi inte sett några ståndpunkter. Jag har förväntat mig att denna ståndpunkt inför morgondagen, när det finns möjlighet för regeringen att i rådet i EU ha en uppfattning, borde ha redovisats här i dag. Det borde ha förts en diskussion. Kommer Sveriges regering och Carl Bildt åter att svika de demokratiska krafterna i Egypten? Svaret från vår sida är att vi stöder dem. Men vad gör regeringen? Herr talman! Trots de steg som tagits mot demokratisering i många länder i regionen har kvinnor förblivit underrepresenterade i det politiska och offentliga livet, även om bilden är mångfasetterad. Rapporten jag får är att EU inte anstränger sig för att leva upp till minimikravet att ha jämställda delegationer när man reser till och besöker regionen. Vi socialdemokrater lade tidigt fast linjen med stöd till kvinnor. Vi kan till exempel titta på Jordanien. Ingen kvinna ingår i regeringen, och det patriarkala stamsamhällets struktur står sig ännu stark. Antalet hedersmord tenderar till och med att öka. Samtidigt är en majoritet av studenterna på universiteten kvinnor, men efter avslutade studier är det nästan omöjligt för dem att få jobb. Den här situationen bidrar till en förlamning av den ekonomiska utvecklingen och reformeringen av samhället. Att stödja kvinnors organisering är att samtidigt stödja samhällsutvecklingen. Även om EU:s associationsavtal trädde i kraft 2002 glöms kvinnorna bort, som i Jordanien. Inte ens vid de officiella besöken kommer kvinnorna med. Det finns en anledning till att jag nämner just Jordanien. Det är att jag i det landet har sett att det i huvudstaden förekommer demonstrationer mot kvinnokonventionen, Cedaw. Det finns all anledning att lyfta fram detta universella dokument på många olika sätt, inte minst i Jordanien där det finns ett motstånd. Vi ser att det finns en radikalisering. Vi ser att det finns brist på politiska alternativ. Muslimska brödraskapet växer. Vi behöver också stimulera det politiska systemet och få en ny konstitution på plats. Teologiska tolkningar ska aldrig överordnas politiken. Inte heller här ser jag några initiativ från regeringen med anledning av situationen. Herr talman! Syriens blodiga tragedi fortsätter. Rapporter har kommit därifrån under dagen om än mer blodiga dåd. Det råder inga delade meningar i den delen i denna kammare. Vi socialdemokrater krävde att al-Asad skulle avgå. Det är också regeringens mening, och det är vad man har sagt i Genève i det dokument som togs fram där. En transferering av makten är nödvändig. Det måste bli en regimförändring. Syrierna har rätt till fria och rättvisa val. Men använder Sverige den politiska kraft som samlat skulle kunna erbjudas syriernas opposition? Ja, det är tveksamt, om jag utgår från vad regeringen har redovisat hittills. Det framgår av den interpellationsdebatt som jag hade med utrikesministern här i kammaren förra veckan. Vad är regeringens ståndpunkt? Jag fick inget svar då. Jag får inget svar i dag. Oppositionen som formeras ska förmås förbinda sig dels att inkludera de olika minoritetsgrupperna, dels att ställa sig bakom kvinnokonventionen och universella åtaganden om mänskliga rättigheter. Kvinnor dödas och blir änkor. Kvinnor är en del av upproret. Kvinnor är på flykt. Vi måste kräva att kvinnor inte stängs ute från den opposition som ska lägga grunden för det kommande samhället, för det kommande Syrien, som är mer demokratiskt och som inkluderar de olika grupperna. Extrema ska inte ha starkare stöd än de demokratiska krafterna från omvärlden. Ta initiativ nu för ett framtida Syrien som inkluderar och respekterar alla grupper men också individer! Syriens grannländer Libanon, Jordanien och Turkiet tar det största ansvaret för flyktingarna som fortsätter att strömma över gränsen. Grannarna har rätt att förvänta sig stöd också från oss och från omvärlden inför den övermäktiga uppgiften för ett enskilt land att under en så kort period ta emot skadade, ordna skolor, sjukvård och humanitär hjälp. Jag har sett hur barnfamiljer lever i sommartält när vintern nu kommer, hur barnen fryser därför att det saknas filtar. Jag har hört deras berättelser. Jag tycker att det är fantastiskt att länder öppnar sina gränser och tar emot så stora skaror av nödlidande. Vi har också ett ansvar, och människor kommer också till vårt land. Men det krävs mer insatser. Det krävs mer humanitärt bistånd. Länderna påverkas starkt inrikespolitiskt, vilket vi också måste ha ett förhållningssätt till. Ett land, Turkiet, vill jag nämna bara kort. I dag väljer jag att synliggöra ett fall i Turkiet, borgmästaren Osman Özguven, som tillhör CHP. Han dömdes nyligen till fängelse i åtta år och fyra månader. Hela nio av de anställda tjänstemännen i kommunen har dömts till vardera fem års fängelse. Jag har tagit del av erfarna juristers mening - jag är bara lekman i detta sammanhang. Men jag har också haft möjlighet att ta emot Özguven själv här i Sveriges riksdag. Bilden vi ges är att attackerna mot borgmästaren, som tidigare har drabbats av verbala attacker, har utvecklats till juridiska processer. Borgmästaren är populär, har en tydlig politisk profil och har ett uttalat miljöengagemang, som också har stört en del starka intressen. Jag efterlyser öppenhet och engagemang och en rättvis hantering av fallet Özguven. Turkiet behöver reformer och breda politiska uppgörelser, en ny konstitution och stopp för terror, både från olika grupper och från staten. När spänningarna ökar i landet väljer regeringen att minska förutsättningarna för breda folkrörelsekontakter mellan våra länder. Då menar jag den svenska regeringen. Det är en bekymmersam utveckling i en minst sagt orolig region.

anf.159 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Det var lite svårt att hänga med i svängarna när Carina Hägg talade om Egypten. Men eftersom hon levererade ett antal ganska rejäla rallarsvingar mot regeringen finner jag att det är skäl nog att kommentera detta en aning. Först kritiserar Carina Hägg utrikesminister Carl Bildt för att han var för försiktig rörande protesterna i Egypten och att Carl Bildt borde ha varit tydligare med att Hosni Mubarak skulle avgå. Sedan tvingades Mubarak bort från makten, och i stället kom Muslimska brödraskapet in. Då fortsatte Carina Hägg med att kritisera Muslimska brödraskapet för att ha en odemokratisk stil. Ja, men då kanske det var så att Carl Bildts linje till en början, som var något mer försiktig, var aningen mer realistisk, därför att han såg framför sig en utveckling post-Mubarak som inte nödvändigtvis skulle vara så mycket bättre. Det kan vara så. Jag säger inte att jag nödvändigtvis biträdde den uppfattningen, men jag anser att man skulle vara tydlig med att Mubarak inte skulle sitta kvar vid makten. Kritiken mot Bildt i det sammanhanget blir väldigt märklig när man efter det går in för att mala ned den nya ledningen politiskt. Därefter fortsätter Carina Hägg - och nu blir det ännu mer intressant - med att säga: Vi socialdemokrater stöder våra partikamrater i Egypten. Sedan säger hon så här: Kommer Carl Bildt återigen att svika de demokratiska krafterna i Egypten? Jag vill påpeka att för mindre än två år sedan var Socialdemokraternas systerparti i Egypten Hosni Mubaraks parti, Nationaldemokratiska partiet. Om du hade stått här för två år sedan, Carina Hägg, och uppmanat till att engagera sig för Socialdemokraternas systerparti skulle det betyda att du hade åkt ut till dina partiföreningar i Socialdemokraterna och uppmanat era aktivister och ombudsmän att åka ned och hjälpa Hosni Mubaraks parti att dela ut flygblad - om detta parti nu möjligen skulle ha fått för sig att hålla några val, vilket de givetvis inte gjorde.

anf.160 Carina Hägg (S):

Herr talman! Jag hoppas att Carl Bildt som utrikesminister uppskattar att han får Folkpartiets stöd. Jag tycker ändå, även om han har en majoritet av Alliansen bakom sig, att det är anmärkningsvärt att Sverige inte är tydligt i sin syn på demokrati och universella värden, det som EU bygger på, något som vi ofta uttalar här. Det är självklart att det ska upprepas i varje situation. Det finns inga undantag. Det finns inte länder som inte förtjänar demokrati, där befolkningen inte har rätt att förvänta sig stöd för krav på mänskliga rättigheter, slut på korruption och att kunna rösta i fria val. Det är en lång process att gå från en diktatur till en full demokrati. Men vi ska finnas med i den processen. Vad innebär det om vi inte är det, om vi inte uttalar vår mening, om vi inte uttalar stöd, om vi inte försöker bygga upp och stödja demokratiska organisationer? Jag hade under min tid som politiker inga kontakter med Egypten. Vi i Socialdemokraterna hade inga kontakter med dem som kallade sig våra partivänner, för de delade inte våra värderingar. De hade sedan lång tid tillbaka lämnat den sfären. Men i dag har vi stött och varit med och byggt upp ett nytt parti som jag hoppas kan bli ett ännu starkare parti. Vi jobbar praktiskt, konkret inom vårt parti i nätverk. Men det är också viktigt att vi här i riksdagen använder vårt mandat, att vi driver på vår egen regering, att vi driver på EU att ha en mening. Trots att människor åter har fyllt Tahrirtorget har inte EU uttalat en mening, men man är beredd att stödja Mursi med stora belopp ekonomiskt. Det borde hänga ihop, men det gör det inte för Sveriges regering. Då riskerar man att göra samma misstag igen. Man köper sig säkerhet, men man överger människornas krav på demokrati. Det politiska spektrumet är naturligtvis mycket brett och stort i Egypten, och det har jag all respekt för.

anf.161 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Nu är vi tillbaka där vi började. Nu säger Carina Hägg att regeringen återigen överger människornas krav på demokrati. Jag vill påpeka att Hosni Mubaraks parti Nationaldemokratiska partiet var Socialdemokraternas systerparti i Egypten i 22 år. De valdes dessutom in på en konferens i Stockholm som arrangerades av Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Det må vara ett olycksfall i arbetet. Men det finns ju tre afrikanska diktatorer som nu har förflyttats från makten. Det har förstås även Gaddafi, men han hade ju knappt något parti - det var en märklig hybrid till statsapparat, så det fanns liksom ingen att samarbeta med. Den andra var Zine al-abidin ben Ali, och hans parti råkade också av en slump vara Socialdemokraternas systerparti i 22 år. Den tredje var Laurent Gbagbo i Elfenbenskusten, som praktiserade dödspatruller och mycket annat gentemot den muslimska oppositionen. Hans parti råkade också vara Socialdemokraternas systerparti i Afrika. Herr talman! Jag hade ingen tanke på att börja dra upp de här sakerna. Jag har full förståelse för att det inom socialdemokratin finns en uppfattning om att detta inte var särskilt bra. Man börjar nu på ny kula och hittar nya samarbetspartner. Men det blir väldigt märkligt. Moral är jättebra. Men dubbelmoral är inte dubbelt så bra. När Carina Hägg levererar dessa rallarsvingar gentemot utrikesministern tycker jag ändå att det är klädsamt om man sopar rent i alla fall en aning framför sin egen dörr.

anf.162 Carina Hägg (S):

Herr talman! Jag förstår att Fredrik Malm och Folkpartiet har behov av att diskutera något annat än politiken som den ser ut i dag, vilka ställningstaganden man kan förvänta sig från regeringen, inklusive från Folkpartiet, och vad vi kan vänta oss framöver. Jag tror att vi flera gånger från den här talarstolen och på andra sätt här i kammaren har klargjort att vi inte hade några kontakter, eftersom dessa partier inte stod för de värderingar som vi hade. Därför hade vi brutit kontakten. Vi samarbetade inte. Vi hade över huvud taget inte kontakt. Så var situationen. Därför känns det lite märkligt att Fredrik Malm drar upp något som han vet inte överensstämmer med verkligheten och sanningen vid den tidpunkt som du talar om. Svara i stället: Vad är regeringens ståndpunkt? Vad säger vi i EU? Vad kommer man att säga i morgon? Kommer man att ta upp den här frågan? Kommer man att leverera ett klart besked? Kommer man att ha någon mening? Kommer man att ställa krav och koppla ihop ekonomiskt stöd - som jag tycker att det är relevant att ge - med krav på demokrati och mänskliga rättigheter? Ni har varit i kontakt med EU så sent som i dag, och svaret är nej. Men än finns det tid. Om vi tittar på klockan ser vi att det än finns timmar. Än har man på UD en natt på sig för att fundera. Än kan Fredrik Malm ringa till Carl Bildt och säga att det är självklart att vi ska ha en mening i morgon i rådet, att vi självklart ska stå upp och ställa krav, att vi självklart ska stödja de demokratiska krafterna. Men det är inte det vi hör från Fredrik Malm här i dag. Nej, Fredrik Malm vill tala om något som har hänt i det förgångna som inte var sant och lägga ut dimridåer i stället för att tala om vilken ståndpunkt man har i dag. Tala om dagens situation! Vad vill Folkpartiet? Ni brukar tala om vikten av demokrati, men här hör jag ingenting. Överge inte de människor på Tahrirtorget som kräver demokrati! Stöd dem! Uttala det självklara: Människor har rätt till demokrati, fria och rättvisa val, att bli respekterade, att inte bli utsatta för våld, att inte fängslas därför att man har en uppfattning.

anf.163 Robert Halef (KD):

Herr talman! Den arabiska våren tog sin början i Tunisien för cirka två år sedan. Diktaturer och korrumperade ledare i Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen har fallit en efter en, efter att ländernas invånare har rest sig mot förtryckare och korrumperade regimer. Man ville ha en förändring, krävde demokratisering och ställde krav på mänskliga fri- och rättigheter, social rättvisa och ekonomisk utveckling. Resultatet har blivit ett maktskifte från diktaturer till mer islamistiskt förankrade regimer där den dominerande, religiösa majoriteten har erhållit stor majoritet i de genomförda valen. På Tahrirtorget i Egypten reste sig hundratusentals demonstranter mot den korrumperade presidenten Mubarak. Det muslimska brödraskapet vann majoriteten i vårens president- och parlamentsval. Hoppet om ett öppnare och friare Egypten, som bland annat många kvinnor, ungdomar och kristna kopter hade, har tillfälligt grusats. Regimkritiker har nu åter intagit Tahrirtorget för att protestera mot Mursis förslag om utökade maktbefogenheter för landets president. Studenter, advokater och andra demokratiälskare demonstrerar åter för frihet, rättvisa och en demokratisk rättsstat. Bristen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter är den främsta orsaken till fattigdom, liksom det främsta hindret för hållbar utveckling och orsaken till konflikt inom och mellan länder i regionen. Herr talman! Det är tragiskt att följa inbördeskriget i Syrien, som dagligen skördar hundratals människoliv. Det är inte acceptabelt att världssamfundet ännu inte har förmått stoppa dödandet. Det som började som ett rop på demokratiska reformer i Syrien har i dag utvecklats till ett inbördeskrig där olika religiösa krafter gör maktanspråk. Dessa grupperingar erhåller också stöd av religiösa trosfränder i angränsande länder, vilket ytterligare försvårar situationen. Landets 4,5 miljoner kristna, syrianer och armenier samt dess kurder har förhållit sig mer neutrala i denna konflikt. Samma neutralitet intog de kristna minoriteterna även i Irak under kriget som pågick fram till för några år sedan. Det som hände de kristna minoriteterna i Irak efter invasionen av landet år 2003 håller på att upprepas i Syrien. Den maktkamp mellan sunni- och shiamuslimer som alltjämt pågår i Irak och den instabilitet som detta har resulterat i har gjort att islamistiska terrororganisationer systematiskt har attackerat kyrkor, mördat tusentals kristna och tvingat många av dem att lämna sitt eget hemland. Syrianer, armenier och kurder har traditionellt haft goda relationer till och skyddats av den syriska regimen. Denna neutrala ställning har gjort att syrianer och armenier utsätts för hämndaktioner från en del av den väpnade oppositionens mest militanta grupperingar. Islamistiska milisgrupper har bombat ett flertal kyrkor, och kidnappningar och väpnade övergrepp på dessa minoriteter har blivit vardag. Syrianer och armenier tvingas lämna Syrien, såsom Iraks kristna tvingades lämna sitt eget hemland. Även i Syriens kurddominerade områden pågår nu en väpnad konflikt mellan kurder och grupper ur oppositionen. Herr talman! Intoleransen och bristen på mänskliga fri- och rättigheter för olika religiösa och etniska minoriteter i Mellanöstern och i Nordafrika oroar oss kristdemokrater. Religionsfriheten är en demokratisk rättighet och måste absolut respekteras oavsett majoritetsförhållande. Den måste gälla alla människor, oavsett var man bor. När den syriska regimen har fallit måste landets kristna syrianer och armenier och kurder garanteras samma fri- och rättigheter och politiska representation som Syriens övriga religiösa och etniska grupper. Målet måste vara en fri, öppen och demokratisk rättsstat, där alla människors lika och okränkbara värde gäller alla medborgare. Inbördeskriget har lett till en flyktingkatastrof. Tusentals syrier befinner sig nu på en riskfylld flykt, både inom Syrien och i angränsande länder. Många tar sig till Turkiet och Grekland med förhoppning om vidare färd ut i Europa. FN, Sverige och EU måste nu stödja dessa länder så att de kan hantera de ökade flyktingströmmarna. Vi måste också, som utrikesutskottet framför, säkerställa att grannländerna lever upp till sina åtaganden gällande ett fullgott skydd av de syriska flyktingarna. De angränsande länderna Turkiet, Jordanien, Libanon och Irak, liksom Grekland, tar ett stort ansvar för syriska flyktingar. Dessa länder behöver mer hjälp för att fylla dessa människors akuta behov av humanitärt stöd. Sverige har hittills bidragit med ca 250 miljoner kronor, och betydligt fler andra länder behöver också bidra för att förbättra flyktingarnas situation. Kristdemokraterna delar utrikesutskottets, regeringens och EU:s stöd till Aktionsgruppen för Syriens arbete för en fredlig, politisk transitionsprocess. Herr talman! Turkiet är kandidatland till Europeiska unionen, och under senare år har inga större ansträngningar gjorts för att uppfylla Köpenhamnskriterierna. Turkiet har endast lyckats stänga ett av 35 förhandlingskapitel, samtidigt som den turkiska ledningen påstår att Europeiska unionen inte är välkomnande. Från europeiskt håll har ett av de starkaste argumenten för ett turkiskt EU-medlemskap varit att landets strategiska läge är av stor betydelse för unionen. Vissa menar att Turkiet kan fungera som bro till länder i Mellanöstern. Jag ställer mig tveksam till denna inställning givet hur Turkiet behandlar sina minoriteter liksom dess frostiga relationer till grannländerna, inte minst till Cypern. Detta land, som påstås öka freden och stabiliteten i regionen, ligger själv i konflikt med de flesta av sina grannländer. Cypernfrågan är inte löst, och inga förhandlingar pågår. Turkiet har fortfarande ca 35 000 soldater stationerade på norra Cypern. Samtidigt som Turkiets relation till Israel har försämrats under senare år, är relationerna med Grekland och Armenien allt annat än vänliga. Man är också på randen av att invadera delar av norra Syrien, och har samlat sin militära styrka för ett sådan agerande. Turkiet kränker också regelbundet Iraks luftrum och territorium med flyg och pansarvagnar, med förevändningen att man jagar terrorister. Sedan 1984 har PKK fört en väpnad kamp mot den turkiska staten med över 40 000 döda turkar och kurder som följd, detta för att uppnå utökade fri- och rättigheter för landets enorma kurdiska minoritet. Många kurdiska politiker och journalister fängslas på löpande band för att de framför krav om utökade fri- och rättigheter. Sedan staten Turkiet grundades år 1923 har man systematiskt diskriminerat ursprungsbefolkningen syrianer, som har bott i landet i flera tusen år. Turkiets syrianer har förvägrats fullgod tillgång till demokratiska fri- och rättigheter. De kristna minoriteterna tillåts inte utöva sin religion i fred, och ständiga hot från myndigheterna är vardag för de få som är kvar i landet. Resten har redan flytt på grund av alla trakasserier och diskriminering. Situationen för landets kristna minoriteter har gradvis försämrats under senare år. I skolväsendets två år gamla historieböcker - alltså böcker som är skrivna för två år sedan - får elever läsa att landets kristna syrianer och armenier är förrädare och att de med främmande makter konspirerade mot Turkiet under andra världskriget. De omfattande övergrepp och folkmordet på kristna 1915, på syrianer, armenier och andra kristna, som Turkiets dåvarande ledning begick, omnämns inte alls. För ett par månader sedan ansökte det syriansk-ortodoxa stiftet i Istanbul om att tillåta hemspråksundervisning på syrianska. Svaret blev att syrianska är ett främmande språk och därför inte kan erhålla en sådan status. 99 procent av Turkiets 76 miljoner invånare är muslimer. Den icke-muslimska minoriteten diskrimineras öppet, bland annat genom att religionstillhörighet står angiven i varje turkisk medborgares identitetshandlingar. Även om de kristna samfunden sedan ett drygt år tillbaka har återfått äganderätten till vissa historiska byggnader är hot om konfiskering av kyrkors byggnader och markegendom alltjämt vardag. Det 1 600 år gamla syrisk-ortodoxa klostret Mor Gabriels mark har konfiskerats av den turkiska staten. Efter överklaganden från ledningen för klostret, som hävdar att man är rättmätiga ägare och som har bevis på att klostret har betalt markavgift sedan 1937, då man införde så kallad fastighetskatt, fastställde den turkiska högsta domstolen under förra veckan att ca 276 000 kvadratmeter mark ska konfiskeras från klostret. Beslutet om konfiskering av Mor Gabriels egendom har fått bland annat Europaparlamentet att kritisera det orättfärdiga beslutet. Det är en kritik som Ankara bör ta på fullaste allvar. Om Turkiet fortsatt har som mål att en dag bli EU-medlem måste landets samtliga medborgare tillerkännas sina grundläggande fri- och rättigheter. EU har en ypperlig möjlighet att intensifiera pressen på Turkiet, bland annat genom att kräva att landet i sin nya konstitution vidgar de etniska och religiösa minoriteternas fri- och rättigheter. Samtidigt bör man uppmana Turkiet att ge den syrianska folkgruppen minoritetsstatus, så att också syrianer omfattas av de rättigheter och det skydd som gäller för minoriteter. I annat fall kommer syrianer att få det svårare att behålla sin kultur, sin kristna tro och sitt syriska, arameiska språk. Herr talman! Om staterna i Nordafrika och Mellanöstern ska kunna ta ytterligare steg mot demokrati måste människors fri- och rättigheter till fullo respekteras. Alla invånare måste likställas inför lagen, och alla människors lika värde och okränkbara värde respekteras. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag. I detta anförande instämde Désirée Pethrus (KD) samt Ismail Kamil och Fredrik Malm (båda FP).

anf.164 Valter Mutt (MP):

Herr talman! Jag instämmer i det mesta som Robert Halef sade, men jag tyckte ändå att jag kunde höra en viss generalisering. I utrikesutskottet hade vi häromdagen besök av Tunisiens utrikesminister Rafik Abdussalem, som representerar Ennahdapartiet, renässanspartiet i Tunisien. Den dialog vi hade tyckte vi som hade möjlighet att närvara vid mötet var givande. Det var inte bilden av någon mörkerman som vill bekämpa demokrati som trädde fram. Jag vill bara höra ett förtydligande, för vi kanske egentligen har samma åsikt i de här frågorna. Jag vet inte. Det är därför jag ställer frågan. Vi skriver faktiskt i betänkandet, under rubriken "Regional demokratiutveckling", alldeles i början: "Islamismen är inte någon homogen riktning utan består av en mängd politiska rörelser". Vi skriver också: "Det finns en stor spännvidd mellan de olika islamistiska partiernas politiska agendor." Jag tycker att det är viktigt att betona att det är så.

anf.165 Robert Halef (KD):

Herr talman! Tack, för frågan! Man kan titta på situationen i Egypten och utvärdera de val som de har haft där. Majoriteten, som har vunnit, är Muslimska brödraskapets parti och salafisterna. Man kan utgå från den politik de här grupperingarna har drivit tidigare. Det finns mycket som är odemokratiskt i deras syn på jämställdhet, kvinnors rättigheter, religionsfrihet med mera. För Tunisiens del är jag faktiskt en väldig optimist. De har lyckats komma ganska långt, och jag har stora förhoppningar om att det kommer att fungera mycket bättre på sikt.

anf.166 Valter Mutt (MP):

Herr talman! Tack för svaret! Jag delar i långa stycken den oro som Robert Halef ventilerar här. Visst gör jag det. Samtidigt säger ändå islamologer och forskare som följer det här mer kontinuerligt än vad jag själv har haft möjlighet att göra att det muslimska brödraskapet i Egypten är en väldigt bred rörelse med diverse olika fraktioner. Att vi har salafister är, menar många forskare, en följd av att de tycker att brödraskapet är alldeles för lite radikalt. Kan det inte finnas en risk att även där generalisera för brett? I övrigt har vi tydligen ungefär samma bild av utvecklingen i Tunisien. Det gläder mig.

anf.167 Robert Halef (KD):

Herr talman! Vad framtiden kommer att visa är det svårt att sia om. Men man kan ta situationen som den ser ut i dag. Man kan bara peka på det som händer. Ta exempelvis presidentens nya sätt att greppa mer makt och ta makten över rättsväsendet. Detta bådar inte gott för demokratin och rättsstaten, som vi strävar efter att de ska kunna åstadkomma. Man ser dessutom att det finns en oro hos de 10 miljonerna i den koptiska minoriteten. De är inte så inkluderade i Mursis syn på hur samhället ska vara inkluderande. De har inte fått så många platser i parlamentet, och de är väldigt oroliga. Det här synsättet och det historiska budskapet, som de här partierna eller grupperingarna har visat sig stå för, gör att jag är väldigt skeptisk. Men vi får hoppas på att Europa och FN kan påverka dem så att de går åt ett mer demokratiskt håll.

anf.168 Jabar Amin (MP):

Herr talman! Ärade ledamöter, ärade gäster, radiolyssnare och tv-tittare! I månadsskiftet februari/mars 1988 hade många av de svenska barnen sportlov. Många av dem lekte i Åre och på andra vinterställen. Medan våra svenska barn njöt av sportlovet förvandlades de kurdiska barnens vardag i Jafätilandskapet till ett helvete. Saddam Husseins regim hade just inlett sitt största och grymmaste militära angrepp mot kurderna i irakiska Kurdistan. I stället för snö och godis regnade kemiska stridsmedel över barnen i Jafätilandskapet. Därmed inleddes ett folkmord mot oskyldiga kurdiska bybor, ett folkmord som saknar motstycke i Mellanöstern. Så här löd Olof Palmes ord julen 1972: Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972. De orden ekar fortfarande hos många av oss. Hade Palme levt 1988 hade han kanske kunnat tillfoga ytterligare namn på sin lista över samhällen och byar där våldet har triumferat. Han skulle kanske nämna: Sergelo, Sor dash, Haladen, Chnaran, Mashan, Homar Qewan, Shädäle, Teke, Bäläk Jar, Sew Senan, Dokan, Gåp tepa, Askar, Heidar beg, Balisan, Melekan, Werte, Hiran, Ware, Nazanin, Kamosek, Aspindar, Aliawa, Bone Meze, Spindar, Xelifå, Gergesh, Zarke, Sherana, Yek mala, Sware. Det var namn på samhällen och byar vars invånare mördades med kemiska stridsmedel. Jämsides med de kemiska bombningarna var den irakiska regimen i full färd med en grym deportationsvåg i olika landskap i irakiska Kurdistan. Massgravar blev viloplatser för många av de deporterade. Många av de deporterade unga flickorna berövades sin frihet och såldes som slavar till rika män i olika delar av Mellanöstern och gulfstaterna. Under nio månader 1988 mördades enligt vissa uppgifter uppemot 182 000 civila kurder. Jag upprepar: 182 000 civila kurder. I antal räknat är det lika många som alla som i dag bor i Kronobergs län eller 1,5 gånger alla som bor i Jämtland i dag eller tre gånger alla som bor på Gotland i dag. Flera tusen byar tömdes på sina invånare, och många av dessa byar jämnades med marken. Här kommer namn på några av de byarna och samhällena: Dira Lok, Ser Seng, Shirwan Mezn, Be Lav, Meze, Kosä, Gärwan, Werte, Ja Wäl, Därälä, Kälitä, Sär Qushan, Gomä Shin, Zei Bchok, Girmä, Se Grdan, Tälan, Qäsrok, Qamishä, Naw Shwan, Därä War, Där Zilä, Banä Mord, Hänjirä, Chwar Shax, Äliani Taza, Mlä Sorä, Täkiä, Bäläkan, Jafäran, Qeredagh, Ser, Grmä, Zärdä, Shaxa Rash, Dola Rot, Qiz Ler, Mäw lan, Asos, Zewe, Daban, Pir Baiz. Traumat efter Anfal är obeskrivligt, herr talman. 25 år efter Anfal letar vissa kvinnor och män fortfarande efter sin make eller maka. Fortfarande letar vissa mödrar och fäder efter sina barn. Än i dag letar människor efter sina syskon. Och barn fortsätter att leta efter sina fäder och mödrar. Så tragiskt är Anfal, mina vänner. Anfal, som bestod av åtta militära angrepp mot civilbefolkningen under nio månader 1988, fick fortgå utan någon reaktion från omvärlden, detta för att Saddam Husseins regim då var bundsförvant till väst. Skammens skugga faller tungt över alla de stater, organisationer och partier som tyst såg på Anfal medan barbariet pågick. Lika lite som man reagerade mot Hitlers folkmord 1941, lika lite brydde sig omvärlden om det folkmord som pågick i irakiska Kurdistan. Herr talman! Under senare år har dock allt fler börjat inse vidden av den mänskliga tragedin i det som utgör Anfal. Några internationella organisationer, till exempel Genocide Watch har erkänt Anfalbrottet som folkmord. Domstolen i Haag i Holland skrev i sitt första utlåtande i december 2005 att "domstolen ser inget annat än att attackerna genomfördes bara för att utplåna kurderna. Det som hade inträffat bevisar att syftet med dessa handlingar varit folkmord." I Sveriges riksdag är vi nu äntligen, efter många år, ense om att kunna betrakta Anfal som folkmord. Det är glädjande och kan ses som ett moraliskt stöd till de anhöriga till dem som drabbades av Anfal. Herr talman! Förutom motionen om Anfal har jag även varit med och väckt en motion om att riksdagen ska stödja irakiska Kurdistans federativa status. År 2005 antogs en ny konstitution i Irak. Enligt den tillerkänns irakiska Kurdistan en federativ status, det vill säga någon form av utvidgad decentralisering av makten i Irak. Därmed skulle folket i irakiska Kurdistan bestämma över många angelägenheter. En del partier i Bagdad som nu har fått konsolidera sin makt bland militären tycks nu drömma om att centralisera makten igen och har börjat ifrågasätta irakiska Kurdistans federativa status. I en sådan tid är det viktigt att västländerna, däribland Sverige, skickar signalen att vi stöder folket i irakiska Kurdistan och ser irakiska Kurdistans federativa status som rättfärdig. Jag anser att det är mycket viktigt att Sverige både i sina relationer direkt med Irak och de irakiska företrädarna samt på de internationella arenorna såsom EU och FN agerar aktivt för att stödja irakiska Kurdistans federativa status. I stället för att visa stöd för irakiska Kurdistan och det federativa systemet ägnar sig dock Folkpartiet åt avancerat hyckleri genom att avslå motionen. De avslår just denna motion och säger inte varför. Det står ingenting i betänkandet. Nyligen, för bara en halvtimme sedan, sade Fredrik Malm att moral är bra. Men dubbelmoral är inte dubbelt så bra, Folkpartiet. Ägna er åt moral i stället! På gator och torg säger ni att ni stöder irakiska Kurdistan. Här finns det en motion om att stödja irakiska Kurdistans federativa status, så varför avslå den? Jag förstår inte varför. Herr talman! Två andra mycket angelägna motioner är motionen om att erkänna Palestina som självständig stat och motionen om att erkänna Västsahara. Enligt FN-stadgan har varje folk rätt att bestämma sin egen framtid. Denna rätt gäller även det palestinska folket. Rätten att bilda en palestinsk stat inom 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad, sida vid sida med Israel, är sedan länge internationellt erkänd. I september 2011 lämnade palestinierna en ansökan till FN om att bli FN-medlem, det vill säga att Palestina ska bli erkänd som en stat. Sedan dess har många länder i världen alltifrån Latinamerika till Asien, Afrika och Europa erkänt den palestinska staten. Island är ett av de länder i Norden som nu erkänner Palestina som en stat. För eller senare kommer vi att erkänna Palestina, så varför streta emot ett folks rättmätiga vilja att bilda sin egen stat och bli erkända? Jag menar att ett erkännande dels skulle visa på en respekt för folkrätten, dels ge Sverige en bättre position att föra en dialog med parterna om en fredlig lösning på Palestina-Israel-konflikten. Herr talman! En annan mycket angelägen fråga är den turkiska statens förtryck av kurder och andra nationella minoriteter. Den turkiska statens angrepp och aggression mot demokrater och frihetskämpar är inte bara stötande utan måste fördömas. I mitten av september i år inleddes en hungerstrejk i de turkiska fängelserna. 700-800 människor hungerstrejkade för att de ska kunna försvara sig på sitt eget modersmål. År 2012 måste folk i fängelserna hungerstrejka för en grundläggande mänsklig rättighet att kunna tala sitt eget modersmål! Mina vänner! Vi bör med kraft fördöma den turkiska statens aggression och överträdelser mot de demokratiska principerna. Avslutningsvis är det glädjande att notera att det finns en majoritet i Sveriges riksdag för att erkänna Västsahara. Med de orden vill jag yrka bifall till reservation 4, 7 och 12. Jag yrkar även bifall till utskottets förslag om Västsahara. I detta anförande instämde Valter Mutt (MP).

anf.169 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Det här känns något märkligt. De senaste tio åren finns det ingen utrikespolitisk fråga som jag har engagerat mig mer i än den kurdiska frågan. Samtidigt kritiserar två av de hårdaste kritikerna i denna kammare mig och Folkpartiet just för våra ställningstaganden i den kurdiska frågan, vilket är väldigt förvånande. Om man nu hävdar att Folkpartiet skulle svika den federala status som Kurdistans regionala regering har i Irak ska man vara medveten om att Folkpartiet var det enda partiet i den här kammaren som inte följde med demonstrationstågen och skrek "USA ut ur Irak". Om ni i ditt parti, Jabar Amin, talar om kurdisk federalism ska ni vara mycket medvetna om att den federationen hade varit absolut omöjlig om det inte vore för den militära insats som amerikanerna genomförde när Saddam Hussein förflyttades från makten i Irak. Sedan kan man diskutera den amerikanska invasionen av Irak på flera olika sätt, men när det handlar om kurdernas federala status var den operationen absolut nödvändig. Vi har i handling från alliansregeringens sida och från Folkpartiets sida gjort en rad saker för att stärka det kurdiska självstyret och kurdernas federala status i Irak, bland annat genom att försöka underlätta för investeringar, genom stärkta bilaterala relationer mellan den svenska regeringen, vårt utrikesdepartement och andra departement och Kurdistans regionala regering i Erbil eller Hawler, genom att lösa ut frågor som rör till exempel migration och en hel del andra frågor. Vi har öppnat ett konsulat i Kurdistan. Vi har en landstrategi. Det är bara med Irak och Palestina som Sverige har landstrategier för utvecklingssamarbetet i Mellanöstern och så vidare. Vi gör en hel del på denna punkt. Jag tycker att kritiken mot Folkpartiet inte är riktigt rimlig i det fallet.

anf.170 Jabar Amin (MP):

Herr talman! Nu ska vi inte flytta fokus, Fredrik Malm. Det finns en motion liggande på Sveriges riksdags bord. Den motionen säger att vi ska stödja irakiska Kurdistans federativa status. Den motionen avstyrker ni, och det är dubbelmoral. På gator och torg pratar du om irakiska Kurdistan. Nu ligger det en motion på Sveriges riksdags bord som föreslår att ni ska stödja irakiska Kurdistans federativa status, speciellt i en tid när vi ser al-Maliki och andra i Irak flytta fram sina arméer mot Kurdistan. I en sådan tid är det oerhört viktigt att vi skickar en signal till de irakiska makthavarna och till omvärlden om att vi stöder irakiska Kurdistans federativa status. Du är mig svaret skyldig. Varför avstyrker ni denna motion?

anf.171 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Att Sverige står bakom irakiska Kurdistans federativa status är verklighet sedan 2005. Vi erkänner Iraks konstitution, och vi erkänner den federativa status Kurdistan har där. Jabar Amin får det här att låta som att om man inte bifaller Jabar Amins reservation är man emot irakiska Kurdistans federalism. Jag vill upplysa om att den enda i den här församlingen som verkar vilja upplösa Kurdistans regionala regering är Jabar Amin själv. Du stöder ju de krafter som demonstrerade i Bashur under förra våren med just kravet på att regeringen ska upplösas. Du har själv hävdat att den arabiska våren började i Tunisien och att den kommer att sluta i Sulaymaniyah. Jag och vi i Folkpartiet menar att det är oerhört viktigt att det genomförs demokratiska reformer inom Kurdistans regionala regering, även inom de styrande partierna Kurdistans demokratiska parti och Patriotiska unionen i Kurdistan eller PDK och Yekiti, om vi så vill. Det är väldigt viktigt. Vi är däremot inte beredda att ansluta oss till den kör som säger att det här självstyret och den regering som finns i Kurdistan inte är legitim när det gäller att styra området, för det är den. Den är legitim och den ska vara en partner i att bygga upp ett mer demokratiskt Kurdistan i Irak. Sedan vill jag avslutningsvis, herr talman, ändå återknyta till att om man som parti var emot att omvärlden introducerade sanktioner mot Saddam Hussein efter Kuwaitkriget och dessutom var emot den amerikanskledda invasionen av Irak blir det väldigt svårt att därefter hävda att man är den stora försvararen av det självstyre som kurderna uppnått till följd av dessa två projekt. Nu slog sanktionerna mot Irak oerhört hårt mot Kurdistan också, ska sägas, men det var en beståndsdel i en internationell mobilisering för att inte acceptera Iraks krig mot Kuwait och efterföljande attacker, efter Raparin, mot Kurdistan.

anf.172 Jabar Amin (MP):

Herr talman! Här försöker Fredrik Malm styra debatten till att handla om någonting annat. Jag ställde en fråga, och du svarade inte på den frågan. Det finns en motion liggande hos Sveriges riksdag som säger att vi bör stödja irakiska Kurdistans federativa status. Du avstyrker den, och ditt parti avstyrker den. Det är det som det handlar om. Det handlar inte om någonting annat. Det handlar om varför ni avstyrker en motion när ni på gator och torg försöker saluföra att ni stöder irakiska Kurdistan. Men när det kommer på papper, att det ska finnas ett dokument i Sveriges riksdag som visar att ni verkligen stöder irakiska Kurdistans federativa status, avstyrker ni förslaget. Du var skyldig mig svaret. Du gav mig inte något svar. Därmed vet vi vad Folkpartiet tycker.

anf.173 Annika Lillemets (MP):

Herr talman! Det är en blåsig, kylig vårdag i mars i år, och luften är frisk och klar. Vi skyndar oss in i värmen, förbi en lite äldre vit lastbil med flak som står parkerad utanför museets entré. Väl inne välkomnas vi av vackra blomsterarrangemang i stora, lite ovanligt utformade behållare. En vänlig guide tar emot oss. Snart får vi se den vita lastbilen igen, eller rättare sagt en modell av den, i en utställning om vad som hände här i staden Halabja en helt annan dag, i mars 1988, en solig, vacker vårdag. Lastbilens flak var fullt av människor. Bland dem en tioårig pojke, hans mamma och många andra släktingar. Men de kom inte långt, och för nästan alla blev det deras sista resa. Utställningen visar en kuslig scen av hur det såg ut i Halabja den här vårdagen, modeller av människor som dött när de försökt fly och rädda små barn och andra undan den skoningslösa tysta mördaren som inte gick att undkomma. Själva luften, den friska och klara luften, hade förgiftats av gas. Vi, min riksdagskollega Jabar Amin, förre riksdagsledamoten och EU-parlamentarikern Per Gahrton och jag, fortsätter förstummade genom utställningen. Vi ser bilder av fruktansvärt skadade, sönderfrätta, döende och döda människor, många av dem små barn. Vår guide berättar lågmält och sakligt om det obegripliga, och vi försöker begripa. Men det är omöjligt. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när vi går genom museet över giftgasattacken i Halabja och Anfal. Uppåt 6 000 människor, civilpersoner, barn, gamla, de som helt enkelt befann sig i sin hemstad Halabja, miste livet denna vackra vårdag eller efter en kortare eller längre tids lidande. Många av dem som överlevde blev skadade för livet, både fysiskt och psykiskt, så även deras barn. Giftgasattacken mot människorna i Halabja är det mest kända av brotten under Anfalkampanjen mot kurderna under Saddam Husseins regim. Men offren är långt fler, som flera talare, senast Jabar Amin, har sagt. Kanske uppemot 180 000 eller fler kurder miste faktiskt livet under Anfalkampanjen 1988, därtill alla anhöriga, alla skadade, alla fördrivna. Anfal var inget spontant illdåd. Det var en djävulskt uttänkt, noga planerad, systematiskt utförd kampanj för att utrota kurderna i de trakter i irakiska Kurdistan som Saddam Hussein kontrollerade. Anfalkampanjen var ett brott med iskallt uppsåt, sprunget ur en avgrundsdjup ondska bortom allt förstånd. Syftet var att utplåna kurderna i de områden regimen pekat ut som förbjudna. Det var ett folkmord, enligt de kriterier FN ställt upp, vilket konstaterats av flera internationella organisationer och irakisk nationell domstol. Vår guide på museet i Halabja i våras var tio år 1988. Det var han som var pojken på lastbilen. Han överlevde där han låg på flaket i många timmar med sin döda mamma och sina andra döda släktingar innan han räddades. Hur kan såren läka i en människa som har överlevt något så ofattbart fasansfullt? Hur kan såren läka i en stad, hur kan såren läka i ett folk som har utsatts för något sådant? När man har det svårt behöver man vänner, och som det kurdiska folkets vänner måste vi alla göra vad vi kan för att hjälpa till. Efter besöket i Halabja beslöt vi som var där därför att göra vad vi kunde. Vi skrev en riksdagsmotion tillsammans med flera andra gröna kolleger om att även Sveriges riksdag ska uttala att Anfal var ett folkmord. Det är ett viktigt ställningstagande för att hedra offren och visa solidaritet med de efterlevande och det kurdiska folket. Det är också väldigt viktigt att erkänna och fördöma folkmord, Anfal och andra, för att förebygga att det sker igen. Budskapet ska vara glasklart. Folkmord ska ingen komma undan med. Att erkänna Anfal som folkmord är därför viktigt inte bara för de direkt drabbade och för det kurdiska folket utan för oss alla. Det kan hända igen. Pojken på lastbilsflaket som nu arbetar som guide i museet i Halabja heter Omed. Det betyder hopp på svenska. Jag vill avsluta med att tala om hopp. Jag hoppas nämligen av hela mitt hjärta att Omed och de andra människorna som överlevde gasattacken i Halabja och andra områden, drabbade städer och byar i Kurdistan, kan gå vidare och trots allt de utstått leva goda liv framöver. Jag hoppas också att inget barn eller vuxen någonsin mer ska utsättas för ett lidande som det man utsattes för i Halabja och andra städer. Det är naivt, och det är väldigt långt dit. Men jag kan ändå inte låta bli att hoppas att alla bomber i världen ska oskadliggöras och användas på ett sätt så att de blir till glädje i stället. Blomkrukorna i museet i Halabja som man planterat blommor i var nämligen gamla bomber som var tömda på sprängämnen, stridsgas och annat. Det skulle jag vilja se i hela världen.

anf.174 Ismail Kamil (FP):

Herr talman! Under mars 2011 började ett folkligt och fredligt uppror med legitima krav på sociala, ekonomiska och politiska reformer i Syrien. Den syriska regimens svar har varit att försöka att med våld stoppa alla protester. Situationen förvärras för varje dag. Över 35 000 är döda. Enligt vissa uppgifter är omkring 60 000 försvunna, och fler än 100 000 är fängslade. Så sent som för en månad sedan antog EU nya rådsslutsatser om Syrien som på nytt uttryckte starka fördömanden av regimens våldshandlingar och tydliga krav på att Assad måste stiga åt sidan och bana vägen för en politisk transition. Sanktionerna mot Syrien förstärktes ytterligare i form av bland annat ett utökat vapenembargo. Jag delar helt utrikesministerns uppfattning när han uppmanade regimen i Syrien, i samband med FN:s generalförsamling 2012, att upphöra med att döda och skada sitt eget folk samt att respektera sina åtaganden som medlem i FN. Det eskalerande våldet i Syrien och den allvarliga humanitära situationen för den syriska befolkningen är mycket oroande. Jag beklagar att förhandlingsläget i FN är låst på grund av Rysslands och Kinas ställningstagande utifrån sina egna intressen. Det är ofattbart att de stöder en regim som anfaller sitt eget folk med stridsflyg, pansarfordon och tunga vapen samtidigt som mer än 2,5 miljoner människor är beroende av ett humanitärt stöd och omkring 400 000 personer har flytt striderna för att söka hjälp i Syriens grannländer. Det är bra att Sverige hittills under 2012 har bidragit med drygt 200 miljoner kronor i humanitärt stöd till Syrien och att det finns beredskap för ytterligare stöd, enligt biståndsministern. Situationen för kurderna och andra minoriteter i Turkiet präglas av förtryck. Det kurdiska folket utsätts för förtryck i ett försök från Turkiets sida att utplåna kurdernas kultur, språk och identitet. Herr talman! Den biokemiska attacken mot Halabja i mars 1988 var en del av den militära Anfalkampanjen som var ett folkmord på kurderna. Vi ska notera att den nationella domstolen i Irak har slagit fast termen folkmord som definition för Anfalkampanjen. Irakiska parlamentet har också betraktat det som folkmord. Fällande domar om brott mot mänskligheten för ansvariga kom 2007. Människorättsorganisationen Human Rights Watch gav ut flera rapporter om Anfalkampanjen där den betraktas som folkmord. Efter Saddam Husseins fall hittades mer information i irakiska arkiv om planeringen och genomförandet av Anfalkampanjen. Med stöd av det nämnda går det att fastställa att Anfalkampanjen är folkmord. Folkpartiet har inte tvekat. Anfalkampanjen är folkmord. Jag är glad över den positiva nyheten som vi haft i utrikesutskottet, till skillnad från vad Jabar Amin säger, att vi har betraktat det som folkmord.

anf.175 Abir Al-Sahlani (C):

Herr talman! Tack för att ni är kvar och lyssnar, och tack till er på läktaren som orkar sitta kvar den här sena timmen. Jag vill i dag tala om Irak. Irak är det land som jag betraktar som det där den arabiska våren startade, inte Tunisien. Det är inte för att jag har mina rötter i Irak. Redan 2004 höll Irak sitt första fria val. Ett parlament valdes på ett års basis för att skriva konstitutionen. Det var den enda uppgiften som parlamentet hade. I slutet av 2005 hade man en folkomröstning där 68 procent av befolkningen sade ja till den nya irakiska konstitutionen. Efter det har man hållit två parlamentsval, och två regeringar har intagit makten på ett demokratiskt sätt. Vi kan diskutera hur dessa partier kom till makten. Det gäller bland annat al-Malikis Dawapartiet. Men det är en annan fråga. Jag minns att det var så häftigt när den första irakiska regeringen kom på plats. Arabförbundet höll sitt möte, och Irak var för första gången representerat. Det var en kurdisk utrikesminister som satt i Arabförbundet och representerade Irak. Det hade aldrig hänt i Arabförbundets historia att en person som inte är etnisk arab var med och representerade ett land i Arabförbundet. Det var den signalen som det nya Irak sände. Irak är ett mångfaldens land. Irak är en mosaik av olika etniska grupper, olika språk, olika traditioner och olika religioner. Det är klart att Irak har väldigt många utmaningar. Från att det i genomsnitt smällde tio bilbomber om dagen bara i Bagdad och hundra människor i genomsnitt dog bara i Bagdad 2004-2007 har det i dag skett en minskning med 70 procent vad gäller våldet. Det är klart att det är en positiv utveckling. Men det finns fortfarande utmaningar. Det gäller bland annat de frusna relationerna mellan den federala staten i Kurdistan och den centrala makten i Bagdad. Det politiska ledarskapet i båda områdena har valt att positionera sig och i stället för att vara med varandra vara emot varandra. Det är en oerhört stor utmaning som har avstannat den politiska processen i Irak. Sverige hjälper på ett indirekt sätt även via sin ambassad på plats och sitt konsulat till för att få förbindelserna att bli lite varmare i stället för att vara frusna som de nu är. En annan utmaning är korruptionen som är oerhört utbredd i Irak. Den underminerar rättsstatens grunder och får människorna att inte känna att detta land är deras land. Det pågår dagliga kränkningar av mänskliga rättigheter bland annat genom dödsstraff men även tortyr vid förhör och icke respekt av de mänskliga rättigheterna. I augusti i år träffade jag Iraks minister för mänskliga rättigheter. Han bad om hjälp från Sverige och från omvärlden. Han sade: Stötta oss i vårt arbete! Vi har oerhört stora problem. Våra poliser kan inte det här. Vi behöver hjälp. Men ge oss också erkännande när vi gör rätt! Halabja är fortfarande ett öppet sår, herr talman, inte bara för kurderna utan för hela omvärlden. Det är en skamfläck för mänskligheten. Det är oerhört glädjande att utskottet har kommit överens om en gemensam skrivning vad gäller Halabja och dess betecknande som folkmord. Det finns också en skrivning i betänkandet där vi är överens om den federativa statusen för KRG, för regionen, för Kurdistan och för den relation som det har till centralmakten. Jag vill bara be om att vi läser igenom papperen på ett bättre sätt så att det inte blir några missförstånd, Jabar Amin.

anf.176 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Jag bytte några ord med utrikesutskottets experter och sekretariat bara för att klargöra det hela och så att det inte ska råda några som helst missförstånd. Jag hävdade i ett replikskifte alldeles nyss med Miljöpartiets Jabar Amin, herr talman, att stödet för Kurdistans federativa status i Irak är regeringens politik. Detta bekräftas också i betänkandet, precis som Centerpartiets Abir Al-Sahlani nämnde på slutet. Texten lyder som följer rörande Jabar Amins motion: Den irakiska regionen Kurdistan har egna institutioner och egen lagstiftning inom många områden, detta på grund av det självstyre som åtnjutits i enlighet med Iraks konstitution. Situationen för mänskliga rättigheter i Kurdistan fortsätter enligt UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Irak 2011 att förbättras även om utmaningar kvarstår. En separat regional handlingsplan för mänskliga rättigheter har tagits fram för regionen, men är inte formellt antagen ännu. När det gäller flyganfallen mot irakiska Kurdistan konstaterar utskottet att Sverige erkänner Iraks suveränitet och stöder kurdernas självstyre i norra Irak vars federala status är skyddad i Iraks konstitution. Det som Miljöpartiet här motionerar om är redan i dag regeringens politik, vilket utrikesutskottet här betonar. Egentligen borde vi därför alla vara överens. Min fråga till Miljöpartiet och även till Socialdemokraterna tidigare är: Vi kan väl låta bli att göra den kurdiska frågan till föremål för partipolitik, utan gemensamt försöka förbättra situationen för världens största folk utan ett eget land?

anf.177 Jabar Amin (MP):

Herr talman! Det som Fredrik Malm refererar till är en beskrivning av fakta som råder i Irak där Irak har antagit en konstitution där kurderna tillförsäkrades en federativ status 2005. Det som ligger på riksdagens bord är en motion om att aktivt stödja irakiska Kurdistans federativa status och inte hänvisa till konstitutionen. Det vet vi allihop; alla står bakom konstitutionen. Annars skulle det vara något konstigt. Jag ställde en fråga som du två gånger undvek att svara på, Fredrik Malm. Här ligger en motion om att aktivt stödja irakiska Kurdistans federativa status. Varför kan ni inte stödja den? Varför måste ni avslå den?

anf.178 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Nu blir jag något konfunderad. Jag gick upp i talarstolen för att konstatera att det som Miljöpartiet motionerar om är det som redan i dag är Sveriges politik, och att vi borde vara överens om detta. Vi borde kanske mer fokusera på vad vi konstruktivt kan göra för Kurdistan än på politisk pajkastning mellan partierna i den kurdiska frågan. Jag tror inte att någon vinner på att det blir politisk pajkastning i frågan. I betänkandet står mycket tydligt att Sverige stöder kurdernas självstyre i norra Irak. Vi gör detta aktivt på en rad olika sätt. Efter det att vi återöppnade vår ambassad i Bagdad finns förutsättningarna för att öppna ett konsulat i Erbil. Det har vi gjort. Vi försöker underlätta mer ekonomiskt utbyte mellan Sverige och Kurdistan genom att svenska företag kan åka till området. Vi försöker på olika sätt underlätta investeringar. Vi försöker på ett politiskt och kulturellt plan på olika sätt att underlätta detta. Här i riksdagen är både Jabar Amin och jag själv och även flera andra här inne involverade i det nätverk som vi har mellan Sverige och Kurdistan i Sveriges riksdag. Vi gör en rad olika saker för att stödja det kurdiska självstyret. Det Miljöpartiet vill med sin motion är redan i dag Sveriges officiella politik, vilket är positivt. Om jag var miljöpartist skulle jag säga: Gud vad bra att alla tycker som vi i Miljöpartiet tycker! Men i stället väljer Miljöpartiet att säga: Gud vad dåligt att alla andra tycker som vi tycker, så vi hävdar att de inte gör det! Den kurdiska frågan ska inte bli partipolitik i Sverige, utan vi ska gemensamt försöka förbättra för världens största folk utan ett eget land.

anf.179 Jabar Amin (MP):

Herr talman! Den kurdiska frågan har varit föremål för diskussioner här i Sveriges riksdag. För bara några år sedan, när ni satt i regering, avslog ni motionen om att betrakta Anfal som folkmord. Ni har inte stött den kurdiska frågan hela tiden, Fredrik Malm. Poängen med min och mina kollegers motion är att vi i Sveriges riksdag beslutar om att aktivt stödja den federativa statusen för irakiska Kurdistan. Det har inte funnits något sådant beslut i riksdagen. Det är poängen, om du inte har förstått riktigt. Det är detta jag ville komma till. Det ska inte vara en skrivning i en bisats som kansliet skriver, utan det är viktigt att skicka en signal. Den signalen hoppades jag att ni och övriga partier, som i mångt och mycket stöder irakiska Kurdistan, skulle vara med på. Jag är medveten om ert stöd, för du och jag och många kolleger sitter med i nätverket för Kurdistan, och vi gör vad vi kan för Kurdistans folk i alla delar av Kurdistan. Men det finns fortfarande vissa saker som vi skulle kunna göra för att skicka en tydligare signal, speciellt i en tid som nu då centralregeringen i Irak skickar pansarvagnar och militär mot Kurdistan. Jag var ute efter att vi i en sådan tid kunde deklarera detta i ett beslut i riksdagen. Det är det som ni inte stödde.

anf.180 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Nu går Jabar Amin tillbaka i tiden till omröstningen om Anfal förra gången. Faktum är att vi inte hade något landsmötes- eller kongressbeslut i Folkpartiet då på att erkänna Anfalkampanjen. Det hade däremot Socialdemokraterna. Socialdemokraterna kritiserade tidigare i debatten mig och Folkpartiet för att göra för lite för Anfalkampanjen. Men det var Socialdemokraterna som då röstade emot ett erkännande av Anfalkampanjen. Jag vill ändå påpeka att jag tycker att det är viktigt att vi har perspektiven klara för oss i debatten. Det var inte vårt parti, Jabar Amin, utan det var ditt parti som gick ute i demonstrationstågen under banderollerna med texten USA ut ur Irak! Det blir märkligt om man några år senare hävdar att man är den mest stridbara kraften för det federala självstyret i norra Irak. Det hänger intimt sammantvinnat med att Saddam Hussein försvann från makten i Irak. Herr talman! Jag och Folkpartiet har inte på något sätt i denna debatt försökt göra partipolitik av den kurdiska frågan. Det är verkligen precis tvärtemot. Vi försöker engagera oss jättemycket inom Alliansen för att den kurdiska frågan ska bli starkare inom borgerligheten. Vi försöker på olika sätt att bygga broar, vilket också har visat sig genom den enighet som nu finns i utrikesutskottet om att erkänna Anfalkampanjen som folkmord. Där har också Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i utrikesutskottet varit otroligt konstruktiva. Vi ska vara glada för att denna enighet finns i den kurdiska frågan. Vi ska välkomna detta och inte partipolitisera den kurdiska frågan. Jag tror inte någon vinner på det i det långa loppet.

Onsdagen den 28 november 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
			Votering efter debattens slut i KU9, dock tidigast kl.16.00

________________________________________________________

Nr		Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
9	Trafikutskottets betänkande TU4
	Några körkortsfrågor
		____	____
		0.00	0.00

10	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU4
	Utsläppsrätter och geologisk lagring av koldioxid
		____	____
		0.00	0.00

11	Miljö- och jordbruksutskottets utlåtande MJU7
	Kunskap i havsfrågor 2020
		____	____
		0.00	0.00

12	Civilutskottets betänkande CU1
	Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik
	1	Veronica Palm (S)	8
	2	Jan Lindholm (MP)	12
	3	Carina Herrstedt (SD)	8
	4	Amineh Kakabaveh (V)	12
	5	Oskar Öholm (M)	8
	6	Nina Lundström (FP)	12
	7	Ola Johansson (C)	10
	8	Otto von Arnold (KD)	10
	9	Statsrådet Stefan Attefall (KD)	12
	10	Katarina Köhler (S)	4
	11	Marianne Berg (V)	10
	12	Jessika Vilhelmsson (M)	6
	13	Rickard Nordin (C)	6
	14	Lars Eriksson (S)	4
			____	____
			2.02	2.02

13	Finansutskottets betänkande FiU15
	Kommunala resultatutjämningsreserver
	1	Jacob Johnson (V)	8
	2	Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)	4
	3	Per Bolund (MP)	6
	4	Emil Källström (C)	6
	5	Anders Sellström (KD)	6
			____	____
			0.30	2.32

14	Justitieutskottets betänkande JuU4
	Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater
	1	Pia Hallström (M)	4
			____	____
			0.04	2.36

15	Justitieutskottets betänkande JuU5
	Samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet
	1	Margareta Larsson (SD)	8
	2	Arhe Hamednaca (S)	6
	3	Maria Ferm (MP)	6
	4	Johan Linander (C)	6
	5	Anton Abele (M)	5
	6	Johan Pehrson (FP)	5
	7	Lena Olsson (V)	5
	8	Caroline Szyber (KD)	5
			____	____
			0.46	3.22

16	Justitieutskottets betänkande JuU7
	Polisens tillgång till signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet
	1	Maria Ferm (MP)	8
	2	Richard Jomshof (SD)	6
	3	Jens Holm (V)	12
	4	Morgan Johansson (S)	10
	5	Ewa Thalén Finné (M)	8
	6	Johan Pehrson (FP)	8
	7	Johan Linander (C)	8
	8	Caroline Szyber (KD)	8
	9	Mathias Sundin (FP)	8
			____	____
			1.16	4.38

17	Konstitutionsutskottets betänkande KU9
	Reglering av riksdagens nämnder
	1	Ann-Britt Åsebol (M)	6
			____	____
			0.06	4.44

18	Utrikesutskottets betänkande UU8
	Mellanöstern och Nordafrika
	1	Urban Ahlin (S)	12
	2	Ulrik Nilsson (M)	12
	3	Valter Mutt (MP)	10
	4	Fredrik Malm (FP)	14
	5	Kerstin Lundgren (C)	12
	6	Julia Kronlid (SD)	12
	7	Hans Linde (V)	12
	8	Désirée Pethrus (KD)	12
	9	Carina Hägg (S)	8
	10	Peter Rådberg (MP)	6
	11	Robert Halef (KD)	8
	12	Jabar Amin (MP)	12
	13	Annika Lillemets (MP)	6
			____	____
			2.16	7.00

Totalt anmäld tid

7 tim. 0 min.

_____________________________

2012/13:32

Onsdagen den 28 november 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
			Votering efter debattens slut i KU9, dock tidigast kl. 16.00

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet torsdagen den 22 november

	Meddelande om aktuell debatt om blockad av Gaza
2	Måndagen den 3 december kl. 11.30

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	Proposition
3	2012/13:36 Snabbare betalningar	CU
	Motioner
	med anledning av prop. 2012/13:41 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)
4	2012/13:U6 av Hans Linde m.fl. (V)	UU
5	2012/13:U7 av Julia Kronlid och Mikael Jansson (SD)	UU
	med anledning av prop. 2012/13:46 Låneram för SAS AB
6	2012/13:N10 av Jonas Eriksson m.fl. (MP)	NU
	EU-dokument
7	KOM(2012) 697 Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om tillfälliga undantag från Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 18 januari 2013	MJU

	Ärende för avgörande efter debattens slut i KU9, dock tidigast kl. 16.00	Reservationer
	Tidigare slutdebatterat
	Arbetsmarknadsutskottets betänkande
8	2012/13:AU5 Lag om uthyrning av arbetstagare m.m.	13 res. (S,M,FP,C,SD,V,KD)

	Ärenden för debatt och avgörande
	Trafikutskottets betänkande
9	2012/13:TU4 Några körkortsfrågor Utskottet föreslår att ärendet får avgöras efter endast en bordläggning
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande & utlåtande
10	2012/13:MJU4 Utsläppsrätter och geologisk lagring av koldioxid
11	2012/13:MJU7 Kunskap i havsfrågor 2020
	Civilutskottets betänkande
12	2012/13:CU1 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik	23 res. (S,MP,SD,V)
	Finansutskottets betänkande
13	2012/13:FiU15 Kommunala resultatutjämningsreserver	1 res. (V)
	Justitieutskottets betänkanden
14	2012/13:JuU4 Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater
15	2012/13:JuU5 Samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet	1 res. (SD)
16	2012/13:JuU7 Polisens tillgång till signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet	4 res. (MP,SD,V)
	Konstitutionsutskottets betänkande
17	2012/13:KU9 Reglering av riksdagens nämnder
	Utrikesutskottets betänkande
18	2012/13:UU8 Mellanöstern och Nordafrika	27 res. (S,M,MP,FP,C,SD,V, KD)

______________________________