anf.54 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Det är inte alltid lätt som ledamot att vara klar över hur fort olika debatter går och när man ska vara i kammaren. Vi får ta lärdom av näringsutskottets snabba debatteknik även i utrikesutskottet, tror jag. Vi är några stycken som kommer springandes från Försvarsberedningen. Det är möjligt att det kommer några borgerliga ledamöter också, för just nu ser jag bara oppositionen tillsammans med Sverigedemokraterna i kammaren.
Det vi behandlar i dag är ett säkerhetspolitiskt betänkande som är ett motionsbetänkande som har samlat upp ett antal motioner som har kommit in under allmänna motionstiden och under andra propositioner som har lagts fram och som utskottet nu behandlar.
Jag hade gärna sett att det hade funnits några borgerliga ledamöter i salen när vi debatterar det här, för jag hade en konkret fråga. Nu vandrar Hans Wallmark, som är ordförande i utrikesutskottet för tillfället, in.
Det är så att vi socialdemokrater har ett antal reservationer i den här texten. En handlar om att vi menar att det är väsentligt att påtala att Sverige är militärt alliansfritt. Vi har under en lång, lång tid utvecklat den svenska säkerhetspolitiken, från neutralitetspolitik under det kalla kriget till den militära alliansfrihet som vi har i dag, genom ett fördjupat samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitik i Europeiska unionen men också med ett utvidgat arbete i det nordiska samarbetet.
Inom alla dessa områden har det upprättats olika klausuler och förklaringar, i EU till exempel solidaritetsklausulen och i det nordiska samarbetet solidaritetsförklaringen. Men alla dessa klausuler och förklaringar, som betyder att vi ska försöka att gemensamt ställa upp för varandra om en katastrof inträffar, har den lilla brasklappen att detta inte ska ändra ländernas säkerhetspolitiska hållning eller att de ska vara i samklang med den säkerhetspolitiska hållning som länderna har.
Därmed blir vi socialdemokrater lite frustrerade när vi ser regeringen i utrikesdeklaration efter utrikesdeklaration skriva att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, för det gör den ju, om vi med det menar att Sverige fortsatt är militärt alliansfritt. Men när utskottet sedan behandlar frågan och vi socialdemokrater vill att vi beskriver den säkerhetspolitiska linjen säger den borgerliga majoriteten nej till det. De vill inte nämna den militära alliansfriheten.
Därför har jag en fråga riktad till de borgerliga ledamöterna, och det är en viktig fråga för oss socialdemokrater. Vi är nämligen av den åsikten att säkerhetspolitiska vägval ska göras i ett väldigt brett samförstånd i Sveriges riksdag där vi är överens om steg efter steg. Det har vi gjort hela tiden så här långt, men jag börjar bli lite frustrerad över att se att ni verkar skapa en bild av att vi inte längre är militärt alliansfria.
När vi uttalar att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast måste vi få ett klart besked från er: Betyder det att vi är militärt alliansfria, eller menar ni någonting annat med den texten? Den enkla frågan till Hans Wallmark, Désirée Pethrus och Ismail Kamil är: Betyder orden "den säkerhetspolitiska linjen ligger fast" att Sverige är militärt alliansfritt eller har ni en annan uppfattning?
Jag ber er att tänka efter väldigt noga innan ni svarar på den frågan, för jag tror att det kommer att ha betydelse för hur samarbetet kommer att utvecklas i fortsättningen. Jag är grymt besviken över att den borgerliga majoriteten inte kunde tänka sig att i detta betänkande skriva in att Sverige är militärt alliansfritt. Jag tycker att det är obegripligt, om jag ska vara helt ärlig.
Ett annat avsnitt handlar om de internationella fredsbevarande operationer vi deltar i. Vi socialdemokrater har under flera år sagt att det är dags att Sverige också deltar i FN:s fredsbevarande operationer. Som ni känner till deltog vi under kalla kriget i en oerhört stor andel operationer som var mandaterade av Förenta nationerna och genomförda av Förenta nationerna. Efter kalla kriget öppnades det en möjlighet för Förenta nationerna att mandatera insatser men ge uppdraget åt Europeiska unionen, Nato eller Afrikanska unionen. Det är inget fel i detta. Vi socialdemokrater tycker att det är utmärkt att ha en ordning där regionala säkerhetsorganisationer tar ett ansvar för att genomföra det som Förenta nationernas säkerhetsråd beslutar om.
Det är inte så att Sverige är med i för många Nato- eller EU-insatser, men det är för få FN-insatser. Sverige har aldrig haft så få svenska soldater ute i FN-tjänst som nu. Vi socialdemokrater betonar i vår reservation att det inte är rimligt. Vi vill ha en bättre balans mellan de olika organisationerna. Självklart kan det inträffa en kris i ett område i morgon som vi inte känner till. Förenta nationerna känner att de inte klarar av att hantera krisen utan ger uppdraget åt EU eller Afrikanska unionen. Då ska vi naturligtvis ställa upp även om det är en Nato- eller EU-insats. Det råder inget tvivel om det.
Men Sveriges regering och riksdag måste ändå ha en inriktning. Vad skulle vi vilja stödja nästa gång? Sanningen är den att Förenta nationerna gång efter annan har frågat Sverige om vi vill delta med trupp på Haiti. Svaret har varit nej. Vill vi ersätta det danska kompaniet i Libanon? Svaret har varit nej. Vill vi bidra med ingenjörstrupper till Sydsudan för att där bygga upp helikopterplattor och så vidare för att göra det möjligt för humanitär hjälp att nå invånarna i Sydsudan? Svaret har varit nej.
När vi i oppositionen har debatterat med den borgerliga regeringen har de skakat på huvudet och sagt att de aldrig har sagt nej till någonting. Sanningen är den att det inte går till på det sättet. Det handlar om att FN ringer och frågar Sverige: Om FN frågar Sverige om att åka till Sydsudan skulle Sverige säga ja eller nej då? Då svarar regeringen att frågan inte ska skickas till dem därför att de kommer att säga nej. Därmed har det aldrig kommit en formell förfrågan. Det är så det i praktiken går till.
Nu är inte vi ledamöter dumma. Vi vet att det går till så. Vi har våra kontakter i FN-systemet också. Vi vet att frågorna har ställts.
Vi socialdemokrater har en reservation i frågan. Vi anser att arbetet måste inriktas så att nästa insats faktiskt leds och genomförs av Förenta nationerna.
Jag ställer frågan till ledamöter från alla politiska partierna, särskilt i Centerpartiet och Kristdemokraterna som i många andra sammanhang påtalar hur viktigt det är att engagera sig i Förenta nationerna: Varför tyckte inte utskottets majoritet att det var lämpligt att betona och understryka vikten av att Sverige är engagerat i Förenta nationerna och därmed kan bidra i de FN-operationer vi blir tillfrågade om?
Jag har några frågor till den borgerliga gruppen. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vad betyder det? Betyder det att Sverige ska fortsätta att vara militärt alliansfritt? Ja eller nej? Tänk efter ordentligt när ni svarar på frågorna.
Vidare undrar jag varför ni inte kan tänka er att stödja en reservation av oss socialdemokrater och andra där vi säger att vi faktiskt behöver delta i fler FN-ledda insatser. Det handlar om att vi ska använda alla de verktyg som finns till förfogande. Jag är förvånad.
Man kan inte lämna en debatt om säkerhetspolitik utan att ha en diskussion om vad som de facto har diskuterats den senaste tiden, nämligen den totala splittringen i den borgerliga regeringen om viktiga frågor, om säkerhetspolitik, om försvaret, om synen på Ryssland. Vi från Socialdemokraterna ställer frågorna till er. Vi fick inte svar i utrikesdebatten av utrikesminister Carl Bildt, men det kanske finns någon ledamot här som vågar svara på frågorna. Frågorna var bland annat om Sveriges försvar är ett särintresse.
Vi socialdemokrater menar att det är viktigt att se försvaret som ett nationellt intresse. En av de grundläggande uppgifterna för ett lands regering är att se till att sköta försvaret. Vi har sett på område efter område den snabba förändringen från värnpliktsförsvar till yrkesförsvar. Det är ett materielberg som har hopat sig framför försvarsledningen. Det har varit inte fullt finansierade inköp av nya JAS. Då är det inte underligt att se en försvarsledning som helt utmattad försöker klara de arbetsuppgifter som regeringen har lagt på Försvarsmakten. Försvarsmakten gör allt man kan men regeringen tar inte ansvar för fattade beslut utan hänvisar till att försvaret är ett särintresse; försvaret har inget med oss att göra utan är ett särintresse som vilket annat intresse som helst.
Det här rymmer en annan intressant fråga när vi diskuterar säkerhetspolitik, nämligen om det svenska försvaret i en budgetprövning kan behandlas som vilken myndighet som helst. Borde man inte i stället titta på hur det militära hotet ser ut, vilka resurser det svenska försvaret behöver och vad man ska förbereda sig för och därifrån bygga ett svenskt försvar och se vad det kostar. Är inte det egentligen den rimliga hållningen? Jo, det tycker vi socialdemokrater. Det är inte så att försvaret ska vara en budgetpost som kan behandlas som vilket särintresse som helst utan det ska utgå från en analys av hur situationen ser ut.
Då kommer vi till nästa fråga. Med den ryska militära ökningen i materiel och resurser, utgör då Ryssland ett militärt hot mot Sverige? Vi har hört en representant från Folkpartiet, det vill säga vice statsministern och partiledaren, tala om att det är dags att sätta upp Patriotmissiler på Gotland. Då är frågan till alla de borgerliga partierna: Anser ni att Ryssland är ett militärt hot mot Sverige?
Låt mig förklara hur vi socialdemokrater ser på saken. För att vara ett hot mot Sverige måste ett land ha intention och förmåga. Det räcker inte med att ha förmågan. Om man inte har en intention att angripa någon annan blir det inget krig. Har man intentionen att angripa någon men inga resurser blir det heller inget krig. De två sakerna behövs, nämligen intention och förmåga.
Låt oss titta på intentionen. Är det någon i kammaren som på fullt allvar kan säga att Ryssland i dag har intentionen att anfalla Sverige? Mitt svar är nej. Jag tror att Ryssland inte har en sådan intention. Jag tror inte att Ryssland kommer att ha en sådan intention inom den närmaste framtiden - under en framtid som jag kan överblicka. Jag tycker dessutom att ryssarna vore fullständigt korkade om de hade en sådan intention eftersom deras problem i stället finns i söder och öster. Vore jag en rysk försvarsplanerare hade jag inte fokuserat på hur jag kan attackera ett land som är medlem i Europeiska unionen. Jag skulle mer fundera på situationen i Kaukasien.
Hur är det med förmågan? Det är klart att Ryssland har en förmåga att attackera Sverige. Om Ryssland satte in alla sina resurser skulle nog svenska försvaret ha svårt att stå emot. Så är det naturligtvis. Sannolikheten att Ryssland skulle samla alla sina resurser mot oss är liten.
Sanningen är den att Ryssland har ingen intention att anfalla Sverige, och förmågan att anfalla Sverige är otroligt liten. Ryssland av i dag är inte Sovjetunionen.
Anser då vi socialdemokrater att det finns inget att oroa sig över och att allt är fantastiskt bra? Nej, självklart inte. Ryssland gör nu en förmågeutveckling. Ryssland satsar fler miljarder än tidigare efter kalla kriget på att bygga upp sin försvarsförmåga. Det ska vi naturligtvis ha ögonen på. Vi ska naturligtvis följa utvecklingen för att se vilka konsekvenser det så småningom kan få för svenska försvaret. Det betyder inte att Ryssland automatiskt blir ett hot, men det betyder att det svenska försvaret naturligtvis måste studera vad den ryska förmågeutvecklingen innebär och vad vi behöver för att matcha en sådan. Så är det naturligtvis.
Kan vi se en situation där intentionen förändras, att Ryssland helt plötsligt får för sig att attackera ett land i Europeiska unionen? Jag anser att vi ska följa den demokratiska utvecklingen i Ryssland. Vi ser att den går åt fel håll. Ryssland blir mer och mer auktoritärt och styrs mer och mer från Kreml. Det blir svårare och svårare för oppositionen. Det i sig är naturligtvis ett oroande tecken. Om det går över styr i den politiska processen i Ryssland kommer vi naturligtvis i en framtid att se hur nya ledare stiger fram som har en helt annan dagordning än dagens och som då har intentionen, eller dumheten, att göra något som vi i dag inte räknar med att de ska göra.
Det handlar om intention och förmåga. Ryssland har i dag egentligen inget av dem. Men vi måste bevaka den politiska utvecklingen, och vi måste bevaka förmågeutvecklingen. Det kommer naturligtvis att få effekter på hur vi utvecklar vårt svenska försvar.
Är Ryssland ett militärt hot eller ej? Ge ett svar i debatten. Det handlar om säkerhetspolitik.
Jag har alltså ställt följande frågor: Innebär den säkerhetspolitiska linjen att vi är militärt alliansfria - ja eller nej? Varför kan ni inte ställa upp på att ha en inriktning att vi mer ska delta i fredsbevarande operationer som är ledda och mandaterade av Förenta nationerna? Är svenska försvaret ett särintresse? Är Ryssland ett militärt hot?
anf.55 Valter Mutt (MP):
Herr talman! Tidigare försvarsberedningar har konstaterat att ett militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt under överskådlig tid. I den europeiska säkerhetsstrategin från år 2003 angavs att en storskalig aggression mot någon medlemsstat inte var trolig. Den snart 70-åriga fredsperiod som Västeuropa upplevt sedan andra världskrigets slut är den längsta någonsin i vår del av världen, och de 204 år av fred som Sverige åtnjutit har få motsvarigheter någonstans i världen.
Det kan vara bra att hålla detta i minnet när braskande kvällstidningsrubriker ropar ut att vårt försvar bara förmår hålla den lede fi stången en enda vecka, något som förmodligen i och för sig stämmer om man tänker sig ett scenario där en stormakt av någon outgrundlig anledning satsar hela sin kraft på att betvinga Sverige och att omvärlden samtidigt förblir totalt passiv. På samma sätt skulle vår försvarsförmåga antagligen snabbt kunna slås ut av ett massivt meteoritregn.
När man lämnar tankelekarnas fascinerande men osannolika låtsasvärldar och kliver ut i verkligheten är det helt andra hotbilder som tornar upp sig. Försvarsberedningens rapport från 2007 konstaterar att de globala miljöutmaningarna och klimatförändringarna utgör de allvarligaste hoten mot människornas säkerhet och fundamentala livsvillkor i vår tid. Jag tycker att det är positivt att vi i detta betänkande lyckats nå betydande samsyn kring att ett utvidgat säkerhetsbegrepp, som även väger in icke-militära hotbilder, bör utgöra grunden för Sveriges säkerhet. Och det är glädjande att ett enigt utskott ställer sig bakom ambitionen att etablera ett europeiskt fredsinstitut för att utveckla EU:s förmåga att förebygga och lösa konflikter genom medling och dialog.
Herr talman! Vi i Miljöpartiet vill emellertid ta längre och snabbare steg i riktning mot ett totalförsvar där de klassiska militära delarna krymper och gökungar som JAS helt avvecklas. Givet vad klimatklockan är slagen och att, som Försvarsberedningen konstaterade, klimatförändringarna utgör vår tids största säkerhetshot är det hög tid att en stor del av de enorma belopp som i Sverige och i världen alltjämt satsas på militärt försvar omdirigeras till klimatinvesteringar. Bara i min hemstad, Göteborg, beräknas stigande havsnivåer under kommande årtionden kräva 10 miljarder kronor i investeringar i ny infrastruktur. För att gå från den lokala till den globala nivån bör vi erinra oss att de rika länderna på FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 lovade att de från och med 2020 årligen skulle bistå utvecklingsländerna med 100 miljarder dollar i nya friska pengar för klimatinvesteringar. Utan en omfattande global nedrustning är det svårt att se hur belopp i den storleksordningen skulle kunna frigöras. Nu när antalet krig i världen, såväl mellan som inom länder, sjunker vore det naturligt att även de globala rustningsutgifterna började sjunka. Att så ändå inte sker beror av allt att döma mer på framgångsrik lobbyverksamhet från det militärindustriella komplexet än på faktiska försvarsbehov.
Herr talman! Det pågår en kampanj från delar av borgerligheten, såväl publicister som politiker, om att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Vi i Miljöpartiet avvisar detta bestämt och värdesätter högt fortsatt svensk alliansfrihet och noterar till vår glädje att enligt SOM-institutet ställer sig bara 19 procent av väljarna positiva till ett svenskt Natomedlemskap. I en värld dominerad av stormakter, motsättningar och misstroende har små alliansfria länder som inte hotar någon en viktig roll att spela som medlare och brobyggare. Att utmåla en USA-ledd krigsallians från förra seklets förra hälft som något nytt och spännande är rätt patetiskt och åskådliggör den fantasiinfarkt som lamslår stora delar av dagens svenska borgerlighet. Ett Natomedlemskap skulle kunna öppna upp för stationering av amerikanska kärnvapen på vårt territorium, något som blivit fallet i Belgien, Nederländerna, Italien, Tyskland och Turkiet, och detta trots att dessa länder inte producerar egna kärnvapen. Denna beredskap att ta emot amerikanska kärnvapen kallas nukleärt kompanjonskap, nuclear sharing, och strider mot icke-spridningsavtalet, som Sverige signerat.
Amerikanska kärnvapen innanför våra gränser ökar naturligtvis risken för att vi i en framtid blir utsatta för kärnvapenattacker. Rimligen skulle även risken för terrorattacker öka om vi blir del av en USA-ledd militärallians. Låt oss komma ihåg att man i stora delar av omvärlden inte gör någon tydlig boskillnad mellan USA och Nato, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att Nato under sina drygt 60 år alltid haft amerikanska generaler som överbefälhavare och att Pentagons inflytande över alliansens förehavanden är massivt.
I det här sammanhanget förtjänar det att påpekas att USA emellanåt agerar på och ibland över folkrättens heldragna linjer. Jag tänker här på företeelser som Guantánamo och tortyr av fångar eller hur obemannade drönare skördar ett växande antal civila offer. En färsk undersökning från Pakistan visar att CIA:s drönare under de senaste tio åren där dödat 3 468 personer varav 893 civila, av vilka 176 var barn. USA bedriver här en sorts krig utan krigsförklaring, och sammaledes gäller i Jemen och Somalia. Enligt New York Times beklagade sig nyligen USA:s ambassadör i Pakistan, Cameron Munter, över att han inte informerats om att hans huvudsakliga uppgift i landet skulle gå ut på att döda folk.
I september 2011 dödar drönare i Jemen två amerikanska medborgare som uppges vara terrorister, och två veckor senare dödas även den 16-årige sonen till en av dem som dödades i den första attacken. Det var något som fick den republikanske senatorn Rand Paul att i USA:s kongress uttrycka sin djupa olust över att presidenten ges rätt att döda amerikanska medborgare, inklusive omyndiga personer.
Varje tisdag förelägger CIA presidenten, om vi får tro den ansedda brittiska tidningen The Guardian, en så kallad kill list där han ombeds kryssa för personer som ska dödas under arbetsveckan. Hela denna skymningsvärld skulle självfallet Sverige genom ett Natomedlemskap komma betydligt närmare. Jag har svårt att förstå varför vi skulle utsätta svenska officerare, som jag har stor respekt för, för något så förnedrande. Det är utomordentligt att FN nu tillsatt en utredning under ledning av den brittiske juristen Ben Emmerson för att utröna på vilken folkrättslig grund, om alls någon, USA bedriver sitt drönarkrig.
Herr talman! I stället för att backa in i framtiden borde vi nu ta till vara alla de nya möjligheter för fred och mellanfolkligt samarbete som globaliseringen för med sig och som dagens kommunikationsteknik öppnar nya vägar för. Det är dags att EU äntligen förverkligar EU-parlamentets gamla krav på att upprätta en civil fredskår. Det är på tiden att vi politiker tar till oss fredsforskningens rön. Här i Stockholm har vi det världsledande fredsforskningsinstitutet Sipri i vars styrelse Göran Lennmarker, tidigare moderat ordförande i utrikesutskottet, utövar ett inspirerande ledarskap.
Låt oss komma ihåg att internationellt samarbete inte bara försiggår på nationell och övernationell nivå utan även, och i växande grad, på diverse understatliga nivåer, där folkrörelser och medborgargrupper utbyter information och där kommuner upprättar partnerskap med kommuner i andra världsdelar. Sedan 2004 finns en världskommunal federation - en sorts Förenta kommunerna - med högkvarter i Barcelona - och 2008 anordnades den första världskommunala fredskonferensen i Haag i Holland. Detta framväxande globala civilsamhälle agerar i hög grad självständigt men ställer också krav på nationella och övernationella parlament att upprätta lagar och regleringar som exempelvis stänger skatteparadis och tvingar de stora multinationella företagen att uppföra sig som ansvarsfulla medborgare och ta hänsyn till såväl arbetsmiljön som miljön och betala skatt i de länder där deras vinster skapas.
Jag stödjer självfallet, herr talman, Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 7 och 13.
anf.56 Julia Kronlid (SD):
Herr talman! Vi sverigedemokrater ställer oss i dag bakom samtliga våra reservationer samt vårt särskilda yttrande, men vi väljer att yrka bifall bara till våra reservationer nr 5, 8 och 12.
Vi debatterar som sagt i dag säkerhetspolitik utifrån ett betänkande som dels behandlar motioner i ämnet, dels berör frågan om säkerhetspolitik i ljuset av den ekonomiska krisen i Europa.
När vi debatterar svensk säkerhetspolitik kan jag inte låta bli att kommentera den senaste tidens försvarspolitiska debatt i medierna, som varit både spännande och lite skrämmande att följa på många sätt. Överbefälhavare Sverker Göranssons uttalande om att Sverige bara kan stå emot ett angrepp i en vecka på en plats har startat en välbehövlig debatt om svensk försvarsförmåga som Sverigedemokraterna länge efterfrågat. Att vår statsminister senare skulle bemöta debatten med ett uttalande om att svenskt försvar är ett särintresse är högst anmärkningsvärt och har väckt starka förståeliga reaktioner.
Samtidigt som jag välkomnar att fler partier än Sverigedemokraterna nu har börjat tala om behovet av höjda försvarsanslag kan jag inte annat än skönja ett ganska stort mått av dubbelmoral och bara ett spel för gallerierna när det råkar vara läge i opinionen för att tala om stärkt försvar.
När Sverigedemokraterna i debatter i riksdagen talat om behovet av att stärka svenskt försvar har vi från våra politiska motståndare bara blivit bemötta med kritik med bland annat argumentet att vi i dag står inför andra nya hot som inte kan bemötas med militära medel. Inget annat parti har de senaste åren kommit med konkreta förslag om höjda försvarsanslag, utan i stället har man röstat för en försvarsbudget som innebär en allvarlig underfinansiering av vårt svenska försvar. Som det ser ut i dag är försvaret underfinansierat med ca 30 miljarder och kan inte ens uppnå de mål som nuvarande regering satt upp.
Vi är det enda parti som på allvar vill värna Sveriges försvar och också skjuter till resurser för det. Sverigedemokraterna lägger ca 20 miljarder mer på försvaret än regeringen i fyraårsbudgeten. Svensk säkerhetspolitik och svenskt försvar är en av statens kärnuppgifter, och det duger helt enkelt inte att den högste representanten för Sveriges regering kallar försvaret för ett särintresse. Det faktum att enskilda regeringsföreträdare sedan kommer med ofinansierade utspel ändrar inte på detta faktum.
Herr talman! Det aktuella betänkandet tar upp att dagens hot och utmaningar som sagt inte enbart kan bemötas med militära medel. Sverigedemokraterna instämmer i att de hot som Sverige potentiellt står inför inte kan isoleras till rent militära och kan behöva bemötas på andra sätt. Vi anser det dock beklagligt att regeringen gång på gång använder argumentationen om nya hotbilder som en ursäkt för att nedrusta Sveriges militära försvar i stället för att bredda vårt försvar. På samma sätt som militära medel inte kan skydda cybersäkerheten kan inte globala regler för cybernätverk skydda oss mot ett eventuellt militärt angrepp.
Nu står vi inte inför ett militärt hot i dagsläget men situationen kan snabbt förändras, och vi kan inte blunda för de långtgående ryska upprustningsplanerna.
Precis som Nato angav vid sitt senaste toppmöte i Chicago vad gäller alliansens viktigaste uppgift menar Sverigedemokraterna att den svenska Försvarsmaktens främsta uppgift är att skydda och försvara Sveriges territorium och befolkning mot en attack och fungera som en garant för vår suveränitet.
Vi kan även instämma i att det är viktigt att försvara folkrätten och i de fall det är befogat delta i internationella insatser för att bidra till fred och stabilitet och skydda människor. Vi menar vidare att internationella insatser måste ha ett tydligt mål och syfte samt vara sanktionerade av FN och ha rimliga utsikter till framgång. Ett deltagande bara för deltagandets egen skull anser vi inte vara rimligt. Om Sverige ska bidra till sådana insatser anser vi att det ska finnas tillräckligt med resurser, så det inte sker på bekostnad av vårt försvar av Sverige.
Herr talman! Låt mig även tala om vikten av Sveriges alliansfrihet och Nato.
Med tanke på hur vårt försvar ser ut i dag kan man fråga sig om det har varit en medveten strategi från regeringens sida att göra vårt svenska försvar så svagt att svenskarna till slut ska känna att det inte finns något annat val än att gå med i Nato. Sverigedemokraterna ser positivt på ett samarbete med Nato och har inget emot det partnerskapsavtal som finns. Men då vi vill värna Sveriges neutralitet och alliansfrihet motsäger vi oss ett fullt medlemskap i Nato.
Socialdemokraterna, som också bär ett ansvar för den utveckling som varit till där vi står i dag vad gäller svensk försvarsförmåga, hävdar också att de vill värna vår alliansfrihet och ställer sig kritiska till ett medlemskap i Nato. Socialdemokraternas motivering till detta är bland annat att de litar på EU:s diplomatiska förmåga och Lissabonfördragets solidaritetsförklaring. Solidaritetsförklaringen i EU innebär dock att vi är skyldiga att ge stöd om ett annat EU-land skulle bli angripet, och vi förväntar oss detsamma om Sverige skulle bli angripet.
Vi anser det motsägelsefullt att tala om vikten av alliansfrihet om man inte samtidigt talar om riskerna med vad en full implementering av solidaritetsförklaringen kan innebära för Sverige och dess alliansfrihet.
Självklart ska vi bistå vårt närområde i händelse av kris och katastrof, men vi måste fundera på vad solidaritetsförklaringen innebär i praktiken. Om till exempel Turkiet blir medlem i EU och hamnar i konflikt med Iran och Irak, är det då Sveriges skyldighet att bidra med militära medel? Som det ser ut i dag är det ganska oklart vad implementeringen av solidaritetsförklaringen ska innebära. Vi måste kunna diskutera vad den innebär för Sveriges alliansfrihet.
Både i utskottets betänkande och i Socialdemokraternas reservation framhålls att EU kan möta de nya hoten med handel, bistånd och diplomati. Jag instämmer i att dessa verktyg är en viktig del i säkerhetspolitiken för att verka förebyggande för fred och stabilitet. Samarbete med andra stater och organisationer för att bemöta gränsöverskridande hot som terrorism och organiserad brottslighet är också nödvändigt. Vi anser dock inte att detta kan ersätta behovet av ett väl utbyggt svenskt försvar. Att inför svenska folket hävda att de kan känna sig trygga för att EU exempelvis kan bemöta Rysslands upprustning med handel, bistånd och diplomati anser jag inte vara trovärdigt.
I det aktuella betänkandet hävdas också att Sveriges närområde numera utgörs av EU:s yttre gränser inbegripet grannskapsområdena, vilket gör att Centralasien och öknar i Sahara ska betraktas som Sveriges nuvarande grannländer. Sverigedemokraterna, som är positivt inställda till ett nordiskt försvarssamarbete, anser att vårt viktigaste närområde fortfarande består av våra geografiska grannländer främst i Norden och Baltikum. Vi anser att den solidaritetsförklaring som finns mellan de nordiska länderna snarare behöver stärkas och konkretiseras.
Utskottet framhåller i betänkandet att den ekonomiska krisens effekter på länders försvarsekonomier ska användas som utgångspunkt för ett fördjupat försvarssamarbete i Europa. Även Sverigedemokraterna inser naturligtvis att det är väldigt positivt med vissa mellanstatliga försvarsmaterielsamarbeten. Vi anser dock att ett ökat försvarsmaterielsamarbete inte ska användas som en ursäkt för att nedrusta vårt eget försvar eller som en början till ett gemensamt EU-försvar. Sverigedemokraterna förespråkar i stället ett förstärkt svenskt försvar. Ett gemensamt EU-försvar skulle innebära ett uppgivande av den nationella självbestämmanderätten och vår alliansfrihet, vilket vi anser vara oacceptabelt och inget som är förankrat hos den svenska befolkningen - med tanke på hur kritisk Sveriges befolkning är till ett Natomedlemskap.
Herr talman! Betänkandet tar även upp EU:s roll som global aktör. Vi stöder tanken på ett gott samarbete i Europa och anser att det är en förutsättning för fred och stabilitet. Vi instämmer också i vikten av att EU står upp för rättsstatens principer, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi ser dock inte detta som likställt med att EU alltmer måste gå mot att bli en överstatlig union. Vi ser snarare att det EU som i dag växer fram motverkar fredliga relationer i Europa samt att styrningen av EU har ett stort demokratiskt underskott.
Vad gäller EU:s gemensamma utrikespolitik kan vi se ett mervärde i att ha en global plattform för att möta globala problem. Så länge vi kan ha ett Europasamarbete i utrikespolitiken som bygger på samsyn och respekt för länders olika utrikespolitiska intressen ser vi inget problem med detta.
Det vi däremot ställer oss kritiska till är Europeiska utrikestjänsten och att Sveriges utrikespolitik i så stor grad ska bli påverkad av EU:s utrikespolitik att man till och med säger att EU:s utrikespolitik är vår utrikespolitik.
Då det inte verkar finnas utrymme för konsensus inom alla områden av utrikespolitiken vare sig mellan medlemsstaterna eller inom kommissionen menar vi att det finns det all anledning att hålla fast vid en samordnad utrikespolitik i de frågor där det finns samsyn i stället för att med organisatoriska medel försöka ge en bild av en enhetlighet som inte finns.
Fru talman! Utskottet har som sagt även behandlat frågan om säkerhetspolitik i ljuset av den ekonomiska krisen. EU har försökt bemöta krisen med hårdare ekonomisk styrning, åtstramningspaket och stabilitetsmekanismer. EU:s åtgärder har mötts av reaktioner i form av demonstrationer mot åtstramningspaket och mot åtagandet att betala stora summor pengar till länder som misskött sin ekonomi. Dessa reaktioner måste tas på allvar i stället för att bemötas med mer styrning och överstatlighet.
Vi kan konstatera att krisen har ställt frågor om EU:s framtid och dess utveckling på sin spets. Å ena sidan förespråkade kommissionens ordförande José Manuel Barroso i september att EU:s länder på sikt bör gå mot en federation av stater för att komma till rätta med underliggande brister i samarbetet.
Å andra sidan, och i motsatt riktning, höll den brittiske premiärministern David Cameron ett uppmärksammat tal den 23 januari om Storbritanniens relation till EU och om EU:s framtid. Cameron argumenterade för ett nytt fördrag för samtliga EU-länder eller, om det inte skulle vara möjligt, en omförhandlad och ny överenskommelse, med den inre marknaden som grund, mellan enbart EU och Storbritannien.
Cameron talade även om att det finns en växande frustration bland medborgare i EU:s medlemsländer över att beslut tas längre och längre från dem. Han påtalade att vi är olika nationer med olika viljor, och vi kan inte och ska inte låtsas något annat. Han sade att ett flexibelt, frivilligt samarbete binder länder starkare samman än något som är påtvingat från en central makt. Jag håller med om detta.
Sverigedemokraterna välkomnar en konstruktiv debatt om utvecklingen inom EU och om EU:s framtid. Vi anser att även Sverige tydligt borde deklarera att vi vill omförhandla vårt EU-medlemskap, och vi anser att svenskarna borde få tycka till om EU-medlemskapet i en folkomröstning.
anf.57 Urban Ahlin (S):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till alla socialdemokratiska reservationer, vilket jag glömde när jag höll mitt anförande.
Jag kan lugna Julia Kronlid med att Socialdemokraterna inte alls menar att diplomati, bistånd, handelspolitik och internationellt samarbete ska ersätta det svenska försvaret. Vi tror dock inte att det svenska försvaret är allenarådande och det enda som behövs för att hantera kriser och konflikter i världen.
Vi tror att många av de hot, kriser och katastrofer som riskerar att uppkomma hanteras bäst med andra resurser än militära, det vill säga med bistånd, med öppenhet för flyktingar, med fungerande utvecklingssamarbete, genom större samarbete mellan länder, genom ett gott samarbete inom europeiska unionen, genom att bistå så att andra länder blir medlemmar av Europeiska unionen och genom att kämpa mot diskriminering och annat.
Det Julia Kronlid säger om att vi bedriver den politiken för att på den vägen ersätta det svenska försvaret är alltså inte sant. Vi vill ha kvar det svenska försvaret som en försäkring som vi betalar en premie till för att vi den dag vädret blir sämre och risken för ett militärt anfall mot Sverige uppstår ska ha ett fungerande försvar.
Under tiden är det dock viktigt att se på de andra hot som finns, och då är det militära försvaret inte det allra bästa verktyget att använda.
anf.58 Julia Kronlid (SD):
Fru talman! Det är bra att Socialdemokraterna säger att det inte ska ersätta vårt svenska försvar, men i praktiken har det skett. Varför röstade Socialdemokraterna annars för en försvarsbudget som innebär att vi vid ett militärt angrepp bara kan försvara Sverige i en vecka på en plats?
Socialdemokraterna har inget förslag på utökade försvarsanslag och ett starkare försvar. Om Urban Ahlins argumentation ska vara rimlig måste ni på allvar visa att ni vill stärka vårt svenska försvar.
Vad anser Socialdemokraterna och Urban Ahlin om en full implementering av EU:s solidaritetsförklaring? Det finns ett kryphål som gör att vi inte måste bistå med militära medel, men det går mot den riktningen. Det finns ett stort politiskt tryck att bistå vid konflikter. Om ni så gärna vill värna Sveriges alliansfrihet, hur ser ni då på denna utveckling inom EU? Är ni kritiska eller positiva till den?
anf.59 Urban Ahlin (S):
Fru talman! Redan Anna Lindh sade på Folk och Försvar för mer än tio år sedan att det är svårt att se att Sverige skulle förklara sig neutralt om ett annat land i Europeiska unionen angreps militärt av en annan makt. Hon hade rätt då, och vi har rätt nu när vi säger att det inom Europeiska unionen är viktigt att vi samarbetar, utarbetar relationer med varandra och visar solidaritet. Detta är uttryckt i solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget där vi säger att vi är beredda att bistå med hjälp om landet så önskar men att vi själva bestämmer hur den hjälpen ska se ut.
Solidaritetsklausulen har utvecklats till en solidaritetsförklaring för att också inbegripa Norge och Island, vilket jag tror att Sverigedemokraterna också tycker är högst rimligt. Natolandet Norge ska med sina försvarsgarantier garantera stöd till Turkiet, och Sverige ska inom EU hjälpa Grekland vid en katastrof. Självklart ska vi då också hjälpa Norge, och därför har vi denna solidaritetsförklaring.
Det är en bra utveckling där länderna går djupare och djupare in i ett gemensamt internationellt samarbete.
Detta är Sverigedemokraterna emot. Ni vill gå i den andra riktningen och åternationalisera. Det är därför du talar om att Cameron är så bra; han vill ju gå den andra vägen och åternationalisera.
Det är fel väg framåt. Vi behöver mer internationellt samarbete, och då kommer frågor om att vi ömsesidigt ska lita på och stötta varandra när det uppstår kriser och katastrofer.
Vad gäller försvarets storlek menar vi att den budget vi har lagt motsvarar den resurs vi behöver lägga på det svenska försvaret i dagsläget, för vi ser inget militärt hot mot Sverige. För att ett militärt hot ska uppstå måste det finnas en annan makt med intention och förmåga att anfalla Sverige, och det finns ingen sådan makt i dag.
anf.60 Julia Kronlid (SD):
Fru talman! Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Urban Ahlin är nöjd med dagens försvar och att det räcker att vi kan försvara Sverige i en vecka om hotbilden skulle förändras.
Vad gäller solidaritetsförklaringen är det viktigt att visa solidaritet med vårt närområde, men en utveckling mot ett fullskaligt gemensamt EU-försvar där vi har skyldighet att ingripa militärt om ett annat land angrips bör vi vara vaksamma mot. Sverige måste få bedöma från fall till fall vad som är rimligt. När EU utvidgas kan ganska komplicerade konflikter uppstå, till exempel i Turkiet eller öststaterna.
Vi bör därför reflektera över detta och ställa oss kritiska så att vi inte går åt det hållet.
Ja, vi är positiva till ett nordiskt försvarssamarbete. Vi har aldrig sagt något annat. Det är givet att vi ska ställa upp för varandra. EU är dock större och bredare, och här bör Sverige få göra sin egen bedömning av vilken förmåga vi har och på vilket sätt vi vill bidra.
anf.61 Hans Linde (V):
Fru talman! Både Urban Ahlin och Valter Mutt har i sina anföranden lyft upp intressanta områden och intressanta frågor. Jag ser fram mot att längre fram i debatten från de borgerliga företrädarna få höra svaren på de frågor som har ställts.
För mig som vänsterpartist är frågor om säkerhetspolitik ganska enkla. Svensk militär alliansfrihet har tjänat vårt land och vår omvärld väl och har möjlighet att tjäna vår omvärld väl under lång tid framöver.
Den militära alliansfriheten har bidragit till att generation efter generation i det här landet har kunnat leva i fred och undvika krigets helvete. Den militära alliansfriheten har gett vårt land ett utrikespolitiskt handlingsutrymme som har gjort att Sverige har kunnat spela en viktig roll i arbetet för fred och nedrustning när den politiska viljan har funnits.
När vi tittar på hur det ser ut i världen i dag är det uppenbart att det råder akut brist på länder som är militärt alliansfria och står upp för fred, nedrustning och mänskliga rättigheter oavsett när, var och med vilka motiv de kränks eller inskränks. Sverige skulle kunna vara ett sådant land, men den militära alliansfriheten är en förutsättning för att vi ska kunna vara den rösten i världen. För mig som vänsterpartist är det självklart att vår militära alliansfrihet är en av våra viktigaste och största utrikespolitiska tillgångar. Därför ser vi försvaret av den svenska militära alliansfriheten som en av de absolut viktigaste politiska frågorna.
Jag ser med oro på hur den svenska militära alliansfriheten steg för steg under ganska lång tid har tömts på sitt innehåll och hur förtroendet för den svenska militära alliansfriheten har undergrävts.
År 2008 sade en majoritet i denna kammare ja till EU:s Lissabonfördrag där man uttryckligen slår fast att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar.
Bara några månader innan riksdagen fattade beslutet att ställa sig bakom Lissabonfördraget och dessa skrivningar hade den borgerliga regeringen valt att uppgradera den svenska representationen vid Natohögkvarteret i Bryssel till en egen ambassad. Om vi tittar ut över världen kan vi konstatera att vi i modern tid aldrig har haft så få svenska soldater i FN-insatser som just nu. Samtidigt har vi aldrig haft så många svenska soldater som har deltagit i internationella insatser med Natoemblem på sina uniformer.
Fru talman! Vi ska vara ärliga och säga att ingenstans märks urholkningen av den svenska militära alliansfriheten så tydligt som i Norrlands inland. Under de senaste åren har vi gång på gång sett hur den borgerliga regeringen har upplåtit svenskt territorium i norra Sverige för att Nato ska kunna genomföra militära övningar på vårt territorium. År 2009 genomfördes den största flygövningen i Sveriges historia med bas i Luleå. Det var en övning som helt leddes av Nato där både USA och Turkiet fick delta. På flygbasen i Vidsel i Norrland har USA:s flygvapen getts tillstånd att träna bombflygning vid flera tillfällen.
Hur länge kommer det att dröja innan den här typen av militära övningar tillsammans med Nato och under Natos ledning sprider sig till andra delar av Sverige? Vi ser redan i dag hur Försvarsmakten i stora delar av Sverige trycker på för att man ska öppna svenskt territorium för internationella militära övningar. I Göteborg, som jag kommer från, vill man öppna den södra skärgården för internationella militära övningar bland annat tillsammans med Nato.
Natos ledning och deras hejaklack i svensk debatt och i den svenska riksdagen försöker sälja in militäralliansen Nato med argumentet att det är en freds- och frihetsallians. Låt mig ställa några enkla frågor.
Fråga irakierna som har levt i mer än ett decennium med våldet i sin vardag under det USA-ledda anfallskriget om Nato har gett dem frihet.
Fråga de många oppositionspolitiker som just nu sitter fängslade i Natolandet Turkiet om Nato har gett dem deras mänskliga rättigheter.
Fråga befolkningen i den afghanska byn Baraki Barak som USA:s flygvapen bombade mitt i natten den 6 juni förra året och dödade 18 civila om Nato har gett dem fred.
Fru talman! Den tid då vi som är vänner av den militära alliansfriheten kunde tala om att försvara den militära alliansfriheten är snart förbi. Nu handlar det i större utsträckning om att vi behöver återupprätta den militära alliansfrihetens trovärdighet. Det krävs att vårt territorium, vårt luftrum och vårt territorialvatten, inte upplåts för framtida och ytterligare Natoledda militärövningar. Det krävs att Sverige som enskilt land tackar nej till att delta i EU:s stridstrupper och Natos snabbinsatsstyrka, och det krävs att vi avvecklar vår ambassad vid Natohögkvarteret i Bryssel. Det krävs framför allt att vi får en svensk regering som har modet att föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik.
Det bästa sättet att skapa säkerhet är att förebygga militära konflikter. Det krävs breda och ofta civila insatser där man bekämpar fattigdom och hunger och ger unga män och kvinnor framtidstro genom utbildning och arbetstillfällen. Det krävs att man stärker respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är många gånger det bästa sättet att skapa säkerhet.
Centralt i ett konfliktförebyggande arbete måste vara att vi runt om på jordklotet begränsar handeln med vapen. I stället har vi det senaste decenniet sett en mycket kraftig militär upprustning runt om på jordklotet. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri har de hundra största vapentillverkarna på jorden ökat sin försäljning av vapen med 51 procent sedan 2002. Sverige har i högsta grad bidragit till denna utveckling. Bara det senaste decenniet har den svenska vapenexporten mer än fyrdubblats.
Om vi ska lyckas med att förstärka det förebyggande arbetet och förebygga väpnade konflikter krävs det ett mycket kraftfullt svar på de omfattande klimatförändringar som vi redan i dag ser på olika delar av jordklotet. För ett par år sedan gjorde Sida en omfattande studie där man konstaterade att 46 länder riskerade att drabbas av väpnade konflikter på grund av klimatförändringarna. Att förebygga väpnade konflikter är kostsamt och komplicerat, men att inte förebygga konflikter utan hantera dem när de har uppstått är mycket mer kostsamt.
Den utveckling som vi har sett i Mali i Västafrika de senaste månaderna visar på vikten av konfliktförebyggande arbete. Det visar också att konflikter inte kan hanteras, lösas eller förklaras med ensidiga militära förklaringsmodeller. Mali är ett av världens fattigaste länder med en regering som under lång tid inte har haft vare sig den politiska viljan eller förmågan att se till hela befolkningens bästa. Mali är ett av de länder som redan har drabbats hårt av klimatförändringarna. Det är ett av de länder som Sida redan för flera år sedan pekade ut som ett land där riskerna var stora för framtida konflikter kopplade till klimatförändringarna. Det är inte så konstigt. I Mali slår klimatförändringarna mot befolkningen och konkurrensen om mat och odlingsbar mark ökar.
I Mali har det saknats förutsättningar att förhindra att militanta grupper har kunnat etablera sig och att vapen har kunnat strömma in i landet efter Muammar Gaddafis fall i Libyen. Konflikterna i Mali och andra väpnade konflikter understryker att om vi ska kunna förebygga konflikter och bygga fred och säkerhet behöver vi ett breddat säkerhetsbegrepp där vi inte tittar på de militära delarna.
Fru talman! För mig är det viktigt att lyfta upp något som hittills har saknats i debatten och som tyvärr alltför ofta saknas när vi diskuterar säkerhetspolitik, nämligen den del av jordens befolkning som är kvinnor. Krig och konflikter är inte könsneutrala. Krig och konflikter drabbar män och kvinnor på olika sätt och i olika grad. Så är det i varje väpnad konflikt.
De senaste åren har jag haft möjlighet att besöka Liberia i Västafrika vid två tillfällen. Det är ett land som i dag tar mödosamma steg mot fred och försoning efter ett av vår tids grymmaste inbördeskrig. Under inbördeskriget i Liberia var det sexualiserade våldet, våldet mot kvinnor, våldtäkterna och stympningen en bärande del av de stridande parternas krigföring. Det var ett massförstörelsevapen som användes i kriget och konflikten.
När jag har träffat kvinnor i Liberia och pratat med dem ifrågasätter de om deras land verkligen är ett postkonfliktland som vi ofta beskriver det som i Västeuropa. Vi anser att Liberia i dag är ett land i fred eftersom männen har slutat skjuta på varandra, men männens våld mot kvinnorna - det sexualiserade våldet - har på inget sätt avtagit. Det fortsätter.
Vid samtal med kvinnor i Liberia, som har drabbats så hårt av våld och krig, är det så uppenbart att vi när vi talar om krig, säkerhet och fred - dessa generella beskrivningar - alldeles för ofta utgår från mäns verklighet och från mäns erfarenheter. Kvinnors erfarenheter osynliggörs, och kvinnor betraktas som särintressen.
Jag tror att det är viktigt att vi ser att var tredje kvinna runt om på jordklotet utsätts för våld i hemmet, på jobbet eller i samhället. Långt fler kvinnor runt om på detta jordklot lever med rädslan för våld. Det är en rädsla som begränsar kvinnors möjligheter att delta i samhället och att röra sig i sitt eget samhälle, i sin egen by eller i sin egen stad. Detta är ett våld som finns i varje land, i varje kultur och i varje samhällsgrupp.
Detta är kanske vår absolut största säkerhetspolitiska utmaning. Ska vi lyckas möta denna säkerhetspolitiska utmaning som mäns våld mot kvinnor utgör måste vi göra två saker. För det första måste vi synliggöra hur våld och konflikter drabbar män och kvinnor på olika sätt. För det andra måste vi se att kvinnor runt om på detta jordklot inte bara är offer utan att kvinnor i högsta grad själva är aktörer som försöker skapa fred och säkerhet. I vårt arbete med att förebygga konflikter och hantera konflikter måste vi inkludera kvinnor i alla lägen.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 3.
anf.62 Hans Wallmark (M):
Fru talman! När vi i utskottet för några dagar sedan skulle begära talartid fick jag viss kritik från socialdemokraten Urban Ahlin för att jag begärde 14 minuter. Han sade: Hur kan du tala så länge? Själv klockades han in på 14:05, och då hade han begärt bara 10 minuters talartid.
Jag tror inte att skillnaden är så stor mellan Socialdemokraterna och alliansregeringen på flera bärande områden. Däremot är det intressant att Urban Ahlin vill söka konflikten. Det kan man fundera en del på. Kan det vara så enkelt att det är kongressfrossa?
Fru talman! Enligt World Development Report från 2011 lever cirka en och en halv miljard människor i sviktande stater i situationer av våld och förtryck. Det motsvarar nästan var femte människa på vår planet - tre gånger EU, fem gånger USA eller motsvarande 170 gånger Sverige. Det är en nästan ofattbar siffra. Men likväl är detta verklighet.
En sådan vardag har i någon mening även präglat Europa under lång tid. Fram till freden 1945 och undertecknandet av Romfördraget 1958 hade Europa mer ofta än sällan varit skådeplats för väpnade krig och konflikter. Därför var det lika unikt som välbehövligt när Europas stormakter efter andra världskrigets slut insåg det meningslösa i framtida krig sinsemellan. Därmed lades grunden för bildandet av FN, Nato och EU som tillsammans och på olika sätt har bidragit till den kanske längsta sammanhängande fredstiden i Europa.
Europas samarbete och avsteg från väpnad konflikt som problemlösning har inneburit fred efter århundraden av krig, frihet för nästan hela Öst- och Centraleuropa och ekonomisk tillväxt för hela regionen. Mycket av detta låg säkert till grund för att EU tilldelades Nobels fredspris 2012.
Fru talman! Sverige är en av världens äldsta fortfarande fungerande demokratier. Trots politiska olikheter har vi en lång och stolt tradition av breda överenskommelser att se tillbaka på. Vårt system är förhållandevis stabilt, förutsägbart och förankrat hos medborgarna. Vi tar mycket av detta för givet.
Låt oss tänka på att mindre än en timme bort från Stockholm, och än kortare från Skåne, ligger Vitryssland som är Europas sista diktatur. Demokrati och frihet är därför inte självklara utan måste alltid försvaras. Därför är det relevant att ta ett samlat grepp om försvars-, säkerhets- och utrikespolitiken.
Sverige har inte varit i krig eller väpnad konflikt på nära 200 år, vilket torde vara världsrekord i fred. Det är någonting för oss svenskar att vara stolta över och framhäva i internationella sammanhang.
I år 2013 befinner vi oss mitt emellan två viktiga jubileer - i alla fall viktiga för oss som är historieintresserade - nämligen freden i Örebro 1812 och freden i Kiel 1814.
Två världskrig och det kalla kriget har utkämpats vid vår dörr. Vårt närområde är ingalunda förskonat från krig eller konflikt. Vårt geografiska läge och vår politiska hemvist har genom tur och skicklighet förskonat oss från krigets fasor. Men trots detta, eller kanske just på grund av detta, har vi en lång och stolt tradition av internationell solidaritet och deltagande i olika aktioner.
Dagens internationella samfund omfattar mer än FN. Svensk samverkan med andra aktörer som Nato och EU är därför en naturlig utveckling av vår internationella solidaritet.
Terrorism, sjöröveri, väpnade konflikter, naturkatastrofer och liknande hot mot och störningar av mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och världshandel har inneburit svenskt deltagande.
Svensk trupp och personal har aktivt deltagit i operationer inom ramen för Nordic Battlegroup, NBG, i Adenviken, i Afghanistan och i Libyen.
I sammanhanget kan nämnas att sedan 2003 har EU inlett ca 30 civila och militära krishanteringsinsatser, varav hälften fortfarande pågår.
FN saknar egna resurser för fredsbevarande och humanitära insatser. Trots detta motsätter sig Vänsterpartiet svenskt deltagande i Natoledda insatser av principiella skäl. Och Socialdemokraterna vill att nästa utlandsuppdrag ska ske under specifikt FN-kommando. Men om din grannes hus brinner frågar du inte efter märket på vattenslangen.
Vår egen, den nordiska och EU:s solidaritetsklausul värnas, och vi kommer inte att vara passiva om katastrof eller angrepp drabbar ett EU-land eller ett nordiskt land.
En sak som allt oftare har slagit mig är den starka kontrasten mellan kloka socialdemokrater i andra länder och socialdemokrater hemma i Sverige. På många områden dras liknande slutsatser, och på många områden används en snarlik retorik. Men det finns ett stort undantag. I fråga om Nato är det för somliga socialdemokrater lika självklart och naturligt som det är något som möts av intuitivt avståndstagande från svenska socialdemokrater.
Självfallet finns det historiska händelser som kan förklara åtskilligt. Danmark och Norge ockuperades under andra världskriget. Estland, Lettland och Litauen våldfördes å sin sida av Röda armén och Sovjetstaten.
Samtidigt har mycket hänt. Efter Berlinmurens fall 1989 var det möjligt för Sverige att staka ut en ny kurs som fullbordades i och med EU-medlemskapet.
Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer vårt land inte att förhålla sig passivt om katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sveriges säkerhet byggs solidariskt med andra.
I ljuset av detta finns det anledning att välkomna en ärlig och mer fri debatt.
Medan socialdemokrater i Danmark och Norge unisont sjunger Natos lov är reaktionen i Sverige surmulen tystnad.
Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. Detta konstaterande, fru talman, Urban Ahlin och alla andra socialdemokrater, görs med den största respekt.
För mig som moderat är det självklart att tre grundläggande villkor ska vara uppfyllda för en eventuell svensk Natoanslutning.
För det första handlar det om folklig uppslutning. Då återstår en hel del med återkommande mätningar som indikerar ett Natostöd på runt 30 procent i Sverige.
För det andra handlar det om parlamentarisk uppslutning. Jag kan konstatera att endast Moderaterna och Folkpartiet genom beslut har uttalat sig till förmån för medlemskap.
För det tredje handlar det om koordinering med Finland. Även i vårt östra grannland finns det tydliga skillnader mellan dem som är för och dem som är emot. Två statliga utredningar har inte i någon större utsträckning flyttat fram positionerna i Helsingfors. Finland kunde inte ens samla sig bakom beslut om deltagande i Libyen.
Urban Ahlin har ställt frågor om den militära alliansfriheten. Jag konstaterar att utrikesutskottet 2008/09 skrev följande: Sverige är militärt alliansfritt. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd. Det är Sverige självt som definierar den närmare innebörden av den militära alliansfriheten.
I den utrikespolitiska deklarationen avgiven av regeringen här i riksdagen 2010 sägs det: Regeringen har tidigare presenterat och förankrat Sveriges säkerhetspolitik i riksdagen. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast.
I den utrikespolitiska deklarationen 2011 sägs det: Regeringen har tidigare presenterat och förankrat Sveriges säkerhetspolitik i riksdagen. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast.
I den utrikespolitiska deklarationen 2012 sägs det: Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast.
Däremot har jag hört en del röster här under dagen som har talat utifrån termen "militär alliansfrihet". Den betyder ärligt talat väldigt olika saker. Jag har till exempel noterat att Vänsterpartiet säger att man i en militär alliansfrihet är tveksam till eller emot Lissabonfördraget. Enligt Vänsterpartiets motion innebär militär alliansfrihet att man är emot Partnerskap för fred. Hur ställer sig Socialdemokraterna till detta? Man är emot Natoövningar, vilket det också hänvisades till från talarstolen. Hur ställer sig Socialdemokraterna till detta?
Läser man vidare i den vänsterpartistiska motionen ser man att partiet vill avveckla Sveriges ambassad vid Natodelegationen i Bryssel. Hur ställer sig Socialdemokraterna till detta? Vänsterpartiet menar också att Europeiska unionen leder en militär upprustning som Sverige är med och bidrar till. Hur definierar man det?
Jag har sett att Sverigedemokraternas definition av militär alliansfrihet är att det är motsägelsefullt till EU, enligt Julia Kronlid. Man tycker att det kräver mer pengar. Jag kan då konstatera att Socialdemokraternas och de rödgröna partiernas linje när vi hade valet 2010 var mindre pengar till försvaret. Vi hade att möta ett önskemål om minus 2 miljarder i försvaret i samband med valet 2010. Den sverigedemokratiska definitionen av militär alliansfrihet är att vi ska hålla oss hemma och inte befinna oss utomlands.
Avslutningsvis har Miljöpartiet från talarstolen definierat militär alliansfrihet. Det innebär bland annat att man beskriver JAS Gripen som gökunge. Är det en socialdemokratisk hållning? Man beskriver också Natosamarbetet som en USA-ledd krigsallians.
Fru talman! Militär alliansfrihet kan uppenbarligen definieras på väldigt många olika sätt beroende på om man är socialdemokrat, sverigedemokrat, vänsterpartist eller miljöpartist. För egen del tycker jag att det är klokt att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Jag tror inte att skillnaden är så dramatiskt stor mellan Socialdemokraterna och alliansregeringen.
Fru talman! Ryssland är en viktig global och regional aktör som samverkar med både EU och Nato. Dess integration med den internationella ekonomin har stor säkerhetspolitisk betydelse för Östersjöregionen och för övriga Europa. Men det finns också anledning att vara bekymrad över utvecklingen i Ryssland, inte minst för de ryska medborgarnas del. Ryssland uppvisar betydande brister vad gäller rättsstat, bekämpning av korruption och främjandet av uppbyggnaden av ett starkt civilt samhälle. Det senaste är det absurda åtalet mot en död man, Sergej Magnitskij. Som advokat engagerade han sig mot de företagsplundringar som inte skedde med myndigheternas goda minne utan just
genom
dessa myndigheter.
Urban Ahlin har gett en beskrivning av läget i förhållandet mellan Sverige och Ryssland. Jag delar i allt väsentligt Urban Ahlins beskrivning av Ryssland. Han borde egentligen inte ens berätta det han berättar från talarstolen till sådana som mig. I stället finns det ledande socialdemokrater som närapå tycks abonnera på radio- och tv-tid för att beskriva en annan Rysslandsbild än den Urban Ahlin beskrev. Min fråga till Socialdemokraterna är alltså: Vilken Rysslandsbild är det som gäller - den man torgför via radio och tv eller den Urban Ahlin på ett väldigt moderat sätt, om uttrycket tillåts, framför från riksdagens talarstol?
Fru talman! Det ligger i sakens natur att många av våra skyddsinsatser blir internationella till sin natur. Jag vill i samband med detta framhålla försvaret av universella normer och värden som demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, jämställdhet, mänsklig värdighet och utveckling. Därför måste människorättsfrågor bli en integrerad del av säkerhetspolitiken, något som är särskilt viktigt avseende internationell krishantering och förebyggande insatser.
Här spelar FN:s resolutioner 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn och väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter stor roll. Därför välkomnar jag att vårt säkerhetspolitiska fokus har flyttats från att primärt handla om territoriellt försvar till att sätta människors säkerhet i främsta rummet.
Jag har talat om världen ur ett säkerhets- och försvarspolitiskt perspektiv. Jag har betonat Sveriges roll på den internationella arenan som en aktiv, solidarisk och engagerad aktör för främjandet av fred, frihandel och demokratispridning. Jag har även talat om att Sveriges huvudsakliga arena för detta utgörs av internationella samarbeten tillsammans med FN, EU och Nato.
Vår förmåga att agera enskilt och/eller med likasinnade påverkas givetvis av våra ekonomiska förutsättningar och omständigheter. Världen av i dag är annorlunda jämfört med gårdagens. Globaliseringen och det ömsesidiga sammanflätandet av ekonomier, kulturer och samhällen har lett till stora förändringar. Visst har länders militära makt och förmåga fortfarande stor påverkan, men samtidigt har globaliseringen höjt tröskeln för militär våldsanvändning liksom minskat toleransen för mänskliga förluster.
Mot denna bakgrund blir ekonomisk styrka och framgång alltmer centralt för globalt politiskt inflytande. Trots de nuvarande problemen är och förblir EU en stor framgång. EU är det mest ambitiösa och framgångsrika frivilliga och fördjupade samarbetet mellan olika länder i historien. EU är världens största integrerade ekonomi. EU är världens största bidragsgivare, och EU är världens största mottagare och givare av utländska investeringar. EU omfattar 500 miljoner människor och en fjärdedel av världens ekonomi.
Sverige har i allt väsentligt ett starkt säkerhetspolitiskt intresse av en starkare europeisk integration. Europeiska unionen är mer än inre marknad, mellanstatligt samarbete och geografisk närhet. EU är i grunden en union av värderingar.
Fru talman! Historien visar att det tyvärr är en bister sanning att ett fredsavtal ingalunda innebär en garanti för fred. Konfliktdrabbade länder har tyvärr en tendens att ofta återfalla i stridigheter. Världssamfundet måste därför bli bättre på att bidra till en säkrad fred.
En viktig bakomliggande orsak är förekomsten av fattigdom och undermålig demokratisk utveckling. Fattigdomsbekämpning och demokratispridning utgör därför den överordnade målsättningen för de svenska fredsbevarande insatserna. Sverige agerar kraftfullt för att stärka synergierna mellan de civila och militära insatserna, liksom för att identifiera områden där rättsväsendet kan bidra till stärkt civilkrishantering. Denna inställning stöds i allt väsentligt av den europeiska säkerhetsstrategin från 2003. Där framhålls att det inte kommer att finnas någon hållbar fred utan utrotning av fattigdomen.
För mig är därför utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik verktyg i samma låda. För att kunna uppnå detta syfte måste Sverige vara en aktiv part på de arenor där vi har bäst möjlighet att göra vår röst hörd. Därför utgör Nato det främsta forumet för fortsatt transatlantisk dialog kring säkerhetspolitik. Därför ligger det i svenskt intresse med fortsatt deltagande i Natoledda insatser under FN-mandat. Notabel är den rödgröna splittringen.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag understryka att krig och konflikt utgör de enskilt största hindren för utveckling och fattigdomsbekämpning. De fortsatta fredsinsatserna måste genomsyras av insikten om att säkerhet, utveckling och respekt för mänskliga fri- och rättigheter och demokratiska principer är nära sammanflätade med ömsesidig förstärkning. Detta är själva grunden och förutsättningen för att demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, en fungerande rättstat och allmänt välstånd ska kunna uppnås.
Utan fred, ingen säkerhet.
Utan demokrati, ingen utveckling.
Med dessa avslutande ord, fru talman, vill jag yrka avslag på motionerna och bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet.
anf.63 Urban Ahlin (S):
Fru talman! Hans Wallmark gör patetiska försök att skapa en splittringsbild på den rödgröna sidan. Jag ställde några frågor till dig, Hans Wallmark. Tycker du att det svenska försvaret är ett särintresse? Det är vad din statsminister tycker, men det är vad andra borgerliga företrädare
inte
tycker. Ska vi sätta upp patriotmissiler på Gotland? Det är vad en del folkpartistiska företrädare, det vill säga vice statsministern, tycker - men det tycker inte statsministern.
Jag menar att detta är ett försök att lägga ut dimridåer för att få debatten att handla om någonting helt annat. Det är den borgerliga regeringen som har ansvaret för att sköta den grundläggande uppgiften, det vill säga det svenska försvaret. Statsministern och vice statsministern har olika uppfattningar om synen på Ryssland, behovet av patriotmissiler och hur man ska se på det svenska försvaret. Tydligare kan inte splittringen vara.
Sedan: You didn't pass the test. Jag ställde en enkel fråga till dig, och det var: Om den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, betyder det då att Sverige är militärt alliansfritt? Jag vill ha ett jasvar eller ett nejsvar på denna fråga. När vi har behandlat detta i utskottet har vi nämligen eftersträvat precis det Hans Wallmark ville, det vill säga att vi ska ha breda överenskommelser om säkerhets- och försvarspolitik. Jag har bidragit i alla dessa sedan mitten av 1990-talet, och då har vi kommit överens om förflyttningar i EU, i det nordiska samarbetet och i vår relation till Nato. Så har det varit.
Detta har gjorts i total enighet, precis som du sade. Du läste upp utrikesutskottets betänkande när vi bestämde oss för att vi skulle ställa upp på solidaritetsklausuler och solidaritetsförklaringar. Det utgick dock från den militära alliansfriheten. Du läste precis upp det själv. Frågan är naturligtvis: När du nu blev ordförande i utskottet och vi socialdemokrater föreslår att det precis på samma sätt som tidigare ska stå att vi är militärt alliansfria - vad var skälet till att du tog bort det?
Är det ett försök att skapa breda överenskommelser och ett samarbete över blockgränserna i de här viktiga frågorna? Nej, det är det inte. Det är bara att försöka skapa en bild av att vi ska jobba allt vi kan med Nato och att vi struntar i allting annat. Det är fel bild som Hans Wallmark ger.
anf.64 Hans Wallmark (M):
Fru talman! När det gäller olika synpunkter på och uppfattningar om Ryssland är det alldeles uppenbart att detta inte bara finns inom Alliansen utan också inom den socialdemokratiska familjen.
Vi har nu en särskild ordning för att både göra en säkerhetspolitisk analys och av detta dra försvarspolitiska slutsatser. Den försvarsberedning som Urban Ahlin har undertecknat, fru talman, är en del av detta. För det finns alltså en särskild ordning.
Jag kan bara konstatera att när vi möttes i valet 2010 mötte de fyra allianspartierna ett rödgrönt regeringsalternativ som föreslog neddragningar på försvarsområdet med 2 miljarder. Men jag gläds åt den tillnyktring som uppvisas.
Det är alldeles sakligt korrekt att beskriva Sverige precis som Urban Ahlin gör, genom att säga att det är militärt alliansfritt. Så kan man säga. Samtidigt har vi olika former av andra kombinationer. Vi har solidaritetsförklaringen och vi har det Lissabonfördrag som Hans Linde nyligen kritiserade från talarstolen. Samtidigt kan jag konstatera att om vi skulle skriva in den militära alliansfrihet som Urban Ahlin efterfrågar är frågan om det är Urban Ahlins militära alliansfrihet som gäller. Eller är det Vänsterpartiets militära alliansfrihet, som betyder nej till Lissabonfördrag, nej till samarbete inom partnerskap, nej till Natoövningar i Sverige och nej till en svensk ambassad vid Natodelegationen i Bryssel? Eller är det Miljöpartiets militära alliansfrihet, som beskriver JAS Gripen som en gökunge och Nato som en USA-ledd krigsallians? Eller är det Sverigedemokraternas militära alliansfrihet, som egentligen fullt ut motsätter sig samverkan med EU? Vilken är den militära alliansfriheten?
anf.65 Urban Ahlin (S):
Fru talman! Det enkla svaret är att militär alliansfrihet betyder att man inte är med i en militär allians. Det är den enda definition som finns av militär alliansfrihet. Det du gör nu är ett gigantiskt misstag, Hans, när du försöker få det till att militär alliansfrihet skulle definieras som någonting annat och att vi därför inte kan nämna orden militär alliansfrihet.
Sverige är militärt alliansfritt. Vi har fattat alla dessa beslut om Lissabonfördraget, solidaritetsklausuler och solidaritetsförklaringar. Varje gång har vi i utskottet mycket noga betonat att det inte påverkar landets säkerhetspolitiska hållning, det vill säga att Sverige är militärt alliansfritt. Det har ingenting med något annat att göra.
Nu vill jag höra från Hans Wallmark: Är Sverige militärt alliansfritt - ja eller nej?
När det gäller den ryska situationen är det den borgerliga regeringen som inte kan vara överens om huruvida Ryssland är ett hot eller inte. Vi socialdemokrater säger unisont - jag, Peter Hultqvist, Anna-Lena och alla andra - att Ryssland inte utgör ett militärt hot av det skälet. De har inte en intention att anfalla oss, och de har knappt förmåga. Men de håller på att utveckla sin förmåga. De satsar tusentals miljarder nu i investeringar i försvarsmateriel och annat. Då ska vi hålla ögon och öron öppna för att se vad det leder till och hur det påverkar det svenska försvaret.
Det är i den borgerliga regeringen som statsministern och vice statsministern inte kan komma överens om huruvida Ryssland är ett militärt hot eller ej och om det behövs patriotmissiler på Gotland. Det är inte i det socialdemokratiska partiet vi har problem med detta. Ryssland är inte ett militärt hot. Men Ryssland upprustar, och det kommer naturligtvis att få konsekvenser för det svenska försvaret. Detta är vi socialdemokrater fullständigt eniga om.
Men frågan återstår, och detta är din sista chans, Hans: Är den säkerhetspolitiska hållning vi har i dag att Sverige är militärt alliansfritt?
anf.67 Hans Wallmark (M):
Fru talman! Det är glädjande att vi kan visa upp för den marockanska delegationen att vi i alla fall har en aktiv utrikes- och säkerhetspolitisk debatt i den svenska riksdagens kammare.
Jag har två kommentarer. Den första gäller Ryssland. Med Urban Ahlins formuleringar och beskrivning av Ryssland behöver han inte i någon större utsträckning övertyga mig. I allt väsentligt delar jag den bild han målar upp. Jag kan möjligtvis tillföra ytterligare några nyanser och kanske fördjupa bilden, men i allt väsentligt delar jag den alltså.
Däremot kan jag notera att det finns olika röster i debatten även inom Urban Ahlins eget parti. Men för detta finns också en ordning. Vi har Försvarsberedningen, som ska lämna ett säkerhetspolitiskt betänkande under sommaren 2013 och därefter dra försvarspolitiska slutsatser.
När det gäller militär alliansfrihet är det alldeles uppenbart att Sverige inte är en del av någon militär allians. Men lika uppenbart är - om Urban Ahlin nogsamt hade lyssnat till den debatt som vi hitintills har haft i kammaren - är att det finns fyra olika definitioner av hur man ser på militär alliansfrihet beroende på om man är vänsterpartist, miljöpartist, socialdemokrat eller sverigedemokrat. Detta har åtminstone jag kunnat notera.
Jag kan alltså notera att det finns olika röster. Men min grundläggande inställning, som jag också började med att tala om när jag höll mitt anförande, är att jag inte tror att skillnaden i grunden är så förfärligt stor mellan Socialdemokraterna och alliansregeringen.
anf.68 Julia Kronlid (SD):
Fru talman! Hans Wallmark kom med något påstående om att Sverigedemokraterna bara vill hålla sig hemma. Jag vill säga att jag tycker att det är stor skillnad mellan att frivilligt vilja delta i internationella insatser som man anser uppfyller ett syfte för fred och stabilitet i världen eller att av solidaritet ställa upp för våra grannländer och att ingå i en militär allians. Det är just detta att ingå i en militär allians som vi är kritiska till oavsett om det gäller Nato eller en utveckling inom EU till ett gemensamt försvar, som Lissabonfördraget så tydligt förespråkar.
Jag skulle vilja ställa några frågor till Hans Wallmark. Uttalandet från överbefälhavare Sverker Göransson om att Sverige endast kan stå emot ett militärt angrepp i en vecka har debatterats mycket. När vi nu står här i dag och har en debatt om svensk säkerhetspolitik skulle jag vilja fråga Hans Wallmark om han anser att det är förenligt med en hållbar säkerhetspolitik att ha ett så svagt försvar. Och är det rimligt att svenskt försvar är underfinansierat med ca 30 miljarder kronor?
Jag vill även fråga Hans Wallmark en gång till - eftersom han inte svarade Urban Ahlin på denna fråga - om det är i enlighet med Alliansens och Moderaternas säkerhetspolitik att betrakta vår svenska försvarsmakt som ett särintresse, såsom statsminister Fredrik Reinfeldt har uttryckt det.
anf.69 Hans Wallmark (M):
Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad - en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar?
Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.
Hela betänkandet och samtalet har fört oss till att vi bygger ett internationellt samarbete. För mig handlar det om att jag vill bygga upp en förmåga för landet att ge hjälp men också att ta emot hjälp. Jag tycker att hela försvarsdebatten och den säkerhetspolitiska debatten saknar väsentliga beståndsdelar. Det går inte att tänka sig Sverige utskilt från de andra. Vi hänger ihop. Det är det som är den grundläggande hållningen.
anf.70 Julia Kronlid (SD):
Fru talman! Vi kan definitivt fråga oss hur det såg ut tidigare. Vår försvarsminister Karin Enström sade i en intervju att svensk försvarsmakt var starkare i dag än när Alliansen kom till makten. Man kan fråga sig hur det såg ut då. Vi kanske bara kunde försvara Sverige i en dag eller två dagar tidigare om det nu är en vecka.
Självfallet är detta inte helt enkelt att beräkna, och man vet inte i förhållande till vad, men jag tycker ändå att det säger ganska mycket när vår överbefälhavare säger det. Och han är inte heller ensam om att göra dessa beräkningar.
Jag hör också i det Hans Wallmark säger att vi helt enkelt ska lita på att andra länder ska hjälpa oss. Vi är inte med i någon militär allians - jag vill inte heller att vi ska vara det - och vi måste kunna ha en egen kapacitet att försvara vårt land och inte bara lita på att andra ska komma till vår hjälp. Det uttalande som vår försvarsminister har gjort om att vi kan lita på andras hjälp har också kritiserats av Nato som har sagt att vi inte kan lita på att vi får hjälp från andra.
Därför undrar jag igen: Är det verkligen tillräckligt att ha ett sådant försvar, och varför kan man inte ens finansiera upp det så att det inte är underfinansierat? Nu når man inte ens upp till regeringens mål med vårt svenska försvar.
Jag skulle även vilja få ett tydligare svar på vad som är Alliansens ambitioner vad gäller ett Natomedlemskap. Kan vi förvänta oss att det kommer ett förslag från regeringen inom en snar framtid? Kan man verkligen utlova att man kommer att respektera svenska folkets och majoriteten av riksdagens politiska partiers vilja?
anf.71 Hans Wallmark (M):
Fru talman! När det gäller Julia Kronlids tilltrasslande om en dag, en vecka eller vad det kan vara överlåter jag med varm hand åt henne själv att ta sig ur den djungeln.
Jag kommer från Ängelholm och representerar Skåne i Sveriges riksdag. Svensk försvars- och säkerhetspolitik för tio år sedan innebar förbandsnedläggningar. Min hemort drabbades av nedläggning av den skånska flygflottiljen F 10. Flera andra orter drabbades också.
Jag tycker att vi när vi pratar om svensk försvars- och säkerhetspolitik ska jämföra dagens förhållanden med gårdagens. Jag tror att de allra flesta är överens om att från 2009 till i dag har det handlat om ett påtagligt förmågeuppbyggande. Hur såg den försvars- och säkerhetspolitiska debatten ut tidigare, om vi tänker tillbaka lite? Den handlade, som jag nämnde, om förbandsnedläggningar och budgetneddragningar. Det är en annan verklighet i dag. I den budget som riksdagen har antagit för 2013 handlar det till och med om satsningar, bland annat på en uppgradering av JAS Gripen. Jag hör till dem som tycker att det är ett bra beslut men vet att det finns andra i den här kammaren som är av annan uppfattning, exempelvis Miljöpartiet, och det har jag viss respekt för.
Jag tror att det är viktigt att man ser det alliansregeringen har gjort och framför allt att man ser hur den socialdemokratiska försvars- och säkerhetspolitiken som alliansregeringen fick ärva 2006 såg ut.
När det gäller finansieringen finns det en ordning för detta. Vi har en försvarsberedning. Den ska göra en säkerhetspolitisk analys, och efter det ska man göra en fortsatt försvarspolitisk analys.
När det gäller Nato räknade jag upp tre kriterier. Det första är folklig uppbackning, och någon sådan kan man inte säga att det just nu finns i någon större utsträckning. Parlamentarisk uppbackning är det andra kriteriet, och det är väl alldeles uppenbart att det saknas i den här kammaren. Det tredje kriteriet är koordinering med Finland. Jag kan konstatera att två statliga utredningar redan har gjorts, men debatten i Finland är inte i någon väsentlig grad annorlunda än den i Sverige. Det är tre viktiga kriterier för mig.
anf.72 Hans Linde (V):
Fru talman! Jag ska erkänna att jag och Urban Ahlin inte alltid är överens om alla saker här på jordklotet. Vi är inte överens om varje kommatecken i varje skrivelse som vi har behandlat i den här kammaren, men på en punkt är jag faktiskt till 100 procent överens med Urban Ahlin, och det är hur vi definierar militär alliansfrihet. Militär alliansfrihet, precis som Urban sade, innebär att man inte är med i en militär allians. Där finns det ingen oenighet. Sedan finns det en rad olika frågor när det gäller svensk säkerhetspolitik där jag och Urban har lite olika syn, precis som Vänsterpartiet och flera andra partier har lite olika syn. Det är väl välkommet. Vi ser exakt detsamma på den borgerliga sidan, och det är bra att vi har en debatt om detta.
Någonting som oroar mig i den här debatten när vi diskuterar svensk säkerhetspolitik är att Moderaterna säger att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Men vad innebär den säkerhetspolitiska linjen om vi inte kan säga tydligt och klart att Sverige är militärt alliansfria? Vilken är den svenska säkerhetspolitiska linjen som ligger så fast? För mig framstår det här som ett gungfly snarare än fast mark.
Jag noterade att Hans Wallmark gav sig på att försöka definiera Vänsterpartiets politik. Det gick väl sådär, Hans Wallmark. Ett tips för framtiden, när Hans Wallmark åtminstone ett tag till ska vara ordförande i utrikesutskottet, är att läsa oppositionens reservationer innan han börjar recensera oppositionen.
Hans Wallmark sade här att Vänsterpartiet principiellt är motståndare till att Sverige deltar i en insats som Nato leder. Nej, så är der inte. Det har vi också uttryckligen meddelat i vår reservation. Vänsterpartiet vill värna ett starkt FN. Vi hade önskat att FN hade kapaciteten att kunna stå som värd för alla militära insatser. Vi ser att det inte är så i dag. Därför har vi accepterat att FN i vissa fall delegerar genomförandet till andra organisationer. Vi har tagit ställning till det i kammaren och gjort en individuell prövning från fall till fall. Därför har vi från Vänsterpartiet till exempel sagt ja till att Sverige deltar i insatsen i Kosovo, som ju har letts av Nato. Men här är den stora skillnaden: Vi gör en individuell prövning. Moderaterna däremot säger ryggmärgsmässigt nej till varje insats som leds av FN och ja till varje insats som leds av Nato. Där går skillnaden mellan våra två partier.
anf.73 Hans Wallmark (M):
Fru talman! Jag ska ge Hans Linde rätt på ett par punkter. Det är alldeles riktigt att Vänsterpartiet inte har haft något emot den Natoledda insatsen i Kosovo. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tycker rätt olika i många frågor men kan möjligtvis vara överens i någon. Dock måste jag ge Hans Linde fel i beskrivningen, som är rätt fördomsfull, att Moderaterna och alliansregeringen i varje stycke, ryggmärgsmässigt, skulle gå Natos önskemål till mötes. Jag tycker att det är att förminska de rätt svåra frågor som vi har att ta ställning till när det kommer olika former av begäranden och önskemål. Om jag ger Hans Linde rätt på någon punkt önskar jag att han på just den punkten skulle kunna ge mig rätt.
Jag konstaterar bara, som vi säger, att den säkerhetspolitiska linjen ligger fast, och jag hänvisar tillbaka till det dokument som jag också citerade för Urban Ahlin: Sverige är militärt alliansfritt. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd. Det är Sverige självt som definierar den närmare innebörden av den militära alliansfriheten.
Däremot måste väl Hans Linde också ha hört i debatten i kammaren att ni framför olika nyanser av hur man kan fylla er egen definition av militär alliansfrihet. Det är alldeles uppenbart att Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lite olika syn på detta. Det är bara att läsa till exempel Vänsterpartiets reservation för att se den typen av nyansskillnader. Det är inget fel i det. Jag tycker att det är bra att vi har den typen av politisk debatt, men det är alldeles uppenbart att ni har olika röster när ni pratar om det politiska innehållet i tolkningen av militär alliansfrihet.
anf.74 Hans Linde (V):
Fru talman! Den här debatten blir allt märkligare. Nu har flera från oppositionen gått upp här och sagt att vi har exakt samma definition av begreppet militär alliansfrihet. Där finns det ingen oenighet mellan oss och Socialdemokraterna, och jag tror inte heller för den delen Miljöpartiet. Däremot har vi olika syn på hur säkerhetspolitiken ska föras i olika delar och hur vi på olika sätt värnar svensk säkerhet. Men det är också en helt annan diskussion.
Det är möjligt att jag har fel när jag säger att Moderaterna ryggmärgsmässigt har sagt nej till varje FN-insats och ja till varje Natoinsats under sin tid vid makten. Men det är en ganska lätt slutsats att dra om man har följt den borgerliga regeringen i sex och ett halvt år. Vilka förfrågningar från FN under de här sex och ett halvt åren har Moderaterna sagt ja till, Hans Wallmark, och vilka förfrågningar från Nato har man sagt nej till? Det är möjligt att jag har fel, men min bild är att när Nato eller EU ber Sverige att delta i en insats tvekar man inte att säga ja, men när det kommer förfrågningar från FN säger man nej. Det är möjligt att det inte är ryggmärgsmässigt - det kanske görs jättefina bedömningar bakom kulisserna - men faktum är att ni har sagt nej till svenskt deltagande i varje möjlig FN-insats under er tid vid makten.
anf.75 Hans Wallmark (M):
Fru talman! Jag vet inte exakt vilka som har kommit. I tidigare inlägg, både i samband med den utrikespolitiska deklarationen och från talarstolen här i dag, har det hänvisats till olika telefonsamtal och annat. Jag kan inte säga vilka som har kommit eller inte kommit. Jag tycker däremot att det viktigaste är att vi är beredda att axla ett internationellt ansvar och inte står likgiltiga utan hörsammar de önskemål som finns när länder och folk är i nöd. Ett antal av de insatser som vi har gjort, även om de har varit Natoledda, har vilat på FN-beslut. Det finns alltså en koppling mellan det vi har gjort och att vi är oerhört angelägna om FN-processerna.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag i grunden tycker att det är bra att vi ställer upp och att det är ett tecken på vårt internationella engagemang.
anf.76 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Sverige ska inte förhålla sig passivt om ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land eller om en katastrof skulle äga rum. Det gäller Sveriges samlade försvar, såväl militär som civil förmåga. Därför är det viktigt att motverka inre splittringar framför allt inom EU.
Sveriges säkerhet byggs solidariskt med andra länder. Ett enat EU och ett gemensamt agerande från EU gör att vi blir mer trovärdiga och inflytelserika. EU kan på så sätt vara en stark global aktör.
Det nordiska försvarspolitiska samarbetet har fördjupats de senaste åren i syfte att stärka parternas nationella försvar men också för att hitta gemensamma lösningar. Den nordiska solidaritetsförklaringen i april 2011 går ut på att bistå varandra med relevanta medel om ett nordiskt land skulle drabbas, exempelvis av en terrorattack, och om det landet skulle be andra nordiska länder om hjälp.
Sverige har ett bra samarbete med Nato dels genom Partnerskap för fred, dels genom Euroatlantiska partnerskapsrådet och genom deltagande i Natoledda fredsfrämjande operationer.
Fru talman! Dagens utmaningar och hot är gränsöverskridande. Sveriges säkerhet måste därför i hög grad byggas solidariskt med andra länder. Därför måste vi vara aktiva och drivande i arbetet för stabilitet och säkerhet i Europa och omvärlden. Sverige har bidragit och måste även i fortsättningen bidra till krishanteringsinsatser under FN:s, EU:s och Natos ledning. Ett aktivt deltagande leder till ökad säkerhet.
Ett starkt FN-system och ett nära samarbete med regionala aktörer ska vara centralt för en global fred och säkerhet. Begreppet skyldighet att skydda är centralt i utvecklingen av folkrätten. Folkpartiet tycker att det är bra att fokus har flyttats från staters säkerhet till att människors säkerhet sätts främst.
Ett tydligt uttryck för principen skyldighet att skydda gavs i FN:s säkerhetsråds resolution 1973 om situationen i Libyen. Tyvärr har Ryssland och Kina blockerat allt agerande vad gäller Syrien. Civila dör och civila mål attackeras varje dag utan att säkerhetsrådet kan agera.
Det är inte acceptabelt att 70 000 människor har mördats och att ett inbördeskrig är i gång utan att något agerande från FN:s sida kunnat stoppa diktatorns och regimens våld gentemot det syriska folket. Det bästa vore självklart om man med fredliga medel uppnådde en överenskommelse utan att presidenten skulle vara en del av den överenskommelsen. Världssamfundet får inte på något sätt ge straffrihet åt dem som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten.
EU:s gemensamma utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik främjar stabilitet och fred i världen. Från Folkpartiets sida anser vi att Nato är en central aktör för den europeiska säkerheten och integrationen. Nato är en garant för säkerhet och stabilitet inte bara i Europa utan i hela världen. Det är därför ingen nyhet att vi från Folkpartiets sida vill ha medlemskap i Nato.
Fru talman! Sverige måste vara en stark aktör vad gäller att försvara de universella normerna och värderingarna, såsom demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Globaliseringen har inneburit att territoriella gränser får allt mindre betydelse. Regionala väpnade konflikter, terrorism och organiserad brottslighet kan utgöra hot på nära håll även om hoten kan vara geografiskt långt borta.
Den ekonomiska krisen får inte hindra Sverige och EU från att bedriva en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik. Förmågan att utöva makt på den internationella scenen för att skapa fred och säkerhet kräver att vi agerar som en union. Sverige ska fortsätta att vara en stark kraft för öppna samhällen, ett öppet Europa och en öppen värld. Vi har ett ansvar att stödja demokratiutvecklingen i olika regioner. Ett sådant stöd är stöd för fred och säkerhet.
Sverige och EU måste verka för solidaritet, rättstatsprincipen, respekt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Ett fortsatt starkt svenskt engagemang för fredsarbete är mycket viktigt. Vi har ett förtroendekapital som få länder har och kan därför agera i förebyggande syfte men också i samband med konflikthanteringar.
Krig och väpnade konflikter är ett av de största hindren för utveckling och fattigdomsbekämpning. Målet måste vara att uppnå välstånd genom demokrati, mänskliga rättigheter och en fungerande rättstat. Utan fred och säkerhet kan dessa mål inte uppnås.
Fru talman! Jag måste säga att det är häpnadsväckande att höra Vänsterpartiet säga: Fråga irakierna eller fråga afghanerna om Nato gett dem frihet. Vad är lösningen från Vänsterpartiets och Hans Lindes sida? Ska man inte göra någonting alls? En diktator som sitter vid makten i 20, 30, 40 år kan inte avlägsnas med bara ord. Vänsterpartiet säger att om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter fungerar behöver man inte ha något annat, för då har vi fred. Problemet är att demokratin inte fungerar i dessa länder. De har inte respekt för mänskliga rättigheter. Jag kan förstå att Hans Linde och hans parti av ideologiska skäl till varje pris är emot Natoledda fredsfrämjande operationer. Jag förstår att det är jättejobbigt för dem.
Inte heller tycker jag att Miljöpartiets sätt att ta upp Natofrågan, att säga att det är populistiskt, är korrekt. Nato spelar en central roll för europeisk säkerhet. Sverige har, och har under många år haft, ett nära och bra samarbete med Nato. Det nordiska försvarspolitiska samarbetet har fungerat bra, liksom de nordiska ländernas medlemskap i Nato. Det är bra för fred och säkerhet.
Innan jag går in på Urban Ahlins frågor, fru talman, vill jag säga något när det gäller Sverigedemokraterna. Det låter mycket märkligt att Sverigedemokraterna är för ett samarbete med Natoländerna. Är det för att människorna är blonda eller på grund av någonting annat? Ett samarbete med andra europeiska länder eller regioner är däremot inte bra. Dessa överenskommelser ska vi inte vara en del av. Det är människosynen som skiljer oss liberaler från Sverigedemokraterna.
Jag tycker att Urban ställer relevanta frågor. När det gäller Ryssland tycker vi från Folkpartiets sida att det är fråga om hot. Du tar upp en fråga utan att ge svar, Urban. Du säger att Ryssland har upprustat. Samtidigt anser du att man ska avvakta och se. Där ligger den stora skillnaden mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Ser vi att de upprustar måste vi ha beredskap för detta. Därför anser vi att vi måste satsa mer på försvaret, och därför har vi inom Alliansen sagt att vi från och med 2015 ska försöka hitta en lösning där vi satsar mer på försvaret.
När det gäller ifall det är ett särintresse vill jag svara att nej, det är inte ett särintresse. Det här är ett gemensamt nationellt intresse.
Vad beträffar militär alliansfrihet har jag tagit upp Lissabonfördraget. Jag har tagit upp det nordiska samarbetet. Jag har tagit upp att vi som medlemmar i EU har vissa förpliktelser. Om vi ska se på det politiskt är vi inte alliansfria. Som Hans Linde sade är vi militärt alliansfria på det sättet att vi inte kommer att agera för Nato eller för något annat. Samtidigt tillhör vi, är en del av, Europeiska unionen, och därmed är vi faktiskt inte alliansfria, om vi ska ta det ordagrant. I och med Lissabonfördraget är vi inte alliansfria, utan vi är bundna av försvarspakten inom Europeiska unionen, där vi ju också har utrikespolitik.
Ja, vi har olika syn på denna fråga, men det är långt från den splittring som finns inom de rödgröna och Sverigedemokraterna. För Miljöpartiet är Nato den elaka delen. Enligt Vänsterpartiet har Nato inte gjort någonting, men man kommer inte med några lösningar för hur vi ska lösa de kriser som finns i länderna. Sverigedemokraterna plockar russinen ur kakan. Det är bra med ett nordiskt samarbete men inte i övrigt.
Vad gäller Socialdemokraterna tackar jag Urban för de argument han gett beträffande Ryssland, att de har upprustat. Skillnaden mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna är att om de har upprustat anser vi att vi måste ha beredskap medan Socialdemokraterna vill avvakta och se.
anf.77 Urban Ahlin (S):
Fru talman! Låt mig först säga att jag är glad över en del av de svar som Ismail ger. Han sade: Vi vill vara beredda att göra insatser i EU:s regi, i Natos regi och i FN:s regi. Det är jättebra. Jag tycker att det är det rätta sättet att uttrycka det och inte som Hans Wallmark här tidigare när han bredde på med att vi skulle ställa upp men att det oftast skulle vara Nato och EU men väldigt sällan FN. Det bra att du säger det.
Det är också bra att du är tydlig med försvarspolitiken. Vi har en skillnad här. Du talar om att de upprustar, och därmed är de automatiskt ett hot. Motfrågan på det är helt enkelt att USA är en militärmakt med betydligt större resurser än vad Ryssland har. Upplever du USA som ett hot mot Sverige? Nej, för de har ingen intention att anfalla oss. Därför räknar du bort dem trots att de har den militära förmågan.
Likadant är det med Ryssland. Vi måste titta på både intention och förmåga. Ryssland har i dag ingen intention, men de håller på att skapa sig en förmåga. Det är rätt att vi måste fundera och se på hur vi i svenska försvaret ska kunna följa den förmågeutvecklingen. Det är rätt att vi gör det, och det har vi socialdemokrater varit väldigt tydliga med.
Det är positivt att du säger att försvaret inte är ett särintresse utan ett nationellt intresse. Jag skulle inte ha kunnat uttrycka det på ett bättre sätt själv. Men när du sedan börjar tala om att vi har en försvarspakt i EU hänger jag ärligt talat inte med längre, Ismail.
Europeiska unionen är en politisk allians. Om du säger att vi inte är alliansfria kan jag hålla med dig. Vi är med i en politisk allians i Europeiska unionen. Vi finns med i ett nordiskt råd. Vi har väldigt många allianser, Förenta nationerna, och så vidare. Men det finns ingen annan militär allians vi är med i, och då är vi militärt alliansfria.
Det vore oerhört oroväckande om Folkpartiet nu går omkring och säger: EU har förvandlats till en försvarspakt, och vi har slutit ömsesidiga försvarsförpliktelser gentemot varandra i EU. Då har ni fel, helt enkelt.
Det var mycket jag höll med om. Men när det gäller en försvarspakt skulle jag önska att du i ditt nästa inlägg funderar lite grann.
anf.78 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Det går inte att jämföra Ryssland och USA med varandra. Nato har genom USA den mest utvecklade förmågan vad gäller ledning och genomförande av krävande militära insatser, och så vidare.
Ryssland har underskott när det gäller demokrati. Här står demokratiskt mot icke-demokratiskt. När de upprustar ska man vara mer uppmärksam på detta. Man måste ha beredskap för det. Det går inte att jämföra USA med Ryssland på det sättet.
När det gäller Europeiska unionen är det framför allt tre artiklar i Lissabonfördraget som begränsar vår frihet något. Den ena är artikel 222, solidaritetsklausulen. Den andra är artikel 427, säkerhetsgarantierna. Den tredje är den som bland annat Hans Linde har tagit upp. Det gäller att EU ska föra, utforma och genomföra en gemensam säkerhets- och utrikespolitik.
Man får komma ihåg att om ett EU-land blir angripet militärt är det Sveriges roll som medlemsstat i EU att kunna försvara det. Vi har självklart möjlighet att själva bestämma i vilken grad vi ska delta och hur mycket vi ska delta. Men man måste ändå komma ihåg att det är på det sättet.
anf.79 Urban Ahlin (S):
Fru talman! Jag håller med Ismail. Min avsikt var inte att jämföra USA och Ryssland på det sättet. Du sade i ditt tidigare inlägg att eftersom Ryssland upprustar och skapar militär förmåga är det per definition ett hot. Skulle vi resonera likadant så skulle USA i sådana fall vara ett ännu större hot.
Min hela poäng var att man naturligtvis måste titta på intentionen i landet, den politiska utvecklingen och förmågeutvecklingen. I den delen ger jag dig rätt. Jag är mer orolig över att Ryssland i framtiden kommer att utgöra ett militärt hot mot Sverige än jag är att USA kommer att vara det. Det är jag av det skälet att vi ser en demokratisk tillbakagång.
Visst ska vi hålla ögonen öppna. Men det finns ingen anledning att sätta patriotmissiler på Gotland. Jag tror att de kommer att hinna rosta innan Ryssland kommer att kunna utgöra ett hot om det någon gång skulle vilja det.
När det gäller de olika delarna inom Europeiska unionen finns det solidaritetsklausuler och skrivningar som säger att om vi bestämmer oss för att ha ett gemensamt försvar kommer det till slut att bli ett gemensamt försvar. Så är det naturligtvis.
Men i alla dessa artiklar står att inget av detta förändrar respektive länders säkerhetspolitiska hållning. Det betyder för Sverige, Irland och andra att vi bibehåller vår säkerhetspolitiska hållning, det vill säga den militära alliansfriheten. För andra länder är det Natomedlemskapet som är det väsentliga.
Vi tycker också att det är viktigt att vi är solidariska och visar att vi har en möjlighet att bidra och hjälpa varandra när katastrofer inträffar i Europeiska unionen. Vi är med i en politisk allians och har därmed ett ansvar. Men det är ingen militär allians.
Det är ingen förvarspakt. Den är inte byggd för att vi ska skapa ett gemensamt försvar för att hjälpa varandra om den andre blir attackerad av ett annat land. Det är inte syftet med den. Nato är en sådan organisation där hela syftet är: Vi ska träna, och vi ska öva. Vi har bildats av ett enda skäl. Om du blir attackerad så lovar jag att hjälpa dig, och tvärtom.
Vi är inte med i sådana allianser, och därmed är vi militärt alliansfria.
anf.80 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Det är inte konstigt att vi har olika syn när det gäller Nato. Det är därför vi vill ha medlemskap i Nato. Vi ser att Nato är garanten för den europeiska säkerheten. Det är därför vi har haft ett samarbete med Nato under en lång tid. Vi säger i den nordiska solidaritetspakten som vi har tecknat att vi ska ställa upp för varandra, och så vidare.
Fru talman! En del av de nordiska länderna är också medlemmar i Nato. Det är inte så enkelt. Bilden är komplex framför allt när det gäller Ryssland. När det upprustar ligger det i Sveriges intresse att inte bara ha beredskap och vänta och se vad som händer. Vi måste aktivt se vår roll och hur vi ska kunna möta det hotet.
Vi säger från Folkpartiets sida att vi ska ha samarbete från 2015. Vi vill ha breda överenskommelser eftersom detta gäller Sveriges säkerhet. Vi är helt överens om den punkten. Ni tycker att vi ska avvakta och se. Vi säger att när de upprustar och har underskott när det gäller demokrati och annat kan vi inte vänta och se. Vi måste också vidta åtgärder i rätt riktning. Det är skillnaden.
anf.81 Valter Mutt (MP):
Fru talman! En liberal från min hemstad, Ingrid Segerstedt Wiberg, lämnade Folkpartiet på Natofrågan när ni antog linjen att Sverige skulle gå med i Nato. Jag är i ganska gott sällskap. Jag tyckte att det var på goda grunder.
Hon var skrämd över sådana saker som vi ser. Vi kan vara ense om att USA inte är en av en lång rad Natomedlemmar utan den dominerande medlemmen i militäralliansen. Man ansluter sig inte till Internationella brottmålsdomstolen, man skriver inte på internationella konventioner om personminor, man inleder drönarkrig med civila offer som nu är under utredning av höga FN-jurister i Genève, och så vidare.
Man förtrampar, eller har åtminstone ett mycket fritt umgänge med, mänskliga rättigheter. Liberaler och sådana som Ingrid Segerstedt Wiberg, och jag kan nämna många andra, har historiskt stått upp för det.
Jag är väldigt förvånad att dagens folkparti tar så oerhört lätt på att gå med i en allians som leds av en sådan supermakt eller hypermakt som förtrampar det som liberaler historiskt har stått för. Jag vet att du är humanist, Ismail, så jag är nyfiken på hur du ser på det här.
anf.82 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Vi har som liberaler inte tvekat att stå för värderingar och normer när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati, religionsfrihet, jämställdhet och mycket annat. När de värderingarna är i fara tvekar vi inte att på varje sätt hjälpa folket. Vi har alltid varit på folkets sida gentemot diktaturer, våldshandlingar och mycket annat.
Vi anser att Sverige är en del av världen. Sverige kan inte ensamt stå emot alla hot som kommer. Det som kanske är hotet mot Sverige här och nu kan vara planerat någon annanstans - det är gränsöverskridande hot. Därför har vi för vår del sagt gång på gång att vi har mycket samarbete med Natoländerna, inte sedan i går utan sedan decennier tillbaka. Sverige har ett nära och viktigt samarbete med Nato. Sverige hjälper till när det är fredsfrämjande operationer.
Att en folkpartist har lämnat partiet för att det förespråkar Natomedlemskap får stå för den folkpartisten. Man har självklart frihet att välja vilket parti man vill. Jag kan nämna flera miljöpartister som har lämnat Miljöpartiet på grund av att de är missnöjda med den miljöpolitik som förs fram av Miljöpartiet. Det här ska inte, fru talman, betraktas som ett argument för att säga att folkpartister inte är nöjda.
Detta är inte någon nyhet, som jag sade i mitt anförande. Vi tycker att det är viktigt för Europas säkerhet och för Sveriges säkerhet att vi har ett nära samarbete med Nato.
anf.83 Valter Mutt (MP):
Fru talman! Det är ändå gåtfullt, Ismail, vad du tycker att mervärdet är. Om vi nu har haft det här välfungerande samarbetet med Nato i årtionden, vad är då mervärdet i att gå in i ett fullt medlemskap och riskera sådana saker som jag nämnde i mitt huvudanförande?
Det gäller nuclear sharing, att vi till och med kan bli mer eller mindre tvungna att stationera amerikanska kärnvapen på vårt territorium, som belgarna, holländarna, italienarna och andra icke-kärnvapennationer har tvingats göra. Vi riskerar också att på ett annat sätt bli föremål för terrorattacker och naturligtvis att hamna på kärnvapenmakternas karta.
Jag menar att man ganska tydligt ser minusposter med att gå in i Nato. Varför är det då så viktigt?
Slutligen är det detta som Urban Ahlin tog upp tidigare i dag med att Nato egentligen har sugit upp all trupp. Det var Dag Hammarskjöld som införde de blå baskrarna, och 10 procent av dem var en gång i världen svenskar. Vi har hört flera gånger i dag att när FN frågar om Sverige och svensk försvarsmakt har möjlighet att bistå med soldater finns inte den möjligheten därför att allting sugs upp av Nato, trots att det är lika behjärtansvärt att engagera sig i afrikanska krigshärdar. De tio största bidragsgivarna i soldater till FN är alla icke västerländska länder, så det är ett svek från både Sveriges och Natos sida mot FN.
Men vad är, som sagt var, mervärdet utöver det fungerande samarbete som vi har i dag?
anf.84 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Det är mycket enkelt: Sverige har i dag ett samarbete med Nato som grundar sig på Partnerskap för fred. Sverige har ett samarbete genom Euroatlantiska partnerskapsrådet och deltar redan nu i Natoledda fredsfrämjande operationer. Sverige ska vara ett av de demokratiska länder som försvarar de mänskliga rättigheterna, som försvarar demokratier, som försvarar jämlikhet, som kan hitta gemensamma lösningar för klimatförstöring och mycket annat.
Det går inte att isolera sig här i lilla Sverige och säga att vi är stora, starka och gör allting ensamma. Det går inte. I samarbete med andra länder, i solidaritet med andra länder, med de värderingar och de normer vi har när det gäller mänskliga rättigheter, demokratifrågan och mycket annat ska vi vara en del av den demokratiska världen för att kunna sätta stopp för våldshandlingar, attacker mot civila mål, klimatet och mycket annat.
Jag tror att Sverige vinner mer på ett Natomedlemskap än om vi står utanför, när vi ändå deltar i de aktiviteter som är Natoledda. Det blir på något sätt dubbelmoral: Javisst kan vi samarbeta med er! Javisst kan vi vara med er och bestämma vad som ska hända i Libyen eller någon annanstans! Men samtidigt: Nej, vi är alliansfria, och vi ska vara utanför.
Jag tycker att det är dags att utvärdera och göra andra bedömningar än vi har gjort tidigare.
anf.85 Hans Linde (V):
Fru talman! Nu har vi hört Ismail Kamil lägga ut texten om utvecklingen i Ryssland, och vi har hört Folkpartiet i många olika sammanhang prata om den mycket oroväckande utvecklingen i Ryssland. Det som slår mig är att Folkpartiet samtidigt är den kanske starkaste försvararen av Partnerskap för fred, där också Ryssland ingår. Om man nu tycker att utvecklingen är så katastrofal som Ismail Kamil beskriver, varför vill man då samtidigt ha ett militärt samarbete med Ryssland inom ramen för Partnerskap för fred? Hur går det här ihop egentligen?
Sedan försöker Ismail Kamil sig på att vara lite nedlåtande mot oss i Vänsterpartiet. Han frågar lite raljant om vi inte ska ingripa militärt mot diktaturerna, mot de diktatorer som har suttit där så länge. Ska vi i stället bara prata? Det säger en hel del om Folkpartiet och dess syn på hur vi bygger säkerhet och fred runt om i världen.
När Ismail Kamil och Folkpartiet öppnar den utrikespolitiska verktygslådan finns det bara ett enda verktyg i den lådan, och det är de militära insatserna. Där finns ingenting annat. Då är det fullständigt logiskt att man söker medlemskap i en militärallians som Nato.
Jag undrar lite var Ismail Kamil har varit de senaste 20 åren. Vi har runt om på jorden sett en fantastisk utveckling. Land efter land har tagit steg från att ha auktoritära regimer till demokratisering. När jag föddes 1979 fanns det knappast en enda demokrati i Latinamerika. I dag är diktaturerna i Latinamerika lätt räknade. På vilket sätt har Nato eller militära interventioner skapat den här utvecklingen? Det har ju skett genom att människor har gått tillsammans med andra människor och kämpat för en fredlig utveckling och kämpat för demokrati. Det har de gjort med civila medel.
Men det som är riktigt allvarligt när man lyssnar på Ismail Kamil är att den syn han har på säkerhetspolitik och hur vi skapar fred och säkerhet också genomsyrar hela regeringens arbete när det kommer till fred, säkerhet och konfliktförebyggande. Om vi tittar ut över världen i dag, hur många svenska medborgare har vi som spelar rollen som medlare i väpnade konflikter? I vilka freds- och försoningsprocesser spelar Sverige i dag en central roll? Inga, vad jag vet.
anf.86 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Jag reagerade när jag hörde Hans Linde säga att vi skulle fråga irakierna vad det är för frihet de har fått av Nato och fråga afghanerna vad de har för frihet.
För din kännedom ska jag säga att vi var en grupp parlamentariker som besökte Afghanistan strax före jul, och det var helt andra, positiva reaktioner som vi fick av afghaner på plats. De tackade Sverige för den roll vi hade innan Sovjet kom dit, för den roll Sverige spelade när Sovjet var på plats och vi hjälpte civilt och för rollen när vi hjälpte dem på plats då Ryssland fick lämna landet och nu när talibanerna har försvunnit.
Man ska komma ihåg att det var mindre än en miljon som gick i skolan, och i dag är det nio miljoner som går i skolan. Det är fortfarande mycket kvar, och därför tycker jag att det är rätt att vi låter dem själva ta över från och med nästa år. Det har varit en bred överenskommelse om det i Sveriges riksdag.
Man ska inte koppla allting till att det är svart eller vitt, utan det finns många nyanser däremellan. Vad är det för frihet de har fått från Nato? Irakierna tycker att det är frihet. I dag har de fria, demokratiska val. Men det finns många utmaningar. Fortfarande dör folk. Men du kan inte tala om vad som skulle ha varit i stället. Det var därför jag ställde en retorisk fråga, om Saddam skulle ha varit kvar vid makten.
Det är samma sak när det gäller Syrien. Självklart vill vi genom fredliga medel att dessa diktaturer ska försvinna. Men tror du, Hans Linde, att diktatorn Bashar al-Asad i Damaskus, som har styrt landet i 43 år, han och hans far, är villiga att lämna ifrån sig makten bara för att det ska vara fria val? Där ligger felet, och där är ni tyvärr låsta ideologiskt.
anf.87 Hans Linde (V):
Fru talman! Man vet inte riktigt hur man ska börja. När vi har en debatt om säkerhetspolitik och Nato utmålas en bild av att Nato skulle bygga skolor i Afghanistan eller organisera val i Irak. Så är det ju knappast.
När det till exempel gäller byggandet av skolor i Afghanistan är det Svenska Afghanistankommittén som gör det. Ett tips till Ismail Kamil är kanske att i framtiden, när han åker till Afghanistan, inte bara åka med Försvarsmakten och åka runt med svenska soldater utan åka med några av de civila organisationerna, som jag har gjort. Då får man, kan jag säga, en lite annan bild än när man kommer med militäreskort, och det kanske också påverkar vilka svar man får på sina frågor.
Nu fick vi i alla fall ett besked från Folkpartiet. Vi har tidigare hört att det ska vara missiler på Gotland och att vi ska söka medlemskap i Nato. Nu kommer det ytterligare ett besked från Folkpartiet: Vi ska intervenera militärt i Syrien. Det var dagens nyhet!
Man kan inte låta bli att fundera, Ismail Kamil, över den logik som målas upp av Folkpartiet. Det finns två lägen. Antingen är vi passiva eller också intervenerar vi militärt i diktaturer. Frågan till Ismail Kamil är då: När ska vi börja bomba Saudiarabien, denna uråldriga diktatur där diktatorerna har kommit efter varandra i decennier? När ska svenska militärer patrullera gatorna i Pyongyang i Nordkorea? När är det dags att skicka in den svenska försvarsmakten i Vitryssland? När ser vi det svenska försvaret upprätta en flygförbudszon över Zimbabwe?
Detta är inte seriös säkerhetspolitik, Ismail Kamil! Börja se att det finns fler verktyg i verktygslådan!
anf.88 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Jag tycker inte att Hans Linde ska lägga ord i min mun. Jag har aldrig sagt att det är ett militärt ingripande som måste till i Syrien. Man har sagt att man måste överväga andra möjligheter när fredliga ansträngningar inte når framgång, när Ryssland och Kina hela tiden blockerar FN:s säkerhetsråds försök att hitta lösningar och när man har gett diktatorn och regimen i Damaskus nästan två år för att de ska ändra sig.
Det har varit många diskussioner med vänsterpartister runt om i Sverige när det gäller Syrien, Irak och Afghanistan. De tror hela tiden att det är något som ska komma från himlen för att det ska bli fred!
Något aktivt måste göras. Men i dag görs det inte gentemot diktatorn i Syrien. Jag har inte hört ett enda ord från Vänsterpartiet, vare sig från Hans Linde eller från någon annan företrädare, om hur man ska lösa problemen genom fredliga medel.
Det kan inte åstadkommas genom att du har en regim som har haft makten sedan 1963. Det är 50 år sedan. När man ser att 70 000 människor har mördats, när man ser att över 100 000 är försvunna och man inte vet hur många av dessa som är döda, när man ser att 120 000 är fängslade och när man ser att de attackerar sitt eget folk med stridsflyg, då räcker det inte med ord, Hans Linde.
Det är först då som vi från Folkpartiets sida säger att vi måste överväga andra medel än de fredliga, som inte ger resultat. Det kan vara en flygförbudszon. Det kan vara avmilitariserade områden. Det kan vara något annat. Men det vilar faktiskt ett ansvar på våra axlar att kunna agera mot diktaturer som gör så mot sitt folk.
Det är skillnaden mellan oss.
anf.89 Julia Kronlid (SD):
Fru talman! Ismail Kamil ifrågasatte i sitt anförande varför Sverigedemokraterna vill se ett samarbete med Natoländer men inte med EU-länder. Jag tycker att det vore bra om Ismail Kamil kunde försöka lyssna lite på vad jag har sagt i denna debatt och i utrikesdebatten och vad vi har sagt i många EU-debatter.
Jag kan först säga: Ja, vi vill se ett samarbete med Nato som det ser ut i dag, men vi vill inte gå in i ett fullt medlemskap - så är det tydligt.
Sedan har vi sagt gång på gång att vi är för ett mellanstatligt samarbete i Europa, så som Europasamarbetet såg ut när det startade. Det vi är kritiska till är ett överstatligt EU med en konstitution som ska stå över medlemsstaterna. Där vet jag att vi inte är överens, utan att ni i Folkpartiet är federalister och förespråkar en EU-stat.
Det är intressant att Ismail Kamil så tydligt lyfter fram att vi i och med Lissabonfördraget inte är alliansfria. Det är precis det jag har försökt lyfta fram i debatten, att vi måste diskutera vad Lissabonfördraget innebär för vår alliansfrihet, så jag uppskattar att Ismail faktiskt är tydlig på den punkten.
Jag skulle också vilja veta hur Folkpartiet ser på ett fullt utvecklat gemensamt EU-försvar. Vill man verka för att det ska bli ett fullt utvecklat EU-försvar, en krigsmakt och faktiskt också en militär allians där skyldigheten att ställa upp med militära medel är lika bindande som i Nato? Är det en sådan utveckling som Folkpartiet och Ismail Kamil vill se inom EU?
anf.90 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Det jag reagerade på var när Julia sade att ni är för ett samarbete med nordiska länder - jag har skrivit ned vad du har sagt - och att det ska vara ett bra sådant samarbete. Det var därför jag kom med min motfråga: Är det bara därför att de är blonda som man ska kunna säga ja, eftersom det är ett nordiskt samarbete?
För oss liberaler finns det inte någon skillnad. Det är solidariteten med övriga folk och övriga länder som gäller. Man ska kunna samarbeta. Vi är en del av det stora. Vi kan inte isolera oss här i Sverige, som Sverigedemokraterna vill. Ni säger att vi ska satsa allt för att kunna försvara oss själva. Men tyvärr fungerar det inte så.
Det är den bild som Sverigedemokraterna har som inte stämmer med verkligheten. Vi är en del av världen. Vi måste kunna hjälpa varandra, och vi måste stärka demokratier, för det kommer att påverka oss positivt också, till exempel om det blir slut på situationen i Syrien. I dag finns det 4 miljoner syrier som är i behov av humanitär hjälp. I dag finns det 2 miljoner interna flyktingar, Julia. I dag finns det 8 000 syrier som har lämnat landet och kommit till grannländer. Man måste kunna hjälpa dem.
Det räcker inte att säga: De där borta får väl vara för sig själva. Det räcker inte heller att säga att man ska skicka dit pengar, Julia. Här måste vi tillsammans kunna hjälpa varandra för att hitta en lösning för fred, demokrati och mänskliga rättigheter - allt detta ska ju fungera för alla länder. På så sätt blir det mer frihet, och på så sätt blir det mer samarbete än genom att man tvingas ta emot flera som behöver hjälp.
Skillnaden mellan oss liberaler och er sverigedemokrater är att ni har en annan syn på de människorna medan vi inte har någon annan syn.
anf.91 Julia Kronlid (SD):
Fru talman! Jag kan börja med att säga att jag över huvud taget inte fick något svar om hur Folkpartiet ser på ett fullt utvecklat gemensamt EU-försvar, så jag förväntar mig att jag kan få svar på det i nästa replik.
Det är inte så att vi exkluderar ett samarbete med övriga länder i Europa. Det jag sade var att ett fördjupat försvarssamarbete med en skyldighet att ställa upp för varandra, det vill vi främst se i det nordiska samarbete som vi har. Jag tycker att det är ganska naturligt att man utgår från en stark solidaritet med sina närmaste grannar. Självklart kan vi ha solidaritet och ställa upp för andra länder. Det gäller inte bara EU, utan det kan gälla också länder utanför EU, när ett land hamnar i en kris och vi behöver ställa upp med internationella insatser. Det begränsas inte till EU.
Det jag är kritisk till är ett fullt utvecklat EU-försvar där det blir ett slags militär allians där vi är skyldiga att ställa upp med militära medel i konflikter. Jag anser att vi bör få göra en bedömning från fall till fall, medan vi beträffande Norden anser det vara mer naturligt att vi har ett fördjupat försvarssamarbete. Jag anser att det är fullt naturligt att det är så också på andra ställen i världen, att man har en särskild skyldighet för och solidaritet med sitt närområde. Jag ser inte det som något konstigt och att det har något med någon människosyn att göra - absolut inte.
Vad gäller Syrien är vi det parti som har anslagit allra mest pengar till att bidra till UNHCR för att hjälpa de mest utsatta flyktingarna på plats. Situationen där är akut, och vi behöver bidra med humanitärt stöd. Det har vi aldrig någonsin ifrågasatt. Vi behöver också hitta olika vägar för att nå en lösning på konflikten. Det är oerhört svårt, men det har vi aldrig någonsin ifrågasatt att vi ska bidra till.
anf.92 Ismail Kamil (FP):
Fru talman! Om Julia hade lyssnat hade hon hört att jag i mitt anförande sade att globaliseringen har inneburit att territoriella gränser får allt mindre betydelse. Jag har också sagt att Sverige ska fortsätta att vara en stark kraft för öppna samhällen, för ett öppet Europa och en öppen värld. Det går inte att skilja ut ett nordiskt samarbete genom att det är samarbete med närområdet. Vi är beroende av varandra i hela Europa. Jag tror inte att det har undgått någon att vi i Folkpartiet har en syn på Europeiska unionen som innebär att vi vill sudda ut gränserna. Det är inget konstigt med det. Vi ska ha ett ökat försvar och en ökad politisk union och allt möjligt. Jag hoppas att detta inte är nyheter för Julia eller för någon annan.
Vi tycker att Europeiska unionen skapar fred, inte bara i Europa utan i hela världen. Vi vill att Europa ska vara en stark aktör för att kunna spela en viktig roll när det gäller fred och säkerhet i världen, och vi vill också att Sverige ska ha denna starka roll eftersom många andra länder faktiskt har stor respekt för Sverige. Under många år har vi varit den starka rösten för de svaga i hela världen, och vi ska fortsätta den linjen.
anf.93 Kerstin Lundgren (C):
Fru talman! Säkerhet här hemma bygger vi tillsammans i Norden men också i EU, Europa och världen. Säkerhet handlar om att utveckla vårt land och vår värld långsiktigt hållbart. Det handlar om att säkra mänskliga rättigheter, frihet och människors möjligheter att förverkliga drömmar.
Det handlar om en fungerande rättsordning här hemma, i EU, i Europa och i världen. Det handlar om demokrati och handel. Förmåga och vilja att hitta gemensamma lösningar på våra utmaningar är centralt.
Det handlar om miljö och klimat, om livsmedelsförsörjning, om resurshantering på ett hållbart sätt, om internet, om energi och om diverse annat. Men det handlar också om EU:s förmåga och utmaningar, ekonomiskt och mänskligt, att investera i utveckling och inte i upprustning, som till exempel Ryssland har valt.
När detta väl är sagt är det alltjämt klart att säkerhetspolitikens hårda kärna, vår militära förmåga, måste säkerställas. Det är, som tidigare sagts, ett nationellt intresse. Vi gör det solidariskt inom Europeiska unionen och inom Norden. Där har vi klart uttalat att Sverige inte förhåller sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba något annat medlemsland eller nordiskt land och att vi förväntar oss att det landet ska göra detsamma om Sverige drabbas.
Sverige är inte medlem i någon militär allians. Det är helt klart. Sverige är däremot en aktiv och solidarisk partner för stabilitet och säkerhet i EU och omvärlden på folkrättens grund. Det är ett öppet land med högt bistånd och stora insatser för att bygga fred, frihet och försoning.
Sverige deltar och stöder många internationella insatser på grundval av FN-mandat. Vi stöder och verkar för att kvinnor ska vara en aktiv del i konfliktlösning och i fredsbyggande. Självklart ska Sverige också ha förmåga och vilja att delta i FN-ledda operationer och i stöd till responsibility to protect, skyldighet att skydda.
Fru talman! Centerpartiet ser tydligt att Sverige också aktivt ska agera för att nå framgång i nedrustningsförhandlingar om kärnvapen, i avtal om små lätta vapen och ha en fortsatt stark kontroll av vapenexport. Det är också en del i vår säkerhetspolitik.
Det säkerhetspolitiska betänkande som debatteras nu måste samtidigt ses mot bakgrund av det uppdrag som Försvarsberedningen har att säkerhetspolitiskt analysera omvärlden och att dra slutsatser av detta. Det här är därför inte tidpunkten att diskutera kommande försvarsbeslut. Vi har ännu inte det underlaget.
Ändå hör jag från den här debatten att Sveriges militära förmåga har diskuterats. Jag hör vissa tala som om det inte fanns några budgetrestriktioner alls för försvaret. Man kan fundera på om det är så.
En vecka eller två veckor - vad är det som resoneras? Förutsättningarna är samarbete och solidaritet, och det är en tydlig inriktning för vår säkerhetspolitik att utgå ifrån, och jag tycker och tror att det också gäller för i stort sett alla andra i den här kammaren.
Fru talman! Jag beklagar att Socialdemokraterna trots önskan om mer samarbete inte verkar vilja analysera samarbetenas betydelse för vår säkerhet och vårt förmågebehov. Reservationen i det här betänkandet verkar stänga dörren till en upplyst debatt. Ändå hoppas jag att det finns en liten öppning för analys.
Bland dem som lyssnar på den här debatten tror jag att många har ställt sig frågan: Hur kommer det sig att man har så olika bilder? Det finns ett antal troll som vandrar runt i debatten. De kan få spelrum därför att ingen vill ta ut dem i ljuset och belysa dem. Det handlar om våra olika samarbeten, hur vi påverkas av dem och vad de innebär i grunden för vår säkerhetspolitiska profil.
Låt mig vara tydlig. Centerpartiet driver inte medlemskap i någon militär allians. Det jag och Centerpartiet har lyft fram är behovet av en analys av våra samarbeten, inklusive det med Nato. Vi är nämligen övertygade om att ökat ljus och en upplyst debatt gör att trollen spricker. Så får vi en god grund för vår säkerhetspolitiska debatt och för kommande försvarsbeslut.
Det är knepigt att säkerhetspolitikens område verkar ha ett tankeförbud, i varje fall när det handlar om analys av Natosamarbete, åtminstone om svaret inte är ja eller nej. Låt oss hoppas på att en klok försvarsberedning ger oss en stark och bred analys som grund för kommande försvarsbeslut. Man kan då utgå från Försvarsberedningen 2008. Den var i stort sett enig. Alla utom Vänsterpartiet var då överens om att det är viktigt att ständigt utvärdera hur Sveriges samarbeten inom EU, med Nato och med andra berörda forum kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare bör analyseras i särskild ordning. Det var en klok hållning då, och det är en klok hållning nu.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.
anf.94 Désirée Pethrus (KD):
Herr talman! Den senaste tidens debatt om det svenska försvaret och vår försvarsförmåga har skapat störst osäkerhet om hur vi kan försvara vårt land och våra medborgare. Jag kan tycka att debatten har haft en snäv infallsvinkel. Det känns som att man talar om bandvagnar samtidigt som vi ser helt andra hot mot vårt land än just militär invasion.
Det är därför bra att det betänkande vi i dag debatterar handlar mer om en svensk bred säkerhetspolitik, och den tar sin utgångspunkt i ett brett anslag vad gäller hot mot Sverige. I dag är det inte fråga om direkta hot om krig såsom de utkämpades mellan stater under 1900-talets början som oroar mest.
Herr talman! År 2009 fattades här i riksdagen beslut om ett nytt försvar. Det fattades efter att en bred parlamentarisk försvarsberedning hade analyserat det säkerhetspolitiska läget och hotbilden mot Sverige. Det var en analys som tog fasta på nya hot i en ny tid. Och det nya försvaret håller nu på att införas successivt. Det ska vara ett insatsförsvar med soldater som deltar i olika insatser runt om i världen, med ökad flexibilitet och med ett nytt personalförsörjningssystem. Det grundläggande som betonades var att förebygga och hantera konflikter och krig, att säkerställa landets suveränitet och att skydda samhället och dess funktionalitet.
Herr talman! Samtidigt som detta nya försvar nu är på väg att införas har det startats en debatt om det så kallade enveckasförsvaret efter ett uttalande av ÖB i medierna. Det var fråga om en simuleringsövning som nu användes som en form av sanning för många debattörer genom att kasta in den ena brandfacklan efter den andra i debatten om vårt försvar, som oftast beskrivs som ett dåligt fungerande försvar - vilket är olyckligt. Det man också fokuserar på är vårt territorialförsvar. Det är oerhört viktigt, men de glömmer den nya säkerhetspolitiska kontexten som vi numera utgår från och som kallas det breddade säkerhetsbegreppet.
Vi kristdemokrater vill se ett starkt försvar, men vi inser också att vi måste prioritera i budgeten. Hur många ytterligare miljarder ska läggas på försvarsmateriel när det finns helt nya hot mot vårt land som inte får glömmas bort? När vi talar om terrorism och cyberkrig som nya hotbilder måste vi se hur mycket pengar vi ska lägga på dem.
Krigföring i dag handlar mer om precision och att slå ut viktiga samhällsfunktioner i samhället. När man i dag talar om Weapons of Mass Disruption menar man massavbrottsvapen, det vill säga vapen för att stänga av samhällsfunktioner, till exempel att slå ut oljepumpar, stänga ned energicentraler, slå ut datatrafik eller att förgifta vattenresurser. Om datanät slås ut finns stora risker för sjukhus, tågtrafik, kärnkraftverk, banksystem, ledningscentraler för flygtrafik och så vidare. Här ser vi en pågående kapprustning. Detta behöver vi också diskutera. Hur kan vi satsa mer pengar på teknikutveckling, forskning och innovation och duktiga ingenjörer? Dessa frågor har tagits upp tidigare i debatten i dag.
Den typ av inhemsk terrorism som Anders Behring Breivik utövade går inte att stoppa med ett traditionellt försvar. Här är det snarare polisen och säkerhetspolisen som måste ha rätt resurser, och de måste naturligtvis kunna samarbeta med försvaret. Alla sådana områden, teknik, terrorism och cyberkrig, måste vi också lägga pengar på för att göra simuleringsövningar, förebygga och ha en beredskap.
Vi har också en ny sfär med teknikutveckling på det civila området som kan användas för militära ändamål. Vi har rymdteknik för övervakning. Vi har hela utvecklingen av tekniken med drönare, alltså förarlösa farkoster för precisionsbombning. Teknikutvecklingen går snabbt fram mellan det civila och det militära.
Herr talman! Krig utkämpas alltmer sällan mellan stater, men däremot inom stater. Detta har blivit särskilt tydligt i Libyen och nu i Syrien. Att begränsad tillgång till demokratiska fri- och rättigheter föder social och ekonomisk utsatthet och orättvisor, som i sin tur ökar risken för väpnade konflikter, har de senaste årens skeenden i Nordafrika och Mellanöstern tydligt visat oss.
Den senaste tidens stora flyktingströmmar från Syrien visar hur konflikter i andra delar av världen påverkar Sverige. Vi ska ha öppna dörrar för dem som är på flykt, men vi ska också se till att ge människor hjälp i sina strävanden efter fria och demokratiska stater. Därför har vi också lagt in det globala perspektivet i våra säkerhetspolitiska analyser.
Oro och konflikter uppstår utifrån många olika anledningar. Kraven på mänskliga rättigheter och demokrati är rättmätiga från ett lands medborgare gentemot dess ledare. Utgångspunkten ska naturligtvis vara att vi ska stödja fredliga demokratisträvanden.
Social oro är en annan orsak till konflikter. I Nordafrika var också en av anledningarna till upproren avsaknad av social trygghet och möjlighet till jobb och överlevnad.
På andra håll i världen slåss man om naturtillgångar, till exempel i Demokratiska republiken Kongo, där många företag och länder exploaterar och samtidigt använder sig av miliser för att kontrollera tillgångarna. Förlorarna är den vanliga medborgaren i Demokratiska republiken Kongo, alla kvinnor som i konflikten utsätts för sexuella övergrepp av oanade mått och de fem miljoner människor som redan har dött i konflikten.
Herr talman! Religionskonflikter är en ny typ av konflikter som skapar oro i vår omvärld. Vi måste bli bättre på att förhindra och brygga över motsättningar. En religionsdialog i respekt måste få ökad betydelse när världens ledare träffas och talar om hur man ska lösa olika konflikter. Utan förståelse för religionens roll för människor runt om i världen saknas kompetens för att lösa den typen av konflikter.
På liknande sätt är förekomsten av politiskt och religiöst motiverad terrorism både förkastlig och farlig. Terrorhotet är reellt och måste förebyggas och bekämpas. Dock får insatser mot terrorismen inte göras på press- och föreningsfrihetens bekostnad, vilket tyvärr händer i många länder.
Herr talman! Klimatförändringarna känner inga geografiska gränser. Ökenspridningen vid Afrikas horn gör stora arealer obeboeliga och tvingar människor på flykt. Smältande polaris i Arktis gör att kampen om redan knappa naturresurser hårdnar. Det är faktum som riskerar att underblåsa existerande och skapa nya väpnade konflikter, konflikter som gör världen mer osäker. Därför måste Sverige och EU öka trycket i de internationella klimatförhandlingarna för utsläppsminskningar.
Herr talman! Efter denna exposé över olika tänkbara hotbilder blir talet om att räddningen för Sveriges säkerhet ska komma från Nato, som det nu ofta lobbas för och talas om i debatten, lite märkligt. För mig tyder det på en lite tunn analys. Visst kan vi diskutera för- och nackdelarna med Nato, men genom vårt partnerskap med Nato, där vi ju deltar i många FN-mandaterade insatser som den i Afghanistan, Atalantainsatsen utanför Somalias kust och i Kosovo har vi redan varit med och bidragit stort med tanke på vårt lands storlek. Som bidragande land måste vi kunna förvänta oss att Nato inte står overksamt ifall vi skulle behöva dess hjälp. Samtidigt måste vi tro att det nya försvaret ska få komma i full sving innan vi helt räknar ut det, som en del gör i debatten i dag. ÖB säger själv att vi har ett bättre försvar i dag än vad vi haft tidigare. Det kan komma att behövas mer resurser, men vi måste veta att resurserna används på ett effektivt sätt.
Herr talman! Jag vill förtydliga att Kristdemokraternas linje i Natofrågan ligger fast tills vidare enligt beslut i partiets högsta beslutande organ. Den militära alliansfriheten gäller ännu. Men vi stöder till fullo fortsatt deltagande i Partnerskap för fred med Nato och ett fördjupat samarbete med Nato. Det är dock på vilket sätt och i vilken utsträckning vi ska göra det som vi bestämmer själva som ett alliansfritt land.
Herr talman! I en globaliserad värld byggs säkerhet inte ensamt av ett land. Den byggs, som både regering och riksdag har fastslagit, solidariskt med andra nationalstater. Genom EU:s nordliga dimension liksom genom Norden-, Östersjö-, Arktis- och Barentssamarbetena bidrar Sverige till att sprida stabilitet och säkerhet i vårt närområde och stärker därmed också vår egen fred och självständighet.
Vi fokuserar nu alltmer på ett nordiskt samarbete. År 2009 undertecknades ett samarbetsavtal med de andra nordiska länderna inom försvarsområdet, det så kallade Nordefco. Syftet är att stärka ländernas egna försvar, hitta synergieffekter och att främja effektiva lösningar. År 2011 ökade vi vår och våra nordiska grannars förmåga att effektivt bemöta cyberangrepp och terroristattacker genom undertecknandet av den nordiska solidaritetsförklaringen.
EU är byggt på övertygelsen om att fred och säkerhet skapas genom nära samarbete och ömsesidig solidaritet medlemsstaterna emellan. Inom EU pågår ett viktigt arbete med att ta fram en ny, bred utrikespolitisk strategi som ska vara framåtblickande och förebyggande snarare än reaktiv till sin karaktär och därmed stärka EU:s konfliktförebyggande kapacitet. Sveriges stöd till uppbyggnaden av ett europeiskt fredsinstitut liksom stärkandet av grannskapspolitiken och den fortsatta utvidgningen är andra viktiga åtgärder för att förekomma säkerhetspolitiska utmaningar, både inom unionen och bortom dess gränser.
Herr talman! Det går inte att bortse från att Rysslands militära upprustning nu är omfattande. Med sina enorma naturgastillgångar befinner sig Ryssland i en position att negativt påverka den svenska och europeiska energiförsörjningen och vår energisäkerhet. Samtidigt undermineras det ryska civilsamhället alltmer. Utan ett demokratiskt Ryssland, med uttalat fredliga intentioner gentemot sina grannländer, är stabiliteten och säkerheten i vårt närområde inte givna.
Herr talman! Kina har intagit positionen som världens andra ekonomiska supermakt. Man ska inte underskatta den påverkan landet får globalt genom sin storlek och enorma ekonomi. Kinas närvaro i Afrika har ökat dramatiskt och får naturligtvis även säkerhetspolitiska implikationer. Kina bygger nu ett högteknologiskt försvar samtidigt som landets behov av demokratiska reformer är stort. Allt detta gör att vi noga måste följa vad som händer i Kina framöver. EU ska vara tydligt i dialog och i handelsrelationer och ställa tydliga krav på framsteg avseende mänskliga rättigheter.
Herr talman! Avslutningsvis skulle jag bara vilja säga ett par ord om något som också har betydelse säkerhetspolitiskt, och det är antalet vapen i världen. Inga vapen dödar fler än små och lätta vapen. Omkring 850 miljoner vapen i omlopp resulterar i en halv miljon människors död varje år. FN:s arbete för ökad vapenkontroll är ett viktigt steg mot förbättrad kontroll av spridningen. Ett universellt juridiskt avtal och regelverk för konventionella vapen behövs snarast på plats. Också kärnvapen utgör ett hot mot mänskligheten. Även där ska Sverige stå som en stark röst för nedrustning och avveckling.
Härmed vill jag betona att vi måste fortsätta att ha det breddade angreppssättet, som har förts fram i den senaste tidens debatt, för att ha en säkerhetspolitik värd namnet. Det finns många olika hot, och vi ska ha en god analys, men vi ska också ha resurser att möta alla dessa olika typer av hot för medborgarnas bästa.
Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet.
anf.95 Annika Lillemets (MP):
Herr talman! Att ta till vapen för pengar är inget nytt. Legosoldater och diverse privata entreprenörer har deltagit i krig och konflikter genom mänsklighetens historia. Men den privata militär- och säkerhetsbranschen har i vår tid fått en större betydelse än någonsin. Under det första Gulfkriget 1991 fanns det 50 militärer på en så kallad contractor, alltså anställd i ett privat säkerhetsföretag. År 2003 var relationen tio militärer på en. Globalt sett handlade det om omkring 20 miljoner anställda, dubbelt så många som antalet poliser världen över, enligt en kartläggning gjord av Small Arms Survey 2011. Expansionen är enorm; det finns stora vinster att göra.
Stater som USA har gjort sig beroende av stora, transnationella bolag för sin krigföring och sin säkerhet. Denna stora, kontroversiella och komplicerade bransch är fortfarande oförsvarligt oreglerad överallt, inte minst i Sverige.
I september 2007 vaknade omvärlden när dåvarande Blackwater massakrerade 17 civila på Nisourtorget i Bagdad. Blackwater och andra privata militära företags framfart i Irak väckte berättigad avsky och ledde till utredningar och en skärpt kontroll av säkerhetsföretagen i just Irak. Efter skandalen i Abu Ghraib-fängelset ställdes bara de i US Army till svars, medan de många fler civilanställda från Titan Corporation gick så gott som fria bland dem som deltog i övergreppen mot fångarna. Varken irakisk eller amerikansk lag kunde fullt ut nå dem med ansvar. Det visade sig att de verkade i en legal gråzon.
Det krävs alltså regelverk för att hantera denna nya situation, både nationella och internationella. Ansträngningar görs, men mycket återstår. Montreuxdokumentet, som togs fram på initiativ av den schweiziska regeringen och Internationella Röda korset, syftar till att reda ut begreppen - vilket ansvar och status de privata militära eller säkerhetsföretag har, vilket ansvar och status de anställda i företagen har och vilket ansvar de stater som anlitar dem, de stater de verkar i och de stater de är registrerade i har för folkrätt och annat.
Sverige är en av de stater som ställt sig bakom dokumentet. Det är inte rättsligt bindande men det visar på best practice, alltså bra exempel.
Det är slående hur komplicerad frågan är. Redan att definiera företag som militära eller som säkerhetsföretag har visat sig svårt, eftersom de ofta erbjuder ett brett utbud av tjänster och kan anlitas för olika uppgifter. Det kan handla om alltifrån utbildning till fritagning, säkerhet, rådgivning, bevakning, informationsinhämtande, konflikthantering, riskhantering, vapenförmedling, personskydd och så vidare.
Herr talman! De svenska företag som säljer rent militära tjänster är ännu relativt få, om än växande, om man inte räknar in utbildning som följer med försäljning av krigsmateriel. Men de privata säkerhetsföretagen, även svenska, verkar runt om i världen, särskilt i konfliktländer och i länder med svaga statsbildningar och korrumperad ordningsmakt.
Som antytts tidigare rör det sig om ett stort antal tjänstetyper som också har bäring på många typer av kunder. Svenska ambassader har till exempel köpt dessa tjänster utomlands, och svenska företag säljer redan sin expertis på en internationell marknad. Utrikesdepartementet gav till exempel 2008 det privata säkerhetsföretaget Vesper Group i uppdrag att sköta säkerhetskoordineringen på de svenska ambassaderna i Bagdad, Khartoum och Kabul.
Enligt en rapport från Kristna Fredsrörelsen 2008 är det möjligt för svenska företag att verka i högriskområden bortom svenska myndigheters kontroll.
Redan 2003 uppmärksammade Miljöpartiet i en riksdagsmotion behovet av att kartlägga och reglera den privata säkerhetsbranschen. Miljöpartiet menar, nio år efter att vår hemställanspunkt om att utreda saken avslogs, att frågan är lika relevant nu och än mer brännande. Vi kan inte gå oförberedda in i en utveckling som kan ge oönskad rekyl på legitimitets- och demokratiansvar och på transparensfrågor på samma sätt som det har gjort i många andra länder. Sverige har dessutom som nation ett ansvar inför de länder som vi är militärt verksamma i, för de länder till vilka vi ger bistånd samt för de länder i vilka vi har beskickningar och diplomatiska förbindelser med.
Vi har därför i en ny motion föreslagit bland annat att ansvarsfrågan för privata militära företag ska utredas, att en nationell strategi för regleringar tas fram och att Sverige i relevanta internationella forum bör driva frågan om insyn i och reglering av säkerhetsföretag. Den sistnämnda hemställanspunkten behandlades i det betänkande som vi nu debatterar, men tyvärr avslogs den utan motivering. Det tycker jag är olyckligt eftersom Sverige skulle behövas i det internationella arbetet. Vi skulle behöva bidra så aktivt och proaktivt som möjligt för transparens och lämpliga regleringar av denna bransch som faktiskt är på liv och död.
Herr talman! Slutligen vill jag reflektera över Sveriges internationella roll, hur vi bäst kan bidra till en mer fredlig och stabil värld.
Vem ska vi i Sverige egentligen vara solidariska med, regeringar i kärnvapennationer i EU eller Nato eller alla de människor i världen som drabbas eller riskerar att falla offer för militär aggression?
EU är till sin konstruktion en odemokratisk organisation. Det står inskrivet i dess grundlag vilken politik som ska föras på många väsentliga områden. Och EU-fördragen står över medlemsstaternas egna grundlagar.
EU framställs ofta som ett fredsprojekt, men unionens grundlag talar ett helt annat språk. Vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken slås bland annat fast i Lissabonfördraget, som jag har med mig här, att det långsiktiga målet är en EU-överstatlig krigsmakt. "Den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik kommer att leda till ett gemensamt försvar när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta." Vidare står det i artikel 42 att "medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet". Militär upprustning är alltså ett krav i grundlagen! Är det så Sverige bidrar till att göra världen fredligare, med obligatorisk, lagfäst upprustning tillsammans med ett antal länder, varav flertalet är Natomedlemmar och två är kärnvapenstater?
Nej, att fördjupa det militära samarbetet inom EU och bygga upp ett gemensamt försvar och en starkare och "mer konkurrenskraftig försvarsindustri", eller rättare sagt krigsindustri, är helt fel väg att gå. Det är inget som Sverige bör stå bakom.
Vapen är inga varor vilka som helst. Och marknadskrafter och vinstintressen får inte tillåtas att styra säkerhetspolitiken. Hur fel det kan gå när det är särintressen och inte allmänintressen som får råda har vi pinsamma exempel på i Sverige, nu senast den storsatsning på en ny generation stridsflygplan som hetsas fram utan analys och beslutsunderlag värt namnet. Det lär inte heller bli lättare att kontrollera vapenexporten om vi låter oss dras ned djupare i det europeiska rustningsträsket.
EU:s militarisering är oförenlig med en sann ambition att verka för en fredligare värld utifrån verkliga hot. Det är inte mer vapen och starkare militärallianser världen behöver utan framåtsyftande insatser som förnybar energi och rättvis fördelning så att människor slipper leva i fattigdom.
Att det därtill finns de som rentav förespråkar svenskt medlemskap i Nato är svårt att förstå. Det är illa nog att den svenska regeringen inom det så kallade Partnerskap för fred går alldeles för långt i sin strävan att visa sig lojal med militäralliansen, bland annat genom att tillåta Nato att öva strid i Sverige. Nej, låt US Air Forces bombningar i Norrbotten 2009 bli en beklaglig parentes i svensk säkerhetshistoria.
Herr talman! Sverige ska inte in i Nato. Nato ska ut ur Sverige.