Den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet (PA-UfM)

anf.35 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Jag tror att vi alla i denna kammare kan vara eniga om att riksdagen varje vecka debatterar många både intressanta och viktiga frågor. Vissa frågor måste emellertid ändå, enligt min mening, få anses vara långsiktigt viktigare än andra, såtillvida att de får mer långtgående och svårförändrade konsekvenser. Till dessa extra viktiga frågor hör inte minst nästan allt som rör Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och allt som beslutas på EU-nivå, just därför att så många beslut tas eller kommer - med den ständigt utökade maktöverföringen från Sverige till EU - att tas långt ifrån de svenska väljarnas reella påverkan över besluten. Inte heller det här EU-betänkandet eller den aktuella redogörelsen, som rör Unionen för Medelhavet, lindrar den utvecklingen. Då är det naturligtvis inte intentionen eller viljan i betänkandet att bidra till fred och demokrati i världen som jag åsyftar. Tvärtemot måste själva utgångspunkten i all politik vara att bidra till ett ökat engagemang och makt till folken i världen. Därför är också den ena utgångspunkten i vår motion att begära att Sverige - så länge Sverige kvarstår som medlem i Unionen för Medelhavet - arbetar för att de ingående länderna i Medelhavsunionen inte ska knytas närmare EU. Vi har alla sett följderna av den arabiska våren och frånvaron ur demokratisk synvinkel av en förnyad och förbättrad tillvaro för den övervägande delen av människorna i de här länderna. Därför begär vi också att den parlamentariska gruppen verkar för en skarp konditionalitet i förhållande till dessa länder vad gäller mänskliga rättigheter, demokrati, fungerande rättsstat och antikorruption. Den andra utgångspunkten är att vi avser att motverka en utveckling där länderna i regionen på många sätt får samma rättigheter som ett EU-medlemskap innebär. EU behöver inte fler blivande kandidat- eller medlemsländer som inte lever upp till samma ekonomiska standard som EU-länderna, som står långt ifrån Europa kulturellt, som lever i eller omkring konfliktområden eller som inte innehar erforderliga möjligheter att upprätthålla korruptionsbefriade statsapparater med tillhörande gränskontroller. Knyter vi - tvärtemot Sverigedemokraternas inställning - an dessa typer av stater till EU ökar Sveriges EU-avgift, och Sveriges militära åtaganden i omvärlden ökar, samtidigt som den fria rörligheten bidrar till att ytterligare försvåra de problem som den redan mycket höga nivån på invandringen medför och har medfört. Som politiker ska vi inte ägna oss åt att göra annat än att ta ett verkligt ansvar för att skapa trygghet för medborgarna och vara varsamma med skattebetalarnas pengar. Att en integrering av Medelhavsunionens länder dessutom sker till priset av att Sveriges inflytande i EU minskar gör förstås inte Sverigedemokraternas skeptiska inställning till unionen mindre. Mot den bakgrunden kräver vi att den parlamentariska gruppen verkar för att Medelhavsunionen återgår till vad den var innan, det vill säga ett mellanstatligt samarbete mellan de berörda länderna utan EU-inblandning. Den intentionen är vi emellertid uppenbarligen helt ensamma om i Sveriges riksdag, då inget annat parti vare sig lyft fram den frågan eller för den delen valt att stödja detta yrkande. Det måste i synnerhet understrykas att Vänsterpartiets påstådda EU-skepsis även i det här fallet lyser med sin frånvaro. Därmed motverkas en utveckling där EU uppmuntrar rena, frivilliga och öppna bilaterala samarbetsavtal med Medelhavsunionen i stora och avgörande frågor, för att i stället tvärtemot väva in dessa länder i Europeiska unionen. Men det faktumet hindrar naturligtvis inte oss sverigedemokrater att driva på för att förmå Sverige att vi ska lämna detta projekt bakom oss, då projektet innehåller så många uppenbara brister. Den mest uppenbara och grundläggande bristen handlar förstås om att Medelhavsunionen tilläts frångå ett från EU fristående samarbetsprojekt med syftet att stärka handeln. Det i sig öppnade för att EU - med fred som det stora, huvudsakliga ledordet, som vanligt vad gäller sådana här typer av ärenden - skulle lägga sig i vad som redan från den så kallade uppgraderade Medelhavspolitiken lade grund för den så kallade Barcelonaprocessens direkta EU-inverkan. Med en organisation bestående av två ledare och 43 regeringschefer, varav flera med en direkt och öppen fientlig inställning gentemot varandra, ligger det förstås närmare till hands att Unionen för Medelhavet går mot en tydligare integrering med EU än mot en tillbakagång till ett frivilligt samarbete. Med tydliga federalistiska inslag blir det förstås enklare att överbrygga konflikterna och bristen på konsensus i Medelhavsunionen. De diskussioner som har förts om en omstöpning av grunden för Unionen för Medelhavet till att omfatta mer politiska reformer, vilket refereras i redogörelsen, är ett av flera tecken på detta. Utvecklingen inom EU gällande den södra grannskapspolitiken - mot bland annat ekonomisk integration och fri rörlighet till Europa, samtidigt som det finns stora brister vad gäller konditionalitet i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter - är ett annat. Inte att förglömma tvingades i praktiken dessutom samtliga EU-länder att vara med i detta projekt. Att Barcelonaprocessen för några år sedan därtill återigen uppgraderades - så att Medelhavsunionen, som i det här betänkandet kallas Unionen för Medelhavet och som i och med det efterkommande Lissabonfördraget deklarerar att Europeiska utrikestjänsten, EEAS, ska föra talan inte bara för EU-länderna utan även för länderna inom Medelhavsunionen - kan rimligen inte ses som något annat än som att utvecklingen inte alls har gått mot att stärka det icke-överstatliga samarbetet. Även från riksdagens och regeringens sida har vi fått höra inte bara utrikesministerns ambition om att unionens grannar i både öst och syd ska utvecklas till stabila och öppna demokratier med fungerande marknader och rättssystem, utan vi har också fått höra utrikesministern bekänna att unionens strategiska intresse går mycket längre än så, då dessa länder, om den här riksdagen får bestämma, så småningom även bör erbjudas att bli en del av den inre marknaden, med dess fyra friheter. Regeringen hoppas alltså att Unionen för Medelhavet ska skapa bättre förutsättningar för samarbete mellan Europeiska unionen och Medelhavsunionens medlemsstater. Vad detta samarbete troligast, om denna utveckling får fortsätta, kommer att innebära - förutom att de fyra friheterna innebär att varor, tjänster, människor och kapital får röra sig fritt över gränserna mellan EU, Afrika och Mellanöstern - kan vi nog alla som var gamla nog att minnas folkomröstningen om EU 1994 gissa oss fram till. För den som inte minns: Det lovades inte minst ett gott europeiskt samarbete, en bättre ekonomi och lägre arbetslöshet för oss alla, detsamma som för övrigt nu lovas med Kroatiens EU-anslutning. Resultatet känner ni till genom den verklighet vi lever i - fast kanske inte ni som sitter i den här kammaren. Arbetslösheten ligger fortfarande, i både internationella och svenska mått, på mycket höga nivåer, och ekonomin i Europa hackar betänkligt, vilket också påverkar och framför allt kommer att påverka Sveriges ekonomi även framgent. Vad samarbetet beträffar påverkas redan 60 procent av landstingsfullmäktiges, 50 procent för landets fullmäktigeförsamlingars och minst en tredjedel av riksdagens beslut av EU. De fyra friheterna, fristående från den överstatlighet EU representerar, tjänar EU:s medlemsländer så länge medlemsskaran hålls inom rimliga gränser och det är väl avvägda medlemskrav. Ett rent samarbete och den inre marknaden är värden som också vi sverigedemokrater värderar högt. Men ett EU som sträcker sig långt österut - och som i framtiden riskerar att sträcka sig ända till norra Afrika - kommer oundvikligen att drastiskt förändra alla förutsättningar för såväl Europeiska unionen som Sverige. Detta är något som vi måste våga tala om och som faktiskt också måste lyftas upp tydligare i debatten. Särskilt bör denna diskussion lyftas upp med anledning av EU:s vilja att genomföra den integrationsprocess som även regeringen och utrikesministern stöder, speciellt med anledning av att EU, i sin iver att snabba på processen, välkomnade några av Nordafrikas auktoritära regimer och inte minst erbjöd Libyen observatörsstatus innan kriget utbröt och till och med lät den dåvarande diktatorn i Egypten få ordförandeposten. Att EU dessutom redan har tecknat omfattande associeringsavtal om politiskt och ekonomiskt samarbete med totalitära regimer, med några av Medelhavsunionens medlemsländer, gör förstås inte saken mindre allvarlig. I den här frågan går det inte att gömma sig bakom ord som fred, frihet och demokrati utan att också underbygga denna i sig mycket goda ambition i handling. Vad gäller detta har både riksdagen och EU misslyckats fatalt. I stället väljer man att köra huvudet i väggen, inte minst genom att driva på för att ytterligare försvaga den svenska demokratin och hänsynen till de svenska skattebetalarna. Mot den bakgrunden, herr talman, yrkar jag bifall till SD:s samtliga tre yrkanden och reservationen.

anf.36 Kerstin Engle (S):

Herr talman! Det betänkande vi just nu har börjat debattera behandlar verksamheten i den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet, PA-UfM, och den svenska delegationens verksamhet 2011. Det känns extra högtidligt för oss i delegationen i dag eftersom vår verksamhet tidigare bara har redovisats i en skrivelse som det inte har funnits möjlighet att ta upp i kammaren. Tack, alltså, för denna nya möjlighet! Vi i PA-UfM-gruppen är besjälade av vårt uppdrag och vill gärna sprida kunskap om verksamheten och om de länder som finns med i samarbetet. Det kommer ni säkert att bli uppmärksammade på när mina kolleger i delegationen får ordet. Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag och avslag på den motion som finns i ärendet. Den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet är sedan 2003 en mötesplats för parlamentariker från EU-länderna och de så kallade partnerländerna. Totalt ingår 43 länder i samarbetet. Vi är den parlamentariska motsvarigheten till det samarbete som sker på regeringssidan inom UfM. Målet är att skapa ett område runt Medelhavet med fred och stabilitet, delat välstånd och förstärkt samarbete i sociala och kulturella frågor. Euromedsamarbetet är för närvarande det enda forum förutom FN där israeler och araber möts på ministernivå. I snart två år har kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter böljat över Nordafrika och delar av Mellanöstern. Tusentals människor har förlorat livet, och hundratusentals människor har gått ut på gator och torg för att kräva sin rätt. I flera länder har vägen mot demokratiska val inletts och val har hållits. Men omvandlingen från diktatur till demokrati kommer att kantas av många problem och bakslag och kommer att ta tid. Det finns mycket att glädjas över, men det finns också anledning att vara självkritisk mot den roll som EU har spelat. Kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen får inte fortsätta att styra. EU kan bidra med mycket när det gäller institutionsbyggande, polis, rättsväsen, mänskliga rättigheter med mera. Vi menar att de olika samarbetsavtal som EU har med länderna i regionen måste innebära en tydlig koppling till demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Utöver politiska reformer i de nordafrikanska länderna är samtidigt ekonomisk och social utveckling avgörande för möjligheten att skapa en övergång till hållbar demokrati. Framtidshopp är avgörande för en stor, ung arbetslös befolkning Herr talman! Vi menar också att EU bör lägga stor vikt vid att underlätta för kontakter och utbyte mellan människor, exempelvis genom ökat studentutbyte. Detta är frågor som bland annat Euromedsamarbetet och PA-UfM kan bli ännu bättre på. Vårt arbete i delegationen bedrivs i en årlig församlingssession samt i fem ständiga utskott - politiska utskottet, ekonomiska utskottet, energiutskottet, kulturutskottet samt utskottet för kvinnors rättigheter. Arbetet i utskotten tar sin utgångspunkt i Euromedsamarbetet med inriktning på bland annat ett renare medelhav, alternativ energi, högre utbildning och forskning samt stimulans till små och medelstora företag. Det är frågor där Sverige har mycket att bidra med. När det gäller dialogen mellan kulturer spelar Anna Lindh Foundation en stor roll i samarbete med Svenska institutet i Alexandria. Stiftelsen verkar för att involvera det civila samhället i syfte att förbättra förståelsen för varandras kulturer och religioner med betoning på mänskliga rättigheter och demokrati. Den arabiska våren har inneburit ett händelserikt verksamhetsår för den svenska delegationen. I fokus har stått inte minst kunskapsinhämtning och kunskapsöverföring om de skeenden som radikalt förändrat Mellanöstern och Nordafrika. Vi har arrangerat seminarier om till exempel utvecklingen i Tunisien och Egypten. Vi har haft ett större seminarium med biståndsminister Gunilla Carlsson som huvudtalare för att analysera händelseutvecklingen ur olika aspekter. Vi har träffat politiker från olika länder och inte minst genomfört en brett upplagd workshop i riksdagen om ungdomar i politiken i samarbete med Svenska institutet i Alexandria. Ja, listan kan göras mycket längre. Vi har också knutit kontakter och haft en rad möten med olika ambassadörer här i Stockholm. Delegationen har naturligtvis också upprätthållit en nära kontakt med UD:s enhet för Mellanöstern och Nordafrika. Naturligtvis har utskottsarbetet påverkats av händelserna i samband med den arabiska våren, då några nyckelpersoner har fått andra uppdrag och prioriteringar, men den svenska delegationen har deltagit i de flesta utskottsmöten. Jag ska inte gå in på dagordningarna i de respektive utskotten då min talartid är begränsad och det finns att läsa i vår redogörelse. Men frågan om demokrati och mänskliga rättigheter, kvinnors roll i politiken och i de framväxande demokratierna är något som den svenska delegationen gärna framhåller. Detta framkom inte minst under den årliga sejouren i mars, där den svenska delegationen fick gehör för sina ståndpunkter i de relevanta resolutionerna, bland annat gällande att demokrati bör stå i paritet med skrivningar om stabilitet och fred. Vidare antogs det svenska förslaget om ambitionen att avskaffa visumrestriktioner för studenter och strävan efter en breddning av finansieringsformer bortom mikrolån. Rekommendationen om att upprätta en Medelhavsbank föranledde emellertid en reservation på svenskt initiativ, vilken understöddes av de holländska, tyska och litauiska delegationerna. Självklart är vi också mycket aktiva i utformningen av resolutioner när det gäller kvinnors rättigheter. Även om vi nu återrapporterar vad som gjorts är det naturligtvis framtiden och det pågående verksamhetsåret som vi är fullt sysselsatta med. Regionen har kommit i ett helt nytt fokus. I linje med detta, jämte strategin för riksdagens internationella kontaktverksamhet och därmed det värdefulla stöd som vi får av tjänstemän på RIK, avser den svenska PA-UfM-delegationen att fortsätta hålla en hög ambitionsnivå. Det gäller såväl engagemanget i själva det inter-parlamentariska samarbetet som deltagandet i inkommande besök från regionen och anordnandet av seminarier och liknande evenemang på relevanta teman i riksdagen. Vi vill naturligtvis sprida kunskap, och vi är övertygade om att alla riksdagsledamöter, oavsett vilket utskott de arbetar i, berörs av vad som händer i vår omvärld och i den ökade globaliseringen. Sveriges aktiva agerande inom PA-UfM har uppmärksammats också internationellt, och det har framställts underhandsförfrågningar om vårt intresse av att som ordförande för ett fackutskott axla en större roll inom samarbetet. Mot denna bakgrund har delegationen åtagit sig att under nästa vår arrangera ett energi- och miljöutskottsmöte här i Stockholm. Herr talman! Det finns väldigt mycket som de europeiska länderna kan bidra med när det gäller demokratibyggnad. Självklart har vi också mycket att lära av varandra. Att ha goda och välmående grannar gynnar alla länder både på det demokratiska planet och i fråga om handelsutbyte. Jag delar dock utskottets uppfattning att EU:s grannskapspolitik måste ha ett tydligt samband mellan överenskommelser och konkret handling och resultatuppföljning. Vi i delegationen ska göra vad på oss ankommer att påverka samarbetet i PA-UfM i denna riktning. För mig som socialdemokrat finns ingen annan väg att bygga en bättre och mer demokratisk värld än att människor möts och utbyter erfarenheter. Att mötas i PA-UfM:s regi är en möjlighet. Men olika former av ungdoms- och studentutbyte ska uppmuntras. De olika projekt som genomförs med stöd av Medelhavssamarbetet kanske mår bäst om de hålls på en nivå där individer möts i ett lokalt och småskaligt fruktsamt samarbete. Jag är övertygad om att det bygger långsiktiga demokratier.

anf.37 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Vi diskuterar nu PA-UfM, denna hopplösa förkortning för ett viktigt område, nämligen en arena för samtal mellan parlamenten i Europa och i Medelhavsområdet. Det är en arena för utbyte av åsikter både om utvecklingen och om de tankar som vi står för. Det är naturligtvis en arena för diskussion om organisationens innehåll, hur man arbetar med praktiska frågor i organisationen, men också en arena för att driva på nya projekt. Herr talman! Jag tänker i dag fokusera på några reflektioner över vad det här arbetet har givit mig och några av de kunskaper som jag tar med mig från de möten vi har haft. Vi kan möjligen göra lite olika värderingar, men jag tror ändå att det är just som kunskaps- och kontaktskapande arena som PA-UfM spelar sin absolut största roll. För drygt ett år sedan fokuserade vi mycket på den arabiska våren. Naturligtvis började vi här i Sverige ganska snart att se den ur ett svenskt perspektiv. Vi hade diskussioner om vem som var mest nära de gamla regimerna eller vem som var först med att säga att vi inte ville samarbeta med dem. Herr talman! Efterklokhet är en exakt vetenskap, och det är klart att i det läget är det lätt att säga att så här borde vi ha gjort. Det är väsentligt svårare att förutse när det går framåt. När vi nu har kommit en bit fram, när vi har sett det som inträffat i Tunisien, Egypten och Libyen och det står och brinner i Syrien och så vidare, är vi möjligen mer hjälpta av att vi analyserar de drivkrafter som har fört fram förändringen i Nordafrika. När man gör det tror jag att man kan säga att handel, informationsteknik och kontakter har spelat en betydande roll. Se bara på bloggar, twitter och andra sociala nätverks betydelse för utvecklingen! Men naturligtvis har arbetslöshet, hopplöshet och bristen på möjligheter i de gamla regimerna spelat en roll. Alltihop kokar kanske ned till grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi, som egentligen är utbildad ingenjör och som inför hopplösheten att inte få jobb fattar ett drastiskt beslut och då får många följare i de sociala medierna som känner igen sig i rollen. Har man skaffat en utbildning och försökt driva på utvecklingen och inte känner att samhället svarar mot önskemålen måste man göra någonting, antingen i hopplöshet eller möjligen - och så blev det också så småningom för de andra - i framtidsanda. Men, herr talman, vad vi bör göra är att i det inrikespolitiska sammanhanget fundera på vad vi kan lära oss av det här. Hur kan vi öka kunskaperna om de här processerna och dra slutsatser om vad vi ska göra? Vi måste ju snarare än att gå bakåt och ägna oss åt efterklokhet ägna oss åt att diskutera framåt, vad vi gör nu, hur vi kommer vidare och hur vi för våra saker vidare. Då behövs denna arena. Herr talman! Min andra reflektion gäller islamism. När de stod där på Bushibaavenyn i Tunis eller på Tahrirtorget i Kairo var alla enade mot ett mål, men relativt snart ser man att det inte är givet att min fiendes fiende är min vän. Det är naturligtvis så att när man väl har lyckats med detta kortsiktiga mål, att tippa en regim över ända, spänner sig ett nytt politiskt spektrum. Vi trodde väl inte att människor var annorlunda i de här länderna än vad de är i våra länder, och eftersom vi har ett politiskt spektrum borde vi också förvänta oss att de skulle ha det. Tyvärr tenderar vi väldigt snabbt att sätta inhemska etiketter på denna politiska spännvidd. De som tydligast har framträtt visade sig vara vad vi kallar islamister. Men islamister är inte en enhetlig grupp. Där finns alltifrån moderata - då menar jag inte i den svenska meningen utan mer balanserade, medelmåttiga - islamister som önskar hitta nya vägar för att gå vidare och kan ha en tro men ändå ett sekulärt samhälle, hela vägen till andra stater stödda av selafisterna och wahhabiterna som är väldigt radikalt och islamistiskt inriktade. Vi måste se hela denna spännvidd. Vi måste kritisera dem som gör fel. Vi måste stödja de krafter som vi tycker för åt rätt håll. Men vi kan aldrig acceptera att extremisterna på den ena sidan ger stöd åt extremisterna på den andra sidan. När en usel film produceras i USA är det aldrig accepterat. Det blir en ursäkt för en attack mot konsulat i Libyen. Å andra sidan måste vi också hålla rent här internt mellan dessa grupper. Vi vet vad som kan hända när en liten välutbildad, välorganiserad och resursstark grupp tar över en revolution. Det hände 1917 i Ryssland, och det kostade östra Europa 70 år av utveckling. Låt inte detta inträffa i den arabiska världen nu! Därför tror jag som så många bedömare, och som en bedömare vi träffade när vi var på besök i Barcelona, att en av de viktigaste frågorna just nu är hur väl den så kallade islamistiska gruppen förmår att hålla rent mot de radikala extrema selafisterna. Om uttrycket tillåts, herr talman, skulle man kunna säga att den stora utmaningen i arabvärlden just nu är att skaka lössen ur den gröna fanan - den röda fanan sades det en gång i tiden när det var strider här i våra länder. Därför var det både glädjande och oroande att tala med de unga egyptier som hälsade på mig för en och en halv månad sedan. De sade: That film is no big deal for ordinary egyptians. Det finns väl ingen som bryr sig om en usel film i USA. Vi vill ha utveckling, vi vill ha demokrati, vi vill ha mänskliga rättigheter och vi vill flytta fram positionerna mot ett civiliserat samhälle. Det är en liten grupp som utnyttjar filmen. Det är glädjande att de markerade att det finns en balanserad syn. Det är naturligtvis oroande att de inte ser faran i att extremisterna utnyttjar den typen av handtag, ivrigt påhejade av extremister på vår sida av världen som pekar på islamister som det stora hotet. Så, herr talman, erfarenheter och lärdomar kommer att göra oss starkare. Min tredje reflektion gäller organisationen som sådan. Unionen för Medelhavsområdet är ett samarbete mellan stater, ett diplomatiskt initiativ som i första hand ägnar sig åt att egentligen försöka selektera fram lämpliga samarbetsprojekt. Man har ett ganska begränsat mandat. Man får arbeta inom sex områden. Vi kan tycka att det är alldeles för begränsat, för mycket av det som vi vill åstadkomma ligger inte i de här mandaten. Till exempel kan det bara handla om konkreta projekt. Vi kan inte diskutera institutionsbyggen, enligt den överenskommelse som finns. Det är klart att vi skulle vilja gå vidare. PA-UfM, den parlamentariska delen, är mötesplatsen för alla parlamentariker. Både Israel och Palestina är med. Egentligen är hela gänget där, och vi kan prata politiker till politiker om utvecklingen. Det innebär naturligtvis att våra möten ibland blir lätt barocka. De börjar med ett antal deklarationer av karaktären att det som måste ske är att man löser Israel-Palestina-konflikten, för innan dess blir det ingen utveckling. När man har hållit på med det en stund tar någon upp Cypern och Turkiet, och när vi har hållit på med det kommer någon med ytterligare något område. När alla sedan har gjort sina inrikespolitiskt färgade deklarationer kan vi börja föra lite mer konkreta resonemang om utvecklingen i området. Jag tror ändå att det är viktigt att vi har den här arenan för att göra de här deklarationerna, därför att någonstans där börjar det. Positionerna förändras mellan mötena, inte under mötena. Så sent som i måndags var jag utanför Ankara på ett möte i den ekonomiska kommittén. Det är alldeles påtagligt att man mer och mer börjar se att det nu inte bara handlar om att kräva finansiering; det handlar också om att diskutera institutionsbygganden och hur man skapar investeringsklimat i de egna länderna. Jag tror att det är för att treenigheten, att vi ska arbeta med hur man utvecklar infrastrukturen och tillgångssidan tillsammans med institutionerna och tillsammans för att stärka individerna, är nyckeln för att komma till en lösning och utveckling i detta område. Herr talman! Vi träffade generalsekreteraren för Unionen för Medelhavet som var en karriärdiplomat från Marocko. Han var tydlig med att det var jobbigt att ha ett så begränsat mandat. Han sade dock att den enda framkomliga vägen om alla ska vara med på vagnen är att vi tänjer gränsen lite steg för steg och närmast gränsen, det vill säga tar nästa naturliga steg och nästa naturliga steg. Jobbar man med utbildning kan man tala om kvinnors rättigheter. Talar man om kvinnors rättigheter kan man lägga in det mot institutioner och mot de saker vi vill åstadkomma. Herr talman! Arabvärlden är en del av vårt grannskap. Vi måste engagera oss. Vi har saker att tillföra. Vi måste stå upp för våra värden, och vi måste vara med i denna process. PA-UfM är en del av det och Unionen för Medelhavet är en del i det. Mest av allt är det ett sätt för oss att sprida demokrati till fler länder. Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets förslag. (Applåder)

anf.38 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Jag lyssnade tidigare till Moderaternas Christian Holm under debatten om Kroatiens anslutning till EU. Nu har jag lyssnat på Ulrik Nilsson som anfört Moderaternas syn på Medelhavsunionen. Jag tror att båda är samstämmiga, och något annat hade väl förvånat vem som helst i denna kammare. Alla talar om ett fredsprojekt och om mångfald, öppenhet och demokrati. Dessa goda värden står givetvis också Sverigedemokraterna bakom, men vi delar inte synen på hur man når fram till det. Moderaternas syn är att vi ska stärka samarbetet med Medelhavsunionen. Det är något som utrikesministern har talat om i kammaren. Nu talar Ulrik Nilsson också om det, fast i lite andra ordalag. Jag skulle vilja få ett och annat klargjort. Hur ser Ulrik Nilsson på de fyra friheterna som utrikesministern tidigare har talat om att man vill införa för dessa länder i Medelhavsunionen? Jag tänker främst på de Nordafrikanska länderna och Mellanöstern. Står Moderaterna fortfarande fast vid att man vill införa de fyra friheterna och knyta dessa länder ännu närmare till EU? Är det vad man menar när man talar om att tänja gränserna steg för steg eller hur ska man tolka det? På vilket sätt innebär i så fall närmandet av dessa Medelhavsländer en spridning av demokratin?

anf.39 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Öppenhet är svårt. I kammaren har jag två gånger citerat min morfar som lärde mig att om jag knyter min näve riskerar jag aldrig att tappa något ur den, men jag får heller aldrig något nytt i den. Med andra ord: Sluter jag mig om mig själv och inte vågar öppna mig utåt, ta in nya intryck och släppa till de fyra friheterna kan jag möjligen sluta mig kring det jag har, men jag vinner inget nytt och inget av den skönhet och styrka som finns i att samarbeta med andra människor. Här skiljer vi oss åt alldeles påtagligt. Vi moderater vill vara en del i en växande värld. Vi moderater vill ha kontakter. Vi moderater vill få intryck. Vi moderater vill samspela med andra länder. Det står utrikesministern för, och det står jag för. För bara några timmar sedan träffade vi i utrikesutskottet Kroatiens talman som var här med anledning av det betänkande som diskuterades tidigare i dag. Han var tydlig med att de förväntningar som Kroatien har på ett medlemskap i EU är just att få dela den mycket starka värdegrund som ligger i demokrati, mänskliga rättigheter och rättssamhälle och att också få vara en del i de samarbeten, de marknader och den handel som gör länderna starkare. Man delar våra värden, och vi tror att våra värden är så starka så att om vi bjuder in arabvärlden kommer den på sikt att ta till sig dessa värden. Därför sprider vi demokrati på detta sätt. Därför säger vi nej till slutenhet och ja till öppenhet.

anf.40 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Det är ingen i kammaren som talar om att vi ska sluta oss själva. Det är något som vi påprackas som försvar för den oförsvarliga hållning regeringen har i dessa frågor. På vilket sätt stärker vi demokratin genom att ta in ännu fler länder till Europa från Nordafrika och Mellanöstern? I vissa fall har vi fortfarande möjlighet att lägga in veto, men i andra fall kan en majoritet av EU-länder köra över andra länder. Det innebär att vi sätter demokratin ur spel. De värden man lyfter fram här och som vi ska värna är precis de värden som kommer att raseras. Demokrati bygger på att folket har makten i respektive nation. Så ser jag på saken. Demokrati för Moderaterna, regeringen och de flesta partierna i riksdagen går ut på något helt annat. Det går ut på en teknokratisk eller federalistisk dröm. EU-ministern talar om att vara för att federalisera Europa. Man är för att flytta makten från Sverige till Europa. Nu vill man också väva in Nordafrika och Mellanöstern. Så tolkar jag det när man säger att man vill närma sig dessa länder ytterligare. Så här har EU-samarbetet sett ut ända från början. Man har tagit steg för steg, precis som Ulrik Nilsson talade om. Jag tackar för redogörelsen och för att regeringen åtminstone är renhårig och erkänner detta. Jag beklagar dock att det ser ut på det här sättet, för jag tror på att folket i Sverige ska bestämma över Sverige och inte andra nationers folk.

anf.41 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Demokrati bygger på starka människor och starka medborgare som har insikter och information och också kontakter på andra ställen och därigenom kan sätta sig själva i relation till världen. Just därför är öppenhet så viktigt för demokratiutvecklingen. Johnny Skalin ger uttryck för ett underligt perspektiv i debatten när han undrar hur vi stärker demokratin genom att ge fler människor tillgång till demokrati. Han säger det inte så utan antyder att demokratin i EU skulle försämras om vi tar in fler medlemmar. För mig kan demokrati aldrig vara något som vi kan ha och det andra något som de andra får hålla på med. Ett demokratiskt samhälle välkomnar alltid människor med olika åsikter och välkomnar alltid debatt och diskussion. Det är, Johnny Skalin, ingen oförsvarlig hållning utan den enda rimliga hållningen att vi måste öppna oss för demokrati, intryck och synpunkter från olika länder. Det handlar inte om ekonomi och pengar, utan det handlar om människovärde och levnadsbetingelser långsiktigt. Jag hör till dem som tror att framtiden tillhör rörligheten, kulturmötena och kontakten. Då kan man inte huka bakom en EU-gräns och säga att vi måste få mer inflytande här i Sverige och mer inflytande där. Nej, det är bara genom att möta andra åsikter som man stärker demokratin. Låt oss därför ta dessa steg tillsammans. Jag vet att Johnny Skalin inte önskar göra riktigt detsamma, men det får stå för honom. (Applåder)

anf.42 Christer Winbäck (FP):

Herr talman! Miljöproblem, ekonomiska kriser, arabisk vår, sommar, höst och nu vinterkyla, om man ser på Syrien, demokratiseringsprocesser, flyktingar över Medelhavet - listan kan göras lång på vad som behöver avhandlas, diskuteras och hittas lösningar på. Länder som Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Israel med flera finns alla med i flertalet riksdagsmotioner och debatter här i kammaren. Fler arenor och mötesplatser för dialog och samarbete bör ju rimligtvis vara bättre än färre. Sedan PA-UfM - denna krångliga förkortning - startade för cirka åtta år sedan har viktiga steg tagits för att skapa dialog och finna lösningar på gemensamma problem. Arbetsgrupper och möten från länder runt om Medelhavet arbetar med gemensamma projekt kring frågor som berör oss alla. EU:s närområde har alltid varit av stort intresse för oss. Om vi tror på att handel, ekonomiskt utbyte och samförståndslösningar skapar förutsättningar för välstånd är dialogarenor smörjmedlet. Om vi tror att fred och stabilitet främjas av att vi träffas och diskuterar våra problem och försöker hitta gemensamma lösningar, då har vi här en plattform. Om vi tror på att respekt för mänskliga rättigheter och demokrati gynnas av en ständig dialog kring frågorna då är detta en möjlighet för bra för att försittas. Om nu Sverigedemokraterna i sin reservation vill att Sverige går ur organisationen, för att det finns andra arenor för frågorna undrar jag varför de, enligt samma reservation, tycker att det är så viktigt att Sverige under den tid man är kvar i nämnda organisation arbetar för att påverka utvecklingen i regionen. Det fanns ju andra arenor. Sanningen är ju att just för att det är en unik arena kan vi med dialog påverka. Mellanöstern har diskuterats och debatterats mycket här i kammaren. I utrikesutskottet arbetar vi just nu med ett betänkande om MENA-regionen. Här har vi en möjlighet att med PA-UfM delta och påverka. Så stärker vi demokratin. Enligt Vänsterpartiets särskilda yttrande anser man att det är viktigt att det finns mötesplatser och arenor för dialog som inkluderar företrädare för diktaturer och auktoritära stater. Enligt samma yttrande ifrågasätter man att stater som inte är demokratier deltar i Medelhavsunionen. Hur ska ni ha det? Är det inte viktigt att vi känner att vi har stater som på olika sätt kan delta i en dialog och påverkas? Några medlemsländer i PA-UfM som tidigare var icke-demokratier är nu på väg att bli demokratier. Kan det vara så att just deltagandet i denna församling som till största delen består av demokratier kan påverka delegaterna från icke-demokratierna till ett friare tankesätt? Kan det vara så att idéer och tankar sår frön som sedan gror på hemmaplan? Att skapa samarbete med andra länder och kulturer kräver kunskap, förståelse och framför allt engagemang och tålamod från alla håll. Bara en sådan sak som att vi nu här i kammaren debatterar berättelserna från IPU och PA-UfM ökar förståelsen för frågorna och synliggör vikten. Vi behöver fler arenor för möten och dialog, inte färre. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Ismail Kamil (FP).

anf.43 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Christer Winbäck, Folkpartiet, undrar varför vi vill påverka genom att vara kvar i unionen. Det är ett av våra yrkanden. Om vi ska vara kvar i unionen vill vi fortsätta att föra dialogen och föra fram demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Det är precis det vi vill så länge vi är kvar i unionen. Vi vill inte vara kvar i unionen, men om vi inte har förmåga att lämna unionen vill vi åtminstone använda den till det som den ska användas till, inte till att stärka makten för EU, inte till att utvidga unionen utan till att stärka dialogen. Vi har alltid varit för dialog med alla länder runt omkring oss i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och naturligtvis hela världen. Vi är för ett samarbete med EU, men vi är emot överstatligheten. Det gäller också i det här fallet. Om Christer Winbäck hade lyssnat på varför vi är kritiska till EU hade det varit lätt för Folkpartiet att förstå. Uppenbarligen har man inte lyssnat. Jag tror att det hänger ihop med att Folkpartiet bara ser den federalistiska drömmen; man ser ingenting annat. Man ser inte att det är en möjlighet att samarbeta med länder på mellanstatlig nivå där man är överens om frågor. Man ser bara en enda möjlighet, nämligen den federalistiska drömmen där majoriteten ska styra över minoriteten i Europa i en mängd deltagande länder - det kommer att bli 28 med Kroatien - i stället för att makten ska utgå från folket i respektive parlament. Där har vi den grundläggande ideologiska skillnaden mellan Folkpartiet och Sverigedemokraterna. Där har vi också förklaringen till att Christer Winbäck inte förstår sig på vår argumentation.

anf.44 Christer Winbäck (FP):

Herr talman! Jag försöker ganska ofta lyssna på åsikter från olika håll här i kammaren. Jag tycker att det är viktigt att diskutera och debattera vad vi står för. Som Johnny Skalin säger vill Sverigedemokraterna att vi går ur PA-UfM. Det vill inte vi. Johnny Skalin nämner också att man från sverigedemokratiskt håll avser att använda PA-UfM till det som den ska användas till. Det är det vi säger här i dag. Vi vill att den ska användas till att föra en dialog mellan parlamentariker om olika frågor. Jag räknade upp ett antal i början av mitt anförande. Jag tycker att det är viktigt att känna att när vi har en arena för att kunna påverka och diskutera olika saker ska vi göra det bästa av den arenan. Vi gör inte det bästa av den arenan genom att gå ur. Bara att säga att vi vill gå ur innebär att vi desavouerar vår möjlighet att föra en god dialog på arenan. Jag och Folkpartiet står för att vi ska ha arenor där vi parlamentariskt valda på olika sätt kan föra en dialog, påverka och påverkas. Vi tar också till oss och lär oss av andra i möten med människor. Jag tycker att det är viktigt att vi ser till att stärka och utveckla sådana arenor på bästa möjliga sätt.

anf.45 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Christer Winbäck säger att vi vill gå ur, och det vill inte Christer Winbäck. Så är det. Vi vill lämna Medelhavsunionen. Den är inte vad den var från början. Det är inte ett samarbete mellan EU och Medelhavsländerna. Det har gått över till något mer långtgående. Man har utvidgat processen. Man kallade den för Barcelonaprocessen. Nu är det Unionen för Medelhavet. Med varje sådant steg - steg för steg, pratade Moderaterna om - utvecklar man den politiska diskussionen. Det blir politik av det hela. Det blir inte samarbete. Det blir överstatlighet. Det är det som man vill att det ska handla om från Sveriges sida och kanske framför allt från Sarkozys och Frankrikes sida. Sarkozy är ju den som har varit mest pådrivande för att införliva Medelhavsländerna i Europeiska unionen. Det leder inte till någon ökad demokrati för merparten av dessa länder utan minskad demokrati. Sverige får minskat inflytande på Europeiska unionen. Vi får därmed minskat inflytande över vår egen vardag. En stor del av de beslut som den här kammaren fattar, fattas under påverkan av EU. Det är något som Folkpartiet hyllar, och man hymlar inte ens med det. Det respekterar jag. Det är bättre att man är tydlig och berättar vad man står för än att man hymlar med det. Det är skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Folkpartiet och de övriga partierna i riksdagen. Vi tror på människan. Vi tror på demokratin. Vi tror att demokratin ska komma underifrån och upp från respektive nationalstat.

anf.46 Christer Winbäck (FP):

Herr talman! Det var en intressant anmärkning som Johnny Skalin gjorde att politik inte är att samarbeta. Jag tycker definitivt att politik till största delen handlar om samarbete. Det handlar mycket om att lyssna och lära av varandra och i dialog föra olika frågor framåt. Så länge man är med i en organisation kan man också påverka organisationen och åt vilket håll den ska gå. Medelhavsunionen har utvecklats och förändrats. Om de är åt rätt eller fel håll kan vi ha olika åsikter om, men det är viktigt att konstatera att så länge man är med i en organisation kan man också vara med och påverka utvecklingen av den. Går man ur den har man mycket svårt att påverka just den organisationen. En av de viktiga anledningarna till att vi finns med i organisationen är att vi ska kunna påverka inte bara organisationen i sig utan framför allt de frågor som den driver. Det har vi betydligt större möjligheter att göra om vi deltar i PA-UfM än om vi går ur.

anf.47 Abir Al-Sahlani (C):

Herr talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande gällande PA-UfM. När jag deltog på mitt första möte kändes det faktiskt lite lustigt med delegationen. Jag förstod inte mycket av strukturen, och jag kände ingen på plats, förutom mina svenska kolleger. Jag tyckte också att det var lite småkaotiskt organiserat. Men när vi sedan satte oss för lunch ägde det, enligt mig, intressanta samtalet rum. Detta samtal ägde rum innan den arabiska våren startade. Då vill jag lova att samtalet var ett helt annat än vad det kom att bli efter revolutionen i Mellanöstern. Jag kunde bland annat samtala med mina marockanska kolleger om situationen i Västsahara. Det är ett rätt komplicerat och på många sätt känsligt ämne. Jag upplever det också som akut. Men genom unionens arena fick jag en möjlighet att framföra en åsikt och en syn på konflikten direkt till de folkvalda marockanska kollegerna. Det kanske inte ändrar på utgången av denna konflikt eller löser den. Det är jag mycket medveten om och ödmjuk inför. Men jag är helt övertygad om att detta samtal gjorde lika stort intryck på mig som på mina marockanska kolleger. Och någonting måste de ha tagit med sig hem eftersom jag tog med mig någonting av deras åsikter hem. Maikel Nabil är en egyptisk bloggare. Han var bland de första bloggarna redan under Mubaraks tid i Egypten som öppet bloggade om behovet av demokrati och frihet och krav på en omedelbar avgång för Mubarak. Ganska kort tid efter detta blev han fängslad av militärregimen i Egypten. Maikel fängslades och hölls fången i över ett år utan rättegång. På en studieresa som delegationen gjorde till bland annat Egypten fick vi träffa personer på det egyptiska utrikesdepartementet och även deras ambassadör för de mänskliga rättigheterna på utrikesdepartementet. På plats i Kairo ifrågasatte jag den egyptiska regeringens agerande och bad om svar från ambassadören på hur Maikel Nabil i över ett år kunde sitta fängslad utan rättegång i det så kallade fria Egypten. Svaret jag fick var självklart luddigt. Maikel är numera en fri man, och han bloggar för fullt om alla sina åsikter. Jag menar återigen inte att mötet i Kairo med det egyptiska utrikesdepartementet var anledningen till att Maikel fick en rättegång och blev frikänd. Men det var en tydlig signal. Detta samtal handlade om att världen har ögonen på Egypten och att vi inte blundar när yttrandefriheten kränks. Individers rätt till åsikter och att forma och framföra dem får inte kränkas. Detta ser vi, och det vågar vi även framföra. På samma studieresa kunde vi direkt se en demonstration slås sönder av militären på Kairos gator. Vi satt på andra sidan om Nilen och kunde se hur egyptier som demonstrerade och krävde sina rättigheter blev slagna till marken. Det var kopter och muslimer som gick hand i hand och krävde ändringar av lagen som handlar om att få bygglov för att få bygga kyrkor. Att på plats uppleva detta var mycket starkt. Dessa uttryck skulle ingen tv-ruta, tidning eller radio kunna återge oss svenska ledamöter. Herr talman! Jag skulle kunna göra en lång lista över delegationens värdefulla insatser under de olika möten som vi har deltagit i. Men dessa insatser finns återgivna i rapporten från delegationen. Dialogen är självklart den bästa formen av samtal. Vi som riksdagsledamöter borde vara de största ivrarna av samtalet, eftersom ett samtal handlar om två jämlika parter där var och en med egna ord återger den verklighet som de upplever utan att de påtvingas en verklighetsuppfattning. Samtalet är, förutom att man ges möjlighet att tala och säga sin åsikt, en möjlighet att lyssna. Det kanske vi politiker borde bli ännu bättre på. Herr talman! Detta må verka basalt, men Sverigedemokraternas reservation visar att det finns partier i Sverige som inte tror på samtalet länder emellan, parlamentariker emellan och helt enkelt människor emellan. Det är värt att stanna upp och fundera över vad Sverigedemokraterna anför i sin reservation, nämligen att Sverige bör verka för ett utträde ur unionen med tanke på det geografiska avståndet från Medelhavet samt verka för en skarp konditionalitet. Det som Sverigedemokraterna glömmer i sin reservation är det faktum att vi svenskar reser mycket till Medelhavsregionen, till stränderna på både den södra och den norra sidan, att vi svenskar handlar mycket med Medelhavsregionen och att en del svenskar faktiskt har sina rötter i Medelhavsregionen, på båda sidorna av Medelhavet. Detta gör att Medelhavsregionen är mycket nära och inte alls långt borta, som Sverigedemokraterna vill antyda i sin reservation. Vi får inte heller glömma att länderna på den norra sidan av Medelhavet är de länder som tar emot flest flyktingar och migranter som första station. Sverige är i allra högsta grad en del av Europeiska unionen, och vi vill ta vårt ansvar för mottagandet av flyktingar. Vi vill också vara med och påverka på ett tidigt stadium. Därför blir detta samarbete mycket viktigt. I en globaliserad värld är en avlägsen by i Afrikas djupaste skogar eller på Asiens högsta berg en del av vår vardag, kanske genom tv-rutan, kanske genom Twitter eller Facebook och kanske genom vår granne som kommer därifrån. Herr talman! Det faktum att EU är en partner i Medelhavsunionen är mycket viktigt för länderna vid Medelhavets södra strand. Algeriet är exempel på ett land som handlar mer med Frankrike än med sitt grannland Tunisien. Det råder visumkrav dessa länder emellan. EU är en bra förebild på ett pågående fredsprojekt, demokratiseringsprojekt och ekonomiskt samarbete som bygger på jämlikhet mellan parterna och på gemensamma intressen. Det bygger på att man ska ta vara på varandras kunnande och intressen i stället för att gå långt bort för att få sina intressen tillgodosedda. För att underlätta denna dialog länderna emellan kanske det är viktigt med infrastrukturutbyggnad, fri rörlighet eller en lösning av vattenkonflikten som är en konflikt som vi i vårt land tack och lov är skonade ifrån. Det kanske är dessa byggstenar som är viktiga för att gå framåt i dialogen. För att skapa stabilitet i regionen och för att skapa fred är EU en mycket viktig förebild, och Sverige är en mycket viktig aktör i EU. Om vi ska behålla den svenska förmågan, vår förmåga, att påverka i vår omvärld kan vi inte stänga in oss i vår borg som vi kallar Sverige. För att Sverige som nation ska kunna behålla det stora förtroendekapitalet i utrikespolitiken är det vår uppgift att stödja dialog och vår skyldighet att delta och även leda. Herr talman! Vårt ansvar är inte mindre än så. (Applåder)

anf.48 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Abir Al-Sahlani - jag hoppas att jag uttalar det rätt, annars ber jag om ursäkt - säger att Sverigedemokraterna inte tror på samtal och att det är därför som vi vill lämna Medelhavsunionen. Det är en helt felaktig uppfattning. Vi tror på samtal, men vi tror inte på den överstatlighet som övriga partier här företräder och som förmodligen även ni i Centerpartiet företräder eftersom ni är en del av regeringen. Jag förutsätter att ni står för samma uppfattning som andra regeringspartier. Hade detta handlat om ett handelssamarbete och en dialog mellan EU och Medelhavsländerna hade vi också varit för det. Det var precis så Medelhavsunionen såg ut från början, men det är precis så Medelhavsunionen inte ser ut nu. Det är definitivt inte så ni från regeringens sida vill att den ska se ut i framtiden. I stället vill ni införa de fyra friheterna. Det är det stora steget mot ett EU-medlemskap; det tror jag att till och med Centerpartiet kan erkänna. Det innebär att varor, tjänster, personer och kapital fritt får röra sig över gränserna mellan Afrika, Mellanöstern och EU. Det är detta vi vänder oss emot. Vi vänder oss inte på något sätt emot samarbete. Vi vill föra en dialog, och vi vill sprida demokrati och mänskliga rättigheter i omvärlden. För att lyckas med det tror vi dock att vi måste göra det på mellanstatlig nivå, inte genom att lyfta in dessa länder i den europeiska unionen - som i sig inte ens bygger på demokrati nästan alls. Den bygger i stället på teknokrati. Detta är vår grundsyn, ingenting annat. Det har jag stått här och förklarat för två tidigare företrädare. Nu tvingas jag återigen stå här och förklara samma sak för Centerpartiet. Om man lyssnar på vad vi säger är vårt budskap väldigt tydligt: Vi tror på samarbete, men vi tror inte på överstatligheten. I detta anförande instämde Erik Almqvist (SD).

anf.49 Abir Al-Sahlani (C):

Herr talman! Tack för din fråga och ditt förtydligande, Johnny Skalin. Grejen är att jag, Centerpartiet och Alliansen inte uppfattar EU som bara en geografisk enhet. EU är en union som bygger på värderingar. Det är värderingar som demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna, yttrandefrihet och fri rörlighet. Hela denna begreppsapparat är vad vi tror är EU. Det är inte begränsat till att vara mellan ett visst hav och ett visst berg. Värderingarna sträcker sig mycket längre än så. Medborgare i länder som tycker att detta är bra värderingar och vill vara en del av det borde självklart vara välkomna. Medelhavsunionen nu är dock långt ifrån detta. Det finns i dag inga diskussioner om att de ska bli medlemmar i EU. Det som behövs är i stället ett pågående samtal. EU måste föregå med gott exempel. Det kanske blir en Medelhavsunion liknande EU, där man har fri rörlighet, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Det är det EU borde göra, inte stänga, gå ifrån och säga: Fixa ni, så kan vi prata när ni har fixat det själva. Det är vårt ansvar att vara med och bidra till en positiv utveckling. Samtal innebär att man är med - man är närvarande, deltar och leder - och inte bara att ta sina händer ifrån det och säga: Kom när ni är färdiga så kan vi prata. Centerpartiet tror inte att det är vägen framåt.

anf.50 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Jag noterar återigen att även Centerpartiet tycker att enda vägen till demokrati för dessa länder är att väva in dem i Europa, som inte ens bygger på demokrati. Demokrati är för mig någonting som byggs från folket, underifrån. Vi har för närvarande 27 medlemsstater i EU. Alla bygger på demokrati underifrån men kontrolleras från EU - uppifrån. Det är det vi vänder oss emot. Vi tror inte på denna utveckling på något sätt. Man säger att EU bygger på värderingarna om demokrati, mänskliga rättigheter och så vidare. Om värderingarna byggde på mänskliga rättigheter, demokrati och allt vad det heter, vilket vi håller med om men har en helt annan syn på hur man når fram till, skulle EU inte se ut på det sätt det gör i dag. Det skulle inte bygga på en överstatlighet där några länder kan bestämma över alla andra länder. Det Abir Al-Sahlani säger om att det kommer att leda till en union är också helt felaktigt. Det är inte riktigt korrekt om man utgår ifrån vad Moderaterna tidigare sade om att vi steg för steg ska utvidga den politiska diskussionen. Med politisk diskussion menar jag just det Centerpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet säger - att man ska föra en dialog inom unionen, där majoriteten ska bestämma. Vi tycker att majoriteten ska utgöras nationellt. Det är svenska folket som ska avgöra vad som ska bestämmas i Sverige, inte EU och inte någon annan heller. Vår syn på hur man utvecklar demokrati skiljer sig alltså fundamentalt åt. Jag tror att vi kan vara eniga om att vi är oeniga om hur man utvecklar demokratin. Det är tråkigt att komma fram till den slutsatsen, men det är så det ser ut. Återigen: Vi har ett samarbete och för en dialog för att genom alla bilaterala möjligheter utvidga demokratin och de mänskliga rättigheterna i omvärlden, men vi är inte beredda att göra det till priset av den överstatlighet som EU representerar. I detta anförande instämde Julia Kronlid (SD).

anf.51 Abir Al-Sahlani (C):

Herr talman! Då skulle faktiskt federalism vara en bra lösning. Federalism innebär att man trycker ut makten från centrum, ut till periferin där människor finns. Det är vad Centerpartiet tror på. Tyvärr vill inte Sverigedemokraterna ha det så heller, utan man vill stänga in sig i en borg man kallar Sverige. Sedan säger man att det är så vi utvecklar demokratin. Det är precis tvärtom, Johnny Skalin. Det är när vi öppnar våra gränser och låter människor delta i de politiska processerna som man kan bygga demokrati underifrån. Det handlar om att förenkla systemen och att tänka människor, inte system. Det är då man skapar demokrati underifrån. Det är också genom att delta i Europaparlamentsvalet som man skapar och förstärker demokratin. Det är därför vi har ett Europaparlament, som vi måste stärka ännu mer. Det sker inte genom att stänga våra gränser och inte genom att säga nej till multilateralt arbete. Jag pratade en gång med en biståndsarbetare och frågade varför vi ska gå via EU-systemet. Kan inte Sverige pusha på detta i stället? Då sade han något väldigt klokt. Han sade: Tänk på att Sverige är en myra medan EU är en elefant. Vilken fart och styrka skulle du vilja att vi angriper problemet med - en myras styrka och fart eller en elefants? Det finns värde i att samarbeta. Sarkozy lyckades stoppa Ryssland 40 kilometer utanför Tbilisi. Det lyckades han med, men det hade han inte kunnat göra som Frankrike. Han gjorde det för att han var EU. Det är det vi måste hitta. Att EU ibland gör fel betyder inte att det pågående freds- och demokratiprojektet är helt och hållet fel. Vi måste stärka, inte nedmontera.

anf.52 Hans Linde (V):

Herr talman! Detta betänkande behandlar verksamheten i den parlamentariska unionen för Medelhavet under 2011. Vänsterpartiet är inte representerat i den parlamentariska församlingen, och därför kommer jag inte heller att gå in på detaljer i dess arbete. Det skulle vara lite förmätet av mig att göra det. Däremot tycker jag att det med anledning av denna debatt finns flera viktiga principiella frågor att lyfta fram när det kommer till våra och EU:s relationer till Nordafrika och Mellanöstern. Vi i Vänsterpartiet har också lyft våra principiella ståndpunkter i ett särskilt yttrande, som finns i betänkandet. Det är nu snart två år sedan den unge tunisiern Mohammed Bouazizi gick ned till centrum i sin hemstad Sidi Bouzid och tände eld på sig själv, driven av ilska och frustration över de trakasserier och det förtryck som var en del av den tunisiska diktaturens vardag. Mohammed Bouazizi var knappast ensam om att bära på denna ilska eller bära på en längtan efter demokrati, mänskliga rättigheter och sociala rättvisor. Vi har de senaste två åren sett hur en hel ungdomsgeneration i Nordafrika och Mellanöstern delat inte bara hans drömmar och värderingar utan också hans ilska. De folkliga revolutioner vi har kunnat se i Nordafrika och Mellanöstern har varit några av de mest överväldigande exemplen på mänskligt mod i modern tid, men också en påminnelse om att det inte finns någon starkare kraft än vanliga människor som går ihop för förändring. Jag tror att det när vi i framtiden blickar tillbaka mot den arabiska våren säkerligen kommer att finnas många olika lärdomar vi kan dra. Jag tycker dock att det finns åtminstone tre tydliga lärdomar vi redan nu kan dra. För det första kan vi konstatera att Nordafrikas och Mellanösterns auktoritära regimer har saknat ett folkligt stöd. När människor har krävt reformer - det har handlat om grundläggande mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, rätten att organisera sig i en fackförening som är fri och oberoende eller för den delen att kunna få ett arbete med en rimlig lön att leva på - har regimernas svar varit våld, trakasserier och övergrepp. Det har blivit uppenbart både för världen och för befolkningen i regionen att Ben Ali, Mubarak, Bashar al-Azhar, Ali Abdullah Saleh och alla de andra auktoritära ledarna inte har grundat sina styren på folkligt stöd utan på förtryck, våld, repression och rädsla. För det andra kan vi konstatera att människor, unga män och kvinnor, i Nordafrika och Mellanöstern bär på samma drömmar och samma värderingar som vi som bor norr om Medelhavet. Några av de krav som de har ställt har varit att få leva under samma rättigheter som vi har kämpat för här i Sverige och som vi även i dag i stor utsträckning kämpar för. Det här står i tydlig kontrast till den bild som ibland har utmålats av människor i Nordafrika och Mellanöstern i medier och i det politiska samtalet. Alltför ofta har människor från Nordafrika och Mellanöstern utmålats som de andra, som motsats till oss i Europa, där män och kvinnor i Nordafrika och Mellanöstern utmålats som känslomässigt styrda, som med diffusa lojaliteter till klan och religion, som människor som hellre velat ha starka ledare än demokrati i regionen. Det har aldrig varit sant, det har varit en felaktig bild som har spridits. Det har blivit tydligt med den utveckling som vi har sett i Nordafrika och Mellanöstern. En av de största bedrifterna av männen och kvinnorna på Tahrirtorget var att de slog sönder många av de myter som har spridits av islamofober i Europa. För det tredje kan vi konstatera, och det är en lärdom efter den arabiska våren, att man har synliggjort dubbelmoralen i EU:s, och för den delen även Sveriges, relationer till regionen. Man har i högtidstalen i Europa och också här i Sverige gärna talat om demokrati och mänskliga rättigheter, men i de konkreta relationerna till regimerna i Nordafrika och Mellanöstern har det alltför ofta, faktiskt nästan alltid, varit våra egna ekonomiska och politiska egenintressen som gång på gång vägt tyngst. EU har under de gångna åren tecknat associeringsavtal och ingått fördjupade ekonomiska och politiska samarbeten med en lång rad av regionens auktoritära regimer. Vi har sett hur man inom det migrationspolitiska området har fördjupat samarbetet med en lång rad av de tidigare diktaturerna för att bygga allt högre murar runt Europa och för att förhindra att människor ska ta sig in i EU. Vi har kunnat se hur det ekonomiska samarbetet har varit omfattande där inte minst Sverige, med handelsminister Ewa Björling i spetsen, gärna träffat företrädare för olika diktaturer för att kunna sälja svenska varor. Alltför ofta har handelspolitiken varit helt frikopplad från diskussioner om mänskliga rättigheter. Vi har sett under det senaste decenniet inom ramen för det så kallade kriget mot terrorismen hur man gärna samarbetat med flera av regionens värsta auktoritära regimer. Men kanske trots allt det tydligaste exemplet på EU:s dubbelmoral är den omfattande vapenexporten. Under Muammar Gaddafis fem sista år vid makten exporterade olika EU-länder vapen till Libyen för 8 miljarder kronor. Sverige var som tur var inte ett av de länder som exporterade vapen till Libyen, men Sverige har de senaste åren exporterat till en lång rad länder runt Medelhavet som har varit auktoritära stater, till och med diktaturer. Sverige har sålt vapen till Algeriet, till Egypten, till Jordanien, till Tunisien. Det finns i dag ett grundläggande behov av att genomföra reformer i samarbete både mellan Sverige som enskilt land och länderna i Nordafrika och Mellanöstern och mellan EU och det södra grannskapet. Det är hög tid att EU i sin grannskapspolitik sätter demokrati och mänskliga rättigheter högst upp på dagordningen, före EU:s säkerhetspolitiska och ekonomiska egenintressen. Vi har uttryckt i vårt särskilda yttrande att Vänsterpartiet anser att det är viktigt att det finns arenor och mötesplatser för dialog, också ibland mötesplatser och arenor där vi möter företrädare för diktaturer och auktoritära stater. Vi har från Vänsterpartiet valt att inte stödja kravet på att Sverige ska lämna den parlamentariska församlingen Unionen för Medelhavet. Men vi menar samtidigt att om de här arenorna ska spela en roll, om de ska ha en funktion, måste de tydligt fyllas med innehåll. Det kräver att man sätter frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt högst upp på dagordningen och att EU:s företrädare, eller för den delen även Sveriges företrädare, är oerhört konsekventa i de här frågorna. Även om vi har sett stora framsteg i Nordafrika och Mellanöstern under de senaste åren kan vi fortfarande konstatera att flera av medlemsstaterna i Unionen för Medelhavet är auktoritära stater, och vi har två medlemsstater som är ockupationsmakter, som alltså bedriver ockupationer i strid mot folkrätten. Sammanfattningsvis kan vi från Vänsterpartiets sida konstatera att vi i ljuset av den arabiska våren ser enorma behov av att i grunden reformera grannskapspolitiken med Nordafrika och Mellanöstern och att öka fokuset på folkrätten, demokratin och mänskliga rättigheter. Det är utgångspunkten för oss i vår solidariska utrikespolitik.

anf.53 Désirée Pethrus (KD):

Herr talman! I dag är det första gången som vi debatterar ett betänkande som tar upp arbetet i den parlamentariska församlingen Unionen för Medelhavet som Sverige deltar i. Alla EU-länder har en delegation med vardera tre parlamentsledamöter som regelbundet träffar andra parlamentariker i länderna i Nordafrika, Mellanöstern och numera även Balkanländerna. Det är ett partnerskap som omfattar 43 länder. Partnerskapet började formas 1995 i den så kallade Barcelonaprocessen i syfte att vara ett forum för dialog, utbyte och samarbete som skulle garantera fred och stabilitet men också välstånd. Efter många år av ifrågasättande av samarbetets värde tog Nicolas Sarkozy i sin valkampanj 2007 återigen upp förslaget om en Medelhavsunion, en union där statsöverhuvuden skulle delta, och han inbjöd till ett möte i juni 2008. Detta samarbete har till skillnad från det parlamentariska arbete som vi deltar i fungerat mindre bra. Men det kan komma att få ett mycket större värde framöver, tror jag, när vår dialog ökar. PA-UfM:s, Parliamentary Assembly of the Union for the Mediterranean, roll har förmodligen aldrig varit viktigare än vad den är i dag. De pågående reformeringssträvandena i medlemsstater som Egypten, Tunisien och Marocko är viktiga att följa. Det synnerligen blodiga inbördeskriget i Syrien, som delvis håller på att spilla över till Turkiet, och de förnyade spänningarna mellan Israel och Hamas har med all tydlighet synliggjort behovet av fred, stabilitet och demokrati i den södra och östra Medelhavsregionen. PA-UfM har i och med de senaste årens dramatiska händelseutveckling kommit att bli en av de viktigaste mötesplatserna för parlamentariker från EU:s medlemsstater och partnerländerna på Medelhavets strand. Församlingens arbete för fred och stabilitet, samarbete i sociala och kulturella frågor, för ökat ekonomiskt välstånd och rättsliga frågor fyller en aldrig tidigare så värdefull funktion nu när fungerande och starka institutioner är i färd med att skapas och grunderna för demokratiska styrelseskick håller på att läggas i flera av regionens länder. Om vi får en demokratisk och ekonomisk utveckling i vårt närområde är det naturligtvis välkommet. Därför ska vi försöka göra detta till ett vinn-vinn-projekt där alla tjänar på samarbete och öppenhet. Medelhavsunionen, PA-UfM, är en mötesplats för Israel och Palestinska myndigheten. Det är en möjlighet men har hittills varit en prövning då de ofta kommer i öppen konflikt. Men i korridorerna talar de med varandra, och när man talar med deras representanter verkar de vilja få stöd i dialogen med varandra. Om Medelhavsunionen kan bidra på ett konstruktivt sätt är det välkomnande, även om vi nog alla inser att det krävs att även säkerhetsrådet och FN ställer krav på båda parter att komma fram till en fredlig lösning i form av en tvåstatslösning. Den senaste tiden har vi mötts av oroväckande rapporter om pånyttfödda strider mellan Israel och Hamas. Från Gaza skjuts raketer in över Israel, detta samtidigt som det olagliga byggandet av bosättningar på Västbanken fortsätter och Hamas liksom Netanyahu-regeringens förhandlingsvilja tycks svikta allt mer. Inbördeskriget i Syrien förefaller delvis redan ha spillt över, som jag sade tidigare, till Turkiet och också till Libanon, någonting som kan bidra till att göra Israels redan utsatta situation i regionen än mer utsatt. Förhandlingskanalerna är fåtaliga, och just därför har Medelhavsunionen, som ett av få forum för möten mellan Israel och dess arabiska grannar, en viktig funktion att fylla för att skapa dialog, dämpa misstänksamheten staterna emellan och utarbeta konstruktiva lösningar på synnerligen svårlösliga problem. Som ordinarie ledamot i riksdagens delegation till Medelhavsunionen PA-UfM har jag sedan 2010 varit delaktig i det interparlamentariska samarbetet i den här unionen. Det är ett uppdrag som också har lett till att vi har gjort en hel del resor och kunnat ta in olika kunskaper, men vi har också skapat dialoger med olika länder som vi har kunnat besöka, till exempel Egypten som nämndes här tidigare. Det var ett viktigt besök där vi fick framföra de synpunkter vi har på mänskliga rättigheter och en konstitution som respekterar alla minoriteters rättigheter. Det interparlamentariska utbytets betydelse för främjandet av demokrati och mänskliga fri- och rättigheter och stärkta parlament får inte underskattas. Sveriges höga internationella förtroendekapital gällande demokrati och mänskliga rättigheter gör att vi står väl förberedda att på ett trovärdigt sätt skapa opinion om demokratiska värden och mänskliga rättigheter också globalt, inklusive Nordafrikas och Mellanösterns stater. Inte minst på jämställdhetsområdet finns stora förväntningar på Sveriges deltagande. Vi kristdemokrater vill betona den uppfattning som utrikesutskottet nämner i betänkandet om tillvaratagandet av kvinnors rättigheter och säkerställandet av kvinnors politiska deltagande som en förutsättning för att reformeringsprocesserna i flera av regionens länder nu inte stannar upp. För oss kristdemokrater är jämställdhet en förutsättning för en verkligt hållbar demokratisk och ekonomisk utveckling. Demokratianspråken till trots förefaller tyvärr situationen för många av Nordafrikas och Mellanösterns kvinnor inte ha förbättrats under de senaste 18 månaderna. I vissa fall har den till och med försämrats. Regionens kvinnor är kraftigt underrepresenterade i politiken, i näringslivet och i samhället i övrigt. Rapporter om hur kvinnors fri- och rättigheter inskränks inkommer dagligen. Även om principen om jämlikhet mellan könen ryms inom Marockos nya konstitution återfinns endast en kvinna i dagens marockanska regering, vilket är sex kvinnliga ministrar färre än för bara några år sedan. I vårens presidentval i Egypten återfanns inte en enda kvinna bland de 13 slutgiltiga presidentkandidaterna. Genom PA-UfM kan vi fortsätta att bidra till diskussionen om kvinnors fri- och rättigheter och politiska deltagande i partnerländerna så att de inte faller offer för bakåtsträvande krafter. Där tror jag att Sverige kan vara med och bidra i den här unionen i dialog med olika parlamentariker. Herr talman! EU bör nu påskynda arbetet med att öka rörligheten mellan unionen och partnerländerna i Medelhavsområdet. Som utrikesutskottet påpekar i sitt betänkande bör EU verka för att bygga ut forsknings- och stipendieprogram riktade till unga och se över möjligheten till viseringsförenklingsavtal, allt för att underlätta utbildnings- och forskningsutbytet och stärka affärsförbindelserna till fördel för både EU och partnerländerna. EU skapades utifrån idén om fred genom frihandel och ömsesidigt handelsberoende. Det är en idé som har bäring även i dag. Vår delegation tog vid ett av mötena i PA-UfM upp frågan om just viseringsförenklingar för studenter för att öka dialogen och utbytet. Det välkomnades starkt, framför allt av länderna i Nordafrika som har en stor ungdomsgeneration som behöver nya möjligheter. Det är viktigt att vi i den här grannskapspolitiken med partnerländerna fortsätter att ställa krav. Det ska vara tydliga motkrav på reformer i de här länderna för att grannskapspolitiken ska utvecklas. Stödet får gärna öka i omfattning, enligt oss, men inte förbehållslöst. Herr talman! PA-UfM utgör ett värdefullt parlamentariskt komplement till det arbete som UfM bedriver på regeringssidan. Församlingen har också ett vitt skilt mandat och en skild funktion från den europeiska utrikestjänsten, varför församlingens och EU-organets kompetens inte kan betraktas som överlappande såsom Sverigedemokraterna antyder i sin reservation. EU:s utrikestjänst kan inte ersätta möten mellan parlamentariker som representerar folket. Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att PA-UfM:s arbete för fred och stabilitet, samarbete i sociala och kulturella frågor och ökat välstånd i Medelhavsområdet aldrig har varit så betydelsefullt som det är i dag. I den arabiska vårens kölvatten finns ett aldrig sinande behov av kunskap och dialog för att säkerställa att demokratiska principer efterlevs, att funktionsdugliga parlament och institutioner finns på plats och att de mänskliga fri- och rättigheterna hörsammas och kommer regionens invånare, inte minst dess kvinnor, till godo. Flera av partnerländerna i Medelhavet vill närma sig EU. Och mitt i den djupaste krisen har EU ingenting att tjäna på att ge dessa länder kalla handen. Protektionism har mer än en gång i historien visat sig vara en förödande hållning. Medelhavsunionen utgör en god plattform för att genom interparlamentariska relationer stärka förtroendet och samarbetet mellan EU och partnerländerna till gagn för båda parter. I samarbetet har man noterat att Sverige nu tar mer plats i diskussionerna i PA-UfM. Vi håller tal vid möten och gör inlägg som uppskattas av många. Vi bör fortsätta att visa att vi i Sverige välkomnar ett ökat samarbete mellan våra länder på alla plan. Med detta sagt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

anf.54 Hans Wallmark (M):

Herr talman! Låt mig uttrycka det på följande vis: Metaforens makt. Metaforer och liknelser kan ibland vara oerhört effektiva för att vi ska kunna förstå svåra skeenden och händelser. Metaforerna hjälper till att skapa begripliga bilder, men ibland kan de också utöva ett slags makt över tanken. Den arabiska våren är på många sätt en hoppingivande och bra beskrivning av det som hänt i Nordafrika och Mellanöstern de senaste åren. En vind av förändring svepte fram efter det att en grönsaks- och frukthandlare tagit sitt liv genom att sätta eld på sig själv i vanmakt över sina vardagsvillkor och den högsta ledningens korruption i Tunisien. Därefter följde Egypten. Det har hänt saker i Libyen, i Jemen, i Jordanien och i Marocko, för att nämna några länder. Men liknelsen vid en årstid kan verkligen leda fel. För det handlar egentligen om olika årstider samtidigt i den här delen av världen. Utvecklingen går nämligen åt olika håll. Den är på inget sätt enhetlig. Ibland kan det vara lika relevant att tala om en höst eller dess värre rent av om en vinter. Just därför att det är mer komplicerat och komplext är det viktigt att öka kunskaperna och insikterna om det som sker i Nordafrika och Mellanöstern. Visst kan det på ett sätt synas vara långt till Medelhavsområdet från Sverige. Vad har vi där att göra? kan man undra. Och är inte vårt Östersjöperspektiv den självklara utgångspunkten för oss här uppe i Nordeuropa? Verkligheten är ju den att allt hänger ihop. Vi påverkas av det som sker i Medelhavsområdet på samma sätt som den delen av världen också påverkas av vad som händer hos oss i Europa och i Östersjöregionen. En utveckling i rätt riktning innebär ökat utbyte ifråga om handel, tjänster och turism. Det innebär utbyte av människor som vill studera och arbeta. Det innebär ett flöde av idéer och tankar till nytta och glädje. En utveckling i fel riktning innebär det omvända, det vill säga stängda gränser, oro, rädsla och människor på flykt undan våld och övergrepp. Herr talman! Av den anledningen är det välkommet att riksdagsstyrelsen till riksdagen beslutat överlämna verksamhetsberättelsen från den svenska delegationen till den parlamentariska församlingen för Unionen för Medelhavet. I likhet med mina kolleger har jag svårt att hålla ihop den långa raddan av bokstäver som bildar vår union, som dessutom förkortas, vilket inte är mycket enklare, som PA-UfM. Genom riksdagsstyrelsens överlämnande ges en möjlighet att i kammaren både berätta om vad som gjorts och också blicka framåt. Jag har sedan 2010 haft förmånen att verka som den svenska delegationens ordförande, och det går onekligen att, som mina kolleger sagt, se tillbaka på en händelserik tid. Fru talman! Med påpekandet om metaforens makt kan den arabiska våren i vart fall sägas beskriva två viktiga känslor - hopp och värdighet. Förändringar såsom i Tunisien och Egypten har visat att det går att göra sig av med korrupta klåfingriga regimer. Människor har fått rösta och i stolthet arrangera val och för första gången i sina vuxna liv tillåtits tala politik utan rädsla. Det har tänt hopp. För dem som förnekats möjligheten att under sin livstid axla ansvar genom politiska val, för dem som sett hur det egna landets resurser slösats bort på en liten elits lyx och utsvävningar, har den senaste tidens händelser handlat om att skapa självförtroende och en känsla av värdighet. Men ibland finns det en otålighet såväl i de enskilda länderna som hos oss utomstående som följer det som sker i Medelhavsområdet. Vi önskar se demokrati etablerad omedelbart, och vi irriteras, rent av förfasas, av varje tillbakagång och tecken på misslyckande. Fru talman! Jag tror att vi under lång tid måste finna oss i att notera det som är bra likaväl som det som är dåligt. Det kommer ingalunda att vara fråga om en rak utvecklingslinje. Den demokrati, öppenhet och fria ekonomi som vi säkrat i många av Europas länder har tagit decennier att bygga upp. Vad vi har behövt kanske hundra år på oss att bygga upp tycker vi ska ske på hundra dagar eller åtminstone på hundra veckor i Nordafrika och Mellanöstern. Jag tror, fru talman, att det tar längre tid än så. Av den anledningen är det viktigt att fokusera på det positiva, att finna de goda exemplen, men också lyssna noga på de önskemål som framförs om hjälp i att forma nya goda institutioner. Det handlar inte endast om möjligheten till allmänna och fria val, även om det är stort i sig. Det handlar om så mycket mer. Som svensk är jag stolt över att en hörnsten i vårt lands utrikespolitik är nätets frihet, en fråga som bär utrikesminister Carl Bildts signum. En drivande faktor bakom många av förändringarna har nämligen varit just människor som twittrat och bloggat. Nätets frihet är lika viktig som mediefrihet, som rättssamhället, rule of law, samt att alla inkluderas - kvinnor och alla religiösa grupper. Som nämnts skrivs nya konstitutioner i både Tunisien och Egypten, och i Marocko har under kung Muhammed VI:s ledning gjorts grundlagsändringar som sedan godkänts i folkomröstning. Här är det viktigt att betona att i konstitutioner inte skriva ut någon grupp eller del av samhället, utan vara samlande. Möten mellan Nordeuropa och Medelhavsområdet i exempelvis PA-UfM:s regi är viktiga inte minst för just kunskapsöverföring. Fru talman! Jag i likhet med mina kolleger, vill jag påstå, är övertygad om att kvinnornas ställning är lackmustestet på huruvida förändringarna går i rätt eller fel riktning. Utan konstitutionellt stöd, utan en lagstiftning som backar upp, utan kvinnor på ledande poster går utvecklingen bakåt i stället för framåt. Och det finns åtskilligt att göra. Jag har sett uppgifter om att 90 procent av alla kvinnor i Egypten är könsstympade. När den svenska delegationen besökte Egypten för ungefär ett år sedan fick vi information om att det i landet endast finns en kvinnojour. Jag nämnde Carl Bildt. Låt mig även nämna Gunilla Carlssons ansvarsområden. Det går att vara stolt som svensk eftersom vi i fråga om bistånd, utvecklingsfrågor och stöd till FN och FN:s olika organ är en betydande nation. Vi är med nio miljoner invånare i en värld med sju miljarder ett litet land, men ekonomiskt när det gäller utvecklingspengar och stöd till FN är vi en stormakt! Det märks också i Medelhavsområdet. Den nya tekniken, sociala medier som Facebook, Youtube, bloggar och twitter, har gjort det möjligt att i realtid följa det som händer i olika länder. Det kan vi fortsatt göra i dag. Med stor sorg kan dödandet och mördandet som sker i Syrien följas via de informationer modiga människor för ut ur landet. Dödandet sker just i den stund när vi samlas i kammaren för att diskutera detta betänkande. Arabförbundet har visat sig vara en allt viktigare regional aktör som är med och sätter press på Syrien. Tyvärr är världssamfundet oförmöget att följa upp dessa önskemål på grund av Rysslands och Kinas blockeringar i FN:s säkerhetsråd. Fru talman! I politiken kan det ibland vara enkelt att säga: Vi lämnar, vi går ur, det här är inte bra. Det har i debatten hörts ord om att PA-UfM, såsom den är konstruerad i dag, skulle vara en organisation präglad av överstatlighet. Då har man inte besökt en session eller ett möte. Det är inte överstatligheten som är det mest framträdande. I stället ger det snarast, som Abir Al-Sahlani sade, en känsla av kakofoni. Det är många olika människor och många olika sorters röster. Och det är både styrkan och svagheten i dagens organisation, inte överstatligheten. Det är i själva verket bra att det finns många olika röster och många olika möten, som Abir påpekade, för då kan vi tala om det som är viktigt för oss, nämligen demokrati, öppenhet, rättsstat, kvinnor, de religiösa minoriteterna, läs: kristnas och judars ställning i de olika länderna. Det finns skäl till berättigad självkritik mot hur vårt gemensamma arbete organiseras i Medelhavsunionen, vilket Ulrik Nilsson var inne på. Alla erkänner att det finns en potential till förbättringar - en stor potential. Samtidigt finns en uttalad ambition att komma varandra närmare. Från olika håll har sagts, exempelvis av kommissionär Fühle i samband med politiska utskottets möte för knappt år sedan i Bryssel, att ifall UfM eller PA-UfM, det vill säga Medelhavsunionen för regeringarna respektive parlamentarikerna, inte hade funnits skulle man nog ha tvingats uppfinna något liknande. Det behövs nämligen ett politiskt och idéburet utbyte mellan den europeiska kontinenten, Nordafrika och Mellanöstern. Fru talman! Det handlar också om ekonomi. Vid Medelhavsunionens senaste session i Rabat framkom några uppgifter. Regionen har 80 miljoner unga människor. I Marocko är analfabetismen ungefär 50 procent. Man behöver ungefär 40 miljoner jobb i framtiden för att kunna säkra tillvaron. Då behövs ekonomisk rörlighet. I debatten har framkommit att EU bara skulle ha problem och vara en belastning. I själva verket används EU i en del länder och kontinenter som det goda exemplet just när det gäller ekonomisk rörlighet. För människor i Marocko är det lättare att exportera till Sverige, ett antal länder bort, än att exportera till Egypten. När man väl kommit in i EU-området har man nämligen inte alla dessa tullar och blanketter. Att däremot frakta en vara från Marocko till Egypten kräver flera tullar, flera blanketter och innebär dessutom att man måste passera i dag stängda gränser. Fru talman! Avslutningsvis vill jag som ordförande i den svenska delegationen dels tacka för möjligheten att återrapportera till kammaren och hoppas att det med detta nu skapas en ny rutin, dels tacka den personal från riksdagens internationella kansli som varit delegationen behjälplig samt mina kolleger i delegationen Kerstin Engle, Désirée Pethrus, Ulrik Nilsson, Abir Al-Sahlani och Olle Thorell för ett väl utfört arbete.